Nu ska jag berätta om hur du hittar information om fastigheter i din släkts historia eller kanske huset du bor i. Lagfartsböcker med information om lagfarter finns digitaliserade, både i Riksarkivets digitala forskarsal och hos Arkiv Digital. Det varierar starkt mellan olika geografiska områden vad som digitaliserats så det är inte säkert att du hittar ditt hus. Men är din lagfartsbok inte digitaliserad så finns den troligen på landsarkivet för din region.

I lagfartsboken finns uppgifter om fastighetsbeteckningen, hur stor fastigheten är i mantal och varför lagfarten utfärdats, vilket skedde både vid köp, arvskifte och annan överlåtelse. Vi får förstås veta vem köpare och säljare är, och i många fall även när tidigare lagfart eller fastebrev utfärdats. Säljaren kallas i äldre lagfartsböcker för fångesman. I anmärkningskolumnen kan det finnas fler uppgifter.

Lagfartsböckerna finns i de rättsliga arkiven, hos inskrivningsmyndigheten eller inskrivningsdomaren i en domsaga. För att hitta i lagfartsboken behöver du veta gårdens namn och i vilken socken den låg samt i vilket härad socknen låg. Söker du efter ett torp behöver du veta under vilken huvudgård torpet hörde. Det underlättar också om du känner till ungefär när övertagandet skedde, eftersom lagfartsboken är topografiskt och kronologiskt ordnad.

Lagfartsböckerna som är digitaliserade verkar främst gälla från 1870-talet och några decennier in på 1900-talet, men det finns en del även så sent som till 1980-talet.

Hos Arkiv Digital gör du så här:
Välj arkivtyp: Inskrivningsdomare. Välj rätt län och domsaga.
Därefter kollar du vilken lagfartsbok som är aktuell för den fastighet du vill veta mer om.
Öppna lagfartsboken. I början bör det finnas ett alfabetiskt register för fastighetsbeteckningarna, dvs gårdsnamnen. Där ser du vilken sida du ska gå till.

Mitt exempel:
Buskabygd nr 1 i Gällareds socken som hör till Faurås härad i Halland. Jag vill veta när mormors föräldrar övertog sitt torp Huslyckan i Buskabygd. Jag väljer lagfartsboken med volymbeteckning CIb:15 1875-1930. Buskabygd nr 1 finns enligt registret på sidan 87. Och mycket riktigt, där hittar jag alla uppgifter om fastighetsförvärven från 1873 till 1930 för just denna fastighet.

Torpet Huslyckan i Buskabygd i Gällareds socken.


Lagfartsboken från Faurås häradsrätt 1875-1930. Bild från Arkiv Digital.

Längst upp finns uppgift om när min mormors farfar och farmor Johannes Torsson och Anna Brita Mattiasdotter tar över torpet. Deras köpebrev är daterat den 15 september 1881 och säljare är Bengt Johan Johansson och hans hustru Anna Katarina Svensdotter. De i sin tur har ett fastebrev (dvs äldre lagfart) från den 31 augusti 1875. Här finns också en anteckning i säljarens kolumn om ett arvskifte den 1 april 1873. Johannes Torsson och Anna Brita Mattiasdotter beviljas lagfart den 29 april 1882. Kolumn för detta finns på högra sidan. Vi får också veta att torpet Huslyckan är på 1/10 mantal.

På rad 2 (i boken kallas det rum 2) får vi veta när Johannes och Anna Brita säljer fastigheten till sin son Malkolm Johanson och hans hustru Amanda, som är min mormors föräldrar. Det skedde den 4 november 1895, då köpebrevet är daterat. Lagfarten är beviljad den 18 maj 1897. Fastigheten har nu beteckningen Buskabygd 1:3.

Längst ner på sidan, i rum 7, finns också inskrivet när fastigheten övergår till dödsboet efter Malkolm 1930, efter hans död i maj 1929. Sedan blir det en av min mormors bröder som tar över. Fastigheten finns fortfarande kvar i vår släkt.

Anna Brita Mattiasdotter och Johannes Torsson.

Malkolm och Amanda Johansson med sina barn framför huset Huslyckan 1926. Det är ett kolorerat fotografi och tavlan hänger i mitt vardagsrum.

I Riksarkivets digitala forskarsal gör du så här:
Välj antingen Lagfartsböcker 1875–1933 eller Fastighetsböcker 1933–1980-talet. Båda hittar du under fliken Specialsök, sedan Digitaliserade arkiv. Därefter väljer du den inskrivningsmyndighet som gäller för fastigheten du söker information om och sedan den volym du tror kan vara den rätta.

Samma lagfartsbok som i exemplet ovan finns också digtaliserad hos Riksarkivet så vi tar ett annat exempel. När jag läste kursen Släktforskning B på Mittuniversitetet 2012 hade vi som uppgift att kartlägga baptisterna i Hallens och Marby socknar på 1800-talet. De var inflyttade från flera socknar i Dalarna.


Lagfartsbok från Hallens tingslags häradsrätt 1875-1942. Bildkälla: Riksarkivet, Hallens tingslags häradsrätt, Lagfartsböcker, SE/ÖLA/10819/C III b/1 (1875-1942), bildid: 90001806_00045

En bit ner, i rum 5, hittar vi sällskapet Tro och Hopp som köpt en så kallad jordlägenhet, en mindre fastighet på 1 1/2 tunnland. Köpebrevet är daterat den 22 maj 1881 och säljare är några av de baptister som vi forskade om på kursen. Lite längre ner i rum 7 ser vi att en person med namnet E Eriksson Pistol köpte en mindre fastighet med hänvisning till auktionsprotokoll från den 30 april 1883, i stället för ett köpebrev.


I Riksarkivets digitala forskarsal hittar jag bland annat denna uppgift om att en ansökan om nyttjanderätt skett 1971 för Buskabygd 1:2, grannfastighet till min släkts torp och till Buskabygd 1:4 som då ägdes av en annan släkting. Vad detta innebär vet jag inte, men det går säkert att ta reda på. Det kan också finnas andra anteckningar. Detta är från de senare fastighetsböckerna 1933–1980-talet i Riksarkivets digitala forskarsal. Bildkälla: Riksarkivet, Inskrivningsmyndighetens i Varbergs domsaga arkiv, Aktuella fastighetsböcker, SE/HLA/1340115/D/D I/D I a/78, bildid: 10028249_00167

Så här kan man följa en eller flera fastigheter i lagfartsböckerna.

Där är vårt hus! Pappa står och tittar upp mot flygplanet som cirklar över huset. Han undrar nog vad som är på gång. Eller är det kanske min storebror som står där? Men där står jag nere vid brevlådan vid vägen.

Igår hittade jag den här bilden i Arkiv Digitals arkiv med flygfoton på gårdar och hus i Sverige. Jag vet att de funnits tillgängliga ett tag men har sett att flera släktforskare skrivit att det varit svårt att hitta rätt på dem så jag har inte gett mig på det. Men nu såg jag en ganska ny instruktionsfilm om hur man gör och då gick det jättebra. Bild från Arkiv Digital.


Först letade jag upp min hemby på kartan. Byn där jag växte upp heter Ljungby och ligger drygt en mil nordost om Falkenberg, vid vägen till Ullared. Utifrån det numret som antecknats på området på kartan kunde jag sedan hitta flygbilden i listan över bilder. Bild från Arkiv Digital.

Jag blev så glad för den här bilden när jag hittade den. Satt och bara tittade en stund. Vårt hus! Där jag växte upp. Jag har ju flera fotografier på huset i mitt fotoalbum men ingen flygbild och inga bilder från byggtiden. Mina föräldrar beställde inte den här bilden, för den har aldrig funnits i mitt hem. Förmodligen tyckte de att de ville vänta tills trädgården var någorlunda i ordning.

Just för att trädgården är en byggtomt och man ser att det är försommar eller sommar så vet jag att fotot är taget 1959. Mina föräldrar byggde huset på hösten 1958 och vi flyttade in två veckor före jul det året. Inflyttningsdagen minns jag. Min lillebror och jag gjorde stora ögon när vi i det nya huset såg att det rann vatten från en kran inomhus. Det var vi inte vana vid, vi kom från ett omodernt torp i skogen.

1959 jobbade mina föräldrar med trädgården och det dröjde nog ett par år till innan de var klara med att anlägga gräsmattor och rabatter och grönsaksland där de skulle vara.

1959, det var var den där varma sommaren, som kanske en del av er minns. Då var jag fem år gammal och jag minns faktiskt hur varmt det var vissa dagar. Ja, det här fotografiet väcker många minnen till liv.

Flygbilderna måste du verkligen ta en titt på, om du har gårdar eller hus i din släkt som kan ha blivit fotograferade. Det finns dock en nackdel med flygfotoarkivet. Man måste känna igen gården eller huset. Det finns inte angivet på varje bild vilket ställe det är, inga fastighetsbeteckningar eller adresser. Men har du sett ett fotografi på huset tidigare kanske det går att känna igen. De olika flygområdena som numrerats är inte så stora och det syns ju tydligt var gränserna går. Några få av fotografierna har ägarens namn nedskrivet på baksidan, men många har det inte. På bilden av vårt hus finns pappas namn antecknat, och på fotot av närmaste granngården i byn står grannens namn och dessa är ju därför lätta att känna igen. I just det här flygområdet är det kanske hälften av bilderna som har ett ägarnamn antecknat.


Så här såg huset ut när trädgården gjorts i ordning efter några år. Min mamma var en riktig trädgårdsentusiast och odlade mycket blommor men också grönsaker, potatis, bär och frukt. Det var en sluttande tomt och huset ligger ganska högt.

Min senaste men säkert inte sista bild på huset där jag bodde mellan 1958 och 1972. Mina föräldrar byggde till ett par rum i början av 1970-talet, när familjen hade växt. Det är min mamma som gjort i ordning den lilla bron och röjt kring den. Mina föräldrar sålde huset 1996. Foto från april 2017.

På Uppsala gamla kyrkogård fanns en stor, fin grav, med namnet Sven Bayer på stenen. Sven Bayer blev en slags vän med åren, trots att han dog redan 1886. Man fick tidigare promenera med sin hund på kyrkogården och vi gick alltid förbi Svens stora och vackra grav. Men plötsligt en dag var Sven Bayer inte där längre. Och inte hade jag fotograferat graven. Vi saknar Sven, så jag bestämde mig för att ta rätt på vem han var.

Med hjälp av förbundets CD Begravda i Sverige kunde jag se, att han dog 22 februari 1886. Hans grav ska vara upplåten i ”evärdlig tid”. Här kom första förvåningen – evärdlig tid! Någon har alltså försäkrat sig om att hans minne skulle leva i all tid. Men nu är det borta.

På kyrkogården finns många kända namn, strax intill Sven ligger till exempel Dag Hammarskjöld. En kyrkogård är inte bara en minnesplats, den är ett kulturminne. Gravarna speglar det omgivande samhället, i Uppsala ofta akademiker och köpmän som präglat staden. Men Sven Bayer hade jag inte hört talas om. Vem var han? Släktforskaren vaknade.

Sven var född i Everöd den 8 oktober 1853, födelseboken berättar att han var son till husmannen och timmermansgesällen Sven Andersson och hans hustru Hanna Svensdotter i Lyngby nr 27. Modern dog redan 1869. Sven hade alltså inte, till skillnad från de flesta på den här delen av kyrkogården, en ”finare” bakgrund. Namnet Bayer var taget senare, varför? Han var ju bara 32 år när han dog.

Detektivarbetet fortsätter, via Kugelbergs CD med klipp ur svenska tidningar hittar jag mer om Sven. Tidningen Fyris skriver att Sven var ”en man som ingifvit de rikaste förhoppningar för framtiden” Han hade blivit läkare i Lund och sedan laborator i patologi vid Uppsala universitet. Han hade nyligen disputerat. Vid hans begravning den 28 februari deltog många av stadens honoratiores i den ”ovanligt stora” processionen, bland andra märktes ärkebiskopen och samtliga professorer vid medicinska fakulteten. Tidningarna innehåller också en målande beskrivning av hans hastiga död, som visade sig bero på akut lung-och hjärntuberkulos. Han hade några månader tidigare förlovat sig med Johanne Petersen, dotter till den berömde teologen Fredrik Petersen i Oslo.

Sven Bayers bouppteckning innehåller en relativt stor summa pengar, men en stor andel avgår till skulder. Den största skulden, 15350 kr, är till professor N.G. Kjellberg, dvs den förste professorn i psykiatri, Gustaf Kjellberg. Kan man ana att han hjälpt Sven att finansiera studierna? Några större poster visar att hans far och Åhus kyrkokassa också hjälpt till. För att behålla graven i evärdlig tid betalades 60 kronor. Den summan motsvarar i varor och tjänster idag 4190 kr, eller som arbetstid för en industriarbetare hela 64 386 kr.

Sven Bayers avhandling hette ”Bidrag till kännedomen om bakterierna i menniskornas tarmkanal”.  Han var en mycket tidig bakteriolog, bakterier som orsak till sjukdom fastställdes i början av 1880-talet av nobelpristagaren Robert Koch. Man förstår att Sven ansågs som lovande forskare. Men han var också en älskad son, en man som gjorde en tidig klassresa i ett Sverige som höll på att förändras radikalt. Fadern måste ha varit mycket stolt över sin son. Nu är den grav som skulle bevara hans minne borta för alltid. Uppsala gamla kyrkogård har bara 17 gravar registrerade i förbundets gravsteninventering.

Det finns inte mycket om Sven, men i Omar Henrikssons utmärkta ”Svenskt Porträttarkiv”, på Facebook och på nätet (http://xn--portrttarkiv-kcb.se/index.html) hittar jag en bild!

b2ap3_thumbnail_Bayer-Sven-18531008-.jpg

Man frågar sig varför gravar försvinner i allt raskare takt. Visst, det är ont om plats på storstädernas kyrkogårdar, men man borde ha några kriterier för bevarande. I första hand stör det mig, att de som lovats evärdlig tid inte får det. Ska man sedan välja borde man spara de som har en kulturell betydelse för orten eller för historien. Exemplet Sven Bayer är illustrativt, han speglar Uppsalas tradition inom forskningen, men han illustrerar också det knoppande, nya Sverige. Ett land där det så småningom blev möjligt att göra en klassresa. Hans grav var ett kulturminne. Man skulle aldrig ta bort Dag Hammarskjölds grav, men Svens försvann.

Gravar och gravstenar är en väg till vår historia. De tankar och funderingar som en grav med en hel barnaskara, som avlidit inom några veckor i difteri, väcker är många. (https://www.genealogi.se/blog/entry/haer-hvila-vi-tre-syskon-sma) Gravstenarna ger oss en mycket påtaglig inblick i livet för våra anor. De kan användas som utgångspunkt för hembygdshistoria, för socialhistoria och naturligtvis för släktforskning. Trots alla fina register och arkivalier på nätet så kan gravstenarna bidra med information av flera slag. Skänninge kyrkogård har gett mig lösningen på många släktforskningsproblem.

En del kyrkogårdar har börjat med QR-koder på gravarna, om man läser av dem med sin mobil så kan man få veta mer om dem som ligger i graven. Då ökar man kyrkogårdens och gravarnas betydelse som kulturbärare. Kombinerar man med ett lapidarium, en samlingsplats för borttagna gravstenar, så ökar man ytterligare det kulturhistoriska värdet av kyrkogården. En kyrkogårdsvandring kan vara mycket givande.

Det är idag ett stort behov av att bevara gravstenarna, om inte annat så genom att fotografera dem och dokumentera dem.  De mest kulturellt viktiga stenarna bör bevaras, inte bara framgångsrika mäns stenar utan också till exempel den sten som skildrar barnaskaran som dog av difteri.  Släktforskarförbundet samarbetar med Hembygdsförbundet, som sedan en tid drivit frågan i diskussioner med Svenska kyrkan.

Fortsättning i nästa blogg

Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv

Författare: Omar Henriksson

Sökväg: /Porträttarkiv/Skåne/b/Ba/Bayer/Bayer Sven 18531008.jpg

Idag ska jag komma med ytterligare ett tips som gäller släktforskning i Stockholm, i anslutning till förra veckans blogginlägg. Men det gäller egentligen alla landsarkiv.

I höst har jag i två fall släktforskat om bortadopterade barn och deras biologiska föräldrar. I det ena fallet gick det att få fram adoptionshandlingarna, i det andra har sekretessgränsen ännu inte passerats och adoptionshandlingar kan då inte lämnas ut.

Handlingar om bortadopterade barn finns i arkiven. Oidentifierade barn, bild från Bohusläns museum, fotograf Johan Johansson. Bildlicens: Public Domain.

Det fallet där det gick att få ut kopior på adoptionshandlingarna gäller en person född på 1920-talet. Jag ska inte gå in på några detaljer, utan bara berätta i stora drag om detta.

Kopiorna beställde jag från Stockholm stadsarkiv och de levererades som papperskopior. Det var 90 sidor! De innehöll det mesta som har med fosterhemsplaceringen och adoptionsärendet att göra. Flera brev mellan barnavårdsmannen och adoptivföräldrarna, ifyllda blanketter i ärendet, brev mellan en släkting till det bortadopterade barnet och barnavårdsmannen med mera. I barnavårdsmannens handlingar fanns i detalj beskrivet den bortadopterades mor och hennes, som man då såg det, tillkortakommanden med både omdömen och uppgifter om sjukhusvistelser och mycket annat. En mycket diger akt som sträcker sig över flera år eftersom barnet först blev fosterbarn och sedan adopterat.

I det andra fallet, där sekretessgränsen ännu inte passerats, fick vi ut en s k personbild på en förälder till det barn som adopterats bort. I personbilden ingick de barn som fötts av modern men det bortadopterade barnet var överstruket med svart tusch. Det avslöjade ju ingen personlig information men är en bekräftelse på att det fanns ett barn som adopterats bort, vilket tidigare var osäkert i denna familj. Nu får kunden vänta på att åren ska gå tills sekretessgränsen passerat innan fullständiga uppgifter kan fås ut. Personbild beställer man från Skatteverket.

Sekretessgränsen är 70 år och ett barn som blivit bortadopterat för 70 år sedan kan ju i många fall fortfarande vara i livet. Därför gäller naturligtvis att hantera sådan här information med hänsyn till detta, om det inte gäller dig själv eller att det bortadopterade barnet själv medverkar till beställningen. Med tanke på att det i mitt tycke var mycket känslig information som fanns i adoptionshandlingarna från 1920-talet (fallet var inte avslutat förrän i början av 1940-talet) så är det tydligen så att sekretessen på 70 år även gäller känslig information. Jag är nästan förvånad över att den inte är längre.

Som släktforskare i 1900-talets arkivhandlingar anser jag att man måste alltid ha tanken med sig att information man får fram egentligen är ganska nära i tiden och att det mycket väl kan finnas släktingar och andra som fortfarande lever och berörs av det. Eller personer som känt dem som är berörda och det kan bli mycket personligt. Bara för att en arkivhandling är offentlig är det inte givet att innehållet ska spridas urskiljningslöst.

Däremot vill jag med det här blogginlägget visa på möjligheten att beställa kopior på handlingar från arkiven, oavsett om det gäller adoptionshandlingar eller annat. Om du inte kan åka dit själv och titta på det. Våra arkiv är fantastiskt rika och det är så liten del som är digitaliserad. Kostnaden för papperskopior är 4 kr/sida (jag tror att det även gäller digitala kopior) och sedan tillkommer eventuell forskningsavgift för arkivarien.

Adoptioner infördes inte förrän 1918. Innan dess var barnen fosterbarn, och så vitt jag vet, utan arvsrätt om inte fosterföräldrarna skrev testamente. Landsarkivet i Uppsala har en guide om adopterade barn och Barbro Nordlöf har skrivit en bok om adoptioner i Stockholm.

Innan adoptioner blev lagliga 1918 placerades barn enbart i fosterhem. Oidentifierat barn, bild från Bohusläns museum, fotograf Henri Osti. Bildlicens: Public Domain.

Stockholms Stadsarkiv är en verklig guldgruva för släktforskare. Inte bara själva arkivet utan också det som gjorts tillgängligt på webben. Har du släkt i Stockholm men ännu inte hittat alla godbitar så ska jag ge dig lite tips här.

Rotemansarkivet är nog välbekant för de allra flesta, en sökbar databas med uppgifter om folk som bott i Stockholm under åren 1878-1926. Den finns i två versioner: dels en som kan köpas på cd eller usb, dels en gratisversion på Stockholms Stadsarkivs hemsida.
Köpversionen innehåller över 6,3 miljoner poster och gratisversionen ungefär 4,3 miljoner. Den senaste köpversionen, Rotemannen 3, kom ut i augusti och är nu komplett. Något som är en stor förbättring med de senaste versionerna av Rotemannen är dels att den nu finns på usb så att vi med moderna datorer utan cd-fack kan använda den, dels att den också numera är konverterad för Mac. Ett stort steg framåt.
Rotemansarkivet är i stället för husförhörslängder och församlingsböcker och innehåller ungefär samma uppgifter. Det bodde så mycket folk i Stockholm och de flyttade ofta så det lär ha blivit för mycket för pastorsämbetena att hålla reda på alla. I stället inrättades rotemanskontoren.
Idag lördag presenteras Rotemannen på Stockholms stadsarkiv, ser jag.

Rotemansexpeditionen i rote 13, Stadsgårdsroten på Södermalm med rotemannen Carl August Lundberg till vänster. Fotografiet är taget under perioden 1908-1926, det är en gåva av Brita och Fredric Bedoire och finns på Stadsarkivet. Licens: CC-BY.

Om du söker någon före 1878 är det fortfarande kyrkoarkiven som gäller. Men Stockholm var stort redan då och många släktforskare har nog hamnat i situationen där en inflyttad förfader i en landsbygdssocken bara uppges komma från Stockholm, utan att någon församling finns angiven. Då får man leta... Ett bra alternativ kan då vara att använda sig av tillgängliga register över kyrkböcker plus mantalslängder och register till dessa. Det kan underlätta mycket. Sådana register finns på Stockholms stadsarkivs webbplats. På hemsidan finns samlat information om alla sökbara register. Det är här du har nyckeln till de många olika arkivhandlingarna och databaserna.
Länkarna finns också samlade i alfabetisk ordning.
Själv har jag mest använt mig av registren till kyrkböckerna och mantalslängderna. Arkivhandlingarna är inte heltäckande, det finns en del luckor och i vissa fall finns bara register, inga handlingar. Men då kanske du via registret kan hitta rätt person i rätt församling.
Det här måste du bekanta dig med om du har anor som bott i Stockholm.

Allt i Stockholms stadsarkiv är inte personrelaterat. T ex en mängd kartor som visar Stockholms förändring och hur det såg ut när förfäderna bodde där. Du kanske har en adress till en ana men adressen har ändrats, då går det att hitta i ett register här.

Bland signalementsfotografier på efterlysta 1869-1920 kan bilder på släktens kriminella finnas. Det går också att söka i polisunderrättelser, men ingen direktlänk till själva utgåvan.

Letar du efter bilder från platser där anorna bott, då kan du söka i Stockholmskällan. Det är en söktjänst för Stockholms historia med bland annat mängder av fotografier och målningar, litteratur och broschyrer om t ex olika stadsdelars framväxt.

Stadsarkivets karttjänst är imponerande. Här ser vi var rotemanskontoret låg för rote 13 (droppen på kartorna). Överst är en karta från 1909, alltså vid tiden för rotemanskontorets verksamhet. Underst är en karta från samma område 1828, före järnvägen och när sjön Fatburen fanns kvar. Idag är järnvägen borta här och i stället ligger Fatbursparken intill Medborgarplatsen. Kartorna är hämtade här.

Bild från signalementsfotografierna 1869-1920. Anna Regina Carlsson, född 1875 i Ytterenhörna i Södermanland, straffades 1893 för stöld från husbonde.

Mantalslängden från 1870. Här finns en hel del uppgifter om fabriksarbeterskan Anna Andersotter, född 1845 och som bodde i Maria församling.Vi får t ex veta var hon arbetade. Sådana uppgifter brukar inte finnas i husförhörslängderna.

Mantalslängderna är sökbara. Så här ser den ut 1810 sidan 40, med extra kyrkodrängen Johan Jansson och hans familj.

Utöver allt det som du kan hitta fram till på webben så finns förstås alla arkivhandlingar i hyllorna, Stockholms Stadsarkiv fungerar som landsarkiv för Stockholms stad och län. Foto: Arkivarie Mats Hayen, bild från Wikipedia, licens CC 3.0.

Tillägg:

Rotemannen 3 (köpversionen) kan köpas från Rötterbokhandeln och från Riksarkivet.

Arkiv Digital och Svar:

Jag vill avsluta med att påminna om ett par andra saker i arkiven som ni inte bör missa.

Hos Arkiv Digital finns avfotograferade mantalskort från åren 1926-1939, alltså som tar vid efter Rotemansarkivet. Det gäller människor som flyttat mellan församlingar eller som dött. De finns under Överståthållareämbetet i menyn Arkivtyp.

Både Arkiv Digital och Svar har flyttlängderna från Stockholmsförsamlingarna. Efter att rotemansorganisationen införts har prästerna i flera fall gjort en del anteckningar i flyttlängderna i stället, t ex hänvisningar till födelsebok eller vigselbok, men ibland också en del andra anteckningar. Det kan vara idé att titta i flyttlängderna, framför allt inflyttningslängderna, även om du hittar den du söker i Rotemansarkivet.

John Laurentius Skantze var bryggmästare i Falkenberg vid förra sekelskiftet och grundade bryggeriet Falken (numera Falcon) 1896. Han föddes 1872 och dog 1944.

Han lämnade efter sig inte bara ett blomstrande bryggeri utan också ett gårdsarkiv med handlingar från 1609 till 1759. Det är Arvidstorps gårdsarkiv, en gård i Stafsinge socken men som ligger i utkanten av Falkenbergs stad, och idag är en stadsdel. Gårdsarkivet innehåller bland annat brev och domar från fiskerätten, enligt Arkiv Digital som fotograferat arkivet.

Själva gårdsarkivet finns på Landsarkivet i Lund och är ett av många enskilda arkiv. Men där har man av misstag skrivit att John L Skantze var byggmästare och inte bryggmästare. Men känner en till Falkenberg så är kanske bryggmästare Skantze bekant, åtminstone släkten Skantze.

Det finns många gamla gårdsarkiv bevarade men de flesta finns kanske kvar på gårdarna och har inte lämnats till någon arkivmyndighet, åtminstone om gården är kvar i släkten. Andra gårdsarkiv har förmodligen också kastats vid försäljningar av dem som tycker att gamla papper inte är mycket att ha. Men detta finns kvar.

Själv är jag inte någon hejare på att läsa 1700-talets handstil men jag vet att det finns många duktiga handstilstolkare bland er släktforskare. Om jag var idog nog skulle jag kanske till slut få bukt med bokstäverna här, för en del går i alla fall att läsa:


Så här ser en sida ut. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 29 / sid 27 (AID: v174552.b29.s27, NAD: SE/LLA/307000312).

Detta är ett domprotokoll (tror jag) från 1759, som börjar med "Utslag över åboarna på Börje Olsgården och Ola Svensgården i Arvidstorp...". Namnen på åboarna tolkar jag som Bengt Börjesson, Tufve Andersson, Jöns Larsson, Nils Nilsson och Hans Arvidsson. När jag läser vidare verkar det som om de ansöker om att få nyttja något på Jöns Andersgård, kanske är det detta som gäller fisket. Har du dessa bönder i din släkt så är ett tips att ta en titt i gårdsarkivet, som du hittar i Stafsinge kyrkoarkiv hos Arkiv Digital.

Den första husförhörslängden från Stafsinge är från 1762, alltså tre år senare. Där finns åboarna i Arvidstorps by:

 
Jöns Larsson bor på Olof Svensgård och är 37 år, hans hustru heter Karin Jonsdotter och de har två barn. Där bor också den något yngre Bengt Börjesson med sin familj. Bengt är överstruken, kanske har han dött. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).


På Börje Olsgården hittar vi Nils Nilsson och hans hustru Anna Torbjörnsdotter. Hans mor Gunnil Nilsdotter bor hos dem. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).

Vad jag kan se fanns det tre gårdar på Arvidstorp nummer 1 vid denna tid, plus några torp. Frågan är om detta var en granntvist som innebar osämja i byn eller om det kanske bara handlar om en administrativ åtgärd? Kanske har någon av er läst handlingarna och känner till mer? I alla fall måste bryggmästare Skantze ha tyckt att detta var viktiga handlingar eftersom han sparat dem och lämnat dem till landsarkivet.


Ett prov på texten från 1605. Då hörde Halland till Danmark. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 4 / sid 3 (AID: v174552.b4.s3, NAD: SE/LLA/307000312).

Om bryggmästaren bodde på Arvidstorp eller ägde någon av gårdarna där vet jag inte. Enligt folkräkningarna bor han inne Falkenberg. Han föddes i Kungsbacka och hans släkt kom från norra Halland. Det här är en släkt med  idel sjökaptener, kronolänsmän och hantverkare. Familjenamnet Skantze togs i mitten av 1700-talet och den förste ska ha varit Lars Skantze som levde 1742-1823. Hans son Johannes fick minst fyra barn. Dennes son Olof blev farfar till John Laurentius. Ett par andra barn blev anor till Patrik Skantze i Karlskrona som skrivit en bok om släkten. Boken kom ut 2015 och heter "I nytt ljus". Den handlar mest om Karlskronagrenen av släkten och den lampfabrik som drivs där än idag.

En i släkten Skantze i Falkenberg var Anna Skantze. Hon var min chef på Falkenbergs Museum när jag sommarjobbade där i min ungdom, jag tror det var 1969. Egentligen ingick hon inte i släkten Skantze för hon var ingift, men hon har skrivit en bok om släkten. Anna Skantze var gift med John Laurentius son Olof Arvid Skantze. Det finns också en annan bok skriven av Erik Hägge som handlar om bryggmästare Skantze.


I Patrik Skantzes bok finns ett släktträd med bild på bryggmästare John L Skantze. Bilden är från boken, som jag recenserade i tidningen Släkthistoriskt Forum nr 2 förra året.

I Digitalt Musuem finns denna bild där John Skantze ska vara med. Kan det vara mannen längst till höger i raden som står framför trappan? Bilden är tagen av en fotograf från Hallbergs Atelier i Halmstad 1927 och visar Hyptoteksförenings styrelse i Halmstad. Fotografiet ingår i Hallands Konstmuseums samlingar. Bildlicens: CC 4.0 för icke kommersiellt bruk.

Vart vill jag komma med detta lite spretiga blogginlägg? Jo, framför allt tipsa om ett udda arkiv som kan vara intressant för släktforskare. Och lokal personhistoria är alltid intressant, tycker jag. Så håll till godo!

 

Jag minns ännu mina första trevande steg som släktforskare, kring millennieskiftet. Genom pastorsexpeditionen i Västra Karaby hade farfar fått fram födelseuppgifter för sin farmor Anna Svensson, som tydligen var född Jönsdotter i Lomma socken den 30 mars 1866. Detta var på den tiden då alla kyrkoböcker mellan 1895 och 1991 ännu låg kvar ute hos församlingarna, och då SVAR var allenarådande om man ville släktforska utanför landsarkivens tjocka väggar. Jag fick alltså vända mig till SVAR för vidare forskning bakåt, en procedur som kändes evighetslång för en fjortonårig novis i släktforskning. På tal om novis så hade jag ju hört talas om de där fadersnamnen, patronymikonen, men det kändes ändå lite overkligt att hitta sin första anmoder som var född med ett sådant och inte ett sonnamn. Men tillbaka till SVAR.

Kyrkoböcker på mikrokort kunde man som sagt endast beställa från SVAR, med hjälp av pappersblanketter i stadsbibliotekets källare. Dessa fylldes noggrant i och sändes sedan iväg till Ramsele, varifrån man så småningom fick hemskickat de beställda mikrokorten tillsammans med en faktura. Jag som inte hade egen mikrokortläsare fick dessutom snällt återvända till stadsbibliotekets källare, där det oftast var kö till mikrokortläsarna – det var fler än jag som ville spåra sina förfäder. Trots denna eviga väntan, detta hopplöst omoderna system och krångliga sätt att forska minns jag mina första trevande steg inom släktforskningens värld som magiska. Och det är denna magi, denna innerligt passionerade känsla som ännu efter sexton år är lika stark som då det begav sig.

b2ap3_thumbnail_2016-12-15_20161229-115130_1.JPG

Släktforskning för mig är verkligen allt – min hobby, min lycka, min avkoppling och passion. Men rubriken på dagens blogg ska inte bara utläsas ”släktforskning för mig”, utan även ”släktforskning för mig”. Ty släktforskningen har verkligen fört mig dit jag aldrig trodde att jag skulle hamna, till kunskaper om sådant jag inte ens visste fanns. Under dessa sexton år har jag lärt mig om rättshistoria och geografi, kungalängder och äldre tiders namnskick, om allmogens vanligaste bruksföremål under 1800-talet och 1700-talets värderingar, valuta och priser – visste ni till exempel att det kostade en hel riksdaler att reparera en peruk i Ystad år 1790?

För att inte tala om allt jag fått uppleva under dessa år! Jag har lyssnat på min mormors mormors fars fiolspel, beskådat min farfars farfars farfars stövlar, spårat släktingar över hela USA, besökt min farmors farmors syssling och rotat runt i peruanska kyrkoböcker – det är inte klokt vad snabbt man lär sig begrepp som defunciones, testigo och inscripciones tardías de nacimientos! Jag har hittat fotografier på förfäder födda på 1700-talet, gråtit över en anfaders initialer i en klockarbänk från 1500-talet, funnit släktskap med författare, artister och hollywoodstjärnor, och läst brev från alla möjliga kungligheter. Jag vet att man inte borde, men jag tog av mig de vita handskarna och lät försiktigt fingret glida över Karl XII:s egenhändiga namnteckning i ett brev från 1716...

Ja, släktforskningen är verkligen fantastisk, och man vet aldrig var man hamnar – det vet jag inte ens nu, när jag lämnar Rötterbloggen efter tre år. Något jag däremot vet är att dessa år har varit fantastiska, inspirerande och lärorika, och jag är så ödmjuk och tacksam till släktforskarförbundets dåvarande ordförande Barbro Stålheim, som hösten 2013 frågade om jag ville blogga i Släktforskarförbundets nya blogg. Jag är även väldigt tacksam för alla roliga, trevliga och lärorika kommentarer, tankar och åsikter från Er, kära läsare. Kanske ses vi någonstans där ute, men tills dess – ta hand om er, fortsätt släktforska och tack för dessa tre år!

Släktforskning har nog aldrig varit hetare än idag, men i alla tider har människor varit genealogiskt intresserade. Det är dock svårt att begripa hur man kunde släktforska i en tid bortom ArkivDigital, Släktforskarförbundets CD-skivor och blixtsnabb e-post – men se, det kunde man! I många fall har dessa tidiga genealogers forskningsmaterial dessutom bevarats åt eftervärlden – till fromma för nutida släktforskare.

b2ap3_thumbnail_IMG_4954.JPG

Gustaf Sommelius (1726-1800), samtida siluett.

En av dessa tidiga genealoger var Gustaf Sommelius (1726-1800), bibliotekarie vid Lunds universitet. Som docent i österländska och grekiska språken hade han 1756 blivit rektor för Lunds skola och bevärdigades 1763 med professors namn, heder och värdighet. Från 1767 till sin död var han bibliotekarie vid Lunds universitet, en tjänst som krävde att han dessutom undervisade i lärdomshistoria. Undervisningen var krävande, men trots mängder av föreläsningar och över fyrahundra akademiska avhandlingar fann han tid till sin stora passion – släkt- och personforskning. Framförallt utredde han prästsläkter i Skåne och Blekinge till sitt omfattande verk om skånska prästerskapets historia, men forskningen förblev ofullbordad, antagligen på grund av undervisningsskyldigheten. Det enda som hann publiceras var Skånska clereciets historia (1763) och Lexici eruditorum Scanensium disputationibus (del 1-2, 1776-97), men det omfattande forskningsmaterialet finns ännu bevarat på Lunds universitetsbibliotek.

Det för släktforskare mest intressanta materialet är de fem volymer som kommit att kallas »Strödda lefvernesbeskrifningar och anteckningar över skånska kyrkoherdar». Som namnet antyder ligger tyngdpunkten på just skånska kyrkoherdar, men volymerna innehåller även blekingska präster och mycket annat intressant material – såsom släktträd, självbiografier, likpredikningar, korrespondens, avskrifter och teckningar av numera försvunna gravstenar och epitafier. Bland de bevarade släktträden finner man prästsläkter såsom Abelin, Albin, Findorf och Sorbon, men även denna förtjusande stamtavla över skånsk-blekingska släkten Wankif:

b2ap3_thumbnail_Wankif.JPG

Man stöter dock inte bara på regelrätta släktträd och stamtavlor, utan även mindre släktutredningar. En av dem gav mig svaret på vart klockaren Nils Månsson Rönnows dotter Anna Espman från Äspö tog vägen: »Dorothea Hobro gift med Klåckaren Nills Månsson Rönnow uti Espö, huilkas Barn kallade sig Espman; sonen Jöns Espman blef Kyrkoherde 1709 på Huen och 1715 i Tranås, Margareta gift med StallMästaren Jacob Hagerman på Wittskiöfle och Catharina gift med Quartermästaren Olof Lönquist fader till Kyrkoherde Niclas Olaus Lönquist i Bara […]. Anna gift med Strandridaren Daniel Svensson Ring i Silfwitsborg, döde båda i Pästen, lämnade efter sig sönerna Sven och Carl, som kalla sig Ringman». Samlingen innehåller dessutom många avskrivna likpredikningar, till stor del sådana som inte går att hitta på exempelvis universitetsbiblioteken. En av dem hölls över min anmoder Ingrid Sommars bror, häradsprosten Jöns Sommar (1675-1750) i Östra Hoby, och noggrant avskriven som den är innehåller den namn på både mor, far och morfar:

»Beträffande det förra: Så har salige Herr Probstens berömmeliga förda lefnadswandel tagit sin början den 24. Junii åhr 1675, då han uti Swenskiöps Sochn och Frosta Härad blifwit född till werlden. Fadren war för detta Kyrkioherden wid Swenskiöps och Huaröds Församlingar wälährewyrdige och Höglärde nu hos Gud salige Herr Daniel Sommar; Modren war wälähreborna och dygde-zirade Frun Fru Maria Frisdorf, förra Kyrkioherdens uti Huaröd wälährewyrdige och Höglärde Herr Petter Frisdorfs kjärälskeliga dotter.»

Man finner även många prästerliga självbiografier, flera av dem egenhändigt nedtecknade i korrespondens med professor Sommelius under 1700-talet, men också en och annan äldre levnadsberättelse – däribland kyrkoherden Niels Pedersen Quidings från mitten av 1600-talet:

b2ap3_thumbnail_Qwiding.JPG

»ANNO 1581. Den 6, Octobris, En Fredag Morgen tielig er Jeg födt i Qwiinge Præstegaard i Giönge Herredt aff Erlige Hæderlige æcte Förældre; Min Fader: Her Peder Nielßön, da Sognepræst till Qwiinge och Gryd. Min Moder Berete Peders daatter, som begge hwiler i Qwiinge Kircke och forwenter en ærefuld Opstandelse och it æwigt Liff.

Anno 1590. Wed Michaelis kom Jeg til Wæ schole, effter Jeg haffde lærdt min A. B. C. hiemme aff bemelte min S. Fader.»

Dokumentet vittnar om professor Sommelius’ jakt på originalhandlingar, något man finner många exempel på i samlingen. Ett av dem är brevet från prästänkan Karine salig Jacob Hansens, daterat Vinslöv den 17 april 1651, där hon tackar för hjälpen med hennes sjuke make, men förklarar att han inte behöver mer hjälp här på jorden:

»Herhoes giffuendes eder sörgeligen tilkiende, att efftersom Gud alleennest: effter sin welbehagelige willje oc urandsagelige wisdoms raad haffuer nu effter lang hiemsögelse hedenkaldet fra denne elendige werden, til sit himmelsche Rijge, min hiertekiere hosbonde nu S: med Gud, her Jacob Hanß Sogneprest til Winslöff oc Neflinge Sogner oc Proust offuer Giöngeherredt, da behöffuer samme S: Mennische intet meere end en Christelig begraffuelses Jordeferd.»

Något annat man finner mängder av i samlingen är de kyrkobeskrivningar som Sommelius tänkte använda i sin forskning, och som han antagligen uppmanat Lunds stifts prästerskap att sända in till honom. De är oftast väldigt detaljerade med både teckningar och avskrifter, och man kan därför hitta ovärderliga genealogiska och biografiska uppgifter från sedermera försvunna gravstenar. Kyrkoherden Gustaf Wisings gravsten i Hyby kyrka ger exempelvis både hans och hustruns födelsedata:

b2ap3_thumbnail_Hyby.JPG

»Här hvilar i Christo Högvällärd man sal. Mag. Gustaf Wising fordom Pastor och probst uti Högby. Barnfödt på Wisingsö i Småland d 1 Jan. åhr 1647. som i Gudi afsomnade d 15 Maj 1697. tillika med sin dygdrika K. Hustru Sal. Gundela Timberman, född i Stockholm d 29 Nov. 1636. och i Herranom afled d … år … med 2 theras kära Barn Sal. Herrman och Sal. Hermanna Wising. Gud förläne dem en frögdefull upståndelse på Herrans dag.»

Äldre tiders kyrkor kryllade dessutom av epitafier och begravningsvapen, varav de flesta numera är förkomna, men även dessa har bevarats åt eftervärlden tack vare de insända kyrkobeskrivningarna. Med tanke på att dessa personminnen var hotade redan då det begav sig är det lätt att förstå varför de inte bevarats till våra dagar, något prosten Sundius' brev den 19 oktober 1762 vittnar om:

b2ap3_thumbnail_Allerum.JPG

»Epitaphier öfwer prester äro i Fleninge kyrka inga, och här allenast 2ne: af hwilka det äldre, öfwer pastor Canutus Johannis, har warit, jemte en bröst-bild, stäldt med latinska versar uti samtal imellan den afledne och hans effterlefwande barn; men är så sönderfallit, och bokstäfwerne i denna fuktiga kyrkan så affallne, at man endast kunnat samla ett par stropher af begynnelsen, och platt ingen reda få på det följande och aldramästa. Det senare är öfwer pastores Nils Thulin och Palle Bång, af bägges deras enka upsatt, och innehåller allenast dessa mäns födelse, ämbets-tilträde och död; hwilka omständigheter jag meddelt tilförene. Håller altså för onödigt, at afskrifwa dessa epitaphier, men skall dock gjerna effterkommat, om så åstundas.»

Det är dock inte bara prästerliga personminnen som fångat skribenternas intresse, utan de flesta intressanta gamla föremål. Från Strövelstorps kyrka finns exempelvis en förteckning över medeltida adelsgravar, med detaljerade bilder på adliga vapensköldar och namn:

b2ap3_thumbnail_Strvelstorp.JPG

Korrespondensen i Sommelius’ samling innehåller även mer regelrätta brev, som både ger uppgifter om samtiden och forntiden. Dåvarande komministern Andreas Lanærus i Karlshamn berättar exempelvis i ett brev till Sommelius 1763 angående den blekingska prästsläkten Gullberg att

»Jag ärhindrar mig eljest at jag wid et tillfälle talade om denna slägten med magister Gullberg i CarlsCrona, som är son af wår Jöns Gullbergs cousin. Han sade att denna slägten är en märkwärdig prästeslägt och nämbde äfwen att hela slägtregisteret war till finnandes hos en flicka, som war, om jag mins rätt, brordoter af wår Gullberg, och skall wistas hos en klockare i Södra Hoeslöf, benembd Nobelius.»

och kyrkoherden Ivar Wandel förklarar i ett odaterat brev varifrån han tagit sitt släktnamn, något som avslöjar flera släktled bakåt:

»mitt tilnamn tagit af moderen emedan hon hetat Wandell och min fader Wanstad effter byen Wanstad i Färs Härad, när jag nu med åhren kom till at skrifwa mitt nampn tykte iag bättre om min moders nampn än faders och behölt sålunda den ena stafwelsen af fadrens men bägge af modrens nampn; beträffande eliest min moders nampn, så har hon det bekommit af sin fader klåckare fordom i Högzeröd, Jöns Wandell, hwilkens fader war lector i Lund, kort förän academien blef inauguerat och hetat Ifwar Wandell, effter hwilken iag fådt mitt dope-namn, denna lector Wandells fader har warit biskopp i Kiöppenhamn och hetat Jöns eller Johan Wandell.»

Detta var några av alla de genealogiska och biografiska skatter som gömmer sig i Gustaf Sommelius' efterlämnade forskningsmaterial, och om man har (präst)släkt i Skåne eller Blekinge finns det all anledning att studera materialet – det är lättöverskådligt tack vare den detaljerade förteckningen. Liknande samlingar finns på fler platser i Sverige, och det är en rörande tanke att man som nutida släktforskare kan komma vidare i forskningen – tack vare dessa tidiga släktforskare.

Som släktforskare kan man lätt sätta sig in den oerhörda lycka man skulle känna om man hittar ett försvunnet arkiv fyllt med fantastiska handlingar. Snart kommer vi alla att få se ett nytt, spännande fynd i arkivvärlden.

På Kartografiska sällskapets årliga konferens i Gävle, Kartdagarna, presenterade agrarhistorikern Clas Tollin just en försvunnen men upphittad skatt. Clas Tollin arbetar på Riksarkivet med nationalutgåvan av de äldre geometriska kartorna (1630-1655). Han är också projektansvarig för de yngre geometriska kartorna (1680-1700).

I arbetet med de yngre kartorna började man undra varför det fanns konceptkartor, de skisser som gjordes vid uppmätningen i fält, men inte renovationer, de slutliga renritade kartorna. Jordeboken har signum C5, men den hade slaktats och de yngre kartorna hade brutits ut. Till slut, så sent som i mars 2016, hittade man en jordebok med signum F1a:30 och där fanns de! En färgsprakande samling av fantastiska kartor, nästan konstverk, som lantmätarna Hans Ranie och Erik Agner producerat under 1680-90- talen.  Kartorna omfattar det tidigare Sörmlands län, alltså även delar av dagens Stockholms län.  De hade inte kommit med i Lantmäteriets omfattande scanningar och heller inte i projektet yngre kartor.

Kartorna innehåller detaljerade beskrivningar och kartläggning av mer än 60 säterier i området, med sina underliggande rå- och rörshemman. Dessa hemman låg i samma by som sätesgården och de fick särskilda privilegier liknande adelns, de räknades till det ypperliga frälset. I och med denna upptäckt kommer man att få ytterligare kunskaper om Sörmlands orter och gårdar. Clas Tollin gav exempel på frågor som redan besvarats, som till exempel varför det finns två Sävstaholm i Vingåker. Man kan också ibland se var det funnits byar som evakuerats i samband med byggandet av de nya herrgårdarna.

b2ap3_thumbnail_Sfstaholm.pngb2ap3_thumbnail_DahlbergsSvstaholm.jpg

Under föredraget fick vi också se några av de fantastiska bilder som finns på kartorna, byggnader avbildades av lantmätaren och han ritade också in bilder på människor. Det går att jämföra lantmätarens bilder av säterierna med Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna (till höger). Dahlberg var ju känd för att försköna sina herrgårdar och slott, stämmer hans gravyrer med samtida lantmätarbilder?

Alla släktforskare och hembygdsforskare, speciellt i Sörmland, har något att se fram emot då Riksarkivet öppnar i oktober, kartorna blir fritt tillgängliga på nätet med transkriberade texter och geoidentifierade platser.

b2ap3_thumbnail_HAnsRanie.jpg 

Hans Ranie, lantmätare, sedermera bergmästare död 1719, kan bilden vara ett självporträtt?

Erik Nilsson Agner, lantmätare och matematiker, ca 1642 – 1727.

Läs mera:

http://riksarkivet.se/geometriska

http://riksarkivet.se/yngre-geometriska-kartor

Ett stort tack till Clas Tollin för att du lånade ut dina bilder!

De flesta släktforskare vet att de statliga arkiven förvarar tusentals hyllmeter av gulnat gammalt papper, men där finns även mycket annat intressant – däribland en hel del fotografier. Ett av dem, Krigsarkivet i Stockholm, har en omfattande fotografisamling delats upp i framförallt fem delar: 1) gruppfotosamlingen, 2) porträttsamlingen, 3) porträttalbumsamlingen, 4) unikatsamlingen och 5) albumsamlingen. Gruppfotosamlingen (1) är en av Krigsarkivets största fotosamlingar, och innehåller närmare 9000 fotografier. Dessa utgörs till större delen av gruppbilder av officerare, dock inte alltid namngivna, men även många svartvita bilder från regementen, militära skolor, kompanier och andra truppavdelningar samt staber, kårer och fältövningar.

b2ap3_thumbnail_Bild-1-album-103.JPG

Krigsarkivets porträttalbumsamling innehåller många fotoalbum, fyllda av vackra gamla porträttfotografier. I album nr. 103, som tillhörde överstelöjtnanten och konstnären J. G. Arsenius (1818-1903), finner man exempelvis fotografier på kammarrådet Beck, bankokommissarien H. Ossbahr, prosten J. A. Säwe och patronen Korsell.

Kortkatalogen är ganska omfattande, och utgör nyckeln till fotografisamlingarna. Kapten Mauritz Gabriel Clairfelts (1821-1908) kort hänvisar exempelvis både till porträttsamlingen och porträttalbum nr. 113, sidan 16.

Porträttsamlingen (2) består av olika delar, både monterade och omonterade. Främst innehåller samlingen officerare, men där finns även många porträtt på kungar, präster, och musikdirektörer, allt från 1500-talet till en bra bit in på 1900-talet. Den monterade delen har ett namnregister som sedan många år tillbaka finns sökbart via SVAR, och även utan abonnemang ger sökträffarna information om namn, data och vilken samling porträttet tillhör (arméns eller flottans porträttsamling). Porträttsamlingen finns även indexerad i en kortkatalog i Krigsarkivets expedition, där man dessutom finner hänvisningar till porträttalbumsamlingen (3). Många av fotografierna visar oljeporträtt och miniatyrer, men även vördnadsbjudande gamla militärer födda i slutet av 1700-talet. I album nr. 165 hittar man bland andra överstelöjtnant Daniel Boëthius (1791-1870) och de tre majorerna Julius Fredrik von Sass (1790-1874), Peter Georg von Wright (1793-1868) och Robert Ulrik Henrik von Bahr (1794-1873), som syns i mitten i albumet nedan från vänster till höger:

b2ap3_thumbnail_Bild-3-album-165.jpg

Om porträttsamlingen främst består av officerare innehåller porträttalbumsamlingen personer av skiftande bakgrund, och medan de gemena soldaterna och ryttarna i regel återfinns i den anonyma massan bland gruppbilderna innehåller porträttalbumsamlingen fotografier på mer framstående soldater som antingen tjänstgjort länge eller tilldelats medaljer och dylikt. I album nr. 168 finner man till exempel tre soldater från Upplands regemente, från vänster till höger nr. 32 Anders Eklund (1793-1866) vid Enköpings kompani, nr. 84 Jan Flinta (1795-1874) vid Livkompaniet samt nr. 66 Jan Erik Bergqvist (1822-1876) vid Hagunda kompani, varav Eklund tilldelades svärdsmedaljen 1855 och Flinta tjänade sin rote i hela fyrtiofem år:

b2ap3_thumbnail_Bild-4.jpg

I porträttalbumsamlingen finns även många kvinnor, främst hustrur och döttrar till framstående män – både militära och civila – men även aktriser, konstnärinnor och andra spännande damer. Albumen innehåller även många fotografier på änkefruar födda kring sekelskiftet 1800 eller till och med under 1700-talet, och tre av dem möter betraktaren i sina finaste kläder: från vänster till höger har vi Sophie Hagström (1804-1891), änka efter professorn och konstnären Carl Johan Fahlcrantz i Stockholm, Clara Molander (1796-1873), änka efter komminister J. A. Blom i Grebo pastorat och Ulrika Talena Boij (1784-1878), änka efter lagmannen Gustaf von Röök i Åkerby.

b2ap3_thumbnail_Bild-5.jpg

Om ni har möjlighet nästa gång ni är i Stockholm, sväng inom Krigsarkivet och botanisera i deras stora fotografisamling. Som synes innehåller den många intressanta gamla fotografier, och vem vet – kanske hittar även du någon släkting eller ana?

P. S. På tal om gamla fotografier – ni har väl inte missat artikeln i Folkbladet om Anbytarforums egen fotodetektiv, Ann-Mari Bäckman?

Igår besökte jag Arkivcentrum Syd i Lund, en plats jag reser till alltför sällan med tanke på hur många lyckliga stunder jag haft där. Det blev många volymer att undersöka, och medan jag satt där i forskarsalen funderade jag över hur det hela startade för mig, när jag började släktforska för sexton år sedan. Då gällde det att skynda sig in i landsarkivets forskarsal när de öppnade klockan 9, annars var risken stor att man inte fick plats. När jag besökte Arkivcentrum Syd igår lunkade jag in vid klockan 11, och tyckte att det var ovanligt många besökare i forskarsalen – då var ändå nitton av de tjugofyra forskarplatserna lediga!

b2ap3_thumbnail_2_20160407-180439_1.jpg

Vad betyder egentligen arkiven i dagens digitaliserade värld, där allt går i en rasande fart? Hur många av de som börjar släktforska idag kommer aldrig någonsin sätta sin fot på ett arkiv? Hur vänder vi denna trend, och hur kan arkiven bli populära igen? På vilket sätt kan man förhindra att arkiven blir något som ska digitaliseras sönder och sedan glömmas bort? Arkiven svämmar nämligen över av spännande register, databaser och källmaterial som ännu inte har (och kanske aldrig kommer att) digitaliseras, och den släktforskare som aldrig besöker ett arkiv går utan tvekan miste om härliga upplevelser.

b2ap3_thumbnail_1_20160407-180503_1.jpg

Vid ett av mina senaste besök på Arkivcentrum syd plöjde jag domböcker som ännu inte blivit digitaliserade. Jag letade efter min utomäktenskapliga anmoder Johanna Johansdotters (1816-1883) föräldrar i Hyby, men tyvärr höll de sig undan. I Bara häradsrätts dombok 1815 fick jag dock reda på att Johannas farmors bror Sven Ahlström (1769-1823) tydligen slapp betala skatt eftersom han var blind. Hur han då kunde vara församlingens organist övergick mitt förstånd, men i Hybys sockenstämmoprotokoll 1813 läste jag sedan att »Sven Ahlström är anförd såsom blind, men är endast svagsynt eller mycket närsynt». Där ser man...

I 1817 års dombok upptäckte jag dessutom att min anmoder Karna Nilsdotter (1768-1828) i Vismarlöv tydligen tröttnade på att hennes ägor »ofta ofredas af vanartigt folk» och därför krävde böter för alla som vistades där olovligt, samtidigt som hennes dotters blivande svärfar Nils Larsson (1772-1846) i samma by hade det dåliga omdömet att dyka upp berusad vid hösttinget 1818. Häradsrätten ansåg att »alldenstund synbarligen märkas kunde, att bemälte Nils Larsson war drucken, fördenskull [...] varder han Nils Larsson, för första resan fylleri [inför Domstol] pliktfäld [...] och tillsades närvarande Kronofjerdingsman, att honom i förvar taga, intill dess han blifver nyckter». Många intressanta uppgifter till släktträdet, uppgifter som jag aldrig hittat om jag inte besökt ett arkiv.

b2ap3_thumbnail_3_20160407-180524_1.jpg

På arkiven finns inte bara arkivhandlingar, utan även mängder av böcker. Forskarsalens bokhyllor på Arkivcentrum Syd dignar av referenslitteratur av stort intresse för släktforskaren, såsom Lunds stifts herdaminne, Svenskt Biografiskt Lexikon, Hugo Samzelius' Kongl. skogs- och jägeristaten : biografiska studier 1539-1898 och Gustaf Upmarks Guld- och silversmeder i Sverige 1520-1850 – bara för att nämna några av dessa biografiska och genealogiskt intressanta titlar!

b2ap3_thumbnail_4_20160407-180546_1.jpg

Datorerna på Arkivcentrum Syd innehåller många spännande databaser och register, såsom Blekinge båtsmansregister, Bräkne härads dombok 1700-1750, Lunds landsarkivs bouppteckningsregister för diverse härads- och rådhusrätter, Svalövsbygdens födda-döda 1895-1936, Skråhandlingar och mycket annat spännande. Vad mer kan en släktforskare begära?

b2ap3_thumbnail_5_20160407-180609_1.jpg

Långt ifrån alla register har lagts in i datorn. I pärm efter pärm utanför forskarsalen trängs bouppteckningsregister ända fram till nutid, däribland över Halmstad 1900-1955, Eslövs tingsrätt 1984-2001, Karlshamn 1950-1984, Klippans tingsrätt 1980-1994 och Kristianstads rådhusrätt 1936-1966. Den som söker skall finna!

b2ap3_thumbnail_6_20160407-180635_1.jpg

Hur många av de som börjar släktforska anno 2016 kommer aldrig fylla i en sån här beställningsblankett? Troligen allt för många, vilket är synd eftersom dessa små filurer är en viktig nyckel till arkivens underbara värld. Här beställde jag själv fram Simrishamns dombok 1766, som mycket riktigt bekräftade att min anfader Reinhold Rasmusson (1766-1823) i Södra Mellby socken var son till skräddargesällen Rasmus Reinholdsson (1745-1827). Fadern erkände inte bara faderskapet frivilligt, utan ville dessutom betala tio daler silvermynt årligen till sonens uppfostran – bra jobbat, Rasmus!

b2ap3_thumbnail_8_20160407-180729_1.jpg

Att bläddra i de gamla handlingarna i forskarsalens lugna vrå bjuder alltid på en stunds meditation, långt bort från jäkt och stress. En möjlighet att sakta drömma sig tillbaka i tiden, och lägga all fokus på de människor som vandrat på jorden före oss. För vi måste komma ihåg att det är just människor vi forskar kring, något som ibland är lätt att glömma – men som man lika lätt påminns om på arkiven. En sådan påminnelse fick jag själv vid senaste besöket på Arkivcentrum Syd – den 15 maj 1724 krånglade någons fjäderpenna, så bland Lunds domkapitels brevkoncept samma år hamnade ett tydligt fingeravtryck i bläck. Den känsla jag fick av det lilla fingeravtrycket var obeskrivlig, och plötsligt kände jag mig verkligen som en länk mellan nutid och dåtid. De 292 år som passerat sedan fingeravtrycket hamnade där kändes plötsligt som ingenting, och denna fantastiska upplevelse fick jag vara med om – tack vare ett arkivbesök.

Just nu pågår Släktforskardagarna, årets stora släktforskningshändelse som hålls i slutet av augusti varje år och som nu har landat i Nyköping. Årets tema »Ett gods – en värld» speglar det sörmländska herrgårdslandskapet, och sedan de första Släktforskardagarna hölls i Lund 1987 har släktforskare vallfärdat till många svenska landskap och städer – från Luleå i norr till Malmö i söder. Under dessa dagar, som årligen drar mellan 3000-5000 besökare, kan man besöka intressanta mässor och föredrag, delta i middagar och spännande utflykter eller lära känna arkiv och föreningar lite bättre. Släktforskardagarna har blivit ett av världens största släktforskararrangemang, och tack vare dem intar vårt avlånga land utan tvekan en särskild plats på den genealogiska världskartan. Sverige har dock alltid varit ett unikt land när det gäller släktforskning, och jag skulle vilja gå så långt som att utnämna Sverige till världens bästa släktforskningsland, av flera anledningar:

1) De svenska kyrkoböckerna är bland Europas (om inte världens!) ypperligaste. Bortsett från enstaka brunna kyrkoarkiv och förkomna volymer är kyrkobokföringen i princip komplett sedan slutet av 1600-talet, vilket gör att man kan följa sina svenska förfäder långt tillbaka i tiden. Kyrkobokföringen har sitt ursprung i Karl XI:s kyrkolag från 1686, som bland annat stadgade att prästerna skulle nedteckna uppgifter om »Alle Brudefolck, med dheras och Föräldrarnas Namn, samt underrättelse, hwadan de äro komne, och hwad Witnesbörd the haft hafwa. [...] Alle Barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och Orten ther the födde äro. [...] The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äro begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder».

b2ap3_thumbnail_045-Mtta-Andersdotter.jpg

2) Husförhörslängderna och församlingsböckerna skiljer vårt land (och i viss mån även Finland) från resten av världen. Här samlas uppgifter om födelsedatum och födelseort, civilstånd och flyttningar, brott och andra anmärkningar, och tack vare denna unika källa kan man relativt enkelt följa Sveriges befolkning under hela 1800- och 1900-talet, och i många fall även under 1700-talet.

3) Digitaliseringen av det svenska arkivmaterialet har kommit långt, och i princip alla kyrkoböcker finns sedan länge tillgängliga via olika aktörer som i rask takt digitaliserar och indexerar nya källor.

4) Den svenska arkivlagstiftningen är en av de förnämsta i världen. I första hand är det Arkivlagen som stadgar arkivens skyldigheter gentemot oss släktforskare – arkiven skall inte bara bevara, ordna och vårda alla myndighetsarkiv samt tillgodose forskningens behov, utan även »organisera arkivet på ett sådant sätt att rätten att ta del av allmänna handlingar underlättas, […] upprätta dels en arkivbeskrivning som ger information om vilka slag av handlingar som kan finnas i myndighetens arkiv och hur arkivet är organiserat, dels en systematisk arkivförteckning [samt] skydda arkivet mot förstörelse, skada, tillgrepp och obehörig åtkomst». Våra rättigheter gentemot arkiven stadgas av Offentlighets- och sekretesslagen och Tryckfrihetsförordningen. Dessa båda lagar ser till att myndigheterna lämnar ut handlingarna så fort som möjligt samt att »rätten att ta del av allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen säkerställs samtidigt som sekretesskyddet upprätthålls», som det så vackert formuleras i Offentlighets- och sekretesslagens fjärde kapitel. Detta kapitel är för övrigt betydelsefullt för oss släktforskare eftersom det ålägger myndigheterna att »särskilt beakta [...] att enskilda bör ges goda möjligheter att söka allmänna handlingar» genom förteckningar, register och andra användbara sökingångar.

b2ap3_thumbnail_2015-07-06-11.43.31.jpg

5) Folkbokföringen i Sverige är bland de bästa – om inte den bästa – i världen. Ingen som sett »Spårlöst» på TV har väl missat att många andra länders folkbokföring är både utspridd och svårtillgänglig – lite handlingar här, någon databas där, på något dammigt kontor ute på landsbygden. Den svenska folkbokföringen är däremot sedan länge datoriserad och åtkomlig från hela landet, tack vare Skatteverket.

6) Sveriges Släktforskarförbund är ett väldigt engagerat förbund som inte bara driver Anbytarforum, Wiki-Rötter och Rötterbokhandeln utan även bidrar till utgivningen av många värdefulla CD-skivor och register såsom Sveriges dödbok, folkräkningarna, emigrantskivorna och Begravda i Sverige – för att inte tala om alla databaser på Rötter, såsom Porträttfynd, Avrättade, Tillfällighetsfynd, Gravstensinventeringen och Barnhus-sök.

7) Släktforskarföreningar finns det många av i Sverige, och i skrivande stund är hela 171 stycken anslutna till släktforskarförbundet. Här kan man hitta inspiration, hjälp och stöd – eller varför inte avlägsna släktingar? Man kan läsa intressanta böcker och artiklar, gå på föreläsningar och lära sig mer om allt mellan himmel och jord när det gäller släktforskning. Man kan även hitta gemenskap i en släktforskarförening, och att man dessutom förlänger livet genom att vara aktiv i en förening är en bonus!

b2ap3_thumbnail_2014-07-30-11.58.52.jpg

Kanske uppfyller något annat land enstaka av dessa sju punkter, och kanske finns det något land som har liknande förutsättningar, men när allt kommer kring finns det bara ett land som Sverige – världens bästa släktforskningsland!

Att läsa gamla handstilar är inte helt lätt, och det faktum att släktforskare postar hundratals inlägg varje vecka på Anbytarforums avdelning Läshjälp talar sitt tydliga språk. Jag brukar själv besvara läshjälpsfrågor, inte bara för att det är kul att hjälpa andra släktforskare, utan även för att det håller ångan uppe. Det enda sättet att bli duktig på handskriftsläsning är nämligen att ständigt öva sig, och vad är då bättre än att slå två flugor i en smäll? Ibland känns det dock som en hel vetenskap, vilket det också är – bokstavligt talat. Det vetenskapliga namnet på läsning och tolkning av handskrifter är paleografi (från grekiskans παλαιός, »gammal», och γράφω, »skrift»), och denna vetenskap har i alla tider varit betydelsefull inom historie- och släktforskningen. Det skrivna ordet är ju faktiskt den viktigaste länken mellan oss och förfäderna så det är först när man bemästrar paleografins ädla konst som man kan förstå och tolka källorna på rätt sätt.

b2ap3_thumbnail_Jmfrelsen_20150820-070254_1.jpg

Ibland kan handstilen vara miserabel, och då hjälper inte all världens kunskaper i paleografi. Här ovan syns två exempel på att handstilar kan vara som natt och dag; överst har vi Ravlunda kyrkobok 1747 (Ravlunda kyrkoarkiv, vol. CI:1, sid. 209) och underst Svalövs kyrkobok 1774 (Svalövs kyrkoarkiv, vol. CI:2, sid. 74), och det är inte utan att man önskar att alla handstilar såg ut som den från Ravlunda (bilder: ArkivDigital)

Den svenska handskriften har under de senaste hundrafemtio åren byggt på den latinska stilen, som både kan vara präntad (med fristående bokstäver) och kursiv (med sammanbundna bokstäver), men som vi alla vet är det själva handstilen som avgör hur lätt (eller snarare svårt) det är att läsa en skriven text. Det är emellertid den mer förrädiska tyska stilen (även kallad nygotiska eller svenska stilen) som är vanligast förekommande i de källor vi släktforskare nyttjar. Denna stil användes i Sverige fram till slutet av 1700-talet och en bit in på 1800-talet, så det är i regel den man möter i de äldre kyrkoböckerna och arkivhandlingarna. Den mer lättlästa latinska stilen började användas mer allmänt sedan Kungl. Maj:ts kansli infört den 1808, även om man redan i början av 1600-talet försökte införa denna stil för svenskspråkiga texter. Det gick dock inget vidare eftersom den tyska stilen tog över, och under de följande tvåhundra åren fyllde den allt från kyrkoböcker till brev. Men hur ser egentligen denna stil ut, och vad kännetecknar den? Vi tar några exempel:

b2ap3_thumbnail_1590_20150820-070306_1.jpg

»War skicket for oß thenne breffuiserske Citze Bents dotter, hindz fuldmyndige hederlig mand, her Oluff Nielßön j Mielby, huilken berette, huorledis nogen good tiid siden, haffde hindis Echte husbonde Lauritz Baad ij Löffuerby udj Mielby sogn, begaait ett Mandrab, for huilchit hand och strax er bortrömd.»

– Ur Lunds domkapitels dombok i äktenskapsmål den 19 januari 1590; Domkapitlets i Lund arkiv, vol. AIII:1 (1589-1597), sid. 15 (bild: ArkivDigital).

Vi börjar med 1500-talet, där handstilarna emellanåt kan vara mer lättlästa än 1700-talets snirkliga stilar. Bokstäverna är på något sätt renare, och även om de inte är särskilt detaljerade lär man sig snabbt hur varje bokstav ser ut. I exemplet ovan kan man notera krumelurerna över u, för att skilja dem från den snarlika konsonanten n. En sällan använd bokstav, som å andra sidan ofta förvirrar oss släktforskare, är x (se till exempel ordet »strax» i nedersta raden), som i det närmaste liknar ett märkligt format p. Lilla p förväxlas i sin tur lätt med vår tids y, som på den tiden liknar »ij» – i exemplet ovan ser man dock tydligt att »ij» har en mer böjd »nedåtsväng» (se »Baad ij Löffuerby» på näst sista raden), medan nedåtsvängen i y går mer rakt nedåt. Notera även det tyska dubbel-s i »oss» på första raden, som man finner i olika varianter i äldre texter och dokument.

b2ap3_thumbnail_1690_20150820-070317_1.jpg

»Aldenstundh Wälwijse Magistraten behagat hafwer gennom ett Remissorial för an låtha migh wijdare gå i Rätta medh den Cöppenhamska konan, huilcken in sessione publica & Senatu mit reedelige Nampn reedan så högt læderat och mit hiärta så diupt sargat hafwer, at Jagh then ogudacktiga Menniskian mehra än alla Hälfwetedz onda ander skyr och undanflyr, för hwilcka man sigh (men intet för hennes förbannade och lögnacktige ähreskänderska Tungo) signa kan».

– J. E. Donner till magistraten i Malmö, 8 februari 1690; Rådhusrätten i Malmö 1, vol. F1AA:10 (bild: ArkivDigital).

I nästa exempel har vi förflyttat oss hundra år framåt i tiden, till ett ilsket brev som ger många bra exempel på den tyska stilen. Brevskrivaren herr Donner har varit duktig och skrivit ut alla dubbla konsonanter, men i äldre texter ser man ofta ett streck ovanför bokstäverna m och n – detta är ett nasalstreck (fast det borde kanske hellre kallas »latstreck») som visar att konsonanten ska dubbleras. I brevet ovan skriver Donner också ut alla förkortningar, men det vanligaste är tyvärr att det kryllar av kryptiska förkortningstecken. Orden stycken och gammal / gammalt förkortas till exempel flitigt i äldre texter, liksom salig, herr, och slutledet -gård / -gården. Detta förkortningstecken brukar se ut ungefär som en nonchalant liten högersläng med pennan nedanför raden.

I Donners brev syns även exempel på att samma bokstav kan skrivas på flera olika sätt, till och med av samma person i ett och samma brev – notera till exempel hur k skrivs olika i »huilcken» på rad tre och »ogudacktiga» på rad fem. I äldre tid var det inte heller ovanligt att man smög in både franska, tyska och latinska lånord, något Donner gör när han beskriver hur den danska kvinnan har laederat hans redliga namn (från det latinska verbet laedo; att skada eller förolämpa). Notera också hur likt t och f är i »sargat hafwer» på femte raden – den enda skillnaden är egentligen att f når längre nedanför raden. Precis som i texten från 1590 får man här ett bra exempel på skillnaden mellan »ij» (»wijdare» på andra raden) och »y» (»skyr» och »undanflyr» på sjätte raden). Egentligen gäller det dock bara att tänka logiskt, för det heter väl ändå inte »wydare» och »undanflijr»? Man får även ett bra exempel på likheten mellan r och w – det som skiljer dem är att w är bredare, medan r är mer slutet.

b2ap3_thumbnail_1790_20150820-070330_1.jpg

»Åhr 1790 d 15 Junij lät hus mannen Nils Perßon i Moshaddinge med til kallade wärderings män nämde mannen walförståndige Hans Nilsson och åboen Hans Hanßon i Moshäddinge laga uptekning ock wärdering uppå afledna hustru Agda Jeppas dotters qwarlåtenskap som efter lämnat sig des i lifs tiden kära man Nils Perßon uti Moshäddinge samt 2ne dottrar Bengta Nils dotter 12 åhr ock Mätta Nils dotter 10 åhr gammal: å hwilkas wägnar här wid war närwarande deras morbroder Per Jeppßon i Örup».

– Ur bouppteckning från 1790; Bara häradsrätt FIIa:28, sid. 21 (bild: ArkivDigital).

Under de hundra år som passerat sedan Donner skrev sitt brev har det egentligen inte hänt så mycket, men i denna skånska bouppteckning från 1790 gäller det att se upp eftersom skrivaren både slarvar (han har glömt prickar och ringar över å, ä och ö) och stavar på sitt eget märkliga sätt. Det finns dock ännu värre exempel, där man kan fråga sig om bouppteckningarna har skrivits av femåriga barn. Notera det tyska dubbel-s, som även fanns i texten 1590 – det är fortfarande i bruk, trots att det gått tvåhundra år. Ingressen är för övrigt ett bra exempel på hur bokstaven s kunde skrivas på många olika sätt i den tyska stilen – ensamt i »Mosheddinge» och »samt», tillsammans med t i »förståndige» eller med k i »qwarlåtenskap», och när skrivaren plötsligt överger det tyska dubbel-s i »Hans Nilsson» ser man att han skriver två olika varianter av s bredvid varandra. 

b2ap3_thumbnail_1890_20150820-070350_1.jpg

»För misshandel på yrkan af kronolänsman O Roupé af Rönnebergs, Onsjö och Harjagers Härads Rätt förklarad skyldig träda i häkte. [...] Rönnebergs, Onsjö och Harjagers Härads Rätt, inför hvilken målet förevarit den 10 Februari 1890, då den tilltalade förklarats skyldig att träda i häkte och ransakningen uppskjutits till återföretagande vid urtima ting å Ransakningshäktet i Landskrona den 24 i denna månad».

– Fångvaktaren N. Lundqvist i Åkarp den 28 februari 1890; i Onsjö häradshäktes arkiv, vol. Ö:3 (bild 3450 hos ArkivDigital).

När vi förflyttar oss ytterligare hundra år framåt i tiden har det hänt desto mer, bland annat har den latinska stilen slagit igenom och det är denna stil vi känner igen från vår egen tid. Det som kan störa idyllen är individuella eller svårlästa sätt att skriva, liten storlek på bokstäverna och så vidare, men de flesta släktforskare har nog inga större problem med att läsa denna stil. Den är logiskt uppbyggd, följer enhetliga stavningsregler och bokstäverna är mer tydligt utformade.

Vad kan man själv göra för att bli bättre på handskriftsläsning? Att gå en kurs i paleografi är alltid en bra idé, men man behöver egentligen inte gå över ån efter vatten. Det bästa sättet att bli duktig på handskriftsläsning är att ständigt öva sig, att lära sig längs vägen genom att vara fantasifull men samtidigt tänka logiskt och ha ett öga för detaljer. Jag minns själv mitt första möte med äldre handstilar – jag hade rört mig fritt bland den latinska stilen i det sena 1800-talets husförhörslängder, och fick en chock när jag letade fram farfars farmors fars födelsenotis från 1815. Jag läste fel på både faderns efternamn och faddrarnas namn, men trots att varje ny text eller handstil gav upphov till nya bekymmer gav jag inte upp. Jag kämpade mig igenom de gamla kyrkoböckerna och katekismilängderna, för i slutänden är det du själv som måste ta dig förbi den till synes ogenomträngliga väggen av uråldriga bokstäver. Det är först då du kan förstå och tolka källorna på rätt sätt, och det är först då du har hittat nyckeln till förfäderna.

Länktips:

Lär dig läsa gammal handstil : Textprov från äldre tider (ursprunglig artikel av Håkan Skogsjö)

Litteraturtips:

Anderö, Henrik & Thorsell, Elisabeth, Läsebok för släktforskare : lär dig tyda och läsa gammal handstil (3., rev. uppl. 2004).

Ahlmark, Lilly, Övningsbok i gammal handskrift [Stockholm] : [Svensk stadsmiljö, Univ.], 1994.

Grafström, Margareta, Handskrifter med kulturhistoria : lär dig läsa och förstå! [Härnösand] : [Landsarkivet], [1989].

Svensson, Lars, Nordisk paleografi : handbok med transkriberade och kommenterade skriftprov, Lund : Studentlitt., 1979.

Åberg, Alf, Läsning av gamla handstilar (7. uppl.), Stockholm : Genealogiska föreningen, 1979.

Förra sommaren bloggade jag om mina förfäder Reinhold Flinkenberg och Ingrid Berlin som 1760 dömdes till att aldrig få gifta sig med varandra, eftersom Ingrid redan hade ingått äktenskap i juridisk mening med en annan man. Domböckerna gav visserligen klarhet i vad som hade hänt, men lämnade ändå många frågor obesvarade. Varför ville Johan Staffansson vänta med bröllopet i just två och ett halvt år? Föddes deras barn verkligen för tidigt? Vad sysslade Ingrid med i Lund, och vad hette den sjuka fastern som hon vistades hos sommaren 1747? Jag bestämde mig för att undersöka de inneliggande handlingarna till lagtima ting (serie FIa) i Frosta häradsrätts arkiv, som förvaras i 280 volymer daterade åren 1664-1915. Handlingarna till 1748 års dombok ligger i volym FIa:47, och eftersom de är märkta med både datum och ärendenummer var det inte svårt att hitta rätt. Den första handling som dök upp var det skriftliga äktenskapslöftet som saboterade bröllopsplanerna mellan Reinhold och Ingrid, och bland annat förklarade den märkliga tidsfristen:

b2ap3_thumbnail_2015-07-06-11.18.50.jpg

»I den Helga Trefaldighets namn haver jag nu undertecknade Johan Staffensson ifrån Lund ingått ett kristligt och kärligt äkta förbund, med denna skrifts havande piga Inger Olsdotter från Södra Rörums socken och by i Frosta härad, vilket vårt gudeliga och kristliga påbegynte äktenskap jag genom Guds nåd fullborda skall två och ½ år efter detta dato med kopulation, men förr kan det icke ske, av orsak, att jag givit mig i lära till att lära det lovliga timmermans hantverket, och ingen lärodräng å den professionen får gifta sig innan hans läroår äro ändade, men så snart jag har utlärt skall vårt äktenskap med behöriga ceremonier och kyrkans band fullbordat bliva;

Och som vi nu under detta vårt kärliga och kristliga påbegynte verk, med varandra plägat och haft köttsligt umgänge, så att denna min käraste Inger Olsdotter är havande med barn, så är detta min fullkomliga vilja samt påstående, att så snart bemälte Inger Olsdotter föder barnet, vartill Gud sin välsignelse giva vill, är jag påstående att barnet för äkta må få kristendom, och hon sedan därefter för äkta må bliva kyrkotagen som äkta hustru, eftersom vi icke varandra övergiva innan döden oss åtskilja. Till fullkomlig säkerhet bekräftat jag detta med egenhändig underskrift. Lund d. 5 Augusti 1747.

Johan Stafanson».

Johan skulle alltså lära sig hantverk innan han kunde gifta sig med Ingrid, något som inte alls framgår i domboken. Man får även veta att han var timmerman, medan både domböckerna och domkapitlets protokoll endast omnämner honom som artillerist. Resten av mina frågor besvarades i ett brev från borgmästaren Sommelius i Lund, »varutinnan äskas underrättelse av Ingar Nilsdotter, huruvida dess brorsdotter Ingar Olsdotter från Södra Rörums socken för midsommartiden förlidet år här uti staden vistats, vid vilken tid hon berättat sig av timmermansgossen Johan Staffensson, under äktenskaps löfte blivit lägrad; i anledning varav Ingar Nilsdotter inkallades och berättade sig vara syster till Olof Berlin uti Södra Rörums by, vilken haver en dotter vid namn Ingar». Den sjukliga fastern i Lund, som är namnlös i domboken, hette alltså Ingar Nilsdotter, och borgmästaren berättar även att »hennes sjukdom, med vilken hon nu dragits uti 13 års tid, är av den beskaffenheten att när den angriper henne har hon varken minne eller sans». Arma kvinna... Brevet bekräftar även att Ingrid Berlins barn mycket riktigt föddes för tidigt, och ger förklaringen till varför hon stannade kvar i Lund: »hon är amma hos handelsmannen Appelberg och har ett så ganska litet och spätt barn».

b2ap3_thumbnail_Inneliggande-domkap.jpg

Nästa material jag beställde in var de inneliggande handlingarna till Lunds domkapitels protokoll juli-december 1702 (Domkapitlets i Lund arkiv, volym FIa:33). Jag letade egentligen efter ett brev från kommendanten Daniel Ramfelt i Malmö, men hittade en hel del intressanta uppgifter till min forskning om skånska klockare. I ett brev sägs till exempel vikarierande klockaren Nils Hård i Gärdslöv vara »gift och har till äkta klockaren Hans Bengtssons egen hustrus syster», medan klockaren Christian Hoborg i Kyrkheddinge själv berättar att han »på andra sidan på Seländska orten är barnfödd av gudfruktiga och ärliga föräldrar, varande fadern tullskrivare i Köpenhamn Hans Hoborgh». I Lunds domkapitels protokoll får man visserligen veta att klockaren Pål Jönsson i Ivö hade avlidit under året 1702, men varken när eller hur. Svaret på dessa frågor finner man istället i de inneliggande handlingarna, där häradsprosten Blanxius beskriver hur den arme klockaren slutade sina dagar (vilket även förklarar varför han saknas i död- och begravningsboken – det fanns helt enkelt ingen kropp att begrava):

»Genom detta är jag förorsakad giva tillkänna det beklagliga tillfället och särdeles olyckliga händelse klockaren till Ivö och Kiaby församlingar Pål Jönsson är uti råkat på Ivö sjö, förliden vecka, då han med en annan som honom haver hjälpt att hämta något bränneved ifrån andra sidan om sjön uti en hastig storm, vilken dem oförmodligen åkom mitt på sjön, är drunknad bliven; veden är funnen somliga trä vid Gualöv, men merendels vid Bromölla, men personerna intet sporda eller igenfunna, fast åtskilliga gånger efter dem sökt är».

Inte en enda av alla dessa intressanta uppgifter omnämns i domkapitlets protokoll, precis som Frosta häradsrätts dombok 1748 utelämnar väsentlig information rörande Ingrid Berlin och Johan Staffansson. Man ska alltså inte lita på att uppgifterna i protokoll och domböcker alltid är kompletta, utan ha som grundregel att det ligger ideligen i det inneliggande!

I arkiven finner man emellanåt oerhört tragiska människoöden, och som släktforskare lär man sig snabbt att det nästan alltid är samhällets baksida och normbrytarna som lämnar de mest spännande spåren efter sig. Rannsakningar, domböcker och förhörsprotokoll dignar av intressanta personuppgifter, och genom detta källmaterial finns goda möjligheter att lära känna sina anförvanter lite bättre. Ett exempel på sådant källmaterial finner man i arkivet Kriminalpolisen i Malmö, där volym D4:1 bär den något uppseendeväckande titeln »Detektiva polisens Förteckning öfver Lösaktiga och prostituerade kvinnor jämte alfabetiskt personregister [...] 1874-1902». Förteckningen är en enda lång uppräkning av Malmökvinnor i olika åldrar som tvingats till prostitution i slutet av 1800-talet, och man finner många föräldralösa unga kvinnor som vistats hos släktingar och försökt försörja sig själva, men istället blivit »förförda» och därefter hamnat i prostitution. Den unga Anna Jönsson, en av alla kvinnor man möter i detektiva polisens förteckning, sägs till exempel ha blivit »förförd i December månad sistl. år af en Jernvägsbokhållare å Svenstorps Jernvägsstation», och det finns många andra exempel på män i olika samhällsställningar som lockat Malmös unga kvinnor i fördärvet.

b2ap3_thumbnail_Copy-of-IMG_20150702-211558_1.jpg

I förteckningen har polisen noterat kvinnornas smeknamn, och även om det finns en mörk underton är många av dem ganska komiska. Bland de mer charmiga finner man till exempel »Krull», »Knytet», »Nallen», »Sillen», »Gula hönan», »Mormors katt» och »Positivhalerskan», medan de mer fräcka lyder såsom »Fy för satan», »Fröken Wrede», »Garvaretösen», »Obertyskan», »Svarta Anna», »Röda Lovisa» och »Limhamns-Bothilda». Nilla Fredrika Petersson kallades till och med »Tjocka Rika», så man hymlade nog inte om hennes kroppsvikt. En hel del av kvinnornas smeknamn lämpar sig dock inte skrift, men jag nämner ändå tre namn som antyder varthän det barkar: »14-åringen», »Det gungande skeppet» och »Warma franskbröd». De charmiga smeknamnen till trots var det ett hårt liv för kvinnorna, och många av dem slutade sina dagar i unga år på något sjukhus, i regel i sviterna av någon könssjukdom. Carolina Larsdotter Centner sägs till exempel ha varit »förpassad till Kurhuset för venerisk smitta», och kvinnorna tycks överlag ha varit flitiga besökare hos läkarkåren.

b2ap3_thumbnail_Bielstens-barn-1872.jpg

Den 1 februari 1872 framfödde den då 18-åriga Ida Albertina Bielsten en dödfödd son, sedan hon blivit »förförd». Detta kom att bli inledningen till flera års prostitution, men om detta avslöjar den lilla notisen i Malmö Caroli födelse- och dopbok ingenting; ur Malmö Caroli kyrkoarkiv, vol. CI:12 (1871-1875), sid. 130 (bild: ArkivDigital).

Av ren nyfikenhet gick jag igenom »Detektiva polisens Förteckning öfver Lösaktiga och prostituerade kvinnor», och eftersom jag inte förväntade mig att hitta något av genealogiskt intresse blev förvåningen extra stor när jag upptäckte att två kvinnor i mitt eget släktträd fanns med i förteckningen! De var i ungefär samma ålder, men gick helt skilda öden till mötes. Ida Albertina Bielsten (1853-1890) hade egentligen en ganska stabil bakgrund – fadern Sven Bielsten var handlare i Malmö och äldre brodern Carl Ivar (1846-1882) korpral, sedermera poliskonstapel i Malmö under 1870-talet. Höjden av ironi är därför att hans yngre syster vid samma tid var en av stadens prostituerade... Officiellt försörjde hon sig som sömmerska, och hade även i tidigare arbetat som sjuksköterska på Nya sjukhuset, men under större delen av 1870-talet ägnade hon sig åt prostitution. År 1877 togs hon in på förhör av detektiva polisen i samband med den ovan nämnda förteckningen över lösaktiga och prostituerade kvinnor, och genom de rader som då nedtecknades får man lära känna den unga kvinnan:

»5 ft 3 tm hög, stark kroppsbyggnad, rundlagdt fylligt ansigte, liten mun med röda fylliga läppar, rödt hår, små plirande gråblå ögon, små ljusa ögonbryn [...]. Hvistades i föräldrahemmet tills hon vid 15 års ålder konfirmerades, tjenade derefter hos prosten Förgren i Fosie 2 år, å Nya Sjukhuset 2 år; flyttade derefter till föräldrahemmet och sysselsatte sig med klädsömnad; blef vid 18 års ålder förförd [af ...] och har sedan dess fört ett lättsinnigt lefverne; har framfödt 3ne oäkta barn, alla döde. Säger sig ej för brott hafva varit tilltalad».

Något fotografi finns inte bevarat, men tack vare dessa korta rader kan man se Ida framför sig – den rödhåriga, korta kvinnan med de fylliga läpparna och de små plirande, gråblå ögonen. Året efter förhöret födde hon ännu ett barn, en dotter som likt de tre tidigare avled späd. Därefter födde Ida inga fler barn, och i detektiva polisens förteckning noteras det att hon 1879 blivit befriad från plikten att inställa sig. Ida hade tydligen lyckats ta sig ur prostitutionen, och började nu åter arbeta som sjuksköterska. Under 1880-talet tjänstgjorde hon i Köpenhamn, antagligen på Kommunehospitalet, och det var också där hon slutade sina dagar. Åren som prostituerad hade satt sina spår, och hon led sedan många år tillbaka av syfilis. Sjukdomen utvecklades så småningom till bukhinneinflammation, och den 20 april 1890 somnade Ida Albertina Bielsten in på Kommunehospitalet i Köpenhamn, blott trettiosju år gammal.

b2ap3_thumbnail_Lina-Willman.jpg

Akten över Lina Hedvig Willman (1858-1915); ur Kriminalpolisen i Malmö, vol. D4:1 (1874-1902), sid. 53 (ArkivDigital).

Den andra kvinnan i mitt släktträd som hamnade i detektiva polisens förteckning var Lina Hedvig Willman (1858-1915). Från åtta till fjorton års ålder hade hon varit intagen på barnhemmet i Malmö, och tjänade därefter som piga och fabriksarbeterska. Redan som sextonåring hade hon dock blivit »förförd» (en formulering som återkommer i de flesta av detektiva polisens akter), och då börjat prostituera sig. Detektiva polisen förhörde henne 1876, och i förteckningen kan man läsa följande rader:

»stark kroppsbyggnad, långlagdt fylligt ansigte, blågrå ögon, något svängd näsa, mörkblondt hår och ögonbryn. [...] Förförd i September 1874 af Kammarskrifvare N..., har sedan dess lefvat lättsinnigt. Har i Juli innevarande år [1876] varit intagen å Kurhuset för Syfilis. Hon har innevarande år [1876] haft tjenst hos en Kramhandlare Braun i Köpenhamn hvarest hon blifvit straffad för stöld från husbonde med 5 x 5 dagars fängelse vid vatten och bröd (Hade tillgripit omkr. 200 kronor ur penninglådan)».

Det noterades att hon varit intagen på kurhuset sommaren 1875, två gånger under hösten 1876 och slutligen sommaren 1877, men från oktober 1878 befriades hon från vidare besiktning eftersom hon flyttat samman med en urmakare i staden. Denne var änkling sedan 1870, och sägs i en tidningsartikel i Svenska Dagbladet 1955 ha härstammat från »en malmöitisk urmakaredynasti som i nära hundra år vårdat och ansat borgarfamiljernas och regementsofficerarnas väggur, Malmö församlings tornur och skilda Malmöföretags tidmätare». Antagligen är detta förklaringen till att att den framstående urmakaren och den tidigare glädjeflickan inledningsvis bara bodde ihop, och att Lina endast sägs vara hans »hushållerska» i husförhörslängderna. I rask takt födde hon dock flera utomäktenskapliga barn, hela sex stycken 1882-1893, som i födelseboken sägs ha okänd fader.

Inte förrän 1895 gifte sig Lina med urmakaren, varpå deras gemensamma barn legitimerades och tog faderns efternamn. Efter vigseln föddes ytterligare två barn, och man får nog säga att det gick väldigt bra för familjen. Äldste sonen fick möjlighet att studera till ingenjör, och utnämndes sedermera till riddare av Vasaorden – inte illa för en son till en gammal glädjeflicka! Jag kan dock inte låta bli att tänka på Ida, som delade sitt grymma öde med många andra av Malmös glädjeflickor – hur hade deras liv sett ut om de inte blivit förförda? Det är antagligen en fråga utan svar, men tack vare »Detektiva polisens Förteckning öfver Lösaktiga och prostituerade kvinnor» kan man i varje fall få en inblick i samhällets baksida i slutet av 1800-talet, och lära känna kvinnor som Anna Jönsson, Nilla Fredrika Petersson, Lina Hedvig Willman och Ida Albertina Bielsten – glädjeflickan med de plirande ögonen.

På kyrkogården i Mörarp, min gamla hemsocken öster om Helsingborg, finns en vacker gammal gravsten alldeles intill grusgången vid östra kyrkomuren. Stenen täcks av uthuggna vinrankor och på toppen har det ursprungligen suttit ett numera försvunnet kors, antagligen i sten. På framsidan syns en medaljong i relief föreställande »Natten», en kopia av den danske skulptören Bertel Thorvaldsens konstverk »Natten og Dagen» (1815) som symboliserade dygnet som helhet. Precis som dagen inte kunde existera utan natten var döden en oundviklig del av livet, och i Thorvaldsens skildring är Natten (Nyx) en bevingad, omsorgsfull moder som bär sitt sovande barn över axeln, åtföljd av nattdjuret ugglan, som flyger utmanande mot betraktaren. Det är inte svårt att förstå varför man valde just detta motiv till gravstenen på Mörarps kyrkogård. Själva inskriptionen har utformats som en uppslagen bok, som berättar att det är rusthållaren Per Andersson (1778-1849) och hans hustru Pernilla Månsdotter (1791-1874) från Tollarps by som har sin eviga vila här. Gravboken avslöjar att även deras son Nils Persson (1823-1909) och hans hustru Ingar Martinsdotter (1835-1910) vilar i graven, som är upplåten till nyårsafton 2036. Vad som händer med graven därefter är ännu okänt, men man får hoppas att en så kulturhistoriskt värdefull gravsten bevaras åt eftervärlden.

b2ap3_thumbnail_IMG_9435.JPG

Mörarps skola ligger alldeles bredvid kyrkogården, och eftersom den östra kyrkogårdsgrinden är närmast skolan har jag gått förbi den gamla gravstenen otaliga gånger när klassen skulle lyssna på konserter eller bevista adventsgudstjänster. Det är ingen tvekan om att gravstenen är ett konstverk, men vem var egentligen Per och Pernilla från Tollarp, och varför fick de en så vacker gravsten? Hur bodde de, hur såg familjen ut? Och hur lyder egentligen psalmversen på stenen? Jag bestämde mig för att undersöka saken genom ett litet släktforskningsmaraton. Hur mycket kan man egentligen få fram under en timme om man är väl förberedd, har tillgång till genealogiska resurser och vet var man ska leta? Jag satte timern på en timme och medan sekunderna tickade iväg tog jag mig genast an själva gravstenen, som kortfattat hänvisar till »PS. 360 V. 6». Jag gick till bokhyllan där jag förvarar diverse gamla biblar, psalmböcker och katekeser och hittade till slut en psalmbok från 1819. Där kunde jag snabbt konstatera att den sjätte versen i psalm 360, som skrevs av biskopen J. O. Wallin, är minst lika poetisk som Thorvaldsens medaljong:

»Med Simeon jag far i frid

Och mig till ro begiver,

Lik kärven, som i rättan tid

Från marken införd bliver.

Mig, Jesu, med det hoppet gläd,

Att bland din skörd, din goda säd,

Du mig ett rum ock giver».

Nu var det dags att undersöka arkivkällorna. Kanske är det lite »fusk» att Mörarp tillhör de församlingar som har registrerats i sin helhet i Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS), för sådan tur har man sannerligen inte varje gång man släktforskar, men det underlättade i varje fall mitt lilla släktforskningsmaraton avsevärt. Det tog dock lite tid eftersom jag ville kontrollera alla DDSS-datum i originalkällorna, för som släktforskare får man aldrig slarva – inte ens under ett släktforskningsmaraton! Dödboken avslöjade att åboen Per Andersson på gården Tollarp Nr 2 avled av »rheumatism» den 16 oktober 1849 medan hans änka Pernilla Månsdotter slutade sina dagar på samma gård den 21 december 1874, utan angiven dödsorsak. Gravstenens datum stämmer alltså överens med uppgifterna i dödboken, så inget konstigt där. 

b2ap3_thumbnail_Skrivelse-1832.jpg

Per Anderssons namnteckning, daterad Tollarp den 11 augusti 1832; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Jag letade fram familjen i Mörarps husförhörslängd 1843-1848, där jag mycket riktigt hittade dem under Tollarp Nr 2. Per sägs vara född 1779 12/6 i Vesterby medan Pernilla anges vara född 1791 13/11 i Tollarp – den sistnämnda byn kände jag till, men Vesterby hade jag aldrig hört talas om. Jag kikade därför i C. M. Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige, men hittade varken Vesterby eller Västerby. Dock angav husförhörslängden att parets äldste son Anders föddes 1813 i Vesterby, så jag återvände till DDSS där jag hittade familjen. Vesterby låg tydligen i Mörarps moderförsamling Kropp, så nu var det mysteriet löst. När jag ändå klickade runt i DDSS letade jag upp föräldrarnas födelsenotiser, och kunde konstatera att uppgifterna i husförhörslängden och på gravstenen stämde – Per föddes 1779 i Kropp som son till Anders Persson och Hanna Pålsdotter i Vesterby by, medan Pernilla föddes 1791 i Mörarp som dotter till Måns Andersson och Kierstena Nilsdotter i Tollarps by. Jag hittade även vigseln i Mörarp 1812, där brudgummen sägs vara dräng och »insokne frälseåbo» i Westerby och bruden piga i Tollarp, samt att »giftes manen war Måns Andersson från Tollarp», alltså brudens far.

Eftersom Per Andersson först ska ha varit frälseåbo i Vesterby i Kropp men sedan rusthållare i Mörarp – kan han ha övertagit hustruns föräldrahem? Mörarps husförhörslängd 1818-1826 avslöjade att familjen flyttade från Kropp till Tollarp Nr 2 år 1819 och övertog gården från Pernillas mor Kjerstina, så det verkade stämma. Eftersom Per dessutom sägs vara rusthållare misstänkte jag att det kunde finnas uppgifter bland rusthållsförändringsförteckningarna, så jag letade fram 1811-1824 års förändringar (som hittas i Malmöhus läns landskontors arkiv, del 2, volym GIab:9). Till en början hittade jag inte ett dugg, och med tanke på att det nu redan hade gått tjugo minuter började jag nästan ge upp när jag äntligen hittade vad jag sökte. I en »Förteckning öfwer Åbo förändringar vid 2dra Majorens Esquadron och Kongl. Skånska Husar Regementet upgifne vid Städsmötet År 1820» fanns Tollarp Nr 2, som sades vara ett kronohemman om 1/6 mantal som »Kjersti Nils dotter öfwerlåtit till swärsonen Per Andersson och dess hustru för 258.12.6. 1818 den 21. December». Precis vad jag letade efter!

b2ap3_thumbnail_Bouppt-1850.jpg

Ingressen till Per Anderssons bouppteckning 1850 10/1, i Luggude häradsrätts arkiv, vol. FIIa:105 (1850), sid. 25 (bild: ArkivDigital)

Jag övergick raskt till bouppteckningarna, som i Mörarps fall förvaras i Luggude häradsrätts arkiv. »Givetvis» finns det ingen bouppteckningsregister för den aktuella perioden så jag fick helt enkelt bläddra – inte helt optimalt när man är under tidspress, men jag hade inget val. Jag letade först fram 1849 års bouppteckningar, men när jag upptäckte att det i slutet av volymen fanns bouppteckningar från maj och juli 1849 – och Per Andersson avled ju i oktober 1849 – hoppade jag genast vidare till 1850 års bouppteckningar. Redan efter tjugofem sidor hittade jag vad jag letade efter, nämligen en »Laga Boupptekning efter Rusthållaren Per Andersson på N:o 2. Tollarp som med döden afled den 16 sistl. October», daterad den 10 januari 1850. Han ärvdes av änkan Pernilla Månsdotter och sönerna Anders och Nils i Tollarp samt döttrarna Elna, gift med åboen Per Nilsson i Filborna, Maria 30 år gammal och Johanna 17 år. På gården fanns varken kontanta penningar, guld eller silver, men däremot bland annat fyra kittlar, ett krus, en kaffekittel och en panna i koppar, ett stop, tre tallrikar och fem ljusstakar i tenn samt en kakelugn, två pannjärn, sex yxor, fyra sågar, fyra huggjärn, en bandkniv, fem spadar, tretton liar (!) och en hötjuva. Bland träföremålen hittade jag ett större skåp, två bord, sex stolar, en kista, två sängställen, en soffa, en mjölkista, ett baktråg, en handkvarn, fyra sädesmått, en karahylla, en vävstol med varpa och två tvättsäten, medan diverse föremål bland annat bestod av ett väggur, två skåp, en sadel, »2:ne bikupor med bi», ett gammalt baktråg, ett strykjärn, tre flaskor, en del lerkärl samt »1. del Böcker». Jag fick inte direkt intrycket av ett förmöget hem, så hur kunde de egentligen ha råd med en så vacker gravsten? 

Jag bläddrade vidare, och började äntligen hitta lite logik. Tre större vagnar med säten, två höstvagnar, en järnvagn, ett par kälkar, två plogar, en järnharv, en trumla, en hjulbör. Sex hästar, ett par oxar, fem kor, tre kvigor, fyra ungoxar, ett får, fyra svin och fyra gäss. Per Anderssons gångkläder bestod av en blå och tre grå rockar, en sämre rock, en gammal kapprock, två jackor, tre par byxor, tre par lin- och tre par skinnbyxor, en skinnpäls, fyra västar, fem par strumpor, en tröja, fyra större kläden, sex par vantar, två par stövlar, tre hattar, två mössor, åtta halskappor, fyra näsdukar samt två lärfts- och fjorton blångarnsskjortor. Det låter som att Tollarps by hade ett modelejon i början av 1800-talet? Gårdens grödor utgjordes av fyra tunnor utsådd råg, femton tunnor råg, tio tunnor korn, femtio tunnor havre, fem tunnor ärter och »20. tunnor potäter». Slutligen antecknades det att »Fastigheten Krono Skatte Rusthåls hemmanet N:o 2. 29/96 dels Mtl: Tollarp Enligt Skattebref af den 4 October 1838 upptages efter 1849. års Tackserings värde med 1,680», och när gårdens värde slogs ihop med lösöret och de futtiga skulderna på 40 riksdaler banko drogs av återstod hela 3030 riksdaler banko. En nog så ansenlig summa anno 1850, som utan tvekan täckte kostnaden för en konstnärligt utsmyckad gravsten med en Thorvaldsen-relief på toppen.

b2ap3_thumbnail_Tollarp-2.jpg

Karta från 1833 över gården Tollarp Nr 2 – en typisk Skånegård; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Nu hade jag fått fram vad som fanns på gården och vad som odlades, men hur såg själva gården ut? Jag kunde inte hitta Tollarp Nr 2 i bokserien Svenska gods och gårdar (del 5, »Malmöhus läns norra»), så jag vände mig istället till Lantmäteriets historiska kartor där jag till slut hittade en »Ägo-Beskrifning, Häfde-Förteckning och Taxerings-Längd öfver ägorne till Tollarps By, uti Malmöhus Län, Luggude Härad och Mörarps Socken, upprättad i och för Laga skifte den 1, 2, 4 och 5 Juni 1832» (Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14). Här kunde jag läsa att Tollarp Nr 2 utgjordes av 1/3 mantal, »hwaraf 29/96 mtl. krono, äges af Bonden Per Andersson», och innehade åkerjord i form av lerblandad mylla på grusbotten, sandmylla på sandbotten, svartmylla på grusbotten och sandblandad gul lera, en hage samt bördig äng bestående av svartmylla på sandbotten samt en »Tufvig Surstaggsäng». Detta hade jag aldrig hört talas om, men i Svenska Akademiens Ordbok kunde jag läsa att surstagg tydligen är stagg (ett ålderdomligt namn för lin) som växer på surmark. Där ser man!

Längre än så kom jag inte, för nu ringde timern och mitt lilla släktforskningsmaraton var över. Det förvånade mig hur mycket jag faktiskt fick fram under en timme, och det var riktigt intressant att få lära känna personerna bakom namnen på den vackra gamla gravstenen. Jag fick veta vilka deras föräldrar var, hur många barn de hade, hur deras gård såg ut och vad de odlade. Vad de ägde, vilka djur de hade, vad de åt och hur de klädde sig. Nästa gång du behöver en paus från ditt eget släktträd, men ändå är sugen på att släktforska – kör ett släktforskningsmaraton! Kanske lär du också känna någon som du alltid varit nyfiken på?

I dagarna är det tio år sedan jag tog studenten från Nicolaiskolan i Helsingborg, detta vackra gamla landmärke med grönt koppartak som uppfördes i slutet av 1890-talet på stadens höjder. Skolan kan emellertid räkna sina anor tillbaka till det gamla munkklostret Sankt Nicolai som revs 1556, och de efterföljande århundradena hölls undervisningen på olika håll i staden innan man flyttade in i den nya skolbyggnaden 1898. I början av 2000-talet fick skolan flytta ännu en gång, men jag hade den stora lyckan att ingå i den sista kull studenter som under glada hurrarop rusade ut från den klassiska gamla skolbyggnaden i rött helsingborgstegel. Länge trodde jag att jag dessutom var släktens förste elev på skolan – tills jag plöjde igenom den äldsta bevarade skolmatrikeln och hittade min anfader Anders Dahlman (1731-1813), som tydligen hade inlett sina studier vårterminen 1748. Han blev sedermera klockare i Barsebäck på rekommendation av fältmarskalken Gustaf David Hamilton, som i sitt kallelsebrev 1753 berättar att Anders inte bara uppförde sig stilla och skickligt, utan även uppvisade goda kunskaper och erfarenheter i läsande och skrivande. Kanske hade han förvärvat dessa kunskaper under åren vid Helsingborgs skola?

b2ap3_thumbnail_Anders-Dahlman.jpg

Den 8 februari 1748 inskrevs min anfader Anders Dahlman, »Corporals son ifrån Dalby», som elev vid Helsingborgs skola – samma skola som jag själv blev elev vid 254 år senare; ur Gossläroverkets i Helsingborg arkiv, vol. DIa:1 (1708-1821), sid. 118 (bild: ArkivDigital)

De gamla skolmatriklarna är ofta fullspäckade av genealogiska och biografiska uppgifter, men eftersom det inte finns något heltäckande personregister är det inte helt lätt att hitta sina förfäder i dem. Oftast vet man inte ens att de har studerat vid någon skola, och det var en ren tillfällighet att jag själv hittade Anders Dahlman i Helsingborgs skolas matrikel. Just denna matrikel innehåller för övrigt oerhört detaljerade uppgifter om eleverna, och många gånger får man följa deras öden långt efter att de lämnat skolan. År 1710 hittar man till exempel Johannes Slyter, »RådMans son af H:borg, med föräldrar i kriget öf:rgången til Danmarck, Capitain på danska flåttan», och 1713 Christianus Borgström, »Färgemans son af H:borg, hänsatt til privat Præceptor i staden, skomakare Gesell. Mästare här i staden; bodde sedan i Lund». Kan det egentligen bli mycket bättre för en släktforskare?

Större delen av eleverna i Helsingborg studerade inte vidare på universitetsnivå, och det är intressant att läsa rektorns noteringar om de gossar som av olika anledningar lämnade skolan. Om vintapparen Büttners son Olaus, sedermera klockare i Härslöv, sägs det till exempel att han »af sielfswåld war förderf:at, och hade förlorat all lust till boken, ty lät jag honom gå d: 13 Aprilis A:o 1740», och den tolvårige skräddarsonen Olaus Linnerius från Munka-Ljungby »Römde från Scholan wijd Bartholomæi tijd åhr 1740. wetandes man icke ännu, hwaräst han sig upehåller». Kanske var lärarna för stränga, eller undervisningen för tråkig? Oavsett vilket så återvände Olaus fyra år senare, för matrikeln avslöjar att han »Är igienkommen till sch: 1744, sedermehra substitut i Qwistofta». Förvånansvärt många av eleverna tycks för övrigt ha ägnat sig åt praktiska yrken sedan studierna avslutats, och det var långt ifrån alla som blev klockare eller kaptener. År 1742 inskrevs till exempel Bengt Lind, »Rusthållare son från Hildeshög by utj Härslöf sockn, 15 åhr gammal. Gaf sig hem till sina föräldrar att tiena för bonde dräng A:o 1743 – Ryttare i Hilleshög».

b2ap3_thumbnail_Daniel-Sommar.jpg

Examenskatalog för Malmö skolas 3:e klass 1657, där man som femte namn skymtar min anfader Daniel Ingvarsson Sommar. Man får veta att han detta år studerade katekesen, latin, etymologi, syntax och vältalighet – inte illa för en tioårig gosse! Ur Malmö högre allmänna läroverk för gossar, vol. D2A:1 (1652-1689) (bild: ArkivDigital).

Helsingborgs skolas matrikel må vara Skånes mest intressanta, men den är långt ifrån äldst – Malmö skolas examensprotokoll dateras till 1652. En av de gossar man finner i dessa protokoll är min anfader Daniel Ingvarsson Sommar, sedermera kyrkoherde i Huaröds pastorat. Ironin är påtaglig när man läser 1655 års examensprotokoll, som avslöjar att den då åttaårige gossen var fullständigt okunnig i katekesen (»In Catecheseo Nihil»). Man kan sedan följa Daniel och hans skolkamrater under hela 1650-talet, ett decennium som mot slutet förmörkades av det stora kriget – katalogen avslöjar till exempel att kantorn Nicolaus Stampius' musikundervisning blev inställd i november 1657 på grund av de oroliga tiderna.

b2ap3_thumbnail_Kristianstad-1753.jpg

På konung Adolf Fredriks namnsdag 1753 dirigerade Kristianstads skolas kantor en konsert av pukor, trumpeter, violiner och flöjter, uppförd av fjorton skolgossar utklädda till herdar som hade »i handen en herdestaf, på hwilcken sielfwe skoffelen war af polerad stål och staken blå färgad med wijn ranckor omlindad, på hatten en grön band-Ros med en därwid fäst hwit jonquille»; ur Högre allmänna läroverket i Kristianstad, vol. AI:1 (1693-1823), sid. 91 (bild: ArkivDigital).

I jämförelse med de övriga skånska skolmatriklarna står sig Kristianstads skolas matrikel ganska slätt, men det finns ändå en hel del intressanta uppgifter att hämta här, särskilt när det gäller det dagliga livet vid undervisningsanstalten. Skolans nye rektor uppmanade till exempel eleverna år 1722 att visa behörig flit och aktsamhet i sina studier, samt att infinna sig i skolan klockan 6 varje morgon för en »bön och den Högstes åkallan om wällsignelse». Vidare skulle eleverna alltid tala latin i skolan, »flitigt och andrächtigt» bevista alla predikningar och bönestunder samt i »musiquen dageligen i scholan öfwas». Skoldagarna i Kristianstad bestod emellertid inte bara av idoga studier, det förekom även mer lättsamma inslag såsom på konungens namnsdag 1753. Dagen högtidlighölls med pompa och ståt, något som beskrivs ingående i skolans matrikel, och man kan riktigt se framför sig de fyrtiosex skolgossarna, uppklädda till tänderna:

»Scholæ-Piltarne, 46 till antalet, hade stadsens ogifte fruentimber, klädt som herdar, alla efter ett upwist mönster, med hwita fina manchette-sjortor uti wek lagde ifrån kragen nedåt; mitt om lifwet war bundit ett grönt band af quarters bredd, knutet i Ros; på twänne ställen på armarne såges gröna band bundne; bröstet hade ett Riddare-band, som gick från högre till wänstre sidan, [...]. Håret war efterlåtit bundit med ett grönt band, och en grön cachet täckte hufwudet, med en bouquet wid wänstra sidan».

De gamla skolmatriklarna ruvar som synes på många intressanta uppgifter, både genealogiska och biografiska, men man får nog säga att de hittills har visats föga intresse och är därför ganska svåröverskådliga. Det bästa hade varit om vi släktforskare med gemensamma krafter kunde förenkla tillgången till detta intressanta och värdefulla källmaterial – kanske i form av ett generalregister?

I onsdagens blogg berättade Camilla Eriksson om 1690-talets stora hungersnöd, en förfärlig tid som även har satt sina spår i de skånska arkiven. Sedan äldsta tid var sjuk- och fattigvården ett ärende för den så kallade sockenstämman (något jag bloggat om tidigare), men när missväxten och svälten bredde ut sig över landet insåg myndigheterna att insatserna måste samordnas på ett högre plan. I december 1695 utfärdades därför ett kungligt brev som befallde skånska guvernementet och biskopsämbetet i Lund att gemensamt upprätta förteckningar över alla fattiga änkor, faderlösa barn samt gamla, sjuka och hemlösa personer i socknarna. Som man kunde läsa i onsdagens blogg var det alltid samhällets svagaste som drabbades hårdast i tider av missväxt och farsoter, så guvernören Otto Vellingk och biskopen Matthias Steuchius inledde omedelbart den stora kartläggningen av de mest nödlidande i Skåne och Blekinge.

b2ap3_thumbnail_Untitled.jpg

I Lunds domkapitels arkiv (volym FIIja:3) hittar man bland annat en »Förteckning på dhe aldrafattigaste, armaste och Bräckligaste som nu in Augusti A:o 1696 i Åsums sochn äro befundne», och dessa förteckningar är en smärtsam påminnelse om 1690-talets stora lidande (bild: ArkivDigital). Till vänster ses Otto Vellingk (1649-1708), guvernör i Skåne 1693-1698, som tog sig an den mödosamma uppgiften att rädda skåningarna och blekingarna undan svält och elände (porträtt i Krigsarkivets porträttsamlingar).

De insända förteckningarna från 1696 finns ännu bevarade i Skånska guvernementskansliets respektive Lunds domkapitels arkiv, och ger en ovanligt detaljerad inblick i samhällets baksida under 1690-talet. I förteckningarna finner man inte bara detaljerade beskrivningar av de nödlidandes sjukdomar, handikapp och arbetsförmåga, utan även i många fall fullständigt namn, ålder samt biografiska och genealogiska uppgifter. Det kan därför vara en god idé att studera detta källmaterial om man har släkt och förfäder i Skåne och Blekinge under slutet av 1600-talet, och jag har själv hittat en och annan stackars medlidsam anförvant i dessa förteckningar. Volymen DIIIg:4 i Skånska guvernementskansliets arkiv innehåller guvernörens förteckningar, där man till exempel i Gärdslöv, Önnarp, Lemmeströ och Börringe hittar flera personer som sägs vara »gamble och bräklige stackarle och tiggare», medan det i Källstorps pastorat bodde en eländig hustru som gick på kryckor, en fattig, halvdöv kvinna, en gammal skröplig och halvblind dräng samt en gosse som var »beröfwat alt förstånd», och det skär verkligen i hjärtat när man läser om den eländige gossen i Södra Åby som »kryper [...] på hender och fötter». 

b2ap3_thumbnail_Till-Vellingk-1696.jpg

En av förteckningarna, daterad Önnarp den 20 juli 1696, innehåller »Förslagh uppå sochnernes fattiga, huru mycket till deras hußerom tarfwas, hwad som redan deraf upbygd är och ännu fattas, sampt huru mycket till deras åhrlige underholdh och beklädningh behöfwas» i Skytts, Vemmenhögs och Oxie härader. Antagligen är det en befallningsman som så tjusigt har adresserat förslaget, på klingande franska, till guvernören Otto Vellingk; ur Skånska guvernementkansliets arkiv, vol. DIIIg:4 (1696), sid. 777 (bild: ArkivDigital)

I min egen hemsocken Mörarp hittar man fem nödlidande personer år 1696: en liten piga i Hjortshögs by som »har warit i 9 åhr borttagen och kraftlöß», gossen Per som var »förderfwat i bennen går i kring i sochnen», tolvårige gossen Johan som var »Tokig», Troen Olufs som var »födt i Ströfwelstorp sochn 80 åhr siuk och skröpl.» och kvinnfolket Ingeborgh som var »kommen ifrån Jönkiöpping 70 åhr siuk och skröpl.». Förhoppningsvis fick dessa fem stackare flytta in i en av de sjukstugor som guvernören planerade att bygga runt om i Skåne, för att sedan skötas på socknens bekostnad. På flera håll fanns redan sjukstugor men under nödåren uppfördes även många nya, däribland i Sankt Olofs socken där man hade

»Upsatt Timmer till en siukstuga i S:t Olufz by, 100 alnar ifrån Kyrckiomuren bestående i längd af 5. wäggerum [...], och emedan siuukstugan ännu intet är fullferdig äro socknemännen blefne eense; sine fattige att försöria med 1 upmålt skieppa Råg till bröd om månaden, [...] sågel af kiött eller åhtskillig slagz annat, och förmena att hwad som dem af ståcken i Kyrckan kan tillfalla, sampt på den ena taflan som 3 gånger om åhret går omkring, till dricka åht dem anwendas kunde».

Biskopsämbetet tycks främst ha fokuserat på sjukstugornas skötsel och mänskliga förhållanden – volym FIIja:3 i Lunds domkapitels arkiv innehåller i varje fall »Handlingar om Soknarnes Hospitaler» daterade 1696. Dessa handlingar ger väldigt detaljerade uppgifter om de nödlidande, både biografiska och genealogiska, och är därför en guldgruva för släktforskare. I Asmundtorps socken bodde till exempel »Karena Raßmuß dotter Barnfödd i Rönnebergz Härad Aßmuntorp Sochn och By är 60 åhr gammal och elliest behäftat med Fallene siukan haf:r warit Inhyses hoos Oluff Anderßon i Aßmundtorp. [...] Tillijka med hennes dotter Kiersten Måns dotter, hwilcken är wärckbruten och älendigh i sin rygg och 12 åhr gammal», och från Båstads socken insändes en förteckning på »Fattige okk Tiggare uthi Båstad försambling, som intet kunna sin ährliga föda, mindre kläder, och hwad till Hus, el:r hemwist och wärme fordras, förtiäna, uthan måste dertill tigga», där man bland andra får lära känna änkan Johanna Åkesdotter:

b2ap3_thumbnail_Johanna-kesdotter.jpg

»Enkjan Johanna Åkesd:r sahl. Börge Månsons, in emot 60. åhr gl. Enkia blifuen i Kriget. Född här i Häradet Wäst: Karups S:n och Erichstorp. Mannen förlåuad Ryttare barnfödd i Suärrige. Förjagad åt Suärrige af Snapphanarne der han dödde. Sehn hon tiänt här i församblingen så länge hon orkadt, nu skröpelig och suag af ålder och siukdom. Orkar intet arbete drifua för wärk i högre armen; spinner stundom, då hon orkar, och hahr något samantigdt till födan» (bild: ArkivDigital)

Man kan alltid hoppas att biskopens och guvernörens samordnade insatser lyckades mildra de arma stackarnas hårda liv, men man inser att nödåren var långt ifrån över 1696 om man studerar mantalslängderna 1698-1700. Dessa innehåller mängder av marginalanteckningar av samma slag som i guvernörens och biskopens förteckningar, med den stora skillnaden att det nu uppenbart är »vanligt folk» som drabbades av fattigdom och svält. Lidandet tycks ha nått sån kulmen under året 1698, för om man studerar 1699 års mantalslängd finner man dessa marginalanteckningar på nästan varje sida. I Hyby socken var till exempel ett par »i armod och ålderdom», där fanns en »tiggiare Enckia», en familj »i armod utan bruk» och en hustru som befriats från skatt eftersom hon var »elendig i fattigdom», medan Daniel Olsson och hans hustru i Tejarp var befriade från skatt eftersom »han fiskare på Klågerup, hon sitter i armod med en hoop små barn».

I närbelägna Bara socken finner man flera husmän som ensamma betalade skatt eftersom »för deras ålder och armod skull kan hustrurna slippa», och flera andra personer sägs vara »förarmad», »i fattigdom» eller »i armod». Nöden behöll tydligen även sitt grepp om Barsebäcks socken, där man bland andra finner Anders Borkerssons hustru som sägs vara »elendig sängligg:de», Nils Mickelsson som levde »i armod och uselhet» och hans granne Sissa Per Larssons som kallas »fattig stackars Enckia». En familj sägs vara »i armod med en heel hoop små barn», medan tre andra familjer lever »i armod och uselt tilstånd». Som Camilla nämner var det inte helt ovanligt att människor begav sig iväg från hemtrakten när nöden var som värst, och en av dem tycks ha varit ladufogden på Barsebäcks slott – om hans hustru Marna sägs det i varje fall att hon »sitter i armod och mannen römbd från henne».

Det tog många år innan människorna kunde återgå till ett liv bortom fattigdom, hunger och sjukdomar, och det är nästan ofattbart att föreställa sig hur vardagen såg ut under sådana förhållanden. Man kan emellertid få en fascinerande inblick i deras livssituation om man studerar de bevarade arkivhandlingarna – dessa smärtsamma påminnelser om förfädernas liv under i slutet av 1690-talet.

Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,

jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.

Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,

det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Denna strof ur Dan Anderssons Spelmannen (diktsamlingen Svarta ballader, 1917) avtecknar vår ofta romantiska bild av forna tiders spelmän. Vilka var spelmännen? Hur kan vi återfinna dem i källorna? Vad och när spelade de? Vad dansade man förr?

Enklast kanske det är att besvara den sista frågan, i alla fall om man ägnat ungefär ett decennium av sin barn- och ungdomstid åt att dansa folkdans. Stegen i schottis, polskor, mazurkor, valser och ringdanser nötte vi in på vardagskvällarna och visade upp för den intet ont anande allmänheten vid olika högtider. Själv tyckte jag alltid att de olika ringdanserna med allehanda steg, klappar och turer var svåra att hålla isär. Kanske är det just poängen med ringdanser; att de flesta bommar någon tur och det slutar med en annan partner än man räknat ut från början, vilket förstås kan leda till en ny bekantskap!

Jag har aldrig blivit anklagad för att besitta några musikaliska anlag och min sångröst är bäst lämpad att skrämma katter på flykten med. Föga förvånande förefaller mina anor likaledes ha varit tämligen omusikaliska. Det är dock inte ovanligt att som släktforskare träffa på spelmän i släktträdet. Detta anges sällan i kyrkböckerna men kan framkomma i bouppteckningarna att förfäderna efterlämnar instrument. Jag gick igenom samtliga bouppteckningar för Jönåkers häradsrätt år 1910 för att se i hur många jag kunde hitta instrument. Det var bara i en handfull hem som det fanns en fiol, en orgel eller ett piano. I en bouppteckning fanns det en harpa noterad bland jordbruksredskapen. En harpa var nämligen inte bara ett musikinstrument utan också en beteckning på ett såll och i det här fallet var det förstås det sistnämnda som avsågs.

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus140918i.jpgNyköpingshus bjuder på en miljö som skapt för ett skillingtryck. Kanske den tragiska Allt under vilda djur och drakar, också känd som I Västergyllen.

När och var spelmännens felor, och senare dragspel och nyckelharpor mfl instrument, hördes ljuda i nejderna, varierade från trakt till trakt och även över tiden. På sistone har jag läst en hel del skrifter från hembygdsföreningar och spelmän och visor från förr är flitigt förekommande i dessa. Det finns ett antal regionala spelmansförbund anslutna till Sveriges Spelmäns Riksförbund. Det varierar en hel del hur mycket information om äldre tiders spelmän som återfinns på de regionala förbundens hemsidor. Södermanlands Spelmansförbund har en exemplarisk hemsida med rikliga biografier över spelmän huvudsakligen under 1800- och 1900-talen samt även litteratur med visor och noter från äldre tider. Svenskt Visarkiv har 180 000 tryckta visor och noter i sina samlingar, varav många finns sökbara på hemsidan.
Skillingtryck var ett häfte med sångtexter som även inkluderade psalmer, medeltida ballader, visor och tonsatta dikter t ex av Carl Michael Bellman. Skillingtrycken, som fick sitt namn av att ett häfte kostade en eller två skilling, kom från 1800-talets senare del mer att innehålla sentimentala och sorgliga texter som ofta speglade nyhetshändelser. Ett av de mest kända skillingtrycken har den behändiga titeln Visan om den sköna konstberiderskan Elvira Madigans kärlek och grymma död och inleds med

Sorgerliga saker hända

Än i våra dar minsann,

Sorgerligast är dock denna -

Den om fröken Madigan.

Jo, nog var det en sorglig historia, kärlekshistorien mellan Elvira Madigan och Sixten Sparre. En av anledningarna till att förälskelsen aldrig kunde sluta med att de tu vandrade hand i hand genom livet som äkta makar, var ju att Sixten Sparre redan var gift. Hans efterlämnade hustru Luitgard, i familjen kallad Lycka, och båda barn befann sig efteråt i den föga avundsvärda situationen att maken/fadern inte bara hade övergivit dem utan att detta också var så allmänt känt att folk sjöng om händelsen. På Släktforskardagarna i Nyköping berättar Sixten Sparres barnbarnsbarn Kathinka Lindhe om sin anfaders liv före det ödesdigra dramat och vad som sedan hände med hans efterlämnade familj. Vad berättar arkivmaterialet om historien bakom skillingtrycket? Det är lätt att glömma att den tragiska romansen inte ägde rum i ett vakuum utan drabbade de kvarlämnade anhöriga.

Nu ska jag berätta om hur roligt man kan ha tillsammans med släktforskare. I Tjust släktforskarförening har vi en skrivargrupp, som består av de deltagare jag hade på min första skrivarkurs i föreningen 2012, och så jag. Det har jag berättat om tidigare, om hur roligt det är att diskutera sitt skrivande och sina släktberättelser med andra släktforskare.

Vi träffas två gånger om året, vår och höst. Årets vårträff i torsdags blev en utflykt till Åtvidaberg, ett brukssamhälle några mil in i Östergötland och en lagom dagsetapp från Västervik.

Ett par av gruppmedlemmarna har sina rötter i trakten och vi har allesammans läst om dessa. I Åtvidaberg hade vi bokat besök på bruksmuseet (Brukskultur Åtvidaberg) och på ett kombinerat industri- och skolmuseum (ÅSSA industri- och bilmuseum) i byggnaden intill. Däremellan lunch och en promenad i samhället.

Låter det roligt? Ja, det var det verkligen.

Vi är en himla trivsam grupp, i blandad ålder men med släktforskningen som vårt stora gemensamma intresse. Då kan det inte gå fel. En hel dag med släktforskare.

ÅSSA i Åtvidaberg var en tillverkningsindustri som lades ner 1987. Samma år öppnades museet och drivs av ideella krafter. Även bruksmuseet drivs av en ideell förening men har minst en anställd. På bruksmuseet blev vi guidade av arkivarien Roy Andersson och han fick oss att inse vilken skatt ett bruksarkiv kan vara. I ett sådant finns det mycket uppgifter om bruksborna, men vad som arkiverats kan skilja väldigt mycket mellan olika arkiv. Jag önskar att jag hade förfäder i Åtvidabergstrakten, då hade jag vetat väldigt mycket mer om dem och deras levnadsvillkor nu.

Så mycket vi fick lära oss på museerna och så mycket vi hade att prata om, hela dagen. Så mycket ny energi jag fick av dessa samtal och skratt.

Utflyktsdagen avslutades med fika hemma hos ett par andra släktforskare som bor utmed vägen hem till Västervik. Vad tror ni vi pratade om? Gamla mord och barnhemsbarn och släktträd på nätet.


Arkivarien Roy Andersson berättade om Åtvidabergs brukshistoria. Efter lunchen besökte vi industrimuseet och sedan skolmuseet. Jag imponeras av alla dessa kunniga museimänniskor, ideellt arbetande såväl som anställda.


Många gamla hus finns kvar i Åtvidabergs samhälle, bland annat arbetarbostäderna från 1790-talet. Nu är de enfamiljsvillor, då bodde fyra familjer i varje, och senare sex familjer. På C J Gustafssons målning ser man hur brukssamhället såg ut 1889.

På bruksmuseet har man överfört husen på kartan från 1866 till dagens moderna karta och det ger en tydlig bild av samhället Åtvidabergs förändring. Så vill jag också göra i min släktberättelse.


Museiskylten berättar om gruvarbetarnas arbetsvillkor vid Bersbogruvan 1883. I skolmuseet finns en kista som bevarats efter en ambulerande lärare, innan alla socknar i häradet fått skolhus. Och så klart finns det en räknemaskin från Facit på industrimuseet i Åtvidaberg.

Så, ja, jag tror nog att det stämmer att man lever längre om man är föreningsaktiv.