När du läser det här sitter jag kanske i ett digitalt möte med en massa andra släktforskare. Det är släktforskarförundet som ordnar en samrådskonferens den här lördagen för oss som är aktiva i förbundets föreningar. Vi ska diskutera strategier för vårt kommande arbete, hur vi tar oss an framtiden.

I många föreningar, dock inte alla, har man fått vara med om ett minskande antal medlemmar på senare år. Ibland känner jag att pandemiåren är förlorade år. Inte bara att jag inte kunde vara med i mina barnbarns vardagsliv, utan också att vi föreningsanknutna släktforskare inte kunde ses och inte kunde upprätthålla den vanliga sociala kontakten. Digitala möten har vi tagit till oss, men det har inte alls varit som förr.

Vi tappar medlemmar kontinuerligt, många är äldre och lämnar jordelivet. Och under pandemin har det inte fyllts på i samma utsträckning som förut. Det har nästan blivit så att vi får vara glada för att minskningen inte är större än den är. Visst finns det föreningar som utgör undantag, men jag tror att det här scenariot är ganska generellt.

Nu är vi på gång igen i alla fall. Föreningsmötena tog fart redan förra året, men medlemmarna har visat en viss försiktighet. Pandemin är över men smittan och covid finns ju kvar. Så visst är det klokt att vara lite försiktig.

På Arkivens Dag i höstas hade vi i Västerås Släktforskarklubb släktforskarjour i stadshuset. Mycket folk, många frågor och väldigt roligt. Eget foto.

Varför ska man som släktforskare egentligen vara med i en förening? Arkivhandlingarna har digitaliserats och vi kan allihop sitta hemma på kammarn och forska. Det gör jag, hela tiden. Ändå är jag aktiv i tre släktforskarföreningar och medlem i betydligt fler. Det stora motivet är att jag vill ha kontakt med andra släktforskare. Jag vill prata om släktforskning. Jag vill hjälpa andra släktforskare i den mån jag kan. Jag vill lära mig av andra. Det är det jag har föreningen till och skälet till att jag lägger alla dessa timmar på ideellt föreningsarbete. Förmodligen är det så för de flesta av er som är med i släktforskarföreningar.

Det jag tycker är allra roligast är att vara med när vi har släktforskarjour. Om du inte känner till det så är det att vi släktforskare från en förening finns på plats på ett lokalt bibliotek eller i en föreningslokal och hjälper den som kommer dit med konkreta frågor om släktforskning. Det kan vara en utmaning men också spännande att inte ha en aning om vilka frågor jag ska möta när jag går till biblioteket den dagen. Frågorna kan handla om allt från att hitta hela tjocka släkten till att tyda vad prästen skrev 1689 eller var en viss gård låg på 1700-talet. Eller hitta den där släktingen som bara försvann ur kyrkböckerna. Jätteintressant, tycker jag.

Så föreningen är viktig. Kom med, du också!

Ombud från släktforskarföreningarna gör sina röster hörda vid förbundsstämman varje år. Bilden är från en votering under stämman i Växjö 2018. Att verka genom en förening är en del av demokratin, det är så vi kan vara med och bestämma om utveckling och framtida föreningsarbete. Eget foto.

Idag har jag ett boktips för er släktforskare – och alla andra. Det handlar om boken "När vi var samer" av Mats Jonsson, utgiven 2021.

Mats Jonsson har gjort en mycket intressant och läsvärd bok om sin släkt. Han berättar om sina förfäder och förmödrar i en serieroman. Fantastiskt bra gjort, tycker jag. Och inte konstigt att den blev nominerad till Augustpriset 2021.

I boken berättar han om hur han får veta allt mer om sin samiska släkt och vad som hänt i hans släkt. Det handlar både om vilka människorna var, deras livsvillkor och vad de utsattes för. En gripande historia och som blir en pusselbit i kunskapsförmedlingen om samerna. Nu har jag lärt mig lite mer om vår gemensamma svenska historia och hur den påverkat människor.

Det känns ju lite annorlunda att läsa en släkthistoria som serie, men det fungerar bra. Det gäller ju för oss som släktforskar att hitta olika uttryckssätt för att nå ut med vår historia, inte minst till yngre generationer. Fast jag är nog fördomsfull om jag påstår att serieformen bara skulle gillas av de unga, jag gillar den fast jag hör till en äldre generation. Men det är ett nytt sätt att berätta, och som blivit så bra.

I förra veckan såg jag det engelska amerikanska programmet "Who do you think you are?", avsnittet med Kate Winslet. Hon har förfäder från Halland på sin mors sida, men vi är inte släkt så vitt jag vet. Halland är ju stort och hennes antavla har publicerats i Hallands Släktforskarförenings medlemstidning. Men naturligtvis intressant att se en släkthistoria med internationell koppling hemifrån Halland.

Kate Winslet 2015. Foto: GabboT. Bildkälla: Wikimedia Commons. Originalbild, CC-licens.

En hallänning i hennes släkt är Alfred Lidman, född 1857, som var skräddare. Han emigrerade till Loindon där han blev skräddare på Savile Row och därmed gjorde en klassresa från sitt fattiga ursprung.
Kate Winslets halländska släkt består av arbetare på godset Sperlingsholm i Halland, far och farfar till skräddaren. Farfadern Anders Jonsson (1788–1832) var hästskötare och gift med Anna Christina Eriksdotter (f 1800). De hade barn som dog tidigt och när det blev svält och nödår stal Anders Jonsson potatis och hamnade i fängelse. Det var en familj som drabbades av mycket elände och Kate Winslet reagerar starkt på detta, med både chock, ilska och sorg.

För oss som släktforskar så är ju detta inget ovanligt. Men hennes reaktion i tv-programmet får mig att fundera över om jag genom släktforskningen blivit avtrubbad. Om elände blivit vardagsmat för att jag möter det så ofta i arkivhandlingarna.
Sådan vill jag ju inte vara, utan i stället en medkännande och empatisk människa även om eländet sedan länge har passerat. Men när man i husförhörslängd efter husförhörslängd möts av överstrukna småbarn och föräldrar som dött i förtid, så noterar jag det som fakta och fortsätter sedan sökandet bakåt. I stället skulle jag nog lite oftare behöva stanna upp och fundera mer på vad de torra noteringarna egentligen säger om det liv som de tidigare släktingarna levde och vad de utsattes för.
Arkiven berättar inte bara om födelse och död utan också om livet.

Skulle jag orka arbeta som släktforskare dagarna i ända om jag reagerade så varje gång? Troligen inte. Människornas liv var svårare förr, sjukdomar och svält skördade många liv och det går inte att undkomma detta i kyrkböckerna.

I Hallands Släktforskarförenings medlemstidning Hallandsfarares Information nr 127 (mars 2020) finns en antavla för Kate Winslets mormors morfar Alfred Lidman, född 1857 i Enslövs socken, han som emigrerade till London.
Antavlan sträcker sig i det längsta släktledet ända till generation 7 före Alfred Lidman, till Jöns Jönsson, död på 1650-talet i Stora Håkansryd i Långaryd och hans hustru Ingegerd Månsdotter. I samma generation finns också Per Jonsson, gift med Ingeborg utan efternamn och de bodde i Stora Rya i Långaryds socken.

Sperlingsholm i maj 2015. Foto: Jorchr. Bildkälla: Wikimedia Commons. Originalbild, CC-licens.

Det här är systrarna Tekla och Rut Larsson från Askome i Halland. Visst är det en fin bild på de två systrarna? Ett fint ljus i bilden. Den finns i en samling fotografier från Kållereds Hembygdsförening men vem som är fotograf är okänt. En ateljébild ser det ut att vara i alla fall.
Askome ligger i mellersta Halland och där har jag en hel del släkt. Men Kållered ligger söder om Göteborg. Där bodde de båda systrarna sedan de gift sig på 1920-talet.

Tekla och Rut var bondedöttrar från Askome. Tekla föddes 1902 och Rut 1898. Deras föräldrar Lars Johan Carlsson och Hilda Nikolina Eliasdotter hade en stor barnaskara på elva barn, födda 1885–1909. När Tekla och Rut var små var föräldrarna hemmansägare i Hansabo, som var deras fars föräldrahem. Sedan blev de arrendatorer, först i Smeagård och sedan i Lågastorp.

Fyra av syskonen emigrerade till Amerika men Tekla och Rut for till Göteborg. Först Rut, som var äldst. Hon blev sjukvårdsbiträde och arbetade kanske på sjukhus, men sedan återvände hon till Halland när hon fick anställning som sjuksköterskebiträde på sanatoriet i Fagered, det som senare kallades Liahemmet. Det har jag hört talas om under min uppväxt i Halland.
Under tiden hade Tekla flyttat till Gamlestaden i Göteborg och fått arbete som sömmerska. 1925 gifte hon sig med målaren Gunnar Karlsson från Kållered och de bosatte sig där. En dotter föddes 1928.
1927 kom Rut till KLållered och gifte sig med byggmästaren Arvid som då hette Bengtsson men 1929 bytte de efternamn till Benkel. Det verkar som om Arvid hade fler syskon som bytte efternamn samtidigt. Rut och Arvid bodde också i Kållered och fick tre barn. Rut och hennes man var engagerade i Kållereds Missionsförsamling, kanske var Tekla och Gunnar det också.
Rut gick bort 1961 och Tekla levde till 1972.

Egentligen är jag inte släkt med dem, bara släkt till släkten. Att jag berättar om de två systrarna beror på att jag såg bilden när jag sökte efter syskonbilder till ett tidigare blogginlägg. Och eftersom de kom från Askome blev jag naturligtvis nyfiken på om vi är släkt. Min morfars fars släkt kommer från Askome i många generationer, ända till 1600-talet.

Systrarnas farmor hette Johanna Gustava Andersdotter och var född 1826 på gården i Hansabo där familjen bodde när systrarna föddes. Deras farfar hette Carl Lorentz Larsson och föddes 1828. Han kom från Bengt Jonsgård i Askome socken. Hans mor hette Helena Svensdotter och hon dog i barnsäng 1837. Hans far Lars Nilsson, född 1798, gifte snart om sig med Anna Johanna Arvidsdotter, född 1811 i Skärvered.
Anna Johanna är syster till min morfars farfar Lars Arvidsson, född 1817. Där har vi min släktkoppling.
Men det kommer mer.

Carl Lorentz blev änkling 1871 och gifte om sig 1873 med Johanna Magdalena Andersdotter, född 1844. Hon dog 1876. 1878 gifte han om sig med Helena Andersdotter, född 1851. De två var systrar och deras mor var Olena Arvidsdotter som var syster till min morfars farfar Lars Arvidsson och därmed också syster till Carl Lorentz styvmor Anna Johanna Arvidsdotter.
Hänger ni med? Carl Lorentz gifte sig alltså med sin styvmors systerdöttrar. Några blodsband fanns alltså inte men det var ju nästan gifte inom familjen.
Med Johanna Magdalena fick han tre barn och med Helena fick han ett barn, då var han 50 år.
Följer vi släkten bakåt så hittar jag inga fler ingiften i min egen släkt, bara med närmaste grannarna till de gårdar i Myckilt och Bökås där min släkt bott på 1700- och 1600-talet.

Carl Lorentz verkar ha haft en svår barndom, sedan hans mor dött 1837, när han var nio år. Då blev hans morfar Sven Johannesson förmyndare för barnen. 1838 stämde han sin svärson för att denne försummat sönerna Carl Lorentz och Nils Severin. De fick inte mat nog att äta hemma utan åt när de var hos sin morfar så nu ville morfadern att deras far skulle betala för detta och för att de fått kristendomsundervisning, som de inte fick hemma. Detta nekade pojkarnas far till och vittnesuppgifterna var motstridiga, så åtalet ogillades. Om detta berättar släktforskaren Ingemar Rosengren i sin gårdsgenealogi för Askome.

I mina barns farmors släkt finns en dramatisk och sorglig del av släkthistorien. Det handlar om dråpet på Bonsarve i Vamlingbo socken.

När jag nyss hade börjat släktforska 2010 blev ett av de första projekten att utforska mina barns farmors släkt. Hon hette Maj (hon gick bort 1996), var född och uppväxt på Gotland. Hennes far kommer från gammal gotländsk släkt och hennes mors släkt kommer företrädesvis från Småland. Majs mors familj hade kommit till Gotland kring förra sekelskiftet.

Den här gotländska släkten tog mig framför allt till de södra delarna av ön och i vissa grenar långt tillbaka i tiden. Släkthistorien är mycket intressant, tycker jag.

Bonsarve gård i Vamlingbo socken på Gotland den 20 juli 1996. Foto: Jan Norrman. Bilden tillhör Riksantikvarieämbetet och finns med CC-licens på Wikimedia Commons.

Majs farmors mormors far hette Zachris Larsson. Han föddes 1758 på gården Bonsarve i Vamlingbo. I Vamlingbo kyrkoarkiv är den äldsta husförhörslängden från 1756–1759. Där hittade jag Zachris familj på sidan 11. Den bestod av hans farmor änkan Malena Zachrisdotter, hans föräldrar Lars Hansson och Brita Jacobsdotter och hans syskon Hans, Jacob, Malena och Lars. Zachris var yngst. Båda hans föräldrar och hans farmor dog på bara några år, innan Lars fyllt 6 år. Någon dödbok finns inte bevarad från den här tiden och jag kände på mig att det var något som hade hänt. Men vad, det visste jag inte. I min första version av släktberättelsen skrev jag:
"Redan när Zachris är ett år gammal dör hans far och året därpå hans mor. Fyra år senare dör hans farmor Malena Zachrisdotter, som bor på gården. Vad var det som hände? Det finns ingen dödbok bevarad från den här tiden i Vamlingbo kyrkoarkiv. Kanske fick de lungsot eller någon annan sjukdom som var vanlig då."

Jag var alldeles ny som släktforskare och hade aldrig tittat i en dombok, jag visste knappt att de fanns. Men där finns svaret. Tack vare att jag fick kontakt med en annan släktforskare som kände till detta så kunde hon tipsa mig om en hembygdsbok där berättelsen om dråpet i Bonsarve den 24 november 1758 finns beskrivet, utifrån domboken. För ett dråp var det.

Zachris far Lars Hansson hade slagit ihjäl grannen Jacob Persson för att han trodde att grannen orsakat att hans lamm kommit ut på isen. Lars tog en stake från en grind och slog grannen i huvudet, uppenbarligen i raseri. Grannen hann inte ens förklara att det inte var han som låg bakom lammens rymning, utan en annan granne.
Lars och hans mor begav sig efteråt till prästen för att anmäla brottet och prästen fick tag i länsman. Så småningom blev det rättegång och Lars försvarade sig med att han måste ha drabbats av sinnesförvirring. Men han dömdes till döden och avrättades den 2 maj 1759.

Hur gick det för lille Zachris när hans föräldrar och hans farmor dött? Hans äldre syskon var mellan 17 och fem år gamla när båda föräldrarna dött 1760. Farmodern dog 1764. Syskonen verkar ha stannat kvar på gården under sin fortsatta uppväxt. Äldste brodern Hans gifte sig 1762 och blev nog förmyndare och husbonde för sina yngre syskon. Det hann han inte vara så länge, han dog 1767. Då ryckte näste bror Jacob in som bonde på gården, han var då 21 år, och fick ta föräldraansvar för syskonen.

Men allt verkar ha gått bra, gården blev kvar i släkten och det är den fortfarande så vitt jag vet. Det är en fin gammal gotländsk gård. Jag har besökt den en gång.

När jag fick kännedom om dråpet några år efter att jag släktforskat, då kändes det som att allt föll på plats. Jag förstod vad som hänt. Jag hade tänkt en hel del på detta, det var svårt att släppa tanken på den här gården och den lille gossens historia där i mitten av 1700-talet. Han levde ungefär 250 år före mina egna barn, men kändes ändå så levande.

Vi släktforskare kan ju bli lite upplivade när vi hittar ett mord i släkten, för då finns det mycket att berätta. Det är lätt att då mest fokusera på offer och förövare, men glömma bort de anhöriga, de som egentligen också var brottsoffer om än indirekt.

Jag kan känna tacksamhet för de äldre syskonen, att de inte gav upp utan höll ihop gården och familjen och gav sina yngre syskon en chans till ett liv. Kanske fanns det andra släktingar i grannskapet också, men alla syskonen stannade hemma på gården under uppväxten, så vitt jag kunnat se.

Hade lille Zachris skickats bort till en fosterfamilj, ja då hade nog mitt liv sett annorlunda ut också, eftersom han då förmodligen kommit att träffa någon annan som han gift sig med och fått andra barn och inte dem som i flera släktled lett fram till mina barn. Bara spekulationer men ibland kan jag inte låta bli att fundera över hur sköra trådarna i släktväven kan vara.

Husförhörslängden från 1756-1769, Bonsarve gård. Bildkälla: Arkiv Digital.

Väldigt många människor engagerade sig i folkrörelserna fär 100–150 år sedan, många fler än idag. Det genererade naturligtvis mängder av dokument som numera är arkivhandlingar. Inte bara medlemsmatriklar och mötesprotokoll utan också mycket annat.

I onsdags lyssnade jag på ett föredrag om nykterhetsrörelsens historia. Föredragshållare var Sven-Erik Alfredsson från Köping och arrangör var Västerås släktforskarklubb (där jag ingår i styrelsen).
Sven-Erik Alfredsson har varit aktiv inom IOGT sedan ungdomen och kunde berätta mycket om rörelsens historia. Jag passade på att fråga honom om var arkivhandlingar finns och fick veta att de är inlämnade till föreningsarkivet i Västmanland. Så har man alltså gjort i logen i Köping och han tror att även övriga loger i länet gjort så.
Så vill du veta något om äldre släktingar som varit aktiva inom nykterhetsrörelsen så är det till föreningsarkivet du ska vända sig.

Från föredraget i onsdags. Eget foto.

Tavlan till vänster är en s k charter, ett slags bevis för att en grupp personer bildat en loge av IOGT på en viss plats. Sånger var viktiga inom folkrörelserna. Egna foton.

Föreningsarkiven runt om i landet är en riktig guldgruva för oss släktforskare och för den som vill gräva i den lokala historien. Föreningsarkivet i Västmanland har jag inte besökt men hoppas vi ska kunna ordna ett studiebesök där framöver. Däremot har jag många gånger tagit del av motsvarande föreningsarkiv i Västervik. Så mycket intressant det finns att läsa där!

Många föreningar lämnar in sina arkiv, och de kan komma från alla möjliga håll. Framför allt inom de fyra folkrörelserna (nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen) men även lokala företagsarkiv förekommer. Till exempel tryckta tidningar från de lokala tidningsföretagen.
Det här är inga offentliga arkivhandlingar utan enskilda arkiv. Det innebär att den som äger arkivet, dvs föreningen, avgör om det ska vara fritt tillgängligt för släktforskare och andra. Sven-Erik Alfredsson sa att så är det för det arkiv som IOGT-logen i Köping lämnat till föreningsarkivet och att det troligen är så för andra nykterhetsföreningar också. Alltså att det är fritt fram att läsa allt.
I Västerviks föreningsarkiv har jag läst många arkivhandlingar från föreningar och aldrig stött på att de inte skulle vara fritt tillgängliga, men det är ingen garanti för det, så fråga först.

Engagemanget i folkrörelserna betydde mycket för många, inte minst att man skaffade sig medborgarkunskap. Man lärde sig mötesteknik, att kommunicera med myndigheter och andra, att argumentera för sin sak och hur demokratin fungerade.
Många blev ju också politiskt aktiva och valdes till olika poster, framför allt lokalt men också till riksdagen. Det var en skolning in i samhället.

Jag rekommenderar verkligen släktforskare att ta del av föreningsarkiven. Förr i tiden skrevs nog mer utförliga protokoll, snarare diskussionsprotokoll än de beslutsprotokoll vi som regel skriver i föreningsstyrelsere idag. Så det kan finnas mycket att läsa.

IOGT-träff i Västerås 1947. Bildkälla: Västmanlands läns museum. Fotograf: Okänd.

IOGT-logen Mejginjard 1903 i Vassända-Naglum. Foto: Simon Thyberg. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Ibland tänker jag på en kvinna som var släkt till min förste sambo på 1970-talet. En äldre släkting, kanske faster till sambons mamma eller moster till hans pappa. Jag träffade henne aldrig men de talade ibland om henne, för hon var lite annorlunda än de flesta andra. Hon var inte nämnvärt intresserad av socialt umgänge, i stället läste hon böcker. Hon låg på sängen och läste, på dagen eller på natten. Hon var gift och pensionär, barnen var vuxna och hade flyttat hemifrån. Man talade om henne med både beundran, för att hon gjorde som hon ville, och lite lätt överseende för att hon inte var som alla andra. Makarna hade var sitt sovrum för att hon skulle få eget rum där hon kunde ligga vaken och läsa när hon inte kunde sova på nätterna.
Jag önskar att jag kunde komma på vem hon var, men det gör jag inte. Ändå känner jag mig lite besläktad med henne eftersom jag ärvt min mammas sömnproblem och ligger vaken många nätter. Då går jag upp, lägger mig i soffan för att inte väcka maken, och läser några kapitel i en bok. Ibland går det några timmar och sedan kan jag somna igen. Sömnproblem är mycket vanliga, det vet jag.

Att läsa böcker har alltid sysselsatt mig, sedan jag lärde mig läsa i första klass. Vi är många som aldrig slutade sluka böcker, tror jag. Att ha en bok på gång för en stunds läsning varje kväll, det tror jag många av er har.
Som släktforskare så finns det så mycket att hämta i litteraturen, både i fackböcker och skönlitteratur. Biografier och historiska romaner läser jag med stort nöje. Och fackböcker är inte bara pliktläsning utan ofta både roande och intressanta.

När vi flyttade till Västerås 2019 hamnade vi på 10 minuters promenad från ett fint stadsdelsbibliotek, som jag utnyttjar frekvent. Fantastiskt bra, tycker jag. Där har jag på fjärrlån kunnat låna faktaböcker om medeltida släkter i Dalarna, en svenskamerikans biografi, lokalhistoriska böcker som gett stoff till släkthistorien, utöver allt det jag bara läst för nöjes skull.
Historiska romaner kan säga mycket om den tid då våra gamla släktingar levde, om författaren gjort en bra research. Någon annans privata släkthistoria kan ge mig förståelse för mina egna släktingars liv.

En bok jag läste ut här om natten och som jag vill rekommendera är "Broarna" av den åländske författaren Sebastian Johans som skriver om en utvandrarfamilj i hans släkt (jag tror att det är tre generationer före honom men vet inte säkert) och som återvände hem efter några decennier i New York. Så vitt jag förstått bygger den i stort sett på verkliga händelser. Den boken gillar jag, den säger mig något om livet för utvandrarna men är också en fin beskrivning av en äldre generation. Mycket gripande.
Nyss läste jag också "Fartygets ögon" och "Bara en mor" av norske Roy Jacobsen, tredje och fjärde delen av hans serie om Ingrid Marie Barrøy som bor på en ö i Nordnorge. Böckerna följer hennes liv från födelsen i början av 1900-talet och fram till slutet av seklet. Han har fått mycket beröm för dessa historiska romaner, med rätta. De rekommenderas.

Bland fackböckerna ingår bygdeböcker, alltså lokalhistoriska böcker, det vi kallar hembygdsböcker. Så mycket kunskap jag fått från sådana om de bygder där min släkt bott, eller mina barns fars släkt eller min makes. Den lokala historien kan ge mycket information om platser jag själv inte känner till särskilt väl.
Därför är jag extra glad för att jag brukar få årsboken "Hallandsbygd" (tack snälla moster Signe!) varje år. Den ges ut av hembygdsföreningarna i mellersta Halland, just där jag har min hembygd och min släkt, och innehåller diverse berättelser om allt möjligt som kan inordnas under begreppet hembygdshistoria.
Hembygdsböcker brukar jag annars skaffa genom Bokbörsen.

Släktforskares egna släktböcker gillar jag också att läsa. En del av dem har jag bloggat om under årens lopp. Framför allt vill jag uppmuntra alla som känner för det att skriva sin släkthistoria. Det finns släktforskare som skriver romaner som bygger på verkliga personer och händelser och det finns de som håller sig enbart till de fakta som kommer fram i arkivhandlingarna.
Jag är själv en av de senare, jag har svårt att skriva det som är hitte-på, även om jag ibland tar upp egna reflektioner och funderingar från min släktforskning i mina släktböcker. Min släkthistoria vill jag få på pränt, för att på så sätt föra den vidare till kommande generationer.
Ett bra sätt att få inspiration och väkgledning i skrivandet är att läsa vad andra skriver.

I veckan som gick hade jag anledning att plöja igenom några dödböcker från Västrums församling i Småland, min tidigare hemsocken. Det var ett specifikt dödsfall jag letade efter och som jag inte visste när det skett, bara att det skett på 1800-talet och före 1860, så det blev lite bläddrande. Och som jag tror att de flesta släktforskare upplevt så kunde jag inte låta bli att läsa allt det där andra som inte rörde "mitt" dödsfall utan bara är intressant och gripande.

Dödböckerna berättar i många fall mer om livet än döden, men här slogs jag av att många sockenbor dog en svår och säkert plågsam död, och hur detta måste ha drabbat de anhöriga.

Det gamla garveriet i Tovehult, där några av de döda jag skriver om idag bodde. Eget foto från januari 2016.

Västrum är en skärgårdssocken så väldigt många drunkande, någon i stort sett varje år och inte sällan flera. Framför allt var det unga män och pojkar som drunknade, kanske var det de som var mest oförsiktiga ute i fiskebåtarna och oftare befann sig på havet.
- Den 30 september 1844 drunknade far och son från Händelöp, 32-årige hemmansägaren Nils Olofsson och hans ende son, den elvaåriga Olof Johan. Prästen har skrivit i dödboken att de var ute på torskfiske på morgonen och att det då var stilla och lugnt men att en häftig storm uppkom vid middagstiden. Ännu den 17 oktober hade kropparna inte återfunnits.
- Den 30 maj 1846 drunknade fem sockenbor men här finns ingen förklaring till vad som hänt. De drunknade var hemmansägaren Jonas Petter Larsson, drängen Anders Johan Jonsson och hans bror Nils August, och syskonen Catharina Persdotter och Lars Persson, alla från Nävelsvik. Nils August var 13 år, de övriga var mellan 18 och 33 år. Byn Nävelsvik förlorade en stor del av sina bybor denna dag.
- Den 23 augusti 1858 drunknade troligen Eric Alfrid Dahl från Tovehult, 24 år och arbetare. Han hittades död i sjön Toven den dagen. två dagar tidigare hade han varit i slagsmål och därför undersöktes dödsfallet av häradsrätten som kom fram till att han drunknat av olyckshändelse och därmed kunde få en kristlig begravning. Det skedde först den 19 september, nästan en månad senare, vilket var ovanligt lång tid.
- Den 15 januari 1860 drunknade den tolvåriga Matilda Sofia från Carlsbo, en backstuga på Björnhuvuds ägor. Det skedde samma dag som hennes mor Inga Samuelsdotter begravdes, död i lungsot. Prästen har skrivit i dödboken om flickans död: "Omkom vådligen under färd till hemmet samma dag som modren begrofs". Änklingen Petter Johan Nilsson blev kvar med Matildas systrar, men dog själv i lungsot på sommaren samma år. Han efterlämnade "fyra värnlösa döttrar".

De fem från Nävelsvik som drunknade samma dag, den 30 maj 1846. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett annat värnlöst barn som jag stannar till vid är gossen August Fredrik Pihlqvist, fosterson i prästgården, som dog i rödsot den 1 september 1859. Han var född den 23 juni 1845 vid garveriet i Tovehult. Hans far Hans Eric Pihlqvist hade drunknat i början av 1845 och hans mor hade som änka flyttat till prästgårdens ägor och dog där 1850. "Den utfattige värnlöse gossen upptogs 51 af Enkefru prost[innan] Ingeström." När prostinnan flyttade tog nye prästen och prästfrun över fostersonen och han fick börja i skola inne i Västervik 1858. Han var liten och klen till växten och var lydig, flitig och artig, "med ett mildt sinnelag blifven till fostermoderns glädje". Fosterföräldrarna sörjde och saknade gossen djupt. Av pojkens fem äldre syskon levde en bror och en syster.

Det sista dödsfallet jag ska berätta om är den tvååriga flickan Emma Sofia på Östra Skälö som dog den 7 oktober 1856 (rättelse: hon dog så klart i september). Hennes mor var den ogifta pigan Stina Maria Andersdotter. Prästen tyckte att dödsfallet verkade misstänkt och kontaktade häradsrätten. En "legal undersökning" (troligen obduktion) följde och det visade sig då att flickan dött av förgiftning "hvartill Modren inför Härads Rätt erkände sig vara orsak".

Modern som förgiftade sitt barn 1856. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vilka tragedier som utspelade sig i den här socknen under ett par decennier på 1800-talet! Det finns fler dödsfall som sticker ut och ett av dem ska jag berätta mer om en annan gång. Men alla dessa olyckliga och plötsliga dödsfall, nog måste de ha påverkat sockenborna i omgivningen och skapat förstämning. Fast det gått över 150 år så känns det sorgligt att läsa om det idag.

Uppdatering söndag:
Det blev en mycket lyckad dag igår. Jag kom hem med ny energi, för det är så roligt att kunna hjälpa andra med släktforskning och prata om släktforskning i flera timmar.
Vi var sju från styrelsen i Västerås som var på stadsbiblioteket och det var fullt ös från klockan 10 och ända till klockan 14 när biblioteket stängde. Jag tror att vi alla sju pratade med besökare under hela öppettiden, i stort sett utan pauser. Själv träffade jag sex personer som hade olika frågor om släktforskning: hur man forskar om sitt sommartorp, släktforskning i Tyskland, att hitta en okänd far och hur man börjar släktforska.
Det sista samtalet minns jag nog bäst, det var en besökare som var allmänt nyfiken på släktforskning så vi tog en titt på hennes mormor, bara som exempel. Sedan nystades det ena spännande efter det andra upp sig, bl a en försvunnen emigrant som vi kunde återfinna.
Det är verkligen roligt när man kan visa vad arkivforskning kan ge, att så mycket information finns i arkiven.

Urpsrungligt inlägg:

Tredje lördagen i januari varje år är det Släktforskningens dag. Då kan du söka upp din lokala släktforskarförening och prata släktforskning och få hjälp med kluriga släktforskarfrågor.

Vilka var de gamla släktingarna som levde för länge sedan? Det kan du få hjälp med att reda ut. Det här är en ännu okänd familj någonstans i närheten av Jönköping, fotograferade en dag vid förra sekelskiftet. Foto: Calla Helena Sundbeck/Grenna Museum.

Jag tror att de allra flesta lokala och regionala släktforskarföreningar har öppet hus idag, eller någon annan aktivitet. Läs mer här.

Här i Västerås träffar du oss i Västerås Släktforskarklubb i fackavdelningen på Stadsbiblioteket mellan klockan 10 och 14. I min andra hemförening, Tjust släktforskarförening finns man idag på Stadsbiblioteket i Västervik klockan 11-13.

Att samarbeta med biblioteken är vanligt i släktforskarföreningar.

Även min släktforskarförening i Halland tar emot dig idag, med både föredrag och släktforskarhjälp.

Många arkiv håller också öppet idag, där kan du också få hjälp.

Så stanna inte hemma idag, utan kom och besök oss om du kan.

Vår affisch om dagens aktivitet till vänster, uppsatt på en anslagstavla i ett köpcentrum i Västerås. Eget foto.

Din släkt kanske kommer från mer välbärgade förhållanden? En okänd familj i Halland fotograferad senast 1899. Foto: Mathilda Ranch/Hallands kulturhistoriska museum.

Idag ska jag anknyta till Mats Ahlgrens senaste blogginlägg här på Rötter och ta upp tråden om Amerikaemigranter.
Nu i mellandagarna har jag läst en bok om Hallands historia, skriven av Erik Montell och utgiven 1978. Där skriver han att fram till 1925 utvandrade 62 000 hallänningar till Amerika, vilket var 5 per 1000 länsinvånare och därmed den högsta utvandringen per capita bland länen i Sverige. Jag som alltid trott att södra Småland hade högst utvandring. Om detta stämmer vet jag inte, men att många utvandrade från Halland vet jag.

Tre fjärdedelar av min släkt kommer från mellersta Halland (mormors, morfars och farmors sida) och en fjärdedel kommer från Västergötland och Bohuslän (farfar). I min halländska släkt finns det en hel del emigranter.
Morfar hade två mostrar, en faster och en kusin som emigrerade med sina familjer, plus en storebror som reste i ungdomen men återvände. Mormors fars kusin emigrerade. Farmor hade två bröder och en farbror som emigrerade. Säkert finns det fler om jag söker vidare på mina anors syskon, vilket jag inte gjort.

Till vänster: Min pappas morbröder John och Karl tillsammans med Karls hustru Elin i Kalifornien. De utvandrade 1909 och 1911.
I mitten: Min morfars faster Albertina på äldre dar i hemmet i Salt Lake City. Hon utvandrade 1877.
Till höger: Min morfars moster Olena Beata som äldre på familjens farm i Pennsylvania. Hon emigrerade 1886.

Detta är de emigranter i min släkt där jag hittat efterlevande idag och flera av dessa har jag kontakt med. Emigranterna i släkten har nästan blivit mer levande för mig och jag vet mer om dem än om de tre-, fyr- och femmänningar jag har i Sverige men inte har kontakt med.
Vi släktforskare lockas av emigrantöden. Det är nog lite mer spännande att försöka hitta släkten i USA än i Växjö och Älvsbyn, eftersom det är en större utmaning att hitta de efterlevande som lever i ett annat land långt borta.

I min släktforskning om emigranter har jag haft stor nytta av Familysearch, som är Mormonkyrkans enorma databas för släktforskare. Men också bevarade Amerikabrev och vad äldre släktingar kunnat berätta. Och så Facebook och FamilytreeDNA, där jag hittat de som lever idag.
2015 hittade en kusin och jag tremänningar till oss i USA, barnbarn till farmors bror John som bosatt sig i Florida. Vi hittade dem på Facebook.
Det var ganska häftigt när jag fick kontakt med en av dem där borta som jag är så pass nära släkt med. Hon hade mycket att berätta och kapitlet i släktboken om min pappas emigrerade morbröder blev ganska omfattande. Då är man en glad släktforskare.

Något som kan ge kött på benen för en släktforskare är hembygdsböcker, det vet ni. Inte minst om emigranter. Jag har hittat berättelser om emigrerade släktingar i sockenböcker.
I Halland gjorde också Hallands Bildningsförbund en bok om halländska emigranter på 1970-talet, med både allmän information och berättelser om enskilda emigrantöden. Boken heter "Halländska emigrantöden", utgiven 1976 på Spektra förlag. Den är resultatet av en mängd studiecirklar där hembygdsfolk har forskat och dokumenterat.
Säkert finns det liknande dokumentation från många andra delar av landet.

Tre systrar från Ockelbo: Anna, Elin och Beda Andersson. Foto: Elis Eriksson. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg.

Ett mail från en väninna fick mig att fundera på syskonrelationer. Syskon har vi på gott och ont, allra mest gott, så tror jag det är för de flesta. Jag tror också att syskon kan ha betytt mer för varandra förr, om vi går några generationer tillbaka, än vad de gör idag. Inte känslomässigt men socialt.

Dels är vi mer benägna att flytta långt ifrån varandra idag och då har vi fler nära relationer med andra människor utanför familjen. Dels är vi mindre beroende av familjemedlemmmarna för vår välfärd. Så var det nog inte förr.

När jag läser i husförhörslängderna om syskon till mina anor så ser jag att de t ex ofta tog hand om varandras barn. Lillpigan och lilldrängen var ofta ett syskonbarn. Blev ett barn föräldralöst var det ofta en syster eller bror till någon av föräldrarna som gick in som fosterförälder.

Min egen mormor kom till sin äldre gifta syster som barnpiga när hon var i tonåren. Hos sin storasyster lärde hon känna sin svågers lillebror som senare blev min morfar. Där var banden nära mellan syskonen.

Min mamma hade tolv syskon. En lillebror avled som barn i difteri men de andra elva lärde jag känna under min uppväxt. Min mamma hade mycket nära kontakt med dem så länge hon levde, syskonen betydde mycket för varandra och de fyra som ännu lever har tät kontakt, det vet jag. Jag är så glad för att jag har några av dem kvar i livet, mina mostrar och en morbror.

Så syskon kan vara väldigt viktiga. Av mina egna syskon är min äldste bror död sedan ett antal år men de tre andra bröderna finns kvar i mitt liv. Vi håller kontakten för att vi betyder något för varandra.

Förr kunde det säkert också vara så att man verkligen behövde varandra när nöden knackade på dörren och ingen annan utväg fanns. Kanske var det mer självklart att man hjälptes åt. Ett exempel från min egen släkt var att två av min morfars mostrar emigrerade till Amerika vid olika tidpunkter. Först maken, sedan hustru och barn. Och när den ena systern reste med flera småbarn följde hennes systerdotter med, säkert som hjälp under resan. Först lite senare kom systerdotterns egen familj till Amerika, till samma lilla stad.

Ser du att det finns fosterbarn eller en lillpiga i en släktfamilj i husförhörslängden, så är det mycket möjligt att det är ett syskonbarn.

Det finns förstås också många exempel när syskonrelationer gått i kras. Både brodermord och arvstvister. Pengar är en källa till mycket ont, inte minst när arv ska fördelas efter döda föräldrar. Den son eller dotter som tagit hand om en åldrande förälder kunde begära att få större del av arvet som kompensation. Hade inte föräldern skrivit testamente eller skuldsedel, då kunde det bli osämja om övriga syskon visade sig snåla. För sina syskon kunde man visa sitt rätta jag.

Åtta syskon Hollender från Falköping, födda 1851–1864, fotograferade 1875. Bildkälla: Falbygdens Museum.

Gott Nytt År! Nyårskort från Trollhättan, som en del av min släkt kommer ifrån. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Nyårsafton 2022 och året är slut, dags att summera men också blicka framåt.

Det bästa med 2022 var nog att vi kunnat återuppta den fysiska kontakten, att släktforskare kunnat träffas igen, både i lokala föreningsmöten och på Släktforskardagarna i Skövde i augusti.
Här i vår förening i Västerås har vi både haft medlemsmöten och flera släktforskarjourer. Att få hjälpa andra med släktforskning, som man gör på en släktforskarjour, det är nog det roligaste.
Släktforskarjour har vi som regel på biblioteket. När jag går dit har jag ingen aning om vilka frågor vi ska få och kan få ta tag i precis vad som helst. Okända fäder, gårdar, försvunna sjöman, invandrare från Finland... Frågorna har verkligen gällt allt möjligt. Det känns så bra att kunna hjälpa någon annan att komma vidare i den egna släktforskningen.
Jag är också glad att jag efter tio års skrivande då och då blev klar med mina båda släktböcker under 2022, både den om min pappas släkt och den om min mammas. Det ska bli en till om min mammas släkt, men det blir om några år.
Summering: 2022 blev ett bra släktforskarår, framför allt genom möten med andra släktforskare.

2023 kan också bli bra, tror jag.
Allra mest gläder jag mig åt att nästa upplaga av Sveriges dödbok ska bli tillgänglig på nätet, så att alla kan söka och läsa i den. Att ge tillgång till databaser på nätet genom abonnemang tror jag är den absolut bästa modellen. Så gör redan släktforskarföreningarna i Halland och Jönköping (kanske fler?), precis som Arkiv Digital med sina register. Tillgängligt för alla, oberoende av plattform eller system.
Vi har vant oss vid register att söka i, de är en fantastisk hjälp. Släktforskningen går snabbare framåt och belöningen kommer genast. Givetvis ska alla uppgifter kontrolleras i kyrkböckerna, för ibland står det fel i registren. Men det vet ju ni som släktforskar.

Vad önskar jag mig av 2023?
- Fler poster i bouppteckningsregistren, så att de är lättare att hitta.
- Att alla lagfartsböcker digitaliseras. Fortfarande saknas en del.
- Indexering av sjömanshusens inskrivningsböcker.
Det finns förstås väldigt mycket mer att önska sig, men jag stannar vid detta.

Så här till jul känns det lämpligt att berätta om en gammal släkting som föddes på julafton. Hon hette Kerstin Larsdotter och föddes idag för exakt 329 år sedan, nämligen på självaste julafton 1693.

Födelsenotisen i Okome kyrkbok för Kerstin Larsdotters födelse på julafton 1693 på Ryen. Prästen har kladdat lite men vi kan se att det står att hennes far var Lars Lallesson (här stavat Lalesson). Bildkälla: Arkiv Digital.

1697 kom Lars Lallesson och Kerstin Björnsdotter till gården Heden från byn Ryen i norra delen av Okome socken. Då hade Heden varit öde sedan 1692, enligt mantalslängden. De hade med sig döttrarna Gunilla och Kerstin. På Heden fick de två barn till innan Kerstin Björnsdotter dog 1705.
Dottern Kerstin Larsdotter är min mormors mormors farmors farmor, född 1693 och död 1777.

Gården Heden finns kvar och ligger i byn Gällsås i södra delen av Okome socken, alldeles intill Ätraforsdammen. Här på gården har min släkt bott sedan detta år, 1697. En period var det mormors släkt som hade gården och sedan kom morfars släkt dit. Det blev några år kring förra sekelskiftet som jag inte hade någon släkt där men 1909 köptes gården av min morfars storebror Karl, gift med mormors syster Jenny. Deras efterlevande har den fortfarande.

En gåramålning av gården Heden, målad av Oscar Bohman på 1900-talet. Tavlan hänger på Heden.

Efter hustruns död gifte Lars Lallesson om sig 1706 med Ingeborg Olofsdotter. Han hade ju små barn som behövde en styvmor, vilket i många fall kunde vara skäl till nytt giftermål. Med Ingeborg fick han sex barn.
Kerstin Larsdotter gifte sig 1718 med Mårten Bengtsson från Gällared. De blev bönder i Myckhult i grannsocknen Askome och grannar med min morfars förfäder som också var bönder där då.

Lars Lallesson och Ingeborg Olofsdotter var kvar på Heden till 1722. Det blev alltså ett kvarts sekel för denna släktgren på Heden vid den här tiden. 1722 flyttade de till en gård i Näraby i Okome socken och på ålderns höst kom de till Åparps Skattegård där de bodde hos äldste sonen Lars.
På Heden efterträddes de 1722 av Arvid Bengtsson och hustrun Ingeborg Bengtsdotter, båda födda 1696. De två är min morfars mormors farmors föräldrar.

Kerstins far Lars föddes omkring 1666, troligen i byn Ryen. I den äldsta mantalslängden från 1662 är en Lalle Håkansson bonde i Ryen, så denne Lalle var sannolikt Lars Lallessons far.

Mantalslängd 1662, med Lalle Håkansson som bonde i Ryen. Bildkälla: Riksarkivet.

Namnet Lalle förekommer i just den här trakten en bit in på 1700-talet, men de som bar det var inte särskilt många.
I mitt släktträd på morfars sida finns en Per Lallesson, född omkring 1655 och död i grannsocknen Alfshög 1733. Om det finns något släktskap mellan dessa vet jag inte. Om Per var bror till Lars så måste deras far Lalle Håkansson vara född senast på 1630-talet, vilket inte alls är omöjligt. Men Lalle eller Lale, som det ibland skrivs, var kanske ett inte helt ovanligt namn på den tiden, även om vi inte känner igen det idag.

1 = Ryen. 2 = Heden. Det är ungefär en mil mellan dessa två byar. Bildkälla: Lantmäteriet.

GOD JUL!

Igår tittade jag på ett föredrag från Riksarkivet i Zoom om arkivskatter. Arkivarien Claes Westling i Vadstena berättade om allt möjligt i arkiven, utifrån sin senaste bok "Våra historiska arkiv – En slumrande skatt", utgiven i år. Föredraget finns nu på Riksarkivets Youtubekanal.
Det jag mest fastnade för är de allra äldsta arkivhandlingarna, de från medeltiden. Jag slutar aldrig fascineras av att vi har tillgång till brev och räkenskaper från 1300-talet och 1400-talet... Även om jag själv inte kan läsa dem så finns det de som kan och som har tolkat dem. Till exempel de många medeltida pergamentbreven hos Riksarkivet (som jag bloggat om tidigare).

Föredraget handlar om både digitaliserade och icke digitalserade arkivhandlingar. Bara omkring 5 procent av Riksarkivets handlingar är digitaliserade och det som inte är digitaliserat används mycket mindre för forskning. Inte så konstigt, för vi har vant oss vid att kunna släktforska hemifrån, inte minst under pandemin. Men Claes Westling vill lyfta fram de andra 95 procenten också.
Här i Västerås har jag besökt både regionarkivet och stadsarkivet men det är lite längre att ta mig till landsarkiven i Vadstena, Lund eller Göteborg, där handlingar som rör min egen släkt finns. Så de digitaliserade arkivhandlingarna blir även mina källor. Det går ju också att beställa kopior från Riksarkivet, vilket jag gjort flera gånger.

Här om dagen fick jag anledning att söka information i ett gammalt militärt arkiv och som digitaliserats av både Riksarkivet och Arkiv Digital. Det är en samling som heter "Rullor 1620-1723" och består av tidiga militära mönstringsrullor plus ett kortregister. Tidigare visste jag inte att dessa finns tillgängliga.

 
En mönstringsrulla från 1620 för Upplands kavalleri. Inte helt lätt att läsa. Översta namnet är Per Johansson och sedan kommer Isak Ingelsson (tror jag). Heter den förste av korpralerna Luntsson? Kunde man heta så? Nästa läser jag som Erland Uddesson, sedan Anders Holfastsson och Anders ??. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett exempel på riktigt gamla volymer som Claes Westling nämnde är tänkeböcker, alltså föregångare till domböcker. De finns bevarade från 1400-talet från Arboga, Jönköping och Stockholm och i avskrift från Kalmar 1381. 1381! Visst är det lite hissnande...

Det här är från en sida i tänkeboken från Arboga 1450 (bild 14) och som digitaliserats av Riksarkivet. Det här kan jag inte läsa så jag vet inte vad det handlar om. Bildkälla: Riksarkivet.

En del kyrkoarkiv har riktigt gamla ministerialböcker (födda, vigda och döda) och jag har vid några tillfällen släktforskat i sådana från tidigt 1600-tal, t ex 1631 i Lima församling och 1633 i Västrums församling. En upplevelse, måste jag tillstå.

Men något annat som Claes Westling tog upp är bilagorna till kyrkböckerna. De är i de flesta fall inte digitaliserade men i några. Ett sådant kyrkoarkiv är Hjärtum i Bohuslän, där jag har släkt på min farfars sida. Där har jag hittat bilagor till flyttlängder från 1700-talet. Här är ett exempel på en sådan bilaga:

Flyttbetyg för dragonen nr 21 i Fräkne kompani i Kongl Bohusläns regemente Jonas Fagerskog, född 1732, med hustrun Maria Jonsdotter, född samma år, och deras barn som flyttar från Tuns församling till Hjärtum i juli 1774. En bilaga till flyttlängden i serie H. Bildkälla: Arkiv Digital.

Bilagorna till kyrkböckerna finns i serie H, så titta efter det när du är inne i förteckningen över kyrkoarkivet.

Det finns så otroligt mycket information dolt i våra arkiv men värt att plocka fram. Att hitta det som man behöver för att få den där saknade pusselbiten är inte alltid så lätt, men kan du inte hitta i NAD så kan arkivarierna på Riksarkivet hjälpa dig.

Idag den 10 december är det Nobeldagen. Den här dagen, den 10 december 1896, dog Alfred Nobel i San Remo. Det är 126 år sedan. På Nobeldagens kväll är det högtidlig fest i Stockholm för nobelpristagarna, som tidigare på dagen får sina priser. Kanske klär du upp dig och har din egen nobelfest hemma just idag.

Allt detta skulle aldrig skett om inte Alfred Nobel skrivit sitt berömda testamente och om inte Ragnar Sohlman och Rudolf Liljeqvist agerat.

Det var i testamentet Alfred Nobel klargjorde vilka priser som skulle delas ut. Orden från testamentet är välkända:
"Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet af utredningsmännen realiseradt till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt den som under det förlupna året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäckt eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysoologiens eller medicinens domän; en del den som inom literaturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser."

En avskrift av hans testamente finns i hans bouppteckning i Karlskoga häradsrätts arkiv, digitaliserad av Arkiv Digital (källreferens ser ni överst i varje bild):

Läs om Nobelpriset på Wikipedia. Där finns en bild på det som jag tror är originaltestamentet, som lämnades in till Stockholms rådstugurätt. Hela bouppteckningen finns i Karlskoga häradsrätts arkiv och omfattar 84 sidor, inklusive testamentet på fyra sidor.

Alfred Nobel efterlämnade drygt 31,5 miljoner kronor 1896. En enorm förmögenhet på den tiden. Han hade egendomar och andra tillgångar i Sverige, Tyskland, Norge, Österrike, Frankrike, Skottland, England, Italien och Ryssland. Allt räknas upp i bouppteckningen, som inte blev klar förrän nästan ett år efter hans död.

I sitt testamente skrev han också hur man skulle förfara med hans kropp efter att han dött:

Han ville att man skulle skära upp pulsådrorna på handlederna och efter att "tydliga dödstecken af kompetenta läkare intygats" skulle han kremeras. Det slutliga testamentet är daterat Paris den 27 november 1895.

I testamentet lämnade han en hel del summor till sina avlidna bröders barn och barnbarn. Han testamenterade också olika belopp och livräntor till anställda. Men 94 procent av förmögenheten gick till Nobelpriserna. Alla pengarna finns kvar fortfarande och har växt betydligt, trots att priser på ganska stora summor delats ut i många år nu. Enligt testamentet är det bara avkastningen, dvs räntan, som delas ut. Kapitalet växer hela tiden och har nu växt till 4,5 miljarder kronor, enligt Nobelstiftelsen.

Hans släktingar gillade inte testamentet utan bestred det, trots att de fick ganska stora summor allihop.  Släktingarna hade ingen framgång i sin strid, tack vare rådigt ingripande av testamentsexekutorerna Ragnar Sohlman och Rudolf Liljeqvist, som av Alfred Nobel valts ut att förvalta den stora förmögenheten.
Sveriges Radio gjorde för några år sedan en serie korta dokumentärprogram om detta.
Eller läs om det hos Populär Historia.

Vill ni läsa Alfred Nobels farfar Immanuel Nobels bouppteckning finns den fritt tillgänglig på Riksarkivet. Han var provinsialläkare i Gävle och dog 1839.

Prästen i Fjärestad socken i västra Skåne i slutet av 1800-talet var en sådan präst som vi släktforskare gillar. Dels skriver han prydligt så att det är lättläst, dels har han lämnat en del lappar efter sig i husförhörslängderna. Meddelanden som sockenborna lämnat till honom i olika ärenden.

I Fjärestad har jag själv ingen släkt utan har fått ett tips från en släktforskare (som jag också är släkt med). Det tipset tackar jag för och ska nu förmedla det vidare till er släktforskare med släkt i den församlingen. Har ni ännu inte gått igenom husförhörslängden för 1881-1890 så har ni kanske någon godbit framför er, om det är rätt släkt.

Så här kan det se ut (alla kyrkboksbilder från Arkiv Digital):

Bonden Lars Månsson på Fjärestad nr 11 har skickat ett meddelande till prosten inför det stundande husförhöret. Han skriver om vilka som ska flytta in och vilka som ska flytta ut, eftersom han själv inte kan vara med vid förhöret. Längst ner står det ett meddelande om drängen och det fortsätter på nästa sida:

Där får vi veta att drängen Olof Mårtensson är far till det barn som pigan Oliva Andersson väntar.

På samma uppslag finns också ett meddelande om att barnet fötts den 21 mars, en flicka som fått namnen Olga Emelie. Meddelandet kommer från pastorsämbetet i Ekeby där barnet fötts och döpts.

Prästen i Fjärestad som lämnat de här meddelandena efter sig till oss var pastoratets kyrkoherde, prosten Anton Niclas Thelander, född i Döderhult 1829. Han kom till Fjärestad, som var annexförsamling till Bårslöv, 1883 och var bosatt i prästgården i Bårslöv. Så här såg han ut (bild från Svenskt Porträttarkiv):

När vi läser husbondens meddelande om drängens faderskap så är det lätt att tro att drängen försökte smita ifrån detta. Men så var det uppenbarligen inte för den 10 oktober 1886 fick kyrkoherde Thelander viga de båda föräldrarna till Olga Emelie, ett halvår efter dotterns födelse:

Det här är från högersidan i vigselboken och det ser ut som om de själva skrivit sina namn här.

De blev sedan statare och fick två barn till i Ekeby där Oliva dog 1911. Olof gifte om sig 1915. Dottern Olga gifte sig 1909 med Axel Bernhard Bengtsson som var gruvarbetare. De fick tvillingar 1910 och sedan en dotter 1912, men Olga dog redan 1923.

Har du gjort fynd i kyrkböckerna som du vill dela med dig av? Tipsa gärna om det i en kommentar.

Idag blir det en påminnelse om något som många av er släktforskare redan känner till, nämligen tidningsarkiven.

Kungliga biblioteket har digitaliserat mängder av dagstidningar, kanske de flesta, från äldsta tider till idag. På grund av upphovsrättslagen visas bara de tidningar som är 115 år och äldre i den vanliga söktjänsten på nätet. På vissa bibliotek kan du söka i hela tidningsbeståndet fram till idag.

Att det är så många års begränsning på svenska dagstidningar kan ju kännas lite frustrerande för den som söker efter artiklar från lite senare år. Men det är lagen som sätter hinder i vägen och för att runda den har en mängd tidningar digitaliserats i USA i stället. Svenskamerikanska tidningar, på svenska, långt in i vår tid.

Det är Minnesota Historical Society som gjort digitaliseringen av svenskamerikanska dagstidningar. De tidningarna har inte bara artiklar från USA utan det skrevs väldigt mycket om vad som hände hemma i det gamla landet, alla sorters nyhetsartiklar. Själv har jag till exempel hittat en intressant artikel om en drunkningsolycka i Småland på 1920-talet som jag alltså inte kunde komma åt i de svenska dagstidningarna.

Här söker du i Kungliga Bibliotekets databas med digitaliserade dagstidningar: https://tidningar.kb.se/
Ett tips om du får många träffar är att begränsa din sökning med ett geografiskt filter, både begränsat till län och till utgivningsort. Många gånger kan det vara bra för att kunna sortera bland träffarna.

Här söker du i de digitaliserade svenskamerikanska dagstidningarna: https://newspapers3.mnhs.org/jsp/PsBrowse.jsp
Sidan och menyerna är på svenska.

Exempel på vad man kan hitta i tidningarna:

Dödsannonser och andra annonser i Enköpings-Posten den 29 januari 1880. Bildkälla: Kungliga Biblioteket.

Tidningsartikel om ett misshandelsfall där man refererar från domstolsförhandlingen. Artikeln är drygt en spalt och berättar historien i detalj. Detta är en ganska vanlig typ av artikel i dagstidningar, så hittar du inte målet i domboken kan det alltså vara omskrivet i lokaltidningen. Från Västernorrlands Allehanda den 27 oktober 1904. Bildkälla: Kungliga Biblioteket.

Blandade nyheter i tidningen Svenska Amerikanaren den 7 augusti 1919 (utgiven i Chicago). Här handlar det till stor del om svenska emigranter i Amerika. Bildkälla: Minnesota Historical Society.

Nyhetsnotiser från hemlandet publicerade i den svenskamerikanska tidningen Svenska Folkets Tidning den 4 augusti 1927 (publicerad i Minneapolis och St Paul.).  Bildkälla: Minnesota Historical Society.

Maja Sofia Olsdotter var statarhustru i Dingtuna socken i Västmanland nästan hela sitt vuxna liv. Trots ett med säkerhet slitigt liv blev hon riktigt gammal, 94 år. Tillsammans med maken Johan Löfgren hade hon tolv barn. Största tiden arbetade makarna på Stockkumla gård.

Till vänster: Maja Sofia Olsdotter med dottern Paulina. Foto: Eva Timm, bildkälla: Västmanlands Läns Museum. Till höger: Häradsekonomiska kartan från omkring förra sekelskiftet visar trakten där Maja och hennes familj bodde: Stockkumla, Ellberga och Grippeby cäster om Västerås i Dingtuna socken. Karta från Lantmäteriet genom www.kartbild.com.

Bilden på Maja och dottern Paulina råkade jag få syn på när jag sökte efter en annan bild på Digitaltmuseum här om dagen. Det finns en del att berätta om Maja och Paulina. Jag vet inte om hon kallades Maja eller Sofia men här skriver jag Maja eftersom det var hennes första namn. Dottern på bilden var döpt till Anna Paulina men kallades Pala, enligt texten till museibilden.
Fotografiet togs av Eva Timm någon gång 1898–1910 och Maja Löfgren sågs då som en trotjänare på Stockkumla. Dottern Paulina var en av de yngre barnen och född 1871.

Stockkumla gård var (och är fortfarande) en ganska stor gård. På häradsekonomiska kartan från förra sekelskiftet ser vi att det fanns både ångsåg och mejeri på gården. Just nu är den till salu på Hemnet, men jordbruksmarken verkar vara avstyckad.
Hit till Stockkumla kom Maja och Johan 1882 från granngården Ellberga där de varit statare. De hade gift sig 1852, när Maja var 19 år och i början av äktenskapet var de statare i Grippeby. Maja var född i Köping 1833 och maken i Bro 1825.

Äldste sonen Johan Erik föddes 1853. Yngsta barnet blev Oscar som föddes 1878, då var Maja 45 år. Barnen:
Johan Erik, född 1853-02-23
Carl August, född 1854-06-10
Johanna Sofia, född 1856-01-08
Lars Axel, född 1857-11-24
Albert, född 1860-06-20
Frans Victor, född 1863-12-19
Oscar, född 1865-11-11
Oscarina, född 1868-04-13
Anna Paulina, född 1871-01-21
Arvid, född 1874-03-20
Gustaf Edvard, född 1877-05-31
Oscar, född 1878-05-10
Med så många barn i familjen borde det finnas en hel del efterlevande idag till Maja och Johan Löfgren.

Familjen kom till Stockkumla som statare men så småningom fick Johan arbeta som smed och sedan som snickare. 1912 dog han och däreefter levde Maja som änka i 15 år. Hon dog den 3 maj 1928 och var då 94 år. I museets bildtext står det att hon dog "vid nära 100 års ålder". Det var naturligtvis anmärkningsvärt att bli så gammal då, även om hon inte var ensam om det.

Tre av sönerna blev soldater med namnen Falk, Stål och Jäder. Äldste sonen Johan blev soldat Stål när han antogs 1874 för Bysingsbergs rote i Livregementets grenadjärer. Näst äldste sonen Carl blev soldat med namnet Falk, han var också grenadjär. Sonen Lars blev antagen som soldat Jäder för Östra Jädra rote i Västmanlands regemente 1876.
Maja och Johan förlorade tre av sina barn under barnens uppväxt. Dottern Oscarina dog i lungsot när hon var 16 år. Sonen Oscar dog nio år gammal av "njurlidande".

Mordet
Sonen Arvid blev också bara 16 år men han mördades den 10 oktober 1890. I dödboken har prästen skrivit om hans död: "Mördad på vägen från Västerås till hemmet".
Tack vare Kungliga Bibliotekets inscanning av dagstidningar kan vi lätt få veta vad som hände. Hela historien berättades i tidningen Westmanlands Allehanda måndagen den 13 oktober 1890, på sidan 2.
Tidigt på lördagsmorgonen hittades Arvid död i järnvägsdiket vid Långängskrogen i Skälby, som då låg 5 km utanför Västerås. Man trodde först att han blivit påkörd av tåget men det visade sig att han hade blivit ihjälslagen. Arvid var snickeriarbetare och hade varit i Stockholm för att sälja sådant han snickrat. Han hade blivit rånad på sitt fickur och alla pengar. Klockan hade lämnats in på en pantbank men under falskt namn.
Mördaren hittades till slut och var drängen Frans Oscar Carlsson från Kärrbo som blivit bekant med Arvid under båtfärden från Stockholm till Västerås. Efter framkomsten hade de slagit följe en bit, sedan hade mördaren plockat upp en vass sten från vägen och försökt råna Arvid. När Arvid vägrade lämna ifrån sig pengarna hade Frans slagit stenen i huvudet på Arvid. Men bytet blev inte stort, bara 12 kr i pengar och 4 kr för den pantade klockan och det mesta söp han upp redan samma kväll.
Mördaren var också en ung man, 20 år gammal. Han dömdes till livstids straffarbete och dog efter tio år på Långholmen.

Paulina
Dottern Paulina, som tydligen kallades Pala, blev också statarhustru på Stockkumla gård. Där gifte hon sig 1891 med änklingen och stataren, sedermera kusken, Carl Johan Vretman vars hustru dött några dagar efter att deras son fötts 1889. Carl och Paulina fick fyra barn tillsammans mellan 1892 och 1903: Hulda Paulina, Anna Eugenia, Elna Maria och Johan Harald.
1912 lämnade familjen Stockkumla och kom till Grippeby, även där som statare. Efter tre år dog Paulinas make och efter makens död återvände hon till Stockkumla och flyttade senare till Ellberga där hon dog 1941. Det var där hon föddes 1871.

Vad hände med den ogifta moderns två söner? Vad hände med kopparsmältarens hustru och barn?
Idag den 12 november är det Arkivens dag och arkiven håller öppet, fast det är lördag. Här i Västerås är vi från Västerås Släktforskarklubb på stadsarkivet och hjälper till med släktforskning. Mina släktforskarkollegor runt om i landet gör också det, på bibliotek och arkiv.
Temat för årets arkivdag är myter och mysterier. I många släkter finns myter som släktforskningen kan bekräfta, eller visa att de inte stämmer, men några sådana har jag inte i min släkt. Däremot ska jag berätta om två olösta mysterier som jag stött på då jag släktforskat åt kunder.
Båda två mysterierna tror jag har en förklaring om man bara söker djupare i arkiven. Där finns oftast förklaringar till det mesta, men ibland får man leta länge, vilket jag inte har gjort.

Smältaren på kopparverket och hans första familj
I Falun fanns på 1700-talet en smältare på kopparverket med namnet Per Ersson Duvenberg. 1763 gifte han sig med den fyra år äldre Christina Andersdotter. Med tiden fick de tre barn: Christina, Brita och Erik.
Familjen bodde först i Falu Kristine församling och flyttade 1779 till Åls församling men återvände sedan till Falu Kristine. Där dog Per Ersson Duvenberg den 28 januari 1786 i lungsot. De bodde då på en plats som hette Slaggen:

I församlingens dödbok kan vi läsa att Per Ersson Duvenberg var gift med sin efterlevande hustru Christina Andersdotter och att han hade två döttrar och en son. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag följde familjen bakåt i kyrkböckerna och hittade Per Duvenberg (ibland skrivet Dufvenberg eller Dufberg) i Stora Kopparbergs äldsta bevarade husförhörslängd från 1749–1762:

Överst är familjefadern själv, smältaren Per Dufberg född 1723 (ser det ut som) med hustru och två barn. Men vänta nu... Hustrun här heter Catharina, det stämmer ju inte. Visst kan prästen ha tagit fel på Christina och Catharina. Men barnen Greta och Erik, de hette ju Christina, Brita och Erik. Dessutom är detta före vigseln med Christina Andersdotter 1763. Bildkälla: Arkiv Digital.

I dödboken har prästen skrivit enbart om Per Duvenbergs senare familj med Christina Andersdotter, två döttrar och en son. Fanns det två smältare med samma namn Per Dufberg/Duvenberg födda 1723 vid kopparverket i Falun? Knappast. Eller?
Om det är samme man, vad hände då med hela hans första familj? Blev de förolyckade eller dog de av en smittsam sjukdom? Det måste ha hänt 1760–1762 eller mycket tidigt 1763 för han gifte sig med Christina den 23 oktober 1763. I vigselboken kallas han då smältaren från Gamla Herrgården Per Ersson Dufvenberg, inte änkling. Ingenstans i hans senare liv finns spår efter hans första familj.
Eller är det en annan Per Duvenberg? Kanske en kusin som fått samma namn och råkat födas samma år och som också blev smältare?
Jag har inget svar på frågan. Naturligtvis finns det en förklaring men eftersom det inte är min egen släkt har jag inte lagt mer tid på det än att konstatera detta. Det som för mig är ett mysterium är varför hans första äktenskap inte nämns vid hans död och varför han inte benämns som änkling vid vigseln 1763. Om det alltså är samme man.

Den ogifta modern och hennes två barn
Christina Erika Johansdotter Sellin, född 1865, var ogift piga på en gård i Multrå socken när hon 1889 födde sonen Johan Alfred, med okänd far enligt kyrkboken. Sedan flyttade hon till en annan gård och där föddes sönerna John Emanuel 1891 och Tyko Ossian 1893, även de med okänd far. Den minste gossen dog ett halvår gammal.

Christina Erika Johansdotter med de två äldsta sönerna i Multrå husförhörslängd 1894-1906. De är överstrykna eftersom de flyttade. Bildkälla: Arkiv Digital.

1897 tog Christina med sig de båda sönerna och flyttade till Malmberget i Gällivare församling. Hon tog ut flyttbetyg för både sig och sönerna den 26 november men när hon flyttade in till Gällivare den 2 december samma år var inte sönerna med. Vart hade de tagit vägen?

Utflyttningen från Multrå den 26 november, mor och två barn. Bildkälla: Arkiv Digital.

Inflyttningen i Gällivare den 2 december, en mor utan sina barn. Bildkälla: Arkiv Digital.

Först tänkte jag att de förolyckats under resan, t ex drunknat, eller blivit sjuka och smittat varandra. Multrå ligger i Ångermanland och kanske åkte hon ångbåt norrut, t ex till Luleå, och sedan tåg. Fast det var ju i månadsskiftet november/december och då var nog hamnarna isbelagda så förmodligen blev det tågresa. Jag sökte i de digitaliserade dagstidningarna från den tiden efter en olycka med två pojkar, men fann inget. 1897 var pojkarna åtta och sex år gamla.
Jag har sökt efter dem i Sveriges dödbok, om de dött någonstans på vägen, men ingen träff. Då tänkte jag att hon lämnat dem som fosterbarn innan hon kom fram, och har därför sökt på deras namn och födelsedatum i Arkiv Digitals register Befolkningen i Sverige. Men ingen träff efter att de lämnade Multrå. Hade de t ex bott hos en släkting så borde de ju varit bokförda i församlingsboken där.
Är det någon som vet vad som hände med dem?
Deras mor blev kvar en tid i Malmberget och gifte sig där 1899 med arbetaren Gustaf Adolf Karlsson Ljungdahl. Via Luleå och Stockholm emigrerade makarna 1901 till Amerika, enligt Rotemansarkivet.
Det här är inte heller min släkt så jag har inte sökt mer än så efter pojkarna. Kanske har jag inte sökt tillräckligt kreativt, alltså med olika stavningar och andra födelsedatum. Det jag hoppas är att få veta, om någon känner till dessa, att pojkarna trots allt överlevde och står att finna någonstans.

Mysterier
Hade jag gett dessa båda mysterier mer tid i eftersökning hade jag kanske hittat svaren. Men då hade det inte blivit några mysterier att blogga om idag.
Under mina tio år som uppdragsforskare har jag ibland stött på sådant som inte fått sin förklaring i arkivhandlingarna.
Ett mysterium gäller en familj där det inte går att förstå vem som är mor till ett barn. Det gäller en familj i Stockholmstrakten kring sekelskiftet 1900. Familjen var inflyttad till en växande huvudstad från en norrländsk församling. Under ett år föddes inom loppet av fem månader två barn i familjen. I födelseboken står båda barnen med samma mor och samma far. Vilket ju inte är möjligt. Fem månaders graviditet? Jag kollade och dubbelkollade att de verkligen var inskrivna samma år och rätt datum.
Själv misstänker jag att den ena modern i verkligheten var en av familjens ganska unga tonårsdöttrar. Kanske var fadern den rätta fadern i båda fallen? Även om vi inte vill tänka så, så vet vi ju att det förekom.
Att prästen inte reagerade kan ju bero på att han inte kände sina församlingsbor och inte upptäckte att en födsel till samma föräldrapar registrerats bara fem månader tidigare.
Hustrun i familjen dog ganska snart och fadern med de hemmavarande barnen flyttade sedan flera gånger inom Stockholm.

Okända fäder
Så har vi ju alla mysterier med okända fäder. Med DNA kan många hittas men långt ifrån alla.
Svårast är det under åren 1860–1918, om du söker i arkiven. 1860 (eller däromkring) var det inte längre ett brott att föda barn som ogift. Då var det inte heller lika viktigt att hitta den okände barnafadern eftersom han inte skulle lagföras och han blev därför inte registrerad om han inte själv erkände faderskapet. Det finns undantagafall där prästen i t ex en husförhörslängd antecknat uppgifter från modern om en barnafader.
1918 infördes barnavårdsnämnder i Sverige, genom en ny lag. Då skulle kommunernas barnavårdsmän göra vad de kunde för att hitta fadern för att kunna driva in underhållet. Då såg man till barnens behov, att bli försörjda.
Letar du efter en okänd far till ett barn fött 1918 eller senare, då ska du kontakta det stads- eller kommunarkiv där modern var skriven och söka efter en barnavårdsakt. Den är upprättad för modern och där kan i många fall finnas information om fadern. Det har jag erfarit i flera fall där kunder bett om hjälp med detta.
Det kan också gälla barn födda några år före 1918. Ibland upprättades barnavårdsakter även för lite äldre barn, om modern t ex begärde hjälp med försörjningen.

Så har kan det se ut i en husförhörslängd, om man har tur. Arbetaren Ax(el?) Modin har erkänt faderskapet för sin dotter Anna Helena född 1896. Det är inte alltid det är inskrivet i födelseboken. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vilken lycka att hitta en sådan här lapp instucken i husförhörslängden för den släktforskare som letar efter en okänd far. Pigan Elna Andersdotter har anmält till prästen att drängen Måns Svensson inte ska få gifta sig med någon annan förrän han fullgjoprt sina förpliktelser som far till deras gemensamma barn, en son född 1874. Bildkälla: Arkiv Digital.

Som släktforskare kan man nog inte undgå att intressera sig för de svenska kyrkorna. Åtminstone kyrkobyggnaderna. Det har våra sedan länge döda släktingar befunnit sig, någon gång i livet men troligen många gånger.
Och så här i allhelgonatid är vi många som besöker våra döda anhörigas gravar på kyrkogårdarna.

Visst är det en del församlingar som har moderna kyrkor och på 1800-talet byggdes många Tegnérlador som fick ersätta äldre kyrkor som blivit för små i de växande församlingarna. Men vi har samtidigt mängder med betydligt äldre kyrkor kvar i Sverige, många med ursprungliga delar från medeltiden. Och många kyrkoruiner.
När jag släktforskar brukar jag kolla hur gammal kyrkan är och byggnadens historik. Är kyrkan från t ex 1700-talet är det lätt att fundera över att mina gamla skläktingar gått, stått och suttit i det rum som ännu finns kvar. Kanske har de för länge sedan sett på och förundrats över gamla takmålningar som vi kan se idag, och gått på de gamla gravhällarna som fortfarande ligger kvar.
De riktigt gamla boningshusen finns sällan kvar men kyrkorna har stått i flera hundra år.

Utan att vara aktivt religiös kan jag ändå se den stora betydelsen av kyrkorna. För onkring 30 år sedan, långt innan jag började släktforska, var jag med om att producera en uppslagsbok om de svenska kyrkobyggnaderna. Det här var ju långt före internet och Wikipedias tid, när man fortfarande köpte uppslagsböcker.

Så här ser vårt uppslagsverk om kyrkor ut, utgiven 1990. Jag har ett väl använt exemplar kvar i min bokhylla. Eget foto.

Min dåvarande make, jag, en arbetskamrat till oss och arbetskamratens mamma bildade ett bokförlag och gav ut boken. Vi tre  (inte arbetskamratens mamma) arbetade på en av Västerviks lokaltidningar tillsammans, exmaken som fotograf och vi andra två som reportrar. I ett och ett halvt år arbetade vi med att samla in information och bilder till uppslagsverket. Två semestrar åkte maken och jag och våra två barn runt i delar av södra Sverige för att fotografera kyrkor där vi inte fått in bilder från församlingarna. Boken har beskrivningar och bilder på 2754 kyrkor (tror jag mig minnas) och jag har skrivit över 800 av texterna.

När man kommer på att man ska göra en sådan bok är idén för bra för att släppa även om arbetet tog mycket längre tid än vi själva trodde. När vi sedan skulle trycka boken fick vi göra det i Italien för i Sverige fanns det då inget tryckeri som ville (eller kunde) hantera så många färgbilder. (Den faktiska orsaken är jag inte helt klar över eftersom det inte var jag som beställde tryckningen, så det låter jag vara osagt.)

När jag höll på med det arbetet så tänkte jag ibland på just det här att kyrkorna är de äldsta byggnaderna vi har där människor rört sig under hundratals år. Och de används fortfarande av oss som lever idag. En levande historia.
Alla skulle gå i kyrkan förr, det vet vi. Så vi kan vara ganska säkra på att våra förmödrar och förfäder varit i kyrkan flera gånger, åtminstone de som levde före 1900-talet.

Kumla kyrka här i Västmanland är en av de måga kyrkor som byggdes redan på medeltiden. Den har fantastiska målningar av Albertus Pictor. Eget foto.

Här inne i Sibbarps kyrka i Halland, byggd på 1200-talet, döptes jag en sommardag 1954. Bild: lin208/Wikipedia (CC3.0).

Svartrå kyrka i Halland är också medeltida. Takets inre målning är gjord 1777 av Henrik Andersson Wibeck och de här motiven har mina gamla släktingar sett många gånger och säkert förundrats över, precis som jag. Eget foto.

Törnsfalls kyrka utanför Västervik är från 1100-talet. Eget foto.

Badelunda kyrka, den församling där jag bor. De äldsta delarna är från 1200-talet. Eget foto.

Irsta kyrka sydost om Västerås, med sin stiglucka (porten i kyrkogårdsmuren) är också medeltida. Eget foto.

Ryssby kyrka i västra Småland är en av dem som kallas Tegnérlador, byggd på 1840-talet. Härifrån kommer min mans farfar och hans släkt. Eget foto.

I Västrums kyrka söder om Västervik hänger ett votivskepp, en modell av fregatten Riksens Ständer, byggd 1760 på varvet i Helgerum, där jag bodde i många år. Eget foto.