För oss som släktforskar är arkiven riktiga guldgruvor, fyllda till bredden av fascinerande levnadsöden som bara väntar på att upptäckas. I kyrkoböcker och domböcker, myndighetsbrev, inneliggande handlingar och suppliker, personarkiv och hospitalsarkiv – överallt hittar man intressanta berättelser om människor som levde för länge sedan. Ett arkiv som förvarar många sådana berättelser är det 244 hyllmeter stora Lunds domkapitels arkiv, som förvaras på landsarkivet i Lund. Där möter man allt från förrymda sjömän och vidskepliga pigor till maktlystna adelsmän och utfattiga änkor, men det är utan tvekan äktenskapsmålen som tar upp mest utrymme i arkivet – otrohet och tvegiften, osämja mellan äkta makar och brutna trolovningar. Serien AIII innehåller domböcker i äktenskapsmål, och den äldsta domboken i denna serie börjar redan 1589. Här kan man följa livet i Skåne och Blekinge under 1500-talets sista skälvande år, och lära känna de personer som av någon anledning ställdes inför biskopen i Lund. Det äldsta ärendet är daterad anno 1589 »Mandagen nest efter Dionysii, som war 13 Octobr.», som det står i ingressen. Denna dag inställde sig hustrun Anne Christoffersdatter från Ronneby, som blivit övergiven av sin make Jens Pedersen – hon hade skriftligen ansökt om skilsmässa, och tituleras därför brevviserska (»breffuisersche») i domboken. Ingressen, som är skriven på ljuvlig 1500-talsdanska, lyder såhär:

»Wer skicket for Oß thenne breffuisersche Anne Christoffers dotther af Rondeby, huilken Berette huorledz hinnis Echte hosbonde Jens Pederss tuende gange war faren fra henne, wden hennis wilgie oc widschaff, oc först war borte paa femte Aar, siden kom tilbage igien oc war saa hooß henne paa andit aar, paa huilken tiid the och afflede it Barn sammen, der efter anden gang haffde hun paa fierde aar siddit aff hannom aldelis forlat».

Den förtvivlade Anne hade inte minsta kunskap om sin makes förehavanden; hon visste inte ens om han var »indenlandtz eller wden, leffuende eller död». Ryktesvägen hade hon hört att Jens eventuellt befann sig i Malmö, men trots att hon efterlyst honom både från predikstolar och tingsplatser hade han inte hört av sig. Anne bad därför i all ödmjukhet hos biskopen om att bli frånskild från sin förrymde make, så att hon kunde gifta sig med någon annan. Hon bifogade en attest från kyrkoherden i Ronneby, som bekräftade att hon hade »sig altiid ærlig forholdit haffdi», samt »att ingen er som henne nogit med rette beskylle kand». Det var alltså ingen tvekan om att Anne var en ärbar kvinna som förtjänade att vara gift med en hederlig man, och snarast bli frånskild från den svekfulle Jens Pedersen som hade övergivit henne.

b2ap3_thumbnail_Lunds-domkap-1589.jpg

Ur Lunds domkapitels dombok över äktenskapsmål 13 oktober 1589; Domkapitlets i Lund arkiv, vol. AIII:1 (1589-1597), sid. 2 (ArkivDigital).

Lunds domkapitel tog ärendet i övervägande, och saken var solklar. Jens hade förbrukat sin äktenskapsrätt gentemot Anne, och för att undvika Guds vrede ansåg domkapitlet att en skilsmässa var det enda rätta beslutet. Man dömde därför »paa Gudtz oc the Hellige Kirkis wegne; att hun her effter maa were for:ne Jens quitt, ledig oc löß, fra thett echteschaffs bond them imellom warit haffr Och henne frijt for at giffte sig igen». Om Jens sedermera dök upp skulle han däremot straffas för sitt äktenskapsbrott, men Anne var i alla fall en fri kvinna efter alla år av ensamhet och förtvivlan. Gifte hon om sig? Levde hon lycklig i alla sina dar, eller dukade hon under i något krig eller farsot? Vart tog Jens vägen, varför övergav han sin hustru? Och vad hände egentligen med deras gemensamma barn? Frågorna är många, men tack vare arkiven kan vi släktforskare åtminstone ta del av historien om den övergivna Anne Christoffersdatter och alla andra fascinerande levnadsöden som väntar på att upptäckas.

Hur såg en gård egentligen ut förr? Frågan går förstås inte att besvara exakt utan det såg säkert olika ut i olika trakter. I Södermannalagen reglerades att kyrkoherdeboställena skulle omfatta minst sju byggnader. Dessa var stuga, stekarehus, lada, sädesbod, visthus, sovstuga och fähus. Så här står det i Byggningabalken i 1734 års lag:

I prestegård skal vara stufva med två kamrar, kök, brygghus med bakugn, bod med dubbel botn och loft, visthus, lada med tu golf och loga, fähus och stall, alle til then storlek, som särskilt therom stadgadt är. Thessa hus, och ej flera, äga soknemän med tak och innanredet Kyrkioherden färdiga antvarda, och vare han sedan skyldig, at hålla them vid macht med egen kostnad.

När Olaus Bröms tillträdde som kyrkoherde i Björkvik i södra Södermanland år 1673 skrevs ett synesprotokoll över kyrkoherdebostället, som låg i Valla by nära den dåvarande kyrkan. Bostället omfattade dock inte ynka sju byggnader utan tjugotre: bagarstuga, kök, visthusbodar, badstuga, logar och lador, stall, fä-, får- och svinhus, 'bokekammaren', där prästen hade sitt bibliotek samt 'socknens nattstugu'. Prästgårdarna fick ofta tjäna som gästgiverier och husera förbipasserande. Här fanns alltså en särskilt byggnad för detta ändamål. 

23 byggnader fanns det knappast på särskilt många "vanliga" bondgårdar, men byggnaderna var fler än vi oftast föreställer oss. Funktionen för de flesta är nog ganska uppenbar, men vet du verkligen vad en visthusbod, ett transformatorhus, ett oxhus, ett pörte, ett brygghus eller en loftbod användes till?

b2ap3_thumbnail_Lind.-Jordkllare.JPGByggnaderna vid godsen är ofta utsmyckade. Denna dörr vid Lindö i Runtuna leder till en jordkällare. Foto Camilla Eriksson

Huvudtemat för årets Släktforskardagar är Ett gods - en värld. Herrgårdarna är ju mångtaliga i herrgårdslandskapet Södermanland och manbyggnader, flyglar och alléer är vanliga syner när man färdas på den sörmländska landsbygden. Ekonomibyggnaderna vid godsen är också imponerande skapelser. Men det behövdes förstås arbetskraft till dessa ekonomibyggnader, och det finns därför gott om arrendegårdar och arrendetorp inom gångavstånd från herrgårdarna.

Alla föreläsare till Släktforskardagarna är bokade och kommer efter hand att presenteras. Inledningstalare är Karin Lindvall från Sörmlands museum som pratar just kring temat Ett gods - en värld. 

Litteratur:

Lantbrukets byggnader - bebyggelse på den sörmländska landsbygden. Eskilstuna, 2005

Schnell, Björkviks socken, Nyköping 1963, s 21f.

Sveriges Rikes Lag 1734, faksimil 1984.

I helgen råkade jag få syn på en bild på ”gamla” Batman och Robin, den dynamiska skådespelarduon som gjorde 120 klassiska avsnitt av den populära serien i amerikansk TV mellan 1966 och 1968. 

Batman gestaltades av skådespelaren Adam West, som fortfarande lever och som efter vederbörlig googling visar sig egentligen heta William (Billy) West Anderson. Han är född 1928 i Walla Walla, Washington, som son till Otto West Anderson.   

Farfar var en John P Anderson, född i Sverige 1853 16/7 – son till ”Andrew Bengston (Sic!) & Bula Johnson” - och farmor en Anna Fredericka Gamberg, även hon född i Sverige. Han skall ha utvandrat 1887, hon 1884. 

Med så mycket god information borde det inte vara omöjligt att hitta dessa emigranter i svenska källor, och mycket riktigt: I Sverige befolkning 1880 finns följande familj noterad såsom boende i Grönsgårda i Kråksmåla socken, Kalmar län, och med hjälp av Emibas, Sveriges dödbok och lite annat utkristalliserar sig snabbt följande familjebild:

Arbetaren Gustaf Gamberg *1821 Kråksmåla +1888 där

h/ Anna Lisa Danielsdotter *1833 Kråksmåla +1890 där

d/ Emma Charlotta  *1857 Kråksmåla +1930 Fagerhult, gift Karlsson

d/ Thilda Sophia  *1860 Kråksmåla  -  till Amerika 1886

d/ Anna Fredrika *1863 Kråksmåla - till Amerika 1884

d/ Johanna Olivia *1871 Kråksmåla – till Amerika 1890 

Svårare är det med farfar; "Johan P Andersson född 1853" finns det gott om, och var skall man börja leta? Det närmaste jag kommer, med hjälp av EMIBAS, är en PER JOHAN ANDERSSON *1853 15/7 i Gammalkil (Ög), men han utvandrar 1879, vilket inte stämmer så bra. En tänkbar extra ledtråd kan vara Anna Fredrikas syster Johanna Olivia Gamberg, som hamnar i Idaho och gifter sig med en man vid namn CHARLES W ANDERSON. Anderson är jättevanligt, men man skulle möjligen kunna tänka sig att det handlar om två systrar som gifter sig med två bröder. Sådana ”syskonbyten” var inte helt ovanliga bland de svenska emigranterna, särskilt inte om de hamnade på platser där det inte fanns så många svenskar att umgås med. 

Stig fram, om du tror dig kunna rätt identifiera denne John P Anderson.

b2ap3_thumbnail_Jake-and-Maggie.JPG 

Två andra mycket kända skådespelare med svensk bakgrund är syskonen Maggie och Jake Gyllenhaal, den förra känd för en huvudroll i en modernare version av just Batman, den senare för bl.a. Brokeback Mountain och många andra kända filmer. Gyllenhaal är ju en svensk adelsätt, adlad 1652 med Nils Gunnesson Haal, introducerad på det Svenska Riddarhuset 1672 och med friherrlig värdighet från 1837. Maggies och Jakes farfars farfar, Anders Leonard Gyllenhaal (1842-1905) utvandrade 1866 till USA och slog sig ned som journalist och redaktör i Chicago, där han bl.a. arbetade för ”Nya Svenska Amerikanaren”, ”Hemlandet” och ”Svenska Tribunen”. Hans förfäder är idel-ädel-adel med ätter som Hård, Fleetwood, Lybecker, Modée, Lilliestielke och Hierta. Chansen är stor att många nu levande svenskar kan räkna släktskap med dessa begåvade Hollywood-syskon. 

Lästips: 

b2ap3_thumbnail_24.JPG

24 Famous Swedish Americans and their Ancestors

A Collection of Ancestor Tables

Utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 1996, med Bo Lindwall som huvudredaktör.

Här hittar man antavlor för 24 mycket kända svenskamerikaner, däribland

Ann Marget

Candice Bergen

Ray Bradbury

Mamie Eisenhower

John Ericsson

Greta Garbo

Melanie Grifiith

Signe Hasso

Joe Hill

Kris Kristofferson

Charles Lindberg

Gloria Swanson

…och många andra!

Dags kanske för en ny volym kring kända svensk-amerikaner? Batman, naturligtvis, och syskonen Gyllenhaal men också Michelle Pfeiffer och Drottning Noor av Jordanien.

För att inte tala om alla dessa ”berömda” Hollywoodfruar …

Ulla Andersson har skrivit en intressant artikel i senaste numret av Släkthistoriskt Forum. Den handlar om kvinnor som arbetade som fotografer kring förra sekelskiftet. Det var faktiskt inte så ovanligt då, som vi kanske skulle kunna tro. Kanske till och med vanligare än det är idag.

En av ganska många kvinnor som verkade som fotograf i Västervik vid den tiden är Arvida Ljungqvist. Många av hennes porträttfotografier finns på Porträttfynd.

Tre av Arvida Ljungqvists bilder från Porträttfynd, nr 75554, 46945 och 59875. Idag är det fortfarande okänt vilka de är.

Jag slutar aldrig fascineras av dessa vackra gamla porträttbilder. Människorna kommer så nära. De är uppklädda för att gå till fotografen, oftast allvarliga till sinnet. Idag ska man skratta eller le när man tar en selfie.

Arvida Ljungqvist kom från Gotland där hon föddes 1873. 1906 kom hon till Västervik med make och barn och var verksam här fram till någon gång på 1930-talet. Hon var inte bara ateljéfotograf, hon var också en av den tidens dokumentärfotografer. En sorts pressfotograf, fast tidningarna knappt hade några bilder för hundra år sedan. Men hon dokumenterade sin samtid.

1917 är ett märkesår i Västerviks historia, med hungerupproret som skakade Sverige. Då var Arvida Ljungqvist med ute på gatorna och fotograferade. 1999 gjorde jag ett reportage om det på Västerviks-Tidningen. Det var innan lokaltidningen hade egen webbtidning men jag hade hemsida och publicerade det där.

Där finns också en större version av den här bilden från 1917. En fantastisk ögonblicksbild, tycker jag.

Under min tid på Västerviks-Tidningen har jag skrivit om henne flera gånger, senast var detta reportage. Där finns fler av hennes bilder från 1917 och från andra år.

Det var fler kvinnor än Arvida Ljungqvist som var fotografer i Tjust, bland andra Cecilia och Ebba Cavetz (senare Norstedt), Hilma och Hanna Johansson, Mary Månsson, Sofia Rölander, Elina Rubin, Berta Rittner, Olga Eriksén med flera. Vilken tur att de valde fotografyrket och tog alla dessa bilder som vi fortfarande kan ha glädje och nytta av.

Den 3 februari 1908 annonserade både fotografen Arvida Ljungqvist i Västervik och Elina Rubin i Gamleby i Westerviks Veckoblad om sina tjänster. Arvida Ljungqvist hade tydligen övertagit Hilma Johanssons ateljé.

Källa: Västervik AIIa:4 (1905-1931) Bild 320 / sid 1128 Arkiv Digital

Något som är typiskt för samhällssituationen vid den här tiden är att kvinnornas arbete inte syns i arkiven på samma sätt som männens. Arvida Ljunqvist har bara ett "h" framför sitt namn, alltså hustru. Men hennes make står först som bagargesäll och sedan som fotograf. Förmodligen lärde han sig till fotograf av sin hustru, för hon var fotograf redan när de kom från Gotland till Västervik.

För ett par år sedan besökte jag en avlägsen släkting i Göteborg, en rar liten dam som hade ärvt det mesta av släktens efterlämnade klenoder – fotografier och bouppteckningar, självbiografier, brev och foton. I hennes bokhylla stod ett litet förgyllt skrin, innehållande diverse gamla handlingar från 1800-talet, och bland dessa gulnade papper fanns ett testamente daterat Ängelholm den 11 april 1869. Det var upprättat mellan vår gemensamme förfader, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882) och hans hustru Sofie Gröndahl (1801-1889), men eftersom jag tidigare hittat deras bouppteckningar trodde jag inte att det skulle ge något nytt. Följande rader i testamentet fångade dock mitt intresse:

»På grund af den stora förlust, som wår son Carl Josephs år 1862 iråkade obestånd förorsakat oss hvarigenom wåra öfrige barns efter oss tillkommande arf blifvit betydligt förminskadt, förordna Wi härmed att efter begges wår död skall af wårt oskiftade bo tillfalla wåra Söner Gustaf Fredrik och Axel Frithiof hvardera Tre Tusen Riksdaler Riksmynt och wår aflidna Dotter Anna Louises efterlemnade barn, tillsammans ett lika stort belopp, hvarefter wår återstående förmögenhet skall enligt lag fördelas emellan samtliga wåra barn och barna barn.»

När jag läste vidare insåg jag att Carl Joseph måste gjort sina föräldrar rejält förbannade. Testamentet stadgade nämligen att hans syskon skulle få 3000 riksdaler riksmynt vardera, medan Carl Joseph endast skulle få dela återstoden av arvet med sina syskon och syskonbarn. Om han klagade skulle han däremot fråntas all arvsrätt efter sina föräldrar, och istället skulle hans syskon tilldelas ytterligare 2000 riksdaler riksmynt vardera. Paret Carlberg hade dessutom testamenterat 50 riksdaler i årligt underhåll till makens två ogifta systerdöttrar i Blekinge, så Carl Joseph måste verkligen ha orsakat sina föräldrar en rejäl förlust. Hur hade egentligen detta »iråkade obestånd» uppstått? Jag bestämde mig för att undersöka saken.

Kyrkoböckerna avslöjade att Carl Joseph först varit handelsbokhållare i Landskrona, men i slutet av 1850-talet blev han handlande i Ängelholm. Redan 1862 lämnade han dock staden och begav sig till Östergötland, och det var nu jag började se sammanhanget. En handlande som råkar i obestånd 1862 och samma år flyttar till Östergötland, ett landskap han inte hade minsta koppling till. Om han nu lyckades förarga sina egna föräldrar, vilka andra personer hade han då inte förargat? De ekonomiska problemen måste såklart vara kopplade till handelsverksamheten – kan han ha gått i konkurs? Jag hade aldrig undersökt de så kallade konkursakterna, och ärligt talat tyckte jag att ordet »konkursakt» lät oerhört tråkigt och oinspirerande. Någon gång skulle väl bli den första, så jag besökte landsarkivet i Lund där jag letade fram arkivförteckningen för Ängelholms rådhusrätts och magistrats arkiv. 

b2ap3_thumbnail_Glimstedt-och-Carlberg.jpg

Ängelholms borgmästare Johan Niclas Glimstedt (1807-1874) och Carl Josephs far, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882); ur »Engelholms sparbank 1865-1915 : Minnesskrift utg. med anledning af sparbankens femtioårs-jubileum» (1917). Mellan dem syns Carl Joseph Carlbergs namnteckning; något känt fotografi eller porträtt på honom har ännu inte hittats.

I serien F IV finns konkurshandlingar för åren 1729-1947, så jag beställde fram volym nr. 30, som skulle innehålla konkursakterna 1861-1862. Bland dessa gamla akter låg mycket riktigt en bunt papper och brev, betecknade »Handlingar uti Handlanden Carl J. Carlbergs konkursmål» – han hade alltså gått i konkurs, som jag misstänkte! Konkursansökan hade inlämnats den 3 februari 1862, och två veckor senare hölls de första förhören vid Ängelholms rådhusrätt. Bland dokumenten fanns bland annat en lista på hela sextiosex (!) personer, som Carl Joseph var skyldig sammanlagt 42,768 riksdaler och 69 öre riksmynt – en enorm summa på den tiden. Man kan förstå att han lämnade Skåne sex månader senare, och hans föräldrar överdrev inte när de i testamentet använde formuleringen »stor förlust» – vid konkursen var sonen nämligen skyldig dem hela 21,500 riksdaler riksmynt! Stadens borgmästare Johan Niclas Glimstedt (1807-1874) utfärdade samma dag en skrivelse med följande ordalydelse:

»För att, i anledning af Handlanden C: J: Carlberg denne dag ingifne ansökning att få till sine borgenärer på en gång afträda all sin egendom, höras, äfvensom uppgifva beloppet och beskaffenheten af deras fordringar samt, så vidt ske kan, förete de handlingar hvarå dessa sig grunda, kallas till inställelse hos Rådstufvurätten Måndagen den 17de innevarande månad klockan XI föremiddagen».

Skrivelsen undertecknades på Ängelholms rådhus den 3 februari av borgmästare Glimstedt, Carl Josephs far fanjunkaren Carlberg, hans brors svåger arrendatorn Nils Secher Walsøe på Kelliehouse och lantbrukaren Gustaf Andersson (1835-1882) på Kärragården, som ett par månader senare gifte sig med Carl Josephs syster Louise. Den 17 februari klockan 11.00 påbörjade rådhusrätten sammanräkningen av handelsrörelsens tillgångar. Carl lämnade inledningsvis in två huvudböcker, en kassabok, en journal, två memorialer och en dagbok, och på varulagret fanns en stor mängd olika varor till ett sammanlagt värde av 14,116 riksdaler riksmynt och 78 öre, medan husgeråd och inventarier värderades till 2,974 riksdaler och 63 öre riksmynt. De utestående fordringarna uppgick till 8,138 riksdaler och 60 öre riksmynt, så tillgångarna var värda sammanlagt 25,230 riksdaler och 1 öre riksmynt. Han kunde alltså knappast betala av de omfattande skulderna, så det var nog med stor förtvivlan som han i slutet av konkursansökan intygade »Att ofvanstående uppgiffter äro öfverens stämmande med sannförhållandet och innefattar werkliga ställningen i mitt bo».

b2ap3_thumbnail_Karlshamn.jpg

För det flesta konkursakter gäller det att bläddra i arkivvolymerna och hålla tummarna, men i fallet med Carl Joseph Carlberg visste jag ju sedan tidigare vilket år det gällde. I vissa arkivförteckningar ser serien över konkursakter (F IV) till och med ut som ovan, i Karlshamns stadsarkiv: Rådhusrättens och Magistratens arkiv.

Av någon anledning återtogs konkursansökan så snart rådhusrätten räknat samman tillgångarna – kanske Carl Joseph trodde att han kunde rädda sin handelsrörelse trots allt? Det gick emellertid inte vägen, för den 10 mars skrev han ett nytt brev till borgmästare Glimstedt, »Enär accord af alla mina fordringsägare icke kunnat vinnas, hvilken förhoppning jag hade då jag den 17 februari återkallade min den 3 samma månad till RådstufvuRätten inlämnade cessions ansökning». Han var alltså tillbaka på ruta ett. Två veckor senare tog han dock tillbaka konkursansökan ännu en gång, »som jag nu fått uppgjort accord med alla mina creditorer», skriver han glatt i brevet till borgmästaren. Kanske man kan gissa att pappa fanjunkaren hade lättat på plånboken…? Det löste sig alltså till slut, men Carl hade nog förargat många människor i Ängelholm med omnejd – inte minst sina egna föräldrar. Flyttningen till Östergötland blev därför en nystart för Carl, som började arbeta som förvaltare och agent på diverse magasin i länet. Han hamnade till slut i Linköping, där han efter en längre tids sjukdom begick självmord den 17 juni 1895, något jag bloggat om tidigare.

I arkiven finns stora mängder källmaterial som vi släktforskare aldrig använder oss av – kanske är det svårt att överblicka, svårtillgängligt eller rent ut sagt tråkigt? Ordet »konkursakt» låter till exempel inte särskilt upphetsande, men som synes kan dessa akter ge svaret på släktträdets mysterier. I mitt fall fick jag förklaringen på varför fanjunkaren Carlberg hotade med att göra sin son arvlös, varför han flyttade till Östergötland och vad som egentligen dolde sig bakom det där märkliga testamentet i kusin Märtas förgyllda skrin.

År 1822 vandrade ett par västgötadrängar förbi rasbranten vid Ållebergs änne utanför Falköping. De var på jakt efter en lämplig sten för en spishäll, då de plötsligt fick syn på något som blänkte till, långt där nere mellan klipporna. Det visade sig vara den s.k. Ållebergskragen, ett enastående och rikt utsmyckat konsthantverk i guld. Så fantastisk är kragen att man länge trodde att den måste vara tillverkad i Asien, men så lär inte vara fallet.

Kragen, som dateras till folkvandringstiden 400-550 efter Kristus, är tillverkad i Norden, och man menar idag att den möjligen kan ha varit en del av Odenskulten. Wikipedia säger att ”Ållebergskragen väger 612 gram och att guldhalten är 22 karat. Kragen är tillverkad av tre guldrör omlindade med guldtråd i filigranteknik och pryds med 105 små figurer. När den ännu var hel fanns det 137 stycken. Kragen har gångjärn i nacken och en låsmekanism fram.” 

Wow! Vilken skatt de båda drängarna fann!

Och var förvaras då denna klenod?

Jo, i Guldrummet på Historiska Museet i Kungliga Huvudstaden så klart, vad annat var att vänta? Går man in på museets hemsida kan man läsa mer om dessa sagolika föremål, och det finns också material för skolungdomar och deras lärare, faktablad, arbetsuppgifter och stödfrågor. För monter 19 skriver museipedagogen bl.a. följande: 

Många av de guldfynd som härstammar från folkvandringstid har hittats nedgrävda i marken. En hel del av guldet har säkert gömts undan, kanske i oroliga tider, men vissa skatter verkar inte bara vara undangömda – de har hamnat i jorden av andra skäl. Guldålderns skatter har ofta hittats långt bort från platser där människor har levt och verkat. Ofta ligger skatterna i eller precis intill bäckar och sjöar. Ibland har guldskatterna slagits sönder eller knycklats ihop innan de grävts ner i jorden. Ett av de mest mytomspunna föremålen i Guldrummet är halskragen från Ålleberg i Västergötland. Kragen är en av tre liknande halskragar som har återfunnits i Sverige. Den är otroligt detaljrikt dekorerad, och tittar du riktigt nära så kan du se små djur- och människofigurer som klättrar omkring på halsbandet. De figurer på halskragen som ser ut som djurlika varelser med människohuvuden kan föreställa guden Oden, eftersom han sades kunna förvandla sig till olika djur. Det sägs till och med att det berättas en saga på halskragen - kanske går det att läsa den… 

Spännande och suggestiv läsning, som säkert kan fånga skolbarnens intresse. Men så kommer då frågan, som eleverna har att försöka besvara: 

Varför tror du att halskragen grävdes ner mitt ute i ödemarken?

Ödemarken???

Vad menar museet med detta?

Trakten runt Ålleberg var på intet sätt någon ödemark – tvärtom!

Inom en radie av några få kilometer finns norra Europas största bestånd av megalitgravar – kanske 300 stycken – som visar att det fanns folk på Falbygden för minst 5300 år sedan. Den stora förbindelselänken var floden (älven ?) Ätran, utmed vilken några av landets allra första nybyggare slog sig ned efter det att inlandsisen dragit sig undan. På gångavstånd från Ålleberg finns den medeltida staden Falköping, och runt om densamma finns en otrolig mängd medeltida kyrkor och kloster, t.ex. Gudhem och Varnhem, och bara några mil bort ligger den gamla kulturstaden Skara med domkyrka och allt. 

Vad var Stockholm vid tiden för Ållebergskragens tillkomst och/eller undangömmande?

Svaret är klart och obarmhärtigt: Stockholm var inte över huvud taget. Stora delar av det vi nu kallar Stockholm låg under vatten och skulle så fortsätta att göra i ännu många hundra år. Det var Uppland som utgjorde ödemarken i vårt land, medan Östergötland och Västergötland blomstrade och utvecklades. 

Man trodde kanske att de flesta av den s.k. Uppsalaskolans ivrigaste tillskyndare nu gått ur tiden eller åtminstone modifierat sina märkliga ställningstaganden kring Uppland som rikets vagga, men så uppenbarligen icke. För Historiska Museet är allt utanför Mälarlandskapen att betrakta som ”provinsen” och därmed ”ödemarken”. 

Vi som lever och verkar i ”ödemarken” vet bättre!

b2ap3_thumbnail_Hav.JPG

                                        Stockholm, 500 e. Kr.

Den 20 februari varje år är det Slarvighetens dag, en temadag som inrättades 2012 för att hylla slarvigheten. Under ett dygn ska man protestera mot det ständiga kravet på perfektion, och öva på att bli vän med sin egen otillräcklighet – en välbehövlig dag, om jag får säga det själv! Att vara en slarvig släktforskare är dock inte att rekommendera, även om det är lätt hänt att man i sin iver över en ny förfader, ett hett spår eller oväntat fynd missar något väsentligt. Man glömmer att ange källan till den där viktiga uppgiften, slarvar med att anteckna vad moster Greta berättade den där eftermiddagen, eller låter det där viktiga brevet drunkna i någon av skrivbordets pappershögar. Jag tänkte därför dela med mig av tio tips för att motverka de vanligaste slarvfelen vi släktforskare gör:

1. Kyrkoböckerna är utan tvekan släktforskarens mest nyttjade källmaterial, så det är kanske inte så konstigt att det slarvas både här och där. När man följer släkten gäller det dock att anteckna både kyrkoarkiv, volym och sidnummer, och det duger inte att ange »kyrkoböckerna» som källa. Rimligtvis bör väl ett födelsedatum från Skinnskatteberg 1718 återfinnas i Skinnskattebergs kyrkoarkiv, volym C:3 (födelse- och dopboken 1699-1720), men det är inte alltid så enkelt. Kyrkoböcker kan nämligen överlappa varandra – på sina håll fördes till och med så kallade duplettböcker – och det kan därför finnas olika uppgifter i de överlappande volymerna. Ett exempel på detta finner man i Malmö S:t Petris två näst äldsta lysnings- och vigselböcker, som överlappar varandra med hela elva år – volym EI:2 täcker åren 1739-1791 och volym EI:3 åren 1780-1847. Ett annat källmaterial som man måste vara noga med är husförhörslängderna, och det duger inte att bara ange »husförhörslängderna» som källa. Lunds stadsförsamlings kyrkoarkiv innehåller till exempel 129 husförhörslängder mellan åren 1810–1898 och Malmö S:t Petri kyrkoarkiv hela 133 stycken mellan åren 1816–1895, så i vilken av volymerna hittade du egentligen den där anteckningen om farfars morfar?

b2ap3_thumbnail_Elsa-1909-1998-Helge-1911-1996-Folke-1912-1988-Gunnar-1914-1982-och-Mrta-1916-2004-Lindh.JPG

Detta fotografi var länge ett mysterium, men genom att jämföra med andra släktingars fotoalbum lyckades jag till slut ta reda på att det föreställer syskonen Lindh i Arlöv, alltså min farmors mors kusiner Elsa (1909-1998), Helge (1911-1996), Folke (1912-1988), Gunnar (1914-1982) och Märta (1916-2004), som lydigt poserade för fotografen en dag för länge sedan. Detta antecknade jag givetvis genast på fotots baksida – man vill ju inte vara en slarvig släktforskare!

2. Bouppteckningar är ett annat källmaterial som kan ge viktiga uppgifter om förfäderna och deras släktskap, så även här gäller det att inte slarva. Att bara anteckna ett datum duger inte, eftersom bouppteckningar emellanåt kan ha hamnat i andra arkivserier, och ibland till och med i fel häradsrätts arkiv! Själv har jag dessutom hittat äldre bouppteckningar hemma hos släktingar och i diverse hembygdsarkiv, och då skulle det vara ännu slarvigare att bara skriva »bouppteckning 1779 30/10» eller dylikt.

3. Domböckerna används också flitigt av oss släktforskare, men inte heller här räcker det att skriva ett datum och en häradsrätt. Hittade du uppgiften i ordinarie (lagtima) tingets dombok, i domböckerna och protokollen vid urtima ting och extra förrättningar, eller rent av i protokollen vid särskild häradsrätt? Det kan även finnas olika versioner av samma dombok, och jag har själv sett exempel på uppgifter i Advokatfiskalens avskrivna domböcker som inte funnits med i originaldomboken och vice versa. I vissa fall kan originaldomböckerna i häradsrätternas arkiv till och med ha förkommit, och finns endast bevarade i avskrift i Advokatfiskalens arkiv – då blir det väldigt förvirrande om du bara anger ett datum och en häradsrätt som källa.

4. Litteraturen kan ge oss släktforskare många uppgifter om förfädernas liv och leverne, men att ange »en bok» som källa är som att säga »nålen finns någonstans i höstacken». Var alltid noga med att ange författarens namn, bokens titel och sidnummer – och även vilken upplaga det gäller, samt del, om boken ingår i en serie. Som släktforskare borde man dock i möjligaste mån söka sig tillbaka till den ursprungliga källan – en hembygdsbok kan till exempel innehålla citat från ett redigerat verk innehållande avskrifter ur en originalkälla, och med en så lång färdväg kan uppgifterna ha både feltolkats och förvanskats. Även tidningsurklipp, dödsnotiser och minnesrunor förtjänar ett bättre öde än att bara klippas ut – vilken tidning publicerades de egentligen i, och vilket datum gäller det?

5. Internet har verkligen revolutionerat släktforskningen, men att bara ange »internet» som källa leder oss osökt tillbaka till den där nålen i höstacken. Ange åtminstone hemsideadressen, men även i detta fall borde man som släktforskare söka sig tillbaka till den ursprungliga källan. Uppgifterna på hemsidan måste ju ha hämtats någonstans ifrån – kyrkoböcker, litteraturen, någon bouppteckning, eller är det rentav hemsideägarens obekräftade hypoteser som du tagit del av? 

b2ap3_thumbnail_Kllfrteckning.jpg

Källhänvisningar kan göras på olika sätt, men grundregeln är att man lätt ska kunna hitta tillbaka till en uppgifts ursprung.

6. Register och avskrifter är ett värdefullt hjälpmedel när man släktforskar, som dock alltid måste tas med en nypa salt. Det kan finnas både stavfel och  tolkningsfel, och jag har själv sett hur Johan blivit Jöran, Munck har blivit Monett och Hofverberg blev Nofverberg, och det är inte alltid lätt att läsa de gamla krumelurerna när man ska upprätta ett register eller skriva av en text. Låt dock inte andras slarv infiltrera din släktforskning genom att själv vara slarvig – kontrollera alltid originalkällan!

7. Andra forskares material och uppgifter kan vara en god utgångspunkt när man släktforskar, men det gäller att inte slarva när man hänvisar till detta material. Att skriva att du fått uppgifter från »en släktforskare» eller »en annan släktforskares papper» duger verkligen inte, och när det handlar om hypoteser kring släktskap måste du vara extra noggrann. Är det ett troligt, sannolikt eller rent av obekräftat släktskap som den där andra släktforskaren har kommit fram till, och vad baseras egentligen detta antagande på? Om du slarvar kan nämligen ett sannolikt släktskap plötsligt »bli» ett bekräftat släktskap under färden, och man vill ju inte sprida felaktigheter?

8. Muntliga traditioner och berättelser kan ge mycket kött på benen när man släktforskar, men här gäller samma sak som i citatet »en muntlig överenskommelse är inte värd papperet den är skriven på». Skriv ner allt direkt, och låt inte de muntliga berättelserna ligga oskrivna i ditt huvud under längre tid. Den mänskliga hjärnan är lurig och detaljer glöms lätt bort, så vad var det nu moster Karin berättade om morfars mor?

9. Fotografier är ett källmaterial som man absolut inte får slarva med. Du kanske vet att det är faster Agnes som står bredvid gammelfarmor på det där gulnade fotot, men det kanske inte resten av släkten gör? Vi släktforskare brukar ju ofta beklaga oss över alla gamla fotografier där det inte står ett ord på baksidan om vem fotot föreställer, så därför borde vi verkligen inte vara lika slarviga som förfäderna – skriv på baksidan, kopiera och skanna in, titta på fotografier och identifiera tillsammans. Förr eller senare kanske ni gemensamt lyckas identifiera personerna på fotot, och det kan inte nog framhållas – glöm inte att skriva på baksidan! Detta gäller även nyare fotografier, för en dag kommer dina framtida anförvanter sitta där som levande frågetecken med fotoalbumet framför sig – om du inte redan idag skriver på baksidan vem fotografierna föreställer, det vill säga!

b2ap3_thumbnail_IMG_7926.JPG

10. Diverse handlingar lyckas man alltid samla på sig som släktforskare, och hur ska man egentligen förvara alla gamla brev, testamenten, kartor och dylikt? En låda eller skokartong kan duga, men arkivfolket rekommenderar syrafria arkivkartonger. Jag har själv investerat i tio sådana arkivkartonger, där den första innehåller »Genealogiska tidskrifter» (diverse tidskrifter, tidningar och medlemsblad), medan nummer två och tre innehåller »Släktforskningsbrev» (inkommande brev från diverse arkivmyndigheter, pastorsexpeditioner, museer, släktforskar- och hembygdsföreningar, släktforskare, avlägsna släktingar med mera). Man kan ordna sina handlingar på olika sätt, men undvik till varje pris plastfickor och tejp – det kan göra mer skada än nytta, och du vill väl bevara alla gamla brev och testamenten för kommande generationer?

Vi har väl alla massor med kort liggande i lådor eller prydligt insatta i album. Vissa av personerna och platserna på korten är identifierade, andra inte. I somras pratade jag med en av våra medlemmar som också är engagerad i sin lokala hembygdsförening, som omfattar fyra ganska små socknar. Hon nämnde då att hembygdsföreningen har ganska ont om gamla skol- och konfirmationsfoton. Min farmor och mormor växte upp i samma lilla socken någon mil utanför Nyköping och gick förstås i skolan där, medan min farfar växte upp i och gick i skolan i en närliggande likaledes liten socken. Socknarna utgör hälften av denna hembygdsförenings område, så jag hade ett ganska stort antal skol- och konfirmationskort. Korten låg mer eller mindre bortglömda i en låda i mitt vardagsrum, men numera har hembygdsföreningen fått scannade kopior.

b2ap3_thumbnail_Konfirmation-Ebba.jpg

Farmor Ebba är lätt att hitta på kortet då hon är den längsta av flickorna.

Jag är förstås inte ensam om att ha skol- och konfirmationskort från äldre generationer. Kolla med berörda hembygdsföreningar ifall de kan ha intresse av dina kort!

Om du själv är på jakt efter skolkort med äldre släktingar så ska du förstås börja med att fråga just den lokala hembygdsföreningen. Foton kan också finnas i skolarkivet, som sannolikt förvaras på stadsarkivet. För några år sedan var jag och en forskarbekant på Stadsarkivet här i Nyköping. Jag följde min morfars brors politiska karriär i kommunala handlingar (han var i många år kommunfullmäktiges ordförande), och hon studerade sin pappas skolgång. Närvarolistorna från hans skoltid var oerhört detaljerade, och hon hittade också ett antal skolkort.

Under mina resor, såväl här hemma i Sverige som i främmande länder, besöker jag gärna kyrkogårdar. Rofyllda och meditativa vandringar på sådana brukar vara både intressanta och givande och bjuder ofta på genuina skönhetsupplevelser. Särskilt fascinerande är givetvis "kändiskyrkogårdar", där många spännande personligheter, författare, konstnärer, politiker och kungligheter, har fått sina sista vilorum. Tidigare har jag i en krönika beskrivit den Italienska kyrkogården för icke-katoliker i Rom, och i Paris finns välkända Père-Lachaise, där man kan meditera vid så många stora personligheters gravar, att kyrkogården rent av har blivit en turistattraktion:

Honoré de Balzac

Sarah Bernhardt

Georges Bizet

Maria Callas

Frédéric Chopin

Isadora Duncan

Yves Montand

Edith Piaf

Marcel Proust

Gertrude Stein

Oscar Wilde

för att bara nämna några. Den senares grav brukade vara rikt blomstersmyckad och själva gravstenen t.o.m. dekorerad med mindre smakfulla röda kyssmärken. Numera förhindras just denna typ av beundran och intim uppskattning av svårpenetrerade skyddsstängsel ...

Englands svar på detta heter KENSAL GREEN CEMETERY och ligger i västra London. Kyrkogården, som öppnades 1833, har en yta av 72 acres (nästan 30 hektar) och innehåller en protestantisk och en katolsk del. Många av de ca 65.000  gravarna (ca 250.000 begravda personer) pryds av gravmonument och mausoleer i Gotisk stil vilket skänker en atmosfär av förfinad kultur och ärorik historia. 

Till denna kända nekropol begav jag mig i veckan för att, nörd som jag är, spana in ett antal kungliga gravar. Återfann så småningom Drottning Victorias farbror, Augustus, Hertig av Sussex (1773-1843), och faster, den olyckliga Prinsessan Sophia (1777-1848) samt kusin, George, Hertig av Cambridge (1819-1904). En passant fick jag också syn på ett par gravar med det kända namnet BONAPARTE, brorsbarn och brors barnbarn till Napoleon. Undrar just varför dessa fransoser hamnat här...?

Det bestående intrycket av Kensal Green Cemetery är emellertid ett annat: Jerusalems förstöring!

b2ap3_thumbnail_Gudrun-1.JPG

Något så fasansfullt nedgånget, vanskött och respektlöst som denna minnenas trädgård har jag aldrig tidigare skådat. Ordet SKANDAL förmår på intet sätt beskriva det snedvridna kaos, med lutande hällar, nedfallna kors och krossade stenar, som Kensal Green utgör. Se bara här (och tänk på stormen Gudrun):

b2ap3_thumbnail_Gudrun-2.JPG

I Sverige fick den tragiska olyckan på en kyrkogård i västra Sverige, där en gravsten föll över och dödade en liten flicka, alla kyrkogårdsförvaltningar att genast skärpa sina regler och tillse att varje gravsten är solid, står på säker grund och är ordentligt "piggad". Så icke i England, där låt-gå-principen tycks vara den förhärskande. Kensal Green ägs och "vårdas" av ett företag med namnet General Cemetery Company. Det handlar som sagt om ett företag, en vinstdrivande verksamhet, som lever på ständigt nya begravningsavgifter, och som inte har det minsta till övers för ordning och reda, skönhet eller ens säkerhet. Respekt för de döda har man givetvis inte heller. Se bara här hur man på ett innovativt sätt kan hitta nya användningsområden för gamla gravmonument:

b2ap3_thumbnail_Vgsuggor.JPG

Jag har i många sammanhang hävdat att de svenska kyrkogårdsförvaltningarna saknar pietet när de tar bort vanvårdade gravar och icke kulturhistoriskt värdefulla stenar, men efter att ha sett Kensal Green måste jag kanske ompröva detta ställningstagande. Hellre vårdade och vackra kyrkogårdar, än som på bilderna här ovan. Det är mig en gåta hur en kulturnation som England kan tillåta sig en så flagrant och arrogant vanvård av nationens kanske mest berömda kyrkogård. Vore jag Prime Minister, eller kanske Mayor of London, skulle jag konfiskera hela eländet och med hjälp av lagen om vanhävd skapa arbetstillfällen för tusentals arbetslösa trädgårdsmästare, murare, stenhuggare och konservatorer med uppgift att rädda vad som räddas kan och därigenom återskapa Kensal Green till åtminstone skuggan av sin forna glans. Som den nu framstår är kyrkogården en skam för mänskligheten i allmänhet och för England i synnerhet.

R.I.P.  = Requiescat in pace = Rest in peace 

Vem vill ha en sådan frid?

Nu ska jag visa dig hur roligt man kan ha med kartor. Gamla kartor är inte bara vackra som konstverk, de säger också mycket om hur en plats har förändrats över tid. Om jag släktforskar vill jag gärna veta hur det sett ut där mina förfäder bott vid olika tidpunkter. Är du erfaren släktforskare har du säkert redan tittat på en hel del gamla kartor. Själv hade jag nog släktforskat ett år innan jag upptäckte de historiska kartornas underbara värld.

Historiska kartor finns digitaliserade hos Lantmäteriet. Här är det lätt att söka och det finns mängder. Den riktigt stora skatten är nog skifteskartorna, de som upprättades vid någon av skiftesreformerna i en by. Då finns det ofta också tillhörande protokoll från uppmätningar och kanske till och med en underskrift från din förfader.

Här ska jag visa kartor från en och samma plats men från flera olika tidpunkter. Kartorna visar Helgerum där jag bor och alla kartbilderna kommer från Lantmäteriets historiska kartor. Jag har tittat på dessa kartor så oändligt många gånger och varit ute i markerna och letat spår efter gamla tider, med en utskrift av kartan i hand. Det här är så himla roligt.

Helgerum var egentligen inte en by från början, men i dag kan vi nog säga att det är så. Det är fem hus i en klunga varav vi bor i ett, sedan ett litet område med nio sommarstugor, därefter slottet nere vid viken och så tre bebodda hus till på andra sidan ån. Helgerum är ett gammalt gods som fanns redan på medeltiden. Det ligger i Västrums socken i Tjust härad, ett härad som i dag i stort sett utgör Västerviks kommun. Helgerum ligger vid Landviken, en vik av Östersjön söder om Västervik. Det är en vacker trakt, mycket kuperad som du kan förstå av kartorna.

Något som kartbilderna också visar är att den odlade marken till stor del är densamma som i dag, efter mer än 300 år.

Kartbilderna här är utsnitt och inte i exakt samma skala eller exakt samma riktning. För att du ska kunna orientera dig har jag gjort en röd prick där huset vi bor i ligger, och en blå prick vid slottet. Dessutom har viken en utbuktning som kallas Flagen och som gör att du kan se på kartan var vi är.

Samtliga dessa kartor finns på Lantmäteriets webbplats. Jag har mailat dit och frågat om publiceringen till blogginlägget och fått till svar att Lantmäteriet inte har någon upphovsrätt på kartor äldre än 70 år. Det tolkar jag också som att du kan använda en historik kartbild till exempel i din släktberättelse, oavsett om du har den i en blogg, på en hemsida eller i en släktbok.

1691. Den äldsta kartan över Helgerum är från 1691. Det var innan slottet byggdes vid mitten av 1700-talet (därför ingen blå prick). På slottets plats fanns det bara en bro över ån och på höger sida intill bron verkar det finnas en större byggnad, eller något annat.
Vid den här tiden låg mangårdsbyggnaden (K) på en kulle som senare fått ge plats för ladugårdar. Visst är det ett fint litet hus som ritats in där? Det ska ha varit en karolinergård och kanske har kartritaren försökt efterlikna det verkliga huset, men det är inte säkert. Från mangårdsbyggnaden går det en streckad stig bort mot bron över ån. Den vägen finns kvar än idag, men bara som en liten väg mellan husen, efter att ha varit allmän landsväg i många år.
Framför vårt hus i dag är det en stor gräsmatta och på den låg då ett hus (L) som troligen är en ladugård på 1600-talet. Kanske är det därför vi har så frodig gräsmatta, med gammal kogödsel nere i jorden? Snett till höger om ladan finns en bit odlad mark (2). Där går i dag vår infart ut mot landsvägen.
I överkanten av kartbilden finns ett lite större odlat markområde på högra sidan. Det är fortfarande odlad mark och i ena kanten fanns vid mitten av 1900-talet en mindre fotbollsplan här.


1787 framställdes två nästan, men inte helt, likadana kartor. Det som skiljer är färgerna och kartritarens handstil. På den här kartan finns det också en uppgift som inte finns i den andra från samma år.
Nu är också betydligt många fler hus utritade, vartenda ett tror jag. Jag får det till inte mindre än 22 byggnader.
Slottet är byggt och ligger lite utanför det här kartutsnittet.
De husen som ligger jämnt placerade i en kvadrat vid den övre siffran 2 ska vara de gamla boningshusen och husen som ligger mer utspridda är ladugårdar, loge och andra uthus. Det är en liten kulle här, den ljusa fläcken som är inramad av hus är högst upp på kullen.
I Flagen ser vi att det finns ett skeppsvarv. Det fanns redan på 1500-talet men är alltså inte markerat på den första kartan. Här byggdes många skepp, både handelsfartyg och krigsskepp. Varvet var igång ända till 1880-talet, allt enligt historikern Manne Hofrén som skrivit en bok om Helgerum. Några av byggnaderna närmast stranden hör alltså till varvet. Varvschefens bostad ska vara den fyrkant som har nr 8 (strax under nr 16). Där finns det en rest av en syrénberså i dag.
De bruna fyrkanterna som ligger samlade i mitten är slottets trädgård, eller kålgård som man sa förr. Här odlades förmodligen mest grönsaker, bär och frukt men kanske också blommor. Helt säkert odlade man humle till ölet. I övre kanten ser man ett litet hus, kanske var det ett växthus, eller så kan det ha varit trädgårdsmästarens bostad. Trädgården var i bruk till långt in på 1900-talet och det finns flera gamla äppelträd kvar där i dag och en del andra förvildade rester av tidigare trädgårdsväxter. I kanten av det som var trädgård då brukar jag skörda älggräs på somrarna och göra älggräsdricka och marmelad.
Som ni ser kallas gården Gamlegården, sannolikt för att slottet byggts och är den nya mangårdsbyggnaden. I de gamla boningshusen bodde kanske inspektor, rättare och andra anställda.


1787. På den här varianten av kartan från 1787 finns inga uppgifter om varvet.
Slottet ser du uppe till vänster, det är nu ungefär 30 år gammalt, och här är det lättare att läsa "Gamle Gården".
Strax till höger om den röda pricken (vår bostad i dag) ligger ett litet hus som är tydligare på den här kartan än på den andra. Jag har funderat på vad det är. I dag finns det en hög med taktegel på ungefär den platsen och jag vet att det för 50 år sedan låg ett litet garage där. Kanske har garaget byggts på en gammal husgrund. 1787 kanske det bara är något litet skjul av något slag.


1883. Nästa karta är Generalstabskartan från 1883. Det är en översiktskarta och visar inga detaljer mer än hus och vägar. Jag tror att det är boningshusen den visar. Det stämmer med vad jag vet om de hus som finns och funnits här i Helgerum. Precis ovanför den röda pricken ligger ett hus på samma sida av vägen. Det är på vår gräsmatta och där finns en mindre berghäll med en rest av ett järnbeslag som sitter fast i berget. Om det har något med huset att göra vet jag inte. Det här huset finns också på nästa karta.

1924. Den här kartan är svår att avläsa på grund av alla detaljer och markeringar. Varenda liten jordbit är uppmätt och har fått ett eget nummer. Troligen gjordes den i samband med att slottet styckades av från resten av godset vid en försäljning 1925. Men med hjälp av slottet (blå prick), vårt hus (röd prick) och slottsträdgården kan du orientera dig.
Det hus vi bor i byggdes 1918, som arbetarbostad med fyra lägenheter, samtidigt med ett annat hus vid vägkorsningen längre åt höger.
Här syns att landsvägen går förbi vårt hus på uppsidan. Det är lite rörigt men det går nog att se att vägen går lite snett åt höger från slottet och förbi trädgården ner mot oss.
Varvshusen är nu borta. Men ungefär mitt emellan slottet och slottsträdgården ligger ett par hus. Det var mejeri och mejeristbostad vid den här tiden. Senare brann mejeriet ner och byggdes aldrig upp igen.
Den gröna pricken är platsen för en vattentäkt. Om du tittar noga ser du att det går en liten väg i en böj bort mot vattentäkten. Här fanns det en brunn där man hämtade allt vatten till gården fram emot mitten av 1900-talet. På slutet var det kanske bara till djuren och till bevattning. I dag är brunnen igenlagd men det är en blöt sänka där på gärdet.

1943. Den sista av de historiska kartorna är den ekonomiska kartan från 1943. Den verkar vara ritad på en flygbild. Här ser vi vägarna betydligt tydligare. Nu går vägen, den allmänna landsvägen från slottet, på andra sidan om vårt hus. Men man anar resten av den gamla vägen på andra sidan huset. Någon gång på 30-talet ska vägen ha lagts om. Vägen till vattentäkten är också tydligare här.
Jag antar att den prickade marken är odlad mark och den andra gulaktiga marken är betesmark.
På den lilla kullen till vänster om vårt hus finns det nu sex byggnader. Idag är bara en av dessa kvar, men när jag var här första gången 1983 stod de flesta av ladugårdarna kvar.

Om man har och behärskar Photoshop tror jag att man kan göra halvgenomskinliga lager av olika kartor i samma skala och lägga dem ovanpå varandra och jämföra med dagens karta för att se mer exakt var till exempel ett hus stått eller var en väg gått. Det har jag inte gjort, utan det har gått ganska bra ändå.

Det finns också en handbok i kartforskning för släktforskare, utgiven av släktforskarförbundet.

Till slut måste jag nog visa en helt annan karta, och kanske en av de äldsta som finns bevarade, (men det finns flera äldre, så vitt jag vet). Det är en karta över Europa, gjord av kartritaren Abraham Ortelius 1595. Klicka på bilden så kommer du till den publicerade bilden på Wikimedia, i betydligt större format:

När Karl XI utfärdade en ny kyrkolag 1686 handlade det inte bara om brott och straff, utan även om kyrkans organisation och struktur. Det tjugofjärde kapitlet, »Om Biskopar, Superintendenter, Probstar, Kyrckioherdar och Capellaner, samt andre Kyrckiobetiente», innehåller till exempel hela trettiotre punkter där »Wij Carl med Gudz Nåde, Sweriges, Göthes och Wändes Konung» fördelar de kyrkliga befattningshavarnas arbetsuppgifter och ansvarsområden. Ett stort ansvar lades på kyrkoherdarna, som ju var den viktigaste länken mellan kungen och hans undersåtar, och kapitlets åttonde punkt dikterar bland annat kyrkoherdarnas ansvar i samband med biskopsvisitationer. Vid dessa tillfällen skulle de »giöra redo för sig och sitt Embetes förrättande», samt informera om församlingens tillstånd och sådant som kunde intressera biskopen »hwad Lärare och Åhörare i någon måtto angår». Kyrkoherdarna skulle även visa fram längder över församlingsbornas framsteg i katekesen, samt »under wissa Blad och Titlar» i »Kyrckioböckerna» redogöra för kyrkans inkomster samt fasta och lösa inventarier, prästgårdens inventarier och tillhörande ägor, kyrkans bänklängd, sockenstämmobeslut, sällsamma händelser i församlingen med mera. Den största nyheten var dock det som vi släktforskare bör vara Karl XI evigt tacksamma för, nämligen att prästerna skulle nedteckna uppgifter om

»Alle Brudefolck, med dheras och Föräldrarnas Namn, samt underrättelse, hwadan de äro komne, och hwad Witnesbörd the haft hafwa. [...] Alle Barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och Orten ther the födde äro. [...] The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äro begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder».

Detta var alltså det första nationella påbudet om kyrkobokföring i Sverige, även om vissa svenska kyrkoböcker är äldre än så – biskop Johannes Rudbeckius (1581-1646) i Västerås utfärdade till exempel Sveriges första föreskrift om förhörslängder och regler för kyrkobokföringen i sitt stift redan på 1620-talet. Även i Danmark hade man liknande tankar i början av 1600-talet, och genom ett kungligt brev den 17 maj 1646 fick danskarna sin första lagstadgade kyrkobokföring. I brevet befaller Kristian IV rikets biskopar att uppmana prästerna att föra kyrkoböcker, eller som den danska formuleringen lyder: »at I præsterne udi eders stift alvorligen tilholder, at I holder rigtig kirkebog ved dag og datum på, hvor mange udi deres sogne fødes, hvo dertil fader står, og hvor mange årligen tilsammen vies og dør». Även Skåne var ju som bekant danskt vid denna tid, så kung Kristian vände sig direkt till biskopen i Lund, »Os elskelige, hederlig och höilerd D Peder Winstrup Superintendent offwer Skaane Stifft», som formuleringen lyder i ingressen till det kungliga brevet som finns avskrivet i Gryts äldsta kyrkobok. 

b2ap3_thumbnail_Winstrup.jpg
I kung Kristians egen stad, Kristianstad, följde man givetvis omedelbart hans befallning. Titelbladet till stadens äldsta kyrkobok avslöjar att det är en »Kircke Bog Udi Christianstad, effter vor naadiste Herris och Kongis, Christiani IV. vilie och befalning. Begynt af M. Lauritz Hansen Comin, da Sognepræst i Christianstad oc Wæ»; ur Kristianstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1646-1661), opag. (ArkivDigital). Till vänster syns Peder Winstrup (1605-1679), biskop i Lunds stift då Skåne fick sina första kyrkoböcker; kopparstick från 1660-talet (bilden lånad från Wikipedia).

För oss som släktforskar i Skåne borde det alltså finnas mängder av kyrkoböcker från 1640-talet, men genom åren har dessa förkommit på olika sätt – bränder och fuktskador, försummelse och olyckor. Det finns dock ett par riktigt gamla skånska kyrkoböcker, däribland för Kristianstads stadsförsamling (1646), pastoraten Ausås och Strövelstorp (1646), Halmstad och Sireköpinge (1646), Billinge (1646) och Röstånga (1647), Kviinge och Gryt (1647), Östra Broby och Emmislöv (1647), Osby (1647) och Loshult (1648) samt Knästorp och Tottarp (1661), och slutligen församlingarna Vinslöv (1647), Barsebäck (1648), Skurup (1650) och Äspinge (1655). Den allra äldsta skånska kyrkoboken finner man dock i Fulltofta kyrkoarkiv, där den tidigaste anteckningen gjordes redan 1621:

b2ap3_thumbnail_Fulltofta-1621.jpg

»Anno Dominj 1621. Kariine Niels dotter Barnföd udj Fultoffte, fick dab och Christendumd S. Mickells dag. som Aarlligen Ingfalder den 29 Septemb:»; ur Fulltofta kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1621-1751), opag. (ArkivDigital).

De flesta av mina förfäder var skåningar, och några av dem har bott i församlingar med riktigt gamla bevarade kyrkoböcker. Den äldsta anteckningen som rör min släkt i Barsebäck är till exempel daterad 1648, då »Hans Lauritzöns pige» döptes. Prästen har tyvärr utelämnat datumet, men notisen är införd mellan två dop hållna 27 augusti och 3 september. Denna kyrkobok är både svårläst och kortfattad, men emellanåt dyker det upp mer utförliga notiser som man med svårighet kan utläsa. Åren 1653-1654 härjade till exempel pesten, och över sjuttio församlingsbor fick sätta livet till. Bland de som avlidit dessa år »udi Barsebech udi pestens tid fra den 8 Julij» finner man bland andra »Bunde Matzön den 20 Julij döde wer 56 Aar oc hans lille datter samme dag 7 aar», och om åldersangivelsen stämmer skall denne man alltså varit född under något av 1590-talets sista år – en svindlande tanke! Även i Sireköpinge är den äldsta notis som rör min släkt daterad 1648. Pastoratets äldsta kyrkobok är till skillnad från Barsebäcks dito både välbevarad, lättläst och detaljerad, så det är en fröjd att kunna följa släktens förehavanden från 1640-talet och framåt. Den äldsta anteckningen som rör min släkt är daterad 16 januari 1648, då mina förfäder Jens Larsen och Sisse Christoffersdatter lät döpa sin lilla dotter Kirstine:

b2ap3_thumbnail_Sirekpinge-1648.jpg

»Dom: 2 post Epiph. Christnit it Pigebarn aff Østreby wed naffn Kistene P:ri Jens Lawirsön M:r Citze Christophersdater. Metthe Karls bar barnit. Faddere Powel Pedersön i Nöreby Niels Lawirsön i Togerup Peder Aaritzön Kistene Peder Jens i Kinderup og Citze Truis i Hogentorp»; ur 1648 års dopbok för pastoratet Halmstad-Sireköpinge; Halmstads kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1646-1689), sid. 11 (ArkivDigital).

Den lilla flickan nådde aldrig vuxen ålder – hon begravdes redan den 22 oktober 1654 på Sireköpinge kyrkogård. Föräldrarna fick hela tretton barn mellan åren 1637-1662, men endast fyra av dem nådde vuxen ålder. Hur hanterade de förlusten av så många barn, varav åtta avled samma år (1654)? Hur kändes det att tvingas bli svensk 1658, och varifrån kom modern Sisse Christoffersdatter? Var hon dotter till bonden Christoffer Andersen från byn Loarp i grannsocknen Halmstad, som begravdes 1677 14/1, »100» år gammal? Frågorna är många när man studerar dessa svårlästa och kortfattade kyrkoböcker men det är ändå en häftig känsla att kunna följa släkten i ett sammanhang från tidigt 1600-tal, och tidsperspektivet blir riktigt svindlande när man hittar personer födda på 1500-talet – en avlägsen tid som plötsligt kommer så nära, tack vare de äldsta kyrkoböckerna.

"Det fanns inga stora slätter som i Skåne och Östergötland och inga stora, sammanhängande skogstrakter som i Småland, utan det var en blandning av allt möjligt. "Här har de tagit en stor sjö och en stor älv och en stor skog och ett stort berg, hackat dem i stycken, blandat dem om varandra och brett ut dem på jorden utan någon ordning", tänkte pojken, för han såg ingenting annat än små dalar och små sjöar och små kullar och små skogsdungar. Ingenting fick lov att riktigt breda ut sig. Så snart som en slätt höll på att växa sig stor, kom en kulle och ställde sig i vägen, och om kullen ville länga ut sig till en ås, tog slätten vid igen. Så snart en sjö blev så stor, att den tog sig något ut, smalnade den av till en å, och ån fick inte heller flyta lång sträcka, förrän den blev utvidgad till en sjö. Vildgässen flög fram så pass nära kusten att pojken kunde se ut över havet, och han såg, att inte heller havet fick breda ut sin vida yta, utan att den bröts sönder av en mängd öar, och öarna fick inte heller bli särdeles stora, förrän havet tog vid igen. Det var ständigt ombyte. Barrskog bytte om med lövskog, åkrar med mossar och herrgårdar med bondstugor."

Det är över 100 år sedan Selma Lagerlöf lät Nils Holgersson beskriva Sverige sett från en gåsrygg. Hennes beskrivning av Sveriges lustgård Södermanland stämmer fortfarande väl in. Landskapet är omväxlande och oerhört vackert på de allra flesta håll. Inte undra på att mina förfäder var hemkära när deras omgivning var både varierande och tilltalande! Trivdes man inte på sin födelseort väntade helt andra livsbetingelser runt hörnet så de flyttade sällan längre sträckor.

b2ap3_thumbnail_Sdermanland-collage3.jpg

^{På övre raden en stadsvy i Nyköping, Halla kyrkogård och ett torp i Runtuna.}

^{På nedre raden en torparfamilj i Svärta,hembygdsgården i Malmköping samt en sågarbetare i Vrena.} 

Precis som landskapet är omväxlande skilde sig också livsbetingelserna för sörmlänningarna. Herrgårdsherrskap, torpare, soldater, gruvarbetare, stadsbor och hantverkare levde ofta sida vid sida under helt olika villkor. Under det gångna året har jag i ett antal bloggar berättat om olika sörmländska levnadsöden: mannen med träbenet, slaktarsonen vars liv egentligen ändade i en skyttegrav på västfronten, en förtvivlad änka och en vanmäktig minuthandlare. Det finns förstås massor med fascinerande historier kvar att förtälja!

Har du också sörmländska rötter? Skriv din släktberättelse och delta i den berättartävling som arrangeras av Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening och Södermanlands Nyheter. Berättelsen, som ska ha förankring i Södermanland, får vara max 12 000 tecken och ska förstås ha anknytning till släkt- eller hembygdsforskning. Fem vinnare i tävlingen tillkännages på Släktforskardagarna i Nyköping 29- 30 augusti. För tips om hur du kommer igång med skrivandet, läs gärna Eva Johanssons blogg Skriv för släkten!    

I dagens släktforskarsamhälle är förutsättningarna annorlunda än förr. Vi har tillgång till ett snabbt växande digitaliserat arkiv. Nu behöver man inte längre resa mellan landsarkiven eller vänta på mikrofiche när den där pigan envisas med att flytta över arkivgränsen vartenda år.

I England utgavs nyligen en bok, skriven av den professionella historikern Alison Light, ”Common people: The history of an English family”. Hon använder sin akademiska bakgrund för att förstå sina anors liv och livsbetingelser, som en fördjupning från de digitaliserade källorna. Hon vill skriva den vanliga människans historia, i hennes fall en familj i den industriella revolutionens virrvarr av flyttar, fattigdom och förändringar.

Förutsättningarna för den rena personhistorien är annorlunda i Sverige, med våra omfattande kyrkoarkiv, även om man kan sakna tidiga folkräkningar. Men nu, när de flesta kan bygga ett släktträd relativ snabbt, finns ett behov av att gå vidare. Inte kanske så mycket med mer avancerad genealogi, utan med mer och djupare studier av livsbetingelserna. Om de enskilda personerna kan vi inta alltid få fullständig information, men vi kan koppla allmänna historiska uppgifter till våra anors historia. Det märks tydligt på intresset för alla de fina föredrag som hålls på Släktforskardagarna att intresset är stort. Runt om i landet, i släktforskarföreningar och hembygdsföreningar, sitter också grupper som jobbar med den lokala historien.

Jag tror att det finns ett behov av mer kurser och möjlighet till att fördjupa släktforskningen. Intresset för nybörjarkurser är stort, men det finns inte så många möjligheter till att bredda kunskapen om fördjupningar i historien. Hur kan man använda historia i sin släktforskning? Hur kan man använda andra källor än de vanliga? Hur kan man skriva ihop det till en spännande berättelse? Det är frågor som mer för att besvaras. Bara som exempel krävs en annan form av källkritik än vad vi är vana vid. Den akademiska historien kan ge mer åt släktforskningen.

Hur kan man då tillgodose ett sådant behov? Visst, det ges kurser på sina håll, det finns utmärkta föredrag att lyssna på, till exempel på Genealogiska Föreningen. Men Sverige är ett stort land, GF har lagt ut en del av föredragen på nätet och det är en bra start. Skulle man kunna använda Släktforskarförbundets storlek och tyngd till att fördjupa och bredda svensk släktforskning? Ja, anser jag.

Det finns idag en mängd resurser som vi som studerar eller arbetar vid universiteten har tillgång till. En del av dessa resurser borde kunna bli tillgängliga för släktforskare via avtal med Släktforskarförbundet. Jag tänker på lärplattformar för on-linekurser, där man även kan arbeta interaktivt. Idag är de relativt enkla att använda och de kostar faktiskt inte så mycket, det finns tom gratisalternativ. Då kunde man göra avancerade kurser på nätet så alla släktforskare kan delta på distans och på så sätt bredda underlaget och tillgången.

Universiteten har också avtal som ger tillgång till både historiska och nutida kartor i digital form. Föreningen DIS har gjort ett mycket fint jobb med kartfunktionen i Disgen, men även här finns mer att hämta om man kan få till stånd bra avtal. Vi har också tillgång till grupplicenser för avancerad mjukvara, som i många fall kan användas i en breddad släktforskarverksamhet, inte bara kartor utan också mjukvara för andra ändamål. De är dyra för enskilda användare, men med bra avtal kan de bli överkomliga för grupper.

Jag tror, att det finns mycket mer att hämta för att utveckla svensk släktforskning. Jag tror också att det finns ett intresse ute i landet, vi måste bara ha en mötesplats. Den mötesplatsen finns på nätet, som med fördel kan kombineras med föreningens forskarstuga om man så vill.

 (Fotot visar prins Daniels ursprung, han gick vidare från sina anors liv)

Så säger vi understundom när vi råkar komma allt för nära pinsamma händelser, skandaler eller rykten med potential att skada eller kränka våra medmänniskor. Särskilt flitigt används uttrycket när sanningen hotar avslöja oegentligheter eller mygel bland framstående politiker eller andra makthavare. Lägg locket på – innan något värre inträffar …! 

"Sanningen skall göra eder fria" är ett gammalt, ofta citerat, talesätt. Men stämmer det verkligen? Är sanningen alltid det bästa, eller skulle vi och vår omgivning kanske ibland må bättre av en smula diskretion? 

Jag brukar i släktforskningssammanhang hävda, att man aldrig får ljuga i sin redovisning av släktens historia, aldrig påstå något som inte är sant. Däremot är det fullt tillåtet att förtiga sådant som man vet skulle göra en och annan släktmedlem ledsen. Och även om ingen nu levande skulle besväras av uppgiften, kanske det ibland kan vara passande att hålla inne med mindre smickrande sakförhållanden eller tillmälen. Om det t.ex. om en person står ”fånig” i husförhörslängdens anmärkningskolumn, eller ”idiot”, så kanske man inte behöver citera just detta. Det kan ju vara så att det handlar om någon som lider av epilepsi, och då är prästens omdöme både felaktigt och orättvist. Eller om en ensamstående mor ser sig tvungen att snatta eller t.o.m. prostituera sig för att över huvud taget kunna förse sina barn med mat, kläder och husrum. Då kanske man kan lyfta på hatten och gå förbi. 

Det handlar i så fall inte om att ändra på historien eller ens försköna den, utan bara om att lägga locket på – åtminstone tills man har fått de sociala omständigheterna klart för sig och därmed kan måla en någorlunda rättvisande tavla. 

För någon vecka sedan spelade jag på en begravning i en av mina kyrkor. Sångsolisten hade ombetts sjunga ”Det vackraste” av Cecilia Wennersten, en mycket mjuk och stämningsfull visa, men kanske ändå inte helt lämpad för begravningar. Jag sitter vid pianot och ackompanjerar, och mellan mig och den blomsterprydda kistan står solisten vid sin mikrofon. Plötsligt hör jag henne sjunga: 

Du ligger här bredvid, och jag känner hur du andas...

Så ohyggligt, hinner jag tänka, och får hindra mig själv från att ropa:   

AV MED LOCKET!!!

Snart firar jag åtta år som släktforskare. En ganska lång tid under vilken jag fått lära mig väldigt mycket om precis allt möjligt. I stort sett varje dag suger jag åt mig nya kunskaper i litteratur eller från någon släktforskningsgrupp här på nätet. Varje gång man gör en sökning hittar man nya webbplatser med släktträd, digitaliserade fotografier och böcker och arkivmaterial m.m. Det tar liksom aldrig slut.

När jag stoppade in mitt första mikrokort i läsaren på biblioteket i Gävle för många år sedan trodde jag nog aldrig att jag skulle fastna så totalt. Min generation, som i stort sett är uppvuxen framför datorn, är vana vid att kunna hitta svar på det mesta bara genom en Google-sökning, så släktforskningen satte verkligen mitt tålamod på prov. Jag kunde sitta flera timmar i sträck och leta efter ett enda uppslag i en husförhörslängd innan jag hamnade rätt. Metodiken tog ganska lång tid på sig att fastna i mitt huvud. Många i min ålder hade nog gett upp långt tidigare, och kanske sparat släktforskningen till senare, men jag kämpade på. Oftast var det orden "Vi stänger nu" som till sist fick mig att packa ihop mitt anteckningsblock och hoppa på bussen för att åka hem på kvällen. Då var det bara jag kvar.

Som jag tidigare berättat var det min farfars två morbröders livsöden i Amerika som fångade mitt intresse. Det var därför också den släktgrenen som jag letade på först. I samband med det tog min farfar fram några gamla papper som han hade fått av sin kusin Sture för många år sedan. Det var en släktutredning som denne hade beställt någon gång på 1970- eller 1980-talet och som delats ut till min farfar och hans syskon.

Släktutredningen utgår från min farfars mor, Helvy Maria Andersson (1896-1976) och hennes syskon. Antavlan sträcker sig fyra generationer tillbaka i tiden och på ett annat papper finns också uppgifter om en femte generation. Materialet är dock ganska magert. Varje person anges med fullständigt födelsedatum och födelseförsamling, men tiden och platsen för dödsfallet står inte med. Syskon finns inte antecknade och inga som helst källor heller för den delen.

Jag såg det som min uppgift att dubbelkolla alla uppgifter i antavlan och se att de verkligen stämde. Samtidigt fick jag möjlighet att komplettera med de uppgifter som saknades och kanske hitta något annat spännande på vägen - något som berättade mer om hur de här personerna hade levt och vilka de varit, mer än bara namn och årtal. I antavlan fanns också några tomma rutor, där uppdragsforskaren gått bet. Kanske kunde jag komma vidare?

bild10.JPG

Antavlan från farfars kusins släktutredning.

Det mesta i antavlan verkade stämma. Både Adolf och Maria hade sina rötter i gamla Skaraborgs län och släkten har i stort sett inte rört på sig någonting. Jag kunde bekräfta de uppgifter jag redan hade och kompletterade med nya. Svårast att förstå var hänvisningarna till församling i samband med födelse, vigsel, död eller flyttningar. I hela Skaraborgs län var det förr vanligt att prästen skrev moderförsamlingen i pastoratet och inte annexförsamlingen, om denna var den aktuella. Ett pastorat kan bestå av endast en församling, men oftast är det flera församlingar som gått ihop och samverkar med varandra. Moderförsamling i ett pastorat var vanligtvis den största av församlingarna och där bodde också pastorn. Övriga församlingar kallades annexförsamlingar och kunde vara en eller flera. Ett exempel på det är Götene pastorat i gamla Skaraborgs län, där Götene var moderförsamling och Holmestad, Vättlösa och Lerdala var annexförsamlingar. Istället för att skriva att personerna var födda i Holmestad står därför oftast Götene. Det är förvirrande, eftersom man då måste räkna med att personen kan vara född i vilken som helst av de fyra församlingarna. Detta hade också förvirrat uppdragsforskaren som gjort antavlan. Han hade nämligen skrivit fel födelseförsamling på flera personer.

Den enda luckan som återstod efter ett tag var den för föräldrarna till Maria Persdotter (1788-1863), min ff mf fm. Hon uppgavs vara född den 15 januari 1788 i Götene med föräldrarna Per och Karin Nilsdotter. Här blev det svårare. 1807 brann det nämligen i Götene komministerbostad, vilket fick till följd att stora delar av kyrkoarkivet förstördes. Födelse- och dopboken för Götene finns t.ex. endast från 1807 och framåt och husförhörslängder finns först från 1792 (med undantag för perioden 1768-1774 där en ofullständig längd finns bevarad).

Den första anteckningen jag kunde hitta om Maria och hennes familj var från 1806, då hon med mor och styvfar flyttar in på Munkegården i Lerdala församling. Modern kallas då Karin Persdotter och är gift med Lars Karlsson. Tillsammans har de barnen Stina (1792) och Katarina (1799), båda födda i Götene. Familjen bor i Lerdala under de kommande åren. Husförhörslängden som täcker året då de inflyttar 1806 sträcker sig mellan 1804-1812, och där finns hela familjen inskriven förutom Maria. Vad anledningen till det är vet jag inte, men att hon bodde på Munkegården med familjen kan jag vara säker på. 1807 gifter hon sig nämligen med Henrik Bengtsson från Skogsbolet i Timmersdala församling, och då står hon som piga från just Munkegården. Av vigselnotisen framgår också de blivande makarnas föräldrar, något som är mycket vanligt i Skaraborgs läns kyrkböcker. Här står de som Pehr Jeansson och Karin Pehrsdoter.

Vigsel.JPG

Vigseln 1807 mellan Henrik Bengtsson och Maria Persdotter.

Några spår efter denne Per Jansson hittade jag inte. Man kunde tänka sig att han varit gift med Karin, fått Maria och sedan dött kort därefter - eller så var Maria frukten av en förbjuden förbindelse. Götene saknar både födelse- och vigselbok från den aktuella tiden och jag kunde inte hitta något giftermål i andra närliggande församlingar. Istället försökte jag ta reda på mer om Karin Persdotter.

Genom att följa henne genom husförhörslängderna fram till hennes död, kunde jag i död- och begravningsboken i Lerdala 1824 se att föräldrarna hette Petter Jonsson och Maja Håkansdotter. Detta kan man aldrig ta för säkert utan kompletterande källor eftersom det ganska ofta förekommer fel, men det var i vart fall en ledtråd.

Kunde jag hitta Karin i födelse- och dopboken? Födelsedatumet i husförhörslängderna står först som 1756, därefter 1757 och slutligen som 24 december 1757 - hela tiden med Berg som födelseförsamling. Jag letade. I Berg föddes på julafton 1757 mycket riktigt en Karin, eller Cathrina som det står i kyrkboken. Denna var dock dotter till Nils Bengtsson och Karin Svensdotter, och skulle därför fått Nilsdotter som patronymikon, inte Persdotter. Här hade uppdragsforskaren gjort misstaget att lita helt och hållet på datumet i kyrkboken och därför accepterat denna födelse som den rätta. Hur han eller hon trodde att Nilsdotter kunde bli Persdotter bara så där vet jag inte, men antagligen var tanken att det inte utgjorde något hinder. Det skulle ju i och för sig inte vara första gången som prästen ändrar ett namn av misstag..

Ddsnotis.JPG

Karin Persdotter avled den 27 februari 1824 i Skogsbolet, Timmersdala till följd av slag.

En annan Karin föddes 16 november 1757 enligt Bergs födelse- och dopbok. Hon var dotter till Peter Jonsson och Maria Håkansdotter på Stommen i Timmersdala församling. Under denna tid hade hela Bergs pastorat (tre församlingar) en gemensam födelse- och dopbok. Denna Karin stämde precis med de uppgifter om föräldrarna som jag hade hittat i död- och begravningsboken från 1824 så jag tittade närmare. Det visade sig då att hon redan fanns med bland mina anteckningar, eftersom hon var syster till min anmoder Britta Persdotter (1754-1832) som också fanns i samma släktutredning. Resultatet blev att min farfars morfars föräldrar var sysslingar.

Därefter glömdes Per Jansson bort och jag forskade vidare på andra grenar. Jag tänkte på honom ibland, men gjorde inga ytterligare försök att hitta honom. Inte förrän för några månader sedan. Då fick jag plötsligt en tanke på att jag skulle ge honom ett nytt försök efter närmare sju års vila. Kanske kunde jag med de nya kunskaper jag samlat på mig komma vidare?

Karin Persdotter kunde jag nu följa från födelsen fram till 1780 innan den stora luckan i hennes liv började. Hon var då piga hos Anders Håfgren i Bäsagården, Lerdala och prästen har nedtecknat att hon flytt til Wättlösa med att. d. 29 Sept. 1780. Vättlösa var en del av Götene pastorat och hade också drabbats av nedbrunna böcker, så där fanns inga husförhörslängder bevarade. Nästa gång hon fanns med igen var ju 1806, då hon med maken Lars Karlsson och tre barn flyttar in i Lerdala församling. Hon ska då ev. ha hunnit med två äktenskap och tre barn - Maja (1788) samt Stina (1792) och Katarina (1799).

Jag testade nya sökvägar och började leta i mantalslängderna för Götene pastorats fyra församlingar. Det enda jag visste med säkerhet var att det borde finnas en Lars Karlsson där någonstans runt 1806, samma år som de flyttade därifrån. Just det året fanns ingen som passade, men däremot 1805. På gården Helde i Götene bodde då en Lars Karlsson med hustru. Vanligtvis får skattepliktiga hemmaboende barn endast ett streck i någon av kolumnerna i dessa längder, men här har skrivaren varit extra tydlig och noterat alla barn. Det står nämligen Maria, Stina f. 1792, Catharina f. 1799 i marginalen. Fortsätter man följa samma gård bakåt i tiden så kan man se att Lars Karlsson även finns där 1804 med hustru och en dotter Maria. Här förefaller det som att skrivaren bara antecknat de som faktiskt var skattepliktiga, inte övriga barn. Döttrarna Stina och Katarina var ju alldeles för små även 1806.

1802 finns på gården Lars Karlsson med hustru och en dotter Ingrid. 1794 har skrivaren återigen varit extra noga med detaljerna och då återfinner man där en Lars Karlsson med hustru samt barnen Ingrid 81, Maria 88, Stina 92. Det fanns således ett till barn? Första gången man hittar Lars med hustru på gården är 1790. 1789 finns där istället en Petter med hustru och döttrarna Ingrid 81 och Maria 88. Först här förstod jag att jag verkligen var Per Jansson på spåren! Med hjälp av uppgifterna om barnen och deras födelseår kunde jag vara säker på att det var samma hustru med två olika makar. Petter med hustru går sedan att följa bakåt på gården tillbaka till 1782. Med honom bor då också des fader Swen Enkling 80 åhr gammal. Kunde Petter (Per) heta Svensson och inte Jansson?

Ett bra sätt att bekräfta olika släktskap i äldre tid är genom bouppteckningar.  I bouppteckningsregistret för Kinne häradsrätt hittade jag en Petter Svensson död i Helde, Götene 1788. Denna hade jag missat helt vid tidigare försök eftersom jag sökte på fel efternamn. Bouppteckningen innehöll precis allt det jag letade efter - en bekräftelse på att Petters hustru hette Karin Persdotter och att de tillsammans hade två barn, Ingrid sju år och Maja elva månader gammal, dvs. född omkring december 1787- januari 1788.

Bouppteckning.JPG

Bouppteckning efter Petter Svensson 1788.

Åhr 1788 d: 17 November blef un-
derteknade kallade af Enkan Karj Pärs
dotter i Helde Göttonde at holla Bouptek-
ning på, Löst, och fast, ägendom, Efter
des afledna man Petter Svensson, som
med döden afgåt d: 6 i ofwan nemde
månad, och Efter Lämnat 2:ne barn, dottr
Ingrj 7 åhr, dottr Marja 11 månader gam-
mal. Wid dätta til fälle war närwarande
Barnsens Farbroder Anders Andersson i Skoma-
kareg: Wättelösa såsom förmyndare.

Ägendommen företogs, och wärderades af nemdeman Anders Walgren. Och följer neml.

Med hjälp av informationen om barnens farbror kunde jag sedan följa familjen ytterligare några år tillbaka i tiden. 1781 fanns inte någon Petter på Helde i Götene, men med ledning av uppgiften om Skomakaregården i Vättlösa så letade jag även där. Det var rätt. Han står där som Peter ogift tillsammans med pigorna Karin och Britta. Kanske är en av dessa min Karin Persdotter, som ju utskrevs från Lerdala till Vättlösa i september 1780. Det skulle ju inte vara första gången som husbonden fattar tycke för pigan på gården. Här finns också Petters far Sven och svågern Anders Andersson - han var alltså gift med Petters syster och därför svåger - en ingift farbror!

Med hjälp av ytterligare några bouppteckningar hade jag till slut pusslat ihop en stor familj. Petters far hette Sven Larsson Lustig och var rusthållare på Skomakaregården i Vättlösa under många år. Modern hette Ingrid Torstensdotter och avled 1775. Förutom Petter hade de ytterligare fyra barn, alla döttrar. En av dem hette Katarina Svensdotter och var gift med slottssmeden Nils Åhman på Läckö.

Skrmklipp.JPG

Läckö slott ligger på Kållandsö och hör till Otterstads socken i gamla Skaraborgs län. En fantastisk plats som andas mycket historia.

Så här kan det alltså gå till när man låter "döingarna" vila och sedan ger sig i kast med dem på nytt några år senare. Det är sådana gånger man inser hur mycket man hela tiden utvecklas som släktforskare och att det nästan alltid finns andra vägar än kyrkböckerna för att komma vidare. Många som börjar sin forskning vill gärna komma så långt tillbaka som möjligt på en gång, men man måste inse sina begränsningar och lära sig mer innan man kan gå vidare till nästa steg. Ha inte så bråttom - ta en generation i taget på alla grenar så har du kanske lärt dig tillräckligt när det sedan är dags att ta itu med de svårare anorna.

Om du forskar i Västergötland kan jag också tipsa om Genealogiska Föreningens landskapskväll nästa torsdag (12/2) kl. 18. Då håller jag ett kort föredrag med tips och tricks om hur man släktforskar i området. Utöver det håller också Helena Nordbäck ett föredrag om hur hon reste runt till ett stort antal kyrkor i Västergötland för att följa sina prästanors fotspår.

För en dryg vecka sedan besökte jag Genealogiska Föreningen i Solna. Jag gick faktiskt med i denna gemenskap redan 1968, så jag förmodar att jag nu tillhör veteranerna i föreningen. Som sådan gladde jag mig över GF:s pånyttfödelse i rymliga lokaler och med många spännande skannings- och indexeringsprojekt. Den omedelbara anledningen till besöket var emellertid att jag skulle föreläsa över ämnet: Emigrantforskning – Nya källor och gamla knep. 

En bit in i föredraget skulle jag demonstrera några av de databaser och sökprogram som jag ofta använder mig av i jakten på de försvunna emigranterna och deras ättlingar. En av dessa resurser är INSTANTCHECKMATE, en adressdatabas, där man hittar så gott som alla nu levande och många avlidna amerikaner. Det gick inte! Jag kom inte in! Fick snabbt växla över till en annan och sämre leverantör för att ändå kunna visa metoden. 

Väl hemkommen gjorde jag nya tappra försök att ta mig in i programmet, och när detta inte gick, kontaktade jag företaget i Kalifornien via telefon. Efter att ha brottats med flera överdrivet artiga underhuggare, som bekräftade att mitt konto automatiskt ”flaggats” och därmed avslutats, samt att man inte hade möjlighet att berätta varför så hade skett, krävde jag och fick tala med någon högre upp i hierarkin. Personen meddelade en glad nyhet: Jag skulle få tillbaka mina pengar (vilket också skett) men jag var alltså avstängd och man vägrade att tala om varför. 

Nu vet jag att Guantanamobehandling, detta att vara fängslad och straffad utan rannsakan och dom och utan att ens få veta varför, är något amerikaner har lärt sig att leva med och rent av uppskatta, men en stolt och frihetsälskande svensk släktforskare kan naturligtvis inte acceptera att bli utslängd på det här sättet utan en rimlig förklaring. Jag har mina teorier: 

Jag har varit för flitig! 

Det står så glatt och trevligt i företagets marknadsföring, att man som abonnent får göra ett OBEGRÄNSAT ANTAL SÖKNINGAR – men detta är alltså en fet lögn. Vad företaget i själva verket vill är att sälja s.k. PREMIUM REPORTS – d.v.s. detaljerade rapporter kring den eftersökta personens ekonomi, fastigheter och kriminalitet. Sådant intresserar mig inte. Det är ju själva personuppgifterna, namn och födelsedata samt adresser, jag är på jakt efter, och ingenting annat. Ni som har försökt vet, att dessa sökningar innebär en massa försök och klickar åt olika håll, innan man till sist får tag i rätt person, och uppenbarligen har jag passerat gränsen för företagets tålamod med mina tusentals sökningar. 

Det kryllar av sådana här charlataner – skojare – på nätet, företag som försöker utnyttja oss släktforskare för att tjäna en hacka.

Passa er för INSTANTCHECKMATE!

Sprid detta budskap på alla sätt ni kan! 

De ska straffas!

Anne Hansdotter kallades "hoorkona och kiörkiotiuff" (horkona och kyrkotjuv) i Göta hovrätts protokoll 1656, redan innan domen fallit. Med den inställningen från rättens ledamöter hade hon nog inte mycket att hoppas på. Så blev det också, hovrätten fastställde Fjäre häradsrätts dom att hon skulle mista livet, "med svärdet på halsen".

Om henne berättar de släktforskande syskonen Andreas och Anna Karlsson i sin bok "Yxmördare, häxor och svärande damer i 1600-talets Halland" (Förlag Utsikten 2008).

Så här ser boken ut.

Anne kom från Göteborg men drog omkring i norra Halland och södra Västergötland vid mitten av 1600-talet. Hon var ogift men tillsammans med, vad vi idag nog skulle kalla sambo, Svend Andersen som var hästkastrerare. Båda två dömdes för att ha begått flera stölder i olika kyrkor, bland annat hade de tagit dyrbara textilier. Att stjäla från kyrkan var värre än att stjäla från världsliga egendomsägare och straffet blev också det hårdaste som kunde utdömas, döden.

I boken får vi följa Anne under hennes vuxna liv, tills domen faller. Alltihop kommer från de rika domprotokoll som bevarats till eftervärlden och som syskonen Andreas och Anna Karlsson i Falkenberg gjort till sin mission att läsa och tolka åt oss.

De berättar om 1600-talets bondeliv i Halland i en lång rad berättelser i boken, den ena mustigare än den andra. Genom domböckernas protokoll och syskonens tolkning kommer vi människorna in på livet, hur de tänkte och kände och betedde sig, hur de levde sina vardagsliv.
Kyrkstölder, mord, dråp och äktenskapsbrott är dåtidens värsta brott. Men mycket av det som avhandlades vid häradstingen gällde betydligt mindre allvarliga brott. Småstölder, tvistemål, att stjäla ett får eller riva ner en gärdsgård, bedrägerier, förtal, grannens djur som sluppit lösa och ätit upp skörden. Allt finns med här.

De flesta historier i boken utspelar sig i mellersta Halland, där jag har tre fjärdedelar av mina rötter. Kanske är det någon av mina egna förfäder som omtalas någonstans, men det vet jag inte. De 1600-personer jag har i mitt släktträd nämns inte, men flera grenar är ännu outforskade.

Jag tycker ändå att det är himla intressant att läsa de här berättelserna. Några av dem handlar om folk i Ljungby socken, där jag växt upp och känner igen de flesta platser. Gisslestad, Höstena, Trustorp, Hellerup, Hule... På 1600-talet såg det så klart ganska annorlunda ut. Jag måste i alla fall tänka bort vägen genom Ljungby, 154:an som var livsnerven under min uppväxt där på 50- och 60-talet. Den fanns inte på 1600-talet, vad jag vet.

Syskonen har skrivit fler böcker på samma tema, 1600-talets Halland. Den här boken läste jag i veckan som gått. Jag har läst vad de skriver även i tidigare årgångar av Släktforskarnas årsbok och i Hallandsbygd (årsbok för Varbergs och Ätradalens hembygdskrets).

Även i Släktforskarnas årsbok 2015 kommer de att medverka. I år skriver de om en kvinna som anklagades för häxkonster tidigt på 1700-talet, och historien spänner över flera socknar vid gränsen mellan Västergötland och Halland.

Detta är egentligen bara ett exempel på alla de hängivna släktforskare och historiker som gör historien tillgänglig för oss som inte har lika lätt för att läsa och förstå 1600-talsdokumenten, eller handlingar från andra tider. Jag vet att det finns många fler som på olika sätt ger liv åt historien och ökar vår förståelse för förfäderna. Det är jag glad och tacksam för.

I årets upplaga av Släktforskarnas årsbok ingår många fler artiklar, och jag kommer att berätta mer om dem senare. Boken kommer ut till sommaren men sedan i höstas är jag igång med arbetet att producera boken.

1600-talet, när mina danska förfäder tvingades bli svenska, är en omvälvande tid i Halland. En annan som skrivit om detta är Albert Olsson som på 1940-talet skrev tre romaner om den halländske bonden Tore Gudmarsson. Även om det är romaner ska de vara historiskt korrekta. De läste jag för ett par år sedan och bloggade om då.

Det finns massor av intressanta böcker för oss som släktforskar. Tipsa gärna om de bästa i en kommentar här. Det är roligt att dela med sig.

För nästan exakt hundra år sedan publicerades en bok, som trots den blygsamma titeln Kort handbok i svensk släktforskning (1916) kom att bli en milstolpe för genealogin i Sverige. Författare var Johan Wretman (1852-1923), till vardags rådman vid Stockholms rådhusrätt men på fritiden en passionerad släktforskare med stora ambitioner. Han ville reformera den svenska släktforskningen i grunden, och förespråkade en vetenskaplig forskningsmetod (själv använde han flitigt begreppet »släktvetenskap») samtidigt som han betonade vikten av att se bortom namn, datum och torra fakta. Detta kanske låter självklart för dagens släktforskare, men för hundra år sedan var genealogi, historia och personhistoria tre relativt åtskilda discipliner. Wretman ville dock ändra på detta, eftersom han ansåg att släktforskningen blev komplett först när man undersökte de enskilda människornas utveckling. Genom att studera förfädernas fysiska, andliga och sociala egenskaper kunde man ge dem kött på benen, eller som han själv uttryckte det: »söka för sitt inre öga frammana bilderna». I inledningen till Kort handbok i svensk släktforskning skriver Wretman följande rader, som mycket väl sammanfattar hans tankar om släktforskningens syfte:

»Har forskaren då äfven tillgång till handlingar, som lämna upplysning om viktigare skeden i de hädangångnes lefverne, bouppteckningar, upprättade vid deras frånfälle, eller bref från och till dem, hvilka jämte skriftligen upptecknade eller muntliga släkttraditioner gifva kunskaper om deras karaktärer och inre lif; då varder det så mycket lättare att med hjälp af en del fantasi – om man fått något af den gåfvan – ställa ganska lefvande för sig, huru dessa förfäder i sin tid arbetade och bodde, gifte sig och födde barn, fröjdades och ledo samt slutligen, tidigt eller sent, gick hädan».

Boken byggde på Wretmans omfattande studier av tysk genealogisk litteratur, och eftersom Tyskland låg i framkant när det gällde genealogisk metod och teori fanns där mycket att hämta. Dessa studier resulterade så småningom även i Anteckningar om genealogiens närvarande studium i Tyskland samt om genealogiens vetenskapliga begrepp och verksamhetsområde (1921), men det var egentligen uppföljaren Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning (1924) som kom att bli Johan Wretmans mest betydande bidrag till den svenska släktforskningen. Ingen hade tidigare skrivit en bok på svenska om släktforskning i relation till förhållanden i Sverige, så på detta område var Wretman utan tvekan banbrytande.

b2ap3_thumbnail_Wretman-och-titeln.jpg

Johan Wretman (1852-1923) och titelbladet till hans »Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning» (1924)

De tre böckerna innehåller mängder av allmänna tips och råd om släktforskning, men i Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning går Wretman verkligen på djupet. Första kapitlet heter »Släktvetenskapens begrepp, verksamhetsområde och indelning», och här redogör han bland annat för släktens och släktforskningens betydelse i socialt, etiskt och religiöst avseende. Han beskriver även släktforskningens ställning till andra vetenskaper som hade betydelse för »genealogins studium», såsom filosofi, geografi, hembygdslära, heraldik, sfragistik (läran om sigill), numismatik, diplomatik, kronologi, grafologi, rättsvetenskap, statsvetenskap, statistik, matematik och genetik. När det gällde relationen till historien hävdade Wretman att genealogin i grund och botten var äldre än historievetenskapen, »ja till och med har anspråk på att vara historiens moder», eftersom historien bestod av enskilda personers liv och gärningar. En annan disciplin som var särskilt viktig för släktforskningen var språkvetenskapen, och om detta skriver Wretman följande rader:

»Om genealogiens ställning till språkvetenskaperna må här endast erinras, att en svensk släktforskare bör kunna läsa och förstå det äldre svenska språket under dess skilda utvecklingstillstånd samt, av främmande språk, företrädesvis latin och tyska, enär dessa båda synnerligen ofta förekomma i våra äldre urkunder, och latin dessutom å en mängd epitafier, gravskrifter, mynt och medaljer m. m. Möter nu intet hinder i själva språket, måste man också lära sig förstå särskilda stilarter, t. ex. olika tiders juridiska eller ämbetsspråk, för att kunna riktigt uppfatta innehållet av en urkund».

Wretman hade under många år haft bräcklig hälsa, och mot slutet av hans liv försämrades hälsan drastiskt. Hans kärlek till släktforskningen var emellertid starkare än sjukdomen, och med sina sista krafter lyckades han slutföra Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning. I augusti 1923 skriver han i bokens förord att »Då dessutom min ålder av sjuttioett år i förening med svag hälsa ej tillåter mig att räkna på annat än en kort återstående arbetsdag, ansåg jag mig icke böra dröja att, medan ännu krafter förunnas mig, utgiva föreliggande arbete, som enligt min uppfattning kunde vara av något gagn för svensk släktforskning».  

b2ap3_thumbnail_IMG_6174_20150127-121622_1.JPG

Illustration ur »Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning»

Wretmans återstående arbetsdag blev mycket riktigt kort, och han fick tyvärr aldrig se sitt verk i tryck. Ett par veckor efter att förordet var skrivet drabbades han av en hjärnblödning, och avled den 4 september 1923 hemma i Gärdesta. Sonen Fredrik tog hand om manuskriptet, och höll sitt löfte till fadern – boken publicerades 1924 hos Norstedts förlag. Johan Wretman begravdes i Lästringe kyrka i Södermanland, då rektor Teofron Säve höll ett vackert minnestal där han lyfte fram sin bortgångne väns stora genealogiska intresse och betydelse för den svenska släktforskningen:

»Många se i sådana endast något underordnat, ja kanske blott något fåfängligt. Men att söka få kunskap om sin släkts förgångna led, däri ligger ingenting fåfängligt, ty av dem lärer man förstå de andliga och fysiska värden, som de lämnat i arv och som det tillkommer arvtagaren att vårda, och ju mer den moderna ärftlighetsläran hinner utvecklas, ju större betydelse får även släktforskningen. Själv ville Johan Wretman för denna forskning utbilda en rent vetenskaplig metod; det var syftet med hans utgivna skrifter på detta område ävensom med det större arbete, som han efterlämnar i manuskript».

Johan Wretman må vara okänd för dagens släktforskare, men hans böcker kom att bli oerhört viktiga för den seriösa släktforskningens framväxt i Sverige. Tack vare honom ändrade släktforskningen inriktning – tidigare handlade det främst om långa uppräkningar av namn och datum, men under 1900-talet började man istället sätta in förfäderna i ett historiskt sammanhang. De blev nu levande, tänkande individer med kött på benen, som man kunde – och borde – lära känna bättre. De tankar Johan Wretman ger uttryck för i sina böcker kan man fortfarande skönja inom dagens släktforskning, och vi har utan tvekan mycket att tacka honom för – mannen som reformerade släktforskningen i Sverige.  

Så heter den engelska versionen av TV-konceptet SPÅRLÖST. Egentligen är det inte alls samma program som i Sverige, Norge och Danmark, utan något helt annat och bättre… 

Liksom i Sverige handlar det i England om att hitta försvunna eller saknade personer, företrädesvis bortadopterade barn eller sådana barns biologiska föräldrar. Sökandet försvåras av alla de sekretessregler som i England fortfarande kringgärdar adoptioner, regler som en gång skapades för att skydda barnaföderskornas och deras familjers integritet, snarare än barnens. Adoptivbarn har idag rätt att, så snart de fyllt 18, få ta del av sina adoptionshandlingar. Någon sådan rätt har inte de stackars mödrar, som en gång valde, eller tvingades, att adoptera bort sina barn. 

För att över huvud taget komma någonstans, tvingas programledaren Nicky Campbell i sådana fall använda sig av en Intermediary, en mellanhand med särskilda rättigheter att forska i annars hemligstämplat material. Om och när denna mellanhand lyckas lokalisera personen i fråga, författas och skickas ett brev, där det bortadopterade barnet ges möjlighet att välja om han eller hon vill höra av sig tillbaka, eller kanske avstå. Ur ett mänskligt perspektiv kan detta tillvägaggångssätt kanske förefalla rimligt, men vi släktforskare har givetvis svårt att acceptera något annat än framgång. 

Om och när kontakt etableras, får TV-publiken möta den eftersökta personen, som för det mesta beskriver vilken lycklig barndom han/hon har haft och hur underbara adoptivföräldrarna har varit. Några av dem har gjort vissa försök att hitta sina biologiska mödrar, men de flesta har, i någon sorts solidaritet med adoptivföräldrarna, valt att avstå. Så plockar den andra programledaren, Davina McCall, fram ett fotografi på den okända modern, och tiden stannar … Man riktigt ser och känner hur den bortadopterade fascineras, roas och våndas inför mötet med detta totalt okända ansikte, som ändå på något sätt verkar bekant. Så småningom kommer det ett antal exklamationer av typen: Wow! Oh, my God! eller Gosh! och därefter några stilla reflektioner: ”Tänk att jag faktiskt liknar någon” eller ”Undrar om hon någon gång har tänkt på mig under alla dessa år”. 

Så är det då dags att berätta för den oroligt väntande ”beställaren” – oftast då barnets mor, som kanske var 17 år gammal när det begav sig och vid tillfället oförmögen att själv ta hand om sitt barn – att få höra att barnet, som hon tänkt på varje dag i fyrtio år, nu har återfunnits. Detta är programmets absoluta höjdpunkt, och moderns reaktion, en blandning av chock, glädje, förväntan och fasa, visar hur oerhört starka banden mellan mor och barn, ehuru bortadopterade, ändå måste vara. 

I programserien använder man sig fortfarande av den gamla beprövade metoden ”BREV” som ett första försiktigt sätt att etablera kontakt mellan dem som söker och dem som blir återfunna. Sökaren skriver, för den händelse den eftersökta skulle komma att hittas, ett brev mer eller mindre i blindo. Dessa enkla handskrivna rader visar sig ofta beröra adressaten långt mer än programledarens berättelse, och ofta får skribenten också ett skrivet svar, som även det upplevs som oerhört starkt. I det skrivna brevet finns uppenbarligen en alldeles särskild kraft, som inte skall underskattas. 

Så är det dags för själva mötet, och där har man i programmet, liksom i den svenska versionen, fastnat i ett larvigt mönster, där man gör ett stort nummer av hur huvudpersonerna hämtas upp och körs till en särskild mötesplats där de lämnas att själva (nåja, kameran lämnar dem aldrig…) gå de sista stegen. Snyftmomentet är dock befriande kort, och man får också höra personernas kommentarer strax efter mötet. Detta är det mest rörande momentet av alla. Ansiktsuttrycken, särskilt hos mödrarna, visar något som endast kan beskrivas som sann lycka och befriande lättnad. En del mödrar ser i ett slag 10 eller 20 år yngre ut efter mötet än under hela programmet i övrigt. Det är en metamorfos som är kusligt påtaglig, och i nästan varje program vittnar mor och barn samstämt om att det känns som om man aldrig varit ifrån varandra, att det är naturligt att kramas och lätt att prata. 

Varför då alla dessa adoptioner i England ända in på 70-talet? Skam och vanära! Just så! De olyckliga flickornas föräldrar kan inte tänka sig att skylta med familjens förlorade heder (känner vi inte igen detta tankesätt från vissa invandrargruppers föreställningsvärld i Sverige än idag?) och skickar raskt sin dotter till ett förlossningshem långt hemifrån. Där får hon vistas i några månader, föda sitt barn och kanske amma det några veckor, innan det är dags att lämna bort det. Sedan hem igen som om ingenting har hänt, och de dumma morföräldrarna förstår inte varför dottern är så förtvivlad, deprimerad och apatisk. Det är väl bara att stryka över och gå vidare. Programserien visar att så lätt är det aldrig. De olyckliga mödrarna dras ofta med livslånga skuldkänslor, som förnuftet inte rår på. 

Ofta är det fäderna, barnets morfar, som är värst. Ut ur mitt hus! skriker han för det mesta, när den oönskade graviditeten uppdagas. En del är ofattbart grymma, t.ex. han som, när det uppdagas att hans 16-åriga och därmed omyndiga dotter står inför en s.k. sätesbjudning, ger förlossningshemmet följande besked om det rekommenderade kejsarsnittet; ”Hon kan gott få föda med största möjliga smärta efter vad hon har gjort, och om både hon och barnet dör så är det Guds mening” (!) Ofattbar är också mormödrarnas passivitet och feghet inför husets herre. Varför infinner sig inte tigrinnan, varför försvarar hon inte sin dotter och det väntade barnbarnet mot patriarkens stupida raseri? 

Jag blir så upprörd! 

Fyra säsonger har hittills gjorts av denna populära och omskakande serie.

Det tre första har visats i Svensk TV, och två av säsongerna (2 och 3 med sammanlagt 15 episoder) kan ännu beskådas i TV4-play, för dem som har abonnemang. Häromdagen upptäckte jag att hela Säsong 4 nu finns att se på Youtube - visserligen med sämre bildkvalitet och utan svensk text, men i alla fall. I helgen har jag maraton-tittat mig igenom alla de åtta nya avsnitten! 

Jag lipar fortfarande!

När min farmors morfars far Jöns Lind (1854-1924) från Bästekille avled nedtecknade prästen några märkliga kråkfötter i död- och begravningsboken. Jag förstod att det var latin, även om detta språk var helt främmande för mig när jag upptäckte dödsnotisen för många år sedan. Det gjorde inte saken lättare att prästen dessutom hade ovanligt svårläst handstil. Jag försökte på alla sätt tyda dödsorsaken, som jag med stor tveksamhet tolkade som »Under chitus capillitii, olycksfall, fall på golf + Pneumonia cardio-arteriosclerosis». De bidragande dödsorsakerna var inga problem att förstå; tack vare Anbytarforum fick jag veta att Jöns hade drabbats av lunginflammation (pneumonia) och led av åderförkalkning i hjärtkärlen (cardioarteriosclerosis). Jag blev dock inte klok på den huvudsakliga dödsorsaken - vad betydde de latinska orden, och varför föll han egentligen på golvet?

I död- och begravningsboken fanns även en anteckning om att dödsfallet hade skett på Simrishamns lasarett, och att pastorsämbetet i Södra Mellby hade fått en avi därifrån. Jag tänkte att denna avi måste ha hamnat i Södra Mellby kyrkoarkiv, så jag undersökte bilagorna till död- och begravningsboken. Dessa fanns bevarade för åren 1828-1931, och ingick i volymen HIII:1 (bilagor till födelse- och dopboken 1852-1932), där jag mycket riktigt hittade den omnämnda avin, underskriven av lasarettsläkaren. Tyvärr gav den inte mycket mer än död- och begravningsboken, och den latinska dödsorsaken var lika svårläst här; jag tolkade det med stor tveksamhet som »Vuln enitus capillitii». Avin avslöjade däremot att Jöns hade avlidit kl. 4.40 på eftermiddagen - alltid något!

b2ap3_thumbnail_IMG_20150120-131407_1.jpg

Ur Jöns Linds patientjournal från Simrishamns lasarett 1924 (Regionarkivet i Skåne).

Jag funderade vidare. Eftersom Jöns avled på Simrishamns lasarett borde det finnas en journal i lasarettets arkiv, men var fanns detta? Efter lite detektivarbete kom jag fram till att de skånska lasarettens patientjournaler förvaras på Regionarkivet i Skåne. Där hittar man journaler från olika typer av vårdinrättningar, såsom sjukhus och vårdcentraler, barnhem och fosterhem, provinsialläkare, sjukhem, privatkliniker, skolor, sanatorium och vårdhem. När överflyttningen av samtliga vårdinrättningars patientjournaler är avslutad, vilket beräknas till hösten 2015, kommer Regionarkivet förvara sammanlagt 20 miljoner journaler fördelade på omkring 100.000 hyllmeter. Precis som för andra arkiv gäller 70 års sekretess, så jag hade inga problem med att få tillgång till Jöns' journal via Regionarkivets Journal- och arkivservice. Det visade sig att han hade vistats på lasarettet tidigare samma år, och patientjournalen innehöll mer information än jag vågat hoppas...

b2ap3_thumbnail_S-Mellby-1924.jpg

Ur Södra Mellby kyrkoarkiv, vol. FI:2 (död- och begravningsbok 1895-1941), sid. 102 (ArkivDigital).

Jöns hade tydligen halkat i ett dike den 26 juli 1924, och hade då fått ett ytligt sår vid höger öga. Två dagar senare hade han skrivits in som patient på lasarettet i Simrishamn, där han låg kvar i sex dagar med en kroppstemperatur som pendlade mellan 36,6 och 37,6 grader. När läkaren gick morgonronden den 2 augusti hade Jöns sett frisk ut, och eftersom temperaturen dessutom låg på 36,8 grader fick han lämna lasarettet. Han återvände dock två månader senare. Han hade känt sig allmänt svag och därför legat till sängs under ett par dagar, och när han skulle resa sig från sängen på morgonen den 3 oktober hade han fallit omkull och slagit huvudet i golvet. Samma kväll fördes han till Simrishamns lasarett, där läkaren konstaterade att han hade ett kraftigt blödande krossår i huvudsvålen. I journalen har läkaren antecknat denna skada på latin, »Vuln. contus capillitii» (vulnus contus capillitii) - äntligen fick jag en korrekt förklaring på de frustrerande kråkfötterna i död- och begravningsboken!

b2ap3_thumbnail_44-Jns-Mrtensson-Lind.jpg

Jöns Lind (1854-1924); fotografi i privat ägo

Såret i huvudet förbands omedelbart, och vid den inledande undersökningen konstaterade läkaren att patientens hjärta hördes dåligt, samt att lungorna inte heller lät bra, men eftersom kroppstemperaturen låg på 36,3 bedömdes läget vara stabilt. Under de kommande tolv timmarna drabbades Jöns dock av feber, och temperaturen steg till 38,3 grader. Han mådde allt sämre, låg utmattad i sin säng och var helt slapp i höger sida. Morgonen därpå hade febern stigit ytterligare, och termometern visade nu hela 40,2 grader. Det fanns inget läkarna kunde göra, och tjugo minuter i fem på eftermiddagen den 5 oktober 1924 drog Jöns sitt sista andetag. Han fick sitt vilorum på Södra Mellby kyrkogård, och efterlämnade fyra barn och arton barnbarn.

Patientjournalerna kan som synes ge intressanta uppgifter om förfädernas hälsotillstånd och sista dagar i livet, information som saknas i kyrkoböckerna. I min egen släktforskning har jag hittat ett flertal sådana journaler, där jag bland annat fann information om mina förfäders fysik, hälsa och matvanor - och vad som egentligen dolde sig bakom de där latinska kråkfötterna i Södra Mellby död- och begravningsbok 1924.