I våras skrev jag en ny handbok för släktforskare och för några dagar sedan fick jag de första exemplaren i ett paket från släktforskarförbundet, som ger ut boken. På Släktforskardagarna i Borås till helgen ska den börja säljas och även i Rötterbokhandeln på nätet.

Olle Söderström, som också medverkar i förbundets tidning Släkthistoriskt Forum, har gjort layouten och det har han gjort väldigt bra. Intrycket läsaren får betyder mycket.

Det är alltid roligt och hedersamt att få uppdraget att skriva en handbok. Den här vänder sig till nybörjare som ska lära sig släktforska och handlar förstås allra mest om hur man använder kyrkböckerna. Ett kapitel om mantalslängder finns med på slutet.

Jag har försökt sätta mig in i hur det var när jag själv lärde mig släktforska för snart tio år sedan. Vad det var som gjorde att jag fann nycklarna, att jag begrep hur jag skulle göra. Numera sitter det i ryggraden att gå från födelsebok till husförhörslängd till vigselbok och dödbok. För nybörjaren är det ju inte självklart men detta hoppas jag att jag lyckas förmedla.

Massor av nya släktböcker skrivs och publiceras numera. Vi är så många som släktforskar och bland alla dessa finns det nu många som ger sig i kast med att berätta sin släkthistoria. Det är glädjande, tycker jag.

Här på bilden ser du tre lokala släktböcker från Tjust härad i nordöstra Småland, utgivna av medlemmar i Tjust Släktforskarförening i år. Tjust härad omfattar ungefär nuvarande Västerviks kommun. Där har jag bott i 38 år och är aktiv i föreningen som redaktör för medlemstidningen. På så sätt har jag fått dessa böcker. I förra numret av vårt medlemsblad Wåra Rötter skrev jag om Mikael Gustafssons bok. Just nu håller jag på med en artikel vardera om Anders Bockgårds och Karin Hallbergs båda böcker. Alla tre är innehållsrika men har sinsemellan ganska olika karaktär. Men det bästa är att de skrivits och publicerats, till glädje för många fler än de allra närmaste i familjen.

Anders Bockgård har kartlagt en stor del av ättlingarna till bonden Guttorm i Gärdsnäs by i Hannäs socken på 1500-talat och följt den här släkten framåt i tiden. Det är både berättelser och redovisning av vilka som funnits i de olika familjerna. Flera släkttabeller och ett stort personregister på slutet gör det lätt för andra släktforskare att hitta förfäder.

Karin Hallberg skriver om sin släkt några generationer bakåt, både mormors, morfars, farmors och farfars släkter. De kom från flera socknar i Tjust men också från omgivande socknar. I de flesta fall har hon stannat vid sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Karin har även hittat flera efterlevande till släktens emigranter. Här är det också berättelser varvat med redovisningar av släktmedlemmar, illustrerat med många fotografier från senare generationer.

Mikael Gustafsson ägnar sin bok åt ett par familjer när han skriver om två mordfall i Västerviks skärgård på 1750-talet. Han har tagit del av över 500 sidor rättegångsprotokoll och andra skrivelser med anknytning till morden och redogör för sin tolkning av dessa. Det handlar främst om mordet på inspektorn Peter Thorn på Vinö, som sköts ihjäl den 20 maj 1752. Vid utredningen av detta mord uppdagades också att pigan Annika Jonsdotter fött barn i lönndom och därefter dödat barnet.

Så här olika kan släktböcker vara. Säkert finns det många andra varianter, i allt från spännande berättelser till kataloger över släkter. De här tre böckerna är ju bara de senaste exemplen från ett härad, så jag gissar att det finns många fler nya släktböcker från andra delar av landet, både redan utgivna och på väg att bli skrivna.

Funderar du på hur du ska komma igång med att skriva din släktbok? På Facebook finn en grupp för släktforskare som skriver släktböcker och där kan du få goda råd om allt som rör skrivande och bokutgivning. Gruppen heter "Släktforskares släktböcker". Är du med i en släktforskarförening finns det kanske fler som skriver släktbok och som vill dela sina erfarenheter med dig och andra i samma situation.

Sedan jag i sommar blivit Västeråsbo har jag grottat ner mig i Västerås stads historia. Jag läser på, för jag vill ju veta så mycket som möjligt om min nya hembygd. Och som släktforskare är det framför allt människornas historia som är intressant. På stadsbiblioteket fick jag tips om ett par böcker och den ena är historikern Ruth Hedlunds bok "Västerås befolkning vid slutet av 1600-talet". Vilket bra tips! För det här är en bok som verkligen går på djupet i arkiven och lyfter fram stadsbornas liv för drygt 300 år sedan.

Boken är Ruth Hedlunds doktorsavhandling från 1980. För de allra flesta släktforskarna i Västerås tror jag att hennes arbete är välkänt, men för dig som långt bak i dina släktled hittat västeråsare vars efterlevande sedan flyttat kan kanske detta vara en ny källa till kunskap.

Västerås Domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv har bevarade husförhörslängder ända från 1697. Jag misstänker att det är ganska unikt med så gamla längder, även om det finns en och annan även i andra församlingar. Ruth Hedlund har utgått från denna husförhörslängd och tagit fram information om stadens invånare från många andra källor. Hon går igenom 1697 års människors sysselsättningar, bostäder, släktskap, giftermålsmönster, sociala nätverk med mera. I ett personregister på slutet går det att hitta alla som nämns i boken.

Ett exempel är handelsmannen Joust Butnut och hans hustru Magdalena Volker. I husförhörslängden hittar vi dem på sidan 20. De bodde på Stora gatan i Södra kvarteren, även idag en handelsgata:

I den här husförhörslängden har prästen skrivit upp den förhörde personen varje år, så Joust Butnut och andra i hans hushåll kommer på flera rader under varandra, därför blir det mycket utrymme för varje hushåll. Bildkälla: Arkiv Digital.

Om den här familjen får vi av Ruth Hedlund veta att Joust Butnut kom från en gammal känd handelssläkt i Västerås. Han ägde inte bara sin gård i staden utan också Mycklinge gård i Tillberga socken, som var ett rusthåll. 1696 var han en av tolv stadsbor som var rusthållare och en av 27 handelsmän i staden. Han hade troligen, som andra handelsmän i hans släkt, börjat inom yrket i mycket unga år och kanske arbetat några år i Stockholm, vilket var ett vanligt mönster.

Giftermålsmönster visar att de allra flesta gifte sig inom sin egen grupp. Skomakare med skomakardöttrar, handelsmän med handelsmansdöttrar. Så var det också för Joust Butnut och Magdalena Volker, hennes far var också handelsman och en släkting till henne var gift med handelsmannen Johan Jernstedt.

Flera hundra av stadens invånare är nämnda vid namn i boken och insatta i olika sammanhang. Vi får också veta hur stadens liv var inrättat. Stadsborna ingick i en starkt bunden hierarki där alla visste sin plats, eller förmodades veta, från fattigaste tiggaren till landshövdingen eller biskopen. Säkert känner du till burskapet, dvs att de mest ansedda männen kunde bli borgare, med särskilda skyldigheter och rättigheter. Bland dessa utsågs rådmännen och magistraten, dvs stadens styrande.

Strikta regler och turordning gällde, inte bara inom skråväsendet. Västerås var en handelsstad med hamn, precis som idag, men det var inte bara att flytta dit och bli handlare eller skomakare utan tillstånd krävdes. Inom skråna bevakade man så att det inte blev för många inom ett yrke, då kunde ju någon utkonkurreras. Regler fanns för allt, till exempel för i vilken ordning fartygen i hamnen fick lastas. Enligt skutordningen från 1664 skulle detta bestämmas genom lottning på rådhuset. Genom Västerås skeppargille reglerades antalet resor per skepp till Stockholm. Och så vidare...

Det här är väldigt intressant, tycker jag. Det förklarar livsvillkoren för stadsbefolkningen vid den här tiden. Kanske lite svårt att förstå för oss idag, som ibland kan gnälla över diverse regler och lagar som vi inte tycker passar oss. Men på den tiden var det ingen idé att gnälla. 114 borgare tyckte på 1680-talet att rådmännen och andra välbärgade i staden hade lagt beslag på alltför mycket av stadsjorden, dvs den jord som kungen ursprungligen gett staden för att kunna odla och ha som mulbete och därmed försörja sin befolkning. Stadsborna protesterade och ville att opartiska män skulle ta sig an ärendet men hänvisades tillbaka till landshövdingen och rådmännen, som var de som anklagades... Ja, ni förstår ju att det gick åt skogen, och de klagande straffades. Tvåhundra år senare skaldade Verner von Heidenstam att "Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar." Det tog lång tid att komma åt orättvisor.

En karta från 1688 visar en del av stadsjordarna norr om stadens staket, som borgarnas protest på 1680-talet handlade om. Till höger om kartan står vilka som ägde jorden, och där kan vi hitta en del av stadens elit. Bildkälla: Lantmäteriet.

Kartan visar Västerås stad omkring år 1800. På stadens dåvarande humlegård ligger idag stadshuset. Troligen såg det ut ungefär så här även hundra år tidigare. Den stora expansionen kom under industrialiseringen och på 1900-talet. Bildkälla: Lantmäteriet.

Hur som helst, i den här boken fick mycket kunskap att hämta. Och säkert finns det andra liknande böcker om livet i våra äldre städer även på annat håll än Västerås, t ex Dick Harrisons böcker om Söderköping och Kalmar. Men Ruth Hedlunds bok har mycket att ge även för den som inte har rötter i Västerås eftersom hon förklarar hur livet generellt levdes i städerna på 1600-talet. Ska du skriva en släktbok om din släkt i en stad från den här tiden så är ett råd att söka information i litteraturen, för att få mer kött på benen.

Skriv gärna i en kommentar om du har tips på andra liknande böcker till nytta och glädje för släktforskare.

Sommar och semester och man träffar släkten, eller hur? Men hur ser släktskapet ut? Idag är det mer vanligt med utvidgade familjer än för några generationer sedan.

I veckan som gick var jag på Gotland och träffade mina barn och barnbarn och flera andra i min utvidgade familj. Mina barns far och jag är skilda sedan 25 år och vi har båda var sin ny sambo. I lördags var jag på kalas för att fira en familjehögtid. Vi var tolv vuxna och sex barn och det känns väldigt fint att få vara en del av denna stora familj. Det är mina barns far som bor på Gotland. Han har en mycket intressant släkt.

Så här ser min utvidgade familj ut:

Som utgångspunkt har jag valt mitt äldsta barnbarn och alla personer står i relation till honom. Hade jag valt ett annat av mina barnbarn som exempel hade samma personer varit med ändå. Det är jag som är farmor. Jag har två söner (barnbarnets pappa och farbror). Min ena svärdotter (barnbarnets mamma) har en syster med sambo. Min exmakes sambo har en dotter från ett tidigare förhållande och den dottern har make och barn. Ja, ni ser nog i diagrammet vad jag menar.

Alla människorna i diagrammet träffar jag ibland, men inte alla samtidigt (det har inte hänt än). Det händer dock att nästan alla träffas på julen eller vid ett barnbarns födelsedag.

Jag tror att ni är många som har den här typen av släktskapsförbindelser i era släktträd, om ni lägger in nutida personer, med familjeförhållanden som spretar lite.

I den här skaran är det ännu bara jag som är hängiven släktforskare, så givetvis har jag släktforskat om flera här, utöver min egen släkt och mina barns fars släkt. En till i denna utvidgade familj är släktforskare (men inte lika manisk som jag...). Min äldste sons svärföräldrars släkter är har jag utforskat och näst på tur står den yngre sonens svärföräldrars släkter. Tack och lov ska jag snart bli pensionär på riktigt, och jag kommer inte att vara sysslolös.

Jag är glad och tacksam för denna min utvidgade familj som berikar mitt liv.

Inför familjekalaset i lördags. Nej, det blir inga bilder på nu levande personer i min familj här, jag är mycket restriktiv med sådan publicering på nätet.

Danjel Andersson och hustrun Annika Hendriksdotter från Värmland utvandrade till Amerika 1656. De kom till de dåvarande svenskbygderna vid Delawarefloden. Redan vid den tiden fanns det svenskar som bott där i många år.

Om Danjel och Annika och andra av dessa tidiga svenska invandrare skriver Jan-Olov Nilsson i sin dokumentärroman "Första Amerikafebern". Han berättar om Danjels liv från barndomen och fram till 1663 i Amerika. Danjel var svedjefinne och kom som tolvåring från Närke till området vid Frykensjöarna. När han blivit vuxen hade han först tänkt emigrera 1653 men väntade i tre år och hann gifta sig. Sedan bar det av, med en kommande amerikan i hustruns mage.

Det här är en bok jag verkligen tycker om och önskar att den varit tjockare än sina 194 sidor. Jan-Olov Nilsson skriver medryckande om människorna och ger dem liv igen efter så många år. Hans språk är mustigt med en del underliggande humor och boken är underhållande samtidigt som den ger ny kunskap eftersom den bygger på fakta. Den får mig att fundera på hur de här svenskarna upplevde emigrationen och att komma till en ny värld.

Det är en fiktiv berättelse och några av personerna är påhittade, vilket författaren redogör för på slutet, men de flesta är dokumenterade historiska personer. Han använder dem för att berätta historien om den första svenska Amerikafebern för mer än 350 år sedan. Den som drabbade svedjefinnarna i Värmland, även om en och annan från andra trakter också gav sig av till det nya landet. Några av dem hade deporterats redan 1641, då Nya Sverige användes som straffkoloni.

Från 1638 till 1655 hade Sverige en koloni i Amerika. På Wikipedia finns mycket att läsa om denna. Längst ner finns en del intressanta länkar att gå vidare på. 

Jan-Olov Nilsson är släktforskare från Orust men med rötterna i Värmland. Han har skrivit flera andra böcker baserade på sin släkthistoria.

Ångfartyget S/S Olympic var en av White Star Lines atlantångare som gick med emigranter mellan Hull och New York. Bildkälla: Sjöhistoriska Museet.

Har du emigranter i släkten? Då känner du kanske till emigrantregistren och emigrantfartygens passagerarlistor som är tillgängliga på nätet? De finns hos Arkiv Digital, Familysearch och på Stephen Morses webbplats. Säkert finns de på fler ställen, och berätta gärna i en kommentar om du har tips om det.

Dessutom finns register över utvandrare på www.emiweb.eu.

Vi börjar med Arkiv Digital, som många av er släktforskare använder. De flesta emigranter åkte med emigrantfartyg från Göteborg, så därifrån finns flest arkivhandlingar. Rederierna skickade tydligen kopior på passagerarlistorna till polisen som upprättade liggare över utvandrare. Du hittar dem under arkivtyp: Polisarkiv.

Arkivet för Göteborgs poliskammare innehåller 149 volymer från 1869 till 1951. Sex av volymerna är personregister till emigrantlistorna från 1871 och 1894-1896, övriga är passagerarlistor. Registren har alltså en liten omfattning. Men söker du emigranter just de åren är dessa lätta att hitta.

I emigrantregistret hos Arkiv Digital hittar vi Emilia Engström från Unnaryd som emigrerade i augusti 1895. Hon ska alltså finnas med i volymen nr 56 med passagerarlistor, på sidan127 och som nummer 1232. Bildkälla: Arkiv Digital.

Och där finns hon också, som nummer 1232 och på väg till New York. Hon reste med ångfartyget Ariosto från Göteborg till Hull den 23 augusti. Vem Emilia var vet jag inte, hon är bara ett slumpmässigt valt exempel. Var de andra kvinnorna med efternamnet Engström hennes systrar? I så fall ser det ut som om de två äldre redan hade utvandrat och varit hemma på besök och då tagit med sig de två yngre till Amerika. Bildkälla: Arkiv Digital.

Söker du emigranter övriga år så gäller det att läsa sida upp och sida ner. Då är det bra att veta vilket datum emigranten har fått sitt flyttbetyg och ta med i beräkningen den tid det kan ha tagit att ta sig till Göteborg och kanske några extra dagar för väntan på avresa. Nyligen forskade jag om en emigrant från Vedum i Skaraborgs län som fick sitt flyttbetyg den 11 september men först den 18 september fanns hon på en passagerarlista. En vecka är nog en ganska rimlig tid, så ge inte upp. Jag läste inte alla namn för i passagerarlistorna står redovisat hemort och län och då sökte jag bara efter de från Skaraborgs län och sedan deras hemsocknar. Därför tog det inte så lång tid att komma igenom flera hundra namn.

I polisarkiven hos Arkiv Digital finns också emigrantlistor från hamnarna i Helsingborg (1907-1908 och 1929-1950), Malmö (1874-1939 med register 1887-1888 och 1892-1895) samt Stockholm (1869-1904 och 1905-1940).

Från början seglade fartygen från Sverige till Amerika men sedan blev det vanligare att först resa till Hull i England och där ta tåget till Liverpool eller Southampton eller kanske någon annan hamn. Därifrån gick de stora atlantångarna över till Amerika. Inte bara till New York utan även till Boston, Philadelphia och Baltimore i USA och Quebec, Montreal och Halifax i Kanada. 1915 startade Svenska Amerikalinjen med trafik från Göteborg direkt till New York.

För att få veta när resan mellan England och Amerika skedde och med vilket fartyg kan du söka i Stephen Morses databas med arkivhandlingar från Ellis Island i New York 1892-1924 eller i hans andra databaser. De flesta är gratis men några är avgiftsbelagda. Skaffar du ett gratiskonto får du också tillgång till de avfotograferade passagerarlistorna och ofta även ett foto på fartyget.

Så här kan resultatet se ut om du är inloggad på Stephen Morse databas med passagerarlistor från fartyg som kom till Ellis Island. Skärmdumpen visar svenska emigranter som kom till New York från Liverpool den 29 augusti 1895 ombord på fartyget Teutonic.

Familysearch är mormonernas gigantiska databas med arkivhandlingar från världens alla hörn. Bland annat emigranthandlingar. Där behöver du ett konto för att söka men det är gratis. Sök på namn och födelseår och sedan kan du välja att bara se träffarna från t ex passagerarlistor. Hos Familysearch finns också en hel del medborgarskapshandlingar, alltså ansökan om amerikanskt medborgarskap. De kan även innehålla ett foto.

En sökning på Familysearch efter Christina Persson ger bland annat denna träff i arkivet från gränsstationen i St Albans i Vermont på gränsen till Kanada. Christina från Kristianstad har kommit till Quebec och sedan rest vidare hit för att komma till USA.

Min redogörelse här är inte alls något försök att vara heltäcknade utan bara tips på vad jag själv använder i min släktforskning. Tipsa gärna om andra webbplatser!

Dessutom åkte många svenskar från Köpenhamn och Oslo och i vilken utsträckning motsvarande arkivhandlingar därifrån är digitaliserade vet jag inte.

Tillägg 14 juli, tips från andra släktforskare som jag själv inte undersökt:

Riksarkivet har samlat digitaliserade arkiv om emigranter.

På norska Digitalarkivet och på Norway Heritage ska det också finnas arkivhandlingar om emigranter.

På Find My Past ska det också finnas information om svenska emigranter.

Hos danska Utvandrararkivet finns de danska utvandrarprotokollen.

När vi igår packade upp en av de sista flyttlådorna hittade vi längst ner fyra tidningar från 1988 bland saker från min avlidna svärmor. Lite kul att hitta, 1988 känns lagom länge sedan och jag minns en del av det som är omskrivet i de här tidningarna. En nostalgitripp. Osten kostade 54:90/kilo, desktop publishing på dator var en nyhet och avgångsklassen från 1933 på Marieborgsskolan hade 55-årsträff.

Först kändes det mest som kuriosa och så insåg jag att det är 31 år sedan allt detta hände. Flera av dem som nämns i olika artiklar, och som jag känner igen, är redan döda.

På familjesidorna gäller några av dödsannonserna personer födda på 1800-talet. Bröllopsbilderna visar par som nu varit gifta i 31 år (om de hållit ihop) och har kanske redan barnbarn. Egentligen är det alltså ganska länge sedan. En hel generation kan man säga.

Så fort går tiden. Själv har jag numera blivit pensionär, åtminstone till åldern, men 1988 gick mina två barn fortfarande på dagis. Nu har de egna barn. Och därifrån gick tanken ganska snabbt till att konstatera att det som var nuet då är historia nu.

Vilket ledde mig vidare till att uppmana er alla att inte glömma er egen historia. Du som släktforskar och på något sätt för din släkthistoria vidare till senare generationer, tänk på att berätta om dig själv och ditt eget liv också. Om du skriver en släktberättelse eller gör en fotobok, filmar eller skrivier blogginlägg, det spelar ingen roll. För dina barnbarn är ditt liv historia.

Eftersom jag skrivit en skrivhandbok och håller skrivkurser för släktforskare får jag ofta frågor kring detta. Hur långt framåt ska jag skriva? Vad ska jag ta med? Det är så svårt att skriva om mitt eget liv, hur gör jag?

De här frågorna förstår jag. Det kan vara svårt att skriva om sig själv, det kan bli både väldigt personligt och privat men också svårt att sovra för att ens liv innehåller så oändligt mycket mer än vad arkivhandlingar kan berätta om de äldre släktingarna. Det viktiga är ändå, tycker jag, att du ser till att berätta för kommande generationer om det som är ditt liv. Tänk så tacksam du själv skulle vara om din mormor eller farfar lämnat efter sig en berättelse om sig själv. Så många gånger jag önskat mig det.

Jag lever inte riktigt som jag lär. Ännu har jag mest skrivit från vissa perioder i livet, framför allt från tiden innan jag fick barn. Det är ju en tid som mina barn inte känner till annars, det de själva varit med om kan de ju till viss del rekapitulera. Jag har också berättat muntligt flera gånger, så att de kanske minns en del om jag skulle avlida hastigt innan jag hunnit bli klar. Men kanske kan jag snart komma till skott med skrivandet på allvar.

Vi bor numera på gammal åkermark. Kanske har det varit sjöbotten ännu tidigare. Åkrarna tillhörde Björhovda gård och bostadsområdet där vi bor heter Bjurhovda, som är det sentida namnet. Området ingår i Badelunda församling, en socken med många fornlämningar strax öster om centrala Västerås.

Även om vi ännu inte hunnit packa upp alla flyttkartongerna har vi tagit oss tid att se oss om i omgivningarna. Områdets historia är det jag är mest intresserad av, som ni nog förstår. Jag har läst på VLT att gården Bjurhovda brukades fram till slutet av 1960-talet, sedan bebyggdes marken med flerbostadshus. Siste bonden på gården blev Eric Agrell och hans efterlevande efter hans död 1966. De arrenderade gården för den ägdes sedan 1860-talet av Domänverket. Då hade den varit kronogård sedan 1500-talet och varit officersboställe. Innan dess var den ett löneboställe för prästerna i Västerås stift. Gustav Vasas historieskrivare Peder Svart bodde här i mitten av 1500-talet. Så visst är det en plats med gamla anor jag hamnat på.

Läs om historien på VLT, en artikel till där du får scrolla ner till slutet.

På Eniro kan man se flygfoton från 50- och 60-talet och se hur det såg ut då, jämfört med dagens karta. I mitten är gårdsbyggnaderna på Bjurhovda gård innan området bebyggdes med flerbostadshus. Vi bor i ett hus till vänster om den gamla gården. Idag ligger det ett äldreboende ungefär där mangården låg.

Idag är det bara en sten från den gamla flaggstångshållaren på gården som finns kvar. Alla hus är borta, i stället är det parkmark här. Eget foto.

Intill platsen där gårdsbyggnaderna stod finns en fornlämning, en hällkista som ingår i ett gravområde från stenåldern. Delvis schaktades den bort under byggtiden men har sedan restaurerats. Eget foto. Läs på VLT.

Badelunda kyrkoarkiv har en ovanligt gammal husförhörslängd bevarad, ända från 1667. Då fanns det en bondefamilj på Bjurhovda. Husbonde var Lars Persson och hustrun hette Karin. Hette hon Tyrisdotter i efternamn? Jag tror det. I familjen fanns också Margareta Larsdotter, Jöran Jacobsson, Malin Larsdotter, Anna Jacobsdotter och Ingar. Uppenbarligen var det Karins andra gifte för Jöran och Anna verkar ha varit styvbarn till Lars. Jöran befann sig i Västerås. Ett par inhyse hette Johan Matsson och Karin Andersdotter. Källa: Arkiv Digital, Badelunda (U) AI:1 (1667-1703) Bild 21 / sid 12.

Den äldsta kartan jag hittat är från 1652. Manbyggnaden låg mitt i den högra kartdelen, enligt markering. Källa: Lantmäteriet.

Så här såg det ut 1737. Källa: Lanmäteriet.

Det här är bara en första titt på Bjurhovdas historia och jag räknar med att återkomma till den längre fram. När området bebyggdes var det ett miljonprogramområde och som hade en del sociala problem. Det här hängde i sig ett tag har vi förstått, men nu har flera av våra nya grannar sagt till oss att det inte är så längre utan väldigt lugnt och problemfritt sedan flera år tillbaka. Vi får väl hoppas det stämmer. Själva trivs vi i alla fall. Lagom långt från centrum, nära till butiker, cykelbana och busshållplats, fina omgivningar. Och jag har redan haft kontakt med en släktforskare i grannhuset...

Hoppas ni har en fortsatt fin midsommarhelg, med alldeles lagom varmt väder och att ni sluppit regn under firandet utomhus. Själv har jag firat lagom, eller egentligen inte alls utom den traditionsenliga matjessillen och färskpotatisen på midsommarafton, denna gången på balkongen. I övrigt är vi mitt uppe i uppackningen av flyttkartongerna och anpassningen till vårt nya boende.

Vi hann inte med något offentligt midsommarfirande här i Västerås så det får bli en bild av midsommarfirandet i Lysekil någon gång kring förra sekelskiftet i stället. Foto: Hugo Hallgren. Bildkälla: Bohusläns Museum.

Nu har jag i alla fall packat upp mina gamla släktpapper och fått in dem i ett eget skåp. Nu ska allt kunna samlas på en plats och inte vara utspritt på flera i takt med att de tillkommit. Sortering är en bra följd av att flytta.

Igår kväll, när många andra kanske tog sig en nubbe till sillen, satte jag ihop en nyinköpt pall från Ikea. Vi har ett tag tänkt skaffa några sådana, för barnbarnen att sitta på när de är hos oss (pallarna är lagom mycket högre än en vanlig stol) men väntat tills efter flytten. En del andra småsaker blev det också från det stora möbelvaruhuset. Fast vi hade för mycket möbler i huset är det ändå en del nytt som behövs här i lägenheten, helt enkelt för att allt det gamla inte passar in. Eget foto.

Egentligen skulle det inte bli något blogginlägg den här lördagen för jag är mitt upp i vår flytt. På måndag kommer flyttbilen och tills dess måste allt vara klart, allt som ska sorteras och packas och som inte får glömmas bort. Så jag har ett tillfälligt avbrott i släktforskandet just nu.

Som släktforskare är man ju en samlare, jag samlar på information och människor i mitt släktträd. Men jag samlar också på saker. Alldeles för många, det har jag verkligen blivit varse nu när allt så småningom ska bäras ut ur huset. Hur har vi kunnat bära in så här mycket? I drygt tio år har vi bott i samma hus och både mina och makens föräldrar har gått bort under de här åren, och även andra släktingar som lämnat släktklenoder efter sig.

Jag tror att vi kommer att ha över hundra flyttkartonger när allt är packat. Är det rimligt? Är det inte vanvett att ha så mycket? Vad ska vi med allt till?

På måndag går i alla fall färden till vår nya bostad i Västerås. Det kommer att bli bra, vi ser fram emot att flytta dit och jag ska genast gå med i Västerås släktforskarförening.

Men det är naturligtvis kluvet också. Vi lämnar bakom oss fantastiska grannar som betyder så mycket för oss, och det är en sorg att lämna Helgerum. Att påstå något annat vore lögn. I grannhuset bodde makens farfar och farmor och där föddes hans far 1914. Här har vi känt oss hemma under alla år och lärt känna en bygd som blivit oss kär. Så är det.

I det här huset har vi bott sedan 2009. Just nu är det som finast här, med försommargrönska. Snart blir vi stadsbor i Västerås, ett annat liv.

Men nu är det dags att bryta upp. Efter flytten kommer jag betydligt närmare mina barnbarn, vilket jag glädjer mig särskilt åt. Och jag ska nog snart vara igång med släktforskandet igen men också med utforskandet av en ny hembygd.

Min farmors bröder Karl och John emigrerade till Amerika 1909 respektive 1911. De hette Kristoffersson när de lämnade Sverige men i USA tog de sig namnet Oteen, efter Karl som också hette Otto. Båda gifte sig i USA. Karl två gånger men han fick inga barn där. John gifte sig en gång (möjligen två gånger) och fick en son på 1940-talet. Bröderna bodde på var sin kust i det stora landet. Ungefär så mycket visste vi i släkten här hemma i Sverige.

2015 tog jag reda på vad som hänt med de två emigranterna. Det finns mycket att berätta om dem (det har jag delvis också gjort här i bloggen).

På olika vägar lyckades jag hitta Johns barnbarn, tre syskon som alla är några få år yngre än jag. Vi är alltså tremänningar. Deras far var min fars kusin. Ganska nära släkt, eller hur?

Äldst i syskonskaran var Linda. Efter några trevande försök fick vi en fin kontakt och bytte släkthistoria med varandra. Hon fick veta mycket om sin släkt här hemma i Sverige och jag fick veta vad som hänt med John och hans amerikanska familj. Hon växte upp hos sina farföräldrar och hade mycket att berätta. Linda var intresserad av sin svenska släkt och ville gärna komma till Sverige så småningom för att se varifrån hennes farfar kom. Visserligen bara lösa planer men vem vet vad som kan ske i framtiden?

Det var under våren 2015 vi hade som mest kontakt och sedan mer sporadiskt. Hon har fem barn och ägnade mycket tid åt sina barnbarn. I måndags fick jag veta att hon avlidit. En galopperande cancer tog hennes liv.

John Oteen blev fruktodlare i Florida. Jag vet inte säkert vem av de båda männen som är John, men kvinnan är hans hustru och pojken är hans son. Förmodligen är det den magrare mannen som är min fars morbror, för alla i den släkten är magra.

Trots att vi aldrig träffats och inte haft någon djupare personlig kontakt känns det ändå svårt att ta in. En avlägsen släkting långt där borta i Kentucky, men en så viktig länk i den stora släktkedja vi ingår i. Jag är djupt tacksam för att vi fick kontakt och för allt hon berättade för mig. Jag har kunnat föra det vidare till övriga släkten, framför allt till min pappa och de av hans syskon som jag hann berätta för innan de gick bort, de som kom ihåg släkthistorierna om sin mammas två bröder som emigrerade. När mina barnbarn blir stora kommer de att få läsa om sina ganska avlägsna släktingar i USA. Så förs släkthistorien vidare.

Snart flyttar vi och de senaste veckorna har varit intensiva med förberedelser. Inte bara att packa utan framför allt att sortera. Sortera bort. I många år har vi bott på samma ställe, i ett stort gammalt hus på landet. Nu bär det av till en stadslägenhet och givetvis med mindre plats. Ingen trädgård, ingen källare, inga skjul där allt kan samlas.

Döstädning kan man nog säga. Det är ju ett modernt begrepp. För med i tanken är inte bara flytten utan också att rensa bort en massa grejer som barnen ska slippa ta hand om den dagen vi är borta.

Under flyttbestyren har maken också tagit sig an sin fars stora gamla verktygslåda. Den har stått orörd under alla år här, sparad för att gås igenom en dag. Den dagen har inte kommit. Inte förrän nu när vi måste.

I verktygslådan finns massor av gamla verktyg från första halvan av 1900-talet. Flera gamla hammare. Borrsväng. Moraknivar och hyvlar. Bra grejer i fint skick men totalt omoderna. Idag är det väl specialverktyg som gäller. Kanske kommer en del från svärfars äldre bröder och från makens farfar, en gång rättare på gården där vi nu bor.

Min svärfar, död sedan många år, är inte mina barns farfar och det finns ingen annan efterlevande till honom än maken. Och något museum ska vi inte ha. Vi sparar många gamla släktreliker men inte alla dessa, bara ett urval.

Men inte kan man väl kasta fina gamla verktyg? Nej, det kan man inte. Tack vare en snäll granne som tar hand om dem får de vara kvar här på gården, som de från början kommer ifrån, och kanske bli till både nytta och glädje ändå. Det känns bra.

Östantorp och Stora Bråbo är två gamla byar i Kristdala socken i Kalmar län. Här, och i flera byar i trakten, har odlingslandskapet bevarats sedan gamla tider och vi kan se hur det såg ut när våra förfäder levde. Området kallas Bråbygden och består av 16 byar och gårdar, flera av dem har funnits sedan medeltiden.

Östantorps by. © Eva Johansson.

Stora Bråbo by. © Eva Johansson.

Bråbygden är inget friluftsmueseum eller besöksmål, som en del andra oskiftade byar, utan här bor folk kvar. Några är bönder, andra jobbar i stan. Stan, det är Oskarshamn.

Byarna Östantorp och Stora Bråbo ligger på ömse sidor om landsvägen och vid vägskälet mellan dem ligger en servering med övernattningsmöjligheter. Därför går det att åka dit och få sig något till livs och även stanna till nästa dag och se sig omkring. I närheten finns flera vandringsleder.

Bråbygdens Intresseförening.

Länsstyrelsen om Bråbygden.

Vi är ett gäng släktforskare från Tjust Släktforskarförening som träffas två gånger om året, vår och höst, för att diskutera våra släktberättelser som vi håller på att skriva. Vårens utflykt gjorde vi här om dagen till Bråbygden. Morgonens regnskur drog snabbt vidare och när vi kom fram hade vi strålande solsken. Som gjort för att se sig om i denna underbart vackra bygd. Sedan blev det lunch och fika vid vägskälet.

Vi fick se en rest av det gamla Sverige, så som det såg ut på 1800-talet, eller åtminstone så som det sett ut sedan man börjat rödfärga hus. De två byarna Östantorp och Stora Bråbo ser vid första anblicken inte ut att vara skiftade. Husen ligger tätt i bykärnan, intill hägnade beteshagar och ängar. Och för Östantorp verkar det stämma, där finns bara en storskifteskarta från 1796 i Lantmäteriets historiska kartor, ingen laga skifteskarta. Vid storskiftet skiftades bara marken, inte byggnaderna. I Stora Bråbo genomfördes laga skiftet 1914–1922 och då flyttades inte hus och tomter.

Det är inte bara en gammal by utan här lever folk som vanligt idag. Snart får de fiber med bredband. © Eva Johansson.

I en hage var flera av träden hamlade, jag tror att det är askar. © Eva Johansson.

Det är härligt att se kor i landskapet, vilket inte är så vanligt längre. I byn finns en bonde kvar, som har omkring 100 kor på flera olika beten. Det är köttdjur. Djurhållning har dominerat över spannmålsodling i Bråbygden. © Eva Johansson.

Mest strosade vi genom bygatan i Östantorp. Gård efter gård och däremellan enskilda bostadshus. Kanske är ett av de mindre husen ett gammalt soldattorp. Östantorp var ett rusthåll på 1/2 mantal förmedlat från ett helt. Det innebär att det från början varit ett helt mantal men att avkastningen minskat så att skattekraften minskat. Mantal är ju ett mått på skattekraften.

Den äldsta bevarade husförhörslängden för Kristdala är från 1785. Då fanns det fyra familjer i Östantorp. Alla var bönder. Kanske var de släkt långt tillbaka i tiden men namnen antyder inte det. 1867 var det sju bonderfamiljer i byn men nu fanns det också skräddare, murare, skomakare och några arbetarfamiljer.

Den senaste digitaliserade församlingeboken är från 1929–1945. Då hade byn fyra bondefamiljer som alla ägde 1/8 mantal vardera. Här fanns också många som bodde i lägenheter, alltså hus som bara var bostad (som äldre tiders backstugor). De hette Linderum, Fredsborg, Högalid, Marielund, Högadal, Kejsarkullen, Lustigkulle, Aspekullen, Aspelund, Lindhem, Trädgårdsmåla, Lindhult, Lindesborg, Oskarsborg, Vägby och Lundebacka. Visst är det vackra namn! I dessa bodde snickare, smed, sömmerska, skomakare, mjölnare, lantbrevbärare, småskollärarinna och flera andra yrkesutövare. Byn hade två handlare och en far och son som var skräddare.

Huset Fredsborg. © Eva Johansson.

Ett av huset hette, och heter fortfarande, Fredsborg. Enligt en skylt på huset byggdes det 1895. Troligen byggdes det av skräddaren Karl Johan Fabian Löfgren, född 1867. Han hade gift sig 1892 med Tilia Helena Konstantina Karlsson och de bodde hemma hos hans far skräddaren Karl Johan Löf som blivit änkling 1873. Stället hette då Knutinge och bytte namn till Fredsborg någon gång strax efter sekelskiftet. Karl Johan Löf var kvar hos sonen så länge han levde, till 1905. Då hade sonen fått sex barn och tre till föddes fram till 1913.

Det här kan ha varit soldattorp. © Eva Johansson.

Så mycket sten det finns i Småland! Vilket slit att anlägga alla dessa gärdsgårdar! © Eva Johansson.

Ser du den stående flata stenen som lutar en aning åt höger? Den står i grindhålet till Högedal och enligt min jordbrukskunnige släktforskningskollega var stenen till för att få hästen att gå rakt fram och inte börja sväga för tidigt till vänster ut på vägen, så att inte kärran fastnade vid grinden. © Eva Johansson.

Storskifteskartan för Östantorp från 1796. Lantmäteriets historiska kartor.

Fägatan är kvar i Stora Bråbo by. Här kom djuren hem från betet i skogen. © Eva Johansson.

Mina släktforksarvänner Ann Persson (med hund), Ingegerd Hammarquist, Gun-Britt Tjäder, Hasse Wilensjö och Margareta Roupe Wester på besök i Bråbygden. De hittade en mjölkpall att provsitta, som i gamla tider. Själv stod jag bakom kameran. © Eva Johansson.

Idag ska ni få tips om handlingar från domkapitlens arkiv. I domkapitlet behandlades och beslutades om en mängd olika ärenden. Fram till 1936 skulle till exempel en skilsmässa godkännas av domkapitlet för att bli slutgiltig.

Domkapitlet är en del av den kyrkliga stiftsorganisationen och sköter förvaltningen av stiftet. För släktforskare är det kanske främst beslut om skilsmässor som är intressant från handlingarna i domkapitlens arkiv. Dessa beslut kallades skiljobrev och vid en skilsmässa står det nästan alltid antecknat i husförhörslängden att skilsmässan skett "enligt skiljobrev" och så ett datum. Då finns de i stiftets arkiv. Protokoll från domkapitlens arkiv har digitaliserats av Rikdsrkivet. Jag har inte undersökt om alla stiftens arkiv har digitaliserats, men förmodligen är det så.

Skiljobrev krävdes också för att bryta en trolovning, som var ett juridiskt bindande äktenskapslöfte förr i tiden. En titt i några arkivvolymer från mitten av 1800-talet i Linköpings stift visar att det verkar vara betydligt fler skiljobrev som gäller trolovning än äktenskap. I flera nämns att skiljobrev utfärdas först efter intyg om att ingen hävd skett, det vill säga inget sexuellt umgänge. Saknades sådant intyg blev det inget skiljobrev.

Även om det rent juridiskt inte var någon egentlig skillnad på trolovning och äktenskap var det nog betydligt fler som ansåg att det var lättare att bryta en trolovning efter en kortare tid än att bryta upp från ett äktenskap om kanske flera år gått.

I en del skilsmässofall anges skälen till att skiljobrev ska beviljas. I de flesta fall handlar det om att endera parten "egenvilligt" övergett den andre. Det var ett av få godtagbara skäl till att över huvud taget få skilsmässa, utöver otrohet, och i många fall var makarna överens. Men för att det skulle godkännas som skäl gällde det att hålla sig undan en längre tid.

Den 14 juni 1858 beslutade domkapitlet i Linköping att utfärda skiljobrev för arbetaren Nils Peter Persson och hans hustru Greta Lisa Hägg från Dahlehorva under Blankaholm i Hjorteds socken. Men först hade Tjust häradsrätt gett sitt utslag. Husförhörslängderna berättar att Greta Lisa dömts 1855 för horsbrott och "fosters läggande å lönn". Bildkälla: Riksarkivet, Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/102 (1856-1859), bildid: C0074272_00563

Även skrivelser om oenighet mellan makar kan förekomma och klagoskrifter från församlingsbor som inte är nöjda med sin kyrkoherdes beslut. Ett exempel från Hallingeberg handlar om rusthållaren Sven Johan Johansson och hans hustru Johanna Löfgren som varit kallade till kyrkorådet och varnats för oenighet i äktenskapet. Nu har de förklarat att "de ej längre kan fortsätta sammanleva i anseende till den tvedräkt och bitterhet som råder dem emellan". Beslutet från domkapitlet blev att de skulle betänka sig ännu en tid innan skilsmässa kunde komma på tal.

Ett annat exempel är drängen Adam Wallentin Andersson i Skrickerum i Tryserums församling som klagar på prästens beslut att inte låta lysa för honom och pigan Anna Maria Gillman. Hon var styvdotter till brudgummens bror Gustaf Andersson. Som skäl anförde Adam Wallentin att det inte fanns något annat släktskap mellan dem än att hon var dotter till hans syskonbarn. Domkapitlet konstaterade att släktskap i detta led inte utgjorde något äktenskapshinder så de beslutade att ålägga prästen att utfärda lysning.

Drängen Adam Wallentin Andersson i Skrickerum klagade på att församlingsprästen i Tryserum inte ville låta honom ta ut lysning med dottern till ett syskonbarn. Domkapitlet behandlade ärendet den 1 maj 1847 och Adam Wallentin fick rätt. Bildkälla: Riksarkivet, Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/99 (1847-1850), bildid: C0074269_00011

Andra ärenden handlar om tillsättningar av tjänster, utdelningar av stipendier till gossar som vill studera och allt möjligt som rör församlingarnas och stiftens verksamhet.

Domkapitlets protokoll från Linköping har digitaliserats och finns tillgängliga på Riksarkivets hemsida. Sök på "Linköpings stift domkapitel" i Nationella Arkivdatabasen (NAD) och välj "enbart digitaliserat material" så hittar du det. I det digitaliserade arkivet finns protokoll från 1600-talet och framåt.

Det äldsta bevarade protokollet i arkivet för Linköpings stifts domkapitel är från april år 1600. Här verkar det handla om en Peder Nilsson i Söderby. Bildkälla: Riksarkivet, Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/1 (1600-1632), bildid: C0074171_00027.

Detta har tidigare publicerats i vår lokala släktforskartidning Wåra Rötter, medlemstidning för Tjust Släktforskarförening.

Den 15 juni 1811 samlades en skara bönder, torpare, drängar och andra och gjorde uppror mot överheten. Det skedde kring Klågerup i Skåne och kallas Klågerupskravallerna. Omkring 30 av upprorsmännen sköts till döds av den inkallade militären. Åtta av de dödade kom från Hyby församling.

Det här hade jag inte känt till om jag inte för ett tag sedan råkat ha anledning att släktforska i Hyby åt en kund. När jag letade i dödboken efter en helt annan person råkade jag se vad prästen i Hyby skrivit 1811:

"Den 15 juni om morgonen blefvo nedanskrefne personer dödskjutne vid Klågerup i ett uppror, som en förvillad allmoge anstält i afsigt att hindra uppsättande af en, af Riksens ständer bevilljad och af Konungen anbefald, förstärkningsarmee, hvilket uppror ej kunde dämpas ge-". Bildkälla: Arkiv Digital.

"-nom alfvarsamma föreställningar, utan genom krigsfolkets åtgärd blefvo de olyckligt förvillade och från flera socknar samlade återförda till ärkänsla af sina medborgerliga pligter. Öfver hela Malmöhus Län var detta uppror allmänt bland folkhopen, hvilket på flera ställen genom krigsmakten blef dämpat. Alt är nu åter stilla och lungt och en alfvarsam undersökning förehafves till utrönande af upphofsmännen hör till. En särskilt berättelse härom skall af församlingens pastor uppsättas och som vid kyrkan kan förvaras." Sedan följer en uppräkning av de dödade: frälseåbon Nils Larsson från Winningetorp, 52 år gammal, drängen Jöns Månsson från Vinninge, 30 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

Övriga dödade från Hyby var skomakaregesällen Lars Fagerberg, drängen Håkan Bengtsson, husmannen Lars Sörensson, husmannen Ola Jönsson, mjölnaren och rusthållaren Otto Nilsson och husmannen Jakob Hansson. Prästen avslutar med följande ord: "Alla dessa personer blefvo enligt Konungens höga befallningshafvandes order afsides begrafvne utom Otto Nilsson som genom undersökning ???.." Bildkälla: Arkiv Digital.

I kyrkböckerna kan man hitta det mesta och mer därtill. Det här är alltså en samtida skildring av vad som hände för över 200 år sedan i Skåne. När jag läser det så får jag känslan av att prästen nästan ställde sig på de upproriskas sida, eftersom han kallar dem "olyckligt förvillade".

På Wikipedia läser jag om Klågerupskravallerna. Det var böndernas protest mot enskiftet och splittringen av de gamla byarna men framför allt mot utskrivningen till lantvärnet och landshövdingens vägran att träffa dem och diskutera detta.

Tack vare dödboken i Hyby lärde jag mig lite mer om den svenska historien.

Förra helgen var Peter Sjölund hos oss i Västervik och höll föreläsning om DNA-test. Har du varit på en sådan föreläsning så vet du hur entausiastisk han är och att han verkligen kan förmedla sina kunskaper till oss som inte vet lika mycket.

Omkring 70 personer kom till DNA-föreläsningen. Ungefär hälften, 36 personer, topsade sig och registrerade sina test hos FamilytreeDNA. "Det är Smålandsrekord, om vi inte räknar med topsningarna i Växjö" berättade Peter Sjölund när testen räknats. Så snart kan nog de som har rötter i nordöstra Småland räkna med nya träffar i sina matchningslistor. Dessutom visade handuppräckning att 20-25 i publiken redan tagit test.

Tack för din föreläsning, Peter!

Peter Sjölund in action!

Det gäller att göra rätt med testet.

Kön var lång för att registrera sitt test. 36 testade sig efter föreläsningen.

Själv gjorde jag mitt test 2014. Först mtDNA och ett år senare utökade jag till Family Finder. mtDNA-testet gav mig information om mitt ursprung och min haplogrupp på mödernet, som är H1b. Min äldsta ana på moderlinjen hette Ingeborg Andersdotter och föddes 1651, kanske i Ullareds socken. Där levde hon som vuxen och förde sina gener vidare till mig genom sin dotter Börta Nilsdotter som föddes 1683. Och så vidare. Mellan henne och mig är det nio generationer.

När jag först gjort FF-testet fick jag runt 800 träffar. Jättemånga, tyckte jag, och fattade inte hur jag skulle kunna reda ut alla dem. Och det kan man ju inte. Många har så lite gemensamt DNA med mig så vi kan vara släkt långt innan kyrkböckerna fanns. Men en del nära träffar har det också blivit, bl a några tremänningar och några USA-släktingar. En av tremänningarna har jag träffat. Nu är jag uppe i 2832 träffar men bara drygt tio är utredda och åtta är kopplade till mitt släktträd. För ett par nära träffar har det inte gått att fastslå något samband så jag tror att det är någon i våra släkter som hoppat över skaklarna för hundra år sedan eller mer.

Tre av mina fyra bröder har också tagit DNA-test och vi kan konstatera att vi är helsyskon. Vi har ganska lika träffar, men inte helt och det är väl som det ska vara. Mina bröder har haplogrupp IM-253, den vanligaste i Skandinavien har jag för mig.

Intressant är det och om jag hade tid skulle jag kunna ägna hela dagarna åt att studera mitt DNA-resultat. Men då skulle väl inget annat bli gjort.

Den här gravstenen vittnar om ett par föräldrars gränslösa sorg över sina döda barn för länge sedan. De båda bröderna kom aldrig att träffas för de dog som ganska nyfödda. Sedan dog deras lillasyster. Så en syster till, och en bror.

"Minnet öfver tvenne kära bröder". När jag såg gravstenen första gången tänkte jag att det måste ha varit älskade och efterlängtade barn. Den här familjen var ju på inget sätt unik, tusentals barn dog innan de blev vuxna om vi går några generationer bakåt i historien. Men barn fick nog sällan sådana här gravstenar, de las ofta i någon vuxens grav.

Stenen står vid Gällareds kyrka i Halland. De båda bröderna var Thore och Johannes Emanuel Bengtsson. Föräldrarna hette Bengt Nilsson och Pernilla Torsdotter och familjen bodde på en gård i Yttra Berg.

Familjens historia är förfärligt sorglig, som så många andras. Thore och Johannes Emanuel var föräldrarnas första barn, födda 1836 och 1837. Thore dog två månader gammal och Johannes Emanuel fem veckor gammal. 1838 föddes systern Johanna och dog efter drygt fem månader. Eftersom en syster nämns på gravstenen är den nog rest 1839 eller 1840. 1840 föddes Nils Petter. Han blev Bengts och Pernillas första barn som överlevde till vuxen ålder. Sedan föddes Inger Kerstin 1842 och dog efter en månad. Johanna föddes 1842 och överlevde. Tilda och Sofia föddes 1845 och 1848. De blev vuxna och gifte sig vid ett gemensamt dubbelbröllop 1870. Det blev Sofia och hennes make Carl Aron Carlsson som tog över gården.

Lillebror Sven Carl föddes 1850 och dog efter drygt en månad. Sist kom Albertina 1852 och även hon överlevde.

Av makarnas totalt tio barn dog alltså hälften. Nils Petter, som var den äldste överlevande, blev heller inte gammal. Han dog i lunginflammation när han nyss fyllt 28 år. Då hade hans far dött i samma sjukdom året innan. Det blev döttrarna som förde släkten vidare.

Att mista hälften av sina barn, eller mer, det har jag sett även i andra familjer i kyrkböckerna. Och säkert har du som släktforskare också många gånger stannat upp inför alla dessa döda barn och känt dig gråtfärdig. Jag är oerhört tacksam över att vi nu lever i en tid där barn överlever. Mina egna barn, mina barnbarn och andras barn. De här barnen dog av det som kallades slag, som kanske var plötslig spädbarnsdöd, men också av kikhosta och bröstfeber (kanske var det lunginflammation?). Det går inte att sätta sig in i hur livet tedde sig för dessa föräldrar, när barn efter barn dog. Men gravstenen påminner oss om deras sorg, fast det är så länge sedan.

Även om jag har en hel del släkt i Gällared så ingår inte denna familj i min släkt.

Bild från Bohusläns Museum.

Nu är det påsk igen och jag önskar er en trevlig fortsättning på helgen! Det känns som det var alldeles nyss vi hade påsk förra året.

Jag hoppas ni inte bara sitter inne och släktforskar denne vårljumma påskhelg. Den inleddes med riktig försommarvärme, solsken och fika ute på långfredagen. Där jag bor, på en gård ute på landet, är ett säkert vårtecken att fåren kommit. Markägaren arrenderar ut bete till en fårägare och varje vår i april-maj kommer tackorna med sina lamm ut till oss och varje höst hämtas de hem igen. Årets tackor är förra årets lamm. De kom på långfredagen. Än så länge är de lite skygga men framåt eftersommaren brukar de komma fram och hälsa utan blygsel, när de lärt känna oss.

Tackorna med sina lamm. Egen bild.

Trots att det är en fin helg just nu så kan jag ändå inte lägga släktforskningen helt åt sidan. Just nu håller jag på med att försöka läsa vad det står i en arkivhandling från domkapitlet i Lund 1693:

Bildkälla: Arkiv Digital.

Det här handlar om den unge mannen Gustaf Rudebeck, barnbarn till biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius. Den unge Gustaf var student i Lund och gjorde borgardottern Elsa Berg med barn, trots att hon var trolovad med en annan. Inlagorna i domkapitlets arkiv ska handla om att Gustaf som adlig yngling inte skulle behöva gifta sig under sitt stånd bara för att han gjorde mön med barn. Hur som helst så gifte de sig sedan. Deras dotter Regina Benedicta är anmoder till mina barn genom deras far.

Detta är en äktenskapshandling och det finns flera volymer sådana i domkapitlets arkiv och som digitaliserats av Arkiv Digital. Ett tips om du vill fördjupa din forskning.

De flesta volymer i domkapitlets arkiv är äktenskapshandlingar och domböcker i äktenskapsmål (troligen mest skilsmässomål) men det finns också många andra sorters handlingar som jag inte kikat på än. Jag skulle aldrig hittat dit om det inte vore för en diskussion på Anbytarforum. Dessutom tycker jag att det är svårt att tolka den här handstilen men försöker ändå läsa så mycket det går. Det gäller att knäcka koden.

Prästerna skulle skriva intyg i de mest skiftande situationer. Intygen fungerade i många fall som dagens ID-kort och kallades länge för pass. Länsstyrelserna utfärdade respass och för att då ett sådant krävdes ett betyg från prästen i hemförsamlingen. Om du är medlem i Genealogiska Föreningen har du tillgång till en databas med respass.

Prästerna utfärdade tiggarpass åt de fattigaste på 1600- och 1700-talet. Passen gällde oftast det egna häradet, man ville inte få in tiggare som inte hörde hemma i trakten.

De flesta arbetade där de bodde men det fanns också vandringsarbetare som drog iväg långt på vandringar men inte flyttade utan återvände hem regelbundet. Då behövde de intyg som visade att de inte var kringstrykande folk. Sådana intyg behövdes till exempel för dalfolkets vandringar till herrarbetet i Stockholm, hallänningarnas vandringar till jordbruksarbetet i Skåne, knallarna från Västergötland och vandringarna till Bohuslän under sillfisket från angränsande län. Arbetsvandringarna tilltog under slutet av 1700-talet och ökade under 1800-talet. Över dessa prästbetyg fördes inga längder men de antecknades i husförhörslängden.

Om någon församlingsbo sökte statlig tjänst skulle prästen skriva ett frejdebetyg. Anledningen var att förhindra anställning av någon oliktänkande eller med bristfälliga kristendomskunskaper. Detta gällde efter 1735. Dessutom krävdes åldersbetyg, det gällde också för inträde vid universitet. Efter 1816 krävdes också åldersbetyg från prästen för de pojkar som sökte till läroverk. Prästbetyg krävdes också för att få vård på sjukhus eller för att ansöka om pension.

För brottslingar var prästen tvungen att skriva intyg med personuppgifter och frejd till häktningen. Hamnade man i fängelse skulle fängelseprästen skriva intyg om fången för att denne skulle kunna friges.

De vanligaste intygen var flyttbetygen, det papper som sockenbon skulle ha med sig och lämna in till prästen i inflyttningssocknen. Utöver namn och födelsedata skulle frejd och kristendomskunskap framgå, liksom om innehvaren var ledig till äktenskap. Flyttbetygen från vissa kyrkoarkiv har digitaliserats, både av Riksarkivet och Arkiv Digital. De har volymbeteckning H och du hittar dem under de vanliga kyrkböckerna i förteckningen.

Flyttbetyg från 1792 i Atlingbo kyrkoarkiv på Gotland. Då skrevs hela betyget för hand, först en bit in på 1800-talet blev det vanligt med formulär. Till vänster är baksidan på ett flyttbetyg för Jacob Olofsson Högström, hans hustru och barnen Olof och Christina som flyttat till Atlingbo från Stenkumla den 9 juni 1792. Prästen i Stenkumla har fyllt på ett tidigare betyg från När skrivet i maj 1791. Flyttbetyget på höger sida gäller Greta Lisa Högström, född i När den 25 maj 1774 och som flyttat till Västerhejde, "mig veterligen är hon ock ännu oförlofvad.". Prästen har i båda fallen skrivit omdömen om deras goda frejd. Bildkälla: Atlingbo (I) HII:1 (1787-1831) Bild 60 (AID: v363115.b60, NAD: SE/ViLA/23013)

Flyttbetyg från 1854 och 1858, då tryckta formulär användes. Betyget gäller pigan Anna Brita Svensdotter i No 12 Hunnestad, född den 25 september 1827 i Lindbergs socken. Enligt betyget har hon bott i Varberg och Träslöv innan hon flyttar in i Hunnestad socken. Hon har tagit nattvarden, gått i kyrkan, är ärlig och ledig till äktenskap. På baksidan (den undre bilden) får vi veta att hon numera är gift med drängen Johannes Larsson på nr 4. Hunnestad. Bildkälla: Hunnestads kyrkoarkiv, Bilagor till flyttningslängderna, SE/LLA/13161/H II/5 (1858-1868), bildid: C0010823_00028, Riksarkivet.

Källor:

Gösta Lext: Studier i svensk folkbokföring 1600-1946, Göteborgs universitet 1984
Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, utgiven 1986

Det är här som min mormors och min morfars släkt går ihop. Härifrån är de släkt med varandra, genom två syskon. Gården heter Dughult och ligger i Ullareds socken i mellersta Halland, norr om shoppingmetropolen.

Dughult i Ullareds socken, den gård där min släkt bodde på 1600- och 1700-talet. Boningshuset som syns längst bort är inte bebott längre, ett nytt ligger alldeles intill. Uthusbyggnaderna kanske är från 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Eget foto 2018.

De två syskonen hette Ragnhild Jonsdotter och Nils Jonsson. Nils föddes 1722 och Ragnhild 1728. Deras föräldrar hette Jon Olsson och Börta Nilsdotter. Mellan dem och mig är det sex generationer på morfars sida via Nils, och åtta generationer på mormors sida via Ragnhild.

I somras var jag ute på släktforskningssafari och letade upp gårdar och andra ställen där min släkt bott. Det var första gången jag såg Dughult, kanske kommer jag aldrig mer dit. Det är inte en gård man åker förbi på väg någon annanstans. Den ligger i änden av en liten grusväg. För att komma dit får man ta av tre gånger från allfarvägen mellan Ullared och Svenljunga.

Anförluster finns väl i de flesta släktträd. I mitt är det inte särskilt många, kanske förvånansvärt få, fast min släkt kommer från en ganska begränsad trakt. Det var mycket folk på gårdarna förr i tiden.

Trots att Nils var förstfödd och son blev det Ragnhild och hennes make som tog över gården. Det var ju annars vanligt att äldste sonen skulle ta vid efter föräldrarna. På den här tiden var det en kronogård så de var alltså arrendebönder. Först 1818 kunde gården friköpas.

Men Nils hade lämnat gården när han 1749 gifte sig med den 15 år äldre änkan Börta Olofsdotter i Flähult några kilometer längre söderut. Hennes förste make hette Torbjörn Hansson och han var också ganska mycket yngre än henne. Hon var född 1707 och han 1718. De hann få fyra barn innan han dog 1747, några dagar efter att han fyllt 29 år. Tre av de fyra barnen dog som småbarn. Bara den yngste, sonen Olof som föddes 1745, levde tills han blev vuxen. Börta drev gården vidare som änka ett par år tills hon gifte sig med Nils en av årets sista dagar 1749.

Nils och Börta fick en son 1750 men gossen dog en dryg vecka gammal Två år senare dog Börta i lungsot. Nils stannade i Flähult två år till, kanske tog han hand om sin styvson, men sålde sedan gården, som var ett skattehemman. I stället flyttade han till en annan granngård, Stora Ammås. Där gifte han sig med Annika Svensdotter 1757. Men det var inte hennes föräldrahem utan hon hade gift sig till gården och blivit änka där 1755 och hade då en tre år gammal son. Hon var åtta år yngre än Nils och de fick sju barn tillsammans. Deras yngste son Sven är min morfars farmors far.

Så kan det gå. Att gifta om sig om man förlorat en make i verksam ålder, det var mycket vanligt. Både man och hustru behövdes på en gård.

Nils syster Ragnhild, född 1728, hon gifte sig 1752 med den jämngamle Olof Svensson. Han kom från granngården Övre Hjärtared som var hans mors föräldrahem. Ragnhild och Olof tog över arrendet efter hennes och Nils far som blivit änkling året innan. Han bodde kvar på undantag några år innan han flyttade till Nils och bodde där sina sista år.

Ragnhild och Olof fick tre barn: Britta, Sven och Börje och alla levde tills de blev vuxna. Britta blev min mormors mormors mormors mor.

Man skulle kunna tro att min släkt från denna släktgren blev kvar på Dughult, men så är det inte. Ragnhild och Olof bytte gård 1759 med Olofs styvfar och hans nya hustru (som inte var Olofs mor) på Övre Hjärtared, Anders Svensson och Maria Svensdotter. Olofs mor hette Anna Börjesdotter och hon hade dött 1757. Hans far Sven Olofsson hade dött när Olof var 13 år. Gården Övre Hjärtared hade varit i Annas släkt sedan slutet av 1500-talet, kanske ännu längre tillbaka. I somras beökte jag även den gården och träffade en sjumänning som bor där idag. Mer om det en annan gång. Nu handlar det om Dughult.

Ragnhilds och Nils far Jon Olsson föddes 1701 på Dughult. Efter vad som kan beläggas var han minst fjärde generationen där. Jons far hette Olof Persson, vars far hette Per Olofsson, vars far hette Olof Persson. Jons farfars farfar Olof Persson var åbo på Dughult 1629.

Mantalslängden från 1671, med Dughult överst i listan. Det har alltid (eller sedan tidigt 1600-tal) varit två brukningsenheter. 1671 var Per Olsson bonde på den ena och Jöns Börjesson bonde på den andra. Bildkälla: Riksarkivet.

De här tidigaste generationerna har inte jag själv forskat om utan de uppgifterna kommer från Ullareds hembygdsförenings bok om folket i socknen. Den bygger på många andra arkivhandlingar än kyrkböckerna, bland annat skattelängder och domböcker. Själv har jag fullt sjå med att försöka reda ut de trassliga släktförhållandena genom kyrkböckerna.

Tillägg efter publicering:

Min ana är ju Olof Svenssson född 1726. Hans styvfar var Anders Svensson född 1714 och som varit gift med Olofs mor Anna Börjesdotter född 1701. Anna hade ju dött och styvfadern var omgift med Maria Svensdotter född 1722. Anders och Maria fick tre barn efter flytten till Dughult, födda 1759-1762, som alltså egentligen var samma generation som Olof född 1726. Anders dog redan 1763 och Maria gifte sedan om sig 1764 men fick inga barn i det nya äktenskapet. Gården Dughult gick däremot vidare till Anders och Marias dotter Karin. Hennes efterlevande brukade sedan gården i flera generationer fram till 1856.

Gården gick i arv eller byttes inom familjen under 200 år ungefär, ändå var släktleden brutna några gånger pga makar som dött och efterlevandes omgifte. Den som lämnade gården 1856 hade ingen släktanknytning till Olof Persson från 1629 trots att gården stannat inom familjen. Det här var nog inte ovanligt.