Rötterbloggen
Rötterbloggen

Två släktböcker

Att släktforskare skriver böcker för att förmedla sina forskningsresultat vill jag på alla sätt uppmuntra. Då finns det kvar för kommande generationer, i motsats till en digital fil som kanske inte kan läsas av barnbarnen om 50 år.

Nyligen har jag läst två sådana böcker, som sinsemellan är mycket olika.

bokbild
Längst till höger visar ett uppslag i boken om Grufmanstorp.

Eva Martinsson: Alma – En kvinnohistoria (Blue Publishing, 2021)
Eva Martinsson berättar om Alma, född i början av 1900-talet. Hon kommer från en fattig familj i Dalsland och flyttar i ungdomen till Göteborg för att försörja sig. Det går bra, hon får arbete och hon träffar en ung man som hon gifter sig med och bildar familj. Livet rullar på i ett Sverige som utvecklas till en välfärdsstat. Berättelsen om Alma är också berättelsen om 1900-talets Sverige.

Alma blir vid mitten av 1900-talet farmor till Karin vars föräldrar inte kan ta hand om henne. Karin växer upp hos sin farmor och farfar. Vi får följa familjen även under Karins uppväxt, fram till 1970-talet. Eftersom jag är ungefär jämngammal med Karin är det mycket jag känner igen i detaljer och skildringar av världen kring henne.

Boken presenteras som en historisk roman men det är helt uppenbart att den bygger på författarens (eller någon annans) släktforskning. Så även om namn och vissa omständigheter i verkligheten förmodligen var annorlunda så är det en släkthistoria som berättas.

Det är ett mycket läsvärt förstlingsverk och jag tror att författaren har stor potential att utvecklas i sitt berättande. Hon har en fin förmåga att ge liv åt sina huvudpersoner och jag fängslas av berättelsen. Jag känner starkt med Alma, framför allt den unga kvinnan i sitt sökande efter ett bättre liv. Mitt råd inför nästa bok är att ta ett litet ytterligare steg från släktforskarens inbyggda vilja att redovisa alla detaljer och fördjupa person- och karaktärsskildringen. Eva Martinsson skriver levande och engagerat och med en uppenbar ambition att lyfta fram kvinnors historia, en ansats hon också lyckas med. Det bådar gott för kommande böcker.

Bengt Grufman: Grufmanstorp – Hemmanet, Människorna, Historien (Books on Demand, 2021)
Släktforskaren Bengt Grufman har skrivit en mer traditionell släktbok med en redogörelse för sin släkt i en släktgren, den gren som bär namnet Grufman och som bodde på Grufmanstorp i södra Dalarna. Torpet togs upp på 1500-talet på berget Väster Silvberg.

Historien börjar med Anders Finne som kom från Finland till Övre Starbo i Norrbärke socken i början av 1500-talet, men det var hans sonson Anders Jonsson som tog upp torpet som då kallades Grufriset. Det här var statlig mark men 1607 utfärdade dåvarande kungen Karl IX ett brev med löfte om att de som byggde sig torp här skulle få behålla det för evärderlig tid och kommande generationer. Det här kungalöftet är centralt för boken och den här släktens historia. Löftet hölls inte och en mycket segdragen rättstvist äm besittningsrätten avslutades inte förrän 2014. Då var släkten Grufman inte längre kvar på Grufmanstorp.

Bengt Grufman berättar inte bara om striden för att få behålla torpet utan också om de människor i släkten som bott där, i generation efter generation. Det är många detaljer och det är resultatet av en gedigen arkivforskning som författaren bjuder oss på. Ändå är det inte någon omfattande bok, bara 66 sidor. Men mycket intressant, framför allt för den med rötter i den här trakten eller med kopplingar till släkten Grufman. Ett par utsnitt ur släktträdets tidiga del finns men jag skulle gärna sett ett som ger kopplingen från Anders Finne till vår tid, eftersom det är många människor som nämns i texten. Och jag skulle gänra läst mer om de enskilda personerna.

Några generella råd till dig som skriver släktböcker
1. Låt någon annan läsa vad du skriver innan du låter trycka din bok. Korrekturläsning behövs alltid, men också för att se om det du skriver är begripligt och hänger ihop. Själv har du så mycket kunskaper om det du släktforskat om men en bok ska ju kunna läsas och förstås även av den som inte släktforskat.
2. Om du låter trycka boken själv och du inte har hjälp av en redaktör på ett bokförlag är det extra viktigt att du tar hjälp med korrekturläsningen. Det handlar inte bara om att rätta felstavning (sådant brukar markeras i ordbehandlingsprogram) utam också om grammatik, kommatering, tempus och andra skrivfel. Sådant som läsaren upplever som fel stör läsningen och tar fokus från innehållet. Som att t ex skriva "dom" när du menar "de" eller "dem", ha citattecken på fel ställen, om punkt saknas i slutet på meningar, eller andra skrivfel som kan vara svåra att upptäcka själv.
3. Har du bilder i din bok så låt någon som är kunnig på bildhantering att se över dem, framför allt kontrast och ljus. Bilder som ser bra ut på din dators skärm kan vara lågupplösta, oskarpa eller så mörka att de inte blir bra i tryck. Tryck på papper ställer högre krav på bilder än att visas digitalt. Tryck alltid en provbok först innan du trycker resten av upplagan, så ser du om bilder behöver justeras.
4. Om du gör layout till din bok själv så tänk över hur du ska få den enhetlig och tilltalande. Ett fåtal rubrikstorlekar är att rekommendera och skillnad på brödtext (den berättande texten) och bildtexter. Bild och text utgör en gemensam helhet.
5. Använder du andra källor än kyrkböcker, bouppteckningar och andra vanliga arkivhandlingar så gör gärna en källförteckning på slutet om du inte har källhänvisningar i texten. Källhänvisningar är detaljerade hänvisningar till rätt sida i en källa, men i en källförteckning kan du skriva vad volymen heter. T ex titel och författare för böcker du använt, volymbeteckning för arkivhandlingar som är mindre kända m m. Det är en bra hjälp för andra släktforskare utan att du behöver ha sida upp och sida ner med listor på källhänvisningar. Jag rekommenderar också att gärna skriva lite kort om mer ovanliga källor, t ex var de finns och vad de innehåller generellt. Då kan en annan släktforskare bättre förstå om det kan vara en intressant källa att söka i och få tips om var den kan hittas.

Fortsätt läs mer
  259 Träffar
  0 Kommentarer
259 Träffar
0 Kommentarer

Våra förmödrar

Bild Sjuntorp

Jenny Johansson och Ester Magnusson tvättade i ån en vårdag i början av 1920-talet. Jag tror att det är på våren, det ser ut som ett lätt snötäcke på marken och inga löv på träden. Det ser kallt ut. Och nog ser spången ut som om den skulle kunna brista när som helst. Kanske var det den hopsamlade lakanstvätten från vintern som de tog sig an den här dagen. Jag är i alla fall glad att jag slipper göra som de, och alla andra kvinnor på den tiden, och i stället bara trycker på knappen på min tvättmaskin.

Båda kvinnorna var födda 1898. Jenny (till vänster) kom från Lövås i Fors församling där hennes föräldrar Alfred Johansson och Charlotta Josefina Larsdotter hade en gård. Hennes far dog 1927 och ett par av hennes sex yngre syskon verkar då ha tagit över gården. Jenny gifte sig på midsommaren några månader efter sin fars död med Henry Fridolf Olsson och de blev också bönder, på en gård i Heden i Sankt Peders församling (Gamla Lödöse) och fick fem barn. Jenny levde till 1982 och bodde då fortfarande i Heden.

Ester kom från en arbetarfamilj i Tösslanda i Fuxerna församling. Både Ester och flera av de sex syskonen blev pappersbrukarbetare. 1925 gifte hon sig med Gustaf Evald Karlsson som också var fabriksarbetare. En dotter föddes i det korta äktenskapet. Ester dog 1934, enligft prästens notering av en tumör på njuren.

Fotografiet är taget i Sjuntorp i Fors församling och ingår i Skepplanda hembygdsförenings fotosamling. I bakgrunden ser vi Fritz Olsson, några år yngre än Jenny och Ester och kusin till Ester, deras mödrar var syskon. Det är nog han som kört tvätten ner till åkanten och nu väntar han på att få köra hem de tunga blöta lakanen. Men tvättade gjorde han uppenbarligen inte.

Varken Jenny, Ester eller Fritz ingår i min släkt men de kommer från samma trakter som min farfar, här i västra delen av Älvsborg län. Min ena svägerska är engagerad i hembygdsföreningen och hittade fotografiet. Det är jag glad för, eftersom det är en så fin bild. En bild av kvinnornas vardag, något vi ofta glömmer bort.

Att kvinnorna lätt försvinner i historiens dunkel, det har uppmärksammats en hel del på senare år. Även om de flesta kvinnor bara kallas hustru när hon var gift, eller dotter till sin far husbonden, så finns de i arkiven. Hur ska vi hitta informationen om deras liv så att vi kan berätta deras historia? Hjälp finns i den nya handboken Arkivism.

Varför använder vi ordet förfäder mycket oftare än ordet förmödrar? Anfäder oftare än anmödrar? Det är så lätt att säga förfäder när du egentligen menar både fäder och mödrar i tidigare generationer. Men det bär mig emot att kalla min farmors mormor för min förfader, för det var hon ju inte. Hon var min förmoder, min anmoder.

Ibland håller jag kurs för släktforskare som vill skriva sin släkthistoria, som inte bara vill dokumentera den i släktträd och ansedlar. Vi är många som vill berätta släktens historia. Då brukar jag påminna om att vi kan behöva leta efter kvinnornas historia, eftersom den inte är lika synlig. Många kvinnor hade egna arbeten och var yrkesverksamm men i kyrkböckerna kallas de ändå bara hustru eller dotter. Det är först in på 1900-talet som kvinnors yrken och arbete börjar synas i arkivhandlingarna. I stället kan vi behöva leta efter dem i andra handlingar än kyrkböckerna. Än har jag inte läst handboken Arkivism men hoppas den är en hjälp på vägen.

Hittar du inte uppgifter om dina förmödrar så skriv om kvinnornas livsvillkor, om myndighetsreglerna som gjorde gifta kvinnor omyndiga långt in på 1900-talet, om de olika arvsreglerna för söner och döttrar, om änkarnas möjligheter att ta över en död makes verksamhet. Med mera.

Bondens hustru var ju också bonde, även om de av tradition hade olika sysslor på gården. Att mjölka korna var förstås lika viktigt för försörjningen som att plöja åkern. Kvinnorna var delaktiga i ägandet av jorden, det framgår av äldre fastebrev. I praktiken hade det nog inte så stor betydelse eftersom det var mannen som disponerade sin hustrus tillgångar och hade all rätt att göra precis vad han ville med dem. Många gifta kvinnors arv har förslösats, det finns det historier om. Spåren av det kan ses i protokoll över omyndigförklaringar och i bouppteckningar.

Det finns så mycket att berätta om.

Fortsätt läs mer
  586 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Marianne Arvidsson
Hej Eva, tusen tack för din fina blogg om detta viktiga och mycket intressanta ämne. Jag har också tänkt mycket på vad mina förmöd... Läs mer
lördag, 08 Maj 2021 08:28
Eva Johansson
Marianne: Tack! Ja, så är det nog för många släktforskare.
lördag, 08 Maj 2021 10:33
Mats
Varför lyfts aldrig männen fram? Män som slet och for illa för familjens uppehälle? Som ibland fick sätta livet till i kampen för ... Läs mer
lördag, 08 Maj 2021 09:06
586 Träffar
6 Kommentarer

Jobba hemifrån och bo på jobbet

Vi är tillbaka där vi var förr. Vi lever som på 1800-talet. Bor på jobbet, fast idag är det mer att vi jobbar där vi bor.

Pandemin har inneburit att många människor numera jobbar hemifrån, framför allt de som jobbar på kontor och inte behöver befinna sig på en särskild plats för att jobba. Maken och jag, vi jobbar bara hemifrån nu. Maken har fixat en bra arbetsvrå i vårt stora kök och själv sitter jag i vardagsrummet. Det går bra, en dator kan man ha var som helst.

Det var ju så här det var förr. Folk bodde där de arbetade. Bönder har ju alltid bott på jobbet, på sina gårdar. Många konstnärer och konsthantverkare har ateljé hemmavid. Säkert finns det fler yrken och branscher där det förekommer även utan pandemi.

Den som blev dräng eller piga flyttade till arbetsgivaren, även om det var granngården. Reglerade arbetstider fanns som regel inte, man skulle finnas till hands när arbetsgivaren så krävde.

Gesällerna och lärlingarna bodde också hemma hos mäster tills de bildade egen familj. Sov kanske under arbetsbänken om det ville sig illa eller i en skrubb. Min pappa var dräng på en gård i början av 1940-talet och bodde i drängstugan, som var en del av gårdens ladugård. Pigkammaren, där min mamma bodde, låg inne i boningshuset.

drengstuga NMA.0035819
Jag har inte hittat någon bild på någon drängstuga i en ladugård men så här kunde också en drängstuga se ut, kombinerad med snickarbod och bastu. Från Bredsjön i Värmland. Bildkälla: Nordiska Museet.

Det kan finnas anledning att fundera lite över äldre tiders arbetsvillkor, denna arbetarnas egen högtidsdag första maj.

Tidigare har jag undersökt arbetsförhållanden vid Gunnebo bruk söder om Västervik. De som arbetade på bruket bodde i hus som ägdes av bruket. Vid 1800-talets mitt var expansionen stor och ett par hundra man anställdes. Flera bodde på vindarna till fabrikshusen, både på spikfabriken och tråddrageriet. Där sov ungkarlarna i sovsalar i trevåningssängar. 1863 började man bygga nya bostadshus, bland annat det som kom att kallas Kasern. Det revs 1963. Huset innehöll 44 rum för arbetarna på puddelverket och deras familjer.

arbetarebostederGunnebo
Arbetarbostäder i Gunnebo, bl a Kasern. Bilder från Helge Åkermans bok om bruket 1939.

Gunnebo
Gunnebo bruk 2014. Det gula huset till vänster är den gamla brukshandeln. Eget foto.

Bersbo JvmKCAC07626
Arbetarbostäder vid Bersbo bruk. Bildkälla: Järnvägsmuseet.

Vid många av de gamla bruken i Sverige finns fortfarande arbetarbostäder kvar. Eller snarare före detta arbetarbostäder, hus som nu gjorts om till moderna bostäder och blivit attraktiva sedan bruket lagts ner och blivit insustrimuseum eller något annat.

Att bo på vinden till fabrikshuset hade kanske känts som lyx för arbetarna hundra år tidigare. I boken "Vävarnas barn" berättar Per Anders Fogelström om fabriksarbetarna på Barnängens textilfabrik i mitten av 1700-talet, en av Stockholms då största arbetsplatser. En av huvudpersonerna (förfader till Lotten i Stad-serien) är en man som är anställd där. Han bor med både hustru och barn i vävsalen där han och hustrun arbetar. De har en egen säng i ett hörn av vävsalen men det är i stort sett allt. Barnen arbetar också på fabriken. Fler familjer bor på samma sätt i samma sal. De lever hela livet i vävsalen. Det var så det kunde vara.

BarnengenStockholmsStadsarkiv
En idyllisk bild av Bärnängens Väveri vid Hammarby sjö. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Lönen var minimal. Fabrikörerna, de båda bröderna Carl Gustaf och Hans Reinhold Apirie, ansåg att lönen skulle vara så låg som möjligt för då skulle arbetaren arbeta mer för att sträva efter att tjäna mer. Men bara precis så mycket att det räckte till livets nödtorft, och knappt det.

Även på Gunnebo bruk var lönerna låga. Helge Åkerman skrev en bok om bruket 1939, bl a att det rådde svåra förhållanden för de anställda under den första tiden (bruket startades 1764). 12-timmarsdag kunde man bara drömma om kring 1850 och 8-timmarsdag var en utopi. ”Avlöningen var låg, bostäderna dåliga och välfärdsanordningarna outvecklade.” Så såg det ut i arbetslivet vid den tiden. Arbeta, äta och sova sex dagar i veckan. Gå i kyrkan på den sjunde dagen.

0084.1
Det här var nog bostad för ogifta arbetare och låg i Söderfors. Det ser inte så roligt ut att bo där. Foto från boken "Arbetets söner" 1906 på Runeberg.org.

Fortsätt läs mer
  482 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Marie Andersson
Med så långa och krävande arbetsveckor var det inte konstigt om man somnade i kyrkbänken under söndagens gudstjänst.
lördag, 01 Maj 2021 18:01
Eva Johansson
Marie: Ja, det kan man verkligen förstå.
lördag, 01 Maj 2021 21:53
Chris (Kerstin) Bingefors
Min far, född 1916, berättade hur han fick bo i drängkammaren i stallet på 30-talet. Det var så kallt att vattnet i hinken frös på... Läs mer
söndag, 02 Maj 2021 13:41
482 Träffar
6 Kommentarer

Hanteras varsamt!

HjortedC1
Bildkälla: Arkiv Digital.

"Bläddra långsamt och försiktigt." Så har arkivarien i Vadstena skrivit utanpå den här gamla kyrkboken. Det är Hjorteds äldsta ministerialbok, som började föras 1633. Jag blir nästan lite rörd när jag läser detta. Egentligen är det ju fantastiskt att vi kan sitta hemma och läsa i en så gammal bok. Nästan 400 år. Jag är verkligen tacksam för den digitalisering som skett. Annars skulle ju vi som vill släktforska knappast kunna göra det. Boken skulle varit söndersliten för länge sedan.

Hjorted ligger i Tjust härad i nordöstra Småland, där jag bodde i 38 år. Så jag har släktforskat en del i socknarna där och sett att i flera finns det så här gamla kyrkböcker. Bland annat i Västrums socken där jag bodde, men på 1630-talet hörde det till Gladhammar vars äldsta ministerialbok är från 1633.

Jag vet förstås att det finns betydligt äldre arkivhandlingar bevarade, t o m medeltida brev från 1300- och 1400-talet. Men kyrkböckerna är ändå något annat. Det är böcker som prästerna använde i sitt vardagliga arbete och skrev i dagligdags. Även om de säkert hade en kladd och skrev in då och då så var det ett arbetsredskap, så som jag har min dator.

Ett postumt tack skickar jag till salige biskopen Johannes Rudbeckius i Västerås, mina barns förfader, som redan under sin verksamma tid på 1630-talet förespråkade att prästerna skulle föra bok över sockenbornas födelse, vigslar och död. Hans iver för detta ska vara orsaken till att det blev lag 1686.

Den här ministerialboken från Hjorted sträcker sig över hundra år, ända till 1739. Jag har sett att det förekommer i fler församlingsarkiv med så långa tidsperioder. Tänk att prästen mer än hundra år senare satt och skrev i samma bok. Om det nu inte var klockaren som skrev...

När den här boken började användas 1633 var det Magnus Petri Ostrogothus som var kyrkoherde i Hjorted. Om honom vet jag inte mycket mer än att han var född 1594 och blev kyrkoherde i Hjorted det här året 1633. Enligt församlingens Series Pastorum hade han varit krigspräst. 1641 flyttade han till Svanshals i Östergötland där han konserverade änkan efter sin företrädare, Anna Holm, och där blev han kvar i 28 år.

HjortedC1B
Det första han bokfört är den 2 januari 1633 då "en piga i Yxeryd" (numera Yxered) begravdes. Men det skrev han inte in i boken förrän i oktober samma år, så vitt jag förstår. Se bilden längre ner. Bildkälla: Arkiv Digital.

Den som avslutade den här boken var Jonas Svenonis Westerstrand. Han föddes 1673, några år efter att Magnus Petri Ostrogothus gått hädan. Jonas Svenonis Westerstrand var son till en skeppare i sjöfartsstaden Västervik. Den unge Jonas följde med sin bror, som också var skeppare, på resor till Portugal och England innan han prästvigdes 1706. 1710 tillträdde han som kyrkoherde i Hjorted och blev kontraktsprost 1719. Då hade han redan gift sig med rådmansdottern Agneta Machum från Halmstad.

Själv har jag inga präster i Hjorted i min släkt så uppgifterna om dem kommer från Håhls herdaminne för Linköpings stift och från församlingens Series Pastorum i volymen KI:1, som från början utgjorde en och samma bok tillsammans med C:1.

HjortedC1C
Hjorteds KI:1 är från 1633 och omfattar kyrkoräkenskaper och en del annat intressant. Den inleds med en Series Pastorum över församlingens präster, inledd på sidan 1. Här har senare tiders präster fyllt på med information om sig själva. På sidan 3 (högersidan) har Magnus Petri Ostrogothus skrivit att det är Hjorteds kyrkbok och lite annat. Det verkar som om han börjat använda boken den 27 oktober 1633. Jämför man handstilarna så verkar det inte vara kyrkoherden själv som fört in uppgifterna om födda och döda det här året, kanske bad han klockaren om hjälp med det, eller om han hade en pastorsadjunkt till hjälp i sin stora församling. Den här volymen och C:1 var från början en och samma bok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  622 Träffar
  0 Kommentarer
622 Träffar
0 Kommentarer

Myndig eller omyndig?

Förr i tiden kunde en person bli omyndigförklarad. Det var inte särskilt vanligt men heller inte extremt ovanligt och innebar att någon annan tog över ansvaret för ens ekonomi. Den som behövde hjälp kunde själv begära att bli omyndigförklarad men det kunde också ske med tvång. Det var domstolen som beslutade om omyndigförklaring. Den som blev omyndigförklarad fick inte ingå avtal, inte bestämma över sin egendom och inte heller rösta.

Det är inte alltid som prästen gjort en anteckning om omyndigförklaring i husförhörslängden. I stället kan det vara idé att söka i digitaliserade dagstidningar om du vill veta om en äldre släkting blivit omyndigförklarad. Beslut om omyndigförklaring publicerades bland andra legala nyheter i dagstidningarna, det kunde också annonseras om det. Under släktforskning för kunders räkning har jag hittat flera sådana fall, t ex storbönder som uppenbarligen inte klarat av sin ekonomi och blivit omyndigförklarade. Sök på namnet (och orten om namnet är vanligt).

tidningsklipp
Bilder från dagstidningar. Uppe till vänster: Norrbottensposten 1898-10-27. Uppe till höger: Borås Tidning 1903-08-14. Nere till vänster: Hessleholms Tidning 1900-08-24. Nere till höger: Öresundsposten 1893-07-03. Bildkälla: Kungliga Biblioteket.

Enligt 1734 års lag kunde omyndigförklaring ske om någon ansågs vansinnig, dvs hade någon form av mentalsjukdom. Vad som skulla anses som sjukt var ju en bedömningsfråga och i många fall lär det ha legat alkoholmissbruk bakom. Fler lagar kom under 1800-talet där enskilda personers myndighet togs upp. 1976 las en motion i riksdagen med krav på automatisk omprövning efter två år. 1989 försvann omyndigförklaring helt.

De allra flesta i min generation känner nog till den omyndigförklarade fröken på Huseby. Det är nog det mest kända fallet i Sverige och som fick väldigt mycket uppmärksamhet under en lång följd av år. Läs på Wikipedia om Husebyaffären.

En enda gång har jag besökt Huseby, på väg hem från en begravning i Skåne sommaren 2015. Det är mycket vackert där med sin lummiga bruksmiljö. Och Florence Stephens kan man inte låta bli att tänka på där, hon är så intimt förknippad med Huseby. Läs mer på Husebys egen hemsida.

Lyssna också på Sveriges Radios dokumentär i två delar om Florence Stephens. Det gjorde jag igår när jag promenerade till och från tandläkaren på morgonen. Det var så intressant så då tänkte jag inte på någon tandvärk.

Huseby2015
Huseby. Eget foto 2015.

Huseby2015B
Huseby. Eget foto 2015.

M 5253 37
Huseby bruk 1929. Bildkälla: Kulturparken Småland/Smålands Museum. Konstnär: Waldemar Bernhard. Bildlicens: CC_BY. Publicerad i Digitaltmuseum.

Fortsätt läs mer
  815 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Hans-Peter
Tack för en intressant artikel. Huseby känner jag väl till, min familj och jag Bode i början på -80 talet i Ljungby och kunde i vå... Läs mer
måndag, 19 april 2021 09:42
Eva Johansson
Hans-Peter: Ja, det är skamligt hur det gick till. En mycket välkänd historia, jag minns det från när jag var ung också.
måndag, 19 april 2021 12:02
815 Träffar
2 Kommentarer

Vem var kär i prästdottern?

Ibland kan en stöta på både det ena och det andra i kyrböckerna. Präster som både kladdat och kanske spillt av nattvardsvinet över boken, eller t o m smakat av det så att pennan gått sina egna vägar över bladet. Men här är det någon gjort det där alldeles extra:

grimeton1732
Grimetons ministerialbok CI:2. Födelse den 11 oktober 1732 Anders Bartholdsson. Bildkälla: Arkiv Digital.

Anders Bartholdsson var son till kyrkoherden i Grimetons församling, Bartold Andreas Friis, och hans hustru Christina Bruun (även stavat Bruhn). Jag tror inte det är fadern som gjort den röda markeringen utan jag tror att det är gossen själv som varit framme långt senare och kanske velat visa sin betydelse. Gossen Andreas blev nämligen själv så småningom kyrkoherde i Grimeton 1775 (enligt herdaminnet), efter att först ha varit komminister. Han efterträdde inte sin far, det var en annan präst emellan. Fast i födelseboken har han lagt till "Blef Pastor härstädes 1776". Så han hade ju tillgång till kyrkboken, som alltså fått en personlig touch här. Att det är han som gjort det själv är min egen slutsats, men jag vet inte.

I Älmeboda husförhörslängd från 1755-1760 ser det ut så här:

elmeboda1755
Bildkälla: Arkiv Digital.

Mina barn har mycket släkt i Älmeboda genom sin farmor så där har jag släktforskat en hel del. Att det står Stina med väldigt stora bokstäver längst ner, det såg jag en gång när jag bläddrade i längden och letade efter annat.

Det här är komministerfamiljen i Älmeboda. Stinas far var som ni ser Herr Comminister Odenius, född 1697 och med förnamnet Teodor. Hustrun, alltså Stinas mor, var Annika Ryman. Stina var född 1740 och 17 år när komministerfamiljen kom till Älmeboda 1757. Men vem har skrivit detta? Kan Stina själv ha varit sin far behjälplig med renskrivningen i längden och då framhävt sig själv? Så där som ungdomar kan klottra. Eller är det en ung och förälskad pastorsadjunkt som skrivit? Men någon pastorsadjunkt hittar jag inte i husförhörslängden. Eller var det klockaren som skrev?

Klockaren var en äldre man som hette Zachris Nilsson och var född 1682. Han hade en hemmavarande son som hette Carl, född 1728. Och visst måste det ha varit denne Carl som hjälpte kyrkoherden med bokföringen. För Stina gifte sig sedan med Carl Zachrisson på Klockaregården. Förhoppningsvis var hon lika kär i honom och jag hoppas att de fick ett lyckligt liv tillsammans.

 

 

Fortsätt läs mer
  1240 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Trevlig läsning och troliga slutsatser. Tänk vad man kan hitta i kyrkböckerna.
lördag, 10 april 2021 16:45
Eva Johansson
Ulla: Tack! Ja, visst är det så. Det finns så mycket att stanna upp vid och fundera på.
lördag, 10 april 2021 18:07
Ida Nolke
Kul! Bilden från Grimeton kände jag genast igen :-) Det är nog den enda kyrkoboken jag har sett någon vara framme med rödpennan. ... Läs mer
måndag, 12 april 2021 11:40
1240 Träffar
6 Kommentarer

Påskens hemskheter

I min värld är påsken inte någon särskilt viktig helg, förknippad med tydliga traditioner. Snarare en långledig helg, ett avbrott från arbetet under den långa våren. Lite extra god mat på bordet och sött godis i skålen.

Jag växte upp med påskeldar på påskafton, inte majbrasa på valborgsmässoafton. Påskeld förekom bara i de västra delarna av Sverige. Är det så fortfarande? Jag har inte varit hemma på västkusten någon påsk på väldigt många år.

Paskeld800
Så här brukade det vara på påskafton när jag växte upp. Den här bilden är på en påskeld i Göteborg 2005. Foto: Per Johansson/Wikipedia.

Påskelden tändes på påskaftonens eftermiddag, eller framåt kvällen. Folket i byn hade samlat ihop lite brännbart skräp, uttjänta julgranar, kvistar och annat från den vårstädade trädgården.

Wikipedia kan man ju lära sig allt möjligt och där läser jag att påskeldarna tändes för att skrämma bort påskkärringar på väg till Blåkulla. Så det var därför vi samlades på vårleriga åkrar, frös och blev sotiga.

I byn där jag växte upp var det på närmaste grannens stycke (stycke = halländska för en mindre åker) som påskbrasan samlades ihop. Tänker jag tillbaka på de påskeldarna så är det nog mest träskorna med lerkokor som fastnat och att det alltid var så kallt att vi höll oss nära elden för att värma oss, närmare än vad som var tillåtet. Pojkarna tände påsksmällare och vi flickor skulle förstås bli lite rädda för pangandet. Påsksmällarna ska ha samma bakgrund som påskelden, att skrämma bort häxor.

Allt det här är visst en kvarleva från 1600-talets häxhysteri. Det stora bullret. Över 300 personer, de flesta kvinnor, fick sätta livet till sedan de dömts för häxeri. Gamla traditioner som vi idag bara tycker är trevliga och mysiga att samlas kring, de kan ha ett nog så mörkt förflutet.

pask
Så här vill vi gärna se på påskkäringar. Lite skojande om att åka på kvastar till Blåkulla och utklädda barn som knackar på för att få lite godis. Men för 350 år sedan, då trodde till och med de lärda männen i domstolarna på att häxor och trolldom var verkligehet. Bildkälla: Digitaltmuseum, Public Domain.

I en bok om häxbränningarna på 1670-talet i Sverige läser jag att vid en rättegång i Stockholm vittnade dottern tiil en kvinna som anklagades för att vara en häxa, att hon förts till Blåkulla under påskhelgen och att påsken var en helg som förknippades med trolldom. Man trodde att onda makter var som mest akttiva mellan långfredagen och påsksöndagen.

Den som släktforskar kan nog inte undgå att ibland fundera över livsbetingelserna för de gamla släktingarna. Häxbränningarna på 1670-talet, det är ju faktiskt inte så förskräckligt länge sedan. I mitt släktträd har jag flera som levde då, och en del ännu tidigare. Att kunna bli anklagad för trolldom och häxeri, det var en realitet under en lång tid. Under den värsta hysterin gick det ju knappt ens att bevisa sin oskuld heller, för allt handlade ju bara om vad folk påstod. Det finns mycket som får mig att vara tacksam över att jag lever idag och inte förr i tiden.

Fortsätt läs mer
  579 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Jag tror att man har påskeldar även på andra ställen. Bodde i Falun några år i ungdomen och där hade de Påskeldar. När det gäller ... Läs mer
lördag, 03 april 2021 23:42
Ulla Comérus
Och jag glömde säga att det var påskafton som var den riktiga firardagen då vi klädde ut oss och levererade breven till vänner oc... Läs mer
lördag, 03 april 2021 23:44
Eva Johansson
Ulla: Tack för dina kommentarer! Det kan säkert vara så att påskeldar förekommit på andra håll i landet också, men när jag flytta... Läs mer
söndag, 04 april 2021 11:59
579 Träffar
3 Kommentarer

Äldre mödrar i kyrkböckerna

Är det rimligt att tro att en kvinna i 50-årsåldern fick barn på 1800-talet? Till åren komna mödrar var inte så ovanligt, men 50 år och däröver?

47 år vid sista förlossningen är alls inget ovanligt och 48 år har säkert en hel del av er stött på. Men det känns som att det går en gräns där någonstans. Precis som idag hade väl de flesta kvinnor då nått klimakteriet.

Min makes farmor fyllde 47 år några månader efter att hans far föddes 1914. Min svärfar Holger var deras sladdis och fem år yngre än sin yngste bror. Han hade tolv syskon, födda 1890-1909.

HolgerfamiljA
Min svärfar Holger Karlsson är den lille gossen till vänster om sin mor Emilia Karlsdotter och sin far Axel Karlsson, rättare på Helgerum för hundra år sedan. Båda föräldrarna var födda 1867 och Holger föddes 1914. Alla syskonen är inte med på bilden men längst till höger sitter Holgers mormor Anna Lisa Carlsdotter, född 1839. Fotografiet har alltid varit kolorerat. Privat foto.

De äldsta jag har i mitt eget släktträd är två kvinnor som fick barn när de var 45 år, en på 1700-talet och en på 1800-talet. I mina barns fars släkt har vi en kanske 48-årig mor. Om det nu stämmer. Hon hette Johanna Nilsdotter och bodde i Vindås i Älmeboda socken. Där dog hon i mars 1748 och uppges då vara 66 år gammal. Alltså född 1681 eller tidigt 1682. Hennes son Nils föddes den 30 november 1729 och skulle det stämma att hon var 66 år när hon dog var hon alltså 47 eller 48 år vid hans födelse. Inte alls omöjligt även om uppgiften inte är så tillförlitlig eftersom det inte finns någon födelsebok från 1681.

elmeboda mor
Änkan Johanna Nilsdotter i Vindås ska ha varit 66 år när hon dog 1748. Hennes yngste son Nils föddes 1729. Bildkälla: Arkiv Digital.

Men 50 år och däröver, det känns tveksamt. Då är det kanske prästen som slarvat med siffrorna eller något annat. Ett sådant fall råkade jag på för några år sedan när jag letade upp en familj i en husförhörslängd åt en bekant. Det var ett föräldrapar där båda två var ungefär 50 år äldre än familjens två barn. Det var en rörig och kladdig bok med många ändringar så felet uppdagades snart. När jag tittade i födelseböckerna för barnen då visade det sig att det lite yngre grannparet var deras föräldrar. Prästen hade helt enkelt skrivit in barnen under fel föräldrar, förmodligen för att det var trångt med platsen på boksidan. Så det gäller att kolla i födelseboken, så klart!

Här om dagen fick jag en fråga från en annan släktforskare som i sitt släktträd har en pojke som när han föds i mitten av 1800-talet i födelseboken har ett föräldrapar där kvinnan skulle vara 55 år vid födseln, om det skulle stämma. Men jag tror att det är fel. Pojken växer upp i en helt annan familj, med yngre föräldrar, och kallas inte fosterbarn där. Men i födelseboken är det äldre föräldraparet inskrivet plus grannar som faddrar. Ja, vad ska man tro? Var är felet? Men en 55-årig mor tror jag inte riktigt på.

I en roman jag läste för några år sedan, jag undrar om det inte var "Vägen till Bålberget" av Therese Söderlind, förekommer en familj på 1600-talet där en ung tonårsdotter gjorts gravid av sin egen far. För att dölja incesten hålls dottern inlåst tills barnet är fött och modern, alltså barnets mormor, tvingas ta på sig moderskapet som sitt eget. Förmodligen hölls hon också undan grannars blickar av fadern/maken. Det här är en roman, även om den bygger på verkligheten och de häxprocesser som hölls på 1670-talet. Men det är inte svårt att tänka sig att liknande fall mycket väl kan ha hänt i verkligheten, där incest dolts på detta sätt och då kan en lite väl gammal mor kanske figurera i kyrkboken.

Fortsätt läs mer
  1397 Träffar
  10 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Viktigt och intressant blogginlägg! Intressanta inlägg finns även i Anbytarforum, se till exempel: https://forum.rotter.se/index... Läs mer
lördag, 27 mars 2021 03:35
Stefan Simander
Och https://forum.rotter.se/index.php?topic=132869.0... Läs mer
lördag, 27 mars 2021 03:51
Eva Johansson
Stefan: Visst är det ett intressant ämne! Och frågan är vad man ska tro på.
lördag, 27 mars 2021 18:21
1397 Träffar
10 Kommentarer

Olausson, Johansson, Andersson eller Svensson

Det är inte så sällan som kunders syfte med att beställa en släktforskningsinsats är att hitta vem de har fått sitt efternamn ifrån. Ofta handlar det om mer ovanliga namn, som ofta visar sig vara gamla soldatnamn. Men också att få svar på frågan vem den förste Lars eller den förste Anders var i släktleden.

4gen pappa

Mannen näst längst till höger är Johan Olausson. Det är på grund av honom jag heter Johansson. Eller snarare på grund av hans föräldrars val av namn när han skulle döpas i mars 1847. För 174 år sedan. Föräldrarna Anna Catharina Petersdotter och Olaus Larsson (längst till höger) valde namnen Anders Johan till sin äldste son och Johan blev hans namn.

Namntraditionen var ju sådan förr att förste sonen skulle få farfars namn och andre sonen morfars, så han borde ha hetat Lars eftersom hans farfar hette Lars Larsson. Men både Anders och Johan är det ont om bland förfäderna, vi får gå tillbaka till hans mormors morfar för att hitta en Anders. Några Jon finns ett antal generationer bakåt. Så varför valet föll på namnen Anders Johan kan en ju fundera på.

Min farfar John (nästa längst till vänster på bilden ovan) gjorde som man gjorde i hans generation, tog sin fars patronymikon som efternamn, så det blev John Johansson. Ett par av pappas bröder gjorde likaledes och valde efternamnet Johnsson men min pappa Yngve (längst till vänster på bilden ovan) valde Johansson, så det blev mitt namn också. Hade farfar tagit sin fars efternamn Olausson hade det blivit mitt också. Eva Olausson, skulle det passat mig? Det klart det hade gjort.

För mig, och för många andra, är namnet en viktig del av identiteten.
Eva Johansson, det är jag. Jag tror att Johansson är Sveriges vanligaste efternamn. Men det är mitt. Hade jag bytt namn när jag gifte mig 1985 hade mitt efternamn blivit Andersson. Men Eva Andersson, det är ju inte jag. Det var aldrig aktuellt för mig att byta efternamn efter mer än 30 år med mitt namn Johansson.

Hade jag bytt till Andersson hade jag haft mitt efternamn efter min dåvarande svärfars farfars farfar, den ogifte drängen Anders Carlsson, född 1806 i Skallsjö socken. Mina barn, som båda heter Andersson, har sitt namn från denne man som föddes för mer än 200 år sedan.

Min förre svärfar hette Sven Andersson. Hans far hette Herman Andersson men Hermans far hette Wilhelm Svensson, så Herman borde haft efternamnet Svensson eller Wilhelmsson. Både Sven, Herman och Wilhelm var järnvägare. Wilhelm och hustrun Johanna Petersdotter tog med sig barnen och flyttade från Floda, där de då bodde, till järnvägsknuten Hallsberg 1898. Där var det många järnvägare som hette Svensson så efter en tid, när det nya seklet var ungt, bytte Wilhelm namn till sin fars patronymikon Andersson. och därefter blev det Andersson. Så berättas det i familjen.

Andersson
Svensson blev Andersson vid förra sekelskiftet. Bildkälla: Arkiv Digital.

 

Fortsätt läs mer
  894 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Visst är det intressant med namnen vi bär! Både efternamnen och inte minst förnamnen. Läser din krönika och tycker att det är så m... Läs mer
söndag, 21 mars 2021 17:58
Eva Johansson
Ann-Christin: Tack för din intressanta kommentar! Det är mycket man kan fundera på, både hur det blev som det blev och vad som lå... Läs mer
söndag, 21 mars 2021 18:18
894 Träffar
2 Kommentarer

Värsta fallet i Trollhättan

De senaste dagarna har min svägerska och jag släktforskat ihop och hittat några tidigare svårfunna generationer i min farfars släkt. Det är bland andra föräldrarna till en soldat och hans hustru i Hjärtums socken i Bohuslän. Men båda kom från byn Åker i Gärdhems socken i Älvsborgs län. Trots att det är olika län är detta ändå grannsocknar. Hjärtum och Gärdhem ligger på var sin sida om Göta älv. Idag ingår delar av Gärdhems och Hjärtums socknar i Trollhättans stad.

Åker är inte en by som alla andra. Det var på byns ägor som några av slussarna i Trollhättan byggdes under 1790- och första halvan av 1800-talet. Två kanaler med slussar byggdes vid Åker, dels en som stod klar år 1800, dels en som blev klar 1844 sedan den äldre blivit för liten. Min bror och svägerska har en bok om slussarnas och kanalens historia, med alla detaljer, så jag räknar med att det kan bli ett intressant kapitel i vår släktbok.

Vi har inte hittat några gårdskartor från Åker men på Krigsarkivet finns en karta som är odaterad men från tiden när slussarna och kanalen planerades:

slusskarta
Kartan är vriden ett kvarts varv. Titta på namnet vid Trollhätte ström: Helvetesfallen! På Wikipedia läser jag att fallet var 30 meter högt. Bildkälla: Krigsarkivet.

I byn Åker hade jag min farfars morfars fars föräldrar Gunnar Andersson och Karin Persdotter på en av gårdarna från 1740 till omkring 1794. På en annan av de fyra gårdarna i byn bodde farfars morfars mors föräldrar Olof Petersson och Kerstin Persdotter. Deras barn Nils och Ingerd blev ett par och gifte sig år 1800. Olof Petersson var född i Åker 1732. Båda familjerna lämnade Åker på 1790-talet, kanske på grund av det då pågeende kanal- och slussbygget.

Trollhettealbum Runeberg 0017
Kanske är det någon av gårdarna i Åker som är med på denna bild från 1846. Enligt bildtexten ska den vara från infarten till kanalen, vilket är vid Åker. Bildkälla. Projekt Runeberg.

Det var alltså under mina förfäders uppväxt som det här kanalbygget och slussbygget pågick. Det måste ju ha förändrat deras liv på flera sätt. Både påverkat vardagslivet och kanske blev de tvingade att ge upp markområden. På 1700-talet var det frälsegårdar i Åker, enligt mantalslängderna, och kanalbolaget måste ju ha tagit mark i anspråk även intill slussarna och kanalen.

Trollhättan fanns inte som stad på den tiden, det var byar och gårdar utmed Göta älv. Längre uppströms har jag mer släkt på 1700- och 1800-talen. Så här såg det ut i mitten av 1800-talet, på Generalstabskartan:

1847

1800 ars slussled under byggnad
Så här såg det ut 1798 när slussbygget var igång vid Åker. Bildkälla: Wikipedia.

Jag har varit vid slussarna en gång, kanske flera gånger, på Fallens Dag i Trollhättan och jag minns hur otäckt högt det är där vid slussen. Läs mer på Wikipedia.

Slussning Johnny
Dessa fyra bilder visar slussning i Trollhättan på 1970-talet, i de slussar som ligger strax söder om Åker och söder om de äldsta slussarna. Jag har fått bilderna av min bror. Foto: Johnny Johansson.

På Projekt Runeberg har jag hittat fyra gamla böcker om Trollhätte kanal. En från 1801, en från 1846, en från 1884 och en från 1902. Där ska jag läsa på lite mer. När jag googlar om Trollhätte kanal och slussar läser jag också om jordraset i Åkerström 1648. Först trodde jag att det var vid Åker, där släkten bodde, men det är lite längre nedströms. Men rasmassorna måste ju ha påverkat de flesta som hade sina gårdar vid älven en bra bit norrut och söderut. I artikeln på Wikipedia nämns Stubbered, dit en av mina familjer flyttade i slutet av 1700-talet.

Vad mycket man kan lära sig om vår historia när man släktforskar.

Fortsätt läs mer
  714 Träffar
  0 Kommentarer
714 Träffar
0 Kommentarer

Hur såg husen ut?

Hur såg det ut där förfäderna bodde? Var det mörkt och lågt i tak och inte så rent i hörnen? Eller var det högt i tak i stora salar med ljusa gardiner? Det får jag nog inte veta, annat än i undantagssfall. På några släktgårdar finns gamla boningshus kvar från 1800-talet, t o m från 1700-talet i något fall. Men på de flesta ställen är de gamla husen ersatta med nya eller så har torpstället övergetts och husen är borta.

Urshult
Mangårdsbyggnad på en gård i Urshults socken i Småland i mina barns fars släkt, troligen byggd omkring sekelskiftet 1800. Eget foto 2012.

Hus, eller snarare bostäder, har alltid fascinerat mig. Framför allt ritningar, under min uppväxt var jag ofta sysselsatt med att rita husritningar. Fantisera om hur jag en gång skulle bo när jag som vuxen själv skulle få bestämma. Men drömmarna blev aldrig verklighet, jag har aldrig byggt mig mitt drömhus. Det är fortfarande obyggt, men jag vet precis hur det ska vara.

På Hemnet är det alltid planritningen jag kollar på först. Men vill jag veta hur förfäderna kan ha bott får jag gå till litteraturen för att få en aning om det, om jag inte kan knacka på och be att få se mig omkring. Det har jag gjort flera gånger på senare år. På en gård i Ryssby i västra Småland behövde vi inte ens fråga, maken och jag, när vi ringde på hos ett ungt par för att berätta varför vi stannat utanför och fotograferat deras hus för några somrar sedan. 120 år tidigare var makens farmor piga på gården och i samma hus. När vi hade presenterat oss sa frun i huset "Kom in och se hur det ser ut nu! Mycket är ändrat men det finns några gamla kakelugnar kvar som nog fanns här på Emilias tid." Vilka underbara människor det finns! Om du som läser det här känner igen detta så än en gång ett varmt tack.

Vill du som släktforskar veta hur de hus kan ha sett ut som dina förfäder bott i så finns det böcker att hämta kunskap ur. Givetvis kan man också googla och kanske få träff på en hembygdsförening med dokumentation i ämnet.

En liten behändig bok som jag gillar är "Landskapshus – svensk byggtradition" av Karin Olsson-Leijon och Laila Reppen (2001) inköpt på loppis för en billig penning. Här presenteras de typiska boningshusen för varje landskap, ett på varje uppslag. Så här ser uppslaget för Halland ut, där jag kommer ifrån:

landskapshus

Detta kallas långloftsstuga. Det här är en hustyp jag känner igen från mitt barndoms Halland, t ex från hembygdsgården Larsagården i Vessigebro, en gammal hallandsgård som flyttats dit från Lustorp i Köinge socken. Men också från min mormors föräldrahem. Jag minns också ett liknande hus från byn där jag växte upp, ett äldre hus på en gammal gård. Tyvärr brann det huset ner på 1960-talet.

Den här boken handlar om 1800-talets hus på landsbygden. Boken avslutas med en orientering i olika gårdstyper och en liten ordlista.

huslyckan
Min mormor och hennes föräldrar och syskon framför deras hus 1926. Detta är i Gällared i Halland och huset är ganska likt det i boken, med sitt halmtak. Fotot har kolorerats 1926. Privat foto.

En annan intressant bok är "Svenska hus. Landbygdens arkitektur – från bondesamhälle till industrialism" av Thomas Hall och Katarina Dunér (1999). Detta är en antologi där antikvarier, arkitekter och konstvetare bjuder på sin kunskap om svensk bebyggelsetradition. Här läser jag bl a om Byggningabalken från 1734: "Tomt skall byggas till mangård och ladugård. I mangården skola vara stuga med förstuga och kammare, så ock gäststuga, där gården så stor är; källare, visthus och sädesbod, redskapshus och hemligt hus, port och lider." Det där känner vi nog igen från bilder på gamla gårdar. Mangårdshus och diverse uthus.

I den här boken går författarna igenom vad som är utmärkande för olika typer av hus i olika delar av landet. Det är en riktigt härlig bok att bläddra och läsa i. Du vet nog att det t ex fanns kringbyggda gårdar, och fortfarande finns. Men alla gårdar av den typen är inte lika läser jag i den här boken. Skånska kringbyggda gårdar var annorlunda än t ex den götiska kringbyggda gården på Öland och den centralsvenska gården i Uppland. Mycket förändrades också vid laga skiftet då många utflyttade gårdar fick nya bostadshus även om det gamla flyttades med.

HMB5264
Mangårdsbyggnaden till Per Persgården i Långhed i Alfta socken i Hälsingland. Fotot finns på Digitaltmuseum och där finns många fler gårds- och husbilder från hela Sverige. Bildkälla: Hälsinglands Museum.

En liknande bok men med tolv olika typhus är "Tolv hus" av Finn Werne (1997). Typhusen kommer från Skåne, Blekinge, Småland, Dalsland, Gotland, Hälsingland, Västmanland, Bohuslän, Ångermanland, Norrbotten och Jämtland. Här är varje typhus mer utförligt beskrivet.

Idag talar vi om villabebyggelse och villakvarter i städer och samhällen, och villor på landet. För hundra år sedan sa man inte villa om gemene mans bostad, utan lägenhet. I husförhörslängderna ser du att familjer bodde i lägenhet och att man var lägenhetsägare. Det var inte våra tiders lägenhet i flerfamiljshus utan småhus. Villor.

En bok som jag tittat mycket i är "Så byggdes villan – Svensk villaarkitektur från 1890 till 2010", skriven av Cecilia Björk, Lars Nordling och Laila Reppen (2009). En bok som jag verkligen gillar. I den handlar det alltså om modernare bostadshus och inte mangårdsbyggnader på gårdar eller torp i utmarkerna. Boken är ordnad kronologiskt i stället för geografiskt. Varje decennium har sitt eget kapitel. Så här ser ett uppslag ut i avsnittet om husen från år 1900–1910:

villaboken

De här olika typerna av hus känner man lätt igen vid en promenad genom ett äldre villaområde från den här tiden, oavsett om det är i Enskede, Västerås eller Västervik. Efter detta uppslag följer avsnitt om olika detaljer i byggnadsstilarna under perioden, planlösningar och hur villakvarter i städerna planerades. Detta är en odyssée över de tidstypiska husen ända in i vår egen tid.

morfars
Min morfars och mormors hus blev för litet och de byggde ut det genom att bygga ett större utanpå det gamla 1953. Originalhuset är troligen från omkring sekelskiftet 1900. Privat foto.

Ni känner nog till egnahemsområdena som kom till i utkanterna av de växander städerna för hundra år sedan. Man hjälptes åt att bygga på sin fritid. Efter hand kom kataloghusen. Det finns en bok om dem också: "Kataloghuset – Det egna hemmet i byggsats" av Richard Edlund, utgiven 2004.

Lyngen
Mina föräldrar byggde ett kataloghus 1958, ett Hultsfredshus. Där växte jag upp. Eget foto.

Jag är säker på att det finns många fler och senare utgivna böcker på det här området, detta är bara exempel.

bok hus

Jag gillar ju verkligen att titta på ritningar. Ett fynd jag gjorde nu när jag sökte efter ritningar på hus i NAD är detta:

ritning1
Det är en ritning på ett boställshus i Statens Järnvägars ritningssamling på Riksarkivet, alltså en tjänstebostad. Bildkälla: Riksarkivet.

banvaktsstuga
Ritning på banvaktsstuga 1859, från samma källa som ovan. Har du järnvägare i din släkt kanske du kan hitta en ritning på huset de bodde i.Bildkälla: Riksarkivet.

Fler husbilder:

Vallby bondgard
Mangårdsbyggnaden från Norrsyltagården i Munktorps socken i Västmanland. Huset står numera på Vallby friluftsmuseum i Västerås. Eget foto.

vestergotland
En gård i Gärdhems socken i Västergötland där min farfars mor arbetade som piga på 1870-talet. Eget foto.

Helgerum
Mangårdsbyggnaden på Helgerum Berggård i Småland. Där bodde vi i tio år. Huset byggdes 1918 som arbetarebostad till gården och innehöll då fyra lägenheter. När gården bytte ägare på 1920-talet blev det mangårdsbyggnad i stället. Eget foto 2019.

 

 

Fortsätt läs mer
  911 Träffar
  0 Kommentarer
911 Träffar
0 Kommentarer

Från nutid till medeltid

Idag pendlar jag mellan medeltida släkter och det senaste inom släktforskningen. Just nu pågår Rootstech, världens största mässa för släktforskare. Arrangör, eller huvudsponsor, är Familysearch. Allt är digitalt och seminarier och föredrag hålls på nätet. Så jag kan sitta hemma och vara med. Toppen!

Men jag grottar också ner mig i den medeltida delen av släkten Svinhufvud i Dalarna. Till en kund har jag fått anledning att göra det och det är förstås extra intressant eftersom jag sällan annars kommer ner till medeltiden med släktforskningen. Svinhufvud och andra gamla frälsesläkter är väldokumenterade. Mest handlar det om bergsmännen i södra Dalarna på 1400- och 1500-talen.

Nu har jag läst på i Bertil Boethius bok "Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott", en mycket detaljerad redogörelse för personhistorien i denna trakt. Har du släkt i bergsmannasläkter och fogdar här så finns mycket information att ta del av. Jag har också läst ett kapitel i Släktforskarnas årsbok 2008, om klarlägganden kring släkten Svinhufvuds ursprung och där framgår också att alla detaljer i Bertil Boethius bok inte stämmer. Det gäller att ha koll på vad senare tiders forskning också visar. Årsboksförfattarna har låtit undersöka ett medeltida brev från 1386 och funnit att det bekräftar det mesta som tidigare påståtts om denna släkt.

22071
Detta är inte det medeltida pergamentbrevet från 1386 (det har jag inte hittat någon bild på) utan ett från 1434 där det också handlar om jordköp. Det som är intressant här är sigillen, närmare bestämt sigillet i mitten som ska vara Hans Jönssons sigill, son till den äldste kände Jöns Svinhufvud. Bildkälla: Riksarkivet. Vill du se andra medletida pergamentsbrev kan du söka i Riksarkivets digitala forskarsal.

1386, det är långt tillbaka. Då köpte en man som i köpebrevet kallas Jöns Swinshwow två gårdar som hette Höjen och Stämnarvet i Stora Kopparbergs socken. Gården Höjen finns ännu kvar vid Hosjön öster om Falun. Gården är alltså över 600 år gammal! Nästan en lite svindlande tanke... Och det finns förstås många fler gårdar med så gammal historia i Sverige.

När det gäller medeltida släktforskning så blir det ju enbart andrahandskällor, vad andra publicerat. Men mycket intressant och jag lär mig mycket om vår historia.

karta1640
Karta från 1640. Gården Höjen (här stavat Högen) ligger precis norr om Hosjön och Stämnarvet precis ovanför. Karta från Lantmäteristyrelsen.

karta general
Generalstabskartan från 1800-talet. Höjen ligger kvar men inte Stämnarvet. Idag ser det ut så här.

domkyrkan
På ömse sidor om porten på södra långsidan av Västerås domkyrka finns två stenreliefer som minner om Otto Stenhufvud som var biskop här 1501-1522. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  714 Träffar
  0 Kommentarer
714 Träffar
0 Kommentarer

Gårdsliv vid Magelungen

Farsta gård ligger vackert vid sjön Magelungens strand söder om Stockholm. För ett par år sedan arbetade maken i Stockholm en tid och vi hade en andrahandslägenhet i Farsta Strand inte så långt från den gamla herrgården. Det blev flera promenader i omgivningarna den vintern. Givetvis blev jag nyfiken på gårdens historia. Själva gården kan vi läsa om på Wikipedia och på Stockholms stads fastighetsbolags hemsida men inte så mycket om folket.

Farsta1
Farsta gård, baksidan ner mot sjön. Foto från december 2018. Eget foto.

Farsta2x
Från andra sidan, dvs framifrån. Foto från december 2018. Då var restaurangen öppen, kanske är den det fortfarande. Eget foto. Fler bilder längre ner.

Hurförhörslängderna är ju den givna ingången till arkivhandlingar med information om de som bott på Farsta gård, eller andra ställen. Gården ligger i Brännkyrka socken och den äldsta husförhörslängden är från 1772-1781. Då var Maria Grubb ägare, hon hade ärvt Farsta gård av sin far Vilhelm Grubb. Det är han som låtit uppföra bl a flyglarna på 1740-talet. Maria Grubb, född 1727, var gift med grosshandlaren William Tottie från en skotsk släkt i Stockholm. Under Marias tid byggde man om och moderniserade en del. Makarna verkar också ha bott där, åtminstone Maria, för hon var med på husförhören en hel del under 1770- och 1780-talen. Annars är det ju vanligt att ägarna inte är bosatta på sin gård, om de har flera gods. Efter hennes död 1794 såldes gården så småningom av arvingarna.

Farsta gård var en frälsegård på ett mantal. Idag är en gård på ett helt mantal en stor gård, kanske snarare ett gods. Det krävde förstås en hel del anställda för att dra runt. Och det slående är att det kryllade av folk. Mängder av pigor och drängar så klart, men även många andra. I slutet av 1700-talet är det sida upp och sida ner med anställda och mer folk är inskrivna mitt på sidorna, som inte räckt till för alla. Så gott som alla är överstrukna, det var en extremt stor omsättning på folk.

Jag har tittat i husförhörslängderna från 1772 till 1820 och på 1850-talet för att få en uppfattning om livet på gården. Det verkar som om de flesta pigor och drängar flyttade varje år. Det verkar också ha gått åt fler pigor än drängar. Pigorna arbetade ju både inomhus och ute med djuren. På 1790-talet räknar jag till totalt 23 pigor och 18 drängar under husförhörslängdens åtta år. Under fem år på 1850-talet var det 23 pigor och elva drängar som passerade revy på Farsta gård, men då fanns det även flera statarfamiljer. De allra flesta anställda flyttade därifrån under perioden. Väldigt många verkar ha flyttat runt utan så stor ordning och reda. I de tidiga längderna har prästen gjort otaliga anteckningar om anställda som saknar betyg. De kom både från landsbygdssocknarna runt Brännkyrka och inifrån Stockholm.

Av pigorna och drängarna är det flera som ingick i andra anställdas hushåll. Kring sekelskiftet 1800 hade gården både trädgårdsmästare, brännmästare och gårdsmed. Vad gjorde en brännmästare? Brände han tegel eller brände han brännvin? En av brännmästarna hette Anders Gottlander. Brännhuspigan hette Cajsa Lisa och var 28 år.

Hierarkin var nog tydlig och fast. Efter varandra på sidan kommer först inspektor, sedan befallningsman och sedan rättare, alla med familjer.

Farsta hfl
Vet du vad den latinska anmärkningen för inspektorns hustru Brita Berg på Farsta betyder? Vad jag kan se står det "Dieitur/Diutor uxor ejus esse". Jag har så klart googlat men får inte fram något vettigt. Bildkälla: Arkiv Digital. Tillägg: Nu har jag fått svar i en kommentar. Det står "Dicitur uxor ejus esse" vilket betyder "Säges vara hans hustru".

Det fanns massor av gårdar med den här storleken förr i tiden ute i socknarna men oftast är det nog inte så här, att de anställda flyttade så ofta. Kanske var Farsta gård inte ett ställe man trivdes på och att det fanns gott om jobb på de stora godsen runt Stockholm och även inne i staden som lcokade. 1803 rymde pigan Maria Matsdotter.

Tiden kring 1800 och de närmaste åren därefter hade Brännkyrka uppenbarligen en ganska skrivglad präst, eller åtminstone en som antecknade mycket. Om drängen Jan Andersson har han skrivit: "är icke alldeles oförlofvad säger dess besked". Om pigan Maja Lotta Nilsdotter, inflyttad från Huddinge 1798, får vi veta: "för tjufnad driven ifrån stället".

Många av pigorna har fått anteckningar om att de hade oäkta barn. Inte bara dem som hade sina barn med sig på Farsta (en hel del) utan även andra med anteckningar om att de fått barn på Barnbördshuset eller har fått barn som finns på annat håll eller har dött. Om drängen Per Erik Österberg skrev en senare präst på 1850-talet: "uppgifves hava lägrat pigan Lovisa Sundström i Örebro, har med henne 2 barn". Ja, mycket får man veta. Men inte allt.

På 1810-talet verkar ägaren vara kaptenen Johan Gustaf Watz. Eller om han var arrendator? Han bodde uppenbarligen på Farsta gård och det finns antecknat att han var gift med Ulrica Löman "som bor i Stockholm". I sitt hushåll på Farsta hade han i stället mamsellen Gustava Carolina Täckenberg, född i Sveaborg 1785. I samma hushåll fanns gossen Carl Johan född 1811 i Stockholm. Jag blev lite nyfiken på mamsell Täckenberg och när jag googlade på hennes namn kom jag till en inflyttningslängd transkriberad av Stockholms stadsarkiv. I den längden är hennes inflyttning inskriven och där står att hon åtföljdes av sonen Carl Johan, född 1811. Brännkyrkas präst har inte antecknat något om något oäkte barn här. Så klart. Det var ju fint folk. Kan det vara så att kapten Watz var far till mamsellens barn och att det var därför hustrun Ulrica Löman bodde inne i Stockholm? Det har jag förstås ingen aning om.

Det är intressant att få ett hum om hur mycket folk som faktiskt rörde sig där på gården för ett par hundra år sedan. och det gör det fortfarande, varje lörda eller söndag som vi gick där var det alltid många andra besökare.

En som ger en mycket fylligare bild av gårdslivet är ju Årstafrun, Märta Helena Reenstjärna, som var fru på Årsta gård lite längre bort i Brännkyrka socken vid samma tid. Hon skrev dagbok under större delen av sitt vuxna liv och delar av den har återgivits och berättats om i litteratur. Är du med på Facebook kan du följa hennes anteckningar varje dag. En skatt för historienörden.

Fler bilder:

Farsta4
En av flyglarna och ytterligare ett hus, december 2018. Eget foto.

Farsta4B
Jag skulle tro att detta är en tidigare arbetarbostad. Eget foto.

Farsta5
I huvudbyggnaden finns restaurang. Där åt vi lunch en lördag i februari 2019, i närheten av Alla hjärtans dag. Eget foto.

Farsta6
Där vi satt och åt fanns en fin gammal kakelugn. Kan den vara från 1700-talet, tro? Eget foto.

Farsta8
På andra våningen i huvudbyggnaden finns ett skåp med flaskor och andra kärl från äldre tider men som hittats på gårdens soptipp. Eget foto.

1636 1
Förmodligen den äldsta kartan över Farsta gård, ritad 1636. Bildkälla: Lantmäteriet.

1636 2
På kartan från 1636 står det om gården. Bl a att den är på ett helt mantal. Siffran 2 hänvisar till markerade gärden på kartan ovan och jag antar att texten talar om att 14 och 1/2 tunna av något spannmål kunde skördas årligen. 3 är ängen där det numera är promenadstig. Jag gillar dekorationen runt texten. Ska det föreställa lejon i överkanten? Bildkälla: Lantmäteriet.

Farstakarta
Kartan från början av 1900-talet. Då hade järnvägen kommit och man hade börjat bygga Södertörns villastad som sedan fick namnet Farsta Strand. Det var i Farsta Strand vi hade lägenheten, det är en pendeltågsstation efter Farsta centrum. Ser ni att det står Marieborg vid ett hus sydost om Farsta gård? Det ska ha byggts till Maria Grubb som först var gift med William Tottie, enligt Wikipedia. Det går en gångväg utmed Magelungens strand nedanför Marieborg och bort mot Farsta gård. Karta: Lantmäteriet.

Fortsätt läs mer
  1084 Träffar
  8 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bo Peter Persson
"Dicitur uxor eius esse" = Säges vara hans hustru.
lördag, 20 februari 2021 00:38
Eva Johansson
Tack Bo! Nu blir det begripligt. Lite feltolkning av bokstäverna från min sida också. Då är det ytterligare ett exempel på människ... Läs mer
lördag, 20 februari 2021 10:39
Guest — Marie
Tack för tipset om Årstafrun på facebook. Jättekul att läsa!
onsdag, 24 februari 2021 09:40
1084 Träffar
8 Kommentarer

Läs släktforskares böcker!

Idag, lördag den 13 februari 2021, håller jag kurs för släktforskare i ämnet att skriva sin släkthistoria. Det är första gången jag håller digital kurs och hoppas förstås att tekniken ska vara mig behjälplig så att allt går bra.

Mina skrivarkurser brukar jag avsluta med att uppmana deltagarna att läsa vad andra skriver. Både traditionella biografier och andra släktforskares publicerade släktböcker. Många släktforskare ger ut sina släktböcker för allmän spridning och de kan då finnas i bokhandeln, på antikvariat och bibliotek. I min lista nedan finns också en del böcker som är skrivna som dokumentärromaner men som handlar om verkliga personer och släkter.

bocker1

Här är en lista på släktforskares böcker som jag läst och funnit intressanta. Googla på titel och författare, så bör du hitta dem:

Arvid Bergman: Född slav – död fri? (Stockholmia förlag 2018)
Carin Bergström: Albertina och Viktor (Votum förlag 2018)
Anders Bockgård: Guttormarna (Tryserum Gårdar förlag 2019)
Malin Åslög Dahlgren: Fem generationers hus (Ekblads förlag 1996)
Karin Edvall: flera böcker, bla Gustafs resa och Skärvor av glas men hon har skrivit flera (Ord & visor förlag 2012–2017)
Lasse Eriksson: Boken om Gerda och Den elektriska damen (Uppsala Publishing House 2002 och 2003)
Mikael Gustafsson: Morden på Vinö (eget förlag 2019)
Anna Götlind och Rolf Lind: Spår av ett liv (Stockholmia förlag 2019)
Anita Hammarstedt: Fyra generationer kvinnor (AVH förlag 2015)
Annika Hansson: Ett nytt liv – En bok om morfar, han som byggde landet (Vaktel förlag 2019)
Anna Hedfors: Ett gårdsarkiv berättar (Västerviks Museum 2008)
Inger Henricsson: Stannfåglarna (Bokverket 2012)
Anders Johnson: Baronen (Carlsson förlag 2020)
Ing-Marie Kastensson: Kära Kajsa (eget förlag 2015)
Ola Larsmo: Swede Hollow (Albert Bonniers förlag 2016), Översten (Kaunitz-Olsson förlag 2020) med flera böcker
Kathinka Linde: två böcker om sin farmors far Sixten Sparre (Utblick Media 2014 och Ekström & Garay förlag 2020)
Lena Lassen: Dessa starka kvinnor och Mäster Johan August (eget förlag 2018 och 2014)
Jan-Olov Nilsson: Första Amerikafebern (Ultima Esperenza Books 2019)
Therese Nordlund Edvinsson: Dynastins kvinnor – Företagarfamiljen Ekman under tidigt 1900-tal (Nordic Academic Press 2017)
Svante Norgren: Järn, Norn och Norgren (eget förlag 2019)
Bengt Rydh: En korpral, en länsman, en gästgivare (eget förlag 2017)
Gullan Sköld: Agnes och Emil (Tusculum förlag 2009)
Göran N K Torin: Torparpojken som blev präst (Moster Beda Bokförlag 2017)
Aino Trosell: En gränslös kärlekshistoria (Norstedts 2006)

Det finns mängder av fler och liknande böcker men som jag inte känner till, detta är bara ett litet urval.

bocker2

Fortsätt läs mer
  905 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
905 Träffar
0 Kommentarer

Nils Ferlin var till sjöss

Det här är Nils Ferlin när han var till sjöss i sin ungdom. Att han arbetade i handelsflottan är inte lika känt som hans poesi, förmodligen för att det var en ganska kort tid i hans liv.

NilsFerlin Anton PD Fo60984A
Nils Ferlin sitter längst till höger, markerad med ett kryss. Mannen till vänster om honom hette Felix Eriksson. Okänd fotograf. Bildkälla: Sjöhistoriska Museet. Bilden finns i större format på Digitaltmuseum.

Fotografiet är taget ombord på den tremastade barken Anton och det måste ha skett på hösten 1915. Nils Ferlin mönstrade på som jungman den 21 september 1915 och han var bara kvar ombord i en och en halv månad. Den 7 november samma år lämnade han Anton. Och då rymde han. Sedan verkar det inte ha blivit någon mer sjöresa för Nils Ferlin, åtminstone inte som anställd, inte enligt sjömanshusets arkivhandlingar. Han var 16 år gammal när han mönstrade ut och fyllde 17 år i december. Han var född i Karlstad och inskriven i Karlstad sjömanshus.

Barkskeppet Anton var ett segelfartyg byggt i Bremen 1877. Det var 54 meter långt och hemmahörande på Väddö, redaren hette Johan Johansson. På bilden ser hon ut att vara lastad med sågat virke.

Ferlin seglationskort
Nils Ferlins rymning från Anton finns inskriven på hans seglationskort. BIldkälla: Arkiv Digital.

inskrivning
Nils Ferlins inskrivning i sjömanshuset i Karlstad skedde den 21 september 1915. Han fick inskrivningsnummer 1967. BIldkälla: Arkiv Digital.

Läs mer om Nils Ferlin på Wikipedia.

Fortsätt läs mer
  840 Träffar
  0 Kommentarer
840 Träffar
0 Kommentarer

Kartan visar vägen

Kartor är fantastiskt spännande och allra mest intressanta är historiska kartor. Det tycker jag, och jag vet att jag inte är ensam om den inställningen.

Allra mest intressanta är skifteskartorna och de tidiga geometriska kartorna på gårdsnivå. Kartor som visar vilka hus som fanns och var de låg. Ett exempel är en by som hette Myckhult men numera kallas Myckilt och ligger i Askome socken i mellersta Halland. Där bodde min släkt på 1700- och 1800-talet. Så här ser det ut på skifteskartan från 1845:

karta Myckhult1845 blogg
Karta från Lantmäteriet.

Byn Myckhult bestod då av tre gårdar: A, B och C. Min morfars farfars farfars mor Kerstin Svensdotter och hennes släkt bodde på gård A, den norra gården. Gård B och C hade gemensamma byggnader och var troligen en från början hel gård som delats vid ett arvskifte. Det ser ut att ha skett i slutet av 1600-talet, och sedan bestått. På gård C bodde min mormors mormors farmors farmor Kerstin Larsdotter med sin familj. Det var på 1700-talet. Dessa två familjer som finns i mitt släktträd var alltså inte alls släkt med varandra, de blev släkt till mig när deras var sina efterlevande (min morfar och min mormor) gifte sig och fick sina barn under 1900-talets första hälft.

När jag ser den här kartan så funderar jag på att man förr i tiden kunde vara flera familjer i samma hus. Ni ser ju att det är mer eller mindre kringbyggda gårdar, vilket länge var vanligt i Halland och i flera andra landskap. I husförhörslängderna kan vi ofta se att flera bönder brukade samma gård, de kanske hade 5/8, 1/8 och 2/8 vardera efter att hemmanet klyvts vid arvskiften. Man delade gårdsplan och tomt men kanske hade man varsin bostad i huslängorna. Det vet jag inte, så är det någon som vet mer om hur man i praktiken bodde så berätta gärna.

Detta är något som kartan fått mig att fundera på. Vi tänker oss nog gärna att varje bonde hade sin egen gård med eget bostadshus och egna uthus. Men innan byarna skiftades var byn mer som ett kollektiv även om ägandet var enskilt.

Något som är bra med skifteskartorna är också protokollen som följer med kartan hos Lantmäteriet. Där får vi veta vilka som ägde och brukade gårdarna och hur jorden var fördelad. En viktig källa för släktforskare och det ska jag återkomma till.

Så kartor är spännande.

Vill  ni kunna jämföra dagens karta med äldre kartor så använd den här webbplatsen som heter www.kartbild.com och där man lagt äldre kartor i klickbara lager. Menyn med olika lager har du till höger, bara att klicka i och ur. Här finns ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet, häradsekonomiska kartor från tiden vid förra sekelskiftet och generalstadskartan från 1800-talet, plus äldre flygbilder. Mycket användbar.

Nyligen hittade jag Sveriges topografiska kartor på Riksarkivet. En skatt.

Jag sökte efter en äldre Hallandskarta och kom dit. Nu ska jag inte bara använda min egen hembygd Halland som exempel, utan vi tar en titt på Blekinge:

Blekinge
Visst är det en vacker karta? Ritad av Petter Gedda 1684. Vill du se den högupplöst finns den i Riksarkivets databas.

 

Kall
Detta är en detalj ur en lite större karta över "Den del af Jämtland, där alla vägar från Norge gå till Järpe skans". Hela kartan kan ses hos Riksarkivet.

 

Medevi
Så här vackra kan kartorna vara, som denna över Medevi Brunn 1784. Detta är ett utsnitt, titta på hela kartan, med hela beskrivningen, på Riksarkivets webb.

 

Stromstad
Ett sista exempel är detta utsnitt från en karta over norra Bohuslän och gränsen mot Norge.

Riksarkivets hemsida med kartan står det att den är från 1749 men längst ner i högra hörnet finn en detaljkarta över den norska staden Fredrikshald (bild nedan) och där står det "Coperad 1773". Vacker är den.

Fredrikshald 

Vill du diskutera äldre kartor med andra finns gruppen "Historiska kartor" på Facebook. Mycket intressant för oss som gillar kartor.

Fortsätt läs mer
  1678 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Marius Hellerud
Takk for mange interessante innlegg. Angående utsnittet fra Fredrikshald-kartet så står det vel «Copierad 1773», tror jeg? Vennli... Läs mer
tisdag, 02 februari 2021 08:17
Eva Johansson
Marius: Ja, det har du rätt i, jag ser det nu när jag zoomade in på kartbilden. Det var svårt att läsa när jag tittade på hela kar... Läs mer
tisdag, 02 februari 2021 13:04
1678 Träffar
2 Kommentarer

En mördare i släkten

Tidigare har jag konstaterat att jag bara har skötsamt folk i min släkt, bara en ingift i farfars släkt som blev dömd för bedrägeri för hundra år sedan. Men i höstas hittade jag en mördare. Han hette Jöns Jönsson och var bror till min mormors morfars morfars farfar Olof Jönsson. Ni förstår att det här var länge sedan. Olof föddes 1635 och mordet skedde 1668.

Bröderna var födda på en gård i Yttre Hjärtered i Ullareds socken. Gör du en shoppingutflykt till Ullared och kommer från Varbergshållet, då passerar du gården som ligger alldeles intill vägen. Min släkt är inte kvar där idag, de lämnade den någon gång under tidigt 1800-tal.

Jöns Jönsson i Yttre Hjärtared hade en piga som hette Anna Götarsdotter. Hon kom från en av de två gårdarna i Borsthult i grannsocknen Svartrå. Borsthult ligger i den nordligaste änden av socknen och det är bara ett par kilometer till Yttre Hjärtared. Anna verkar ha städslats i slutet av 1650-talet. Husbonden hade ganska omgående gjort henne med barn, medan hans hustru ännu levde. Anna födde en pojke och då ska husbonden ha hotat henne till livet så att hon inte skulle ange honom som far, utan i stället en ryttare.

Anna hade varit i Sverige, dvs i Västergötland eller Småland på andra sidan gränsen, och fött sitt barn och sedan flyttat hem till föräldrarna med sin pojke. Hur det gick för honom vet jag inte. Så småningom dog Jöns hustru och Anna blev lovad äktenskap. En dag skickade han bud efter henne men Anna hade varnats av sin mor Karin Larsdotter, förmodligen att Jöns inte skulle hålla sitt löfte. Modern hade förbjudit henne att återse Jöns men hon gick ändå, och från det mötet kom hon inte hem mer.

Hennes mor, som var änka, tog hjälp för att leta efter henne. De fann kroppen i en mosse i närheten av Jöns gård. Denna plats kallas fortfarande Mördarekärret. Ovanpå hennes kropp låg en penningpung med två skillingmynt. Det var inte Annas mynt, det visste hennes mor.

Det jag själv har läst är vad kyrkoherde Billingdahl 1828 skrivit om mordet i Svartrå äldsta ministerialbok. Kyrkboken är från 1688–1741 så den täcker inte tiden för mordet. Det här var en präst jag gillar, både för att han fört berättelsen vidare till oss men också för att han hänvisar till sin källa, nämligen domboken från Faurås häradsrätt 1667-1671, sidan 90–92. Så bra!

kyrkbok
Kyrkboken i Svartrå kyrkoarkiv. Bildkälla: Arkiv Digital.

dombok
I domboken om mordet.Bildkälla: Arkiv Digital.

Domboken är digitaliserad av Arkiv Digital och jag har tittat i den. Men det är en svår handstil så det kommer att ta tid för mig att tolka detta, om jag ens lyckas. Därför är jag extra tacksam att släktforskarna och författarna Anna och Andreas Karlsson läst i domboken och skrivit om mordet i sin bok "Giftmord och gästabud" (2014).

Jöns Jönsson greps direkt som misstänkt för mordet. Rättegången hölls den 9 juli 1668 och är utförligt beskriven av Anna och Andreas Karlsson. Jöns påstod att han var besatt av Satan vid mordet och nu ångrade han sig djupt. Han bad både Annas släkt att hela menigheten om förlåtelse. Att han skulle få dödsdom förstod han, han bad att hans son skulle tas om hand efteråt och bad också om en "nådig dom", alltså att avrättningen skulle vara så skonsam som möjligt. Om Jöns blev avrättad är oklart. En dödsdom gick alltid till hovrätten och Anna och Anders Karlsson har sökt efter den i hovrättens protokoll men inte funnit den. Deras teori är att han antingen dog i fängelset eller att han lyckades rymma och inte återfanns.

Att jag upptäckte detta har inte med min mormors släkt att göra utan min farmors. Min farmors morfars farfars far Olof Torbjörnsson var bonde i Borsthult i början av 1700-talet. Enligt mantalslängderna var det änkan Gunnel Persdotter som hade gården före Olof. Det saknas mantalslängder mellan 1700 och 1712, och 1712 var Olof bonde på den ena av gårdarna. Den andre bonden hette Lars Nilsson. Från 1695 till 1700 var det änkan Gunnel som skattade för gården och i hennes hushåll finns sonen Arvid och döttrarna Gunnel, Brita och Karin. Före dem var det Lars Götarsson som var bonde och troligen är Gunnel hans änka. Lars var bror till den mördade Anna Götarsdotter, han vittnade om henne i rätten. Annas och Lars far hette Götar Larsson och dog 1667, ett år före mordet. Hans gravsten finns kvar på Svartrå kyrkogård.

Olof Torbjörnsson gifte sig med änkans dotter Karin Larsdotter 1702 och kom då till Borsthult, men jag vet inte varifrån. De verkar ha fått fyra döttrar innan Karin dog 1711. Olof gifte om sig året därpå med Bengta Bengtsdotter och det är sonen med den senare hustrun som är min ana. Jag har alltså inga släktband med den mördade Anna annat än att hon var faster till min anas första hustru. Släkt till släkten kan man ju säga.

Vi kan vara släkt på annat sätt också, sådant vet man ju inte. Det här är tiden före kyrkböckerna och både den mördade Anna och hennes mördare var födda som danskar men dog som svenskar.

För mig är det här extra intressant för det är hittills den enda beröringspunkten mellan min mammas och min pappas släkt som jag hittat. De kommer från grannsocknar i mellersta Halland och jag har väntat på att upptäcka att de har gemensam släkt, men ännu inte hittat det. Det finns säkert, men knappast i de här släktgrenarna. Berättelsen om mordet levde kvar länge och fördes vidare från generation till generation, så den mördades och mördarens efterlevande var nog inte så vänskapligt inställda till varandra. Ännu in på 1900-talet talades det om detta mord i Yttre Hjärtared, så det var välkänt. Det är omskrivet i "Krönika från Fagereds pastorat" (2000) som något som hade återberättats i generationer i trakten.

gravstenar
En av de äldre gravstenarna på Svartrå kyrkogård är från graven för Götar Larsson i Borsthult död 1667 (gravstenen i mitten) och en annan för Lars Götarssons barn från Borsthult (gravstenen till höger). Eget foto.

Hjertared
På gården där Jöns och Olof Jönsson bodde finns rester kvar från vad man tror är äldre gårdsbyggnader från 1600- och 1700-talet. Eget foto.

ekokartan
På ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet finns namnet Mördarekärret kvar. Söker du på Mördarekärret på Eniros karta kommer du hit också.

Fortsätt läs mer
  1175 Träffar
  0 Kommentarer
1175 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskningens egen dag

Idag när det är Släktforskningens dag ska ni naturligtvis ägna er åt släktforskning. Kanske inte bara letandet i kyrkböcker och andra arkivhandlingar utan också lyssna på föredrag, lära er nytt, få hjälp med era problem och dela med er av det ni själva kan. Nu när släktforskarföreningarna runt om i landet inte kan ha öppet hus så kan vi i stället mötas digitalt.

Jag är föreningsmänniska och med i flera släktforskarföreningar, både där jag bor och där jag har min släkt, vilket aldrig sammanfallit. Ni som ibland läser mina blogginlägg vet att jag har mesta delen av min släkt i Halland och där har Hallands Släktforskarförening den här helgen fri tillgång till databasen Hallands befolkning. Så är det nog på en del andra håll också, tror jag.

Här får du veta mer om vad som händer idag och i helgen.

Årets tema är "Samhällets skuggsida i arkivens ljus" vilket t ex kan innebära både fängelsearkiv och hospitalsjournaler. En hel del är digitaliserat, framför allt fängelsearkiv (mest hos Arkiv Digital), annat får man beställa kopior av från landsarkiv och regionarkiv.

Många av oss som släktforskar hoppas nog på att hitta någon fängelsekund bland våra gamla släktingar, eftersom det är lite extra intressant. För något år sedan hittade jag en man, gift med min farfars syster, som i början av 1900-talet fick fängelsestraff för bedrägeri. Min morfar satt också i fängelse några veckor på 1920-talet, han hade brutit mot den lokala fiskestadgan. I övrigt är det mest skötsamma bönder och torpare i min släkt.

Men så i höst upptäckte jag något jag aldrig väntat mig. Ett mord i släkten. En bror till en av min mammas anor mördade en ingift kvinna i min farmors släkt. Som tur var hände detta så länge sedan som 1668, men förskräckligt ändå, så klart. Något fängelsestraff blev det inte på den tiden, då hade vi ju dödsstraff.

Släktforskning är ju fantastiskt. Ju mer man håller på desto mer hittar man, och aldrig tar det slut...

ArbetetsSoner sid532 bloggbild
En arbetarefamilj med fyra släktled samlad någon gång kring förra sekelskiftet i Söderfors. Bilden finns i boken Arbetets söner som digitaliserats av Projekt Runeberg. Men vilka är detta? Någon som känner igen familjen? Jag är inte släkt med dessa men är ändå nyfiken.

Fortsätt läs mer
  1311 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Åsa Tegelberg
Hej Eva! Kortet från Sjöbo, Söderfors i Uppland kan vara enligt hfl en Erik Sjöberg född 18091120, hans sonhustru änkan Anna Krist... Läs mer
lördag, 16 januari 2021 07:40
Eva Johansson
Åsa: Tack för din information! Det var snabbt jobbat. Man ser så många ansikten på fotografier och undrar vilka det är. Kanske fi... Läs mer
lördag, 16 januari 2021 11:32
Guest — Åsa Tegelberg
Jag bor i grannförsamlingen till Söderfors.
lördag, 16 januari 2021 11:43
1311 Träffar
5 Kommentarer

Varifrån kommer namnet?

Ett program som jag rekommenderar att du lyssnar på är Språket i P1. Senaste avsnittet handlar om namn, namnskick och namngivning under historisk tid. Eller snarare under "släktforskningstid", dvs från 1600-talet och framåt. Det handlar både om efternamn och förnamn, om patronymikon och familjenamn, om att man använde få och därför mycket vanliga namn förr och varför vi fick mer fantasifulla namn i slutet av 1800-talet. Mycket intressant!

vindicia
Ett av de mer ovanliga namn jag sett i slutet av 1800-talet är Vindicia. Karolina Vindicia i Västrum hade en syster som hette Lucia Augusta, född på Luciadagen 1875. Bildkälla: Arkiv Digital.

Namnskicket var ju ganska annorlunda förr, som ni släktforskare märker. Dels att man hade ganska starka normer för att uppkalla barn efter förfäderna och i vilken ordning, och att man därför hade ganska få namn att variera med. Hur många Anna Persdotter eller Olof Persson har du i ditt släktträd? Jag har fem av varje (syskon oräknade). I programmet nämns en detalj som jag funderar på om det stämmer, nämligen att första dottern fick namn efter farmor. Jag har för mig att traditionen var att ge äldsta dottern namn efter mormor.

Och så det här att flera namn som vi idag ser som unika, då sågs som varianter på samma namn. Man skiljde oftast inte på namnen Karin, Kajsa och Katarina utan en flicka som döpts till Katarina kan senare i livet kallas både Karin och Kajsa. Ingar, Inger, Ingrid och Ingjerd ansågs som samma namn. Peter, Peder och Per var också samma namn, liksom Jan, Jaen, Johan, och Johannes. Det finns många exempel på detta.

Här finns en namnlista för normering av namn.

I programmet talar man bl a om naturliknande svenska efternamn och som tydligen inte är så vanligt i andra länder. Almqvist, Strömberg, Lindgren, Rosenqvist, Ekberg m fl liknande namn. Och namn som kommer av platsnamn, som Wilensjö från byn Vilebo, Forsberg från Forserum, Boman från Botorp osv. I min släkt finns nästan inga sådana namn, utom ett. Namnet Lundin från gården Lunden i Lindome socken. De andra enda efternamnen som inte är patronymikon är soldatnamn: Dahlberg, Näsman, Roth, Lind och Forsberg. Min man har en soldat som hette Hwirfvel i efternamn. Vad tror du han sysslade med? Jo, visst var han trumslagare.

Nasman
Min farfars morfars far hette Nils Näsman och var båtsman i Bohusläns andra båtsmanskompani. Bildkälla: Riksarkivet.

I mina barns fars släkt finns ett fint gammalt gotländskt gårdsefternamn, Lavergren. Barnens farmors farfars far Georg Mattias Lavergren tog det namnet tillsammans med några syskon när han blivit vuxen. Han föddes på gården Lauritse i Ljugarn 1827. Det var hans mor Greta Olofsdotters föräldragård. Hans far hette Jakob Persson Bandelin och kom från Fröjel. Lavergren är ett vackert namn och finns fortfarande kvar i släkten.

Lavergren
Familjen Lavergren på Lauritse gård i Ardre socken. Georg Mathias Lavergren är mina barns farmors farfars far. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  1469 Träffar
  0 Kommentarer
1469 Träffar
0 Kommentarer

Välkommen till kyrkböckernas spännande värld

Nytt år, nya möjligheter. Eller hur? Även vi som släktforskar kan ju se framåt fast det vi sysslar med tillhör historien.

Det verkar som om många fler har börjat släktforska nu under coronatid och ofrivillig isolering. Vilken sysslsättning kan vara bättre i dessa tider? Börjar man leta efter släkten och kanske börjar med att googla och får träffar i redan existerande släktträd, då är det förstås lätt att bli ivrig.

Något jag önskar inför det nya året är att fler släktforskare ska kritiskt granska funna uppgifter och kontrollera själv i kyrkböckerna. Då skulle många fel som sprids på nätet försvinna. Dessutom är det ju så roligt att upptäcka själv och se vad som faktiskt skrevs av prästen för tvåhundra år sedan.

Ett exempel: För ett tag sedan höll jag på med en släktutredning åt en kund. En kvinna i den släkten uppges i flera släktträd på nätet ha dött ett visst datum 1758, något jag upptäckte när jag googlade henne. Men när jag kollar i kyrkboken finns hennes död inte inskriven 1758, däremot på rätt datum 1759. Det var inte att hon dött 1758 och begravts 1759.

Jag tror mig förstå hur det har gått till. Den äldsta träffen är i en diskussion på Anbytarforum i början av 2000-talet, där en släktforskare har angett årtalet 1758. Inget konstigt med det, att skriva en siffra fel är lätt hänt, det gör vi nog alla ibland. Det är dessuom lätt att missa sina egna fel när man korrekturläser, jag som skrivit vet ju vad det ska stå. Problemet blir när den felaktiga uppgiften förs vidare utan att ha kontrollerats. I flera (3 eller 4, om jag minns rätt) släktträd på nätet finns 1758 kvar som dödsår och det är ganska uppenbart varifrån uppgiften kommer.

Jag ska inte kasta sten i glashus och klandrar ingen, jag vill bara uppmana var och en att kontrollera själv. Givetvis gör jag också fel ibland. Misstolkar det jag ser i kyrkböckerna, tar fel på person eller helt enkel blandar ihop siffror. Vid en dubbelkoll upptäcker jag det förhoppningsvis. Jag vet t ex att jag i en artikel för flera år sedan skrev 1746 i stället för 1764, som var det rätta årtalet. Det som publicerades på nätet kunde jag rätta, men inte i den tryckta tidningen. I en släktutredning för ett antal år sedan tog jag fel på ett par personer med samma namn och födda i samma by samma år och det dröjde ett par generationer innan jag insåg att det var fel. Gör om, gör rätt! Så jag har full förståelse för att det kan bli fel ibland. Till och med prästerna tog fel ibland och blandade ihop olika personer. Det har jag bloggat om här och här.

Men om vi alla anstränger oss lite extra och går till kyrkboken och kontrollerar de uppgifter vi hittar på nätet, så tror jag mycket skulle vara vunnet. Det är min uppmaning för 2021.

En invändning från den som nyss börjat släktforska kan vara att det är svårt att läsa i de gamla kyrkböckerna. Och visst är det så, handstilarna varierar och en del noteringar ser mer ut som ett slarvigt korsstygnsbroderi än läsbara bokstäver. Men övning ger färdighet, jag lovar. Tar du dig tid att följa de gamla släktingarna i kyrkböckerna, då kommer du också att med tiden bli allt bättre på att läsa och tolka äldre handstilar. Det behöver nötas in. Det är en av de stora belöningarna av släktforskningen, att man tillägnar sig både ny kunskap och ny kompetens. Är det alldeles omöjligt, då finns det många andra mer erfarna släktforskare att fråga, både på Anbytarforum och i Facebookgrupper.

FruAlstadC1
Visst kan en del kyrkböcker vara svåra att läsa, som här ett uppslag i C:1 1688–1763 i Fru Alstad socken i Skåne, som kanske verkar svårläst för den som nyligen börjat släktforska. Men ju mer du tränar desto bättre går det. Bildkälla: Arkiv Digital.

födelseHanna1853
Andra kyrkböcker är desto mer lättlästa. Här är det födelseboken från Veberöds socken i Skåne, där Hanna föddes 1853. De flesta av er kan nog läsa att det står att hennes föräldrar är torparen Per Persson på nr 22 Veberöd och Kjerstina Jönsdotter. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag är väldigt glad över detta ökande intresse för släktforskning. Många fler som delar mitt intresse och det ökar också efterfrågan på tillgängliga arkivhandlingar och register. Mer och mer blir möjligt för oss att söka information från, gratis på Riksarkivet eller mot abonnemang hos Arkiv Digital. Fler aktörer finns också, och alla bevarade svenska kyrkböcker som inte berörs av den allmänna sekretessen på 70 år är numera digitaliserade. Det betyder inte att det bara är att slå upp rätt sida i en kyrkbok och direkt hitta dina gamla släktingar, ibland är letandet mödosamt och tidskrävande. Men spännande och intressant. Så ta dig ner i kyrkböckernas värld, om du inte redan gjort det.

Fortsätt läs mer
  807 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bengt Axelsson
Hej Jag gillar verkligen dina texter. Själv är jag en amatör med släktträdet mitt hos Ancestry och jag är verkligen förvånad hur g... Läs mer
tisdag, 02 mars 2021 13:37
Eva Johansson
Bengt! Du tänker klokt. Tack för att du läser och gillar vad jag skriver.
tisdag, 02 mars 2021 15:29
807 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
338 inlägg
Ted Rosvall
250 inlägg
Mats Ahlgren
162 inlägg
Helena Nordbäck
152 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
104 inlägg
Gästbloggare
29 inlägg

Annonser