Rötterbloggen
Rötterbloggen

De gjorde uppror för 100 år sedan

Nu i påsk är det precis hundra år sedan hungerupproret. Det var här i Västervik det startade, det som blev upptakten till ett år av oroligheter.

Våren 1917 var det upprorsstämning i Sverige. Krigsåren hade lett till livsmedelsbrist, handelsblockaden under kriget innebar minskad import. I stället exporterades mycket av den mat som behövdes hemma i Sverige, för priserna var högre i andra länder. Kostnaderna steg under krigsåren men lönerna hängde inte med och arbetslösheten ökade. Potatisskörden, som var så viktig för de fattiga, hade förstörts av det dåliga vädret under vintern. Många svalt för att de inte hade råd att köpa mat medan andra skodde sig på livsmedelsbristen, de som av samtiden kallades gulaschbaroner. Ransonering infördes 1916, främst på bröd.

Lördagen den 14 april 1917 hade flera arbetare lämnat sina arbetsplatser i Västervik för att gemensamt uppvakta myndigheterna om förbättringar i tilldelningen av matransoneringskort. När det inte gav utdelning samlades de flesta av stans arbetare från fabriker och verkstäder vid lunchtid på måndagen den 16 april. Ett par tusen personer mötte upp på Stora torget i Västervik. De var hungriga och krävde mat till sina familjer.

Någon fick tag i en låda och på den ställde sig Frans Gustafsson, arbetare på Slipfabriken. ”Illa ställt är det med oss, de fattiga folkklasserna, sedan de lyckligt lottade kunnat förse sig bättre”, sa han. Röde Frans, som han kallades, manade till besinning och föreslog att de skulle utse en kommitté för förhandling med de lokala myndigheterna. Så blev det också. Förhandlingarna ledde till förbättringar. Därmed blev det ingen revolution, utan i stället reformer.


Kö för att köpa oransonerat paltbröd i hörnet av Storgatan och Brunnsgatan i Västervik under hungervåren 1917. Fotograf okänd.

Västerviks-Posten, som kom ut på eftermiddagen, rapporterade redan på måndagen om upproret: "Då tidningen presslägges hade folkmassorna samlat sig vid Stortorget, där tal höllos. Arbetet vid de flesta fabrikerna måste på e.m. inställas." Två dagar senare fortsatte rapporteringen: “I oordnade hopar rörde sig demonstranterna fram och tillbaka i gatorna. Äfven om upphetsningen i vissa fall gaf upphof till en smula hotfulla åtbörder och plumpa tillmälen, så aflopp dock det hela utan excesser."

Arbetarkommittén som valdes den 16 april presenterade raskt ett förslag på en rad krav till förbättringar. I kraven ingick gratis mark till potatisodling åt arbetarfamiljerna, att ett soppkök skulle inrättas och att mer potatis skulle köpas in och fördelas bland den behövande befolkningen. Kraven godtogs till stor del av stadens styrande. Lugnet kunde så småningom återgå.


16 aprilkommittén valde Frans Gustafsson till ordförande. De övriga ledamöterna var Erik Nilsson, Carl Zeilon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. Fotograf okänd.

”Vi arbetare svalt och for illa då. Det är nog ingen som kan förstå nu hur det var då. Vi behövde mat för att äta oss mätta och en lön att leva på. Det krävde vi också”. Så sa Gustav Andersson när jag intervjuade honom 1987. Då var han vid 94 år gammal och berättade om händelserna i Västervik våren 1917. Han var själv en av dem som gick i spetsen för de svältande arbetarna, som ordförande i Fabriks- och Grovarbetareförbundets avdelning på Tändsticksfabriken. Röde Frans var anställd på Slip, en av de då närmare 1800 industriarbetarna i Västervik. Han var syndikalist, som hade ett starkt fäste här då. ”Frans Gustafsson var ingen märkvärdig man, en arbetare som vi andra” mindes Gustav Andersson. Efter upproret beskrevs Frans Gustafsson i Västerviks-Tidningen som "en begåvad, radikal men sansad man som hade ordet väl i sin makt".


Gustav Andersson 1987. Foto: Rolf Lavergren.

Gustav Andersson levde nästan till sin hundraårsdag. Han föddes den 15 oktober 1893 i Loftahammar och gick ur tiden den 4 april 1993. Jag glömmer honom aldrig. Han berättade att han hade byggt sig ett litet hus i stan till sig och sin begynnande familj. I trädgården planterade han många äppelträd, för att de skulle få äpplen till mat om tiderna blev svåra igen.


Arbetarna samlades i hörnet av Båtsmansgatan och Brunnsgatan på måndageftermiddagen för att få besked om livsmedelsnämndens ordförande kronofogde Lindeberg skulle gå med på deras krav. Fotograf okänd.


Hungervåren 1917. Västerviksborna stod i kö för att få tag på potatis till sina hungrande familjer. Bristen på mat var svår. Fotograf: Arvida Ljungqvist.

Hungerdemonstrationerna i april 1917 var början på ett hungeruppror som spred sig till stora delar av Sverige. Mellan den 19 och 29 april hölls demonstrationer på runt 80 platser, med totalt upp emot 250 000 demonstranter. Nyheterna från Västervik publicerades i arbetarrörelsens tidningar ute i landet. Resolutionen med krav spreds bland arbetarorganisationerna och antogs av flera. Senare under året fortsatte demonstrationsmötena på en del spridda håll.

1987, 70 år efter upproret, var första gången jag blev uppmärksam på vilken roll Västervik och folket här haft för vad som hände i Sverige 1917. Då hade det gått 70 år och en lokal teaterpjäs om hungerupproret fick mycket uppmärksamhet. Då levde ännu Gustav Andersson och kunde berätta om vad som hände.

Som släktforskare har jag förstås tagit reda på vem Frans Gustafsson var och varifrån han kom. Det har jag skrivit om i min andra släktforskarblogg. På så vis fick jag också kontakt med hans barnbarnsbarn Zandra Lindström i Motala och inför hundraårsdagen har jag intervjuat henne till vår släktforskarförenings medlemstidning. Det kändes mäktigt på något sätt, att komma så nära historien. Även i de stora skeendena är det människor som du och jag som varit delaktiga i händelser som efteråt blivit avgörande för utvecklingen, fast man inte visste det då.

Ett inlägg om de övriga i arbetarkommittén.

Ola Larsmo skriver den 16 april i DN  om hungerupproret.

Källor och boktips:
Ingvar Flink: Hungerrörelsen i Västervik (särtryck ur Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps årsbok 1969)
Sune Garpenby: Hungerupproret i Västervik 1917 (särtryck ur Västerviks-Tidningen 1967)
Sigurd Klockare: Svenska revolutionen 1917–1918 (bok utgiven 1967)
Ola Larsmo: Himmel och jord må brinna (roman utgiven 1993)
Hans Manneby: Revolutionen i Västervik 1917 (artikel i Meddelanden från Arkivet för folkets historia, nr 3, 1977)
Hans Nyström: Hungerupproret 1917 (bok utgiven 1994)

Fortsätt läs mer
  5522 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
5522 Träffar
0 Kommentarer

Kreaturen i Halland

Nu ska ni få ett litet tips på en intressant bok. Den hjälper dig knappast med själva släktforskningen men kan ge dig ny kunskap som hjälper dig att förstå dina sedan länge döda släktingars livsvillkor.

Boken heter "Det svenska jordbrukets historia". Huvudredaktör är Janken Myrdal, professor i agrarhistoria. Boken är utgiven i fem band 1998-2001, ett gediget verk. Men du behöver inte ta dig till biblioteket eller bokhandeln för att läsa den, det kan du göra på nätet. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien har skannat in samtliga band och gjort dem fritt tillgängliga för alla. Det tycker jag är ett bra sätt att sprida kunskap om vår historia.

För dig som släktforskar är nog band 3 och 4 de mest intressanta, för de rör den tid som de flesta av oss håller oss till i vår släktforskning, 1700- och 1800-talen. I och med att de är gjorda som pdf-filer kan du ladda ner dem.

Här läser jag om hur viktig kreatursskötseln var i Halland på 1700-talet, där mina egna förfäder bodde. På andra håll var spannmålsodlingen viktigare. Det handlar både om regionala skillnader i landet och olika jordbruksmetoder, om ägarförhållanden och torparnas villkor, om statare och backstugusittare, och så klart om skiftesreformerna.

Jag tycker att sådant här är jätteintressant att läsa. Ännu har jag bara läst några kapitel, men känt att här finns mycket mer att hämta för mig för att kunna förstå dem som levt före mig och brukat jorden. 80-90 procent av oss som släktforskar, kanske mer, kommer från torpare och bönder som är en del av denna agrara historia.


Kreaturen var viktiga i det halländska jordbruket. De här korna och mjölkerskorna fanns i Mangskog i Värmland för mer än hundra år sedan. Bild från Nordiska museet.


Slåtterkarlar i Slätaby i Torsås, fotograferade den 5 juli 1904 av Johan Emanuel Thorin från Åtvidaberg.


Statarhustrur som var mjölkerskor på Julita gård i Sörmland omkring 1910. Bild från Nordiska museet.

 

 

Fortsätt läs mer
  2907 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
2907 Träffar
0 Kommentarer

Triss i knektar

Emellanåt träffar jag på en person i källorna som träder ut ur historiens dunkel och får mig att vilja veta mer. Vem var den här personen? Var kom han/hon ifrån? Hur reagerade hon/han på de hinder som dök upp under levnadsbanan? Några exakta svar är förstås svåra att finna utan hjälp av en självbiografi eller dagbok. En utförlig notis jag träffade på i förbigående i vigselboken för närkingska Ekeby midsommaren 1781 väckte min nyfikenhet på bruden Katarina Persdotter:

"Soldaten Anders Stenqvist [vigdes] med Soldatänkan Hustru Catharina Pehrsdotter på Åby ägor. Behörig laga afvittring Upteddes, författad af nämndemannen Anders Olofsson i Frogesta, hvaraf intogs, at enligt Inventarii summa bör den lefvande Dottrens arf vara efter fadren Två Riksdaler Trettjootta skilling, och efter Brodren, som sedan aflidit, Tre riksdaler trettjofyra skilling 7 runstycken; tilsammans Sex riksdaler Tjugufyra skilling 7 runstycken. Men som modren vid fadrens död var hafvande, och efter 3 månader födde Barn, hvars Däggjande och omvårdnad, jämte den andra späda Dottren, hindrade modren at mäst 1 ½ år kunna något förtjäna, så måste det lilla tilgripas til vinnande af lifsuppehälle och husrum. Var således vid ägtenskapets fullbordan betydande minskning i det lilla hushållet: så at ingen tilgång var til fulla summan, hälst barnet på 6te året tarfvade underhåll till kläder och föda. Stjuffadren utfäste sig derföre, nu i vittnens närvaro, at med kläder och föda framgjent förse sin stjufdotter, utan at bruka tiggarestafven, samt lära Henne läsa i bok och Christeligen upfostras; tils hon framdeles kunde med årstjänst sjelf försörja sig."

Vad får vi veta? Jo, Katarina Persdotter var änka efter en soldat. Vid hans död hade de en liten dotter och Katarina var havande med parets andra barn, en liten son som föddes postumt tre månader efter makens död. Med ett nyfött, diande spädbarn att sköta om kunde Katarina inte söka en pigtjänst utan hon fick vända på de få tillgångar som fanns i det lilla soldattorpet för att försörja sina barn. Den postumt födda lille gossen dog dock späd och hans andel av arvet efter fadern ärvdes av hans syster. Problemet var att arvet inte längre fanns kvar varför moderns nye make lovade att försörja sin styvdotter. Hon skulle inte ligga församlingen till last utan både få mat och kläder, få lära sig att läsa och uppfostras till en produktiv samhällsmedlem med kristliga värderingar.

Att barn blev tidigt faderlösa och att modern sedan gifte om sig var förstås allt annat än ovanligt vid den här tiden, särskilt som fadern var soldat. Att moderns nye make också var soldat var inte heller så konstigt, men ofta brukade i dylika fall soldaten gifta sig med företrädarens änka. Det var inte fallet här.
Jag blev nyfiken på Katarina med det lilla "däggjande" barnet och de knapa tillgångarna. Levde hon lycklig med sin nye man? Slapp hennes dotter att tigga för sina försörjning? Och fick hon fler barn med den nye maken?

Husförhörslängden för Ekeby berättade att Katarina Persdotter var född 18 september 1753 i Lindesberg. Hon var alltså ännu inte 28 år när hon stod brud för andra gången. Katarina var dotter till skräddaren Per Eriksson och Karin Eriksdotter på Björka ägor, och strax före midsommar 1775 trädde hon i äktenskap med 29-årige Petter Persson i Björkhyttan. Tre och en halv månad senare utökades familjen med lilla Katarina. Kristina föddes i maj 1777, men i början av augusti var tragedin ett faktum. Pappa Petter och mamma Katarina och lill-Katarina vaknade den där säkert ganska kvalmiga augustimorgonen, men inte Kristina. Dödboken avslöjar konturerna av tragedin: "af våda ihjellegad af modren".

Det måste förstås ha varit fruktansvärt. Jag har inte läst sockenstämmoprotokoll eller dombok som säkert ger mer detaljer kring dödsfallet. Noteringen "ihjällegad" betydde oftast inte att mamman somnat ovanpå barnet och kvävt detsamma. I många fall innebar det helt enkelt att barnet sovit hos föräldrarna i sängen, i många fall för att barnet var sjukligt eller oroligt, och när föräldrarna vaknade på morgonen hade barnet vandrat till den eviga vilan. Vanligtvis inspekterade några betrodda grannkvinnor barnet efter synliga blånader eller tecken på våld, och grannar och släktingar utfrågades om barnets hälsa. Det förekom att barnet verkligen kvävt till döds av modern i sömnen men allra vanligast var alltså att ett redan tidigare sjukt barn dog hos föräldrarna i sängen. Det straff som brukade utdömas var att modern fick sitta på pliktpallen i kyrkan under en gudstjänst.

Nio månader senare, i maj 1778, utökades familjen på nytt, nu med dottern Margareta Kristina. Redan i februari 1778 hade Petter Persson rekryterats som soldat nr 147 för Åby rote i Ekeby vid Livkompaniet och Närke och Värmlands regemente. Särskilt mycket får man inte veta om honom i generalmönsterrullan då Petter, därefter kallad Petter Ånn, tillträdde mellan två generalmönstringar och redan var död och ersatt med en annan soldat när nästa generalmönstring gjordes. Han kommenderades hösten 1779 till Karlskrona, där han dog den 13 september. Han blev bara 33 år.

Petter Ånn överlevde sin yngsta dotter med fem månader, då lilla Margareta Kristina dog av okänd sjukdom i april 1779, bara 10 månader gammal. Ungefär i samma veva blev alltså Katarina Persdotter gravid på nytt, med sitt fjärde barn. Enligt vigselnotisen ovan föddes sonen tre månader efter faderns död. Det är inte helt korrekt, då han föddes 21 november, alltså ungefär 9 veckor efter faderns död. Han döptes efter pappa, farfar och morfar till Petter men dog alltså 1,5 år gammal, 23 april 1781. Dödsorsaken var frossa och uppkastning
Katarina Persdotters andra make Anders Andersson var född 1756 i Sköllersta och alltså tre år yngre än henne. Han rekryterades 31 juli 1780 till soldat för Stensbo rote och fick då soldatnamnet Stenqvist, som vi ju träffat på i vigselnotisen. En vecka efter vigseln, 29 juni 1781, transporterades han till Torsta rote i Ekeby och bytte då namn till Anders Thorman. 1 februari 1790 bytte han åter rote och blev i stället soldat för Frogesta rote. Varför? Kanske bytte han upp sig till större och bättre soldattorp med frodigare täppor eller kanske fick han tvärtom finna sig i att flytta till små gistna stugor medan en präktigare knekt flyttade in i hans gamla soldattorp. Eller så kanske han inte kom överens med folk och fick flytta runt av den anledningen. En tid efter flytten till Frogesta rote följde han med regementet till Finland för att kriga mot ärkefienden ryssarna. Generalmönsterrullan informerar ganska lakoniskt om hans öden där: "dödskuten 30 Juni 1790".

b2ap3_thumbnail_Tre_knektar1.JPGb2ap3_thumbnail_Tre_knektar1.JPGKatarina Persdotter var nu änka igen, denna gång nästan 37 år gammal. Hennes nioåriga äktenskap med Anders Thorman var barnlöst och hemma i soldattorpet fanns bara hennes namne, den 15-åriga dottern från det första äktenskapet. När Katarina så gifte sig för tredje gången, 30 september 1791, berättar vigselboken följande:
"I stället för afvittingsbevis uptedde änkan ett Testamente af förra mannen, upvist vid Häradsrätten, redan förledne höst, och till Communication stälde med arfvingarne, som dem ej syntes eller troddes giöra åtal. Bör dock i all händelse anmerkas, at summan Inventarii var 16 riksdaler."

Även make nr 3 var soldat, 28-årige Henrik Persson From var bördig från Grythyttan och soldat för Frommesta rote i Ekeby. Makarna stryks sedan i Ekebys husförhörslängd utan notering om vart de tar vägen. Jag har inte bladat husförhörslängden efter dem eller gått igenom dödboken x år framåt för att leta rätt på deras fortsatta öden. Med tanke på att Anders Andersson Stenqvist Thorman bytte rote tre gången slog jag upp generalmönsterrullan för att se om även Henrik From transporterats till en annan rote. Återigen väcktes min nyfikenhet av noteringarna "Vanfrägdad. Casseras 21 januari 1794"

"Casseras" innebar att Henrik From fick avsked, eller som vi nog skulle säga idag; han fick sparken. Regementets straffrullor skulle kunna berätta mer om exakt vad han gjort, men dessa finns oftast bevarade först från 1800-talets början. Likaledes kan det finnas kommenderingsrullor över vilka soldater som kommenderats till olika byggnads- och underhållsarbeten. Petter Ånn var ju inte på semester i Karlskrona utan ditkommenderad i tjänsten för att bistå vid något militärt bygge. Troligen dog han i lägret i rödsot eller någon annan grasserande sjukdom. Jag har inte hittat någon dödsnotis i Ekebys kyrkbok eller i Karlskronas kyrkböcker. Möjligen kan det finnas en sjukrulla för regementet där dödsorsaken avslöjas.
Katarina Persdotters tre makar åskådliggör också bruket av soldatnamn. Petter Ånns patronymikon var ju Persson. Att detta var ett mycket vanligt patronymikon visas av att Katarinas patronymikon var den feminina formen, Persdotter, och att även make nr 3:s patronymikon var Persson. Alla tre hade alltså fäder som hette Per. Per och Petter var olika former av samma namn: Petter Ånn heter i de källor jag gått igenom i Lindesberg Per Persson, men efter flytten till Ekeby kallas han Petter i stället för Per. Kanske var Petter den vanligare namnformen i Ekeby. Soldatnamnen användes alltså vid regementena för att särskilja alla Anderssöner, Erikssöner, Perssöner osv. Soldanamnen var ofta kopplade till den socken eller rote som soldaten tjänstegjorde vid, och om man bytte rote så bytte man därmed också soldatnamn. Petter Ånn var ju soldat för Åby rote. Den första stavelsen i rotenamnet, Å-, gav soldatnamnet ÅnnStensbo gav soldatnamnen Stenqvist och Torsta (då stavat Thorsta) soldatnamnet Thorman medan soldaten From tjänstegjorde vid Frommesta rote.
 

Katarina Persdotter var en alldeles vanlig kvinna. Hon var dotter till en skräddare och gifte sig med en torpare som sedan blev soldat. Hon blev änka ung och gifte om sig och när make nummer två stupade fann hon en tredje knekt. Att barnadödligheten förr var hög visas av att hon förlorade tre av sina fyra barn i späd ålder. Vi får också veta lite om spädbarnsvård och levnadsvillkoren för en fattig soldatänka vid 1700-talets slut genom uppgifterna i vigselboken 1781. Genom hennes makar får vi också glimtar ur soldaternas liv med rekrytering, transport till andra rotar, arbetskommenderingar och livet i fält. Ett besök på Krigsarkivet ka kanske sprida mer ljus över livet för Petter Ånn, Anders Thorman och Henrik From, för svaren på våra frågor finns ofta - det gäller bara att hitta rätt källa!

Fortsätt läs mer
  2570 Träffar
  0 Kommentarer
2570 Träffar
0 Kommentarer

Lite julknäck

Så här i helgtid är det inte fel med lite tankegympa. För några veckor sedan hittade jag en uppgift mina elever fick brottas med för många år sedan. Varför inte komplettera med några mer genealogiskt inriktade frågor och fundera på hur jag själv skulle besvara frågorna, så sagt och gjort! Många fruktansvärda händelser har förstås inträffat i världshistorien, så jag har valt att begränsa mina val till sådant som direkt påverkat befolkningen i Sverige. Hur skulle DU svara? b2ap3_thumbnail_God-jul1a.jpgb2ap3_thumbnail_God-jul1a.jpg

Motivera dina val bland nedanstående:

  • Om du kunde förändra en historisk händelse, vad skulle du vilja ändra? Hur?
  • Vilken historisk händelse skulle du vilja ha upplevt?
  • Vilken historisk person skulle du vilja träffa?
  • Nämn en historisk händelse som du inte vill ändra utgången av!
  • Nämn en historisk händelse som du definitivt inte skulle vilja vara med om.
  • Vilken händelse påverkade dina förfäder mest? Varför?
  • Du får möjlighet att träffa en av dina anor. Vem väljer du? Vad vill du diskutera med honom/henne?

 

Om du kunde förändra en historisk händelse, vad skulle du vilja ändra? Hur?

Ganska enkelt val för en självupptagen släktforskare. Arkivbränder är ju ett gissel, så mitt val faller nog på slottsbranden på slottet Tre Kronor 1697 då en stor del av dåvarande Riksarkivet blev lågornas rov.

 

Vilken historisk händelse skulle du vilja ha upplevt?

Jag har från barnsben varit intresserad av teknikhistoria, vilket säkerligen är en följd av att vara uppvuxen i en bil- och transportokig familj. Även om jag inte begriper så mycket av de mekaniska finesserna är det ändå fascinerande med alla dessa tekniska prylar som förändrat sättet vi färdas på. Så jag skulle nog allra helst vilja ha varit med den dagen den första järnvägslinjen öppnade i Sverige. Det måste ha varit en både skrämmande och omvälvande upplevelse att se dessa stora järnvagnar färdas framåt i en överväldigande hastighet!

Vilken historisk person skulle du vilja träffa?
Den person som nog haft störst inflytande på Nyköpings historia är hertig Karl, mer känd som Karl IX. Det vore förstås väldigt spännande att få träffa honom, men mitt val faller på hans utomäktenskaplige son, Karl Karlsson Gyllenhielm. Det som framför allt fascinerar mig är de över tio år han tillbringade under svåra umbäranden i polsk fångenskap, hos sin kusin Sigismund. Med bojor som band hans händer och fötter i en iskall fängelsehåla fyllde han  dagarna med att översätta psalmer, och när han väl blev frisläppt förefaller han inte ens ha varit bitter över hur han behandlats. Tvärtom behöll han de bojor han burit i över ett decennium, och de pryder också hans gravplats i Strängnäs domkyrka. Innan fångenskapen hade han fått en ädlings uppfostran, besökt stora delar av Europa och som skulle kunna berätta om dåtidens krigskonst och sina intryck av 30-åriga kriget. Plus säkert en hel del smaskigt hovskvaller för den som är lagd åt det hållet!

 

Nämn en historisk händelse som du inte vill ändra utgången av!

Hm, det beror lite på definitionen av "historisk händelse". Jag behöver nog blicka utanför Sveriges gränser för att besvara frågan. För 70 år sedan tilldelades Alexander Fleming tillsammans med Ernst Boris Chain och Howard Walter Florey Nobelpriset i fysiologi eller medicin för upptäckten av penicillinet. Det började med slarv i Flemings laboratorium varefter Chain och Florey hjälpte till att "rena" penicillinet för medicinskt bruk. Utan penicillin skulle nog inte den här bloggen ha blivit skriven så mitt själviska val faller på upptäckten av en stundtals livräddande medicin.

 

Nämn en historisk händelse som du definitivt inte skulle vilja vara med om.

Det är inte helt lätt att välja. Jag har aldrig känt mig lockad av tanken att uppleva digerdöden eller någon efterföljande pestepidemi. Häxhysterin på 1600-talet var säkert både förvirrande och skrämmande. Om jag stannar kvar i mitt kära Sörmland så drabbades landskapet inte särskilt svårt av pestepidemin 1710- 1711, och inte heller av häxhysterin några decennier tidigare. Däremot härjade hungersnöd på 1690-talet, så det blir också mitt val.

 

Finns det någon historisk person som du inte skulle vilja träffa? Vem?

Jag vet faktiskt inte. Med ett internationellt perspektiv finns mängder av verkligt otrevliga typer. De vore säkert intressanta att studera ur ett psykologiskt perspektiv men jag skulle verkligen inte vilja träffa dem. Jag betvivlar att Karl XII och jag skulle ha särskilt mycket att prata om, och skulle vi ses fick det väl ske i något spartanskt fältläger vilket låter rätt kallt och eländigt. Fast det kunde samtidigt vara ganska intressant att få veta hur han faktiskt var, om nu ett kort möte skulle kunna visa det. Bara jag slipper frysa häcken av mig på köpet.


Vilken historisk händelse påverkade dina förfäder mest? Varför?

Den händelse som troligen var mest skrämmande var säkerligen när ryssarna anföll stora delar av Östersjökusten sommaren 1719. Enligt Runtunas vigselbok snabbades en vigsel på så att socknens män kunde bege sig in till Nyköping och hjälpa till med stadens försvar. När ryssarna väl jagades bort från staden återstod bara tre byggnader och spåren efter härjningarna syns i många år i källorna.
Fast egentligen bör väl även här några medicinska upptäckter inta ledande positioner, och nummer ett torde vara införandet av smittkoppsvaccinationer.


Du får möjlighet att träffa en av dina anor. Vem väljer du? Vad vill du diskutera med honom/henne?

Det är ett alldeles för enkelt val att plocka ett av de mer intrikata stoppen i antavlan. Mitt val faller i stället på en ana som jag vet tillräckligt mycket för att kittla min nyfikenhet. Egentligen var han nog en ganska tråkig individ, men Olof Persson borde kunna berätta om livet på den sörmländska landsbygden.
Olof Persson döptes 2 januari 1670 i Speteby, Lerbo, och var son till Per Olofsson (1641 ca- 1708) och Brita Eriksdotter (1646 ca- 1713). 1693 blev Olof dräng hos Erik Olofsson och Karin Larsdotter i Banninge i Floda. Det är här det blir en aning förbryllande. Olofs föräldrar ägde sin gård i Speteby, och hans arbetsgivare ägde flera gårdar och gårdsandelar: i domböckerna byter Erik och Karin andelar fram och tillbaka. Det är ganska burgna bondefamiljer det handlar om, så varför fick Olof ingen lön under de fyra år han var dräng i Banninge? Löneförhandlingar var nog inte hans starka sida, men efter fyra års lönlöst slit vann han prinsessans hand. Prinsessan i det här fallet hette Brita Eriksdotter och var dotter i Banninge. Fick Olof ingen lön för att visa hur pålitlig han var? Blev de kära i varandra eller var det ett resonemangsparti för att de kom från jämbördiga familjer?
Nåväl, Olof Persson och Brita Eriksdotter gifte sig 7 november 1697 i Floda och fick fyra barn i ganska snabb följd, vilket tyder på att Brita inte var purung vid vigseln. De levde till synes en helt vanlig stillsam tillvaro på den sörmländska landsbygden. Men i domböckerna framträder deras kaotiska vardag: Britas bror Olof Eriksson var en rättshaverist med klara sociopatiska drag vars livsuppgift var att krossa Olof Persson och ensam få allt arv efter föräldrarna. Han var ju trots allt ende sonen. Ende överlevande sonen i alla fall, och Olof mindes nog heller inte så mycket av den äldre brodern Lars som drunknande som 15-åring år 1692 när Olof bara var 6 år gammal. De fem systrarna var ju flickor och inte värda ett vitten, tyckte Olof E. Speciellt inte Brita och hennes make Olof.
Olof P levde efter vigseln 1697 med sina svärföräldrar och flyttade 1702 med dem från Banninge till Österby. 1720 sålde han sin andel i fädernegården Speteby till brodern Per Persson och gav som den plikttrogne svärson han var pengarna till sina svärföräldrar. De använde pengarna till att köpa en större andel i Karin Larsdotters släktgård i Söder Granhed, och gav sedan hemmanet i Söder Granhed till sonen Olof E. Detta var inte tillräckligt för Olof E som ju menade att han borde få ärva allt; både gården i Söder Granhed och gården i Österby samt allt lösöre. För att bevisa att han hade rätt försökte han övertala föräldrarna att vittna för hans sak. Han hotade dem, och både Olof E och hans hustru Karin Olofsdotter slog föräldrarna flera gånger för att få dem att göra som Olof E ville. Konflikten hade nog flera bottnar:
"Lades ad acta en förlikning upprättad emellan bonden Erik Olofsson i Österby och Floda socken samt dess son Olof Eriksson hvilkens begärda äktenskap med Olof Larssons dotter i Julesta Karin Olofsdotter föräldrarna sökt hindra, men nu omsider giva därtill samtycke, önskandes sonen lycka och välsignelse uti dess äktenskap.
Resolverades: I så beskaffat mål kan Olof Eriksson i herrans namn efter föregången lysning träda i äktenskap med pigan Karin Olofsdotter så framt icke något annat är som deras giftermål är till förfång och hinder" (Strängnäs domkapitel, Protokoll med bilagor, AI:17 1708-09-23 § 20, sid 280. I protokollet kallas Karin för Larsdotter).

De åldriga föräldrarna var förtvivlade. 1727 blev situationen akut. Föräldrarna satt på undantag och Olof E hade lovat att försörja föräldrarna med spannmål. Eftersom de inte gjorde som han ville, struntade han i överenskommelsen och lät föräldrarna svälta. För att bevisa att han var den rätta och ensamme arvingen pepprade Olof E Oppunda häradsrätt med dokument som skulle bevisa hans ståndpunkt. Gång efter gång blev han överbevisad med förfalskningar men fortsatte att bråka och släpade Olof P eller föräldrarna till i stort sett varje ting i 40 års tid. Det är förstås en genealogisk guldgruva men måste ha varit en mardröm för den inblandade familjen. Fadern Erik Olofsson dog 1732 och modern 1734 men tvisten fortsatte. När så Olof Persson föll av en yr häst och bröt nacken 24 november 1735 blev Olof E överlycklig. Det är här han framstår som en verklig sociopat, för när han träffar systern Brita beklagar han inte sorgen över hennes makes hastiga frånfälle, utan viskar hånfullt i hennes öra att om hon inte gör som han vill så kan hon gå samma öde till mötes som sin make.

Det jag framför allt vill diskutera med Olof Persson är om hans svåger Olof hade några goda sidor över huvud taget. I domboken framträder bilden av en mycket sjuk människa. Hur var det att leva med denne hatiske och våldsamme man i familjen? Varför skrev svärföräldrarna ett testamente 1720 där de överlämnade huvuddelen av sina tillgångar till Olof Persson och Brita Eriksdotter? Och varför arbetade han i flera år utan lön? Varför fick svärföräldrarna hans arv? Var det en muta till hans sociopatiske svåger Olof E? Även fast jag känner till grunddragen i Olof Perssons liv finns det alltså flera frågor jag aldrig lär få något svar på. Det är en av anledningarna till att släktforskning är så fascinerande!

Fortsätt läs mer
  2330 Träffar
  0 Kommentarer
2330 Träffar
0 Kommentarer

Bortom det skrivna ordet

 

Härom veckan besökte jag Lunds universitets historiska museum, en riktig pärla om man är intresserad av Skånes historia. På museet kan man beskåda många intressanta föremål och följa fascinerande levnadsöden, och både glasmontrar och väggar dignar av antika statyer, skelett, medeltida skulpturer och gamla guldmynt. Det som mest fångade mitt intresse var emellertid en liten bronsstatyett, som hängde i en stor glasmonter i det så kallade »Rydbecks sten- och bronssal». Informationsskylten avslöjade att den lilla damen med den bestämda blicken är en kvinnostatyett från omkring 600-500 f. Kr., troligen en gudinna, som hittades vid betplockning på 1910-talet på lantbrukaren Sture Troedssons gård i Katslösa by och Kvistofta socken utanför Helsingborg. Jag har en hel del förfäder i just Katslösa under 1600- och 1700-talet, så min fantasi skenade iväg. Kanske har någon av mina förfäder tillverkat den lilla statyetten? Kanske har de bott i Katslösa längre än jag kan forska fram i det skriftliga källmaterialet? Antagligen får jag aldrig veta hur det ligger till, för precis som de flesta släktforskare kan jag som bästa spåra släkten några århundraden bakåt. Det finns emellertid personer som lyckats spåra sin släkt långt bortom de skriftliga källorna, tusentals år tillbaka i tiden...

b2ap3_thumbnail_Copy-of-2015-07-01-11.38.44_20150806-211702_1.jpgb2ap3_thumbnail_Copy-of-2015-07-01-11.38.44_20150806-211702_1.jpg

År 1903 upptäcktes ett gammalt skelett i en grotta nära byn Cheddar i sydvästra England, och eftersom grottan hade perfekta förhållanden var skelettet ovanligt välbevarat – det är faktiskt fortfarande Storbritanniens äldsta kompletta skelett. Det visade sig att skelettet, som daterades till omkring 7000 f. Kr., tillhörde en runt 20-årig jägare som dödades av ett slag mot ansiktet och sedan begravdes i grottan. Hundra år efter upptäckten fick en TV-producent upp ögonen för den så kallade »Cheddar-mannen», som han kom att kallas, i samband med en dokumentär om arkeologi i Somerset. Mycket hade hänt sedan skelettet hittades, och med tanke på hur långt DNA-tekniken utvecklats var den första tanken givetvis om man kunde utvinna DNA från skelettet.

b2ap3_thumbnail_Borrby_20150806-211735_1.jpgb2ap3_thumbnail_Borrby_20150806-211735_1.jpg

Gravurnor från gravfält i skånska Borrby, där man under utgrävningarna hittade fyra gravhögar, fyra rösen och ett mindre urngravfält. Även i denna socken har jag en del förfäder, och kanske hamnade deras jordiska kvarlevor i en av dessa gravurnor? (Lunds universitets historiska museum).

Forskare vid Natural History Museum i London och universitetet i Oxford upptäckte till sin glädje att det var möjligt att få fram mitokondrie-DNA ur en tandhåla, trots skelettets höga ålder. Just mitokondrie-DNAt ärvs oförändrat på mödernet, eftersom det följer med äggcellen från modern till barnet och därför blir en exakt kopia av moderns. Efter flera månaders noggranna undersökningar kunde forskarna till slut kartlägga Cheddar-mannens gener, och nu började det roliga – att spåra hans ättlingar. Forskarna tog med sig ett filmteam till King of Wessex-skolan i Cheddar, där man DNA-testade några elever vars släkter bott i trakten längst. På skolan fanns även läraren Adrian Targett, som egentligen inte ingick i testgruppen men ändå lämnade ett DNA-test eftersom han ville uppmuntra eleverna och samtidigt fylla ut antalet tester. Hans släkt hade visserligen bott i Cheddar sedan mitten av 1800-talet, men själv hade han nyligen flyttat dit sedan han fått jobb som lärare på skolan och hade väl ingen större förhoppning om något släktskap med det berömda skelettet.

b2ap3_thumbnail_Barsebck_20150806-211814_1.jpgb2ap3_thumbnail_Barsebck_20150806-211814_1.jpg

I gånggriften i Gillhög i Barsebäcks socken hittades 40.000 keramikskärvor från minst tusen keramikkärl, bärnstenspärlor, tusentals flintföremål, bergartsyxor samt ett stort människolettmaterial. Kanske har någon av mina förfäder tillverkas dessa föremål? (Lunds universitets historiska museum).

Överraskningen blev därför stor när resultaten kom, och det visade sig att en av testpersonerna faktiskt var släkt med Cheddar-mannen – nämligen läraren Adrian Targett! Man hade fått en träff på mitokondrie-DNAt, som bekräftade att Adrian och Cheddar-mannen hade en gemensam anmoder som de båda härstammade från på raka mödernet. Adrian, som hade besökt grottan många gånger, kunde knappt tro att det var sant:

»Jag är överväldigad, jag kunde inte tro det. Jag är historielärare men lär ut nutida historia, så Cheddar-mannen är lite utanför min tidsperiod – jag måste erkänna att jag nästan inte visste nånting om honom. Det är lite skrämmande att tänka sig att det finns såna länkar genom alla de generationerna, men det fina är att det finns länkar som är så starka. Vi härstammar alla från en förfader som Cheddar-mannen – vem vet hur många människor vi är släkt med utan att känna till det?»

Adrian Targett är alltså en av de lyckliga få som kan spåra sin släkt tusentals år tillbaka i tiden, medan vi andra får nöja oss med historiska fragment, små glimtar av det förflutna. Fast kanske är det just det som är magin med förfäderna bortom det skrivna ordet?

 

Länktips:

Tracing Your Family Tree to Cheddar Man's Mum (artikel i New York Times)

Fortsätt läs mer
  2170 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Martin Nordling
Jag undrar om de kunde hitta Y-DNA också och kanske kunde hitta en direkt ättling till skelettet. Fast om han endast blev 20 så är... Läs mer
fredag, 07 augusti 2015 18:49
2170 Träffar
1 Kommentar

På tur med släktforskare

Nu ska jag berätta om hur roligt man kan ha tillsammans med släktforskare. I Tjust släktforskarförening har vi en skrivargrupp, som består av de deltagare jag hade på min första skrivarkurs i föreningen 2012, och så jag. Det har jag berättat om tidigare, om hur roligt det är att diskutera sitt skrivande och sina släktberättelser med andra släktforskare.

Vi träffas två gånger om året, vår och höst. Årets vårträff i torsdags blev en utflykt till Åtvidaberg, ett brukssamhälle några mil in i Östergötland och en lagom dagsetapp från Västervik.

Ett par av gruppmedlemmarna har sina rötter i trakten och vi har allesammans läst om dessa. I Åtvidaberg hade vi bokat besök på bruksmuseet (Brukskultur Åtvidaberg) och på ett kombinerat industri- och skolmuseum (ÅSSA industri- och bilmuseum) i byggnaden intill. Däremellan lunch och en promenad i samhället.

Låter det roligt? Ja, det var det verkligen.

Vi är en himla trivsam grupp, i blandad ålder men med släktforskningen som vårt stora gemensamma intresse. Då kan det inte gå fel. En hel dag med släktforskare.

ÅSSA i Åtvidaberg var en tillverkningsindustri som lades ner 1987. Samma år öppnades museet och drivs av ideella krafter. Även bruksmuseet drivs av en ideell förening men har minst en anställd. På bruksmuseet blev vi guidade av arkivarien Roy Andersson och han fick oss att inse vilken skatt ett bruksarkiv kan vara. I ett sådant finns det mycket uppgifter om bruksborna, men vad som arkiverats kan skilja väldigt mycket mellan olika arkiv. Jag önskar att jag hade förfäder i Åtvidabergstrakten, då hade jag vetat väldigt mycket mer om dem och deras levnadsvillkor nu.

Så mycket vi fick lära oss på museerna och så mycket vi hade att prata om, hela dagen. Så mycket ny energi jag fick av dessa samtal och skratt.

Utflyktsdagen avslutades med fika hemma hos ett par andra släktforskare som bor utmed vägen hem till Västervik. Vad tror ni vi pratade om? Gamla mord och barnhemsbarn och släktträd på nätet.


Arkivarien Roy Andersson berättade om Åtvidabergs brukshistoria. Efter lunchen besökte vi industrimuseet och sedan skolmuseet. Jag imponeras av alla dessa kunniga museimänniskor, ideellt arbetande såväl som anställda.


Många gamla hus finns kvar i Åtvidabergs samhälle, bland annat arbetarbostäderna från 1790-talet. Nu är de enfamiljsvillor, då bodde fyra familjer i varje, och senare sex familjer. På C J Gustafssons målning ser man hur brukssamhället såg ut 1889.


På bruksmuseet har man överfört husen på kartan från 1866 till dagens moderna karta och det ger en tydlig bild av samhället Åtvidabergs förändring. Så vill jag också göra i min släktberättelse.



Museiskylten berättar om gruvarbetarnas arbetsvillkor vid Bersbogruvan 1883. I skolmuseet finns en kista som bevarats efter en ambulerande lärare, innan alla socknar i häradet fått skolhus. Och så klart finns det en räknemaskin från Facit på industrimuseet i Åtvidaberg.

Så, ja, jag tror nog att det stämmer att man lever längre om man är föreningsaktiv.

 

 

Fortsätt läs mer
  3114 Träffar
  0 Kommentarer
3114 Träffar
0 Kommentarer

Underbara gamla kartor

Nu ska jag visa dig hur roligt man kan ha med kartor. Gamla kartor är inte bara vackra som konstverk, de säger också mycket om hur en plats har förändrats över tid. Om jag släktforskar vill jag gärna veta hur det sett ut där mina förfäder bott vid olika tidpunkter. Är du erfaren släktforskare har du säkert redan tittat på en hel del gamla kartor. Själv hade jag nog släktforskat ett år innan jag upptäckte de historiska kartornas underbara värld.

Historiska kartor finns digitaliserade hos Lantmäteriet. Här är det lätt att söka och det finns mängder. Den riktigt stora skatten är nog skifteskartorna, de som upprättades vid någon av skiftesreformerna i en by. Då finns det ofta också tillhörande protokoll från uppmätningar och kanske till och med en underskrift från din förfader.

Här ska jag visa kartor från en och samma plats men från flera olika tidpunkter. Kartorna visar Helgerum där jag bor och alla kartbilderna kommer från Lantmäteriets historiska kartor. Jag har tittat på dessa kartor så oändligt många gånger och varit ute i markerna och letat spår efter gamla tider, med en utskrift av kartan i hand. Det här är så himla roligt.

Helgerum var egentligen inte en by från början, men i dag kan vi nog säga att det är så. Det är fem hus i en klunga varav vi bor i ett, sedan ett litet område med nio sommarstugor, därefter slottet nere vid viken och så tre bebodda hus till på andra sidan ån. Helgerum är ett gammalt gods som fanns redan på medeltiden. Det ligger i Västrums socken i Tjust härad, ett härad som i dag i stort sett utgör Västerviks kommun. Helgerum ligger vid Landviken, en vik av Östersjön söder om Västervik. Det är en vacker trakt, mycket kuperad som du kan förstå av kartorna.

Något som kartbilderna också visar är att den odlade marken till stor del är densamma som i dag, efter mer än 300 år.

Kartbilderna här är utsnitt och inte i exakt samma skala eller exakt samma riktning. För att du ska kunna orientera dig har jag gjort en röd prick där huset vi bor i ligger, och en blå prick vid slottet. Dessutom har viken en utbuktning som kallas Flagen och som gör att du kan se på kartan var vi är.

Samtliga dessa kartor finns på Lantmäteriets webbplats. Jag har mailat dit och frågat om publiceringen till blogginlägget och fått till svar att Lantmäteriet inte har någon upphovsrätt på kartor äldre än 70 år. Det tolkar jag också som att du kan använda en historik kartbild till exempel i din släktberättelse, oavsett om du har den i en blogg, på en hemsida eller i en släktbok.



1691. Den äldsta kartan över Helgerum är från 1691. Det var innan slottet byggdes vid mitten av 1700-talet (därför ingen blå prick). På slottets plats fanns det bara en bro över ån och på höger sida intill bron verkar det finnas en större byggnad, eller något annat.
Vid den här tiden låg mangårdsbyggnaden (K) på en kulle som senare fått ge plats för ladugårdar. Visst är det ett fint litet hus som ritats in där? Det ska ha varit en karolinergård och kanske har kartritaren försökt efterlikna det verkliga huset, men det är inte säkert. Från mangårdsbyggnaden går det en streckad stig bort mot bron över ån. Den vägen finns kvar än idag, men bara som en liten väg mellan husen, efter att ha varit allmän landsväg i många år.
Framför vårt hus i dag är det en stor gräsmatta och på den låg då ett hus (L) som troligen är en ladugård på 1600-talet. Kanske är det därför vi har så frodig gräsmatta, med gammal kogödsel nere i jorden? Snett till höger om ladan finns en bit odlad mark (2). Där går i dag vår infart ut mot landsvägen.
I överkanten av kartbilden finns ett lite större odlat markområde på högra sidan. Det är fortfarande odlad mark och i ena kanten fanns vid mitten av 1900-talet en mindre fotbollsplan här.


1787 framställdes två nästan, men inte helt, likadana kartor. Det som skiljer är färgerna och kartritarens handstil. På den här kartan finns det också en uppgift som inte finns i den andra från samma år.
Nu är också betydligt många fler hus utritade, vartenda ett tror jag. Jag får det till inte mindre än 22 byggnader.
Slottet är byggt och ligger lite utanför det här kartutsnittet.
De husen som ligger jämnt placerade i en kvadrat vid den övre siffran 2 ska vara de gamla boningshusen och husen som ligger mer utspridda är ladugårdar, loge och andra uthus. Det är en liten kulle här, den ljusa fläcken som är inramad av hus är högst upp på kullen.
I Flagen ser vi att det finns ett skeppsvarv. Det fanns redan på 1500-talet men är alltså inte markerat på den första kartan. Här byggdes många skepp, både handelsfartyg och krigsskepp. Varvet var igång ända till 1880-talet, allt enligt historikern Manne Hofrén som skrivit en bok om Helgerum. Några av byggnaderna närmast stranden hör alltså till varvet. Varvschefens bostad ska vara den fyrkant som har nr 8 (strax under nr 16). Där finns det en rest av en syrénberså i dag.
De bruna fyrkanterna som ligger samlade i mitten är slottets trädgård, eller kålgård som man sa förr. Här odlades förmodligen mest grönsaker, bär och frukt men kanske också blommor. Helt säkert odlade man humle till ölet. I övre kanten ser man ett litet hus, kanske var det ett växthus, eller så kan det ha varit trädgårdsmästarens bostad. Trädgården var i bruk till långt in på 1900-talet och det finns flera gamla äppelträd kvar där i dag och en del andra förvildade rester av tidigare trädgårdsväxter. I kanten av det som var trädgård då brukar jag skörda älggräs på somrarna och göra älggräsdricka och marmelad.
Som ni ser kallas gården Gamlegården, sannolikt för att slottet byggts och är den nya mangårdsbyggnaden. I de gamla boningshusen bodde kanske inspektor, rättare och andra anställda.


1787. På den här varianten av kartan från 1787 finns inga uppgifter om varvet.
Slottet ser du uppe till vänster, det är nu ungefär 30 år gammalt, och här är det lättare att läsa "Gamle Gården".
Strax till höger om den röda pricken (vår bostad i dag) ligger ett litet hus som är tydligare på den här kartan än på den andra. Jag har funderat på vad det är. I dag finns det en hög med taktegel på ungefär den platsen och jag vet att det för 50 år sedan låg ett litet garage där. Kanske har garaget byggts på en gammal husgrund. 1787 kanske det bara är något litet skjul av något slag.


1883. Nästa karta är Generalstabskartan från 1883. Det är en översiktskarta och visar inga detaljer mer än hus och vägar. Jag tror att det är boningshusen den visar. Det stämmer med vad jag vet om de hus som finns och funnits här i Helgerum. Precis ovanför den röda pricken ligger ett hus på samma sida av vägen. Det är på vår gräsmatta och där finns en mindre berghäll med en rest av ett järnbeslag som sitter fast i berget. Om det har något med huset att göra vet jag inte. Det här huset finns också på nästa karta.


1924. Den här kartan är svår att avläsa på grund av alla detaljer och markeringar. Varenda liten jordbit är uppmätt och har fått ett eget nummer. Troligen gjordes den i samband med att slottet styckades av från resten av godset vid en försäljning 1925. Men med hjälp av slottet (blå prick), vårt hus (röd prick) och slottsträdgården kan du orientera dig.
Det hus vi bor i byggdes 1918, som arbetarbostad med fyra lägenheter, samtidigt med ett annat hus vid vägkorsningen längre åt höger.
Här syns att landsvägen går förbi vårt hus på uppsidan. Det är lite rörigt men det går nog att se att vägen går lite snett åt höger från slottet och förbi trädgården ner mot oss.
Varvshusen är nu borta. Men ungefär mitt emellan slottet och slottsträdgården ligger ett par hus. Det var mejeri och mejeristbostad vid den här tiden. Senare brann mejeriet ner och byggdes aldrig upp igen.
Den gröna pricken är platsen för en vattentäkt. Om du tittar noga ser du att det går en liten väg i en böj bort mot vattentäkten. Här fanns det en brunn där man hämtade allt vatten till gården fram emot mitten av 1900-talet. På slutet var det kanske bara till djuren och till bevattning. I dag är brunnen igenlagd men det är en blöt sänka där på gärdet.



1943. Den sista av de historiska kartorna är den ekonomiska kartan från 1943. Den verkar vara ritad på en flygbild. Här ser vi vägarna betydligt tydligare. Nu går vägen, den allmänna landsvägen från slottet, på andra sidan om vårt hus. Men man anar resten av den gamla vägen på andra sidan huset. Någon gång på 30-talet ska vägen ha lagts om. Vägen till vattentäkten är också tydligare här.
Jag antar att den prickade marken är odlad mark och den andra gulaktiga marken är betesmark.
På den lilla kullen till vänster om vårt hus finns det nu sex byggnader. Idag är bara en av dessa kvar, men när jag var här första gången 1983 stod de flesta av ladugårdarna kvar.

Om man har och behärskar Photoshop tror jag att man kan göra halvgenomskinliga lager av olika kartor i samma skala och lägga dem ovanpå varandra och jämföra med dagens karta för att se mer exakt var till exempel ett hus stått eller var en väg gått. Det har jag inte gjort, utan det har gått ganska bra ändå.

Det finns också en handbok i kartforskning för släktforskare, utgiven av släktforskarförbundet.

Till slut måste jag nog visa en helt annan karta, och kanske en av de äldsta som finns bevarade, (men det finns flera äldre, så vitt jag vet). Det är en karta över Europa, gjord av kartritaren Abraham Ortelius 1595. Klicka på bilden så kommer du till den publicerade bilden på Wikimedia, i betydligt större format:

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  8744 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
8744 Träffar
0 Kommentarer

Hur går man vidare?

Hur går man vidare?

I dagens släktforskarsamhälle är förutsättningarna annorlunda än förr. Vi har tillgång till ett snabbt växande digitaliserat arkiv. Nu behöver man inte längre resa mellan landsarkiven eller vänta på mikrofiche när den där pigan envisas med att flytta över arkivgränsen vartenda år.

I England utgavs nyligen en bok, skriven av den professionella historikern Alison Light, ”Common people: The history of an English family”. Hon använder sin akademiska bakgrund för att förstå sina anors liv och livsbetingelser, som en fördjupning från de digitaliserade källorna. Hon vill skriva den vanliga människans historia, i hennes fall en familj i den industriella revolutionens virrvarr av flyttar, fattigdom och förändringar.

Förutsättningarna för den rena personhistorien är annorlunda i Sverige, med våra omfattande kyrkoarkiv, även om man kan sakna tidiga folkräkningar. Men nu, när de flesta kan bygga ett släktträd relativ snabbt, finns ett behov av att gå vidare. Inte kanske så mycket med mer avancerad genealogi, utan med mer och djupare studier av livsbetingelserna. Om de enskilda personerna kan vi inta alltid få fullständig information, men vi kan koppla allmänna historiska uppgifter till våra anors historia. Det märks tydligt på intresset för alla de fina föredrag som hålls på Släktforskardagarna att intresset är stort. Runt om i landet, i släktforskarföreningar och hembygdsföreningar, sitter också grupper som jobbar med den lokala historien.

Jag tror att det finns ett behov av mer kurser och möjlighet till att fördjupa släktforskningen. Intresset för nybörjarkurser är stort, men det finns inte så många möjligheter till att bredda kunskapen om fördjupningar i historien. Hur kan man använda historia i sin släktforskning? Hur kan man använda andra källor än de vanliga? Hur kan man skriva ihop det till en spännande berättelse? Det är frågor som mer för att besvaras. Bara som exempel krävs en annan form av källkritik än vad vi är vana vid. Den akademiska historien kan ge mer åt släktforskningen.

Hur kan man då tillgodose ett sådant behov? Visst, det ges kurser på sina håll, det finns utmärkta föredrag att lyssna på, till exempel på Genealogiska Föreningen. Men Sverige är ett stort land, GF har lagt ut en del av föredragen på nätet och det är en bra start. Skulle man kunna använda Släktforskarförbundets storlek och tyngd till att fördjupa och bredda svensk släktforskning? Ja, anser jag.

Det finns idag en mängd resurser som vi som studerar eller arbetar vid universiteten har tillgång till. En del av dessa resurser borde kunna bli tillgängliga för släktforskare via avtal med Släktforskarförbundet. Jag tänker på lärplattformar för on-linekurser, där man även kan arbeta interaktivt. Idag är de relativt enkla att använda och de kostar faktiskt inte så mycket, det finns tom gratisalternativ. Då kunde man göra avancerade kurser på nätet så alla släktforskare kan delta på distans och på så sätt bredda underlaget och tillgången.

Universiteten har också avtal som ger tillgång till både historiska och nutida kartor i digital form. Föreningen DIS har gjort ett mycket fint jobb med kartfunktionen i Disgen, men även här finns mer att hämta om man kan få till stånd bra avtal. Vi har också tillgång till grupplicenser för avancerad mjukvara, som i många fall kan användas i en breddad släktforskarverksamhet, inte bara kartor utan också mjukvara för andra ändamål. De är dyra för enskilda användare, men med bra avtal kan de bli överkomliga för grupper.

Jag tror, att det finns mycket mer att hämta för att utveckla svensk släktforskning. Jag tror också att det finns ett intresse ute i landet, vi måste bara ha en mötesplats. Den mötesplatsen finns på nätet, som med fördel kan kombineras med föreningens forskarstuga om man så vill.

 

 (Fotot visar prins Daniels ursprung, han gick vidare från sina anors liv)

Fortsätt läs mer
  3070 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lisette Lindenström
Läste med intresse ditt inlägg! Att kunna fördjupa sin släktforskning står högt på min önskelista. Tillfälle till utbildning i min... Läs mer
tisdag, 10 februari 2015 14:52
Eva Johansson
Jag är säker på att dina tankar stämmer för väldigt många släktforskare. Man vill ju veta mer om förfädernas liv än att de bara fö... Läs mer
fredag, 13 februari 2015 12:04
3070 Träffar
2 Kommentarer

"Med svärdet på halsen"


Anne Hansdotter kallades "hoorkona och kiörkiotiuff" (horkona och kyrkotjuv) i Göta hovrätts protokoll 1656, redan innan domen fallit. Med den inställningen från rättens ledamöter hade hon nog inte mycket att hoppas på. Så blev det också, hovrätten fastställde Fjäre häradsrätts dom att hon skulle mista livet, "med svärdet på halsen".

Om henne berättar de släktforskande syskonen Andreas och Anna Karlsson i sin bok "Yxmördare, häxor och svärande damer i 1600-talets Halland" (Förlag Utsikten 2008).


Så här ser boken ut.

Anne kom från Göteborg men drog omkring i norra Halland och södra Västergötland vid mitten av 1600-talet. Hon var ogift men tillsammans med, vad vi idag nog skulle kalla sambo, Svend Andersen som var hästkastrerare. Båda två dömdes för att ha begått flera stölder i olika kyrkor, bland annat hade de tagit dyrbara textilier. Att stjäla från kyrkan var värre än att stjäla från världsliga egendomsägare och straffet blev också det hårdaste som kunde utdömas, döden.

I boken får vi följa Anne under hennes vuxna liv, tills domen faller. Alltihop kommer från de rika domprotokoll som bevarats till eftervärlden och som syskonen Andreas och Anna Karlsson i Falkenberg gjort till sin mission att läsa och tolka åt oss.

De berättar om 1600-talets bondeliv i Halland i en lång rad berättelser i boken, den ena mustigare än den andra. Genom domböckernas protokoll och syskonens tolkning kommer vi människorna in på livet, hur de tänkte och kände och betedde sig, hur de levde sina vardagsliv.
Kyrkstölder, mord, dråp och äktenskapsbrott är dåtidens värsta brott. Men mycket av det som avhandlades vid häradstingen gällde betydligt mindre allvarliga brott. Småstölder, tvistemål, att stjäla ett får eller riva ner en gärdsgård, bedrägerier, förtal, grannens djur som sluppit lösa och ätit upp skörden. Allt finns med här.

De flesta historier i boken utspelar sig i mellersta Halland, där jag har tre fjärdedelar av mina rötter. Kanske är det någon av mina egna förfäder som omtalas någonstans, men det vet jag inte. De 1600-personer jag har i mitt släktträd nämns inte, men flera grenar är ännu outforskade.

Jag tycker ändå att det är himla intressant att läsa de här berättelserna. Några av dem handlar om folk i Ljungby socken, där jag växt upp och känner igen de flesta platser. Gisslestad, Höstena, Trustorp, Hellerup, Hule... På 1600-talet såg det så klart ganska annorlunda ut. Jag måste i alla fall tänka bort vägen genom Ljungby, 154:an som var livsnerven under min uppväxt där på 50- och 60-talet. Den fanns inte på 1600-talet, vad jag vet.

Syskonen har skrivit fler böcker på samma tema, 1600-talets Halland. Den här boken läste jag i veckan som gått. Jag har läst vad de skriver även i tidigare årgångar av Släktforskarnas årsbok och i Hallandsbygd (årsbok för Varbergs och Ätradalens hembygdskrets).

Även i Släktforskarnas årsbok 2015 kommer de att medverka. I år skriver de om en kvinna som anklagades för häxkonster tidigt på 1700-talet, och historien spänner över flera socknar vid gränsen mellan Västergötland och Halland.

Detta är egentligen bara ett exempel på alla de hängivna släktforskare och historiker som gör historien tillgänglig för oss som inte har lika lätt för att läsa och förstå 1600-talsdokumenten, eller handlingar från andra tider. Jag vet att det finns många fler som på olika sätt ger liv åt historien och ökar vår förståelse för förfäderna. Det är jag glad och tacksam för.

I årets upplaga av Släktforskarnas årsbok ingår många fler artiklar, och jag kommer att berätta mer om dem senare. Boken kommer ut till sommaren men sedan i höstas är jag igång med arbetet att producera boken.

1600-talet, när mina danska förfäder tvingades bli svenska, är en omvälvande tid i Halland. En annan som skrivit om detta är Albert Olsson som på 1940-talet skrev tre romaner om den halländske bonden Tore Gudmarsson. Även om det är romaner ska de vara historiskt korrekta. De läste jag för ett par år sedan och bloggade om då.

Det finns massor av intressanta böcker för oss som släktforskar. Tipsa gärna om de bästa i en kommentar här. Det är roligt att dela med sig.

 

 

Fortsätt läs mer
  2889 Träffar
  0 Kommentarer
2889 Träffar
0 Kommentarer

Bungenäs och Fårösund

Vilka var det som bodde och arbetade på Bungenäs för hundra år sedan? Det funderade jag på när jag åkte hem med Gotlandsfärjan på Annandagen.

Min jul i Fårösund på Gotland med familj och släkt blev så fin den bara kunde bli. Gotland är ett av mina favoritlandskap, sedan lång tid tillbaka, och det har ni som läser mina blogginlägg redan märkt. Att få vara där med barn och barnbarn är förstås extra fint.

Juldagens utflykt gick till Bungenäs, en halvö söder om Fårösund. Det är en alldeles speciellt plats, ett gammalt kalkbrott, sedan militärt område och numera ett naturreservat och ett hippt ställe för sommargäster och turister. Här bygger kändisarna sommarhus i de forna bunkrarna eller direkt på kalkklippan och här finns både hotell och restaurang på sommaren.
Nu var det ganska ödsligt och vi var få som gick på området den här dagen.
Många vittnar om att det är ett magiskt ställe, och det håller jag med om. Solnedgången i havet talar för sig själv.


Bilden tog jag på juldagen vid halvtretiden på eftermiddagen på västra sidan av Bungenäs.

Bungenäs historia är väldokumenterad. Min värd i jul berättade om kalkbrottet från början av 1900-talet och militäranläggningen som senare funnits på halvön. Här finns mycket rester kvar från båda epokerna.


De två kalkugnarna med kalkladan byggdes 1910 och står kvar än, som industriminnen.


Den gamla matsalen är numera ett mindre hotell med sommarrestaurang. I närheten här låg arbetarbostäderna under kalkbrottstiden.


Människans påverkan i landskapet är fortfarande högst märkbar.


Det här huset finns i närheten av matsalen. Jag tror att det är den gamla Konsumbutiken. I så fall är huset byggt 1927. 1930 var det Gustaf Olof Johansson från Gävle som var föreståndare för butiken. Han kom hit med hustru och två barn i januari det året, men återvände till fastlandet och hustrun Anny Erikssons hemtrakter i Svärdsjö redan i december samma år.


Vid det gamla fabriksområdet finns lastbryggorna kvar.

Själv funderade jag mest över alla de människor som har arbetat och bott här. Det är ganska många. Förr bodde man ofta där man arbetade, även vid industrier. Givetvis har jag tittat i kyrkböckerna för Bunge socken för att få veta mer om dem.

Kalkbrottet startar 1906 då ett företag i Södertälje börjar bryta kalksten här. Förmodligen sker det med hjälp av arbetskraft från Fårösund eller arbetare som inte skriver sig här, för den förste som är kyrkobokförd på Bungenäs är kalkbrottets förste förvaltare Carl Gustaf Larsson som flyttar in i november 1907 med hustrun Maria Josefina Blomberg och deras sex barn. De är gotlänningar från Rute och Othem. Sedan hustrun dött 1920 flyttar förvaltare Larsson till Hangvar 1927. Sonen Elias är bokhållare och flyttar till Södertälje, kanske fick han arbete hos kalkbrottsbolaget.
Den första förvaltarvillan ska ha legat bakom kalkugnarna, sett från havet, men vara riven på 1930-talet.
En ny förvaltarvilla byggdes 1926 och finns fortfarande kvar. Hit kom Larssons efterträdare Oskar Persson Berthon (eller Buthon) från Skåne med hustru, dotter och hembiträde.

Enligt de nuvarande ägarnas information ska runt 150 personer ha arbetat i kalkbrottet under dess storhetstid på 1950- och 60-talet. Så många är inte kyrkobokförda på Bungenäs, bara drygt 30 stenarbetare under åren som församlingsböckerna täcker 1897-1940, men en expansion skedde troligen därefter. En del arbetare har säkert också bott i samhället Fårösund eller på gårdar i närheten.


Källa: Bunge AIIa:1 (1897-1918) Bild 1960/sid 186, Arkiv Digital

Den förste stenarbetaren som flyttar till Bungenäs kommer hit 1908 och heter Erik Hjalmar Ståhl. Han är född 1879 i Linde i Örebro län. 1909 får Ståhl sällskap av två ungkarlar till, Axel Johansson från Blekinge och Carl Petter Eriksson från Ganthem på Gotland. Ingen av dem blir långvarig på Bungenäs.
1910 gifter sig Ståhl med Viktoria Kristina Hertzell från Häradshammar i Östergötland. Med sonen Gunnar slår de sig ner i närbelägna Lärbro 1912.
Många av de stenarbetare som flyttar in och flyttar ut är fastlandsbor och återvänder hem efter en tid. Andra blir kvar på Gotland men flyttar till andra socknar.
1913 heter en av inflyttarna Oskar Vilhelm Hinkka, född 1883 i Nedertorneå i Norrbotten. Två år senare gifter han sig med en Gotlandsflicka och familjen bosätter sig så småningom i Fårösund. Han är kanske den mest långväga inflyttaren.

En annan av de ganska tidiga arbetarna är Per August Wahl från Askersund. 1893 har han gift sig med Ida Maria Josefina Karolina Hasselberg som är född i Visby. De kommer hit från Askersund 1911 med sina fyra barn. Men redan efter två år skiljer makarna sig och hustrun flyttar till Visby med två av barnen. Yngsta dottern flyttar med sin far till Stockholm ett år senare.
Jag kan inte låta bli att fundera över denna familjs öde. Var det hustrun som ville hem till Gotland men att det inte blev så bra som de tänkt? Ett år före skilsmässan har hon fött en dotter som dör samma dag. Dottern är född i Södermanland.
Den dotter som flyttar med sin far till Stockholm är vid flytten bara sju år. Att en ensamstående man tar hand om ett så litet barn tror jag var ovanligt då, åtminstone i arbetarklassen.
Varför fängslas jag av människor jag inte alls har någon relation till? Kanske en del av släktforskarsjukan.

1939 händer något. Nya ägare har tagit över 1921 men 1939 verkar en kraftig utökning av administrationen ha skett. Eller? I slutet av november och början av december detta år sker följande inflyttningar:
- Kontorschefen Knut Ericsson, född 1909 i Axberg (Örebro län) och hustrun Helga Maria Lindgren född 1907 i Burträsk (Västerbottens län).
- Verkmästaren Karl Olof Manfred Pettersson, född 1907, och hustrun Astrid Märta Adolfina Bergström, född 1912, båda från Gotland.
- Kontoristen Karl Axel Nilsson, född 1917 i Karlskrona.
- Kontorsbiträdet Knut Vilhelm Bergqvist, född 1910 i Avesta och hustrun Ida Adolfina Andersson, född 1904 i Visby.
Alla är tidigare kyrkbokförda på Stux, det vill säga i utkanten av Fårösunds samhälle (så vitt jag kan se på dagens karta). Kanske har de redan tidigare arbetat på kalkbrottet men nu av någon anledning fått flytta in till området. När vi besökte Bungenäs på juldagen såg vi en rad äldre villor vid ingången till området och vår värd berättade att det är gamla tjänstemannavillor. De såg ut att kunna ha byggts på 1930-talet och kanske är det så att dessa anställda då flyttade in här.
Om du är släktforskare eller hembygdsforskare och bor här i närheten så vet du säkert mycket mer om detta.

Före kalkbrottstiden var Bungenäs ett markområde som användes av gårdarna i närheten, förmodligen som betesmark. Så vitt jag sett bodde ingen där då.

När jag tittar i kyrkböckerna i Bunge församling snubblar jag över en annan speciell historia. I husförhörslängden AI:3 (1891-1897) finns en familj som är skriven på socknen, vi vet alltså inte var de bor. Det är Ida Maria Åkesson, gift 1888 med stenhuggaren Carl Johan Sandell. Hon är född i Bunge 1868 och flyttar in till socknen den 28 december 1891, alltså för precis 123 år sedan just i dag. Hon kommer då från Amerika med sina två små söner. Nils är född 1889 i Bunge och Carl är född i augusti 1891 i Brooklyn, New York.
Prästen har antecknat att hon är gift med Sandell som är i Amerika och att denne har "afvikit från hustrun". Den 20 augusti 1892 reser Ida Maria tillbaka till Amerika, utan sina barn. Kanske kom hon bara hem för att lämna ifrån sig dem?
Ida Maria kommer från Fårösund och är dotter till tullvaktmästaren Nils Åkesson och hans hustru Christina Maria. De har båda dött 1886 och 1887. När hon gift sig med Carl Johan Sandell 1888 bor de först hemma hos henne tills de utvandrar 1890. Då är de 22 och 23 år gamla. Han emigrerar först, redan i mars. I september samma år flyttar Ida Maria efter, tillsammans med den då elva månader gamle sonen, den förstfödde Nils.
Ida Maria har tre syskon, som alla flyttat hemifrån.
Sedan de lämnats i Bunge 1892 uppfostras pojkarna hos Carl Högström, f d handlare i Fårösund, där de stannar till 1899 då de blir fosterbarn hos bonden Johan Fredrik Hammarström i Broungs. Allt enligt prästens anteckningar.
När de är 13 och 11 år gamla, den 14 maj 1902 emigrerar pojkarna till Amerika. Ida Maria har där hittat sin make och kommer hem och hämtar barnen. Men då hade det gått tio år, troligen utan att pojkarna sett sina föräldrar under denna tid. 
Enligt passagerarlistan i Ellis Islands databas står Ida Maria 1892 som "servant", dvs hembiträde och åker till New York. 1902 är det maken Carl som betalar biljetten och de bor då på en adress i Brooklyn. Jag undrar hur det gick för familjen i USA?
Jag har ju inte ett dugg med dem att göra, men kunde inte låta bli att stanna upp inför detta, att två så små barn lämnas hos fosterföräldrar i tio år och mamma och pappa är långt borta i en annan världsdel.
I ett släktträd på My Heritage ser det ut som om Ida Maria ska ha gift om sig i USA med en man som heter James Wood, och att Ida dör 1937. Men inget mer om pojkarna och deras far.

Det där med släktforskning, det är verkligen ett allt uppslukande intresse.

 

 

 

Fortsätt läs mer
  6202 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Kysinger
Ida Åkesson gift Sandell var syster till min morfar John Åkesson. Mycket riktigt Ida gifter om sig med en James Wood.De båda söne... Läs mer
torsdag, 08 december 2016 22:58
Eva Johansson
Barbro: Tack för din kommentar! Det var intressant information.
söndag, 11 december 2016 19:24
6202 Träffar
2 Kommentarer

Böcker för släktforskare

För en tid sedan fick jag en förfrågan av en släktforskare som undrade över tips på böcker om historia för att få veta mer om gamla tider. Så här svarade jag henne, och kanske är det fler släktforskare som kan ha nytta av dessa tips.

Observera att det inte är böcker om släktforskning utan om historiska förhållanden. En annan gång ska jag blogga om släktforskarböcker.

Kom gärna med egna tips som kommentar till blogginlägget!



Håll till godo:

Böcker om Sveriges historia finns det ju många.
Något som jag spontant tänker på är böcker i ämnet idéhistoria, som snarare berättar om samhället och dess förändringar än om kungahistorien. Själv har jag läst en hel del i ”Svensk idéhistoria", del 1 och 2 av Tore Frängsmyr.

Om social och ekonomisk historia:
”Sverige - en social och ekonomisk historia” av Susanna Hedenborg, Mats Morell m fl.
”Äventyret Sverige”, utan författare men utgiven av Utbildningsradion och Bokförlaget Bra Böcker.
”Det svenska samhället - 1720-2006, Böndernas och arbetarnas tid” av Susanna Hedenborg och Lars Kvarnström.
”Från fattigdom till överflöd” av Stefan Koblik m fl.

Kvinnors historia:
”Tusen svenska kvinnoår” av Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg.
”Makt och försörjning” av Susanna Hedenborg och Ulla Wikander.
”Pigornas döttrar” av Tilda Maria Forselius.

Om fattiga, utstötta, brottslingar mm:
”Den dolda historien” av Ronny Ambjörnsson m fl.
”De bortglömdas skuggor” av Karin Edvall.
”Usla, elända och arma” av Annika Sandén m fl.

Om vad man åt:
”Mat och måltid” av Nils-Arvid Bringéus.
”Fil, fläsk och falukorv” av Jan-Öjvind Swahn.

Om jordbruk och annat arbete:
”Jordbruk under femtusen år” av Albert Eskeröd.
”Arbete och redskap” av Nils-Arvid Bringéus.
”Svedjerök, oxhandel, fiskebönder” av Claes Siöstedt.
”Arbetets bok”, faksimilutgåva av en bok från 1887 om olika yrken som fanns då.

Om soldater:
”Svenska knektar” av Lars Ericson.
"Soldatliv” av Björn Lippold.

Om vardagsliv:
”Så levde vi” av Jane Fredlund.
”Land och stad” av Mats Hellspong och Orvar Löfgren.
”Barnet i folktron” och ”Vardagsskrock”, båda av Carl-Herman Tillhagen.

”Vad kostade det?” av Lars O. Lagerqvist är också en användbar bok.

Jag har inte läst alla böckerna från pärm till pärm, bara en del. Mest använder jag dem som referenslitteratur och har hittat mycket intressant. Det finns naturligtvis väldigt mycket mer än dessa. Böckerna jag nämner är allt från ganska nya till 30-40 år gamla. Sök efter dem på nätet så finns det mer information. Jag har köpt många böcker på Bokbörsen, där både privatpersoner och antikvariat säljer begagnade böcker. Finns på www.bokborsen.se. Många finns förstås på biblioteket.

Tänk också på hembygdsböckerna i de socknar där du forskar. Det kan finnas både personuppgifter och annat intressent, till exempel om gårdar där dina släktingar bott och om särskilda förhållanden i socknen som kan ha haft betydelse för dina anor.

Det kan också vara intressant med biografier om personer som är från samma plats som dina släktingar, eller har andra beröringspunkter.

 

 

 

Fortsätt läs mer
  4623 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
4623 Träffar
0 Kommentarer

Skriv för årsboken!

Nu efterlyser vi bidrag till Släktforskarnas årsbok 2015. Tiden går fort och det är redan dags att tänka på nästa utgivning.

årsbok

Jag vet att ni är många släktforskare där ute som har mycket intressant att berätta från era erfarenheter som släktforskare. Det kan handla om hur du löst knepiga problem, gjort fynd i arkiven och lyckats komma vidare. Det kan handla om att du använt dig av mindre kända arkiv och kan berätta om vilken information du fått där. Kanske är du extra kunnig och erfaren inom ett visst ämnesområde.

Dela med dig av dina kunskaper och erfarenheter!

Under min tid som släktforskare har jag sett hur gärna vi hjälper varandra, delar varandras förtjusning över arkivfynd och sprider vår kunskap. I Släktforskarnas årsbok kan du bidraga till detta och vara till hjälp för andra.

Artiklarna i årsboken får gärna vara spännande och roliga men ska också ge ny kunskap. Vi vill ha fler artiklar inriktade på metodik, hur man gör. Tro inte att alla kan det du kan. Nya släktforskare tillkommer hela tiden, släktforskarkurserna ute i föreningarna fylls ständigt på. På kurserna får man lära sig söka i kyrkböcker och hitta information i vissa databaser. Men allt det där andra, allt det som vi behöver få veta för att komma vidare när namn, årtal och platser är konstaterade. Det kan du berätta om.

För den som släktforskar växer oftast också intresset för historia, för hur våra släktingar levde, deras livsvillkor och förutsättningar. Detta är också intressant kunskap för släktforskare, sådant som hjälper oss att förstå den information vi får fram från arkiven.

Ett exempel: För några år sedan upptäckte jag ett par ganska tidiga skilsmässor under första halvan av 1800-talet. Jag blev överraskad, jag trodde inte att det förekom särskilt ofta. För att få veta mer skaffade jag då årsboken 2002 med Elisabeth Thorsells intressanta artikel om skilsmässor, som förklarade mycket för mig. Årsböckerna lever länge, flera årgångar finns fortfarande att köpa i Rötterbokhandeln.

Här finns mer information om att skriva för årsboken: http://www.genealogi.se/arsbok-pub
Läs detta innan du skickar in ditt bidrag!

 

 

Fortsätt läs mer
  2423 Träffar
  0 Kommentarer
2423 Träffar
0 Kommentarer

När släktforskningen får liv

Så var det äntligen dags! Nu på söndag den 19 oktober kl. 20.00 är det säsongsstart för TV-programmet "Allt för Sverige". Den nya säsongen är den fjärde i ordningen och visas som vanligt på SVT1 med Anders Lundin som programledare. Tio utvalda svensk-amerikaner med olika bakgrund kommer till Sverige med förhoppningar om att få lära sig mer om vårt land och sina svenska släktingar.

Tillsammans med deltagarna och programledaren slussas vi mellan olika platser i Sverige för att få veta mer om svensk kultur och kutym. Vackra naturlandskap varvas med historia och udda tävlingsgrenar. En efter en får deltagarna åka tillbaka till USA, bara en blir kvar och får priset - en släktträff med den svenska släkten.

Under våren 2014 fick jag beskedet att jag fått en av släktforskartjänsterna inför den kommande säsongen. Tillsammans med Leif Mörkfors, som fick huvudansvaret, skulle jag samla ihop det material som så småningom blev till en levande berättelse i TV. Redan innan jag satte igång förstod jag att det var ett enormt arbete, men det visade sig vara ännu större än jag trodde!

Den första månaden på mitt nya jobb ägnades åt att kontrollera att de som ansökt till programmet verkligen hade svenska anor. Programmet har en egen hemsida där man fyller i ett formulär med ett stort antal frågor, bl.a. kring vad man vet om den svenska släkten, och utifrån den informationen började jag mitt sökande. I vissa fall fanns det mycket upplysningar, men oftast var det ganska knapert. Vissa hade far- eller morföräldrar som emigrerat, andra hade en farfars farfars far som gjort samma sak 50 år tidigare. Varje fall var unikt och hade sin problematik.

En första gallring gjordes av de castingansvariga genom intervjuer på telefon och Skype. Därefter valdes ett 40-tal personer ut för att träffa castingteamet  i USA innan det slutgiltiga beskedet kom. Vid valet av deltagare var det i första hand deras personlighet som spelade in, men vi ville även ha personer med släkt från spännande (och nya) platser och med spännande släkthistorier.  

När deltagarna var valda började nästa del i arbetet, nämligen att generation för generation följa deras svenska emigrants släkt bakåt i Sverige och hitta spännande information. Både jag och Leif ville hitta det där lilla extra om varje person för att göra berättelserna mer levande, så det blev ett intensivt forskande, både i kyrkoarkiv och andra handlingar. Parallellt med det började vi också forska framåt i tiden för att hitta levande släktingar till en ev. släktträff. Eftersom vi inte visste vem som skulle vinna var vi tvungna att förbereda alla tio!

b2ap3_thumbnail_Allt-fr-Sverige.jpgb2ap3_thumbnail_Allt-fr-Sverige.jpg

Troy, John, George, Nick, Leslie, Courtney, Nate, Jennette, Katie och Amanda
- de tio deltagarna i fjärde säsongen av "Allt för Sverige
". (Foto: SVT)

Programmets kärna, som särskilt intresserar oss släktforskare, är de s.k. "skatterna", där deltagarna ensamma får åka iväg till sin svenska släkts hembygd och lära sig mer om hur livet var för dem innan de emigrerade. På en stubbe, sten eller annan upphöjning i naturen får deltagarna öppna en skattkista, vilken innehåller ett brev och ett urval av fotografier och andra dokument som kastar ljus över deras för länge sedan avlidna förfäder.

Det är spännande, lärorikt och känslosamt. Många tror kanske att det "bara är TV", och att man genom omtagning efter omtagning tvingat fram en tår eller två, men så är verkligen inte fallet.  Jag deltog även under inspelningarna och ansvarade då för de ovannämnda "skatterna". Till min förvåning blev flera av deltagarna mycket berörda av det de fick veta om sin släkt, och många gånger resulterade det i att även vi i inspelningsteamet fällde en tår - särskilt när deltagaren läste sitt brev högt. En av anledningarna till att det är så väldigt laddat är för att breven också anknyter till deltagaren och dennes livserfarenheter. Man kan t.ex. hitta likheter mellan deltagaren och någon av hans eller hennes förfäder. Det förstår man tyvärr inte alltid i TV, eftersom större delen av materialet har klippts bort.

I andra fall är tyngdpunkten i berättelsen istället varför deltagarnas släktingar valde att lämna Sverige. Genom kyrkböcker och andra källor kan man måla upp en bild av hur vissa levde i svår fattigdom och inte hade något annat val än att emigrera. I vissa fall kan man också hitta mer konkreta avtryck från deltagarnas förfäder, t.ex. genom brev som skickats från USA hem till Sverige.

Kanske handlar det i slutändan om att äntligen få en slags bekräftelse, både för sin egen skull och för sina närmaste borta i USA. Man har pratat i flera generationer om den svenska man eller kvinna som tog sitt pick och pack och lämnade Sverige, men man vet inget namn och inget om personens bakgrund.  Plötsligt får man allting svart på vitt och en av livets pusselbitar är på plats. I likhet med många adopterade, tror jag att amerikaner känner en viss rotlöshet. Till skillnad från oss i Sverige, som ofta kan följa vår släkt i flera generationer inom ett begränsat område, är alla mer eller mindre inflyttade till USA.

Jag kan redan nu utlova en väldigt spännande programserie med många intressanta släkthistorier! Hoppas ni tycker det är lika kul som oss att få följa med på de tio svensk-amerikanernas fantastiska resa. Vem vet - kanske är ni också en del av de berättelser som skildras i programmet och har gemensamma anor med deltagarna!!

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  4303 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Daniel Johnsson
Självklart kommer man följa även den här säsongen! Det jag slogs av var att flera av deltagarnas svenska släktingar utvandrade så... Läs mer
måndag, 20 oktober 2014 10:49
Fredrik Mejster
Hej Daniel! Det är spridda skurar när det gäller emigrationsår, liksom närheten i släktskap mellan deltagaren och emigranten. Du h... Läs mer
torsdag, 13 november 2014 02:41
4303 Träffar
2 Kommentarer

Jag vill ha en nörd-app!!!

Jag vill ha en nörd-app!!!

I helgen som varit reste vi genom Tivedsskogarna från Askersund till Kristinehamn och tillbaka, på väg 205. En väg, som liksom många andra i Sverige, kantas av storskogen och där man ser enstaka skyltar för enskild väg rakt in i djupaste skogen.

Det är ganska tråkigt att köra bil, efter några tester av det magra utbudet på radion (valanalyser och sport) börjar jag fundera över vägskyltarna och de fåtaliga hus som skymtar. Visst, jag har läst en del om Tivedenområdet, men jag blir mer och mer nyfiken, precis som en äkta nörd ska bli. Tänk om man kunde få höra berättelser om livet här i skogarna förr under resan.

När jag kommer hem kan jag kolla på datorn. Bara namnet Guldsmedsboda är ju spännande, den övergivna brukslängan längs vägen väcker nya frågor. Vem bodde här och vad gjorde de? Ännu mer spännande är historien om mordet i Sirsjötorp som jag hittar när jag googlar. Efter ett tag hittar jag ”Skogens pärlor” på Skogsstyrelsens hemsida (http://www.skogsstyrelsen.se/skogensparlor), där kan man zooma in en karta och klicka på olika punkter, då kopplas man till Riksantikvarieämbetets Fornsök eller till Skog och Historia, ett arbetsmarknadsprojekt som kartlagt kulturhistoriska lämningar i våra skogar. Skogens pärlor finns som app också. Där hittar man massor av kolmilor, gruvhål, boplatser och platser med kulturell betydelse, men inte några detaljerade uppgifter. Fortfarande finns det ändå mängder av information att leta efter, i kyrkböcker och andra släktforskarhjälpmedel. Vi har många och långa mil med liknande vägar i Sverige, vägar som väcker nyfikenhet. Precis som utlagda foton på Facebook eller Anbytarforum väcker diskussioner och detektivarbete så väcker vägen genom den stora skogen lusten att leta, det blir gärna så när man är en äkta nörd.

Att köra bil och samtidigt fippla med en app är inte att rekommendera, än mindre försöka leta i kyrkböcker under färd. Tanken slår mig – varför finns det inga nördappar? Något man kan lyssna på under färd och som tar upp intressanta historier om livet och folket längs en väg. Precis som man kan hyra inspelade guider på muséer. Troligen är det dålig mobiltäckning längs många av våra fina vägar, så en fil att ladda ner för avlyssning i mobilen eller i bilradion kanske fungerar bättre. I vissa (sällsynta) fall kanske även medpassagerarna vill höra.  En levande beskrivning av trakten kan också locka till flera stopp längs vägen och små utflykter från den fastlagda rutten. Den kan locka till fördjupade studier när man kommer hem och kanske till och med till ett besök hos de lokala föreningarna i framtiden. Släkt- och hembygdsföreningarna sitter på en skattkista med information, kan det vara något för dem?

 

 

Fortsätt läs mer
  3208 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anders Pemer
Åh, vilken bra idé!!
tisdag, 23 september 2014 11:46
Patrick von Brömsen
Verkligen ett trevligt förslag! Det går nog att utveckla mera, vem blir först? ... Läs mer
tisdag, 23 september 2014 12:45
Barbro Andréll
Den här möjligheten, eller i alla fall en liknande idé, finns redan.Gå in på http://tidsmaskinen.certec.lth.se/ och välj Historisk... Läs mer
måndag, 06 oktober 2014 15:43
3208 Träffar
4 Kommentarer

Blomman i dagboken

Nyligen besökte jag Universitetsbiblioteket i Lund, ett av de större svenska bibliotek som inte bara förvarar böcker, utan även omfattande personarkiv, enskilda arkiv och samlingar samt diverse handlingar såsom antika skrifter, personverser och kungliga kungörelser. Syftet med mitt besök var att studera musikdirektören Bengt Wilhelm Hallbergs samling, som utöver notblad och musikhistoriska anteckningar även innehåller ett antal dagböcker. B. W. Hallberg (1824-1883), som var klockare och organist i Landskrona samt cantor scholæ vid läroverket därstädes (se vidare i SBL), förde från 1843 och till sin död detaljerade dagböcker. I dessa kan man läsa om allt från vistelser i Stockholm, kungabesök och skolsituationen i Landskrona, till utlandsresor, funderingar kring människans existens och ekonomiska bryderier. 

För min del är dagböckerna särskilt intressanta eftersom Hallberg hade ett litet musiksällskap tillsammans med min anfaders bror, rådmannen Gustaf Carlberg (1829-1905) i Landskrona, som skymtar fram emellanåt i de gamla dagböckerna. En annan intressant sak är att de även innehåller fysiska föremål såsom biljetter, inbjudningar och torkade blommor. Sommaren 1848 skulle Hallberg till exempel lämna hemtrakterna i Skåne, och fick då en blomma från sin fästmö Beata, som han lade i dagboken och skriver: »Jag går ner i min lilla trädgård och bryter den enda blomma der står o skickar den till B. Sist är kyrkogården o de minas grafwar målet för min gång. Syrenen på Chatrinas graf är så frisk o grön - en qvist af den brytes o förwaras bredwid den blomma B. gaf mig». Den lilla blomman vilar fortfarande tryggt mellan dagbokens blad, och historiens vingslag känns oerhört mäktiga när man sitter där i läsesalen med den 166 år gamla blomman framför sig. 

b2ap3_thumbnail_2014-08-15-13.00.54.jpgb2ap3_thumbnail_2014-08-15-13.00.54.jpg

Dagböcker är ett väldigt intressant källmaterial för oss släktforskare, även om det kan vara svårt att få en god överblick. Det gäller att vara nyfiken och leta överallt, för man kan verkligen hitta dem överallt - på statliga arkiv och bibliotek, i hembygdsarkiv och gårdsarkiv, i privata hem och på gamla adelsgods. Många intressanta dagböcker har även publicerats genom åren, till stor nytta för forskningen eftersom de kan ge ovärderliga uppgifter om vardagsliv och händelser förr i tiden. De gamla dagböckerna kan även fungera som substitut för kyrkböcker som förkommit eller brunnit upp, och är därför av största intresse för den som släktforskar.

En dagbok som är särskilt intressant om man forskar i Ystad är rådmannen Mårten Jönssons almanacka 1679-1703, som förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm. Den beskrivs och publicerades i urval av Sven Carlquist i artikeln »Rådman Mårten Jönsson och hans almanacksanteckningar åren 1679-1703», som ingår i boken Från åtta århundraden : Ystads fornminnesförening 1907-1957 (Skrifter utgivna av Ystads fornminnesförening. VII. Ystad, 1957). Almanackan täcker åren 1679-1685 samt 1687-1703, och innehåller uppgifter om händelser i Ystad och trakten däromkring som rådmannen tyckte borde ihågkommas. År 1679 omnämner han till exempel att han var »fadder till Jörgen Aalborgs lilla dotter Karne och gav till fadderpengar 2 Rd. 1680 i januari blev detta barn hädankallat genom den timeliga döden», och »Stod Hr Lauridz Bertelss Aqualo: i Rörum bröllop här i staden med Anne Peders datter Koefoedh; Gud give dem mycken lycka och salighet; 2 Rd in Cronen».

b2ap3_thumbnail_2014-08-15-14.12.33.jpgb2ap3_thumbnail_2014-08-15-14.12.33.jpg

Den nionde delen av Bengt Wilhelm Hallbergs dagbok, som täcker perioden 1855 4/1 - 1859 14/4; ur Lunds universitetsbiblioteks samlingar (foto: M. Gunshaga)

En annan intressant dagbok från samma tid fördes av Lorens de Rees i Karlskrona. Den publicerades i sin helhet av Paul Wilstadius under namnet »En Karlskronaborgares dagbok : Lorens de Rees' dagbok 1692-1735» (i Årsbok / Föreningen Gamla Carlscrona, 1966), och är av största intresse om man forskar i Karlskrona och trakten däromkring. Vid den stora branden 1790 förstördes nämligen stora delar av Karlskrona stadsförsamlings kyrkoarkiv - bland annat börjar födelseböckerna så sent som 1769. Lorens de Rees' detaljerade dagböcker fungerar dock delvis som substitut för de brända kyrkböckerna, och även händelser utanför staden har tilldragit sig hans intresse. Några exempel ur dagboken: augusti 1697; »D 15 Dito war iag med min Kiäresta utj Runneby till brölop hoos Nils Hansson skräddare som fijck Elin N: Höök - der giorde wij oss lustige» (vigselbok saknas för Ronneby under denna tid); 1699 »D 1 Novemb:r som war Alle Helgone dag hade min Syster Wendilia brölop medh Anders Johanson utj Pärstorp, hemma hoos min moder - Gudh gifv:e dem mycken lycka Wälsignelse för Jesu nampn skull Amen», och 1701 »D 2 9ber war iag i bröllop hoos Nils Hansson som fick Susanna Nils, Matthis Maes Styfdotter in Runneby Gud gif:e mycken lycka och wälsignelse». 

Inte bara kyrkliga händelser nedtecknades av de Rees, utan även övriga tilldragelser av intresse för eftervärlden. I november 1703 omnämns till exempel att »Emellan D 12 et 13 dito slog Jöns Kånkz doter i Häll en Constapels hustru och kastade hänne i en brundh», och tydligen fick kvinnan en hård dom: 1704 antecknas det att »D 2 Ap: Blef en hustru bränd här för det hon slagit en annan i Häll i sitt egit Huus och kastat henne sädan i en brundh om natten». Ack, vilka människoöden... Som synes kan alltså dagböckerna inte bara lära oss släktforskare mer om svunna tiders vardagsliv och händelser, utan de kan även fungera som substitut för brunna och förkomna kyrkböcker - en anledning så god som någon för släktforskaren att gå på dagboksjakt!

Fortsätt läs mer
  3076 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Carin Olofsson
Det kan ju också vara värt att tänka på att själv skriva dagbok. Om några hundra år kanske det är de som är av värde för dåtidens ... Läs mer
fredag, 29 augusti 2014 13:33
3076 Träffar
1 Kommentar

Per Olsson fick en by av kungen

Ibland blir man överraskad av kyrkböckerna. Till exempel av en präst som skriver ovanligt vackert, eller gör ovanliga anmärkningar. Eller att det finns en teckning i kyrkboken.

Jag bor i Västrums socken utanför Västervik, som från början ingick i Gladhammars socken. Avsöndringen ska ha skett 1622. Eftersom jag sysslar med hembygdsforskning också har jag flera gånger tittat i de tidiga kyrkböckerna för både Västrum och Gladhammar. För en tid sedan bläddrade jag på slutet i Gladhammar C:1 och nästan längst bak finns den här teckningen av Per Olsson. Detta är en teckning som någon gjort med David Klöcker Ehrenstrals kända målning som förlaga. Per Olsson var bondeståndets talman i slutet av 1600-talet. Han kom från Lunds by i Gladhammars socken.

b2ap3_thumbnail_PerOlsson1.jpgb2ap3_thumbnail_PerOlsson1.jpg
Källa: Gladhammar C:1 (1633-1707) Bild 92 / sid 175 Arkiv Digital

Om det är prästen som gjort den här teckningen, då är prästen en ovanligt skicklig tecknare. Mer troligt är kanske att någon annan gjort teckningen och prästen infogat den i kyrkboken, för att visa vilken berömd man som bott i socknen. Det är gjort efter Per Olssons död. På nästa sida finns en också sentida notering om den berömde sockenbons hädanfärd.

Per Olsson står som Peder Olofsson i kyrkboken men i våra svenska historieböcker är han känd som Per Olsson. Att detta är samma namn men med variation vet ju vi som släktforskar.

Han föddes omkring 1630 i Gladhammars socken, blev riksdagsman 1676 och bondeståndets talman 1686. Kungen Karl XI hade stort förtroende för Per från Gladhammar och förlänade honom en hel by i hemsocknen, Lunds by. Det är en än idag oskiftad by där de flesta gårdar fortfande ägs av hans ättlingar. Läs om Lunds by.

Per Olsson dog den 14 december 1692. På sidan 157 i C:1 är hans död noterad, den 8 januari 1693, vilket bör vara begravningen. Här finns också en kortare anteckning, uppenbarligen tillagd i efterhand. Av denna framgår att han ska ha dött den 14 december och begravts den 14 januari, vilket är de datum som är kända. Anteckningen är tillagd 1760, alltså nästan 70 år senare. Varför han ursprungligen är antecknad på den 8 januari skulle jag bra gärna vilja veta.

b2ap3_thumbnail_PerOlsson3.jpgb2ap3_thumbnail_PerOlsson3.jpg
Källa: Gladhammar C:1 (1633-1707) Bild 83 / sid 157 Arkiv Digital

Här i trakten av Västervik är det en hel del personer som har Per Olsson i sina släktträd, inte bara de som bor kvar i byn. Själv hör jag inte alls dit, jag har mina rötter på västkusten. Att komma från denna släkt är något som många är medvetna om, även de som inte släktforskar, annars skulle jag inte ha hört talas om det vid flera tillfällen.

Lunds by är ett fint besöksmål i Tjust och många turister hittar dit och till byns hembygdsmuseum. Men det är också en vanlig, men ovanlig by, där folk bor och lever sina vardagsliv i en alldeles speciell historisk miljö.

Läs en artikel om Per Olsson och Lunds by från hösten 2009.

Fortsätt läs mer
  4496 Träffar
  0 Kommentarer
4496 Träffar
0 Kommentarer

Mjölet blev bröd

Det här är bröd med historia. Inte gammalt bröd, utan på sätt och vis ett bröd med släkthistoria. Jag bakade frukostfrallorna i morse, av mjöl från Berte kvarn i Halland.

b2ap3_thumbnail_3.JPGb2ap3_thumbnail_3.JPG

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg här om att åka på släktforskningssafari under sommarledigheten. Så klart har jag gjort det i år igen. Men det blev mer familjeforskning än släktforskning.

Min pappa bor på västkusten, mellan Falkenberg och Varberg, i närheten av där jag växt upp. Vi hälsade på honom nu i början av augusti och förra helgen gjorde vi ett besök på Berte kvarn i Slöinge söder om Falkenberg. Ett oplanerat besök som kom till efter att min lillebror, som också var hemma på besök, talade om att han köpt mjöl från Berte när han handlade mat några dagar tidigare. Berte kvarn är en välkänd plats i vår familj. Där bodde mina föräldrar 1948-49 med mina två äldsta bröder.

Mina föräldrar var unga och nygifta och pappa hade muckat från militärtjänstgöring när han fick arbete på Berte gård, som kvarnen ligger på. Pappa var djurskötare. Han skötte om korna, kalvarna och tjurarna. Inte minst tjurarna. När vi stod utanför Berte gårds ladugård och tittade berättade han den ena historien efter den andra om incidenter med både snälla tjurar och ilskna tjurar.

b2ap3_thumbnail_1.jpgb2ap3_thumbnail_1.jpg

Ladugårdsdörren stod öppen och pappa tittade inåt i ladugården, men givetvis gick vi inte in. Det får man inte göra, hur lockande det än kan vara. Han berättade hur mjölkkornas foderbord stått för 65 år sedan och hur de körde fram mjölkmaskinen på en kärra och flyttade den mellan korna. På den tiden var de två djurskötare och fyra eller fem drängar. Han trodde att det kunde ha varit ett 80-tal kor då, om jag minns rätt. Vi fick senare veta att de har omkring 250 mjölkkor idag och att dessa sköts av tre personer i en ny och större ladugård en bit bort. I den gamla ladugården fanns inga mjölkkor när vi var där.

Berte kvarn är ett stort gårdskomplex, som också inrymmer bostäder, ett museum och en glassfabrik (Siaglass). Miljön är mycket vacker, särskilt på andra sidan kvarnen där vägen går genom lummig och kuperad terräng vid Suseån.

Efter en titt på ladugården skulle pappa visa oss var de bott 1948-49. Vi åkte på en slingrande grusväg någon halvkilomter, förbi några hus, "där bodde den och den..." berättade pappa. Deras arbetskamrater på den tiden.

Mina föräldrar bodde då i en arbetarbostad med två lägenheter, uppdelat på halva huset vardera. Tidigare hade det varit tre och idag är det en familjs bostad. Vi stannade bilen på vägen utanför huset och jag tog några bilder. Min bror såg att någon rörde sig inne i huset och då gick jag och knackade på för att tala om varför vi var där, så att de som bor där idag inte skulle bli oroliga.

I huset bor nu en ung barnfamilj. Den unga kvinnan som öppnade lyssnade uppmärksamt på mig och plötsligt föreslog hon att vi skulle komma in och titta i huset! Så jag hämtade min pappa, min bror och maken och så fick vi en mycket fin pratstund där inne. Hon ringde också efter en släkting som visste mer om äldre tider och som kom och pratade med oss. Pappa berättade var köket låg, och sängkammarn och finrummet på den tiden de bodde där. Kakelugnarna fanns kvar.

Det var så roligt! Jag är oändligt tacksam för detta. Vilka fantastiska människor det finns som delar med sig av sitt privatliv för att vi kommer och är nyfikna. När vi kom hem på kvällen sa min gamle far att det allra roligaste var att få komma in i huset igen, efter 65 år. Han var så glad över detta, och att få träffa de två där nere. Så jag vill verkligen uppmana alla er släktforskare att våga knacka på. Det kan ju i värsta fall bara bli ett nej. Men det kan också bli en inbjudan.

Under min uppväxt har jag hört mycket om Berte kvarn hemma. Mamma pratade ofta om deras då närmaste grannar, som de delade hus med. De höll kontakten en tid och mina föräldrar har varit där efteråt. Om jag varit med minns jag det inte för att jag var så liten då. Vi hade inte bil på 50-talet och mina föräldrar flyttade flera mil norrut när de lämnade Berte, så det blev nog bara något enstaka besök.

Innan vi åkte hem gick vi in på kvarnmuseet, som är stort för att vara ett landsbygdsmuseum. Här kunde pappa berätta om många olika jordbruksredskap som användes förr och mycket annat som vi såg. Här finns också historien om Berte kvarn och dess ägarfamilj. I dag är det 14:e generationen på gården, som varit i samma familjs ägo sedan 1569. Bara det är intressant för en släktforskare.

b2ap3_thumbnail_5.JPGb2ap3_thumbnail_5.JPG

Givetvis köpte jag med mig mjöl hem, och har alltså bakat frukostfrallorna på det idag.

Läs mer om Berte kvarns historia på företagets egen hemsida och på stiftelsen Bertebos hemsida.På stiftelsens hemsida finns bl a en fin äldre bild på familjen Stenström som ägt kvarnen sedan 1569.

På en privat blogg från Slöinge finns en bild som visar den fina miljön kring kvarnen.

Fortsätt läs mer
  3253 Träffar
  0 Kommentarer
3253 Träffar
0 Kommentarer

Lite skit i hörnen

Säkert har du ibland funderat över hur förfäderna levde sitt vardagsliv i gårdar, torp och backstugor förr i tiden. Att de inte levde som vi gör idag, det är ett som är säkert.

En stor skillnad är synen på smuts, vill jag påstå. Idag byter bonden kläder efter en arbetsdag i ladugården. Det gjorde man inte förr. Och mjölkerskornas långa kjolar släpade i koskiten.

Jag tror inte att man uppfattade smuts på samma sätt som vi gör. Smuts var inte alltid smuts, utan ett synligt bevis på hårt arbete.

Sovvanorna var helt annorlunda än vad vi är vana vid i vår tid. Framför allt att många sov i samma rum, oftast hela familjen plus drängar och pigor. Åtminstone om det var i ett mindre hus. Ofta sov flera personer tillsammans i samma säng, inte bara barn eller äkta par. Skavfötters har ni väl hört talas om? Så mycket privatliv var det nog inte tal om. Att ha eget sovrum är en sentida lyx, liksom tandborsten.

Lakan var en lyx som inte fanns i var mans hem förrän kring förra sekelskiftet. I många hem användes lakan bara för de fina gästerna. Längre tillbaka bäddade man med en fårskinnsfäll på halm. Halmen skulle bytas regelbundet för att inte möss och ormar skulle bygga bon där. Fårskinnet sov man på och hade som täcke. Det tvättades inte, smutsen skavdes bort. Idag vet vi att det kan vara både läkande och rogivande att sova på en fårskinnsfäll. Men vi vill nog gärna hålla den någorlunda ren då.

b2ap3_thumbnail_skinn.JPGb2ap3_thumbnail_skinn.JPG
En sliten fårskinnsfäll på fållbänken, och vips var det bäddat.

Fanns det inte fårskinn eller vaddtäcken kunde man ta en rya som täcke. Idag använder vi ryamattor på golvet men de började som sängkläder, och det kunde då vara ryagarn på båda sidor. Säkert var det varmt också. I en bok jag läser just nu skriver en man från Gotland vid mitten av 1800-talet om hur han drog ryan över sig som täcke när han skulle sova som gäst i ett hus.

Folk sov i samma rum för att hålla värmen. Fanns det en sal, till exempel på en större bondgård, så hölls den inte varm på vintern som vi gör med våra vardagsrum. Vädringen var minimal, för att inte släppa ut den dyra värmen. Så vi kan nog tänka oss hur det luktade där inne i stugan om vintrarna, av sura kläder, matos, barnbajs, instängd luft...

Det var inte heller nog med människorna. In på 1900-talet fanns det gårdar och torp där man byggt ihop boningshus med stall och ladugård, bara åtskiljt av en brädvägg. Så gjorde man för att ta vara på värmen från kor och hästar. Drängstugan kunde vara ett rum ovanför korna i ladugården för mindre än hundra år sedan. Att ta in de små djuren i stugan på vintern var också vanligt i södra Sverige, till exempel smågrisar, gäss och höns, för att de skulle slippa frysa.

När vi lär oss om hur folk levde förr i världen är det viktigt att komma ihåg att se dem i ljuset av sin tid. Det som kan vara självklart för oss kan ha varit en utopi för dem. Tillgången på rinnande vatten inomhus måste ha inneburit en stor revolution för hemmen, något som vi bara tar för givet idag. Förr i tiden kanske lite, eller mycket, smuts i hörnen var ett överkomligt problem i jämförelse med många andra vedermödor i vardagslivet.

Fortsätt läs mer
  2874 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Carin Olofsson
"Skaföttes" (som farmor sa) minns jag väl. När min bror och jag var små och skulle sova över hos farmor och farfar så fanns det ba... Läs mer
söndag, 03 augusti 2014 11:09
2874 Träffar
1 Kommentar

Korpral Dahlman och slaget vid Poltava 1709

I dagarna är det trehundrafem år sedan det ödesdigra slaget vid Poltava 1709, en av de mest betydelsefulla militära drabbningarna i Sveriges historia (slaget utkämpades enligt den julianska kalendern den 27 juni, men eftersom Sverige hade en egen kalender 1700-1712 är det den 28 juni som gäller i svensk historieskrivning). Svenska källor nämner att omkring 6900 svenskar dödades, sårades eller försvann i samband med slaget, medan cirka 2800 tillfångatogs och hamnade i rysk fångenskap, de flesta i Sibirien. Jag lärde känna många av dessa krigsfångar när jag skrev min C-uppsats i historia, men en av dem har jag en särskild relation till - min farfars mormors morfars farfars far, korpralen Jacob Dahlman (1674-1744). Egentligen var det en ren slump att jag upptäckte hans deltagande i slaget. Han saknas nämligen helt i generalmönsterrullorna, och kyrkböckerna ger inga ledtrådar. Jag tyckte dock att det var lite märkligt att han plötsligt dök upp i Dalby socken i Skåne 1725, då han vid femtio års ålder gifte sig med den unga pigan Ingar Nilsdotter, och att jag dessförinnan inte kunde hitta några spår efter honom i källorna.

En dag klickade jag runt på internet, och hamnade till slut på Skånes Genealogiska Förbunds hemsida. Där fanns en hel del användbart för skånska släktforskare, och jag upptäckte snart en förteckning över »Hemkomna ur ryska fångenskapen efter freden i Nystad år 1721». Jag förväntade mig inte att hitta något av intresse, men av ren nyfikenhet läste jag namnen på de hemkomna. Plötsligt fick jag syn på namnet Jacob Dahlman, och pusselbitarna föll snabbt på plats. Nu förstod jag varför han inte syntes till i de svenska källorna före 1725 - han hade suttit i rysk fångenskap! I förteckningen framgick att Jacob föddes i Skåne, att han var korpral vid Sallerups kompani under Södra skånska kavalleriregementet samt fyrtioåtta år gammal vid hemkomsten till Sverige 1722. Han hade då tjänstgjort vid regementet i tjugofem år, och det anmärktes att han »Will gå till Regementet». Han hade alltså marscherat vid Karl XII:s sida i tolv år, överlevt slaget vid Poltava samt spenderat tretton år i rysk fångenskap - och det första han ville göra var att återgå till krigstjänsten? Jag ville genast veta mer om honom, så jag skyndade mig till Krigsarkivet.

Eftersom Södra skånska kavalleriregementets rullor inte är bevarade före 1710 började jag mitt sökande i Arméns rullor 1620-1723, och där fick jag veta att regementet mönstrades vid två tillfällen under Jacobs tjänstetid. Första gången var i samband med embarkeringen i Karlshamn 1701 16/11, då han var ryttare för Arendala i Torna härad under ryttmästare Johan Orrfelts kompani. 1705 års rulla berättade att regementet blivit »Munstrat af Hans Kongl. Maij:t wijdh Grien uthj Högh Pohln d: 11/21 Junij Anno 1705» - det var alltså Karl XII som personligen mönstrade regementet, och jag började genast fundera. Vad tänkte egentligen den unge skånske korpralen när han stod där inför Sveriges konung, någonstans i Polen? Antagligen skämdes han lite, eftersom han inte hade någon häst - under ryttmästaren Anders Koskulls kompani framgår det nämligen att korpral Dahlman var »hestlöß». Man kan ju ana vad krigarkonungen Karl XII tyckte om detta...

Litteraturen bekräftar att regementet lämnade Sverige i november 1701, då det överfördes till Pernau i Estland för att anslutas till kungens armé. Överfarten skedde med femtiotre fartyg eskorterade av tre krigsskepp, och regementet medföljde sedan armén fram till slaget vid Poltava, då fyra skvadroner på sammanlagt 540 man deltog under ledning av överste Carl Gustaf Örnestedt. Det skulle ta alldeles för lång tid att närmare gå in på själva slaget, men en episod som ägde rum precis innan slaget förtjänar ett särskilt omnämnande. Carl Piper, kungens utrikesminister och chef för fältkansliet, hade lagt sig för att sova i närheten av den sårade Karl XII:s bår under några träd. Efter ett par timmar blev han väckt av kanslirådet Olof Hermelin, som meddelade att fienden bara var på några muskötskotts avstånd. Piper satte sig genast till häst, men runt honom var det trängsel. Han stötte samman med fältmarskalken Carl Gustaf Rehnskiöld, och frågade »var är kungen?». Rehnskiöld svarade kort »alles ist verloren» (»allt är förlorat»), och nederlaget var ett faktum. Efter slaget kapitulerade Södra skånska kavalleriregementets återstående 373 man vid Perevolotjna den 1 juli och gick omedelbart i rysk fångenskap. De flesta av dem hamnade i den sibiriska staden Tobolsk, ca. 50 mil öster om Moskva, men korpral Dahlman tillhörde inte denna skara. I boken Kungl. skånska dragonregementets historia av Carl Gustaf von Platen (1945) kan man nämligen läsa att han istället hamnade i järngruvorna i Alapayevsk, tillsammans med kvartermästaren Björkman och elva av regementets meniga. Där arbetade han i tretton långa år, innan han kunde återvända till Sverige.

b2ap3_thumbnail_Bild_20140626-220746_1.jpgb2ap3_thumbnail_Bild_20140626-220746_1.jpg

Jacobs pass, daterat Stockholm 1722 13/6 och förvarat på Krigsarkivet. Passet underskrevs av krigskollegiums dåvarande medlemmar, presidenten Carl Gustaf Dücker (1663-1732), generalfälttygmästaren Hugo Hamilton (1655-1724) samt krigsråden Gustaf Palmfelt (1680-1744) och Nils Reuterholm (1676-1756). Porträttet föreställer Hugo Hamilton, och finns på Barsebäcks slott i Skåne (foto: undertecknad).

Efter freden i Nystad i augusti 1721 började stora skaror av frigivna krigsfångar bege sig mot Sverige. Färden gick via Moskva och vidare mot S:t Petersburg för avfärd mot Stockholm. Många av dem, däribland Jacob, anlände till huvudstaden i juni 1722 där han fick sitt respass undertecknat av herrarna i krigskollegium: »Såsom Corporalen Jacob Dalman af Södra Skånska Regemente til häst och Frosta härads Compagnie hwilken utur Ryska fångenskapet nu är hemkommen / åstundar komma til sin förra beställning igen; Altså har han sig hos sin Öfwerste at anmäla. Och meddelas honom detta til bewis om des rätta resa. Stockholm den 13 Junij 1722. På Krigs Collegii wägnar». Till regementet återkom sammanlagt tjugotre officerare, sexton underofficerare, en präst, en auditör och ett fyrtiotal ryttare. De var alla medelålders män, och många var svårt sårade. De flesta fick avsked med pension eftersom de inte visste något annat hantverk än kriget, och nu var tvungna att ta det arbete som fanns. 

Jacob ville genast återgå till sin tjänst vid regementet, men de som tillfångatagits 1709 hade ersatts redan året därpå. Antagligen var det därför som Jacob erhöll avsked från sin tjänst vid regementet 1724 och anmäldes till underhåll av Krigsmanshuset, där han fick en årlig pension på 11 daler 8 och öre silvermynt. Det noteras även i Krigsarkivets handlingar att Jacob »anmäles til at niuta underhåld af Krigsmanshuset! emedan han tienat 27 åhr, sutet i ett swårt fångenskap, och är nu mÿcket bräckelig Altså warder honom här med underhåld bewiljat». Underhållet skulle utbetalas som kompensation för fem tunnor spannmål, och kyrkoherden i Dalby anmodades att årligen inlämna en attest till Krigsmanshuset, för att bevisa att Jacob »lefwer och sina Salighets medel brukar». Beslutet om pension undertecknades 1725 av president Dücker tillsammans med de övriga herrarna i krigskollegium i Stockholm. Det var giltigt så länge Jacob var i livet, och årligen utbetalades mycket riktigt 11 daler och 8 öre silvermynt i pension, enligt en förteckning bland Krigsmanshuskontorets handlingar. Den gamle korpralen drog sitt sista andetag i december 1744, och den kortfattade notisen i Dalby kyrkobok avslöjar på intet sätt att det var en karolinsk krigare som lades i jorden: »Decembr. d 12. Begrofs förafskjedade Corporalen Jacob Andersson Dahlman, 70 åhr gl:». Hans änka bekräftade med sin namnteckning 1745 15/3 att »Pro anno 1744 har undertecknad åthniutit min sahl. mans Corporal Jacob Dahlmans underhåld af Krigsmanshuusmedl. wid Södra Skånska Regementet til häst sedan Bewillningen är i acht tagen», och hon erhöll summan 11 daler och 8 öre silvermynt utöver begravningshjälpen på 5 daler och 20 öre silvermynt.

b2ap3_thumbnail_Utbetalning-1745.JPGb2ap3_thumbnail_Utbetalning-1745.JPG

Kyrkoherden i Dalby, Johan Hedenskog, intygade 1745 »At Corporalen Jacob Dahlman efter en Gudelig och Christelig beredelse har saligen i Herranom aflidet d: 3. Decemb:ris sidstledne åhr». Attesten, som förvaras bland Krigsmanshuskontorets handlingar, är särskilt intressant eftersom den avslöjar dödsdatumet, 3 december. I Dalby kyrkobok omnämns bara begravningsdatumet, 12 december.

I dagarna är det alltså trehundrafem år sedan min farfars mormors morfars farfars far tillfångatogs av den ryska armén. Han genomled kyla och hunger, hopp och förtvivlan, han fick uppleva sin konungs död och han såg sina kamrater lämna jordelivet, en efter en. Till slut kunde han återvända till sin hembygd, där han bildade familj och blev far till två begåvade, ordentliga söner och stamfar för ett stort antal ättlingar, både i Sverige och utomlands. Idag tänker jag på honom, och kan inte låta bli att fundera över hur hans dagliga kamp under de tretton långa åren vid järngruvorna i Alapayevsk är en av anledningarna till att jag sitter här idag, och kan berätta hans historia.

Fortsätt läs mer
  6881 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Johannes Öberg
Vilket otroligt spännande öde. Medryckande läsning
fredag, 27 juni 2014 22:23
Håkan Bergström, Bryssel
Välskrivet och mycket intressant!
lördag, 28 juni 2014 21:10
P-O Bengtsson
Hej Markus. Jag hittade Jacob Dahlman genom forskning på gamla gårdar och hus i Dalby Socken i Skåne. Jag försöker att kartlägga e... Läs mer
onsdag, 04 oktober 2017 11:21
6881 Träffar
3 Kommentarer

»Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord»

Idag är det som bekant Sveriges nationaldag, denna vackert blågula dag. Men vad innebär egentligen nationaldag? Svenska Akademiens Ordbok förklarar att det är en »nationell högtidsdag som firas till minne av någon för hela nationen betydelsefull händelse eller för att ge uttryck åt fosterlandskänslan». Hur ger man egentligen uttryck åt fosterlandskänslan? Och vad betyder nation? Även här har SAOB svaret - det är »folk [...] i ett land; med tanken särskilt riktad dels på gemensamhet i härstamning, språk, kultur och dylikt, dels på bosättning i samma land, gemensamhet i styrelse och dylikt; i synnerhet numera ofta med tanke på att de olika individerna inom folket mera allmänt ha känsla av samhörighet». Nation är alltså ett ganska vitt begrepp, men hur såg det ut förr i tiden? Kunde våra förfäder känna denna samhörighet i en tid då krig och erövringar snabbt kunde rita om kartan?

b2ap3_thumbnail_Flag_of_Sweden.svg_20140606-083443_1.pngb2ap3_thumbnail_Flag_of_Sweden.svg_20140606-083443_1.png

Genom historien hittar man otaliga exempel på dessa snabba kast, och vi släktforskare vet att begreppen härstamning och nation kan vara ganska komplicerade. Till exempel låg ju Finland först under Sverige och hamnade sedan under Ryssland - kände sig då finnarna mer svenska än ryska, eller kände de sig främst finska? Och det var ju inte förrän under stormaktstiden som Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Gotland, Härjedalen och Jämtland blev en del av Sverige, samtidigt som det numera danska Bornholm under en kort period styrdes från Sverige. Det numera norska Trondheim erövrades från danskarna av Sverige, för att sedan åter bli underställt Danmark, därefter en del av unionen med Sverige och slutligen en del av konungariket Norge. Hinner ett område egentligen få en känsla av samhörighet när det skiftar så snabbt? Eller handlade denna samhörighet mer om just språk, kultur och gemensamhet i härstamning, snarare än vilken kung som regerade just då? Jag tänker ofta på mina förfäder som levde i Skåne när landskapet blev svenskt 1658 - de män och kvinnor som föddes som danskar men dog som svenskar, trots att de kanske aldrig tagit ett steg utanför socknen där de föddes. Hur reagerar man på en sådan plötsligt övergång, hur hanterar man att över en natt tvingas bli svensk när man alltid har varit dansk? Och hur tänkte man i svenska Pommern, ett område som var svenskt 1648-1815, innan det byttes bort till Danmark och snabbt övergick till Preussen? De måste ju känt sig väldigt svenska efter hundrasextiosju år av svenskt styre, eller handlade det just om styre, inget annat?

Jag är själv svensk-norsk, och har haft norskt medborgarskap längre än jag haft svenskt. Eftersom jag under en kort period i barndomen bodde i Norge har jag dessutom både norskt och svenskt personnummer, och anges i svenska folkbokföringen vara »invandrad». Jag är född i Sverige och har bott här i (nästan) hela mitt liv, men eftersom min ena förälder är född utomlands klassas jag som andra generationens invandrare. Innebär detta att jag är mindre svensk? När jag är i Sverige känner jag mig väldigt svensk, men även lite norsk. När jag befinner mig i Norge brukar jag också känna mig mer svensk än norsk, eftersom jag ju faktiskt pratar svenska bland norrmännen. Å andra sidan kan jag även känna mig mer norsk än svensk, eftersom jag känner en särskild samhörighet med norrmännen när jag traskar omkring bland granar och fjäll och plockar blåbär. Fast kanske skulle jag känna samhörighet oavsett vilket land jag vistades i, även om jag inte har någon härstamning därifrån? I grund och botten är vi ju faktiskt människor av kött och blod, oavsett härstamning, nationalitet eller medborgarskap. Såhär på Sveriges nationaldag känner jag mig dock lite extra svensk, och vill därför passa på att önska er alla en riktigt fin nationaldag!

Fortsätt läs mer
  6068 Träffar
  0 Kommentarer
6068 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
280 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
105 inlägg
Helena Nordbäck
102 inlägg
Anton Rosendahl
48 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser