Rötterbloggen
Rötterbloggen

Den noble ynglingen och borgardottern

UMFA54672 1268
Bild från Bohusläns Museum.

Nu är det påsk igen och jag önskar er en trevlig fortsättning på helgen! Det känns som det var alldeles nyss vi hade påsk förra året.

Jag hoppas ni inte bara sitter inne och släktforskar denne vårljumma påskhelg. Den inleddes med riktig försommarvärme, solsken och fika ute på långfredagen. Där jag bor, på en gård ute på landet, är ett säkert vårtecken att fåren kommit. Markägaren arrenderar ut bete till en fårägare och varje vår i april-maj kommer tackorna med sina lamm ut till oss och varje höst hämtas de hem igen. Årets tackor är förra årets lamm. De kom på långfredagen. Än så länge är de lite skygga men framåt eftersommaren brukar de komma fram och hälsa utan blygsel, när de lärt känna oss.

lamm
Tackorna med sina lamm. Egen bild.

Trots att det är en fin helg just nu så kan jag ändå inte lägga släktforskningen helt åt sidan. Just nu håller jag på med att försöka läsa vad det står i en arkivhandling från domkapitlet i Lund 1693:

domkapitlet
Bildkälla: Arkiv Digital.

Det här handlar om den unge mannen Gustaf Rudebeck, barnbarn till biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius. Den unge Gustaf var student i Lund och gjorde borgardottern Elsa Berg med barn, trots att hon var trolovad med en annan. Inlagorna i domkapitlets arkiv ska handla om att Gustaf som adlig yngling inte skulle behöva gifta sig under sitt stånd bara för att han gjorde mön med barn. Hur som helst så gifte de sig sedan. Deras dotter Regina Benedicta är anmoder till mina barn genom deras far.

Detta är en äktenskapshandling och det finns flera volymer sådana i domkapitlets arkiv och som digitaliserats av Arkiv Digital. Ett tips om du vill fördjupa din forskning.

De flesta volymer i domkapitlets arkiv är äktenskapshandlingar och domböcker i äktenskapsmål (troligen mest skilsmässomål) men det finns också många andra sorters handlingar som jag inte kikat på än. Jag skulle aldrig hittat dit om det inte vore för en diskussion på Anbytarforum. Dessutom tycker jag att det är svårt att tolka den här handstilen men försöker ändå läsa så mycket det går. Det gäller att knäcka koden.

Fortsätt läs mer
  241 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan S von Schinkel
Hej! Intressant, men det är svårt att läsa skrivstil. Jag tänker på alla yngre som inte lär sig detta, min yngste son begriper ing... Läs mer
lördag, 20 april 2019 11:07
Eva Johansson
Stefan: Ja, visst är det svårt ibland. Den här handstilen är bitvis väldigt svår att tyda för mig, en del går bra. Ja, det kan bli... Läs mer
lördag, 20 april 2019 13:17
241 Träffar
2 Kommentarer

Intyg som ID-handling

Prästerna skulle skriva intyg i de mest skiftande situationer. Intygen fungerade i många fall som dagens ID-kort och kallades länge för pass. Länsstyrelserna utfärdade respass och för att då ett sådant krävdes ett betyg från prästen i hemförsamlingen. Om du är medlem i Genealogiska Föreningen har du tillgång till en databas med respass.

Prästerna utfärdade tiggarpass åt de fattigaste på 1600- och 1700-talet. Passen gällde oftast det egna häradet, man ville inte få in tiggare som inte hörde hemma i trakten.

De flesta arbetade där de bodde men det fanns också vandringsarbetare som drog iväg långt på vandringar men inte flyttade utan återvände hem regelbundet. Då behövde de intyg som visade att de inte var kringstrykande folk. Sådana intyg behövdes till exempel för dalfolkets vandringar till herrarbetet i Stockholm, hallänningarnas vandringar till jordbruksarbetet i Skåne, knallarna från Västergötland och vandringarna till Bohuslän under sillfisket från angränsande län. Arbetsvandringarna tilltog under slutet av 1700-talet och ökade under 1800-talet. Över dessa prästbetyg fördes inga längder men de antecknades i husförhörslängden.

Om någon församlingsbo sökte statlig tjänst skulle prästen skriva ett frejdebetyg. Anledningen var att förhindra anställning av någon oliktänkande eller med bristfälliga kristendomskunskaper. Detta gällde efter 1735. Dessutom krävdes åldersbetyg, det gällde också för inträde vid universitet. Efter 1816 krävdes också åldersbetyg från prästen för de pojkar som sökte till läroverk. Prästbetyg krävdes också för att få vård på sjukhus eller för att ansöka om pension.

För brottslingar var prästen tvungen att skriva intyg med personuppgifter och frejd till häktningen. Hamnade man i fängelse skulle fängelseprästen skriva intyg om fången för att denne skulle kunna friges.

De vanligaste intygen var flyttbetygen, det papper som sockenbon skulle ha med sig och lämna in till prästen i inflyttningssocknen. Utöver namn och födelsedata skulle frejd och kristendomskunskap framgå, liksom om innehvaren var ledig till äktenskap. Flyttbetygen från vissa kyrkoarkiv har digitaliserats, både av Riksarkivet och Arkiv Digital. De har volymbeteckning H och du hittar dem under de vanliga kyrkböckerna i förteckningen.

flyttbetygAtlingbo
Flyttbetyg från 1792 i Atlingbo kyrkoarkiv på Gotland. Då skrevs hela betyget för hand, först en bit in på 1800-talet blev det vanligt med formulär. Till vänster är baksidan på ett flyttbetyg för Jacob Olofsson Högström, hans hustru och barnen Olof och Christina som flyttat till Atlingbo från Stenkumla den 9 juni 1792. Prästen i Stenkumla har fyllt på ett tidigare betyg från När skrivet i maj 1791. Flyttbetyget på höger sida gäller Greta Lisa Högström, född i När den 25 maj 1774 och som flyttat till Västerhejde, "mig veterligen är hon ock ännu oförlofvad.". Prästen har i båda fallen skrivit omdömen om deras goda frejd. Bildkälla: Atlingbo (I) HII:1 (1787-1831) Bild 60 (AID: v363115.b60, NAD: SE/ViLA/23013)

Flyttbetyg Hunnestad C0010823 00028 1
Flyttbetyg Hunnestad C0010823 00029
Flyttbetyg från 1854 och 1858, då tryckta formulär användes. Betyget gäller pigan Anna Brita Svensdotter i No 12 Hunnestad, född den 25 september 1827 i Lindbergs socken. Enligt betyget har hon bott i Varberg och Träslöv innan hon flyttar in i Hunnestad socken. Hon har tagit nattvarden, gått i kyrkan, är ärlig och ledig till äktenskap. På baksidan (den undre bilden) får vi veta att hon numera är gift med drängen Johannes Larsson på nr 4. Hunnestad. Bildkälla: Hunnestads kyrkoarkiv, Bilagor till flyttningslängderna, SE/LLA/13161/H II/5 (1858-1868), bildid: C0010823_00028, Riksarkivet.

 

Källor:

Gösta Lext: Studier i svensk folkbokföring 1600-1946, Göteborgs universitet 1984
Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, utgiven 1986

Fortsätt läs mer
  521 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars-Olof Rask
Tack för ett givande blogginlägg. Vad kan orsaken vara till att det saknas notering i HFL att en person inte längre är boende på g... Läs mer
lördag, 13 april 2019 14:34
Eva Johansson
Lars-Olof: Tack för din uppskattning! Det hände ju att folk rymde och vid husförhöret kanske någon i familjen uppgav att den sakna... Läs mer
lördag, 13 april 2019 14:46
521 Träffar
2 Kommentarer

De bytte gårdar

Det är här som min mormors och min morfars släkt går ihop. Härifrån är de släkt med varandra, genom två syskon. Gården heter Dughult och ligger i Ullareds socken i mellersta Halland, norr om shoppingmetropolen.

Dughult
Dughult i Ullareds socken, den gård där min släkt bodde på 1600- och 1700-talet. Boningshuset som syns längst bort är inte bebott längre, ett nytt ligger alldeles intill. Uthusbyggnaderna kanske är från 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Eget foto 2018.

De två syskonen hette Ragnhild Jonsdotter och Nils Jonsson. Nils föddes 1722 och Ragnhild 1728. Deras föräldrar hette Jon Olsson och Börta Nilsdotter. Mellan dem och mig är det sex generationer på morfars sida via Nils, och åtta generationer på mormors sida via Ragnhild.

I somras var jag ute på släktforskningssafari och letade upp gårdar och andra ställen där min släkt bott. Det var första gången jag såg Dughult, kanske kommer jag aldrig mer dit. Det är inte en gård man åker förbi på väg någon annanstans. Den ligger i änden av en liten grusväg. För att komma dit får man ta av tre gånger från allfarvägen mellan Ullared och Svenljunga.

Anförluster finns väl i de flesta släktträd. I mitt är det inte särskilt många, kanske förvånansvärt få, fast min släkt kommer från en ganska begränsad trakt. Det var mycket folk på gårdarna förr i tiden.

Trots att Nils var förstfödd och son blev det Ragnhild och hennes make som tog över gården. Det var ju annars vanligt att äldste sonen skulle ta vid efter föräldrarna. På den här tiden var det en kronogård så de var alltså arrendebönder. Först 1818 kunde gården friköpas.

Men Nils hade lämnat gården när han 1749 gifte sig med den 15 år äldre änkan Börta Olofsdotter i Flähult några kilometer längre söderut. Hennes förste make hette Torbjörn Hansson och han var också ganska mycket yngre än henne. Hon var född 1707 och han 1718. De hann få fyra barn innan han dog 1747, några dagar efter att han fyllt 29 år. Tre av de fyra barnen dog som småbarn. Bara den yngste, sonen Olof som föddes 1745, levde tills han blev vuxen. Börta drev gården vidare som änka ett par år tills hon gifte sig med Nils en av årets sista dagar 1749.

Nils och Börta fick en son 1750 men gossen dog en dryg vecka gammal Två år senare dog Börta i lungsot. Nils stannade i Flähult två år till, kanske tog han hand om sin styvson, men sålde sedan gården, som var ett skattehemman. I stället flyttade han till en annan granngård, Stora Ammås. Där gifte han sig med Annika Svensdotter 1757. Men det var inte hennes föräldrahem utan hon hade gift sig till gården och blivit änka där 1755 och hade då en tre år gammal son. Hon var åtta år yngre än Nils och de fick sju barn tillsammans. Deras yngste son Sven är min morfars farmors far.

Så kan det gå. Att gifta om sig om man förlorat en make i verksam ålder, det var mycket vanligt. Både man och hustru behövdes på en gård.

Nils syster Ragnhild, född 1728, hon gifte sig 1752 med den jämngamle Olof Svensson. Han kom från granngården Övre Hjärtared som var hans mors föräldrahem. Ragnhild och Olof tog över arrendet efter hennes och Nils far som blivit änkling året innan. Han bodde kvar på undantag några år innan han flyttade till Nils och bodde där sina sista år.

Ragnhild och Olof fick tre barn: Britta, Sven och Börje och alla levde tills de blev vuxna. Britta blev min mormors mormors mormors mor.

Man skulle kunna tro att min släkt från denna släktgren blev kvar på Dughult, men så är det inte. Ragnhild och Olof bytte gård 1759 med Olofs styvfar och hans nya hustru (som inte var Olofs mor) på Övre Hjärtared, Anders Svensson och Maria Svensdotter. Olofs mor hette Anna Börjesdotter och hon hade dött 1757. Hans far Sven Olofsson hade dött när Olof var 13 år. Gården Övre Hjärtared hade varit i Annas släkt sedan slutet av 1500-talet, kanske ännu längre tillbaka. I somras beökte jag även den gården och träffade en sjumänning som bor där idag. Mer om det en annan gång. Nu handlar det om Dughult.

Ragnhilds och Nils far Jon Olsson föddes 1701 på Dughult. Efter vad som kan beläggas var han minst fjärde generationen där. Jons far hette Olof Persson, vars far hette Per Olofsson, vars far hette Olof Persson. Jons farfars farfar Olof Persson var åbo på Dughult 1629.

1671
Mantalslängden från 1671, med Dughult överst i listan. Det har alltid (eller sedan tidigt 1600-tal) varit två brukningsenheter. 1671 var Per Olsson bonde på den ena och Jöns Börjesson bonde på den andra. Bildkälla: Riksarkivet.

De här tidigaste generationerna har inte jag själv forskat om utan de uppgifterna kommer från Ullareds hembygdsförenings bok om folket i socknen. Den bygger på många andra arkivhandlingar än kyrkböckerna, bland annat skattelängder och domböcker. Själv har jag fullt sjå med att försöka reda ut de trassliga släktförhållandena genom kyrkböckerna.

Dughult3

Tillägg efter publicering:

Min ana är ju Olof Svenssson född 1726. Hans styvfar var Anders Svensson född 1714 och som varit gift med Olofs mor Anna Börjesdotter född 1701. Anna hade ju dött och styvfadern var omgift med Maria Svensdotter född 1722. Anders och Maria fick tre barn efter flytten till Dughult, födda 1759-1762, som alltså egentligen var samma generation som Olof född 1726. Anders dog redan 1763 och Maria gifte sedan om sig 1764 men fick inga barn i det nya äktenskapet. Gården Dughult gick däremot vidare till Anders och Marias dotter Karin. Hennes efterlevande brukade sedan gården i flera generationer fram till 1856.

Gården gick i arv eller byttes inom familjen under 200 år ungefär, ändå var släktleden brutna några gånger pga makar som dött och efterlevandes omgifte. Den som lämnade gården 1856 hade ingen släktanknytning till Olof Persson från 1629 trots att gården stannat inom familjen. Det här var nog inte ovanligt.

 

Fortsätt läs mer
  920 Träffar
  0 Kommentarer
920 Träffar
0 Kommentarer

Den ovissa framtiden

I tisdags röstade EU-parlamentet om det nya upphovsrättsdirektivet och det blev ja, vilket innebär att det ska genomföras som lag i medlemsländerna inom ett par år. Syftet är att tvinga de stora aktörerna som t ex Facebook, Google och Youtube att sluta licensavtal med dem vars innehåll de delar och betala för detta. Man talar om filter som ska känna igen upphovsrättsskyddat material, om "länkskatt" (en avgift för länkning av upphovsrättsskyddat material) mm.

European Parliament Strasbourg Foto Diliff
EU-parlamentet. Bild från Wikipedia, foto: Diliff.

Det här direktivet har delat internetanvändarna i två stora grupper, de som är för och de som är emot. De som är för menar att det bara innebär att innehåll nu ska betalas för. De som är mot ser faran att internet i stort kommer att påverkas så mycket att det förändras i grunden. Själv hör jag till de senare men hoppas jag har fel.

Läs mer. Ännu mer.

Det är naturligtvis bra att upphovsrättskyddat innehåll får en starkare ställning. Men det som sagts är att det kan betyda att det inte längre blir möjligt att länka till sådant innehåll, och kanske inte till något innehåll alls för att vara på den säkra sidan. Då försvinner ju hela grejen med internet, om länkning inte kan ske längre. Detta är det mest extrema i den här debatten, men vi har inte sett än vad som kommer. Och flera av dem som röstade i EU verkar inte ha förstått vad de röstade om.

I media har det varit ganska tyst om detta före omröstningen, kanske för att mediebolagen är dem som tror sig gynnas av ett ja och verkar ha haft inflytelserika lobbyister. Inte minst inom musikbranschen.

Jag har funderat på vad det kan komma att innebära för oss som släktforskar.

När lagen införts, kommer jag då att kunna länka till en annan släktforskarblogg i ett blogginlägg här? Till en sida på Riksarkivet? Till en artikel i en digital tidning eller en film på Youtube? Kan jag länka till ett inlägg på Anbytarforum? Det har jag inget svar på än.

Väldigt många av oss som släktforskar använder Facebook för att dela med oss av våra resultat till andra släktforskare eller fråga om något. Vi använder Anbytarforum och länkar till olika källor. De flesta av oss googlar våra funna släktingars namn för att se om något släktträd redan finns och vilka andra som släktforskar på samma släkt. Vi söker så klart efter all möjlig släktforskningsrelaterad information.

Om kraven på Facebook, Google och andra plattformar blir så stora att det inte längre går att länka där, kommer vi att kunna använda dem då? Blir EU-länderna ett B-lag på internet?

De flesta av oss har nog emigranter i släkten, och därmed sökningar i amerikanska arkiv och kontakter med amerikanska släktingar. Kommer vi att kunna fortsätta med det? Kommer vi att släppas in där, vi från EU-länderna? Redan idag innebär GDPR att vi från EU-länderna inte kommer åt allt innehåll på nätet som vi gjorde tidigare, t ex tidningsartiklar på en del tidningar.

Eftersom samhället är så digitaliserat är vi idag beroende av internet. Vad skulle hända om internet förändras radikalt? Digitaliseringen har ju skett uppifrån, med krav på oss samhällsmedborgare att använda internet för t ex myndighetskontakter. Den klockan kan vi inte bara vrida tillbaka, även om det är lätt att säga "det var bättre förr". En återgång till tiden före digitaliseringen är knappast möjlig, det finns inte längre system för det. Det lär inte bli så att vi sitter och tittar på mikrofichekort igen om fem år, den tanken känns absurd..

Svenska Dagbladet hade 1996 en artikel där dåvarande kommunikationsministern Ines Uusman skulle ha sagt att internet "bara är en fluga", vilket inte stämmer. Men hon hade tankar åt det hållet när hon funderade över internet och det är oftast henne vi refererar till när vi raljerar över denna obetänksamhet. Även om hon då menade att internet kunde vara något övergående, så lär hon ha haft fel. Även om internet skulle förändras i grunden så småningom.

Ines Uuusman föddes i Rolfstorp, precis som min pappa och hans syskon. Hon var dotter till Thure Johansson, pojken som hittade Bockstensmannen 1936 på gården Bocksten, i samma by där min farmor och farfar hade sin gård Nyhem, byn Mute. Pappa och Thure var skolkamrater och pappa har berättat om det här. Nu är båda döda.

Det var Thures far Albert Edvard Johansson som kom från Mute by, precis som min farmor. Och Thures farfar Johan August Eriksson kom från grannsocknen Grimeton där han föddes 1835. Farmors båda föräldrar Olivia Mårtensdotter och Kristoffer Johansson var födda i Grimeton 1852 respektive 1850. Kristoffer, min pappas morfar, levde till 1947 och blev alltså 97 år gammal.

bockstensmannen
Bockstensmannen, bilder från Wikipedia. Till vänster, fotograf: Peter Lindberg. Till höger, foto av ett minnesmonument i Varberg, skulptör är Harry Kivijärvi. Foto: Tibaist.

OliviaKristoffer
Min farmors föräldrar Olivia Mårtensdotter och Kristoffer Johansson, båda födda i Grimetons socken. De gifte sig i Rolfstorp 1879 och bodde sedan där så länge de levde.

Som släktforskare kan jag ju inte låta bli att rota i detta. Kanske borde jag kolla om jag är släkt med Ines Uusman. Men hennes inställning till internet 1996 delar jag i alla fall inte.

Fortsätt läs mer
  938 Träffar
  9 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Magnus Sälgö
Bra skrivet... Min tro är att framtiden är att koppla ihop saker på internet och säga att detta är samma som se https://vimeo.com/... Läs mer
lördag, 30 mars 2019 10:37
Eva Johansson
Tack för din kommentar, Magnus! Mycket intressant! Jag måste sätta mig in i detta lite mer.
lördag, 30 mars 2019 20:57
Lars-Olov Eriksson
Är det för enkelt att tänka sig att den som lagt sitt material öppet för länkning därmed har tillåtit länkning ? Många tidningar h... Läs mer
söndag, 31 mars 2019 19:45
938 Träffar
9 Kommentarer

400 år gamla dokument

Är det Älvsborgs lösen som är föregångaren till den svenska kyrkobokföringen? Det menar historikern Håkan Strömberg när han i ett avsnitt av Vetenskapsradion Historia berättar om Göteborgs snart 400 år. Han och reportern Urban Björstadius går runt på den gamla fästningsruinen och vi får veta hur det gick till att Sverige kunde återköpa Älvsborgs fästning från danskarna för en miljon riksdaler i silver.

För att få fram pengarna inom 6 år togs en extraskatt ut från befolkningen, och det är den skatten som kallas Älvsborgs lösen. Första gången detta skedde var 1571. Drygt 40 år senare var det alltså dags igen.

Förra gången var priset bara 150 000 riksdaler silvermynt. Nu hade danskarna satt priset till en miljon, en summa de inte trodde att svenskarna skulle få ihop och att Danmark därmed skulle kunna behålla Älvsborg. Men folket beskattades och med ytterligare hjälp av lån och intäkter från kopparhandeln fick man ihop den här miljonen och kunde återfå den lilla korridoren ut i Västerhavet. Sedan dröjde det några decennier till innan hela västkusten var svensk.

Min egen släkt hittar jag alltså inte i längderna för Älvsborgs lösen, de var då danskar i Halland. Men svenskarna finns där. Genom att bokföra alla människor och vad de betalade till denna extraskatt fick svenska staten total koll på sina medborgare. Och upptäckte kanske då till vilken nytta detta var. Och så fick vi så småningom kyrkobokföringen där vi hittar våra gamla förfäder och förmödrar.

Båda skattelängderna, från 1571 och från 1613, har namn på folk men det verkar som om den senare längden har fler namn från gårdarna. Utan att ha studerat dessa skattelängder så fick jag det intrycket när jag lyssnade på radioprogrammet.

1613
Ett exempel från den senare Älvsborgs lösen från 1613 är detta som visar de skattebetalande i Gladhammars socken i Tjust härad i Småland, där jag bor. Bildkälla: Riksarkivet.

Listan ovan börjar med kyrkoherden som hette Zacharias Benedicti. Står det "Herr Zacharias"? Han verkar ha betalat 27 och 3/4 daler i skatt. Sedan kommer Håkan i Gladhammar och Jonn (tror jag) på samma gård. Det är lång ifrån allt jag kan läsa men en del: Håkan i Tjursbo, Elin i Torsfall, Hans (?) i Böljerum, Jonn i Hörtingerum, Jöns i Samsvik, Håkan i Långö med flera.

Tidigare har jag bloggat om den äldre Älvsborgs lösen.

 

 

 

Fortsätt läs mer
  741 Träffar
  0 Kommentarer
741 Träffar
0 Kommentarer

Skinnbracka och cujon

Skälm. Skräppeskit. Skarn. Cujon. Pocker. Mashund. Pennal. Bälghund. Lusepäls. Stubbakärring. Hönsetjuv. Fähynda. Äreskämmare. Skinnbracka. Hysslare. Prackare. Rumpoxe. Skitfåtsa. Täva.

Det där är skällsord yttrade någon gång på 1600-talet. De finns återgivna i samtida domböcker, därför känner vi till dem fast orden fallit ur bruk sedan länge. Vill du vräka till någon kanske du skulle använda ordet lusepäls eller skräppeskit i stället för dagens idiot och tönt.

Men gör inte det. Det är bättre att vi håller sams och bemöter varandra med sakliga argument i diskussioner än tar till sådana här skällsord.

Invektiv, det är de fula orden och svärorden vi använder i vardagsspråket. Ja, inte jag, jag tillhör den lilla skaran i världen som lärt sig att inte använda svordomar. Tack vare min religiösa uppfostran sitter det i ryggmärgen att varken säga f-n eller j-ar. Ja, ni ser, jag kan inte ens skriva dem.

Förr använde man så klart också ord som fortfarande används som nedvärderande tilltal och svordomar, och de ska jag inte upprepa här. 1600-talets invektiv får ni dock stå ut med.

Bramer
Grälande soldater på 1600-talet. Målning av Leonard Bramer. Bildkälla: Nationalmuseum.

Att äldre tiders svordomar och skällsord finns i domböckerna beror på den tidens många förtalsmål. Det verkar som om minsta lilla beskyllning ledde till att man gick till tinget. Kanske var folk mer lättkränkta på den tiden än idag? Kan det vara möjligt? Hur som helst var det allvarligt att bli felaktigt anklagad för något nedsättande. Om en sådan anklagelse inte bemöttes och motbevisades i domstol blev man ärelös. Heder och ära var väldigt viktigt, det som kallas frejd i kyrkböckerna.

Blev du beskylld för att vara tjuv, ja då skulle den som sagt det bevisa att det stämde. Visade det sig vara en lögn då fick du äran tillbaka. I många fall hade beskyllningarna haglat åt båda håll och då hände det att parterna förlikades innan rätten gett sitt utslag. Tills nästa gång det var dags att gräla.

Den som fälldes i domstol fick i de flesta fall betala böter. Andra straff som utdömdes var att sitta i stocken, att stå framför församlingen i kyrkan i stället för att få sitta i kyrkbänken, förlust av någon förmån eller fängelse en tid.

Vill du läsa mer om sådant här rekommenderar jag syskonen och släktforskarna Anna och Andreas Karlssons böcker om livet i Halland på 1600-talet och språkvetaren Erik Falks avhandling "Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala" som finns publicerad av Uppsala universitet som pdf-fil på nätet.

(Texten är tidigare publicerad i Västerviks-Tidningen.)

Fortsätt läs mer
  573 Träffar
  0 Kommentarer
573 Träffar
0 Kommentarer

Släktträd i husförhörslängden

Varsågod! Ett helt släktträd från sent 1600-tal till 1800-talet. Det finns i Svinhults husförhörslängd AI:16, på ett av försättsbladen. Det visar släkten Hultgren i Svinhults socken men börjar med Hemming Persson i Norrhult i Vena socken, gift i slutet av 1694 med Ingrid Danielsdotter. Ja, det är bara att läsa innantill på sidan.

Hultgren Svinhult

Länk hos Riksarkivet: https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0018464_00014

Källhänvisning hos Arkiv Digital: Svinhult (E) AI:16 (1891-1895) Bild 14 (AID: v29366.b14, NAD: SE/VALA/00359)

Jag har nog aldrig sett något liknande i någon vanlig kyrkbok. Har du? Man kan fynda en hel del i kyrkböckerna, men ett helt släktträd?

Jag undrar vem som gjort det? Det borde väl vara prästen. Men ingick prästen Carl Manneberg i den här släkten? Längst ner finns tio syskon och jag tror att syskonens far var skollärare i Svinhult. Kanske var prästen och skolläraren släkt? Eller är det läraren själv som skrivit, om han också var klockare?

Som ni förstår har jag inte forskat på den här släkten alls, jag bara råkade se detta när jag sökte efter ett ortsregister i längden. Normalt använder jag Arkiv Digital och från denna tid finns ju registret för folk i Sverige 1860-1947, då man kan gå direkt till en sida och alltså lätt missar en sådan här skatt.

Det jag vet är att yngste sonen August Christian i den tiohövdade syskonskaran var fotograf och har lämnat efter sig många fantastiskt fina bilder från bygden.

Läs om August Christian Hultgren på Wikipedia.
Här finns en bild på honom. Scrolla ner en liten bit.
Här finns länkar till hans digitaliserade bilder.

Östergötlands Museum har publicerat flera av hans bilder på Digitaltmuseum, med Public Domain-licens. Här är några av dem: 

OM.E.014894
Fotografen själv "in action" 1951, så den här måste någon annan ha tagit. Han levde till 1961.

OM.H.001832
Klara Palm på farstubron till sitt hem Palmslund i Svinhult.

OM.H.000873
Katarina Bram utanför Svinhults fattighus Bona. 1912, vid tiden för fotograferingen var hon den äldsta kvinnan i församlingen. 

OM.H.001031
Potatisupptagning på Svinhults prästgård 1920.

OM.H.001828
Första motorcykeln i Svinhult var en Indian, på 1920-talet.

 

Fortsätt läs mer
  1546 Träffar
  8 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Irene Johansson
Oj, vad intressant! Tack för du delade med dig, Eva! Släktforskarhälsningar Irene Johansson Borås
lördag, 09 mars 2019 06:31
Eva Johansson
Irene: Tack själv! Så roligt att du läser och gillar detta. Visst är det intressant!
lördag, 09 mars 2019 12:33
Eva Wassén Eriksson
Hej Eva, Tack för alla klurigheter du delar på lördagarna! Otroligt viktiga tidsdokument som August Christian tagit. Klara Palm - ... Läs mer
lördag, 09 mars 2019 11:49
1546 Träffar
8 Kommentarer

De judiska invandrarnas historia förklaras

I Stockholm finns två gamla judiska kyrkogårdar. Den ena heter Aronsberg, den andra heter Kronoberg. Båda ligger på Kungsholmen. I vinter har en bok publicerats som berättar om dessa. Men här finns väldigt mycket mer att läsa för den som har judisk härstamning. Vi får veta vilka som är begravda på de här två kyrkogårdarna och om de judiska familjer där medlemmar begravts här under de hundra år som gravplatserna använts.

Boken heter "Gravstenar berättar – Judiskt liv i Stockholm 1775–1875" och är utgiven av Stockholms Stadsmuseum. Den är en antologi med flera olika författare som var och en berättar sin del av den judiska bosättningens historia i Stockholm. Den börjar med ett avsnitt om bakgrunden till utformningen av judiska kyrkogårdar och om tillkomsten av just dessa gravplatser.

Aaron Isaac föddes i Brandenburg 1730 och kom till Stockholm i juni 1774. Han var den förste jude som tilläts bo i Sverige utan att tvingas avsäga sig sin tro. Senare samma år anlände hans bror Marcus Isaac. Aaron var sigillgravör, ett bristyrke i det dåtida Sverige. När han väl fått sitt bosättningstillstånd behövdes en judisk kyrkogård utses, så att den fanns redo när första dödsfallet i familjen skulle inträffa. Det blev en då avlägset belägen plats på Kungsholmen.

Aronsberg anlades 1776 och första begravningen skedde 1782. En schism inom den lilla judiska församlingen i Stockholm ledde till att gravplatsen Kronoberg kom till 1787. Gravstenarna har långa inskriptioner på hebreiska men dessa har övesatts i en skrift utgiven 1927. Den finns som pdf-fil här. Många av de senare gravstenarna har inte bara den dödes namn utan även dennes fars namn.

För släktforskare är boken intressant för den förklarar en hel del för den som upptäcker sig ha judisk släkt. Många judiska familjer övergick till den svenska kyrkan efter några generationer och på vägen kan kunskapen om det judiska ursprunget ha försvunnit. Då ger boken god vägledning för ökad förståelse. Dessutom berättas här om flera av de första judiska familjerna i Sverige. Släkterna Lamm, Levin, Meyer, Benedicks, Bonnier, Leja och Hirsch är några.

 boken
Boken om de judiska invandrarna. Här berättar bland andra om Abraham Josephson (1770–1825) och hans hustru Blomma Magnus (1769-1839). Abraham arbetade som hovmästare och ansvarade för mathållningen på officersskolan på Karlberg. Blomma fick efter makens död ta över verksamheten. Båda är begravda på Aronsberg.

En kortare version av den här texten är publicerad i tidningen Släkthistoriskt Forum nr 1 2019.

Fortsätt läs mer
  751 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars Åhnström
En annan intressant men betydligt äldre bok, som dock inte handlar om judisk bakgrund, men likväl om släkt är Ivar Lo Johansson... Läs mer
lördag, 02 mars 2019 18:08
Eva Johansson
Lars: Ja, även om den ska vara en roman så är den väl självbiografisk. Det finns många mer eller mindre självbiografiska och mycke... Läs mer
lördag, 02 mars 2019 21:04
751 Träffar
2 Kommentarer

Kvinnor till sjöss

Kvinnor har alltid arbetat, som bekant. För många har arbetet varit oavlönat och kanske bara taget för givet av omgivningen när arbetet skett i hushållet, med jorden och med djuren. Men på 1800-talet blev det allt vanligare för kvinnor att yrkesarbeta, i takt med en ökad industrialisering. Fler och fler yrken öppnades för kvinnor, liksom utbildningsvägar.

Kvinnor har arbetat till sjöss sedan långt tillbaka. Hur långt vet jag inte men här har vi ett bevis på kvinnors arbete ombord redan vid mitten av 1800-talet:

 1861

Ångskonaren Westervik fördes av kaptenen Jonas Fredrik Sandström. Den 30 mars 1861 mönstrade han en ny besättning med bland annat tre kvinnor. Bildkälla: Arkiv Digital, Sjömanshuset i Västervik (H) DIa:1 (1853-1870) Bild 920.

De tre kvinnorna ombord på ångbåten Westervik hette Johanna Maria Olsson, Johanna Andersson och Johanna Carlsson. Johanna var uppenbarligen ett populärt namn 1830-1840. De var 27, 20 och 28 år gamla och arbetade som restauratris, kokerska och uppasserska. Någon lön finns inte antecknad för två av dem, bara för Johanna Carlsson som fick 8 riksdaler per månad, vilket var mindre än hälften än vad någon av männen hade i lön. De var mönstrade ombord men inte inskrivna i sjömanshuset, som männen var. Först 1935 kunde kvinnor bli inskrivna i sjömanhus, därför är de mycket svårare att hitta i arkivhandlingarna. Man måste veta var man ska leta efter dem.

Kapten Sandström hade anställt kvinnor tidigare. 1860 mönstrades Maria Olsson, Johanna Pettersson och Maria Lovisa Andersson ombord på S/S Westervik. 1859 arbetade två kvinnor ombord och 1858 en uppasserska som hette Augusta Willringhaus, då 21 år gammal. Detta verkar vara det första året med kvinnor mönstrade ombord.

Med all säkerhet var ångbåten Westervik en passagerarbåt, kanske gick den mellan Stockholm och Västervik vid denna tid, eller kanske söderut i Östersjön.

SuM foto023521
Ombord på bogserbåten Stor-Erik arbetade en kvinna som kocka 1916, då den här bilden togs i Gävle hamn. Fotograf okänd, bild från Sundsvalls museums fotosamling.

Tillägg: Tidigare idag hade jag skrivit ett annat inlägg om ett ämne som jag från början inte alls förstod hur känsligt det var för andra släktforskare. Och inte ska man sprida missämja i världen så därför har jag tagit bort det och skrivit detta i stället. Det var ingenting som var viktigt för mig.

Fortsätt läs mer
  817 Träffar
  1 Kommentar
817 Träffar
1 Kommentar

Brandförsäkringar berättar om gården

I äldre brandförsäkringshandlingar beskrivs en gårds byggnader in i detalj. Det tror jag att många släktforskare är intresserade av. De äldre brandförsäkringshandlingarna finns digitaliserade, både i Riksarkivets digitala forskarsal på https://sok.riksarkivet.se/brandforsakringar och i Brandförsäkringsverkets arkiv på www.brandverket.se, som båda är fritt tillgängliga.

De äldre handlingarna är inte skrivna i formulär utan inleds med en längre sammanfattning som följs av en specifikation, ungefär som en bouppteckning. Nyare handlingar har en mer enhetlig struktur.

Vi tar ett exempel: Gården där jag bor. Den heter Helgerum Berggård och ligger i Västrums socken i Tjust härad i Småland. 1925 styckades gården av från godset Helgerum där Helgerums slott ingår. Helgerums slott fick fem hektar parkmark och Helgerums gård fick resten (jag vet inte hur mycket men det är fortfarande en stor skogsgård). Slottet såldes för sig och gården för sig. Gårdens nya ägare 1925 var Knut och Alma Nilsson som kom hit från Blekinge. Flera barnbarn och senare generationer finns kvar i trakten men gården såldes på 1970-talet, eller in på 1980-talet. Jag bodde inte här då.

Jag får 11 träffar när jag söker på Helgerum i Riksarkivets databas över brandförsäkringar. De äldsta är från 1877. De senaste är från 1927 och de är sex till antalet. Bland dessa finns en som gäller själva gården, en försäkring tagen av de då nya ägarna två år efter övertagandet. I denna ingår bland annat en försäkring av rättarebostaden Nygård, som då ingick i Helgerums gård men sedan dess styckats av. Där bodde min mans farfar och farmor Axel och Emilia Karlsson med sina barn. De flesta var vuxna och utflugna då men min mans far bodde hemma, han var född 1914. Min mans farfar var rättare på Helgerum.

Nygard
Nygård, Helgerums gamla rättarebostad. Eget foto.

Försäkringen inleds med en planskiss över gårdsbyggnaderna och en numrerad lista där det framgår om det finns eldstad eller inte i varje byggnad. Nog så viktigt för att bedöma brandrisken. Sedan följer en noggrann beskrivning, gjord efter en inspektion av värderingsmannen C J Liljedahl. Den visar att Nygård var byggt 1857, det hade då som nu en våning med vind och bestod av två bostadslägenheter, vilket vi hört talas om. Här får vi det bekräftat. De hade gemensam förstuga. Den ena lägenheten bestod av tambur, kök och två tapetserade rum. Den andra bestod av kök och ett rum. Dessutom fanns det kök och ett rum plus två garderober på vinden. Huset hade elektrisk belysning.

Helgerum brand1927
Inledningen av brandförsäkringshandlingen för Helgerum 1927, med planskiss och tillhörande lista. Nygård är huset nr 1 (i mitten till höger) och huset där jag bor ligger mittemot, på nedersidan om vägen. Mejeriet är det som ligger i slutet av avståndsstrecket från Nygård uppåt på sidan, med hönshuset intill. Bränneriet ligger närmast bron på vänster sida, på uppsidan av vägen. Bildkälla: Riksarkivet.

300 meter längre bort låg mejeriet, som faktiskt brann ner några år senare. Tur att det var försäkrat. Det var också ett envåningshus med vind, med kök, två lagerrum, mejerisal med elektrisk motor och något som kallas lågtrycksångpanna. Jag undrar hur den såg ut? Den stod på cementgolv och innertaket ovanför pannan var plåtbeklätt. Innanför pannan låg kylrummet. Norra gaveln hade en utbygd förstuga. Elektricitet fanns så klart.

mejerietHelgerum
En av få kända bilder, kanske den enda, på mejeriet (till höger) och hönshuset som låg bakom det. Fotot finns i hembygdsboken "Västrum – vår hembygd i ord och bild" från 1988. Där kan vi läsa att mejeriet brann 1928. Idag ligger det en sommarstuga på samma plats. Vilka som sitter på motorcyklarna och i sidovagnen är okänt, liksom fotografen.

I den här försäkringen ingår flera hus, bl a en fiskarstuga (som finns kvar) byggd 1872 och ett hus som beskrivs som tvättstuga och magasin, byggt 1827. Idag kallas det bränneriet, det ska ha använts som bränneri från början. Ytterligare ett antal byggnader finns beskrivna, hus som inte längre finns kvar, vilket ger en annan bild av gårdsmiljön än den man får idag.

Alla hus som ingick i just denna brandförsäkring värderades till 26 500 kr.

branneri
Huset som kallas bränneriet men som var tvättstuga och magasin 1927. Eget foto, en kall dag i januari. Man bor vackert i Helgerum.

Sådant här gillar jag. Jag kan ta med mig en utskrift av kartskissen och gå ut och se var alla hus legat. På en del ställen finns det rester kvar, på andra är allt borta eller nya hus har byggts.

Det här var ju en stor egendom med många byggnader att försäkra, bl a ingick en del mindre gårdar som då sålts till andra ägare. Så det gäller att titta på varje post i träfflistan och se att det är rätt byggnader du letar efter.

Alla typer av hus försäkrades inte. De flesta försäkringarna gällde offentliga byggnader, som kyrkor, skolor och andra kommunala fastigheter, bruk, industribyggnader, gods och större gårdar. Men även en del mindre gårdar och torp finns bland de gamla försäkringshandlingarna, framför allt från Holms socken men även en del andra socknar i Halland.

Omkring 60 000 fastighetsvärderingar finns i arkivet. Till många av dem finns sådana här planritningar och kartor, mest till de större gårdarna och bruken som ofta hade många byggnader utspridda på ägorna.

En längre artikel om brandförsäkringarna finns i Förbundets tidning Släkthistoriskt Forum nr 4, 2018.

Fortsätt läs mer
  955 Träffar
  0 Kommentarer
955 Träffar
0 Kommentarer

Vem skriver den första boken?

Vem blir den första i Sverige att skriva en bok om ett oväntat resultat av ett DNA-test? Är du kanske redan på gång att skriva en sådan bok? Eller finns det en redan som jag missat?

Nyligen läste jag boken "Inheritance" av den amerikanska författaren Dani Shapiro. I USA finns idag en rad böcker som handlar om att en person fått ett oväntat svar på sitt DNA-test och detta är en av dessa. Andra handlar om bortadopterade som hittat syskon och föräldrar. Dani Shapiro berättar att hennes DNA-test visade att hennes pappa inte är hennes biologiska far. 2017 läste jag ett par andra böcker på liknande tema. En handlar om en man som är hittebarn från 1960-talet och som lyckades hitta sin biologiska släkt. Den andra handlar om en man vars far är moderns älskare i ett utomäktenskapligt förhållande på 1950-talet. Läs mer om dessa böcker.

shapiro
Boken till vänster läste jag nyligen. De andra två kan du läsa om här.

Dani Shapiros far visade sig vara en spermadonator. Hon hade som ung fått veta av sin mamma att föräldrarna tagit hjälp av en läkare på ett sjukvårdsinstitut som arbetade med artificiell insemination (kanske är beteckningen något annat i Sverige?) eftersom modern hade svårt att bli gravid och hade haft missfall. På institutet fick de hjälp med inseminationen av makens sperma. Läkaren hade betecknat deras problem som "långsam sperma" ("slow sperm" skriver hon). Men för att öka sannolikheten blandades makens sperma med en donators mer snabba eller livskraftiga sperma. Utan att föräldrarna fick veta det. Dani Shapiro blev resultatet av den anonyme donatorns spemadonation.

I boken kan du läsa om hennes jakt på den anonyme donatorn, som hon hittade inom ett par dygn, och om hennes kontakt med honom. Jag blev överraskad av hur lätt det var, men det skedde med hjälp av en nära DNA-träffs släktträd.

I amerikansk media har DNA-test och resultaten av dessa fått mycket uppmärksamhet på senare tid. Personer som hittat sin biologiska far (i de flesta fall, ibland också mor) har varit med i pratshower och intervjuats i artiklar. Polisens arbete med att hitta mördare och andra grova brottslingar har ni redan läst om. DNA-företagen uppmärksammas, inte minst sedan polisen fått möjlighet att ladda upp DNA-profiler hos FamilytreeDNA utan att vi kunder informerats. Även svensk media har börjat intressera sig för släktforsknings-DNA.

Att ta del av andras historier är förstås intressant, och att läsa om den som hittar sin biologiska familj med hjälp av DNA-test kan vara mycket gripande. Sådana fall finns ju också dokumenterade i Sverige på senare tid. Så vem här i Sverige blir först med att skriva en bok om sin egen erfarenhet?

Det är uppenbart vilket trauma en sådan här upptäckt kan föra med sig, att den man trott vara ens pappa inte är biologisk far. Sådant har hänt förr, utan DNA-test, men idag kan överraskningen i många fall säkert vara större när det inte finns någon föraning. Livet förändras i grunden. Vad betyder det för ens identitet och självbild?

Har det gått lite för fort med DNA-testningen? Har vi förförts av det spännande med att hitta nya släktingar vi inte visste om, och möjligheterna att lösa gåtor med tidigare okända fäder? Jag har inget svar. Själv tog jag DNA-test 2015 och mina bröder har testat sig under 2017 och 2018. Vi är helsyskon. Hade någon av oss fått veta från DNA-testet att det finns en annan biologisk far inblandad hade världen ställts på ända, det är jag säker på. Det hade varit något helt otänkbart, så klart. Jag tänker en hel del på dem som råkat ut för detta.

Jag är väldigt glad för DNA-testet jag gjort, och tacksam att jag genom Peter Sjölund och Magnus Bäckmark fick upp ögonen för detta för några år sedan, eftersom jag fått kontakt med tremänningar och fyrmänningar och andra avlägsna släktingar jag inte tidigare kände till. Ett par har jag träffat, och troligen inte för sista gången. Så det berikar. Nu väller träffarna in och jag vet knappt hur jag ska hinna med alla som behöver kollas upp.

Men vad händer med DNA-tester nu? Vilka kan konsekvenserna bli av dagens möjligheter till DNA-test? Kommer färre att testa sig när det visat sig att släktens brottslingar kan identifieras? Förmodligne inte. Men kanske testföretagets bristfälliga kommunikation gör att presumtiva testare tvekar. Flera vittnar om det. För vad kan hända med databasen i framtiden? Kommer män att helt sluta ställa upp som spermadonatorer, eftersom de trots lovad anonymitet numera kan spåras? Och finns det någon som idag tror att det går att begå ett brott utan att bli spårad?

18,5 miljoner människor hade gjort DNA-test förra året, enligt Wikipedia. Gör man DNA-test tror jag att man måste räkna med att det egna DNA:et för alltid gör mig spårbar, inte minst i ett ökande övervakningssamhälle och genom släktingars DNA-tester. Det positiva är att jag hittar släktingar och de hittar mig.

Länkar:

På nätet finns hur mycket som helst att läsa om och titta på om DNA-tester. I USA handlar mycket om den etniska identiteten, inte bara släktforskning.

På engelska:

Artikel om DNA-genealogen CeCe Moores arbete åt polisen. (Technology Review)

Artikel om Catherine St Clair som DNA-testet visade att hennes pappa inte är hennes biologiska far. Hon startade sedan en sluten Facebookgrupp (och en förening, tror jag) för andra i samma situation. Den heter DNA NPE Friends, NPE står för “not parent expected.” (The Atlantic)
Ett tv-inslag om Catherine St Clair. Det finns många fler inslag på liknande tema på Youtube.

Artikel om en man som var spermadonator i sin ungdom och nu blivit varse att han har 24 biologiska barn som hittat honom tack vare DNA-test. Han umngås nu med flera av dem. (NBC News)

Författaren Dani Shapiros hemsida.

En artikel där journalisten skriver om svårigheter att få bort sitt DNA-resultat från testföretagen. (Bloomberg)

Ett tv-inslag i en pratshow där en kvinna som heter Sarah träffar sin biologiska pappa för första gången. Efter att hon hittat honom via DNA-test har de haft en del kontakt. (Youtube)

Krönika om svårigheter med DNA-test och funderingar kring integritet, testföretag och minoritetsfolks DNA, om marknadskrafter kontra vetenskapen. (The Guardian)

Artikel om forskning kring etnisk identitet och oväntade DNA-resultat. Även en del kritik mot testföretagen. (New York Times)

På svenska:

Inslaget hos Tv4 som de flesta av er nog redan sett, där Torsten Simander träffar sina nya halvsyskon.

Radiopragram om adopterade Maria som hittade sin bror och Sara som hittade sin mor i Iran. (Sveriges Radio)

Asynjaarts böcker med DNA-berättelser.

Detta är bara spridda länkar till sådant jag läst och sett när jag surfat runt på nätet om DNA-test. Vill du informera dig och få fakta så ska du läsa på SSGG:s hemsida.

Fortsätt läs mer
  734 Träffar
  7 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Tom Glans
Hej Eva, har faktiskt gått igenom precis det du skriver om och också skrivet en liten bok om det. Kontakta mig gärna på tomglans47... Läs mer
söndag, 10 februari 2019 09:22
Eva Johansson
Tom! Tack för informationen, det låter intressant. Jag hör av mig.
söndag, 10 februari 2019 14:29
Eva Johansson
Ja, det stämmer, precis som det står i artikeln jag länkar till. Men Catherine St Clair har valt en annan betydelse av den förkort... Läs mer
tisdag, 12 februari 2019 19:52
734 Träffar
7 Kommentarer

Tv för släktforskare

Här om dagen såg jag en film som heter "Railroad Ties". Den är gjord av Ancestry, givetvis som reklam för företaget men sevärd och amerikanskt känslosam.

Jag gillar upplägget. I filmen har man samlat sex personer som på olika sätt har historisk koppling till varandra men som inte vet om det i förväg. De är alla efterlevande till personer som hade samröre med varandra på 1800-talet. Det är ättlingar dels till slavar som flydde från sydstaterna med hjälp av den underjordiska järnvägen (som egentligen inte var någon järnväg), dels till personer som hjälpte och gömde slavarna på flykt, både organisatörer och en pastor i en kyrka som gjorde stora insatser.

Så här kan man väl göra i svensk tv också? Jag skulle gärna se ett svenskt program på samma tema. Alltså där man samlar efterlevande till personer som varit delaktiga i ett historisk skeende, berättar om den historiska bakgrunden och hur de inblandade är släkt med de historiska personerna mm. "Din farfars mormor var med och...". I programmet skulle platsen eller aktuella miljöer besökas.

Frågan är vilka historiska händelser som skulle vara intressanta? De som var aktiva i rösträttsrörelsen och bidrog till att vi fick en demokrati? De i Sverige som hjälpte norrmännen som flydde hit under andra världskriget? Kanske är det för tätt inpå vår egen tid. Eller de som bildade någon av de första frikyrkoförsamlingarna sedan konventikelplakatet tagits bort.

Det behöver ju inte bara vara något som hänt utan kan vara andra sammanhang. Kanske efterlevande till några familjer som bodde i ett visst torp, till några som arbetat på samma arbetsplats för 150 år sedan, till några indelta soldater i samma kompani, till barn som växt upp som fosterbarn och till fosterföräldrarna. Om nu barnen blev väl behandlade alltså. Det skulle ju inte vara konfliktsituationer, för konflikter kan sitta kvar, då kan det bli otrevligt i tv med. Utan där det finns en positiv gemenskap. T ex efterlevande till en präst eller skollärare som hjälpte en fattig pojke att studera och man samtidigt förklarar vilka livsvillkor som gällde förr.

Får se om något tv-bolag nappar på detta.

0412kexfabrikOrebro Runeberg
Hur var det att jobba på kexfabriken i Örebro vid förra sekelskiftet? Det kan man berätta för efterlevande till fabriksarbetarna. Bild från Projekt Runeberg.

TM ETB 849
Vad vet de efterlevande idag om förfäderna som engagerade sig i rösträttsrörelsen? Bild från Trelleborgs Museum.

torpet
Vilka har bott i det här torpet? Vad innebar det att vara torpare här i mitten av 1800-talet? Eget foto.

 

Fortsätt läs mer
  564 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan S von Schinkel
Det låter som en spännande idé. Det skulle finnas väldigt mycket att skriva om från vår historia. / Stefan
söndag, 03 februari 2019 12:27
Eva Johansson
Stefan, kul att du gillar min idé. Ja, visst finns det många historiska skeenden att ta upp.
söndag, 03 februari 2019 22:23
Eva Johansson
Janne! Ja, jag bjuder på den idén om det skulle bli verklighet. De många program som redan finns visar på ett stort ökande intres... Läs mer
torsdag, 07 februari 2019 11:31
564 Träffar
4 Kommentarer

Veden som värmer

ved3

Våra förfäder gick nog och frös på vintrarna. Det tror jag. Att ha 20 grader varmt inne var förmodligen en otänkbar lyx för 150 år sedan.

Funderar du ibland på hur de gamla släktingarna hade det? Hur de levde, hur deras vardagsliv såg ut? Det gör jag. Kanske mest när jag hugger ved. Jag tänker på vilket arbete de var tvungna att lägga på att bara få någorlunda varmt i stugorna. Fälla träd och dra hem. Kvista träden. Såga i lagom längder. Hugga. Stapla. Bära in. Ständigt hela vintrarna.

Vi har vedeldning i huset där vi bor. Jag eldar i pannan två-tre gånger per dag nu på vintern, beroende på hur kallt och rått det är. Huset är inte tilläggsisolerat och ganska stort, det går åt omkring 20 kubik blandved per år. Jag köper den kapad och klyvd, så det är bekvämt, även om jag hugger en hel del. Annat var det nog förr.

Visst fanns det vedhandlare då, åtminstone i städerna. Men på landet fick förmodligen de flesta ordna med sin ved själva, om de inte satt på undantagskontrakt som inbegrep en viss mängd ved per dag. Jag ägnar flera timmar i veckan åt att stapla ved, hugga ved, köra in ved i pannrummet och sedan elda. Då har vi ändå en panna som är ganska effektiv och pumpar ut vattnet till elementen i huset. Vi har också två kakelugnar, som ger en del värme.

ved2
Vi köper pannved som består av blandad ved, allt från gran till björk. Björkveden tar jag undan till kakelugnarna.

kakelugn
Idag tycker nog de flesta av oss att det är enbart mysigt med en kakelugn. Jag gillar den men eldar ibland för att få värme, eller snarare behålla värmen lite längre i rummet.

HMB5268
Så här såg det ut i många torp och stugor. Men frågan är hur varmt det blev i rummet en bit bort från spisen. Bildkälla: Hälsinglands Museum.

Förr hade man en öppen eld i stugan, kanske det enda rummet förutom köket. Elden brann i en öppen spis, innan järnspisar och kakelugnar blev vanliga hos landsbygdsbefolkningen. Jag tror inte att de öppna eldarna inomhus var särskilt effektiva i att värma upp husen.

I början på 2000-talet hyrde maken och jag ett gammalt torp som fritidshus några år när vi bodde i lägenhet i stan. Det var helt omodernt, varken vatten inne eller elektricitet. I köket fanns en järnspis och i rummet en rörspis (en kakelugn utan kakel). Torpet hade bara kök och rum. Torpet heter Nyhägn och ligger i Gladhammars socken.

Nyårshelgen 2004-2005 tillbringade vi i stugan tillsammans med min ene son och hans sambo. Det var mysigt. Men kallt. Både inne och ute.

stuga1
Torpet den kalla nyårsdagen 2005.

Ute var det bistert kallt under nyårsnatten, ner mot -10 grader tror jag. I kökspisen eldade vi så att vi fick upp temperaturen ordentligt inne i det lilla köket. Vi eldade också i rörspisen i rummet, grillade korv och hade trevligt. Vi hade dragit fram soffan framför spisen och tyckte att livet var ganska gott. Sängarna stod utmed ytterväggarna och när vi skulle krypa ner fram på natten var lakanen iskalla, fast vi eldat länge. Värmen spred sig helt enkelt inte ända ut i hörnen på rummet. Så var det säkert också i många stugor ute i bygderna förr. Värme kring spisen men kallt i hörnen. Så de frös nog en hel del, våra gamla släktingar.

stuga2
Vi eldade i vedspisen i köket och hade tända ljus ovanpå.

stuga3
Rörspisen i torpets enda rum.

2012 var jag ute på en släktforskningssafari i södra Småland och besökte bland annat en gård i mina barns farmors släkt. Vi blev visade runt i huset, byggt i slutet av 1700-talet om jag minns rätt. Den nuvarande ägaren öppnade en lucka på sidan av den jättelika spismuren. Där inne var ett ganska stort skåp. Hon berättade att där brukade luffare få sova för där var det varmt. Det kan jag tänka mig.

Från början var det kanske väggfasta sängskåp i huset och de kan ju ha varit närmare spismuren än som det var möblerat idag, för att komma närmare värmen. Dessutom sov man flera i samma säng förr, säkert också för att hålla värmen, inte bara för att det var trångt eller trevligt.

Det där tänker jag på när jag står och hugger min ved. Jag gillar att hugga ved, det är kontemplativt, en trevlig sysselsättning. Men det kan också vara skönt att bo i ett hus där jag bara håller koll på termostaten på elementet för att få rätt värme, som de flesta av er förmodligen har det idag. Annat var det förr.

Jag vill betona att ovanstående resonemang är mina egna reflektioner från min egen erfarenhet med vedeldning.

(Alla färgbilder är mina egna)

Fortsätt läs mer
  524 Träffar
  0 Kommentarer
524 Träffar
0 Kommentarer

Vårt behov av bilder

fotografier

De flesta av oss som släktforskar vill ju se bilder på våra gamla släktingar. Databaser med fotografier har växt enormt på senare år, inte minst Svenskt Porträttarkiv som startades av Omar Henriksson i Sandviken. En annan viktig databas är släktforskarförbundets Porträttfynd. Men det finns många fler.

Använder du andras bilder så tänk på att kolla upphovsrätten.

Själv har jag alltid fascinerats av bilder, kanske påverkad av att jag tidigare var gift med en fotograf (vars släkt jag givetvis forskat om). Framför allt porträtt, att se en annan människas ansikte och försöka läsa in i det vem det egentligen är. Det går ju inte. Förr var ju alla så allvarliga på sina porträttbilder, till skillnad mot idag, men egentligen var nog de flesta inte alls så allvarliga till sättet som det kan verka.

När jag skriver om släkten vill jag ha med så mycket bilder som möjligt. Den tiden som det inte finns fotografier från, då kan jag illustrera med kartor, bilder på arkivhandlingar och bilder från idag på de miljöer där människorna levt. Ett syfte med de rundturer jag gjort och letat upp släktens gårdar och torp har varit att också få med mig bilder hem på hur det ser ut idag. På en del ställen finns gamla hus kvar, på andra är det förnyat i vår tid. Även landskapet har förändrats, framför allt att skog växt upp där det förr var öppna beteslandskap och åkrar. Men en bild visar i alla fall lite av omgivningarna och kan kanske mer förmedla en känsla än att vara autentisk.

bok1
Ett uppslag från en släktbok jag håller på med. Nytaget foto av en släktgård och en gammal kartbild.

bok2
Uppslag från samma bok. Porträttfotografier, en del av släktträdet plus ett par bilder från kyrkböcker.

Hugo
För några år sedan besökte jag min faster för att scanna in bilder från min farmors gamla album. Tyvärr visade det sig att jag fått med fel sladd till scannern så jag fick fotografera av bilderna i stället, men hoppas få tillfälle att scanna en annan gång. För att hålla reda på vem som är vem lade jag först bilden på mitt skrivblock där jag antecknat vad min faster berättade om vilka personerna är. Då kan jag gå tillbaka till detta när jag så småningom får bilderna inscannade. Hugo i mitten och de andra barnen är min pappas kusiner och Charlotta till höger är pappas moster.

Jag skulle inte kunna göra en släktbok utan bilder. Den som inte gör släktbok samlar förmodligen bilder också, framför allt porträtt och bifogar i sitt släktträd.

I Tjust släktforskarförening här i Västervik hade vi i medlemstidningen (som jag är redaktör för) en utmaning under förrförra året att medlemmarna skulle skicka in sina äldsta fotografier, porträtt på de äldsta människorna i släkten. Vi fick in flera bilder på personer som föddes på 1700-talet. Häftigt, tycker jag, att se människor som levde för över 200 år sedan!

gammal bild
Detta är de äldsta i min släkt som jag har ett foto på. Det äldre paret är Tore Olofsson och Johanna Bengtsdotter, båda födda 1799. De är min mormors farfars föräldrar. Bakom dem står deras son Carl Peter, född 1838 och som läste till skollärare. Sedan tog han sig namnet Mellander från fädernegården som heter Mellangärde och ligger i Ullareds socken i Halland. Det är Tore som kommer från Mellangärde. Jag tror att fotot är taget på 1860-talet, när Carl Peter var i 30-årsåldern. Tore Olofsson dog 1872. Även om de ser lite bistra ut tycker jag att det är fint att de håller i varandra. Det ser ut som om Tore blundar. De var stolta över  sonen som blivit magister, så det var honom de skulle fotograferas med. Carl Peters storebror Johannes blev min mormors farfar.

 

Fortsätt läs mer
  819 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
819 Träffar
0 Kommentarer

Hålvägar i skogen

Vet du vad en hålväg är? Det visste inte jag förrän i somras, ändå var det något mycket vanligt i våra förfäders liv. Fast de kallade det knappast för hålväg utan förmodligen bara väg, eller kanske stig.

Hålväg är en väg som skapats av att människor och kreatur trampat upp den. Hålen är hålen efter klövarna och hovarna. De här vägarna var inte anlagda och belagda med någon hård beläggning utan i stället oftast leriga, nertrampade och översköljda av regnvatten. De hålvägar som är riktigt smala har bara använts av fotgängare men är de lite bredare har man förmodligen även hört med vagn här. Sådana här vägar brukar vi nog ofta kalla kostigar idag.

Gamla hålvägar finns överallt ute i markerna. Flest bevarade är nog i skogarna, där de fått vara kvar. Så ut och leta!

I augusti var jag hemma i Halland på besök. En kväll stannade jag på en utsiktsplats vid Ätran på vägen mellan Gällared och Askome. Den vägen går till stor del utmed Ätran och kallas Hallands vackraste väg. Inte så konstigt, det förstår du om du åker här. Här i trakten har jag min släkt, bland annat från Yngered där den här utsiktsplatsen ligger.

rastplats
Utsiktsplatsen. Stilla flyter Ätran denna augustikväll. Eget foto.

Från parkeringen kan man gå en stig in i skogsområdet och komma närmare vattnet. Stigen följer delvis den gamla landsvägen till Askome kyrkby så här vet jag att mina gamla släktingar färdats många gånger. Intill den gamla landsvägen finns en bit kvar av en ännu äldre väg, en hålväg som kanske numera är fornminne. På en skylt om platsen förklaras vad man ser och vilka vägar som gått här. Mycket bra gjort! Skylten är uppsatt av Ekomuseum Nedre Ätradalen. Askome hembygdsförening har gjort i ordning stigarna här, det tackar jag för!

1
Skylten vid den gamla vägkorsningen. Den grusade vägen är dagens vandringsstig och som var en gammal landsväg till Gällared. In till vänster gick den gamla landsvägen ner till Askome. Eget foto.

4
På skylten står det att hålvägen är otydlig och det håller jag verkligen med om. Bilden här tog jag där hålvägen går in i skogsdungen och man ser den inte för växtligheten. Men den fanns där i alla fall. Eget foto.

En liten bit längre fram delar sig dagens promenadstig (gamla landsvägen) och strax därefter finns ännu resterna kvar av Kärrastugans ladugård och påbörjade men inte färdigställda boningshus. På skylten står det att det aldrig avslutades för marken såldes 1895 till kraftbolaget Yngeredfors som senare byggde ett kraftverk lite längre uppströms och Ätraforsdammen längre nerströms. Den dammen dränkte min morfars föräldrahem. Mer om det en annan gång.

I Kärrastugan har jag ingen släkt, åtminstone inte vid den här tiden. Men inte kan jag gå förbi en sådan här lämning utan att fundera på dem som ägde det här. Just här hann ju ingen bo, det gamla Kärratorpet låg en bit bort.

2
Resterna efter Kärrastugans bygge 1895. Kanske är detta boningshuset som aldrig blev klart? Kanske bara en del av det? Eget foto.

3
Rester av den andra byggnaden här. Om detta är ladugården eller boningshuset vet jag inte. Eget foto.

Kärratorpet, eller Kärrastugan som det står i husförhörslängden, var på 1/16 mantal. De som hade det 1895 var Carl Petter Andersson, född 1816, och hans hustru Anna Kristina Larsdotter som kom från Svartrå och var född 1845. Carl Petter hade tidigare varit gift med Nilla Magnusdotter som dog 1886, hon var änka här på Kärrastugan. Ännu tidigare hade han varit gift i Gällared med Britta Stina Larsdotter som dog 1877. Carl Petter och tredje hustrun Anna Kristina flyttade från torpet 1897 till Bökås där de var kvar som inhysehjon till sin död 1906 respektive 1908. De blev förmodligen de sista boende där för Bökås övergavs kring förra sekelskiftet. På Bökås har jag släkt på 1600- och 1700-talet och jag har besökt stället för några år sedan.

hfl
Husförhörslängden från Riksarkivets digitala forskarsal.

skylt
Skylten vid vägskälet.

Allting hänger ihop. Och jag lärde mig något nytt. En släktforskare blir ju aldrig färdig med sin utforskning av historien.

Läs om hålvägar på Wikipedia.

Fortsätt läs mer
  775 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Kul att du skriver om hålvägar! Jag sprang på en uppe på Hallandsåsen, vandringsstigen 'Osbeckrundan' i och omkring skogarna runt ... Läs mer
söndag, 13 januari 2019 21:11
Eva Johansson
Ja, men så är det, de finns överallt tror jag. Bara vi förstår vad det är vi ser.
måndag, 14 januari 2019 12:28
Kerstin Axelsson
Lättare läsa på dator än i mobil. Vill gärna också skriva ut lite av det Du skrev från din resa i Halland / Gällared / Okome.... Läs mer
söndag, 20 januari 2019 11:31
775 Träffar
4 Kommentarer

Svenskarnas etniska rensning

Svenska härar drog fram, skövlade och mördade. Danska soldater likaledes. Precis som i dagens krig var det civilbefolkningen som drabbades under de dansk-svenska krigen på 1600-talet. Friskyttarna och snapphanarna höll till i skogen och dödade både svenskar och forna danskar.

Om du, liksom jag, har släkt i socknarna i den gamla gränsbygden i Blekinge, Skåne eller Halland vill jag rekommendera några böcker av författaren Sven Edvin Salje. Han är ett känt författarnamn från mitten av 1900-talet men kanske inte lika känd idag. Han skrev bland mycket annat tre historiska romaner som utspelar sig i Blekinge decennierna efter freden i Roskilde 1658, då Blekinge blev svenskt, liksom Skåne och Bohuslän. Vid freden i Brömsebro (som ligger vid Kristianopel i Blekinge) 1645 övergick Halland, Jämtland, Härjedalen och Gotland från Danmark till Sverige. Ån i Brömsebro var då riksgräns mellan Sverige och Danmark.

Salje

Boken "Man ur huse" (1958) och "Natten och brödet" (1968) handlar om fyra generationer i en familj i Jömshögs socken från 1658 till 1712. Boken "Kustridaren" (1960) handlar om människorna i den dåvarande staden Kristianopel vid Blekinges östra kust på 1660- och 1670-talen. Det är starka berättelser med ett tydligt underifrånperspektiv. Det handlar om folket, de vanliga bönderna och framför allt de fattiga. De som var värst utsatta under så långa perioder. Med kunskap om hur det var kan man undra hur några alls överlevde.

Svenskarna var krigens segerherrar och erövrare. Nu skulle Danmarks östra landskap försvenskas. Folket själv ville i allmänhet förbli danskar, fortsätta tala danska och vara underkastade dansk lag. Den första tiden blev det så men så småningom blev kraven på försvenskning allt hårdare.

Bondpojkarna tvångsutskrevs som soldater och skickades långt bort i Europa, eftersom de inte ansågs pålitliga nog att försvara den egna bygden mot dansken. Ytterst få kom hem igen. I stället skickades finlandssvenskar och andra från norra Sverige ner till de tidigare danska områdena som knektar, fogdar och skatteindrivare. Dessa hade laglig rätt att bosätta sig hos en bonde och fick arvsrätt till gården, i stället för bondens egna barn. Ett sätt att tillämpa etnisk rensning och ersätta de tidigare danskarna med uppsvenskar. Bönderna hade all rätt att klaga till kungens befallningsman eller någon annan av kungens ämbetsmän men gjorde de så anklagades de för att sätta sig upp mot överheten, och det kunde straffas med döden. De forna danskarna kunde godtyckligt avrättas och var på så sätt rättslösa. Den som hjälpte en snapphane straffades hårt. Svenskarna brände ner gårdar där bonden sällat sig till snapphanarna. Alla gårdar (utom fyra) i hela Örkeneds socken i Skåne brändes ner av svensken i april 1678 och alla män mellan 15 och 60 år skulle avrättas, men alla utom en hade flytt därifrån. Det var svenskens hämnd på snapphanarna och motståndet mot den svenska överheten.

Skatterna mångdubblades och det gavs ingen pardon om bonden inte kunde betala. Då kunde skattefogden ta bondens sista ko, bara skatten kom in. Hur det gick för bonden brydde sig överheten inte om. Skatteinbetalningarna skrevs upp i bok (mantalslängderna och andra skattelängder som vi kan läsa idag) och om någon trilskades kunde skattefogden riva ut bladet där den inbetalda skatten kvitterats så att bonden i stället fick betala dubbelt. Sådant här skriver Sven Edvin Salje om.

Böckerna från Jämshög handlar om bonden och åldermannen Torgil Torgilsson och hans sex söner. Av dessa blev en soldat i Danmark, en blev snapphane, en blev uttagen som svensk soldat och dog i Baltikum, en blev friskytt hos danskarna, en var ofärdig och sköts av snapphanar. Bara den yngste blev kvar på gården och av dennes två söner blev en fältpräst och dog i Ukraina, den andre blev svensk soldat och skickades ut i Europa där han stupade. De två döttrarna dog i pesten.

De forna danskarna blev alltså till stor del ersatta av svenskar. Detta gällde främst män, många svenska soldater tog, med våld eller frivilligt, lokala hustrur.

Sven Edvin Salje fick i sin samtid beröm för sin historiska korrekthet i romanerna. Så känns det också när jag läser, även om jag vet att detta är skönlitteratur och inte fakta. Han hade forskat i både svenska och danska arkiv och säkerligen läst många skrivelser, suppliker och andra handlingar, det märks.

I Jämshög har jag släktforskat för några år sedan. Inte i min egen släkt men i mina barns farmors släkt som har förgreningar till en lång rad båtsmän i Jämshög via två bröder som flyttade och blev bönder i Urshult i södra Småland i mitten av 1800-talet. Båtsmännen jag hittat och deras hustrur levde från mitten av 1700-talet och om de hade sina rötter bland de tidigare danskarna eller om de kom från ditkommenderade svenska knektar vet jag inte, så långt bakåt har jag inte forskat. Den äldsta ministerialboken från Jämshög startar 1726. Det finns en äldre kyrkbok bevarad, en katekismilängd från 1689-1718, alltså en föregångare till husförhörslängderna. Sven Edvin Salje skriver i en av böckerna att det var en rörig tid i gränssocknarna även för kyrkböckerna, både att man kunde använda papperet till annat, att kyrkans böcker konfiskerades, och att alla de som levde som snapphanar och friskyttar och deras familjer inte bokfördes. Så för släktforskare med danska rötter här kan det nog i många fall vara svårt att hitta uppgifter.

Granum
Salje skriver bland annat om byn Gränum i Jämshögs socken, en by där mina barns farmors förfäder levt. Eget foto 2012.

Jamshog kat
Från Jämshögs äldsta katekismilängd. Bildkälla: Arkiv Digital.

Min egen släkt har jag från de halländska gränsbygderna vid gränsen mot Västergötland och Småland. Även där var dessa krigstider svåra fär sockenbefolkningen och många gårdar kom att läggas öde efter både de danska och de svenska härarnas framfart och plundring. Mina släktingar i gränsbygderna ska jag återkomma till.

Ja, stackars människor!

Har du tidiga rötter från Kristianopel ska du också läsa boken "Kustridaren". Att det var en befäst stad på 1600-talet har tidigare gått mig förbi. Staden blev svensk 1658 men återerövrades en kort tid av Danmark 1677. Sedan svenskarna återtagit staden las den öde genom kungligt beslut. Invånarna fick bosätta sig på annat håll och alla husen revs. Men kyrkan står kvar från den danska tiden.

Kristianopel church FotoHakanSvensson Wikipedia
Kristianopels kyrka från dansktiden. Foto: Håkan Svensson. Bildkälla: Wikipedia.

Kristianopel
Kristianopels äldsta kyrkbok är från dansktiden. Bildkälla: Arkiv Digital.

Läs om Sven Edvin Salje. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/6324

Fortsätt läs mer
  1020 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Bengt-Arne Swahn
I ett TV-program för många år sedan lanserade Sven Edvin Salje att "lyckans ost" kom från hans hembygd. I TV-programmet visade han... Läs mer
lördag, 05 januari 2019 23:55
1020 Träffar
1 Kommentar

Databasernas år

Nytt år snart, och nya möjligheter. Eller hur? Det är väl så vi ska tänka i dessa moderna tidevarv.

Vilka möjligheter som öppnar sig för oss släktforskare under det kommande året vet jag inte nu, men säkert kommer det nya hjälpmedel vi just nu inte känner till.

VMTHN0066
Nyårskort från Trollhättan, där jag bodde en kort tid på 1970-talet. Bild från Vänersborgs Museum.

Just nu glädjer jag mig åt det som kom oss till del under det år som gått:

1. Nya kompletta Sveriges dödbok 1860-2016 (utgiven av släktforskarförbundet). Så mycket nytta jag haft av den redan, framför allt för att hitta folk som försvunnit från husförhörslängderna vid flyttningar under första halvan av 1800-talet men som dött efter 1860.

2. Folkräkningarna 1940, 1975 och 1985 hos Arkiv Digital, plus utökningen av Befolkningen i Sverige fram till 1947 (för avfotograferade församlingsböcker). Nu går det mycket lättare att spåra upp nu levande avlägsna släktingar. För forskning på 1900-talet behövs den här sortens hjälpmedel, för att överbrygga den 70-åriga sekretessen.

3. Utökat register över födda, vigda och döda hos Arkiv Digital. En hel del i Sörmland (där jag släktforskat i höst) och nu även alla i Kronobergs län. Superbra för mig som har flera outredda släktspår kvar i södra Småland. Ett har jag redan löst och resten ska nog ordna sig.

En stor fördel med att jag nu kommer åt dessa databaser över nätet är att det inte krävs cd-fack i datorn, som jag inte haft på flera år. Dessutom är de flesta databaser på cd/dvd bara gjorda för pc och inte för mac. som jag har. På nätet kan jag använda dem obereonde av plattform och system.

Det finns så klart massor med andra arkivhandlingar och register som blivit tillgängliga, det sker ju hela tiden. Har du inte hittat vad du sökte första gången så ta en titt igen, det kan ha digitaliserats sedan dess.

Och om några dagar släppts födda, vigda och döda 1948 från SCB:s register hos Riksarkivet. Längre fram, men förmodligen inte under 2019, ska folkräkningarna 2000 och 2010 ges ut och massor av dagstidningar ska digitaliseras.

Nu har jag bara skrivit om det som är tillgängligt på nätet. Glöm inte allt det där som finns i de fysiska arkiven och som kan ge betydligt mycket mer kött på benen för släktforskaren.

Gott Nytt År!

OSTI086Fotografen Henri Osti och hans hustru Emma i Uppsala önskade Gott Nytt År 1902, med självutlösaren gömd under snön ser det ut som. Bild från Upplandsmuseeet. En snabb sökning i Arkiv Digitals databas 1860-1947 och Sveriges dödbok 1860-2016 säger att Henri Osti var född i Berlin i mars 1826, så han var alltså 75 år när fotot togs. Emma var hans andra hustru (eller kanske tredje?) och de hade gift sig 1897. Hans tidigare hustru hette Edla Jerfving. Henri dog 1914. Emma var född 1860 och överlevde sin make med 40 år men gifte inte om sig. Läs på Wikipedia om Henri Osti.

Fortsätt läs mer
  580 Träffar
  0 Kommentarer
580 Träffar
0 Kommentarer

Född på julafton

En riktigt God Jul önskar jag er alla, släktforskare och andra! Nu tar jag helg för att ägna mig åt de levande i stället för de döda ett tag.

UMFA54672 1214
Julkort från Bohusläns Museum. Sockenborna är på väg till kyrkan, kanske till julottan på juldagen.

För den som fyller år på julafton i vår tid är det kanske antiklimax att ha födelsedag en dag som alla andra också får paket, och inte ha en egen dag att fira på. I mitt släktträd finns en enda person som är född på julafton. Det är min morfars farfars far Arvid Mårtensson som föddes den 24 december 1777 på en gård i byn Skärvered i Askome socken i mellersta Halland. Vid tiden för hans födelse fanns det tre hushåll i Skärvered, så vi kallar det en by. Idag är bara två av gårdarna kvar, så vitt jag vet. En av dessa två är gården där Arvid föddes och växte upp.

Jag har fem Arvid i min mammas släktträd och två i min pappas men det visste jag inte om när min äldste son på 1980-talet fick namnet Arvid. Det visade sig alltså vara ett släktnamn.

När Arvid Mårtensson var barn brydde han sig nog inte om att han fyllde år på julafton, åtminstone inte för firandets skull. På den tiden var det nog inga vanlig bondebarn som fick födelsedagspresenter eller julklappar, gissar jag. Men kanske tog hans föräldrar födelsen som ett gott tecken att han föddes just denna dag.

Arvid julafton1777
Arvid föddes på julafton och döptes på annandagen den 26 december. Han blev årets sista barn i Askome församling detta år. Bildkälla: Arkiv Digital.

Lille Arvid var fjärde generationen på gården i Skärvered. Där hade hans mors släkt bott sedan sent 1600-tal, kanske ända från dansktiden. Ännu har jag inte helt rett ut denna släktgren, men gården har jag besökt för ett par år sedan.

Arvids far Mårten Torstensson kom från Myckhult strax norr om Skärvered men Arvids farmors mor Johanna Gudmundsdotter var född i Skärvered 1696 men på granngården. Hennes farfar var troligen Arvid Olofsson, född 1635 och brukare i Skärvered. Då är vi fem generationer före Mårten men via Myckhult.

Ja, så där tänker en släktforskare, och det känner ni ju igen.

Arvids far Mårten var född i Myckhult 1744. På dagens karta står det Myckelt och i en del kyrkböcker står det Myckilt. 2016 var jag där och letade efter platsen för den gård som funnits i min släkt på 1700-talet, i sällskap med hembygdsföreningens ordförande och tillsammans hittade vi rester i skogskanten som troligen är från den gamla gården. Nyare hus finns alldeles intill.

Myckilt
Resterna efter gården i Myckhult där mina förfäder bodde. Eget foto 2016.

Arvids farfar Torsten Nilsson var född i Bökås 1718, en gård ytterligare en liten bit därifrån. Bökås ligger öde sedan mer än hundra år men rester finns kvar. Det är spår efter mina sedan länge döda gamla släktingar.

Bokas
Även i Bökås finns rester av den gamla gården kvar. Eget foto 2016.

God Jul!

Fortsätt läs mer
  732 Träffar
  0 Kommentarer
732 Träffar
0 Kommentarer

Böcker för barn

Tror du att dina barn och barnbarn inte alls är intresserade av din släktforskning? Så behöver det inte alls vara, inte ens om barnen är små förskolebarn. Själv har jag fem barnbarn mellan fem och två år. Den äldste av dem visade sig i höstas vara mycket intresserad av att strukturera upp ett litet släktträd med syskon, föräldrar, kusiner, mor- och farföräldrar och ett par generationer till. Vi ritade och skrev på ett papper med honom själv i centrum. En mycket trevlig stund.

Allt började med att vi diskuterade varifrån hans efternamn kommer, för det hade de pratat om på dagis. Givetvis kunde jag berätta det, hur det kommer sig att han heter som sin pappa, farfar, farfars far och farfars farfar men inte som farfars farfars far. Och varför jag, mormor och morfar har andra efternamn. Vi tog oss bakåt till mitten av 1800-talet, sedan blev det för mycket.

Vill man få barn intresserade av släkthistoria så finns det några barnböcker på temat. Här ska jag tipsa om dessa.

Det här blogginlägget borde jag gjort mycket tidigare i höst, så att ni inte hunnit handla alla julklappar redan. Men bättre sent än aldrig. Det var i veckan, när jag letade efter en annan bok, som jag hittade en av de här böckerna och kom på att jag ska dela med mig av dessa boktips. En hylla här hemma har jag avsatt för barnböcker och de används flitigt när barnbarnen är på besök.

De böcker jag skriver om här är inte några nya böcker utan utgivna för flera år sedan. Alla går att få tag på begagnade på Bokbörsen och finns säkert också på bibliotek. En direktlänk till Bokbörsen och till biblioteket finns för varje bok.

soffan
Farfars mammas soffa av Anna Bengtsson, Alfabeta förlag 2014. En bilderbok som berättar om en familj i flera generationer, med en kökssoffa som huvudperson. Soffan står idag i en sommarstuga och är lite skamfilad. "Inte konstigt" säger pappan, "soffan är ju hundra år gammal". Sedan hoppar vi bakåt till 1915 när Olof och Nanny gifte sig och köpte soffan. Vi får följa soffan i varje generation, som sittplats, säng, undanskuffad i förrådet ett tag men sedan framtagen igen. Alla som satt i den och åt middag och drack kaffe, alla som sov i den, och hur den flyttades med. Vad hände i familjen? Vem tog över? Ja, det är en riktigt underbar bok att läsa för förskolebarnen. Bokbörsen Bibliotek

Gelotte
När vi var barn
av Ann-Madeleine Gelotte, Tidens förlag 1991. Egentligen är det här en serie som består av tre böcker, men den gavs ut med alla tre böckerna i en volym också, och det är den jag har. De tre böckerna heter Ida Maria från Arfliden (1977) och handlar om författarens mormor på 1880- och 90-talet, Tyra i 10:an Odengatan (1981) som handlar om författarens mor i Stockholm på 1910- och 20-talet, samt Vi bodde i Helenelund (1983) som handlar om hennes egen och brodern Ronnies barndom i en villaförort utanför Stockholm på 1940- och 50-talet. Ann-Madeleine Gelotte skriver själv att det är böcker tänkta för både vuxna och barn, och gjorda för att väcka intresset hos läsaren att förmedla sina egna minnen. Det är bilderböcker med många färgstarka och detaljerade bilder som berättar om vardagslivet ur barnens perspektiv. Texten är lättläst men förmedlar mycket kunskap. Bokbörsen Bibliotek

Nedanstående böcker är mer allmänna historieböcker:

Hulth

När Sverige var som störst av Sonja Hulth och Fibben Hald, Rabén & Sjögren 1989, och När svenskarna flyttade till stan av Sonja Hulth och Ola Ambjörnsson, Rabén & Sjögren 1992. De två böckerna ingår i en serie på fyra som heter Barnens svenska historia. Dessa två handlar om tiden från 1500-talet fram till början av 1700-talet samt om tiden därefter fram till våra dagar. De två tidigare böckerna handlar om tiden innan dess. Sonja Hulth har skrivit alla böckerna men de har olika illustratörer. De två senare är dem som är mest aktuella för den tid vi normalt släktforskar på. Detta är historieböcker som bilderböcker för barn men är till stor del fokuserade på hur vanligt folk levde i skuggan av kungar och krig och samhällsomvandlingar. Bokbörsen Bibliotek Bibliotek

Elmqvist

Sveriges historia av Annika Elmqvist och Pål Rydberg, Ordfronts förlag 1979. Detta är en tecknad historiebok för barn och spänner över tiden från strenåldern till idag, och har inte den mer personliga prägeln som de andra böckerna. Även om illustrationerna är huvuddelen av boken är den nog mer för lite äldre barn. Boken har ett tydligt underifrånperspektiv, i den senare delen av boken lyfter man fram industrialiseringen och arbetarrörelsen. Det finns en uppenbar politiskt radikal tanke bakom innehållet. Samma författarpar har gjort bilderboken Farliga tankar om demokratirörelser, revolutioner och rösträttskamp. Bokbörsen Bibliotek

 

Fortsätt läs mer
  635 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Hej! Himla trevligt inlägg tycker en gammal barnbibliotekarie, som dessutom fick tips på en bok jag missat under årens lopp: Anna ... Läs mer
torsdag, 03 januari 2019 20:18
Eva Johansson
Ann-Christin! Tack för din kommentar och tips på bok. Den ska jag se om jag får tag på. Visst är boken om soffan jättetrevlig, det... Läs mer
torsdag, 03 januari 2019 20:20
635 Träffar
2 Kommentarer

Fick han sin medalj?

Den 12 oktober 1881 förliste det franska fartyget Saundary någonstans ute på havet. Vid förlisningen kom det engelska ångfartyget Greece till undsättning. Ombord på Greece fanns en svensk sjöman som hette Hans Strandberg. Han gjorde en så stor insats att han senare tilldelades en silvermedalj med diplom av franska regeringen. Problemet var bara att de inte kunde hitta honom.

Den här historien rullas upp när jag bläddrar i en arkivvolym i Vadstena sjömanshus arkiv och egentligen letar efter något annat. Jo, det fanns faktiskt ett sjömanshus i Vadstena. Det ligger ju vid Vättern och där var det betydligt mycket mer sjöfart förr i tiden än idag.

HansStrandberg

Fransmännen hade hört sig för hos engelsmännen för att få tag på Hans Strandberg. Och en tjänsteman på Board of Trade i England skickade frågan vidare till svenska konsulatet som vände sig till Kommerskollegium i Stockholm som i sin tur vände sig till sjömansdirektionerna i Sverige. Brevet från Kommerskollegium är det som bevarats i Vadstena sjömanshus arkiv. Troligen finns ett likadant brev kvar i flera av de andra svenska sjömanshusarkiven.

Det brittiska rederiet trodde att Hans Strandberg var född i Stockholm men när man började leta där hittades ingen sjöman med namnet Hans Strandberg. Däremot en Johannes Strandberg som skulle vara född den 26 juni 1860 i Sala men kyrkoskriven i Maria Magdalena församling i Stockholm som vuxen. Vid närmare undersökning visade sig dessa uppgifter inte stämma och därför vände man sig nu till sjömanshusen med frågan om det fanns en annan Hans Strandberg. Brevet skrevs 1887, alltså sex år efter olyckan, så de hade nog letat ett tag.

Hur det gick vet jag inte. Fanns det någon sjöman Hans Strandberg? Kanske var han en rymling från ett svenskt fartyg och hade tagit nytt namn. Sådant hände ibland. Givetvis har jag googlat på detta men inga svar leder till gåtans lösning.

Idag är det ju lätt att söka i databaser så jag har sökt både i Riksarkivets sjöfolksdatabas och i Arkiv Digitals personregister 1860-1947. Något entydigt svar finns inte, inte ens en antydan. En sjöman har jag hittat, Hans Strandberg, född 1849 och inskriven i Visby sjömanshus men han hade sadlat om till hemmansägare hemma på ön vid tiden för sjöolyckan, så vitt jag kan se. Av de andra handfull män med lämpligt namn och som lever vid den här tiden så finns det en i Göteborg som kanske skulle kunna vara en kandidat. Det finns inga uppgifter om honom, bara namnet och födelseåret 1837. Han var på 1860-talet kyrkobokförd i Karl Johans församling i Göteborg. Något som tyder på att det skulle kunna vara denne man finns inte men de övriga verkar vara väl förankrade på landbacken.

Har du en Hans Strandberg i släkten, kanske försvunnen från Sverige vid den här tiden före olyckan 1881?

Sådana här historier fascinerar mig. De finns överallt i arkiven. Frågorna man vill få svar på. Just den här arkivvolymen från Vadstena sjömanshus är en samlingsvolym med flera olika typer av handlingar. Fartygshandlingar och kungörelser, mönstringshandlingar och betygsavskrifter, räkenskaper och protokoll. Och så det här brevet med denna dramatiska historia.

Fortsätt läs mer
  716 Träffar
  0 Kommentarer
716 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
230 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
64 inlägg
Helena Nordbäck
59 inlägg
Gästbloggare
26 inlägg
Anton Rosendahl
3 inlägg