»At med förenade krafter rädda desse uslingar»

I kyrkoarkiven förvaras de »gamla vanliga» kyrkoböckerna i serierna AI (husförhörslängder) till F (död- och begravningsböcker), och det är ju detta material som vi släktforskare främst använder oss av. Om man studerar arkivförteckningarna ser man emellertid att kyrkoarkiven innehåller oerhört mycket mer material, i serierna G (»övriga längder») till R (»kartor och ritningar»), såsom syföreningsprotokoll och medlemsmatriklar, testamenten och donationshandlingar, kyrkoråds- och skolrådsprotokoll, statistiska och demografiska tabeller, kartor och ritningar, skol- och kyrkoräkenskaper, kassaböcker och tidningsurklipp – ja till och med fotografier och videofilmer (!), som till exempel i Malmö S:t Petri kyrkoarkiv. I serien KI finner man det som kallas »Sockenstämmans protokoll», och i detta material kan man hitta många intressanta uppgifter om förfädernas liv och leverne. Men vad är egentligen en sockenstämma? Denna långlivade institution uppstod sannolikt i samband med att de första socknarna bildades, och i början beslutade sockenstämman om underhållet av kyrkan och dess tillgångar. Inledningsvis verkar inte sockenstämman ha ägnat sig åt rättskipning, men vid Uppsala möte 1593 höjdes röster för att den religiösa kontrollen skulle skärpas. Rättskipningen på sockennivå kunde därför växa sig därför starkare, och även om ansvarsområdena periodvis var ganska skiftande förblev sockenstämman det högsta beslutande organet i en socken fram till 1862 års kommunalförordningar, då socknen upphörde som administrativ enhet. 

b2ap3_thumbnail_SparreKgerd.jpg

Brev från landshövdingen Gabriel Sparre (1726-1804) till sockenstämman i Kågeröd; ur Kågeröds kyrkoarkiv, vol. KI:1 (1702-1861) (bild: ArkivDigital). Porträttet föreställer nämnde landshövding, avmålad av Per Krafft d. ä. (ur Krigsarkivets porträttsamlingar).

Eftersom sockenstämman beslutade om stort och smått i socknen kan man hitta uppgifter av väldigt skiftande karaktär i protokollen, såsom beslut om kyrkans interiör och exteriör, diskussioner om kungliga resolutioner, val till sexmän och kyrkvärdar, riktlinjer för socknens sjuk- och fattigvård – men även mer privata ärenden såsom osämja mellan äkta makar, klockarens alkoholproblem eller fattighjonens kläder. Just fattigvården var för övrigt en angelägenhet som ofta dryftades under sockenstämmorna, och det blev inte sällan en delikat balansgång mellan att vårda socknens nödlidande och samtidigt hålla nere fattigkassans utgifter. Att fattigvården ibland till och med blev ett ärende för högre instans finner man i Kågeröds kyrkoarkiv, där ett brev från landshövdingen Gabriel Sparre, daterat Kristianstads landskansli 1785 19/5, har bundits in bland sockenstämmans protokoll:

»Emedan Herr Cornet Holmström på Dragsholm så wäl som Stenestad soknemän den 25. Martii 1776 med hwar annan ingådt, att försörja soknens tiggare och fattige, så har KronoBefallningzmannen i orten, at tillse, thet föreningen härom, å alla sidor warder efterlefwad, samt at afskedade soldaten Påhl Jonas, enligt min Resolution den 12 Maij förledit år, warder ibland the fattigas antal till försörjande uptagen med hustru och Barn».

Det föll även på socknens ansvar att upprätta fattigstugor, och en kunglig resolution från 1700-talets början stadgade till exempel att socknarna måste »biuda at de fattiga anständeligen böra försörjas och fattigstufwor uprättas» samt att »sochnemännen alfwarligen skola tilhållas, til at bygga up sochnestufwor». Detta tog man fasta på i Västra Karaby socken, och vid en sockenstämma 1738 beslutade man att upprätta ett sockenhus i den förfallna kyrkoladan. Huset skulle bestå av tre rum, en »Fattig och Siukstufwa», en »Sochnestuf:a och Schola» samt i mitten »Spis-Farstufwa», och hur detta hus såg ut får man veta tack vare den lilla teckning som någon – antagligen kyrkoherden – gjorde i sockenstämmans protokoll (Västra Karaby kyrkoarkiv, vol. CI:2 (1722-1804), sid. 226; bild: ArkivDigital):

b2ap3_thumbnail_V-Karaby.jpg

Sockenstämman tog även beslut om socknens klockare, barnundervisning och skolväsende, men det var inte alltid man drog jämnt. Vid sockenstämman i Bara kyrka den 11 mars 1849 ansåg till exempel församlingens klockare, som i tjugo år hade ombesörjt gudstjänstringningen, att församlingen själv borde ta detta ansvar. Klockaren fick dock inget gehör för sitt önskemål, och det noterades bara kort i protokollet att »Motsatt åsigt hyste alla närwarande församlingens röstberättigade ledamöter med påstående, att han, Klockaren, enligt både Kyrkolagens klara och oförtydbara föreskrift som ock enligt här urminnes sed skall sörja för eller werkställa förbemälde ringning mot honom af ålder fördenskull tillerkända och åtnjutne förmån: å gamla kyrkogården wexande gräs». När det gäller barnundervisningen dröjde det för övrigt ett tag innan varje socken fick eget skolhus, så klockaren eller skolmästaren fick traska omkring i socknen och undervisa barnen. Ett exempel på detta finner man i Lyngby sockenstämmas protokoll den 18 november 1777 (Lyngby kyrkoarkiv, vol. KI:1 (1777-1817), bild: ArkivDigital):

»Uti Lyngby sochn är Scholæmästare, som tillika med barnen går omkring gård ifrån gård. Han undfår sin föda på stället där han läser, och blir allenast en dag, hos den som eij har barn, men twå à 3 dagar på de andra ställen. [...] Nu befinnes eij något Scholæ hus i sochn, men sochnemännen försäkra, at framdeles, då någon beqwämlig platz kunde ärhållas, och med tillhielp af Högwälborne Härskapet på Toppeladugård efter höggunstigt löfte, äfwen upfylla Konungens Höga Befallningzhafwandes nöje härutinnan».

I äldre tid förlöstes kvinnorna i regel av jordgummor med lång erfarenhet, men i början av 1800-talet bestämde Kungl. Maj:t att dessa kvinnor måste ha en ordentlig utbildning. Västra Hoby sockenstämma bestämde därför den 12 april 1812 »Att den hustru, som i jordgummekonsten förskaffar sig af någon Practisk Läkare bewis om förswarlig kundskap, att med säkerhet gå Barnföderskor tillhanda, erhåller årligen av Kyrkans behållne tionde en tunna korn wid infallande Kyrkoräkning, så länge hon anwänder sin möda till församlingarnas tjenst, dessutom är henne bewiljat en skeppa Råg af hwarje åbohustru, som njuter hennes biträde, och af en husmanshustru något mindre i Proportion efter des tillgångar». Vilka personliga egenskaper som krävdes för att bli barnmorska får man exempel på i Norra Rörums sockenstämmas protokoll 1807, då det enhälligt beslutades »at husmannens i Ågerups hus af Norra Rörums sockn Anders Månssons hustru Elna Svens dotter, som är allmänt känd för en gudfrugtig, sedig och dygdig lefnad, samt tycks hafwa god fattningsgåfwa, och är af et ömt sinnelag, skulle med den lön som förut blifwit utsatt [...], antagas till Barnemorska för dessa N: Rörums och Hallaryds socknar, sedan hon i Barnemorske wettenskapen blifwit wederbörligen underwisad, examinerad och godkänd».

b2ap3_thumbnail_N-Rrum.jpg

Ur Norra Rörums sockenstämmas protokoll 1807 15/3 (bild: ArkivDigital)

Som tidigare nämnt kunde sockenstämman även ingripa i den privata sfären. Vid sockenstämman i Villie den 29 november 1807 anmälde till exempel kyrkoherden »att de 2ne värnlösa flickor, om hvilkas vård och undervisning i kristendomen, församlingens Ledamöter nu hade att öfverlägga voro Jöns Trulssons i Trunnerup Moderlöse Döttrar Elna och Cathrina den förre på 10de och den sednare på 6te året gamle, hvilka af fadrens oförmåga att dem vårda och försörja, varit hittills i saknad af all tillsyn». Kyrkoherden ville uppmuntra socknen »at med förenade krafter rädda desse uslingar», så sockenstämman räknade ut att socknens hemman under ett års tid skulle kunna »med mat och dricka försörg[a] desse uslingar», de mindre hemmannen under tre dagar och de större sex dagar om året. Kyrkoherden önskade även att sockenborna inte bara skulle hålla flickorna »snygge och rene utan och vaka[...] över deras seder», samt förse dem med husrum och sängkläder, och för detta skulle man ersättas av fattigkassan. Sockenborna var något motvilliga, men accepterade till slut kyrkoherdens förslag med några smärre ändringar.

I sockenstämmoprotokollen kan man som synes hitta uppgifter om allt möjligt, och det är kanske inte så konstigt med tanke på hur långt sockenstämmans ansvarsområde sträckte sig. För oss släktforskare är det därför en god idé att undersöka detta källmaterial, eftersom det kan ge intressanta uppgifter om förfäderna och vardagslivet i deras hemsocknar. Förr i tiden var den enskildes angelägenheter en angelägenhet för socknen, och varje sockenbo var lika viktig för socknen som vice versa. Uppenbarligen handlade det inte bara om religiös och social kontroll, utan även om att gemensamt ställa upp för socknens nödlidande, eller som kyrkoherden i Villie uttryckte det 1807; »at med förenade krafter rädda desse uslingar».