Rötterbloggen
Rötterbloggen

Tillfälligt avbrott

Egentligen skulle det inte bli något blogginlägg den här lördagen för jag är mitt upp i vår flytt. På måndag kommer flyttbilen och tills dess måste allt vara klart, allt som ska sorteras och packas och som inte får glömmas bort. Så jag har ett tillfälligt avbrott i släktforskandet just nu.

flytt1

Som släktforskare är man ju en samlare, jag samlar på information och människor i mitt släktträd. Men jag samlar också på saker. Alldeles för många, det har jag verkligen blivit varse nu när allt så småningom ska bäras ut ur huset. Hur har vi kunnat bära in så här mycket? I drygt tio år har vi bott i samma hus och både mina och makens föräldrar har gått bort under de här åren, och även andra släktingar som lämnat släktklenoder efter sig.

Jag tror att vi kommer att ha över hundra flyttkartonger när allt är packat. Är det rimligt? Är det inte vanvett att ha så mycket? Vad ska vi med allt till?

På måndag går i alla fall färden till vår nya bostad i Västerås. Det kommer att bli bra, vi ser fram emot att flytta dit och jag ska genast gå med i Västerås släktforskarförening.

Men det är naturligtvis kluvet också. Vi lämnar bakom oss fantastiska grannar som betyder så mycket för oss, och det är en sorg att lämna Helgerum. Att påstå något annat vore lögn. I grannhuset bodde makens farfar och farmor och där föddes hans far 1914. Här har vi känt oss hemma under alla år och lärt känna en bygd som blivit oss kär. Så är det.

flytt2
I det här huset har vi bott sedan 2009. Just nu är det som finast här, med försommargrönska. Snart blir vi stadsbor i Västerås, ett annat liv.

Men nu är det dags att bryta upp. Efter flytten kommer jag betydligt närmare mina barnbarn, vilket jag glädjer mig särskilt åt. Och jag ska nog snart vara igång med släktforskandet igen men också med utforskandet av en ny hembygd.

Fortsätt läs mer
  372 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Christina Weigel
Välkommen till Arosiana - Västerås Släktforskarklubb!
lördag, 15 juni 2019 08:44
Eva Johansson
Christina: Tack! Jag hör av mig om medlemskap när jag är inflyttad.
lördag, 15 juni 2019 13:35
372 Träffar
2 Kommentarer

Min amerikanska släkting

Min farmors bröder Karl och John emigrerade till Amerika 1909 respektive 1911. De hette Kristoffersson när de lämnade Sverige men i USA tog de sig namnet Oteen, efter Karl som också hette Otto. Båda gifte sig i USA. Karl två gånger men han fick inga barn där. John gifte sig en gång (möjligen två gånger) och fick en son på 1940-talet. Bröderna bodde på var sin kust i det stora landet. Ungefär så mycket visste vi i släkten här hemma i Sverige.

2015 tog jag reda på vad som hänt med de två emigranterna. Det finns mycket att berätta om dem (det har jag delvis också gjort här i bloggen).

På olika vägar lyckades jag hitta Johns barnbarn, tre syskon som alla är några få år yngre än jag. Vi är alltså tremänningar. Deras far var min fars kusin. Ganska nära släkt, eller hur?

Äldst i syskonskaran var Linda. Efter några trevande försök fick vi en fin kontakt och bytte släkthistoria med varandra. Hon fick veta mycket om sin släkt här hemma i Sverige och jag fick veta vad som hänt med John och hans amerikanska familj. Hon växte upp hos sina farföräldrar och hade mycket att berätta. Linda var intresserad av sin svenska släkt och ville gärna komma till Sverige så småningom för att se varifrån hennes farfar kom. Visserligen bara lösa planer men vem vet vad som kan ske i framtiden?

Det var under våren 2015 vi hade som mest kontakt och sedan mer sporadiskt. Hon har fem barn och ägnade mycket tid åt sina barnbarn. I måndags fick jag veta att hon avlidit. En galopperande cancer tog hennes liv.

IMG 7220
John Oteen blev fruktodlare i Florida. Jag vet inte säkert vem av de båda männen som är John, men kvinnan är hans hustru och pojken är hans son. Förmodligen är det den magrare mannen som är min fars morbror, för alla i den släkten är magra.

Trots att vi aldrig träffats och inte haft någon djupare personlig kontakt känns det ändå svårt att ta in. En avlägsen släkting långt där borta i Kentucky, men en så viktig länk i den stora släktkedja vi ingår i. Jag är djupt tacksam för att vi fick kontakt och för allt hon berättade för mig. Jag har kunnat föra det vidare till övriga släkten, framför allt till min pappa och de av hans syskon som jag hann berätta för innan de gick bort, de som kom ihåg släkthistorierna om sin mammas två bröder som emigrerade. När mina barnbarn blir stora kommer de att få läsa om sina ganska avlägsna släktingar i USA. Så förs släkthistorien vidare.

Fortsätt läs mer
  470 Träffar
  0 Kommentarer
470 Träffar
0 Kommentarer

Verktygen från förr

Snart flyttar vi och de senaste veckorna har varit intensiva med förberedelser. Inte bara att packa utan framför allt att sortera. Sortera bort. I många år har vi bott på samma ställe, i ett stort gammalt hus på landet. Nu bär det av till en stadslägenhet och givetvis med mindre plats. Ingen trädgård, ingen källare, inga skjul där allt kan samlas.

Döstädning kan man nog säga. Det är ju ett modernt begrepp. För med i tanken är inte bara flytten utan också att rensa bort en massa grejer som barnen ska slippa ta hand om den dagen vi är borta.

Under flyttbestyren har maken också tagit sig an sin fars stora gamla verktygslåda. Den har stått orörd under alla år här, sparad för att gås igenom en dag. Den dagen har inte kommit. Inte förrän nu när vi måste.

verktyg

I verktygslådan finns massor av gamla verktyg från första halvan av 1900-talet. Flera gamla hammare. Borrsväng. Moraknivar och hyvlar. Bra grejer i fint skick men totalt omoderna. Idag är det väl specialverktyg som gäller. Kanske kommer en del från svärfars äldre bröder och från makens farfar, en gång rättare på gården där vi nu bor.

Min svärfar, död sedan många år, är inte mina barns farfar och det finns ingen annan efterlevande till honom än maken. Och något museum ska vi inte ha. Vi sparar många gamla släktreliker men inte alla dessa, bara ett urval.

Men inte kan man väl kasta fina gamla verktyg? Nej, det kan man inte. Tack vare en snäll granne som tar hand om dem får de vara kvar här på gården, som de från början kommer ifrån, och kanske bli till både nytta och glädje ändå. Det känns bra.

Fortsätt läs mer
  586 Träffar
  0 Kommentarer
586 Träffar
0 Kommentarer

På besök i ett gammalt bondelandskap

Östantorp och Stora Bråbo är två gamla byar i Kristdala socken i Kalmar län. Här, och i flera byar i trakten, har odlingslandskapet bevarats sedan gamla tider och vi kan se hur det såg ut när våra förfäder levde. Området kallas Bråbygden och består av 16 byar och gårdar, flera av dem har funnits sedan medeltiden.

byn
Östantorps by. © Eva Johansson.

StB1
Stora Bråbo by. © Eva Johansson.

Bråbygden är inget friluftsmueseum eller besöksmål, som en del andra oskiftade byar, utan här bor folk kvar. Några är bönder, andra jobbar i stan. Stan, det är Oskarshamn.

Byarna Östantorp och Stora Bråbo ligger på ömse sidor om landsvägen och vid vägskälet mellan dem ligger en servering med övernattningsmöjligheter. Därför går det att åka dit och få sig något till livs och även stanna till nästa dag och se sig omkring. I närheten finns flera vandringsleder.

Bråbygdens Intresseförening.

Länsstyrelsen om Bråbygden.

Vi är ett gäng släktforskare från Tjust Släktforskarförening som träffas två gånger om året, vår och höst, för att diskutera våra släktberättelser som vi håller på att skriva. Vårens utflykt gjorde vi här om dagen till Bråbygden. Morgonens regnskur drog snabbt vidare och när vi kom fram hade vi strålande solsken. Som gjort för att se sig om i denna underbart vackra bygd. Sedan blev det lunch och fika vid vägskälet.

Vi fick se en rest av det gamla Sverige, så som det såg ut på 1800-talet, eller åtminstone så som det sett ut sedan man börjat rödfärga hus. De två byarna Östantorp och Stora Bråbo ser vid första anblicken inte ut att vara skiftade. Husen ligger tätt i bykärnan, intill hägnade beteshagar och ängar. Och för Östantorp verkar det stämma, där finns bara en storskifteskarta från 1796 i Lantmäteriets historiska kartor, ingen laga skifteskarta. Vid storskiftet skiftades bara marken, inte byggnaderna. I Stora Bråbo genomfördes laga skiftet 1914–1922 och då flyttades inte hus och tomter.

fiber
Det är inte bara en gammal by utan här lever folk som vanligt idag. Snart får de fiber med bredband. © Eva Johansson.

hamlade
I en hage var flera av träden hamlade, jag tror att det är askar. © Eva Johansson.

kor
Det är härligt att se kor i landskapet, vilket inte är så vanligt längre. I byn finns en bonde kvar, som har omkring 100 kor på flera olika beten. Det är köttdjur. Djurhållning har dominerat över spannmålsodling i Bråbygden. © Eva Johansson.

Mest strosade vi genom bygatan i Östantorp. Gård efter gård och däremellan enskilda bostadshus. Kanske är ett av de mindre husen ett gammalt soldattorp. Östantorp var ett rusthåll på 1/2 mantal förmedlat från ett helt. Det innebär att det från början varit ett helt mantal men att avkastningen minskat så att skattekraften minskat. Mantal är ju ett mått på skattekraften.

Den äldsta bevarade husförhörslängden för Kristdala är från 1785. Då fanns det fyra familjer i Östantorp. Alla var bönder. Kanske var de släkt långt tillbaka i tiden men namnen antyder inte det. 1867 var det sju bonderfamiljer i byn men nu fanns det också skräddare, murare, skomakare och några arbetarfamiljer.

Den senaste digitaliserade församlingeboken är från 1929–1945. Då hade byn fyra bondefamiljer som alla ägde 1/8 mantal vardera. Här fanns också många som bodde i lägenheter, alltså hus som bara var bostad (som äldre tiders backstugor). De hette Linderum, Fredsborg, Högalid, Marielund, Högadal, Kejsarkullen, Lustigkulle, Aspekullen, Aspelund, Lindhem, Trädgårdsmåla, Lindhult, Lindesborg, Oskarsborg, Vägby och Lundebacka. Visst är det vackra namn! I dessa bodde snickare, smed, sömmerska, skomakare, mjölnare, lantbrevbärare, småskollärarinna och flera andra yrkesutövare. Byn hade två handlare och en far och son som var skräddare.

Fredsborg
Huset Fredsborg. © Eva Johansson.

Ett av huset hette, och heter fortfarande, Fredsborg. Enligt en skylt på huset byggdes det 1895. Troligen byggdes det av skräddaren Karl Johan Fabian Löfgren, född 1867. Han hade gift sig 1892 med Tilia Helena Konstantina Karlsson och de bodde hemma hos hans far skräddaren Karl Johan Löf som blivit änkling 1873. Stället hette då Knutinge och bytte namn till Fredsborg någon gång strax efter sekelskiftet. Karl Johan Löf var kvar hos sonen så länge han levde, till 1905. Då hade sonen fått sex barn och tre till föddes fram till 1913.

soldattorp
Det här kan ha varit soldattorp. © Eva Johansson.

stenar
Så mycket sten det finns i Småland! Vilket slit att anlägga alla dessa gärdsgårdar! © Eva Johansson.

sten
Ser du den stående flata stenen som lutar en aning åt höger? Den står i grindhålet till Högedal och enligt min jordbrukskunnige släktforskningskollega var stenen till för att få hästen att gå rakt fram och inte börja sväga för tidigt till vänster ut på vägen, så att inte kärran fastnade vid grinden. © Eva Johansson.

storskifte 1796
Storskifteskartan för Östantorp från 1796. Lantmäteriets historiska kartor.

StB2
Fägatan är kvar i Stora Bråbo by. Här kom djuren hem från betet i skogen. © Eva Johansson.

vi
Mina släktforksarvänner Ann Persson (med hund), Ingegerd Hammarquist, Gun-Britt Tjäder, Hasse Wilensjö och Margareta Roupe Wester på besök i Bråbygden. De hittade en mjölkpall att provsitta, som i gamla tider. Själv stod jag bakom kameran. © Eva Johansson.

Fortsätt läs mer
  989 Träffar
  0 Kommentarer
989 Träffar
0 Kommentarer

Skiljobrev och klagoskrifter i domkapitlens arkiv

Idag ska ni få tips om handlingar från domkapitlens arkiv. I domkapitlet behandlades och beslutades om en mängd olika ärenden. Fram till 1936 skulle till exempel en skilsmässa godkännas av domkapitlet för att bli slutgiltig.

Domkapitlet är en del av den kyrkliga stiftsorganisationen och sköter förvaltningen av stiftet. För släktforskare är det kanske främst beslut om skilsmässor som är intressant från handlingarna i domkapitlens arkiv. Dessa beslut kallades skiljobrev och vid en skilsmässa står det nästan alltid antecknat i husförhörslängden att skilsmässan skett "enligt skiljobrev" och så ett datum. Då finns de i stiftets arkiv. Protokoll från domkapitlens arkiv har digitaliserats av Rikdsrkivet. Jag har inte undersökt om alla stiftens arkiv har digitaliserats, men förmodligen är det så.

Skiljobrev krävdes också för att bryta en trolovning, som var ett juridiskt bindande äktenskapslöfte förr i tiden. En titt i några arkivvolymer från mitten av 1800-talet i Linköpings stift visar att det verkar vara betydligt fler skiljobrev som gäller trolovning än äktenskap. I flera nämns att skiljobrev utfärdas först efter intyg om att ingen hävd skett, det vill säga inget sexuellt umgänge. Saknades sådant intyg blev det inget skiljobrev.

Även om det rent juridiskt inte var någon egentlig skillnad på trolovning och äktenskap var det nog betydligt fler som ansåg att det var lättare att bryta en trolovning efter en kortare tid än att bryta upp från ett äktenskap om kanske flera år gått.

I en del skilsmässofall anges skälen till att skiljobrev ska beviljas. I de flesta fall handlar det om att endera parten "egenvilligt" övergett den andre. Det var ett av få godtagbara skäl till att över huvud taget få skilsmässa, utöver otrohet, och i många fall var makarna överens. Men för att det skulle godkännas som skäl gällde det att hålla sig undan en längre tid.

1domkapitel Hjorted1858
Den 14 juni 1858 beslutade domkapitlet i Linköping att utfärda skiljobrev för arbetaren Nils Peter Persson och hans hustru Greta Lisa Hägg från Dahlehorva under Blankaholm i Hjorteds socken. Men först hade Tjust häradsrätt gett sitt utslag. Husförhörslängderna berättar att Greta Lisa dömts 1855 för horsbrott och "fosters läggande å lönn". Bildkälla: Riksarkivet, Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/102 (1856-1859), bildid: C0074272_00563

Även skrivelser om oenighet mellan makar kan förekomma och klagoskrifter från församlingsbor som inte är nöjda med sin kyrkoherdes beslut. Ett exempel från Hallingeberg handlar om rusthållaren Sven Johan Johansson och hans hustru Johanna Löfgren som varit kallade till kyrkorådet och varnats för oenighet i äktenskapet. Nu har de förklarat att "de ej längre kan fortsätta sammanleva i anseende till den tvedräkt och bitterhet som råder dem emellan". Beslutet från domkapitlet blev att de skulle betänka sig ännu en tid innan skilsmässa kunde komma på tal.

Ett annat exempel är drängen Adam Wallentin Andersson i Skrickerum i Tryserums församling som klagar på prästens beslut att inte låta lysa för honom och pigan Anna Maria Gillman. Hon var styvdotter till brudgummens bror Gustaf Andersson. Som skäl anförde Adam Wallentin att det inte fanns något annat släktskap mellan dem än att hon var dotter till hans syskonbarn. Domkapitlet konstaterade att släktskap i detta led inte utgjorde något äktenskapshinder så de beslutade att ålägga prästen att utfärda lysning.

2domkapitlet Skrickerum
Drängen Adam Wallentin Andersson i Skrickerum klagade på att församlingsprästen i Tryserum inte ville låta honom ta ut lysning med dottern till ett syskonbarn. Domkapitlet behandlade ärendet den 1 maj 1847 och Adam Wallentin fick rätt. Bildkälla: Riksarkivet, Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/99 (1847-1850), bildid: C0074269_00011

Andra ärenden handlar om tillsättningar av tjänster, utdelningar av stipendier till gossar som vill studera och allt möjligt som rör församlingarnas och stiftens verksamhet.

Domkapitlets protokoll från Linköping har digitaliserats och finns tillgängliga på Riksarkivets hemsida. Sök på "Linköpings stift domkapitel" i Nationella Arkivdatabasen (NAD) och välj "enbart digitaliserat material" så hittar du det. I det digitaliserade arkivet finns protokoll från 1600-talet och framåt.

3domkapitel 1600
Det äldsta bevarade protokollet i arkivet för Linköpings stifts domkapitel är från april år 1600. Här verkar det handla om en Peder Nilsson i Söderby. Bildkälla: Riksarkivet, Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/1 (1600-1632), bildid: C0074171_00027.

Detta har tidigare publicerats i vår lokala släktforskartidning Wåra Rötter, medlemstidning för Tjust Släktforskarförening.

Fortsätt läs mer
  601 Träffar
  0 Kommentarer
601 Träffar
0 Kommentarer

Dödboken berättar om bondeupproret

Den 15 juni 1811 samlades en skara bönder, torpare, drängar och andra och gjorde uppror mot överheten. Det skedde kring Klågerup i Skåne och kallas Klågerupskravallerna. Omkring 30 av upprorsmännen sköts till döds av den inkallade militären. Åtta av de dödade kom från Hyby församling.

Det här hade jag inte känt till om jag inte för ett tag sedan råkat ha anledning att släktforska i Hyby åt en kund. När jag letade i dödboken efter en helt annan person råkade jag se vad prästen i Hyby skrivit 1811:

Hyby2
"Den 15 juni om morgonen blefvo nedanskrefne personer dödskjutne vid Klågerup i ett uppror, som en förvillad allmoge anstält i afsigt att hindra uppsättande af en, af Riksens ständer bevilljad och af Konungen anbefald, förstärkningsarmee, hvilket uppror ej kunde dämpas ge-". Bildkälla: Arkiv Digital.

Hyby3
"-nom alfvarsamma föreställningar, utan genom krigsfolkets åtgärd blefvo de olyckligt förvillade och från flera socknar samlade återförda till ärkänsla af sina medborgerliga pligter. Öfver hela Malmöhus Län var detta uppror allmänt bland folkhopen, hvilket på flera ställen genom krigsmakten blef dämpat. Alt är nu åter stilla och lungt och en alfvarsam undersökning förehafves till utrönande af upphofsmännen hör till. En särskilt berättelse härom skall af församlingens pastor uppsättas och som vid kyrkan kan förvaras." Sedan följer en uppräkning av de dödade: frälseåbon Nils Larsson från Winningetorp, 52 år gammal, drängen Jöns Månsson från Vinninge, 30 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

Hyby4
Övriga dödade från Hyby var skomakaregesällen Lars Fagerberg, drängen Håkan Bengtsson, husmannen Lars Sörensson, husmannen Ola Jönsson, mjölnaren och rusthållaren Otto Nilsson och husmannen Jakob Hansson. Prästen avslutar med följande ord: "Alla dessa personer blefvo enligt Konungens höga befallningshafvandes order afsides begrafvne utom Otto Nilsson som genom undersökning ???.." Bildkälla: Arkiv Digital.

I kyrkböckerna kan man hitta det mesta och mer därtill. Det här är alltså en samtida skildring av vad som hände för över 200 år sedan i Skåne. När jag läser det så får jag känslan av att prästen nästan ställde sig på de upproriskas sida, eftersom han kallar dem "olyckligt förvillade".

Wikipedia läser jag om Klågerupskravallerna. Det var böndernas protest mot enskiftet och splittringen av de gamla byarna men framför allt mot utskrivningen till lantvärnet och landshövdingens vägran att träffa dem och diskutera detta.

Tack vare dödboken i Hyby lärde jag mig lite mer om den svenska historien.

Fortsätt läs mer
  886 Träffar
  0 Kommentarer
886 Träffar
0 Kommentarer

DNA-föreläsning med Peter Sjölund

Förra helgen var Peter Sjölund hos oss i Västervik och höll föreläsning om DNA-test. Har du varit på en sådan föreläsning så vet du hur entausiastisk han är och att han verkligen kan förmedla sina kunskaper till oss som inte vet lika mycket.

Omkring 70 personer kom till DNA-föreläsningen. Ungefär hälften, 36 personer, topsade sig och registrerade sina test hos FamilytreeDNA. "Det är Smålandsrekord, om vi inte räknar med topsningarna i Växjö" berättade Peter Sjölund när testen räknats. Så snart kan nog de som har rötter i nordöstra Småland räkna med nya träffar i sina matchningslistor. Dessutom visade handuppräckning att 20-25 i publiken redan tagit test.

Tack för din föreläsning, Peter!

1
Peter Sjölund in action!

2
Det gäller att göra rätt med testet.

3
Kön var lång för att registrera sitt test. 36 testade sig efter föreläsningen.

Själv gjorde jag mitt test 2014. Först mtDNA och ett år senare utökade jag till Family Finder. mtDNA-testet gav mig information om mitt ursprung och min haplogrupp på mödernet, som är H1b. Min äldsta ana på moderlinjen hette Ingeborg Andersdotter och föddes 1651, kanske i Ullareds socken. Där levde hon som vuxen och förde sina gener vidare till mig genom sin dotter Börta Nilsdotter som föddes 1683. Och så vidare. Mellan henne och mig är det nio generationer.

När jag först gjort FF-testet fick jag runt 800 träffar. Jättemånga, tyckte jag, och fattade inte hur jag skulle kunna reda ut alla dem. Och det kan man ju inte. Många har så lite gemensamt DNA med mig så vi kan vara släkt långt innan kyrkböckerna fanns. Men en del nära träffar har det också blivit, bl a några tremänningar och några USA-släktingar. En av tremänningarna har jag träffat. Nu är jag uppe i 2832 träffar men bara drygt tio är utredda och åtta är kopplade till mitt släktträd. För ett par nära träffar har det inte gått att fastslå något samband så jag tror att det är någon i våra släkter som hoppat över skaklarna för hundra år sedan eller mer.

Tre av mina fyra bröder har också tagit DNA-test och vi kan konstatera att vi är helsyskon. Vi har ganska lika träffar, men inte helt och det är väl som det ska vara. Mina bröder har haplogrupp IM-253, den vanligaste i Skandinavien har jag för mig.

Intressant är det och om jag hade tid skulle jag kunna ägna hela dagarna åt att studera mitt DNA-resultat. Men då skulle väl inget annat bli gjort.

Fortsätt läs mer
  1007 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Jan Erik Hallström
Tack för den glimten, Eva. Som vanligt informativt, kul att läsa och med schyssta bilder! / DiJanneh ... Läs mer
söndag, 05 Maj 2019 01:18
Eva Johansson
Tack!
söndag, 05 Maj 2019 17:05
Magnus Sälgö
Trevlig blogpost. Vi får följa upp hur statistiken för uppklarade brott i Västervik påverkas ;-)
måndag, 06 Maj 2019 12:44
1007 Träffar
6 Kommentarer

Hälften av barnen dog

gravsten barn Gallared

Den här gravstenen vittnar om ett par föräldrars gränslösa sorg över sina döda barn för länge sedan. De båda bröderna kom aldrig att träffas för de dog som ganska nyfödda. Sedan dog deras lillasyster. Så en syster till, och en bror.

"Minnet öfver tvenne kära bröder". När jag såg gravstenen första gången tänkte jag att det måste ha varit älskade och efterlängtade barn. Den här familjen var ju på inget sätt unik, tusentals barn dog innan de blev vuxna om vi går några generationer bakåt i historien. Men barn fick nog sällan sådana här gravstenar, de las ofta i någon vuxens grav.

Stenen står vid Gällareds kyrka i Halland. De båda bröderna var Thore och Johannes Emanuel Bengtsson. Föräldrarna hette Bengt Nilsson och Pernilla Torsdotter och familjen bodde på en gård i Yttra Berg.

Familjens historia är förfärligt sorglig, som så många andras. Thore och Johannes Emanuel var föräldrarnas första barn, födda 1836 och 1837. Thore dog två månader gammal och Johannes Emanuel fem veckor gammal. 1838 föddes systern Johanna och dog efter drygt fem månader. Eftersom en syster nämns på gravstenen är den nog rest 1839 eller 1840. 1840 föddes Nils Petter. Han blev Bengts och Pernillas första barn som överlevde till vuxen ålder. Sedan föddes Inger Kerstin 1842 och dog efter en månad. Johanna föddes 1842 och överlevde. Tilda och Sofia föddes 1845 och 1848. De blev vuxna och gifte sig vid ett gemensamt dubbelbröllop 1870. Det blev Sofia och hennes make Carl Aron Carlsson som tog över gården.

Lillebror Sven Carl föddes 1850 och dog efter drygt en månad. Sist kom Albertina 1852 och även hon överlevde.

Av makarnas totalt tio barn dog alltså hälften. Nils Petter, som var den äldste överlevande, blev heller inte gammal. Han dog i lunginflammation när han nyss fyllt 28 år. Då hade hans far dött i samma sjukdom året innan. Det blev döttrarna som förde släkten vidare.

Att mista hälften av sina barn, eller mer, det har jag sett även i andra familjer i kyrkböckerna. Och säkert har du som släktforskare också många gånger stannat upp inför alla dessa döda barn och känt dig gråtfärdig. Jag är oerhört tacksam över att vi nu lever i en tid där barn överlever. Mina egna barn, mina barnbarn och andras barn. De här barnen dog av det som kallades slag, som kanske var plötslig spädbarnsdöd, men också av kikhosta och bröstfeber (kanske var det lunginflammation?). Det går inte att sätta sig in i hur livet tedde sig för dessa föräldrar, när barn efter barn dog. Men gravstenen påminner oss om deras sorg, fast det är så länge sedan.

Även om jag har en hel del släkt i Gällared så ingår inte denna familj i min släkt.

Fortsätt läs mer
  1948 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Kent: Ja, kyrkan ligger ju alldeles intill vägen mot Ullared. Det finns fler intressanta äldre gravstenar sparade där. Våra kyrkog... Läs mer
måndag, 29 april 2019 11:27
Magnus Sälgö
Jag kopplar ihop platsen för gravstenarna med andra källor via Wikidata se exempel ... Läs mer
måndag, 06 Maj 2019 23:26
Eva Johansson
Spännande! Det här känner jag igen, jag tror att du skrivit om det i släktforskningsgruppen på Facebook.
tisdag, 07 Maj 2019 09:13
1948 Träffar
6 Kommentarer

Den noble ynglingen och borgardottern

UMFA54672 1268
Bild från Bohusläns Museum.

Nu är det påsk igen och jag önskar er en trevlig fortsättning på helgen! Det känns som det var alldeles nyss vi hade påsk förra året.

Jag hoppas ni inte bara sitter inne och släktforskar denne vårljumma påskhelg. Den inleddes med riktig försommarvärme, solsken och fika ute på långfredagen. Där jag bor, på en gård ute på landet, är ett säkert vårtecken att fåren kommit. Markägaren arrenderar ut bete till en fårägare och varje vår i april-maj kommer tackorna med sina lamm ut till oss och varje höst hämtas de hem igen. Årets tackor är förra årets lamm. De kom på långfredagen. Än så länge är de lite skygga men framåt eftersommaren brukar de komma fram och hälsa utan blygsel, när de lärt känna oss.

lamm
Tackorna med sina lamm. Egen bild.

Trots att det är en fin helg just nu så kan jag ändå inte lägga släktforskningen helt åt sidan. Just nu håller jag på med att försöka läsa vad det står i en arkivhandling från domkapitlet i Lund 1693:

domkapitlet
Bildkälla: Arkiv Digital.

Det här handlar om den unge mannen Gustaf Rudebeck, barnbarn till biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius. Den unge Gustaf var student i Lund och gjorde borgardottern Elsa Berg med barn, trots att hon var trolovad med en annan. Inlagorna i domkapitlets arkiv ska handla om att Gustaf som adlig yngling inte skulle behöva gifta sig under sitt stånd bara för att han gjorde mön med barn. Hur som helst så gifte de sig sedan. Deras dotter Regina Benedicta är anmoder till mina barn genom deras far.

Detta är en äktenskapshandling och det finns flera volymer sådana i domkapitlets arkiv och som digitaliserats av Arkiv Digital. Ett tips om du vill fördjupa din forskning.

De flesta volymer i domkapitlets arkiv är äktenskapshandlingar och domböcker i äktenskapsmål (troligen mest skilsmässomål) men det finns också många andra sorters handlingar som jag inte kikat på än. Jag skulle aldrig hittat dit om det inte vore för en diskussion på Anbytarforum. Dessutom tycker jag att det är svårt att tolka den här handstilen men försöker ändå läsa så mycket det går. Det gäller att knäcka koden.

Fortsätt läs mer
  785 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan S von Schinkel
Hej! Intressant, men det är svårt att läsa skrivstil. Jag tänker på alla yngre som inte lär sig detta, min yngste son begriper ing... Läs mer
lördag, 20 april 2019 11:07
Eva Johansson
Stefan: Ja, visst är det svårt ibland. Den här handstilen är bitvis väldigt svår att tyda för mig, en del går bra. Ja, det kan bli... Läs mer
lördag, 20 april 2019 13:17
785 Träffar
2 Kommentarer

Intyg som ID-handling

Prästerna skulle skriva intyg i de mest skiftande situationer. Intygen fungerade i många fall som dagens ID-kort och kallades länge för pass. Länsstyrelserna utfärdade respass och för att då ett sådant krävdes ett betyg från prästen i hemförsamlingen. Om du är medlem i Genealogiska Föreningen har du tillgång till en databas med respass.

Prästerna utfärdade tiggarpass åt de fattigaste på 1600- och 1700-talet. Passen gällde oftast det egna häradet, man ville inte få in tiggare som inte hörde hemma i trakten.

De flesta arbetade där de bodde men det fanns också vandringsarbetare som drog iväg långt på vandringar men inte flyttade utan återvände hem regelbundet. Då behövde de intyg som visade att de inte var kringstrykande folk. Sådana intyg behövdes till exempel för dalfolkets vandringar till herrarbetet i Stockholm, hallänningarnas vandringar till jordbruksarbetet i Skåne, knallarna från Västergötland och vandringarna till Bohuslän under sillfisket från angränsande län. Arbetsvandringarna tilltog under slutet av 1700-talet och ökade under 1800-talet. Över dessa prästbetyg fördes inga längder men de antecknades i husförhörslängden.

Om någon församlingsbo sökte statlig tjänst skulle prästen skriva ett frejdebetyg. Anledningen var att förhindra anställning av någon oliktänkande eller med bristfälliga kristendomskunskaper. Detta gällde efter 1735. Dessutom krävdes åldersbetyg, det gällde också för inträde vid universitet. Efter 1816 krävdes också åldersbetyg från prästen för de pojkar som sökte till läroverk. Prästbetyg krävdes också för att få vård på sjukhus eller för att ansöka om pension.

För brottslingar var prästen tvungen att skriva intyg med personuppgifter och frejd till häktningen. Hamnade man i fängelse skulle fängelseprästen skriva intyg om fången för att denne skulle kunna friges.

De vanligaste intygen var flyttbetygen, det papper som sockenbon skulle ha med sig och lämna in till prästen i inflyttningssocknen. Utöver namn och födelsedata skulle frejd och kristendomskunskap framgå, liksom om innehvaren var ledig till äktenskap. Flyttbetygen från vissa kyrkoarkiv har digitaliserats, både av Riksarkivet och Arkiv Digital. De har volymbeteckning H och du hittar dem under de vanliga kyrkböckerna i förteckningen.

flyttbetygAtlingbo
Flyttbetyg från 1792 i Atlingbo kyrkoarkiv på Gotland. Då skrevs hela betyget för hand, först en bit in på 1800-talet blev det vanligt med formulär. Till vänster är baksidan på ett flyttbetyg för Jacob Olofsson Högström, hans hustru och barnen Olof och Christina som flyttat till Atlingbo från Stenkumla den 9 juni 1792. Prästen i Stenkumla har fyllt på ett tidigare betyg från När skrivet i maj 1791. Flyttbetyget på höger sida gäller Greta Lisa Högström, född i När den 25 maj 1774 och som flyttat till Västerhejde, "mig veterligen är hon ock ännu oförlofvad.". Prästen har i båda fallen skrivit omdömen om deras goda frejd. Bildkälla: Atlingbo (I) HII:1 (1787-1831) Bild 60 (AID: v363115.b60, NAD: SE/ViLA/23013)

Flyttbetyg Hunnestad C0010823 00028 1
Flyttbetyg Hunnestad C0010823 00029
Flyttbetyg från 1854 och 1858, då tryckta formulär användes. Betyget gäller pigan Anna Brita Svensdotter i No 12 Hunnestad, född den 25 september 1827 i Lindbergs socken. Enligt betyget har hon bott i Varberg och Träslöv innan hon flyttar in i Hunnestad socken. Hon har tagit nattvarden, gått i kyrkan, är ärlig och ledig till äktenskap. På baksidan (den undre bilden) får vi veta att hon numera är gift med drängen Johannes Larsson på nr 4. Hunnestad. Bildkälla: Hunnestads kyrkoarkiv, Bilagor till flyttningslängderna, SE/LLA/13161/H II/5 (1858-1868), bildid: C0010823_00028, Riksarkivet.

 

Källor:

Gösta Lext: Studier i svensk folkbokföring 1600-1946, Göteborgs universitet 1984
Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, utgiven 1986

Fortsätt läs mer
  878 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars-Olof Rask
Tack för ett givande blogginlägg. Vad kan orsaken vara till att det saknas notering i HFL att en person inte längre är boende på g... Läs mer
lördag, 13 april 2019 14:34
Eva Johansson
Lars-Olof: Tack för din uppskattning! Det hände ju att folk rymde och vid husförhöret kanske någon i familjen uppgav att den sakna... Läs mer
lördag, 13 april 2019 14:46
878 Träffar
2 Kommentarer

De bytte gårdar

Det är här som min mormors och min morfars släkt går ihop. Härifrån är de släkt med varandra, genom två syskon. Gården heter Dughult och ligger i Ullareds socken i mellersta Halland, norr om shoppingmetropolen.

Dughult
Dughult i Ullareds socken, den gård där min släkt bodde på 1600- och 1700-talet. Boningshuset som syns längst bort är inte bebott längre, ett nytt ligger alldeles intill. Uthusbyggnaderna kanske är från 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Eget foto 2018.

De två syskonen hette Ragnhild Jonsdotter och Nils Jonsson. Nils föddes 1722 och Ragnhild 1728. Deras föräldrar hette Jon Olsson och Börta Nilsdotter. Mellan dem och mig är det sex generationer på morfars sida via Nils, och åtta generationer på mormors sida via Ragnhild.

I somras var jag ute på släktforskningssafari och letade upp gårdar och andra ställen där min släkt bott. Det var första gången jag såg Dughult, kanske kommer jag aldrig mer dit. Det är inte en gård man åker förbi på väg någon annanstans. Den ligger i änden av en liten grusväg. För att komma dit får man ta av tre gånger från allfarvägen mellan Ullared och Svenljunga.

Anförluster finns väl i de flesta släktträd. I mitt är det inte särskilt många, kanske förvånansvärt få, fast min släkt kommer från en ganska begränsad trakt. Det var mycket folk på gårdarna förr i tiden.

Trots att Nils var förstfödd och son blev det Ragnhild och hennes make som tog över gården. Det var ju annars vanligt att äldste sonen skulle ta vid efter föräldrarna. På den här tiden var det en kronogård så de var alltså arrendebönder. Först 1818 kunde gården friköpas.

Men Nils hade lämnat gården när han 1749 gifte sig med den 15 år äldre änkan Börta Olofsdotter i Flähult några kilometer längre söderut. Hennes förste make hette Torbjörn Hansson och han var också ganska mycket yngre än henne. Hon var född 1707 och han 1718. De hann få fyra barn innan han dog 1747, några dagar efter att han fyllt 29 år. Tre av de fyra barnen dog som småbarn. Bara den yngste, sonen Olof som föddes 1745, levde tills han blev vuxen. Börta drev gården vidare som änka ett par år tills hon gifte sig med Nils en av årets sista dagar 1749.

Nils och Börta fick en son 1750 men gossen dog en dryg vecka gammal Två år senare dog Börta i lungsot. Nils stannade i Flähult två år till, kanske tog han hand om sin styvson, men sålde sedan gården, som var ett skattehemman. I stället flyttade han till en annan granngård, Stora Ammås. Där gifte han sig med Annika Svensdotter 1757. Men det var inte hennes föräldrahem utan hon hade gift sig till gården och blivit änka där 1755 och hade då en tre år gammal son. Hon var åtta år yngre än Nils och de fick sju barn tillsammans. Deras yngste son Sven är min morfars farmors far.

Så kan det gå. Att gifta om sig om man förlorat en make i verksam ålder, det var mycket vanligt. Både man och hustru behövdes på en gård.

Nils syster Ragnhild, född 1728, hon gifte sig 1752 med den jämngamle Olof Svensson. Han kom från granngården Övre Hjärtared som var hans mors föräldrahem. Ragnhild och Olof tog över arrendet efter hennes och Nils far som blivit änkling året innan. Han bodde kvar på undantag några år innan han flyttade till Nils och bodde där sina sista år.

Ragnhild och Olof fick tre barn: Britta, Sven och Börje och alla levde tills de blev vuxna. Britta blev min mormors mormors mormors mor.

Man skulle kunna tro att min släkt från denna släktgren blev kvar på Dughult, men så är det inte. Ragnhild och Olof bytte gård 1759 med Olofs styvfar och hans nya hustru (som inte var Olofs mor) på Övre Hjärtared, Anders Svensson och Maria Svensdotter. Olofs mor hette Anna Börjesdotter och hon hade dött 1757. Hans far Sven Olofsson hade dött när Olof var 13 år. Gården Övre Hjärtared hade varit i Annas släkt sedan slutet av 1500-talet, kanske ännu längre tillbaka. I somras beökte jag även den gården och träffade en sjumänning som bor där idag. Mer om det en annan gång. Nu handlar det om Dughult.

Ragnhilds och Nils far Jon Olsson föddes 1701 på Dughult. Efter vad som kan beläggas var han minst fjärde generationen där. Jons far hette Olof Persson, vars far hette Per Olofsson, vars far hette Olof Persson. Jons farfars farfar Olof Persson var åbo på Dughult 1629.

1671
Mantalslängden från 1671, med Dughult överst i listan. Det har alltid (eller sedan tidigt 1600-tal) varit två brukningsenheter. 1671 var Per Olsson bonde på den ena och Jöns Börjesson bonde på den andra. Bildkälla: Riksarkivet.

De här tidigaste generationerna har inte jag själv forskat om utan de uppgifterna kommer från Ullareds hembygdsförenings bok om folket i socknen. Den bygger på många andra arkivhandlingar än kyrkböckerna, bland annat skattelängder och domböcker. Själv har jag fullt sjå med att försöka reda ut de trassliga släktförhållandena genom kyrkböckerna.

Dughult3

Tillägg efter publicering:

Min ana är ju Olof Svenssson född 1726. Hans styvfar var Anders Svensson född 1714 och som varit gift med Olofs mor Anna Börjesdotter född 1701. Anna hade ju dött och styvfadern var omgift med Maria Svensdotter född 1722. Anders och Maria fick tre barn efter flytten till Dughult, födda 1759-1762, som alltså egentligen var samma generation som Olof född 1726. Anders dog redan 1763 och Maria gifte sedan om sig 1764 men fick inga barn i det nya äktenskapet. Gården Dughult gick däremot vidare till Anders och Marias dotter Karin. Hennes efterlevande brukade sedan gården i flera generationer fram till 1856.

Gården gick i arv eller byttes inom familjen under 200 år ungefär, ändå var släktleden brutna några gånger pga makar som dött och efterlevandes omgifte. Den som lämnade gården 1856 hade ingen släktanknytning till Olof Persson från 1629 trots att gården stannat inom familjen. Det här var nog inte ovanligt.

 

Fortsätt läs mer
  1269 Träffar
  0 Kommentarer
1269 Träffar
0 Kommentarer

Den ovissa framtiden

I tisdags röstade EU-parlamentet om det nya upphovsrättsdirektivet och det blev ja, vilket innebär att det ska genomföras som lag i medlemsländerna inom ett par år. Syftet är att tvinga de stora aktörerna som t ex Facebook, Google och Youtube att sluta licensavtal med dem vars innehåll de delar och betala för detta. Man talar om filter som ska känna igen upphovsrättsskyddat material, om "länkskatt" (en avgift för länkning av upphovsrättsskyddat material) mm.

European Parliament Strasbourg Foto Diliff
EU-parlamentet. Bild från Wikipedia, foto: Diliff.

Det här direktivet har delat internetanvändarna i två stora grupper, de som är för och de som är emot. De som är för menar att det bara innebär att innehåll nu ska betalas för. De som är mot ser faran att internet i stort kommer att påverkas så mycket att det förändras i grunden. Själv hör jag till de senare men hoppas jag har fel.

Läs mer. Ännu mer.

Det är naturligtvis bra att upphovsrättskyddat innehåll får en starkare ställning. Men det som sagts är att det kan betyda att det inte längre blir möjligt att länka till sådant innehåll, och kanske inte till något innehåll alls för att vara på den säkra sidan. Då försvinner ju hela grejen med internet, om länkning inte kan ske längre. Detta är det mest extrema i den här debatten, men vi har inte sett än vad som kommer. Och flera av dem som röstade i EU verkar inte ha förstått vad de röstade om.

I media har det varit ganska tyst om detta före omröstningen, kanske för att mediebolagen är dem som tror sig gynnas av ett ja och verkar ha haft inflytelserika lobbyister. Inte minst inom musikbranschen.

Jag har funderat på vad det kan komma att innebära för oss som släktforskar.

När lagen införts, kommer jag då att kunna länka till en annan släktforskarblogg i ett blogginlägg här? Till en sida på Riksarkivet? Till en artikel i en digital tidning eller en film på Youtube? Kan jag länka till ett inlägg på Anbytarforum? Det har jag inget svar på än.

Väldigt många av oss som släktforskar använder Facebook för att dela med oss av våra resultat till andra släktforskare eller fråga om något. Vi använder Anbytarforum och länkar till olika källor. De flesta av oss googlar våra funna släktingars namn för att se om något släktträd redan finns och vilka andra som släktforskar på samma släkt. Vi söker så klart efter all möjlig släktforskningsrelaterad information.

Om kraven på Facebook, Google och andra plattformar blir så stora att det inte längre går att länka där, kommer vi att kunna använda dem då? Blir EU-länderna ett B-lag på internet?

De flesta av oss har nog emigranter i släkten, och därmed sökningar i amerikanska arkiv och kontakter med amerikanska släktingar. Kommer vi att kunna fortsätta med det? Kommer vi att släppas in där, vi från EU-länderna? Redan idag innebär GDPR att vi från EU-länderna inte kommer åt allt innehåll på nätet som vi gjorde tidigare, t ex tidningsartiklar på en del tidningar.

Eftersom samhället är så digitaliserat är vi idag beroende av internet. Vad skulle hända om internet förändras radikalt? Digitaliseringen har ju skett uppifrån, med krav på oss samhällsmedborgare att använda internet för t ex myndighetskontakter. Den klockan kan vi inte bara vrida tillbaka, även om det är lätt att säga "det var bättre förr". En återgång till tiden före digitaliseringen är knappast möjlig, det finns inte längre system för det. Det lär inte bli så att vi sitter och tittar på mikrofichekort igen om fem år, den tanken känns absurd..

Svenska Dagbladet hade 1996 en artikel där dåvarande kommunikationsministern Ines Uusman skulle ha sagt att internet "bara är en fluga", vilket inte stämmer. Men hon hade tankar åt det hållet när hon funderade över internet och det är oftast henne vi refererar till när vi raljerar över denna obetänksamhet. Även om hon då menade att internet kunde vara något övergående, så lär hon ha haft fel. Även om internet skulle förändras i grunden så småningom.

Ines Uuusman föddes i Rolfstorp, precis som min pappa och hans syskon. Hon var dotter till Thure Johansson, pojken som hittade Bockstensmannen 1936 på gården Bocksten, i samma by där min farmor och farfar hade sin gård Nyhem, byn Mute. Pappa och Thure var skolkamrater och pappa har berättat om det här. Nu är båda döda.

Det var Thures far Albert Edvard Johansson som kom från Mute by, precis som min farmor. Och Thures farfar Johan August Eriksson kom från grannsocknen Grimeton där han föddes 1835. Farmors båda föräldrar Olivia Mårtensdotter och Kristoffer Johansson var födda i Grimeton 1852 respektive 1850. Kristoffer, min pappas morfar, levde till 1947 och blev alltså 97 år gammal.

bockstensmannen
Bockstensmannen, bilder från Wikipedia. Till vänster, fotograf: Peter Lindberg. Till höger, foto av ett minnesmonument i Varberg, skulptör är Harry Kivijärvi. Foto: Tibaist.

OliviaKristoffer
Min farmors föräldrar Olivia Mårtensdotter och Kristoffer Johansson, båda födda i Grimetons socken. De gifte sig i Rolfstorp 1879 och bodde sedan där så länge de levde.

Som släktforskare kan jag ju inte låta bli att rota i detta. Kanske borde jag kolla om jag är släkt med Ines Uusman. Men hennes inställning till internet 1996 delar jag i alla fall inte.

Fortsätt läs mer
  1110 Träffar
  9 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Magnus Sälgö
Bra skrivet... Min tro är att framtiden är att koppla ihop saker på internet och säga att detta är samma som se https://vimeo.com/... Läs mer
lördag, 30 mars 2019 10:37
Eva Johansson
Tack för din kommentar, Magnus! Mycket intressant! Jag måste sätta mig in i detta lite mer.
lördag, 30 mars 2019 20:57
Lars-Olov Eriksson
Är det för enkelt att tänka sig att den som lagt sitt material öppet för länkning därmed har tillåtit länkning ? Många tidningar h... Läs mer
söndag, 31 mars 2019 19:45
1110 Träffar
9 Kommentarer

400 år gamla dokument

Är det Älvsborgs lösen som är föregångaren till den svenska kyrkobokföringen? Det menar historikern Håkan Strömberg när han i ett avsnitt av Vetenskapsradion Historia berättar om Göteborgs snart 400 år. Han och reportern Urban Björstadius går runt på den gamla fästningsruinen och vi får veta hur det gick till att Sverige kunde återköpa Älvsborgs fästning från danskarna för en miljon riksdaler i silver.

För att få fram pengarna inom 6 år togs en extraskatt ut från befolkningen, och det är den skatten som kallas Älvsborgs lösen. Första gången detta skedde var 1571. Drygt 40 år senare var det alltså dags igen.

Förra gången var priset bara 150 000 riksdaler silvermynt. Nu hade danskarna satt priset till en miljon, en summa de inte trodde att svenskarna skulle få ihop och att Danmark därmed skulle kunna behålla Älvsborg. Men folket beskattades och med ytterligare hjälp av lån och intäkter från kopparhandeln fick man ihop den här miljonen och kunde återfå den lilla korridoren ut i Västerhavet. Sedan dröjde det några decennier till innan hela västkusten var svensk.

Min egen släkt hittar jag alltså inte i längderna för Älvsborgs lösen, de var då danskar i Halland. Men svenskarna finns där. Genom att bokföra alla människor och vad de betalade till denna extraskatt fick svenska staten total koll på sina medborgare. Och upptäckte kanske då till vilken nytta detta var. Och så fick vi så småningom kyrkobokföringen där vi hittar våra gamla förfäder och förmödrar.

Båda skattelängderna, från 1571 och från 1613, har namn på folk men det verkar som om den senare längden har fler namn från gårdarna. Utan att ha studerat dessa skattelängder så fick jag det intrycket när jag lyssnade på radioprogrammet.

1613
Ett exempel från den senare Älvsborgs lösen från 1613 är detta som visar de skattebetalande i Gladhammars socken i Tjust härad i Småland, där jag bor. Bildkälla: Riksarkivet.

Listan ovan börjar med kyrkoherden som hette Zacharias Benedicti. Står det "Herr Zacharias"? Han verkar ha betalat 27 och 3/4 daler i skatt. Sedan kommer Håkan i Gladhammar och Jonn (tror jag) på samma gård. Det är lång ifrån allt jag kan läsa men en del: Håkan i Tjursbo, Elin i Torsfall, Hans (?) i Böljerum, Jonn i Hörtingerum, Jöns i Samsvik, Håkan i Långö med flera.

Tidigare har jag bloggat om den äldre Älvsborgs lösen.

 

 

 

Fortsätt läs mer
  849 Träffar
  0 Kommentarer
849 Träffar
0 Kommentarer

Skinnbracka och cujon

Skälm. Skräppeskit. Skarn. Cujon. Pocker. Mashund. Pennal. Bälghund. Lusepäls. Stubbakärring. Hönsetjuv. Fähynda. Äreskämmare. Skinnbracka. Hysslare. Prackare. Rumpoxe. Skitfåtsa. Täva.

Det där är skällsord yttrade någon gång på 1600-talet. De finns återgivna i samtida domböcker, därför känner vi till dem fast orden fallit ur bruk sedan länge. Vill du vräka till någon kanske du skulle använda ordet lusepäls eller skräppeskit i stället för dagens idiot och tönt.

Men gör inte det. Det är bättre att vi håller sams och bemöter varandra med sakliga argument i diskussioner än tar till sådana här skällsord.

Invektiv, det är de fula orden och svärorden vi använder i vardagsspråket. Ja, inte jag, jag tillhör den lilla skaran i världen som lärt sig att inte använda svordomar. Tack vare min religiösa uppfostran sitter det i ryggmärgen att varken säga f-n eller j-ar. Ja, ni ser, jag kan inte ens skriva dem.

Förr använde man så klart också ord som fortfarande används som nedvärderande tilltal och svordomar, och de ska jag inte upprepa här. 1600-talets invektiv får ni dock stå ut med.

Bramer
Grälande soldater på 1600-talet. Målning av Leonard Bramer. Bildkälla: Nationalmuseum.

Att äldre tiders svordomar och skällsord finns i domböckerna beror på den tidens många förtalsmål. Det verkar som om minsta lilla beskyllning ledde till att man gick till tinget. Kanske var folk mer lättkränkta på den tiden än idag? Kan det vara möjligt? Hur som helst var det allvarligt att bli felaktigt anklagad för något nedsättande. Om en sådan anklagelse inte bemöttes och motbevisades i domstol blev man ärelös. Heder och ära var väldigt viktigt, det som kallas frejd i kyrkböckerna.

Blev du beskylld för att vara tjuv, ja då skulle den som sagt det bevisa att det stämde. Visade det sig vara en lögn då fick du äran tillbaka. I många fall hade beskyllningarna haglat åt båda håll och då hände det att parterna förlikades innan rätten gett sitt utslag. Tills nästa gång det var dags att gräla.

Den som fälldes i domstol fick i de flesta fall betala böter. Andra straff som utdömdes var att sitta i stocken, att stå framför församlingen i kyrkan i stället för att få sitta i kyrkbänken, förlust av någon förmån eller fängelse en tid.

Vill du läsa mer om sådant här rekommenderar jag syskonen och släktforskarna Anna och Andreas Karlssons böcker om livet i Halland på 1600-talet och språkvetaren Erik Falks avhandling "Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala" som finns publicerad av Uppsala universitet som pdf-fil på nätet.

(Texten är tidigare publicerad i Västerviks-Tidningen.)

Fortsätt läs mer
  646 Träffar
  0 Kommentarer
646 Träffar
0 Kommentarer

Släktträd i husförhörslängden

Varsågod! Ett helt släktträd från sent 1600-tal till 1800-talet. Det finns i Svinhults husförhörslängd AI:16, på ett av försättsbladen. Det visar släkten Hultgren i Svinhults socken men börjar med Hemming Persson i Norrhult i Vena socken, gift i slutet av 1694 med Ingrid Danielsdotter. Ja, det är bara att läsa innantill på sidan.

Hultgren Svinhult

Länk hos Riksarkivet: https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0018464_00014

Källhänvisning hos Arkiv Digital: Svinhult (E) AI:16 (1891-1895) Bild 14 (AID: v29366.b14, NAD: SE/VALA/00359)

Jag har nog aldrig sett något liknande i någon vanlig kyrkbok. Har du? Man kan fynda en hel del i kyrkböckerna, men ett helt släktträd?

Jag undrar vem som gjort det? Det borde väl vara prästen. Men ingick prästen Carl Manneberg i den här släkten? Längst ner finns tio syskon och jag tror att syskonens far var skollärare i Svinhult. Kanske var prästen och skolläraren släkt? Eller är det läraren själv som skrivit, om han också var klockare?

Som ni förstår har jag inte forskat på den här släkten alls, jag bara råkade se detta när jag sökte efter ett ortsregister i längden. Normalt använder jag Arkiv Digital och från denna tid finns ju registret för folk i Sverige 1860-1947, då man kan gå direkt till en sida och alltså lätt missar en sådan här skatt.

Det jag vet är att yngste sonen August Christian i den tiohövdade syskonskaran var fotograf och har lämnat efter sig många fantastiskt fina bilder från bygden.

Läs om August Christian Hultgren på Wikipedia.
Här finns en bild på honom. Scrolla ner en liten bit.
Här finns länkar till hans digitaliserade bilder.

Östergötlands Museum har publicerat flera av hans bilder på Digitaltmuseum, med Public Domain-licens. Här är några av dem: 

OM.E.014894
Fotografen själv "in action" 1951, så den här måste någon annan ha tagit. Han levde till 1961.

OM.H.001832
Klara Palm på farstubron till sitt hem Palmslund i Svinhult.

OM.H.000873
Katarina Bram utanför Svinhults fattighus Bona. 1912, vid tiden för fotograferingen var hon den äldsta kvinnan i församlingen. 

OM.H.001031
Potatisupptagning på Svinhults prästgård 1920.

OM.H.001828
Första motorcykeln i Svinhult var en Indian, på 1920-talet.

 

Fortsätt läs mer
  1650 Träffar
  8 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Irene Johansson
Oj, vad intressant! Tack för du delade med dig, Eva! Släktforskarhälsningar Irene Johansson Borås
lördag, 09 mars 2019 06:31
Eva Johansson
Irene: Tack själv! Så roligt att du läser och gillar detta. Visst är det intressant!
lördag, 09 mars 2019 12:33
Eva Wassén Eriksson
Hej Eva, Tack för alla klurigheter du delar på lördagarna! Otroligt viktiga tidsdokument som August Christian tagit. Klara Palm - ... Läs mer
lördag, 09 mars 2019 11:49
1650 Träffar
8 Kommentarer

De judiska invandrarnas historia förklaras

I Stockholm finns två gamla judiska kyrkogårdar. Den ena heter Aronsberg, den andra heter Kronoberg. Båda ligger på Kungsholmen. I vinter har en bok publicerats som berättar om dessa. Men här finns väldigt mycket mer att läsa för den som har judisk härstamning. Vi får veta vilka som är begravda på de här två kyrkogårdarna och om de judiska familjer där medlemmar begravts här under de hundra år som gravplatserna använts.

Boken heter "Gravstenar berättar – Judiskt liv i Stockholm 1775–1875" och är utgiven av Stockholms Stadsmuseum. Den är en antologi med flera olika författare som var och en berättar sin del av den judiska bosättningens historia i Stockholm. Den börjar med ett avsnitt om bakgrunden till utformningen av judiska kyrkogårdar och om tillkomsten av just dessa gravplatser.

Aaron Isaac föddes i Brandenburg 1730 och kom till Stockholm i juni 1774. Han var den förste jude som tilläts bo i Sverige utan att tvingas avsäga sig sin tro. Senare samma år anlände hans bror Marcus Isaac. Aaron var sigillgravör, ett bristyrke i det dåtida Sverige. När han väl fått sitt bosättningstillstånd behövdes en judisk kyrkogård utses, så att den fanns redo när första dödsfallet i familjen skulle inträffa. Det blev en då avlägset belägen plats på Kungsholmen.

Aronsberg anlades 1776 och första begravningen skedde 1782. En schism inom den lilla judiska församlingen i Stockholm ledde till att gravplatsen Kronoberg kom till 1787. Gravstenarna har långa inskriptioner på hebreiska men dessa har övesatts i en skrift utgiven 1927. Den finns som pdf-fil här. Många av de senare gravstenarna har inte bara den dödes namn utan även dennes fars namn.

För släktforskare är boken intressant för den förklarar en hel del för den som upptäcker sig ha judisk släkt. Många judiska familjer övergick till den svenska kyrkan efter några generationer och på vägen kan kunskapen om det judiska ursprunget ha försvunnit. Då ger boken god vägledning för ökad förståelse. Dessutom berättas här om flera av de första judiska familjerna i Sverige. Släkterna Lamm, Levin, Meyer, Benedicks, Bonnier, Leja och Hirsch är några.

 boken
Boken om de judiska invandrarna. Här berättar bland andra om Abraham Josephson (1770–1825) och hans hustru Blomma Magnus (1769-1839). Abraham arbetade som hovmästare och ansvarade för mathållningen på officersskolan på Karlberg. Blomma fick efter makens död ta över verksamheten. Båda är begravda på Aronsberg.

En kortare version av den här texten är publicerad i tidningen Släkthistoriskt Forum nr 1 2019.

Fortsätt läs mer
  908 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars Åhnström
En annan intressant men betydligt äldre bok, som dock inte handlar om judisk bakgrund, men likväl om släkt är Ivar Lo Johansson... Läs mer
lördag, 02 mars 2019 18:08
Eva Johansson
Lars: Ja, även om den ska vara en roman så är den väl självbiografisk. Det finns många mer eller mindre självbiografiska och mycke... Läs mer
lördag, 02 mars 2019 21:04
908 Träffar
2 Kommentarer

Kvinnor till sjöss

Kvinnor har alltid arbetat, som bekant. För många har arbetet varit oavlönat och kanske bara taget för givet av omgivningen när arbetet skett i hushållet, med jorden och med djuren. Men på 1800-talet blev det allt vanligare för kvinnor att yrkesarbeta, i takt med en ökad industrialisering. Fler och fler yrken öppnades för kvinnor, liksom utbildningsvägar.

Kvinnor har arbetat till sjöss sedan långt tillbaka. Hur långt vet jag inte men här har vi ett bevis på kvinnors arbete ombord redan vid mitten av 1800-talet:

 1861

Ångskonaren Westervik fördes av kaptenen Jonas Fredrik Sandström. Den 30 mars 1861 mönstrade han en ny besättning med bland annat tre kvinnor. Bildkälla: Arkiv Digital, Sjömanshuset i Västervik (H) DIa:1 (1853-1870) Bild 920.

De tre kvinnorna ombord på ångbåten Westervik hette Johanna Maria Olsson, Johanna Andersson och Johanna Carlsson. Johanna var uppenbarligen ett populärt namn 1830-1840. De var 27, 20 och 28 år gamla och arbetade som restauratris, kokerska och uppasserska. Någon lön finns inte antecknad för två av dem, bara för Johanna Carlsson som fick 8 riksdaler per månad, vilket var mindre än hälften än vad någon av männen hade i lön. De var mönstrade ombord men inte inskrivna i sjömanshuset, som männen var. Först 1935 kunde kvinnor bli inskrivna i sjömanhus, därför är de mycket svårare att hitta i arkivhandlingarna. Man måste veta var man ska leta efter dem.

Kapten Sandström hade anställt kvinnor tidigare. 1860 mönstrades Maria Olsson, Johanna Pettersson och Maria Lovisa Andersson ombord på S/S Westervik. 1859 arbetade två kvinnor ombord och 1858 en uppasserska som hette Augusta Willringhaus, då 21 år gammal. Detta verkar vara det första året med kvinnor mönstrade ombord.

Med all säkerhet var ångbåten Westervik en passagerarbåt, kanske gick den mellan Stockholm och Västervik vid denna tid, eller kanske söderut i Östersjön.

SuM foto023521
Ombord på bogserbåten Stor-Erik arbetade en kvinna som kocka 1916, då den här bilden togs i Gävle hamn. Fotograf okänd, bild från Sundsvalls museums fotosamling.

Tillägg: Tidigare idag hade jag skrivit ett annat inlägg om ett ämne som jag från början inte alls förstod hur känsligt det var för andra släktforskare. Och inte ska man sprida missämja i världen så därför har jag tagit bort det och skrivit detta i stället. Det var ingenting som var viktigt för mig.

Fortsätt läs mer
  899 Träffar
  1 Kommentar
899 Träffar
1 Kommentar

Brandförsäkringar berättar om gården

I äldre brandförsäkringshandlingar beskrivs en gårds byggnader in i detalj. Det tror jag att många släktforskare är intresserade av. De äldre brandförsäkringshandlingarna finns digitaliserade, både i Riksarkivets digitala forskarsal på https://sok.riksarkivet.se/brandforsakringar och i Brandförsäkringsverkets arkiv på www.brandverket.se, som båda är fritt tillgängliga.

De äldre handlingarna är inte skrivna i formulär utan inleds med en längre sammanfattning som följs av en specifikation, ungefär som en bouppteckning. Nyare handlingar har en mer enhetlig struktur.

Vi tar ett exempel: Gården där jag bor. Den heter Helgerum Berggård och ligger i Västrums socken i Tjust härad i Småland. 1925 styckades gården av från godset Helgerum där Helgerums slott ingår. Helgerums slott fick fem hektar parkmark och Helgerums gård fick resten (jag vet inte hur mycket men det är fortfarande en stor skogsgård). Slottet såldes för sig och gården för sig. Gårdens nya ägare 1925 var Knut och Alma Nilsson som kom hit från Blekinge. Flera barnbarn och senare generationer finns kvar i trakten men gården såldes på 1970-talet, eller in på 1980-talet. Jag bodde inte här då.

Jag får 11 träffar när jag söker på Helgerum i Riksarkivets databas över brandförsäkringar. De äldsta är från 1877. De senaste är från 1927 och de är sex till antalet. Bland dessa finns en som gäller själva gården, en försäkring tagen av de då nya ägarna två år efter övertagandet. I denna ingår bland annat en försäkring av rättarebostaden Nygård, som då ingick i Helgerums gård men sedan dess styckats av. Där bodde min mans farfar och farmor Axel och Emilia Karlsson med sina barn. De flesta var vuxna och utflugna då men min mans far bodde hemma, han var född 1914. Min mans farfar var rättare på Helgerum.

Nygard
Nygård, Helgerums gamla rättarebostad. Eget foto.

Försäkringen inleds med en planskiss över gårdsbyggnaderna och en numrerad lista där det framgår om det finns eldstad eller inte i varje byggnad. Nog så viktigt för att bedöma brandrisken. Sedan följer en noggrann beskrivning, gjord efter en inspektion av värderingsmannen C J Liljedahl. Den visar att Nygård var byggt 1857, det hade då som nu en våning med vind och bestod av två bostadslägenheter, vilket vi hört talas om. Här får vi det bekräftat. De hade gemensam förstuga. Den ena lägenheten bestod av tambur, kök och två tapetserade rum. Den andra bestod av kök och ett rum. Dessutom fanns det kök och ett rum plus två garderober på vinden. Huset hade elektrisk belysning.

Helgerum brand1927
Inledningen av brandförsäkringshandlingen för Helgerum 1927, med planskiss och tillhörande lista. Nygård är huset nr 1 (i mitten till höger) och huset där jag bor ligger mittemot, på nedersidan om vägen. Mejeriet är det som ligger i slutet av avståndsstrecket från Nygård uppåt på sidan, med hönshuset intill. Bränneriet ligger närmast bron på vänster sida, på uppsidan av vägen. Bildkälla: Riksarkivet.

300 meter längre bort låg mejeriet, som faktiskt brann ner några år senare. Tur att det var försäkrat. Det var också ett envåningshus med vind, med kök, två lagerrum, mejerisal med elektrisk motor och något som kallas lågtrycksångpanna. Jag undrar hur den såg ut? Den stod på cementgolv och innertaket ovanför pannan var plåtbeklätt. Innanför pannan låg kylrummet. Norra gaveln hade en utbygd förstuga. Elektricitet fanns så klart.

mejerietHelgerum
En av få kända bilder, kanske den enda, på mejeriet (till höger) och hönshuset som låg bakom det. Fotot finns i hembygdsboken "Västrum – vår hembygd i ord och bild" från 1988. Där kan vi läsa att mejeriet brann 1928. Idag ligger det en sommarstuga på samma plats. Vilka som sitter på motorcyklarna och i sidovagnen är okänt, liksom fotografen.

I den här försäkringen ingår flera hus, bl a en fiskarstuga (som finns kvar) byggd 1872 och ett hus som beskrivs som tvättstuga och magasin, byggt 1827. Idag kallas det bränneriet, det ska ha använts som bränneri från början. Ytterligare ett antal byggnader finns beskrivna, hus som inte längre finns kvar, vilket ger en annan bild av gårdsmiljön än den man får idag.

Alla hus som ingick i just denna brandförsäkring värderades till 26 500 kr.

branneri
Huset som kallas bränneriet men som var tvättstuga och magasin 1927. Eget foto, en kall dag i januari. Man bor vackert i Helgerum.

Sådant här gillar jag. Jag kan ta med mig en utskrift av kartskissen och gå ut och se var alla hus legat. På en del ställen finns det rester kvar, på andra är allt borta eller nya hus har byggts.

Det här var ju en stor egendom med många byggnader att försäkra, bl a ingick en del mindre gårdar som då sålts till andra ägare. Så det gäller att titta på varje post i träfflistan och se att det är rätt byggnader du letar efter.

Alla typer av hus försäkrades inte. De flesta försäkringarna gällde offentliga byggnader, som kyrkor, skolor och andra kommunala fastigheter, bruk, industribyggnader, gods och större gårdar. Men även en del mindre gårdar och torp finns bland de gamla försäkringshandlingarna, framför allt från Holms socken men även en del andra socknar i Halland.

Omkring 60 000 fastighetsvärderingar finns i arkivet. Till många av dem finns sådana här planritningar och kartor, mest till de större gårdarna och bruken som ofta hade många byggnader utspridda på ägorna.

En längre artikel om brandförsäkringarna finns i Förbundets tidning Släkthistoriskt Forum nr 4, 2018.

Fortsätt läs mer
  1063 Träffar
  0 Kommentarer
1063 Träffar
0 Kommentarer

Vem skriver den första boken?

Vem blir den första i Sverige att skriva en bok om ett oväntat resultat av ett DNA-test? Är du kanske redan på gång att skriva en sådan bok? Eller finns det en redan som jag missat?

Nyligen läste jag boken "Inheritance" av den amerikanska författaren Dani Shapiro. I USA finns idag en rad böcker som handlar om att en person fått ett oväntat svar på sitt DNA-test och detta är en av dessa. Andra handlar om bortadopterade som hittat syskon och föräldrar. Dani Shapiro berättar att hennes DNA-test visade att hennes pappa inte är hennes biologiska far. 2017 läste jag ett par andra böcker på liknande tema. En handlar om en man som är hittebarn från 1960-talet och som lyckades hitta sin biologiska släkt. Den andra handlar om en man vars far är moderns älskare i ett utomäktenskapligt förhållande på 1950-talet. Läs mer om dessa böcker.

shapiro
Boken till vänster läste jag nyligen. De andra två kan du läsa om här.

Dani Shapiros far visade sig vara en spermadonator. Hon hade som ung fått veta av sin mamma att föräldrarna tagit hjälp av en läkare på ett sjukvårdsinstitut som arbetade med artificiell insemination (kanske är beteckningen något annat i Sverige?) eftersom modern hade svårt att bli gravid och hade haft missfall. På institutet fick de hjälp med inseminationen av makens sperma. Läkaren hade betecknat deras problem som "långsam sperma" ("slow sperm" skriver hon). Men för att öka sannolikheten blandades makens sperma med en donators mer snabba eller livskraftiga sperma. Utan att föräldrarna fick veta det. Dani Shapiro blev resultatet av den anonyme donatorns spemadonation.

I boken kan du läsa om hennes jakt på den anonyme donatorn, som hon hittade inom ett par dygn, och om hennes kontakt med honom. Jag blev överraskad av hur lätt det var, men det skedde med hjälp av en nära DNA-träffs släktträd.

I amerikansk media har DNA-test och resultaten av dessa fått mycket uppmärksamhet på senare tid. Personer som hittat sin biologiska far (i de flesta fall, ibland också mor) har varit med i pratshower och intervjuats i artiklar. Polisens arbete med att hitta mördare och andra grova brottslingar har ni redan läst om. DNA-företagen uppmärksammas, inte minst sedan polisen fått möjlighet att ladda upp DNA-profiler hos FamilytreeDNA utan att vi kunder informerats. Även svensk media har börjat intressera sig för släktforsknings-DNA.

Att ta del av andras historier är förstås intressant, och att läsa om den som hittar sin biologiska familj med hjälp av DNA-test kan vara mycket gripande. Sådana fall finns ju också dokumenterade i Sverige på senare tid. Så vem här i Sverige blir först med att skriva en bok om sin egen erfarenhet?

Det är uppenbart vilket trauma en sådan här upptäckt kan föra med sig, att den man trott vara ens pappa inte är biologisk far. Sådant har hänt förr, utan DNA-test, men idag kan överraskningen i många fall säkert vara större när det inte finns någon föraning. Livet förändras i grunden. Vad betyder det för ens identitet och självbild?

Har det gått lite för fort med DNA-testningen? Har vi förförts av det spännande med att hitta nya släktingar vi inte visste om, och möjligheterna att lösa gåtor med tidigare okända fäder? Jag har inget svar. Själv tog jag DNA-test 2015 och mina bröder har testat sig under 2017 och 2018. Vi är helsyskon. Hade någon av oss fått veta från DNA-testet att det finns en annan biologisk far inblandad hade världen ställts på ända, det är jag säker på. Det hade varit något helt otänkbart, så klart. Jag tänker en hel del på dem som råkat ut för detta.

Jag är väldigt glad för DNA-testet jag gjort, och tacksam att jag genom Peter Sjölund och Magnus Bäckmark fick upp ögonen för detta för några år sedan, eftersom jag fått kontakt med tremänningar och fyrmänningar och andra avlägsna släktingar jag inte tidigare kände till. Ett par har jag träffat, och troligen inte för sista gången. Så det berikar. Nu väller träffarna in och jag vet knappt hur jag ska hinna med alla som behöver kollas upp.

Men vad händer med DNA-tester nu? Vilka kan konsekvenserna bli av dagens möjligheter till DNA-test? Kommer färre att testa sig när det visat sig att släktens brottslingar kan identifieras? Förmodligne inte. Men kanske testföretagets bristfälliga kommunikation gör att presumtiva testare tvekar. Flera vittnar om det. För vad kan hända med databasen i framtiden? Kommer män att helt sluta ställa upp som spermadonatorer, eftersom de trots lovad anonymitet numera kan spåras? Och finns det någon som idag tror att det går att begå ett brott utan att bli spårad?

18,5 miljoner människor hade gjort DNA-test förra året, enligt Wikipedia. Gör man DNA-test tror jag att man måste räkna med att det egna DNA:et för alltid gör mig spårbar, inte minst i ett ökande övervakningssamhälle och genom släktingars DNA-tester. Det positiva är att jag hittar släktingar och de hittar mig.

Länkar:

På nätet finns hur mycket som helst att läsa om och titta på om DNA-tester. I USA handlar mycket om den etniska identiteten, inte bara släktforskning.

På engelska:

Artikel om DNA-genealogen CeCe Moores arbete åt polisen. (Technology Review)

Artikel om Catherine St Clair som DNA-testet visade att hennes pappa inte är hennes biologiska far. Hon startade sedan en sluten Facebookgrupp (och en förening, tror jag) för andra i samma situation. Den heter DNA NPE Friends, NPE står för “not parent expected.” (The Atlantic)
Ett tv-inslag om Catherine St Clair. Det finns många fler inslag på liknande tema på Youtube.

Artikel om en man som var spermadonator i sin ungdom och nu blivit varse att han har 24 biologiska barn som hittat honom tack vare DNA-test. Han umngås nu med flera av dem. (NBC News)

Författaren Dani Shapiros hemsida.

En artikel där journalisten skriver om svårigheter att få bort sitt DNA-resultat från testföretagen. (Bloomberg)

Ett tv-inslag i en pratshow där en kvinna som heter Sarah träffar sin biologiska pappa för första gången. Efter att hon hittat honom via DNA-test har de haft en del kontakt. (Youtube)

Krönika om svårigheter med DNA-test och funderingar kring integritet, testföretag och minoritetsfolks DNA, om marknadskrafter kontra vetenskapen. (The Guardian)

Artikel om forskning kring etnisk identitet och oväntade DNA-resultat. Även en del kritik mot testföretagen. (New York Times)

På svenska:

Inslaget hos Tv4 som de flesta av er nog redan sett, där Torsten Simander träffar sina nya halvsyskon.

Radiopragram om adopterade Maria som hittade sin bror och Sara som hittade sin mor i Iran. (Sveriges Radio)

Asynjaarts böcker med DNA-berättelser.

Detta är bara spridda länkar till sådant jag läst och sett när jag surfat runt på nätet om DNA-test. Vill du informera dig och få fakta så ska du läsa på SSGG:s hemsida.

Fortsätt läs mer
  823 Träffar
  7 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Tom Glans
Hej Eva, har faktiskt gått igenom precis det du skriver om och också skrivet en liten bok om det. Kontakta mig gärna på tomglans47... Läs mer
söndag, 10 februari 2019 09:22
Eva Johansson
Tom! Tack för informationen, det låter intressant. Jag hör av mig.
söndag, 10 februari 2019 14:29
Eva Johansson
Ja, det stämmer, precis som det står i artikeln jag länkar till. Men Catherine St Clair har valt en annan betydelse av den förkort... Läs mer
tisdag, 12 februari 2019 19:52
823 Träffar
7 Kommentarer

Tv för släktforskare

Här om dagen såg jag en film som heter "Railroad Ties". Den är gjord av Ancestry, givetvis som reklam för företaget men sevärd och amerikanskt känslosam.

Jag gillar upplägget. I filmen har man samlat sex personer som på olika sätt har historisk koppling till varandra men som inte vet om det i förväg. De är alla efterlevande till personer som hade samröre med varandra på 1800-talet. Det är ättlingar dels till slavar som flydde från sydstaterna med hjälp av den underjordiska järnvägen (som egentligen inte var någon järnväg), dels till personer som hjälpte och gömde slavarna på flykt, både organisatörer och en pastor i en kyrka som gjorde stora insatser.

Så här kan man väl göra i svensk tv också? Jag skulle gärna se ett svenskt program på samma tema. Alltså där man samlar efterlevande till personer som varit delaktiga i ett historisk skeende, berättar om den historiska bakgrunden och hur de inblandade är släkt med de historiska personerna mm. "Din farfars mormor var med och...". I programmet skulle platsen eller aktuella miljöer besökas.

Frågan är vilka historiska händelser som skulle vara intressanta? De som var aktiva i rösträttsrörelsen och bidrog till att vi fick en demokrati? De i Sverige som hjälpte norrmännen som flydde hit under andra världskriget? Kanske är det för tätt inpå vår egen tid. Eller de som bildade någon av de första frikyrkoförsamlingarna sedan konventikelplakatet tagits bort.

Det behöver ju inte bara vara något som hänt utan kan vara andra sammanhang. Kanske efterlevande till några familjer som bodde i ett visst torp, till några som arbetat på samma arbetsplats för 150 år sedan, till några indelta soldater i samma kompani, till barn som växt upp som fosterbarn och till fosterföräldrarna. Om nu barnen blev väl behandlade alltså. Det skulle ju inte vara konfliktsituationer, för konflikter kan sitta kvar, då kan det bli otrevligt i tv med. Utan där det finns en positiv gemenskap. T ex efterlevande till en präst eller skollärare som hjälpte en fattig pojke att studera och man samtidigt förklarar vilka livsvillkor som gällde förr.

Får se om något tv-bolag nappar på detta.

0412kexfabrikOrebro Runeberg
Hur var det att jobba på kexfabriken i Örebro vid förra sekelskiftet? Det kan man berätta för efterlevande till fabriksarbetarna. Bild från Projekt Runeberg.

TM ETB 849
Vad vet de efterlevande idag om förfäderna som engagerade sig i rösträttsrörelsen? Bild från Trelleborgs Museum.

torpet
Vilka har bott i det här torpet? Vad innebar det att vara torpare här i mitten av 1800-talet? Eget foto.

 

Fortsätt läs mer
  644 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan S von Schinkel
Det låter som en spännande idé. Det skulle finnas väldigt mycket att skriva om från vår historia. / Stefan
söndag, 03 februari 2019 12:27
Eva Johansson
Stefan, kul att du gillar min idé. Ja, visst finns det många historiska skeenden att ta upp.
söndag, 03 februari 2019 22:23
Eva Johansson
Janne! Ja, jag bjuder på den idén om det skulle bli verklighet. De många program som redan finns visar på ett stort ökande intres... Läs mer
torsdag, 07 februari 2019 11:31
644 Träffar
4 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
238 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
71 inlägg
Helena Nordbäck
67 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
10 inlägg

Annonser