Rötterbloggen
Rötterbloggen

Lättläst i kyrkböckerna

Ibland kan det vara riktigt svårt att läsa vad prästerna skrev i kyrkböckerna förr i tiden och många släktforskare har gått bet på både gamla släktingars namn och var de bott. Då kan det vara svårt att komma vidare i sin forskning.

Men motsatsen finns också, som tur är.

Ett av de bästa exemplen på vacker handstil är Västrums kyrkböcker kring förra sekelskiftet. Den som skrev då har en så prydlig och vacker handstil att det är en fröjd för ögat. Jag bodde i Västrums socken i norra Småland i över tio år och har haft stor anledning att glädja mig åt denne präst, framför allt för att min makes far kom härifrån.

Helgerum
Så här vacker handstil är det inte alla präster som har. Bild från Västrums församlingsbok. Bildkälla: Arkiv Digital

Den här vackra handstilen finns i kyrkböckerna under den tid då August Werner var kyrkoherde. Han kom till Västrum 1889 från Gladhammar och dog i Västrum 1922, när han var 76 år. Han verkar ha varit verksam som kyrkoherde hela tiden för först efter hans död kommer en efterträdare. Om det är August Werner själv som hållit i pennan vet jag förstås inte. Kanske har hans hustru varit den som fört böckerna. Hon hette Bertha Selma Hanna Christina Wallin.

WernerKyrkoherde Werner. Från boken ”Prästerskapet i Linköpings stift” av Albin Hildebrand, digitaliserad av Projekt Runeberg. Där finns många fler porträttgallerier över präster.

En annan prydlig och vacker handstil hade denne präst:

Gnarp

Alander Gnarp
Den som skrev ovanstående var kyrkoherde Ernst Gottfrid Ansgarius Ålander i Gnarp. Han kom dit 1922 och från och med då kan vi se hans handstil i böckerna. Bild från Svenskt Porträttarkiv.

Det finns förstås många fler präster, eller i en del fall kyrkoskrivare, med vackra och lättlästa handstilar. Under de drygt åtta år som jag arbetat som uppdragsforskare har jag läst i mängder av kyrkböcker och sett många handstilar, allt ifrån de helt oläsliga till sådana lättlästa som kyrkoherde Werners i Västrum. Här är några få exempel (källhänvisning i varje bild, alla från Arkiv Digital). Läs och njut:

gbg

Katslosa

Borje

Asker

Ekeberga Transjo

Mofalla

 

Fortsätt läs mer
  443 Träffar
  0 Kommentarer
443 Träffar
0 Kommentarer

Fel i kyrkboken

Ibland blir det fel. Ibland gjorde prästerna fel och vi räknar ju med att det som prästen skrivit ska vara rätt, så då blir det fel i släktträdet.

I min morfars släktträd finns hans morfars mor Malena Andersdotter på Nybonna gård i Gällsås by i Okome socken i Halland. I flera husförhörslängder har prästen skrivit att hon var född den 24 augusti 1769. I Okome socken föddes en flicka detta datum och som fick namnet Malena. Hennes föräldrar var Anders Andersson och Ingegerd Hansdotter. Familjen bodde på gården Ögärdet inte så långt från Nybonna. Denna Malena finns i flera släktträd sedan länge, inte bara i mitt. För det stämmer ju med vad prästen skrivit.

hfl
Husförhörslängden från 1811, då prästen skrivit att Malena Andersdotter (som då var änka) var född den 24 augusti 1769. Bildkälla: Arkiv Digital.

 

f1769
Födelsenotisen i Okome kyrkbok för Malena Andersdotter född den 24 augusti 1769 på Ögärdet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Från tiden för hennes födelse finns inga husförhörslängder bevarade, den äldsta är från 1791. Då fanns det ingen Malena på Ögärdet men eftersom hon skulle varit 22 år då är det rimligt att tro att hon lämnat hemmet och blivit piga på en annan gård. Malena som gifte sig med morfars morfars far Per Börjesson bodde redan på gården Nybonna före vigseln och var piga hos sin blivande make, som var änkling. Så båda kom därifrån när de gifte sig 1796.

I de äldsta husförhörslängderna står bara ålder, inga födelseår. Åldern varierar en del. När prästen väl skulle fylla i födelsedatum i början av 1810-talet letade han nog efter en Malena född i slutet av 1760-talet. Och så hittade han Malena från Ögärdet och skrev in hennes födelsedatum, trots att det i längden innan stod att hon skulle vara född 1768.

Men det var alltså fel. Denna Malena hade dött redan 1771, drygt två år gammal. Däremot föddes en Malena i samma socken den 28 januari 1768. Hennes far hade samma namn, Anders Andersson. Hennes mor hette Ingegerd Olofsdotter. Det var alltså bara moderns efternamn som var annorlunda och det hade prästen kanske aldrig hört Malena prata om. Det var förmodligen inte samma präst 1811 som 1769.

d1770
Bonden Anders Andersson på Ögärdet dog i rödsoten den 27 oktober 1770. Samma vecka dog sonen Andreas i samma sjukdom. Bildkälla: Arkiv Digital.

d1771
Den 19 oktober 1771 dog Malena Andersdotter på Ögärdet, 2 år och 2 månader gammal och dotter till den avlidne Anders Andersson. Bildkälla: Arkiv Digital.

Eftersom prästen skrivit in Malenas födelsedatum i de senare husförhörslängderna är det ju detta vi utgått från, vi som släktforskar. Att denna Malena dött som barn upptäcker man ju inte när det inte finns husförhörslängder eller om man inte kontrollerar det i dödboken. Gör alla släktforskare det? Gör du det?

Det var inte jag som upptäckte detta utan släktforskaren Ingemar Rosengren i Halmstad. Tack, Ingemar!

Ingemar Rosengren har sammanställt flera gårdsgenealogier från socknarna i mellersta Halland. I dessa redovisar han vilka som bott på varje gård i byarna. Underlaget är, förutom kyrkböckerna, mantalslängder, jordebok, bouppteckningar, domböcker, historiska kartor med mera. Detta är till stor hjälp vid min släktforskning och har varit en vägledning när jag letat i kyrkböckerna.

Med all sannolikhet är det Malena född i januari 1768 som är min ana. Jag utgår från det nu. Så nu har jag och övriga släktingar en annan släktgren i vårt släktträd. När jag följt den här släktgrenen bakåt har jag stärkts i tron att detta är rätt, eftersom jag sett andra kopplingar mellan denna och en annan familj i min släkt. De båda familjerna har bland annat varit grannar en generation tidigare.

f1768
Malena Andersdotterdotter som föddes den 28 januari 1768. Hennes föräldrar hette Anders Andersson och Ingegerd Olofsdotter och bodde i Magård. Bildkälla: Arkiv Digital.

Men jag tänker: Tänk om jag har fler sådana fel i släktträdet!? Det vet jag inte, inte än. Förhoppningsvis stämmer resten.

Jag minns att jag stött på en annan förväxling i min släktforskning om mina barns farfars släkt. Men där var det två systrar som förväxlats, efter att den ena dött och nästa syster fått samma namn. Egentligen var det ingen riktigt förväxling, det var bara födelsedatum som var fel. Och föräldrarna var ju desamma. Men visst har en del präster skrivit in fel uppgifter i kyrkböckerna. Mest vanligt är väl att kvinnors efternamn blivit fel, det har jag sett flera gånger. Alla människor gör ju fel ibland, ingen är ofelbar, inte ens prästerna.

Fortsätt läs mer
  1116 Träffar
  0 Kommentarer
1116 Träffar
0 Kommentarer

Frågor utan svar – men fantastiska målningar!

1482 var Albertus Pictor i Kumla kyrka och målade. Att se dessa målningar idag, 538 år senare, är ganska överväldigande. Har du inte varit där så åk dit imorgon eftermiddag, då är kyrkan öppen.

1

2

3

4
Albertus Pictor har bland annat målat Jesse rot och stam, som  enligt vår guide Anna-Carin Eriksson symboliserar Jesu släkttavla. Egna bilder ovan.

Kumla finns på flera håll i Sverige men detta Kumla ligger söder om Sala i Västmanland. I våras var maken och jag ute på en kort kyrkogårdssafari i vår nya hemtrakt och efter att jag bloggat om det (här och här) blev jag inbjuden till Kumla kyrka av släktforskaren och hembygdsvännen Sven-Erik Grahn i Kumla. I sommar hålls kyrkan öppen på söndageftermiddagarna (i alla fall i juli) och i söndags åkte vi dit. Inne i kyrkan blev vi guidade av den kunniga kyrkvärden Anna-Carin Eriksson som berättade om Albertus Pictor, Sveriges förmodligen mest kände kyrkomålare. I flera svenska kyrkor finns målningar av honom men det är bara i sex av dem som målningarna aldrig kalkats över. Kumla är en av dessa.

Att man känner till att han var i Kumla och målade just 1482 beror på att det fanns dokumenterat i en text om en biskopsvisitation på 1600-talet. Årtalet fanns på en vägg som revs på 1760-talet då tornet byggdes. 2017 renoverades målningarna senast och de är underbart vackra.

Stort tack till Sven-Erik Grahn och Anna-Carin Eriksson!

5
Kumla kyrka i Västmanland. Större delen av kyrkan är från medeltiden. Eget foto.

Naturligtvis blev det också lite spaning på kyrkogården:

grav1x
Anna Brita Persdotters grav. Det ena fotot tog jag vid vårt besök på Kumla kyrkogård i april i år, det andra i söndags.

En grav vi inte kan undgå att se är ett svart järnkors som är gravvård över hustrun Anna Brita Persdotter i Engarn, född den 2 december 1808 och död den 14 oktober 1864. På baksidan står det "Sörjd och saknad af make och 2ne söner". I graven vilar även Karl Herman Johansson, född 1870 och död 1961. Hon är hans sonson och uppväxt på samma gård men han fick aldrig träffa sin farmor.

Vi diskuterar graven, Sven-Erik Grahn, min man och jag. Varför är bara hustrun begravd här? Vad hände med maken? Varför begravdes inte han i samma grav? Vi funderar på om han gifte om sig och är begravd med nästa hustru, om han flyttade, kanske till och med emigrerade och är begravd någon annanstans. I ett övermodigt ögonblick lovar jag Sven-Erik att försöka ta reda på detta. Men något svar har jag inte.

Anna Britas make hette Jan Andersson. Han var född i Ransta och kom till Engarn efter att han gift sig med Anna Brita den 21 oktober 1825. Jo, vigseldatumet stämmer. Anna Brita vcar alltså bara 16 år gammal när hon gifte sig. De tog ut lysning den 18 september samma år och då var hennes far nämndemannen Per Olsson i Engarn med till prästen. Eller snarare var det så att det var han som besökte prästen och tog ut lysning å dotterns vägnar. Prästen har också noterat att "de contraherande ega allmänt godt loford".

Varför gifter man sig när man är 16 år gammal? Jan var lite äldre, han var född 1801 och hade fyllt 24 år på våren det året. Var Anna Brita gravid? Något barn fick de inte förrän 1829, enligt husförhörslängden. Var det stormande kärlek och pappa nämndemannen hade blivit övertalad av sitt enda barn att gå med på äktenskapet? Eller var det ett resonemangsparti där hennes föräldrar hade sett ut en lämplig måg åt sig? Något svar finns inte i kyrkböckerna.
Först bodde den unga familjen i Ransta och där föddes sonen Johan Theodor 1829. 1832 verkar de ha flyttat till hennes föräldrahem i Engarn och där föddes sonen Karl Viktor 1834.

Anna Britas far var inte bara nämndeman utan också kyrkvärd. Mågen Jan Andersson blev så småningom också kyrkvärd och nämndeman och sedan häradsdomare. Hennes mor Greta Jansdotter dog 1834 och hennes far levde till 1843. Anna Brita och Jan tog över hemmanet och så småningom blev det sonen Karl Viktor som ärvde egendomen. Och det är hans son Karl Herman som vilar i samma grav som sin farmor.

Sådana här livsöden fascinerar mig. En kvinna, egentligen bara en flicka, som gifte sig så ung. Död vid 55 års ålder, älskad och saknad. Men varför vilar inte maken i samma grav? Det är ju det vanliga. Han gick bort 1884. Jag hittar inte hans grav i gravstensinventeringen.

grav2
Matilda Anderssons grav. Eget foto.

En annan grav som gör mig nyfiken är den lilla och ganska oansenliga stenen över "Ackuschörskan Math. Andersson" född 1829 och död 1912.

Den första frågan att besvara är vad innebar ackuschörska? Det var en barnmorska och ordet är en gammal benämning. Hon var gift när hon dog och förmodligen var det maken Per Andersson som valde denna titel på gravstenen. Han var stenhuggare och det får mig att undra om det rent av var han som högg stenen? Troligen inte.
Han finns inte inskriven på gravstenen. Varför inte? Han bodde kvar i församlingen till sin död 1922 och borde väl ha begravts ihop med hustrun? Samma obesvarade fråga som för Anna Brita Persdotters grav.

Matilda hette Karlsson som ogift och föddes i Haraker 1829. 1858 kom hon till Sör Husta i Kumla församling. Hon står skriven som barnmorska så jag antar att hon var anställd som sockenbarnmorska. Då hade hon med sig den utomäktenskaplige sonen Carl Otto Mauritz. Han var född i Stockholm 1855. Det får mig att tro att Matilda utbildade sig till barnmorska i Stockholm vid den tiden.

1864 gifte hon sig med stenhuggaren men då var Per Andersson hemmansägare, sedan blev han backstugusittare, stenarbetare och så småningom lägenhetsägare, enligt husförhörslängder och församlingsböcker. Matilda fortsatte arbeta som barnmorska, säkert så länge hon orkade.

Matilda och Per fick minst sex gemensamma barn, varav de första var ett tvillingpar 1865. De andra fyra barnen dog som små åren 1869-1873. Familjen flyttade senare till Tärna och till Västerfärnebo men Per och Matilda återvände till Kumla år 1900. Då var hennes son Carl Otto Mauritz död sedan 1897. Han hade varit livgardist i Stockholm men också trumslagare i Kungl Västmanlands regementes musikkår. Då hette han Myrberg i efternamn men bytte sedan till Brask, kanske när han gifte sig och bosatte sig i Sala.

grav3
Familjen Gustafssons grav. Eget foto.

På Kumla kyrkogård stannade vi också inför en riktigt pampig grav, en familjegrav för tre generationer.

Det som fick mig att stanna upp här är att en av dem som vilar i graven är dottern och hemmansägaren Signe Maria Gustafsson född den 8 april 1890 och död den 9 februari 1961. Det är inte så vanligt att kvinnor står som hemmansägare på gravstenarna, det brukar mest vara män som gör. Sven-Erik Grahn berättar att det finns fler kvinnor med titeln hemmansägare på sin gravsten på Kumla kyrkogård. Förmodligen finns det en hel del på kyrkogårdarna runt om i Sverige, även om jag inte lagt märke till dessa tidigare.

Signes bror Arvid var också hemmansägare och är begravd i samma grav. Föräldrarna hette Valfrid Gustafsson och Erika Lovisa Carlsdotter. När Signe var liten var hennes far först skriven som arbetskarl och sedan som hemmansägare. Prästen har också antecknat att Valfrid blev omyndigförklarad 1887. Familjen bodde i Norr Husta och hemmanet var på 3/8 mantal. Redan före faderns död 1934 blev Signe och Arvid hemmansägare. De blev kvar på gården och ingen av dem gifte sig. 1924-1925 bodde Signe i Stockholm men återvände sedan hem, kanske för att då ta över gården tillsammans med sin bror.

Orkar ni med en grav till? Jo, det tror jag.

grav4
Den unge torparsonens grav. Eget foto.

Jonas Eliasson var bara 25 år när han dog i lungsot den 1 maj 1889. Han var född i Skorped i Västernorrland men dog i Västtärna i Kumla församling. Vad gjorde han där? När han dog var han fortfarande skriven hos föräldrarna hemma i Mosjö i Skorped.

Hans gravvård finns på Kumla kyrkogård. På den kan vi läsa att han hette Edén när han dog och att han var 25 år. Han föddes den 21 november 1863. Det står också "Dan 12.5.13". Först tänkte jag att det var ett datum men ganska snart förstod jag att det är hänvisning till ett bibelord, nämligen Daniels bok: "Vandra mot slutet. Du skall gå till vila och sedan stå upp och få din lott vid dagarnas slut." De här orden måste hans föräldrar ha valt. De var baptister och trodde på dessa ord. Det är min tanke, eftersom mina egna föräldrar var baptister.

Jag undrar om Daniels föräldrar någonsin kom ner till sin sons grav i Kumla, om de hade råd att åka. Torpare med stora familjer och många munnar att mätta (Jonas var äldst av nio syskon) var som regel inte stadda vid kassa, men det vet jag ingenting om. Jonas begravdes redan den 7 maj men inte förrän den 15 maj fick prästen i Skorped ett brev med attesten från sin kollega i Kumla. Kanske visste föräldrarna inget om sonens död förrän han begravts? Jag kan inte låta bli att tänka på det.

Vad gjorde Jonas nere i Västmanland? I dödboken står det att han dog hos handlare Eriksson i Västtärna. Vad gjorde han där? Var han bodbetjänt? Han var fortfarande skriven i Skorped och hade alltså inte tagit ut flyttbetyg. På korset står det "Stud.", alltså att han var studerande. Som baptist kanske han gick på en bibelskola. Fanns det en sådan inom räckhåll? Bodde han tillfälligt hos handlarn? Om du som läser detta har några svar så berätta gärna. Han är i alla fall inte bortglömd, hans gravvård står kvar men den verkar inte finnas med i gravstensinventeringen vad jag kan se.

Vad har jag missat om Kumla kyrka? Säkert en del eftersom jag inte googlat.

park1
Intill kyrkan ligger den fina hembygdsparken med en del äldre hus. Här finns en kort promenadstig uppe på Badelundaåsen. Eget foto.

park2
Ett av husen i hembygdsparken är den här parstugan byggd på 1700-talet i Vad och hitflyttad 1961. I närheten finns fler äldre hus, bland annat en gammal smedja från Bäckeby gård. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  666 Träffar
  12 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Behöver jag säga att den Hasse Tholin jag försöker hitta farfar åt genom DNA kommer just ifrån detta verkligt fängslande Kumla?   ... Läs mer
lördag, 25 juli 2020 14:18
Eva Johansson
Tack Stefan! Intressant! Detta måste väl ha varit efter Matilda Anderssons tid som barnmorska i Kumla? De kanske bodde i samma hu... Läs mer
lördag, 25 juli 2020 15:46
Ulla Comérus
Intressant läsning. Fastnade här i st för att krypa ner i sängen. ... Läs mer
lördag, 25 juli 2020 23:47
666 Träffar
12 Kommentarer

Vad gör jag om kyrkoarkivet brunnit?

AntonJulius foto
Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Anton Stuxberg var bondson från norra Gotland, född 1849. Han var yngste sonen i familjen och fick studera. Efter examen från Visby Allmänna Läroverk kom han till Uppsala där han doktorerade i zoologi 1875. Det ledde honom till Nordenskiölds expedition med Vega och så småningom till intendent vid Göteborgs Museum. Under sin ungdomstid umgicks han med Strindberg och lär vara förebild för en av personerna i Röda rummet.

I måndags kom vi hem efter en vecka på Gotland. Vi hälsade på min son och hans familj och har hållit oss undan från turisterna. Även om de är färre än vanligt så finns de där.

Min son och sonhustru byggde för några år sedan ett sommarhus i utkanten av Fårösund. Fastighetsbeteckningen är Stux 1: och så ett nummer. Du förstår nog sambandet.

huset
Sonens och sonhustruns hus ligger inbäddat i grönskan i skogsdungen. Den omgivande gården brukas fortfarande. Eget foto.

Stux3
En av de äldre gårdarna i Stux. Eget foto.

Min son har på sin pappas sida anor från Gotland långt tillbaka i historien. Dock inte från Fårösund utan från östra och södra Gotland. Men Gotland är Gotland och alla i familjen älskar den här ön.

Ibland har vi pratat om Stux och jag vet att det är en gammal gård. Innan vi gav oss av hemåt i måndags sa jag till sonen att jag skulle ta reda på lite mer om gården och dem som haft den. Att följa en gård i husförhörslängderna brukar ju inte vara så svårt. Men när jag här om dagen öppnade Bunge sockens kyrkorkiv såg jag att hela kyrkoarkivet förstördes i en brand i Rute prästgård 1871, tillsammans med kyrkböckerna från Rute och Fleringe socknar. Det här har säkert en del av er släktforskare stött på. I min mammas släkt har jag en släktgren från Surteby i Västergötland och där brann det också i mitten av 1800-talet.

Vad gör man som släktforskare då? Häng med så ska vi se vad som finns att leta i.

I kyrkoarkivet finns husförhörslängd, födelsebok, vigselbok och dödbok rekonstruerad från 1860-1870. Det är avskrifter från det som sänts in till SCB. Mantalslängder är givet att söka i, men också bouppteckningar och historiska kartor.

Jag började med laga skifteskartan från 1854. Där hittar jag sonens tomt och kan se vilken av byn Stux gårdar just denna bit mark hörde till då. Enligt kartan fanns det fyra gårdar i byn, benämnda A, B, C och E. Jord märkt D finns också men jag hittar ingen gårdstomt till denna utan bara mark. En av byns fyra gårdar har delats en gång till och nyligen sålts ser jag i protokollet.

Sonens tomt hörde till gård A som då ägdes av nämndemannen och bonden Johannes Stuxberg. Han var far till zoologen Anton Stuxberg och den familjen finns i den rekonstruerade äldsta husförhörslängden.

laga skifte1854 hela
Kartan från laga skiftet, upprättad 1854. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

laga skifte1854 utsnitt
Utsnitt från kartan från laga skiftet, med de fyra Stuxgårdarna. Gården A var Stuxbergs gård. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

lagaskiftesprotokoll
Ur protokollet från laga skiftet 1854. Johannes Stuxberg hade 1/4 mantal.  Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

hfl SCB
Den rekonstruerade husförhörslängden. Bildkälla: Arkiv Digital.

Anton hade två bröder, Johannes Lorents som föddes 1832 och Jakob Petter som föddes 1836. Så Anton var sladdbarn. Deras mor hette Anna Maria Erasmidotter Häglund och var född 1806. Äldste brodern Johannes blev lots och bodde då i det växande samhället Fårösund. Mellanbrodern Jakob blev den som tog över gården i Stux. 1860 fanns också pigan Elisabeth Mathilda Ruthberg hos familjen Stuxberg och hon gifte sig sedan med Johannes. Jakob gifte sig med Anna Helena Broman. Framåt i tiden går det ju bra att följa dessa men det har jag inte gjort den här gången.

Bunge socken hör till Gotlands norra häradsrätt. Där finns det tack och lov ett bouppteckningsregister ordnat topografiskt, dvs gårdsvis. Där är det lätt att hitta alla bouppteckningar för folk från Stux. I bouppteckningarna går det att få fram släktsamband eftersom det står vilka arvingarna är.

Registret gäller för tiden 1651-1851. Johannes Stuxberg levde till 1887 och hustrun Anna Maria Erasmidotter Häglund till 1882, så de finns inte med i registret. Och eftersom Johannes hette Stuxberg har vi ingen ledtråd till hans fars namn. I registret finns inte heller någon med namnet Stuxberg så min tanke var att det namnet var taget av nämndemannen. Men det var det inte, det är betydligt äldre än så.

Jag letade mig fram i bouppteckningarna från Stux och i den som gjordes efter bonden Jakob Rasmussons död 1829 finns en son Johannes som då var 18 år. Så rimligtvis är det rätt Johannes. Han hade också en bror som hette Petter och som var tolv år och en syster som hette Brita Lena. Deras mor, den efterlämnade änkan, hette Brita Jakobsdotter. Jakob Rasmusson hade "vådeligen omkommit" och drunknat under överfart i Fårösund. Bouppteckningen gjordes den 19 mars så kanske hade det hänt några veckor tidigare. Grannen Anders Rasmusson Häglund var med på samma färd och drunknade också. Kanske var han bror till bröderna Stuxbergs mor.

I Jakob Rasmussons bouppteckning framgår att hans gård i Stux var på 1/4 mantal. Den hade hustrun Brita Jakobsdotter ärvt och tillsammans hade de löst in Britas syster Annas del av arvegården. Man gjorde skillnad på jord som ärvts och jord som köpts. Tack vare detta får vi veta att det var nämndemannens mor som kom från Stux. Eftersom hon hette Jakobsdotter hette hennes far Jakob. Bland bouppteckningarna finns en från 1797 för bonden Jakob Hansson i Stux. Bland hans efterlevande finns änkan Anna Jakobsdotter, dottern Brita på 19:e året och dottern Anna. Så detta bör rimligtvis vara Brita Jakobsdotters familj, eftersom vi vet att hon ärvt gården i Stux och att hon hade en syster som hette Anna. Fadern Jakob Hansson hade också drunknat och här finns också hans dödsdatum som är den 14 augusti 1797. Då var Brita alltså 18 år och därmed troligen född 1779.

Nu har vi alltså kommit ett par generationer till bakåt i nämndemannens släkt, trots brunna kyrkböcker. Uppgifterna är inte lika fullständiga som i kyrkböckerna men personerna är hittade i alla fall.

I Jakob Hanssons bouppteckning får vi veta lite mer. Fastigheten på 1/4 mantal hade han ärvt till 1/8 och den andra åttondelen hade han köpt av sin hustrus bror coopverdiesjömannen Per Jakobsson Stuxberg. Namnet Stuxberg fanns alltså i nämndemannens mors släkt ett par generationer före honom. Jakob Hansson och Anna Jakobsdotter var ju hans morföräldrar. (En coopverdiesjöman var en sjöman i handelsflottan.)

Mantalslängderna finns digitaliserade fram till 1820 och det året var Jakob Rasmusson en av de fyra bönderna som skattade för 1/4 mantal i Stux. De andra hette Anders Persson, Anders Jonsson och Lars Jacobsson. Några av dem var nog släkt med varandra.

I mantalslängderna finns namn på husbonden i familjen och ibland också på vuxna men hemmavarande söner och döttrar. Däremot namnges sällan hustrun. 1820 finns det också några anteckningar som ger lite mer information, bl a ålder. Då får vi veta att Jakob Rasmusson var 33 år gammal och alltså född omkring 1787. Det står 33/40 i kolumnen för ålder och 40 kan vara hustruns ålder, om min tolkning är rätt. Det stämmer ju bra med Brita Jakobsdotters ålder i hennes fars bouppteckning.

1820 bodde också hans svärföräldrar i familjen. Svärfar hette Jakob och det ser ut som om han skulle vara 47 år men det kan kanske vara en felskrivning. Svärmor var 74 år (antecknat i höger marginal) men hennes namn står inte med. Men vänta nu, hustrun Brita Jakobsdotters far Jakob Hansson var ju död sedan 1797... Hur ligger det här till? Svärmodern, Britas mor Anna Jakobsdotter måste alltså ha gift om sig med en man som också hette Jakob. Hon var ju 74 år gammal (alltså född c:a 1746), kan hon vara omgift med en man som var 47 år? Ja, inte är det omöjligt, större åldersskillnad har jag sett. Det här har jag inget svar på.

mantal1820
Mantalslängden från 1820. Bildkälla: Riksarkivet.

Det jag fått fram är alltså:
Johannes Stuxberg, 1811-1887
Föräldrar:
Jakob Rasmusson, c:a 1787 - 1829
Brita Jakobsdotter, f c:a 1779
Morföräldrar:
Jakob Hansson, död 1797
Anna Jakobsdotter Stuxberg, f c:a 1746

Eller har jag tolkat informationen fel? Mer granskning av uppgifterna behövs.

mantal1796
Mantalslängden 1796, året före Jakob Hanssons död. Här nämns dottern Brita. Bildkälla: Riksarkivet.

På så sätt kan man följa gården bakåt i mantalslängderna och jämföra namn och personer med bouppteckningarna. För att kunna göra det behövs ett register över bouppteckningarna. Kanske är bouppteckningsregistret från Gotlands norra häradsrätt ordnat gårdsvis just för att husförhörslängder saknas, men det vet jag inte. I det här fallet underlättar det betydligt.

Att man hade släktnamnet Stuxberg underlättar så klart också i sökningen i andra register och arkiv. I Svenskt Porträttarkiv finns flera bilder för män med namnet Stuxberg, alla födda i Bunge och släkt med varandra.

JohannesNiklas foto
Lotsförmannen Johannes Nikolaus Albert Stuxberg, sonson till nämndemannen Johannes Stuxberg. Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Lars foto
Fyrmästaren Lars Stuxberg, sonson till nämndemannen Johannes Stuxberg. Bildkälla: Svenskt Portättarkiv.

Jag har också sökt i lagfartsboken och där finns Stuxgårdarna men även lagfartsboken är skadad i brand, ser det ut som. En sökning i NAD ger träff på ett mindre gårdsarkiv från Stux. På Hela Gotlands hemsida finns en artikel om gårdsarkivet.

Läser du i domböcker hittar du med all säkerhet mer om den här släkten.

Givetvis har jag också googlat om Stuxberg och Stux. Bland annat kom jag då till Region Gotlands hemsida om Bunge sockens historia och där kan vi läsa att Stux vid mitten av 1600-talet var den största gården i socknen och var då på ett helt mantal. Sedan har den alltså delats i flera brukningsenheter och dessutom har många tomter styckats av, inte bara min sons tomt. En stor del av Fårösunds samhälle har byggts på Stux mark.

Det jag skriver om här är resultatet av en eftermiddags sökning om Stux och familjen Stuxberg. Säkert har jag missat något viktigt och jag kan också ha dragit fel slutsatser men det jag kommit fram till är det jag ser som det mest sannolika. Framför allt vill jag ge dig som i din jakt på släktens historia kommer till ett brunnet eller på annat sätt förstört kyrkoarkiv att hitta andra vägar. Om familjen Stuxberg finns så klart mycket mer att berätta.

Stux1 2
Det här huset tror jag hör till Stuxbergs gård. Om jag inte har misstolkat kartan. Eget foto.

grind
Den gamla gårdsmiljön i Stux. Eget foto.

1890
På Generalstabskartan från 1890 ser vi att Stux var den by som idag utgör en stor del av Fårösunds samhälle. Idag går vägen ner till färjan lite mer rakt men sträckningen i böjen efter kyrkan finns kvar och heter Gamla vägen. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Fortsätt läs mer
  750 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Så korsas då åter våra släktforskningsvägar, utan att någon av oss är direkt släkt med detta själva! Vad mycket fint du fick fra... Läs mer
fredag, 24 juli 2020 08:17
Eva Johansson
Stefan! Ditt inlägg på Anbytarforum hade jag inte sett och förmodligen för att jag bara googlade på stavningen Stux, inte Stucks. ... Läs mer
fredag, 24 juli 2020 10:03
750 Träffar
2 Kommentarer

Databaser till hjälp

I den släktutredning jag hållit på med ett tag, som jag berättade om för en vecka sedan, har jag haft väldigt bra hjälp av databasen Släktdata. Känner du inte till den så är det ett tips att prova att använda den.

Släktdata är en förening som på sin hemsida publicerar en sökbar databas med avskrifter från födda, vigda och döda i kyrkböckerna. Just nu finns det omkring åtta miljoner poster läser jag. Föreningen bildades på västkusten (i Göteborg tror jag) och började med registrering av uppgifter från västsvenska församlingar men under årens lopp har det utökats och idag finns det uppgifter från stora delar av Sverige. På sidan Registersökning ser du vilka församlingar som ingår.

Sökbara databaser är fantastiskt bra, framför allt tack vare möjligheten till kombinationssökningar. I min släktutredning har jag en mor som hette Christina Johannesdotter under senare halvan av 1700-talet. Jsh kunde inte hitta varifrån hon kom och vilka hennes föräldrar var. Hon fick fem barn mellan 1790 och 1799 så jag antog att hon borde vara född ungefär 1760-1770. Vid hennes barns dop var Anna Johannesdotter fadder, först ensam och sedan med sin make. Anna kunde jag hitta i husförhörslängden med rätt födelsedatum och sedan i födelseboken och tack vare det också hennes föräldrar. Hon föddes 1768. Vid ett av dopen var också Jonas Johannesson fadder. Anna och Jonas hade samma föräldrar och det är rimligt att anta att detta var Christinas syskon. Genom att sedan söka på syskonens föräldrar och namnet på byn de bodde i kunde jag så småningom få fram fler generationer i denna släktgren.

Sökbara databaser är fantastiskt bra hjälpmedel, bara du kommer ihåg att kolla i kyrkböckerna också. Alla uppgifter är ju avskrivna och fel förekommer.

Givetvis har jag också haft mycket bra hjälp av Arkiv Digitals sökbara databaser, framför allt när det gäller 1800-talets folk.

En databas liknande Släktdatas är DDSS som görs av Landsarkivet i Lund. Den innehåller också uppgifter om födda, vigda och döda men från Skåne, Halland och Blekinge. Den har jag också haft mycket bra hjälp av i andra släktutredningar.

Både Släktdatas databas och DDSS är gratis och fritt tillgängliga på nätet. Jag vet att det finns fler sökbara databaser, med regionala och lokala avgränsningar. Mycket bra, men använd dem som de andrahandsuppgifter de är och kontrollera alltid informationen i kyrkböckerna.

Animmen
Sjön Ånimmen i Ånimskogs socken i Dalsland. I trakten här fanns många av dem som ingår i släktutredningen jag skriver om. Det är inte så långt från Håverud, ett känt besöksmål i Dalsland. Foto: Sgt. Oddball/Wikipedia

Fortsätt läs mer
  502 Träffar
  0 Kommentarer
502 Träffar
0 Kommentarer

Vem var det som hängdes?

Nu har jag avslutat ett forskningsprojekt jag startade hösten 2017. Det har varit enormt intressant och jag har lärt mig massor. Det började med att jag 2017 fick stor hjälp av en god vän som heter Janne. Som tack för hjälpen erbjöd jag mig att utforska hans släkt, och det ville han gärna. Jag tänkte att det skulle bli 4-5 generationer och att de flesta skulle vara torpare och bönder, men en och annan som sticker ut, som det är för de allra flesta av oss.

Det blev mycket mer än så, och det är anledningen till att jag inte blev klar förrän alldeles nyss. Från början hade jag satt av cirka en vecka för forskningen och att skriva släktberättelse. Men bara första etappen om hans morfars släkt tog längre tid än så och bjöd på så mycket intressant att jag verkligen ville tränga ner på djupet. Så jag har delat upp det i fyra etapper: morfar, mormor, farfar, farmor. Janne har fått varje del när jag varit klar med den, efter sommaren eller till jul. Av alltihop har det blivit en släktbok på 169 sidor där jag berättar allt jag vet om hans släkt.

sidorNY
Så här ser några av sidorna ut i släktberättelsen.

Hans släkt finns mest i Dalsland men också i Bohuslän och Västergötland. Där har jag också delar av min egen släkt men har inte hittat något släktskap oss emellan.

Hans släkt kommer från bönder, torpare, soldater, adel och präster men inga borgare, en gästgivare och så finns det flera sjömän i senare generationer. Både fattiga och rika förstås, tragiska livsöden och människor som bara försvinner. Jag har mött slarviga präster och noggranna präster. Det här känner ni förstås igen, så här är det när man letar sig fram i arkivhandlingarna. Det finns så mycket att berätta om.

Den första etappen tog mig till Anders Månsson Wall, storbonde och gästgivare i Lunden i Ånimskogs socken i Dalsland, död 1738 och född 1636, om vi ska lita på vad prästen skrivit. I dödboken står det att han var 102 år när han dog. Sant eller inte, det vet inte jag. Men hans liv är intressant och omskrivet i den lokala litteraturen. Han ska ha haft 17 barn och varit gift fem gånger. Yngsta barnet föddes 1726... När han dog hade han samlat på sig en ansenlig förmögenhet i både gårdar, guld, silver och kontanta pengar. Han skänkte en predikstol till Ånimskogs kyrka och ligger begravd under en stenhäll inne i kyrkan. Där finns också en minnestavla om honom.

Jag har stött på ovanligt många familjer där ene maken dött i förtid och den överlevande maken gift om sig och bildat ny familj. Inte bara en gång utan i några fall två eller tre gånger. Men ingen mer än Anders Månsson Wall var gift fem gånger. Det får mig ändå att förstå hur utsatt man måste ha varit som ensam förälder till små barn och ensam vuxen på en gård eller ett torp, att man behövde varandra. Det finns också de som avstått från nytt äktenskap och klarat sig själva och barnen utan att gå under, så vitt jag kunnat se. Jag kan också förstå de änkor som valde att inte gifta om sig, när de äntligen fick bestämma över sina egna liv.

Prästernas syn på människor, och framför allt kvinnor, skiner också igenom här och där. Att vara sambo förr i tiden accepterades ju inte. Om en förfader skriver prästen: "hyser en hora från Sundahl med ett barn oattesterade, var otidig vid husförhöret 32, bräcklig i vänstra armen”. Ja, mycket kan man få se i kyrkböckerna.

Janne berättade för mig redan från början att det enligt familjeskrönan ska finnas en avrättad man i hans fars släkt, en mördare som förmodligen hängts. Jag har haft stora förhoppningar om att hitta denne men inte lyckats. Det är i alla fall inte någon av Jannes förfäder det handlar om, så mycket tror jag mig veta. Syskon har jag inte följt sedan de blivit vuxna annat än i de senare generationerna, så han kanske finns där ändå. Jag har kollat i Rötters databas med avrättade men inte hittat släktskap med någon av dem som är från samma områden. Jag tänker mig att det bör ha hänt någon gång på 1800-talet för att Janne ska ha hört talas om det av sina släktingar. Men vi får se om jag lyckas lösa detta, det får bli något jag kan ta mig an som pensionär med oceaner av tid...

Nu när jag skriver detta natten till lördagen den 4 juli så har jag fortfarande lite kvar att göra, nämligen att lägga in hela släktträdet i berättelsen. Det innehåller 288 personer och är enbart en antavla, alltså med bara föräldrar, inte med syskon inlagda. Men det är ju ändå för stort för att visas på en A4-sida så jag får dela upp det på flera sidor. Givetvis ska Janne få en pdf-fil med hela släktträdet också. När Janne öppnar sin mail nästa gång ska han ha sin släkthistoria i sin inkorg.

De socknar jag släktforskat i:
Edsleskog, Forshälla, Fröskog, Fuxerna, Gestad, Herrestad, Holm, Håbol, Härene, Kullings-Skövde, Kville, Lidköping, Ljung, Långserud, Nedre Ullerud, Rångedala, Skredsvik, Skållerud, Steneby Svarteborg, Tisselskog, Tydje, Tösse med Tydje, Ucklum, Uddevalla, Valbo-Ryr, Vänersborg, Västerlanda, Åmål, Ånimskog, Ärtemark, Önum, Ör.

Om du funderar över själva släktberättelsen så kan jag berätta att jag skrivit i ett textprogram och lagt ihop text och bilder i Indesign (ett väldigt bra layoutprogram). Allt är gjort i A4-format och som pdf-fil som kan skrivas ut om man vill. Till släktträd använder jag programmet MacFamilyTree (eftersom jag har Macdator).

Fortsätt läs mer
  565 Träffar
  0 Kommentarer
565 Träffar
0 Kommentarer

Boken om Velhults rote

Det här är en sådan bok som släktforskare gläds åt. Den ger kött på benen åt anorna från platsen, för här berättas så mycket mer än vad som står i kyrkböckerna. Boken handlar om dem som bodde i Velhults rote i Asa socken strax öster om Lammhult och tre mil norr om Växjö i Småland. Folket som bott i denna rote har nu dokumenterats i en ny bok, producerad och utgiven av några de boende i eller utflyttade från roten.

bok1

Boken heter "Welhult – En rote mitt i Småland". Det är ett gediget arbete bakom boken, ett arbete som startade 2006 på initiativ av Ingvar Lilja och Jan Wibrån. Alvar Liljengren, Ingegerd Hellberg och Bengt Lilja ingår bland författarna och Emma och Tomas Lilja står för utformningen. En verkligt lokal produktion. Mer information om boken finns på www.velhult.se.

Det här har de gjort bra. Välstrukturerat och tydligt, gård efter gård, torp efter torp, och sist en avdelning med berättelser från bygden. De olika boställena beskrivs ingående. Varje kapitel inleds med en översiktlig text som förklarar och ger bakgrund. Den innehåller många bilder på både människor, hus och miljöer och dessutom många kartor. Särskilt värdefullt är också de utdrag från domböckerna om fastebreven som återges.

Här möter vi den olycksalige rusthållaren Jonas Jonasson i Velhult som så tragiskt förlorade både hustru och son. Och Ida i Nyland, torpet där hon bodde långt in i vår tid, en fattig men god och uppenbarligen älskad människa.

En riktigt läsvärd bok för den som har rötter i denna rote och som ett fint exempel på hur man kan dokumenter sin lokala historia. Många liknande böcker produceras idag, till glädje för många.

Norrlycke Gadds redigerad
Skräddarefamiljen Gadd bodde i backstugan Norrelycke i Velhult. Bild lånad från utgivaren.

Vagbygge redigerad
1912 byggdes en ny väg genom Velhult. En av vägarbetarna var Kalle Svensson i Lillabråten, nummer tre från vänster. Bild lånad från utgivaren.

Fortsätt läs mer
  708 Träffar
  0 Kommentarer
708 Träffar
0 Kommentarer

DNA-test till polisens hjälp

Vi applåderar och imponeras av Peter Sjölund och hans insatser som kunde lösa det 16 år gamla Linköpingsmordet. Mycket bra gjort! Jag tillhör skaran släktforskare som tycker att det är bra att polisen får tillgång till DNA-databaser för att lösa grova brott och har tillåtit det för mitt eget testresultat. Jag hoppas fler brott kan läsas på detta sätt i framtiden.

När beskedet om Linköpingsmordet kom kände jag omedelbart en tacksamhet. Hade mitt testresultat kunnat hjälpa till vore jag glad för det.

DNA2
Peter Sjölund på Släktforskardagarna i Växjö 2018. Eget foto.

När jag gjorde mitt DNA-test 2014 fanns inte denna möjlighet, varken i tanken eller praktiken. Det var inget jag behövde fundera på då. Idag ska du kanske göra det innan du bestämmer dig för att göra ett test. Vill du att ditt DNA ska vara till hjälp för polisen att lösa sådana grova brott, eller inte, så har du två steg framför dig. Först att bestämma dig för test eller inte. Sedan klicka på eller av att du ger tillstånd att ditt resultat får användas av polisen.

Det kan ju vara lätt att förledas av den ganska massiva reklamen från testföretagen men jag uppmanar alla att tänka över sitt val och sätta sig in i vad DNA-test innebär. Läs på SSGG och andra ställen! Då får du också ut mer av testresultatet.

DNA1
Funderar du på att göra ett DNA-test så rekommenderar jag att du läser på innan och även tänker över hur du vill att ditt testresultat används. Eget foto.

Nu väntar jag på den första deckaren där ett brott blir löst genom DNA-test och släktforskning. Kanske finns det någon redan utgiven i USA? Tipsa mig gärna om du vet!

DNA och släktforskning har blivit inte så ovanliga ingredienser i deckare (det har jag bloggat om tidigare, både här och här), men inte på det sätt som Peter Sjölund arbetat. Släktforskning och släkthistoria kan vara en del av intrigen, t ex om gamla oförrätter i släkten hämnas. Och DNA så klart för att fastställa någons identitet och koppling till en brottsplats. Men än har jag inte sett att någon deckarförfattare tagit upp den här tråden, att ringa in en mördare med hjälp av släktforskares DNA, så som nu skett i verkliga livet. Vi är ju ett deckarläsande folk, vi i Sverige, så nog skulle det finnas intresse för sådana deckare, tror jag.

Nyss läste jag en deckare där DNA-test och släktforskning ingår men med så mycket felaktigheter så att jag nästan blev arg på författaren som sprider okunskap. Därför behövs vettiga skildringar av detta.

Själv har jag aldrig varit orolig för att mitt DNA-resultat ska användas på något felaktigt sätt. Naturligtvis kan det bli så att jag en dag inte kan styra det, men det oroar mig inte särskilt mycket. Peter Sjölund sa i någon av många intervjuer den senaste tiden att vi lämnar så mycket mer spår efter oss genom sociala medier och mobilanvändning så den kartläggning av oss som kan ske genom DNA är mindre. Jag tror också att det är så.

Fortsätt läs mer
  1087 Träffar
  11 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Aina Wallström
Hej Eva! Vad sägs om denna: En: ”Katarina Wennstams nya deckare, ”Dockorna”, är brännande aktuell. I jakten på förövaren används d... Läs mer
lördag, 20 juni 2020 11:59
Eva Johansson
Aina! Tack för tipset! Det låter intressant. Den ska jag läsa.
lördag, 20 juni 2020 18:55
Ann-Christin Magnusson
Hej! Jag har också ett par tips: Ingrid Hedström skriver i fjärde boken om sin huvudperson Astrid Sammils om en person som utger s... Läs mer
söndag, 21 juni 2020 11:19
1087 Träffar
11 Kommentarer

Torphistoria

Min bror och svägerska köpte en tomt 1990 och byggde sig en villa. På tomten stod ett gammalt torp som hette Tomtängen. I tomtköpet ingick att torpet skulle rivas för det stod för långt ut i gatan enligt stadsplanen. Till torpet hörde några uthus, de finns fortfarande kvar och ingår i grannens tomt.

torpet1
Torpet Tomtängen på Björkås i Västra Tunhems socken. Där elskåpet stod är nu kanten på gatan. Foto: Johnny Johansson.

Johnny visar
Min bror Johnny visar att torphuset stod en bit ut på den mark som nu är gatumark. Eget foto.

rivning1
Torpet under rivningen 1990. Foto: Johnny Johansson.

rivning2
Min brors svärfar Egon hjälpte till med rivningen. Foto: Johnny Johansson.

ved
Här ligger det uppsågade timret från torpet i brorsans förråd. Eget foto.

Min bror Johnny och hans fru Lisbeth har funderat på torpets historia. Deras torp. De sparade timret från väggarna. Nu ligger det uppsågat i deras förråd och kan ibland bli värme i braskaminen kalla vintrar. Trots att det gått 30 år så finns det en hel del kvar.

Lisbeth är också släktforskare och har hittat torpet i husförhörslängderna. Tillsammans har vi kunnat följa det bakåt till minst 1833, möjligen 1823. Det finns oklarheter och de beror på att prästen inte alltid skrev vilka hus folk bodde i, bara vilken gård de hörde till.

Torpet hette Tomtängen och låg i Västra Tunhems församling under gården Björkås men på gården Siggestorps mark. Det användes mest som arbetarbostad för Björkås anställda men kan också ha varit dagsverkstorp. Johnny och Lisbeth fick en del äldre handlingar när de köpte tomten. Handlingarna visar att ägare 1930 var Ernst och Karin Örnberg. Släktingar till dem finns kvar i kvarteret. Nästa ägare blev Johan Oskar Herbert Edström och han blev den siste som hade torpet som bostadshus. Idag är detta villakvarter i Vargöns samhälle, fortfarande i Västra Tunhems församling, det som förr var ett område med gamla torp och backstugor.

Ernst och Karin Örnberg flyttade in 1927. De efterträdde en familj Larsson som bestod av kusken Lars Johan Larsson, hans hustru Hilda Vilhelmina och fyra barn. Ett av barnen var Herbert, född 1909, samma år som de flyttade till Tomtängen. Herbert skrev på 1980-talet en artikel om gården Björkås till hembygdsföreningens jubileumsskrift.

Före 1909 är det en period där det är oklart vilka som bodde i huset. Det fanns många anställda på Björkås, både ogifta vuxna och familjer. Möjligen kan huset ha tjänstgjort som skola några år, för en skola ska ha funnits på Björkås gård före 1878. Men vi går bet en tid. Så jag tar det från början i stället. Nu ska det här torpets historia berättas! Varning för lång text!

Den näst äldsta bevarade husförhörslängden från Västra Tunhem gäller för 1818-1828. Där finns under Siggestorp en backstuga som hette Tomtängen. På den häradsekonomiska kartan från 1890-talet kan vi se att det låg en backstuga mitt emot torpet Tomtängen, på andra sidan vägen. Om det är den som fanns på 1820-talet eller om det är torpet som fanns som backstuga då, det är osäkert.

1823 flyttade paret Nils Hansson och Ingrid Johannesdotter till Tomtängen och flyttade därifrån 1824. Namnet Tomtängen vid dem är struket och under dem i husförhörslängden finns namnet Tomtängen igen (AI:2 sidan 326). Då bodde Johan Dalström och Maria Jacobsdotter där. Troligen kom de hit efter Nils och Ingrid 1824. Johan Dalström och Maria Jacobsdotter flyttade till Vänersborg 1826 och sedan kom Anders Johansson och Eva Bengtsdotter hit från Bastebro med sin son. Dottern Sara Lena föddes här 1828. Fram till 1832 bodde ytterligare tre familjer i Tomtängen.

I nästa husförhörslängd är Tomtängen bokfört under Siggestorp fram till 1834 och sedan under Björkås så det måste vara då det på något sätt började användas av ägarna till Björkås. Kanske ägdes Siggestorp av dem som ägde Björkås. Sedan står Tomtängen under Björkås fast det låg på Siggestorps mark och är betecknat som torp. Laga skifte gjordes på Björkås 1868 och på den kartan ser man att marken som Tomtängen ligger på inte ingick i Björkås gård.

1868
Laga skifteskartan från 1868. Marken där torpet Tomtängen låg hörde då till Siggestorp. Karta: Lantmäteriets historiska kartor.

karta1890 talNY
Häradsekonomiska kartan från 1890-talet. Huset vid den blå pricken är Tomtängen. Då verkar det ingå i Gunnarstorps mark men är skrivet under Björkås i kyrkböckerna. Torpets fastighetsbeteckning i mitten av 1900-talet var Gunnarstorp 1:24. I närheten fanns flera backstugor och ett soldatttorp låg en bit norrut. Karta: Lantmäteriets historiska kartor.

I husförhörslängden AI:3 sidan 355 finns också en backstuga på samma plats som torpet Tomtängen och detta kan betyda att torpet byggdes vid denna tid. Kanske är det till och med det troliga. I så fall har ägarna till Björkås övertagit backstugan och samtidigt byggt ett hus till på platsen, för att de behövde arbetarbostäder. Då blev det ett torp, och det måste ha varit ett dagsverkstorp med lite odlingsbar jord men förmodligen flera veckodagsverken. Dagsverkstorparna var billig arbetskraft för jordägarna, de jobbade ju av sitt arrende och hade liten eller ingen lön samtidigt som de var skyldiga att alltid sätta jordägarens behov av arbete före sitt eget.

Nya ägare på Björkås gård 1830 var familjen Sandberg, en välbärgad familj som senare bodde i London och hade Björkås som sommarbostad i Sverige. Anders Petter Sandberg var kamrer och lagman och han ska ha köpt gården runt 1830. Då bodde familjen i Sverige.

Sönerna Gustaf Sandberg, gift med Hedvig Sofia Kafle, och Christer Peter Sandberg, gift med Hanna Evelina Wikander, tog över så småningom. Det var Christer Peter som bodde i London med sin familj, han ägde bland annat rälsfabriker där. Det var under denna tid under senare delen av 1800-talet som gården utvecklades med odling av frukt, bär, blommor och stora mängder grönsaker (t ex sparris) som såldes vidare inne i Vänersborg. Den stora trädgården och parken med sina dammar och utsiktstorn kom till då. De hade många anställda, framför allt sommartid, för att sköta odlingarna och det traditionella jordbruket på gården.

Vilka som bodde i torpet kan vi läsa i husförhörslängderna. Den familj som kom att bo där längst var Bengt Magnusson, född 1810, och hans hustru Johanna Jonsdotter, född 1805. De flyttade in på Tomtängen 1834. Johanna dog här som änka 1882, alltså 47 år senare. Johanna och Bengt hade fyra barn: Inga Maja, Hedda Sofia, Johan Gustaf och Ulrica Matilda som föddes i huset 1834, 1839, 1843 och 1846. Bengt dog 1849, genom "vådlig händelse" vid nya fängelsebyggnaden (i Vänersborg). I dödboken står det att han blev ihjälslagen "genom vådlig händelse" så det måste ha varit en olycka, inte att han blev dräpt. Johanna och barnen blev kvar. Hon var utfattig och fattighjon så hon lär ha fått fattigbidrag från socknen. Snart tog hon en hyresgäst, eller troligen att det var ägarna på Björkås som tog dit en ny familj för att fylla huset.

Den nye hyresgästen Olaus Jonasson flyttade in 1856 och gifte sig samma år med Stina Magnusdotter som var född 1825. Olaus var född 1830. Han hade varit gift tidigare och hade med sig sonen Johan från det äktenskapet, född 1854. Stina hade med sig en utomäktenskaplig dotter men dottern dog vid jul 1856, då även första barnet med Olaus som far dog. Sedan fick de tre barn till. Först sonen Carl Alfred 1858, sedan sonen Johan Emanuel 1860 och så dottern Augusta 1863. Stina Magnusdotter dog 1868. Sönerna Johan och Johan Emanuel flyttade hemifrån 1870 men Johan Emanuel kom hem igen och dog hemma 1872. Carl Alfred flyttade 1874 och sedan var bara Olaus och yngsta dottern Augusta kvar och de två flyttade 1882. Möjligen bodde en familj Gadd också i huset, från 1877 till 1897, men det är oklart. Även en f d soldat som hette Anders Asp och hans dotter Maria Charlotta kan ha bott i huset en tid. Han hade varit soldat på roten tidigare.

kartor
På den häradsekonomiska kartan från 1962 finns torpet vid den röda pricken. Karta från Lantmäteriets historiska kartor. På tomtkartan från 1990 ser man var torpet stod på tomten ute i gathörnet. De andra markeringarna är uthusen. Kartskiss från Vänersborgs kommun.

Uthus
Uthusen finns kvar men de ingår numera i grannens tomt. Foto: Johnny Johansson.

Källor:
Västra Tunhems kyrkoarkiv, Lantmäteriets historiska kartor, Herbert Larssons artikel "Björkås – gården vid foten av berget" i Västra Tunhems hembygdsförenings jubileumsskrift 1986.

Fortsätt läs mer
  763 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Intressant! Min sambo Katinkas mormors far Carl August Gustafsson Lindahl föddes 19/10 1886 i Herrestad Björnsgården, Västra Tunhe... Läs mer
lördag, 20 juni 2020 08:15
Eva Johansson
Stefan: Det var intressant! Ja, världen kan vara liten.
lördag, 20 juni 2020 18:48
763 Träffar
2 Kommentarer

Dags för studentexamen

Igår var det studentexamen här i Västerås. Hur studentfirandet skedde i år, i coronatider, vet jag inte eftersom jag inte har några studenter i min familj att fira. Men utanför ett hus vi gick förbi på kvällspromenaden verkade firandet ganska stillsamt.

1956
Studentexamen i Örebro i maj 1956. Foto: Örebro-Kuriren. Bildkälla: Örebro Läns Museum, Public Domain.

Massor av unga kvinnor och män går nu vidare i livet med hopp inför framtiden. Det är inte så länge sedan det blev möjligt för vem som helst att studera och ta studenten, det är bara några generationer bort. Först 1928 blev statliga gymnasieskolor tillgängliga för kvinnor. Innan dess fick bara pojkarna studera där. Ja, det var ju så samhället såg ut. Ojämlikt och orättvist.

1871 tog den första kvinnan studenten, Betty Pettersson från Visby. Hon tog sin examen som privatist vid Nya Elementarskolan i Stockholm då var hon 33 år gammal. Som barn hade hon gått i Fröknarna Molanders privatskola för flickor i Visby. Betty skrevs in på Uppsala universitet 1872, efter att hon fått dispens från kungen. Villkoret var att hon bara fick vara med på föreläsningar och seminarier, inga andra aktiviteter. Hon möttes av en hel del motstånd från de manliga studenterna, bland annat i nidvisor.

Betty föddes i Visby där hennes far var sadelmakare, alltså en vanlig medelklassfamilj. Efter sin kandidatexamen 1875, med lingvistik som huvudämne, fick hon arbete som lärare på ett pojkläroverk i Stockholm, som första kvinna även där. Hon förblev ogift och dog i lungsot 1885.

Betty
Till vänster: Betty Pettersson från Visby blev 1871 den första kvinnan i Sverige som tog studenten. Fotograf: okänd. Bildkälla: Wikipedia.
I mitten: Tekla Swedlund tog studenten som privatist viod Gävle allmäönna högre läroverk 1889. Sedan blev hon gymnastikdirektör i Stockholm. Fotograf: Oscar Olsson. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg.
Till höger: En av de sista studenterna på Nya Elementarskolan i Stockholm hette Ann (med okänt efternamn) och hon tog studenten den 11 maj 1950. Fotograf: Gunnar Lantz. Bildkälla: Stockholms Stadsmuseum.

Folkskolan som infördes 1842 gällde både pojkar och flickor. Men sedan var det stopp för flickorna, åtminstone för dem vars föräldrar inte hade gott om pengar. Privata skolor med olika former av högre utbildning fanns för flickor, men de var mycket få och de allra flesta låg i Stockholm eller Göteborg. Flickors utbildning ansågs inte som viktig utan som en privat angelägenhet. Flickorna var hänvisade till privata skolor och dessa ökade i antal under andra halvan av 1800-talet.

Den ökande utbildningen av flickor mötte ett ökande samhällsbehov i takt med modernisering och teknisk utveckling då kvinnor sågs som en arbetskraftsreserv i lägre tjänstemannayrken, som till exempel telegrafist, lärarinna, sjuksköterska och kontorist. De högre tjänsterna var länge helt förbehållna män. Flickskolorna som växte fram under 1800-talet var ett svar på detta behov. Kvinnor var billig arbetskraft, de hade alltid lägre lön än män på motsvarande arbeten. Kvinnor ansågs också vara mer noggranna, flitiga och ihärdiga än män.

Fram till sekelskiftet 1900 var det mycket få flickor som tog studenten, i början bara tre-fyra per år. År 1900 var andelen flickor sju procent av alla studenter. Först i mitten av 1960-talet blev andelen flickor bland studenterna lika stor som andelen pojkar. Ungefär vid denna tid ökade också andelen kvinnor på universiteten markant.

Hitta skolarkiven
Har du studenter i din släkt så vill du kanske ta del av läroverkens arkiv. Arkivhandlingar från flickskolor och läroverk finns i de flesta fall på respektive stads- och kommunarkiv och kan kanske finnas hos lokala museer. Arkiven kan också finnas hos respektive landsarkiv. Innehållet varierar starkt, från bara räkenskaper till en lång rad handlingar inklusive elevmatriklar och betygskataloger. Studentuppsatser kan också finnas bevarade i arkiven. Skolfotografier kan ingå i arkiven, men är nog inte så vanliga. Sök i Nationella Arkivdatabasen för mer information om varje skolas arkiv.

betyg

Så här kan en betygskatalog från en skola se ut. Detta är examensbetygen från 1908 på Anna Sandströms skola som var en privat flickskola i Stockholm. Detta skolarkiv finns på Stocksholms stadsarkiv. Fotograf: okänd. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0297A/Anna Sandströms skola, volym D2A.

Lite historia:
1632 första skolan för flickor startades i Västerås
1861 startade Högre lärarinneseminariet
1870 fick kvinnor rätt att avlägga studentexamen men som privatister
1871 tog den första kvinnan studenten
1873 fick kvinnor tillträde till de svenska universiteten
1883 första kvinnan doktorerade
1905 fick flickor tillträde till realskolan
1923 blev det tillåtet att anställa kvinnor på högre statliga tjänster, t ex som forskare på universitet, men med undantag för domare, präst och militär.
1927 öppnade statliga gymnasieskolor för kvinnor

 

 

Fortsätt läs mer
  623 Träffar
  0 Kommentarer
623 Träffar
0 Kommentarer

Fattighjonets dotter blev lärarinna

Igår blev det kyrkkaffe i Tillberga. Inte vanligt kyrkkkaffe utan vi satte oss i solen på en bänk vid kyrkan med vår egen kaffekorg. En stund i solen en ljuvlig försommardag.

fika
Det var en så fin dag igår så vi tog kaffekorgen med oss till Tillberga kyrka. Eget foto.

Tillberga kyrka är speciell. På Wikipedia får vi veta att kyrkogården är lika stor nu som på 1600-talet. Den har alltså inte utvidgats trots att den fortfarande används och att Tillberga idag är som en förort till Västerås med ganska många invånare. Men de begravs nog i Hubbo eller i Västerås, eftersom tätorten Tillberga ligger i Hubbo församling. Och trots att stora delar av kyrkogården tas upp av två områden med gravar för släkterna Hamilton och Tersmeden. Här vilar generation efter generation med greve Hamilton från herrgården Hedensberg, som ligger i socknen. En av dessa grevar är Gilbert Hamilton, han med Hamiltons blandning. Släkten Tersmeden har Hällby säteri norr om Tillberga, där finns släkten fortfarande kvar. Både Hamilton och Tersmeden är gamla svenska adelssläkter och därför väldokumenterade.

Hamilton
Gravarna för grevarna Hamilton ligger på rad på södra sidan om kyrkan. Eget foto.

Gilbert Hamilton

Tersmeden
Släkten Tersmedens stora och vackra gravplats på Tillberga kyrkogård. Eget foto.

När jag besöker kyrkogårdar letar jag efter gamla gravstenar som inte är som alla andra. Alltså inte bara hemmansägare Johansson och Larsson och kyrkvärdens familjegrav. Trots att det rimligtvis måste vara hälften kvinnor som begravts på varje kyrkogård är det männen som dominerar. De står ju längst upp på gravstenen, ofta med sin titel, och hustrun kallas maka eller hustru. Ogifta kvinnor har påfallande ofta begravts i familjegravar med föräldrar och syskon.

Kristina
Kristina Kårströms grav. Eget foto.

En kvinna som har en alldeles egen grav på Tillberga kyrkogård är lärarinnan Kristina Kårström, född 1845 och död 1910. Hon föddes, levde och dog i Tillberga socken men har ett alldeles speciellt livsöde som jag undrar en hel del över. Hennes far var backstugusittaren Jan Ersson Kårström, son till en soldat i Tortuna och född 1792. Alla backstugusittare var inte fattiga men han var fattig. Han var "mantalsfri", dvs befriad från skatt eftersom hans inkomst var för låg. En backstugusittare kunde ju t ex arbeta som hantverkare och tjäna en bra slant men för honom finns inget yrke inskrivet i kyrkböckerna. Kanske gick han som daglönare.

På 1830-talet var han dräng hos komministern i Avesta men kom till Tillberga 1835 där han två år senare gifte sig med Stina Cajsa Larsdotter, född i Romfartuna och 14 år yngre. Hon hade med sig två utomäktenskapliga barn till backstugan. Med maken fick hon tre barn. Kristina hade, förutom halvsyskonen, en äldre bror och en yngre syster. Systern föddes i oktober 1850 och ett år senare dog deras far, av gikt och vattusot, 59 år gammal. Änkan, dottern Kristina och hennes lillasyster kom till fattighuset och är inskrivna som fattighjon. Där blev Kristinas mor kvar ända till sin död i februari 1894, alltså i mer än 40 år!

Kristina växte upp på fattighuset och är skriven där ända till 1869. Då flyttade hon till skolan i Mycklinge och blev småskollärarinna. Hon hade konfirmerats 1859, det är allt vi får veta. Hur kom det sig att hon blev lärarinna? Gick hon på lärarinneseminarium? Arbetade hon på andra ställen före flytten och sparade pengar till sina studier eller hade hon någon som hjälpte henne? Eller var hon ansedd och bra på läsning och kristendom och fick sin tjänst utan att ha studerat? Det här funderar jag på.

På skolan blev hon kvar tills hon gick i pension någon gång omkring år 1900, hon gifte sig aldrig. Hon flyttade med när skolan flyttades från Mycklinge till Nibble 1894 och bodde där även som pensionär, tills hon dog 1910.

Kristina Kårström gjorde en verklig klassresa, från uppväxten på fattighuset till ett eget yrke och egen inkomst i många år. Är du släkt med henne? Berätta gärna vad du vet om henne. Var hon en älskad lärarinna eller kanske sträng och fruktad?

Mor
Vilken mor ligger begravd här? Eget foto.

stiglucka3
Stigluckan mot gamla landsvägen och närmast parkeringen. Eget foto.

Det är en fin gammal kyrka och kyrkogård, med tre stigluckor. Jag gillar stigluckor, det känns att man träder in, inte bara klampar på. Kyrkan är från 1622, då den byggdes sedan en gammal medeltida kyrka brunnit ner på samma plats. Större delen av kyrkbyn, som heter Tillbergaby, ska ha brunnit ner då, läser jag. Vid kyrkan ligger den tidigare prästgården på andra sidan om den gamla landsvägen. Norr om kyrkan liggar klockarens gård, den heter Klockarebol fortfarande. På storskifteskartan från 1775 ligger gårdens hus (ladugårdar eller lador) på i stort sett samma plats som idag. Kan något av dagens uthus vara från denna tid? Kanske inte, kanske har man byggt nytt på de gamla grunderna. Byggnaderna är i alla fall fina och välhållna. Ett av dem ska ha varit kyrkstall.

Klockarebol
Uthusen till Klockarebol. Eget foto.

stiglucka2
Klockarebols uthus bakom stigluckan i norra delen av kyrkogårdsmuren. Eget foto.

1775
På storskifteskartan från 1775 ser man att ladugård och troligen kyrkstallet ligger på i stort sett samma plats som idag. Fattigstugan ligger på andra sidan vägen, idag är det en privatbostad här. Bildkälla: Lantmäteriet.

1695
En ännu äldre karta, ritad 1695,  visar kyrkan och Klockaregården  men ingen prästgård. Bildkälla: Lantmäteriet.

stuga
Ett rart men förfallet litet hus snett emot kyrkan. Kanske bara ett uthus. Men eftersom det har fönster kan det kanske ha varit en backstuga. Eller är det detta som är den gamla fattigstugan? Eget foto.

kyrka1
Eget foto.

Tillbergaby
En del av Tillbergaby ligger söder om kyrkan. Eget foto.

benk
En fin gammal bänk i kyrkogårdsmuren. Den finns vid släkten Hamiltons gravplats. Eget foto.

Som släktforskare har jag blivit intresserad av kyrkogårdar och kyrkor, det är alltså inte ett i grunden religiöst intresse. Men kyrkorna är de byggnader där alla våra gamla släktingar någon gång befunnit sig, åtminstone om vi går tillbaka några generationer och före konventikelplakatets avskaffande, när det blev möjligt att tillhöra en annan kyrka än den svenska statskyrkan. Så hur vi än ser på det religiösa har kyrkorna en stor betydelse för oss släktforskare.

Jag bor ju inte där jag har min släkt så för mig har kyrkogårdarna här i trakten ingen släktkoppling. Men alla dessa människor, som levt och begravts här, om dem finns det ju en historia att berätta.

I min ambition att besöka alla kringliggande socknar runt Västerås fortsätter. Igår blev det en ganska kort färd till Tillberga, men nog så intressant. Jag ska inte göra nedslag i häradet i varje blogginlägg framöver, men då och då. Eftersom jag skrev om Hallstahammar och Kolbäcks socken förra veckan hade jag tänkt att det denna veckan skulle handla om något annat. Men så blev det inte. Till nästa vecka lovar jag ett helt annat ämne.

Fortsätt läs mer
  1146 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Christina Weigel
Hej Eva! Tack för dina senaste inlägg! Det är väl för väl att du lämnade landets södra delar och valde att bosätta dig här, i Väst... Läs mer
lördag, 30 Maj 2020 09:10
Eva Johansson
Christina, jag nästan rodnar för dina fina kommentar. Tack! Inte är det så märkvärdigt, det är bara roligt att upptäcka min nya he... Läs mer
lördag, 30 Maj 2020 11:04
Stefan Simander
På väg till och från stan ifrån gården Dräggesta via Hedensberg gick resan sedan via Tillberga, Hubbo och Hökåsen. Under 4 år åkt... Läs mer
söndag, 31 Maj 2020 17:58
1146 Träffar
4 Kommentarer

Vilket tragiskt livsöde!

Mekanikus. Det ordet hade jag aldrig stött på förrän i början av april i år. Då gjorde vi en utflykt till Hallstahammar och kanalområdet där.

Mekanikus, det är titeln på kanalbolagets chef. När jag googlat har jag förstått att det inte bara är en titel för Strömsholms kanalbolag utan också har använts i andra kanalbolag. Kallas hen så fortfarande? Intressant med en titel som är så specifik.

I Hallstahammar finns ett kanalmuseum i Skansenområdet, där en av dubbelslussarna i kanalen finns. I museihuset hade kanalbolaget sitt kontor, ända in på 1900-talet så vitt jag förstått. Museet drivs av Svedvi-Bergs hembygdsförening men Skansen ligger i Kolbäcks socken. Det är i Kolbäcks kyrkböcker jag hittar de mekanikus som bott här, fast det är få som kallas så. Mekanikushuset finns fortfarande kvar på museiområdet. Det är ett fint område att besök och ströva runt i, med den gamla miljön kvar.

mekanikushuset
Mekanikushuset på Skansenområdet vid Strömsholms kanal i Hallstahammar. Eget foto.

skylt
Skylten på huset. Eget foto.

mekanikushuset2
Mekanikushuset från andra hållet. Det vita huset är kanalmuseet. Eget foto.

När vi strosade runt där en söndageftermiddag och jag läste om att "här bodde mekanikus" så blev jag så klart nyfiken på detta. Jag kan aldrig motstå frestelsen att ta reda på vilka de människor var som bott där jag tillfälligtvis befinner mig. En av dem som bodde där och var mekanikus var Johan Daniel Stafsing, född 1851 i Kolbäck. Hans far var kanalbyggmästaren Svante Stafsing, gift med Sofia Gutke.

hfl mekanikus
Johan Daniel Stafsing kallades mekanikus i församlingsboken. Bildkälla: Arkiv Digital.

Prästerna verkar ha varit mer förtjust i andra titlar än yrkestitlar. I husförhörslängderna kallas de slussinspektor, kapten, riddare och direktör, de som är först bland de kanalchefer som bodde i Skansen. Den förste av dem, under Johan Ulfströms tid, var Anders Gustaf Berger med hustrun Catharina Lodh. Sedan hustrun dött gifte han om sig med Maria Lovisa Acrell.

Efter Bergs död blev kaptenen Viktor Reinhold Holmström slussinspektor och bör ha varit den som bodde i mekanikushuset, tillsammans med hustrun Carolina Gustava Åberg. I husförhörslängden 1851-1860 står det att det var slussinspektorns boställe och slusskontoret. Holmström dog 1855 och ersattes sedan av Lars Petter Hellström och hans hustru som verkar ha haft fem förnamn, nämligen Matilda Carolina Sofia Beata Augusta von Stockenström. Hon var född 1826, nio år yngre än sin make, men dog barnlös i lungsot redan 1857. Hellström var också riddare av Kungliga Wasaorden. Han verkar inte ha gift om sig utan hade hushållerska plus en brorsdotter boende hos sig. 1886 var det ingenjören Johan Daniel Stafsings tur att ta över och han var kvar till 1924, ogift och barnlös.

På Skansen och vid Slussverket, det vill säga på området runt kanalkontoret, Skansensjön och dubbelslussen som heter Konung Gustav IV Adolf, bodde många fler än slusschefen. Både bokhållare och tjänstefolk, slussvakter, verkmästare, pigor och drängar, kanalarbetare, trädgårdsdräng, smed och byggmästare.

Läs om Strömsholms kanal på Wikipedia. Arbetet med kanalbyggnaden startade på 1770-talet och blev klart 1795. Runt 1790 byggdes mekanikushuset. Mannen bakom kanalbygget var Johan Ulfström, född 1733. Den första husförhörslängden där slussvakterna och kanalfolket är med är från 1785-1794 och då var Anders Berger inspektor, sedan kommer bokhållare, slussarbetare med flera. Johan Ulfström är inskriven på Skansen men om han bodde där vet jag inte och om det var han som räknades som mekanikus då. Han dog 1797 och prästen har gjort en anteckning i husförhörslängden om hans arbete med kanalbygget:

hfl Ulfstrom
Bildkälla: Arkiv Digital.

gestgiveri2
Gästgiveriet är det röda huset till vänster. På andra sidan kanalen ligger kanalmuseet, huset som tidigare var kontor åt kanalbolaget. Eget foto.

Mittemot mekanikushuset låg gästgiveriet. Huset står fortfarande kvar och har använts till annat men under 1800-talet var det gästgiveri med Anna Stina Eriksson som förestånderska. Hennes öde är tragiskt. I dödboken och i husförhörslängden har prästen skrivit om hennes historia och han kallar henne qvinnsperson, vilket på den tiden var synonymt med lösaktig. I april 1850 tog hon sitt liv i Stockholm. Strax före sin död hade hon fött en son som dog någon dag gammal. Han blev nöddöpt men hans namn meddelades aldrig. Hon hade rymt efter förlossningen, för andra gången, och häktades i Stockholm. "Med en inflätad rakknif afskar hon sig strupen i fängelset" har prästen skrivit:

AnnaStina
Bildkälla: Arkiv Digital.

Så frukansvärt! Stackars människa! Hennes historia måste ju berättas.

Anna Stina Ericsson (jo, hon är skriven så, inte Ericsdotter) föddes den 27 juli 1823 i Bergs socken och hennes föräldrar var korpralen Erik Spännare och hans hustru Maja Andersdotter. Hon var alltså 26 år när hon dog. Tidigare hade hon försörjt sig som klädsömmerska i Bergs socken fram till hösten 1847 då hon flyttade in på värdshuset vid Skansen där hon blev piga.

Den 15 april 1850 "anmälde sig hos pastor i Kohlbäck en mansperson (af ganska städadt och ärligt både utseende och sätt att bete sig) och under uppgift att vara hennes Bror" skriver prästen i dödboken. Det visade sig senare att detta inte stämde, men han begärde att få ut hennes prästbetyg för de skulle resa till Stockholm samma dag. Den 20 samma månad fick pastorn i Kolbäck ett meddelande från sin kollega i Berg att Anna Stina där fött en son som "under misstänkta förhållanden följande dag aflidit". Prästen i Berg skrev att Anna Stina tänkte rymma och borde förhindras att göra det. Men de var alltså för sent ute, natten innan hade hon och den manlige följeslagaren gett sig iväg. De blev efterlysta och polisen i Stockholm hittade alltså henne. Vid häktningen hade hon visiterats men eftersom man då inte hittat rakkniven konstaterades att hon måste haft den inflätad i håret. Anna Stina måste ha varit desperat och förstått att hon skulle blivit anklagad för barnamord. Prästen avslutar: "Begraven på polisens föranstaltande – obekant när och hvarest".

Vilka människoöden en kan möta i kyrkböckerna!

Efter Anna Stina var det Sofia Carolina Nordenholm från Stockholm som blev värdshushållerska på gästgiveriet i några år. Det var idel kvinnor som drev värdshuset. 1864 kom Josefina Charlotta Wennberg från Västerås och tog över gästgiveriet, hon kallas värdshusidkerska. Efter henne kom Dorotha Sofia Lundberg från Nyköping. Kanske var det därefter som gästgiveriet las ner. Sedan flyttades kanalbolagets kontor hit, det blev apotek och så småningom bostäder åt anställda. Jag antar att kanalbolaget ägde gästgiveriet.

Går vi söderut från gästgiveriet och viker av österut vid den stora dubbelslussen kommer vi till Sörkvarnsforsen. Där gick vi runt en del och såg oss omkring, bland annat runt det gamla kvarnhuset:

 sorkvarn
Eget foto.

JvmKCAC12567
Så här såg det ut vid Sörkvarn i början av 1900-talet. Bildkälla: Järnvägsmuseum.

Kvarnhuset byggdes 1796. Tidigare har det funnits kvarn här sedan 1400-talet och kvarnen i detta hus var igång till 1950-talet. Det ska ha legat flera andra hus i närheten, med bland annat benstamp och limfabrik. Mjölnare 1796 var mäster Eric Hagberg som var född 1737 i Roslagen. "Eger vacker Xstds kunskap" har prästen skrivit om honom, det vill säga att mjölnaren var kunnig i sin kristendomslära. Hans hustru hette Catharina Hagberg och de hade en vuxen son och en dräng. Hustrun hade också "vacker kunskap" i kristendom. I hushållet var också byggmästare Johan Henrik Fernström skriven, med sin hustru Anna Maria Hagberg och sonen Carl Gustaf. De flyttade till Lillkyrka 1797, när kvarnhuset var klart. Kanske var Anna Maria dotter till mjölnarmästaren så att det var mågen som byggde huset.

fors
Sörforsen vid kvarnbyggnaden, Eget foto.

Information om Skansenområdet och kanalens historia har jag hittat både på Svedvi-Bergs hembygdsförenings hemsida, på Wikipedia och i den utmärkta lilla boken "Guide bland Hallstahammars gamla industrier" från 1976, skriven av Evert Gustafson.

Detta är ett av flera nedslag jag tänkt att göra i socknarna här runt Västerås, min nya hembygd. Vi besökte Hallstahammar den 5 april och alla mina bilder är tagna den dagen. Givetvis höll vi avstånd till dem vi mötte.

Här kommer några bilder till som jag tog vid vårt besök där (plus en gammal bild). Jag är svag för bilder på gamla hus och miljöer där människor rört sig i äldre tider.

 gestgiveri
På Skansenområdet finns rester efter äldre byggnader. Har det stått en arbetarbostad här? Flera av dessa arbetarbostäder ska vara rivna men funnits här vid kanalen. I bakgrunden gästgiveriet. Eget foto.

kapell
Detta lilla hus byggdes som arkivbyggnad till kanalbolaget men är numera kapell. Det ligger uppe på en kulle en bit ifrån övriga hus. Eget foto.

sluss1
En av slussarna vid Skansenområdet. Eget foto.

JvmKCAC12869
Den stora dubbelslussen vid Skansenområdet. Bildkälla: Järnvägsmuseum.

jordkellare
En jordkällare från 1898. Eget foto.

lada
Den här ladan står norr om gästgiverihuset. Eget foto.

uthus
Andra byggnader på Skansenområdet, med vällingklocka. Eget foto.

museum
Kanalmuseet. Här fanns förr kanalbolagets kontor. Eget foto.

skansberget
Skansenområdet har fått sitt namn efter berget öster om kanalen, där en skans har funnits. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  971 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
3
lördag, 23 Maj 2020 15:44
971 Träffar
1 Kommentar

Fråga innan det är för sent

Har du äldre släktingar i livet så prata med dem innan de är borta. Fråga om allt det där du funderar på men inte minns själv eller bara har hört talas om. Det kommer en dag när det är för sent.

Jag ska inte låta dyster men detta har blivit extra påtagligt den senaste tiden. I februari dog min farbror Anders som nyss fyllt 100 år. I går begravdes min näst äldste morbror Ture och hans fru, min moster Gunhild. Båda gick bort i april, 92 och 91 år gamla. På fredag begravs min äldste morbror Evert, som skulle blivit 97 år i sommar. I går morse fick vi ytterligare ett dödsbud om en kär släkting. I somras och i höstas har mina mostrar Anna-Greta och Margit lämnat oss.

mammas eldsta syskon1931A
Min mamma och hennes äldsta syskon 1931.  Längst till vänster hennes äldsta syster Margit, född 1922 och död i höstas. Margit har min morbror Ture i knäet, tre år gammal och som begravdes igår. Sedan sitter min mamma Gertrud, då sju år gammal. Bredvid henne sitter storebror Evert, född 1923 och som begravs nästa fredag, och till sist min moster Astrid, född 1926 och död 1998.

mammas eldsta syskon1936
1936 hade mamma fått tre syskon till. Av dem som är med på den här bilden är det idag bara min moster Signe som lever, hon sitter längst till vänster bredvid min mamma. Därefter är det Margit med lillebror Sven-Allan (död 1943 i difteri), sedan Astrid och Anna-Greta. Anna-Greta blev min gudmor och gick bort i somras. De som står upp är mina morbröder, skolpojkarna Ture och Evert. Senare fick min mamma fem syskon till.

pappas syskon
Min pappa och hans syskon sommaren 1932, strax innan deras yngsta syster föddes, eller möjligen om hon var nyfödd då och därför inte med när bilden togs. Från vänster Gulli, Anders, Märta, Gottfrid, min pappa Yngve som är yngst av pojkarna, Erik och Åke. Ingen av dessa sju barn och ungdomar lever idag.

Att döden kommer är naturligtvis inte oväntat när släktingarna når så hög ålder, utan bara ovälkommet. Ändå är det lätt att ta för givet att de människor som alltid funnits i ens liv alltid kommer att göra det. Det här ställdes jag inför första gången på riktigt när min mamma dog 2009. Först då begrep jag hur mycket jag borde pratat med henne om hennes liv, om allt det där jag inte visste. Det har jag tagit igen senare, och pratat med både min pappa och många andra släktingar, hållit kontakten och fått veta mycket släkthistoria. Senast i påskas talade jag med min morbror Evert och vi skojade om att han skulle bli den av syskonen som skulle bli 100 år. Så självklart det kändes då.

Några av Everts barnbarn har gjort en film med honom och visat den inom släkten. Så glad jag är för det! Han berättar om sitt liv, sin barndom och uppväxt och mycket annat. Så borde fler göra. Förbered frågor och ställ upp kameran så går det bra, tror jag. Jag tror att de flesta äldre skulle gilla att berätta fär yngre generationer. Dokumentera!

Mina bröder och jag har åkt runt med pappa på senare år på ställen där familjen bott och där släktingar levt och han har berättat när vi filmat. Det är så roligt att ha detta kvar nu. Så mycket jag har fått veta och som bidrar till släkthistorien.

Min pappa gick bort 2017 och han har en syster kvar i livet, den sista av åtta syskon. Min mamma har fem syskon kvar, de är 78-88 år gamla och nu gäller det för dem att hålla sig friska och borta från både covid-19 och andra sjukdomar.

Jag har själv fyllt pension så det är tacksamt att ha så många äldre släktingar kvar. Det sorgliga är nu att inte kunna träffas, att inte kunna vara med på begravningarna. Det är bara att avstå, jag kan inte ta tåget ner till västkusten och riskera att ta smitta med mig till de andra. Begravningsbyrån gjorde ett försök med onlinefilmning av begravningen igår men det blev inte riktigt bra så jag hoppas det går bättre nästa gång. Det är ett alternativ i alla fall, i coronatider.

Fortsätt läs mer
  856 Träffar
  0 Kommentarer
856 Träffar
0 Kommentarer

Karins skilsmässa 1596

Förr var trolovning lika allvarligt som vigsel och hade samma juridiska status. Trolovningen var det världsliga giftermålet och vigseln det kyrkliga. De så kallade trolovningsbarnen hade samma arvsrätt som barn födda inom äktenskapet, medan barn som avlats före en trolovning räknades som utomäktenskapliga, eller oäkta som det sas förr i tiden.

Så tidigt som 1596 finns det dokumenterat en skilsmässa i Hjorteds socken i Småland. Det var en flicka som hette Karin som var så from att hon ville bryta sin trolovning för att fästmannen ville gå säng med henne före vigseln.

Oftast var det nog tvärtom.

När Karin inte ville gick fästmannen till hennes far som ställde sig på fästmannens sida och menade att dottern borde veta vad som förväntades av henne.

Karin fick lov av dåvarande ärkebiskopen Abraham Angermanus att bryta sin förlovning och slippa ifrån äktenskapet. På den tiden avgjordes en skilsmässa av domkapitlet, det vill säga kyrkans egen domstol. Först 1915 slutade domkapitlen att utfärda skiljobrev.

Om Karins fall berättar historikern David Gaunt i sin bok "Familjeliv i Norden", det är där jag läst om detta (alltså inte i originalhandlingar). Det finns förstås inga kyrkböcker från den här tiden. Att vi känner till det beror på att biskopen gjorde räfst och rättarting i socknarna och skrev upp alla fall av otillåtet samliv, trolldom och annan folktro. Hans anteckningar omfattar 200 sidor enbart för Linköpings stift. Många par som levde ihop utan att vara gifta tvingade han att gifta sig vid massvigslar. Den gamle biskopen blev förstås hatad av folket och man sjöng en nidvisa om honom. Men Karin i Hjorted gillade honom säkert, eftersom han godkände hennes skilsmässa från sin trolovade.

En del av kyrkans män kunde verkligen vara nitiska i sin strävan att kontrollera församlingbornas moral och sexualitet. Mer än en gång har jag sett anteckningar om så kallat "otidigt sängalag" i kyrkboken om barn som avlats före äktenskapet, framför allt på 1600- och 1700-talen. Ett exempel är detta:

 okome otidigt
Lars Svensson från Gunlered i Gällareds socken och Inger Persdotter från Åparp i Okome socken vigdes den 6 januari 1755. Prästen har skrivit "NB (nota bene, tror jag) bör plikta för otidigt sängalag" och fortsätter "dock icke för kyska brudeskrud". (Tack, Ingemar Rosengren för din notering om detta i gårdsgenalogin för Okome!). Bildkälla: Arkiv Digital.

David Gaunts bok är mycket intressant, tycker jag. Den handlar om folkligt liv i de nordiska länderna under historisk tid, om vad vi vet om sedvänjor och hur vardagslivet levdes.

Fortsätt läs mer
  947 Träffar
  0 Kommentarer
947 Träffar
0 Kommentarer

Arbetarna på bruket

kettingsmeder Det här är 13 unga kättingsmeder anställda vid Gunnebo bruk i Småland 1894. Den 16 maj det här året, för 126 år sedan, blev de fotograferade utanför sitt arbete. Några av dem var riktigt unga. De två yngsta hade inte ens fyllt 15 år. Men alla fick slita hårt i smedjan. Trots att de inte var vuxna fick de arbeta full tid, tio timmar per dag. Detta var maximum för 14-18-åringar, enligt lag.

Från vänster Carl Johansson, 17 år, Herman Pettersson, 18 år, Oskar Andersson, 16 år, Ernst Carlsson, 22 år, Ernst Appelqvist, 27 år, Edvin Pettersson, 15 år, Algot Hallgren, 20 år, Carl Svensson, 17 år, Carl Hallberg, 20 år, Gustaf Johansson, 15 år, Johan Carlsson, 24 år, Henrik Pettersson, 16 år, och Otto Wigren, 22 år. Foto: Karl Fredrik Linge. Så står det skrivet på baksidan av fotografiet. Bilden har tidigare publicerats i Gunnebo bruks jubileumsbok från 1989.

Igår kunde vi inte fira arbetarnas egen dag Första maj som vanligt utan fick göra det digitalt eller i enskildhet. Det finns de som vill tro att klassgränser är utsuddade i vårt moderna samhälle men så är det ju inte. Den som städar i skolan känner sig knappast tillhöra samma samhällsklass som fallskärmsdirektörerna.

Jag kommer från bonde- och torparsläkter, ända till mina far- och morföräldrar. Min pappa var arbetare på ett cementgjuteri. Jag tror att de flesta av oss har arbetare i sin släkt. Statare och lantarbetare, fabriksarbetare, rallare, sömmerskor och servitriser. Många kom ur torparsläkter men också stora bondfamiljer där jorden inte räckte till att ge alla barnen ett eget hemman.

Industrialiseringen under 1800-talet fick också fart på arbetarrörelsen, det vet vi ju, vi som är intresserade av historia. På bruken hade det länge funnits anställda arbetare och vid omställningen till industriföretag behövdes ännu fler, om allt gick som man tänkt sig.

De unga kättingsmederna på bilden från 1894 får symbolisera de många arbetarna som gått före oss och bidragit till det samhälle vi har idag.

Bilden på kättingsmederna fick jag i min hand för kanske 15 år sedan, genom ett barnbarn till en av dem. Då arbetade jag på Västerviks-Tidningen och bilden användes i en artikel. Senare började jag släktforska och slutade på tidningen men bilden kunde jag inte glömma. Så jag hade det som ett eget forskningsprojekt att ta reda på vilka de var. 2014 fyllde bruket 250 år och då skrev jag några artiklar om det, bland annat om de här kättingsmederna. Elva av de 13 har jag identifierat och hittat deras historia i kyrkböckerna. Vad jag fann kan du läsa på min hemsida.

Fortsätt läs mer
  831 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Karl Hedberg
Hej Eva, Det var intressant att läsa historia om kättingsmederna men jag undrar vad en kättingsmed gör. Om jag uppfattar rätt att... Läs mer
tisdag, 05 Maj 2020 17:21
Eva Johansson
Karl: Ja, visst är det intressant med denna lokalhistoria. Kättingsmederna tillverkade kätting. Det gjorde de i många år på Gunneb... Läs mer
onsdag, 06 Maj 2020 01:04
831 Träffar
2 Kommentarer

Tre generationer i samma hushåll

Att leva ihop flera generationer var säkert svårt många gånger. Det har jag ofta haft anledning att tänka på när jag släktforskar och jag misstänker att alla släktforskare funderat över detta. Även om man förr i tiden inte levde i ett indiviualistiskt samhälle som vi gör idag, utan i ett kollektivt, så var det naturligtvis inte friktionsfritt att komma till en gård när man gifte sig och anpassa sig till svärföräldrarna.

Här om dagen lyssnade jag på en poddsändning från Sveriges Radio om finska kvinnor som kom till Fårö efter kriget för att gifta sig. En del äktenskap blev mycket olyckliga på grund av kritiska svärföräldrar, andra blev lyckliga. Lyssna på detta! (Tack Stefan Simander för tipset!)

Det var ju inte bara kvinnor som kom inflyttande, även många män gifte sig till en hustruns gård och kanske var det ännu svårare att vara ung bonde inför svärfaderns blickar än om det var ens egen far. I litteraturen finns förstås en del vittnesmål om sådana konflikter mellan ingifta och svärföräldrar men oftast handlar det om hustrur som inte får nåd inför svärmoderns ögon.

Bilderna här är typiska exempel på flergenerationsfamiljer, som det finns så många av i kyrkböckerna.

Badelunda
På Berga gård i Badelunda socken bodde bonden Jan Olsson, hans hustru Maja Andersdotter och dottern Lovisa. Dessutom bodde Jans mor änkan Brita Ersdotter i hushållet. Kanske inte så lätt alla gånger? Bildkälla: Arkiv Digital.

Morup Espelunda2
På Espelunda gård i Morups socken hade Nils Larsson flyttat in när han gifte sig med bonddottern Anna Andersdotter och blev då måg till husbonden Anders Olsson och ny åbo. Förutom de tre generationerna i bondefamiljen bodde här också änkan Börta Andersdotter som förmodligen var svägerska till Nils. Säkert var det många viljor som skulle samsas i denna familj. Bildkälla: Arkiv Digital.

Barn fick lära sig att den egna viljan satt i riset, det vill säga att du skulle underordna dig de vuxnas vilja annars blev det stryk. Den andemeningen fanns nog också mentalt, att vara tvungen att inordna sig för att överleva. Skilsmässa var ju inget alternativ, inte förrän in i vår tid.

Den senaste tiden har jag släktforskat i Leksands socken. Där är det påtagligt vanligt med flergenerationersfamiljer, och både män och kvinnor som flyttar in på svärföräldrarnas gård. Det är nog vanligt på alla håll i landet men här ser jag många exempel. I en del familjer händer det att de unga nygifta efter en tid tagit upp en ny gård och även att syskon gjort det. Kanske blev det för mycket med så många viljor.

Folk levde ju inte lika länge förr (även om många blev både 80 och 90 år) så ofta var det kanske inte så många år som det fanns tre generationer på gården. Men där det fanns, där undrar jag har de hade det.

Under släktforskningen har jag stött på moderpassion som dödsorsak. Så vitt jag kan läsa mig till (bl a på DDSS, scrolla ner en bit på sidan) är det en diffust diagnosticerad sjukdom med symptom som beskrivs som nervösa besvär, depression eller andra paykosomatiska inslag. Sjukdomen hade sin grund i den tidens syn på kvinnor och män. Kanske användes beteckningen när sjukdomsbilden var svår att definiera. Nu slår det mig att den depression som säkert kunde drabba en kvinna som satt i kläm mellan oförstående make och kritiska svärföräldrar kan dölja sig i en sådan dödsorsak.

Fastän jag haft mycket trevliga och rara svärföräldrar i alla mina tre äktenskap kan jag inte tänka mig att jag skulle bott tillsammans med någon av dem, eller själv bo hos någon av mina gifta söner. Förr var det naturligt men idag känns det helt främmande.

Vestrum
Ytterligare en flergenerationersfamilj är denna med husbonden Lars Nilsson i Händelöp i Västrums socken, hustrun Greta Andersdotter, sondottern Eva Lotta Jaensdotter, sonen Lars Larsson med hustrun Maria Simonsdotter och deras två barn Greta och Anders. Lars flyttade hit med sin hustru 1822 och hans föräldrar levde till 1830 och 1831 så det blev ett antal år i storfamilj. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  893 Träffar
  0 Kommentarer
893 Träffar
0 Kommentarer

Gårdar som gick i arv

Släktgårdar fascinerar mig. Hur de gått i arv och att de gått i arv, i många fall under flera hundra år. Jag känner till en gård som gått i arv i samma släkt sedan 1300-talet. Det är Nämndemansgården i Tryserum. Finns det fler gårdar med så lång släkthistoria?

I min släkt finns flera släktgårdar där vår släkt funnits åtminstone sedan 1600-talet. En vet jag att en förfader ägde redan på den tiden när Halland var danskt. Min pappa föddes på en gård där nu femte generationen bor.

Knalla eget
Gården där min pappa föddes heter Knalla och ligger i Rolfstorps socken. Bild från familjealbumet, troligen från 1950-talet.

Hjertared
Mangårdsbyggnaden till en av gårdarna i Övre Hjärtared i Ullareds socken. Här har min släkt bott sedan 1500-talet. När jag åkte dit för att ta en titt på gården för ett par år sedan träffade jag på ägaren, som är min sjumänning. Eget foto.

Det är ganska svindlande tidsrymder ibland. Flera hundra år. Generation efter generation. Jag funderar på vad som fått dem att stanna. Kärlek till platsen och känslan för ett arv att förvalta?

Som släktforskare är det ju tacksamt att kunna följa en släktgren på en och samma gård. Inget direkt letande i kyrkböckerna utan mer att slå upp, åtminstone så långt bakåt som husförhörslängder finns. Det gör det också lättare att hitta folk i mantalslängderna och äldre skattelängder, om de finns på en och samma gård.

Tro inte att gårdar bara gått i arv från far till älste sonen. Snarare är det så att arvet kan gå krokiga vägar. Det är ju inte alltid det fanns en äldste son, eller son över huvud taget, och att sonen inte ville eller var lämpad att bli bonde. Det kunde lika gärna vara en dotter med make som tagit över. Och inte sällan en släkting i en sidogren, t ex syskonbarn. Minst en gång har jag sett i en släkt att en ogift dotter ärvt en gård och brukat den, med hjälp av anställda. Inte i min släkt utan när jag släktforskat åt en kund. Just nu forskar jag om en släktdär en gård gått i arv från far till son (mitten av 1600-talet) till dotter till son till dotter till son och till dotter. Då är vi en bit in på 1800-talet. Visste de att de satt på en gård som ägts i samma släkt i 200 år?

En som forskat om släktgårdar är historikern Martin Dackling. I Släktforskarnas årsbok 2015 skriver han om hur vanligt det är med släktgårdar och vilka regler som gällde för jordförvärv. Jorden var viktig och det var också viktigt om man ärvt den eller köpt den. En ärvd gård fick inte säljas hur som helst, släktingar hade företräde till köp. Bördsrätten innebar att släktingar t o m kunde ha rätt att köpa tillbaka en gård som redan sålts. Den rätten försvann 1863.

I bouppteckningar kan man se skillnad på arvejord och avlingajord. Avlinagajord var sådan jord man köpt i sin livstid. En köpt fastighet kunde testamenteras bort som man själv ville men var det en ärvd fastighet kunde den inte testamenteras bort till någon som inte hade arvsrätt till den. Så var det fram till 1857. Dessutom innbar lagen (fram till 1845) att bröder ärvde dubbelt mot systrar och även hade rätt att lösa in sina systrars arv i en gård.

På 1930- och 40-talen gjorde Jordbrukareungdomens förbund (JUF) inventeringar av släktgårdar i Sverige och delade ut fina diplom till dem som kvalificerade sig. Under 2010-talet gjordes en inventering på nytt och som var klar 2018. Läs mer om det.

De flesta gårdar har nog förändrats över tid. Delar av marken har köpts och sålts. Hus har flyttats, framför allt vid laga skiftet, och gårdsplanen kan ha hamnat vid sidan om när en ny mangårdsbyggnad uppförts. Att reda ut en släktgårds historia kan vara nog så knepigt. Har man tur finns äldre handlingar bevarade på gården. Läs dem, men hantera dem med försiktighet!

Andersson OLM Nr2632 1
Detta är en släktgård i Stora Mellösa som ska ha varit i släkten sedan 1632, om jag inte misstolkat informationen. Fotograf: Samuel Lindskog. Bildkälla: Örebro Läns Museum. Bilden finns på Digitaltmuseum.

Toghult
Tåghult i Gunnarps socken. Den vänstra av gårdarna har varit i min släkt i många generationer. Eget foto.

 

Fortsätt läs mer
  1302 Träffar
  8 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Jerker
Släktgård med Franska eller Belgiska anor från 1630 talet. Denna släktforskning tillhör den svårare som jag hittills gjort. https:... Läs mer
måndag, 20 april 2020 17:17
Eva Johansson
Jerker: Intressant! Tyvärr är artikeln låst bakom betalvägg. Jag förstår att det kan ha varit svårt att hitta rötterna i Belgien p... Läs mer
måndag, 20 april 2020 17:42
Tommy Christensson
Mycket intressant. Kan du tipsa om annan litt. kring ämnet? Jag har endast "Börja forska kring ditt hus och din bygd" (2011) Av Pe... Läs mer
söndag, 26 april 2020 09:35
1302 Träffar
8 Kommentarer

Familjen utplånades

Inom loppet av 20 år dog hustrun, den enda dottern och maken. Inga efterlevande. Att de över huvud taget funnits vet jag tack vare en ännu vårdad gravsten trots att mer än 150 år gått.

Påsken firas i stillhet det här året. I stället för att umgås med andra blir det utflykter i vår nya hembygd för maken och mig. Vi bor i Badelunda församling, där östra delen av Västerås ingår. På skärtorsdagen tog vi oss till Tortuna, grannförsamlingen åt nordost. Min ambition är att under året ta mig till alla grannförsamlingar. Domkyrkoförsamlingen är redan avklarad med råge.

Det enda jag visste om Tortuna tidigare är att i församlingen finns en gård som heter Nedersta och där den lille gossen Olof föddes 1657, han som senare kom att bli präst i Lima i Dalarna och ta sig efternamnet Nedrin från fädernegården. Han ingår i ett släktträd jag har i min dator.

Vi bestämde oss för att åka till kyrkan och parkera där, vid vårt allra första besök i socknen. På kartan ser det ut som om det skulle finnas en promenadslinga i skogen norr om kyrkan och skogen gillar vi att gå i. Dessutom såg jag en fornminneskringla vid kyrkan. Fornminnet är de här ringarstenarna:

IMG 0143
På skylten kan man läsa om stenarna. 

Stenarna var förr utplacerade utmed vägen till kyrkan. På skylten berättas att stenarna stod på olika avstånd och när begravningsföljet kom till stenen skulle klockringningen i kyrkan börja. Att klockaren skulle ringa för den avlidne kostade pengar för dödsboet och var det ett rikt dödsbo köpte man klockringning ända från stenen längst bort. Var det ett fattigt dödsbo eller snåla arvtagare började klockringningen vid den sten som stod närmast kyrkan. Jag har aldrig känt till tidigare att sådana stenar fanns. Nu vet jag det. Däremot har jag i en helt annan församling stött på att avgiften för klockringningen finns med i bouppteckningen. I Västerås Släktforskarklubbs medlemstidning Arosiana nr 3, 2012, finns en artikel om ringarstenarna. Läs på sidan 11.

Jag tänker mig att redan vid den mest avlägsna stenen började klockorna ringa för begravningsföljet den 7 juni 1864. Då begravdes den 17-åriga Carolina Emilia Carlsdotter från Skämsta i grannförsamlingen Kärrbo. Trots att hennes far var kyrkvärd hemma i Kärrbo fick hon alltså vila på kyrkogården i Tortuna. Det gör hon fortfarande, under en praktfull gravsten. Även hennes kusiner ligger i samma grav.

IMG 0147

Det här är en av Tortunas äldsta bevarade gravstenar, vad jag kan se vid mitt första besök på kyrkogården. Och naturligtvis funderar jag på varför hon begravdes där och inte i sin hemförsamling. Svaret finns så klart i kyrkböckerna. Carolina föddes 1846. Hennes far Carl Ericsson var en ung gårdsägare i Skämsta, förmodligen ganska välbärgad för han står som ägare till gården redan 1843, när han var 20 år gammal. 1845 gifte han sig med Josefina Andersdotter från Tortuna och den 24 september 1846 föddes dottern Carolina. I juli året därpå dog Josefina, 22 år gammal. Någon dödsorsak finns inte i dödboken.

Carl gifte aldrig om sig. Carolina var skriven hos honom men när hon dog 1864 befann hon sig hos morföräldrarna i Östra Åby i Tortuna församling och jag förmodar att hon kanske befann sig där under en stor del av sin moderlösa uppväxt. Men det vet jag inte. Hennes far hade både hushållerska, pigor och drängar anställda. Carolina dog den 27 maj 1864 av något som prästen kallar bröstinflammation, samma dödsorsak finns på fler vid denna tid och nu i coronatider funderar jag på om det var en senkommen influensa som härjade den våren. Tre år senare dog hennes far av "lungslag", 44 år gammal. Familjen var utplånad. Båda Carolinas föräldrar verkar ha haft syskon och syskonbarn och förmodligen finns det efterlevande till dessa idag. Är du en av dem kan du glädja dig åt att graven finns kvar och är välvårdad.

I en annan äldre grav på Tortuna kyrkogård vilar rusthållarparet Jan Jansson och Christina Andersdotter från Ängesta, båda döda i början av 1800-talet och födda 1756 respektive 1766. De hade gift sig 1783 och hade tre söner som hette Jan, Per och Lars. Det blev sonen Per som tog över gården. Jan (senare Johan) studerade i Västerås och blev präst, har hans kollega i Tortuna antecknat i husförhörslängden. Han blev så småningom komminister i Fläckebo församling och tog sig efternamnet Engvall, troligen från födelsegården Ängesta. Även sonsonen Johan Engvall blev präst. Denna grav är också välhållen, Tortuna församling tar väl hand om sina gamla gravar. I en landsbygdsförsamling som denna är det inte trångt på kyrkogården, kanske en bidragande orsak till att flera gamla gravar finns kvar.

collage

Både kyrkan och kyrkogården är fina, ett rofyllt utflyktsmål. Kyrkan är gammal, ingen Tegnérlada utan de äldsta delarna är från 1200-talet läser jag på Wikipedia. I ena kyrkväggen finns en runsten inmurad, något jag inte tror att jag sett någon annanstans, som en hälsning från en ännu äldre tid. Västeråstrakten är riktigt gammalt kulturlandskap och det vimlar av fornlämningar, bland annat precis bredvid huset där vi bor.

IMG 0144
Med mobilkamera blir det lutande kyrktorn.

Någon promenad i skogen norr om kyrkan blev det inte för vi hittade ingen stig dit. Möjligen måste man gå över en av hustomterna vid kyrkan och det ville vi inte. I stället åkte vi hem och gick en sväng i Bjurhovdaspåret, som vi brukar. Men på hemvägen stannade vi till vid Furby kyrkoruin.

Furby var förr i tiden en egen församling men uppgick till stor del i Badelunda församling redan 1540. Kyrkan var byggd på 1200-talet men övergavs i slutet av 1400-talet. Det finns två förklaringar till detta, båda återgivna i skriften En historisk vandring i Badelundabygden utgiven av Badelunda hembygdsförening 1989. Idag finns bara ruiner av kyrkan kvar, huvudsakligen delar av den västra gavelväggen till långhuset och en del av grundstenarna, bl a till vapenhuset. Den står på en gård i byn Kylla, alldeles intill en gammal gårdsbyggnad. Jag hittade ingen fornminnesskylt på stället och det känns nästan som att gå hem till gårdsfolket när vi besökte ruinen. Under historiens gång har en del av murstenarna används vid husbyggen i trakten men 1957 restaurerades det som då var kvar av ruinen och den är fornminnesförklarad sedan länge.

IMG 0158

IMG 0164

En förklaring till att den övergavs är att danska soldater vanhelgat kyrkan genom att bedriva otukt där när de härjade i trakten. Den andra förklaringen, och den som är mest spridd vad jag kan förstå, är att en kvinna dräptes under pågående julotta i kyrkan omkring 1470 och att detta vanhelgat kyrkan så att den inte längre kunde användas. Enligt en uppteckning av en muntlig berättelse på 1600-talet ska följande ha skett. Två kvinnor blev osams om bänkplatsen i kyrkan under julottan och började slåss. De drog kniv och den ena dödade den andra. Mörderskan dömdes till döden och avrättades genom att begravas levande i Lunda skog. Inom synhåll för henne ska man ha lagt en brödlimpa för att ytterligare öka plågan eftersom hon givetvis blev hungrig men inte kunde nå den för att äta. När hon till slut dött begravdes hennes kropp i ett kärr. Efter hennes död ska någon ha ristat in bilderna av en kniv och en brödlimpa i en stenhäll intill platsen där hon avrättades och den platsen kallas fortfarande Kärringhällarna. Den ligger i skogen vid Lunda gård i det område där Bjurhovdaspåret är inlagt. Vi går ofta i Bjurhovdaspåret, en motionsslinga norr om Bjurhovda bostadsområde.

Med hjälp av Riksantikvarieämbetets Fornsök går det att hitta avrättningsplatsen, eller snarare ungefär, för ingen vet exakt var den var och om historien är sann. Så här ser det ut idag:

IMG 0167

Om det känns kusligt att befinna sig där? Nja, egentligen inte, för det känns nog lite overkligt att tänka sig en avrättning på det här sättet för omkring 550 år sedan. Har den över huvud taget hänt? Och vilka andra förkräckliga handlingar har skett där vi rör oss idag, i områden där människor vistats i tusentals år? Jag är inte sådan som känner på mig sådant. För några år sedan besökte jag platsen för ett slagfält på 1500-talet. Min släkt kommer från en gård där slagfältet ingår i markinnehavet. Tusentals soldater dog där, både svenska och danska. Det kändes nog lite kusligt, på grund av vetskapen att där hade detta verkligen skett. Inte kanske eller möjligen. Vid Kärringhällarna har kanske den här fasansfulla avrättningen skett på 1400-talet och jag kommer nog inte att ströva just där, nu när jag vet i stort sett var det skett. Men det känns ändå ganska overkligt. Hur ska man förhålla sig till sådana här platser där människor mött ond bråd död? Ett mord har nyligen skett i en lägenhet i ett grannhus och någon kommer säkert att bo där igen så småningom.

Nu blev det en dyster avslutning på detta blogginlägg, en påskafton när jag borde sprida mer hopp och glädje i stället. Men givetvis önskar jag er alla en fin påsk, trots virus och avsaknad av umngänge. Det kommer en tid när detta är över, så håll ut!

 

Fortsätt läs mer
  1819 Träffar
  0 Kommentarer
1819 Träffar
0 Kommentarer

Är vi besatta?

Vi släktforskare har väl ett rykte av att vara lite nördiga? Vårt stora intresse är verkligen stort och uppslukande och vi pratar om det i tid och otid. Eller? Jo, så är det allt för mig, det ska erkännas. Är det så för dig också? Men var går gränsen till när det blir för mycket? Har du någon gång avfärdat en pockande familjemedlem med att du "ska bara kolla en sak till..." och så går timmarna och tillfället till det där samtalet eller promenaden har försvunnit?

Det här låter ju hemskt, eller hur? Jag brukar tänka på att de levande alltid är viktigare än de döda, även om jag älskar att leta efter de döda i arkiven. Men arkiven finns alltid kvar.

Jag är nog lite besatt ibland. När jag träffar mina släktingar är det väldigt lätt att jag bubblar på om de senaste fynden i släktforskningen men kusinen kanske helllre vill prata om något annat, och så märker jag inte det för att jag är så inne i mitt. Jag hoppas att det inte är så. Men visst kan jag känna mig besatt ibland. När timmarna går och jag letar och letar och bara ska hitta hon som försvunnit på väg mellan pigplatserna eller föräldrarna som bara är som uppslukade av jorden... Plötsligt är det natt, maken har redan somnat och trafiken stillnat utanför.

familj
Jag vill veta allt om de gamla släktingarna, sedan länge döda.

Även om jag släktforskar en hel del ger jag mig också tid att läsa, nu när sociala kontakter ligger på is. I vintras upptäckte jag författaren Maria Gustavsdotter som skriver historiska romaner. Rekommenderar henne varmt. Här om dagen läste jag en av hennes senare böcker, som heter "En sekund är jag evig". Släktforskning är en bärande del av intrigen. Utan att avslöja för mycket ska jag bara berätta att det handlar om en kvinna i min egen ålder som heter Birgitta. Hennes mor dör och hon ska ta hand om dödsboet. Många av er har varit med om detta, precis som jag. Birgittas far är död sedan 1990-talet. Han var släktforskare. Parallellt med den nutida historien får vi följa Annika Trulsdotter i Dalby utanför Lund som levde i början av 1700-talet och uppenbarligen var en anmoder till Birgitta. Historien nystas upp allt eftersom.

Men det som gav mig en tankeställare är hur Birgittas far beskrivs. En släktforskare som är nästan besatt av att hitta släktens historia i arkiven. Så besatt att han försummar hustruns behov, så som dottern Birgitta upplevde det.

Först kändes det som en orättvis beskrivning. Sådana är vi väl inte? Men jag rannsakar mig själv och inser att jag kanske skulle kunna vara på väg ditåt, om det inte vore för att mina nu levande familjemedlemmar håller mig på jorden. Men nördig ska jag absolut tillstå att jag är. Dvs uppslukad av ett specifikt och mycket intressant intresse.

För övrigt är boken mycket läsvärd.

dombok
Kan vi bli alltför besatta av vårt letande i arkivhandlingar? Ja, kanske. (Eget foto.)

Fortsätt läs mer
  1835 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Hej Eva Jovisst är släktforskare nördiga! Precis som modellbyggare, fågelskådare och alla andra med specialintresse. Och det ma... Läs mer
lördag, 04 april 2020 17:49
Eva Johansson
Ann-Christin: Tack för din fina kommentar och så bra boktips! Jag ska se om jag kan få tag på de böckerna. Jag gillar att läsa skö... Läs mer
lördag, 04 april 2020 19:31
Stefan Simander
Släktforskning är mitt liv de' se'! Eller? O Sunnerbo häradsrätt som är såååå spännande! Stort TACK för dina fina skriverier! Ur... Läs mer
lördag, 09 Maj 2020 03:48
1835 Träffar
5 Kommentarer

Lägesrapport i coronatid

Hur har ni det där ute i coronatider? Hoppas alla släktforskare och alla andra håller sig till rekommendationerna och på avstånd så att smittan kan hållas i schack. I början av mars fick jag frågan av en bekant om jag var orolig för coronaviruset. Nej det var jag inte. Så lite jag förstod då!

För oss som släktforskar är det kanske inte riktigt lika illa som för många andra, just när det gäller sysselsättningen under självvald isolering. Vi har ju alltid något i släktforskningen att ta tag i och fördjupa oss i. Hittills har jag aldrig träffat på någon släktforskare som sagt sig vara färdig. Har du?

Naturligtvis ska jag inte förringa det som händer just nu. Läget är mycket allvarligt. För många är det en väldigt svår tid, framför allt för dem som är sjuka och för de äldre som nu isoleras på äldreboenden och i hemmet. Alla handskas inte med Skype och Facetime i kontakten med yngre släktingar. Men ringa och skriva brev kan man också göra, glöm inte det.

För oss som är aktiva i en eller flera släktforskarföreningar så läggs ju all sådan verksamhet på is, åtminstone fram till sommaren. Kanske längre, det får vi se. Här i Västerås är jag nu invald i styrelsen för Västerås Släktforskarklubb och vi håller styrelsemöten och övrig kontakt digitalt. Det går bra. Jag är också med i Tjust Släktforskarförening i Västervik och där är planen sedan länge att hålla en veckokurs till sommaren, i slutet av juli, där jag ska medverka ett par dagar. Det spörs hur det blir med det.

Under tiden fortsätter jag släktforska. Just nu åt ett par kunder där forskningen rör socknar i Dalarna och Skåne, växelvis med min egen släkt i Halland. Det är fantastiskt roligt att ha ett sådant här intressant intresse, både som hobby och som jobb. Så många fascinerande livsöden jag råkar på i kyrkböckerna. Det spelar ingen roll att det inte är min egen släkt, det är lika intressant för det.

Här om dagen funderade jag på en familj där de gamla föräldrarna lämnade ifrån sig en ansenlig förmögenhet enligt bouppteckningarna. Men inte så många år senare, när nästa generation lämnade jordelivet, då var pengarna borta. Vad hände? Det har jag inget svar på.

Just nu grubblar jag på en annan familj i Dalarna. En kvinna som föddes i mitten av 1700-talet och namnet på hennes föräldrar finns i kyrkboken. Båda två hade mycket vanliga namn. Husförhörslängd saknas för den tiden men finns från ett decennium tidigare. Då fanns det två ungdomar med de rätta namnen i byn. Men namnen var så vanliga så någon av föräldrarna kan lika gärna vara från en annan by som kommit dit efter vigseln. Gapet till nästa husförhörslängd är 30 år och då finns föräldrarna inte kvar i byn. Så nu grunnar jag på vilka andra vägar jag ska gå. Det här är alltså för en kunds räkning så jag ska inte gå in mer i detalj på det.

I min egen släkt har jag nyss fått kontakt med en annan släktforskare som är gift med en tremänning till mig. Hon har släktforskat på min och hennes makes gemensamma släkt så vi har utbytt information. Jätteintressant, tycker jag. Allt stämmer inte överens, men det mesta. Snart ska jag fördjupa mig i diskrepanserna och se vad som kan vara rätt.

Som släktforskare är jag alltså fullt sysselsatt hela tiden, även i självvald isolering. Hade jag varit vårdutbildad och yngre hade jag haft en annan uppgift nu. Det finns mycket vi kan göra för att hjälpa varandra i dessa tider.

Jag saknar mina barnbarn, det ska erkännas. Hoppas coronakurvan planat ut så mycket till sommaren att vi kan träffas då.

farmor konfirmation
Min farmors konfirmationskort från Rolfstorp i Halland. Hon var född 1889 så det bör vara från 1903 eller 1904. Farmor hette Gerda Kristoffersson och sitter som tredje från vänster. Jag hoppas lösa en släktgåta i hennes släkt.

mammas klasskort
Min mammas skolkort från sjätte klass (eller möjligen femte) i Okome skola i Halland. Mamma står precis framför trädet och hon verkar inte ha varit på så gott humör den dagen. Mamma hette Gertrud Dahlberg, föddes 1924 och dog 2009. Detta bör alltså vara från 1935 eller 1936. I hennes släkt, liksom i min pappas, finns det inte en enda okänd far i rakt uppåtstigande led. Men utmaningar finns ändå för den som släktforskar.

fattighus
Varje dag går jag ut en timme, oftast i skogen i närheten av där vi bor, antingen själv eller med maken som nu jobbar hemifrån. Vid en stig finns den här husgrunden och jag jobbar på att ta reda på vad detta är för hus. Det går ju inte att låta bli att fundera på. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  890 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Håkan Gelin
Hej Eva! När det gäller Dalarna och sökning på föräldrar där problem föreligger. Gäller det församlingar som vår skiva Födda vigda... Läs mer
måndag, 30 mars 2020 10:00
Eva Johansson
Håkan: Tack för omtanken! Jättebra att veta men just den här familjen fanns i Leksands socken. Och jag lär mig efter hand som jag ... Läs mer
måndag, 30 mars 2020 13:12
890 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
298 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Mats Ahlgren
123 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Helena Nordbäck
117 inlägg
Anton Rosendahl
66 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser