Prästen drack både kaffe och vin

Ibland är det extra intressant att läsa gamla arkivhandlingar.

Anders Peter Alvin var präst i Blackstad socken 1820 och lämnade uppgifter till mantalslängden. De uppgifterna berättar en del om honom själ, genom de förhållanden som efterfrågades för beskattningen. Vi får veta att han drack kaffe och vin, men hustrun Inga Regnell drack bara kaffe och te, inget vin. Å andra sidan nyttjade hon "större siden". Hon hade förmodligen flera sidenklänningar och sidensjalar. Prästen skrev att han spelade kort (det måste alltså ha varit skatt på det). Han anmälde också att han sysslade med brännvinsbränning och hade en vanlig "lyftkanna om 22 kannors rymd". Om torparen Jöns Jonsson skrev han att denne "afsäger tobak". Kan det betyda att torparen avstod från tobak? Torparens hustru Anna Andersdotter nyttjade mindre siden.

A0003062 00246

Bildkälla: Riksarkivet.

För mig är det här ett arkivfynd som jag gläder mig åt, även om jag inte alls är släkt med prästen Alvin eller någon i hans hushåll eller på hans ägor. Bläddrar man i den här mantalslängden så är det så här bönderna redovisar vad de ska beskattas på. Att de nyttjar kaffe, tobak och siden och hur stora brännvinskannor de hade.

Mantalslängderna kan ibland vara väldigt knapphändiga med information, framför allt personinformation. Oftast får vi bara veta namnen på husbonden, drängar och pigor och vuxna hemmavarande barn men inte hustrun. Födelseuppgifter finns sällan, men i Blackstad 1820 finns dessa med.

En annan mantalslängd som gett mig en del extra information är 1793 års längd från Fors socken i Älvsborgs län (och kringliggande socknar). Där har skrivaren gjort en hel del anteckningar, sådant som oftast inte är med i mantalslängderna. T ex en som flyttat till Sörby Storegård och en till Sörby Norregård, en som dött i februari, en som är allmosehjon och en som är utfattig, en annan är "utgammal änkeman" (och skulle alltså inte betala skatt). Om änkan Ingeborg Olofsdotter med egen gård i Strömmen i Lagmansereds socken får vi veta att hon är gift med sin dräng. Förmodligen nygift eftersom hon fortfarande kallas änka. Korta anteckningar, men saknas husförhörslängd så kan det ge mer än inget alls.

Det här är bara ett par exempel jag råkat på och jag tror säkert att det finns mantalaslängder där skrivarnas eller inlämnade uppgifter säger en del utöver husbondens namn och gårdens storlek. Dessutom varierar det över tid vad som beskattades, så periodvis skulle olika saker redovisas. T ex har jag för mig att det var en period som man skulle uppge hur många fönster husen hade.

Fortsätt läs mer
257 Träffar
0 Kommentarer

Hur kunde de bo så här?

Bolla IMG 4294

Ingrid Jonasdotter och hennes man bodde i en jordkula och där föddes deras dotter 1870. Hur kunde de bo så här? Ingrid bodde här ända till sin död 1903, hon var då 73 år och hade fått lunginflammation. Det var i november och det var nog inte så konstigt att hon inte orkade igenom. Det måste ha varit kallt och fuktigt i stugan.

För oss som släktforskar är 1903 inte så långt bort. Ändå kunde folk bo i jordkulor då.

Bostaden finns kvar och har bevarats tack vare Lödöse hembygdsförening. Kojan ligger i Sankt Peders socken, där Lödöse norr om Göteborg ingår. I husförhörslängderna finns inget som antyder hur familjen bodde, de är bara skrivna med namn och som fattighjon på Tingberg Gossarsgård. Jordstugan ligger i Hede. Jag tog en titt på den i förra veckan, alla bilder är mina egna.

Ingrid kallades Bolla och kojan i skogen kallas Bollas. Den är utgrävd i en jordbacke och invändigt klädd med sten. Den har två gavlar med ett litet fönster vardera. Invändigt finns en öppen spis och skorstenen på taket finns kvar. Dörren saknas men vi gick inte in på grund av rasrisken, en del av taket har rasat in på senare år, kanske i vinter. Det är restaurerat, det syns att det är nya bjälkar inomhus och taket har reparerats. Bra gjort, tycker jag. Vi får inte glömma bort hur det en gång har varit att vara fattig och medellös.

Ingrid kom från grannsocknen Hålanda, där det står i husförhörslängderna att hon var född 1830, men inget datum och hon finns inte i Hålanda födelsebok det året. 1833 bodde familjen i Hålanda för där föddes Ingrids lillasyster Lovisa i augusti det året, på Sandåkers skattegård. I födelseboken står det att hennes far Jonas Jonsson var lösdrivare och jag hittar inte familjen i husförhörslängderna förrän 1838, då i en backstuga på Sandåkers frälsegård.

Ingrid hade också en äldre syster, hon hette Johanna, var född 1826 och dog 1843. Sedan var det bara dottern Ingrid kvar hemma, för 1841 hade lillasyster Lovisa placerats på Östad barnhus. Dit kom barn från fattiga föräldrar för att räddas ur fattigdomen, läser jag på Wikipedia. Barnhuset drevs mellan 1772 och 1945. Läs mer i NAD.

Ingrid var fortfarande skriven hos föräldrarna i deras backstuga när hennes far dog 1860, trots att hon då var 30 år gammal.

I maj 1862 fick hon en son som fick heta Johan Alfred men han dog när han var nyss fyllda ett år. Hans far var Henrik Abrahamsson, enligt födelseboken. Ett par dagar efter sonens födelse tog de ut lysning men gifte sig inte förrän i januari 1863. Men Ingrid bodde kvar hos sin mor, eller var åtminstone skriven där. 1865 föddes sonen Carl August men dog samma år.

1867 fick de en son till, han fick samma namn som sin döde storebror. Hans födelse är inskriven i Hålanda kyrkbok fast föräldrarna då bodde i Sankt Peders socken sedan 1866. Både Ingrid och sonen är strukna i Hålanda husförhörslängd men sonen finns inte med föräldrarna sedan och ingen anteckning om hans död. Ja, det är lite rörigt i den här familjen.

Första tiden i Sankt Peder var de skrivna "på obestämd ort i socknen" och från 1869 på Tingberg Gossargård, på vars mark kojan i skogen ligger. Henrik var uppväxt i en backstuga på samma gård, och från 1869 var de skrivna ihop med hans storebror Olof som var lösdrivare. Kanske bodde alla tre i jordkulan. Olof dog 1873.

1870 föddes Ingrids och Henriks fjärde barn, dottern Anna Lovisa. Hon överlevde barndomen och blev vuxen. 1879 dog Henrik men mor och dotter stannade kvar. Anna Lovisa flyttade 1887. Ingrid, som kallades Bolla, dog 1903.

Bolla IMG 4295

Jag tänker mig att det måste ha varit ett eländigt liv där i skogskanten. Vad levde de av? Ingrid var fattighjon så hon fick förmodligen fattighjälp från socknen, men det räckte nog inte långt. Och vintrarna, kunde de hålla värmen då? Att hon klarade sig så länge...

De var förstås inte de enda som bodde så här förr i tiden, det finns flera exempel på det. Det finns berättelser om enstöringar som själva valde att bo på liknande sätt och vi vet inte vad som ligger bakom Henriks och Ingrids val. Om de ens hade något val.

De är inte ett dugg släkt med mig, så vitt jag vet. Jag blir bara så gripen när jag ser hur de bott för drygt hundra år sedan. Men är du släkt till dem och vet mer, så berätta gärna.

Fler bilder:

Bolla IMG 4283

Bolla IMG 4284

Jordkällaren.

Bolla IMG 4297

Vi gick inte in i stugan för vi såg att taket rasat i den bortre delen. Precis innanför dörren finns eldstaden, men det är nog inte Bollas kastrull och kaffepanna som står här idag.

Bolla IMG 4286

Det finns en skylt framför ingången med lite information, uppsatt av Lödöse hembygdsförening.

 

Fortsätt läs mer
2916 Träffar
0 Kommentarer

Pianot och silverbägaren

Bouppteckningar har jag kommit att uppskatta allt mer. De ger inte bara ekonomisk information, vilket är nog så intressant, utan kan också säga oss mycket annat. Det här har jag bloggat om förut men det finns mer att säga om detta.

Här om dagen blev jag lite extra glad just på grund av en bouppteckning. I min uppdragsforskning läser jag ofta bouppteckningar. Nyss var det en kund som beställde en personutredning om sin morfars far. I familjen kände man inte till så mycket om honom för morfaderns föräldrar hade inte varit gifta men mannen hade erkänt faderskapet. Hur som helst så visade det sig att det i bouppteckningen efter hans död fanns både piano och violin. När kunden sedan läst om detta fick jag veta att det måste vara därifrån som den musikaliska ådran hos både kunden och kundens mor kommer. Musikinstrumenten i bouppteckningen blev en länk till den sedan länge döde förfadern. Av sådant gläds mitt hjärta.

Det fick mig också att tänka på en annan kund där en bouppteckning kom att ge lite mer personlig krydda åt släktberättelsen. I en släktutredning för några år sedan visade det sig att i ett par generationers bouppteckningar återfanns tre silverbägare. De nämndes i bouppteckningar efter både fadern och sonen, jag tror det var under första halvan av 1800-talet. För nästa generation tror jag inte bouppteckningen då fanns digitaliserad. Jag nämnde det i alla fall i släktberättelsen och sedan berättade kunden att "en av de tre bägarna har jag kvar". Kunden visste att det var en släktklenod hon hade och att det skulle ha funnits tre från början.

Så kan det gå när en läser bouppteckningar.

I min egen släkt har jag inte hittat så mycket sådant men det kan ju finnas andra i min släkt som har arvegods som finns med bland uppräkningarna i bouppteckningarna.

Jag är glad att Arkiv Digital uppdaterat sitt bouppteckningsregister på senare, det är mycket användbart.

boupp1

Jag undrar om det är någon i Johanna Matilda Gustafssons släkt som har kvar chiffonjén som nämns i hennes bouppteckning. Det var nog en rejäl och fin möbel, värderad till 20 kronor. Johanna Matilda Gustafsson dog den 9 februari 1896, familjen bodde i 4e kvarteret nr 67 i Hudiksvall. Bildkälla: Arkiv Digital.

boupp2

Provinsialläkaren Johan Sannfrid Alvinzi i Karlstad dog den 2 juni 1930 och ägde vid sin död både fickur och en manschettknapp i guld. Fickur var ganska vanliga och många har sparats av efterlevande.  Bildkälla: Arkiv Digital.

min farmors bestick

Besticken efter min farmors föräldrar har vid arvskiften delats upp inom släkten och nu har jag bara en kniv och gaffel, som min pappa ärvt. Eget foto.

 

Fortsätt läs mer
341 Träffar
0 Kommentarer

Kvinnor och män i arbete

I morgon är det 1 maj, arbetarnas egen högtidsdag. I vår tid verkar vi inte så ofta tala om arbetare eller om arbetarklass, både arbetet och samhället har förändrats.

Jag kommer från ett arbetarhem, min far var cementarbetare. I de tidigare generationerna är det torpare och bönder men min farfars far var fabriksarbetare. Han hette Johan Olausson och arbetade på Vargöns bruk i Västergötland.

Vargons pappersbruk Jarnvagsmuseet SvenWidell 1918 PD JvmKCAC14271

Pappersbruket i Vargön, bild från Järnvägsmuseet.

Så är det för väldigt många av er, det vet jag. Idag är vi många som räknar oss till medelklassen men som har arbetarbakgrund. Förr behövdes väldigt mycket mer folk på fabrikerna och bruken så under industrialiseringen var det många egendomslösa från landsbygden som sökte sig till städerna och de större samhällena för en anställning. I husförhörslängdernarna kallas de arbetare eller arbetskarlar. Ibland står det tegelbruksarbetare eller cigarrarbetare eller liknande. De som inte hade fast arbete utan tog jobb dag för dag kallades dagkarl eller dagsverkskarl, eller månadskarl som min farfar i Göteborg innan han blev torpare.

Det var inte bara männen som arbetade i industrin, kvinnorna fick också anställning på sågverken, textilfabrikerna och andra ställen. Industrialiseringen pågick under en lång tid, redan på 1700-talet fanns det fabriker som då kunde kallas manufakturer eller faktorier. Vill du veta hur det var då rekommenderar jag Per Anders Fogelströms bok "Vävarnas barn" om 1700-talets nästan livegna arbetare på textilindustrin i Stockholm.

Att kvinnor haft rösträtt i bara ett sekel har uppmärksammats en del nu när det gått hundra år. Vi kan läsa om många mäns förakt för de kvinnor som krävde sin medborgarrätt. Så var det också för männen.

Att arbetarklassen skulle hålla sig underdånig ingick i samhällsordningen. Lönerna kunde sänkas när vinsterna minskade och i en lång rad strejker visade arbetarna sitt missnöje. Men oftast till ingen nytta, tvärtom blev många svartlistade. Flera fackligt aktiva fick hjälp av sina kamrater att emigrera sedan de inte längre kunde få arbete i Sverige. Mellan 1870 och 1914 utbröt över 3 000 strejker, större och mindre.

Nya jobb kom och gamla jobb försvann. Yrkesbeteckningarna ändrades inte lika mycket som arbetets innehåll. Smeder fanns förr och fanns på industrierna men givetvis var det skillnad på att smida en plog i gårdssmedjan och att göra delar till de nya loken på en mekanisk verkstad. Bysmeder övergick också till att bli reparatörer på mindre verkstäder. Andra blev rörmokare, ett nytt yrke när moderna hus började byggas som en följd av industrialiseringen.

Sömmerskor arbetade på fabrik, de sydde plagg efter plagg, alla likadana, på konfektionsfabrikerna. Spinnare och vävare arbetade i textilfabrikerna. Inom metallindustrin arbetade svarvare och svetsare. Före industrialiseringen fanns inga elektriker.

Arbetarnas och arbetarrörelsens historia är väldokumenterad och den är omskriven i litteraturen, av Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Per Anders Fogelström , Eyvind Johnson med flera arbetarförfattare. Läs och begrunda!

 Nedanstående bilder kommer från boken "Arbetets söner" från 1906, som finns på Projekt Runeberg.

Liljedalsskogen

korsettfabrik

Halda

Rorstrand

Standard

 

Fortsätt läs mer
394 Träffar
5 Kommentarer

Förkortningar och vägledningar

Idag blir det ett kort och snabbt tips om förkortningar m m. Riksarkivet har en pdf-fil på nätet med förkortningar som användes i folkräkningarna och förmodligen också i kyrkböcker. Länk.

Dessutom vill jag tipsa om Riksarkivets många guider och vägledningar som är tillgängliga på hemsidan. De är bra hjälpmedel när du letar i andra arkivhandlingar än kyrkböckerna.

Vägledningar berättar om vilken information arkivhandlingarna innehåller och hur det är organiserat. De är gjorda av Landsarkivet i Uppsala. Länk.

Guiderna är lite mer kortfattade. Det finns bl a en guide till domböcker men i övrigt är det kanske lite mer ovanliga arkiv. Länk.

En sida med vägledningar enbart till krigsarkivets bestånd. Länk.

Det här är nog mitt kortaste blogginlägg hittills, misstänker jag. Just nu räcker tiden inte riktigt till allt jag har planerat och vill göra men det här hoppas jag kan vara till någon hjälp för andra släktforskare.

arkiv

Det finns så många arkivhandlingar att läsa i och ibland kan vi behöva hjälp att hitta i arkiven. Eget foto.

Fortsätt läs mer
755 Träffar
0 Kommentarer

Bengtas bröder i Skärbäck

Idag är det den 16 april 2022. Den 16 april 1792, för exakt 230 år sedan, dog min mormors farmors mormors mor Bengta Nilsdotter. Två andra i min mammas släkt som dött den 16 april är Olof Persson (1738) och hans svärfar Götar Andersson (1705). Nej nu ljuger jag, för det är deras begravningsdatum. Och så har jag min morfars farmor Anna Christina Svensdotter som dog på samma datum 1906 och begravdes lite senare.

Men nu handlar det om Bengta Nilsdotter. Hon blev inte ens 45 år, för hon föddes den 7 maj 1747. Hon dog i lungsot, som så många andra.

Gellared

Bengtas död den 16 april 1792 i Gällareds dödbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Med sin make Bengt Nilsson och barnen Jöns, Kristina, Nils och Inger bodde hon på en gård i Övre Berg i Gällared i Halland. Yngsta dottern Inger är min ana, hon var sex år när hennes mor dog.

Det är förfärligt tragiskt med en sådan för tidig död, oavsett hur vanligt det var. Samtidigt är det detta som gjort det möjligt att hitta varifrån Bengta kom. I husförhörslängderna står bara när hon var född, inte var. Och hon var varken född i Gällareds socken, i pastoratet eller i de närmaste grannsocknarna. Nej, vi får ta oss nästan tre mil bort till Skärbäck i Sibbarps socken längre västerut. Och Sibbarps kyrkoarkiv är ett riktigt sorgebarn, där saknas ministerialböcker från 1762 till 1861. Husförhörslängder finns från vissa år under den här tiden och kontinuerligt från 1840.

När Bengta dog var barnen omyndiga. I bouppteckningen efter Bengta står det att barnens morbröder Nils Nilsson och Anders Nilsson i Skärbäck i Sibbarps socken var med och bevakade barnens rätt, plus deras morbror Per Nilsson i Grimetons socken. Det var den lilla pusselbiten som behövdes för att få veta varifrån hon kom. För där går det att hitta Bengta och hennes bröder i en familj i Skärbäck, inklusive hennes födelse i Sibbarp 1747. Där finns hennes släkt dokumenterad i kyrkböcker och mantalslängder i ytterligare fyra generationer bakåt.

Sibbarp

Husförhörslängd från Sibbarp i slutet av 1760-talet. Bengtas familj i Skärbäck med hennes föräldrar Nils Bengtsson och Karin Andersdotter, bröderna Nils, Per och Anders som nämns i bouppteckningen och ytterligare två bröder som hette Lars och Bengt. Bildkälla: Arkiv Digital.

Utan den här noteringen i bouppteckningen lär jag inte ha hittat henne. Fast det hade jag förstås, om jag hade väntat tills jag fick tillgång till databasen Hallands befolkning. Som medlem i Hallands Släktforskarförening ingår den i medlemsförmånerna och publicerades på nätet för några år sedan. Ett fantastiskt bra hjälpmedel. Dessutom har släktforskarna som arbetat med boken "Gällared - Folk och bosättningar" hittat henne på samma sätt, det har jag senare sett.

Byn Berg där Bengta bodde under ett par decennier i sitt korta liv består av två delar, Övre Berg och Yttra Berg. Yttra Berg är naturreservat och där finns äldre byggnader kvar. Kanske var det ungefär så det så ut i Övre Berg också. 

Yttra Berg Arkland

Bild från naturreservatet Yttra Berg, som verkar vara ett stenrike. Bild från Wikipedia, foto: Arkland. Fler bilder finns på länsstyrelsens hemsida.

Fortsätt läs mer
416 Träffar
0 Kommentarer

Vänner i förening

I torsdags kväll var jag på styrelsemöte i vår lokala släktforskarförening, Västerås Släktforskarklubb, där jag är sekreterare. Det är så roligt att träffas, efter de här två åren med pandemirestriktioner och digitala möten. Så kvällen blir gärna lång för släktforskare har ju så mycket att prata om. Även om vi följde dagordningen blev det en hel del stickspår ut i våra egna släktforskningar och släkthistorier. Och det är så intressant. Det gör inget att kvällen blir sen.

Här i Västerås hade vi snöstorm i torsdags kväll så vi, ledamoten som jag samåkte med och jag, vi slirade hem i krypfart för att inte tappa vägfästet i gathörnen. En bil framför oss var på väg ner i diket men lyckades räta upp sig igen. Och hela fredagen fortsatte snöandet. I sådant aprilväder passar det bra att släktforska.

Med det här vill jag bara slå ett slag för föreningsengagemang. De flesta vänner jag har, de har jag träffat genom föreningar. Så snart jag hade börjat släktforska för tolv år sedan blev jag medlem i Tjust Släktforskarförening i Västervik, där jag bodde då. Och så fort vi flyttat till Västerås 2019 gick jag med i släktforskarföreningen här. Så klart.

Så glad jag är över dessa föreningar. Så väl mottagen jag blivit och så många trevliga släktforskare jag träffat. Därför känns det också bra att kunna ge tillbaka, ställa upp på uppdrag och aktiviteter. Nu är jag aktiv i tre släktforskarföreningar (sekreterare och redaktör för medlemsblad) och medlem i ett antal till.

utflykt2019

Utflykt med släktforskarvänner från Tjust Släktforskarförening i Bråbygden i maj 2019. Eget foto.

regionarkivet

Studiebesök på Regionarkivet i Västerås i höstas, ordnat av Västerås Släktforskarklubb. Eget foto.

Det är inte bara kontakten med släktforskare som är bonus, medlemskap kan t ex också ge tillgång till databaser och register bara för medlemmar.

Det ska inte bli något långt tjatande om detta men jag vill verkligen inspirera dig som släktforskar att bli medlem i en förening, om du inte redan är det. Det ger så mycket.

Nu är det dags att läsa kyrkböcker igen.

Fortsätt läs mer
555 Träffar
2 Kommentarer

Hitta platsen i NAD

Om du släktforskar i andra trakter än där du bor och har växt upp kanske du funderar på var orten och socknen ligger, vilket härad den tillhörde, den kommun den ingår i idag med mera. Vill du t ex ha tag i arkivhandlingar från socknens skolarkiv är det den nuvarande kommunens arkiv du ska kontakta.

I Nationella Arkivdatabasen (NAD) kan du söka på orter. En sökning på min mammas hemsocken Okome ger träffar på Okome pastorat, Okome kommun 1863-1951, Okome församling, Vessigebro kommun 1952-1970, Faurås härad, Falkenbergs fögderi från 1946, Falkenbergs kommun från 1971, Norra Hallands båtsmanskompani 13, både Varbergs fögderi och Halmstads fögderi från 1720, och till slut Hallands län från 1720.

Klickar jag sedan vidare på t ex Okome kommun kommer jag till "Visa poster kopplade till Okome församling" och får då en lång träfflista med alla möjliga poster, t ex föreningsarkiv, inspelade intervjuer hos länsmuseet och annat.

Klickar jag på posten "Okome församling" ser jag alla administrativa enheter den tillhört, t ex kontrakt, stift, polisditrikt, domsaga mm.

Okome2

Sågen i Okome som min morfar tog över 1928. Eget foto 2004.

Det finns också andra sätt att orientera sig geografiskt i NAD. Vill du t ex veta var en sockens skolarkiv finns söker du på skolan i NAD och då får du i träffen information om vilken kommun som är arkivbildare.

Min farfar och hans syskon växte upp i Västra Tunhems socken i Västergötland. Om jag vill se deras skolbetyg söker jag efter Västra Tunhems kommuns skolarkiv och får en träff på skolarkivet 1863-1951. När jag gått in på den posten kan jag också gå vidare till en beskrivning som ger mycket information om skolorna och skolarkivet. T ex att Södra skolan är hembygdsgård sedan 1936, bra att veta om jag vill leta upp den. Eller att Rånnums skola från 1866 blev Vargöns skola 1917.

Fortsätt läs mer
1193 Träffar
0 Kommentarer

Kolla i Polisunderrättelser

Hittar du en släkting där prästen antecknat något i husförhörslängden som får dig att förstå att släktingen suttit i fängelse, då kan Polisunderättelser vara en hjälp för dig att hitta mer information. Polisunderrättelser är tryckta häften som ger besked om lösdrivare, frigivna fångar och efterlysta personer. Dessa gavs ut tre gånger i veckan från 1879 till 1982. Årgångarna fram till 1951 finns hos Arkiv Digital. På Facebook finns också en grupp där du kan få hjälp med sökning.

Ett slumpvis valt exempel är Georg Kornelius Jansson, född 1871 i Norrköping. 1897 bodde han i Linköpings Domkyrkoförsamling och i församlingsboken AIIa:3 sidan 1448 finns antecknat att han "saknar medborgerligt förtroende 1 år från 3/2 1897". Det innebär att han avtjänat ett straff och efter fängelsetiden även straffats med ett års förlust av medborgerligt förtroende. Det kan ju också finnas mer information om t ex när domen fallit och vad brottet gäller. Här får vi inte veta så mycket men mer information finns i andra arkivhandlingar. Börja med att titta i Polisunderrättelser.

Polisunderrättelser hittar du i arkivtypen Tryckt litteratur hos Arkiv Digital, eller sök efter Polisunderrättelser i Arkivsökning. Sök först reda på registret för perioden 1896-1900. Registret är ordnat i bokstavsordning så vi hittar honom under Jansson på sidan 155:

 register

Där står det 14,6 i kolumnen för 1897. Det betyder att han förekommer i Polisunderrättelser nr 14 detta år, i avdelning 6. 1897 års upplaga hittar du lite längre ner i listan. Gå till nr 14, avdelning 6:

 nr14

Här får vi veta att han straffats för förfalskning, förlusten av medborgerligt förtroende bekräftas, han har skrivits in den 17 december 1895 och frigivits den 3 februari 1897 från Länsfängelset i Linköping. Med hjälp av dessa uppgifter kan du hitta honom i fängelserullorna i Linköpings länsfängelses arkiv och där finns troligen också datum för domen så att du kan läsa mer i domboken.

 

Fortsätt läs mer
746 Träffar
2 Kommentarer

Trassliga släktförhållanden

Nu blir det lite halländsk släkthistoria.

Omkring 1630, när Halland var danskt, föddes en pojke som fick heta Arvid. Hans far hette Olof, eller snarare Ola som var den danska varianten. Någon gång före 1662 blev denne Arvid Olsson bonde på en av de två gårdarna i Skärvered i Askome socken i mellersta Halland. Han var troligen gift med Anna Gudmundsdotter.
På 1680-talet fick de en ny granne när Sören Andersson blev bonde på den andra gården. Sören hade gift sig med Karin Arvidsdotter, född omkring 1650. Trots sitt namn verkar hon inte ha varit dotter till vår Arvid Olsson. I stället kan hon ha kommit från Askome kyrkby där det vid mitten av 1600-talet fanns en bonde som också hette Arvid Olofsson.
Arvid Olsson i Skärvered hade också en dotter som hette Karin men hon gifte sig med en bonde i grannsocknen Gällared, en man som blev dräpt av sin granne efter ett bråk 1699.

1650

Karta från 1650. Skärvered ligger vid den gröna pricken. Floden på kartan är Ätran. Uggemo vid kyrkan norr om Ätran är min mammas hemsocken Okome. Bildkälla: Riksarkivet.

Tidigare hade granngården i Skärvered brukats av Bengt Olsson, som jag tror var bror till Arvid eftersom de hade samma patronymikon och hade var sin likvärdig gård. Bengt dog omkring 1677, enligt mantalslängden. Arvid ser ut att ha brukat båda gårdarna själv tills Sören tog över omkring 1685.
Det här är före kyrkböckernas tid så uppgifterna kommer från mantalslängderna. Askome sockens äldsta kyrkbok är daterad 1690-1825. En lång period men eftersom det är en liten socken är boken ändå inte så tjock.
Arvid Olsson, född som dansk, är min förfader på min morfars sida. Halland blev svenskt 1645, först på 30 år och permanent från 1658. I mitt släktträd har jag drygt 50 personer födda i Halland på dansktiden.

Nu blir det lite trassligt med släkthistorien.

Sören Andersson och Karin Arvidsdotter hade en son som hette Anders och en dotter som hette Malena. Föräldrarna dog 1697 respektive 1698 och sonen tog över gården. År 1700 gifte han sig med Karin Håkansdotter. Anders dog 1706 och Karin, som då var 28 år, gifte om sig med Olof Eskilsson som troligen kom till Skärvered från grannsocknen Drängsered.
Karin Håkansdotter och Olof Eskilsson fick 1708 en son som hette Anders. Samma år föddes Bengta som var dotter till Malena Sörensdotter och hennes make Olof Stensson, som bodde i Vessige. Bengta gifte sig 1732 med Anders Olofsson från Skärvered och de två fick dottern Anna 1739, som är min morfars farfars farmor. Anders Olofssons mor var alltså svägerska till Bengtas mor genom sin förste make.
Anna Andersdotter gifte sig med Mårten Torstensson, född 1744 och barnbarns barnbarn till dansken Arvid Olsson i Skärvered. På så sätt har jag släkt från båda gårdarna i Skärvered fast det gått omvägar via andra byar och flera generationer.

Så här ser släktskapet ut:

antavla1

IMG 5321

Skärvered ligger vid Ätran. Bilden är tagen en sommarkväll 2018 alldeles intill gårdarna. Jag står vänd norrut här. Eget foto.

vigsel1700

Anders Sörenssons vigsel med Karin Håkansdotter i juni 1700. Bildkälla: Arkiv Digital.

1663

På raden längst ner i mantalslängden från 1663 står det att Bengt och Arvid var bönder i Skärvered. Bildkälla: Riksarkivet.

Fortsätt läs mer
624 Träffar
2 Kommentarer

Vad ska jag ta med mig?

Vad skulle du ta med dig av släktklenoder eller din släktforskning om det blir tal om evakuering? Är det givet att enbart mat, varma kläder och fulladdad mobil är det enda som ska vara i nödväskan? Jag kan inte riktigt släppa tanken på den oroliga omvärlden och när vi nu börjar kolla var skyddsrummen finns och att vi alla ska ha en krislåda, så kommer tanken även på sådant här.

En del flyktingar under andra världskriget lyckades uppenbarligen få med sig en del äldre fotografier, det ser vi i litteraturen och andra vittnesmål. Fotografier på de anhöriga, ja det känns naturligt för mig också att vilja bevara. Idag har jag dem i mobilen, med några tusen bilder på barnbarnen.

Saker, hur gör jag med dem? Kan jag få med mig något litet? Min morfars mors sammetsklädda psalmbok som hon fick i förlovningspresent av sin kommande make 1877? Den är liten och nätt och får plats i fickan. Men ska den utsättas för de strapatser en evakuering kan föra med sig? Duken som min pappa broderat? Min mammas skolbetyg? Eller ska jag bara lämna allt och hoppas att vi någon gång kan komma tillbaka till ett oskadat hus?

evakuering

Morfars mors psalmbok från 1877 och duken min pappa broderat (svepasken har han också gjort), ska jag ta med mig dem i händelse av evakuering eller flykt?

Har du tänkt på detta? Vad skulle du ta med dig av arvegods och foton? Inget alls? Det mesta?

Även om det känns väldigt overkligt att över huvud taget börja tänka så här, så kan ju verkligheten förändras väldigt snabbt. Det går inte att ta för givet att vi kan leva i trygghet för evärderlig tid.

De senaste 10-12 åren har jag ägnat mig åt släktforskning dagligen och stundligen. Sedan 2012 har jag arbetat som uppdragsforskare, så det betyder väldigt mycket för mig. Jag har all min forskning i min dator (inte i molnet) och med backup på externa hårddiskar har det känts ganska säkert. Men vad vet jag om framtiden? Kommer jag över huvud taget att ha en fungerande dator om ett år. Jo, det tror jag, för jag vill inte tro att krissituationen vi befarar faktiskt kommer. Jag vill tro att allt är som vanligt då.

Fortsätt läs mer
798 Träffar
0 Kommentarer

Författare och flykting

Liksom många av er är jag bedrövad, förskräckt och chockad av Rysslands krig mot Ukraina. Visst kunde vi förstått att det var på väg men hoppet är det sista som överger människan och jag vet inte hur många gånger jag den senaste tiden uttalat orden "men det kan han väl ändå inte...". Men det kunde han.

Det mesta jag vet om Ryssland har jag lärt mig av Ania Monahof. Hon kom som ryskt flyktingbarn till Sverige 1945, 15 år gammal och tillsammans med sin mor, lillebror och andra släktingar. Här blev hon kvar och har skrivit flera böcker om sitt liv och inte minst sin släkthistoria. Under 1980- och 1990-talen bodde hon i Loftahammar och Gamleby och då träffade jag henne flera gånger i mitt arbete som journalist i Västervik.

Ania Monahof är en god människa som inger hopp. Det är fruktansvärda historier hon berättar om sin uppväxt i krigets Leningrad och i sin släkthistoria. Ändå orkade hon tro på livet och på människorna och vår överlevnad i svåra tider. Vi har inte haft kontakt på många år men jag är övertygad om att hon har sin glöd kvar.

Det starkaste intrycket jag har från mötena med henne är hennes kamp för fred och för att barn ska få växa upp utan krig. Det hade hon med sig från barndomen och det hon varit med om då. I en intervju om hennes författarskap sa hon "Jag skriver också för att berätta om livet som flykting, för oss som lever här idag. Jag vill berätta vad det innebär att fly från sitt land för att komma undan kriget, för att rädda sin familj, sina barn."

Varje gång vi träffades talade hon om detta. "Något så fasansfullt som kriget får aldrig hända igen" har jag som citat i en rubrik. Men nu har det hänt igen. (Och inte bara nu i Ukraina utan många gånger på olika håll i världen sedan den intervjun 1988.)

Ania1

En av flera artiklar jag skrivit om Ania Monahof i Västerviks-Demokraten.

Ania2

Läs hennes böcker! Hennes tre första böcker handlar om hennes eget liv (de två till vänster på bilden). I sina senare böcker (de två till höger på bilden) skriver hon också om sin mors släkt i Ingermanland i flera generationer tillbaka.

Ania3

I den första av hennes böcker har hon skrivit en dedikation i mitt exemplar: "För freden och kärleken och barnen."

1983 läste jag ryska på kvällskurs på ABF i Västervik, med Ania Monahof som lärare. Hon undervisade också på folkhögskolan och vi som gick på ABF-kursen fick möjlighet att följa med folkhögskoleeleverna på en studieresa till Leningrad i februari 1983, med Ania Monahof som reseledare. Det är mitt enda besök i Ryssland, eller Sovjetunionen som det var då.

Vi var på cirkus och på Eremitaget, gick på kafé och träffade också en av hennes släktingar, en kvinna som var operasångerska. Jag hann också med ett hemligt möte med en dissident, men det är en annan historia.

Sedan dess har jag aldrig återvänt, och kommer sannolikt aldrig att göra. Nu hoppas jag bara på fred i Ukraina.

Vet ni att Sverige var invaderat av Ryssland för drygt 200 år sedan? Den 22 april 1808 landsteg ryske amiralen Bodisco med sina mannar i Grötlingbo på södra Gotland. Då pågick finska kriget och svenska försvaret var i Finland så landshövdingen på Gotland beslutade att inte bjuda motstånd utan kapitulera. I tre veckor pågick ockupationen och inte ett liv gick till spillo. Sedan seglade ryssarna hem. Amiral Bodisco kunde ryssarna ha haft som ledstjärna idag.

 

Fortsätt läs mer
524 Träffar
2 Kommentarer

Sökandet efter Frida

Berthold Grünfeld kom till Norge 1939 som flyktingbarn och klarade sig med nöd och näppe undan förintelsen. Han var född 1932 i Bratislava i Tjeckoslovakien och hans mor var judinna. Hon hette Frida Grünfeld.
Under Tysklands ockupation av Norge fick han fly på nytt, tillsammans med andra judiska barnhemsbarn i Norge, och bodde några år i Alingsås.

Bertholds dotter Nina Grünfeld har skrivit en mycket läsvärd bok om sin farmor, som inte bara är en berättelse om ett gripande livsöde. Den kan också ge tips och råd till den som släktforskar om släktingar som levt under första halvan av 1900-talet i framför allt Tjeckoslovakien.

Berthold Grünfeld återvände till Norge och där bor hans dotter. Boken heter "Frida – Min okända farmors krig" och kom ut i Sverige i maj förra året. Hon visste från början inget om sin farmor och berättar både om henne och om sökandet efter henne i framför allt tjeckiska och slovakiska arkiv. Hon berättar om hur hon gått tillväga, om vilka handlingar hon kunnat få fram och svårigheterna med att få hjälp på arkiven där. På slutet finns källor, lista på använda arkiv och tips på litteratur.

Utöver detta är det en riktigt berörande berättelse, välskriven, spännande och förfärlig.

Frida bok

Boken plus ett av suppslagen i boken, med bild på Frida Grünfelds adresskort från stadsarkivet i Prag.

Fortsätt läs mer
564 Träffar
2 Kommentarer

Mer information i alternativ källa

Brukar du läsa i församlingsutdragen som skickades till Statistiska Centralbyrån? Om inte, då är mitt råd att du tittar där. Där kan det finnas mer information än vad det står i husförhörslängden eller församlingsboken, trots att det ska vara ett utdrag.

Hur ofta det är så här vet jag inte, själv har jag bara ett exempel. Men finns det ett så finns det nog fler. Det är tack vare min släktforskande svägerska Lisbeth Johansson som jag blivit varse detta. (Tack, Lisbeth!)

Mitt exempel är min farfars far och syster. Farfars far hette Johan Olausson och bodde i fastigheten Nyborg i Nordkroken i Västra Tunhems församling i Västergötland. Han var född 1847 och hade blivit änkling 1895. På 1930-talet hade alla de vuxna barnen utom dottern Emma lämnat hemmet. Här finns de inskrivna i församlingsboken 1920-1932:

kyrkbok

Där finns ingen uppgift om hur Emma försörjde sig. Hennes far kallas diversearbetare. Bildkälla: Arkiv Digital.

I församlingsutdraget från 1930 (bildkälla: Riksarkivet) får vi veta mer:

utdrag

Här ser vi att Emma var sömmerska. Hennes far var f d pappersbruksarbetare, vilket jag känner till sedan tidigare. Han arbetade på Vargöns bruk.

Vad Emma arbetade med har jag funderat på, men aldrig haft en tanke på att läsa i församlingsutdraget. De utdragen har jag tidigare bara använt när kyrkböcker saknas i en församling, t ex efter en brand.

Kanske finns det fler arkivhandlingar som har kompletterande information. I folkräkningen 1940 kallas Emma f d hushållerska, så den gav inget svar. Men för andra personer kanske det finns mer information där.

Här finns församlingsutdragen hos Riksarkivet.

Fortsätt läs mer
794 Träffar
0 Kommentarer

Hur såg det ut på gården?

Idag anknyter jag till Mats Ahlgrens senaste blogginlägg. Han skriver om en försäljning av en fastighet och skriver att det inte är direkt kopplat till släktforskning. Jag håller inte med, för jag tycker att det i allra högsta grad är släktforskning att forska om fastigheter som släkten ägt och bebott. Så jag är bara glad att Mats ändå skriver om detta.

Det fick mig i alla fall att fundera lite över vad släktforskning egentligen är. Jag har full förståelse för att många släktforskare kanske menar att det är att ta reda på namn, födelsedatum och födelseort för förfäder och förmödrar. Men jag tycker att det är så oändligt mycket mer.

Persondata (namn, datum och platser) är förstås grunden, det är det vi behöver veta för att alls kunna hitta någon information. Men sedan tillkommer allt det andra. Var bodde de? Vad arbetade de med? Ägde de eller hyrde de sin bostad? Var de fattiga eller rika? Dömda för brott? Sjukliga? Allt det där som ger lite liv åt historien. Jag vill ju veta så mycket som möjligt om dem.

Så fastighetsforskning är en viktig del av släktforskningen. Fortfarande är ju vårt boende en av grundstenarna i livet. Vi lägger mycket kraft och tid på våra hem, och massor av pengar. Även om de gamla släktingarna levde under andra förhållanden och livsvillkor var hemmet säkert viktigt. Därmed är det också viktigt för mig som släktforskare.

Per Lindberg Lansmuseet Gavleborg XLM U08640

En okänd familj vid sin gård i Hälsingland 1896. Foto: Per Lindberg. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg.

1M16 2018 6 93 A

Mor med sex barn utanför sitt torp. Eller var det en backstuga? Ägde hon fastigheten? Stod huset på ofri grund? Allt sådant vill jag förstås veta om mina gamla släktingars boställen. Foto: Isidor Jonsson. Bildkälla: Västergötlands Museum.

Att äga jord och att ha tillgång till jord var länge grunden för en familjs försörjning. Att få veta så mycket som möjligt om gården är därför intressant, tycker jag. Hur stor var den? När köptes den? Hade den gått i arv? Var det mest odlingsjord eller betesmarker? Svaren på frågorna kan finnas på flera ställen, t ex i protokoll från storskifte och laga skifte, i fastebrev, köpebrev, lagfarter, brandförsäkringshandlingar, bouppteckningar och testamenten.

I Halland, där jag har större delen av min släkt, gjordes en inventering 1729 där socknarnas alla hemman beskrevs och skickades in till länsstyrelsen. Numera finns denna sammanställning, kallad "Hallands landsbeskrivning 1729", utgiven som bok i flera band. Den är en rik skatt för oss som släktforskar. Kanske finns det andra liknande sammanställningar i andra delar av landet.

NMA.0033041

Hur såg det ut hemma hos släkten? Det skulle jag bra gärna vilja veta men från de allra flesta hem finns inga fotografier. Däremot kan det finnas beskrivningar av t ex inventarier i bouppteckningar eller beskrivningar av kök och eldstäder i brandförsäkringshandlingar. Foto: Gösta Berg. Bildkälla: Nordiska Museet.

Fortsätt läs mer
1051 Träffar
4 Kommentarer

Vad dog de av?

Ibland råkar man ju på svårtolkade dödsorsaker i dödböckerna. Då menar jag inte att prästen har en svårläst handstil utan snarare att det är svårt att förstå vad dödsorsaken var. Du som släktforskar har nog med tiden lärt dig att sjukdomar hade andra namn förr.

Exempel på vanliga sjukdomar och dödsorsaker:
Håll och styng = lunginflammation
Rödsot = dysenteri
Vattusot = ödem
Nervfeber = tyfoidfeber
Ältan = rakitis (engelska sjukan)

Dagens namn på äldre tiders vanliga sjukdomar går ju som regel att få fram genom Wikipedia eller andra ställen. Och så finns boken "Gamla tiders sjukdomsnamn" i Rötterbokhandeln.

Värre kan det vara med dödsorsaker på 1900-talet, när prästen skrev in de latinska benämningarna som läkaren skrivit på dödsattesten. Här om dagen råkade jag på dödsorsaken "Cardiopathia hyphoscoliotiea (nomenkl 3070), Bidr. Polyarthritac + Endocardit ac." i en dödbok från 1944.

Efter lite googlande tror jag mig förstå att "cardio" betyder att det är något med hjärtat, hjärtsjukdom eller hjärtfel. På DDSS läser jag att Endocardit betyder "inflammation i hjärtats innerhinna". Jag drar också slutsatsen att Socialstyrelsen eller Statistiska Centralbyrån hade en nomenklatur med benämningar för olika dödsorsaker med ett nummer men jag har inte hittat någon förklaring till vad 3070 innebar.

För den släktforskare som själv är sjukvårdskunnig kanske detta snart är löst, men för oss andra kan det vara svårt.

För dig som inte har boken om äldre tiders sjukdomar tillhands så kan DDSS databas (gjord av Landsarkivet i Lund) säkert vara till stor hjälp. Dern är omfattande och sökbar. 

Urshult gravar

Vad dog man av förr i tiden? DDSS sökbara databas kan ge svar. Bild från Urshults kyrkogård i södra Småland. Eget foto.

Fortsätt läs mer
1211 Träffar
5 Kommentarer

Oro i kyrkan

Ni vet ju att våra gamla släktingar var tvungna att gå i kyrkan eftersom det var lag på att alla skulle gå i kyrkan i Sverige förr i tiden. Om det var en stor församling kunde de som bodde långt bort slippa ifrån tvånget en del helger. Jag antar att tvånget försvann 1858 när frikyrkor blev tillåtna, men vet inte säkert. Enligt 1686 års kyrkolag kunde man varnas och få böta om man inte gick i kyrkan eller undanhöll sitt husfolk från att gå i kyrkan.

Den kristna tron var stark och många ville gå i kyrkan. Föreställningen om att inte tro på Gud existerade väl knappt på 1600- och 1700-talet, tror jag.

Vi har ju också fått lära oss att det var på kyrkbacken före och efter gudstjänsterna som sockenborna träffades, pratade, skvallrade och kom överens om diverse affärer. Men hur skötte de sig inne i kyrkan? Satt de som tända ljus och lyssnade andaktsfullt till Herrens ord?

Många, men inte alla, gjorde det.

Svartra

Svartrå kyrka i Halland. Här har sockenborna ända från 1100-talet kunnat samlas, skvallra, bråka, lyssna på predikningar och kungörelser. Kanske var det en och annan som somnade ibland och kanske t o m någon som mådde så illa att frukosten kom upp. Eget foto.

Historikern Göran Malmstedt på Göteborgs universitet har skrivit boken "Bondetro och kyrkoro" (Nordic Academic Press 2002). Han har bland annat läst i domkapitlens arkivhandlingar om inkomna klagomål från präster som gäller hur sockenborna skött sig i kyrkan under 1600-talet. Det handlar om folk som trätte och kivades under högmässan, folk som var berusade och en del som till och med spydde i kyrkan, folk som sprang ut och in och störde ordningen, avbröt prästen, kom för sent eller gick för tidigt, somnade och började snarka. Det verkar kunna ha gått minst sagt livligt till ibland. Så där skulle vi väl aldrig göra idag...

Det här är intressant, tycker jag. Det ger lite kött på benen i min släkthistoria och jag kan föreställa mig hur en liten del av deras vardag såg ut. Kanske var mina gamla släktingar de som bråkade? Eller de som hyssjade? Det vet jag inte.

Sala

Säkert var det en och annan av sockenborna som försökte undkomma prästens blick när de ibland trätte och blev högljudda. Kristina kyrka i Sala i Västmanland byggdes i mitten av 1600-talet. Eget foto.

I kyrkorna hade man bänklängder, det har ni nog stött på i de äldre minsterialböckerna. I bänklängderna fastställdes vem som skulle sitta var i kyrkan. Kvinnor till vänster på norra sidan och män till höger på södra sidan, i hierarkisk ordning så att de förnämsta satt främst. Detta kunde et bli bråk om ibland, en och annan som trängde sig före och vill ha en finare plats. Om sådana tvister finns det vittnesmål från hela landet, skriver Göran Malmstedt. En del av dem var seglivade och gick även till världslig domstol. Hur längde sådana längder gällde vet jag inte, men kanske en bra bit in på 1700-talet.

Våra förfäders och förmödrars liv var ju ganska annorlunda än de liv vi lever idag, med andra livsvillkor och förutsättningar. Idag håller vi låda på sociala medier, förr gjorde de det i kyrkan.

TillbergaKyrkbacken var det självklara stället fär människor utbytte nyheter och gjorde upp affärer förr i tiden. Tillberga kyrka i Västmanland, byggd på 1620-talet. Eget foto.

Fortsätt läs mer
748 Träffar
0 Kommentarer

Fynd bland bouppteckningar

1834 dog två av mina förfäder, Sven Torsson och Nils Svensson, som båda levde och dog i Grimetons socken i mellersta Halland. Deras bouppteckningar borde finnas i Himle häradsrätts arkiv och där har jag letat efter dem. Den enes hittade jag men inte den andres.

Men boken bjöd på andra fynd.

Det finns inget register till bouppteckningarna i Himle häradsrätt, åtminstone inte vid den här tiden. Däremot finns protokollen för de registrerade bouppteckningarna senare på 1800-talet i samma böcker som bouppteckningarna och fungerar då som register. Men i 1834 års bok är det bara att bläddra, sida för sida.

Jag brukar i första hand titta efter datum, att det är efter dödsdagen, och sedan namn eller ortnamn. När jag bläddrade mig fram hittade jag bouppteckningen efter min förfader Hans Nilssons andra hustru (som inte är min ana) eftersom jag kände igen torpnamnet. Givetvis kollade jag på den och fick då en intressant upplysning, nämligen att Hans Nilsson (som var död sedan 1819) var den som byggt upp torpstället och byggnaderna där änkan bodde kvar. Det är bra information till min släktbok som jag håller på att skriva, en liten detalj som säger något mer än bara födelse, vigsel och död.

bouppCharlottaLarsdotter

Hans Nilssons dotter Anna Lena berättade vid bouppteckningen efter sin mor att det var hennes far som byggt torpstugan. Bildkälla: Arkiv Digital.

När jag bläddrade vidare stötte jag snart på bouppteckningen efter en annan person, mannen som min farmors farmor Agneta Henriksson var gift med i sitt första äktenskap men som inte är min ana. Han hette Bengt Börjesson och även här fanns det mycket intressanta upplysningar eftersom han var en välbärgad bonde med egen gård medan hennes näste make var en fattig torpare. Det måste ha inneburit stora kontraster i hennes liv.

bouppBengtBorjesson

Min farmors farmors förste make Bengt Börjesson hade varit en förhållandevis välbeställd bonde när han dog. Bildkälla: Arkiv Digital.

Dessutom hittade jag ett par andra bouppteckningar från släkt till släkten. Den ena från ett barnbarn till en förfader och den andra en syster till en ingift svägerska.

Bouppteckningar kan ge mycket kött på benen när vi vill veta mer om våra släktingars liv. På senare år har väldigt många bouppteckningar digitaliserats och blivit lättare att hitta tack vare register. När jag började släktforska 2010 var det inte så, så detta är jag tacksam för.

Fortsätt läs mer
1098 Träffar
0 Kommentarer

Covid på Släktforskningen Dag

Idag är det Släktforskningens Dag och många föreningar ordnar publika arrangemang. Eller hade i alla fall tänkt att göra. Här i Västerås ställde vi in för ett tag sedan och nu i januari har jag fått meddelanden om det ena inställda arrangemanget efter det andra.

Så trist det är med pandemi... Men bra att vi inte är ute och smittar varandra.

Jag skulle hållit ett föredrag idag om fastighetsforskning, på Stadsbiblioteket i Västerås. Hade vi inte ställt in här så hade jag ändå inte kunnat genomföra detta för jag ligger sjuk i covid. Till slut fick även vi det i min familj. Vi är fyra sjuka vuxna, de andra tre har testat positivt och själv ska jag ta testet nu på morgonen. Men det är ingen tvekan. Lätt identifierade symptom, som jag ser det.

För mig blev det som en rejäl förkylning, och det är jobbigt nog. Förmodligen hade det blivit betydligt värre om jag inte hade tagit mina tre vaccinationer.

Här om dagen fick jag i mitt Facebookflöde reklam för Släktforskardagarna 2022 i Skövde. Det gillar jag förstås. Hoppas, hoppas... Tänk om det kunde bli möjligt att träffas igen, efter två förlorade pandemiår.

Ändå har vi släktforskare gjort bra ifrån oss, med hjälp av den digitala tekniken. Vi har haft digitala styrelsemöten, arbetsmöten och stämmor. Jag har hållit flera digitala föredrag och en kurs och det har fungerat bra. Vi har lärt oss. Vi sätter oss inte bara och väntar på bättre tider.

Under den här sjukveckan så har jag ändå försökt mig på lite släktforskning, det är ju svårt att släppa helt. Men den där coviden är på ett sätt värre än förkylning, för hjärnan blir trött också. Så jag vill inte ha detta igen, men så kan det ju mycket väl bli. Omikron är ju hur smittsam som helst.

Intresset för släktforskning har i alla fall inte minskat, tvärtom. Det verkar som om fler har börjat fundera på sin släkthistoria när man nu periodvis suttit hemma i social isolering. Jag har fått många fler kontakter med frågor och funderingar under pandemitiden, jämfört med tidigare. Och då gör en ju ändå något bra av det här dåliga, om en börjar släktforska.

gm.xx1738

Många verkar ha blivit nyfikna på sin släkthistoria under pandemin. Det här är ett okänt bröllopssällskap på ett foto från Museet i Gränna. (Bild: Public Domain).

Fortsätt läs mer
646 Träffar
2 Kommentarer

Mörker och kyla i husen

fotogenlampa

Fotogenlampan lyser fint i stugan men ger inte särskilt bra ljus. Eget foto.

Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Då var det ganska skumt i husen, framför allt under vinterhalvåret. Och värmen från spisen tog sig inte alltid ut i hörnen.

Min pappa växte upp i ett torp i Halland. De var åtta barn i torpstugan. Min farmors far bodde där också, han var änkling. Pappa föddes 1926 och de flesta av hans syskon var äldre. 1935, när stugan nog kändes trång, byggde farmor och farfar ett nytt bostadshus på tomten.

Torpet var friköpt och hade blivit ett småbruk. De nyodlade och förbättrade. Men el drog de inte in, det var fortfarande en onödig nymodighet i deras tid. 1940 brann huset ner och ett nytt byggdes, men inte heller då kostade de på elektricitet, det dröjde till slutet av 1940-talet. Kanske räckte inte pengarna.

Tänk att leva med bara några timmars ljus mitt på dagen under flera månader av året. Vara van vid att det alltid är lite skumt i rummet. En fotogenlampa lyser inte upp som elektriskt ljus. Man var van vid mörkret. Och det fanns de som var rädda för det starka och genomträngande elektriska ljuset, när det kom. Jag kan förstå dem.

Kan ni tänka er hur det var att leva i mörker och kyla på vintrarna? Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Säkert är det en del av er som läser detta som själva växt upp utan elektriskt ljus eller centralvärme hemma.

Mina första år i livet på 1950-talet bodde vi också i ett torp. Vi hade elekricitet men inte centralvärme och inte heller vatten inne. Min mamma har berättat att det kunde bli en ishinna på vattnet i hinkarna i köket under kalla vinternätter. När jag var fyra år flyttade vi till en nybyggd och modern villa, så själv minns jag inget av detta.

Idag är det brist på mörker i våra liv. Gatlyktor och ljus från fönstren runt om oss gör det svårt att se stjärnorna en klar vinternatt. Det kan jag sakna som stadsbo. Men kylan saknar jag inte, inte efter att flera år på 2000-talet ha bott i ett äldre vedeldat hus där det ibland på vintern kunde vara neråt 15 grader när vi vaknade på morgonen. Då var det bara att skynda sig ner i källaren och få fyr i pannan. Och så på med raggsockorna och ylletröjan tills värmen stigit några grader.

kakelugn

Visst är det mysigt med kakelugn när det knastrar från brasan. Men var det husets enda värmekälla blev det nog inte så varmt. Eget foto.

Fortsätt läs mer
503 Träffar
2 Kommentarer