Hur har ni det där ute i coronatider? Hoppas alla släktforskare och alla andra håller sig till rekommendationerna och på avstånd så att smittan kan hållas i schack. I början av mars fick jag frågan av en bekant om jag var orolig för coronaviruset. Nej det var jag inte. Så lite jag förstod då!

För oss som släktforskar är det kanske inte riktigt lika illa som för många andra, just när det gäller sysselsättningen under självvald isolering. Vi har ju alltid något i släktforskningen att ta tag i och fördjupa oss i. Hittills har jag aldrig träffat på någon släktforskare som sagt sig vara färdig. Har du?

Naturligtvis ska jag inte förringa det som händer just nu. Läget är mycket allvarligt. För många är det en väldigt svår tid, framför allt för dem som är sjuka och för de äldre som nu isoleras på äldreboenden och i hemmet. Alla handskas inte med Skype och Facetime i kontakten med yngre släktingar. Men ringa och skriva brev kan man också göra, glöm inte det.

För oss som är aktiva i en eller flera släktforskarföreningar så läggs ju all sådan verksamhet på is, åtminstone fram till sommaren. Kanske längre, det får vi se. Här i Västerås är jag nu invald i styrelsen för Västerås Släktforskarklubb och vi håller styrelsemöten och övrig kontakt digitalt. Det går bra. Jag är också med i Tjust Släktforskarförening i Västervik och där är planen sedan länge att hålla en veckokurs till sommaren, i slutet av juli, där jag ska medverka ett par dagar. Det spörs hur det blir med det.

Under tiden fortsätter jag släktforska. Just nu åt ett par kunder där forskningen rör socknar i Dalarna och Skåne, växelvis med min egen släkt i Halland. Det är fantastiskt roligt att ha ett sådant här intressant intresse, både som hobby och som jobb. Så många fascinerande livsöden jag råkar på i kyrkböckerna. Det spelar ingen roll att det inte är min egen släkt, det är lika intressant för det.

Här om dagen funderade jag på en familj där de gamla föräldrarna lämnade ifrån sig en ansenlig förmögenhet enligt bouppteckningarna. Men inte så många år senare, när nästa generation lämnade jordelivet, då var pengarna borta. Vad hände? Det har jag inget svar på.

Just nu grubblar jag på en annan familj i Dalarna. En kvinna som föddes i mitten av 1700-talet och namnet på hennes föräldrar finns i kyrkboken. Båda två hade mycket vanliga namn. Husförhörslängd saknas för den tiden men finns från ett decennium tidigare. Då fanns det två ungdomar med de rätta namnen i byn. Men namnen var så vanliga så någon av föräldrarna kan lika gärna vara från en annan by som kommit dit efter vigseln. Gapet till nästa husförhörslängd är 30 år och då finns föräldrarna inte kvar i byn. Så nu grunnar jag på vilka andra vägar jag ska gå. Det här är alltså för en kunds räkning så jag ska inte gå in mer i detalj på det.

I min egen släkt har jag nyss fått kontakt med en annan släktforskare som är gift med en tremänning till mig. Hon har släktforskat på min och hennes makes gemensamma släkt så vi har utbytt information. Jätteintressant, tycker jag. Allt stämmer inte överens, men det mesta. Snart ska jag fördjupa mig i diskrepanserna och se vad som kan vara rätt.

Som släktforskare är jag alltså fullt sysselsatt hela tiden, även i självvald isolering. Hade jag varit vårdutbildad och yngre hade jag haft en annan uppgift nu. Det finns mycket vi kan göra för att hjälpa varandra i dessa tider.

Jag saknar mina barnbarn, det ska erkännas. Hoppas coronakurvan planat ut så mycket till sommaren att vi kan träffas då.

Min farmors konfirmationskort från Rolfstorp i Halland. Hon var född 1889 så det bör vara från 1903 eller 1904. Farmor hette Gerda Kristoffersson och sitter som tredje från vänster. Jag hoppas lösa en släktgåta i hennes släkt.

Min mammas skolkort från sjätte klass (eller möjligen femte) i Okome skola i Halland. Mamma står precis framför trädet och hon verkar inte ha varit på så gott humör den dagen. Mamma hette Gertrud Dahlberg, föddes 1924 och dog 2009. Detta bör alltså vara från 1935 eller 1936. I hennes släkt, liksom i min pappas, finns det inte en enda okänd far i rakt uppåtstigande led. Men utmaningar finns ändå för den som släktforskar.

Varje dag går jag ut en timme, oftast i skogen i närheten av där vi bor, antingen själv eller med maken som nu jobbar hemifrån. Vid en stig finns den här husgrunden och jag jobbar på att ta reda på vad detta är för hus. Det går ju inte att låta bli att fundera på. Eget foto.

I dessa karantäntider så kanske du ägnar dig lite mer åt släktforskning än vanligt, nu när du inte kan umgås med nära och kära i samma utsträckning som tidigare.

Har du din släkt i Österåker och Västra Vingåker i Sörmland och vill fördjupa din forskning så finns det nu avfotograferade examenskataloger från skolorna i dessa socknar att hämta information från. Detta är ett av många lokala projekt som genomförs av medlemmarna i släktforskarföreningar, i detta fall Katrineholm-Flen-Vingåkers släktforskarförening.

Examenskatalogerna sträcker sig från 1862 till 1950 så det är en ganska lång period, även om det finns några luckor på 1930-talet. Utöver betygen från examen innehåller katalogerna uppgifter om närvaro i skolan, sjukdagar, lovliga och olovliga frånvarodagar. Även frånvaro pga avsaknad av skor eller kläder är inskrivet, liksom redovisning från slöjdskolor och skolkök.

Bilderna finns inte på nätet utan är du intresserad av att ta del av en skolkatalog kan du kontakta släktforskarföreningen på e-post till .

Är du med i en förening där andra liknande projekt genomförs, alltså fotografering av lokala arkivhandlingar? Berätta gärna om det i en kommentar här.

Egentligen borde man samla information om sådant från hela landet. Eller finns det redan någonstans?

Så här kan bilderna se ut:

Namnen står på vänstra sidan i uppslaget.

I min farmors släkt finns ett par makar som jag är lite fundersam på. Det är min farmors farmors farmors föräldrar. De hette Sven Nilsson och Helena Alexandersdotter och bodde i Gässlösa i Rolfstorps socken i Halland vid mitten av 1700-talet. Min ana är deras dotter Nilla, född den 11 oktober 1744 i Gässlösa. I mars 1746 föddes hennes lillasyster Bodil. Fler barn verkar de inte ha fått, möjligen kan de ha haft ett till. Hemmanet Gässlösa hörde till säteriet Hovgården och de var torpare i Gässlösa.

Det som för mig fortfarande är mer eller mindre oklart är vilka föräldrarna Sven och Helena var. Sven Nilsson tror jag att jag hittat, men är inte helt säker. Helena Alexandersdotter är jag mycket osäker på. Kanske är det någon av er som läser detta som har någon ledtråd att komma med.

Det jag vet är följande. Sven Nilsson dog i Gässlösa i Rolfstorp den 19 oktober 1784. Enligt prästen var han då på sitt 70:e år, alltså född omkring 1714. Helena Alexandersdotter dog redan den 30 juli 1764 (Sven gifte sedan om sig, men det är en annan historia). Hon ska då ha varit 60 år och 4 månader gammal, alltså född i mars 1704. Om nu det stämmer. De gifte sig den 26 oktober 1740 i Gödestad, som är grannförsamling till Rolfstorp. Sven var då dräng från Rolfstorp och Helena var piga från Gödestad. Dräng och piga kan betyda att de var ogifta sedan tidigare, men givetvis också att de arbetade som dräng och piga. Jag hittar dem även i husförhörslängden från 1750 i Gässlösa.

Hallands släktforskarförening har en databas med födda, vigda och döda i Halland och som medlemmar har tillgång till. Där har jag sökt efter Sven och Helena. Det finns en Sven Nilsson som föddes i Gödestad socken den 8 mars 1713. Han är den ende med detta namn som kommer i närheten av rätt födelsetid. Han föddes på Anders Svensgården i Gödestad kyrkby. Det var hans mors föräldragård, hon hette Gunnel Svensdotter. Svens far var Nils Hansson Holm som dog i Göteborg 1719, när Sven alltså var sex år gammal. 1721 gifte hans mor om sig med Anders Eriksson som blev bonde på gården. I Gödestads CI:1 finns ingen anteckning om att han flyttat från gården, men det kan han ju ha gjort så snart han blev vuxen. Han bör ju ha varit 26-27 år när han gifte sig så han kan ha blivit dräng i Rolfstorp före vigseln. Eftersom de gifte sig i Gödestad och Helena var därifrån tänker jag att de kan ha lärt känna varandra men att han tillfälligt bott i grannsocknen. Så därför är denne Sven Nilsson en stark kandidat. Men alltså inte helt säkert.

Vigseln i Gödestads ministerialbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Mantalslängden från Rolfstorp 1760, där Sven Nilsson i Gässlösa kallas "torparen och adelsryttaren". Bildkälla: Riksarkivet.

Varken när han dog eller någon annanstans har jag hittat någon uppgift om varifrån Sven Nilsson kom. I mantalslängden kallas han adelsryttare när han var torpare i Gässlösa 1755 och 1760 och det tolkar jag som att han var ryttare i Adelsfanan. Men jag har inte hittat någon mönsterrulla från Adelsfanan för rätt tid, bara från 1743 och där är han inte med. Förmodligen hade det inte framgått där varifrån han kom.

Ingemar Rosengren är en nestor inom släktforskningen i Halland. Han har gett ut flera gårdsgenealogier, där han för vissa socknar gått igenom vilka som har bott på de olika gårdarna. Som källor har han både kyrkböcker, mantalslängder, domböcker, bouppteckningar och en del andra källor. I boken för Hovgåren och Gässlösa konstaterar han att varken Sven Nilsson eller Helena Alexandersdotter var födda i Rolfstorps socken, vilket även är min slutsats.

En kvinna med namnet Helena Alexandersdotter borde ju gå att hitta, eller hur? Åtminstone i en databas. Alexander var inget vanligt namn i Halland i början av 1700-talet och Helena eller Lena var inte så vanligt heller. Men några finns det. Däremot bara en enda Helena Alexandersdotter född i början av 1700-talet i mellersta Halland. Det är dottern till klockaren Alexander Geting i Drängsered, Helena som föddes den 12 december 1703. Några månader fel är det ju men fel på några månader är ju inte ovanligt i 1700-talets kyrkböcker. Ändå är jag ganska tveksam till att detta är rätt Helena.

Drängsered ligger ungefär fyra mil sydost om Gödestad. Varför skulle en klockardotter flytta så långt bort för att bli piga? Visserligen var hennes far död sedan 1736 så hon kan ju ha vistats hos t ex en släkting i Gödestad. Det vet jag alltså inte. Däremot funderar jag på om hon kan ha kommit från någon närliggande socken i Halland. Eller i Västergötland, till exempel Istorp eller Horred. Dessutom finns det några halländska socknar i närheten som inte verkar ingå i databasen. En av dem är Skällinge och där är förklaringen att CI:1 börjar 1713 så där går det ändå inte att hitta hennes födelse om hon skulle vara född där.

Det här är en släktgren jag tidigare lagt åt sidan eftersom jag haft så lite att gå på i sökandet. Det är flera år sedan jag höll på med denna, långt innan Hallands Släktforskarförenings databas fanns tillgänglig på nätet. Men på minnesstunden efter min farbrors begravning förra veckan kom jag att prata om detta med en kusin som också släktforskar men mer sporadiskt. Han undrade om jag kunde ta en titt i Adelsfanans rullor, vilket jag alltså gjort. Och sedan var jag ju igång igen... Något som gör sökningen efter födda i de socknar som inte ingår i databasen svår är att flera av kyrkböckerna i häradet är förda topografiskt. Det vill säga att födda, vigda och döda finns inskrivna på gården och inte kronologiskt. Vet jag vilken gård en släkting kom ifrån är det ju väldigt bra eftersom jag ibland kan hitta flera generationer där, men vet jag inte det blir det att leta på varje gård tills jag hittar rätt. Och det har jag inte gjort i Gödestad än. Men den dagen kommer, om jag inte har tur att hitta rätt lösning på annat sätt.

Om inga andra tips kommer fram blir nästa steg att leta mer i de närmaste socknarnas födelseböcker men också att se om det går att ta reda på vad som hände klockardottern Helena Alexandersdotter från Drängsered.

Gässlösa är numera ett naturreservat. Torpet där mina släktingar bodde låg nog precis väster om det som idag är gräns för naturreservatet. Eget foto 2016.

Trappan leder till en stig där man kommer in i naturreservatet intill skylten. Min far och jag och ett par andra släktingar stannade till här en sommardag 2016 men vi hade då inte tid att utforska reservatet eller leta upp platsen för släktingarnas torp. Det kräver lite mer detaljstudier av gamla kartor för att fastställa det, misstänker jag. Forskning fortsätter. Det är en trakt med mycket bokskog och inte långt från Åkulla bokskogar. Eget foto.

Kanske borde jag i dessa coronavirustider i stället ha bloggat om historiska farsoter. Men de känner ni förstås rerdan till. Spanska sjukan, kolerautbrott, pesten, rödsoten och andra smittsamma och farliga sjukdomar. Det är ett annat perspektiv idag. 1918-1919 dog omkring 38 000 personer i Sverige i spanska sjukan. Fruktansvärt! En av dem var min morfars mor. Morfar blev också sjuk, men överlevde. Tack vare det finns jag idag. Men det var en skör tråd. Säkert finns det fler sådana tillfällen i släkten där någon överlevt en svår sjukdom och sedan fått barn som annars inte skulle funnits. Tänk vad lite vi vet, egentligen...

Igår såg jag något jag aldrig sett förr. En Series Pastorum som tavlor på väggen i en kyrka. Tidigare har jag bara sett detta i kyrkböckerna, men det finns säkert fler kyrkor (kanske många?) där listan över församlingens präster är uppsatt på väggen.

För det är just vad Series Pastorum är. En lista på prästerna i en församling. Ibland finns det uppgifter ända från medeltiden. Listan brukar oftast, men inte alltid, finnas i någon av de äldre ministerialöckerna, dvs C:1, C:2 etc. Ibland finns de i andra böcker i kyrkoarkivet. Uppräkningen av präster kan alltså börja långt innan kyrkboken börjar, då har en senare präst fört in uppgifter som funnits i församlingen. I många fall sträcker den sig också betydligt längre framåt än vad resten av kyrkboken gör. Senare präster har alltså fortsatt fylla på om sig själv i samma bok.

Har du präster i släkten kan det ju vara intressant, men då är herdaminnena till betydligt mer hjälp i många fall. En del herdaminnen är digitaliserade men inte alla. Och finns en Series Pastorum där din präst är med, då finns den tillgänglig digitalt om den finns i någon ministerialbok. I en del församlingar står det biografiska anteckningar, i andra är det bara en uppräkning av namn.

Series Pastorum i Hishults kyrka i Halland. Tavlorna hänger på vägger till höger om entrén till kyrkorummet. Den äldste nämnde prästen här är Herr Laurentius Nilsson Stubbeus som kom till Hishult 1606. Eget foto.

I Hishults församling finns Series Pastorum i CI:2 och börjar lite tidigare än tavlorna på väggen. Först i raden är Nicolaus Olai Halmstadius som kom hit 1560. Om honom och de nästföljande tre får vi bara veta namn och årtal, sedan är det mer att läsa om varje. Om nummer 5 Laurentius Kilian (alltså inte Nilsson som på tavlan) Stubbeus kan vi läsa att han var född i Stubbhult, kom till Hishult i slutet av 1500-talet (inte 1606 som det står på tavlan) och liksom sin far blivit superintendent på Gotland och sedan bytt namn till Lauritz Nilsson Helsingburgius. Sedan står det något om predikstolen och trappan till den som jag inte riktigt kan tolka. Därefter har en sentida präst skrivit: "Förestående uppgifter är falska, se Skarstedts herdaminne pag 445". Jag undrar vad det står där. Kanske är det rätta det som står på tavlorna som hänger på väggen i kyrkan.På de följande sidorna i C:2 finns också mycket att läsa om senare präster. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett annat exempel är Flisby församlings Series Pastorum, som finns uppdelad på tre ställen i C:1. Här har en del av prästerna skrivit om sig själva, det är olika handstilar. En är Magister Hans Bruzelius från Ingatorp som kom till Flisby i maj 1702. Han var 30 år gammal och stannade visst bara ett år, sedan överlämnade han till Johannes Erici Styrenius. Det är Styrenius som har skrivit detta i mitten på vänstersidan. Bildkälla: Arkiv Digital.

Behöver en bry sig om det här om en inte har präster i släkten? Nej, naturligtvis inte. Men själv tycker jag att det är intressant att se vilken präst som varit verksam när jag hittar vad han skrivit om mina gamla släktingar. I släktboken kan det kännas bra att skriva att "... prästen Jöns Halmstadius skrev att ..." när jag berättar om vad jag läst i en kyrkbok. Och alla har ni väl stött på någon präst med oläslig handstil eller som slarvat och då vill en gärna veta vem det var.

Tavlorna hänger ju i Hishults kyrka som jag besökte igår för att vara med vid begravningen av min hundraårige farbror. Han gick bort för en månad sedan. Kyrkan är stor och ståtlig för att vara en landsbygdskyrka. Vi parkerade vid kyrkogårdsmuren och där såg vi de här ringarna som är fästade i muren. Är de till för att binda fast hästen, tro? Eget foto.

Tänk att en så bra grej som rullatorn är en svensk uppfinning! Ett stöd för den som får svårt att gå eller får problem med balansen och som är en förutsättning för många att kunna röra sig utanför hemmet. Så säger flera bekanta som är beroende av rullator.

Eget foto.

Om ni läser på Wikipedia så ser ni att den som uppfann den hette Aina Wifalk. I bostadsrättsföreningen där jag bor i Västerås träffas vi på fika ibland, vi som bor här. Flera av mina grannar är äldre och använder rullator. Hur bra den är kom vi att prata om vid en fika för ett tag sedan. Jag visste sedan tidigare att rullatorn är en svensk uppfinning och sa "Vet ni att rullatorn är uppfunnen i Sverige?". "Javisst", svarade en av grannarna, "det var Aina Wifalk som uppfanna den. Jag var arbetskamrat med henne på sjukhuset här i Västerås". Nog blev jag förlägen. Inte visste jag att den uppfanns i Västerås. Men nu vet jag.

Aina Wifalk var kurator på sjukhuset och hade haft polio som ung så hon behövde ett hjälpmedel själv. Då kom hon på rullatorn. Så bra gjort! En fantastisk grej som hjälper så många! Hon bodde alltså här i Västerås, faktiskt i grannkvarteret på andra sida gatan. Anna var född 1928 och gick bort 1983.

Aina Wifalk har ganska nyligen fått en gata i Västerås uppkallad efter sig. Den går från sjukhuset och österut. Här om dagen åkte jag förbi den med bussen.

Jag kan ju inte låta bli att ta reda på lite om hennes släkt. Hon föddes i Lund och kom sedan till Västerås. Från början hette hon Olsson och bytte sedan till Wifalk. Det var inte hennes namn som gift, för hon förblev ogift.

Familjen bodde i Lyby församling, som ligger i Hörby kommun i Skåne. Hennes far Algot Fredrik Olsson var arrendator på gården Sextorp nummer 12. Hennes mor hette Iris Lucia Nilsson och Aina fick också namnet Lucia vid dopet. 1929 fick hon en lillebror som hette Nils Anders men han dog ett par månader gammal. 1940 föddes hennes lillebror Lars, han tog också namnet Wifalk. Föräldrarna skildes och hennes mor och de båda barnen flyttade till Trolle-Ljungby församling där hennes mor Iris blev hushållerska ett år, troligen i en folkskollärarfamilj. 1947 flyttade Aina hemifrån, till Lund och jag antar att det var för att studera, men det vet jag inte. I 1960 års folkräkning var hon kurator på sjukhuset i Västerås. En artikel om Aina Wifalk och rullatorn, med en bild på Aina, finns hos Ny Teknik. Där kan du läsa om hur det gick till när hon utvecklade rullatorn.

Hennes mor Iris levde till 1987 och gifte aldrig om sig. Hennes far Algot Fredrik Olsson bytte efternamn till Oldvall och bodde vid sin död 1974 i Malmö. Algot var bondson från Träne socken. Hans far Anders Olsson kom från Trolle-Ljungby men hans mor Augusta Fredrika Andersson var född i Kungsholms församling i Stockholm. De var sex barn i familjen. En alldeles vanlig och skötsam bondefamilj i Skåne, ser det ut som. Bortsett från att hustrun var från Stockholm, det var nog inte så vanligt. För enkelhetens skull kallar jag henne Augusta. Hon kom 1872 som fosterbarn till en familj i Norra Åsum i Skåne och var barnhusbarn. Då hette hon Engman och var två år gammal, men tog alltså senare sina fosterföräldrars namn.

Journalerna för barnen på Allmänna barnhuset i Stockholm finns digitaliserade på Stockhokms Stadsarkivs hemsida. Här kan vi läsa om Augusta Fredrika Engman.

Översta delen av barnhusjournalen. Den finns i sin helhet här.

Augusta föddes på barnbördshuset Pro Patria så hennes födelsenotis finns inte i Kungsholms församling utan i Pro Patrias egen ministerialbok. Hade jag inte läst barnhusjournalen hade jag letat förgäves i Kungsholms församling. Kungliga sällskapet Pro Patria var ett ordenssällskap som blivit ett välgörenhetssällskap. Barnbördshuset inrättades 1774 och var Sveriges första BB. De tog emot både gifta och ogifta mödrar mot en mindre avgift. 1951 las BB-verksamheten ner. Sällskapet finns fortfarande, det vet ni säkert.

Augustas födelse i Pro Patrias födelsebok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Tänk vad mycket en kan lära sig när en börjar rota i någons släkthistoria.

I födelsenotisen läser jag att Augustas mor var ogifta pigan Anna Christina Engman, född 13 december 1838 i Vänersborg. På Luciadagen! Men det var ju Ainas mor som hette Lucia... Anna Engman bodde på Återvändsgränd 3 i Stockholm. Dottern Augusta skrevs in på Allmänna barnhuset den 14 april som nummer 80. Hon blev intagen för fattigvårdsnämndens räkning, så Anna måste ha vänt sig dit om hjälp, antar jag. Eller så var hon så fattig att hon inte kunde betala för barnet och fattigvårdsmnämnden fick träda in.

Det är så jag vill gråta... Och så många sådana här livsöden det finns.

Augusta blev samma dag utlämnad till en arbetarfamilj på Ladugårdslandet men återlämnades redan den 30 april, förmodligen för att fosterfamiljens barn hade scharlakansfeber. Den 20 maj kom hon till en hustru på Målaregatan i Klara församling. Där verkar hon ha varit kvar till den 21 maj 1872. Den 25 maj skickades hon till husmannen N Persson i Norra Åsum i Skåne, men samma dag är det infört att hon flyttades till Anders Olsson i samma församling. Där blev hon kvar. 1881 och 1883 fick hon lite pengar i belöning av barnhuset så troligen var hon snäll och duktig. Det var väl det som belönades. Jag undrar hur hennes liv blev, om hon fick slita och arbeta tidigt eller om hon var ett älskat fosterbarn. Fosterföräldrarna var redan i 50-årsåldern när hon kom till dem och de hade inga egna hemmavarande barn.

Det är känt att många barnhusbarn fick slita ont i sina fosterfamiljer. Många som anmälde att de ville ta emot fosterbarn skrev att de ville ha lite större barn som kunde arbeta på gården. Om detta skriver historikern Johanna Sköld i sin bok "Fosterbarnsindustri eller människokärlek". Läs den!

Annas föräldrar var Lars Olsson Engman och Catharina Johansdotter i Vänersborg. Lars kallas "H. F. arbetare" i husförhörslängderna. Vad kan "H. F." betyda? Någon som vet? Det verkar som om alla i ett visst kvarter har "H. F." framför sina namn. (Se Vänersborg (P) AI:18 (1845-1855) sid 117). De hade fyra barn till. Lars dog 1851. Hur änkan försörjde sig och barnen sedan står det inget om. Anna flyttade till Göteborg 1857 och blev piga där. I början av 1860-talet kom hon till Stockholm, sedan till Åbyholm i Vallentuna, så via Stockholm igen till Trångsund i Huddinge och därifrån till "obestämd ort" 1868. Sedan dyker hon upp på Pro Patria där dottern föddes den 22 januari 1870. I Huddinge husförhörslängd finns en väldigt svag blyertsanteckning att hennes betyg är sänt till Göran den 9 oktober 1868. Det måste vara St Görans sjukhus för St Görans församling bildades först 1925. Anna Christina Engman dog i Stockholm 1873, som ogift piga på Norra Tullportsgatan 25 i Katarina församling, enligt dödboken.

Aina Wifalks mor Iris föddes i Rinkaby församling söder om Kristianstad. Iris föräldrar Nils Nilsson och Anna Eriksdotter var åbor på Geltofta nummer 4. Från 1910 står de som ägare av samma gård. Iris äldste bror Nils dog ett halvår gammal. Hon fick fyra syskon till men ytterligare en liten Nils dog några månader gammal. Iris bodde hemma tills hon gifte sig med Ainas far 1926.

Nils Nilssons föräldrar hade också varit åbor på Geltofta nummer 4, ett kronoskatterusthåll på 1/4 mantal. Trots att åbo brukar betyda arrendator med arvsrätt står de insrkivna som ägare, både Nils och hans far Nils Mårtensson. Jag har för mig att det i Skåne också kan ha betydelsen bonde. Nils Mårtensson var 19 år äldre än sin hustru Karna Nilsdotter och hade två barn från sitt första äktenskap. Sonen Nils var född i det andra äktenskapet.

Iris mor Anna Eriksson var född i Gustav Adolfs församling i samma pastorat som Rinkaby. Den hette först Viby, ända till 1778. Tänk på att en del församlingar har bytt namn ibland. Annas familj bodde på Viby nummer 8, en gård på 1/4 mantal som hennes far Erik Mårtensson ägde. Han var inte bara bonde utan också kyrkvärd. Han dog när Anna var fem år, då blev de efterlämnade barnen ägare till gården. Annas mor Anna Nilsdotter dog bara en vecka efter Annas födelse 1872, i barnsängsfeber. Året efter gifte Erik om sig med Sissa Nilsdotter, som alltså blev änka redan efter fyra år. När Erik dött kom en Anders Mårtensson till gården, han ägde 1/16 av den, så han var nog Annas farbror. Det verkar som om Sissa Nilsdotter gifte om sig med Mårten Svensson och att de var kvar på gården till 1884.

Husförhörslängden från Viby med Anna Erikssons familj. Bildkälla: Arkiv Digital.

PS. Ainas bror Lars Wifalk gick bort för ett år sedan. Hade jag inte sett det hade jag inte nämnt honom, pga GDPR. Och jag är alltså inte på något sätt besläktad med denna familj, bara en nyfiken släktforskare.

Har du svårt att hitta en födelsenotis du söker? Finns den inte i församlingen där modern var skriven och du vet att barnet föddes där? Eller saknas födelsebok för rätt tid? Ett tips är då att söka efter en födelsebok på närmaste sjukhus. Flera av sjukhusen i Sverige förde egna födelse- och dödböcker.

En titt i arkivlistan hos Arkiv Digital visar att omkring 50 sjukhus förde egna kyrkböcker. Säkert finns de också i Riksarkivets digitala forskarsal, men det har jag inte kontrollerat just idag.

Det som kan vara en hjälp för dig som släktforskar på 1900-talet är att flera av de digitaliserade sjukhusarkivens böcker sträcker sig en bra bit in i vår tid. Många ända till 1948, och mitten på 1940-talet är vanligt. Därför kan sjukhusets kyrkbok finnas tillgänglig men inte församlingens, eftersom alla böcker från församlinganra inte är digitaliserade så långt fram i tiden. Tar sista födelseboken slut 1928 i din församling kanske sjukhusets födelsebok går fram till 1948 i stället. Så tänk på det när du letar. Jag tror att detta framför allt är vanligt i de större städerna, inte minst Stockholm, där de olika församlingarnas födelseböcker inte alltid är tillgängliga så långt fram. (Dessutom finns ju utdragen från SCB att söka i hos Riksarkivet. Men vill du veta när dopet skedde får du leta i kyrkboken.)

Nils Olof föddes på Sankt Eriks sjukhus i Stockholm den 12 oktober 1939. Föräldrarna bodde i Brännkyrka församling. De digitaliserade kyrkböckerna från Brännkyrka sträcker sig fram till 1929 både hos Arkiv Digital och Riksarkivet, men födelseboken från Sankt Eriks sjukhus är tillgänglig. Nils Olof är avliden. Bildkälla: Arkiv Digital.

Dessutom kan det vara så att barn som fötts på sjukhus bara bokfördes som födda i den stad där sjukhuset låg, och inte i hemförsamlingen. Några exempel jag tittat på bland de födda på Västerviks sjukhus på 1920-talet står i Sveriges dödbok som födda i Västerviks stad fast de hade föräldrarna i en av landsbygdsförsamlingarna. Och trots att attest skickats hem till den församlingen.

Arne Verner Karlsson föddes på Västerviks sjukhus den 14 december 1929. Hans föräldrar bodde i Gladhammars församling men i Sveriges dödbok är han inskriven som född i staden Västervik, och inte i Gladhammar, trots att attest skickades dit. För Gladhammars församling finns ingen digitaliserad födelsebok efter 1926. Arne Verner är avliden. Bildkälla: Arkiv Digital.

En del av sjukhusen hade bara dödböcker, andra förde både födelse- och dödböcker. Det senare gäller nog främst sjukhusen utanför Stockholm. I födelseböckerna finns det som regel (men inte alltid) inskrivet vilket församling barnet skulle vara skrivet i och då har nog en attest skickats till hemförsamlings pastorsexpedition. Så de barn som föddes på sjukhus kan vara insrkivna i två födelseböcker. Så var det nog också för dem som dog på sjukhus. I anmärkningskolumnen i dödböckerna har sjukhusprästen oftast skrivit in att attest skickats till hemförsamlingen, så då är nog dödsfallet infört där. Därför hittar du nog födelse- eller dödsnotisen även i hemsförsamlingen.

Här har jag gjort en lista på de digitaliserade sjukhusarkiv som jag hittade hos Arkiv Digital, och som jag antar även finns hos Riksarkivet. För att hitta dem har jag sökt på "sjukhus", "lasarett" och "barnbördshus" så kanske finns det fler vars namn inte täcks av dessa sökbegrepp. Jag reserverar mig för felskrivning.

Bara födelseböcker:
Allmänna barnbördshuset i Stockholm 1847-1948
Falkenbergs lasarett 1929-1932
Motala BB 1926-1943

Bara dödböcker:
Epidemisjukhuset Roslagstull, 1917-1944
Frösö sjukhus 1915-1946 (även församlingsbok samma tid)
Järvsö sjukhus 1902-1940
Karolinska 1940-1946
Katarina sjukhus 1866-1933
Långbro sjukhus 1931 (f en enda), 1910-1948 (d)
Maria sjukhus 1876-1944
Norrtulls sjukhus 1932-1943
Sabbatsbergs sjukhus 1893-1948
Sachska barnsjukhuset 1911-1943
St Görans sjukhus 1912-1942
Stigberget-Åsö sjukhus 1905-1947
Södersjukhuset 1943-1944

Födelseböcker och dödböcker:
Akademista sjukhuset i Uppsala, uppdelat på flera kliniker 1900-1949 (f), 1896-1934 (d)
Allmänna sjukhuset i Malmö 1902-1947 (f), 1897-1946 (d)
Centrallasarettet BB Linköping 1908-1947 (f), 1913-1942 (d)
Centrallasarettet i Västerås 1910-1943 (f), 1905-1948 (d)
Eksjö lasarett 1906-1937 (f), 1904-1942 (d)
Helsingborgs lasarett 1926-1947 (f), 1906-1918 (d)
Härnösands lasarett 1905-1947 (f), 1905-1930 (d)
Jönköpings lasarett 1904-1948 (f), 1904-1944 (d)
Kalmar lasarett 1918-1948 (f), 1918-1943 (d)
Kisa lasarett 1925-1948 (f), 1905-1942 (d)
Kristianstad lasarett 1903-1943 (f), 1902-1937 (d)
Kullbergska sjukhuset i Katrineholm 1929-1946 (f), 1929-1942 (d)
Länslasarettet i Flen 1907-1942 (f), 1906-1945 (d)
Länslasarettet i Ljungby 1929-1948 (f), 1929-1941 (d)
Norrköpings lasarett 1905-1947 (f), 1905-1943 (d)
Nässjö lasarett 1942-1946 (f), 1935-1948 (d)
Oskarshamns lasarett 1904-1939 (f), 1904-1934 (d)
Simrishamns lasarett 1906-1942 (f), 1905-1937 (d)
Sollefteå lasarett 1916-1947 (f), 1916-1947 (d)
St Sigfrid 1907-1947 (f), 1895-1928 (d)
St Erik 1938-1947 (f), 1860-1944 (d)
Sundsvalls lasarett 1928-1944 (f), 1930-1935 (d)
Södra BB i Sthlm 1865-1943 (f), 1865-1943 (d)
Umeå lasarett 1905-1946 (f), 1904-1945 (d)
Universitetsjukhuset i Lund 1862-1932 (f), 1899-1932 (d)
Värnamo lasarett 1924-1945 (f), 1923-1946 (d)
Vadstena lasarett 1905-1932 (f), 1904-1943 (d)
Västerviks lasarett 1918-1942 (f), 1912-1944 (d)
Växjö lasarett 1904-1947 (f), 1904-1941 (d)
Ystad lasarett 1904-1943 (f), 1904-1934 (d)
Östersunds lasarett 1904-1944 (f), 1904-1939 (d)

Dödböcker från Samkta Gertruds sjukhus i Västervik 1931-1948 finns digitaliserade på Riksarkivet.

Sjukhusens kyrkböcker kom upp när jag i onsdags var med på släktforskarhjälp på biblioteket i Västerås, där Västerås Släktforskarklubb erbjuder forskarhjälp några gånger per termin. Då fick jag en fråga om detta, och kom på att jag hade hittat personer i sjukhusböcker i Malmö vid något tillfälle. Tack till den för mig okände släktforskare som fick mig att komma ihåg detta!

Du som släktforskar är förmodligen ganska intresserad av den bygd där din släkt bott förr i tiden. Ett sätt att få reda på vad som hänt och hur livet var är att läsa provinsialläkarrapporter. De finns digitaliserade och är lätt tillgängliga.

Vill man fördjupa sig i den lokala historien och förstå mer om livet i historisk tid är dessa rapporter mycket intressanta. I årsberättelserna redogjorde provinsialläkarna för vad de sysslat med under året men också yttre omständigheter kring folkets hälsa. En sådan omständighet var vädret, som påverkade skördarna och därmed tillgången på mat.

Några nedslag i årsberättelserna visar att de förändrats över tid men inte så mycket. Ända fram till 1860-talet består de av berättande text, sedan kompletterad med statistiska uppgifter. Alla läkare skrev inte lika mycket, en del broderar ut texten och är mycket detaljerade, andra ger mer knapphändig information.

Rapporterna inleds som regel med iakttagelser om vädret och hur det påverkat skörden med mera. Därefter följer en redogörelse för allmänt förekommande sjukdomar, uppdelade på endemiska (lokala), epidemiska och sporadiska.

Det här är nog en ganska representativ rapport. Provinsialläkaren Anders Petter Björkman i Luleå skrev om 1869 att året började med tämligen stark köld omväxlande med blidväder. Islossningen skedde "i vanlig tid" i juni. "Senare nattfrost uteblev lyckligtvis till slutet af Augusti". Det var han nog tacksam för, så här direkt efter värsta nödåren. Men sedan kom vintern tidigare än vanligt. I trakten kring södra delen av Lule älv härjade tyfoidfeber i början av året. I februari spreds smittkoppor men vaccination "vidtogs genast" av dem som inte var vaccinerade. Bildkälla: Riksarkivet.

Doktor Björkman. Bildkälla: Projekt Runeberg

1827 skrev provinsialläkaren Simon Landeberg i Strömstad detaljerat om vädret i sin rapport men också om sin läkargärning, trots att den inte alltid levde upp till medicinsk standard. I november hade flera personer insjuknat i halsont med hög feber, stark rodnad och svårt att svälja. "För 3ne av dessa sjuka som bodde på landet och inga medicamenter kunde ärhålla ordinerade jag en huskur, som jag lärde mig i Köpenhamn 1796 och hvilken där utgafvs som ofelbar i halssjuka. Den består av ett rött silkesnöre som 2 gånger doppats i Mullvadsblod och hvarje gång torkat, hvilket därefter knytas kring halsen och värkeligen blefvo dess tre patienter långt före friska än de andra." Man kan undra vad herrarna i Sundhetscollegiet tänkte om detta. Simon Landeberg hade som synes en mycket vacker och lättläst handstil. 1834 dog han i kolera. Bildkälla: Riksarkivet.

Provinsialläkarrapporterna är fascinerande samtidsdokument, tycker jag. Inte minst det som skrevs om väderlek och skördeutfall, som påverkade alla sockenbor. Rapporterna kan ibland vara mycket detaljerade med uppgifter månad för månad.

Vill man få samtida berättelser och kommentarer till händelser kan provinsialläkarrapporterna vara en rik källa. Nödår med missväxt och svält kommenterades av läkarna, inte minst de svåra åren under 1860-talet. Då skrev till exempel Carl Håkansson i Piteå om "födans dåliga beskaffenhet" och att då "har bark och halm och andra nödbrödsämnen på många ställen måst tillgripas".

Ett annat exempel är stadsbranden i Gävle den 11 juli 1869 då två tredjedelar av staden förstördes. Om detta skrev förste stadsläkaren Olof Robert Sandberg i Gävle i sin rapport. Han beskriver eldens framfart och vilka följder branden fick. Omkring 8000 människor blev hemlösa och två dog. De hemlösa inkvarterades på olika sätt, så småningom uppfördes baracker. Han nämner också att sjukhuset med sitt arkiv brann ner, men fattighuset stod kvar.

En provinsialläkare som inte skrädde orden när han beskrev sitt område var Axel Wilhelm Oscar Egerström i Ragunda i Jämtland: "Innevånarnes näringsgren utgöres hufvudsakligen af skogsafverkningar och har rörelsen under året varit uppdrifven till en större höjd än hittills. Som priset på trädvirket äfven på samma gång varit ganska högt, synes som välmågan också borde vara i tilltagande. Tyvärr har dock flertalet af bönderna redan för länge sedan försålt sina skogar till bolag, hvilka draga till sig förtjensten, medan innevånarne få utföra arbetet. Till följe af ständig tillgång till arbersförtjenst synes dock befolkningen i allmänhet berga sig bra nog, de som äfven ha egna skogar att afverka reda sig naturligtvis ännu bättre. Jordbruket samt ladugårdsskötseln försummas väl mycket, helt naturligt på länge de dyrlejda arbetskrafterna dragas åt annat håll, nemligen till skogen om vintern samt till timmerflottningen om sommaren och mången anser det löna sig bättre att sälja bort sitt hö, som vanligen betalas med. 75 öre à 1 R:dr pundet, än att öka ladugården. Flertalet hemmansegare torde ej få spannmål till behofvet, utan måste köpa sådan och ladugården lemnar mera sällan något till afsalu. Fisket är i Ragunda så godt som intet så att den som här måste köpa lifsförnödenheter ofta kan råka i bryderi; i de öfrige socknarna, i synnerhet Håsjö och Hellesjö, bedrifves dock något fiske, men klagas allmänt att fisket årligen försämras, hvartill timmerflottningen igenom sjöarna och vattendragen vanligen får skulden. ... Superiet är, med få undantag, ringa och endast undantagsvis finnes bränvin hemma i hvardagslag. Beklagligen står det dock rätt illa till med sedligheten och mottagas nattliga påhelsningar ännu helt öppet; antalet oäkta barn är fortfarande ganska stort." Om att många fått syfilis skriver han: "Smittan torde ha blifvit hitförd genom den mängd främmande folk, som till följe af skogsafverkningarna hitlockas; en och annan af ortens befolkning torde äfven ha hemfört något dylikt minne efter tillfälliga besök i städerna t.ex. Sundsvall. Några dröppelpatienter ha äfven hos provincialläkaren infunnit sig för att få bot." Bildkälla: Riksarkivet.

Doktor Egerström. Bildkälla: Projekt Runeberg.

Lars Montin var botaniker och läkare och anställd som provinsialläkare i Halland på 1700-talet. Han har skrivit en mycket intressant årsberättelse för åren 1769-1771. Där berättar han om om rötfeber i Veddige och Lindbergs pastorat samtidigt som rödsoten kom till flera pastorat "då jag genast for dit, gav råd i tio pastorat". Hans råd var att de sjuka skulle nyttja finstött svavel, många blev då återställda inom ett dygn, en del tack vare tillskott av rabarber. Veneriska sjukdomar förekom i Getinge och Kvibille, på vintern hade över femtio personer smittats i fyra angränsande socknar. Han skriver att han gett de flesta av dessa medicin på Kongl Collegi Medicums räkning eftersom de var så fattiga att de knappt har råd att skaffa sig mat. Kikhosta och mässling var också vanliga men allmogen vill inte ta något hämmande. Det var inte heller lätt att få de fattiga att ympa koppor på sina barn, trots att godsägarna försökte övertala sina bönder därtill. 32 personer hade ympats av ridderskapet, adeln, borgare och ståndspersoner, plus en del andra barn och vuxna. Det behövdes fler barnmorskor för att slippa spilla människoliv, konstaterade han.

Hur man hittar årsberättelserna
Provinsialläkarnas årsberättelser har digitaliserats av Riksarkivet och finns i den digitala forskarsalen. Dessutom finns de tillgängliga via en databas på Linköpings universitets hemsida.
Hos Riksarkivet hittar du dem lättast genom att i Digitala forskarsalen välja Ämnesområde och sedan Allmänt och blandat. Där finns länk till Provinsialläkarrapporterna, både äldre från 1769-1814 och yngre från perioden 1815-1869.
Databasen på Linköpings universitets hemsida hittar du på adressen http://www.ep.liu.se/databases/medhist/ och den innehåller handlingar ända fram till år 1900. Det är en sökbar databas och du kan inte bläddra i den. Sök på årtal och valfritt sökord. Här är innehållet transskriberat, du ser inte några avfotograferade arkivhandlingar.

Läkarporträtt
Har du en läkare i släkten kan du dessutom hitta porträtt på dem i Svenskt porträttgaller, XIII Läkarekåren som finns digitaliserad på Projekt Runeberg. Den ska täcka åren 1895-1913 men där finns också läkare som dött tidigare.

---

Delar av denna text har varit publicerad i tidningen Släkt (utgiven av Sveriges Släktforksarförbund) i nr 5, 2019.

Hur var det att leva förr, utan dagens moderna hjälpmedel i vardagslivet? Till exempel en sådan enkel grej som att ha glasögon. Jag hade aldrig klarat mig här i livet utan glasögon, det har jag haft sedan jag gick i fjärde klass och är i stort sett helt beroende av. Men hade jag levt på 1600-talet hade jag förmodligen fått treva mig fram i tillvaron och kanske råkat ut för olyckor jag nu sluppit.

Även om glasögon förekom redan på 1400-talet och tillverkades i Sveriges så tidigt som på 1700-talet tror jag inte att det var särskilt vanligt, och särskilt inte bland allmogen, så kallat vanligt folk. Och det är där jag har mina rötter.

Glasögon från ungefär förra sekelskiftet, tror jag. Barnet på fotografiet är min barns farfars bror Erik, född 1918 och död 1996. Eget foto.

I vinter släktforskar jag en hel del i några socknar i Dalarna och har sett att det där ofta förekommer i dödsnotiserna, framför allt i de så kallade personalieböckerna, att prästerna skrivit att människor varit blinda under de sista levnadsåren, i några fall tio år eller så. Jag har funderat på om det varit en tilltagande skumögdhet som kunde korrigerats med glasögon. Eller var det kanske grå starr, sådan som vi idag opererar bort snabbt och lätt.

I ett tidigare inlägg för några år sedan skrev jag om en präst som i en församling i Östergötland noterat i husförhörslängden om ett fattigt par att "båda brukade glasögon". Så det förekom men var förmodligen ovanligt.

I släktforskningen är det ibland att jag stöter på sådant som får mig att känna tacksamhet för att jag lever nu och inte då.

Tillägg den 8 februari:

För några dagar sedan fick jag mail från en släktforskare i Finland med synpunkter på detta blogginlägg. Hen påpekade en del som jag borde klarlagt och som jag missat. Eftersom mitt blogginlägg enbart bygger på min egen högst begränsade erfarenhet av släktforskning i Finland så gör jag ju på inget sätt något anspråk på att detta inlägg skulle vara heltäckande, tvärtom. Det skriver jag också längst ner i inlägget. Mitt syfte med blogginlägget är enbart att dela med mig av den glädje jag känner över att ha kommit så långt som jag gjorde, trots bristande kunskap och erfarenhet.

Synpunkter från den finska släktforskaren:

- Sekretessen i Finland är 100 år.

- Finska Riksarkivet har databaser att forska i, vilket borde varit med, men jag fick ingen träff på dessa när jag googlade på släktforskning i Finland. Men jag håller med om att jag borde sökt efter kyrkböcker med mera på Riksarkivets hemsida. Här har jag nu hittat en lista över databaser: https://arkisto.fi/sv/material/n%C3%A4ttj%C3%A4nster-och-databaser

- Att man behöver ha uppgifter så långt tillbaka som närmare mitten av 1800-talet att utgå ifrån är fel. Dock kan jag bara försvara mig med att i de socknar jag själv forskat finns inte digitaliserade och fritt tillgängliga kyrkböcker som sträcker sig längre fram än omkring 1870-talet och 1880-talet, ej inräknat Riksarkivets digitaliserade material (se oven), däremot via de två länkar jag nämner i mitt blogginlägg är tillgången till kyrkböcker begränsade på det sättet. På Riksarkivet kanske det finns senare kyrkböcker. Jag är också övertygad om att kyrkböckerna finns bevarade och att man kan begära ut uppgifter från dem, men hur detta görs vet jag inte.

- För att släktforska i Finland behöver man känna till Finlands historia och hur krig och förändrade gränser påverkat ortnamn i Finland.

Släktforskaren konstaterar också att det är svårare att släktforska i Finland än i Sverige.

---

Mitt urpsrungliga blogginlägg:

Den senaste veckan har jag släktforskat i Finland. Det går bra, bortsett från en sak.

De finska kyrkböckerna är förda på svenska och på samma sätt: födda, vigda, döda, flyttlängder och husförhörslängder. Så skedde långt efter att Finland och Sverige var ett gemensamt land. 1809 skildes de båda länderna åt men fram till 1880-talet finns böckerna på svenska. Det har jag läst om för själv har jag släktforskat i en begränsad del av landet, nämligen i Åbotrakten och kring Vasa.

Det är alltså inte så svårt, förutom en sak. Sekretessen är betydligt längre än i Sverige så de kyrkböcker som finns fritt tillgängliga på nätet sträcker sig inte alls lika långt fram som i Sveriges. Du behöver ha uppgifter nästan ända bak till mitten av 1800-talet för att kunna hitta dina finska släktingar. Tillgången på inscannade kyrkböcker varierar väldigt mycket mellan församlingarna. Jag har stött på en församling med ganska gott om husförhörslängder men bara enstaka vigsellängder och inget mer. Och en församling med enbart inscannade kyrkböcker från 1700-talet och husförhörslängder fram till 1850-talet. Men har du tur att behöva forska i en församling där du inte har ett glapp mellan de uppgifter du har och tillgängliga kyrkböcker, då fungerar det ungefär som i Sverige.

Jag har använt mig av två hemsidor i forskningen. Dels Finlands Släkthistoriska Förenings sida (välj Kyrkoböcker), dels Genealogiska Samfundet i Finlands hemsida. På Släkthistoriska Föreningens sida når du de inscannade kyrkböckerna via länkar, på Genealogiska Samfundets hemsida finns databaser att söka i. På båda två väljer du församling att forska i. Du behöver alltså veta vilken församling din ana bott i, för så vitt jag begriper går det inte att söka i alla, eller ens flera, församlingar samtidigt. Du kan välja svenska språket på hemsidorna men står det ändå på finska så använd Googles översättningstjänst (Google Translate) så ser du vad du ska välja.

De flesta kyrkböcker du kan titta i är inscannade från svartvita mikrokort men i en del församlingar har avfotografering skett på senare år och är då i färg.

Husförhörslängd från Salo församling 1843-1849. Bildkälla: http://www.sukuhistoria.fi/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/salo/rippikirja_1843-1849_jk884-885/67.htm

Födelsebok från Tammerfors Domkyrkoförsamling från 1831. Bildkälla: http://www.sukuhistoria.fi/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/tampereen_tuomiokirkkoseurakunta/syntyneet_1816-1849_tk635/58.htm

Den svenska Genealogiska Föreningen har en samlingssida med länkar för den som ska släktforska i Finland. Där finns även ovanstående länkar med.

I Finland kan man också söka i digitaliserade dagstidningar och andra publikationer och dessa sträcker sig en bra bit in på 1900-talet. På Nationalbibliotekets hemsida kan du t ex hitta dödsannonser.

Släktforskarförbundet har gett ut en handbok om hur man släktforskar i Finland. Den har jag tyvärr inte, eftersom jag normalt inte släktforskar i Finland, men hade så klart haft nytta av den nu.

Ni som är med på Facebook kan vara med i gruppen "Släktforskning i Finland" där man kan få hjälp och råd av andra släktforksare.

Själv har jag ingen släkt i Finland, så min erfarenhet är begränsad. För några år sedan släktforskade jag i Finland åt en bekant och den här gången är det åt en kund.

Nödår hade vi inte bara på 1860-talet utan flera gånger tidigare i historien. Bland annat i slutet av 1600-talet. Det blev jag varse när jag nyligen letade efter döda i Lima och Transtrand i Dalarna 1698 och 1699. Prästen har noterat 1698 "37 döda av hunger" och 1699 "6 döda av hunger". Även 1697 dog några av hunger, men prästen summerade dem inte.

Av de svältdöda 1698 dog de flesta under första halvåret. Det var inte bara barn och gamla, som man kan tänka sig var mer utsatta. De som hungrade ihjäl var i alla åldrar. 60-åriga hustrun Karin i Hammarbyn. Lars Olofsson, 30 år, i Juslät. Hustrun Birgitta Olofsdotter i Biskopsby. Systrarna Ingeborg Olofsdotter, 6 år, och Marit Olofsdotter, 8 år, i Åsen. Soldaten Halvard Geting, 50 år, i Transtrand och hans (troligen) fyraåriga dotter Karin. En 33-årig man som hette Per stupade av hunger på vägen mellan Malung och Lima. Lille Per Pedersson, 2 år, i Långstrand. Mats Larsson i Vörderås. Och många fler.

Av dem som dog av hunger 1699 kom fem från byn Risätra. Tre av dem var förmodligen barn från samma familj: Milla Ersdotter 10 år, Marit Ersdotter 6 år, Olof Ersson 1 år. Kanske var de barn till hustrun Ingeborg i samma by som dog ett par dagar senare. Alla dog i början av mars.

1698 dog ovanligt många i Lima församling, totalt 87 personer. Normala år före den här perioden hade man runt 40-60 döda per år. Många dog av sjukdomarna blodsot och brännsot. Kan det ha varit så att smittsamma sjukdomar fick fäste på grund av svält och nöd?

Dödboken från Lima 1698, med 37 döda av hunger. Bildkälla: Arkiv Digital.

Daniel Johnsson, släktforskare i Vimmerby, skriver om nödåren på 1690-talet att den hade sin grund i missväxt och tidig frost 1688. Vintern 1695 var extremt lång och kall, främst i norra delarna av Sverige och i Finland. Skörden blev minimal.

Carl Grimberg skriver i "Svenska folkets underbara öden" att "det var som om årstiderna rubbats ur sin vanliga ordningsföljd under 1600-talets sista årtionde. I april 1692 kom plötsligt en så hård köld, att isen bar långt utåt havet och många människor fröso ihjäl. På hösten, när skörden skulle bärgas, inträffade ett ihållande regnväder, som förstörde grödan. Nästa års skörd skadades först av ett häftigt snöfall kort efter sådden och sedan genom en ihållande torka och sommarhetta, som brände bort eller brådmognade säden."

Han fortsätter: "Så kom på nyåret 1695 en ovanligt bister vinter och gjorde tillvaron än hårdare för det fattiga folket. Det såg ut, som om kölden aldrig skulle vilja taga slut. Vargarna drevos av hunger att tränga fram till deras stugor. Maj kom, och man gick och hoppades på vår. Men snön låg alltjämt kvar, och först vid midsommar kunde man göra vårsådden. Sedan följde en kall och regnig sommar med tidiga nattfroster, som svedde bort den späda sädesbrodden. Blott här och där stack ett grönt strå upp på åkrarna; för övrigt såg man bara svarta jorden. Så var hoppet om bröd för det kommande året utsläckt för tusentals människor i vårt land."

Även 1652 häjrade blodsoten i Lima socken. Bildkälla: Arkiv Digital. Enligt Wiki-Rötter är blodsot detsamma som rödsot som vi numera kallar dysenteri.

Krut. Svärd. Knall. Snygg. Hurtig. Lustig. Snäller. Frost. Flink. Har du soldater i din släkt har du sett de här namnen som skiljer sig från andra vanliga patronymikon. Soldatnamnen. Ofta korta, ibland beskrivande, ibland med anknytning till rotens namn, ibland bara lustiga eller tokiga. Det finns soldater som hette Julafton och Papegoja och säkert finns det många andra mer eller mindre märkväriga soldatnamn.

Idag är det Släktforskningens dag och temat är soldater. Besök en släktforskarförening idag och få hjälp med att leta efter dina soldater i arkiven. Här ser du om det finns ett arrangemang i din närhet.

Arkiv Digital och Riksarkivet har digitaliserat generalmönsterrullor från Krigsarkivet och det är främst i dessa rullor som du kan hämta information om dina soldater i släkten. I rullorna kan du se när soldaten blivit antagen och avskedad och vilka mönstringar han deltagit i. För att lättast hitta din soldat behöver du hans soldatnummer, vilket ofta finns inskrivet i husförhörslängden. Dessutom behöver du veta vilket regemente han tjänade i.

Så här kan en generaralmönsterrulla se ut. Detta är från mönstringen i Överstelöjtnantens kompani i Hälsinge regemente 1805. Soldaterna heter Svärd, Wid, Krut, Grip, Flyckt och Wästring. Överst finns en notering om att soldaten nr 85 Jan Bomm har förflyttats till nr 109 i september 1801 och han har så småningom ersatts av Mats Andersson Svärd. Bildkälla: Arkiv Digital.

Du kan också söka i Centrala soldatregistret efter din soldat, t ex om du bara har namn och socken. Då får du fram torpnumret, vilket oftast är detsamma som soldatnumret.

En ovärderlig hjälp är handboken Soldatforska! av Lars Ericson Wolke, utgiven av Sveriges Släkltforksarförbund 2013.

Mycket information om soldater och den militära organisationen finns på Hans Högmans hemsida.

Smålands husarer vid K4 i Eksjö, foto från omkring år 1900. Foto: Gottfrid Rosenlöf, bild från Armémuseums bildsamling.

Svea artilleriregementes soldater exercerade på Ladugårdsgärdet i Stockholm 1881. Fotograf okänd,bild från Armémuseums bildsamling.

Här kommer några boktips efter långhelgerna. Det är böcker som jag tror att många släktforskare kan gilla, eftersom det handlar om vardsgslivet för människor som skulle kunna vara våra egna gamla släktingar, döda sedan länge.

Två dokumentärromaner
Många släktforskare vill berätta om sin släkt och vi är många som också gärna läser sådana böcker. Inger Henricson och Anita Hammarstedt har skrivit var sin dokumentärroman om sina respektive farföräldrar och farmoders släkt bakåt i några generationer. Böckerna är inte nya men jag har läst dem under helgerna nyss och gillar båda.
Inger Henricsons bok heter Stannfåglarna och gavs ut 2012. Hennes släkt kommer från trakten av Hoting i mellersta Norrland och det är här boken utspelar sig. Hennes farföräldrar tog upp ett kronotorp vackert beläget på en sluttning mer mot sjön, och så vackert skulle inte fattiga bo ansåg överheten. De fick uppleva stora motgångar och två rivningar innan de fick papper på sitt torp. I boken får vi lära känna författarens farmor och farfar, Kristina Strömberg och Johan Eriksson, deras föräldrar och barn. Det här var fattigt folk och länsman kallade dem "pack" när han kom för att riva huset. Livet bjöd på många svårigheter i flera generationer och många i deras omgivning emigrerade. Titeln Stannfåglarna anspelar på motsatsen flyttfåglar, de många fattiga som begav sig till Amerika i stället. Men Kristina ville stanna hemmavid.
Anita Hammarstedt har skrivit boken Fyra generationer kvinnor, utgiven 2013. Den handlar om hennes farmor Sigrid Blomgren, farmors mor Olga Törnkvist, farmors mormor Emilia Lundqvist och farmors mormors mor Christina Gabrielsdotter, född 1808 i Lilla Malma i Södermanland. Det mesta av släkthistorien utspelar sig i trakterna kring Malmköping, men inte allt. Christina, den äldsta i den här släktkedjan, födde sex utomäktenskapliga barn. Hon försörjde sig och barnen som tvätterska. Idag skulle hon varit företagare med sitt tvätteri. I närheten fanns regementet med både soldater och officerare som kunder på tvätteriet, men också som män som tog för sig av de ogifta kvinnorna. Resultatet blev barn med okända fäder. Några av barnen hade andra fäder. Christina hade förstås ett svårt liv men förde inte det vidare till sina efterkommande i författarens släktgren.
Både Inger Henricson och Anita Hammarstedt skriver ingående om sina förmödrar, med dramatiseringar som ger en betydligt mer levande bild av människorna än om de hållt sig enbart till fakta. Det är så man skapar berättelser. Böckerna kan tyckas likartade men de skiljer sig ganska mycket åt. Inger Henricson väjer inte för svårigheter och ger en ganska nyanserad bild av sina släktingar. Anita Hammarstedt målar upp en förhållandevis idyllisk tillvaro, även om den också rymmer bekymmer i både tidiga och senare generationer. Inger Henricson ger oss också inblick i arbetarens liv och arbetarrörelsens framväxt medan Anita Hammarstedt håller sig inom hantverkarnas samhällsgrupp.
Båda böckerna är läsvärda och intressanta för mig som släktforskare. Framför allt är de goda exempel på vad man kan göra med sitt släktforskningsresultat. Båda författarna har skrivit fler böcker med släktanknytning men de har jag inte läst än.

Kosta glasbruk
Just nu läser jag romanen I oxögat, skriven av Ida Andersen och utgiven förra året. Den handlar om det unga paret Eskil och Sissel, båda komna från de föraktade fattighjonen, och hur de klarar sig när de möter stora svårigheter. Året är 1741 och det som ska bli Kosta glasbruk i Småland är på väg att byggas. Eskil får arbete där under byggtiden, men det sker inte utan hinder. Än har jag inte läst ut boken så jag vet inte hur det går.
Det här är en roman med påhittade huvudpersoner även om det handlar om det riktiga Kosta glasbruk och hur det gick till när det etablerades. Den har ett ganska mustigt språk och dialogen är på småländska men absolut inga problem att förstå. Jag gillar den och har blivit gripen av historien om Eskil och Sissel, för det fanns säkert många som dem i liknande situationer. När boken kom ut fick den många positiva recensioner, vilket jag förstår nu när jag läser den själv.

1500- och 1600-talet
Har du ännu inte läst Maria Gustavsdotters historiska romaner vill jag varmt rekommendera dem. Under helgledigheten har jag läst åtta av hennes böcker, dels serien från 1500-talets Kalmar, dels serien om 1600-talets prästdöttrar från Bohuslän. Författaren har fått beröm för att böckerna är historiskt korrekta och hon berättar själv om hur mycket tid och kraft hon lägger på historisk research. Det märks också. Den historiska ramen känns trovärdig, men det kan jag ju bara bedöma utifrån mina egna bristande kunskaper i historia.
I serien om Kalmar får vi följa borgardotter Gertrud under mer än halva 1500-talet, från barndomen till hennes död i ålderdomen. Serien heter Fem pärlor till jungfruns krona och de tre delarna har undertitlarna Dottern, Hustrun och Änkan. En fjärde del heter Spegelskärvor och handlar om Gertruds barnbarn Agda.
Prästdöttrarna från Orust i Bohuslän skildras i böckerna Ulrikas bok, Katarinas bok, Ebbas bok och Ylvas bok. Fler delar ska komma. Historien börjar 1644 på Morlanda prästgård, då prästbarnen är i tonåren. De tre systrarna Ulrika, Katarina och Ebba lever väldigt olika liv sinsemellan men också olikt sin bror Magnus liv. Det är omvälvande tider när Bohuslän blir svenskt 1658 och de då vuxna syskonen befinner sig på olika ställen i de danska och svenska rikena.
Det som är gemensamt för alla böckerna är att de skildrar vardagslivet i det samtida samhället och de livsvillkor som råder. Det handlar om kvinnors, barns och anställdas utsatthet i ett samhälle där mannen, husbonden, har oinskränkt makt. Maria Gustavsdotter har format människor av kött och blod, med sammansatta personligheter där ingen är enbart god (bortsett från en psykopat) eller enbart ond. Deras föreställningsvärld är en annan än vår och de styrs av andra normer, ändå kan vi förstå dem.
Jag uppskattar mest inblicken i en historisk tid men det är också god underhållning och förströelse, på ett sätt som givetvis tilltalar en släktforskare.

Omslagen till Maria Gustavsdotters böcker är mer romantiserade än böckerna i sig. Det här är de tre senare böckerna i serien om prästdöttrarna från Morlanda. Jag lånade dem på biblioteket och hade inte alla hemma samtidigt.

Två släktforskare som bloggar har gjort återblickar på det gångna året och inspirerat mig till detta inlägg. Dels är det Lisa Holmblad, dels Lasse Ericsson. Säkert är det många fler bloggande släktforskare som gjort likaledes nu kring nyåret.

I mitt inlägg här handlar det bara om forskning om min egen släkt, inte om kunders släkt eller andra jag hjälpt. Där har jag hittat mycket spännande och intressant, men det är en annan historia.

Något jag gjort 2019 som jag inte gjort förut
Låtit trycka en släktbok, den första om min egen släkt. Det handlar om min pappas släkt och jag gjorde den till hans storebrors hundraårsdag den 2 november. Eftersom jag inte är klar med forskningen om pappas släkt så kommer det en ny och utökad version av boken längre fram, kanske redan i år.

Det som berört mig mest under året
Att besöka platsen där min farfars farföräldrar bodde och se resterna av deras torp. Detta gjorde jag i september tillsammans med två av mina bröder och en svägerska. Torpet låg i Gärdhems socken utanför Trollhättan och idag är det torpet rivet men rester ligger kvar på platsen. Det är något alldeles särskilt att hitta en sådan plats. Jag har besökt flera sådana ställen från min släkt under de år jag släktforskat och det är lika roligt varje gång.

Rersterna av torpet i Gärdhem. Eget foto.

Det mest överraskande
Att jag lyckades hitta min farmors bror Karls hustru Elin efter att enbart ha känt till hennes förnamn från amerikanska arkivhandlingar. Men med lite kreativt sökande lyckades jag.

Vad jag ser fram emot att göra 2020
Allt. Jag har flera oavslutade trådar att ta tag i på min mammas sida och en hel del grundforskning att fortsätta med i pappas släkt. På senare år har allt fler bouppteckningar digitaliserats och jag tror att jag kommer att läsa fler sådana. Det jag tycker är intressant med dessa är både att se vad de ägde och att få en uppfattning om deras ekonomiska tillstånd genom skulder och fordringar. Jag har nog fler ganska välbärgade bönder i min släkt än fattiga torpare och det hoppas jag få lite bättre grepp om under året.
Jag ska också fortsätta att skriva släkthistoria. Jag tar ett kapitel i taget, när jag fördjupat mig i en släktgren. Det går inte att greppa allt på en gång.

Som synes är det inget revolutionerande på gång, bara fortsatt letande i arkivhandlingarna.

Snart nytt år och ett nytt släktforskarår väntar. Vad ska det bära med sig, tro? Fler register och tillgängliga arkivhandlingar? Fler som släktforskar? Ja, det tror jag nog.

Ibland funderar jag på om det finns några historiska människor som har efterlevande idag men som inte är hittade av släktforskare. Om vi håller oss till 1800-talet börjar det kanske bli så att de flesta som levde då finns i någon släktforskares släktträd. Vi är ju så många som släktforskar, och fler verkar vi bli. Kommer det att finnas kvar något att utforska för kommande generationer?

Det kommande året hoppas jag få mer tid för min egen släktforskning, nu när jag fyllt pensionär och ska trappa ner med lönejobbandet. Fördjupa mig, skriva färdigt mina planerade släktböcker och kanske också påbörja utforskningen av min yngste sons svärföräldrars släkt. Min äldste sons svärföräldrars släkt gjorde jag för några år sedan. Kanske kommer jag att upptäcka något som slår mig med häpnad, sådant vet man aldrig i förväg. Men det spelar mindre roll, det är utforskandet som är det intressanta.

Nu när nyårshelgen närmar sig har jag roat mig med att se om jag har några släktingar som fötts, gift sig eller dött en nyårshelg. Och det finns det.

Min mormors farfars far Tore Olofsson kvalar lätt in på min nyårslista. Han föddes i Mellangärde i Ullareds socken på nyårsdagen 1799. 34 år senare, på nyårsdagen 1833 gifte han sig med Johanna Bengtsdotter från Grönbäck i Fagereds socken. I november samma år föddes mormors farfar Johannes Torsson. 1838 föddes hans lillebror Carl Peter som blev skollärare och tog sig efternamnet Mellander från fädernegården.

Till vänster Tore Olofsson och Johanna Bengtsdotter med sonen Carl Peter Mellander. Deras grav finns kvar ännu på Ullareds kyrkogård (foto: Signe Dahlberg-Persson). Till höger gården Mellangärde, fotograferad av mig sommaren 2018.

Andra släktingar på min nyårslista är Karin Olofsdotter och Sven Andersson som vigdes på nyårsdagen 1773 och så Inger Andersdotter född på nyårsafton 1777. De är från min mammas släkt. Inger Andersdotter föddes den sista december i Mellangärde och var mor till Tore Olofsson. Karin och Sven var min morfars farmors mors föräldrar. Karin kom från Tvååkers socken och Sven från Börje Hindriksgård i Hunnestad socken och det var där de bodde.

I min pappas släkt hittade jag Ingjerd Olsdotter, död på nyårsafton 1836. Hon är min farfars morfars mor och dog på torpet Myren i Hjärtums socken i Bohuslän. Hon var en av tusentals fattiga kvinnor som drog sig fram på något vis efter att tidigt ha blivit änka med små barn att försörja. Hennes make Nils Näsman var soldat och dog i fält 1809. Då bodde de vid Sollums kvarn, som vi besökte för några år sedan för att se var släkten bott.

Sollums kvarn 2012. Egna foton.

Bara några dagar kvar till jul är det dags att önska er alla läsare en riktigt God Jul! Det gör jag i år med detta danska julkort, för att anknyta till min danska släktkoppling.

Genom min släktforskning har jag kunnat spåra min släkt ända tillbaka till tiden då Halland var danskt, före 1645. Det är på min mormors, min morfars och min farmors sida. Det är genom dem jag har mina rötter i mellersta Halland. Farfar kom från Vargön vid Vänerns södra strand.

I min mammas släkt har vi 35 personer födda före 1645. I min farmors släkt har jag hittills hittat två. Där är jag inte klar än. Klar blir jag väl aldrig...

Det var nationsgränsen som flyttade. Människorna bodde kvar. Över tid påverkades de mycket av den nya nationsgränsen men just i stunden 1645 blev det kanske inte så annorlunda. Det var inte så stor skillnad på om det var danska eller svenska soldater som härjade, eller danska eller svenska fogdar som styrde. Så småningom ändrades både lagar, sedvänjor och dialekt.

På 1800-talet återvände vår släkt till Danmark. Morfars faster Josefina Potentia Larsdotter flyttade till Randers i Danmark 1874. Där träffade hon så småningom Kornelius Kallesen från Slesvig och de gifte sig. I Randers bodde redan Josefinas storasyster Albertina, men hon emigrerade sedan till Amerika. Josefina stannade kvar i Danmark, hon och Kornelius fick minst tre barn där. Min morfar höll kontakt med sina danska kusiner och på 1950-talet åkte morfar, mormor, några av deras barn och morfars syster till Köpenhamn och hälsade på. Kanske har jag danska släktingar idag efter morfars faster Josefina, fyrmänningar eller femmänningar. kanske finns det ännu fler. Arbetsvandingar till Danmark var ganska vanligt bland den halländska ungdomen i mitten och slutet av 1800-talet så det finns säkert syskon till mina anor som reste dit för att arbeta och blev kvar där. Syskon har jag inte följt upp, kanske ska jag göra det längre fram. Julen ska jag i alla fall ägna mig åt barn och barnbarn.

I veckans "Släktband" i P1 handlar det om strejken vid Kallmora gruva i Norberg 1891-1892. Även Horndals bruk nämns i programmet. Vill du veta mer om arbetare vid dessa bruk kan du läsa Maj Hirdmans bok "Uppror i Järnbäraland" från 1945 och släktforskaren Annika Hanssons bok "Ett nytt liv. Boken om morfar – han som byggde landet", utgiven i år.

Till vänster: Maj Hirdmans bok "Uppror i Järnbäraland" från 1945. I mitten: Maj Hirdman, fotograf Ernst Blom, bild från Västmanslands Läns Museum. Till höger: Annika Hanssons bok "Ett nytt liv" om hennes morfar.

Norbergsstrejken är en viktig strejk i den svenska arbetarrörelsens historia. Den berodde på att arbetsgivaren, bruksägaren för Kallmora järnmalmsgruva, tänkte sänka de redan låga lönerna med 16 procent i februari 1891. Folk skulle fått svårt att klara sig, det kan vi lätt förstå. Efter några månader utvidgades strejken till fler gruvor, bland annat silvergruvan i Kallmora. Både gruvarbetarna och gruvägarna gick samman med sina egna och det tog lång tid att lösa konflikten även om det blev avbrott i strejkandet en tid. Uncder avbrottet hade man ett avtal men arbetsgivarna krävde att de anställda skulle förbjudas att hysa fackföreningsmän eller politiskt engagerade. Till slut vräktes ett antal familjer från sina bostäder, som givetvis ägdes av gruvbolaget. Strejkbrytare sattes in och flera av de strejkande dömdes till fängelsestraff.

Det var så det gick till på den gamla tiden, som alltså inte alls var den gamla "goda" tiden, tvärtom.

Det är inget nytt jag berättar. Många av oss känner ju till att det var så här det gick till. Inte bara i Norberg utan på många håll. Det var före den allmänna rösträtten. Vuxna människor tilläts inte bestämma över sina egna liv. Överheten ansåg att det gamla hierarkiska samhället var en Guds ordning, att det var en självklarhet att ett fåtal bättre bemedlade skulle bestämma över den stora massan.

Maj Hirdmans bok "Uppror i Järnbäraland" är en roman om Norbergsstrejken med lätt förklädda namn. Det är naturligtvis en tendentiös roman, skriven med ett bestämt politiskt syfte. Ett syfte är att visa kvinnornas roll i strejken och i arbetarsamhället. Jag lyfter fram den här och nu för att den berättar mycket om sin tid och om vår gemensamma historia. Långt fler har anor från arbetarskarorna än från gruvägarna. Arbetarna var så många fler. Men vi glömmer lätt sådant, det så kallade "vanliga folkets" historia. Inte minst i vår tid av privatisering och satsa-på-dig-själv-kultur. Arbetarna var torparnas och backstugusittarnas barn.

Maj Hirdman är farmor till Yvonne Hirdman, författare och professor i historia.

Visst är det lätt att romantisera äldre tiders leverne och det ska vi inte göra. Det var ett slit och motgångar men det fanns förstås också ljusglimtar. De kommer fram i Maj Hirdmans roman och jag slås av hur lika de är oss. Maj Hirdman kom själv från Norberg och var barn under strejkens tid. Hon låter oss komma in i gruvarbetarnas familjer och förstå hur de hadde det. Att barn som inte hade vinterkläder eller vinterskor helt enkelt fick stanna inne på vintern, med bristsjukdomar som följd och ibland en för tidig död.

Sådant här är viktigt att bli påmind om ibland, som släktforskare. Att få en glimt av det liv våra förfäder levde och det som det inte står ett dugg om i kyrkböckerna, inte förrän de blev så fattiga att de hamnade på fattigstugan eller fick understöd. De allra flesta klarade sig med egen kraft, men för många var det på håret och det behövdes inte mycket för att undergången skulle närma sig. Till exempel 16 procent lägre lön.

Annika Hanssons bok om hennes morfar läste jag tidigare i höst och har skrivit om den i "Släkthistoriskt Forum" nr 5 i år. Där skrev jag bland annat så här: "Vad kan en släktforskare hitta i arkiven om en person som var aktiv i arbetarrörelsen för hundra år sedan? Mycket. Det vet Annika Hansson i Göteborg som släktforskat om sin morfar Georg Holmgren, född 1881 och verksam vid bland annat bruket i Horndal i Dalarna. Boken handlar inte bara om Georg Holmgren utan lika mycket om hur författaren gått tillväga i söknadet i arkiven, vilka källor hon hittat och hur hon funderat kring sökandet. Georg Holmgren kom till Horndal 1904, med hustrun Klara Aldrin och äldsta dottern Maria. Där blev han snart engagerad i fackföreningen Järn- och Metallarbetareförbundet och i Folkets Husföreningen. Detta engagemang fortsatte han även sedan familjen flyttat till Eskilstuna 1910."

Jag har en känsla av att arbetarhistoria idag inte är så gångbart, det är inte så inne att ägna sig åt idag. Kanske har jag fel. Men när jag ser tillbaka på livsvillkoren för 100-150 år sedan så går det inte att undvika arbetarna och arbetarrörelsen i det samhälle som var då. De stora massornas historia och de stora klassmotsättningar som fanns. Det fanns goda krafter och det fanns onda krafter inom alla led. Läs Per Anders Fogelströms Stad-böcker så får du en bild av överhetens förakt för dem som stod längre ner på samhällsstegen, en samhällsordning som ansågs rätt och riktig i sin samtid.

Kallmora silvergruva på 1880-talet. Foto: Gust Alström. Bild från Tekniska Museet.

Hyttan vid Horndals bruk. Foto: Thorvald Gehrman. Bild från Tekniska Museet.

Systrarna Hilma och Ellen Petersson var båda ogifta och bodde tillsammans i stugan i Mjödehult några kilometer söder om Påryd i Karlslunda församling i södra Småland. Hilma föddes 1891 och Ellen 1880. En dag sommaren 1953 blev de fotograferade i sin trädgård av Ann-Sofi Lindsten från Kalmar läns museum. Fotografiet finns idag i museets digitala bildsamling.

Systrarna Hilma och Ellen Petersson i sin trädgård i Mjödehult. Bildkälla: Kalmar Läns Museum.

När jag letade efter några andra bilder råkade jag få syn på fotografiet på de båda systrarna i sin trädgård. En underbar bild som det inte gick att gå förbi. Givetvis ville jag veta vilka dessa kvinnor var. Så det tog jag reda på och i senaste numret av DIS Smålands medlemstidning Små-Disigt skrev jag en artikel om systrarna, deras föräldrar och mor- och farföräldrar. Här kommer resten av historien, och lite till för dig som inte är medlem i DIS Småland och redan fått tiodningen. Det är en lång historia.
Föräldrarna var skräddaren Peter Gustaf Jonasson och hans hustru Ida Matilda Nilsson. Systrarna hade tre syskon: Signe (död när hon var 18 år), Anna och storebror John. 1927 dog deras far och modern levde till 1937. Sedan blev Ellen ägare till fastigheten.

Gift tre gånger
Vi börjar med en titt på deras mor Ida och hennes släkt. Hon föddes 1852 i Karlslunda församling, som fram till 1873 var kapellförsamling till Arby församling. Karlslunda församlingskyrka ligger i samhället Påryd. Idas far Nils Gustaf Karlsson Flykt var båtsman nummer 197 i Södra Möre andra båtsmanskompani. Han var gift med Anna Maria Pettersdotter. Båda var födda 1823, Nils i Arby och Anna i Torsås. Familjen bodde i Påryd. De gifte sig 1851 och Ida blev deras första barn. Hon följdes av åtta syskon fram till 1871. Av de nio barnen blev det det bara en pojke, Karl som föddes 1862. Han blev den ende som lämnade hemtrakten och flyttade till Stockholm, döttrarna stannade hemmavid och i grannsocknarna. Karl återvände senare.
Idas mor Anna föddes i Torsås 1823 i en by som hette Fagerhylta, dotter till den gifte drängen Peter Svensson och hustrun Ingrid Persdotter. I en husförhörslängd har prästen skrivt "vanför" om Peter. I familjen fanns också Annas elva år äldre halvsyster Stina och två yngre bröder. Anna miste sin mor tidigt, Ingrid dog på Annas åttaårsdag den 10 maj 1831, det verkar som om hon dog i vattusot.
Idas far Nils kom från Arby socken där han föddes 1823 i byn Bossmåla. Föräldrarna Carl Håkansson och Ingrid Mattisdotter var torpare men Carl var också sockenskomakare. Nils hade tre äldre bröder, en lillebror och fem yngre systrar. Två av systrarna dog som spädbarn.
Omkring 1839 dog Nils mor Ingrid och hans far Carl gifte om sig 1840 med den 28 år yngre Ingrid Stina Jönsdotter. Detta var Carls tredje äktenskap. Han var född 1788 och hade först varit gift med Ingrid Håkansdotter. De bodde då i Övraby i Söderåkra och i det giftet föddes de två första barnen.

Tre båtsmän
Systrarna Ellens och Hilmas farfar, Peters far, var båtsmannen Jonas Nilsson Löving, född 1814 och son till båtsmannen Nils Persson Skärv som i sin tur var son till båtsmannen Per Stille. Alltså minst tre generationer båtsmän i obruten följd i den här släkten. Alla var båtsmän i Södra Möre andra båtsmanskompani och stationerade i Arby socken. Löving hade nummer 209, Skärv nummer 181 och Stille nummer 217.
I husförhörslängden har prästen antecknat att Nils Löving blev "avskedad d 22 april 1850 därigenom att han stälde karl i sitt ställe". Frågan är om det betyder att han av någon orsak skickade en annan som skulle ta hans plats utan att denne var städslad som båtsman? I mönsterrullan finns ingen förklaring.
Peters mor hette Stina Petersdotter, född 1812 och var utomäktenskapligt barn till pigan Ingrid Persdotter i Davidsmåla i Torsås. Hennes far var drängen Petter Olsson i Tjärkulla. Stina gifte sig med Jonas Löving 1837 och i flyttbetyget till Arby kallade prästen henne "ärlig och välfrejdad". Äktenskapet blev inte så långt, hon dog i feber 1854. Då var sonen Peter tolv år gammal, lillasyster Ingrid var nio och lillebror Nils sex år.
Jonas Löving gifte snart om sig med Christina Olaidotter och fyra barn föddes i detta äktenskap. Alla fyra barnen dog som små, tre av dem strax efter födseln. Sommaren 1861 tog lunginflammmationen Jonas Lövings liv och två år senare var hustrun död. Det var bara de tre äldsta barnen som var kvar i livet från denna stora familj.

Gravid?
När bouppteckningen Efter Jonas Löving gjordes sa änkan Christina att hon troligen "var i grosesstillstånd". Om ett barn till var på väg skulle det påverka arvskiftet. Ett halvår senare kontrollerade bouppteckningen detta och kunde då konstatera att något barn inte fötts, vilket antecknades som en bilaga till bouppteckningen.
I den kan vi läsa sida upp och sida ner med alla prylar familjen ägde. En del var gammalt, en del var sämre, annat bättre. Varje sak räknas upp, till och med pottan och ett hänglås. Det verkar vara ett bättre ställt torparhem. De hade både en oxe, två kor och en kalv, tillsammans med får, höns och en gris. Bouppteckningen gjordes i augusti och grödan på torpet var ännu inte bärgad, den värderades till 40 riksdaler. Det var bara huset på torplägenheten som ingick i arvet, inte någon tomt. Huset värderades till 500 riksdaler riksmynt. Summan blev 1882 riksdaler och efter att en lång rad småskulder dragits av återstod ett värde av 541 riksdaler.
Allt lösöre delades upp på två lotter som efter genomgången fördelades genom lottning. En lott gick till änkan, den andra lotten till de tre barnen från första äktenskapet.

Bouppteckningen där vi kan läsa att änkan Chrsitina Olausdotter tror sig vara i "grosesstillstånd". Bild från Arkiv Digital.

Jonas föddes i Mjödehult 1814. Föräldrarna båtsmannen Nils Skärv och Kajsa Petersdotter hade redan sonen Sven. Sedan föddes tre barn till. Nils hade antagits som båtsman 1792 och var då 18 år gammal. Han kallades först Jonsson i rullorna men det ändrades sedan till Persson. Hans far var enligt Arby födelsebok båtsmannen Per Stille i Bossmåla. Per Stille dog redan 1776, innan sonen hunnit fylla två år. Kanske beror det felaktiga namnet på en förväxling med näste båtsman Stille på samma båtsmantorp som kom dit efter Per Stilles död.
Bossmåla, där Nils föddes, är samma by som Ellens och Hilmas morfars far växte upp i några år senare.

Finns stugan i Mjödehult kvar?
Alla uppgifter kommer från arkivhandlingar, både i kyrkoarkiven (Torsås, Arby, Karlslunda, Söderåkra och Voxtorp), Södra Möre andra båtsmanskompanis mönsterrullor och bouppteckningar från Södra Möre häradsrätt. Som källa har också använts folkräkningarna 1930 och 1940, Sveriges dödbok 1860-2017 och Lantmäteriets historiska kartor.
Det här är en helt vanligt familj och släkt i Sverige under 1800-talet och in i vår egen tid. En rad människoliv som de flesta idag förmodligen är glömda och bara väcks till liv av oss som släktforskar.
Känner du till något om systrarna? Är du släkt med familjen? Finns stugan i Mjödehult kvar? Skriv gärna i en kommentar här om du har mer att berätta om de två systrarna Petersson och deras släkt.

Mora kyrkoarkiv är annorlunda. Mora var landsbygdsförsamling men väldigt stor och skiljer sig en del från andra församlingar utanför städerna. Nu menar jag givetvis under vanlig släktforskartid, alltså fram till en bit in på 1900-talet.

Tre eller fyra gånger under min tid som släktforskare har jag haft anledning att leta i kyrkböckerna från Mora. Själv har jag ingen släkt där, det är enbart släktutredningar åt kunder som tagit mig dit. En lär sig mycket genom att släktforska åt andra.

Det som skiljer Mora från det stora flertalet andra socknar är följande:

1. Det var en stor socken, både till invånarantal och befolkning. Husförhörslängderna är för varje period uppdelade på tre tjocka volymer. Som de här från 1786 till 1796:

Totalt omfattar AI:7a-c 2020 sidor vilket gör 1010 uppslag, fyllda med uppgifter om sockenborna. Ungefär så här ser det ut från mitten av 1700-talet och under hela 1800-talet. Ibland ingår Sollerö och Våmhus kapellförsamlingar. Bilden visar ryggarna, bilder från Arkiv Digital.

Jag har inte hittat några heltäckande befolkningssiffror för socknen men 1728 har prästen skrivit i husförhörslängden att den innehåller 2667 människor. 1770 bodde 7505 personer i Mora församling, vilket nog var jämförbart med många städer. Idag har hela kommunen drygt 20 000 invånare.

2. I husförhörslängderna kan delar av en by finnas i olika delar av längderna. Vissa hushåll i en by kan finnas i a-delen och vissa i b-delen. Hushållen i byarna är numrerade, men numreringen är inte statisk, den skiftar mellan perioderna. Numren verkar inte gälla gårdar utan hushåll. Och uppstod ett nytt hushåll i granngården så ökade siffran så att det hushåll som en period hade nummer 65 kanske nästa period hade nummer 71. Dessutom saknas ortregister fram till mitten av 1800-talet. Det blir många sidor att bläddra sig igenom i de stora byarna, och dessutom i mer än en volym.

Hallå där Pehr Gustaf Swedelius, kyrkoherde i Mora 1828-1846, varför kunde du inte skrivit ett ortregister i husförhörslängderna som jag letat i så mycket igår? Eller var det komministern Anders Blomberg som skrev i böckerna? Eller kanske skolmästaren och klockareprästen Abraham Wolter Lidfors? Oavsett vem som skrev så borde väl kyrkoherden ha haft ansvaret för hur böckerna fördes. Du kunde gott ha bjudit oss på ett ortregister, även om du själv visste på vilka sidor alla byarna var inskrivna.

Det finns också det som är positivt och bra med kyrkböckerna från Mora:

3. Mora kyrkoarkiv är ett mycket rikt arkiv, med husförhörslängder ända från 1664-1684. Då kallades den "skriftbook". I Arkiv Digitals information kan vi läsa att den upprättades av prosten Elavus Skragge och hans adjunkt Andreas Nohrmoreus. Enligt Munktells herdaminne för Västerås stift kom Skragge till Mora 1665 och efterträddes av Nohrmoreus, född i Mora 1632.

Skriftboken från 1664-1684, som motsvarar husförhörslängderna. I Vattnäs by bodde hustrun (troligen änkan) Apolonia, född 1608, med sin dotter Karin Jonsdotter född 1646, och sonen Olof Jonsson född 1637. Olofs hustru hette Anna Matsdotter och de hade två barn. Bildkälla: Arkiv Digital.

Efter denna skriftbok är det ett hopp till 1716 men därefter verkar husförhörslängdern täcka alla år.

Har du präster i Mora, eller någon annanstans i Västerås stift fram till 1840-talet kan du läsa i Västerås stifts herdaminne på nätet.

Andreas Nohrmoreus var alltså en tidig lokal präst och han hade rötterna i Mora. Han var född i byn Noret och hans far var bonden Kråk Erik Andersson. Andreas prästvigdes 1655, han var fältpräst en tid och och rönte snart "utmärkt aktning och förtroende" enligt Muncktell. 1671 kom han som präst till Mora och här ingick han i trolldomskommisionen. I herdaminnet står det att han försökte mildra domarna.

4. Prästerna bjuder på en hel del information, framför allt i dödböckerna. I vigselböckerna har jag för flera brudar hittat uppgifter om giftoman och då står det om det är hennes bror eller far eller någon annan släkting.
Men det bästa av allt är dödböckerna. Det varierar säkert över tid men det jag sett de senaste dagarna är mest från första halvan av 1800-talet. Här har prästerna skrivit inte bara vem som dog utan också var den döde var född, lite om familjen (make/maka, antal barn), när vigseln skett, om uppförande och leverne och ibland också vilka föräldrarna var. Längre tillbaka kan det vara långa berättelser om den som dött. Då är det den så kallade personalieboken som digitaliserats, den bok där prästen skrev vad han skulle säga i kyrkan om den döde.

Tredje söndagen i advent 1759 läste prästen i kyrkan om den döda hustrun Apollonia Danielsdotter från Noret, född i byn 1677. I dödboken kan vi läsa om hennes liv. Vi får veta att hennes föräldrar hette Daniel Johansson och Apollonia Andersdotter 1702 gifte hon sig. Och så vidare. Bildkälla: Arkiv Digital.

I Dalarna används ju gårdsnamn som en form av släktnamn. Kanske finns det en formell term för detta begrepp. Det är alltså en gårds namn som alltid kommer före förnamnet, som i Hed Anna Persdotter eller Krång Erik Larsson och liknande. Ett modernt exempel är ju Busk Margit Jonsson som jag tror att många av er känner igen. Jag har inte riktigt lyckats förstå hur systemet med dessa namn fungerar. I Mora verkar det som om man tog med sig sitt ursprungliga gårdsnamn även om man flyttade till en annan gård. Alltså om Krång Erik Larsson flyttade till Hed Anna Persdotters föräldragård i en annan by när de gifte sig så fortsatte han ha Krång som gårdsnamn. Men jag har också sett exempel på att personer som flyttade tog makans eller makens gårdsnamn som sitt. Kanske är det olika över tid och i olika församlingar i Dalarna.

Från vigselboken. Här är det Barbro Anders Matsson och Tomt Carin Ersdotter som gifte sig den 25 mars 1829. Gårdsnamn kunde bestå av både kvinnonamn, mansnamn och andra namn. Anders kom från Barbrogården nr 89 och Carin från Tomtgården nr 25 i byn Vika. För Anders var det fadern Barbro Mats Andersson som lämnade besked och för Carin var det  fadern Tomt Erik Andersson. Dessutom får vi veta att paret fått en bibel från Fruntimmersbibelsällskapet i Stockholm. Bild från Arkiv Digital.

Utan de här gårdsnamnen skulle det nog varit svårt att identifiera folk i en så stor församling som Mora. Namnvariationen verkar ha varit liten under större delen av 1800-talet. En titt i födelseboken ger besked. Av de 238 födda barnen i Mora församling 1854 fick 46 flickor heta Anna. En femtedel av alla flickor hade samma namn! 26 flickor fick heta Karin, 16 fick namnet Margit och 14 vardera döptes till Mait och Kerstin. Idag är det inte många som heter Mait (men jag känner en). Populäraste pojknamnet var Anders, det fick 28 gossar heta. 17 döptes till Erik och 15 till Lars. Mats var också ett populärt namn. Ungefär så här tror jag det såg ut i flera decennier. Därför blev det också många Anna Andersdotter och Anders Ersson. Dessutom var det mycket ovanligt med fler än ett namn, vilket också försämrade möjligheten till identifiering.

Säkert finns det andra församlingar som också skiljer sig från mängden. Jag har för mig att det är fler församlingar i Dalarna (kanske alla?) som har t ex mycket information i dödböckerna ända från 1600-talet.

I Skepplanda församling vet man hur man ska hand om gamla gravstenar. Här står de uppställda på rad utefter kyrkogårdsmuren, de gamla gravstenarna från 1600-talet och 1700-talet. Riktigt fint, tycker jag.

På senare år har bevarandet av gravstenar diskuterats en hel del och kyrkogårdsförvaltningarna väljer olika sätt att spara, eller inte spara. Kulturgravar sparas förmodligen på många håll, alltså gravar som man ser som kulturminnesmärken efter särskilda personer.

De här gamla gravstenarna på Skepplanda kyrkogård tror jag är från vem som helst, och inte bara kända personer. Några gravhällar inifrån kyrkan har ställt upp mot kyrkans ena yttervägg också.

Bilden är tagen i dämpat gatljus på allhelgonakvällen i år. De syns förstås bättre i dagsljus. Eget foto.

En av gravstenarna i främsta raden kunde jag läsa lite på. Det jag kan se här är bland annat om den döde: "...den ärlige och beskedlige dannemannen Sven Svensson från Övre Skepplanda född år 1644, avled år 1699 ? 16 oktober". Eget foto.

I Skepplanda dödbok finns Sven Svenssons död inkriven i oktober 1699. Jag tror att han begravdes den 22 oktober. Bild från Arkiv Digital.

Skepplanda ligger i Västergötland några mil norr om Göteborg. Jag har ingen släkt på Skepplanda kyrkogård, men i Skepplanda, där min bror och svägerska bor. Min svägerska kommer därifrån och har flera släktgravar där så jag följde med dem dit för att tända ljus när jag var hos dem i allhelgonahelgen. Båda två är ivriga släktforskare och att ha någon i familjen att dela sin släktforskning med gör den ännu mer intressant. Dagen efter åkte min bror och jag till södra Halland för att fira vår farbror som fyllde 100 år.

Tillägg: De uppställda gravarna är från 1644 till 1820, enligt en rapport från Lödöse Museum: http://www.lodose.eu/wp-content/uploads/2013/08/Skepplanda-fordjupning.pdf

Tusentals kvinnoliv gick till spillo när de skulle sätta barn till världen. Det vet vi och vi möter det allihop, vi som släktforskar, det är jag säker på. Och det känns lika tragiskt varje gång.

I går kväll när jag skulle förbereda dagens blogginlägg höll jag på att glömma bort att skriva. Jag blev så gripen av ett öde i en kyrkbok när jag släktforskade åt en kund. En mycket ung kvinna som dog i barnsäng när hon fick sitt första barn. Alltså, jag kan inte hjälpa det, men blir så berörd når sådant här bara stiger fram mitt för ögonen på mig från arkiven. Barnet klarade sig och blev min kunds ana, men fick aldrig en chans att lära känna sin egen mamma.

För att få ett hum om kvinnors död i barnsäng sökte jag i Lunds Landsarkivs databas DDSS (socknar i Skåne, Halland och Blekinge) efter barnsäng som dödsorsak. I databasen finns det 3454 poster där kvinnor dött i barnsäng eller med dödsorsak relaterad till barnsbörd. Jag har ingen aning om hur hög andel detta är, men det är alldeles för många för tidigt döda kvinnor.

I Brönnestad socken dog den ogifta Gunild Larsdotter på julafton 1837 i barnsäng. Prästen har skrivit: "Decembr. 24 i Brostorp Ogiffta Gunild Lars d-r i barnsbörd utan att blifwa förlöst 35 år 2 månader gamal. Barnmorska beträdde, och bud till Christianstad afsändes efter Läkare; ingen sådan kunde erhållas. Om än Läkare medföljt; så hade icke något där med warit wunnit, ty menniskan afled just som stadsbudet stog innom dörren. Begrafningen gick för sig d: 31 Decembr". Avskriven text från Landsarkivet i Lund i databasen DDSS. Bildkälla: Arkiv Digital.

En del var riktigt unga och många var förstås förstföderskor, kvinnor som idag skulle fått föda med kejsarsnitt och klarat sig. Jag tittade på några få slumpvisa dödsfall av de 3454 i databasen. Till exempel Johanna Bank i Brunnby socken som dog i barnsäng den 17 december 1849. Hon var 18 år, 3 månader och 18 dagar gammal. Hennes make var skepparen Måns Nilsson, de hade gift sig den 23 februari samma år, när hon var 17 år. Efter hennes död gifte maken om sig och dottern Kersti, som föddes den 7 december, klarade sig och levde in på 1900-talet.

För många gick det inte så, det var vanligt att barnen var dödfödda eller dog inom några dagar. Och i en hel del dödnotiser står det också att barnet aldrig blev framfött. "Dog under barnsbörden utan att bliva förlöst", den anteckningen har flera präster gjort.

En annan ung 18-årig kvinna som dog i barnsäng är Pärnilla Månsdotter från Hästveda socken, död den 11 oktober 1704. Hon hade varit gift med Björn Persson i ett år och tre månader och var 18 och ett havlt år när hon dog efter ett dygn i barnsäng. Så här har prästen skrivit i dödboken, enligt Landsarkivets avskrift:
"Dom. 18. p. Trinit: Begrafvet hustru Sahl: Pärnilla Månsdoter af Hestveda bÿ, född i Hestveda af Erlige Ächte föraldrar, Faderen Måns Trösohn, Moderen Karna Nilsdoter. var hema hos sina Föräldrar til des hon ingick et Erligit Echtenskap med sin qvarlembnadhe Man Biörn Pärsohn och hafva lefvat et Christeligit Echtenskap tilhopa et åhr och trij månader, aflat et barn, blef Siuk af barnsbörd, d: 10 Octobr. och döde d 11 ejusdem om morgonen, i sit åhlders 18 och et halfft åhr. Lägerstället sunnan vijd Kÿrkan, näst intil Sochnestämbnestocken."

Pernillas död i Hästveda socken 1704. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag undrar vad prästen Lars Frost tänkte när han skrev detta i dödboken i Hästveda. Bara två månader tidigare hade han mist sin egen hustru Marna Klerck i barnsäng, efter sex års äktenskap och med sjätte barnet på väg. Barnet dog innan det föddes och efter fyra dagar dog Marna. Hon hade "levat här i världen i 30 åhr och nästan 7 månader" skrev hennes man. Barnsängsdöden kunde drabba vem som helst i samhället och alla kvinnor visste det och säkert var det med en viss rädsla för barnafödandet som en del gick in i äktenskapet. Barnmorskorna och jordemororna gjorde vad de kunde för att hjälpa, men ibland gick det inte.

Av de 40-50 dödsfall i barnsäng jag kastat ett öga på i databasen får jag intrycket att påfallande många var närmare 40 år och äldre. Flera var 47 år gamla, alltså bland de allra äldsta som över huvud taget födde barn. Med en utsliten kropp efter många förlossningar kanske de inte orkade mer.

Förlossningar kunde vara svåra och utdragna utan dagens medicinska vård och hjälp, det vet vi. Den 22 juli 1828 dog den 26-åriga ogifta pigan Ellna Jönsdotter i Glumslöv efter en åtta dagar lång och svår förlossning. Bildkälla: Arkiv Digital.

Den 1 september 1834 dog hustrun Else Nilsdotter i Fjälkestad i barnsäng efter tre dagars barnsäng. Så här har prästen skrivit: "September 1. dog i Thorseke gifta Hustrun Else Nils dotter från Esphult af följderna af Barnsbörd. Hon hade tränne dagar förut framfödt ett dödfödt barn. Hustrun hade vistats sedan April månad i Thorseke, dit hon flytt under en vildsint och på starka drÿcker begifven mans (våldsamhet) Jöns Pehrssons i Esphult, våldsamheter. Hon / jemte och dödfödda barnet begrofs här d. 5 September. 29 år gammal." Den känns som att den svåra döden var kulmen på ett plågat liv. Text från DDSS. Bildkälla: Arkiv Digital.

Låt oss inte glömma de här kvinnorna, de som födde barn som i många fall överlevde och blev våra anor.

Vill du läsa hela texten som prästen Lars Frost skrev om sin hustru? Den finns i Hästveda CI:1 sidan 76. Avskrift av texten från landsarkivet i Lund i databasen DDSS:
"Anno 1704. d: 12. Octobr. blef Kÿrkioheerdens här til församblingarna H:r Laur: Frostij Hustru Hederborna och mÿcket dÿgd? Matronan Marna Klerck begrafven i Hestveda Kÿrkia uthe på gången tätt upp vijd Altaret, och med vänstra sijdan in til qvinfolkstohlarna. Född på Herregården Tostarp nedre vijd ÿstadh. Hennes Fader var Ährborne och Välförnäme Reinholt Klerck, då varande Arendator på bem:te Gård, men blef sedan välförnäme Handelsman i Ystadh. Hennes Moder Hederborna och mÿchet dygde?de Matrona Helvigh Bangh, fördum Rijdefogdens til Tostarp och Kråkeholm Sahl: Jacob Rasmussons Bangs K: dåtter. Anno 1698. kom hon i Ächtenskap med förbem:te Kÿrkioheerde sin effterlåtne K: Man H:r Laur. Frostis, och lefde med honom et mÿchet Kärligt Achtenskap i 6. åhr och 5. vekor, Emedlertijd har Gud välsignat dem med 5. barn, 3. Söner och 2. döttrar, huilka alle vijd Modrens afgång sörgeligen lefde. Blef hastigt siuk om natten emellan d: 6. och 7. Aug. af barnsbörden, hon gick med, så att fostret dödde i hennes lijf samma natten, och var detta hennes 6.te barn. Dödde 4.de dagen dereffter Nembl: d: 10. Aug. som var en Onsdag och Larsmässodag, sedan hon hade lefvat här i världen i 30. åhr och nästan 7. Månader. Warit en Gudfruchtig, From, Alfvarsam, dÿgdig och Skickelig Hustru; så at alle, så väl bekante, som obekante, så väl Frammande, som slächt och vänner, så väl förnämare, som ringare funnit i henne sitt contentement och behag. In sumnia hon lämbnat effter sig uppå sin döda mull et sådant gott loford, som den Gudfruchtiga Judith i sin tijd hade förhuerfwat sig, at der ståår: Hon hade et gott rÿchte när huar man, at hon fruchtade Gud, och ingen Kunne säÿa henne nogot ont uppå."