John Laurentius Skantze var bryggmästare i Falkenberg vid förra sekelskiftet och grundade bryggeriet Falken (numera Falcon) 1896. Han föddes 1872 och dog 1944.

Han lämnade efter sig inte bara ett blomstrande bryggeri utan också ett gårdsarkiv med handlingar från 1609 till 1759. Det är Arvidstorps gårdsarkiv, en gård i Stafsinge socken men som ligger i utkanten av Falkenbergs stad, och idag är en stadsdel. Gårdsarkivet innehåller bland annat brev och domar från fiskerätten, enligt Arkiv Digital som fotograferat arkivet.

Själva gårdsarkivet finns på Landsarkivet i Lund och är ett av många enskilda arkiv. Men där har man av misstag skrivit att John L Skantze var byggmästare och inte bryggmästare. Men känner en till Falkenberg så är kanske bryggmästare Skantze bekant, åtminstone släkten Skantze.

Det finns många gamla gårdsarkiv bevarade men de flesta finns kanske kvar på gårdarna och har inte lämnats till någon arkivmyndighet, åtminstone om gården är kvar i släkten. Andra gårdsarkiv har förmodligen också kastats vid försäljningar av dem som tycker att gamla papper inte är mycket att ha. Men detta finns kvar.

Själv är jag inte någon hejare på att läsa 1700-talets handstil men jag vet att det finns många duktiga handstilstolkare bland er släktforskare. Om jag var idog nog skulle jag kanske till slut få bukt med bokstäverna här, för en del går i alla fall att läsa:


Så här ser en sida ut. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 29 / sid 27 (AID: v174552.b29.s27, NAD: SE/LLA/307000312).

Detta är ett domprotokoll (tror jag) från 1759, som börjar med "Utslag över åboarna på Börje Olsgården och Ola Svensgården i Arvidstorp...". Namnen på åboarna tolkar jag som Bengt Börjesson, Tufve Andersson, Jöns Larsson, Nils Nilsson och Hans Arvidsson. När jag läser vidare verkar det som om de ansöker om att få nyttja något på Jöns Andersgård, kanske är det detta som gäller fisket. Har du dessa bönder i din släkt så är ett tips att ta en titt i gårdsarkivet, som du hittar i Stafsinge kyrkoarkiv hos Arkiv Digital.

Den första husförhörslängden från Stafsinge är från 1762, alltså tre år senare. Där finns åboarna i Arvidstorps by:

 
Jöns Larsson bor på Olof Svensgård och är 37 år, hans hustru heter Karin Jonsdotter och de har två barn. Där bor också den något yngre Bengt Börjesson med sin familj. Bengt är överstruken, kanske har han dött. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).


På Börje Olsgården hittar vi Nils Nilsson och hans hustru Anna Torbjörnsdotter. Hans mor Gunnil Nilsdotter bor hos dem. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).

Vad jag kan se fanns det tre gårdar på Arvidstorp nummer 1 vid denna tid, plus några torp. Frågan är om detta var en granntvist som innebar osämja i byn eller om det kanske bara handlar om en administrativ åtgärd? Kanske har någon av er läst handlingarna och känner till mer? I alla fall måste bryggmästare Skantze ha tyckt att detta var viktiga handlingar eftersom han sparat dem och lämnat dem till landsarkivet.


Ett prov på texten från 1605. Då hörde Halland till Danmark. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 4 / sid 3 (AID: v174552.b4.s3, NAD: SE/LLA/307000312).

Om bryggmästaren bodde på Arvidstorp eller ägde någon av gårdarna där vet jag inte. Enligt folkräkningarna bor han inne Falkenberg. Han föddes i Kungsbacka och hans släkt kom från norra Halland. Det här är en släkt med  idel sjökaptener, kronolänsmän och hantverkare. Familjenamnet Skantze togs i mitten av 1700-talet och den förste ska ha varit Lars Skantze som levde 1742-1823. Hans son Johannes fick minst fyra barn. Dennes son Olof blev farfar till John Laurentius. Ett par andra barn blev anor till Patrik Skantze i Karlskrona som skrivit en bok om släkten. Boken kom ut 2015 och heter "I nytt ljus". Den handlar mest om Karlskronagrenen av släkten och den lampfabrik som drivs där än idag.

En i släkten Skantze i Falkenberg var Anna Skantze. Hon var min chef på Falkenbergs Museum när jag sommarjobbade där i min ungdom, jag tror det var 1969. Egentligen ingick hon inte i släkten Skantze för hon var ingift, men hon har skrivit en bok om släkten. Anna Skantze var gift med John Laurentius son Olof Arvid Skantze. Det finns också en annan bok skriven av Erik Hägge som handlar om bryggmästare Skantze.


I Patrik Skantzes bok finns ett släktträd med bild på bryggmästare John L Skantze. Bilden är från boken, som jag recenserade i tidningen Släkthistoriskt Forum nr 2 förra året.

I Digitalt Musuem finns denna bild där John Skantze ska vara med. Kan det vara mannen längst till höger i raden som står framför trappan? Bilden är tagen av en fotograf från Hallbergs Atelier i Halmstad 1927 och visar Hyptoteksförenings styrelse i Halmstad. Fotografiet ingår i Hallands Konstmuseums samlingar. Bildlicens: CC 4.0 för icke kommersiellt bruk.

Vart vill jag komma med detta lite spretiga blogginlägg? Jo, framför allt tipsa om ett udda arkiv som kan vara intressant för släktforskare. Och lokal personhistoria är alltid intressant, tycker jag. Så håll till godo!

 

Igår kom hösten till oss, och sommaren kanske är förbi nu. Bra, tycker jag, som gillar hösten. Klar och sval luft, svamp och lingon i skogen och äpplena mognar. Kanske blir det lite tid för släktforskning också.

Sommaren försvann i ett nafs, som vanligt. I början av augusti tog jag en semestervecka och hälsade på min gamle far på västkusten. Det blev en vecka med släktforskning också, men inte i arkiven utan ute i skogen och i möten med släktingar. Fantastiskt roligt, ska ni veta.

Min pappa fyllde 90 en vecka senare och jag hade inte väntat mig att han skulle orka följa med så mycket som han gjorde. Vi gjorde släktutflykter varje dag, mer eller mindre planerade, och han hängde med och tyckte det var så roligt, trots lite ålderdomskrämpor. När jag åkte hem efter en vecka var han trött, men mycket nöjd.

Aldrig har jag lärt mig så mycket om släkten som under denna vecka! Inte minst vid möten med mer avlägsna släktingar som jag inte träffar så ofta. Bland andra ett par kusiner till min mamma (som inte lever längre), släktingar som jag inte kan minnas att jag någonsin mött tidigare. Men de är lika intresserade av släkthistorien som jag, och tillsammans kan våra pusselbitar ge en rikare bild av släktens gemensamma historia.

En av dagarna hade jag bokat tid med hembygdsföreningens ordförande i Askome socken. Han hade lovat att visa mig platsen för en ödegård där min släkt på morfars sida bodde på 1600- och 1700-talet, plus ett par gårdar dit de kom senare. Min moster följde med på utflykten tillsammans med pappa.

Vi började med att leta upp Bökås långt inne i skogen högt uppe på ett berg. Gården övergavs i slutet av 1800-talet. Idag är de gamla husruinerna överväxta men synliga. Det var verkligen en kick att se var de bott, de som levde för 300 år sedan och som jag härstammar från. Det är sådan skillnad att ha sett en plats med egna ögon mot att bara ha läst om den i kyrkböckerna. Jag är så tacksam för denna guidning, på egen hand hade vi nog aldrig hittat dit.

Vi stannade också vid gården Myckilt, där min släkt också bott för länge sedan. Myckilt var granngård till Bökås och en anfader född på Bökås flyttade till Myckilt. Idag ligger ruinerna efter huset de bodde i inne skogen vid sidan om vägen. Vi såg lämningar efter både huslängor och gamla gärdsgårdar, till stor del intakta. Det var häftigt att upptäcka och se spåren efter dem.

Ruinerna efter förfädernas gård Myckilt låg och väntade på oss inne i skogen.


Djupt inne i skogen låg Bökås och den sista halvkilometern fick vi gå. Min far följde med så långt han orkade.

En dag besökte vi Sundhult, en släktgård i min mors släkt som jag bloggat om tidigare. Gården ligger i Gunnarps socken norr om Ullared i Halland. Hit kom min släkt 1698, eller kanske redan under dansktiden före 1658. Men sedan 1698 är den i vår släkt, och ägs idag av en tremänning och hennes familj. Jag har varit där ett par gånger tidigare sedan jag började släktforska men den här gången tog vi oss tid att gå igenom gamla dokument som hör till gården.


Sundhult i Gunnarps socken.

Därefter körde vi till min mammas kusin Allan i grannsocknen Gällared. Målet var också att se Huslyckan, som förr var ett torp, där min mormor föddes 1904. De första i vår släkt på torpet var min mormors farmor Anna Brita Mattiasdotter och farfar Johannes Torsson. Om besöket där bloggade jag för några veckor sedan. På vägen hem från min far stannade jag vid Gällareds kyrka och hittade deras grav på kyrkogården. Huslyckan ägs idag av Allans son med familj, som alltså är sjätte generationen där, om jag räknat rätt.


Min mormors farmor och farfar Anna Brita Mattiasdotter och Johannes Torsson och deras grav på Gällareds kyrkogård.

Nästa dag hade jag stämt träff med en DNA-träff. I början av sommaren fick jag matchning på FTDna med en släktforskare som visade sig vara min tremänning. Hon är barnbarn till min farmors syster, hennes och min far är kusiner och han gladde sig åt att träffa sitt kusinbarn. Vi tog med henne till den gård där hennes och min farmor (och min pappa) växte upp i Rolfstorps socken och där min faster och min kusin med familj nu bor. Så roligt det var att träffas, det tyckte också min pappa och min faster. Den eftermiddagen gick snabbt. Vi såg oss omkring och gick igenom gamla fotoalbum.


Släktgården Knalla på ett foto från mitten av 1900-talet i min fasters album. Fotot är taget från den bortre sidan av gården och visar uthusen.


De gamla husen är så välhållna och det är så fint på släktgården. Det här huset är det mittersta på bilden ovanför.

På väg till ett släktbesök stannade vi vid Ätraforsdammen och min moster visade mig den lilla markbit från morfars hem som finns kvar ovanför vattenlinjen. Gården i Gällsås i Okome socken där han föddes 1893 dränktes under vattnet när Ätraforsdammen blev anlagd i början av 1900-talet. Morfar, hans föräldrar och en syster flyttade till en äldre bror som köpt en gård lite längre bort i byn. Dammen ligger på gränsen mellan Okome och Askome socknar.


Det här är den återstånde biten mark från morfars föräldrahem, några meter upp från Ätraforsdammens vatten.


Gården som morfars storebror köpt i Gällsås var nästa mål och den ägs idag av ett par kusiner till min mamma. Den ene av kusinerna träffade vi där, delade släktinformation och tittade på gamla fotografier. Där fick jag också se ett litet skåp, troligen gjort av min mormors farfars far eller farfar. I den släktgrenen var de duktiga snickare.


Hit till storebrors gård i Gällsås fick morfar flytta när hemmet las under vatten. Då var huset annorlunda, det hade halmtak och låg några meter längre bort.

En dag tog pappa och jag en tur bort till det hus där vi bodde när jag föddes. Det ligger i Sibbarps socken och heter Sörlunda. Ett gammalt torp som nog inte var i toppskick när vi kom dit i början av 50-talet. Min far byggde om och moderniserade en del, men det var fortfarande vatten från en brunn på gården när jag var liten. Vi bodde där till 1958 och jag har bara fragmentariska minnen av det. Idag är det en tysk familj som äger det, och vi pratades vid en stund. Det var roligt att se, även om det växt igen mycket kring huset mot när vi bodde där. Där mamma odlade morötter och potatis är det skog nu.


Här bodde jag mina första år i livet.

Med det här blogginlägget vill jag bara inspirera er andra släktforskare att ge er ut och leta upp spåren efter platser där släkten bott och ta kontakt med släktingar som kan berätta om det du inte vet.

Ett stort tack till alla släktingar och andra som tog emot mig och pappa och berättade så mycket!

Emma och Lovisa Dahlgren var två systrar som bodde på sin ärvda gård i Tyresta by i Österhaninge socken. Lovisa var yngst men dog först. Hon föddes i augusti 1871 och dog i mars 1927, alltså 55 år gammal. Hennes storasyster Emma var 13 år äldre, född 1858, och levde till 1932. Innan Lovisa dog betecknades hon som sinnessjuk.

Det är framför allt tack vare Emma Dahlgren som vi idag kan njuta av den gamla skogen i Tyresta nationalpark utanför Stockholm. Ett fantastiskt fint ställe inte långt från innerstan. Eftersom jag har båda mina barn och alla barnbarn i Stockholm blir det en del besök där, och den här veckan gjorde vi en utflykt till nationalparken. Vi gick urskogsstigen på ett par kilometer, lagom långt för en treåring med spring i benen.

Dahlgrensgården var en av Tyresta bys ursprungliga fem gårdar och brukades av Emma Dahlgren och systern Lovisa och givetvis drängar och pigor, bland andra flera trotjänare som stannade i decennier. Lillasyster Lovisa ska ha varit den som mest tagit hand om gårdens djur. Emma ägde Dahlgrensgården och står själv som brukare och hemmansägare i husförhörslängder och församlingsböcker. Men hon ägde och arrenderade också flera andra gårdar i grannskapet. Ingen av systrarna gifte sig.

Flera av byns övriga fastigheter och en hel del av skogsmarken såldes av till utomstående ägare under spekulationstiderna på 1910- och 20-talen och kom efter några år att ägas av företaget Elektraverken som också inrättade en ångsåg här. Men Emma vägrade sälja sin gård. Först 1929, efter systerns död, flera ägarbyten i byn och Torsten Kreuger (tändstickskungens bror) som ny ägare, gick Emma med på att sälja sin mark till Kreuger, som sålde hela byn till Stockholms stad 1937. Nationalparken bildades 1993 efter att området först varit naturreservat. Det är tack vare Emmas starka motstånd mot att sälja som det idag finns nästan orörd skog kvar. Den avverkades inte som på byns övriga marker.

I ena kanten av Nationalparken finns ett besökscentrum bestående av de gamla gårdsbyggnaderna i byn, plus ett nytt naturum. Här finns kafé och rastplatser för egen picknick och vintertid kan man ta en paus i raststugan. En hantverkare håller till i den gamla drängstugan och i Emmas hus Dahlgrensgården är det samlingsplats. Som släktforskare blir jag naturligtvis nyfiken på Emma Dahlgrens släkthistoria när jag går inne i hennes kök och rum i det gamla huset.

I naturummet berättar guiden att det bara finns ett bevarat foto på Emma och det är förlaga till den verklighetstrogna docka som finns i utställningen om nationalparken. (Bilden ovan till höger) Här är Emma framställd som trädkramare och det är omvittnat att hon värnade sin skog. Men Emma, varifrån kom du?


Kyrkböckerna berättar. Emma Sofia Dahlgren var hemmansbrukare och bodde tillsammans med sin syster Lovisa på fädernegården i Tyresta by. Bild från Arkiv Digital, Österhaninge (AB) AIIa:3 (1911-1922) Bild 2560 / Sida 248.

Emmas mormor hette Maria Catharina Övergren och kom från Brännkyrka socken där hon föddes 1807, dotter till stalldrängen Carl Persson på Trångsunds gård men född i Österhaninge socken. Hon var piga hos ungkarlen och nämndemannen Lars Gustaf Olsson på Spirudden (Båtshuset) i Tyresö socken. Han hade då sin mor änkan Anna Brita Ekman och sin syster Margareta Lovisa i hushållet men systern gifte sig snart med Magnus Persson Forsberg. 1836 föddes pigans dotter Sofia Fredrika och kanske är det nämndemannen som är far till barnet. Men de gifte sig först 1843, efter att dottern Johanna Mathilda fötts. Faderskapet är inte bekräftat och i husförhörslängden skriver prästen att Sofia Fredrika är hustruns oäkta dotter och att Johanna Mathilda är deras gemensamma oäkta dotter. Att en nämndeman hade utomäktenskapliga barn med sin piga kanske gick an just för att han var nämndeman och stor jordägare och säkert inte en person som man vågade se ner på som många andra i samma situation. Det var nämligen nämndeman Olsson som ägde det som senare kallades Dahlgrensgården i Tyresta by, genom köp av sin syster och måg och arv efter sin far Olof Larsson som i sin tur ärvt den av sin far Lars Andersson som i sin tur ärvt den av sin far Anders Larsson. 1824 tog nämndemannen över gården och det boningshus som finns kvar än idag ska vara byggt på 1820-talet. Om det är nämndemannen som är far till Emma gick alltså gården i arv i minst sex generationer, från mitten av 1700-talet till 1929. Nämndemannen var också ägare till flera andra gårdar.

Emmas mors syster dog som tvååring. Hon fick senare en bror med namnet Erik Johan som dog en månad gammal och senare ytterligare en bror med namnet Frans Gustaf, som överlevde. Det blev dessa två syskon som ärvde nämndemannen och när både Emmas föräldrar och den ogifte morbrodern dött var det bara systrarna Emma och Lovisa kvar att ta över. Föräldrarna dog båda två 1883, när Emma var 25 år och lillasystern tolv år. Emma blev en präktig och duglig bonde av flera vittnesmål att döma.

Emmas far Erik Gustav Andersson Dahlgren var kyrkvärd i Tyresta. Han föddes 1826 på Vinåker i Dalarö socken. Föräldrarna hette Anders Gustaf Dahlgren och Brita Persdotter, födda 1798 respektive 1792. Här bodde också Erik Gustavs farmor Helena Dahlgren. 1847 kom familjen till Östra Ösby i Österhaninge socken, som arrendatorer. Sedan modern blivit änka fortsatte hon bruka gården en tid men följde sedan med sonen och hans familj till Tyresta 1858, strax efter Emmas födelse. Äldsta barnet, en son, hade dött en månad gammal. Ytterligare en son föddes 1869 men dog efter två månader. Systrarna Emma och Lovisa var de enda efterlevande och ingen av dem fick barn.

Här kan du läsa mer om Emma Dahlgren och arvet efter henne:
https://www.haninge.org/2015/11/19/emma-dahlgren-kvinnan-som-raddade-tyresta/
Där finns bl a det enda bevarade fotot av henne.

Mina bilder från Tyresta:

I Dahlgrensgården i Tyresta bodde systrarna Emma och Lovisa kvar sedan deras föräldrar dött.

Spisen i Emmas kök är kvar. Nu ingår gården i nationalparkens besökscentrum.

Kanske stod Emma många gånger här och tittade ut över sin gård och funderade över livet och skogen.

Baksidan av Dahlgrensgården, med drängstugan till höger. Där bodde sannolikt Emmas anställda drängar, flera av dem var trotjänare som stannade länge, till exempel Nils Reinhold Lundvall med 36 år på gården. Idag är det hantverksutställning och -försäljning i byggnaden.

Inne på gårdsplanen kan man sitta och fika.

En huslänga har gjorts om till raststuga för besökare i nationalparken.

Många gamla hus finns kvar i byn.

Ängen utanför bybebyggelsen. Här har man tydligen firat midsommar.

Vi gick urskogssstigen i nationalparken. Här tar man sig lätt fram även med ganska små barn, men det går inte att köra med vagn. Träspänger underlättar där det är blött.

Utmed stigen finns en rad informationsskyltar.

Fler bilder från urskogsstigen, som finns i den del av nationalparken som var Emmas skog:

Det här är bröd med historia. Inte gammalt bröd, utan på sätt och vis ett bröd med släkthistoria. Jag bakade frukostfrallorna i morse, av mjöl från Berte kvarn i Halland.

b2ap3_thumbnail_3.JPG

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg här om att åka på släktforskningssafari under sommarledigheten. Så klart har jag gjort det i år igen. Men det blev mer familjeforskning än släktforskning.

Min pappa bor på västkusten, mellan Falkenberg och Varberg, i närheten av där jag växt upp. Vi hälsade på honom nu i början av augusti och förra helgen gjorde vi ett besök på Berte kvarn i Slöinge söder om Falkenberg. Ett oplanerat besök som kom till efter att min lillebror, som också var hemma på besök, talade om att han köpt mjöl från Berte när han handlade mat några dagar tidigare. Berte kvarn är en välkänd plats i vår familj. Där bodde mina föräldrar 1948-49 med mina två äldsta bröder.

Mina föräldrar var unga och nygifta och pappa hade muckat från militärtjänstgöring när han fick arbete på Berte gård, som kvarnen ligger på. Pappa var djurskötare. Han skötte om korna, kalvarna och tjurarna. Inte minst tjurarna. När vi stod utanför Berte gårds ladugård och tittade berättade han den ena historien efter den andra om incidenter med både snälla tjurar och ilskna tjurar.

b2ap3_thumbnail_1.jpg

Ladugårdsdörren stod öppen och pappa tittade inåt i ladugården, men givetvis gick vi inte in. Det får man inte göra, hur lockande det än kan vara. Han berättade hur mjölkkornas foderbord stått för 65 år sedan och hur de körde fram mjölkmaskinen på en kärra och flyttade den mellan korna. På den tiden var de två djurskötare och fyra eller fem drängar. Han trodde att det kunde ha varit ett 80-tal kor då, om jag minns rätt. Vi fick senare veta att de har omkring 250 mjölkkor idag och att dessa sköts av tre personer i en ny och större ladugård en bit bort. I den gamla ladugården fanns inga mjölkkor när vi var där.

Berte kvarn är ett stort gårdskomplex, som också inrymmer bostäder, ett museum och en glassfabrik (Siaglass). Miljön är mycket vacker, särskilt på andra sidan kvarnen där vägen går genom lummig och kuperad terräng vid Suseån.

Efter en titt på ladugården skulle pappa visa oss var de bott 1948-49. Vi åkte på en slingrande grusväg någon halvkilomter, förbi några hus, "där bodde den och den..." berättade pappa. Deras arbetskamrater på den tiden.

Mina föräldrar bodde då i en arbetarbostad med två lägenheter, uppdelat på halva huset vardera. Tidigare hade det varit tre och idag är det en familjs bostad. Vi stannade bilen på vägen utanför huset och jag tog några bilder. Min bror såg att någon rörde sig inne i huset och då gick jag och knackade på för att tala om varför vi var där, så att de som bor där idag inte skulle bli oroliga.

I huset bor nu en ung barnfamilj. Den unga kvinnan som öppnade lyssnade uppmärksamt på mig och plötsligt föreslog hon att vi skulle komma in och titta i huset! Så jag hämtade min pappa, min bror och maken och så fick vi en mycket fin pratstund där inne. Hon ringde också efter en släkting som visste mer om äldre tider och som kom och pratade med oss. Pappa berättade var köket låg, och sängkammarn och finrummet på den tiden de bodde där. Kakelugnarna fanns kvar.

Det var så roligt! Jag är oändligt tacksam för detta. Vilka fantastiska människor det finns som delar med sig av sitt privatliv för att vi kommer och är nyfikna. När vi kom hem på kvällen sa min gamle far att det allra roligaste var att få komma in i huset igen, efter 65 år. Han var så glad över detta, och att få träffa de två där nere. Så jag vill verkligen uppmana alla er släktforskare att våga knacka på. Det kan ju i värsta fall bara bli ett nej. Men det kan också bli en inbjudan.

Under min uppväxt har jag hört mycket om Berte kvarn hemma. Mamma pratade ofta om deras då närmaste grannar, som de delade hus med. De höll kontakten en tid och mina föräldrar har varit där efteråt. Om jag varit med minns jag det inte för att jag var så liten då. Vi hade inte bil på 50-talet och mina föräldrar flyttade flera mil norrut när de lämnade Berte, så det blev nog bara något enstaka besök.

Innan vi åkte hem gick vi in på kvarnmuseet, som är stort för att vara ett landsbygdsmuseum. Här kunde pappa berätta om många olika jordbruksredskap som användes förr och mycket annat som vi såg. Här finns också historien om Berte kvarn och dess ägarfamilj. I dag är det 14:e generationen på gården, som varit i samma familjs ägo sedan 1569. Bara det är intressant för en släktforskare.

b2ap3_thumbnail_5.JPG

Givetvis köpte jag med mig mjöl hem, och har alltså bakat frukostfrallorna på det idag.

Läs mer om Berte kvarns historia på företagets egen hemsida och på stiftelsen Bertebos hemsida.På stiftelsens hemsida finns bl a en fin äldre bild på familjen Stenström som ägt kvarnen sedan 1569.

På en privat blogg från Slöinge finns en bild som visar den fina miljön kring kvarnen.

Min släkt har inte flyttat vare sig särskilt ofta eller särskilt långt. Även jag får nog beskrivas som tämligen hemkär  då jag har varit skriven på fem adresser hittills under mina 43 jordevarv. Sammanlagt har jag förflyttat mig 2,2 mil från den adress där mina föräldrar bodde när jag föddes. Trots att jag kommer från en lång rad av hemkära individer har jag mig veterligt ingen andel i någon släktgård. Det finns ett par gårdar som fortfarande tillhör avlägsna släktingar men där mina anor sålde sina arvedelar för åtskilliga generationer sedan.

Vad är då en släktgård? Grundkravet för att en gård ska anses vara en släktgård är att den ska vara taxerad som jordbruksfastighet och ha ägts av samma släkt i minst 200 år. Jordbrukets ungdomsförbund, JUF, kartlägger vilka släktgårdar som finns i Sverige. 

b2ap3_thumbnail_Lingsarve-017.jpg

Gotländsk ladugård en förtrollande majdag 2012

Som barn följde jag ofta med en av mina vänner hem till hennes morföräldrar och deras vidunderligt vackra bondgård. Vi utforskade omgivningen och vilade i gröngräset med humlorna surrande omkring oss medan vi såg på när hennes föräldrar och morföräldrar snickrade på ett nytt bostadshus. Gårdens nära 200-åriga gamla enkelstuga var för liten för att rymma den växande släkten.

Åren gick, och så småningom när jag börjat släktforska umgicks jag allt mer med min barndomsväns fantastiska mormor, som har släktforskat i många år. De senaste 15 åren har vi besökt många arkiv tillsammans, och två gånger har jag följt med till Gotland där vi tillbringat dagarna på landsarkivet i Visby och övrig tid upplevt mormoderns vidunderligt vackra och välbevarade släktgård. Hennes släkt har levt på gården åtminstone sedan 1649, i 11 generationer. Nog är det rätt hisnande att ha bott på exakt samma plats sedan 30-åriga krigets dagar! Gården har blivit erkänd som släktgård.

b2ap3_thumbnail_Lingsarve-005b.jpg

Ett riktigt dåligt foto av ett fotografi. Jämför ladugården till vänster med kortet ovan

Knöligare har det varit med morfaderns släktgård här i Södermanland. Han är generation nr 6 på gården, som funnits i släkten sedan 1811. Den lokala hembygdsföreningar anser sig inte ha kompetens för att kunna skriva ett släktgårdsintyg, så jag sitter här med ett bunt papper och funderar på hur jag ska formulera intyget.
Min barndomsvän planerar att så småningom överta gården och går nu kurser i byggnadsvård så att hon kan restaurera den gamla enkelstugan. Inte kunde vi ana när vi för nästan 35 år sedan skuttade runt i gröngräset att vi idag skulle vara engagerade i att bevara enkelstugan och få gården erkänd som släktgård!