Rötterbloggen
Rötterbloggen

Lyssna på poddar!

I vår digitala era är vi många som gillar att lyssna på poddsändningar. Alltså radioprogram som vi kan lyssna på när vi vill och inte, som förr i tiden, när de sänds. Och inte är det monopol på programutsändningar heller, utan vem som helst kan göra poddradio. Jag gillar poddar. Varje dag när jag är ute och går har jag poddradio i lurarna. Det finns så mycket intressant att lyssna på.

Nu ska jag tipsa er om några poddar som jag tror är intressanta för oss som släktforskar. Det blir lite egenreklam, men bara lite.

Poddar för släktforskare

1. Släktforska!
Den här podden görs av släktforskaren Lisa Holmblad och är förhållandevis ny. Första avsnittet sändes förra året och hittills finns det sex avsnitt med varierande längd, inklusive det första som är en introduktion. Lisa Holmblad intervjar släktforskare i olika ämnen och avsnitten har varierande längd. Ett par av de intervjuade är Chris Bingefors och Michael Lundholm. Jag är med i ett avsnitt och vi pratade då om kyrkoboksforskning och hur jag på lite snirkliga vägar hittat släktingar i kyrkböckerna.
Jag gillar den här podden. Det Lisa Holmblad gör väldigt bra är att hon får oss att förstå hur roligt det är med släktforskning och hur gripen man kan bli av att leta i arkiven. Dessutom får vi både tips och råd som kan hjälpa oss på vägen. Jag hoppas på fler avsnitt från den här podden.

2. Cognatus Släktforskningspodd
Släktforskaren Jonas Magnusson driver den här podden, eller drev, för den uppdateras inte längre. Senaste avsnittet är från 24 augusti 2019, därefter har jag inte hittat några nya avsnitt. Men de gamla 24 avsnitten finns kvar och det är det som är så bra med poddar, att vi kan lyssna när vi vill. Medarbetare är Linda Kvist.
Podden beskrivs som "En podcast om allt som kan tänkas ha med släktforskning att göra" och det är det verkligen. Än har jag inte lyssnat på alla avsnitt men flera och det är en lång rad olika ämnen som tas upp. En del var aktuella när de gjordes, t ex om DNA och nyutkomna handböcker, men mycket är tidlöst och fortfarande intressant. T ex hur Jonas Magnusson går tillväga för att söka efter en okänd far.

3. Släktband (och Familjehemligheten)
Sveriges Radio har sänt program om släktforskning sedan 2004 och de görs av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström. Det gör de fantastiskt bra! Det är ju program som sänds i radion men som också finns som poddavsnitt. Alla avsnitt, ända från starten 2004, finns att lyssna på i Sveriges Radios app. För några år sedan lyssnade jag igenom alla program och det lärde jag mig mycket på.
Programmen brukar sändas på vintern, med tio program varje säsong, och jag hoppas en ny säsong är på gång snart. På senare år har Gunilla Nordlund också gjort programserien Familjehemligheten. Mycket bra lyssning! Missa inte dessa.

4. Arkivpodden
Riksarkivet gör en egen podd, uppdelad i olika serier. Här har jag lyssnat på flera avsnitt från den serie som heter "Dokumenten berättar" där arkivarier från landsarkiven berättar om arkivhandlingar och innehållet i dessa och reflekterar över den information vi får från det som skrevs för länge sedan.
Många olika ämnen tas upp i de olika avsnitten, t ex om människor i en dödbok från 1700-talet, Lort-Sverige, lösdrivarlagen, rysshärjningarna, sockenlapparna och allt möjligt annat. Det senaste jag lyssnade på handlade om massvaccinationerna mot smittkoppar på 1810-talet. Mycket intressant!

Utöver dessa finns det flera poddar som säkert intresserar dig som släktforskare, framför allt de poddar som handlar om historia. Två som jag gärna lyssnar på är Historiepodden och Historia Nu, men det finns säkert många fler. Gillar du historiepoddar ska du inte missa Sveriges Radios program Vetenskapsradion Historia.

Eftersom jag lyssnar när jag är ute och går lyssnar jag i mobilen och använder då antingen Sveriges Radios egen app eller appen Podcaster, men det finns nog andra appar också.

offerdal

Dödboken från Offerdals församling som tas upp i ett avsnitt i Riksarkivets podd "Arkivpodden". Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  136 Träffar
  0 Kommentarer
136 Träffar
0 Kommentarer

Fakta om fastigheter

Vet du vad ett mantal är? Ett mensalhemman? Och skillnaden mellan gård, torp och backstuga? Det berättade jag om i ett digitalt föredrag i onsdags kväll för medlemmarna i Tjust Släktforskarförening. Jag lovade då att jag skulle göra ett blogginlägg med en del fakta och länkar. Så här kommer det.

Kanske är det fler som är intresserade av detta ämne?

Igår lyssnade jag på ett digitalt föredrag från Riksarkivet i Härnösand om fastigheter. Det spelades in och den filmen kommer nog att publiceras ganska snart. Jag ska länka till den här, bara jag kommer ihåg det, när den finns att se. Så håll utkik hos Riksarkivet eller här.
Uppdatering 23 november: Nu finns Riksarkivets föredrag på Youtube.

I det föredraget fick vi veta hur man hittar information om fastigheter före 1933, vilket inte jag tog upp. Fastighetsböcker från 1933 och framåt är inte digitaliserade, pga GDPR, och jag talade om arkivhandlingar från 1933 och bakåt, som vi kan komma åt själva hemifrån.

Brabygden
Bild från Bråbygden i Misterhults socken. Eget foto.

Mantal är inte ett ytmått utan ett mått på en gårds skatteförmåga. Det infördes på 1500-talet och en gård på ett mantal var en gård som kunde försörja en familj med tjänstefolk och betala skatt.

En gård är en brukningsenhet som är mantalssatt.
Ett torp är en brukningsenhet som inte är mantalssatt utan ligger på en gårds mark. I torpet ingår odlingsjord. Torparen betalar arrende till gårdsägaren, genom arbete (dagsverk), naturaprodukter eller pengar.
Backstuga var ett bostadshus utan odlingsbar jord och på ofri grund, det stod "på bar backe". Många fattiga bodde i backstugor men även mer välbärgade, t ex hantverkare, kunde bo i backstuga.

Lägenhet började användas under andra halvan av 1800-talet. Det är ett flytande begrepp som kunde innebära småbruk (ägt av brukaren) men också ett hus med friköpt tomt.

Rusthåll: En gård ägd av en bonde som skulle hålla kronan med en ryttare med häst och utrustning i stället för att betala skatt.
Augmenthemman: En gård som stöttade ett rusthåll som inte av egen kraft kunde hålla en ryttare med utrustning.
Rå- och rörsgårdar lydde under ett säteri och låg på mark som ursprungligen tillhört den gård som blev säteri.
Mensalhemman: En gård som anslås som en extra gård till prästens försörjning, utöver prästgården. Kallas också stomhemman.
Förmodligen fanns det fler beteckningar. Berätta gärna i en kommentar här.

Lagfarter visar vem som ägt en fastighet. Lagfarter finns i lagfartsböcker (för tiden 1876-1933) som till stor del är digitaliserade. Där kan du följa historiken framåt och bakåt.
Före 1875 kallas det fastebrev och de finns i domstolsarkivens småprotokoll och domböcker. Det kan vara idé att börja med att leta i småprotokollet om det är digitaliserat. I domböcker och småprotokoll kan även bilagor finnas med, t ex avskrifter av köpebrev.
Bördsrätt gällde vid gårdsförsäljning. Det innebär att jorden man ärvt inte fick säljas hur som helst enligt lagen. Släktingar hade företräde till köp av arvejord men inte till köp av avlingejord (jord som köpts in under livstiden). Bördsrätten togs bort på 1860-talet.
Uppbud: Försäljningen av en gård skulle informeras om på tre på varandra följande ting så att den släkting som hade rätt att köpa den skulle få tid att göra det. Uppbuden protokollfördes i domböckerna eller småprotokollen.

Så här hittar du lagfartsböcker (1875-1933):
I Riksarkivets digitala forskarsal: välj ämnesområdet "Fastigheter och gårdar", där finns flera direktlänkar.
Hos Arkiv Digital: Inskrivningsdomarens arkiv, välj rätt län, sedan rätt domsaga, häradsrätt eller rådhusrätt.

Om du vill ha information om en fastighet efter 1933 kan det beställas från Riksarkivet, med hjälp av dagens fastighetsbeteckning. Det finns ett beställningsformulär för detta på Riksarkivets hemsida.

Andra handlingar:
Brandförsäkringarwww.brandverket.se och ämnesområdet "Fastigheter och gårdar" i Riksarkivets digitala forskarsal.
Bokverken Svenska gods och gårdar: Finns hos Arkiv Digital, under Tryckt litteratur. Där finns fler liknande bokverk.

1600-talet fastebrev för gårdar i Kalmar län finns hos Arkiv Digital: Välj Kalmar läns landskontor - Övriga handlingar och handskrifter, volym GVIIa:23 1689-1690).

Kartor
Lantmäteriets historiska kartor
www.kartbild.com

Utjordar och inägor: Utjorden var byns samägda allmänning och inägorna var tomt, åker och äng som hörde till varje enskild gård.
Inägorna var stängslade mot djuren och bestod av åker och äng. Inägorna var tomten kring husen och åkrarna och ängarna som låg kring gården i bykärnan. Vis storskifte och laga skifte kunde det vara enbart inägorna som skiftades, eller inägorna för sig och utjorden för sig.
Utjorden (eller byns allmänning) var byns gemensamma skogs- och betesmark före skiftesreformerna. Därifrån hämtades ved, foder och virke. Fiskevatten kunde också ingå och förmodligen även mossmark.

Läs mer:

Litteratur
Kalle Bäck: Början till slutet, Noteria förlag, 1992
Anders Bönner: När byn skiftades, LT:s förlag, 1985
Per Clemensson och Kjell Andersson: Börja forska kring ditt hus och din bygd, Natur & Kultur, 2011
Niklas Cserhalmi: Fårad mark, förlaget Bygd och natur, 1998
Sigurd Erixon: Byalag och byaliv, Nordiska Museet, 1978
Albert Eskeröd: Jordbruk under femtusen år, LT:s förlag, 1973
Mats Hellspong och Orvar Löfgren: Land och stad, Liber Läromedel, 1976
Mats Höglund (red): 1600-talets jordbrukslandskap, Riksarkivet, 2008
Bengt M P Larsson, Mats Morell och Janken Mydal: Agrarhistoria, LT:s förlag, 1997
Karl-Ingvar Ångström och Björn Johansson: Kartforskning, Sveriges släktforskarförunds handbok nr 3, 2011
Eftersom de flesta böckerna är av äldre årgång har jag köpt genom Bokbörsen.

Två böcker från Sveriges hembygdsförbund
Husen berättar om människor där och då, 2014
Torp, torpare och torpinventeringar, 2015

Länkar
Det svenska jordbrukets historia på webben: www.ksla.se/bibliotek/fembandsverket/
Hans Högmans hemsida: http://www.hhogman.se/historia.htm
Brandförsäkringar: www.brandverket.se

Fortsätt läs mer
  2801 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Hej Eva! Du är en pärla! Precis vad jag och mina kamrater i Ahla byalag behövde: en grundläggande sammanställning av ord och b... Läs mer
söndag, 21 november 2021 09:42
Eva Johansson
Ann-Christin: Tack för dina fina kommentar! Att forska om fastigheter är verkligen roligt och intressant och det finns mycket mer ... Läs mer
söndag, 21 november 2021 16:14
2801 Träffar
2 Kommentarer

Besök ett arkiv idag!

Idag, när det är Arkivens dag i hela landet, så är det många arkiv som har öppet fast det är lördag. Alla bor ju inte i närheten av ett stort landsarkiv men det kan finnas andra lokala arkiv som du kanske inte tänkt på och som du kan besöka idag.

Kommunarkiv ska nog finnas i alla kommuner, men om alla håller öppet en sådan här lördag är frågan. De större kommunarkiven gör det nog men kanske inte alla mindre. I större städer kan de kallas stadsarkiv, som här i Västerås eller i Stockholm. Stockholms stadsarkiv har en särställning efter som det fungerar som landsarkiv för Stockholm. Malmö har också ett större stadsarkiv och i Karlstad finns Värmlandsarkiv, båda dessa fungerar också som landsarkiv.

Lokalt finns också regionarkiven och föreningsarkiven. Regionarkiven är landstingens arkiv och där finns framför allt sjukvårdens arkivhandlingar.

regionarkivet
Regionarkivet i Västerås. Eget foto.

I Västervik har vi ett föreningsarkiv som jag besökt många gånger. Där förvaras massor av arkivhandlingar från föreningar, både nedlagda och sådana som fortfarande är verksamma. Där finns också en del företagsarkiv. Den typen av arkiv kan nog kallas lite annat också, till exempel folkrörelsearkiv. Västervik är kanske typiskt för en mindre kommun i Sverige. Där finns faktiskt flera arkiv utöver kommunarkivet.

Ett mer renodlat företagsarkiv är Centrum för näringslivshistoria.

För att hitta dessa olika arkiv är det nog enklast att googla, för jag skulle tro att de allra flesta har en hemsida med information. Vill du besöka ett arkiv en vanlig dag för att läsa i gamla handlingar då bör du alltid kontakta arkivet först så kan arkivarien plocka fram handlingarna åt dig i förväg.

Många av dessa övriga arkiv har sina handlingar förtecknade i Nationella Arkivdatabasen (NAD) och kan sökas där, men långt ifrån alla. Om du söker en arkivhandling som du tror kan finnas på ett visst arkiv men inte hittar det i NAD så kontakta arkivet och fråga. Finns det inte där kanske du får tips om var du kan söka vidare.

Det lär vara så att bara omkring 3 procent av alla arkivhandlingar i svenska arkiv har digitaliserats så räkna med att det finns mycket mer att upptäcka i arkiven än det du når digitalt.

StockholmsStadsarkivPetterMagnussonWikipedia

Äldre handlingar i Stockholms Stadsarkiv. Foto: Petter Magnusson. Bildkälla: Wikipedia.

Fortsätt läs mer
  537 Träffar
  0 Kommentarer
537 Träffar
0 Kommentarer

Tandvärk och löständer

OLM 2012 8 10096
Hos en tandläkare i Fellingsbro 1968. Foto: Örebro-Kuriren. Bildkälla: Örebro Läns Museum/Digitaltmuseum.

Nyligen var jag hos tandläkaren och drog ut en tand. Den satt hårt och det krävdes fyra bedövningssprutor innan den kunde dras ut utan smärta. Fast jag hörde hur det knakade och knastrade när tandläkaren fick slita. Men det gjorde hon bra.

Som släktforskare kan jag ju inte låta bli att fundera på detta i ett mer historiskt perspektiv. När jag låg i tandläkarstolen tänkte jag på pigan Lina i Katthult, som skulle dra ut en värkande tand utan bedövning. Det var tufft för henne. Tänk så bra det är idag, med smärtlindring och desinfektion. Min tandläkare varnade mig att det skulle kunna bli en infektion, så att jag skulle vara uppmärksam på om jag fick feber eller att käken svullnade. Men det slapp jag. Däremot var det säkert ganska vanligt förr att det blev infektioner i trasiga tänder eller misslyckade tandutdragningar. Ja, de hade ju brännvin att ta till och det behövdes nog ibland.

Om jag inte missminner mig ska det vara någon kung i vår historia som hade svåra problem med tandröta på ålderns höst och som därför blev väldigt vresig och argsint. Var det Gustav Vasa? Sådana problem måste många ha haft. Tänk att ha ständig tandvärk! En julafton fick jag tandvärk och stod nästan inte ut, utan fick ta till dubbla doser värktabletter. På juldagsmorgonen kunde jag komma till en jourtandläkare och vilken lättnad det var. Då hade jag inte haft tandvärk ett dygn ens.

Tandlösa gummor och gubbar förekom ju väldigt mycket förr. Hur klarade de att äta? Fick de bristsjukdomar och magsjukdomar? Säkert. Någonstans har jag läst, kanske i en historisk roman, om en ung kvinna som skulle gifta sig och hennes kamrater var lite avundsjuka på henne för att hon skulle få en så stilig make. "Men hon har ju alla sina tänder kvar, så det är ju inte konstigt att han väljer henne" sa någon. Det var nog något som utspelade sig på kanske sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal.

Förr trodde man att tandvärk kunde botas med hjälp av träd. På Södertörns högskola har Eva Lagerholm skrivit en B-uppsats om tandvärksträd som finns att läsa som pdf-fil. Man trodde att vissa träd hade magisk kraft att bota tandvärk, framför allt tallar. Genom att peta med en sticka på den värkande tanden så att det kom blod på stickan och sedan stoppade man in den i trädets bark. På så sätt skulle värken överföras till trädet i stället. Det finns en rad identifierade sådana tandvärksträd i Sverige, det här är ett av dem:

OLM 2001 52 7
Det här tandvärksträdet  står vid Stavån i Viby socken. Bildkälla: Digitaltmuseum.

I Eva Lagerholms uppsats finns mycket intressant information.

Jag vet ju att många hade löständer förr, det vi nu kallar tandprotes. På Wikipedia läser jag att det uppfanns 1774 i Frankrike. När det blev riktigt vanligt i Sverige vet jag inte men troligen under mellankrigstiden eller vid tiden för andra världskriget. Jag minns att min mamma hade löständer och det hade hon haft sedan hon var ung och hon var född 1924. Det var mycket vanligt då att de egna tänderna drogs ut när det blev många hål och ersattes med löständer. De flesta av er minns nog någon äldre släkting som hade löständer. Inte var det något konstigt heller. Och tur att det fanns, för jag misstänker att det var vanligare förr med hål i tänderna.

Jag var barn på 1960-talet och fick en massa amalgamplomber. De senaste 10-15 åren har plomberna åldrats så mycket att jag både tappat och bitit sönder en del av dem. Det har tandläkaren sagt är typiskt för amalgamplomberna, som började användas på 40-talet men användes som mest på 60-talet. I en artikel från 2008 läser jag att tandläkarna överdrev användningen av amalgam men också att amalgamplomberna är en tickande bomb i min generation eftersom hållbarheten bara är 30-40 år.

Innan dess kanske man inte lagade tänder utan alltid drog ut dem och att det var därför så många fick sina tänder utdragna. Kanske någon släktforskande tandläkare ver mer om detta?

D 14909 27
Jag arbetade till sjöss i några år på 70-talet men hade turen att inte behöva någon akut tandvård ute på haven. Den här unge mannen fick gå till tandläkaren ombord på Älvsnabben under långresan 1966-1967. Foto: Marinmuseum. Bildkälla: Digitaltmuseum.

Fortsätt läs mer
  540 Träffar
  0 Kommentarer
540 Träffar
0 Kommentarer

På galgbacken

Den här helgen firas Halloween av många, ett firande som letat sig till Sverige från USA men kommer från Irland och Skottland från början. I Sverige har vi i stället sedan gammalt allhelgonahelgen, som är om en vecka.

I torsdags presenterade Statistiska Centralbyrån (SCB) information om var galgbackar funnits förr i tiden i Sverige. Förmodligen för att det är Halloween, som förknippas med döden. Men avrättningsplatser är ju intressanta.

Kartan finns här. Alla avrättningsplatser finns inte registrerade, här i Västerås känner jag till en annan än den som är inlagd på kartan och det ska även ha funnits en utanför Västervik som inte är med på den här kartan. Kan jag få bekräftat var den låg ska jag återkomma till det. Information om avrättningsplatsen i Västerås som inte är med på kartan.

Johanneshov

SvenljunggaOvanstående är två exempel från ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet där man kan se att namnet Galgbacken eller Galgberget fortfarande lever kvar. Överst: Johanneshov i Stockholm. Underst: Norr om Svenljunga.

XLM.U01717Utsikt från Galgberget i Hudiksvall står det på denna bild från Axel Eliassons förlag. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg genom Digitaltmuseum.

Avrättningar kunde ske på stadens torg men på landet valdes nog oftast en kulle eller ett berg en bit ifrån kyrkan. Dödsdömda personer avrättades där och grävdes sedan ner på platsen, de fick inte ligga i vigd jord på kyrkogården. Förr i tiden var avrättningar offentliga, i avskräckande syfte, och då var det praktiskt att använda en höjd där många kunde se. En känd avrättningsplats finns i Torsåker där de som dömts till döden för häxeri avrättades på 1670-talet (som jag bloggat om i somras).

Här på Rötter finns en databas över avrättade. Där finns mycket information för den som hittar en dödsdöms och avrättad person i sin släkt.

Fortsätt läs mer
  1103 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Torkel Erlandsson
Fast dom flesta som avrättades var män. Även om du vill få det till nåt annat?
söndag, 31 oktober 2021 05:34
Eva Johansson
Torkel: Jag förstår inte riktigt vad du menar. Att de kvinnor som avrättades för trolldom på 1670-talet (som jag skrev om i ett an... Läs mer
söndag, 31 oktober 2021 12:16
Bengt Welander
Var läser du om könsfördelning här?
söndag, 31 oktober 2021 17:44
1103 Träffar
5 Kommentarer

Domböckerna kan ge svar

Vad är det vi missar? Det funderar jag på efter att ha lyssnat på arkivarien Claes Westlings föredrag om forskning i domstolsarkiv. Föredraget hölls digitalt i Zoom igår vid lunchtid och ordnades av Riksarkivet där han arbetar (i Vadstena). Fler digitala föredrag kommer, missa inte dessa! Läs mer på Riksarkivets Facebooksida och på Riksarkivets hemsida. Anmäl dig här.

Tillägg 25 oktober: Nu finns föredraget på Youtube.

Claes Westling har skrivit handboken Domstolsforska och är mycket insatt i domstolarnas arkiv. Det finns en hel del digitaliserat från domstolsarkiven, men oerhört mycket mer som inte är digitaliserat (97-98 procent enligt Claes Westling). Mest är det bouppteckningar vi kommer åt digitalt via Arkiv Digital eller till viss del i Riksarkivets digitala forskarsal. Och så finns ju en hel del domböcker digitaliserade. Men väldigt mycket mer finns på plats ute på landsarkiven. "Besök arkiven!" uppmanade Claes Westling. Och det kan vi ju börja göra igen efter att pandemirestriktionerna tagits bort.

IMG 0776Domböcker på Landsarkivet i Vadstena. Eget foto.

Nu har vi vant oss vid att arkivhandlingar ska vara åtkomliga via datorn, något som också gjort att enormt många fler har börjat släktforska under 2000-talet. Men frågan är om vi som släktforskar idag missar det som tidigare släktforskare hittade. När man ändå besökte landsarkivet för att läsa i kyrkböckerna kanske man också läste i domboken efter att ha sett en anmärkning i husförhörslängden om att en släkting dömts för ett brott. Idag hoppar vi nog över det om domboken inte har digitaliserats.

Åtminstone är det så för mig. De enda domböcker jag tagit del av är i de fall jag haft tur och hittat den digitaliserad. Före pandemin kunde man beställa avfotografering från Arkiv Digital och förmodligen återupptas det framöver. Men jag som under de drygt tio år jag släktforskat har vant mig vid att få allt genast, dvs kunna läsa direkt, jag har inte utrustat mig med det tålamod som krävs för att vänta ett antal veckor på beställda kopior från Riksarkivet. Jag vill ju ha allt genast.

Digitaliseringen är toppenbra, tycker jag. Fantastiskt! Men jag inser att jag också missar mycket som jag skulle kunna ta del av när det kräver lite mer av planering och väntan.

Har jag ett datum för när en dom fallit är det nog ganska lätt för en arkivarie att plocka fram det i en dombok och skicka kopior till mig. Men allt det där andra som kräver letande, då får jag antingen kosta på att en arkivarie jobbar för mig eller sätta mig på arkivet och läsa själv. Pengar eller tid, alltså.

Något som Claes Westlign talade om är att domstolsarkiven kan ge information om släkten längre bakåt än kyrkoarkiven. Har du tur så finns det kyrkböcker från 1600-talet i de socknar där din släkt levt. Men de flesta är inte äldre än från 1680-talet, eftersom vi fick en ny kyrkolag 1686. Det finns äldre i enstaka socknar, men de är nog inte så många.

Letar du däremot i domböckerna kan det ge fler generationer bakåt, eftersom ärenden som gällde gårdar (köp, arv, andra överlåtelser) blev ett ärende i rätten. Och då kan det finnas utredningar om släktförhållanden pga bördsrätten som innebar att den som var släkt hade förköpsrätt på en gård. Arvstvister hamnade också i domstolen, vilket kan ge väldigt mycket släktinformation. Dessutom är det inte ovanligt att en äldre person fick vittna om hur något varit för länge sedan, om en part i ett mål t ex hävdade sedvanerätt, alltså "så här har det alltid varit".

Jag är säker på att jag skulle hitta väldigt mycket intressant information om jag läste i domböckerna för Faurås och Himle häradsrätter, de härader där min släkt huvudsaklingen funnits. Detta är i Halland och arkivet finns på landsarkivet i Lund och där bor inte jag, men många av domböckerna härifrån har digitaliserats av Arkiv Digital. Det tackar jag för! Då är ett steg på vägen gjort.

Sedan är det läsningen. När det gäller min släkt skulle jag vilja läsa om deras gårdsaffärer och eventuella arvstvister men jag har inga datum att gå på så då får jag läsa sida efter sida och se om jag känner igen något namn. De har säkert också förekommit flitigt i tvister om stängsel, betesmark och annat. En och annan kriminell finns också.

När jag blir pensionär ska jag ta mig an detta, för jag tror att det kräver mycket ostyckad tid. Alltså att kunna sitta och läsa timme efter timme utan avbrott. För jag måste båda lära mig att tolka skrivarens handskrift, att helt enkelt kunna läsa det som står skrivet, och vänja mig vid språket och många äldre ord och uttryck som jag antar användes. Jag skulle verkligen vilja kunna läsa i domböckerna, och övning ger färdighet.

Claes Westling uppmanade oss också att titta på inneliggande handlingar och bilagor. Det finns massor i domstolsarkiven och där kan allt möjligt intressant finnas. Som exempel visade han bild på ett släktträd från en arvstvist i Ydre häradsrätt 1787 och ett soldatkontrakt från Tveta häradsrätt.

3slakt
Det här släktträdet finns som en bilaga till en dombok från Tveta härad. Ärendet gäller en bördstvist i Torpa socken i Östergötland 1787. Foto: Riksarkivet.

3bkkindbil
En bilaga till en dombok i Bankekinds häradsrätts arkiv och som finns i Inneliggande handlingar. Detta är en bekännelse från Brita Cajsa Svensdotter berättar här att hon blivit lägrad av en okänd man vid Adelsnäs i Åtvid. Bildkälla: Riksarkivet.

Båda ovanstående bilder finns med i Claes Westlings handbok, med mer information om ärendena.

Jag vill också skicka en tacksamhetens tanke till de som tidigare läst domböcker och gjort avskrifter eller register och delar med sig av. På Rötter finns en sida om detta och det fick också släktforskare som publicerar på egna hemsidor. Tipsa gärna om sådana i kommentarer här!

Det finns verkligen mycket att hämta i domstolsarkiven.

Spridda länkar:
Här har jag samlat lite spridda länkar men har inte testat att allt finns tillgängligt. Se det som tips på var du kan leta.

Domböcker från Orust och Tjörn

Dombok från Lima

Domboksregister Västra härad i Småland

Domboksregister Kinds härad

Domböcker i Jämtland

Domboksregister Kronobergs län

Domböcker i Sunnerbo härad

Domböcker från Hammerdals tingslag

Tipsa om fler i en kommentar!

Fortsätt läs mer
  1459 Träffar
  0 Kommentarer
1459 Träffar
0 Kommentarer

De bevarade backstugorna

Det här är en backstuga. Visst är den fin? Många tror att en backstuga är en liten stuga som är nergrävd i backen och har minst en jordvägg. Men så är det inte. En backstuga var en stuga som stod på bar backe, dvs utan odlingsbar mark utöver tomten, och på ofri grund. Många backstugor låg på allmänningar och de flesta på stenig eller annan obrukbar mark. Backstugorna kunde placeras i byn om det fanns lämplig plats, eller långt bort från byn.

Asle1
Eget foto.

Den här backstugan finns i Åsle Tå, ett bevarat backstugeområde utanför Falköping och som numera är friluftsmuseum. Väl värt att besöka. Idag ser det verkligen ut som en idyll när man vandrar på den lilla bygatan mellan stugorna men en gång i tiden var det kanske inte fullt lika romantiskt att bo här.

Det var de fattiga som bodde i backstugorna, de som inte orkade eller kunde bruka ett torp. De gamla som inte hade undantag på någon gård. Änkorna som blivit ensamförsörjare av stora barnaskaror. Arbetaren som var daglönare, med sin familj. Hantverkare. Begreppet backstugusittare har du sett i husförhörslängderna.

Jag tror att Tå kunde beteckna sådana här områden där fattiga bodde i backstugor. Om du läst Elsie Johanssons böcker om Nancy känner du igen detta. Nancy kom från en fattig familj i utkanten av en by, hennes far kallades Tå-Pelle. Om jag har rätt vet jag inte, det kanske har med något annat att göra.

Strax öster om Falköping är Åsle Tå i alla fall namnet på den plats där dessa backstugor bevarats. Flera av de stugor som funnits här från början hade hunnit rivas innan den nybildade Åsle Mularp Tiarps Hembygdsförening 1923 inledde arbetet med att bevara området. Hembygdsföreningen köpte stugorna i takt med att de boende flyttade ut. Bra gjort, tycker jag. Nu har det snart gått hundra år och om jag räknat rätt är det tolv stugor kvar.

När jag var där för några veckor sedan pågick en lokal kulturhelg och stugorna användes av konstnärer och konsthantverkare. Det var mycket folk som gick där och husen var öppna.

I Åsle Tå hade backstugusittarna trädgård till sin stuga där de kunde odla potatis, kål och andra grönsaker. De hade fähus och förmodligen hade de flesta av dem ko eller gris. Vill man lära sig mer om hur backstugusittarna hade det här så rekommenderar jag boken "Åsle Tå" av Ulla Nordmark, utgiven av hembygdsföreningen 1991. Och givetvis ett besök på platsen. Här kan du se hur det kan ha sett ut på många andra håll också.

De flesta backstugor i Sverige lär vara borta idag, många revs när de övergavs som bostäder kring förra sekelskiftet, eftersom de ofta var i dåligt skick. Men jag misstänker att en del har bevarats som sommartorp och restaurerats men kallas torp idag och att historien som backstuga kanske är bortglömd.

Fler bilder från Åsle Tå:
Samtliga bilder har jag tagit själv.

Asle2Bygatan.

Asle3I trädgården runt stugan kunde backstugusittarna odla potatis och grönsaker.

Asle4 Interiör från Fjäll-Svennas stuga. Den byggdes 1875 och var bebodd till 1958. Fjäll-Sven var stugans andre ägare (han kom från Torpet Fjället), den byggdes av en mjölnare som hette Anders. Fjäll-Sven tog in sina grisar i huset vintertid, skriver Ulla Nordmark i boken om Åsle Tå. Sven och hans hustru Lovisa försörjde sig och de sju barnen på tillfälliga arbeten och sömnad.

Asle5
Inne i en av stugorna sitter backstugustittaren kvar i skepnad av en docka.

Asle6
Tänk vilket arbete som krävts en gång i tiden med alla dessa stenmurar och gärdsgårdar! Både här i Åsle Tå och på andra håll.

Asle7
Det här är en väghållningssten. Den markerade var gränsen gick för hur långt en markägare skulle ansvara för underhållet av den allmänna landsvägen. Så står det på en skylt intill stenen. Eftersom backstugusittarna inte var markägare så var det bondens ansvar, men troligen lejdes backstugusittaren för att utföra underhållsarbetet. Eller kanske ingick det i arrendet för backstugutomten.

Asle8
Det här tror jag är svinstior. Jorden går upp till kanten på taket.

Asle9Bortre delen av bygatan i Åsle Tå.

Asle10
Bygatan med en av stugorna närmast. Åsle Tå är en fin plats. Var det så här fint det såg ut i det gamla Sverige?

 

Fortsätt läs mer
  2225 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Fantastiska foton tlll välberättad historia om fint bevarat backstugeområde! Elsie Johansson är också otrolig som med sina 90 år... Läs mer
lördag, 16 oktober 2021 01:28
Stefan Simander
Nämnas i sammanhanget bör väl "En romantrilogi (Backstusittarna, Den yttersta hämnden och Den yttersta dagen) handlar återigen om ... Läs mer
lördag, 16 oktober 2021 01:53
Eva Johansson
Stefan: Tack för dina kommentarer med beröm och boktips! Ja, det var verkligen en stor skillnad mellan de sämsta och de finaste ba... Läs mer
lördag, 16 oktober 2021 12:51
2225 Träffar
6 Kommentarer

Mästerfotografen från Djura

Hans Per Persson i Djura i Dalarna var en av många bygdefotografer för omkring hundra år sedan. Han har lämnat efter sig en stor samling bilder och nu finns många av dem på Porträttfynd här på Rötter, i skrivande stund drygt 2800. Nya bilder har laddats upp de senaste dagarna så räkna med att fler kommer.

Exempel från Porträttfynd:

collage1HPPersson
Från vänster (bilduppladdarens beskrivning i Porträttfynd):
1. Eivor Persson (Mård) (1885-1955) Duvnäs, Gimsbärke. Gift Winblad, Borlänge. Foto ca 1900.
2. Familjen Mygg/Nyholm, Gröntuv, Gagnef, ca 1900. Sittande; Mygg Per Jansson (1840-1923) och hustrun Janises Anna Jansdotter (1841-1922). Stående fr v; Anders Nyholm (1882-1967), Mygg Brita Nyholm (1871-1905) gift med Per Svan, Olof Nyholm (1876-1951).
3. Ingels Anders Olsson (1837-1919), Djura. Foto ca 1914.
Foto: Hans Per Persson.

collage2HPPersson
Från vänster (bilduppladdarens beskrivning i Porträttfynd):
1. Olars Maria Larsdotter (1881-1934) Sör Rälta, Djura. Foto ca 1910.
2. Hans Anders Persson (1874-1941) Kanngårdarna, Djura och Stolts Per Andersson (1869-1957) Gråda, Djura. Foto ca 1900. (Hans Anders Persson var bror till fotografen).
3. Vigsel 2/8 1903. Henning Karlberg (1874-1947) Kungsör och "Matteras Maria" = Bengts Maria Persdotter (1884-1951) Brötjärna, Mockfjärd.
Foto: Hans Per Persson.

Hans Per Persson var en skicklig fotograf och ägnade sig inte bara åt porträttfotografering utan dokumenterade också livet i bygden. Idag är det hans släkting Lars Liss i Gagnef som förvaltar arvet efter sin mormors bror, Hans Per Persson. Lars Liss har gjort en bok om fotografen och den heter "Hans Per Persson: Mästerfotografen från Djura", utgiven 2012.

Hans Per Persson var en bygdens son, född 1876 på Hans Persgården i Hedbyn, en av många gamla släktgårdar i Djura socken. I ungdomen kom han till Stockholm för att gå i konstskola men hans målarutrustning stals och då bestämde han sig i stället för att bli lärling hos en fotograf. Två år senare återvände han hem till Djura med sin nyinköpta kamera och öppnade fotoateljé. Vid sidan om arbetet i ateljén fotograferade han också mycket ute i bygden, främst människor.

Vid sin död 1959 efterlämnade han omkring 26 000 glasnegativ. Lars Liss har lagt ner mycket arbete på att identifiera personer och miljöer på fotografierna. Till många av fotografierna i Porträttfynd finns utförlig information om personerna som fotgraferats, inte bara namn och födelseår.

Fotografen Hans Per Persson gifte sig 1902 med Hed Brita Larsdotter från Djura. En del fotografier visar Hans Per Perssons egna och hustruns släktingar. Han är själv med på flera av sina bilder och då var det oftast brodern Olle som fick stå bakom kameran även om Per själv komponerat motivet.

I Dalarna har man sedan länge använt gårdsnamn som tillnamn men före förnamnet, t ex Busk Margit Jonsson (operasångerska från Malung) och Hjort Anders Olsson (spelman från Rättvik). I fallet med fotografen är Hans gårdsnamnet och hans dopnamn var Per.

Fler exempel på hans bilder:

HedKarinPersdottermedbarnochbarnbarn
Fotografens svärmor Hjerp Karin Persdotter med barn och barnbarn. Foto: Hans Per Persson.

Potatisupptagning Hedgarden1923
Potatisupptagning på Hedgården 1923. Från vänster Hans Brita Persson d ä från Kanngårdarna, Pilt Brita Larsson i Djura, Maria Liss från Häradsbygden, Lång Karin Persdotter i Djura, Pilt Anna Larsson i Djura, Hans Brita Persson d y från Kanngårdarna, Werner Stenberg från Kanngårdarna, Samuel Hedberg från Djura, Pilt Lars Andersson från Djura och Petters Linnéa Larsson i Gråda. Foto: Hans Per Persson.

FotografHansPerPersson familj
Fotografen Hans Per Persson med sin hustru Hed Brita Larsdotter och de båda barnen Per och Brita.

Fler av hans bilder.

 

Fortsätt läs mer
  1080 Träffar
  0 Kommentarer
1080 Träffar
0 Kommentarer

På Vilhelmsro vårdades fattiga barn

Vilhelmsro var ett vårdhem, ett sjukhem och ett barnhem vid Vätterns strand strax norr om Jönköping. Idag byggs en ny stadsdel här, med namnet Strandängen. De som bor här, och de många som kommer att bo här, har en vacker utsikt över Vättern.

Det här kände jag inte till förrän förra helgen när jag besökte en väninna som bor där. Vi gick runt i området och jag blev mycket positivt överraskad av alla de informationsskyltar om den gamla verksamheten som finns vid de äldre byggnader som är kvar. Mycket bra gjort, tycker jag.

På skyltarna har jag läst om Ebba Ramsay som startade Vilhelmsro som ett vårdhem för sjuka och handikappade barn 1874. Då kallade hon det "En välgörenhetsinrättning för fattiga vanföra barn". Namnet Vilhelmsro kom från hennes far Vilhelm Sewed Karström som var chef vid Tullverket. Från 1889 var det ett sjukhem för barn med epilepsi. Senare togs även vuxna epileptiker emot.

Om Ebba Ramsay och hennes vårdhem kan ni läsa mer på Wikipedia så jag ska inte orda så mycket om henne.

Ebba Ramsay
Ebba Ramsays och hennes dotter Helen Ramsays grav på Vilhelmsro. Eget foto. Porträtt på Ebba Ramsay från Wikipedia.

JM.2001 5 669
Området Vilhelmsro vid Vättern på en flygbild från 1940-talet. Foto: AB Flygtrafik. Bild från Järnvägsmuseets samling i Digitaltmuseum.

karta
Här ligger Vilhelmsro. Vänstra kartan är den ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet. Högra bilden är från generalstavskartan 1881. Bildkälla: www.kartbild.com.

Det som kan vara intressant för släktforskare är dels att det finns ett kapell med en begravningsplats på området, dels var arkivhandlingarna från Vilhelmsro finns.

Kapellet heter Cecilias kapell och byggdes på 1880-talet. Det fick namn efter Ebba Ramsays väninna Cecilia Willerding som bidrog ekonomiskt till verksamheten. På kyrkogården vid kapellet är både Ebba Ramsay och hennes dotter Helen begravda men också en hel del av de barn som vårdades på sjukhemmet och som dog här. Så om du har en släkting som kom till Vilhelmsro som barn och dog här kan gravstenen finnas kvar. Idag är det Rumänsk-ortodoxa församlingen i Jönköping som har kapellet. Läs om kapellet och kyrkogården.

kapell IMG 3467
Ceciliakapellet. Eget foto.

barngravar
Det här är tre av barngravarna på kapellets kyrkogård, det finns fler. De är alltså liggande stenplattor och gräset har trängt sig på. Men de är fullt läsbara. Alla dessa tre barn dog i epilepsi, enligt kyrkböckerna. Alla var också skrivna i sina familjer i hemförsamlingarna, inte på Vilhelmsro i Jönköping. Egen bild.

Till vänster: Gunhild Engberg, född 1915 i Berg i Jämtland och död 1930. Hennes far Erik Emanuel Engberg var järnvägsarbetare och 1930, samma år som hon dog, hade resten av familjen flyttat till Stensele i Vilhelmina socken. Hon hade två systrar, en var kvar hemma när familjen kom till Vilhelmina. Om den systern har prästen antecknat "haft sömnsjuka". Om Gunhild har han skrivit att hon var sinnesslö och att hon "vistas å anstalten Vilhelmsro".
I mitten: Titti Oscarson hette Märta Elisabeth Oskarsson och var född den 26 december 1927 i Örebro, enligt kyrkboken i hennes hemförsamling. Hennes far Gustaf Georg Oskarsson var brevbärare. Hon hade en storebror som var född samma år, men den 8 januari. Om hennes mor Ninnie Matilda Eriksson har prästen skrivit att hon var sinnessjuk. Varken fadern eller barnen var döpta så troligen var de baptister eller tillhörde en annan frikyrklig församling.
Till höger: Rut Björk föddes i Göteborg i juli 1900 och dog 1910. Hennes far Johannes August Björk var fabriksarbetare och hon hade sex syskon födda 1899-1912. 1914 dog hennes mor Ada Malott Wolff och året efter gifte fadern om sig.

Det hette Vilhelmsro sjukhus sedan staten tagit över 1939 och arkivet finns på Riksarkivet i Vadstena. En sökning i NAD visar att det t ex finns sjukjournaler från 1889 och framåt men också dagböcker, register över intagna och utskrivna och många andra handlingar, bl a klasslistor från den skola som fanns på området.

På området tillkom med tiden fler hus med olika funktioner och verksamheten byggdes ut. Som mest var det omkring 240 barn här. Det var inte bara förvaring av barnen utan en pedagogisk och vårdande omsorg. Så småningom fick Ebba Ramsay hjälp av sin dotter Helen som blev föreståndare och sedan drev verksamheten vidare till sin död 1933.

Minnet IMG 3455
Minnet kallas detta hus som var det första huset på Vilhelmsro och som användes som hem åt de första sex barnen som anlände från Göteborgs fattighus 1874. Detta hus är byggt på 1830-talet och fanns på gården Haraldsbo som Vilhelm Ramsay köpte 1872, för att dra sig tillbaka. Men han dog snart efter köpet och det var därefter som dottern Ebba startade sitt vårdhem och döpte om det till Vilhelmsro, för att hedra sin far. Egen bild.

skola IMG 3451
Vilhelmsro hade en egen skola. Järnvägen går alldeles intill och jag trodde först att det var ett gammalt stationshus, men huset byggdes som skola 1882, på samma plats som en tidigare nedbrunnen skola stått. Den fick namnet Elizas skola efter Ebba Ramsays engelska väninna Eliza Hornbuchle som var en av dem som hjälpte till med finansieringen av Vilhelmsro. Egen bild.

Framtiden IMG 3501
Det här huset kallades Framtiden. Det byggdes 1916 och blev centrum för verksamheten på Vilhelmsro. Idag är det Vätterhem som äger området. Egen bild.

IMG 3481 Ebba Ramsays och dottern Helenas grav1
Ebba Ramsays och dottern Helens grav. Alldeles intill kapellet växer Jönköpings nya stadsdel Strandängen fram, med nybyggda radhus och flerfamiljshus. Eget foto.

Vettern IMG 3505
Det är väldigt fint här vid Vättern. Den här bilden är tagen en aning norrut där man kan gå ner till vattnet nedanför den gata som idag kallas Ebba Ramsays väg. Troligen hörde detta till Vilhelmsro på sin tid, det var ett stort parkområde vid vårdhemsbyggnaderna. Egen bild.

Museibilder från Vilhelmsro. En del av bilderna är från Falköping där det också fanns en plats som hette Vilhelmsro.

Fortsätt läs mer
  1264 Träffar
  0 Kommentarer
1264 Träffar
0 Kommentarer

Den osannolika historien om överste Broady

Du som släktforskar gillar kanske att läsa historiska romaner och biografier om historiska personer. Då rekommenderar jag varmt Ola Larsmos senaste bok "Översten" som kom ut förra året. Det är en dokumentärroman, en skönlitterär berättelse som handlar om en verklig historisk person. Ola Larsmo har skrivit flera böcker i denna genre under sitt snart 40-åriga författarskap. Sjlv är jag mest förtjust i "Himmel och jord må brinna" som handlar om hungerupproret i Västervik 1917, och boken "Swede Hollow" om svenska emigranter i USA, de som inte var framgångsrika och blev dollarmiljonärer.

Larsmo1bloggbild
Ola Larsmo, hans senaste bok "Översten". Pressbilder från Kaunitz-Olsson förlag.

"Översten" handlar om Knut Oskar Brundin som föddes 1832 i Uppsala, son till en salpetersjudare och tvätterska. En fattig familj. Alla hans fem syskon dog innan han själv var vuxen.

Knut Oskar blev soldat och lämnade hemmet. En söndag när han kom hem för att träffa föräldrarna satt hans far ensam vid köksbordet. Hans mor hade rest till Amerika, utan att i förväg berätta om sina planer. Hon hade anslutit sig till den frireligiösa kyrka som en tid varit tillåten i Stockholm. Det här var före 1858, när konventikelplakatet upphävdes. Knut Oskar förflyttades sedan med sitt regemente till Göteborg och en dag kom ett brev att hans far dött. Nu var han ensam kvar i Sverige. Han skrev ett brev till sin mor i New York, till den enda adress han hade till henne.

I Göteborg gifte han sig med Charlotta Kloppman och de emigrerade till Amerika som nygifta i augusti 1854. Charlotta skulle föda deras första barn på senhösten och de räknade med att anlända till New York med god marginal. Så blev det inte. Segelfartyget hade motvind, drev långt norrut och resan tog flera veckor längre än planerat. Charlotta drabbades av en febersjukdom, i likhet med flera medpassagerare, och dog några dagar efter att ha fött deras dotter. Tack vare hjälp av en änka och henne vuxna dotter klarade sig dottern, som fick samma namn som sin mor.

Till slut kom de i land i New Foundland i Kanada och en mödosam resa tog Knut Oskar och lilla Lotten till New York. Där fick han åter hjälp, nu av en baptist och hittade till slut sin mor som gift om sig. Men lilla Lotten dog.

Så småningom blev Knut Oskar själv en hängiven baptist och utbildade sig till pastor vid baptisternas högskola. Där gifte han sig med Emily Westnedge. Examensåret 1861 bröt amerikanska inbördeskriget ut och Knut Oskar lät sig värvas, tillsammans med flera studiekamrater, för att slåss mot slaveriet. Han hade militär talang, klarade sig genom alla fältslag och steg i graderna så att han lämnade kriget som överste.

Detta är den yttre ramen i berättelsen kring Knut Oskar Broadys liv. I USA bytte han efternamn.

I Ola Larsmos roman, som i allt väsentligt bygger på kända fakta, får vi följa Knut Oskar Broady fram till strax efter inbördeskrigets slut med en sista glimt från 1870-talet. Då hade han återvänt till Sverige, tillsammans med sin amerikanska hustru och deras barn, för att arbeta för baptistkyrkan. Han är en av baptistförbundets pionjärer och var rektor för det svenska Betelseminariet i flera decennier.

På ett sätt är det en framgångssaga, men allra mest är det ett väldigt inkännande porträtt av en människa. I Ola Larsmos bok får Knut Oskar Broady liv på ett sätt som kanske inte hade skett i en mer traditionell biografi. Den här boken tycker jag väldigt mycket om och rekommenderar varmt, inte minst som inspiration för de släktforskare som står i begrepp att skriva sin egen släkthistoria.

Att skriva romaner om verkliga personer, alltså en sorts dokumentärromaner, har blivit en stor och växande genre. Jättebra, tycker jag. Jag älskar att läsa sådana här böcker.

Extra intressant blir det när Ola Larsmo tar sig an en person. Han har skrivit flera historiska romaner, jag tror att nästan alla hans böcker är sådana, och det gör han fantastiskt bra. Flera av dem handlar om verkliga personer.

IMG 3440bloggbild
Några av Ola Larsmos romaner. Eget foto.

Ola Larsmo växte upp i Västervik och debuterade 1983 med novellen "Vindmakaren". Den 8 oktober 1983 arrangerades Bokens dag på biblioteken i Västerviks kommun och Ola Larsmo deltog på stadsbiblioteket och berättade för besökarna om sitt skrivande. Då arbetade jag som reporter på en av lokaltidningarna och intervjuade honom. Efteråt läste jag novellen och sedan har jag läst nästan alla hans böcker. Vid intervjun 1983 sa han bl a att han ville uppmuntra andra att också skriva, att man inte ska ge upp utan fortsätta och inte vara rädd för att misslyckas. Ett råd jag håller med om helt och fullt. Skriv! Berätta din släkthistoria!

När jag nu tog fram den gamla artikeln ser jag att han då berättade att han tänkte bli lärare men också att fortsätta skriva, vilket jag hoppades. Och det är jag glad för att det blev så.

1983bloggbild
Artikeln från 1983, publicerad den 10 oktober 1983 i Västerviks-Demokraten. Jag tror att det var jag som fotograferade honom då, men det är jag inte säker på, vi var inte multijournalister på den tiden.

Fortsätt läs mer
  898 Träffar
  0 Kommentarer
898 Träffar
0 Kommentarer

Vilka skrev på för rösträtten?

Den här bilden känner nog många västeråsare igen. I alla fall vi som var på länsmuseet i onsdags kväll eller vi som läst senaste numret av Västmanlands Läns Museums tidskrift "Spaning". Fotot ingår i Västerås stadsarkivs bildsamling.

kvinnorna1
De nio kvinnorna på bilden är styrelsen i Föreningen för kvinnors rösträtt, en lokalförening i Västerås av LKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt). Fotografiet togs 1918 i Villa Aseas trädgård, samma år som riksdagsbeslutet togs om kvinnors rösträtt. Sittande från vänster: Nina Benner-Andersson, Ruth Randall-Edström, Helga Silverstolpe och Emelie Bergström. Stående från vänster: Ida Fröström-Johansson, Anna Löfgren, Anna von Essen, Ester Kolmodin och Vira Eklund. Okänd fotograf.

De var borgerliga kvinnor och de befann sig i Villa Aseas trädgård därför att Ruth Randall-Edström var gift med chefen på Asea. Många av dem som arbetade för kvinnors rösträtt var lärarinnor eller hade andra mer självständiga yrken. Arbetarkvinnorna engagerade sig oftare i arbetarpartiernas kvinnoklubbar men en hel del var också aktiva i LKPR.

Tre år senare fick de rösta, för första gången. 100 år av rösträtt. Längre är det alltså inte som kvinnor fått rösta i Sverige. Vi var sist av de nordiska länderna, motståndet var hårt, framför allt från de konservativa i fördta kammaren men också från män i allmänhet. Motståndet mot kvinnors rättigheter är fortfarande stort, som vi ser i världen idag. Demokratin ska vi inte ta för given, den kan försvinna snabbare än vi tror.

Läs om rösträtten.
Läs om demokratin.

En viktig del i rösträttskampen var den namninsamling för kvinnors rösträtt som genomfördes 1913-1914 av LKPR. 351 454 personer skrev på, de allra flesta kvinnor men också en och annan man. Vill du veta om någon av dina släktingar skrev på? Det kan du läsa hos Riksarkivet som digitaliserat alla listorna med namninsamlingar. De finns här. Eller så väljer du Ämnesområde, sedan Politik och sedan Rösträttsinsamling. Då kommer du till listan över alla volymerna. Längst upp finns de från Stockholm, sedan följer övriga i landet. De är ordnade länsvis och sedan ortsvis inom länet. Västerås börjar på bild 9 i volymen med Västmanland. Så här kan det se ut, som på bild 23 från Västerås:

namn1
Flera som skrev på i Västerås var lärare. Bildkälla: Riksarkivet.

Och bild 142 från volymen Hallands län:

namn2
Det är Okome och Köinge, som min mamma kommer ifrån. Men detta var långt före hennes tid och mormor vara bara ett barn då. Kanske finns det andra släktingar där, jag ska undersöka det.  Bildkälla: Riksarkivet.

Kvinnor fick kommunal rösträtt tidigare än till riksdagsvalen men det var kopplat till inkomsten och civilståndet. 1910 blev kvinnor valbara till kommunal- och stadsfullmäktige. I Västerås var det Nina Benner-Andersson som blev invald i stadsfullmäktige först, det skedde 1912.

Här är några av de kvinnor från Västmanland som kom från arbetarklassen:

3kvinnor
Från vänster: Ida Olsson, Agnes Söderquist och Agda Östlund. Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Ida Olsson föddes 1871 i Västerås och började sitt yrkesliv som piga på en gård i Tillberga. Hon hette Lundin tills hon gifte sig med metallarbetaren Alfred Olsson 1901. Ida Olsson blev invald i stadsfullmäktige 1919 och var också ledamot i folkskolestyrelsen och pensionsnämnden.

Agnes Söderquist, född Karlsson, kom från Enköpings-Näs där hon föddes 1881. Hon gifte sig 1902 med arbetaren August Rikard Söderquist. Själv arbetade hon som sömmerska och 1919 blev hon också invald i stadsfullmäktige i Västerås. Precis som Ida Olsson var hon ledamot i folkskolestyrelsen och pensionsnämnden men även i fattigvårdsstyrelsen. Hon var engsagerad i nykterhetsrörelsen och i andra föreningar och hade många olika uppdrag.

Agda Östlund är en av de fem kvinnor som var de allra första som valdes in i riksdagen. Hon var född i Köping 1870 och hette Lundgren som ogift. Hon var också sömmerska och gifte sig med järnarbetaren Anders Östlund, familjen bodde i Stockholm. Under hela sitt vuxna liv hade hon många politiska uppdrag.

Tack för en inspirerande föreläsning, Johan Andersson, stadsarkivarie i Västerås!

Fortsätt läs mer
  873 Träffar
  0 Kommentarer
873 Träffar
0 Kommentarer

Digitala dagar

I helgen vet jag vad jag ska göra. Jag kommer att sitta klistrad vid datorn. Det är ju digitala släktforskardagar. Föredrag och möjligheter till kontakt och att ställa frågor.

Problemet blir nog att välja bland allt som bjuds.

Ett av föredragen från min hembygd Halland (Hallands Släktforskarförening) kommer jag absolut att lyssna på, även Ola Larsmo på söndag och förmodligen också Anna-Lena Hultman, Sonja Entzenberg och Peter Sjölund. Om de inte krockar med varandra. Vi får se. Än har jag lite svårt att få kläm på hur jag hittar det jag vill se, eller framför allt när olika föredrag sänds, men det ordnar sig nog.

Jag är tacksam att detta görs, att det inte bara är helt inställt. Att vara med på Släktforskardagarna  brukar annars (pandemifria år) vara bland det roligaste under året. Vi är ett gäng släktforskare som brukar arbeta i förbundets bokhandel och det saknar jag nu. De där dagarna är nog bland det mest intensiva och roliga man kan göra. Så mycket kontakter, så många fantastiska människor jag mött under åren! Inte minst de som kommit fram till mig och sagt "vi är släkt" och så har vi pratat en stund. De flesta är DNA-träffar men vi har aldrig setts tidigare och det är roligt att få ett ansikte på den andre. Allra mest hände detta när Släktforskardagarna gick i Halmstad 2017, eftersom jag har det mesta av min släkt i Halland.

Men bättre digitala dagar än inget alls.

Halmstad
Från släktforskardagarna i Halmstad 2017. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  1062 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Gunnel Hörlyk
Så fint att GRS antog utmaningen att trots allt genomföra 2021 års Släktforskardagar! Och så uppfinningsrikt och fint GRS löste up... Läs mer
fredag, 01 oktober 2021 22:22
Eva Johansson
Gunnel: Ja, så är det för mig också.
fredag, 01 oktober 2021 23:03
1062 Träffar
2 Kommentarer

Dråpet på krögare Krabbe 1707

Natten mellan den 27 och 28 februari 1707 dödades krögaren Sven Olofsson Krabbe i Västervik, efter ett bråk på hans krog. Krögaren stacks ihjäl av den sachsiske krigsfången fänriken Henrik von Ende. Vittnen fanns det förmodligen gott om för redan i dödboken har prästen Johannes Andreæ Hargelius skrivit att det var så det gick till och vem gärningsmannen var. Denne dömdes till döden och halshöggs. En dramatisk händelse 1707 som gett stoff åt den lokala historieskrivningen.

I Västervik är detta en ganska känd historia eftersom den lokala teatergruppen Teaterskeppet gjorde en uppsättning av en pjäs om mordet på krögare Krabbe en sommar i början av 90-talet. Pjäsen spelades utomhus på Stora torget och vi var många som såg den. Det var just där på torget som fänriken halshöggs.

c2 1707
Västerviks dödbok 1707. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vastervik Radhus 2015 Holger Ellgaard
Här på Stora torget i Västervik halshöggs dråparen 1707 och här spelades pjäsen om mordet i början av 1990-talet. Foto från 2015: Holger Ellgaard, Wikipedia.

Man kan ju undra hur det kom sig att en krigsfånge fick tillfälle att gå på krogen och dräpa krögaren. Krigsfångar ska väl hållas i läger och inte vara ute på krogen? Nja, på den tiden var det inte så. Det var skillnad på folk och folk, även bland krigsfångar.

De sachsiska fångarna var de finare fångarna. De var ju européer, nästan som vi svenskar, så de fick röra sig ganska fritt. Till och med åka på spa, det skriver historikern Folke Lindberg om i boken "Västerviks historia, del 1", utgiven 1933.

De ryska krigsfångarna däremot, de ansågs mer som vildingar och släpptes inte fria på gator och torg. De hölls i arbetsläger och de togs ut i straffarbete. Det lär finnas en och annan gård i Tjust härad som har diverse murar och annat byggt av de ryska krigsfångarna.

Sven Olofsson Krabbe diskuteras på Anbytarforum. Där har Sam Blixt från PLF i Oskarshamn 1999 skrivit om familjen Krabbe (Sam Blixt gick bort 2019). Sven Krabbe var gift med Margareta Larsdotter Mård sedan 1685 och de hade fått sju barn tillsammans mellan 1686 och 1698, fyra av dem var döda.

vigsel1685b
Vigselnotisen 1685 i Västerviks äldsta kyrkbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

1707 upprättades två kartor över Västervik, en för stadens kvarter och en för jorden utom staden. På båda kartorna finns en förteckning över dem som ägde de olika fastigheterna och här finns Sven Krabbes änka med för gården nummer 128. Detta daterar kartan och visar att den upprättades efter februari 1707. Hennes fastighet var på 8459 kvadratfot och om jag räknat rätt ska det motsvara ungefär 786 kvadratmeter.

karta 128
På kartyan från 1707 står det att Sven Olofssons Krabbes änka hade gården nr 128 i staden. Bildkälla: Lantmäteriet.

karta1707
Till höger ser ni gården nr 128 och att det måste vara Brunnsgatan om vi jämför med dagens karta. Senare, för ungefär hundra år sedan, har strandlinjen ändrats och en kaj har byggts där tomterna på den här kartan går ner till vattnet. Men Stora torgets läge gör det lätt att orienteras dig. Bildkälla: Lantmäteriet.

kartor1707
Två kartor över Västervik 1707. Bildkälla: Lantmäteriet.

Kartor är fantastiska! Det vet nog de flesta släktforskare. Tack vare den hör kartan kan vi se att Krabbes krog låg där Västerviks nämndhus byggdes på 1900-talet. Nummer 128 bör vara ungefär på dagens adress Brunnsgatan 7, alltså en del av det tidigare kommunala nämndhuset, numera företagshotell (tror jag). Huset byggdes som elverk.

Huset har jag så klart besökt många gånger under mina år som lokalreporter i Västervik, då hade man ofta ärende till den kommunala förvaltningen. Men inte hade jag en aning om att det var där Krabbes krog låg. Min slutsats är i alla fall att det måste vara platsen för krogen, för han bodde säkert med sin familj i kroghuset och änkan hade knappast sålt och flyttat så snabbt att det blev inkrivet i kartan. Men säker är jag inte. Det jag annars minns från de många åren i Västervik är att de flesta äldre krogarna ska ha legat längre ner mot hamnen, och det var kanske där krogpubliken fanns i första hand. Men det lär ha funnits krogar på många ställen i stan för 300 år sedan.

Fortsätt läs mer
  1018 Träffar
  0 Kommentarer
1018 Träffar
0 Kommentarer

Hustrurna har fått namn

I mantalslängder står ju nästan alltid enbart husbondens namn, men ibland också vuxna döttrar och söner, pigor och drängar. Men nästan aldrig hustruns namn. Om inte maken dött och hon som änka tagit över gården. Ibland kan det då stå bara "Lasses änka" men ibland "Lasse Perssons änka Ingeborg Persdotter" eller bara "änkan Ingeborg".

Kanske ska jag varna dig som redan har tröttnat på att läsa om min halländska släkt. Detta blogginlägg är en uppföljning på förra veckans blogginlägg. Tack vare kommentarer här i Rötterbloggen och i ett par halländska släktforskargrupper på Facebook har jag nu rett ut det familjeförhållande jag då bekymrade mig över. Tack till er som hjälpte mig att komma vidare!

En del i min fortsatta forskning blev att läsa i mantalslängderna från Himle härad på 1660-talet. Där blev jag glatt överraskad, för här står hela familjerna inskrivna med namn på både hustru och barn (bara de vuxna skattepliktiga barnen, förmodar jag), pigor och drängar. Men hustruns namn! Det har jag aldrig sett tidigare i en mantalslängd. Har du?

mantalslengd1662
Mantalslängden för Träslövs socken i Himle härad i Halland 1662. Först står husbonden Jöns Larsson, sedan Börta (tror jag) Börjesdotter. I nästa hushåll hette husbonden Olof Mortensson och hustrun Anna Andersdotter. Bildkälla: Riksarkivet. Länk till mantalslängden.

mantalslengd1663
I mantalslängden 1663 för Lindbergs socken ser det ut så här: Husbonden Jöns Andersson och hustrun Inger Nilsdotter. Hos grannen var Erik (har jag tolkat rätt?) Olsson husbonde och hustrun hette Gunnel Svensdotter. Bildkälla: Riksarkivet. Länk till mantalslängden.

Berätta gärmna i en kommentar om du sett detta i mantalslängder från andra härader.

Eller tolkar jag detta fel? Är det inte hustruns namn? När jag bläddrar några sidor fram och tillbaka ser jag att husbondens namn nästan alltid följs av en kvinnas namn. Därunder kan det stå namn på både män och kvinnor på samma gård. Visst borde det betyda att det översta kvinnonamnet är hustruns namn? Alla bönder hade väl inte vuxna döttrar och vore det anställdas namn så borde väl drängarna stå först, åtminstone ibland? Helt säkert är det väl inte, det står inte att det är hustrun, utan det är min tolkning.

Hustrurnas namn förekommer bara 1662 och 1663, vad jag sett. Sedan är det som vanligt igen, med bara husbondens namn.

Fortsätt läs mer
  1624 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Ulf B
Det förekommer i Östergötlands och Smålands mantalslängder vid ungefär samma tid. Intressant att det även gäller Halland.... Läs mer
lördag, 28 augusti 2021 02:27
Guest — MB
Det är jätteintressant när du skriver och funderar om din (eller andras) släkt på det här sättet, tycker jag. Det kan man lära og ... Läs mer
lördag, 28 augusti 2021 08:14
Eva Johansson
MB: Tack! Det känns så bra att kunna vara till nytta och nöje för andra.
lördag, 28 augusti 2021 22:14
1624 Träffar
5 Kommentarer

Varifrån kom Anders Svensson?

I sommar har jag brottats med ett släktforskningsproblem som jag inte får någon rätsida på. Det är min anfader Anders Svensson som bodde i Hunnestad socken öster om Varberg och dog där 1782. Hans son Sven är min ana.

hfl HunnestadA1

Anders Svensson och hustrun Petronella Larsdotter finns med hemma hos sonen på Hunnestad nr 6 i Hunnestads sockens äldsta husförhörslängd från 1777-1810 (se bilden ovan, från Arkiv Digital). Där står det att Anders var född 1708. Jag har inte hittat någon Anders Svensson född 1708 i Hunnestad, varken på Börje Hindriksgård, som Hunnestad nr 6 också kallas, eller på någon annan gård i Hunnestad by.

Tidigare i livet, när de var unga och nygifta och barnen började komma, bodde Anders Svensson och Petronella Larsdotter på en annan gård i kyrkbyn, granngården Hunnestad nr 5, som också kallas Bengt Andersgård (se bilden nedan, från Arkiv Digital).

Hunnestad c1

Att de halländska gårdarna har namn efter personer ska bero på att de vid första mantalsskrivningen efter att Sverige tagit över Halland från Danmark 1645 fick namn efter sina dåvarande brukare.

Jag har inga ledtrådar till varifrån Anders Svensson kom. När han gifte sig 1736 kom Anders från Hunnestad, det är allt vi får veta.

Hunnestads äldsta kyrkbok är CI:1 och den har uppgifter ända från 1615, på dansktiden. Den är förd topografiskt, alltså gårdsvis. Så födslar, vigslar och dödsfall redovisas gård för gård. Det gör det ju enkelt när man letar efter någon på en viss gård, vilket jag gjort. Jag har letat efter Anders Svenssons födelse på både Hunnestad nr 5 och nr 6. Det var han som kom från Hunnestad, Petronella var född i Sibbarp 1714.

På Bengt Andersgård föddes ingen Anders Svensson under ett rimligt tidsspann. På Börje Hindriksgård föddes en Anders Svensson 1709 och som dog 1711. 1712 föddes hans lillebror som fick samma namn. Föräldrarna hette Sven Björnsson och Karin Mårtensdotter. Det här hittade jag för några år sedan och drog slutsatsen att detta troligen var min anfader Anders Svensson, som senare uppges vara född 1708. Att prästerna någon gång tar fel på åren har vi nog sett lite här och där i kyrkböckerna, även om fyra år fel känns i mesta laget. Men jag har stött på fler sådana exempel, när det funnits ett äldre syskon som dött och att prästen förväxlat dessa. I det här fallet har t ex hustrun Petronellas födelseår skrivits 1716 i stället för det korrekta 1714 i den äldsta husförhörslängden.

Men det här är ju en osäker slutsats.

Anders Svensson är anfader till min morfars far och han hade en syster som hette Albertina och som emigrerade till Amerika 1872. Det gjorde hon för att hon blivit mormon och hennes barnbarnsbarn idag är fortfarande mormoner. Därmed är de också flitiga släktforskare. Säkert känner du till mormonernas stora arkivsamlingar med digitaliserade kyrkböcker och andra handlingar från länder runt om i världen.

Albertinas barnbarnsbarn och jag har på senare tid diskuterat vår gemensamma släktforskning. Hon forskar en hel del själv men har också tagit hjälp av en släktforskare inom mormonkyrkan i USA. Denne har hittat en annan Anders Svensson än den jag hittat. Det är Anders Svensson född 1708 på Gunne Tygessons gård i Ljungstorp i grannsocknen Gödestad. Hans föräldrar bodde kvar i Gödestad till sin död så familjen hade inte flyttat till Hunnestad men det kan ju Anders ha gjort och varit dräng på en gård där.

Problemet är att jag hittar ingen tydlig koppling mellan denne Anders Svensson och den som är min förfader. Vad är det jag inte ser? Vad är det jag missar?

Bland de dopvittnen som finns vid Anders och Petronellas barns dop finns några namn som kanske kan kopplas till familjen i Gödestad, men det känns ändå osäkert. En fadder vid ett av barnens dop hette Gunne Svensson och Anders i Gödestad hade en bror med det namnet. Det är den ende av dopvittnena som skulle kunna vara syskon till Anders Svensson. Faddrarna är inte inskrivna vid alla barnens dop, så det är inga fullständiga uppgifter. Något som kan peka åt det här hållet är också att Anders i Gödestads mor hette Anna Eriksdotter och vid barndopen var det en Bengta Eriksdotter och en Karin Eriksdotter som var faddrar, som alltså skulle kunna vara mostrar till Anders Svensson.

Det är svårt när det inte finns flyttlängder så att man ser hur folk flyttade. Anders Svensson är ju ett vanligt namn och det går ju inte att bara ta för givet att för att han föddes 1708 så är han den rätte. Mantalslängder har inge gett någon ledning och bouppteckningar från den tiden har jag inte hittat.

Diskussionen med min släkting i Amerika går varm och just nu väntar jag på ännu ett svar från henne. Vi hjälps åt, vilket är väldigt givande.

Källhänvisningar (Arkiv Digital):
Hunnestad (N) CI:1 (1615-1754) Bild 520 (AID: v92666a.b520, NAD: SE/LLA/13161)
Hunnestad (N) AI:1 (1777-1810) Bild 12 / sid 15 (AID: v92656.b12.s15, NAD: SE/LLA/13161)
Hunnestad (N) CI:3 (1755-1805) Bild 1320 / sid 253 (AID: v92668a.b1320.s253, NAD: SE/LLA/13161)
Gödestad (N) CI:1 (1688-1805) Bild 260 (AID: v92407a.b260, NAD: SE/LLA/13134)

Tillägg 24 augusti 2021:
Efter flera tips från släktforskare, bl a i halländska släktforskargrupper, så är jag ganska säker på att det är Anders Svensson från Gödestad som är den rätte. Han är vittne vid minst två av Gunne Svenssons barns dop och det tyder ju på släktskap. Ibland missar man det uppenbara. Nu ska jag undersöka den här familjen lite till och se vad kyrkböckerna har att berätta. Tack till alla som gett råd och tips!

Fortsätt läs mer
  1442 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Claes-Göran Magnusson
Domböcker kan ge ledtrådar/svar, men problemet är att de ofta saknar register eller ens är digitaliserade. Har man tur finns dombo... Läs mer
lördag, 21 augusti 2021 19:14
Eva Johansson
Claes-Göran: Ja, domböcker har jag tänkt på men inte läst. Problemet är ju att jag inte vet vilken volym jag ska leta i, jag har i... Läs mer
lördag, 21 augusti 2021 19:42
Claes-Göran Magnusson
Jag har tyvärr inga tips om genvägar in i domböckerna utöver det jag nämnt. Har noterat att arvskiften kan ge upphov till dispyter... Läs mer
lördag, 21 augusti 2021 20:14
1442 Träffar
6 Kommentarer

Det stora massmordet

Häxmorden i Sverige på 1670-talet är kända av släktforskare. Många har nog hittat anor bland de många kvinnor som avrättades i ett av de största massmorden i Sverige. Värst drabbades Torsåkers socken i Ångermanland där 71 personer halshöggs och brändes 1675, anklagade för trolldom.
Det är inte så länge sedan, egentligen. Åtta-tio generationer före oss.

Haxberget minnesstenen
Här upp på berget i Torsåker avrättades kvinnorna som dömts för trolldom. Foto från Wikipedia.

Idag vill jag tipsa om en serie dokumentärprogram i Sveriges Radio om häxmorden och som sänds nu i sommar. De finns också som poddsändningar. Programmen är gjorda av två journalister, den ena med en anmoder som avrättades, den andra med en anfader som vittnade mot sin kusin.

På 1900-talet, när det gått nästan 300 år, började man efterforska information om häxprocesserna och lyfta fram dem i ljuset igen. Att det skjutits undan i minnet är inte svårt att förstå, människor vill glömma det som är svårt. De som överlevde, de som kunde berätta, var ju de många makar, barn och andra släktingar som vittnat vid rättegångarna och därmed sänt sina anhöriga i döden.

Helene Bure Wijk har anor som avrättades. Hon har skrivit sin magisteruppsats vid Högskolan i Dalarna om häxmorden i Torsåker och hon medverkar i radioprogrammen och hennes uppsats finns på högskolans webb.

Tidigare i sommar läste jag en bok om en av de kvinnor som avrättades som häxa i Stockholm. Den handlar om Malin Matsdotter, som kallades Rumpare-Malin och kom från Finland. Hon dömdes och är den enda av kvinnorna som brändes levande på bål. Boken heter "Häxmodern" och är skriven av den finske historikern Marko Lamberg. Boken rekommenderas om du vill veta mer om hur processen gick till och i vilket källmaterial du kan hitta mer information.Om Malin Matsdotter finns det också ett dokumentärradioprogram från Sveriges Radio.

Jag rekommenderar också boken "Vägen mot Bålberget" av Therese Söderlind, en dokumentärroman om häxprocessen i Torsåker.

Fortsätt läs mer
  787 Träffar
  0 Kommentarer
787 Träffar
0 Kommentarer

Växter går i arv

Vi släktforskare gläds ju extra mycket åt saker som gått i arv från tidigare generationer eller som hittas i en bortglömd kartong när en äldre släkting gått bort. Allra helst om vi direkt kan förstå vad det är och vems det varit.

Min mamma var en ordningsam människa, vilket jag är tacksam för. Hon gick bort 2009 och innan dess hade ingen av oss syskon, hennes barn, intresserat sig särskilt mycket för släktforskning och släktklenoder. Men hon förstod nog att intresset skulle komma en dag så hon hade skrivit på lappar och lagt ihop med en del saker som är arvegods. En sådan sak är hennes farmors psalmbok som farmodern fick av sin fästman när hon 1877 förlovade sig med min morfars far. En del annat finns också sparat.

Men inte bara saker kan gå i arv, utan också växter. Det tycker jag är extra roligt. Till vår lägenhet här i stan har vi ingen trädgård men jag hade trädgård där vi bodde tidigare. Till den fick jag några vinbärsbuskar av min pappa. Han hade tagit skott från de vinbärsbuskar mina föräldrar hade i sin trädgård. Buskarna frodades och växte på sig hos mig i flera år. När båda mina söner hade skaffat hus med egen trädgård tog jag nya skott av vinbärsbuskarna från deras mormor och morfar och nu växer de buskarna och ger bär till en tredje generation, mina barnbarn. När maken och jag flyttade för två år sedan var det med en viss sorg jag lämnade mina vinbärsbuskar men är väldigt glad för att de växer hos mina barn.

vinbar
Vinbärsbusken hos min ene son växer på sig. Urspunget till busken stod i mina föräldrars trädgård i Långås i Halland. Eget foto.

För kanske tio år sedan gjorde vi en släktutflykt tillsammans med min pappa och ett par av mina bröder och svägerskor. Då letade vi upp den torpgrund som finns kvar efter torpet där min farmors föräldrar bodde på 1880-talet. Den ingår i en torpinventering som gjorts av Rolfstorps hembygdsförening (det tackar jag för!) så den var lätt att hitta och min pappa visste var den skulle vara. Där växte massor av vintergröna och en av mina svägerskor tog med sig några revor. Nu växer den i deras trädgård. Jag vet inte om vintergröna är en planterad växt och hur länge den överlever på samma plats men tanken finns ju att den kan ha växt där när farmors föräldrar bodde där.

Bratastocka Thomas
Här låg min farmors föräldrar torp fram till 1888. Numera har vintergrönan speritt sig över hela tomten. Foto: Thomas Lundborg.

vintergrona
Blommande vintergröna. Eget foto.

En av mina mostrar har berättat för mig att hon har blommor i sin trädgård som hon fått av senare ägare till den gård där min morfars farmor växte upp. Blommorna heter snöklockor och jag har inte sett dem någon annanstans. Kanske var de vanliga förr.

Det här tycker jag är fint, att växterna finns kvar i släkten.

Jag måste också berätta om en släktforskare jag haft kontakt med. Hans morfar växte upp i ett torp i närheten av vårt förra boställe och som jag bloggat om. Resterna av torpgrunden finns kvar men är inte skyltade och man behöver känna till var det är för att hitta dit. Därför hörde han av sig till mig tidigare i år, för han ville besöka platsen. För ett tag sedan fick jag veta hur det gått. Han berättade då också att syrenerna som växer vid det hus där han själv växt upp i Stockholm kom från det här torpet. Han hade kommit ihåg det när han var på plats, att hans morfar och mamma besökt platsen för torpet på 1940-talet och då haft med sig syrenskott hem. Det värmer att få veta sådant.

Säkert är det många av er som har krukväxter av skott från föräldrars eller tidigare generationers krukväxter. Det är också fint att ha och mycket lättare att ta med sig än en stor vinbärsbuske eller en syrenhäck.

syrenHelgerum
Syrenhäcken där vi bodde  tidigare, i Helgerum i Småland. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  561 Träffar
  0 Kommentarer
561 Träffar
0 Kommentarer

Från fattighus till ålderdomshem

I Badelunda socken där jag bor finns rester efter ett gammalt fattighus och ett nyare fattighus. Dessutom finns det gamla ålderdomshemmet från 1930-talet kvar men är en privatbostad idag. De tre byggnaderna är spår efter den historiska åldringsvården i socknen.

Först hade vi rotehjon, sedan fattighjon på fattighusen och sedan kom ålderdomshemmen för ungefär hundra år sedan i Sverige. Rotehjonen flyttades mellan olika gårdar i roten i en socken och vistades en period på varje gård för att bli försörjda. Det var den gamla äldreomsorgen, där de arbetsföra delade på försörjningen av dem som inte längre kunde arbeta och inte hade andra möjligheter till försörjning, till exempel vuxna barn som kunde ta hand om dem.

Under 1800-talet blev det vanligare att fattighus byggdes i socknarna, ett eller flera. På fattighusen bodde inte bara de gamla utan också de som var var fattiga av andra skäl och inte kunde förtsörja sig, t ex änkor med flera barn eller föräldralösa barn som inte blev omhändertagna som fosterbarn i någon familj. Ibland när jag sett det i husförhörslängderna, ensamma barn på fattighuset, då har jag tänkt att de var fosterbarn till fattighusföreståndaren eller bara var skrivna på fattighuset men bodde hos någon släkting. Men så var det nog oftast inte, det finns vittnesmål från barn om uppväxt som ensambarn på fattighus.

En bit in på 1900-talet hade man ändrat synen på äldrevården. Då fick vi ålderdomshem i stället, med vårdpersonal och god skötsel. Allt ändrades ju inte över en natt men samhället tog en ny riktning i synen på äldreomsorg.

Att jag kom att fundera på äldreomsorgen och mer specifikt i Badelunda socken kommer sig av att jag hittade lämningar efter ett hus i skogen några månader efter att vi flyttat hit 2019. (Det är förstås hittat av många andra också.) Jag såg det från en stig när jag var ute på en skogspromenad och då måste jag givetvis undersöka det. Det är inte en torpgrund av stenar utan lämningar av ett lite nyare hus med gjuten grund av betong. Sedan hittade jag det på Fornsök och har även hört mig för med Badelunda hembygdsförening och fått veta att det är resterna av ett fattighus.

Så här ser resterna av husgrunden ut (egna foton):

Lunda1 sept2019
September 2019.

Lunda2 mars2020
Mars 2020.

Lunda3 sept2019
September 2019.

Lunda4 nov2020
November 2020.

Lunda5 mars2020
Trappan till det gamla fattighuset är ovanligt bred så jag funderade mycket på vad det kunde ha varit för sorts hus innan jag fick veta det. Jag undrar varför man gjorde den så bred. Var det veranda här?

Husgrunden i skogen ligger i närheten av Lunda gård. Den är registrerad som fornlämning 1988 och i Fornsök står det att det är ett f d fattighus, efterföljare till Raä 590 och uppgiftslämnaren är en boende på Lunda gård. Raä 590 är det äldre fattighuset som låg utmed vägen strax söder om kyrkan.

I Fornsök finns två motstridiga uppgifter om det äldre fattighuset: 1. Det revs strax efter 1909. 2. Det revs efter 1924 när det nya ålderdomshemmet byggdes. Bengt Wallén, ordförande i Badelunda hembygdsförening vet besked. Han har berättat att det äldsta fattighuset revs 1919, sedan användes fattighuset vid Lunda gård som i sin tur togs ur bruk när det nya ålderdomshemmet byggts 1930. Det nya var ett ålderdomshem även för grannsocknarna Tortuna och Björksta.

karta
Häradsekonomiska kartan från c:a 1905. Då fanns fattighuset vid vägen söder om kyrkan. Det har alltså först funnits ett fattighus i närheten av kyrkan (nr 1), sedan ett vid Lunda gård (nr 2), och därefter ett ålderdomshem lite längre söderut (nr 3). Karta från Lantmäteriet.

nya1
Ålderdomshemmet som byggdes 1930 är en privatbostad nu. Eget foto från juli 2021.

nya2
Ålderdomshemmet från 1930 sett uppifrån Badelundaåsen i juli 2021. Eget foto.

eldsta1
Med hjälp av hembygdsföreningen hittade vi förra sommaren platsen för det äldsta fattighuset strax söder om Badelunda kyrka (nr 1). Det låg invid häcken till vänster. Eget foto.

eldsta2
Här står vi på den upphöjning vid vägen som är resterna av Badelunda äldsta fattighus (nr 1). Eget foto.

eldsta3
Bitar av tegelstenar som kanske är rester från det äldre fattighuset. Eget foto.

Vlm E3912
En bild från det nyare ålderdomshemmet (nr 3), tagen på 1930- eller 40-talet, finns hos Västmanlands läns museum. Foto: VLT.

I församlingsboken för 1920-1931 finns en familj boende på ett ålderdomshem vid Lunda och i boken för 1931-1941 kallas det "Gamla ålderdomshemmet" vid Lunda, då bodde där ett par familjer.

Den första familjen bestod av arbetaren Karl Pettersson som var född 1872 i Västerås och hans hustru Edla Jansson född 1873 i Vittinge. De hade tio barn födda mellan 1903 och 1916. Karl dog 1936 och Edla blev ensam kvar sedan alla barnen flyttat hemifrån.

En annan familj kom dit 1926. Det var den f d ladugårdskarlen Einar Gustafsson, född 1892 i Södertälje, och hans hustru Hulda Kullander, född 1895 i Hällestad i Östergötland, med sina två barn. De fick två barn till när de bodde i det gamla ålderdomshemmet vid Lunda gård. Den här familjen flyttade in till Västerås stad 1933. I stället kom lantarbetaren Knut Wid hit med sin stora familj, hustrun Signe Jansson och sju barn plus en bror, svägerska och brorson som bodde hos dem ett år. Flera av de här barnen är födda på 1920- och 30-talen och kanske lever någon ännu? I så fall vore det väldigt intressant att få veta hur det var där, om något barn eller barnbarn läser detta. Eller om det finns något äldre fotogrtafi på huset bevarat.

Ålderdomshemmet vid Lunda ägdes av Badelunda församling så det ingick tydligen inte i Lunda gård.

De äldre flyttade in på det nya ålderdomshemmet 1930, när det var nybyggt. Även föreståndarinnan Lilly Bjerkén flyttade in 1930, tillsammans med biträdet Ingrid Karlsson. De bodde alltså på jobbet.

Jag tror att det är Lilly Bjerkén som är med på fotot från museet, i sjuksköterskemössa. Hon kom från Malmö där hon var född år 1900 och stannade kvar på ålderdomshemmet till någon gång på 1940-talet. 1947 var hon anställd som sjuksköterska och föreståndarinna för internatskolan Solbacka Läroverks elevhem i Södermanland. 1959 gifte hon sig och flyttade till Bollnäs.

Ingrid Karlsson föddes i Björksta församling 1910 och lämnade sitt arbete på Badelunda ålderdomshem redan 1931. Under hela 30-talet var det föreståndaren och ett biträde som bodde och arbetade på ålderdomshemmet. Biträdena avlöste varandra, varje år kom en ny ung kvinna hit. En av dem, Svea Johansson, återkom efter att ha varit i Ramnäs ett år. Eftersom det är två biträden med på foto ovan kanske någon av de anställda kom från Badelunda och bodde kvar hemma, i stället för att bo på jobbet.

Börjar man leta i kyrkböckerna efter folk så är det svårt att sluta.

Lunda6 mars2020
Invid husgrunden vid Lunda gård finns också denna husgrund från ett hus med källare. Ett tag bodde ju två familjer här, kan den ena familjen ha bott i detta hus eller användes det till något annat än bostad? Eget foto.

Fortsätt läs mer
  1024 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Rika uppgifter du fått fram om fattigas och äldres hus! Bland annat min före detta hemsocken Tortuna. Bra jobbat Eva!... Läs mer
lördag, 31 juli 2021 12:26
Eva Johansson
Stefan: Tack så mycket! Sådant här är så intressant.
lördag, 31 juli 2021 21:58
Mats Hägglund
Varför fick en familj på på ålderdomshem? Var det inte avsett för äldre i första hand?
söndag, 01 augusti 2021 18:30
1024 Träffar
6 Kommentarer

Gå på museum!

Att gå på museum gillar jag, och allra helst på friluftsmuseum. Passa på att göra det i sommar.

Skansen är ju fint men det finns så många fler frilufts- och hembygdsmuseer att besöka. En del är stora och visar olika äldre miljöer, andra är mindre. Nu i juli har jag besökt Bungemuseet i Fårösund på Gotland och Vallby Friluftsmuseum här hemma i Västerås.

Det är inte bara att kunna se hur det verkligen kan ha sett ut i husen eller på gårdar och torp där förfäderna och förmödrarna levt. En bonus är att kunna ta bilder på föremål, hus och gårdsmiljöer som är tidstypiska och som visar hur mina gamla släktingar kan ha haft det.

Ett exempel: För flera år sedan höll jag på med en släktbok som min moster skrivit och där jag gjorde layouten. Bland mycket annat skriver min moster om hur de hässjade hö när hon var barn. Det ville vi ju visa på bild i boken men ingen av oss hade egna bilder på hässjat hö. På Wikipedia brukar man ju hitta bilder på det mesta och fria för användning. Men det fanns ingen användbar bild (fast nu finns det en fin bild från sommaren 2015, som inte fanns när vi gjorde boken). Till slut fick vi tag på en annan bild med tillåtelse för publicering.

När maken och jag här om dagen besökte Vallby Friluftsmuseum passade jag på att fotografera höhässjorna. Kanske kommer jag att vilja ha med en sådan bild i en släktbok någon gång. Nu har jag en bild i alla fall. Så behöver du en bild på hässjat hö till din släktbok, säg till mig!

Vallby3

Vallby4
Två av bilderna på hässjat hö som jag tog på Vallby Friluftsmuseum här om dagen. Inte kan man tro att de är tagna mitt inne i Västerås stad.

Det är ju i sådana här lägen lätt att falla för frestelsen att ladda ner någon annans privata bild från nätet och använda den i stället. Men det får man inte göra. Fråga alltid om lov. Det har jag gjort flera gånger när jag hittat bilder jag velat använda och alla gånger har jag fått ja. Ta med i bildtexten vem som tagit bilden, rätte fotografen ska äras.

I många fall finns ju inte gamla släktgårdar kvar längre, framför allt inte i äldre skick. Jag tänker t ex på alla er med släkt från gårdar som idag är borta och ersatts av städernas villakvarter, förorter och rondeller. Kanske finns i stället någon gammal gård bevarad som museum och du kan få en bild av hur din släktgård skulle kunna ha sett ut.

Jag som har det mesta av min släkt från mellersta Halland har besökt hembygdsmuseet Larsagården i Vessigebro flera gånger. Det är en gammal kringbyggd Hallandsgård med byggnader från 1700- och 1800-talen. Sådär har säkert de flesta gårdar sett ut där min släkt bott under många generationer. Den gården har jag också fotograferat.

Samtliga bilder i blogginlägget är mina egna bilder.

Larsagarden1

Larsagarden3
Ovanstående två bilder är från hembygdsmuseet Larsagården i Halland, en typisk halländsk kringbyggd gård, en sådan som många av mina gamla släktingar bott i.

Larsagarden2
Porten in till gården på Larsagården. Gården är alltså ihopbyggd på alla sidor, men det finns små gångar ut i hörnen.

Bunge1
Interiör från en äldre gård på Bungemuseet. Så kan det nog ha sett ut förr.

Sten2
En oskiftad bondby. Här ser man hur tätt husen låg. Detta är Stensjö by utanför Oskarshamn, ett besöksmål för många historiskt intresserade. Om jag i en släktbok vill visa hur det kan ha sett ut i en by före laga skiftet kommer denna bild väl till pass.

Sten1
Gammal gårdsmiljö med uthusen i den oskiftade byn. Även denna bild är från Stensjö by.

Vallby1
En sådan här bild kommer jag nog att ha med i en kommande släktbok. Från Vallby Friluftsmuseum i Västerås.

Vallby2
Äldre byggnader på Vallby Friluftsmuseum. Bilden kan illustrera hur man byggde förr, med knuttimrade omålade hus.

Bunge2
Om jag hade en släkting som jag sett fick skamstraff så skulle jag kunna använda den här bilden på en sådan bänk som användes för skamstraff utanför kyrkorna. Denna finns på Bungemuseet på Gotland. Maken och ena barnbarnet kom med på bilden.

Sten3
Från Stensjö by. En bild som kan visa äldre torpmiljö. Vackert så det nästan gör ont i ögonen men den som bodde så här för 200 år sedan upplevde det kanske inte så.

Alla ovanstående bilder är det jag kallar genrebilder. Alltså bilder som kan användas för att visa något men där jag inte kan fotografera så som det verkligen var utan i stället visa som det kan ha varit.

Fortsätt läs mer
  719 Träffar
  0 Kommentarer
719 Träffar
0 Kommentarer

Mormors sommarkalas

Min mormor föddes den 17 juli 1904. Just idag är det 117 år sedan. Den 17 juli är ett alldeles speciellt datum för mig och har varit så sedan jag var barn. På mormors födelsedag var det alltid sommarkalas i Okome, där mormor och morfar bodde. Det var då jag träffade kusiner, mostrar och morbröder. Inte bara då, men alltid då.

Så minns jag min barndoms somrar. Jag tror inte att vi någonsin uteblev från mormors födelsedagskalas. För min mamma och hennes syskon var det viktigt att träffas och på mormors födelsedag kom alla hem.

Morfars, farmors och farfars födelsedagar har jag inte i minnet, bara mormors.

collage
Min mormor som ung. I mitten det sista fotografiet jag tog på henne, då närmade hon sig 80 år. Till höger: mormor i sin trädgård i Okome. Privata foton.

Y SV ABr 17 2mormor
Mormor på sin 50-årsdag 1954. Privat foto.

Mormor föddes och växte upp på ett torp som heter Huslyckan och ligger i byn Buskabygd i Gällareds socken i Halland. Hon döptes till Alida Kristina, kallades Alida och hette Johansson tills hon gifte sig med morfar Gottfrid Dahlberg den 1 augusti 1922, nyss fyllda 18 år. Morfar kom från grannsocknen Okome. Hans storebror Karl var gift med mormors syster Jenny. Mormor kom till dem för att hjälpa sin syster med barnen och då träffade hon morfar.

Morfar var elva år äldre än mormor, han hade jobbat i flera år och samma år de gifte sig arrenderade han Nydala kvarn med såg och elverk. Sex år och fem barn senare flyttade de till Okome kyrkby där de köpt Okome kvarn med såg och elverk. Ett boningshus ingick i fastigheten och det var där kalasen hölls, för där bodde de kvar. För några år sedan såldes företaget av mina kusiner, tredje generationen på sågen.

Min mormor födde 13 barn mellan 1922 och 1946. Hon var gravid eller ammade större delen av de 25 åren. Vid sidan om det egna hushållet lagade hon också mat till de anställda på sågen. Det är först som vuxen som jag förstått hur mycket hon arbetade.

Vi bodde en halvmil från mormor och morfar och träffade dem ganska ofta. När jag kommit upp i skolåldern kunde jag själv cykla till dem och stanna några dagar. På övervåningen i huset fanns en separat lägenhet och där bodde alltid någon eller några av mammas syskon. Min mammas familj fanns nära oss och var en självklar del av min uppväxt.

Mormor fick ett långt liv, hon levde till den 20 februari 1996 och blev nästan 92 år. Jag tänker alltid på henne den 17 juli.

familjen
Mormor och morfar med de två äldsta barnen. Fotot måste vara taget sommaren 1924. Då var mormor 20 år och på väg att bli trebarnsmor, min mamma låg i magen. Privat foto.

1954Risen2
Mormor och jag och mina två äldre bröder. Foto från vintern 1954. Privat foto.

 

Fortsätt läs mer
  762 Träffar
  7 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Så fint. Leve mormor!
lördag, 17 juli 2021 05:11
Guest — Maria
Så fint, hurra för din mormor! Det är alltid lika intressant att läsa det du skriver, Eva. Nu blev jag nyfiken på hur ni brukade f... Läs mer
lördag, 17 juli 2021 08:30
Eva Johansson
Maria: Tack! Hur hon firades minns jag inte, jag minns bara kalasen med alla släktingar. Vi drack kaffe (saft till barnen) med må... Läs mer
lördag, 17 juli 2021 09:25
762 Träffar
7 Kommentarer