Rötterbloggen
Rötterbloggen

Svenskar med afrikansk härkomst

Idag blir det några boktips för släktforskare.

En av Arvid Bergmans förfäder är den före detta slaven Richard Abrahamsson som kom till Sverige på 1780-talet. Han var troligen född av slavar i Boston i USA på 1760-talet. Denne Richard döptes i Stockholm 1787 och gavs då dopnamnen Karl Gustav, men själv kallade han sig Richard. Han var trumpetare och sventjänare i hertig Karls livregemente till häst.

Richard Abrahamsson är en av kanske ett par hundra personer med svart afrikansk bakgrund som levde i Sverige före 1900-talet. Många av dessa, som då kallades morianer, bildade familj i Sverige och har idag många efterlevande. I en del släkter har familjetraditionen gjort gällande att de är av resandesläkt, och ibland stämmer även detta.

I sin bok Född slav – död fri? skriver släktforskaren Arvid Bergman om både detta och annat. Han har följt sin släkt i arkiven och funnit fattigdom och svåra förhållanden. Boken gavs ut 2018 på Stockholmia förlag (Stockholms Stadsarkivs förlag). Boken handlar inte bara om hans egen släkthistoria utan han vidgar begreppen och ger oss historiska sammanhang och förklaringar som ger mig ny kunskap, t ex om hur dåtidens rasism kunde ta sig uttryck.

I senaste numret av Släkt och hävd skriver Arvid Bergman tillsamamns med släktforskaren Margareta Edqvist också om Richard Abrahamsson. Men här handlar det framför allt om sonen Karl Fredrik Gustafsson, född 1796 och död 1870, (som senare kallades Karl Gustav Abrahamsson men också hade efternamnet Svärd) och dennes hustru Agneta Maria Stålberg och deras familj. Agneta Maria Stålberg kom från en resandefamilj. Till den här artikeln finns även ett släktträd och författarna går också igenom de handlingar de bygger sitt forskningsresultat på. Bland annat nämner de hur viktiga passjournalerna är för att kunna följa paret under deras ambilerande liv i främst Sverige och Norge men också till vilken hjälp DNA-test varit.

1 slav bok

Några av de mest kända av dessa på sin tid så kallade morianer är Badin, Antoin Zamore och John Panzio Tockson. Badin, vars dopnamn var Adolf Ludvig Gustav Albert Couschi, levde vid hovet under andra halvan av 1700-talet och är omskriven i både romaner och i släktforskningslitteratur. Själv har jag för många år sedan läst Ola Larsmos roman om honom, med titeln Maroonberget. Den rekommenderar jag också. Antoin Zamore är omskriven i flera artiklar, bland annat av hans nutida släkting släktforskaren Lisa Qviberg i Släktforskarnas årsbok 2004.

2 slav collage
Från  vänster: 1. Badin målad av Gustav Lundberg. Målningen finns på Nationalmuseum. 2. Fritz von Dardels teckning med Danmarks kung Fredrik VII och Sveriges Carl XV 1860 och bakom dem kammarttjänaren John Panzio Tockson. 3. Så lastades slavarna på slavskeppen från Afrika till Amerika. Samtliga bilder från Wikimedia Commons, Public Domain.

Fortsätt läs mer
  271 Träffar
  0 Kommentarer
271 Träffar
0 Kommentarer

I kvarteret Släktforskaren

Här om dagen när jag släktforskade åt en kund upptäckte jag att det finns ett kvarter här i Västerås som heter Släktforskaren. Kundens ana bodde där enligt folkräkningen 1960. När jag kollade på kartan såg jag att kvarteret har gräns i norr mot Hülphersgatan.

Så klart, det måste ju fått sitt namn efter den gamle släktforskaren Abraham Hülphers. Född 1734 i Västerås och död 1798 i Västerås. Frågan är om han någon gång under sitt liv bodde någonstans i detta kvarter, som måste ha varit landsbygd då. Det vet jag inte. Enligt domkyrkoförsamlingens dödbok dog han "vid gamla torget" och jag antar att det var där han bodde. Gamla torget måste vara detsamma som Stora torget idag, betydligt längre in i centrala stan än där kvarteret Släktforskaren ligger.

collage Hulphers
Här ligger kvarteret Släktforskaren i Västerås. Eniros karta. Till höger Abraham Hülphers, bild från Wikipedia.

Om Abraham Hülphers kan man läsa i Svenskt biografiskt lexikon.

Hans släktforskningsanteckningar innehåller uppgifter om omkring 40 000 personer från Dalarna och Västmanland. Detta har digitaliserats av Västerås stadsbibliotek (så vitt jag vet) och finns tillgängligt på www.alvin-portal.org

exempel
Ett exempel från Abraham Hülphers anteckningar i Alvin-portalen. Här kan du se bilden i större format, gå till sidan 7. Reinhold Apiarius känner jag igen från min tid i Västervik.

Idag är det Arkivens dag men några besök på arkiv runt om i landet blir det förstås inte. Men precis som Abraham Hülphers anteckningar finns det fantastiskt mycket för släktforskaren att hitta i de digitala arkiven. Idag ordnas också många digitala föredrag.

Finns det kvarter med namnet Släktforskaren i andra städer i Sverige? Berätta gärna i en kommentar.

Fortsätt läs mer
  469 Träffar
  0 Kommentarer
469 Träffar
0 Kommentarer

Valrysaren over there

Sedan jag började släktforska för tio år sedan har jag fått kontakt med flera mer eller mindre avslägsna släktingar i USA, efterlevande till emigranter i min mors och min fars släkt. Räknar jag på fingarna så är det elva personer, kanske några till som jag bara haft tillfällig kontakt med. Det är allt från tremänningar till sjumänningar. Några är nära släkt med varandra, andra är inte alls släkt. De flesta kommer från min morfars släktgren, han hade två mostrar som emigrerade med sina familjer.

Två av dem har jag träffat, det är två systrar. En har jag ganska mycket kontakt med, vi tjattrar en hel del på Facebook och har setts i Zoommöte. Hon är jurist och en hängiven släktforskare, och har kontakt med många svenska släktingar. Rena drömmen för en släktforskare att hitta en sådan släkting där borta.

amerikabrev
Förr i tiden skrev släktingarna i Amerika brev hem till kusinerna i Sverige. Nu är det digitala kontakter som gäller. Eget foto.

Amerikaner är ju inte som vi svenskar utan som regel helt öppna med vilket politiskt parti de föredrar att rösta på. Både republikaner och demokrater är representerade i min amerikanska släkt, men det är faktiskt fler demokrater än republikaner. Någonstans har jag läst, fast jag inte minns var, att generellt blev de svenska tidiga emigranterna, de som blev bönder i Minnesota och andra tradionella jordbruksstater, de blev konservativa i sin politiska uppfattning. Alltså mer konservativa än de var före emigrationen. Det här gäller nog inte de många svenskar från arbetarrörelsen som emigrerade efter att ha blivit svartlistade efter strejker eller inte ville invänta reformer i det svenska samhället.

Bland mina amerikanska släktingar stämmer det här till viss del. Två av mina släktingar är idag djupt engagerade Trumpanhängare och sprider detta på inlägg på Facebook som gör att jag nästan skäms över att vara släkt. Men var och en får tycka vad man vill, så klart. De bor på landet och kommer från en bondefamilj. I Tioga county i norra Pennsylvania, där de bor och dit mina emigrerade släktingar kom på 1880-talet, där har Trump fått 74 procent av rösterna. Så de är bland likar.

Övriga som skyltar med sin politiska åskådning är demokrater. En av dem är en släktforksare som bor i staten New York. Hon skrev någon dag före valdagen på sin Facebook att "Jag flyttar till Ohio". Ganska snart kom reaktioner från vänner och bekanta som tyckte det var ett hastigt beslut och undrade vad som hänt. "I Ohio skulle min röst betyda något men här i New York spelar den ingen roll" svarade hon. Det är inte riktigt sant men jag förstår hur hon tänker. Staten New York är demokratiskt med stor majoritet, i Ohio fick Trump 53 procent och Biden 45 procent (när en del röster ännu inte var räknade).

En av de andra demokraterna är juristen och hon har arbetat som volontär under Bidens valkampanj. I måndags diskuterade vi vad som komma skulle, och ni vet ju vilken rysare valet blivit. Redan då bestämde vi att ta ett snack i ett zoommöte ikväll, lördag, för att prata om valutgången och den situation USA befinner sig i, som oavsett valresultatet är svår. Så jag väntar med spänning på kvällens samtal. Även om den politiska situationen i USA påverkar hela världen så lever hon mitt uppe i det och jag kan betrakta det lite mer på avstånd.

Tänk vad släktforskning kan leda till! Jag är så glad för sådana kontakter, som berikar mitt liv.

I skrivande stund (natten till lördag) är valresultatet ännu inte klart, men jag hoppas det hinner bli det före morgonen.

tidning emigrantbrev
Det här tidningsurklippet hittade jag i ett av Amerikabreven. Mary Carlsson var dotter till min morfars utvandrade moster. Mary föddes i USA 1890 men fem av hennes nio syskon var födda i Sverige.

Fortsätt läs mer
  476 Träffar
  0 Kommentarer
476 Träffar
0 Kommentarer

De levde länge

Allhelgonhelgen är av tradition en släkthelg på så sätt att vi tänder ljusen på våra döda släktingars gravar. Så har det varit länge och med detta kommer också tankarna på de döda och deras liv.

Själv kan jag inte besöka mina föräldrars eller andra anhörigas gravar eftersom jag bor så långt ifrån dem och corona numera stoppar längre resor. Men genom en anhörig får jag ändå hjälp med både blommor och ljus på mammas och pappas grav i Falkenberg. Tack, moster!

Mina föräldrar gick bort 2009 och 2017. De föddes på 1920-talet och fick förhållandevis långa liv. Även de flesta i generationen innan levde länge, precis som många i tidigare generationer men också mina föräldrars syskon. Jag kommer från ett seglivat släkte, på både mammas och pappas sida. Pappas morfar Kristoffer Johansson blev 97 år. Pappas farfar Johan Olausson blev 92 år. Pappas mormor Olivia Mårtensdotter och pappas farmor Fredrika Olofsdotter fick däremot betydligt kortare liv.

Kristoffer
Min fars morfar Kristoffer Johansson var 97 år när han dog 1947. Min fars mormor Olivia Mårtensdotter dog redan 1918. Deras grav finns på Rolfstorps kyrkogård i Halland. Eget foto.

Min mammas mormor Amanda Johansson blev 95 år. Hon gick bort 1962 och är den enda i den generationen som jag har träffat. Henne minns jag, jag var åtta år när hon dog och har träffat henne flera gånger. Barndomsminnen är sporadiska men jag tror att jag träffade henne varje sommar så länge hon levde, mammas släkt är släktkär och varje sommar hölls kalas, både hos mina morföräldrar och säkert hos mammas mormor också. Ett starkt minne jag har är från en sommar ett par år innan hon dog, när vi var på släktkalas hos gamlamormor i Buskabygd. Vi barn var ute och lekte i slänten framför huset och de vuxna satt nog inne. Jag ser framför mig gamlamormor där hon satt i sin stol inne i rummet. Men jag träffade henne också hemma hos min egen mormor, som var hennes yngsta dotter. När jag växte upp sa vi "gamlamormor", kanske halländsk dialekt för gammelmormor som de flesta av er säger.

Amanda
Mormors mor Amanda Johansson träffade jag flera gånger som barn. Hon blev 95 år och dog 1962. Hennes och maken Malkolm Johanssons grav finns på Gällareds kyrkogård i Halland. Eget foto.

Redan som barn visste jag att Buskabygd, det var platsen där gamlamormor bodde. Var det låg visste jag inte, jag tänkte inte på hur vi åkte när vi åkte dit. Numera vet jag precis, och har även varit tillbaka dit ett par gånger på släktforskarsafari. Buskabygd är en by i Gällareds socken i mellersta Halland och i den hade mormors föräldrar torpet Huslyckan, som fastigheten fortfarande heter. Idag är det en tremänning till mig som bor där.

Idag och imorgon blir nog också en stor släktforskarhelg. Någon, kanske flera, släktforskarportaler ger fri tillgång till sina arkiv och då vill vi passa på. Genom arkiven kan vi lära känna våra gamla släktingar lite, de vi aldrig hann träffa, även om det bara är konturerna av deras liv vi kommer åt.

grav
Allhelgonahelgen förra året kunde min ene bror och jag besöka våra föräldrars grav på Skogskyrkogården i Falkenberg, när vi var på hemväg på kvällen efter att ha firat pappas storebrors 100-årsdag i Hishult. Mina föräldrar hette Gertrud Dahlberg och Yngve Johansson och de gifte sig 1947. Pappa föddes i Rolfstorp och mamma i Okome och det är där i socknarna i mellersta Halland jag har det mesta av min släkt. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  530 Träffar
  0 Kommentarer
530 Träffar
0 Kommentarer

Gamla litteraturskatter

Något som jag verkligen gillar är åtkomst till gamla handlingar och litteratur, när upphovsrättstiden är passerad. Sedan många år tillbaka har Projekt Runeberg digitaliserat äldre litteratur och gjort det möjligt för oss att sitta hemma och läsa i böcker som var samtida med våra äldre släktingar. Både faktaböcker och skönlitteratur från äldre tider kan ge oss en bild av hur det var då, så att vi inte förblindas av ljuset från vår egen tid när vi vill förstå förfädernas och förmödrarnas liv.

Projektet har rullat på sedan 1992 och drivs av frivilliga krafter med säte på Linköpings universitet. Just idag finns det 6057 titlar (böcker eller tidskrifter) att bläddra i och mer tillkommer hela tiden.

Här finns listan på alla digitaliserade verk. När du kommer in på en boksida så scrolla ner en bit så ser du innehåll och direktlänkar till alla sidor. Det går också att bläddra i böckerna och att söka i varje enskilt verk.

Några exempel på publikationer:

Amerika-boken: hjälpreda för utvandrare, 1893
En samtida reseguide för emigranten. Det är mest praktiska upplysningar om hur det är i Amerika, hur man ska göra och vad man ska akta sig för.

Anteckningar rörande svenska regementernas historia, 1866
Särskilt intressant för dig som har soldater i släkten.

Arbetets söner, 1906
En rikt illustrerad bok om arbetarklassen i Sverige. Här finns framför allt mängder av bilder från olika arbetsplatser. Det är bilder vi annars inte möter så ofta.

Arbetets 0105.4
Från Arbetets söner: Fabriksarbeterskor vid Inlands pappersbruk i Lilla Edet.

Boken om Tjust, 1907-1928
Ett bokverk i sju delar, skrivet av Ada Rydström som var hembygdshistoriker och bodde strax norr om Västervik. Tjust härad omfattar ungefär det område som idag utgör Västerviks kommun, där jag bott i 38 år, och i hennes böcker har jag hittat mycket intressant om min tidigare hembygd.

Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige, 1859-1870
Dåtidens samlade information om Sverige gavs ut i sju band. Det är ett lexikon över svenska orter (socknar, bruk, härader, pastorat, större gårdar m m) från A till Ö.

historiskt geografiskt 0152.6
Om Mälby på olika håll i Sverige, från Historiskt-geografiskt lexikon.

Hvar 8 dag, 1899-1933
17 årgångar av 35 har hittills publicerats av detta veckomagasin. Det berättar om händelser i Sverige och världen i kronologisk ordning och annat blandat innehåll, bl a finns många porträttbilder.

Hvar8dag 0471.5
Födelsedagsnotisen om Beatrice Dickson i Hvar 8 dag 1912 börjar på sidan innan.

Nordisk familjebok
Här finns både upplagan från 1876-1899 och Uggleupplagan 1904-1926. Dåtidens kanske mest omfattande uppslagsverk med den kunskap som fanns för drygt hundra år sedan. Här har jag tittat många gånger.

Svenska Allmogehem, 1909
Detta är en bok som gavs ut för att upplysa egnahemsbyggarna i början av seklet. Ett kaptiel heter "Hur allmogehem skola byggas". Lite nationalromantik ingår men framför allt bilder och ritningar på olika typhus i den bakre planschdelen. Där finns praktiska förslag på hus avpassade för de olika landskapens byggnadstradition.

allmogehem 0219.5
Förslag på hus som passar i Småland i Svenska Allmogehem.

Diverse personhistorisk litteratur:

Genealogi och biografier öfver släkten Waldenström, 1903

Härnösands stifts herdaminne, 1876-1879, 1923-1926
Kalmar stifts herdaminne, 1909
Karlstads stifts herdaminne, 1845-1848
Lunds stifts herdaminne, 1854-1858
Skara stifts herdaminne, 1871
Stockholms stads herdaminne, 1951
Strängnäs stifts herdaminne, fjärde delen, 1901

Slägten Schartau 1648-1902, 1902

Studerande Kalmarbor i Lund 1668-1907

Östgötars minne: biografiska anteckningar om studerande östgötar i Uppsala 1595-1900

Dessutom finns flera porträttgallerier, som till stor del (kanske alla?) även finns digitaliserade i Svenskt Porträttarkiv. Och flera landskaps- och stadsbeskrivningar från Sverige.

Man kan donera en slant till projektet. Det gör jag med tacksamhet någon gång ibland.

Fortsätt läs mer
  1097 Träffar
  0 Kommentarer
1097 Träffar
0 Kommentarer

Här finns företagens arkiv

Varje gång vi åkte till västkusten för att hälsa på min pappa de sista åren han levde åkte vi genom Bruzaholm. Det är ett litet brukssamhälle på vägen mellan Vimmerby och Eksjö. I Eksjö brukade vi stanna för en fika på kultkaféet Lennarts.

JM.2001 5 2095
Flygbild över Bruzaholm 1976. Bild från AB Flygtrafik. Bildkälla: Jönköpings Läns Museum. Public Domain.

Bruzaholm är ett vackert namn men har inget alls med "Brusa högre lilla å" att göra.

När man kommer in i samhället ligger bruket på vänster sida och villabebyggelse på höger sida. Söder om vägen flyter Brusaån.

Bruzaholms bruk har funnits sedan 1660 och är ett av de äldsta, kanske det äldsta, bruksföretaget i Sverige som ännu är i drift. Brukets arkiv finns deponerat hos Centrum för näringslivshistoria. Arkivinstitutionen har nu gjort den här filmen om brukets historia: https://youtu.be/D4iD55c41pU

Har du företagare i din släkt kanske företagets bruk finns hos Centrum för näringslivshistoria. Det är en förening som tar hand om arkivhandlingar från både existerande företag och företag som inte längre finns. Arkivinstitutionen finns på Facebook.

Företagsarkiv är s k enskilda arkiv vilket innebär att de inte är offentliga utan man måste ha tillstånd för att ta del av arkivhandlingarna. Men tillstånd ges i många fall, ibland generellt, ibland efter bedömning av forskningssyftet. Vill du efterforska dina släktingar i företags- eller organisationsarkiven ska du börja med en förfrågan till forskarexpeditionen. Förklara så detaljerat som möjligt vad du vill hitta om en viss person, vilken position personen hade i företaget och under vilken tidsperiod. "Personer som varit företagsledare eller haft högre tjänster eller styrelseposter är de som det finns mest personrelaterade uppgifter om i våra arkiv. Sådana personer är lätta att spåra i arkivhandlingarna." Så berättade arkivchefen Per-Ola Karlsson för mig i en intrervju för några år sedan.

Undantaget är nedlagda företag, deras arkiv är fritt tillgängliga.

Även på landsarkiven kan företagsarkiv finnas, liksom i de regionala föreningsarkiven. Sök i NAD så får du veta var företagets arkiv finns, om det har lämnatd till en arkivinstitution. Många företagsarkiv har inte bevarats, andra finns kvar hos företagen eller hos ägarnas efterlevande.

I företagsarkiven finns ju inte bara information om ägarna utan också om anställda. Lönelistor, arbetsbetyg, anställningskontrakt, brev mm.

Fortsätt läs mer
  823 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — J. A. Rosén
Har du testat att använda koden för inbäddning av YouTube-videor? Under filmklippet (brevid gilla/ogilla-knapparna) finns en knapp... Läs mer
måndag, 19 oktober 2020 09:17
Eva Johansson
Ja, det testade jag först, men filmen visades inte då. Jag får göra ett nytt försök, kanske gjorde jag något fel.
måndag, 19 oktober 2020 09:20
Eva Johansson
Nu blev det rätt.
måndag, 19 oktober 2020 09:25
823 Träffar
3 Kommentarer

Med morsekod och nyckel

I mitten av 1800-talet började man kunna kommunicera genom telegram via telegrafstationerna. Den som fixade detta kallades telegrafist. Efter hand blev det vanligt att kvinnor arbetade som telegrafister i Sverige och senare som radiotelegrafister i den svenska handelsflottan. Jag var själv en av dem.

telegrafist TEKA0140547 liten
Telegrafstationen i rådhuset i Falun före 1904. Fotograf okänd. Bildkälla: Tekniska Museet.

fotoKarlHeinzHernried NMA.0030798 x
Så här kunde en telegrafstation se ut i mitten av 1900-talet. Foto: Karl Heinz Hernfried. Bildkälla: Nordiska Museet.

Telegrafist är idag ett försvunnet yrke och kanske lite udda i skuggan av många andra yrken som kvinnor haft. Att kvinnor alltid arbetat, det vet vi, men det dröjde länge innan vi fick tillgång till en arbetsmarknad på samma villkor som män.

Telgrafverket bildades 1853, när telegram började användas. Drygt tio år senare, 1864, blev det tillåtet för kvinnor att arbeta som telegrafister, tack vare pionjären Elfrida Andrée. Först hennes far och sedan hon själv tog strid för att hon skulle få möjlighet till detta, i upprepade brev till Kungl Majt. Efter flera avslag ändrades reglerna och man ordnade en kurs för kvinnliga telegrafister. (Elfrida Andrée är en mycket intressant person som du kan läsa mer om på Wikipedia och i Svenskt biografiskt lexikon).

Så småningom ändrades attityden och telegrafist kom att anses som passande yrken för kvinnor, inte minst för medelklassens döttrar och ogifta kvinnor från det som kallades bättre familjer men som ändå ville eller behövde försörja sig. Arbetet innebar att tjäna andra, alltså inget självständigt arbete. Därför menade man att det var lämpligt för kvinnor. Dessutom hade ju kvinnor också lägre löner än män och det var billigare att ha kvinnor anställda.

Kvinnorna som var telegrafister har jag vid några tillfällen stött på i husförhörslängderna, t ex Erika Charlotta Warfvinge som var telegrafist i Gunnebo vid förra sekelskiftet och Anna Ottilia Grundström, telegrafist i Karlstad på 1880-talet. Anna Westerhult var telegrafist i Lerum på 1910-talet liksom Sara Maria Björk och Anna Fredrika Göransson i Göteborg några år tidigare. Listan kan bli lång.

Ottilia
Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

telegrafister
Från vänster: 1. Elfrida Andrée, född 1841 i Visby, telegrafist i Örebro 1865. 2. Estrid Béen, född 1888 i Stenbrohult, e o telegragist i Örebro 1907, 1934 blev hon telegrafkommissarie i Valdemarsvik. 3. Ida Kristina Myrberg, född 1866 i Kila, e o telegragist 1884, telegrafföreståndare i Sveg 1899 och i Falun 1902. 4. Augusta Emilia Södergren, född 1858 i Stockholm, e o telegragist 1878. 5. Tekla Maria Elisabeth Wastenius, född 1853 i Falkenberg, e o telegragist 1873 i Onsala, senare föreståndare i bl a Fjällbacka. Bilder från Wikipedia och Svenskt porträttarkiv.

telegram mor far
Mina föräldrars lyckönskningstelegram när de gifte sig 1947. Egen bild.

När telefonen kom i bruk minskade förstås användningen av telegram och till slut var det mest högtidstelegram som förmedlades, ni vet de där fina telegrammen till bröllop och 50-årsdagar och som finns sparade i många familjearkiv.

Handelsflottan började använda telegrafi när radiokommunikationen utvecklades i början av 1900-talet. Radiotelegrafin blev väldigt viktig för att kunna få hjälp vid olycker och förlisningar och ganska snart enades man om internationella nödsignaler som alla kunde förstå, t ex SOS.

I fartygen var det först bara män som arbetade som telegrafister och inte förrän 1948 mönstrade den första kvinnan som telegrafist i handelsflottan. Det var Ulla Bergström från Göteborg som fick arbete i Gorthonrederiet. Möjligen hade Margot Hallberg från Göteborg tjänstgjort i ett fartyg redan på 1920-talet men det har inte gått att belägga. Själv blev jag telegrafist i handelsflottan 1974 och om det kan du läsa på min egen hemsida. Arbetsuppgifterna innebar att hålla kontakten med land med hjälp av Morse-alfabetet och telegrafnyckeln, men också att sköta fartygets administration. Numera finns det inte telegrafister kvar, all kommunikation till sjöss går väl via nätet.

jag
Här sitter jag och jobbar på mitt kontor ombord på M/S Arizona 1975. Markeringarna på klockan visar när det skulle vara radiotystnad varje timme för att lyssna efter nödsignaler. Eget foto.

utbildning1
Jag har inget foto från någon av radiohytterna ombord på fartygen jag arbetade på, bara detta från telegrafistutbildningen på Sjöbefälsskolan i Kalmar 1974-1975. Någon av mina klasskamrater har tagit detta. Det var liknande radiostationer ombord. Eget foto.

artikel
I februari 1977 var M/S Arizona i hamnstaden Eastport i Maine på USA:s ostkust och jag blev intervjuad för lokaltidningen.

nyckel1
En sådan här morsenyckel använde jag i mitt arbete som telegrafist. Denna finns på Sjöfartsmuseet i Kalmar. Eget foto.

Telefonister blev ännu mer än telegrafister ett kvinnoyrke under en stor del av 1900-talet. Om det kan ni läsa i senaste numret av Släkthistoriskt Forum som har kvinnors arbete som tema.

PS. En film jag rekommenderar är "The last signal" som handlar om Titanics telegrafist, en ung man. Kan ses på Youtube.

Källor jag använt är bl a böckerna "Radion och radiotelegrafisten" av Birgitta Gustafsson (1991) och "Hallå – Om telefonens första tid i Sverige" av Jan Garnet (2005).

Fortsätt läs mer
  651 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
Igår morse! Rätt kvinna på rätt (beMANningsplats! Vilka signalvärden för jämställdheten det måste ha sänt ut!!! ... Läs mer
söndag, 11 oktober 2020 08:05
651 Träffar
1 Kommentar

Arkivdetektiverna

foton

Släktforskning är verkligen stort. Inte bara som ett ökande intresse bland många utan också stort i sitt omfång. Det här blev jag påmind om när jag här om dagen lyssnade på en poddsändning av Karlavagnen i Sveriges Radio. Ett program som jag tror sänds kvällstid och dit man får ringa och prata om ett förutbestämt ämne. Det jag lyssnade på sändes den 23 september och handlade om släktforskning. Karlavagnen har haft släktforskning som tema i tidigare program också.

Poddradio är bra, då kan man lyssna när man vill. Själv var jag i skogen och plockade lingon medan detta pågick i mina hörlurar.

I programmet förekom alla möjliga infallsvinklar på släktforskning. Mycket intressant var det att lyssna på de olika berättelserna om vad som fått dem att börja släktforska, hur de gick till väga och vad de hittat. En började släktforska efter att ha ärvt en forskning efter sin morfar. Vilket fint arv! En annan hade med hjälp av DNA-test fått veta vem hennes pappa är (fantastiskt!). En tredje hade hittat 68 generationer bakåt i sin sambos släkt.

Under mina drygt tio släktforskarår har jag tänkt mig att de flesta drivs av ungefär samma motivation som jag, att hitta min släkts historia i arkiven. Det kan man ju göra på olika sätt och med olika ambitioner. En del samlar personer i sina släktträd, andra skriver omfattande berättelser om varje generation och sätter in dem i sina historiska sammanhang. Smalt eller brett, djupt eller grunt.

Något jag tror att de flesta av er känner igen er i är känslan av att vara en tidsdetektiv, eller kanske snarare en arkivdetektiv. En som letar efter spår i arkiven, som ser massor av detaljer som tillsammans blir en helhet. "Det ska gå att hitta." Visst har du ofta tänkt så? Det är väl det som limmar fast oss timme efter timme vid datorn...

Tänk vilken rik hobby detta är! Och så givande för så många! Jag gläds med den släktforskare som hittat så mycket dramatik att det blivit en spännande bok. Eller den som kunnat lösa gåtorna med okända fäder. Och även om jag är skeptisk till att ta 68 generationer på allvar så kan jag verkligen förstå den glädje som släktforskaren ifråga känner över sitt resultat.

När släktforskning diskuteras brukar släktforskare ofta få frågan om vad som är det mest spännande som hittats. Vad skulle du svara på det? För min egen del vet jag inte, det är så mycket som är intressant och samtidigt inget som sticker ut i min släkt. Inga mord och inga kändisar. Men väldigt intressant ändå, för det är människor som levt före mig och gjort mig till den jag är.

För mig är det både hobby och jobb, och lika roligt och givande oavsett vilken släkt jag letar information om. Varje gång jag börjar på ett nytt uppdrag eller på en ännu outforskad gren i min egen släkt så känner jag stor förväntan. Den förväntan uppfylls så gott som alltid. Bara om jag möts av kyrkoarkiv som förstörts i brand på senare tid kan jag bli besviken. Men då kan det finnas andra vägar.

I helgen pågår en digital släktforskarmässa, en kompensation för uteblivna Släktforskardagarna som jag saknat i år.

Tillägg lördag kväll:

Efter en dag med digital släktforskarmässa tycker jag att det är intressant och uppfriskande, och trots en del tekniskt strul har det fungerat bra i det stora hela. Bra att kunna sitta hemma och ta del av föredrag. Eftersom det går tre  föredrag samtidigt båda dagarna kommer jag att se en del efteråt. Jag är imponerad av hur bra de föredragande släktforskarna ute i landet klarat ut sina digitala föredrag i Zoom, även om det kanke varit nervöst för en del.

Precis som på de vanliga Släktforskardagarna möts man av en del överraskningar. T ex historikern Mia Skott som höll en verkligt upplivande och engagerad föreläsning om att hitta kvinnors historia. Nu ser jag fram emot morgondagens program.

Fortsätt läs mer
  727 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Hjalmar Lindberg
Ja, det var en mycket trevlig konferens. Särskilt Fredrik Mejsters föreläsning om att "klä på" sina anor tyckte jag var bra. Även ... Läs mer
måndag, 05 oktober 2020 23:07
Eva Johansson
Hjalmar: Tack för din kommentar! Ja, så här kan det vara när man släktforskar. Det är verkligen en fantastisk syssla.
tisdag, 06 oktober 2020 23:01
727 Träffar
2 Kommentarer

Anna Cederflycht på Helgerum

I tio år bodde jag i Helgerum i Småland, fram till sommaren 2019. Helgerum ligger i Västrums socken i Tjust härad. Några hundra meter från huset där vi bodde ligger Helgerums slott, som byggdes på 1760-talet. Men Helgerum är ett mycket gammalt gods, en stor gård redan på medeltiden. Den stora gården har under långa perioder ägts av kvinnor, omstridda och omskrivna. Min favorit är Anna Cederflycht. Hon är välkänd lokalt i Västervikstrakten och du som läser detta och kommer därifrån misstänker jag kommer att känna igen det jag skriver här.

Anna föddes som Anna Hansdotter 1684. Hennes far Hans Andersson var en rik köpman i Västervik, hennes mor var Christina Månsdotter. Hans Andersson köpte Helgerums gods 1698. Han ägde då redan Ankarsrums bruk. 1724 dog han på Helgerum och efterlämnade hustrun och döttrarna Catharina och Anna.

Catharina var ett år äldre än Anna och ogift och hon hade troligen någon form av handikapp. Anna var gift med köpmannen och redaren Anders Nilsson från Göteborg, adlad Cederflycht. 1718 hade de övertagit Ankarsrums bruk. Makarna fick tre barn, Hans, Eric och Christina. Alla barnen dog före sin mor utan att efterlämna några arvingar. Systern Catharina dog 1742 och då ärvde Anna hennes del av förmögenheten också. Sedan deras mor dött var det Anna som ägde Helgerum med sitt skeppsvarv och sina gårdar och bruk.

Av gårdens hus från Annas tid finns idag inget kvar men flera lämningar av husgrunder. I området har jag gått omkring många gånger med gamla kartor i handen och jämfört och letat spår av husen från 1600- och 1700-talet. Annas bostad var ett hus på den nuvarande lagårdsbacken intill huset där maken och jag bodde. I en slänt finns en rad grundstenar kvar och som kommit i dagen på senare år sedan markägaren röjt här.

husgrund
På ladugårdsbacken vid Helgerum finns delar av en stengrund kvar som ska vara från huset där Anna Cederflycht bodde. Placeringen stämmer med en karta från 1788, då husen ännu fanns kvar. Eget foto i januari 2018.

Anna och hennes make kom inte särskilt väl överens. Deras sista bittra gräl någon gång på 1730-talet är välkänt. På väg till Göteborg hade de kommit till Skafte backe på den gamla vägen väster om den nuvarande bron i byn Skaftet. Där gick vägen upp på berget i en brant backe.

Makarna åkte förstås häst och vagn på sin resa och hade förmodligen en del packning med sig. När de kom till Skafte backe ville Anna att de skulle gå ur vagnen och i stället promenera bredvid för att det inte skulle vara så tungt för hästarna. Men det ville inte Anders. Då klev Anna ur, förmodligen arg som ett bi, och lämnade maken för tid och evighet. Hon lovade att hon aldrig mer skulle träffa honom, och så blev det också. Inte heller ville hon ärva honom.

Osämjan makarna emellan var känd under deras levnad. I en berättelse av den samtida Daniel Tilas skrev han ett par decennier senare att ”gamle Cederflycht haft galanterier för sig, vilket så småningom åsamkade groll”.

Anders dog bitter, rik och ensam i Göteborg 1747. Sonen Hans skulle ärva sin far men dog bara en dryg vecka efter att de fått besked om hans fars död i Göteborg. Eftersom Anna svurit på att inte befatta sig mer med maken eller hans förmögenhet donerade hon den till en rad större hjälpprojekt.

100 000 daler kopparmynt gick till att bygga ett nytt fattighus i Västervik 1748. Det Cederflychtska fattighuset står där än, ritat av Carl Hårleman, och blev så fint att stadsborna sa att “i Västervik bor de fattiga bättre än de rika”. Donationen gick också till försörjning av de fattiga. 72 000 daler donerade hon till ett nytt kyrkbygge i Hallingeberg, den socken där Ankarsrums bruk ligger, ett av de bruk hon ägde. Även denna byggnad ritades av Carl Hårleman. Resten av pengarna gick till kyrkans inredning, bland annat predikstol och altare.

Kyrkan byggdes först 1753 och då var Anna redan död. Hon dog den 11 januari 1752 och prästen skrev att dödsorsaken var “värk i hela kroppen”. Då var hon 67 år gammal. Innan hon dog hade hon donerat pengar till Västrums kyrka, för att hennes grav skulle underhållas och för att kyrkan skulle få ny klockstapel med klocka.

fattighuset
Till vänster: Cederflychtska fattighuset i Västervik (det rosa huset) som idag är Kyrkans hus och används av Västerviks församling. Till höger: Målning i Västrums kyrka av Annas mor Christina Månsdotter, eller möjligfen av Anna själv. Sedan många år tillbaka anses detta porträtt föreställa modern men jag har fått påpekat för mig att det skulle kunna vara Anna. Egna foton.

gravkapellet
Anna Cederflycht är begravd i det Cederflychtska gravkapellet på Västrums kyrkogård tillsammans med sin syster Catharina och sina tre barn. Gravkapellet är det som finns kvar av Västrums gamla kyrka. Eget foto.

I Västrums kyrka finns ett epitafium över Anna Cederflycht, systern Catharina och dottern Christina.

Det Anna lämnade efter sig står kvar än idag och hon är inte glömd, tack vare sin självständighet och att hon levde i omständigheter som medgav det liv hon levde. De flesta kvinnor gjorde inte det.

Fortsätt läs mer
  632 Träffar
  0 Kommentarer
632 Träffar
0 Kommentarer

Hur hittade statarna nytt jobb?

Har du statare i din släkt då har du förmodligen följt dem mellan olika arbetsplatser vart och vartannat år. De flyttade ofta, många familjer bytte gård varje höst. Har du tur höll de sig någorlunda inom samma socken men de flesta flyttade nog också mellan socknarna. Förr, när man som släktforskare var tvungen att beställa film eller mikrokort, då var det här förstås ett elände. Idag kan vi hoppa mellan de digitaliserade kyrkböckerna betydligt lättare.

sebyholm
Statare som plockar betor på Säbyholm i Skåne. Foto: Borg Mesch. Bildkälla: Nordiska Museet.

Den som har statare i släkten undrar nog hur de hittade nytt jobb. Hur gick det till? Först skulle man sluta avtal med en ny arbetsgivare, sedan ge besked till sin nuvarande arbetsgivare, begära flyttbetyg och orlovssedel och så ta flyttlass och barn med sig i oktober. Att åka på vinst och förlust, det gjorde de väl inte? Jodå.

Man hörde sig för bland andra statare och arbetsgivare. Dessutom fanns annonser i dagstidningarna. Annonser blev mer vanliga i slutet av 1800-talet och förekom en hel del in på 1900-talet.

Det var inte ovanligt att man chansade och åkte till en gård där man ville arbeta, utan att ha gjort upp i förväg. Fanns det inte arbete där fick man dra vidare. Många ansåg att sämre kunde det ändå inte bli. Mun-till-mun-metoden var också mycket vanlig.

Det fanns vissa gårdar med gott rykte där statarna stannade länge och andra med sämre rykte. Fanns det inte jobb på den gård man ville till gick det alltid att fråga på en sådan gård med dåligt rykte och stanna tills det gick att byta arbete igen.

Om statarnas flyttningar fick jag veta för ett par år sedan av Barbro Frankié som är museichef för Statarmuseet i Bara i Skåne och av Kjell-Åke Larsson i Veberöd som växt upp som statarbarn i Skåne och är uppgiftslämnare till museet. Tidningen Släkthistoriskt Forum (som jag frilansar åt) hade fått en fråga om detta av en läsare och jag fick i uppgift att ta reda på svaret.

Jag kollade också i äldre tidningar. Av tidningsannonser framgår att inte bara arbetsgivarna annonserade, det fanns också byråer som förmedlade arbete.

FalkopingsTidning1891 03 14
Falköpings Tidning 1891-03-14.

NerikesAllehanda1891 08 08
Nerikes Allehanda 1891-08-08.

Uppsägning skulle helst ha skett senast i augusti, då man också kunde ha skrivit kontrakt med ny arbetsgivare. Helårskontrakt var vanligast men även halvårskontrakt förekom. Hade man före flytten skrivit kontrakt med en ny arbetsgivare ordnades också med flyttbetyg i förväg. Den familj som åkte “på chans” fick se till att flyttningen bokfördes efteråt, när det var klart var de skulle bo.

Den anställde skulle ha ett arbetsbetyg med sig och på detta kunde arbetsgivaren anteckna “lantarbetare” med blyerts i ett hörn. Det var koden för att tala om att stataren var fackligt aktiv och då var det betydligt svårare att få nytt arbete.

Flyttningarna skedde vanligtvis under sista veckan i oktober, som kallades slankveckan eftersom man inte hade lön då. I de flesta fall flyttade man maximalt så långt hästen orkade dra lasset på en dag.

Boktips:
Statarliv - i myt och verklighet, Christer Lundh och Mats Olsson (red), 2009
Skånska statare och lantarbetare berättar, Lars Olsson, 1985, 1995
Statarminnen, Mats Rehnberg (red), 1949

belteberg
Statarlänga på Bälteberga gård i Skåne. Foto: Gunnar Lundh. Bildkälla Nordiska Museet.

 

Fortsätt läs mer
  1519 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Douglas Nilsson
I min släktforskning har jag stött på begreppet, yrket "skaffare", tex pigskaffare, drängskaffare. Detta skall ha varit personer s... Läs mer
lördag, 19 september 2020 13:03
Eva Johansson
Douglas: Vad intressant! Du har säkert också rätt i ditt antagande om att dessa förmedlare kan ha försvunnit i takt med tidningsan... Läs mer
söndag, 20 september 2020 22:42
1519 Träffar
2 Kommentarer

Gårdar och hus

På 1900-talet var det populärt att ge ut böcker som var kataloger över folk och boningar. Det finns otaliga porträttgallerier och matriklar och flera serier med böcker som i bild och text informerar om gårdar och hus i ett landskap eller län.

Den mest kända av gårdsböckerna är nog "Svenska gods och gårdar" som gavs ut 1938–1947 och består av ett 50-tal tjocka böcker. Gårdarna presenteras länsvis och en del län hade så många gårdar att böckerna fått delas upp i flera band. Förlaget hette också Svenska gods och gårdar och låg i Uddevalla. Man anlitade lokala medarbetare och i varje bok presenteras dessa. I Halland, där jag har det mesta av min släkt, var det bl a folklivsforskaren och chefen för Varbergs museum Albert Sandklef som medverkade och här i Västmanland anlitade man bl a landsantikvarien Sven Drakenberg.

Det här är populära böcker som fortfarande säljs begagnade för ganska stora summor. Men de finns också hos Arkiv Digital som har fotograferat av alla band utom ett, nr 47 för Härjedalen och delar av Helsingland. Kanske beror det på att det inte gått att uppbringa.

Alla gårdar i ett län är inte med. Det lär vara så att de som inte betalade för fotograferingen och förhandsbeställde ett exemplar fick inte med sina gårdar, men om det stämmer vet jag inte.

I band 37 Västmanland hittar jag t ex Bjurhovda gård i Badelunda socken. Den gården finns inte längre, gården försvann när det bostadsområde jag nu bor i byggdes på 1960-talet. Här hittar jag också de många andra gårdarna som fått ge vika för den ökande stadsbebyggelsen i närheten, t ex Hälla gård vars mark nu använts för köpcentrum, butiker och gator. På så sätt är böckerna ett viktigt tidsdokument.

Hella
Hälla gård öster om Västerås i Svenska gods och gårdar. Bildkälla: Arkiv Digital.

Har jag släkt på en gård är det ännu mer intressant att få se hur den såg ut då, för 70–80 år sedan. Jag får veta när husen hade byggts, hur stor areal jord gården hade och hur många djur, vilka ägarna och brukarna var och en del annat. Om ägarlängden var känd långt tillbaka kan det finnas en del släkthistoria där. Ett sådant exempel är gården Mellangärde i Ullareds socken där min mormors farfar Johannes Torsson föddes 1833. Gården hade ägts av hans farmors mor Helena Nilsdotters föräldrar, födda i början av 1700-talet. Uppenbarligen kände ägarna på 40-talet till sin släkthistoria, och det är glädjande. (Den stämmer.) Johannes Torsson flyttade därifrån till grannsocknen när han gifte sig och hans bror Sven tog över. Gården var kvar i vår släkt tills för några decennier sedan då den ska ha sålts till en dansk familj.

Mellangerde
På Mellangärde gård i Ullared bodde min släkt från tidigt 1800-tal. Från Svenska gods och gårdar. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett annat exempel är från Avaträsk i Dorotea församling. Där finns flera gårdar och om gården med nr 1 står det satt den varit i släktens ägo sedan byns tillkomst. De första bosättarna var båtsmannen Nils Nilsson Fjällman och hans hustru Maria Matsdotter som slog sig ner här 1740. Deras barn och efterlevande blev kvar och 1943, när boken gavs ut, var fortfarande de flesta gårdarna kvar i släkten. En artikel om Avaträsk historia finns i Släktforskarnas årsbok 2015, skriven av Cenneth Wedin. På en av bilderna från gårdarna i Avaträsk finns t o m ägarna med utanför sitt hus:

Avatresk
En av gårdarna i Avaträsk, med sina ägare, eller om det är andra personer. Från Svenska gods och gårdar. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett liknande och omfattande bokverk är "Sveriges bebyggelse" utgiven av Hermes förlag som också låg i Uddevalla. Böckerna är utgivna från mitten av 40-talet till mitten av 60-talet och uppdelade i landsbygd samt städer och samhällen. Även villor finns med här. Det är alltså mängder av hus som beskrivs men informationen är mer kortfattad. Arkiv Digital har 49 volymer men jag tror att det finns många fler. Varje län omfattar flera volymer. I slutet av varje bok finns ett släktträd att fylla i.

SverigesBebyggelse
En sida i Sveriges bebyggelse, volym 4 från Värmland. Bildkälla: Arkiv Digital.

Gårdar från hela Sverige kan alltså hittas i dessa böcker. Men ingen bok verkar vara heltäckande, alla gårdar och hus är alltså inte med.

Det finns fler kataloger av det här slaget:
- "Svensk bebyggelse", förlag AB Hellco. Utgivna på 40- och 50-talet och innehåller inte bara gårdar utan också villor. Arkiv Digital har fotograferat tre band (Kalmar län, Kronobergs län och Malmöhus län) men det finns fler och kanske kommer de så småningom.
- "Bygd och folk", förlag AB Skandinavisk litteratur. Fem volymer (Bohuslän, Gävleborg, Jämtland, Västerbotten och Ångermanland) finns hos Arkiv Digital. Varje del inleds med ett släktträd för fem generationer där bokens ägare själv kan fylla i namnen.
- "Svensk hembygd", förlag Svensk hembygd. Fyra volymer utgivna på 1930-talet för Västmanland, Uppsala och Stockholms län, Västerbotten och Ångermanland. Fler verkar inte ha getts ut.
- "Svenska samhällen", förlag Svensk hembygd. Bostäder. En volym är digitaliserad.
- "Svenska städer och samhällen", förlag AB Nordisk kultur. Bostäder och offentliga byggnader. Två volymer är digitaliserade.
- "Svenska villor", förlag Svenska städer och samhällen. Det verkar bara vara fristående bostadshus, inte gårdar. Fyra volymer har digitaliserats.

Det kan finnas fler än dessa.

Informationen är ungefär densamma i de olika serierna, dvs bild på gårdar och hus med mer eller mindre detaljerad information om fastigheterna. Böckerna inleds med en eller flera artiklar om länet eller landskapet. Böckerna finns på bibliotek och antikvariat.

För att hitta de avfotograferade böckerna hos Arkiv Digital väljer du "Tryckt litteratur" under Arkivtyp så ser du de olika bokserierna i listan. Hittar du inte ditt län i den volymserie du söker i så leta bland de andra, det kan kanske finnas där.

Nordiska Museet ska 1955 ha fått alla bilderna från ett av dessa bokverk "Sveriges bebyggelse" men skriver på sin hemsida att bilderna kommer från Niloé förlag. Bokserien "Sveriges bebyggelse" gavs ut in på 60-talet av Hermes förlag.

Fortsätt läs mer
  2204 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
"Himla bra" sammanställning du gjort över dessa bokverk! Några kände jag till sedan förut men några var 'nya'. Kommer troligen väl... Läs mer
lördag, 12 september 2020 16:52
Eva Johansson
Ann-Christin: Tack! Ja, för lokal hembygdsforskning kan det vara extra intressant med dessa böcker. Men de är på intet sätt fullst... Läs mer
lördag, 12 september 2020 17:46
2204 Träffar
2 Kommentarer

Där barn jag lekt...

1

2
De här bilderna tog jag i början av april 2017.

Det här är resterna av Tjuvabjärens backstuga. Han som kallades Tjuvabjären hette Karl Aron Andreasson och var ingen tjuv, utan född i torpet Sandberg vid berget Tjuvabjäret i Hule i Ljungby socken i Halland 1829. Så småningom blev han bonde med egen gård på 1/32 mantal i byn Gisslestad i hemsocknen, tillsammans med hustrun Anna Sofia Jönsdotter som kom från Vinberg.

Gården fick de lämna 1866 och kom att bo i backstugan på byns utmark. Där var de kvar livet ut. Anna Sofia dog 1908 och Karl Aron 1915. 50 år senare sprang jag omkring i ruinerna efter deras hus och lämningarna efter deras fina trädgård men hade ingen aning om vilka de var som bott där en gång i tiden. För mig är den här stugruinen en viktig plats.

Backstugan låg i utkanten av byns mark och utmed den gamla landsvägen. Alldeles intill byggdes en villa, kanske på 30- eller senast på 40-talet. Där bodde en familj fram till 1952, då Leander och Jenny Bengtsson flyttade in. På nästa tomt, efter Leanders och Jennys hus, byggde mina föräldrar en villa 1958. Vi flyttade in strax före jul det året och omgivningarna blev mina och mina bröders jaktmarker. Tillsammans med grannbarnen höll vi ofta till i skogen intill grannhuset. Jag tror att det var en gärdsgård mellan tomterna och vi tog oss dit på en stig lite längre bort. Vårt hus och Bengtssons hus ligger på mark som hörde till Lyngens by.

laga skifte
Kartan från laga skiftet 1853. Nr 1 är Tjuvabjärens backstuga. Nr 2 är platsen där mitt barndomshem ligger, villan mina föräldrar byggde 1958. Däremellan ligger grannhuset som Leander och Jenny Bengtsson då hade. Här ser vi också den gamla kyrkvägen som där vek av svagt upp mot backstugan och gick utmed tomten. Karta från Lantmäteriet.

Det var spännande att leka i en gammal husruin. Vi byggde kojor i skogen intill, vi lekte säkert indianer och vita och annat man gjorde på den tiden under det tidiga 60-talet. På våren var lämningarna av huset översållat med blå vintergröna. Det fanns nog andra blommor där också, rester efter backstugans trädgård, men det minns jag inte nu.

Min ene bror och jag kom att tala om detta här om dagen, om barndomen och tillhållet vid torpruinen. Och ett annat övergivet torp som låg en bit bort och där vi också rotade omkring ibland.

4

3
Mina bilder från augusti 2016, med löv på träden och mer dunkel. Det är så här jag minns det från barndomen. Det som nu är en stig upp mellan träden var förr troligen en väg till ett torp som låg lite längre upp på berget och som kallades Vedbergs.

Torpinventering
Att torpet där jag lekte kallades Tjuvabjärens skulle jag inte känt till om inte min tidigare skolkamrat Christer Torstensson skrivit om det i Hallands hembygdsförbunds årsbok Hallandsbygd 1996-1997, sedan hembygdsföreningen gjort en torpinventering på Gisslestad bys utmarker. I artikeln berättar han historien om den här backstugan och 14 andra torp och backstugor. Jag vet att han är en kunnig hembygdshistoriker. I husförhörslängderna verkar backstugan ha namnet Helljepjuken, eller om det är Vedbergs torp som låg en bit ovanför Tjuvabjärens som hette så. På Vedbergs torp bodde änkan Anna Bengtsdotter. Torp och stugor kunde i många fall ha ett lokalt namn som folk sa och ett mer officiellt namn som stod i kyrkböckerna.

IMG 1566
Kartan från torpinventeringen finns publicerad i årsboken "Hallandsbygd" och har gjorts av Christer Torstensson. Publiceras med tillstånd. Den lite bredare vägen är väg 154 som byggdes 1965 (eller var det 1966?). Vägen som är ett smalt streck längst till höger är dagens väg genom byn. Här har Christer ritat in vårt hus och även de närmaste grannarnas hus ockå.

Karl Aron Andersson och Anna Sofia Jonsdotter kom på obestånd och var sedan mycket fattiga. Men deras trädgård var ovanligt fin och välkänd, läser jag i artikeln. Karl Aron kallas arbetskarl och jordbruksarbetare i kyrkböckerna. Fattighjon är överstruket. Han gick troligen som dagsverkare hos bönderna i trakten, men han var inte torpare med arbetsplikt som arrende, huset var ju en backstuga. Ungefär som min farfar som i sin ungdom i Göteborg kallades månadskarl och det innebar att han tog de påhugg som fanns för dagen.

Karl Aron och Anna Sofia hade tio barn, födda 1857-1878. Fyra av dem dog i barndomen. En son och en dotter arbetade i Danmark en tid. Yngsta dottern Alma Viktoria blev kvar i hemmet och bodde i backstugan till 1918, tre år efter hennes fars död. Sedan flyttaade hon till Borås och därefter revs troligen huset.

På den tiden, fram till 1907, gick den gamla kyrkvägen mellan Gisslestad by och kyrkan en bit väster om den nuvarande vägen genom byn, kanske 50 meter eller så vid sidan om. En rest av den gamla kyrkvägen är körvägen upp till Bengtssons hus. Vi kallade det Leanders hus, Jenny hade gått bort 1960 och han var ensam kvar den sista tiden.

Leanders
Det gula huset är Leander och Jenny Bengtssons hus och vägen upp till deras garage (som jag tror är byggt senare) är resten av den gamla kyrkvägen. Lusthuset till vänster står på vår tomt, det byggde min pappa på 70-talet. Mina föräldrar flyttade från detta hus 1996. Eget foto från april 2017.

kartorNY
Kartor från Lantmäteriet.

Vid Hule i Ljungby ligger det fyra berg på rad från norr till söder. De heter Sandberget, Björkekullen, Tjuvabjäret och Kvigbjäret har Christer berättat för mig. Så Karl Aron var född i ett torp vid det näst nedersta (nr 1 på kartan ovan) av dessa berg. När han föddes var hans föräldrar torpare men köpte sedan en gård i Hule och bodde då (nr 2 på kartan ovan) mittemot det hus som senare blev skola och som står kvar fortfarande. Från familjens bostad finns det troligen bara en syrenbuske kvar idag. Marken vid nr 2 på kartan ovan kallas i protokollet från laga skiftet 1840 för Tjuvabjärens lycka. Då var Karl Aron ett barn så det måste betyda att även hans far kallades för Tjuvabjären. (Bjär är halländsk dialekt och betyder berg).

Skansen
Backstugan som kallas Tjuvabjärens hade funnits sedan 1846, kanske tidigare, och först som torp. Ett av de andra torpen i torpinventeringen ligger längre upp på berget och kallades Skansen och där bodde ett par som hette Lovisa och Axel Jörgensen. Axel var född i Danmark och jag minns dem vagt. Axel hade först varit gift med Svea Ulrika Karlsson som dog 1937. Sedan gifte han om sig 1944 med Lovisa. Han dog 1972 och verkar ha bott kvar där då. Axel Jörgensen var snickare och på 60-talet bodde det också en annan dansk familj som jag tror hette Farre i ett torp intill Jörgensens och där pappan i familjen också var snickare. I den familjen fanns det en son i min och min brors ålder.

Lovisa Jörgensen var änka när hon gifte sig med Axel 1944. Hon var född i Träslov 1895 och gift i Morup med fiskaren Nils Oskar Pettersson som var några år äldre. De hann få sex barn tillsammans innan hon blev änka 1930.

Den 5 mars 1930 drunknade hennes make och fyra andra fiskare från Morup i en dramatisk olycka. I dödboken har prästen skrivit "Omkommen genom drunkning strax intill Hallarna under rodd i lillbåten ut till fiskebåten omkr 4.10 f.m". Den yngste av de döda var bara 23 år gammal. Läs om detta i ett inlägg i bloggen Abandowest. Yngsta dottern till Nils Oskar och Lovisa var bara fyra månader gammal när hennes far drunknade. Lovisa bodde sedan inne i Falkenberg med barnen och kom 1944 till Ljungby. Lovisas makes gravsten finns i Gravstensinventeringen. I artikeln i Hallandsbygd finns en bild på Lovisa och Axel Jörgensen.

Uppgifterna här kommer framför allt från artikeln i Hallandsbygd 1996-1997 men också från Ljungbys och andra kyrkoarkiv.

Fortsätt läs mer
  875 Träffar
  0 Kommentarer
875 Träffar
0 Kommentarer

Barnen som arbetade i gruvan

barnarbete

Den här bilden (från Västmanlands läns museum) hittade jag när jag sökte efter bilder från Kallmora gruva till en artikel för ett tag sedan. Ser ni pojkarna som sitter längst fram? De är bara barn men jag tror att de faktiskt kan ha arbetat i gruvan.

Kan det verkligen vara möjligt? En del av dem ser så små ut, 6-7 år kanske. Det verkar overkligt men barnarbete förbjöds inte i Sverige förrän på 1900-talet.

Barn skulle arbeta så snart de kunde. Så var det för bondbarnen och för torparbarnen och så småningom också för de stora skarorna arbetarbarn när industrialiseringen tog fart. Tid för lek, det var bara för överklassens barn.

Kvinnor och barn var ju billig arbetskraft och barn med flinka fingrar och pigga ögon ansågs särskilt lämpade för arbete i fabrikerna. En fabriksägare kunde tillskansa sig rätten att ha barn från ett barnhem som sin arbetskraft. För industrierna gällde att producera så billigt som möjligt för att få en så stor vinst som möjligt. Idén att barn skulle arbeta var allmänt förekommande, även i familjerna. Barnens lön behövdes som ett bidrag till familjens försörjning, för att få det att gå runt och få mat i magen.

Det här var långt innan tanken på alla människors lika värde uppstått, det förstår ni nog.

Historikern Lars Olsson skriver i "Från barnarbete till ungsomsarbetslöshet" (i boken "Den dolda historien", red Ronny Ambjörnsson och David Gaunt) att trots att, enligt 1846 års hantverks- och fabriksordning, barn sklulle vara 12 år för att arbeta så efterlevdes detta inte. Ingen kontrollerade det eller brydde sig ens om att försöka. Han konstaterar att på 1840- och 1850-talet var över hälften av arbetarna i tändsticksindustrierna barn. En vanlig arbetsdag arbetade de 12 timmar, alla dagar utom söndagar.

1852 förbjöds nattarbete för minderåriga. 1881 kom en ny förordning om barnarbete. Enligt den skulle man vara minst 12 år för att få arbeta i fabrik och ha gått ut skolan. Det efterlevdes inte överallt, t ex på glasbruken. Undantag gjordes också för järnbruk, gruvor, sågverk och brädgårdar. Som t ex Kallmora silvergruva. Först år 1900 förbjöds barnarbete under jord i gruvorna.

"Fabriksägarna utnyttjade de fattiga familjerna mot mycket låg betalning. Barnen fick arbeta i fabrikerna under den tid de var billiga och unga. När de blev äldre och ville ha mer betalt fick de sluta för att ersättas av andra barn." skriver Kathrine Berglund och Linda Lundgren i en uppsats från Luleå universitet.

Titta på andra fotografier från arbetsplatser i slutet av 1800-talet så kommer du att se en hel del barn. Räkna med att dina förfäder fick slita hårt redan som små.

Mer att läsa om barnarbete:

Släktband i P1

C-uppsats Örebro universitet

C-uppsats Luelå universitet

Om en bok av Lars Olsson

Uppsats vid Lunds universitet

Wikipedia

Fortsätt läs mer
  871 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — anna börestam
En annan intressant bok som berör barn: https://www.albertbonniersforlag.se/bocker/178111/jag-var-barn-i-gulag/... Läs mer
lördag, 29 augusti 2020 06:47
Eva Johansson
Anna! Tack för din kommentar! Det var säkert liknande förhållanden i många andra länder också.
lördag, 29 augusti 2020 22:27
Anna Scheutz
Det var inte bara barnen som arbetade vid gruvorna, många av kvinnorna arbetade ovanför gruvorna med sortering. Det antecknades al... Läs mer
söndag, 30 augusti 2020 20:32
871 Träffar
6 Kommentarer

Många ord blir det

Detta är mitt inlägg nummer 300 i Rötterbloggen. Kanske är det anledning att fira lite. Vi gillar ju att fira jämna tal.

När jag insåg detta började jag så klart att fundera över vad det är jag skrivit och varför jag gör det. Vecka efter vecka i över sex år. Mitt första inlägg är från den 14 januari 2014 och handlar om hur det kom sig att jag började släktforska. Kanske ett ganska självklart ämne för ett första blogginlägg.

Sedan dess har det handlat om allt möjligt, högt och lågt, arkivhandlingar och släkthistoria med mera. Att blogga är en kombination av det jag gillar mest: släktforskning och att skriva. Nästan hela mitt yrkesliv har jag som journalist livnärt mig på skrivandet och på senare år även som släktforskare. Att skriva och släktforska kommer jag säkert att hålla på även om tio år, om jag lever och har hälsan. Förra året fyllde jag pensionär men att sluta jobba är inte aktuellt.

dombok
Från Sunnerbo härad i Småland kommer delar av mina barns farmors släkt. Eget foto.

Bloggande är på ett sätt en ny form av skrivande. Inte lika allvarstyngt som att bedriva journalistik utan det finns utrymme för mina egna åsikter och ett mer personligt formulerande. Det gillar jag. Dessutom är ju ämnesvalet fritt.

Det är ett privilegium att få blogga för släktforskare om släktforskning. Få skriva om det jag tycker allra mest om att ägna mig åt (utöver att gulla med mina barnbarn förstås).

Det finns hur mycket som helst att skriva om för den som släktforskar. Ingenting är ju inaktuellt, allt är redan historia. Så många livsöden att berätta om, så många arkiv och register att tipsa om. På fredagarna, när jag funderar på vad jag ska skriva om, är det ibland svårt att välja.

Att släktforskning är både roligt och spännande, det vet du som också ägnar dig åt detta. Många av oss har konstaterat att har man väl börjat kan man inte sluta. Färdiga blir vi aldrig, det finns alltid mer att ta reda på. För mig är det letandet i arkiven som ger mest, att hitta detaljerna som så småningom ger en helhet. Att lyckas hitta det jag söker. Visst känner du dig också som en detektiv ibland i sökandet efter släktens historia? Det spelar ingen större roll om det är min egen släkt jag letar efter eller någon annans, det är letandet och att kunna hitta det jag söker som är det viktiga.

familj
Det finns så många livsöden att berätta om.

Den här veckan har jag släktforskat i Småland, Dalarna och Stockholm åt kunder. Den kommande veckan ska jag fortsätta med det men också skriva några släktforskningsrelaterade artiklar till ett par föreningstidningar och fortsätta med en släktbok jag hjälper en svägerska med. Vad nästa blogginlägg om en vecka kommer att handla om har jag ingen aning om men jag har massor av idéer.

Så tack till Sveriges Släktforskarförbund som låter mig och andra få skriva om det vi tycker är så roligt! Och tack till mina bloggarkollegor för alla intressanga inlägg! Tack till dig som läser vad jag skriver och som ibland också kommenterar!

Fortsätt läs mer
  624 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Neta Hedberg
Grattis till 300! Det är lika roligt att läsa dina blogginlägg varje lördag. Hoppas du fortsätter många år till. ... Läs mer
söndag, 23 augusti 2020 18:35
Eva Johansson
Tack Neta! Vad glad jag blir! Jag ska absolut fortsätta, så länge jag kan.
söndag, 23 augusti 2020 19:33
624 Träffar
2 Kommentarer

I mina gener?

Vilka gener är det vi bär med oss? DNA-test visar ju hur vi är släkt med andra och vilka gener vi har gemensamt. Men det är ju så lite av vårt DNA vi testar i släktforksningssyftet så vad ger oss alla de andra generna? I en konversation igår med en annan släktforskare kom jag in på blåbärsplockning och jag konstaterade att det kanske är fattigdomsgenerna från tidigare generationer som gör att jag inte kan ta en skogspromenad idag utan att plocka blåbär om jag ser dem. Det där att man inte låter mat förfaras.

2

Jag är övertygad om att mina förmödrar i flera hundra år tillbaka allihop plockat bär och tagit tillvara skörden. Kanske har detta räddat livet på hungriga barn under nödår.

Hur det verkligen var vet jag förstås inte, utom att både min mamma och min mormor tog hand om bärskördar när det fanns bär. När jag växte upp på 50- och 60-talet var vi ute i skogen hela familjen och plockade blåbär varje sommar. Jag kommer till och med ihåg var blåbärsmarkerna fanns och skulle förmodligen hitta dit igen. Ena dagen plockade vi, nästa dag kokade mamma saft och sylt. Blåbär är ju inte lika hållbart som lingon och frys hade vi inte så mamma konserverade i stället.

blabar3
I blåbärsskogen med mamma och mina bröder. 1959 eller 1960 tror jag. Pappa fotograferade oss.

Det gjorde även mormor. När hon var ung plockade hon nog blåbär men sedan fick barnen gå ut själva och plocka och mormor tog hand om det de kom hem med. Det har både min mamma och mina mostrar berättat om. Flera av min mammas syskon är födda vid den här tiden på året och när det var dags för förlossning skickades barnen ut i skogen för att plocka bär och när de kom hem hade de en till liten syster eller bror.

I min släkt plockades nog flest bär i den egna skogen av bondebarnen eller i arrendeskog av torparbarnen. Allemansrätten kan man ju tro är väldigt gammal men jag läser på Wikipedia att det var runt sekelskiftet 1900 som det ansågs som en tillåten sedvänja att plocka bär i skog och mark utan markägarens tillstånd. Jag misstänker att det inte var självklart att få göra detta om vi går ytterligare några generationer tillbaka, men hur det verkligen förhöll sig vet jag inte. Däremot är det lätt att tro att många av förfäderna faktiskt plockade bär och på så sätt fick tillskott i kosten.

Igår plockade jag en liter blåbär som nu blivit sylt ihop med en liter från frysen som jag plockat tidigare. Jag plockar då och då och sparar i frysen tills det blir tillräckligt för ett kok. Det här ska barnbarnen få på gröten i höst, det vet jag att de gillar. Plocka blåbär och lingon kommer jag att fortsätta med, trots att det går att köpa färdig sylt och bär som andra plockat. Det sitter i ryggraden att ta vara på skörden i skogens skafferi, precis som mamma, mormor, farmor och mammorna före dem gjort.

blabar1
Gårdagens kok av ett par liter blåbär blev två burkar blåbärssylt. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  683 Träffar
  0 Kommentarer
683 Träffar
0 Kommentarer

Lättläst i kyrkböckerna

Ibland kan det vara riktigt svårt att läsa vad prästerna skrev i kyrkböckerna förr i tiden och många släktforskare har gått bet på både gamla släktingars namn och var de bott. Då kan det vara svårt att komma vidare i sin forskning.

Men motsatsen finns också, som tur är.

Ett av de bästa exemplen på vacker handstil är Västrums kyrkböcker kring förra sekelskiftet. Den som skrev då har en så prydlig och vacker handstil att det är en fröjd för ögat. Jag bodde i Västrums socken i norra Småland i över tio år och har haft stor anledning att glädja mig åt denne präst, framför allt för att min makes far kom härifrån.

Helgerum
Så här vacker handstil är det inte alla präster som har. Bild från Västrums församlingsbok. Bildkälla: Arkiv Digital

Den här vackra handstilen finns i kyrkböckerna under den tid då August Werner var kyrkoherde. Han kom till Västrum 1889 från Gladhammar och dog i Västrum 1922, när han var 76 år. Han verkar ha varit verksam som kyrkoherde hela tiden för först efter hans död kommer en efterträdare. Om det är August Werner själv som hållit i pennan vet jag förstås inte. Kanske har hans hustru varit den som fört böckerna. Hon hette Bertha Selma Hanna Christina Wallin.

WernerKyrkoherde Werner. Från boken ”Prästerskapet i Linköpings stift” av Albin Hildebrand, digitaliserad av Projekt Runeberg. Där finns många fler porträttgallerier över präster.

En annan prydlig och vacker handstil hade denne präst:

Gnarp

Alander Gnarp
Den som skrev ovanstående var kyrkoherde Ernst Gottfrid Ansgarius Ålander i Gnarp. Han kom dit 1922 och från och med då kan vi se hans handstil i böckerna. Bild från Svenskt Porträttarkiv.

Det finns förstås många fler präster, eller i en del fall kyrkoskrivare, med vackra och lättlästa handstilar. Under de drygt åtta år som jag arbetat som uppdragsforskare har jag läst i mängder av kyrkböcker och sett många handstilar, allt ifrån de helt oläsliga till sådana lättlästa som kyrkoherde Werners i Västrum. Här är några få exempel (källhänvisning i varje bild, alla från Arkiv Digital). Läs och njut:

gbg

Katslosa

Borje

Asker

Ekeberga Transjo

Mofalla

 

Fortsätt läs mer
  916 Träffar
  0 Kommentarer
916 Träffar
0 Kommentarer

Fel i kyrkboken

Ibland blir det fel. Ibland gjorde prästerna fel och vi räknar ju med att det som prästen skrivit ska vara rätt, så då blir det fel i släktträdet.

I min morfars släktträd finns hans morfars mor Malena Andersdotter på Nybonna gård i Gällsås by i Okome socken i Halland. I flera husförhörslängder har prästen skrivit att hon var född den 24 augusti 1769. I Okome socken föddes en flicka detta datum och som fick namnet Malena. Hennes föräldrar var Anders Andersson och Ingegerd Hansdotter. Familjen bodde på gården Ögärdet inte så långt från Nybonna. Denna Malena finns i flera släktträd sedan länge, inte bara i mitt. För det stämmer ju med vad prästen skrivit.

hfl
Husförhörslängden från 1811, då prästen skrivit att Malena Andersdotter (som då var änka) var född den 24 augusti 1769. Bildkälla: Arkiv Digital.

 

f1769
Födelsenotisen i Okome kyrkbok för Malena Andersdotter född den 24 augusti 1769 på Ögärdet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Från tiden för hennes födelse finns inga husförhörslängder bevarade, den äldsta är från 1791. Då fanns det ingen Malena på Ögärdet men eftersom hon skulle varit 22 år då är det rimligt att tro att hon lämnat hemmet och blivit piga på en annan gård. Malena som gifte sig med morfars morfars far Per Börjesson bodde redan på gården Nybonna före vigseln och var piga hos sin blivande make, som var änkling. Så båda kom därifrån när de gifte sig 1796.

I de äldsta husförhörslängderna står bara ålder, inga födelseår. Åldern varierar en del. När prästen väl skulle fylla i födelsedatum i början av 1810-talet letade han nog efter en Malena född i slutet av 1760-talet. Och så hittade han Malena från Ögärdet och skrev in hennes födelsedatum, trots att det i längden innan stod att hon skulle vara född 1768.

Men det var alltså fel. Denna Malena hade dött redan 1771, drygt två år gammal. Däremot föddes en Malena i samma socken den 28 januari 1768. Hennes far hade samma namn, Anders Andersson. Hennes mor hette Ingegerd Olofsdotter. Det var alltså bara moderns efternamn som var annorlunda och det hade prästen kanske aldrig hört Malena prata om. Det var förmodligen inte samma präst 1811 som 1769.

d1770
Bonden Anders Andersson på Ögärdet dog i rödsoten den 27 oktober 1770. Samma vecka dog sonen Andreas i samma sjukdom. Bildkälla: Arkiv Digital.

d1771
Den 19 oktober 1771 dog Malena Andersdotter på Ögärdet, 2 år och 2 månader gammal och dotter till den avlidne Anders Andersson. Bildkälla: Arkiv Digital.

Eftersom prästen skrivit in Malenas födelsedatum i de senare husförhörslängderna är det ju detta vi utgått från, vi som släktforskar. Att denna Malena dött som barn upptäcker man ju inte när det inte finns husförhörslängder eller om man inte kontrollerar det i dödboken. Gör alla släktforskare det? Gör du det?

Det var inte jag som upptäckte detta utan släktforskaren Ingemar Rosengren i Halmstad. Tack, Ingemar!

Ingemar Rosengren har sammanställt flera gårdsgenealogier från socknarna i mellersta Halland. I dessa redovisar han vilka som bott på varje gård i byarna. Underlaget är, förutom kyrkböckerna, mantalslängder, jordebok, bouppteckningar, domböcker, historiska kartor med mera. Detta är till stor hjälp vid min släktforskning och har varit en vägledning när jag letat i kyrkböckerna.

Med all sannolikhet är det Malena född i januari 1768 som är min ana. Jag utgår från det nu. Så nu har jag och övriga släktingar en annan släktgren i vårt släktträd. När jag följt den här släktgrenen bakåt har jag stärkts i tron att detta är rätt, eftersom jag sett andra kopplingar mellan denna och en annan familj i min släkt. De båda familjerna har bland annat varit grannar en generation tidigare.

f1768
Malena Andersdotterdotter som föddes den 28 januari 1768. Hennes föräldrar hette Anders Andersson och Ingegerd Olofsdotter och bodde i Magård. Bildkälla: Arkiv Digital.

Men jag tänker: Tänk om jag har fler sådana fel i släktträdet!? Det vet jag inte, inte än. Förhoppningsvis stämmer resten.

Jag minns att jag stött på en annan förväxling i min släktforskning om mina barns farfars släkt. Men där var det två systrar som förväxlats, efter att den ena dött och nästa syster fått samma namn. Egentligen var det ingen riktigt förväxling, det var bara födelsedatum som var fel. Och föräldrarna var ju desamma. Men visst har en del präster skrivit in fel uppgifter i kyrkböckerna. Mest vanligt är väl att kvinnors efternamn blivit fel, det har jag sett flera gånger. Alla människor gör ju fel ibland, ingen är ofelbar, inte ens prästerna.

Fortsätt läs mer
  1563 Träffar
  0 Kommentarer
1563 Träffar
0 Kommentarer

Frågor utan svar – men fantastiska målningar!

1482 var Albertus Pictor i Kumla kyrka och målade. Att se dessa målningar idag, 538 år senare, är ganska överväldigande. Har du inte varit där så åk dit imorgon eftermiddag, då är kyrkan öppen.

1

2

3

4
Albertus Pictor har bland annat målat Jesse rot och stam, som  enligt vår guide Anna-Carin Eriksson symboliserar Jesu släkttavla. Egna bilder ovan.

Kumla finns på flera håll i Sverige men detta Kumla ligger söder om Sala i Västmanland. I våras var maken och jag ute på en kort kyrkogårdssafari i vår nya hemtrakt och efter att jag bloggat om det (här och här) blev jag inbjuden till Kumla kyrka av släktforskaren och hembygdsvännen Sven-Erik Grahn i Kumla. I sommar hålls kyrkan öppen på söndageftermiddagarna (i alla fall i juli) och i söndags åkte vi dit. Inne i kyrkan blev vi guidade av den kunniga kyrkvärden Anna-Carin Eriksson som berättade om Albertus Pictor, Sveriges förmodligen mest kände kyrkomålare. I flera svenska kyrkor finns målningar av honom men det är bara i sex av dem som målningarna aldrig kalkats över. Kumla är en av dessa.

Att man känner till att han var i Kumla och målade just 1482 beror på att det fanns dokumenterat i en text om en biskopsvisitation på 1600-talet. Årtalet fanns på en vägg som revs på 1760-talet då tornet byggdes. 2017 renoverades målningarna senast och de är underbart vackra.

Stort tack till Sven-Erik Grahn och Anna-Carin Eriksson!

5
Kumla kyrka i Västmanland. Större delen av kyrkan är från medeltiden. Eget foto.

Naturligtvis blev det också lite spaning på kyrkogården:

grav1x
Anna Brita Persdotters grav. Det ena fotot tog jag vid vårt besök på Kumla kyrkogård i april i år, det andra i söndags.

En grav vi inte kan undgå att se är ett svart järnkors som är gravvård över hustrun Anna Brita Persdotter i Engarn, född den 2 december 1808 och död den 14 oktober 1864. På baksidan står det "Sörjd och saknad af make och 2ne söner". I graven vilar även Karl Herman Johansson, född 1870 och död 1961. Hon är hans sonson och uppväxt på samma gård men han fick aldrig träffa sin farmor.

Vi diskuterar graven, Sven-Erik Grahn, min man och jag. Varför är bara hustrun begravd här? Vad hände med maken? Varför begravdes inte han i samma grav? Vi funderar på om han gifte om sig och är begravd med nästa hustru, om han flyttade, kanske till och med emigrerade och är begravd någon annanstans. I ett övermodigt ögonblick lovar jag Sven-Erik att försöka ta reda på detta. Men något svar har jag inte.

Anna Britas make hette Jan Andersson. Han var född i Ransta och kom till Engarn efter att han gift sig med Anna Brita den 21 oktober 1825. Jo, vigseldatumet stämmer. Anna Brita vcar alltså bara 16 år gammal när hon gifte sig. De tog ut lysning den 18 september samma år och då var hennes far nämndemannen Per Olsson i Engarn med till prästen. Eller snarare var det så att det var han som besökte prästen och tog ut lysning å dotterns vägnar. Prästen har också noterat att "de contraherande ega allmänt godt loford".

Varför gifter man sig när man är 16 år gammal? Jan var lite äldre, han var född 1801 och hade fyllt 24 år på våren det året. Var Anna Brita gravid? Något barn fick de inte förrän 1829, enligt husförhörslängden. Var det stormande kärlek och pappa nämndemannen hade blivit övertalad av sitt enda barn att gå med på äktenskapet? Eller var det ett resonemangsparti där hennes föräldrar hade sett ut en lämplig måg åt sig? Något svar finns inte i kyrkböckerna.
Först bodde den unga familjen i Ransta och där föddes sonen Johan Theodor 1829. 1832 verkar de ha flyttat till hennes föräldrahem i Engarn och där föddes sonen Karl Viktor 1834.

Anna Britas far var inte bara nämndeman utan också kyrkvärd. Mågen Jan Andersson blev så småningom också kyrkvärd och nämndeman och sedan häradsdomare. Hennes mor Greta Jansdotter dog 1834 och hennes far levde till 1843. Anna Brita och Jan tog över hemmanet och så småningom blev det sonen Karl Viktor som ärvde egendomen. Och det är hans son Karl Herman som vilar i samma grav som sin farmor.

Sådana här livsöden fascinerar mig. En kvinna, egentligen bara en flicka, som gifte sig så ung. Död vid 55 års ålder, älskad och saknad. Men varför vilar inte maken i samma grav? Det är ju det vanliga. Han gick bort 1884. Jag hittar inte hans grav i gravstensinventeringen.

grav2
Matilda Anderssons grav. Eget foto.

En annan grav som gör mig nyfiken är den lilla och ganska oansenliga stenen över "Ackuschörskan Math. Andersson" född 1829 och död 1912.

Den första frågan att besvara är vad innebar ackuschörska? Det var en barnmorska och ordet är en gammal benämning. Hon var gift när hon dog och förmodligen var det maken Per Andersson som valde denna titel på gravstenen. Han var stenhuggare och det får mig att undra om det rent av var han som högg stenen? Troligen inte.
Han finns inte inskriven på gravstenen. Varför inte? Han bodde kvar i församlingen till sin död 1922 och borde väl ha begravts ihop med hustrun? Samma obesvarade fråga som för Anna Brita Persdotters grav.

Matilda hette Karlsson som ogift och föddes i Haraker 1829. 1858 kom hon till Sör Husta i Kumla församling. Hon står skriven som barnmorska så jag antar att hon var anställd som sockenbarnmorska. Då hade hon med sig den utomäktenskaplige sonen Carl Otto Mauritz. Han var född i Stockholm 1855. Det får mig att tro att Matilda utbildade sig till barnmorska i Stockholm vid den tiden.

1864 gifte hon sig med stenhuggaren men då var Per Andersson hemmansägare, sedan blev han backstugusittare, stenarbetare och så småningom lägenhetsägare, enligt husförhörslängder och församlingsböcker. Matilda fortsatte arbeta som barnmorska, säkert så länge hon orkade.

Matilda och Per fick minst sex gemensamma barn, varav de första var ett tvillingpar 1865. De andra fyra barnen dog som små åren 1869-1873. Familjen flyttade senare till Tärna och till Västerfärnebo men Per och Matilda återvände till Kumla år 1900. Då var hennes son Carl Otto Mauritz död sedan 1897. Han hade varit livgardist i Stockholm men också trumslagare i Kungl Västmanlands regementes musikkår. Då hette han Myrberg i efternamn men bytte sedan till Brask, kanske när han gifte sig och bosatte sig i Sala.

grav3
Familjen Gustafssons grav. Eget foto.

På Kumla kyrkogård stannade vi också inför en riktigt pampig grav, en familjegrav för tre generationer.

Det som fick mig att stanna upp här är att en av dem som vilar i graven är dottern och hemmansägaren Signe Maria Gustafsson född den 8 april 1890 och död den 9 februari 1961. Det är inte så vanligt att kvinnor står som hemmansägare på gravstenarna, det brukar mest vara män som gör. Sven-Erik Grahn berättar att det finns fler kvinnor med titeln hemmansägare på sin gravsten på Kumla kyrkogård. Förmodligen finns det en hel del på kyrkogårdarna runt om i Sverige, även om jag inte lagt märke till dessa tidigare.

Signes bror Arvid var också hemmansägare och är begravd i samma grav. Föräldrarna hette Valfrid Gustafsson och Erika Lovisa Carlsdotter. När Signe var liten var hennes far först skriven som arbetskarl och sedan som hemmansägare. Prästen har också antecknat att Valfrid blev omyndigförklarad 1887. Familjen bodde i Norr Husta och hemmanet var på 3/8 mantal. Redan före faderns död 1934 blev Signe och Arvid hemmansägare. De blev kvar på gården och ingen av dem gifte sig. 1924-1925 bodde Signe i Stockholm men återvände sedan hem, kanske för att då ta över gården tillsammans med sin bror.

Orkar ni med en grav till? Jo, det tror jag.

grav4
Den unge torparsonens grav. Eget foto.

Jonas Eliasson var bara 25 år när han dog i lungsot den 1 maj 1889. Han var född i Skorped i Västernorrland men dog i Västtärna i Kumla församling. Vad gjorde han där? När han dog var han fortfarande skriven hos föräldrarna hemma i Mosjö i Skorped.

Hans gravvård finns på Kumla kyrkogård. På den kan vi läsa att han hette Edén när han dog och att han var 25 år. Han föddes den 21 november 1863. Det står också "Dan 12.5.13". Först tänkte jag att det var ett datum men ganska snart förstod jag att det är hänvisning till ett bibelord, nämligen Daniels bok: "Vandra mot slutet. Du skall gå till vila och sedan stå upp och få din lott vid dagarnas slut." De här orden måste hans föräldrar ha valt. De var baptister och trodde på dessa ord. Det är min tanke, eftersom mina egna föräldrar var baptister.

Jag undrar om Daniels föräldrar någonsin kom ner till sin sons grav i Kumla, om de hade råd att åka. Torpare med stora familjer och många munnar att mätta (Jonas var äldst av nio syskon) var som regel inte stadda vid kassa, men det vet jag ingenting om. Jonas begravdes redan den 7 maj men inte förrän den 15 maj fick prästen i Skorped ett brev med attesten från sin kollega i Kumla. Kanske visste föräldrarna inget om sonens död förrän han begravts? Jag kan inte låta bli att tänka på det.

Vad gjorde Jonas nere i Västmanland? I dödboken står det att han dog hos handlare Eriksson i Västtärna. Vad gjorde han där? Var han bodbetjänt? Han var fortfarande skriven i Skorped och hade alltså inte tagit ut flyttbetyg. På korset står det "Stud.", alltså att han var studerande. Som baptist kanske han gick på en bibelskola. Fanns det en sådan inom räckhåll? Bodde han tillfälligt hos handlarn? Om du som läser detta har några svar så berätta gärna. Han är i alla fall inte bortglömd, hans gravvård står kvar men den verkar inte finnas med i gravstensinventeringen vad jag kan se.

Vad har jag missat om Kumla kyrka? Säkert en del eftersom jag inte googlat.

park1
Intill kyrkan ligger den fina hembygdsparken med en del äldre hus. Här finns en kort promenadstig uppe på Badelundaåsen. Eget foto.

park2
Ett av husen i hembygdsparken är den här parstugan byggd på 1700-talet i Vad och hitflyttad 1961. I närheten finns fler äldre hus, bland annat en gammal smedja från Bäckeby gård. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  974 Träffar
  12 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Behöver jag säga att den Hasse Tholin jag försöker hitta farfar åt genom DNA kommer just ifrån detta verkligt fängslande Kumla?   ... Läs mer
lördag, 25 juli 2020 14:18
Eva Johansson
Tack Stefan! Intressant! Detta måste väl ha varit efter Matilda Anderssons tid som barnmorska i Kumla? De kanske bodde i samma hu... Läs mer
lördag, 25 juli 2020 15:46
Ulla Comérus
Intressant läsning. Fastnade här i st för att krypa ner i sängen. ... Läs mer
lördag, 25 juli 2020 23:47
974 Träffar
12 Kommentarer

Vad gör jag om kyrkoarkivet brunnit?

AntonJulius foto
Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Anton Stuxberg var bondson från norra Gotland, född 1849. Han var yngste sonen i familjen och fick studera. Efter examen från Visby Allmänna Läroverk kom han till Uppsala där han doktorerade i zoologi 1875. Det ledde honom till Nordenskiölds expedition med Vega och så småningom till intendent vid Göteborgs Museum. Under sin ungdomstid umgicks han med Strindberg och lär vara förebild för en av personerna i Röda rummet.

I måndags kom vi hem efter en vecka på Gotland. Vi hälsade på min son och hans familj och har hållit oss undan från turisterna. Även om de är färre än vanligt så finns de där.

Min son och sonhustru byggde för några år sedan ett sommarhus i utkanten av Fårösund. Fastighetsbeteckningen är Stux 1: och så ett nummer. Du förstår nog sambandet.

huset
Sonens och sonhustruns hus ligger inbäddat i grönskan i skogsdungen. Den omgivande gården brukas fortfarande. Eget foto.

Stux3
En av de äldre gårdarna i Stux. Eget foto.

Min son har på sin pappas sida anor från Gotland långt tillbaka i historien. Dock inte från Fårösund utan från östra och södra Gotland. Men Gotland är Gotland och alla i familjen älskar den här ön.

Ibland har vi pratat om Stux och jag vet att det är en gammal gård. Innan vi gav oss av hemåt i måndags sa jag till sonen att jag skulle ta reda på lite mer om gården och dem som haft den. Att följa en gård i husförhörslängderna brukar ju inte vara så svårt. Men när jag här om dagen öppnade Bunge sockens kyrkorkiv såg jag att hela kyrkoarkivet förstördes i en brand i Rute prästgård 1871, tillsammans med kyrkböckerna från Rute och Fleringe socknar. Det här har säkert en del av er släktforskare stött på. I min mammas släkt har jag en släktgren från Surteby i Västergötland och där brann det också i mitten av 1800-talet.

Vad gör man som släktforskare då? Häng med så ska vi se vad som finns att leta i.

I kyrkoarkivet finns husförhörslängd, födelsebok, vigselbok och dödbok rekonstruerad från 1860-1870. Det är avskrifter från det som sänts in till SCB. Mantalslängder är givet att söka i, men också bouppteckningar och historiska kartor.

Jag började med laga skifteskartan från 1854. Där hittar jag sonens tomt och kan se vilken av byn Stux gårdar just denna bit mark hörde till då. Enligt kartan fanns det fyra gårdar i byn, benämnda A, B, C och E. Jord märkt D finns också men jag hittar ingen gårdstomt till denna utan bara mark. En av byns fyra gårdar har delats en gång till och nyligen sålts ser jag i protokollet.

Sonens tomt hörde till gård A som då ägdes av nämndemannen och bonden Johannes Stuxberg. Han var far till zoologen Anton Stuxberg och den familjen finns i den rekonstruerade äldsta husförhörslängden.

laga skifte1854 hela
Kartan från laga skiftet, upprättad 1854. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

laga skifte1854 utsnitt
Utsnitt från kartan från laga skiftet, med de fyra Stuxgårdarna. Gården A var Stuxbergs gård. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

lagaskiftesprotokoll
Ur protokollet från laga skiftet 1854. Johannes Stuxberg hade 1/4 mantal.  Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

hfl SCB
Den rekonstruerade husförhörslängden. Bildkälla: Arkiv Digital.

Anton hade två bröder, Johannes Lorents som föddes 1832 och Jakob Petter som föddes 1836. Så Anton var sladdbarn. Deras mor hette Anna Maria Erasmidotter Häglund och var född 1806. Äldste brodern Johannes blev lots och bodde då i det växande samhället Fårösund. Mellanbrodern Jakob blev den som tog över gården i Stux. 1860 fanns också pigan Elisabeth Mathilda Ruthberg hos familjen Stuxberg och hon gifte sig sedan med Johannes. Jakob gifte sig med Anna Helena Broman. Framåt i tiden går det ju bra att följa dessa men det har jag inte gjort den här gången.

Bunge socken hör till Gotlands norra häradsrätt. Där finns det tack och lov ett bouppteckningsregister ordnat topografiskt, dvs gårdsvis. Där är det lätt att hitta alla bouppteckningar för folk från Stux. I bouppteckningarna går det att få fram släktsamband eftersom det står vilka arvingarna är.

Registret gäller för tiden 1651-1851. Johannes Stuxberg levde till 1887 och hustrun Anna Maria Erasmidotter Häglund till 1882, så de finns inte med i registret. Och eftersom Johannes hette Stuxberg har vi ingen ledtråd till hans fars namn. I registret finns inte heller någon med namnet Stuxberg så min tanke var att det namnet var taget av nämndemannen. Men det var det inte, det är betydligt äldre än så.

Jag letade mig fram i bouppteckningarna från Stux och i den som gjordes efter bonden Jakob Rasmussons död 1829 finns en son Johannes som då var 18 år. Så rimligtvis är det rätt Johannes. Han hade också en bror som hette Petter och som var tolv år och en syster som hette Brita Lena. Deras mor, den efterlämnade änkan, hette Brita Jakobsdotter. Jakob Rasmusson hade "vådeligen omkommit" och drunknat under överfart i Fårösund. Bouppteckningen gjordes den 19 mars så kanske hade det hänt några veckor tidigare. Grannen Anders Rasmusson Häglund var med på samma färd och drunknade också. Kanske var han bror till bröderna Stuxbergs mor.

I Jakob Rasmussons bouppteckning framgår att hans gård i Stux var på 1/4 mantal. Den hade hustrun Brita Jakobsdotter ärvt och tillsammans hade de löst in Britas syster Annas del av arvegården. Man gjorde skillnad på jord som ärvts och jord som köpts. Tack vare detta får vi veta att det var nämndemannens mor som kom från Stux. Eftersom hon hette Jakobsdotter hette hennes far Jakob. Bland bouppteckningarna finns en från 1797 för bonden Jakob Hansson i Stux. Bland hans efterlevande finns änkan Anna Jakobsdotter, dottern Brita på 19:e året och dottern Anna. Så detta bör rimligtvis vara Brita Jakobsdotters familj, eftersom vi vet att hon ärvt gården i Stux och att hon hade en syster som hette Anna. Fadern Jakob Hansson hade också drunknat och här finns också hans dödsdatum som är den 14 augusti 1797. Då var Brita alltså 18 år och därmed troligen född 1779.

Nu har vi alltså kommit ett par generationer till bakåt i nämndemannens släkt, trots brunna kyrkböcker. Uppgifterna är inte lika fullständiga som i kyrkböckerna men personerna är hittade i alla fall.

I Jakob Hanssons bouppteckning får vi veta lite mer. Fastigheten på 1/4 mantal hade han ärvt till 1/8 och den andra åttondelen hade han köpt av sin hustrus bror coopverdiesjömannen Per Jakobsson Stuxberg. Namnet Stuxberg fanns alltså i nämndemannens mors släkt ett par generationer före honom. Jakob Hansson och Anna Jakobsdotter var ju hans morföräldrar. (En coopverdiesjöman var en sjöman i handelsflottan.)

Mantalslängderna finns digitaliserade fram till 1820 och det året var Jakob Rasmusson en av de fyra bönderna som skattade för 1/4 mantal i Stux. De andra hette Anders Persson, Anders Jonsson och Lars Jacobsson. Några av dem var nog släkt med varandra.

I mantalslängderna finns namn på husbonden i familjen och ibland också på vuxna men hemmavarande söner och döttrar. Däremot namnges sällan hustrun. 1820 finns det också några anteckningar som ger lite mer information, bl a ålder. Då får vi veta att Jakob Rasmusson var 33 år gammal och alltså född omkring 1787. Det står 33/40 i kolumnen för ålder och 40 kan vara hustruns ålder, om min tolkning är rätt. Det stämmer ju bra med Brita Jakobsdotters ålder i hennes fars bouppteckning.

1820 bodde också hans svärföräldrar i familjen. Svärfar hette Jakob och det ser ut som om han skulle vara 47 år men det kan kanske vara en felskrivning. Svärmor var 74 år (antecknat i höger marginal) men hennes namn står inte med. Men vänta nu, hustrun Brita Jakobsdotters far Jakob Hansson var ju död sedan 1797... Hur ligger det här till? Svärmodern, Britas mor Anna Jakobsdotter måste alltså ha gift om sig med en man som också hette Jakob. Hon var ju 74 år gammal (alltså född c:a 1746), kan hon vara omgift med en man som var 47 år? Ja, inte är det omöjligt, större åldersskillnad har jag sett. Det här har jag inget svar på.

mantal1820
Mantalslängden från 1820. Bildkälla: Riksarkivet.

Det jag fått fram är alltså:
Johannes Stuxberg, 1811-1887
Föräldrar:
Jakob Rasmusson, c:a 1787 - 1829
Brita Jakobsdotter, f c:a 1779
Morföräldrar:
Jakob Hansson, död 1797
Anna Jakobsdotter Stuxberg, f c:a 1746

Eller har jag tolkat informationen fel? Mer granskning av uppgifterna behövs.

mantal1796
Mantalslängden 1796, året före Jakob Hanssons död. Här nämns dottern Brita. Bildkälla: Riksarkivet.

På så sätt kan man följa gården bakåt i mantalslängderna och jämföra namn och personer med bouppteckningarna. För att kunna göra det behövs ett register över bouppteckningarna. Kanske är bouppteckningsregistret från Gotlands norra häradsrätt ordnat gårdsvis just för att husförhörslängder saknas, men det vet jag inte. I det här fallet underlättar det betydligt.

Att man hade släktnamnet Stuxberg underlättar så klart också i sökningen i andra register och arkiv. I Svenskt Porträttarkiv finns flera bilder för män med namnet Stuxberg, alla födda i Bunge och släkt med varandra.

JohannesNiklas foto
Lotsförmannen Johannes Nikolaus Albert Stuxberg, sonson till nämndemannen Johannes Stuxberg. Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Lars foto
Fyrmästaren Lars Stuxberg, sonson till nämndemannen Johannes Stuxberg. Bildkälla: Svenskt Portättarkiv.

Jag har också sökt i lagfartsboken och där finns Stuxgårdarna men även lagfartsboken är skadad i brand, ser det ut som. En sökning i NAD ger träff på ett mindre gårdsarkiv från Stux. På Hela Gotlands hemsida finns en artikel om gårdsarkivet.

Läser du i domböcker hittar du med all säkerhet mer om den här släkten.

Givetvis har jag också googlat om Stuxberg och Stux. Bland annat kom jag då till Region Gotlands hemsida om Bunge sockens historia och där kan vi läsa att Stux vid mitten av 1600-talet var den största gården i socknen och var då på ett helt mantal. Sedan har den alltså delats i flera brukningsenheter och dessutom har många tomter styckats av, inte bara min sons tomt. En stor del av Fårösunds samhälle har byggts på Stux mark.

Det jag skriver om här är resultatet av en eftermiddags sökning om Stux och familjen Stuxberg. Säkert har jag missat något viktigt och jag kan också ha dragit fel slutsatser men det jag kommit fram till är det jag ser som det mest sannolika. Framför allt vill jag ge dig som i din jakt på släktens historia kommer till ett brunnet eller på annat sätt förstört kyrkoarkiv att hitta andra vägar. Om familjen Stuxberg finns så klart mycket mer att berätta.

Stux1 2
Det här huset tror jag hör till Stuxbergs gård. Om jag inte har misstolkat kartan. Eget foto.

grind
Den gamla gårdsmiljön i Stux. Eget foto.

1890
På Generalstabskartan från 1890 ser vi att Stux var den by som idag utgör en stor del av Fårösunds samhälle. Idag går vägen ner till färjan lite mer rakt men sträckningen i böjen efter kyrkan finns kvar och heter Gamla vägen. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Fortsätt läs mer
  1022 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Så korsas då åter våra släktforskningsvägar, utan att någon av oss är direkt släkt med detta själva! Vad mycket fint du fick fra... Läs mer
fredag, 24 juli 2020 08:17
Eva Johansson
Stefan! Ditt inlägg på Anbytarforum hade jag inte sett och förmodligen för att jag bara googlade på stavningen Stux, inte Stucks. ... Läs mer
fredag, 24 juli 2020 10:03
1022 Träffar
2 Kommentarer

Databaser till hjälp

I den släktutredning jag hållit på med ett tag, som jag berättade om för en vecka sedan, har jag haft väldigt bra hjälp av databasen Släktdata. Känner du inte till den så är det ett tips att prova att använda den.

Släktdata är en förening som på sin hemsida publicerar en sökbar databas med avskrifter från födda, vigda och döda i kyrkböckerna. Just nu finns det omkring åtta miljoner poster läser jag. Föreningen bildades på västkusten (i Göteborg tror jag) och började med registrering av uppgifter från västsvenska församlingar men under årens lopp har det utökats och idag finns det uppgifter från stora delar av Sverige. På sidan Registersökning ser du vilka församlingar som ingår.

Sökbara databaser är fantastiskt bra, framför allt tack vare möjligheten till kombinationssökningar. I min släktutredning har jag en mor som hette Christina Johannesdotter under senare halvan av 1700-talet. Jsh kunde inte hitta varifrån hon kom och vilka hennes föräldrar var. Hon fick fem barn mellan 1790 och 1799 så jag antog att hon borde vara född ungefär 1760-1770. Vid hennes barns dop var Anna Johannesdotter fadder, först ensam och sedan med sin make. Anna kunde jag hitta i husförhörslängden med rätt födelsedatum och sedan i födelseboken och tack vare det också hennes föräldrar. Hon föddes 1768. Vid ett av dopen var också Jonas Johannesson fadder. Anna och Jonas hade samma föräldrar och det är rimligt att anta att detta var Christinas syskon. Genom att sedan söka på syskonens föräldrar och namnet på byn de bodde i kunde jag så småningom få fram fler generationer i denna släktgren.

Sökbara databaser är fantastiskt bra hjälpmedel, bara du kommer ihåg att kolla i kyrkböckerna också. Alla uppgifter är ju avskrivna och fel förekommer.

Givetvis har jag också haft mycket bra hjälp av Arkiv Digitals sökbara databaser, framför allt när det gäller 1800-talets folk.

En databas liknande Släktdatas är DDSS som görs av Landsarkivet i Lund. Den innehåller också uppgifter om födda, vigda och döda men från Skåne, Halland och Blekinge. Den har jag också haft mycket bra hjälp av i andra släktutredningar.

Både Släktdatas databas och DDSS är gratis och fritt tillgängliga på nätet. Jag vet att det finns fler sökbara databaser, med regionala och lokala avgränsningar. Mycket bra, men använd dem som de andrahandsuppgifter de är och kontrollera alltid informationen i kyrkböckerna.

Animmen
Sjön Ånimmen i Ånimskogs socken i Dalsland. I trakten här fanns många av dem som ingår i släktutredningen jag skriver om. Det är inte så långt från Håverud, ett känt besöksmål i Dalsland. Foto: Sgt. Oddball/Wikipedia

Fortsätt läs mer
  611 Träffar
  0 Kommentarer
611 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
313 inlägg
Ted Rosvall
249 inlägg
Mats Ahlgren
137 inlägg
Helena Nordbäck
132 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
80 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser