Rötterbloggen
Rötterbloggen

Utomjordingen i Bergshammar

Vi har dem alla, de där stoppen i antavlan som verkar vara hopplösa att komma förbi. Jag brukar vanvördigt kalla sådana mystiska anor för utomjordingar: de dyker bara upp utan minsta ledtråd till deras bakgrund, som om de liftat till sin nya boplats med ett flygande tefat. Att brottas med dessa stopp känns emellanåt tämligen tröstlöst så jag brukar låta dem vila ett antal år mellan försöken att finna deras ursprung.
Härom dagen plockade jag fram ett av stoppen i antavlan, min anmoder Brita Andersdotter i Blacksta nedergård i Bergshammar Jag vet inte mycket om henne. Hon var gift med Anders Nilsson, som i början av deras äktenskap var ryttare för Blacksta rote och då hade det passande soldatnamnet Blackman. Anders Nilsson föddes 4 januari 1700 just i Blacksta nedergård i Bergshammar och var son till dåvarande ryttaren och sedermera rusthållaren Nils Håkansson och Gertrud Olofsdotter. Anders Nilsson Blackman var alltså ryttare för sin fars rusthåll och övertog detsamma år 1737. Hans bakgrund var ganska enkel att kartlägga, särskilt som flera av hans anor hamnade i trubbel med både grannar och rättvisan och fick stå till svars för sina gärningar inför tinget.

Brita Andersdotter är betydligt mer gåtfull. När hon dog 9 januari 1765 uppges hon vara 73 år gammal, vilket skulle ge födelseåret 1692. Kanske stämmer detta eller så är hennes ålder något överdriven. Jag har inte återfunnit makarnas vigsel trots idogt letande i vigselböcker för de omgivande socknarna. Anders Nilsson Blackman noteras vara gift i mantalslängden 1728. Bergshammar har bevarade husförhörslängder från 1725 och där dyker sonhustrun Brita upp 1727. Den uppgiften är dock något osäker, då uppgifter uppenbarligen fyllt på efter hand fram till 1735. Det är alltså möjligt att Anders Nilsson Blackman varit gift tidigare och gift med sig med Brita Andersdotter först i början av 1730-talet. I så fall saknas hans eventuella första hustru i dödboken, så troligtvis är Brita den sonhustru som kommer till Blacksta 1728.
Två barn föddes i äktenskapet: min ana Anders Blackman år 1733 och så dottern Katarina 1736. Förutsatt att dödbokens åldersuppgift är korrekt skulle Brita alltså vara 41 respektive 44 år när barnen föds. Det är en fullt plausibel ålder, men lite märkligt är det om det skulle dröja fem år från vigseln till dess att första barnet föddes. Visserligen var maken Anders Nilsson Blackman fortfarande ryttare när barnen föddes men Sverige befann sig inte i krig så han borde vara hemmavid mesta delen av tiden och därmed också kunna ägna sig åt barnalstrande. Dock verkar han ha varit frånvarande vid husförhören åtminstone 1736 till 1740 men måhända var han inte alltför kyrklig av sig. Fast han blev förstås kyrkvärd med tiden...

b2ap3_thumbnail_Moln1.jpgb2ap3_thumbnail_Moln1.jpgUpp i det blå går jakten efter den gåtfulla Britas ursprung.

Barnen, eller snarare deras faddrar, borde ge ledtrådar till Brita Andersdotters härkomst. Så vilka var då faddrar till sonen Anders 1733?

"Mäster Christiarn i Kottorp, kyrckiowärden Lars Eriksson i Östergården, hustro Catharina i Mellangården sampt hustru Maria i Torp i Thuna socken"

Kottorp var boställe för hovslagaren vid Kungliga Livregementet till häst, samma regemente som fadern Anders Nilsson Blackman red för och farfadern Nils Håkansson var rusthållare för. Både Anders och Nils hade alltså rimligen mycket kontakt med mäster Christian, vars fulla namn var Christian Messenberg eller Mössenberg. Han var gift med Sara Stare, som rimligtvis borde vara identisk med dottern med samma namn till kornetten Sven Stare från Åby i Bergshammar. Åby ligger ett stenkast från Blacksta och Anders Nilsson Blackmans morbror Per Persson Frimodig var gift med Sara Stares syster Brita Svensdotter Stare. Här rör det sig dock om två namnar, då Sara Stare från Åby dog i Stockholm 1718, medan Sara Stare från Kottorp avled i Nyköping 1741 och efterlämnade ett stort antal syskonbarn nere i Småland. Kopplingen med mäster Christian torde ändå gå via Anders Nilsson Blackman då de borde ha haft mycket med varandra att göra å yrkets vägnar.

Östergården ska utläsas som Östergården i Bergshammars by, även den belägen ett stenkast från Blacksta och gränsande till Bergshammars kyrka, vilket förstås var bekvämt för en kyrkvärd. Lars Eriksson var gift med Nils Håkanssons syster Kerstin Håkansdotter. Han ingår alltså i släktkretsen runt fadern Anders Nilsson Blackman och ger ingen ledtråd till Brita Andersdotters bakgrund,

Hustru Katarina bodde i Mellangården i Bergshammars by, som likaledes låg nära Blacksta. Hennes fulla namn var Katarina Håkansdotter, och även hon var syster till Nils Håkansson. Inte heller hon har alltså någon direkt koppling till mamma Brita.

Slutligen hustru Maria i Torp. Det faktum att en fadder kom från grannsocknen Tuna var kittlande. Kanske fanns här en ledtråd till Britas ursprung. Det fanns två gårdar i Torp och vid den här tiden hette hustrun i båda gårdarna Maria. Så vem var då faddern; Erik Perssons hustru Maria Svensdotter eller Erik Johanssons hustru Maria Nilsdotter? Tja, den sistnämnda kom från Blacksta. Hon var dotter till Nils Håkansson och syster till den nyblivne barnafadern och det var förstås hon som stod fadder åt sin nyfödde brorson.

De fyra faddrarna var alltså en kollega till barnafadern, hans ingifta farbror, faster samt syster. Brita Andersdotter verkar inte ha någon släkt alls. Nåväl, Katarinas faddrar 1736 borde ge någon ledtråd till Brita Andersdotters ursprung i alla fall!

De var "Comministern Herr Daniel Trautzel, BefallningsMan Erik Wahlberg, ryttaren Thunbergs hustru Beata Andersdotter och pigan Annika Jakobsdotter uti Östergården Bergshammars by"

Att prästen är fadder till vissa barn är vanligt men något släktskap med endera föräldern torde inte föreligga här. Inte heller Erik Wahlberg verkar ha någon koppling till någon av föräldrarna. Annika Jakobsdotter var kusin till lilla Katarina, då hennes mor Annika Andersdotter var dotter till Kerstin Håkansdotter i Östergården via dennas första gifte. Men Beata Andersdotter hade ju samma patronymikon som modern Brita Andersdotter - kunde det till och med vara hennes syster?

Jakten på Beata Andersdotter började. Änkan Beata Andersdotter gifte sig 1740 i Bergshammar med ryttaren Anders Åman. Kunde detta vara den Beata jag försökte få fatt på? Så visade sig vara fallet, och ganska snabbt kom jag fram till att ryttaren Thunberg hette Olof. Beata Andersdotter gifte sig 1727 i Tuna med Olof Olofsson (alltså senare ryttare med namnet Thunberg), och fick sex barn med denne. I äktenskapet med Anders Åman fick hon en dotter. Anders Åman och Beata Andersdotter flyttade 1767 till Enstabergastugan i Tuna, och där dog Beata 1784 och Anders 1786. I Tunas dödbok anges att Beata Andersdotter föddes 1703 i Tuna by. Tunas födelsebok börjar först 1710. Med hjälp av täta fadderförbindelser gick det dock att placera in henne som dotter till skräddaren Anders Andersson och Sigrid Jonsdotter i just Tuna by. Dessa gifte sig 1702, så det var inte troligt att de fick en dotter redan 1692. Men kanske kunde "min" Brita Andersdotters ålder ha överdrivits i dödboken? Jag känner till sju barn till Anders Andersson och Sigrid Jonsdotter, och det finns en lucka i barnaskaran, men först runt 1707. Ett fel på 15 år verkar lite väl osannolikt. Dessutom kollade jag dopnotiserna för Beata Andersdotters sju barn samt elva av hennes syskonbarn. Brita Andersdotter och Anders Nilsson Blackman var inte faddrar någon gång. I nuläget lutar jag åt att Beata Andersdotter var fadder för att hennes make Olof Olofsson Thunberg var kollega till Anders Nilsson Blackman. Hon är inte syster till Brita Andersdotter. Möjligen skulle Brita kunna vara syster till Beatas far, skräddaren Anders Andersson, men då borde jag återfinna Brita Andersdotter och Anders Nilsson Blackman i Tunas vigselbok. Samt att någon av dem någon gång borde stå fadder i den stora familjen vid ett dop i Tuna kyrka, men så är inte fallet.
Nästa steg var att lusläsa faddernotiserna i Tunas födelsebok från 1726 till 1740. Antal gånger Brita Andersdotter stod fadder: 0. Jag återvände till Bergshammar och gick igenom även den födelseboken för samma period. Antal gånger Brita Andersdotter stod fadder: 0. En sak stod i alla fall klar: hon var inte särskilt omtyckt. Men varifrån kom hon? Sannolikt var hon ingen utomjording utan kom från det här solsystemet men närmare hennes ursprung än så har jag inte kommit. Än. Men det är väl därför den här sysselsättningen kallas för släktforskning, för att det krävs en hel del pusslande för att lösa vissa stopp i släktträdet. Jag har bara inte hittat rätt pusselbit ännu. 

Fortsätt läs mer
  2717 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Martin Nordling
Det är en sak när man inte har någon information om utomjordingen ifråga, men det är betydligt mer irriterande när man faktiskt ha... Läs mer
torsdag, 15 oktober 2015 15:22
Camilla Eriksson
Dessutom ett betydligt senare stopp. 1600-talet är ju ändå inte hela världen. Uppgifterna om din Anders har nog förvanskats någons... Läs mer
torsdag, 15 oktober 2015 16:07
2717 Träffar
2 Kommentarer

Släktforskningsmaraton

På kyrkogården i Mörarp, min gamla hemsocken öster om Helsingborg, finns en vacker gammal gravsten alldeles intill grusgången vid östra kyrkomuren. Stenen täcks av uthuggna vinrankor och på toppen har det ursprungligen suttit ett numera försvunnet kors, antagligen i sten. På framsidan syns en medaljong i relief föreställande »Natten», en kopia av den danske skulptören Bertel Thorvaldsens konstverk »Natten og Dagen» (1815) som symboliserade dygnet som helhet. Precis som dagen inte kunde existera utan natten var döden en oundviklig del av livet, och i Thorvaldsens skildring är Natten (Nyx) en bevingad, omsorgsfull moder som bär sitt sovande barn över axeln, åtföljd av nattdjuret ugglan, som flyger utmanande mot betraktaren. Det är inte svårt att förstå varför man valde just detta motiv till gravstenen på Mörarps kyrkogård. Själva inskriptionen har utformats som en uppslagen bok, som berättar att det är rusthållaren Per Andersson (1778-1849) och hans hustru Pernilla Månsdotter (1791-1874) från Tollarps by som har sin eviga vila här. Gravboken avslöjar att även deras son Nils Persson (1823-1909) och hans hustru Ingar Martinsdotter (1835-1910) vilar i graven, som är upplåten till nyårsafton 2036. Vad som händer med graven därefter är ännu okänt, men man får hoppas att en så kulturhistoriskt värdefull gravsten bevaras åt eftervärlden.

b2ap3_thumbnail_IMG_9435.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_9435.JPG

Mörarps skola ligger alldeles bredvid kyrkogården, och eftersom den östra kyrkogårdsgrinden är närmast skolan har jag gått förbi den gamla gravstenen otaliga gånger när klassen skulle lyssna på konserter eller bevista adventsgudstjänster. Det är ingen tvekan om att gravstenen är ett konstverk, men vem var egentligen Per och Pernilla från Tollarp, och varför fick de en så vacker gravsten? Hur bodde de, hur såg familjen ut? Och hur lyder egentligen psalmversen på stenen? Jag bestämde mig för att undersöka saken genom ett litet släktforskningsmaraton. Hur mycket kan man egentligen få fram under en timme om man är väl förberedd, har tillgång till genealogiska resurser och vet var man ska leta? Jag satte timern på en timme och medan sekunderna tickade iväg tog jag mig genast an själva gravstenen, som kortfattat hänvisar till »PS. 360 V. 6». Jag gick till bokhyllan där jag förvarar diverse gamla biblar, psalmböcker och katekeser och hittade till slut en psalmbok från 1819. Där kunde jag snabbt konstatera att den sjätte versen i psalm 360, som skrevs av biskopen J. O. Wallin, är minst lika poetisk som Thorvaldsens medaljong:

»Med Simeon jag far i frid

Och mig till ro begiver,

Lik kärven, som i rättan tid

Från marken införd bliver.

Mig, Jesu, med det hoppet gläd,

Att bland din skörd, din goda säd,

Du mig ett rum ock giver».

Nu var det dags att undersöka arkivkällorna. Kanske är det lite »fusk» att Mörarp tillhör de församlingar som har registrerats i sin helhet i Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS), för sådan tur har man sannerligen inte varje gång man släktforskar, men det underlättade i varje fall mitt lilla släktforskningsmaraton avsevärt. Det tog dock lite tid eftersom jag ville kontrollera alla DDSS-datum i originalkällorna, för som släktforskare får man aldrig slarva – inte ens under ett släktforskningsmaraton! Dödboken avslöjade att åboen Per Andersson på gården Tollarp Nr 2 avled av »rheumatism» den 16 oktober 1849 medan hans änka Pernilla Månsdotter slutade sina dagar på samma gård den 21 december 1874, utan angiven dödsorsak. Gravstenens datum stämmer alltså överens med uppgifterna i dödboken, så inget konstigt där. 

b2ap3_thumbnail_Skrivelse-1832.jpgb2ap3_thumbnail_Skrivelse-1832.jpg

Per Anderssons namnteckning, daterad Tollarp den 11 augusti 1832; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Jag letade fram familjen i Mörarps husförhörslängd 1843-1848, där jag mycket riktigt hittade dem under Tollarp Nr 2. Per sägs vara född 1779 12/6 i Vesterby medan Pernilla anges vara född 1791 13/11 i Tollarp – den sistnämnda byn kände jag till, men Vesterby hade jag aldrig hört talas om. Jag kikade därför i C. M. Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige, men hittade varken Vesterby eller Västerby. Dock angav husförhörslängden att parets äldste son Anders föddes 1813 i Vesterby, så jag återvände till DDSS där jag hittade familjen. Vesterby låg tydligen i Mörarps moderförsamling Kropp, så nu var det mysteriet löst. När jag ändå klickade runt i DDSS letade jag upp föräldrarnas födelsenotiser, och kunde konstatera att uppgifterna i husförhörslängden och på gravstenen stämde – Per föddes 1779 i Kropp som son till Anders Persson och Hanna Pålsdotter i Vesterby by, medan Pernilla föddes 1791 i Mörarp som dotter till Måns Andersson och Kierstena Nilsdotter i Tollarps by. Jag hittade även vigseln i Mörarp 1812, där brudgummen sägs vara dräng och »insokne frälseåbo» i Westerby och bruden piga i Tollarp, samt att »giftes manen war Måns Andersson från Tollarp», alltså brudens far.

Eftersom Per Andersson först ska ha varit frälseåbo i Vesterby i Kropp men sedan rusthållare i Mörarp – kan han ha övertagit hustruns föräldrahem? Mörarps husförhörslängd 1818-1826 avslöjade att familjen flyttade från Kropp till Tollarp Nr 2 år 1819 och övertog gården från Pernillas mor Kjerstina, så det verkade stämma. Eftersom Per dessutom sägs vara rusthållare misstänkte jag att det kunde finnas uppgifter bland rusthållsförändringsförteckningarna, så jag letade fram 1811-1824 års förändringar (som hittas i Malmöhus läns landskontors arkiv, del 2, volym GIab:9). Till en början hittade jag inte ett dugg, och med tanke på att det nu redan hade gått tjugo minuter började jag nästan ge upp när jag äntligen hittade vad jag sökte. I en »Förteckning öfwer Åbo förändringar vid 2dra Majorens Esquadron och Kongl. Skånska Husar Regementet upgifne vid Städsmötet År 1820» fanns Tollarp Nr 2, som sades vara ett kronohemman om 1/6 mantal som »Kjersti Nils dotter öfwerlåtit till swärsonen Per Andersson och dess hustru för 258.12.6. 1818 den 21. December». Precis vad jag letade efter!

b2ap3_thumbnail_Bouppt-1850.jpgb2ap3_thumbnail_Bouppt-1850.jpg

Ingressen till Per Anderssons bouppteckning 1850 10/1, i Luggude häradsrätts arkiv, vol. FIIa:105 (1850), sid. 25 (bild: ArkivDigital)

Jag övergick raskt till bouppteckningarna, som i Mörarps fall förvaras i Luggude häradsrätts arkiv. »Givetvis» finns det ingen bouppteckningsregister för den aktuella perioden så jag fick helt enkelt bläddra – inte helt optimalt när man är under tidspress, men jag hade inget val. Jag letade först fram 1849 års bouppteckningar, men när jag upptäckte att det i slutet av volymen fanns bouppteckningar från maj och juli 1849 – och Per Andersson avled ju i oktober 1849 – hoppade jag genast vidare till 1850 års bouppteckningar. Redan efter tjugofem sidor hittade jag vad jag letade efter, nämligen en »Laga Boupptekning efter Rusthållaren Per Andersson på N:o 2. Tollarp som med döden afled den 16 sistl. October», daterad den 10 januari 1850. Han ärvdes av änkan Pernilla Månsdotter och sönerna Anders och Nils i Tollarp samt döttrarna Elna, gift med åboen Per Nilsson i Filborna, Maria 30 år gammal och Johanna 17 år. På gården fanns varken kontanta penningar, guld eller silver, men däremot bland annat fyra kittlar, ett krus, en kaffekittel och en panna i koppar, ett stop, tre tallrikar och fem ljusstakar i tenn samt en kakelugn, två pannjärn, sex yxor, fyra sågar, fyra huggjärn, en bandkniv, fem spadar, tretton liar (!) och en hötjuva. Bland träföremålen hittade jag ett större skåp, två bord, sex stolar, en kista, två sängställen, en soffa, en mjölkista, ett baktråg, en handkvarn, fyra sädesmått, en karahylla, en vävstol med varpa och två tvättsäten, medan diverse föremål bland annat bestod av ett väggur, två skåp, en sadel, »2:ne bikupor med bi», ett gammalt baktråg, ett strykjärn, tre flaskor, en del lerkärl samt »1. del Böcker». Jag fick inte direkt intrycket av ett förmöget hem, så hur kunde de egentligen ha råd med en så vacker gravsten? 

Jag bläddrade vidare, och började äntligen hitta lite logik. Tre större vagnar med säten, två höstvagnar, en järnvagn, ett par kälkar, två plogar, en järnharv, en trumla, en hjulbör. Sex hästar, ett par oxar, fem kor, tre kvigor, fyra ungoxar, ett får, fyra svin och fyra gäss. Per Anderssons gångkläder bestod av en blå och tre grå rockar, en sämre rock, en gammal kapprock, två jackor, tre par byxor, tre par lin- och tre par skinnbyxor, en skinnpäls, fyra västar, fem par strumpor, en tröja, fyra större kläden, sex par vantar, två par stövlar, tre hattar, två mössor, åtta halskappor, fyra näsdukar samt två lärfts- och fjorton blångarnsskjortor. Det låter som att Tollarps by hade ett modelejon i början av 1800-talet? Gårdens grödor utgjordes av fyra tunnor utsådd råg, femton tunnor råg, tio tunnor korn, femtio tunnor havre, fem tunnor ärter och »20. tunnor potäter». Slutligen antecknades det att »Fastigheten Krono Skatte Rusthåls hemmanet N:o 2. 29/96 dels Mtl: Tollarp Enligt Skattebref af den 4 October 1838 upptages efter 1849. års Tackserings värde med 1,680», och när gårdens värde slogs ihop med lösöret och de futtiga skulderna på 40 riksdaler banko drogs av återstod hela 3030 riksdaler banko. En nog så ansenlig summa anno 1850, som utan tvekan täckte kostnaden för en konstnärligt utsmyckad gravsten med en Thorvaldsen-relief på toppen.

b2ap3_thumbnail_Tollarp-2.jpgb2ap3_thumbnail_Tollarp-2.jpg

Karta från 1833 över gården Tollarp Nr 2 – en typisk Skånegård; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Nu hade jag fått fram vad som fanns på gården och vad som odlades, men hur såg själva gården ut? Jag kunde inte hitta Tollarp Nr 2 i bokserien Svenska gods och gårdar (del 5, »Malmöhus läns norra»), så jag vände mig istället till Lantmäteriets historiska kartor där jag till slut hittade en »Ägo-Beskrifning, Häfde-Förteckning och Taxerings-Längd öfver ägorne till Tollarps By, uti Malmöhus Län, Luggude Härad och Mörarps Socken, upprättad i och för Laga skifte den 1, 2, 4 och 5 Juni 1832» (Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14). Här kunde jag läsa att Tollarp Nr 2 utgjordes av 1/3 mantal, »hwaraf 29/96 mtl. krono, äges af Bonden Per Andersson», och innehade åkerjord i form av lerblandad mylla på grusbotten, sandmylla på sandbotten, svartmylla på grusbotten och sandblandad gul lera, en hage samt bördig äng bestående av svartmylla på sandbotten samt en »Tufvig Surstaggsäng». Detta hade jag aldrig hört talas om, men i Svenska Akademiens Ordbok kunde jag läsa att surstagg tydligen är stagg (ett ålderdomligt namn för lin) som växer på surmark. Där ser man!

Längre än så kom jag inte, för nu ringde timern och mitt lilla släktforskningsmaraton var över. Det förvånade mig hur mycket jag faktiskt fick fram under en timme, och det var riktigt intressant att få lära känna personerna bakom namnen på den vackra gamla gravstenen. Jag fick veta vilka deras föräldrar var, hur många barn de hade, hur deras gård såg ut och vad de odlade. Vad de ägde, vilka djur de hade, vad de åt och hur de klädde sig. Nästa gång du behöver en paus från ditt eget släktträd, men ändå är sugen på att släktforska  kör ett släktforskningsmaraton! Kanske lär du också känna någon som du alltid varit nyfiken på?

Fortsätt läs mer
  2971 Träffar
  0 Kommentarer
2971 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskningens tio budord

I Gamla Testamentet berättas det som bekant om hur Mose fick tio budord från Gud, en befallning om hur människorna skulle förhålla sig till varandra och Gud. Dessa tio bud kom att bli kristendomens yttersta grundregler, och även om jag varken är Gud eller befallande så har jag sammanställt tio bud, som förhoppningsvis kan fungera som grundregler för oss släktforskare:

1) Du skall lära dig grunderna. Att släktforska utan grundläggande kunskaper i allt från källkritik och paleografi till äldre tiders namnskick och juridik är som att hoppa fallskärm utan fallskärm – man kraschlandar direkt. Lika dödsdömt är det att försöka virka utan virknålar eller paddla kanot utan åror, så varför tror då så många att man kan släktforska utan tillgång till källmaterialet, med usla kunskaper i handskriftsläsning och oförstånd inför äldre tiders förhållanden? Visst lär man sig mycket på vägen, men grundläggande kunskaper är direkt nödvändiga för att undgå samma öde som den stackars fallskärmshopparen utan fallskärm.

2) Du skall vara noggrann. Om man vill förhindra att släktträdet knäcks på mitten gäller det att vara noggrann med källhänvisningarna, kontrollera datumangivelser, dubbelkolla uppgifter från litteraturen och följa förfäderna både framåt och bakåt i tiden. Risken att missa något viktigt ökar om man slarvar, så det är ingen tvekan om att en noggrann släktforskare är en bra släktforskare.

b2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland.JPGb2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland.JPG

3) Tänk på att inte begränsa dig. Man brukar ju säga att lagom är bäst, och även om det är viktigt att vara noggrann så gäller det att inte vara för noggrann när man släktforskar. Haka till exempel inte upp dig på namn eller datum, och till och med födelseår kan ha förvanskats när uppgifterna överfördes mellan olika källor. Födelseorter kan emellanåt bli helt uppåt väggarna, samma efternamn kan stavas på fem olika sätt, och ett barn som återfinns i dödboken kan plötsligt dyka upp i faderns bouppteckning – ingenting är omöjligt! Bonddottern Bengta kan bli Benedicta när hon flyttar in till stan, och kopparslagaren Hans Johan Bergström kan vara född som Hans Johansson, men har tagit faderns patronymikon som mellannamn och skapat ett helt nytt släktnamn när han blev hantverkare. I äldre tid fanns det varken några egentliga stavningsregler eller fasta namnformer, så Stina Jansdotter kan utan problem kallas Christina Johansdotter och en och samma person kan på kort tid kallas både Johan, Johannes, Jean och Jaen i kyrkoböckerna.

4) Du skall vara organiserad. För att optimera släktforskningen gäller det att organisera den väl genom att sortera gamla anteckningar, ordna släktmaterialet på bästa sätt och skriva namn på baksidan av alla släktfoton. Det ska vara lätt att överblicka och hitta i ditt material, och du vill väl ändå att dina anförvanter om hundra år ska glädjas åt din släktforskning, och inte se det som en hopplös röra av lösa kladdlappar, oidentifierade fotografier och obegripliga anteckningar om släktskap?

5) Visa aktning för källkritiken. Man vill ju gärna lita på det som står i kyrkböckerna, bouppteckningarna och litteraturen, men eftersom detta källmaterial har skapats av människor – och människan som bekant inte är felfri – måste man alltid vara källkritisk. Det gäller att kontrollera de uppgifter man hittar, och inte lita på allt som sägs i litteraturen. Författaren kan ha misstolkat källmaterialet, eller dragit felaktiga slutsatser om släktskap. Du ska inte heller avfärda de släktforskare som ifrågasätter dina uppgifter, utan istället vara tacksam för frågan »hur vet du det?», för i slutänden vill du ju faktiskt ha ett korrekt släktträd?

6) Du skall behålla barnasinnet. Frågan »hur vet du det?» leder osökt tankarna till de där frågorna som barn brukar ställa – »varför då?», »varför heter det så?» och »varför är det så?» – och faktum är att det är en stor fördel att behålla barnasinnet när man släktforskar. Att vara ständigt ifrågasättande, oerhört envis och ha rik fantasi är inte bara härliga egenskaper hos barn, det är även viktiga beståndsdelar om man vill bli en framgångsrik släktforskare.

b2ap3_thumbnail_incest.JPGb2ap3_thumbnail_incest.JPG

7) Du skall vara realistisk. Barnasinne i all ära, men att likt ett barn tro på sagor är inget en seriös släktforskare sysslar med. Hur sannolikt är det egentligen att norrlandspigans utomäktenskapliga barn var son till Oscar II? Är det verkligen realistiskt att sedermera riksrådets dotter gifte sig med en bonde? Och är ni verkligen släkt med den där stora filmstjärnan som faster Karin pratade om? Nej, sagor kan visserligen vara både vackra och tänkvärda, men de hör inte hemma i släktforskningens värld. 

8) Glöm inte att prata med släkten. Förfäderna må vara döda sedan länge, men det finns säkerligen många levande släktingar som inte bara äger intressanta handlingar och spännande fotografier, utan även besitter viktig kunskap om släkten och förfäderna. Det gäller dock att inte sluka allt som sägs med hull och hår – den mänskliga hjärnan har en tendens att spela oss ett spratt, och genom åren kan ett minne eller en släktberättelse ha förändrats och förvanskats både en och två gånger.

9) Du skall tänka annorlunda. Den ungerske fysikern Albert Szent-Györgyi (1893-1986) lär en gång ha sagt att »upptäckandet av en lösning består i att titta på samma sak som alla andra men tänka något annorlunda», och detta uttalande går utan tvekan att applicera på släktforskningen. Ofta hittar man svaret på släktträdets mysterier om man tar ett kliv tillbaka, funderar en stund, och sedan angriper problemet ur en helt ny vinkel. 

10) Tänk på att se bortom namn och datum. Släktforskning är så mycket mer än bara namn och datum, och så mycket djupare än en massa poster och relationer i en släktdatabas. Det handlar inte om hur långt tillbaka du lyckas spåra anorna, eller hur många namn du har i ditt släktträd, utan om hur mycket du lyckas ta reda på om dem. Hur såg de ut? Hur levde de? Vad åt de? Vilka händelser formade deras liv, och påverkade deras beslut? Det är ju tack vare förfäderna som vi vandrar här på jorden idag, så det minsta vi kan göra är att lära känna dem bättre!

b2ap3_thumbnail_2014-06-18-15.10.47.jpgb2ap3_thumbnail_2014-06-18-15.10.47.jpg

Fortsätt läs mer
  3081 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Birgitta Svantesson
Det är så sant, så sant. Kommer att sätta upp dessa tio budord i Kullabygdens Släktforskares lokal, hoppas fler gör det.
fredag, 22 Maj 2015 15:10
Siv Johansson
Budord nr 7: Ibland är historierna sanna. Mamma berättade att morfar fick lov bryta av benet på sin morfar för att få igen kistloc... Läs mer
fredag, 22 Maj 2015 18:08
Martin Nordling
Nummer 7 kan tolkas lite olika. När det handlar om att vara släkt med kändisar, dvs man har någon gemensam förfäder med en kändis,... Läs mer
lördag, 23 Maj 2015 18:54
3081 Träffar
3 Kommentarer

Släktforskning i Norge

På söndag är det som bekant Norges nationaldag, en dag då norrmännen känner extra mycket kärlek för landet som »stiger frem, furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem», för att citera den storslagna nationalsången. Det är lätt att bli kär i Norge med sina fantastiska fjordar, vackra bunader och idylliska stabbur, men är det lika lätt att släktforska i detta vårt västra grannland? Eftersom jag själv har nästan hälften av förfäderna i Norge så har det genom åren blivit en hel del norsk släktforskning – och det finns utan tvekan stora skillnader jämfört med att släktforska i Sverige.

b2ap3_thumbnail_Johan-och-Elisabeth.jpgb2ap3_thumbnail_Johan-och-Elisabeth.jpg

Johan Ludvig Jensen Graarud (1852-1913) och hans hustru Elisabeth Svensdotter (1867-1937); fotografier i privat ägo.

Den första norska förfader som jag utforskade var min mormors morfar, gårdsbrukaren Johan Jensen från gården Graarud i Borge sogn, dryga tre mil från svenska gränsen. Inledningsvis visste jag inte så mycket om honom, utöver det min mormors moster Helga hade berättat om sin far. Han ska ha varit änkling då han ingick äktenskap med sin svenska hushållerska Elisabeth Svensdotter, som alltså blev min mormors mormor, och tillsammans fick de sju barn: Karl, Hans, Alf, Jenny, Anna, Hilma och minstingen Helga. Kort efter yngsta dotterns födelse ska Johan ha avlidit och lämnat kvar Elisabeth och de sju små barnen i stort armod. Äldste sonen Olaf, från första äktenskapet, hade nämligen krävt sin rätt till Graarud gård och löste ut styvmodern, som flyttade med sina barn till ett mindre torp på Begby, inte långt från Graarud. Där försörjde sig Elisabeth bland annat på att plocka blåbär som hon sålde på torget i Fredrikstad, och de sju barnen hjälpte modern efter bästa förmåga. 

Folketellingen 1900 

Det har alltid sagts att Graarud byggdes av Johan Jensens far, och gården intar utan tvekan en viktig plats i släktens historia. Det skulle senare visa sig att det faktiskt var Johans farfar som uppförde gården omkring 1820, och den senaste ägaren var Johans sonson och namne som avled i vintras, kort före sin 96-årsdag. Jag koncentrerade alltså mitt sökande kring Graarud, och eftersom den norska kyrkobokföringen helt saknar husförhörslängder är folkräkningarna, de så kallade folketellingene, ett viktigt hjälpmedel. Folketellingene 1865 och 1900 har registrerats i sin helhet (1875 och 1910 endast delvis) och är fritt tillgängliga hos Registreringssentral for historiske data (RHD), medan folketellingen 1801 finns hos Digitalarkivet (det är även här man hittar de norska kyrkoböckerna). Det dröjde inte länge innan jag hittade Graarud i folketellingen 1900, och äntligen fick den norska delen av släktträdet några årtal. Johan var alltså hela femton år äldre än hustrun, men så hade han ju också varit gift en gång tidigare. Hans två barn från första äktenskapet, Olaf och Johanne, arbetade på gården och hjälpte till i hemmet, och det noteras att hustrun Elisabet inte hade någon särskild inkomst (»uden særsk. erhverv») vid sidan av att sköta hushållet. Hon sägs dessutom vara född i »Sverige», ett öde hon tyvärr delar med många invandrade svenskar i de norska folketellingene. Borge vigselbok 1898 avslöjar emellertid att hon var född 1867 14/11 i »Högsæter Sogn, Elfsborg Len» som dotter till »Skomager Svend Larsen», en uppgift som visade sig vara helt korrekt – hennes anor har gått att spåra tillbaka till 1500-talets Dalsland.

b2ap3_thumbnail_Graarud-1900.jpgb2ap3_thumbnail_Graarud-1900.jpg

Ur folketellingen 1900 för Borge sogn (bild: Registreringssentral for historiske data)

Gårdsmatrikkelen 1886 

Hos RHD hittar man även gårdsmatrikkelen 1886, som kan vara till god hjälp om man vill lokalisera personer i glappet mellan folketellingene 1865 och 1900. Johan Jensen hittar man mycket riktigt som brukare av Graarud, som anges ligga under den större matrikelgården Lilleby. Litteraturen avslöjar att Graarud – tidigare stavat Graarød – i äldre tid var en exercisplats under just Lilleby, och inte bebyggdes förrän Johans farfar Ole Jensen (ca 1790-1849) flyttade dit omkring 1820. I äldsta tid stavades det för övrigt Gràarrudt, och lär härröra från kvinnonamnet Grò.

b2ap3_thumbnail_Grdsm-1886.jpgb2ap3_thumbnail_Grdsm-1886.jpg

Ur gårdsmatrikkelen 1886 för Borge sogn (bild: Registreringssentral for historiske data)

Skifteregistrerings- och dødsfallsprotokoll

De norska bouppteckningarna utgörs till stor del av så kallade skifteregistrerings- och dødsfallsprotokoll, och det är väldigt varierande vad man hittar i detta källmaterial. Johan Jensen dyker i varje fall upp i slutet av Borge lensmannskontors dødsfallsprotokoll 1913, så det stämmer att han avled samma år som dottern Helga föddes. Protokollet avslöjar att han avled i lungebetennelse (lunginflammation) den 13 oktober 1913, och dagen efter hade sonen Karl anmält dödsfallet till länsmannen. Man får även veta att han efterlämnade änkan Elisabeth, tre barn från första och sju barn från andra giftet, samt en viktig detalj för att komma vidare i släktträdet: »födt 30/4 1852 i Borge».

b2ap3_thumbnail_Skifte-1913.jpgb2ap3_thumbnail_Skifte-1913.jpg

Ur dødsfallsprotokollet rörande Johan Jensen Graarud 1913; Borge lensmannskontor, Dødsfallsprotokoll 8 (1912-1915), oppb: Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Folketellingen 1865

I folketellingen 1865 bodde Johan på Graarud tillsammans med fadern Jens Olsen, modern Anne Iversdatter samt bröderna Olaus och Hans. Födelseåren är emellertid helt uppåt väggarna, vilket förklaras av att folketellingen i original endast upptar personernas ålder, så de födelseår som anges hos RHD är alltså beräknade utifrån dessa åldersangivelser. Både fadern och sönerna anges vara födda i Borge, medan modern sägs vara född i Christiania – alltså i nuvarande Oslo. Folketellingen 1865 finns även skannad i original hos Digitalarkivet, och här finns uppgifter som saknas hos RHD. En kolumn upptar till exempel »Kreaturhold den 31te December 1865», och här får man veta att Graarud gård ägde en häst, två stora kreatur och ett får samt odlade en hel del havre och potatis, samt lite mindre vete och råg. 

b2ap3_thumbnail_Folket-1865.jpgb2ap3_thumbnail_Folket-1865.jpg

Ur folketellingen för Borge 1865 (bild: Registreringssentral for historiske data)

Ministerial- och klokkerbøker

Den norska kyrkobokföringen består till största delen av ministerial- och klokkerbøker som inte skiljer sig nämnvärt från de svenska kyrkoböckerna. I dessa hittar man fødte og døpte, ekteviede, døde og begravede samt inn- og utflyttede, men även utförliga längder över konfirmerade och vaccinerade som kan vara till stor hjälp när man har tappat spåret, för det är inte helt lätt att följa sina norska släktingar när husförhörslängder saknas. Johan Jensens födelse hittar man däremot utan problem i Borge ministerialbok 1848-1860, och han föddes mycket riktigt den 30 april 1852 med det ståtliga mellannamnet Ludvig. Detta var en överraskning för släkten, och det verkar inte som att Johan själv använde sig av detta mellannamn. Dopet dröjde till den 4 juli, och föräldrarna anges vara »Gaardeier Jens Olsen Graarud och Hstr Anne Marie Iversdr» – Johan var alltså född på Graarud.

b2ap3_thumbnail_Borge-fb-1852.jpgb2ap3_thumbnail_Borge-fb-1852.jpg

Ur Borge Ministerialbok I 5 (1848-1860), sid 55-56; Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Föräldrarnas vigselnotis finns i Borge ministerialbok den 17 mars 1848, och brudparet kallas »Ungkarl Jens Olsen Graarud» och »Pige Anne Marie Iversd». De norska vigselböckerna under 1800-talet är i regel väldigt innehållsrika, och kan ge viktiga genealogiska ledtrådar. I Jens' och Annes vigselnotis får man till exempel veta att »Han födt paa Moum boer paa Graarud i Borge, Hun födt i Skjeberg boer paa Ulfeng i Borge». Vidare var brudgummen »34 Aar» och son till en Ole Jensen, medan bruden var »32 Aar» och dotter till en Iver Johannessen. Anne sägs alltså här vara född i Skjeberg sogn – tvärt emot vad som uppges i folketellingen 1865 – men i vigselbokens marginal kan man läsa att hon medförde en »Attest fra Sch... i Christiania d 25 Novb 1831 fr Prowst Randers af 12 Juni 1838». Efter mycket detektivarbete lyckades jag få fram att hon visserligen hade varit tjänstepiga på gården Ulfeng i Skjeberg men föddes i Oslo (Christiania), närmare bestämt 1816 på Grubbegaten i Akershus slottsmenighet som dotter till skräddaren Iver Johannessen och Lisbeth Petersdotter.

b2ap3_thumbnail_Borge-vb-1848.jpgb2ap3_thumbnail_Borge-vb-1848.jpg

Ur Borge Ministerialbok I 4 (1836-1848), sid. 284-285; Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Folketellingen 1801

Även den norska folketellingen 1801 finns som sagt registrerad hos Digitalarkivet, och trots att den är ganska kortfattad (födelseorter nämns till exempel aldrig) är den väldigt användbar, inte minst på grund av de intressanta anmärkningarna i högerkolumnen som kan ge information om allt från yrkesutövning och hälsotillstånd till civilstånd och släktskap. I Borge sogn hittar man till exempel Johan Jensens farmor Lisbeth Olsdatter med föräldrar och syskon på husmansplatsen Lurbakk under gården Kjølberg, och här får man veta att föräldrarna inte hade varit gifta tidigare samt att det i hushållet fanns en liten fosterdotter vid namn Maren Hansdatter.

b2ap3_thumbnail_Folket-1801-Kjlberg_20150514-151322_1.jpgb2ap3_thumbnail_Folket-1801-Kjlberg_20150514-151322_1.jpg

Ur folketellingen för Borge 1801 (bild: Digitalarkivet).

Norges äldre ministerialböcker är tyvärr väldigt kortfattade – själv har jag till exempel aldrig sett en enda biografisk dödbok – och ibland undrar man om det norska prästerskapet gjorde allt för att spara bläck? Prästerna hade dessutom den dåliga vanan att ofta utelämna både föräldrarnas och faddrarnas patronymikon i födelseböckerna, och istället anges bara deras gårdsnamn. Detta kan ju visserligen vara till hjälp, men eftersom husmännen ofta flyttade omkring i rask takt mellan husmansplatserna är till exempel »Christen Rød» en klen tröst när det under 1760-talet kan ha bott fyra husmän vid namn Christen under gården Rød.

De norska kyrkoböckerna brukar dessutom ta sin början ganska sent, men det finns vissa undantag, däribland Hvalers äldsta ministerialbok som räknar upp avlidna från och med 1654, eller som prästen så poetiskt uttrycker det: de som är »I Herren fra dette ælende Saligen Hensoffwede». Den tidigaste notisen handlar lustigt nog om en av mina förfäder, som tydligen begravdes samma dag som prästen installerades i sitt nya ämbete på Hvaler 1654. Han har i varje fall skrivit att »Dmca Rogate (som war den Söndag ieg uwærdig bleff indsat paa) er begraffwen Joen Oluffsön aff Nordre Sandöen som war en gammall mand». Jämfört med 1700-talets norska dödböcker är Hvalers äldsta ministerialbok ovanligt innehållsrik, och man kan läsa många intressanta människoöden från 1600-talets mitt. Den 13 december 1655 blev till exempel »begraffwen Anders Andersön aff Kaaltorp, som i sitt Alders 34 Aar aff en Ulyckelig hændelse bleff ihielslagen i ett bierg», och den 3 februari 1658 blev »begraffwen Citzell Tollis Daatter i sit Alders 80 Aar, hwar i beregnis 25 Aar, som hun hafde leffwedt i Echteskab. Een god Alder».

b2ap3_thumbnail_Hvaler-1654.jpgb2ap3_thumbnail_Hvaler-1654.jpg

Ur Hvaler Ministerialbok 1 (1654-1754), sid. 43 (bild: Digitalarkivet).

Bygdebøker

De så kallade bygdebøkene är en annan genealogisk resurs som gör norsk släktforskning ganska unik. Varje bygdebok behandlar en viss trakt eller socken, och innehåller uppgifter om invånarna långt tillbaka i tiden. Man kan hitta uppgifter om markinnehav, beskrivningar av gårdar och byggnader samt skildringar av sockenborna och deras ägodelar, många gånger med fotografier på både gårdar och människor. I de flesta bygdebøker kan man spåra sina förfäder tillbaka till sent 1500-tal eller tidigt 1600-tal, och även om kvaliteten varierar är bygdebøkene en ovärderlig tillgång när man släktforskar i Norge. En socken där bygdebøkene håller mycket hög kvalitet är det tidigare nämnda Hvaler, där jag tursamt nog har en hel del förfäder. En av dem är den nyssnämnde Jon Olufsens svärson Ole Andersen från gården Botne, som återfinns på sidan 418 i Hvaler bygdebok : Gårder og slekter, band 1 (av Gudrun Johnson Høibo,  Hvaler, 1980):

»Ole (Oluf) Andersen Botne f. 1594, bgr. 3.2.1688, ca 94 år gl. (70 år 1664). Brukte Botne alene i hvert fall til 1666, fra 1678 sammen med sønnen Anders, men nevnes som medbruker lenge etter han var død. Var lagr.m. 1653, 1654, 1656, 1657, 1659-1662, 1664, 1669, 1673, 1674, 1677. Ole Botne og Kield Urdal ble i 1654 tiltalt for å ha hugget 3 tylfter hustømmer som hver av dem skal ha hugget i sine påboende gårders skog. De mente at da de hadde gård og skog i leie, måtte de kunne hugge så meget i skogen at de kunne kjøpe seg salt til husbehov for det. [...] Gift 1634 med Ragnild bgr. 17. tr. (17.9) 1676, 64 år gl., gift i 42 år. Dtr. av Jon Olufsen Sandø N.»

Att släktforska i Norge är som synes ganska olikt svensk släktforskning, och även om det framförallt är mycket svårare  på grund av att husförhörslängder helt saknas  så finns det olika sätt att ta sig vidare. Det gäller bara att utnyttja de resurser som finns, samt vara extra kreativ och envis om man vill spåra sina förfäder i det vackra Norge – furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem.

 

Länktips

De norska kyrkoböckerna

Digitalarkivet

Registreringssentral for historiske data

Gravminner i Norge

Skattejakt i slekta

Fortsätt läs mer
  9924 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ingrid Hellberg
Hej Markus!Skickar denna fråga till dig då jag av ovanstående ser att ju har bra kunskaper om släktforskning i Norge. Jag har neda... Läs mer
måndag, 18 Maj 2015 18:55
9924 Träffar
1 Kommentar

I de brunna kyrkoarkivens mörker

När prästen i Härslövs socken för första gången börjar anteckna sockenbornas födelseorter (i husförhörslängden 1823-1826) anges min anmoder Hanna Persdotter vara född 1787 i Kvistofta. I den efterföljande längden korrigeras detta födelsedatum, och nu sägs hon istället vara född 1782 26/12 i Kvistofta. Jag kunde emellertid inte hitta minsta spår av henne i denna församlings födelsebok, så jag fick ta den långa vägen. Genom noggranna studier av fadderskap i Kvistofta och Härslöv kom jag så småningom fram till att Hanna borde vara dotter till rusthållaren Per Olsson (1747-1812) från Katslösa Nr 8 i Kvistofta socken, och dennes bouppteckning bekräftade min slutsats: han efterlämnade »med förra giftet: sonen Jöns 32 år ogift, dottern Hanna, gift med murgiesäll Anders Löfgren i Herslöf samt ogifta dottern Elna 27 år gammal».

b2ap3_thumbnail_Kvistofta-1792.jpgb2ap3_thumbnail_Kvistofta-1792.jpg

Ur Kvistofta kyrkoarkiv, vol. AI:1 (husförhörslängd 1792-1794), sid. 26 (bild: ArkivDigital)

Men varför kunde jag inte hitta Hanna i Kvistoftas födelse- och dopbok? Även yngre systern Elna sades vara född där, men inte heller hon fanns i födelse- och dopboken. Jag arbetade mig bakåt, och hittade till slut familjen i Kvistofta församlings illa tilltygade husförhörslängd 1792. Här angavs plötsligt en helt annan födelseort för de tre barnen från Per Olssons första äktenskap, och även om jag inte kunde läsa namnet såg jag genast att det i varje fall inte var »Quistofta», som det står i senare husförhörslängder. Efter lite jämförelser insåg jag att födelseorten var »Bårslöf», alltså Bårslövs församling utanför Helsingborg. Jag fick onda aningar, och när jag kikade i förteckningen över Bårslövs kyrkoarkiv ställdes jag inför varje släktforskares stora mardröm. Större delen av arkivet hade förstörts vid en brand i prästgården 1838, så det tog alltså stopp. Igen.

b2ap3_thumbnail_Brslv-NAD.jpgb2ap3_thumbnail_Brslv-NAD.jpg

Ur Nationell ArkivDatabas (NAD)

Jag vägrade dock ge upp, för det kändes så nära nu. Jag hade ju redan lyckats bekräfta att Per Olsson i Kvistofta var Hannas far, så halva jobbet var avklarat, men vem var egentligen hennes mor? Fadern gifte om sig 1787 i Kvistofta, så jag letade i denna församlings dödbok under 1780-talet, men där fanns ingen avliden hustru till Per Olsson. Detta borde innebära att hon avled i Bårslöv, innan familjen flyttade till Kvistofta, så jag koncentrerade sökandet dit. Kanske fanns det någon bevarad bouppteckning? »Givetvis» fanns inget bouppteckningsregister för det aktuella häradet, så det var bara att börja plöja. Jag arbetade mig sakta men säkert bakåt, och till slut lossnade proppen:

»Åhr 1786 den 9 Junij instälte sig undertecknade uppå begiäran af rusthållaren Pehr Ohlson på rusthålls hemmanet No 11 ½ dehls mantahl Bårslöf socken och by [...] och förrättadt Laga Boupteckning och delning, efter des afledne hustru Jertrud Jöns dotter, som med döden afled i förleden Martij månad, och lemnade efter sig äncklingen med 4 st Barn 2 sönner och 2 döttrar, älsta sonnen Olla 12 åhr, andra dito Jöns 7, älsta dotteren Hanna 3 åhr, andra dito Älna 1 åhr gamla. På desse omyndige Barnnens wägna war tillstädes deras mors systers men, Rusthållaren Pehr Erikson i Örby, och sadel mackaren Hans Nelson i Halmstad socken samt åboen Per Påhlson i Häslunda».

Äntligen fick Hanna Persdotter en mor – Gertrud Jönsdotter! Men hur kunde jag komma vidare med denna information? Jag letade upp Bårslöv Nr 11 i mantalslängderna, och fann mycket riktigt Per Olssons familj där. I 1773 års mantalslängd bodde även »Swärmoderen Enka Hanna g: och utan näring» på gården, så detta borde ju alltså vara Gertruds mor. Någon bevarad bouppteckning efter denna änka fanns emellertid inte, men i 1772 års mantalslängd fanns en anteckning om att hon »afstådt hemmanet för ålder och fattigdom». Gården sägs ju vara ett rusthållshemman i bouppteckningen 1786, så jag undersökte de så kallade rusthållsförändringsförteckningarna (puh!) som för Bårslöv förvaras i Malmöhus läns landskontors arkiv (serie GIab:4). Jag tog reda på att Bårslövs sockens rusthåll tillhörde Norra Skånska kavalleriregementet, så jag letade fram detta regementes handlingar och hittade till slut vad jag sökte: »Förteckning uppå the Förändringar som sig med Rusthållarne tilldragit sedan sidsta städsmålsmötet i Glumslöf den 19. October 1769 uti MajorsCompagniet af Kongl. Skånska RytterijRegementet». Anteckningen om Bårslöv Nr 11 var ganska kortfattad men jag tog ändå ett genealogiskt glädjeskutt, för det var ju precis detta jag hoppades på:

b2ap3_thumbnail_Rusthll-1770.jpgb2ap3_thumbnail_Rusthll-1770.jpg

»Änckan Hanna Pärs doter genom skriftelig afhandling d: 3. Febr: 1770 afstådt detta hemman till drengen Pehr Ohlsson som träder i gifte med doteren Gjertrud samt betalar till hennes 2ne Systrar 160. D:r Smt:, som och förser änkan med nödigt Lifs uppehälle»; Malmöhus läns landskontor (del 2), vol. GIab:4 (1766-1774), opag. (bild: ArkivDigital)

Jag arbetade mig bakåt i mantalslängderna och såg att gården brukades av en Jöns Clemmetsson vid tiden för Gertruds födelse, så detta borde alltså vara fadern. Till min glädje upptäckte jag att Bårslöv har riktigt innehållsrika katekismilängder för åren 1698, 1704, 1722 och 1742 – att dessa har bevarats beror inte på att de överlevde branden 1838, utan på att de alltid har förvarats i Lunds domkapitels arkiv, serie FIIgd (»Visitationshandlingar Katekismilängder»). Dessa längder har dock placerats under respektive socken hos t. ex. ArkivDigital, vilket underlättar sökandet avsevärt. Jag letade fram Bårslöv Nr 11 i 1742 års katekismilängd, och hittade till min glädje Jöns Klemetson med hustru Hanna. Jöns anges vara född 1709 i Bårslöv medan Hanna sägs vara född i Frillestad, där kyrkoböckerna finns bevarade från 1690 – jag kunde alltså åter lämna det brunna kyrkoarkivets mörker. I Frillestads kyrkobok 1739 hittade jag mycket riktigt parets vigselnotis, och de slarvigt skrivna raderna lät som ljuv poesi i mina öron: »Andra pinges dag war[...] qupulerat Dräng Jöns Klymnetzson är barn föd i bårslöf och [pigan] Hanna påls Dotter är barnföd här i byn och nu boor i bårslof» (det står alltså fel efternamn i rusthållsförändringsförteckningen, men genom faddersuppgifter har jag sedermera kunnat bekräfta att det verkligen är denna Hanna Pålsdotter som är mor till Gertrud Jönsdotter). På Hannas antavla lyckades jag komma tillbaka till början av 1600-talet i Frillestad, och likaså på Jöns Clemmetssons anor – trots Bårslövs brunna kyrkoarkiv.

Släktforskning bygger till största delen på att tolka, förstå och hitta i de gamla kyrkoböckerna, och alla släktforskare är nog rörande överens om att detta inte alltid är helt lätt. När det då inte ens finns några kyrkoböcker blir situationen ännu mer komplicerad – i värsta fall har hela kyrkoarkiv blivit lågornas rov, som i fallet med Bårslöv. Hur gör man då – ska man bara ge upp, och inse att man aldrig kommer vidare på den aktuella släktgrenen? Absolut inte – som synes måste du bara vara ännu mer nyfiken och kreativ än vanligt, för när du inte kan förlita dig på kyrkoböckerna får du helt enkelt använda det källmaterial som finns till hands – bouppteckningar, domböcker, domkapitelshandlingar, katekismi- och mantalslängder med mera. Du måste vända och vrida på varenda litet ord, anteckning och formulering i dessa källor, och framförallt vara envis. Förr eller senare lossnar det, och som jag skrev i förra fredagens blogg (punkt 25): »du vet att du är släktforskare när du anser att ett brunnet arkiv är en utmaning, inte ett hinder»!

Fortsätt läs mer
  2683 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lisa Nyström
Vilket intressant inlägg! Själv har jag inte kommit riktigt så långt. Jag fokuserar just nu på att kartlägga mina "enkla" anor, me... Läs mer
fredag, 17 april 2015 19:45
2683 Träffar
1 Kommentar

Johan Wretman och släktvetenskapen

För nästan exakt hundra år sedan publicerades en bok, som trots den blygsamma titeln Kort handbok i svensk släktforskning (1916) kom att bli en milstolpe för genealogin i Sverige. Författare var Johan Wretman (1852-1923), till vardags rådman vid Stockholms rådhusrätt men på fritiden en passionerad släktforskare med stora ambitioner. Han ville reformera den svenska släktforskningen i grunden, och förespråkade en vetenskaplig forskningsmetod (själv använde han flitigt begreppet »släktvetenskap») samtidigt som han betonade vikten av att se bortom namn, datum och torra fakta. Detta kanske låter självklart för dagens släktforskare, men för hundra år sedan var genealogi, historia och personhistoria tre relativt åtskilda discipliner. Wretman ville dock ändra på detta, eftersom han ansåg att släktforskningen blev komplett först när man undersökte de enskilda människornas utveckling. Genom att studera förfädernas fysiska, andliga och sociala egenskaper kunde man ge dem kött på benen, eller som han själv uttryckte det: »söka för sitt inre öga frammana bilderna». I inledningen till Kort handbok i svensk släktforskning skriver Wretman följande rader, som mycket väl sammanfattar hans tankar om släktforskningens syfte:

»Har forskaren då äfven tillgång till handlingar, som lämna upplysning om viktigare skeden i de hädangångnes lefverne, bouppteckningar, upprättade vid deras frånfälle, eller bref från och till dem, hvilka jämte skriftligen upptecknade eller muntliga släkttraditioner gifva kunskaper om deras karaktärer och inre lif; då varder det så mycket lättare att med hjälp af en del fantasi – om man fått något af den gåfvan – ställa ganska lefvande för sig, huru dessa förfäder i sin tid arbetade och bodde, gifte sig och födde barn, fröjdades och ledo samt slutligen, tidigt eller sent, gick hädan».

Boken byggde på Wretmans omfattande studier av tysk genealogisk litteratur, och eftersom Tyskland låg i framkant när det gällde genealogisk metod och teori fanns där mycket att hämta. Dessa studier resulterade så småningom även i Anteckningar om genealogiens närvarande studium i Tyskland samt om genealogiens vetenskapliga begrepp och verksamhetsområde (1921), men det var egentligen uppföljaren Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning (1924) som kom att bli Johan Wretmans mest betydande bidrag till den svenska släktforskningen. Ingen hade tidigare skrivit en bok på svenska om släktforskning i relation till förhållanden i Sverige, så på detta område var Wretman utan tvekan banbrytande.

b2ap3_thumbnail_Wretman-och-titeln.jpgb2ap3_thumbnail_Wretman-och-titeln.jpg

Johan Wretman (1852-1923) och titelbladet till hans »Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning» (1924)

De tre böckerna innehåller mängder av allmänna tips och råd om släktforskning, men i Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning går Wretman verkligen på djupet. Första kapitlet heter »Släktvetenskapens begrepp, verksamhetsområde och indelning», och här redogör han bland annat för släktens och släktforskningens betydelse i socialt, etiskt och religiöst avseende. Han beskriver även släktforskningens ställning till andra vetenskaper som hade betydelse för »genealogins studium», såsom filosofi, geografi, hembygdslära, heraldik, sfragistik (läran om sigill), numismatik, diplomatik, kronologi, grafologi, rättsvetenskap, statsvetenskap, statistik, matematik och genetik. När det gällde relationen till historien hävdade Wretman att genealogin i grund och botten var äldre än historievetenskapen, »ja till och med har anspråk på att vara historiens moder», eftersom historien bestod av enskilda personers liv och gärningar. En annan disciplin som var särskilt viktig för släktforskningen var språkvetenskapen, och om detta skriver Wretman följande rader:

»Om genealogiens ställning till språkvetenskaperna må här endast erinras, att en svensk släktforskare bör kunna läsa och förstå det äldre svenska språket under dess skilda utvecklingstillstånd samt, av främmande språk, företrädesvis latin och tyska, enär dessa båda synnerligen ofta förekomma i våra äldre urkunder, och latin dessutom å en mängd epitafier, gravskrifter, mynt och medaljer m. m. Möter nu intet hinder i själva språket, måste man också lära sig förstå särskilda stilarter, t. ex. olika tiders juridiska eller ämbetsspråk, för att kunna riktigt uppfatta innehållet av en urkund».

Wretman hade under många år haft bräcklig hälsa, och mot slutet av hans liv försämrades hälsan drastiskt. Hans kärlek till släktforskningen var emellertid starkare än sjukdomen, och med sina sista krafter lyckades han slutföra Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning. I augusti 1923 skriver han i bokens förord att »Då dessutom min ålder av sjuttioett år i förening med svag hälsa ej tillåter mig att räkna på annat än en kort återstående arbetsdag, ansåg jag mig icke böra dröja att, medan ännu krafter förunnas mig, utgiva föreliggande arbete, som enligt min uppfattning kunde vara av något gagn för svensk släktforskning».  

b2ap3_thumbnail_IMG_6174_20150127-121622_1.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_6174_20150127-121622_1.JPG

Illustration ur »Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning»

Wretmans återstående arbetsdag blev mycket riktigt kort, och han fick tyvärr aldrig se sitt verk i tryck. Ett par veckor efter att förordet var skrivet drabbades han av en hjärnblödning, och avled den 4 september 1923 hemma i Gärdesta. Sonen Fredrik tog hand om manuskriptet, och höll sitt löfte till fadern – boken publicerades 1924 hos Norstedts förlag. Johan Wretman begravdes i Lästringe kyrka i Södermanland, då rektor Teofron Säve höll ett vackert minnestal där han lyfte fram sin bortgångne väns stora genealogiska intresse och betydelse för den svenska släktforskningen:

»Många se i sådana endast något underordnat, ja kanske blott något fåfängligt. Men att söka få kunskap om sin släkts förgångna led, däri ligger ingenting fåfängligt, ty av dem lärer man förstå de andliga och fysiska värden, som de lämnat i arv och som det tillkommer arvtagaren att vårda, och ju mer den moderna ärftlighetsläran hinner utvecklas, ju större betydelse får även släktforskningen. Själv ville Johan Wretman för denna forskning utbilda en rent vetenskaplig metod; det var syftet med hans utgivna skrifter på detta område ävensom med det större arbete, som han efterlämnar i manuskript».

Johan Wretman må vara okänd för dagens släktforskare, men hans böcker kom att bli oerhört viktiga för den seriösa släktforskningens framväxt i Sverige. Tack vare honom ändrade släktforskningen inriktning – tidigare handlade det främst om långa uppräkningar av namn och datum, men under 1900-talet började man istället sätta in förfäderna i ett historiskt sammanhang. De blev nu levande, tänkande individer med kött på benen, som man kunde – och borde – lära känna bättre. De tankar Johan Wretman ger uttryck för i sina böcker kan man fortfarande skönja inom dagens släktforskning, och vi har utan tvekan mycket att tacka honom för – mannen som reformerade släktforskningen i Sverige.  

Fortsätt läs mer
  2934 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Anders Pemer
Ah, Teofron Säve var gift med Pemer-ättlingen Anna Christina Malmsten... ... Läs mer
fredag, 30 januari 2015 02:15
2934 Träffar
1 Kommentar

Att lära av sina misstag

Ibland när jag läser Rötterbloggarna tänker jag att vi bloggare framstår som någon sorts släktforskningsexperter när vi tipsar om forskningsmetodik och udda källor. Jag kan inte yttra mig om mina bloggkollegors kunskaper men jag har sannerligen hamnat tokigt ibland under mina dryga två decennier som släktforskare.

En av de första grenar jag utforskade ledde till Björkvik i södra Södermanland, en stor församling med relativt tidiga och trevliga kyrkböcker. Jag fastnade dock rejält när det gällde Kerstin Larsdotter, gift med Simon Simonsson i Hagelsätter. Jag varken hittade vigseln eller hennes födelsenotis. Jag brottades med gåtan Kerstin i nästan ett år, innan jag vid ett besök på landsarkivet i Uppsala hajade till. Hette hon verkligen Larsdotter? Vid en närmare granskning av mikrokortet verkade det snarare stå Persdotter. Och så var det förstås; jag hade tolkat hennes patronymikon fel och då kom jag heller inte vidare. Men med rätt patronymikon hittade jag snart både vigseln och Kerstins föräldrar. Däremot har jag fortfarande inte hittat hennes dödsnotis... Lärdomen: verkar någon uppgift inte vara korrekt, gå tillbaka och kolla igen. Det ÄR lätt att feltolka ett namn.

 

En annan gren som jag utforskade tidigt ledde till Gryt och makarna Erik Andersson och Katarina Larsdotter i Aspviken. Jag följde dem i husförhörslängd efter husförhörslängd med regelbundna avbrott för att gå och byta mikrokort. Efter ett tag reagerade jag över att Erik Anderssons födelseår hade ändrats; i stället för 1758 angavs han vara född 1762. Jag började följa familjen bakåt i mikrokorten för att få reda på när födelseåret ändrades. Det tog mig ett par längder innan jag insåg att det inte bara vara födelseåret som var ändrat: Katarina Larsdotters make angavs inte heta Erik Andersson utan Anders Andersson! Det tog mig tre husförhörslängder att upptäcka att Erik dött och Katarina gift om sig med Anders. Lärdomen: var noggrann och notera varje förändring jämfört med föregående husförhörslängd. Skriv tydliga källhänvisningar så att du enkelt kan finna uppgiften igen.

b2ap3_thumbnail_Blinge-kyrka-1c-140717.jpgb2ap3_thumbnail_Blinge-kyrka-1c-140717.jpgBälinge kyrka. En fantastisk kyrka som är väl värd ett besök!

Att räkna ut en persons födelseår utifrån den uppgivna åldern i dödboken behöver man ju göra ibland. Vissa uppges vara äldre än de rimligtvis var, men jag räknar dessutom fel ibland när siffrorna skuttar runt i mitt huvud lite för snabbt. Numera gör jag en sista uträkning på papper för att försäkra mig om att jag inte räknat galet. Simon Simonsson i Hagelsätter, Björkvik, vars hustru alltså hette Kerstin Persdotter, var son till Simon Jonsson. Simon Jonsson var gift två gånger och hans första hustru var dotter till Elin Larsdotter. När jag med ledning av åldersuppgiften i dödboken skulle räkna ut Elin Larsdotters födelseår så räknade jag fel på 10 år. Därmed blev det ganska rörigt att pussla ihop familjebilden, särskilt som det då bara skilde fem år mellan Elin och dottern Brita Simonsdotter. Jag är fortfarande inte säker på att Elin är mor till Brita. Klart är dock att Britas ålder överdrivits kraftigt i dödboken: när hon avled 1744 angavs hon vara 94 år gammal och alltså född cirka 1650. Brita hade sju kända barn, en dotter född ca 1686 och sedan sex barn födda mellan 1692 och 1703. Om dödbokens åldersuppgift är korrekt skulle hon alltså ha fött dessa sex barn mellan 42 och 53 års ålder, vilket förstås är minst sagt osannolikt. Lärdomen: fundera över om åldersuppgiften verkar rimlig.

 

Maria Olofsdotter var gift med Anders Jonsson i Kärrstugan, Tystberga. Hon angavs vara född 1767 i Bälinge. I Bälinge föddes 1766 en flicka med detta namn och 1768 två flickor. 1796 flyttade familjen till Västerljung och då justerades Marias födelsedatum till 1768 20/3. Det datumet föddes Olof Anderssons och Brita Persdotters dotter Maria i Holmby, Bälinge, så jag utforskade förstås hennes anor och pusslade ihop familjebilden så gott jag kunde. Med hjälp av huvudsakligen mantalslängder hade jag kommit fyra generationer bakåt. Så ägnade jag mig åt en annan familj i Bälinge. Det här var på den gamla goda tiden när vi släktforskare släpade runt på en samling pärmar och noterade fynden i kollegieblock. Medan jag följde den aktuella Bälingefamiljen noterade jag att ett barn från familjen i Holmby ovan var noterat i dödboken. Jag plitade ner notisen i kollegieblocket och fortsatte sedan att leta efter den familj jag höll på med. När jag funnit det jag letade efter, slog jag upp familjen i Holmby. Jag blev minst sagt förvånad när jag upptäckte att det barn som dött vid tre veckors ålder var min mosters anmoder. Ja, den lilla flickan blev förstås inte anmoder till någon utan prästen i Västerljung hade angett fel födelsedatum för "min" Maria Olofsdotter. Därefter var det inte särskilt svårt att klarlägga vilken av de båda återstående Mariorna som var den jag sökte efter: i själva verket föddes hon 1766 16/6 i Bygd, Bälinge, och var dotter till Olof Olofsson och Brita Andersdotter. Lärdomen: lita inte på att uppgifter som plötsligt blir väldigt exakta är korrekta. Prästen kan ha blandat ihop två individer.


En annan minnesvärd miss var den gången jag kom hem från arkivet och upptäckte att jag väldigt noga noterat födelsedatum för barnen i en familj. Dock hade jag missat att skriva deras födelseår...

Jag gör fortfarande fel ibland, men numera brukar det vara att jag dråsat till och inte markerat en ny församling ordentligt i sökfönstret varpå jag resultatlöst letar i fel församlings kyrkböcker. 

Fortsätt läs mer
  3055 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Martin Brandt
Inte nog med att man själv kan råka göra fel/läsa fel, prästen kan också!I minst 7 år hade jag en snygg och prydlig gren nere i Sk... Läs mer
onsdag, 26 november 2014 12:33
Camilla Eriksson
Ja, det var ju så jag hamnade fel i Bälinge-exemplet. Bälinge och Tystberga tillhör samma pastorat och när familjen skulle flytta ... Läs mer
onsdag, 26 november 2014 12:43
Martin Nordling
Jag ha råkat ut för att jag hittat en födelsenotis som jag misstänkt tillhörde en förfader, vad jag kunde se så var det samma namn... Läs mer
lördag, 29 november 2014 16:50
3055 Träffar
3 Kommentarer

Skriv för årsboken!

Nu efterlyser vi bidrag till Släktforskarnas årsbok 2015. Tiden går fort och det är redan dags att tänka på nästa utgivning.

årsbok

Jag vet att ni är många släktforskare där ute som har mycket intressant att berätta från era erfarenheter som släktforskare. Det kan handla om hur du löst knepiga problem, gjort fynd i arkiven och lyckats komma vidare. Det kan handla om att du använt dig av mindre kända arkiv och kan berätta om vilken information du fått där. Kanske är du extra kunnig och erfaren inom ett visst ämnesområde.

Dela med dig av dina kunskaper och erfarenheter!

Under min tid som släktforskare har jag sett hur gärna vi hjälper varandra, delar varandras förtjusning över arkivfynd och sprider vår kunskap. I Släktforskarnas årsbok kan du bidraga till detta och vara till hjälp för andra.

Artiklarna i årsboken får gärna vara spännande och roliga men ska också ge ny kunskap. Vi vill ha fler artiklar inriktade på metodik, hur man gör. Tro inte att alla kan det du kan. Nya släktforskare tillkommer hela tiden, släktforskarkurserna ute i föreningarna fylls ständigt på. På kurserna får man lära sig söka i kyrkböcker och hitta information i vissa databaser. Men allt det där andra, allt det som vi behöver få veta för att komma vidare när namn, årtal och platser är konstaterade. Det kan du berätta om.

För den som släktforskar växer oftast också intresset för historia, för hur våra släktingar levde, deras livsvillkor och förutsättningar. Detta är också intressant kunskap för släktforskare, sådant som hjälper oss att förstå den information vi får fram från arkiven.

Ett exempel: För några år sedan upptäckte jag ett par ganska tidiga skilsmässor under första halvan av 1800-talet. Jag blev överraskad, jag trodde inte att det förekom särskilt ofta. För att få veta mer skaffade jag då årsboken 2002 med Elisabeth Thorsells intressanta artikel om skilsmässor, som förklarade mycket för mig. Årsböckerna lever länge, flera årgångar finns fortfarande att köpa i Rötterbokhandeln.

Här finns mer information om att skriva för årsboken: http://www.genealogi.se/arsbok-pub
Läs detta innan du skickar in ditt bidrag!

 

 

Fortsätt läs mer
  2309 Träffar
  0 Kommentarer
2309 Träffar
0 Kommentarer

Falsarier, uppskattade uppgifter och andra hypoteser

Goda släktforskningsråd är inte bara tips om metodik och olika genvägar utan även upplysningar om vad man bör tänka på att inte göra. 

I Kopulerande papper beskrev jag mitt överflödande skrivbord där pappershögarna växer på helt egen hand. De har fortsatt att växa och just nu känns forskningen rätt planlös medan jag försöker arbeta mig igenom den gigantiska pappersbunten. Se till att alltid notera vilken församling forskningen gäller på varje papper och notera även alla källor noga. Är man lika långsam/slarvig som jag är det rätt hopplöst att flera månader senare komma ihåg vilken socken en specifik ansedel rör eller vilka ministerialböcker man kikat i. Slutsatsen är förstås att helst inte alls klottra ner uppgifter på lösa papper utan antingen prydligt notera i kollegieblock eller föra in uppgifterna direkt i sitt släktforskningsprogram.

Detta leder automatiskt till nästa råd: lämpligtvis registrerar du forskningen i ett släktforskningsprogram. Glöm inte bort att säkerhetskopiera med jämna mellanrum. Förvara helst också en säkerhetskopia på annan plats än i ditt hem - om du förvarar den hos en familjemedlem, en forskarkollega eller någon annan extern plats är upp till dig. Tänk på att uppdatera säkerhetskopian med jämna mellanrum.

Jag hade rätt nyligen börjat forska när jag träffade ett släktforskande par på biblioteket i min dåvarande hemstad Oxelösund. Några månader tidigare brann deras hem ner till grunden. Förutom alla andra ägodelar förlorade de även 25 års forskning och skulle nu börja om från början.

En släktforskande vän har äntligen, efter otaliga lektioner de senaste 15 åren, lärt sig att själv säkerhetskopiera. Om man arbetar på flera datorer är det extra viktigt att se till att man hela tiden jobbar i en aktuell version av den egna databasen. Det finns släktgrenar som min väninna har utrett fyra gånger för att hon raderat månader av forskning när hon bytt från sin stationära dator till sin bärbara eller vice versa och inte kopierat över databasen. 

b2ap3_thumbnail_SlottsvaktenB140712_20140729-204258_1.jpgb2ap3_thumbnail_SlottsvaktenB140712_20140729-204258_1.jpg

Var uppmärksam när du hittar en intressant släktutredning på internet eller i skrift. Om möjligt, kontrollera alltid uppgifterna i originalkällorna. Även om det finns prydliga källhänvisningar så kan forskaren ha tolkat något på fel sätt. Medvetna felläsningar är förstås ovanliga, men tyvärr förekommer de.

För ett antal år sedan fick jag kontakt med en släktforskande syssling till min mamma. Vi bytte släktfotografier med varandra och förstås även forskningsuppgifter. En av våra gemensamma anmödrar har ett adligt efternamn, men har enligt Elgenstierna  "såvitt bekant" inget samband med adelsätten ifråga. Det finns rätt starka indicier som placerar henne i en av familjerna men inga definitiva bevis så i min databas är hon föräldralös. Min släkting hörde av sig för ungefär 15 år sedan och var jublande glad över att han hittat födelsenotisen och hon var verkligen dotter i den familj hon hypotetiskt kunde tänkas tillhöra! Bekymren dök upp när jag läste födelsenotisen. Jag skrev av den exakt och kontaktade honom med påpekandet att flickan i den födelsenotis han hittat hette något helt annat än vår anmoder, och att inte en bokstav stämde vad gällde faderns namn. Min släkting vägrar acceptera att födelsenotisen gäller ett helt annat barn, och har lagt ut sin tolkning i mängder av publika släktträd. Vår anmoder ståtar i hans version numera även med ett patronymikon som överensstämmer med den hypotetiska fadern. I befintligt källmaterial omnämns hon enbart med släktnamn. Tyvärr sprids hans falsarier i allt fler släktträd av forskare som bara kopierat uppgifterna.

Jag är väldigt skeptisk till att ange uppskattade födelseår. De kan vara användbara i pågående forskning för att räkna ut ungefärligt födelseår men bör aldrig registreras i en databas.
Om de enda årtal man har om en person är att denne nämns i två brev 1437 och 1461 så bör man ange att han är belagd dessa år. Jag har på nätet sett ett antal släktutredningar där en sådan person då anges vara född 1400, hustrun är 10 år yngre och ett barn 30 eller 35 år yngre. Jag blir illa berörd av sådana släkttavlor, särskilt som de ofta innehåller kanske 10 generationer med uppskattade födelseår. I slutändan kan man ju landa åtskilliga år snett.

Hur gör man då med hypoteser vad gäller födelseår eller släktskap? Jag skriver in dessa i ett eget fält i biografin över den berörda personen. Jag kan ju inte registrera de hypotetiska anorna eller syskonen innan jag bekräftat släktskapet. Drömmen vore förstås att det gick att registrera även antagna släktskap som då markerades specifikt, med en möjlighet att utesluta eller inkorporera dessa vid utskrift. Mina spekulationer tenderar nämligen att bli rätt långrandiga...  

Fortsätt läs mer
  2446 Träffar
  1 Kommentar
Taggad i:
Senaste kommentar i detta inlägg
Urban Sikeborg
Uppskattade födelseår som presenteras som faktiska i utskrifter, på hemsidor och i genealogiska databaser är ett elände. Vill man ... Läs mer
onsdag, 30 juli 2014 11:09
2446 Träffar
1 Kommentar

Kringelkrokar till släkten

Kan man lita på uppgifterna i kyrkböckerna? Hur vanligt är det att födelsedatum eller födelsesocken är fel angivna i husförhörslängden eller att en person aldrig fördes in i födelseboken? Rätt få av oss är ofelbara och detsamma gäller förstås prästerna i gångna tider. Ibland blev det helt enkelt fel. Därför gäller det att samla belägg för att en hypotes är riktig. Ett belägg som bekräftar hypotesen kan vara en felskrivning eller sammanblandning med en annan individ.

Jag är nog en rätt inbiten släktforskare då jag är lika road av att upptäcka föräldrarna till en anas fyrmännings styvfar som av att komma längre bakåt på min egen antavla. När jag hamnar i en socken där jag forskat mycket börjar jag alltid med att söka i min egen databas för att se om jag redan har utforskat personerna. Särskilt det senaste året har jag inte behövt klättrat långt bakåt i antavlorna för att kunna koppla ihop de personer jag forskat på med någon gren i databasen. Förra veckan kikade jag på en sidogren som jag inte ägnat mig åt på över ett decennium. En dotter i familjen var gift två gånger, och jag insåg att jag inte hade utforskat hennes makars anor. Det åtgärdade jag förstås och via make nr 2 hamnade jag i Lerbo utanför Katrineholm. Hans mm m Katarina Larsdotter var enligt husförhörslängden född 1771 i Stora Malm. I min databas fanns en tänkbar Katarina där namn, födelseår och födelsesocken stämde. "Min" Katarina var yngre syster till min mf fm mm far Nils Larsson (1759- 1833). Efter att fadern Lars Andersson avlidit 1776 gifte modern Kerstin Nilsdotter om sig med Lars Jonsson. 1782 flyttade familjen till Österberga i Runtuna, där Lars Jonsson dog någon månad senare. 1783 kompletterades hushållet med systern Kerstin Larsdotter som just blivit änka, och några månader senare med hennes postumt födda dotter. Denna dotter döptes efter sin mor, mormor, ff m och mf m. Eftersom namnrikedomen i Södermanland inte är direkt överväldigande hette hon Kerstin.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-AI-2-1783-1789-Bild-132-sid-127.jpgb2ap3_thumbnail_Runtuna-AI-2-1783-1789-Bild-132-sid-127.jpg

Runtuna, AI:2 [1783- 89] sid 127. Bild från Arkiv Digital.

1784 avlider Kerstin Nilsdotter. varpå syskonskaran skingras. Nils Larsson flyttar till Björkvik, vistas 1786- 89 i Bettna och bor sedan resten av sitt liv i Runtuna. 1786 var han fadder åt systern Kerstins son i andra giftet, vilket är den sista kända kontakten med någon av systrarna. Han får fem döttrar mellan 1790 och 1808 men varken systrarna eller deras makar är fadder till någon av flickorna.

Kerstin Larsdotter flyttar till Bettna, där hon 1785 gifter om sig med sin fars syssling. Bettna saknar husförhörslängd 1784- 93, och sista gången de finns noterade i mantalslängden är 1789. Deras vidare öden är okända.

Som synes ovan är Katarina Larsdotter struken i Runtunas husförhörslängd utan angivande av ny vistelseort. Troligtvis följde hon med systern Kerstin till Bettna.

Det är därför lätt att förstå att jag blev något exalterad av att hitta en Katarina Larsdotter född just 1771 i Stora Malm. Nu gällde det att se om jag kunde bekräfta eller utesluta att hon var identisk med "min" Katarina. Jag valde att inte gå igenom Stora Malms födelsebok och se hur många tänkbara kandidater som föddes runt 1771. I stället valde jag att först samla så mycket information som möjligt om den Katarina jag återfunnit. Från 1791 till vigseln 1794 var hon piga vid Gotthardsberg i Lerbo. Hon gifte sig med Per Eriksson och bodde i Stenstorp till 1812. Fadder till det tredje av makarnas fem barn var bonden Erik Simonsson från Dämbol i Bettna. Nu började det brännas, för Erik Simonsson var kusin till "min" Katarina!

1812 flyttade familjen till Sköldinge. För första gången anges ett exakt födelsedatum i husförhörslängden: 1771 9/5. Hjärtat började klappa snabbare för det var ju ""min" Katarinas födelsedatum! Vis av tidigare felaktiga kompletterande uppgifter efter flytt till en annan socken var jag dock ännu inte helt övertygad. Kanske kunde följande generation hjälpa till att fastslå ifall Katarina Larsdotter i Lerbo verkligen var identisk med Nils Larssons syster.

b2ap3_thumbnail_Skldinge-AI-6-1805-1813-Bild-142-sid-137.jpgb2ap3_thumbnail_Skldinge-AI-6-1805-1813-Bild-142-sid-137.jpg

Sköldinge, AI:6 [1806- 13] sid 137. Bild från Arkiv Digital.

Katarinas make Per Eriksson dog redan 1813, varpå änkan och barnen återvände till Stenstorp i Lerbo. Dottern Maria Kristina Persdotter flyttade 1819 till Ludgo och återvände hem 1820 från Runtuna. Fem mil är, i alla fall i min släkt, en lång sträcka att flytta. I Runtuna fanns ju den trolige morbrodern, Nils Larsson, men Maria Kristina bodde inte hos honom. Kunde hon finnas hos någon av hans döttrar då de båda äldsta var gifta och utflugna? Jodå. det kunde hon, närmare bestämt hos Nils Larssons äldsta dotter, Kristina Nilsdotter, i Täppan, Ludgo. 1820 flyttade hon med Kristinas familj till Kitorp i Runtuna.

Kunde det verkligen vara en slump att Katarina Larsdotter i Lerbo uppgavs ha samma födelsedatum som min försvunna Katarina, att en av faddrarna var Katarinas kusin och att en dotter flyttade till hennes brorsdotter? Nej, allt pekar på att jag faktiskt återfunnit den försvunna systern!

Den stora gåtan är ju varför syskonen hade så begränsad kontakt som vuxna. En delförklaring är säkerligen att de bodde en bit från varandra. Kanske spelade åldersskillnaden in - Katarina var ju 16 respektive 12 år yngre än syskonen. Kom de helt enkelt inte överens? Bråddes båda på morfadern Nils Nilsson och ville bestämma  allt i sin omgivning? Dennes närmast besatta engagemang i hemsocknen framkommer i Stora Malms sockenstämmoprotokoll där han är involverad i det mesta som hände i socknen, och han var förutom kyrkvärd även häradsdomare. Tyvärr lär jag aldrig få reda på orsaken till att både Nils och Katarina föredrog 20 andra personer som faddrar till de egna barnen framför de egna syskonen.

Fortsätt läs mer
  2650 Träffar
  0 Kommentarer
2650 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
256 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
86 inlägg
Helena Nordbäck
80 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
23 inlägg