Rötterbloggen
Rötterbloggen

Bryggmästarens gåva till landsarkivet

John Laurentius Skantze var bryggmästare i Falkenberg vid förra sekelskiftet och grundade bryggeriet Falken (numera Falcon) 1896. Han föddes 1872 och dog 1944.

Han lämnade efter sig inte bara ett blomstrande bryggeri utan också ett gårdsarkiv med handlingar från 1609 till 1759. Det är Arvidstorps gårdsarkiv, en gård i Stafsinge socken men som ligger i utkanten av Falkenbergs stad, och idag är en stadsdel. Gårdsarkivet innehåller bland annat brev och domar från fiskerätten, enligt Arkiv Digital som fotograferat arkivet.

Själva gårdsarkivet finns på Landsarkivet i Lund och är ett av många enskilda arkiv. Men där har man av misstag skrivit att John L Skantze var byggmästare och inte bryggmästare. Men känner en till Falkenberg så är kanske bryggmästare Skantze bekant, åtminstone släkten Skantze.

Det finns många gamla gårdsarkiv bevarade men de flesta finns kanske kvar på gårdarna och har inte lämnats till någon arkivmyndighet, åtminstone om gården är kvar i släkten. Andra gårdsarkiv har förmodligen också kastats vid försäljningar av dem som tycker att gamla papper inte är mycket att ha. Men detta finns kvar.

Själv är jag inte någon hejare på att läsa 1700-talets handstil men jag vet att det finns många duktiga handstilstolkare bland er släktforskare. Om jag var idog nog skulle jag kanske till slut få bukt med bokstäverna här, för en del går i alla fall att läsa:


Så här ser en sida ut. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 29 / sid 27 (AID: v174552.b29.s27, NAD: SE/LLA/307000312).

Detta är ett domprotokoll (tror jag) från 1759, som börjar med "Utslag över åboarna på Börje Olsgården och Ola Svensgården i Arvidstorp...". Namnen på åboarna tolkar jag som Bengt Börjesson, Tufve Andersson, Jöns Larsson, Nils Nilsson och Hans Arvidsson. När jag läser vidare verkar det som om de ansöker om att få nyttja något på Jöns Andersgård, kanske är det detta som gäller fisket. Har du dessa bönder i din släkt så är ett tips att ta en titt i gårdsarkivet, som du hittar i Stafsinge kyrkoarkiv hos Arkiv Digital.

Den första husförhörslängden från Stafsinge är från 1762, alltså tre år senare. Där finns åboarna i Arvidstorps by:

 
Jöns Larsson bor på Olof Svensgård och är 37 år, hans hustru heter Karin Jonsdotter och de har två barn. Där bor också den något yngre Bengt Börjesson med sin familj. Bengt är överstruken, kanske har han dött. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).


På Börje Olsgården hittar vi Nils Nilsson och hans hustru Anna Torbjörnsdotter. Hans mor Gunnil Nilsdotter bor hos dem. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).

Vad jag kan se fanns det tre gårdar på Arvidstorp nummer 1 vid denna tid, plus några torp. Frågan är om detta var en granntvist som innebar osämja i byn eller om det kanske bara handlar om en administrativ åtgärd? Kanske har någon av er läst handlingarna och känner till mer? I alla fall måste bryggmästare Skantze ha tyckt att detta var viktiga handlingar eftersom han sparat dem och lämnat dem till landsarkivet.


Ett prov på texten från 1605. Då hörde Halland till Danmark. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 4 / sid 3 (AID: v174552.b4.s3, NAD: SE/LLA/307000312).

Om bryggmästaren bodde på Arvidstorp eller ägde någon av gårdarna där vet jag inte. Enligt folkräkningarna bor han inne Falkenberg. Han föddes i Kungsbacka och hans släkt kom från norra Halland. Det här är en släkt med  idel sjökaptener, kronolänsmän och hantverkare. Familjenamnet Skantze togs i mitten av 1700-talet och den förste ska ha varit Lars Skantze som levde 1742-1823. Hans son Johannes fick minst fyra barn. Dennes son Olof blev farfar till John Laurentius. Ett par andra barn blev anor till Patrik Skantze i Karlskrona som skrivit en bok om släkten. Boken kom ut 2015 och heter "I nytt ljus". Den handlar mest om Karlskronagrenen av släkten och den lampfabrik som drivs där än idag.

En i släkten Skantze i Falkenberg var Anna Skantze. Hon var min chef på Falkenbergs Museum när jag sommarjobbade där i min ungdom, jag tror det var 1969. Egentligen ingick hon inte i släkten Skantze för hon var ingift, men hon har skrivit en bok om släkten. Anna Skantze var gift med John Laurentius son Olof Arvid Skantze. Det finns också en annan bok skriven av Erik Hägge som handlar om bryggmästare Skantze.


I Patrik Skantzes bok finns ett släktträd med bild på bryggmästare John L Skantze. Bilden är från boken, som jag recenserade i tidningen Släkthistoriskt Forum nr 2 förra året.

 


I Digitalt Musuem finns denna bild där John Skantze ska vara med. Kan det vara mannen längst till höger i raden som står framför trappan? Bilden är tagen av en fotograf från Hallbergs Atelier i Halmstad 1927 och visar Hyptoteksförenings styrelse i Halmstad. Fotografiet ingår i Hallands Konstmuseums samlingar. Bildlicens: CC 4.0 för icke kommersiellt bruk.

Vart vill jag komma med detta lite spretiga blogginlägg? Jo, framför allt tipsa om ett udda arkiv som kan vara intressant för släktforskare. Och lokal personhistoria är alltid intressant, tycker jag. Så håll till godo!

 

Fortsätt läs mer
  2895 Träffar
  0 Kommentarer
2895 Träffar
0 Kommentarer

Född som dansk och död som svensk

Den veckan som gått har jag befunnit mig i 1600-talet. Inte helt, för julförberedelserna har förstås tagit sin tid. Men i tanken har jag inte rikitgt varit med, utan grottat ner mig i 1600-talets Halland, hos mina släktingar tio-elva generationer tillbaka.

I förra veckan fick jag äntligen tag i Sven Larssons bok "När hallänningarna blev svenskar" från 2004. Han är historiker från Jönköping, född i Gällared och bor numera i Askome så vitt jag vet. I boken berättar han både övergripande och i detalj om tiden närmast före och efter 1645, då Halland blev svenskt genom Brömsebrofreden. Eftersom Halland först var en pant på 30 år så skulle dansk lag, kyrkoordning och administration gälla. Men freden bröts och Halland blev svenskt för gott.


För några år sedan stannade vi till vid bron i Brömsebro på gränsen mellan Småland och Blekinge, som förr var riksgräns. Där finns ett minnesmonument över freden 1645. Egna bilder.


Halland, Skåne och Blekinge hörde till Danmark ända till 1600-talets mitt. Bild från Wikipedia.

Större delen av 1600-talet var en prövotid för hallänningarna. Svenskarna härjade vid gränserna, liksom danskarna som efter fredsavtalet försökte återta de tidigare östdanska landskapen Halland, Skåne och Blekinge. Både svenska och danska trupper drog fram genom Halland och precis som i alla krig var det civilbefolkningen som for illa. Gårdar och byar brändes ner och ödelades, många människor dödades och då som nu var våldtäkt en systematisk del av krigföringen. Det var inte ovanligt att kvinnan sedan dödades.

Det som skiljer dessa krigsskådeplatser från dagens Aleppo är väl att det inte fanns några bomber. Men rädslan och utsattheten kan säkert ha varit väl så stor.


Slaget vid Fyllebro utanför Halmstad den 17 augusti 1676 var ett avgörande slag i det svensk-danska kriget. Hade danskarna vunnit hade jag kanske varit dansk. Halland hade en stor militär närvaro under hela seklet. Målning av Johan Philip Lemke. Bild från Wikipedia.

Kungen satte inte in hallänningar som soldater att försvara landskapet mot anfallande danskar eftersom de inte var att lita på, många ställde sig på den danska sidan och blev snapphanar eller friskyttar. Och svenskarna som kom norrifrån, de kände nog inte att det var ett broderfolk de kom till utan snarare fiendeland även om Halland formellt sett var svenskt.

Det tog lång tid för de tidigare danska hallänninganra  att bli svenskar. Vi vet genom bevarade handlingar att hallänningarna inte gillade när de så småningom blev tvungna att anpassa sig till svensk lag och acceptera svensk kyrkoordning. Inte minst att tvingas lyssna på predikan på svenska! Det var ju ett annat språk, inte deras språk. Kanske kände folk i allmänhet inte så stor nationstillhörighet, utan var nog mer i första hand sockenbor och hallänningar. Men när kyrkan, som hade ett starkt grepp om deras liv, förändrades, då blev det svårt för hallänningarna.

Egentligen levde nog danskheten kvar länge hos oss hallänningar. I vår halländska dialekt finns en hel del danskklingande ord kvar, åtminstone hos de äldre i mina föräldrars generation. Och fortfarande har många gårdar namn efter de danskar som ägde dem vid överlåtelsen till Sverige. Se dig om på vägskyltarna i Halland så ser du gårdsnamn som Börje Hindriksgård, Per Olsgård med flera liknande namn.

Både nu och tidigare har jag funderat en hel del på vad det innebar för mina dåtida släktingar att leva under denna övergångstid, framför allt de som bodde nära den gamla riksgränsen mot Sverige. De var födda som danskar och dog som svenskar.

I mitt släktträd har jag nu 13 personer som föddes som danskar. Kanske blir det fler innan jag är klar med min utforskning av släkten.

Askome socken: Arvid Olofsson, född 1630. Anna Gudmundsdotter, född 1632. Brita Torstensdotter, född 1644.
Gällareds socken: Nils Larsson, född 1634.
Sibbarps socken: Olof Persson, född 1626.
Gunnarps socken: Mårten Persson, född 1640. Kristina Arvidsdotter, född 1633. Anders Jönsson, född 1623. Ingeborg Andersdotter, född 1620.
Rolfstorps socken: Olof Andersson, född 1639. Gunilla Svensdotter, född 1636.
Och några där vi inte har födelseår eller födelsesocken: Olof Jönsson. Jöns Olsson.

Egentligen är jag förundrad över att de alla överlevde de umbäranden som drabbade så många i det fattiga och utsatta Halland under denna tid. De gifte sig och fick barn och här sitter jag nu, drygt 350 år senare, och önskar att jag kunde fått en pratstund med någon av dem.


Hunnestad ministerialbok CI:1 har noteringar med födelseuppgifter ända från 1615, dvs långt innan Halland blev svenskt. Här är det en person född 1618, som jag har svårt att se vad han heter mer än Svensson. Kanske Arve Anders? Han verkar ha en son som heter Tore Andersson som gifter sig och lämnar gården. Dottern malin är gift med Esbjörn Olsson och kvar hemma. Boken är förd topografiskt, dvs gård för gård, och detta är på Sven Hanssons skattehemman i Blixtorp, så det bör väl vara Sven Hanssons son. Jag tror att Hunnestads kyrkoarkiv är det enda i Halland med en kyrkbok som har uppgifter som sträcker sig tillbaka till dansktiden. Mina egna anor i Hunnestad föddes på 1670- och 1680-talen. Bildkälla: Arkiv Digital, Hunnestad (N) CI:1 (1615-1754) Bild 11 / sid 6 (AID: v92666.b11.s6, NAD: SE/LLA/13161).

Syskonen Andreas och Anna Karlsson i Falkenberg har skrivit en serie böcker om Halland på 1600-talet, där de utgår från domböckerna och berättar om de mål som finns protokollförda, både från den danska och den svenska tiden. Dessa böcker har jag skrivit om förut, och kommer säkert att återvända till igen, liksom till mina danska anor i Halland som jag också skrivit om tidigare.

I övrigt hoppas jag att ni alla har en fin julhelg.

Fortsätt läs mer
  3353 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bengt Welander
Visst är det spännande att hitta släktled från denna brytningstid i historien. Detta hittades på en förfader till min hustru:Notis... Läs mer
måndag, 26 december 2016 10:41
Eva Johansson
Bengt: Detta är verkligen spännande. I Skåne var det nog än värre än i Halland, mer strid och skövling och en ännu mer utsatt befo... Läs mer
måndag, 26 december 2016 11:19
3353 Träffar
2 Kommentarer

Talande stenar

I centrala Lund, alldeles invid centralstationen ligger Klosterkyrkan, en vacker 1300-talsbyggnad i rött tegel. Ursprungligen en del av nunneklostret Monasterium Sanctæ Mariæ et Sancti Petri Lundis revs de flesta av klosterbyggnaderna i samband med reformationen, men själva kyrkan fick stå kvar som sockenkyrka i den församling som kom att heta Sankt Peters Kloster. Under min livstid har jag passerat förbi denna kyrka tusentals gånger, men märkligt nog aldrig varit där inne – trots att min farfars farmors farfars mor Anna Olsdotter döptes i kyrkan den 18 december 1737.

b2ap3_thumbnail_IMG_3461.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_3461.JPG

Häromdagen bestämde jag mig dock för att kika in, ett beslut jag inte ångrar. Där inne i det dunkla kyrkorummet rådde total tystnad, trots att kyrkan ständigt är omringad av bilar, bussar, tåg och jäktade studenter, och det var som att kliva rakt in i benediktinernunnornas vardag för hundratals år sedan. Medan jag sakta vandrade omkring där inne i kyrkorummet fick jag syn på en gammal gravsten i golvet, en klassisk 1600-talssten med änglar, hörnrundlar, bibelcitat och hela köret. Texten var fullt läsbar trots att stenen fört en hård kamp mot tidens tand, och när jag läste namnen blev det ännu ett genealogiskt glädjeskutt. Framför mig hade jag nämligen gravstenen till Jeppa Jönsson (död 1700), biskopens befallningsman som jag släktforskat en hel del kring. Familjens levnadsdata har dock blivit ganska knapphändig eftersom Lunds dödböcker börjar först 1703, och det enda jag kände till sedan tidigare var att bouppteckningen förrättades efter Jeppa Jönssons första hustru Catharina Eriksdotter den 11 maj 1693. Den illa åtgångna gravstenen i Klosterkyrkan gav dock nya uppgifter:

HER UNDER LIGGER BEGRAFUEN

DEN EHREBORNE OCH VELBETRODE

MAND JEPPE JÖNSON Hs HÖGHVYRDIGHETs

HER BISKOPPENS FULLMECHTIGE

SOM SL. AF THENNA VERLDENE AF

LED DEN                   MED

2. SINA FORDOM ÄLSKELIGE HUSTRUR

EHREBORNE GUDFRUHTIGE OCH DYGDE

SAMME MATRONER HUSTRU KARIN

ERICHs DOTER SOM SL. DÖDE DEN 20

NO[V]EMBER 1692 I HÄNNES ÅLDERs 56 ÅHR.

SAMT SOPHIA JÖNS DOTER SOM SL.

AFSOMNADE DEN                             

G[U]D F[Ö]RLÄNDE DEM MED ALLA CHRISTRO

GNE EN FRÖGDEFULL UPSTÅNDELSE PÅ

VÅRS HERRES JESUS CHRISTI TILKOMMELSES

DAGH.

 

Catharina Eriksdotters dödsdatum och ungefärliga födelseår – det är inte fy skam! Gravstenen väcker dock nya frågor. Att andra hustruns dödsdatum har uteslutits beror på att hon gifte om sig efter Jeppas död, men varför saknas hans dödsdatum? Glömde man att rista in dessa siffror, eller var det bara första hustrun som fick sitt vilorum under den ståtliga stenen i Klosterkyrkan? Ja, vissa frågor kommer kanske aldrig besvaras, men gravstenen är ändå ett bra exempel på släktforskningens märkliga förmåga att ge nya uppgifter när man tror att man inte kan hitta mer – inte sällan genom talande stenar!

 

b2ap3_thumbnail_IMG_3389.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_3389.JPG

Fortsätt läs mer
  1759 Träffar
  0 Kommentarer
1759 Träffar
0 Kommentarer

Jakten på den försvunna skatten

Jakten på den försvunna skatten

 

 

Som släktforskare kan man lätt sätta sig in den oerhörda lycka man skulle känna om man hittar ett försvunnet arkiv fyllt med fantastiska handlingar. Snart kommer vi alla att få se ett nytt, spännande fynd i arkivvärlden.

På Kartografiska sällskapets årliga konferens i Gävle, Kartdagarna, presenterade agrarhistorikern Clas Tollin just en försvunnen men upphittad skatt. Clas Tollin arbetar på Riksarkivet med nationalutgåvan av de äldre geometriska kartorna (1630-1655). Han är också projektansvarig för de yngre geometriska kartorna (1680-1700).

I arbetet med de yngre kartorna började man undra varför det fanns konceptkartor, de skisser som gjordes vid uppmätningen i fält, men inte renovationer, de slutliga renritade kartorna. Jordeboken har signum C5, men den hade slaktats och de yngre kartorna hade brutits ut. Till slut, så sent som i mars 2016, hittade man en jordebok med signum F1a:30 och där fanns de! En färgsprakande samling av fantastiska kartor, nästan konstverk, som lantmätarna Hans Ranie och Erik Agner producerat under 1680-90- talen.  Kartorna omfattar det tidigare Sörmlands län, alltså även delar av dagens Stockholms län.  De hade inte kommit med i Lantmäteriets omfattande scanningar och heller inte i projektet yngre kartor.

Kartorna innehåller detaljerade beskrivningar och kartläggning av mer än 60 säterier i området, med sina underliggande rå- och rörshemman. Dessa hemman låg i samma by som sätesgården och de fick särskilda privilegier liknande adelns, de räknades till det ypperliga frälset. I och med denna upptäckt kommer man att få ytterligare kunskaper om Sörmlands orter och gårdar. Clas Tollin gav exempel på frågor som redan besvarats, som till exempel varför det finns två Sävstaholm i Vingåker. Man kan också ibland se var det funnits byar som evakuerats i samband med byggandet av de nya herrgårdarna.

b2ap3_thumbnail_Sfstaholm.pngb2ap3_thumbnail_Sfstaholm.pngb2ap3_thumbnail_DahlbergsSvstaholm.jpgb2ap3_thumbnail_DahlbergsSvstaholm.jpg

Under föredraget fick vi också se några av de fantastiska bilder som finns på kartorna, byggnader avbildades av lantmätaren och han ritade också in bilder på människor. Det går att jämföra lantmätarens bilder av säterierna med Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna (till höger). Dahlberg var ju känd för att försköna sina herrgårdar och slott, stämmer hans gravyrer med samtida lantmätarbilder?

 

Alla släktforskare och hembygdsforskare, speciellt i Sörmland, har något att se fram emot då Riksarkivet öppnar i oktober, kartorna blir fritt tillgängliga på nätet med transkriberade texter och geoidentifierade platser.

 

b2ap3_thumbnail_HAnsRanie.jpgb2ap3_thumbnail_HAnsRanie.jpg 

Hans Ranie, lantmätare, sedermera bergmästare död 1719, kan bilden vara ett självporträtt?

Erik Nilsson Agner, lantmätare och matematiker, ca 1642 – 1727.

 

Läs mera:

http://riksarkivet.se/geometriska

 

http://riksarkivet.se/yngre-geometriska-kartor

 

Ett stort tack till Clas Tollin för att du lånade ut dina bilder!

Fortsätt läs mer
  3260 Träffar
  0 Kommentarer
3260 Träffar
0 Kommentarer

Ett namn till

Igår blev jag så lycklig för ett namn! Bara ett namn, ingenting mer.

Namnet är Olof Jönsson. 1662 var han bonde på en gård som heter Lunnagård och som ligger i Gunnarps socken i mellersta Halland.

Jag vet ingenting om hans liv, när han var född, vilka hans föräldrar var och varifrån de kom. Kanske har hans släkt haft Lunnagård sedan medeltiden. Jag har ingen aning, i alla fall inte idag. Just nu är jag så glad för bara namnet, även om jag helst vill veta mer.

De äldsta kyrkböcker som finns bevarade från Gunnarps socken började föras 1688. Det var prästen Sveno Benedicti Erynander som skrev då. Han kom till församlingen 1687. Ministerialboken är förd topografiskt med anteckningar för varje gård i en följd 1688–1731. Men egentligen tror jag han började 1687, när han börjat sin prästgärning i socknen, fast han inte skrev årtalet först.
 
Han har en fin och lättläst handstil och bra ordning i böckerna. Sådana präster gillar vi. Han har noterat både födda, vigda och döda men även flyttningar.

Det här handlar om min mammas släkt. En av hennes systrar släktforskade på 80-talet och gjorde ett släktträd som vi fått. Mosters släktträd slutar i en släktgren på Torsten Larsson född 1679 och död 1742. Han är min mormors mormors farfars farfars far. Den här släktgrenen finns på gården Sundhult i västra änden av socknen. Gården är fortfarande i släktens ägo.

I går fick jag för mig att jag skulle försöka ta mig lite längre bakåt i historien. Det jag också vet, tack vare de nuvarande släktingarna på Sundhult, är att Torsten Larssons far hette Lars och kom 1698 från granngården Lunnagård några kilometer åt nordost. Lunnagård ligger alldeles intill Örsjön och bara ett par hundra meter från den gamla svenskdanska gränsen. Under den danska tiden kunde de se över gårdstunet till Sverige. Om det inte var skog emellan då.


Karta från boken "Gunnarp vår hembygd" del 1, utgiven av Gunnarps hembygdsförening 1984. Kartan visar gränsen mot Sverige vid tiden för freden i Brömsebro 1645. Som ni ser ligger Lunnagård alldeles intill gränsen. Lite längre ner och lite åt vänster ligger Sundhult.


Gunnarps ministerialbok med notering om vilka som bor i Lunnagård 1688. Bild från Arkiv Digital, Gunnarp (N) CI:1 (1688-1731) Bild 29 / Sida 37.

Lars i Lunnagård hette Olsson ser jag på Lunnagårds sida i ministerialboken. Före Sundhult brukade han gården tillsammans med hustrun Elsa Larsdotter men också med Jöns Olsson och dennes hustru Anna Asmundsdotter. Eftersom de heter Olsson båda två borde de vara bröder, tänker jag. Dessutom vet jag att Lars son Torsten föds 1679 och Jöns son Anders föds omkring 1666. Från Anders och hans far Jöns kommer en annan släktgren.

För att se vem brödernas far är använde jag mantalslängderna. Här i Halland går de tillbaka till 1662 och då är det Olof Jönsson som är bonde på Lunnagård. Bingo! Detta måste ju rimligtvis vara brödernas far.

Javisst, det var ju lätt. Men lika glad är jag för det. Ett namn till i släktkedjan.


Mantalslängderna från Gunnarp. Överst 1662, där står Olof Jönsson med hustru i Lunnagård. Lite svårläst kanske men i mittenbilden från mantalslängden 1671 syns det bättre. Undre bilden är från mantalslängden 1684 när sonen Jöns Olofsson är bonde tillsammans med brodern Lars Olofsson. Jag har tittat även på mantalslängderna där emellan, för att vara säker på att jag sett rätt.

Jag rekommenderar er att titta i mantalslängderna om de finns från tiden före kyrkböckerna. Och läs gärna Magnus Bäckmarks handbok om att forska i mantalslängder. Den hade jag nytta av nu.

De gamla mantalslängderna finns hos Svar, och är svartvita. Vissa var väldigt svårlästa. Men tack vare att de finns bevarade från nästan varje år ända från 1662 kunde jag följa Olof Jönsson och hans söner på Lunnagård. 1677 dör Olof Jönsson och sedan är det Jöns Olsson som är bonde, först ensam några år och sedan tillsammans med sin bror Lars. Att Jöns borde vara äldst stämmer ju också med att hans son är 13 år äldre än Lars son.

Tyvärr har jag inga uppgifter om Olof Jönssons hustru, brödernas mor. Hon räknades ju inte, åtminstone inte i mantalslängden.

Jag skulle verkligen vilja veta mycket mer om deras liv. Vad de tänkte och kände, hur deras vardagsliv såg ut, om det kändes tungt eller om de gladde sig. Olof och hans hustru levde ju under dansktiden, före 1645. De måste ha varit med om gränskonflikter och oroligheter. Om de bodde på Lunnagård då vet jag ju inte, men kan anta det. Vad tyckte de om att bli svenskar? Kanske inte, om man ska döma efter många andras vittnesmål från denna tid. Kanske var gränsen inte utmärkt då, kanske var det bara skog och de inte såg in över till Sverige. Rimligtvis borde deras liv ha påverkats av att bo så nära en riksgräns som det var så mycket strid om.

Jag funderar mycket på mina gamla släktingar. Oftast när jag hugger ved här hemma. Vedhuggning är tid för reflektion och jag känner också då att jag kan komma dem närmare. Huggit ved gjorde de också, för att få värme i husen. Alla högg ved, tror jag, som barn och som vuxna. Jag tror inte att kvinnor undanhölls från denna syssla, för inte kunde de vänta med maten för att en dräng eller son skulle komma och hugga upp ved till spisen. Det är en syssla som jag tänker att den har följt med under de här 300-400 år som gått sedan Olof Jönsson och hans hustru högg sin ved på Lunnagård.


Ett av lördageftermiddagens två lass ved som jag kört in i pannrummet. En hel del har jag huggit idag.

 

Fortsätt läs mer
  3152 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ingvar Månsson
Tack för intressanta blogginlägg! Jag har själv bläddrat i Gunnarps kyrkböcker och har släktanknytning till gårdarna Övrarp, Korna... Läs mer
söndag, 28 februari 2016 12:15
Eva Johansson
Ingvar! Vilket sorgligt öde! Ja, det finns många olika källor att hitta information om släkten och olika pusselbitar ger sammantag... Läs mer
söndag, 28 februari 2016 13:17
Inger Karlsson
Intressant att läsa. jag har kopplingar till granngårdarna "Westerbergs" och torpet Liden där min farfars farbror bodde.Hälsn. Ing... Läs mer
söndag, 28 februari 2016 14:13
3152 Träffar
3 Kommentarer

Bland epitafier och begravningsvapen

Äldre tiders adliga begravningar var storslagna tillställningar med nästan kunglig ståt, där man med hjälp av »christelig Lijk-Predikan», »hederlig Process och Högförnämbligit Medföllie», fanor och begravningsvapen lyfte fram den dödes börd och anor när kistan fördes till familjegraven. Begravningsvapnen bestod av ett huvudbanér, som bars före den döde, samt anvapen som bars på ömse sidor om kistan. Antalet anvapen berodde på hur många anor den döde kunde räkna på fäderne och möderne, men vanligast var sexton anvapen. Huvudbanéret var ursprungligen ganska blygsamt, men det växte med tiden och nådde sin höjdpunkt omkring år 1700 – den bekante fältmarskalken Erik Dahlberghs (död 1703) huvudbanér var till exempel över två och en halv meter högt! Efter begravningsakten hängdes vapnen upp över den dödes grav eller i en annan kyrka med koppling till den döde, och i många kyrkor och museer förvaras ännu dessa begravningsvapen som minnen över adelns ståtliga likprocessioner.

b2ap3_thumbnail_Ehrenborg.jpgb2ap3_thumbnail_Ehrenborg.jpg

Över norra porten i Lunds domkyrka hittar man ett sådant huvudbanér (ovan), som bars genom Lunds gator då Richard Ehrenborg (1655-1700) fördes till sitt sista vilorum. Han var professor i juridik men tillhörde även adliga ätten Ehrenborg, och som adelsman förärades han givetvis en ståtlig begravning. Huvudbanéret flankeras av två figurer som bär anvapnen, och i den gyllene kartuschen kan man läsa att »Hans Kongl. May:ts trotienare och Juris professor vid Kgl. Academien i Lund den Vellborne och Höglärde Herren Herr Richard Ehrenborg är född på Spannerup d. 2 Januarii åhr 1655 och blef död her i Lundh d. 27 Martii 1700». De flesta huvudbanér innehåller sådana genealogiska uppgifter, och kan därför vara en viktig källa för släktforskare.

b2ap3_thumbnail_2015-08-03-16.24.41.jpgb2ap3_thumbnail_2015-08-03-16.24.41.jpg

Nu är det ju emellertid långt ifrån alla släktforskare som har adel i släktträdet, men i kyrkorna hänger även mängder av minnestavlor och epitafier (från grekiskans epi, »till», och taphos, »grav») över allt från präster och handelsmän till militärer och klockare. I Sankt Nikolai kyrka i Simrishamn lät till exempel rådmannen Petter Mörck (död 1710) år 1709 uppsätta ett epitafium över sina tidigare bortgångna hustrur, och eftersom Simrishamns kyrkoböcker börjar först 1724 är uppgifterna på epitafiet (bilden ovan) ovärderliga för släktforskare:

»Detta Epitafium Hafwer Fordom Ehreborne och wälförståndige H: Rådman Petter Petterson Mörck Låtit förferdiga uthi Set Lefwande Lif, Gudz Nampn Till ära, Gudz Huus Till Prydna, Sina Liffz Arfwingar Till Äro Minne för sig och sina 2ne Hustrur, och aflat med den Första Hustrun 2ne Sönner och en Dotter, och Med Den andra en Son som blef wid födslen dödh uthij des Moders 50de åhr, alle Theras Siällar äro uthi deras Frelsares Jesu Siöte Har intett dödz Qual rörer them, men deras Lekamen Huilar her i grafwen Till den yttersta Dommen, då theras återlösare Jesus skal them upwäckia Till Ewinnerligit Lijf. ANNO 1709:»

På de flesta epitafier finns även porträtt, utförda av mer eller mindre talangfulla konstnärer. Här nedan syns till exempel Anne Jacobsdatter (död 1675) tillsammans med sina makar Peter Uppendick (död 1654) och Jens Torsen (död 1686), båda borgare och handelsmän i Ystad, och de sammanlagt sex sönerna och tre döttrarna med bedjande händer och blomkransar i håret. Familjen fick sitt vilorum i Sankta Maria kyrka i Ystad där även epitafiet uppsattes på en pelare i mittgången, och i över trehundra år har familjen fromt blickat ner mot kyrkans besökare.

b2ap3_thumbnail_2015-08-03-11.46.29.jpgb2ap3_thumbnail_2015-08-03-11.46.29.jpg

I utkanten av mitt släktträd hittar man överstelöjtnanten och kommendanten Daniel Ramfelt (1634-1705). Han fick sin sista vila i Silvåkra kyrka där även huvudbanéret (se nedan) hängdes upp, men det har sedermera flyttats till Lunds universitets historiska museum. Tyvärr är inskriptionen sedan länge förstörd, och det är numera bara det ståtliga lejonet på vapenskölden som avslöjar att det tillhör ätten Ramfelt. Epitafier i Skåne och Blekinge kan emellertid kompletteras med hjälp av Lunds domkapitels arkiv, där serien FIIja (»Uppgifter i vissa ämnen insända av prostar och kyrkoherdar») innehåller »Kyrkornas märkvärdigheter». Detta är förteckningar som prästerna i Lunds stift sände in till biskopen, och som innehåller avskrifter samt mer eller mindre detaljerade beskrivningar av kyrkornas tillhörigheter anno 1830. I denna serie hittade jag en förteckning från kyrkoherden i Silvåkra, som berättade att det på kyrkans norra vägg hängde ett stort vapen »med många krigsinstrumenter utsiradt» och påskriften

»Konlig Majestetz Bestalter Öfverstelieut: aff Cavall:e vid Adelsfahnan och Commend: på Malmö Slott, Den välborne Herrn H:r Daniel Ramfelt, föd:de A:o 1634 d: 10: Jul: Dödde A:o 1705 d: 26: Jani: på Malm:o Slott, som har lefvat i 70 år 6 månad, och 10 dagar».

b2ap3_thumbnail_Ramfelt1.jpgb2ap3_thumbnail_Ramfelt1.jpg

Hur ska man egentligen veta vilka begravningsvapen och epitafier som finns bevarade? En person som varit framsynt inom detta område är släktforskaren Jonas Magnusson. Sedan några år tillbaka driver han hemsidan Epitafier.se och Facebook-gruppen Svenska Epitafier, där tanken är att frivilliga krafter ska inventera och registrera de begravningsvapen, minnestavlor och epitafier som hänger i kyrkor, museer och slott runt om i Sverige. Jonas Magnusson utnämndes nyligen till Årets Eldsjäl 2015 av Sveriges Släktforskarförbund, bland annat med hänvisning till Epitafier.se, och det är inte svårt att förstå när man ser vilket jobb han lagt ner. Som han själv skriver på hemsidan är det emellertid användarna som står för den största arbetsinsatsen, för inventeringen sker inte av sig själv och dessutom är ju begravningsvapnen och epitafierna utspridda över hela landet. Det krävs därför gemensamma insatser för att ro projektet i land, och jag har själv spenderat åtskilliga sommardagar i kyrkor runt om i Skåne. Bidra du också, och hjälp årets eldsjäl med att bygga upp denna fantastiska genealogiska resurs!

 

Referenser:

»Begravningsvapen», i Kulturen : en årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, 1939.

Begravningsvapen (Wikipedia).

Epitafium (Wikipedia).

Fortsätt läs mer
  3791 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Är det mina ögon det är fel på eller finns det bara två flickor med kransar i håret? Hittar inte den tredje.Vad jag hört är att om... Läs mer
fredag, 14 augusti 2015 11:09
Elisabeth Nyhammer-Gustavsson
Jag tror inte att de med kransar i håret är flickor. Flickorna bör vara de två flickorna längst till höger som är lite äldre samt ... Läs mer
fredag, 14 augusti 2015 23:13
Markus Gunshaga
Jag tolkar det också som att de två gossarna med blomkransar i håret har avlidit i unga år, men tyvärr ger epitafiet inga andra le... Läs mer
lördag, 15 augusti 2015 11:13
3791 Träffar
4 Kommentarer

»Dhe aldrafattigaste, armaste och bräckligaste»

I onsdagens blogg berättade Camilla Eriksson om 1690-talets stora hungersnöd, en förfärlig tid som även har satt sina spår i de skånska arkiven. Sedan äldsta tid var sjuk- och fattigvården ett ärende för den så kallade sockenstämman (något jag bloggat om tidigare), men när missväxten och svälten bredde ut sig över landet insåg myndigheterna att insatserna måste samordnas på ett högre plan. I december 1695 utfärdades därför ett kungligt brev som befallde skånska guvernementet och biskopsämbetet i Lund att gemensamt upprätta förteckningar över alla fattiga änkor, faderlösa barn samt gamla, sjuka och hemlösa personer i socknarna. Som man kunde läsa i onsdagens blogg var det alltid samhällets svagaste som drabbades hårdast i tider av missväxt och farsoter, så guvernören Otto Vellingk och biskopen Matthias Steuchius inledde omedelbart den stora kartläggningen av de mest nödlidande i Skåne och Blekinge.

b2ap3_thumbnail_Untitled.jpgb2ap3_thumbnail_Untitled.jpg

I Lunds domkapitels arkiv (volym FIIja:3) hittar man bland annat en »Förteckning på dhe aldrafattigaste, armaste och Bräckligaste som nu in Augusti A:o 1696 i Åsums sochn äro befundne», och dessa förteckningar är en smärtsam påminnelse om 1690-talets stora lidande (bild: ArkivDigital). Till vänster ses Otto Vellingk (1649-1708), guvernör i Skåne 1693-1698, som tog sig an den mödosamma uppgiften att rädda skåningarna och blekingarna undan svält och elände (porträtt i Krigsarkivets porträttsamlingar).

De insända förteckningarna från 1696 finns ännu bevarade i Skånska guvernementskansliets respektive Lunds domkapitels arkiv, och ger en ovanligt detaljerad inblick i samhällets baksida under 1690-talet. I förteckningarna finner man inte bara detaljerade beskrivningar av de nödlidandes sjukdomar, handikapp och arbetsförmåga, utan även i många fall fullständigt namn, ålder samt biografiska och genealogiska uppgifter. Det kan därför vara en god idé att studera detta källmaterial om man har släkt och förfäder i Skåne och Blekinge under slutet av 1600-talet, och jag har själv hittat en och annan stackars medlidsam anförvant i dessa förteckningar. Volymen DIIIg:4 i Skånska guvernementskansliets arkiv innehåller guvernörens förteckningar, där man till exempel i Gärdslöv, Önnarp, Lemmeströ och Börringe hittar flera personer som sägs vara »gamble och bräklige stackarle och tiggare», medan det i Källstorps pastorat bodde en eländig hustru som gick på kryckor, en fattig, halvdöv kvinna, en gammal skröplig och halvblind dräng samt en gosse som var »beröfwat alt förstånd», och det skär verkligen i hjärtat när man läser om den eländige gossen i Södra Åby som »kryper [...] på hender och fötter». 

b2ap3_thumbnail_Till-Vellingk-1696.jpgb2ap3_thumbnail_Till-Vellingk-1696.jpg

En av förteckningarna, daterad Önnarp den 20 juli 1696, innehåller »Förslagh uppå sochnernes fattiga, huru mycket till deras hußerom tarfwas, hwad som redan deraf upbygd är och ännu fattas, sampt huru mycket till deras åhrlige underholdh och beklädningh behöfwas» i Skytts, Vemmenhögs och Oxie härader. Antagligen är det en befallningsman som så tjusigt har adresserat förslaget, på klingande franska, till guvernören Otto Vellingk; ur Skånska guvernementkansliets arkiv, vol. DIIIg:4 (1696), sid. 777 (bild: ArkivDigital)

I min egen hemsocken Mörarp hittar man fem nödlidande personer år 1696: en liten piga i Hjortshögs by som »har warit i 9 åhr borttagen och kraftlöß», gossen Per som var »förderfwat i bennen går i kring i sochnen», tolvårige gossen Johan som var »Tokig», Troen Olufs som var »födt i Ströfwelstorp sochn 80 åhr siuk och skröpl.» och kvinnfolket Ingeborgh som var »kommen ifrån Jönkiöpping 70 åhr siuk och skröpl.». Förhoppningsvis fick dessa fem stackare flytta in i en av de sjukstugor som guvernören planerade att bygga runt om i Skåne, för att sedan skötas på socknens bekostnad. På flera håll fanns redan sjukstugor men under nödåren uppfördes även många nya, däribland i Sankt Olofs socken där man hade

»Upsatt Timmer till en siukstuga i S:t Olufz by, 100 alnar ifrån Kyrckiomuren bestående i längd af 5. wäggerum [...], och emedan siuukstugan ännu intet är fullferdig äro socknemännen blefne eense; sine fattige att försöria med 1 upmålt skieppa Råg till bröd om månaden, [...] sågel af kiött eller åhtskillig slagz annat, och förmena att hwad som dem af ståcken i Kyrckan kan tillfalla, sampt på den ena taflan som 3 gånger om åhret går omkring, till dricka åht dem anwendas kunde».

Biskopsämbetet tycks främst ha fokuserat på sjukstugornas skötsel och mänskliga förhållanden – volym FIIja:3 i Lunds domkapitels arkiv innehåller i varje fall »Handlingar om Soknarnes Hospitaler» daterade 1696. Dessa handlingar ger väldigt detaljerade uppgifter om de nödlidande, både biografiska och genealogiska, och är därför en guldgruva för släktforskare. I Asmundtorps socken bodde till exempel »Karena Raßmuß dotter Barnfödd i Rönnebergz Härad Aßmuntorp Sochn och By är 60 åhr gammal och elliest behäftat med Fallene siukan haf:r warit Inhyses hoos Oluff Anderßon i Aßmundtorp. [...] Tillijka med hennes dotter Kiersten Måns dotter, hwilcken är wärckbruten och älendigh i sin rygg och 12 åhr gammal», och från Båstads socken insändes en förteckning på »Fattige okk Tiggare uthi Båstad försambling, som intet kunna sin ährliga föda, mindre kläder, och hwad till Hus, el:r hemwist och wärme fordras, förtiäna, uthan måste dertill tigga», där man bland andra får lära känna änkan Johanna Åkesdotter:

b2ap3_thumbnail_Johanna-kesdotter.jpgb2ap3_thumbnail_Johanna-kesdotter.jpg

»Enkjan Johanna Åkesd:r sahl. Börge Månsons, in emot 60. åhr gl. Enkia blifuen i Kriget. Född här i Häradet Wäst: Karups S:n och Erichstorp. Mannen förlåuad Ryttare barnfödd i Suärrige. Förjagad åt Suärrige af Snapphanarne der han dödde. Sehn hon tiänt här i församblingen så länge hon orkadt, nu skröpelig och suag af ålder och siukdom. Orkar intet arbete drifua för wärk i högre armen; spinner stundom, då hon orkar, och hahr något samantigdt till födan» (bild: ArkivDigital)

Man kan alltid hoppas att biskopens och guvernörens samordnade insatser lyckades mildra de arma stackarnas hårda liv, men man inser att nödåren var långt ifrån över 1696 om man studerar mantalslängderna 1698-1700. Dessa innehåller mängder av marginalanteckningar av samma slag som i guvernörens och biskopens förteckningar, med den stora skillnaden att det nu uppenbart är »vanligt folk» som drabbades av fattigdom och svält. Lidandet tycks ha nått sån kulmen under året 1698, för om man studerar 1699 års mantalslängd finner man dessa marginalanteckningar på nästan varje sida. I Hyby socken var till exempel ett par »i armod och ålderdom», där fanns en »tiggiare Enckia», en familj »i armod utan bruk» och en hustru som befriats från skatt eftersom hon var »elendig i fattigdom», medan Daniel Olsson och hans hustru i Tejarp var befriade från skatt eftersom »han fiskare på Klågerup, hon sitter i armod med en hoop små barn».

I närbelägna Bara socken finner man flera husmän som ensamma betalade skatt eftersom »för deras ålder och armod skull kan hustrurna slippa», och flera andra personer sägs vara »förarmad», »i fattigdom» eller »i armod». Nöden behöll tydligen även sitt grepp om Barsebäcks socken, där man bland andra finner Anders Borkerssons hustru som sägs vara »elendig sängligg:de», Nils Mickelsson som levde »i armod och uselhet» och hans granne Sissa Per Larssons som kallas »fattig stackars Enckia». En familj sägs vara »i armod med en heel hoop små barn», medan tre andra familjer lever »i armod och uselt tilstånd». Som Camilla nämner var det inte helt ovanligt att människor begav sig iväg från hemtrakten när nöden var som värst, och en av dem tycks ha varit ladufogden på Barsebäcks slott – om hans hustru Marna sägs det i varje fall att hon »sitter i armod och mannen römbd från henne».

Det tog många år innan människorna kunde återgå till ett liv bortom fattigdom, hunger och sjukdomar, och det är nästan ofattbart att föreställa sig hur vardagen såg ut under sådana förhållanden. Man kan emellertid få en fascinerande inblick i deras livssituation om man studerar de bevarade arkivhandlingarna – dessa smärtsamma påminnelser om förfädernas liv under i slutet av 1690-talet.

Fortsätt läs mer
  2320 Träffar
  0 Kommentarer
2320 Träffar
0 Kommentarer

Den stora hungersnöden 1698

Livet måste ha tett sig som en mardröm för en stor del av befolkningen i 1690-talets Sverige, men framför allt Finland. Tiderna var oroliga och mynnade innan seklets slut ut i ett krig som kom att vara i två decennier och innebar slutet på det svenska stormaktsväldet. Vädret var också osedvanligt kylslaget, vilket ledde till att skörden slog fel flera år i rad. 1691- 1693 drabbades stora delar av landet av missväxt, men värre skulle det bli. 1696 slog frosten till tidigt och förstörde en stor del av skörden, framför allt i Finland men också i Norrland, Dalarna och Mälarlandskapen. Givetvis gjordes försök att hindra den oundvikliga hungersnöden: man blandade tallbark i brödet för att dryga ut det, men den bistra vinterkylan gjorde det svårt att lossa barken från träden. Man åt också agnar och gräsrötter, tömde lagren av spannmål i socken- och kronomagasin och under 1697 importerades en halv miljon tunnor spannmål från Livland till Stockholm. Hungern drev folk från hemorterna. Många drev omkring på huvudstadens gator i sin jakt på föda, vilket med tanke på den stora mängden importerat spannmål förstås inte var så tokigt tänkt. I kringliggande socknarnas dödböcker återfinns under de här åren många döda tiggare. Åtminstone i Södermanland var dessa ofta barn. Kanske lämnade de hemorten när föräldrarna svultit ihjäl.
b2ap3_thumbnail_Blinge-kyrkogrd-1a-140717.jpgb2ap3_thumbnail_Blinge-kyrkogrd-1a-140717.jpg

Bälinge kyrkogård sommaren 2014

Hungersnöden nådde sin kulmen åren 1695- 1697. Det exakta antalet döda går nog inte att fastställa, men det rörde sig om ofattbara mängder, kanske så många som 100 000 personer. Vilka avtryck lämnade då denna katastrof i kyrkböckerna? Eftersom mitt kära Södermanland var ett av de hårdast drabbade områdena borde spår finnas i desamma, så jag har gått igenom dödböckerna för församlingarna i Rönö härad i Södermanland samt några kringliggande socknar för att se vilka avtryck svälten lämnade. Bälinge, Ludgo, Runtuna och Tystberga förefaller ha drabbats hårdast. Kanske är det mest en synvilla då de också hade den största folkmängden. Markant är att mortaliteten ökade kraftigt redan 1697 i de undersökta socknarna med undantag för Spelvik och Sättersta, men 1698 var katastrofen ett faktum. I Bälinge och Tystberga pastorat begravdes 35 personer under 1695, men 1698 avled mer än fem gånger så många: 196 personer

b2ap3_thumbnail_Tabell-ddbcker-1695--1699.jpgb2ap3_thumbnail_Tabell-ddbcker-1695--1699.jpgu. s. = uppgift saknas. Helgona, Lästringe, Råby-Rönö och Torsåker saknar helt dödböcker

I tider av missväxt och farsoter strök de svagaste med, varför dödstalen åren närmast efteråt brukar vara markant lägre. Så var även fallet här, då 13 respektive 26 personer dog under 1699 i Bälinge och Tystberga pastorat. I Ludgo dog 98 personer 1698 men året efter endast 8 personer. Att uppgifterna även med bevarade dödböcker inte avslöjar svältens hela omfattning, framgår av Hölös dödbok. Där begravdes 1698 96 personer "men många blefo och döde annorstädes som gingo från församblingen att aldeles till Etthundrade och 20 dödde i detta åhr aff församblingen. De mästa aff hunger."

b2ap3_thumbnail_Blinge-C-1-1688-1712-Bild-233-sid-229.jpgb2ap3_thumbnail_Blinge-C-1-1688-1712-Bild-233-sid-229.jpg

Missväxten lämnade spår i kyrkböckerna, här i Bälinge år 1698. Bälinge C:1 inleddes 1694 och den löpande numreringen till vänster visar antalet döda totalt sedan volymens början.

Lika tungt som 1600-talet hade avslutats, lika mödosamt inleddes det nya seklet. Landet befann sig i krig, Sverige - i första hand Skåne - drabbades 1708- 1709 åter av missväxt, och 1710- 1712 härjade pesten. Även i skånska arkiv har denna förfärliga tid lämnat spår. Om några av dessa berättar Markus Gunshaga mer.
Frost och kyla vid 1690-talets mitt ledde till att skörden slog fel och därmed hungersnöd. Vädret var förr alltså en livsviktig angelägenhet. Jag bloggade i fjol om Vädrets makter och om de väderleksförhållanden som beskrivs i de statistiska tabellerna. På Släktforskardagarna i Nyköping berättar Karl-Magnus Johansson mer om i vilka källor vi hittar uppgifter om väder förr och om Sveriges väderlekshistoria.

 

Källor:
Kyrkböcker för Bogsta, Bälinge, Husby-Oppunda, Hölö, Lid, Ludgo, Ripsa, Runtuna, Spelvik, Sättersta, Svärta och Tystberga
Jonasson, Gustaf, Missväxt och pest. Den svenska historien, del 8 (1980)
Mörner, Magnus, Människor, landskap, varor & vägar. Essäer från svenskt 1600- och 1700-tal (2001)
Åberg, Alf, Vår svenska historia (1986)
Fortsätt läs mer
  4748 Träffar
  0 Kommentarer
4748 Träffar
0 Kommentarer

Vivat lingua latina!

I Svensköps äldsta kyrkobok finns en märklig självbiografi, nedtecknad i början av 1700-talet av min förfaders bror Jöns Sommar (1675-1750), sedermera kyrkoherde i Östra Hoby pastorat och häradsprost i Ingelstads kontrakt. Jöns berättar om sin födelse, föräldrarna och uppväxten i Svensköp, åren som elev vid Kristianstads skola, privatlärarna och studierna vid Lunds universitet. Det är utan tvekan en intressant självbiografi, men det finns ett krux – den är skriven helt på latin. Under hans första grundläggande studier, prima literarum rudimenta, undervisades han till exempel av föräldrarna, a parente meo discere, och visst är lärdomens språk oerhört vackert, men det kan även vara rena grekiskan – ursäkta – latinet.

b2ap3_thumbnail_Svenskp.jpgb2ap3_thumbnail_Svenskp.jpg

Jöns Sommars självbiografi; ur Svensköps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (kyrkobok 1690-1739), sid. 219 (bild: ArkivDigital)

Jag brukar själv hjälpa till med latinska texter och notiser på Anbytarforum, och även om jag numera behärskar grunderna ganska väl är jag långt ifrån latinare. Jag är bara envis och nyfiken, och vet att grundläggande kunskaper i latin är bra att ha, vare sig man släktforskar eller är allmänt historieintresserad. Av den anledningen pluggade jag latin vid Umeå universitet hösten 2008, men det gick minst sagt åt skogen. Jag underkändes så brutalt så att Cicero nog vände sig i sin grav, men min latinprofessor föreslog att jag skulle läsa om kursen hösten därpå. Under våren pluggade jag därför latin vid sidan av mina ordinarie studier, och med hjälp av boken Vivat lingua latina! (»länge leve latinet!», ett härligt uttryck som jag lånade till dagens bloggrubrik) lyckades jag till slut greppa språket. När det så åter var dags för studier i Umeå var jag alltså bättre förberedd, och kunde äntligen inkassera mina 15 högskolepoäng i latin.

Att som släktforskare ha omfattande kunskaper i latin är nog överkurs, men faktum är att man ofta hittar latinska ord, formuleringar och meningar i arkivmaterialet – både i kyrkoböcker, domböcker och skrivelser. I husförhörslängderna kan man till exempel hitta kvinnor som blivit deflorata, medan hennes barn sägs vara spurius. Barnet blev kanske natusDominica Palmarum, och nästa barn i födelseboken blev renatus ejusdem eller eodem die, med en susceptrix som var ibidem. I äldre husförhörslängder är orden uxor, filius och filia inte helt ovanliga, och i dödböckerna hittar man både obiit, denatus och ætatis. Det är ju dumt att fastna eller missförstå något väsentligt på grund av enstaka ord, och faktum är att det i regel är samma ord och formuleringar som dyker upp med jämna mellanrum, så om man lär sig de nyssnämnda orden är man en bra bit på väg.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20150430-221315_1.jpgb2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20150430-221315_1.jpg

Ur »Lunds universitets matrikel [1667-1749] : Album Academiae Carolinae» av Per Wilner, 1926-1932, sid. 101.

Äldre elev- och studentmatriklar kan ge intressant genealogisk information, men även dessa brukar mestadels vara skrivna på latin. När Olaus Ingelström inskrevs som student vid Lunds universitet den 1 maj 1721 antecknas det till exempel att han var skåning till börden (Scanus), 22 år gammal (annos habet 22) och hade varit elev vid Malmö skola i tio år. Vidare sägs det att han var född i Ingelstad i närheten av Trelleborg (Ingelsta prope ad Treleborg), samt att hans far varit bonde (patre quondam rustico). Även i dessa matriklar återkommer i regel samma ord eller formuleringar i diverse kombinationer, så man lär sig snabbt att överblicka notiserna – vare sig studenterna var nobilis eller söner till sartores.

Vägen till framgång är alltså (precis som med allt annat) att öva och repetera, men latinet är ett komplicerat språk. Själv hade jag stora problem med att översätta Jöns Sommars självbiografi, och efter många misslyckade försök vände jag mig till Birger Bergh (1935-2008), professor i latin vid Lunds universitet och kanske mest känd som en av »de lärde» i det populära TV-programmet Fråga Lund). Den gode professorn hade vänligheten att översätta hela texten åt mig, och till slut kunde jag lära känna mina förfäder i Svensköp. Det är verkligen tur att det finns hjälpsamma personer, men får inte ge upp för snabbt. Det brukar ju som bekant lossna förr eller senare – även när latinet trilskas!

 

Läs- och länktips

Sikeborg, Urban, Latin för släkthistoriker : ord, fraser och begrepp från Vasatid till 1800-tal (2013).

Edmar, Staffan, Vivat lingua latina! (1996)

Norstedts latinsk-svenska ordbok : [30.000 ord och fraser] (2. uppl., 12 tr.), 2014.

 

 

Latin Dictionary and Grammar Resources

Google Översätt (kan vara en bra utgångspunkt om man vill få grepp om vad en latinsk text handlar om, men översättningarna blir emellanåt helt uppåt väggarna, så det gäller att se upp!).

Fortsätt läs mer
  2694 Träffar
  0 Kommentarer
2694 Träffar
0 Kommentarer

De äldsta kyrkoböckerna

När Karl XI utfärdade en ny kyrkolag 1686 handlade det inte bara om brott och straff, utan även om kyrkans organisation och struktur. Det tjugofjärde kapitlet, »Om Biskopar, Superintendenter, Probstar, Kyrckioherdar och Capellaner, samt andre Kyrckiobetiente», innehåller till exempel hela trettiotre punkter där »Wij Carl med Gudz Nåde, Sweriges, Göthes och Wändes Konung» fördelar de kyrkliga befattningshavarnas arbetsuppgifter och ansvarsområden. Ett stort ansvar lades på kyrkoherdarna, som ju var den viktigaste länken mellan kungen och hans undersåtar, och kapitlets åttonde punkt dikterar bland annat kyrkoherdarnas ansvar i samband med biskopsvisitationer. Vid dessa tillfällen skulle de »giöra redo för sig och sitt Embetes förrättande», samt informera om församlingens tillstånd och sådant som kunde intressera biskopen »hwad Lärare och Åhörare i någon måtto angår». Kyrkoherdarna skulle även visa fram längder över församlingsbornas framsteg i katekesen, samt »under wissa Blad och Titlar» i »Kyrckioböckerna» redogöra för kyrkans inkomster samt fasta och lösa inventarier, prästgårdens inventarier och tillhörande ägor, kyrkans bänklängd, sockenstämmobeslut, sällsamma händelser i församlingen med mera. Den största nyheten var dock det som vi släktforskare bör vara Karl XI evigt tacksamma för, nämligen att prästerna skulle nedteckna uppgifter om

»Alle Brudefolck, med dheras och Föräldrarnas Namn, samt underrättelse, hwadan de äro komne, och hwad Witnesbörd the haft hafwa. [...] Alle Barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och Orten ther the födde äro. [...] The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äro begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder».

Detta var alltså det första nationella påbudet om kyrkobokföring i Sverige, även om vissa svenska kyrkoböcker är äldre än så – biskop Johannes Rudbeckius (1581-1646) i Västerås utfärdade till exempel Sveriges första föreskrift om förhörslängder och regler för kyrkobokföringen i sitt stift redan på 1620-talet. Även i Danmark hade man liknande tankar i början av 1600-talet, och genom ett kungligt brev den 17 maj 1646 fick danskarna sin första lagstadgade kyrkobokföring. I brevet befaller Kristian IV rikets biskopar att uppmana prästerna att föra kyrkoböcker, eller som den danska formuleringen lyder: »at I præsterne udi eders stift alvorligen tilholder, at I holder rigtig kirkebog ved dag og datum på, hvor mange udi deres sogne fødes, hvo dertil fader står, og hvor mange årligen tilsammen vies og dør». Även Skåne var ju som bekant danskt vid denna tid, så kung Kristian vände sig direkt till biskopen i Lund, »Os elskelige, hederlig och höilerd D Peder Winstrup Superintendent offwer Skaane Stifft», som formuleringen lyder i ingressen till det kungliga brevet som finns avskrivet i Gryts äldsta kyrkobok. 

b2ap3_thumbnail_Winstrup.jpgb2ap3_thumbnail_Winstrup.jpg
I kung Kristians egen stad, Kristianstad, följde man givetvis omedelbart hans befallning. Titelbladet till stadens äldsta kyrkobok avslöjar att det är en »Kircke Bog Udi Christianstad, effter vor naadiste Herris och Kongis, Christiani IV. vilie och befalning. Begynt af M. Lauritz Hansen Comin, da Sognepræst i Christianstad oc Wæ»; ur Kristianstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1646-1661), opag. (ArkivDigital). Till vänster syns Peder Winstrup (1605-1679), biskop i Lunds stift då Skåne fick sina första kyrkoböcker; kopparstick från 1660-talet (bilden lånad från Wikipedia).

För oss som släktforskar i Skåne borde det alltså finnas mängder av kyrkoböcker från 1640-talet, men genom åren har dessa förkommit på olika sätt – bränder och fuktskador, försummelse och olyckor. Det finns dock ett par riktigt gamla skånska kyrkoböcker, däribland för Kristianstads stadsförsamling (1646), pastoraten Ausås och Strövelstorp (1646), Halmstad och Sireköpinge (1646), Billinge (1646) och Röstånga (1647), Kviinge och Gryt (1647), Östra Broby och Emmislöv (1647), Osby (1647) och Loshult (1648) samt Knästorp och Tottarp (1661), och slutligen församlingarna Vinslöv (1647), Barsebäck (1648), Skurup (1650) och Äspinge (1655). Den allra äldsta skånska kyrkoboken finner man dock i Fulltofta kyrkoarkiv, där den tidigaste anteckningen gjordes redan 1621:

b2ap3_thumbnail_Fulltofta-1621.jpgb2ap3_thumbnail_Fulltofta-1621.jpg

»Anno Dominj 1621. Kariine Niels dotter Barnföd udj Fultoffte, fick dab och Christendumd S. Mickells dag. som Aarlligen Ingfalder den 29 Septemb:»; ur Fulltofta kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1621-1751), opag. (ArkivDigital).

De flesta av mina förfäder var skåningar, och några av dem har bott i församlingar med riktigt gamla bevarade kyrkoböcker. Den äldsta anteckningen som rör min släkt i Barsebäck är till exempel daterad 1648, då »Hans Lauritzöns pige» döptes. Prästen har tyvärr utelämnat datumet, men notisen är införd mellan två dop hållna 27 augusti och 3 september. Denna kyrkobok är både svårläst och kortfattad, men emellanåt dyker det upp mer utförliga notiser som man med svårighet kan utläsa. Åren 1653-1654 härjade till exempel pesten, och över sjuttio församlingsbor fick sätta livet till. Bland de som avlidit dessa år »udi Barsebech udi pestens tid fra den 8 Julij» finner man bland andra »Bunde Matzön den 20 Julij döde wer 56 Aar oc hans lille datter samme dag 7 aar», och om åldersangivelsen stämmer skall denne man alltså varit född under något av 1590-talets sista år – en svindlande tanke! Även i Sireköpinge är den äldsta notis som rör min släkt daterad 1648. Pastoratets äldsta kyrkobok är till skillnad från Barsebäcks dito både välbevarad, lättläst och detaljerad, så det är en fröjd att kunna följa släktens förehavanden från 1640-talet och framåt. Den äldsta anteckningen som rör min släkt är daterad 16 januari 1648, då mina förfäder Jens Larsen och Sisse Christoffersdatter lät döpa sin lilla dotter Kirstine:

b2ap3_thumbnail_Sirekpinge-1648.jpgb2ap3_thumbnail_Sirekpinge-1648.jpg

»Dom: 2 post Epiph. Christnit it Pigebarn aff Østreby wed naffn Kistene P:ri Jens Lawirsön M:r Citze Christophersdater. Metthe Karls bar barnit. Faddere Powel Pedersön i Nöreby Niels Lawirsön i Togerup Peder Aaritzön Kistene Peder Jens i Kinderup og Citze Truis i Hogentorp»; ur 1648 års dopbok för pastoratet Halmstad-Sireköpinge; Halmstads kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1646-1689), sid. 11 (ArkivDigital).

Den lilla flickan nådde aldrig vuxen ålder – hon begravdes redan den 22 oktober 1654 på Sireköpinge kyrkogård. Föräldrarna fick hela tretton barn mellan åren 1637-1662, men endast fyra av dem nådde vuxen ålder. Hur hanterade de förlusten av så många barn, varav åtta avled samma år (1654)? Hur kändes det att tvingas bli svensk 1658, och varifrån kom modern Sisse Christoffersdatter? Var hon dotter till bonden Christoffer Andersen från byn Loarp i grannsocknen Halmstad, som begravdes 1677 14/1, »100» år gammal? Frågorna är många när man studerar dessa svårlästa och kortfattade kyrkoböcker men det är ändå en häftig känsla att kunna följa släkten i ett sammanhang från tidigt 1600-tal, och tidsperspektivet blir riktigt svindlande när man hittar personer födda på 1500-talet – en avlägsen tid som plötsligt kommer så nära, tack vare de äldsta kyrkoböckerna.

Fortsätt läs mer
  4309 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Jorge (Jojje) Lintrup
När man läser historien om de svenska kyrkböckerna kan man luras att tro att kyrkböcker var ett nytt påfund. Det är ett vanligt mi... Läs mer
fredag, 13 februari 2015 10:39
Martin Nordling
Vad den äldsta Husförhörslängden kan vara vet jag ej, men det finns en kombinerad födelse-, död- och vigsellängd för Skedevi socke... Läs mer
fredag, 13 februari 2015 14:59
4309 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
256 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
87 inlägg
Helena Nordbäck
81 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
24 inlägg