Meddelandena från prästen

Prästen i Fjärestad socken i västra Skåne i slutet av 1800-talet var en sådan präst som vi släktforskare gillar. Dels skriver han prydligt så att det är lättläst, dels har han lämnat en del lappar efter sig i husförhörslängderna. Meddelanden som sockenborna lämnat till honom i olika ärenden.

I Fjärestad har jag själv ingen släkt utan har fått ett tips från en släktforskare (som jag också är släkt med). Det tipset tackar jag för och ska nu förmedla det vidare till er släktforskare med släkt i den församlingen. Har ni ännu inte gått igenom husförhörslängden för 1881-1890 så har ni kanske någon godbit framför er, om det är rätt släkt.

Så här kan det se ut (alla kyrkboksbilder från Arkiv Digital):

Fjerestad34a

Bonden Lars Månsson på Fjärestad nr 11 har skickat ett meddelande till prosten inför det stundande husförhöret. Han skriver om vilka som ska flytta in och vilka som ska flytta ut, eftersom han själv inte kan vara med vid förhöret. Längst ner står det ett meddelande om drängen och det fortsätter på nästa sida:

Fjerestad34b

Där får vi veta att drängen Olof Mårtensson är far till det barn som pigan Oliva Andersson väntar.

Fjerestad34c

På samma uppslag finns också ett meddelande om att barnet fötts den 21 mars, en flicka som fått namnen Olga Emelie. Meddelandet kommer från pastorsämbetet i Ekeby där barnet fötts och döpts.

Prästen i Fjärestad som lämnat de här meddelandena efter sig till oss var pastoratets kyrkoherde, prosten Anton Niclas Thelander, född i Döderhult 1829. Han kom till Fjärestad, som var annexförsamling till Bårslöv, 1883 och var bosatt i prästgården i Bårslöv. Så här såg han ut (bild från Svenskt Porträttarkiv):

Fjerestad prostenjpg

När vi läser husbondens meddelande om drängens faderskap så är det lätt att tro att drängen försökte smita ifrån detta. Men så var det uppenbarligen inte för den 10 oktober 1886 fick kyrkoherde Thelander viga de båda föräldrarna till Olga Emelie, ett halvår efter dotterns födelse:

Fjerestad vigsel

Det här är från högersidan i vigselboken och det ser ut som om de själva skrivit sina namn här.

De blev sedan statare och fick två barn till i Ekeby där Oliva dog 1911. Olof gifte om sig 1915. Dottern Olga gifte sig 1909 med Axel Bernhard Bengtsson som var gruvarbetare. De fick tvillingar 1910 och sedan en dotter 1912, men Olga dog redan 1923.

Har du gjort fynd i kyrkböckerna som du vill dela med dig av? Tipsa gärna om det i en kommentar.

Fortsätt läs mer
445 Träffar
2 Kommentarer

Läs tidningen!

Idag blir det en påminnelse om något som många av er släktforskare redan känner till, nämligen tidningsarkiven.

Kungliga biblioteket har digitaliserat mängder av dagstidningar, kanske de flesta, från äldsta tider till idag. På grund av upphovsrättslagen visas bara de tidningar som är 115 år och äldre i den vanliga söktjänsten på nätet. På vissa bibliotek kan du söka i hela tidningsbeståndet fram till idag.

Att det är så många års begränsning på svenska dagstidningar kan ju kännas lite frustrerande för den som söker efter artiklar från lite senare år. Men det är lagen som sätter hinder i vägen och för att runda den har en mängd tidningar digitaliserats i USA i stället. Svenskamerikanska tidningar, på svenska, långt in i vår tid.

Det är Minnesota Historical Society som gjort digitaliseringen av svenskamerikanska dagstidningar. De tidningarna har inte bara artiklar från USA utan det skrevs väldigt mycket om vad som hände hemma i det gamla landet, alla sorters nyhetsartiklar. Själv har jag till exempel hittat en intressant artikel om en drunkningsolycka i Småland på 1920-talet som jag alltså inte kunde komma åt i de svenska dagstidningarna.

Här söker du i Kungliga Bibliotekets databas med digitaliserade dagstidningar: https://tidningar.kb.se/
Ett tips om du får många träffar är att begränsa din sökning med ett geografiskt filter, både begränsat till län och till utgivningsort. Många gånger kan det vara bra för att kunna sortera bland träffarna.

Här söker du i de digitaliserade svenskamerikanska dagstidningarna: https://newspapers3.mnhs.org/jsp/PsBrowse.jsp
Sidan och menyerna är på svenska.

Exempel på vad man kan hitta i tidningarna:

Enkopingsposten1880 01 29

Dödsannonser och andra annonser i Enköpings-Posten den 29 januari 1880. Bildkälla: Kungliga Biblioteket.

VesternorrlandsAllehanda1904 10 27

Tidningsartikel om ett misshandelsfall där man refererar från domstolsförhandlingen. Artikeln är drygt en spalt och berättar historien i detalj. Detta är en ganska vanlig typ av artikel i dagstidningar, så hittar du inte målet i domboken kan det alltså vara omskrivet i lokaltidningen. Från Västernorrlands Allehanda den 27 oktober 1904. Bildkälla: Kungliga Biblioteket.

Svenskamerikanen1919

Blandade nyheter i tidningen Svenska Amerikanaren den 7 augusti 1919 (utgiven i Chicago). Här handlar det till stor del om svenska emigranter i Amerika. Bildkälla: Minnesota Historical Society.

svenskamerikanska

Nyhetsnotiser från hemlandet publicerade i den svenskamerikanska tidningen Svenska Folkets Tidning den 4 augusti 1927 (publicerad i Minneapolis och St Paul.).  Bildkälla: Minnesota Historical Society.

Fortsätt läs mer
1452 Träffar
4 Kommentarer

Mordet vid Långängskrogen

Maja Sofia Olsdotter var statarhustru i Dingtuna socken i Västmanland nästan hela sitt vuxna liv. Trots ett med säkerhet slitigt liv blev hon riktigt gammal, 94 år. Tillsammans med maken Johan Löfgren hade hon tolv barn. Största tiden arbetade makarna på Stockkumla gård.

Stockkumla

Till vänster: Maja Sofia Olsdotter med dottern Paulina. Foto: Eva Timm, bildkälla: Västmanlands Läns Museum. Till höger: Häradsekonomiska kartan från omkring förra sekelskiftet visar trakten där Maja och hennes familj bodde: Stockkumla, Ellberga och Grippeby cäster om Västerås i Dingtuna socken. Karta från Lantmäteriet genom www.kartbild.com.

Bilden på Maja och dottern Paulina råkade jag få syn på när jag sökte efter en annan bild på Digitaltmuseum här om dagen. Det finns en del att berätta om Maja och Paulina. Jag vet inte om hon kallades Maja eller Sofia men här skriver jag Maja eftersom det var hennes första namn. Dottern på bilden var döpt till Anna Paulina men kallades Pala, enligt texten till museibilden.
Fotografiet togs av Eva Timm någon gång 1898–1910 och Maja Löfgren sågs då som en trotjänare på Stockkumla. Dottern Paulina var en av de yngre barnen och född 1871.

Stockkumla gård var (och är fortfarande) en ganska stor gård. På häradsekonomiska kartan från förra sekelskiftet ser vi att det fanns både ångsåg och mejeri på gården. Just nu är den till salu på Hemnet, men jordbruksmarken verkar vara avstyckad.
Hit till Stockkumla kom Maja och Johan 1882 från granngården Ellberga där de varit statare. De hade gift sig 1852, när Maja var 19 år och i början av äktenskapet var de statare i Grippeby. Maja var född i Köping 1833 och maken i Bro 1825.

Äldste sonen Johan Erik föddes 1853. Yngsta barnet blev Oscar som föddes 1878, då var Maja 45 år. Barnen:
Johan Erik, född 1853-02-23
Carl August, född 1854-06-10
Johanna Sofia, född 1856-01-08
Lars Axel, född 1857-11-24
Albert, född 1860-06-20
Frans Victor, född 1863-12-19
Oscar, född 1865-11-11
Oscarina, född 1868-04-13
Anna Paulina, född 1871-01-21
Arvid, född 1874-03-20
Gustaf Edvard, född 1877-05-31
Oscar, född 1878-05-10
Med så många barn i familjen borde det finnas en hel del efterlevande idag till Maja och Johan Löfgren.

Familjen kom till Stockkumla som statare men så småningom fick Johan arbeta som smed och sedan som snickare. 1912 dog han och däreefter levde Maja som änka i 15 år. Hon dog den 3 maj 1928 och var då 94 år. I museets bildtext står det att hon dog "vid nära 100 års ålder". Det var naturligtvis anmärkningsvärt att bli så gammal då, även om hon inte var ensam om det.

Tre av sönerna blev soldater med namnen Falk, Stål och Jäder. Äldste sonen Johan blev soldat Stål när han antogs 1874 för Bysingsbergs rote i Livregementets grenadjärer. Näst äldste sonen Carl blev soldat med namnet Falk, han var också grenadjär. Sonen Lars blev antagen som soldat Jäder för Östra Jädra rote i Västmanlands regemente 1876.
Maja och Johan förlorade tre av sina barn under barnens uppväxt. Dottern Oscarina dog i lungsot när hon var 16 år. Sonen Oscar dog nio år gammal av "njurlidande".

Mordet
Sonen Arvid blev också bara 16 år men han mördades den 10 oktober 1890. I dödboken har prästen skrivit om hans död: "Mördad på vägen från Västerås till hemmet".
Tack vare Kungliga Bibliotekets inscanning av dagstidningar kan vi lätt få veta vad som hände. Hela historien berättades i tidningen Westmanlands Allehanda måndagen den 13 oktober 1890, på sidan 2.
Tidigt på lördagsmorgonen hittades Arvid död i järnvägsdiket vid Långängskrogen i Skälby, som då låg 5 km utanför Västerås. Man trodde först att han blivit påkörd av tåget men det visade sig att han hade blivit ihjälslagen. Arvid var snickeriarbetare och hade varit i Stockholm för att sälja sådant han snickrat. Han hade blivit rånad på sitt fickur och alla pengar. Klockan hade lämnats in på en pantbank men under falskt namn.
Mördaren hittades till slut och var drängen Frans Oscar Carlsson från Kärrbo som blivit bekant med Arvid under båtfärden från Stockholm till Västerås. Efter framkomsten hade de slagit följe en bit, sedan hade mördaren plockat upp en vass sten från vägen och försökt råna Arvid. När Arvid vägrade lämna ifrån sig pengarna hade Frans slagit stenen i huvudet på Arvid. Men bytet blev inte stort, bara 12 kr i pengar och 4 kr för den pantade klockan och det mesta söp han upp redan samma kväll.
Mördaren var också en ung man, 20 år gammal. Han dömdes till livstids straffarbete och dog efter tio år på Långholmen.

Paulina
Dottern Paulina, som tydligen kallades Pala, blev också statarhustru på Stockkumla gård. Där gifte hon sig 1891 med änklingen och stataren, sedermera kusken, Carl Johan Vretman vars hustru dött några dagar efter att deras son fötts 1889. Carl och Paulina fick fyra barn tillsammans mellan 1892 och 1903: Hulda Paulina, Anna Eugenia, Elna Maria och Johan Harald.
1912 lämnade familjen Stockkumla och kom till Grippeby, även där som statare. Efter tre år dog Paulinas make och efter makens död återvände hon till Stockkumla och flyttade senare till Ellberga där hon dog 1941. Det var där hon föddes 1871.

 

Fortsätt läs mer
809 Träffar
0 Kommentarer

Olösta mysterier

Vad hände med den ogifta moderns två söner? Vad hände med kopparsmältarens hustru och barn?
Idag den 12 november är det Arkivens dag och arkiven håller öppet, fast det är lördag. Här i Västerås är vi från Västerås Släktforskarklubb på stadsarkivet och hjälper till med släktforskning. Mina släktforskarkollegor runt om i landet gör också det, på bibliotek och arkiv.
Temat för årets arkivdag är myter och mysterier. I många släkter finns myter som släktforskningen kan bekräfta, eller visa att de inte stämmer, men några sådana har jag inte i min släkt. Däremot ska jag berätta om två olösta mysterier som jag stött på då jag släktforskat åt kunder.
Båda två mysterierna tror jag har en förklaring om man bara söker djupare i arkiven. Där finns oftast förklaringar till det mesta, men ibland får man leta länge, vilket jag inte har gjort.

Smältaren på kopparverket och hans första familj
I Falun fanns på 1700-talet en smältare på kopparverket med namnet Per Ersson Duvenberg. 1763 gifte han sig med den fyra år äldre Christina Andersdotter. Med tiden fick de tre barn: Christina, Brita och Erik.
Familjen bodde först i Falu Kristine församling och flyttade 1779 till Åls församling men återvände sedan till Falu Kristine. Där dog Per Ersson Duvenberg den 28 januari 1786 i lungsot. De bodde då på en plats som hette Slaggen:

Duvenberg dod

I församlingens dödbok kan vi läsa att Per Ersson Duvenberg var gift med sin efterlevande hustru Christina Andersdotter och att han hade två döttrar och en son. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag följde familjen bakåt i kyrkböckerna och hittade Per Duvenberg (ibland skrivet Dufvenberg eller Dufberg) i Stora Kopparbergs äldsta bevarade husförhörslängd från 1749–1762:

Duvenberg hfl1StoraKopparberg

Överst är familjefadern själv, smältaren Per Dufberg född 1723 (ser det ut som) med hustru och två barn. Men vänta nu... Hustrun här heter Catharina, det stämmer ju inte. Visst kan prästen ha tagit fel på Christina och Catharina. Men barnen Greta och Erik, de hette ju Christina, Brita och Erik. Dessutom är detta före vigseln med Christina Andersdotter 1763. Bildkälla: Arkiv Digital.

I dödboken har prästen skrivit enbart om Per Duvenbergs senare familj med Christina Andersdotter, två döttrar och en son. Fanns det två smältare med samma namn Per Dufberg/Duvenberg födda 1723 vid kopparverket i Falun? Knappast. Eller?
Om det är samme man, vad hände då med hela hans första familj? Blev de förolyckade eller dog de av en smittsam sjukdom? Det måste ha hänt 1760–1762 eller mycket tidigt 1763 för han gifte sig med Christina den 23 oktober 1763. I vigselboken kallas han då smältaren från Gamla Herrgården Per Ersson Dufvenberg, inte änkling. Ingenstans i hans senare liv finns spår efter hans första familj.
Eller är det en annan Per Duvenberg? Kanske en kusin som fått samma namn och råkat födas samma år och som också blev smältare?
Jag har inget svar på frågan. Naturligtvis finns det en förklaring men eftersom det inte är min egen släkt har jag inte lagt mer tid på det än att konstatera detta. Det som för mig är ett mysterium är varför hans första äktenskap inte nämns vid hans död och varför han inte benämns som änkling vid vigseln 1763. Om det alltså är samme man.

Den ogifta modern och hennes två barn
Christina Erika Johansdotter Sellin, född 1865, var ogift piga på en gård i Multrå socken när hon 1889 födde sonen Johan Alfred, med okänd far enligt kyrkboken. Sedan flyttade hon till en annan gård och där föddes sönerna John Emanuel 1891 och Tyko Ossian 1893, även de med okänd far. Den minste gossen dog ett halvår gammal.

Erika hfl1

Christina Erika Johansdotter med de två äldsta sönerna i Multrå husförhörslängd 1894-1906. De är överstrykna eftersom de flyttade. Bildkälla: Arkiv Digital.

1897 tog Christina med sig de båda sönerna och flyttade till Malmberget i Gällivare församling. Hon tog ut flyttbetyg för både sig och sönerna den 26 november men när hon flyttade in till Gällivare den 2 december samma år var inte sönerna med. Vart hade de tagit vägen?

Erika utflytt

Utflyttningen från Multrå den 26 november, mor och två barn. Bildkälla: Arkiv Digital.

Erika inflytt

Inflyttningen i Gällivare den 2 december, en mor utan sina barn. Bildkälla: Arkiv Digital.

Först tänkte jag att de förolyckats under resan, t ex drunknat, eller blivit sjuka och smittat varandra. Multrå ligger i Ångermanland och kanske åkte hon ångbåt norrut, t ex till Luleå, och sedan tåg. Fast det var ju i månadsskiftet november/december och då var nog hamnarna isbelagda så förmodligen blev det tågresa. Jag sökte i de digitaliserade dagstidningarna från den tiden efter en olycka med två pojkar, men fann inget. 1897 var pojkarna åtta och sex år gamla.
Jag har sökt efter dem i Sveriges dödbok, om de dött någonstans på vägen, men ingen träff. Då tänkte jag att hon lämnat dem som fosterbarn innan hon kom fram, och har därför sökt på deras namn och födelsedatum i Arkiv Digitals register Befolkningen i Sverige. Men ingen träff efter att de lämnade Multrå. Hade de t ex bott hos en släkting så borde de ju varit bokförda i församlingsboken där.
Är det någon som vet vad som hände med dem?
Deras mor blev kvar en tid i Malmberget och gifte sig där 1899 med arbetaren Gustaf Adolf Karlsson Ljungdahl. Via Luleå och Stockholm emigrerade makarna 1901 till Amerika, enligt Rotemansarkivet.
Det här är inte heller min släkt så jag har inte sökt mer än så efter pojkarna. Kanske har jag inte sökt tillräckligt kreativt, alltså med olika stavningar och andra födelsedatum. Det jag hoppas är att få veta, om någon känner till dessa, att pojkarna trots allt överlevde och står att finna någonstans.

Mysterier
Hade jag gett dessa båda mysterier mer tid i eftersökning hade jag kanske hittat svaren. Men då hade det inte blivit några mysterier att blogga om idag.
Under mina tio år som uppdragsforskare har jag ibland stött på sådant som inte fått sin förklaring i arkivhandlingarna.
Ett mysterium gäller en familj där det inte går att förstå vem som är mor till ett barn. Det gäller en familj i Stockholmstrakten kring sekelskiftet 1900. Familjen var inflyttad till en växande huvudstad från en norrländsk församling. Under ett år föddes inom loppet av fem månader två barn i familjen. I födelseboken står båda barnen med samma mor och samma far. Vilket ju inte är möjligt. Fem månaders graviditet? Jag kollade och dubbelkollade att de verkligen var inskrivna samma år och rätt datum.
Själv misstänker jag att den ena modern i verkligheten var en av familjens ganska unga tonårsdöttrar. Kanske var fadern den rätta fadern i båda fallen? Även om vi inte vill tänka så, så vet vi ju att det förekom.
Att prästen inte reagerade kan ju bero på att han inte kände sina församlingsbor och inte upptäckte att en födsel till samma föräldrapar registrerats bara fem månader tidigare.
Hustrun i familjen dog ganska snart och fadern med de hemmavarande barnen flyttade sedan flera gånger inom Stockholm.

Okända fäder
Så har vi ju alla mysterier med okända fäder. Med DNA kan många hittas men långt ifrån alla.
Svårast är det under åren 1860–1918, om du söker i arkiven. 1860 (eller däromkring) var det inte längre ett brott att föda barn som ogift. Då var det inte heller lika viktigt att hitta den okände barnafadern eftersom han inte skulle lagföras och han blev därför inte registrerad om han inte själv erkände faderskapet. Det finns undantagafall där prästen i t ex en husförhörslängd antecknat uppgifter från modern om en barnafader.
1918 infördes barnavårdsnämnder i Sverige, genom en ny lag. Då skulle kommunernas barnavårdsmän göra vad de kunde för att hitta fadern för att kunna driva in underhållet. Då såg man till barnens behov, att bli försörjda.
Letar du efter en okänd far till ett barn fött 1918 eller senare, då ska du kontakta det stads- eller kommunarkiv där modern var skriven och söka efter en barnavårdsakt. Den är upprättad för modern och där kan i många fall finnas information om fadern. Det har jag erfarit i flera fall där kunder bett om hjälp med detta.
Det kan också gälla barn födda några år före 1918. Ibland upprättades barnavårdsakter även för lite äldre barn, om modern t ex begärde hjälp med försörjningen.

faderskap1

Så har kan det se ut i en husförhörslängd, om man har tur. Arbetaren Ax(el?) Modin har erkänt faderskapet för sin dotter Anna Helena född 1896. Det är inte alltid det är inskrivet i födelseboken. Bildkälla: Arkiv Digital.

faderskap2

Vilken lycka att hitta en sådan här lapp instucken i husförhörslängden för den släktforskare som letar efter en okänd far. Pigan Elna Andersdotter har anmält till prästen att drängen Måns Svensson inte ska få gifta sig med någon annan förrän han fullgjoprt sina förpliktelser som far till deras gemensamma barn, en son född 1874. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
478 Träffar
0 Kommentarer

Alla våra kyrkor

Som släktforskare kan man nog inte undgå att intressera sig för de svenska kyrkorna. Åtminstone kyrkobyggnaderna. Det har våra sedan länge döda släktingar befunnit sig, någon gång i livet men troligen många gånger.
Och så här i allhelgonatid är vi många som besöker våra döda anhörigas gravar på kyrkogårdarna.

Visst är det en del församlingar som har moderna kyrkor och på 1800-talet byggdes många Tegnérlador som fick ersätta äldre kyrkor som blivit för små i de växande församlingarna. Men vi har samtidigt mängder med betydligt äldre kyrkor kvar i Sverige, många med ursprungliga delar från medeltiden. Och många kyrkoruiner.
När jag släktforskar brukar jag kolla hur gammal kyrkan är och byggnadens historik. Är kyrkan från t ex 1700-talet är det lätt att fundera över att mina gamla skläktingar gått, stått och suttit i det rum som ännu finns kvar. Kanske har de för länge sedan sett på och förundrats över gamla takmålningar som vi kan se idag, och gått på de gamla gravhällarna som fortfarande ligger kvar.
De riktigt gamla boningshusen finns sällan kvar men kyrkorna har stått i flera hundra år.

Utan att vara aktivt religiös kan jag ändå se den stora betydelsen av kyrkorna. För onkring 30 år sedan, långt innan jag började släktforska, var jag med om att producera en uppslagsbok om de svenska kyrkobyggnaderna. Det här var ju långt före internet och Wikipedias tid, när man fortfarande köpte uppslagsböcker.

bokcollage

Så här ser vårt uppslagsverk om kyrkor ut, utgiven 1990. Jag har ett väl använt exemplar kvar i min bokhylla. Eget foto.

Min dåvarande make, jag, en arbetskamrat till oss och arbetskamratens mamma bildade ett bokförlag och gav ut boken. Vi tre  (inte arbetskamratens mamma) arbetade på en av Västerviks lokaltidningar tillsammans, exmaken som fotograf och vi andra två som reportrar. I ett och ett halvt år arbetade vi med att samla in information och bilder till uppslagsverket. Två semestrar åkte maken och jag och våra två barn runt i delar av södra Sverige för att fotografera kyrkor där vi inte fått in bilder från församlingarna. Boken har beskrivningar och bilder på 2754 kyrkor (tror jag mig minnas) och jag har skrivit över 800 av texterna.

När man kommer på att man ska göra en sådan bok är idén för bra för att släppa även om arbetet tog mycket längre tid än vi själva trodde. När vi sedan skulle trycka boken fick vi göra det i Italien för i Sverige fanns det då inget tryckeri som ville (eller kunde) hantera så många färgbilder. (Den faktiska orsaken är jag inte helt klar över eftersom det inte var jag som beställde tryckningen, så det låter jag vara osagt.)

När jag höll på med det arbetet så tänkte jag ibland på just det här att kyrkorna är de äldsta byggnaderna vi har där människor rört sig under hundratals år. Och de används fortfarande av oss som lever idag. En levande historia.
Alla skulle gå i kyrkan förr, det vet vi. Så vi kan vara ganska säkra på att våra förmödrar och förfäder varit i kyrkan flera gånger, åtminstone de som levde före 1900-talet.

1

Kumla kyrka här i Västmanland är en av de måga kyrkor som byggdes redan på medeltiden. Den har fantastiska målningar av Albertus Pictor. Eget foto.

Sibbarps kyrka int

Här inne i Sibbarps kyrka i Halland, byggd på 1200-talet, döptes jag en sommardag 1954. Bild: lin208/Wikipedia (CC3.0).

Svartra kyrka

Svartrå kyrka i Halland är också medeltida. Takets inre målning är gjord 1777 av Henrik Andersson Wibeck och de här motiven har mina gamla släktingar sett många gånger och säkert förundrats över, precis som jag. Eget foto.

Tornsfall kyrkan bredd

Törnsfalls kyrka utanför Västervik är från 1100-talet. Eget foto.

Badelunda IMG 1451

Badelunda kyrka, den församling där jag bor. De äldsta delarna är från 1200-talet. Eget foto.

Irsta IMG 2772

Irsta kyrka sydost om Västerås, med sin stiglucka (porten i kyrkogårdsmuren) är också medeltida. Eget foto.

Ryssby2

Ryssby kyrka i västra Småland är en av dem som kallas Tegnérlador, byggd på 1840-talet. Härifrån kommer min mans farfar och hans släkt. Eget foto.

Vastrum votivskepp IMG 0932

I Västrums kyrka söder om Västervik hänger ett votivskepp, en modell av fregatten Riksens Ständer, byggd 1760 på varvet i Helgerum, där jag bodde i många år. Eget foto.

Fortsätt läs mer
391 Träffar
0 Kommentarer

De vilar i Virsbo

Lydia Vilhelmina Sohlberg var småskollärarinna i Virsbo i norra delen av Ramnäs socken i Västmanland. Hennes far Per August Sohlberg var målare på Virsbo bruk. Tillsammans med hustrun Vilhelmina Johansson hade han fem barn. Lydia var äldst av dessa, född 1890.
Föräldrarna och de fyra yngre barnen flyttade till Västanfors i juli 1914 men Lydia stannade kvar i Virsbo. Hon hade jobb i småskolan. Hennes ende arbetskamrat i skolan var folkskolläraren Nils Viktor Karlsson som kommit hit från Västerfärnebo 1912, men han var född i Vara i Västergötland.
Kanske var det en spirande romans på gång redan sommaren 1914. Den 25 juli 1915 gifte de sig, förmodligen i Ramnäs kyrka för då fanns ingen kyrka i Virsbo. Barnen lät vänta på sig ända till den 25 januari 1923, då tvillingarna Nils Erik och Nils Aron föddes. Men Lydia dog i barnsäng samma dag, som så många andra kvinnor i historien. Hon blev 32 år.
Vem hon var vet jag inte, för mig är hon bara ett namn på en gravsten och i kyrkböckerna. Hon vilar på Virsbo kyrkogård, i familjegraven där även maken och hennes syster Anny är begravda. Änklingen gifte om sig med Lydias lillasyster 1930 efter att hon först varit hushållerska hos sin svåger.
De hade inte långt till Lydias gravplats, skolan låg alldeles i närheten av kyrkan.
Nils Karlsson levde till 1971. Sonen Nils Aron blev tandläkare i Göteborg och dog 2000. Sonen Nils Erik blev bergsingenjör och dog i Vällingby 1987.

Lydia

karta

Ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet. Då var Virsbo kyrka ett kapell och alldeles intill, åt nordväst, låg skolan. Karta från Lantmäteriet.

 

Virsbo kyrka byggdes som en brukskyrka för Virsbo buk och invigdes 1937. Men långt innan dess, redan 1920, fanns begravningsplatsen här och därför kunde Lydia vid sin död begravas på sin hemort. 1976 överlämnades kyrkan till Ramnäs församling.
Under pandemin gjorde maken och jag en del utflykter här i trakten för att lära känna vår nya hembygd. Min ambition är att besöka socknarna runt Västerås innan jag dör. I oktober 2020 gick turen till Ramnäs och sedan till Virsbo och det var då jag stannade vid Lydias och hennes familjegrav.
Kyrkan ligger mycket vackert uppe på en ås och begravningsplatsen är ganska liten. Det är alltså i stort sett människor som alla dött det senaste seklet som är begravda här.

Alla fotografier är mina egna.

Kyrkan från olika håll:

Virsbo kyrka

Virsbo kyrka3

Virsbo kyrka2

 

En av de begravda är Anna Nilsson, född 1862 och död i Virsbo den 10 juli 1933. I SCB-utdraget kallas hon trotjänarinna och hon dog av åderförkalkning och hjärtfel. 1913 kom hon till brukspatronen Herman Lagercrantz hushåll på Virsbo bruk då hon blev anställd som kammarjungfru. Då var hon redan medelålders, 50 år fyllda.
Anna hade aldrig varit gift. Hon föddes 1862 i Åtvid i Östergötland, dotter till skräddaren August Anton Nilsson och Anna Matilda Johansdotter. Första pigplatsen blev i Gärdserum 1881 och sedan fortsatte hon arbeta som piga och jungfru i flera olika hushåll. Så småningom kom hon via Linköping till Stockholm och där var hon tjänarinna på Kungliga Slottet 1897-1900. Kanske bidrog det till att hon senare fick plats hos brukspatronen i Forsmark och 1913 som kammarjungfru hos brukspatronen i Virsbo. 1933 var ett långt tjänarinneliv till ända.

Anna

 

En annan grav som jag stannade till vid är den där hustrun Hedvig Abrahamson begravdes 1927. Hon dog före maken Per August och står alltså överst på gravstenen. Men det finns ingen Hedvig Abrahamson i kyrkböckerna, inte heller med två s i efternamnet. När jag sökte efter henne i Arkiv Digitals register så blir det ingen träff. Jag tänkte då att de kanske inte bodde i Virsbo eller i Ramnäs församling. Det är ju en del som valt att begravas på en annan plats än där de bodde vid sin död, t ex i gamla hemtrakter. Men så var det inte.
I kyrkböckerna är hon skriven som Hedda Charlotta Gustafsson, född 1870 i Ramnäs. Det var ju lätt att hitta henne genom maken.
De var arrendatorer på en gård som hette Lingärdet i Gammelby i Ramnäs församling. Den låg vid Virsbo station söder om Nordanö. Hedvig, eller Hedda, födde 12 barn inom loppet av 24 år, äldste sonen föddes när hon var 19 år. I juli 1933 dog hon av lunginflammation. Yngsta dottern var då bara tolv år. Hon hette Hedvig Margareta och var från början tvilling men tvillingsystern dog innan hon fyllt ett år.
Familjens tre yngst barn var först inte döpta, vilket innebär att båda eller en av föräldrarna tillhörde en frikyrkoförsamling. I Virsbo fanns en baptistförsamling, och finns fortfarande kvar med sitt kapell, byggt 1922. Det ska också ha funnits en missionsförsamling. Senare döptes barnen.

Hedvig

 

Den fjärde och sista graven jag ska berätta om innehåller stoftet efter Anna Pettersson från Nordanö, född 1872 och död 1921. Inte heller denna Anna är sökbar i registren. I kyrkboken heter hon Anna Matilda Gustafsson och hennes make heter Johan Persson. Men tydligen kallade de sig Pettersson.
Denna Anna dog också i förtid, hon blev bara 49 år. En av familjens åtta barn dog tolv år gammal. Alla de fyra sönerna hette Johan efter sin far plus ett ytterligare namn som började på H: Herman, Henning, Helmer och Holger. Döttrarna hade också namn på H: Hilma, Hilda, Hanna och Hulda.
Maken kallas landbonde, en form av arrendator, men ett gammalt begrepp som egentligen redan hade tagits ur bruk. Här levde det uppenbarligen kvar. Annas far Per Gustaf Jansson var landbonde i Gammelby.
Johan Persson gifte aldrig om sig, han levde som änkling i 32 år, till 1953.

AnnaP

Anna Petterssons grav pryds av ett smitt järnkors, vilket är ganska vanligt på begravningsplatser vid bruk. På Virsbo kyrkogård finns flera sådana.

Kanske undrar du varför jag intresserar mig för människor som jag inte är släkt med och livsöden som är så lika så många andras. Egenbtligen vill jag nog visa att det finns något att berätta om varje människa som levt här på jorden. Lyfta fram dem som sedan länge kan vara glömda. Kanske finns det efterlevande som känner igen en farmor eller mormor i det jag skriver. Berätta gärna i en kommentar.
Jag vill också inspirera er andra släktforskare att skriva er släkthistoria. Det tycker jag alla bör göra, för att föra den vidare till kommande generationer. Och har du livsöden i din släkt som sticker ut, som skiljer sig från mängden, så skriv gärna om dem och skicka in till din släktforskarförenings medlemstidning. Där brukar det finnas plats för sådana bidrag.

Fortsätt läs mer
661 Träffar
6 Kommentarer

Lösdrivare och tjänstehjon

Går vi några generationer tillbaka så var det en hel del lagar som styrde våra förmödrars och förfäders liv på ett sätt som det inte gör idag. Det som var brottsligt då har avkriminaliserats. T ex homosexualitet och arbetslöshet. Hur det blir i framtiden går inte att veta.

I nyhetsflödet för några dagar sedan såg jag en rubrik att den nya regeringen nu dammar av den gamla lösdriverilagen. Jag har inte alls satt mig in i vad dagens politiker tänker införa men det kan finnas anledning att gå tillbaka i historien och se hur det var förr.

Lösdriverilagen infördes 1885 och innebar att det då inte längre var straffbart att vara arbetslös. Jo, du läste rätt. Fram till 1885 var det ett brott att vara arbetslös. Men den som var arbetslös och "drev omkring" utan att ha en försörjning eller var hemlös kunde även efter 1885 sättas i tvångsarbete på en arbetsanstalt. Sådana anstalter fanns i Svartsjö och i Landskrona. Arkiven från dessa, inklusive fångrullor, finns digitaliserade av Arkiv Digital. De två tvångsarbetsanstalterna hade föregåtts av provisoriska tvångsarbetsanstalter vid länsfängelserna.

Att vara homosexuell var ett straffbart brott i Sverige fram till 1944 och till och med 1979 ansågs det som en psykisk störning. Stockholms Stadsarkiv har publicerat arkivmaterial med anknytning till sådana brott.

Tjänstehjonstadgan var en annan lag som hade som syfte att kontrollera folket. Den första stadgan utfärdades av kungen 1664. Sista gången en ny tjänstehjonstadga antogs var 1833 och den gällde ända till 1926. Att ha arbete kallades "laga försvar". Den som inte hade arbete var försvarslös och ansågs som lösdrivare, så detta har koppling till lösdriverilagen. Ända fram till 1858 hade en arbetsgivare rätt att misshandla (alltså aga) sina anställda, och det skedde frekvent, även senare. Efter 1858 var det bara tillåtet att aga minderåriga anställda. Lagen reglerade också när och hur en anställning fick påbörjas och avslutas. Man anställdes för ett år (eller ibland ett halvår) i taget och den som lämnade sin tjänst i förtid ansågs som en rymmare och kunde infångas och straffas. För att kunna ta en ny anställning krävdes ett arbetsbetyg från den förre arbetsgivaren som visade att man slutat sin tjänst på rätt sätt och inte rymt sin väg. Den personliga frihet vi är vana vid idag fanns alltså inte.

Vi som släktforskar känner ju också till de äldre lagarna som reglerade folks privatliv. Lagarna om lägersmål som lönskaläge, enkelt hor och dubbelt hor. På 1600-talet var det dödsstraff för dubbelt hor, som innebär otrohet av två som var gifta på var sitt håll. Till 1864 var utomäktenskapligt sex straffbart för alla och fram till 1937 för den som var gift.

Sedan 1766 har vi tryckfrihet och yttrandefrihet i Sverige (med vissa undantag 1774–1809). Men den har inte alltid sett likadan ut. Det var förbjudet att publicera skrifter som bröt mot grundlagarna eller den statliga protestantiska tron. En bit in på 1900-talet var det straffbart att kritisera kungen eller kungahuset. Den nuvarande tryckfrihetsförordningen från 1949 är en av våra grundlagar.

Konventikelplakater avskaffades först 1858, då blev det tillåtet att vara med i ett annat religiöst samfund än statskyrkan men först 1952 blev det tillåtet att inte tillhöra någon kyrka alls. Det är alltså bara 70 år sedan vi fick religionsfrihet i Sverige.

Källor:
Riksarkivet, Stockholms stadsarkiv, Arkiv Digital, Wikipedia.

Det här blogginlägget illustrerar jag med några tidningsklipp från dagstidningar, digitaliserade av Kungliga Biblioteket, och som berör en del av lagarna jag nämner i texten:

SmålandsFolklad StromstadTidning

Smalands Folkblad den 10 april 1907 och Strömstads Tidning den 20 januari 1886.

Aftonbladet1903Karlstadtidningen

Aftonbladet den 5 september 1903 och Karlstadtidningen den 28 december 1887.

AftonbladetVestgotakorrespondenten

Aftonbladet den 27 maj 1899 och Västgöta Korrespondenten den 27 december 1888.

Fortsätt läs mer
507 Träffar
4 Kommentarer

Torpet där farfars far föddes

Larkebo 5278

Här föddes min farfars far den 8 mars 1847, i torpet Lärkebo i Gärdhems socken i Västergötland. Han döptes till Johan Anders och kom att kallas Johan. Som vuxen hette han Johan Olausson eftersom hans far hette Olaus Larsson. Hans mor hette Anna Catharina Petersdotter.

Torpet Lärkebo har jag bara sett på bild förut men i onsdags kom jag dit och såg det i verkligheten, för första och troligen enda gången. Min farfars fars familj bodde där bara ett par år, sedan flyttade de vidare till ett annat torp.

Torpet är mycket välhållet och omskött. Det är utbyggt på senare tid och ser inte alls ut som det gjorde på 1840-talet. Det är glädjande att det är omhändertaget och vårdat. Intill det gamla torphuset finns rester av en äldre byggnad, troligen en ladugård eller annat uthus, men vi vet inte om det är hus som fanns på den tiden eller kanske uppfört senare. Åkrarna som brukas idag är samma jord som farfars farföräldrar brukade som torpare.

Larkebo 5274B

Rester av en äldre husgrund vid sidan om tomten. Samtliga nutida bilder är mina egna, tagna i onsdags.

Larkebo5271

Jorden används fortfarande men är utarrenderad. Bonden plöjde när vi kom.

Larkebo collage

Till vänster: Johans föräldrar Anna Catharina Petersdotter och Olaus Larsson . I mitten: Johan Olausson och hustrun Fredrika Olofsdotter. Till höger: Johan Olausson på äldre dar. Han dog 1939 och blev 92 år.

Det är fint att kunna se var förfäderna levt. Det känns i hjärtat. Och extra glad är jag för att det finns kvar som bostad och en plats som uppenbarligen är älskad än idag.

Jag vill uppmana alla att försöka hitta de platser och hus där förfäder och förmödrar levt. Många finns inte kvar men platsen finns kvar. Kanske är det en asfalterad parkering vid ett varuhus men det kan också vara så här, att torpet eller gården är intakt och att folk bor där. Även om landskapet förändras genom att nya marker tas upp för odling och andra växer igen så är det ändå en viss känsla att befinna sig på precis samma plats.

Att jag fick möjlighet att se torpet Lärkebo nu är tack vare min ene bror, som bott i trakten i många år och känner de nuvarande ägarna. Men även om man bara lyckats lokalisera ett hus på kartan och hittar det i landskapet så knacka på. Den som bor där kanske blir glad för besök och att få tala med någon som känner till husets tidigare historia. Så gjorde vi på en annan plats lite senare i onsdags, huset där Johan Olausson kom att bo med hustrun Fredrika Olofsdotter och där min farfar föddes och växte upp. Ägarna var hemma och ville gärna höra vad vi hade att berätta. Det ska jag berätta mer om en annan gång.

Fortsätt läs mer
863 Träffar
0 Kommentarer

Från kollektivt till individuellt liv

Under 1800-talet gick vi från ett kollektivt liv till ett enskilt liv. Riktigt så enkelt är det förstås inte, det var inget som skedde över en natt och det berörde så klart inte alla. Men generellt kan vi nog säga att det är så det blev. Idag är vi ju i första hand individer. Vi klarar oss själva. Vi har personliga rättigheter och skyldigheter och vi delar sällan våra liv med människor utanför den egna kärnfamiljen. Naturligtvis finns det många undantag men det är inte de jag skriver om idag.

Förr i tiden levde vi i byar på landet (bara en mindre del av befolkningen bodde i städer) och gårdarna i byn låg tätt tillsammans. Förr i tiden, då menar jag före de stora skiftesreformerna.

Flera familjer kunde till och med dela hus, t ex två bönder som brukade var sin del av samma gård i byn. Levde de gamla föräldrarna kunde det vara tre generationer i huset, kanske till och med fyra ibland. Pigor och drängar ingick också i hushållet, kanske även något inhysehjon. Att ha sitt eget rum fanns inte på kartan och det var omvittnat många hushåll där anställda och husbondefolk sov i samma rum på nätterna.

Så här kan nog de flesta av oss inte tänka oss att bo och leva idag. Men förr var det självklart. Om någon bodde ensam beklagades den, t ex en ensam änka utan barn som bodde kvar i sin backstuga. "Ska du behöva bo alldeles ensam, så hemskt!" Eller ett ensamt barn utan syskon, ingen att sova skavfötters med.

Det här gemensamma kollektiva livet förändrades när laga skiftet genomfördes och vi fick ensamgårdar. Byarna sprängdes, gårdar flyttades ut och jordbruket blev mer effektivt. Det var så klart inte så att alla plötsligt blev isolerade i sin vardag, de större hushållen levde kvar länge. Men för många kom grannfamiljen så långt borta att det dagliga pratet och gnabbet försvann.

Alla gårdar flyttades inte ut, några gårdar blev kvar i bykärnan, ibland till och med alla. Men i många byar hade en del av byns befolkning försvunnit bort några kilometer så att man inte sågs dagligdags. Vad det förde med sig kan jag inte bedöma, jag är inte psykolog, utan kan bara se det ur min mer allmänmäskliga synvinkel. Men jag tänker mig att det blev en stor förändring på djupet.

Hjartanas KMB 16000700010199

Den oskiftade byn Hjärtanäs norr om Alvesta i Småland. Husen ligger tätt i bykärnan och det är nära till grannarna. Foto: Jan Norman 1997, bildkälla: Wikipedia.

Lunds by fran luften LGFoto

Lunds by söder om Västervik är en annan oskiftad by och här ligger mangårdsbyggnaderna till byns åtta gårdar samlade kring ett bytorg. Foto: LG-Foto, bildkälla: Wikipedia.

1M16 A27256

Det är kanske så här vi tänker oss den ensamme bonden på en gård som flyttats ut från byn vid laga skiftet. Han rår över sin jord själv men ser kanske inte ens grannarnas hus. Foto: Anders Carlsson, bildkälla: Västergötlands Museum.

Efter att laga skiftet genomförts skulle varje bonde och hustru själv bestämma om allt på den egna gården. Tidigare hade byborna fått ta hänsyn till varandra och fatta beslut i byastämmor. Den kollektiva byn blev ett antal egenägda gårdar. De självägande bönderna ägde ju sina gårdar innan också, men det de ägde var tomten och rätten att bruka en viss del av byns gemensamma mark. En teg i varje åker. Utjorden ägdes av byn gemensamt.

Även om vi idag hyllar privatlivet så lever ändå det kollektiva kvar när döden närmar sig. Vi har en norm att en människa inte ska behöva dö ensam (även om väldigt många gör det). Så var det för min pappa. Han var över 90 år, sjuk och förstod nog att livet närmnade sig slutet. Det som oroade honom var att bli ensam nattetid, bet berättade personalen på boendet där han var. Sista natten i hans liv satt jag vid hans säng och vakade och även om han var orolig så var han inte ensam. När solen gick upp vid sextiden på morgonen somnade han in.

Kanske är detta en rest från gamla tider, att människan egentligen inte är gjord för att vara ensam. Själv är jag en ensamvarg, trivs i enskildhet för då har jag arbetsro och lugn. Men ställer jag det på sin spets så skulle jag naturligtvis inte vilja vara ensam hela tiden.

Axtorna5

En ensam gård i min släkt, Axtorna nr 5 i Halland. Eget foto.

Stale

Gården Stale i Rone socken på Gotland en sensommarkväll för några år sedan. Här bodde mina barns farmors släkt i flera generationer. På Gotland är det vanligt med ensamgårdar. Eget foto.

Fortsätt läs mer
399 Träffar
2 Kommentarer

180 år gammal skola

Idag den 1 oktober 2022 är det precis 180 år sedan Navigationsskolan i Kalmar startade. Numera heter den Sjöfartshögskolan och ingår i Linnéuniversitetet och där firas detta idag.

Så idag blir det ännu ett blogginlägg på temat sjöfart.

Har du en släkting som studerat på Navigationsskolan i Kalmar så kanske du, liksom jag, tycker att detta är intressant. Jag läste där 1974–1975, när jag utbildade mig till telegrafist, och då hette skolan Sjöbefälsskolan. Då var den en del av Lars Kaggskolan i Kalmar men flyttades sedan till Linnéuniversitetets lokaler i hamnområdet.

telegrafist

Till vänster: Från telegrafistubildningen i Kalmar 1975. Till höger: Från mitt arbete ombord på M/S Atrizona 1975. (Det är jag på båda bilderna).

2017 skrev jag en handbok om hur man släktforskar om sjöfolk, tack vare min erfarenhet från mina år till sjöss på 1970-talet. När jag gjorde efterforskning för boken tog jag reda på var navigationsskolornas arkiv finns och nästan alla finns på landsarkiven. Utom arkivet från skolan i Kalmar, som jag fick besked om att det finns på Sjöfartshögskolan i Kalmar. Nu ser jag på Linneuniversitetets hemsida att dessa arkivhandlingar ska finnas i Kalmars kommunarkiv.

Den som ville bli styrman eller sjökapten behövde utbildas på en navigationsskola. När ångfartygen kom och maskinister anställdes fick även de utbildning på navigationsskolorna, och så småningom även vi som blev telegrafister. Telegrafistutbildningen är numera nedlagd.

Lars Kaggskolan februari 2022b

Lars Kaggskolan i Kalmar med sitt navigationstorn från tiden då sjöbefälsutbildningen skedde här. Det var i den här skolan jag studerade 1974–1975. Foto: Johannes Scherman. Bildkälla: Wikipedia.

Fortsätt läs mer
366 Träffar
0 Kommentarer

Broströmska Villan

Just nu pågår Bokmässan i Göteborg. För tre år sedan var jag där och på fredagkvällen var jag inbjuden på en middag i ett mycket anrikt hus, den s k Broströmska Villan. En imponerande byggnad. Sällskapet och middagen var naturligtvis det viktigaste men huset gjorde också intryck på mig.

Det kallas Broströmska Villan eftersom det köptes av redarparet Dan och Ann-Ida Broström 1922. De var föräldrar till den mycket omsusade redaren Dan-Axel Broström, en man som var mycket omtalad i media under min uppväxt på 1960-talet, inte minst på grund av sitt äktenskap med nattklubbsdansösen Annabell Lee från England (som egentligen hette Jane Ann Haycock). Det är ingen hemlighet att han hade alkoholproblem. Nu fick jag alltså se huset där han växt upp.

Det var kväll och mörkt när jag var där men så här ser det ut:

1

Det var svårfotograferat för det ligger på en höjd mitt i Göteborg, intill Konstmuseet. Eget foto.

Och inuti är det också prakfullt och påkostat (eget foto):

2

Ann-Idas make och Dan-Axels far Dan Broström dog redan 1925 i en trafikolycka, tre år efter husköpet. Änkan och barnen stannade kvar men 1956 donerade hon fastigheten till Redareföreningen. Numera ägs huset av The Royal Bachelors Club.

3

Ser du att det står "The Royal Bachelors Club"? Eget foto.

Vid Dan Broströms död 1925 var huset taxerat till 350 000 kronor, en mycket stor summa på den tiden. De ägde också flera andra fastigheter. Alla hans tillgångar summerades till den då hisnande summan av 15,4 miljoner kronor och skulderna uppgick till 2,3 miljoner kronor. Han dog den 24 juli 1925 men det dröjde till den 8 mars året därpå innan bouppteckningen gjordes.
Det finns faktiskt flera bouppteckningar, en i Göteborgs rådhusrätts arkiv och det är den där Broströmska Villan finns med:

boupp

Bildkälla: Arkiv Digital.

De andra är en Askims, Hisings och Sävedels häradsrätts arkiv, som verkar gälla bara vissa fastigheter. En i Fjäre häradsrätt gäller fastigheter i Särö och en i Kullings häradsrätt gäller en lång rad andra fastigheter. Dessa tre övriga bouppteckningar tar upp tillgångar på omkring en halv miljon kronor.
Ann-Ida kom från köpmanssläkter och ärvde säkert en hel del även från sina föräldrar. Dan Broströms far Axel hade dött 1906 och han efterlämnade en förmögenhet på 2,6 miljoner kronor så Dan hade verkligen förmerat sin förmögenhet genom sina affärer.
Paret Broström var alltså oerhört förmögna och Ann-Ida kallades Sveriges rikaste kvinna. Hon dog ett par veckor innan hon skulle fylla 83 år, den 26 november 1965. Samma dag var Broströmskoncernens stora 100-årsjubilumsfest planerad. Den genomfördes trots hennes död, men utan dans.

Mitt första jobb till sjöss 1974 var i en Broströmsbåt. Den hette M/S Vikingland och jag var telegrafistelev över sommaren. Göteborg är väl fortfarande Sveriges största hamnstad och där fanns flera stora rederier men Broströms var det största och det som var mest känt bland oss som bodde på västkusten. På 60-talet ska det ha varit den största arbetsgivaren i Göteborg. Rederiet startades 1865 av Axel Broström från Kristinehamn, far till den förolyckade Dan och farfar till Dan-Axel. Så vitt jag kan förstå finns rederiet inte kvar längre.

Det finns en myt om familjeföretag: "Förvärva, ärva och fördärva". Alltså att första generationen startar och bygger upp, andra generationer tar vid och fortsätter driva bolaget men att tredje generationen bidrar till företagets förfall. I det här fallet kanske man kan säga att det var så. Ann-Idas son Dan-Axel är ju känd för sitt festande men han utvecklade också rederiet. 1969 lämnade han över till Kristian von Sydow, när han inte längre klarade av sin uppgift.

Vill du veta mer om familjen Broström finns det en intressant radiodokumentär i fyra delar från 2020 (Sveriges Radio).

Källor:
Det gamla Göteborg: https://gamlagoteborg.se/2015/10/06/brostromska-villan/
Vårt Göteborg: https://vartgoteborg.se/gamla-goteborg/annida-brostrom/#
Sjöfartsmuseet: https://www.sjofartsmuseetakvariet.se/samlingar/organisationer/

 

Fortsätt läs mer
437 Träffar
4 Kommentarer

Svaret på gåtan

Dagens blogginlägg blir svaret på förra veckans gåta. Johanna Matilda Tengström är funnen, tack vare er släktforskare som undersökt detta. Precis som jag trodde. Tack för alla kommentarer, mail och telefonsamtal om henne!

Av kommentarerna på förra blogginlägget framgår att hon måste vara den Johanna Matilda Frendberg som gifte sig 1891 med Per Alfred Tängström. De bodde på ön Elba i Mälaren och han var fiskare. Han hade varit gift tidigare och hade minst sex barn från första äktenskapet. Med Johanna Matilda fick han åtta barn.
Familjen var först skriven på ön Elba i Badelunda församling (församlingen där jag själv bor) men 1904 överfördes de till Västerås Domkyrkoförsamling. Men där var de fortfarande skrivna på Elba så jag antar att de inte flyttade utan att det var en administrativ förändring mellan församlingarna.

Elba

Elba är den gröna ön mellan de två vita öarna i Västeråsfjärden. Karta från www.kartbild.com

I en kommentar till förra blogginlägget berättas att Johanna Matilda finns med i databasen Begravda i Sverige (som jag inte har) men att maken inte ligger i samma grav. Jag undrar varför? Maken dog 1917 och Johanna Matilda levde till 1947 så kanske fanns inte hans grav kvar efter 30 år?
En annan teori var att eftersom han var fiskare så kanske han drunknade och kroppen inte återfanns. Men så var det inte, i dödboken (Västerås Domkyrkoförsamling (U) F:13 (1917-1925) Bild 350 / sid 30 (AID: v261132.b350.s30, NAD: SE/ULA/11727)) står det att han dog av "emollitio cerebri" och något som jag tolkar som "actesi cerebri". Att det har med hjärnan att göra begriper jag och på DDSS kan vi läsa att "emollitio cerebri" betyder hjärnuppmjukning och det ska innebära hjärninfarkt. Medicinska termer är inte min starka sida men det verkar ju rimligt att han kan ha dött av en hjärninfarkt, som förr kallades slaganfall. (Läs om hjärnuppmjukning.)
Enligt Begravda i Sverige ligger tre av de gemensamma barnen (Karl Erik, John Georg och Knut Otto) i graven plus två personer som inte är namngivna men begravda 1919. Den ene av dessa är troligen sonen Ernst Robert som dog 1919, 14 år gammal.

Johanna Matilda Frendberg var född 1861 i Tillberga. Hennes far Carl Reinhold Frendberg var skomakare och hennes mor hette Hedvig Lovisa Ersdotter. När Johanna föddes bodde de på Hedensberg i Tillberga socken, dit de kommit 1860. Tidigare var de statare. Innan hon gifte sig hade Johanna flera olika pigplatser, bland annat i Falun och Ovansjö. Sedan återvände hon till Västerås innan hon gifte sig.

Så var det. Nu är hon funnen i alla fall. Men hur hon såg ut vet jag inte. I Svenskt Porträttarkiv finns bilder på två av hennes söner:

 John

Karl

Gåtan vem Johanna Matilda Tengström var är bara något jag råkade på när jag gick på Östra kyrkogården en dag. Som släktforskare är det så lätt att börja fundera över sådant här, av ren nyfikenhet. Eftersom jag arbetar som släktforskare sedan tio år så har jag nog tittat i tusentals kyrkböcker och andra arkivhandlingar och ibland stöter jag på mysterier. De senaste veckorna har jag funderat över tre gåtor: ett par försvunna barn på 1890-talet, en man som verkar ha varit gift två gånger men ena familjen bara försvann, och så en familj där det verkar oklart vem som är far till vem och barn till vem. Säkert blir det fler blogginlägg om dessa framöver. Och jag tror att jag kommer att få svar då också, tack vare er släktforskare som liksom jag drivs av viljan att få veta.

 

Fortsätt läs mer
799 Träffar
8 Kommentarer

Gravstenens gåta

Vem var Johanna Matilda Tengström? Vet du det så berätta gärna, för jag är väldigt nyfiken på svaret.

Anledningen till frågan är att jag här om dagen tog en promenad på Västerås östra kyrkogård. Där såg jag en ovanlig gravsten:

grav Tengstrom

På gravstenen står det "Johanna Matilda Tengström familjegrav". Jag kan inte tolka texten till något annat, men någon Johanna Matilda Tengström kan jag inte hitta, varken i Västerås eller någon annanstans.

Det som gör graven ovanlig är att det är en kvinnas familjegrav. Det tror jag att jag aldrig sett förut. Det brukar vara bara efternamn eller ett mansnamn på familjegravarna.

Enligt Gravstensinventeringen finns det två Tengströmska familjegravar på samma kyrkogård men den jag såg är ingen av dessa två. Gravstenarna ser annorlunda ut och ingen Johanna Matilda Tengström är begravd i någon av dem.

Jag har sökt efter henne i folkräkningar, Sveriges dödbok och Arkiv Digitals register, men ingen träff. Jag har även sökt på Tengström med Johanna Matilda som hushållsmedlem, ifall hon var gift och inte egentligen tagit sin makes efternamn. Men samma resultat. Det är ju inte säkert att hon bodde i Västerås, hon kan ha bott någon annanstans men valt att bli begravd här, så jag har sökt i hela landet. Östra kyrkogården togs i bruk 1875 så hon måste alltså ha begravts då eller senare. Och för att ha en familjegrav borde hon väl ha haft familj, alltså barn och andra efterlevande?

En förklaring måste naturligtvis finnas, men vilken?

Fortsätt läs mer
1014 Träffar
20 Kommentarer

Tilda på Blackekärr

"Nu går jag över till Skepplanda socken och mjölkar" brukade Tilda Johansdotter säga till maken och barnen när hon gick för att mjölka. Familjen bodde i Östad socken.

hbf1

Blackekärr i början av 1900-talet. Till vänster Tildas make Edvard Eliasson framför gårdens ladugård. Till höger: Edvard och Tilda. Foton från Skepplanda hembygdsförening.

Östad och Skepplanda är grannsocknar och sockengränsen ska ha gått tvärs över gårdsplanen, mellan manhus och ladugård. Manhuset stod i Östad socken och det är där de var kyrkoskrivna. Socknarna ligger i Västergötland.

I maj i år besökte jag den gamla gården Blackekärr, tillsammans med bror och svägerska. Min släktforskande svägerska har en del av sina rötter där och hon berättade för mig om Tilda, hennes make Edvard Eliasson och deras son Elis, som blev spelman som vuxen och då kallades Black-Elis. Tilda hade också dottern Jenny från före äktenskapet.

Förr i tiden var nog sockengränsen mer betydelsefull än vad den är för oss idag. Om det hade någon praktisk betydelse i fallet med Blackekärr vet jag inte men när jag fick veta att Tilda brukade säga så där, då tänker jag att hon tyckte att det var lite speciellt att gå till grannsocknen för att mjölka. Att hon sa det med glimten i ögat. Att hon är rätt citerad finns belagt i en bok om bygdespelmän i Göta Älvdalen där sonen, spelmannen Black-Elis, är omskriven.

2 ladugardsplatsen

Här låg ladugården, sedan länge riven. Eget foto.

3

Den gamla vägen finns kvar som en stig i skogen. Den här bilden är tagen åt andra hållet, stigen går alltså bort från där ladugården stod. Eget foto.

hbf583

Mangårdshuset på Blackekärr i början av 1900-talet. Foto från Skepplanda hembygdsförening.

1 huset

Huset står kvar fortfarande. Eget foto.

Det var Edvard som kom från Blackekärr där han föddes 1859, Tilda var född i Grandalen i Hålanda socken 1864. I Edvards släkt var Blackekärr en släktgård sedan flera generationer tillbaka. Hans far var uppväxt där, liksom hans farmor Annika Jönsdotter, vars föräldrar Jöns Hansson och Brita Svensdotter ägde Blackekärr i slutet av 1700-talet. Edvard och Tilda sålde sin gård 1935 men med förbehållet att få bo kvar livet ut. Edvard dog 1943 och Tilda året efter. Numera ägs gården av Östad säteri.

Blackekärr ligger idag långt från allfarvägen, utan bilväg dit och enda sättet att ta sig fram är på en stig genom skogen.
Huset byggdes på 1700-talet och står kvar än, men är inte bebott längre.

Gården var 1/8 mantal kronoskatte och har funnits sedan 1604. Gårdsarealen var 23,6 hektar och närmare hälften låg i Skepplanda socken och den andra delen i Östad socken. Enligt häradsekonomiska kartan gick sockengränsen lite utanför gårdsplanen och i så fall var det kanske när Tilda skulle mjölka korna på sommarbetet som hon sa att hon skulle gå till Skepplanda och mjölka.

Jag är glad att jag fick möjlighet att se det gamla hemmanet. Så vackert och rofyllt. Men vi ska nog inte romantisera för mycket, för det måste ha varit ett slit att få sin bärgning här för hundra år sedan.

Källor:
Karl-Erik Andersson och Bo Björklund: Gårdarna kring sjön – Gårdarna kring Valsjön i Risveden är Högsjön, Bodatorp, Valås och Blackekärr (häfte, okänt utgivningsår)
Karl-Erik Andersson och Bo Björklund: Risveden – En västsvensk obygds historia, del 3 (2008)
Sven-Olof Ohlsson: Bygdespelmän i Göta Älvdalen (2000)

4

Stigen genom skogen till Blackekärr. Det var en vacker dag när vi i början av maj i år besökte gården. Eget foto.

Fortsätt läs mer
680 Träffar
7 Kommentarer

Mera Skövde

Det är mycket Skövde nu. Förra helgen bloggade jag om Släktforskardagarna i Skövde, men jag måste nog fortsätta på den tråden, även om både Helena och Mats också skrivit om detta. Ni förstår nog hur mycket den här helgen betyder för oss. Och har ni tröttnat på att läsa om detta ämne så lovar jag att det blir något helt annat om en vecka.

När jag bloggade förra helgen var jag mitt uppe i det men nu har jag varit hemma och hunnit smälta upplevelsen. Det är verkligen annorlunda än den vanliga vardagen att vara bland så mycket folk, och så gott som alla är släktforskare. Jag tror att det är först efteråt som jag förstått hur mycket jag saknat det här under pandemiåren, alla möten med bekanta likasinnade.

Eftersom jag brukar jobba i Rötterbokhandeln och den är en av de största montrarna så syns den, och vi som står där syns. Så alla de vi känner ser ju oss, fast vi kanske inte alltid uppfattar det i folkvimlet. För oss i Rötterbokhandeln handlar det inte bara om att sälja böcker utan också om att diskutera släktforskning, ge tips och råd åt kunder och andra. En fråga om en bok kan utmynna i tips om arkivhandlingar. Det är intensiva dagar med många möten som alla handlar om släktforskning. Och det är så himla roligt.

skovde3

Rötterbokhandeln sedd från ovan, dvs från läktarplats. Vår monter var placerad alldeles intill entrén till mässhallen. När jag tog bilden berättade Ted Rosvall om emigrantforskning. Eget foto.

IMG 5006

Böcker och bjudgodis och släktforskare. Bild tagen inifrån från Rötterbokhandelsn monter. I övre delen ser ni läktarna i hallen, där kunde man sitta och pusta en liten stund. Eget foto.

Både i år och under tidigare års släktforskardagar har jag mött andra släktforskare som sökt upp mig och berättat att vi är släkt. Alltså det vi kallar DNA-kusiner, vi släktingar som finns i varandras träfflistor på DNA-testen. Tre av dessa mötte jag även i år. Och jag hejade på släktforskaren som jag träffade för snart tio år sedan vid ett besök där min farfar och farmor möttes som unga och anställda i samma hushåll. Och släktforskaren som liksom jag är uppdragsforskare. Vi samarbetar ibland och hade mycket att prata om över vår lunch på söndagen. Och föreningskollegan som jag har mycket mailkontakt med men bara träffat en gång tidigare, för flera år sedan. Dessutom var det trevligt att göra resan tillsammans med mina föreningskollegor här ifrån Västerås.

Lika roligt är det att få kontakt med helt okända släktforskare. En kvinna lovade jag skicka en länk till efter att vi pratat en bra stund om socknar där både hon och jag forskar. Hur vårt samtal började minns jag inte men det utmynnade i att vi diskuterade en speciell socken i Dalarna. Jag fick också flera frågor om sjömansforskning eftersom boken jag skrivit i ämnet fanns till salu. En släktforskare efterfrågade cd-skivorna med polisunderrättelser och när jag berättade att polisunderrättelser finns hos Arkiv Digital, som hon använder, så blev hon glad för det hade hon inte sett.

Så många trevliga samtal det blev.

Vi volontärer jobbade i Rötterbokhandelns monter från nio på morgonen till tre på eftermiddagen med avbrott för fika och lunchraster. Tiden gick så fort så på söndagen glömde jag gå på lunch när jag skulle och kom på det långt senare. Tiden går fort när man har roligt, det vet ni ju...

Jag kom hem, ganska trött men med mycket ny energi. Så är det, det är mänskliga möten som betyder mest även om vi oftast fokuserar mer på de döda än de levande. Nästa år möts vi i Östersund.

Fortsätt läs mer
559 Träffar
2 Kommentarer

Äntligen!

Uppdatering lördag eftermiddag: Nu med nya bilder från lördagen.

skovde1

Pia Skoglund, Annika Kjellström och Viola Brattberg från Skövde släktforskarförening. Bakom dem sitter ordföranden Susanne Petersson. De berättade för mig att allt har gått bra hittills och att de är ungefär hundra funktionärer som jobbar under helgen. Jag frågade Susanne vad som är mest viktigt under ett sådant här arrangemang och hon svarade: "Logistiken". Tack för ett imponerande arbete! Eget foto.

skovde6

Så här ser det ut inifrån Rötterbokhandeln på mässan. Eget foto.

skovde2

Karin Bojs signerade sin nya bok. Den tog slut redan på förmiddagen. Eget foto.

skovde5

Peter Sjölund svarade på frågor och talade om DNA i Rötterbokhandeln på förmiddagen. Rötters redaktör Maria Bratt ställde frågor som kommit in. Eget foto.

skovde4

Cici från Arkiv Digital höll föredrag. Eget foto.

skovde7

Invigningsmusiken spelades av Hemvärnets Musikkår Skaraborg. Eget foto.

Fredagens bilder:

regn

Det ösregnar och ska visst göra så hela natten. Ändå är det himla roligt att vara i Skövde. Äntligen! Nu är det släktforskardagar igen, tre år sedan sist, efter två år med enbart digitala arrangemang.

När jag skriver detta är det fredagkväll. När du läser det är det lördag eller kanske senare. Lördag och söndag den här helgen 20-21 augusti pågår Släktforskardagarna i Skövde, en mässa som har allt som har med släktforskning att göra. Idag fredag har vi haft stämma i Släktforskarförbundet och dessutom har alla som är utställare på mässan satt upp sina montrar inför morgondagen.

Viktoria redigerad

Viktoria Jonasson. Eget foto.

Den stora nyheten från stämman är att förbundet nu fått en ny ordförande då Viktoria Jonasson valdes att efterträda Erland Ringborg. Välkommen som ordförande, Viktoria! Och tack Erland för dina år som ordförande! Mer om stämman kan ni läsa här på Rötter.

ombud

Vi var många ombud på stämman. Eget foto.

talare

Talare som gjorde sina röster hörda under stämman: Daniel Berglund från DIS, Ulf Berggren från Storstockholms Släktforskarförening, Hans-Göran Nilsson från Skånes Släktforskarförbund och sist tackar Viktoria Jonasson för förtroendet sedan hon valts till ordförande. Bakom henne står valberedningens ordförande Rolf Lusth. Eget foto.

Jag tog tåget till Skövde tillsammans med två andra släktforskare från Västerås. De är ombud för Västerås Släktforskarklubb och jag är ombud för Tjust släktforskarförening. En årsstämma kan man kanske tro är ganska formell och korrekt (det stämmer) och förutsägbar (det stämmer inte). Alla beslut blir inte alltid som man tror, inte efter att flera av ombuden argumenterat för sin sak. Men det är det som är demokrati. Årsstämman är viktig, den är föreningarnas möjlighet att besluta om förbundets verksamhet.

Men det allra roligaste är att träffa så många andra släktforskare. Jag vet inte hur många jag stött på i eftermiddag och i kväll med utropet "Vad roligt att ses igen!". Släktforskare från alla håll och kanter i Sverige (även från Finland) samlas vid ett sådant här tillfälle.

Lördag och söndag ska jag arbeta i Rötterbokhandeln på mässan. Det är sjätte året för mig och det är lika roligt varje gång. Vi är ett gäng bestående av förbundskansliets personal och några volontärer, släktforskare som rycker in tillfälligt. Att ses och jobba ihop är en del av upplevelsen att vara med, men också att träffa alla möjliga släktforskare.

Lördag, eller kanske på söndag, ska jag uppdatera det här inlägget med lite fler bilder från helgen i Skövde.

halllen

Under fredagen byggdes montrarna i den stora utställningshallen i Arena Skövde. Eget foto.

Fortsätt läs mer
651 Träffar
4 Kommentarer

Fältskärernas skrå

Du vet nog att fältskär är en tidig benämning på en kirurg. De utbildades av Kirurgiska Societeten, bildad 1685 men som hade sin grund i Bardskärareämbetet från 1571. Kirurgiska Societeten fungerade som ett skrå, med särskilda privilegier, och utförde examinationer av fältskärer. En fältskär kunde vara lärling, gesäll eller mästare, precis som inom andra hantverksskrån. 1813 upplöstes organisationen.

Kirurgiska Societetens arkiv finns bevarat hos Riksarkivet och har till stor del digitaliserats av Arkiv Digital.

På Riksarkivets hemsida finns en historik och en guide till arkivet. I boken "Kirurgernas historia" (Uppsala Universitet, 2017) skriver läkaren och medicinhistorikern Bo S. Lindberg om fältskärer och på sidan 55 (den finns som pdf-fil) kommer han in på Kirurgiska Societeten.

Det digitaliserade arkivet är ett lite udda och förmodligen ganska okänt arkiv. Av oss släktforskare är det förstås förhållandevis få som berörs av innehållet i handlingarna men för den som har en fältskär i sin släkt kan det nog ge lite kött på benen.

Examensprotokoll finns från 1689 till 1812 och en matrikel över inskrivna och utskrivna lärgossar sträcker sig från 1754 till 1797. Dessutom finns det en del andra handlingar. Matrikeln över lärgossarna har ett alfabetiskt register i början, så där kan du se om din släkting finns med. Så verkar inte vara fallet i volymerna med examenprotokoll.

En av dem som var med vid bildandet av Kirurgiska Societeten var kungahusets livkirurg Baltzar Salinus. Hans far var hovkirurgen med samma namn, Baltzar Salinus, som arbetade för drottning Kristina. Han var född i Marienburg i Preussen och hade kommit till Stockholm 1611. Sonen Baltzar blev ålderman i den nya societeten när den bildades. I det äldsta bevarade examensprotokollet från den 7 januari 1689 finna han med bland de närvarande:

examensprotokoll
Bildkälla: Arkiv Digital.

Själv har jag ingen fältskär eller annan medicinskt utbildad i min släkt så långt tillbaka i tiden. Därför är detta bara ett litet tips på vad man kan hitta bland de digitaliserade arkiven.

Fortsätt läs mer
1040 Träffar
0 Kommentarer

"Det är ju min pappa!"

Nu måste jag bara berätta vad som hände mig här om dagen. I veckan som gick var jag i Gamleby och höll två föreläsningar under den då pågående veckokursen för släktforskare. I onsdags handlade det om att skriva släktbok och i torsdags om mindre kända arkiv.

Mindre kända arkiv, det innebär att jag visade en del arkivhandlingar som är intressanta för släktforskare men som kanske inte är så välkända. För varje arkiv hade jag tagit fram lokala exempel med anknytning till Gamleby och Tjust.

Allra först berättade jag om värnpliktskort, som finns digitaliserade av Arkiv Digital. Jag hade hittat ett helt slumpvis exempel på en ung man född 1919 i Gamleby och boende i Dalhem när han skrivs in i militärtjänsten 1940. Sökträffen på honom var den första bilden jag visade för kursdeltagarna och då utbrast en av dem: "Det är ju min pappa!" Först trodde jag att jag hört fel men när jag frågat om bekräftade hon detta, att jag hade råkat välja hennes pappas värnpliktskort! Tala om sammanträffande... Hur stor chans är det att det händer?

Jag hade inte fått veta i förväg vilka kursdeltagarna var, jag skulle ju bara dit och hålla två lektioner. Så det var en stor överraskning, både för kursdeltagaren och för mig. Dottern kände inte till värnpliktskorten så nu fick hon veta lite mer om hennes pappas tid i militärtjänsten. En del visste hon redan, det hade hennes pappa berättat, bland annat att han varit motorcykelordonans.

Givetvis frågade jag sedan för alla andra exempel jag visade om det var någon av kurseltagarna som var släkt med personen, men det var det inte.

vpl kort pappas

Det här är min pappas värnpliktskort. Han var placerad på I 16 i Halmstad och fick handräckningstjänst, det som kallades att vara malaj. Bildkälla: Arkiv Digital.

vpl minneskort

Ett minneskort för min pappa från militärtiden (tyvärr lite oskarp bild). Eget foto.

Varje sommar sedan över 20 år tillbaka (utom under pandemin så klart) ordnar Tjust Släktforskarförening en veckokurs för släktforskare tillsammans med Gamleby Folkhögskola. Jag har varit med som föreläsare en eller två gånger tidigare och det är väldigt trevligt. Gamleby ligger ett par mil norr om Västervik där jag bodde i 38 år så för mig var det att komma till de gamla hemtrakterna igen. Och väldigt roligt att träffa de släktforskarkamrater jag lärt känna under mina år som aktiv i föreningen. Det är jag fortfarande, men numera på distans.

Fortsätt läs mer
1518 Träffar
7 Kommentarer

Minnen och fakta

Vilka minnen av barndomen och uppväxten har du och hur stämmer de med verkligheten? Det kan det finnas anledning för en släktforskare att fundera på. Vilket jag gjort, av två skäl. Det ena är ett mail jag fick i förra veckan, det andra är en poddsändning jag lyssnade på igår.

1. Mailet
I min ungdom var jag au pair i England. När jag var 18 år gammal åkte jag dit, det var i augusti 1972, och blev barnflicka i en familj. Där trivdes jag inte så bra så efter några månader tog jag i stället arbete som servitris på en pub i en gammal herrgård på engelska landsbygden och det jobbet hade jag lite längre.
I förra veckan fick jag mail från en medlem (Hazel) i den lokala hembygdsföreningen där puben låg. Hazel håller på att skriva en bok om herrgårdens historia och hade hittat mig genom min privata hemsida där jag skriver om min tid i England. Nu ville hon ställa några frågor och få med lite i boken om herrgårdens tid som pub (och hotell) från oss som arbetade där då.
Sådant här gillar jag och har full förståelse för att hon frågar. Så klart jag hjälper till med det. På den tiden skrev jag dagbok och har sparat dem.
Först skrev jag ner lite av det jag spontant kom att tänka på och sedan läste jag i dagböckerna från 1972 och 1973. Allt stämde inte. Minnet har bleknat, jag blandade ihop detaljer och personer. Så här tror jag det är för de flesta av oss.
Det fick mig också att göra en djupdykning i min ungdomstid och att reflektera över den jag var då, för 50 år sedan, i förhållande till den jag är idag. Same, same but different.
Det jag till slut svarade Hazel kommer jag att även ta med i en bok jag ska göra till mina barn och barnbarn om mitt eget liv. För dem är ju detta historia, precis som mina föräldrars och mina mor- och farföräldrars liv är historia för mig.

england1

I mitt fotoalbum har jag bilder kvar från tiden på herrgården med puben på engelska landsbygden. Arbetskamrater, ägarens dotter med katten, det stora huset mm.

2. Poddsändningen
Igår lyssnade jag på ett avsnitt av programmet Kropp och själ (P1) som handlar om vikten av barndomsminnen och att det kan finnas flera perspektiv på minnen, inte bara en sanning. Det jag minns som sant kanske inte stämmer utan är min upplevelse av något som hände. Någon annans upplevelse av samma händelse kan vara annorlunda.
Ett mycket intressant program, tycker jag. Lyssna på det!
Det här har jag tänkt på ibland. När mina bröder och jag talar om vår barndom och uppväxt känner jag ibland det som om vi växt upp i olika familjer. Vi har delvis ganska olika minnen och uppfattningar. Det beror förstås på dels var i syskonskaran vi befinner oss och att de är pojkar (jag har bara bröder) och jag är flicka. Pojkar och flickor fick inte samma uppfostran, inte i vår familj.

england2

Mitt fotoalbum och några lösa fotografier. När jag ser bilderna minns jag mer. Till vänster skolfoto (troligen 1965). Ett par bilder från 1956 när jag var två år, ett med dockan och ett med min mamma. Hos skolkamraten Lena 1966 och hos farmor 1967. Det här är ju svartvita fotografier men jag minns exakt färgen på den rutiga blusen (turkosblå/vit) och på den rutiga klänningen (ljusgrön/rosa). Klänningen hade mamma sytt.

Det som får mig att koppla detta till släktforskning är att de flesta av oss nog utgår från våra egna och äldre släktingars egna minnen när vi börjar släktforska. Själv har jag framför allt frågat ut min pappa så länge han levde (han gick bort 2017) men också hans och mammas syskon. Jag har också läst minnen som min morfar skrivit ner på ålderns höst på 50- eller 60-talet. Det finns detaljer i deras berättelser som ibland inte helt stämmer om jag jämför med fakta i kyrkböckerna. T ex när en flyttning skedde.
Det behöver inte betyda att pappa t ex mindes fel. Ett exempel är att han berättade att han flyttade till en gård på sommaren 1945 för att bli dräng där, men i församlingsboken står det att han var inflyttad i oktober. Min mamma var piga där och hon har skrivit i sin dagbok att de träffades första gången just den sommaren, och det minnet är så klart sant. Förklaringen är att pappa inte gick till prästen med flyttbetyget förrän efter några månader.
Sådant här kan ha betydelse om en t ex letar efter en okänd far, en man som fanns i närheten av där modern befann sig vid tiden för tillblivelsen. Det kanske inte alltid stämmer, det som står i kyrkböckerna.

Fortsätt läs mer
450 Träffar
5 Kommentarer

400

Den där sena julinatten för 13 år sedan, när maken och jag upptäckte att vi kunde hitta hans farföräldrar i kyrkboken från 1890-talet, den känns fortfarande lite magisk. Den förändrade mitt liv.

Så här var det:
Maken hade många år tidigare (innan vi kände varandra) börjat fundera på sin fars släkt och att släktforska om den. Han hade samlat lite information och visste en del. Det var bra för hans far, min svärfar, gick bort 2001 och kunde inte längre berätta om sin släkt.
På den tiden, för 13 år sedan, kostade det att använda Riksarkivets digitaliserade kyrkböcker. Vi hade tagit ett tretimmars abonnemang för 50 kronor ganska sent på kvällen, efter nio i alla fall för klockan var över midnatt innan det tog slut.
Tillsammans kunde vi följa min svärfars föräldrar i kyrkböckerna. Båda är födda 1867, fadern i Ryssby och modern i Berga i västra Småland. Ryssby kände vi till, det var i stort sett allt, plus var de bott i Västrum sedan de flyttat till ostkusten.

Holger1922 familjen

Min svärfar Holger Karlsson fotograferad för precis hundra år sedan, sommaren 1922. Det är han som är den yngste gossen, han var sladdbarn i familjen och född 1914. Han står alldeles till vänster om sina föräldrar Emilia och Axel Karlsson en sommardag i trädgården i Helgerum. Längst till höger sitter hans mormor Anna Lisa Carlsdotter, född 1839 och död 1929. Sex av Holgers syskon är med plus en svägerska. Vi har fotografiet både som svartvitt och som kolorerat. Jag fick möjlighet att lära känna Holger på hans ålders höst, något år innan han gick bort.

Nu ska jag inte berätta deras historia utan bara att det här var avgörande för mig. En livsavgörande händelse. Jag blev så gripen av letandet i kyrkböckerna, att kunna läsa om människor som sedan länge var döda. Jag kunde inte släppa det. Sedan dess har en stor del av mitt liv handlat om släktforskning.

Det här tänker jag på idag, när jag nu skriver mitt 400:e inlägg i Rötterbloggen. Den startades 2014 och jag blev inbjuden att vara en av flera bloggare. Det är jag verkligen glad för. Mitt första inlägg skrev jag också om hur det kom sig att jag började släktforska.
För mig är Rötterbloggen en viktig kontaktyta mot er andra släktforskare. Jag får dela med mig av mina funderingar, av de kunskaper jag tillskansat mig under 13 år med släktforskning och få ny kunskap genom kommentarer från er läsare. Tack!
Varje lördag bloggar jag här och kommer att fortsätta med det så länge jag får. Om jag lever och har förståndet i behåll om två år blir det ett inlägg nummer 500 och då får jag nog fira ordentligt och slå på stort.

Fortsätt läs mer
471 Träffar
6 Kommentarer