De allra flesta unga kvinnor från allmogen och de obesuttna förr i tiden hade inte så mycket annat val än att bli piga efter konfirmationen och de skulle försörja sig själv. Och de unga männen blev drängar. De flesta tänkte nog att det skulle bli så några år och att äktenskap och familj sedan skulle följa. Men för alla blev det ju inte så, det vet vi.
Vi människor är olika.
Det fanns de som stannade livet ut som anställda. Stannade de på samma gård eller hos samma arbetsgivare kunde pigan så småningom kallas trotjänarinna.
Nu ska jag berätta om några av dessa trotjänarinnor i Irsta socken öster om Västerås.

När vi nyligen flyttat till Västerås gjorde vi en hel del utflykter i omgivningarna för att lära känna vår nya hembygd. Och fick jag en kyrka i sikte så klart att vi skulle stanna till där och ta en tur på kyrkogården. Sådant som en släktforskare gör.
En sommardag åkte vi till Gäddeholm och promenerade i de fina omgivningarna. Hemvägen gick via Irsta kyrka.
Jag brukar fotografera gravstenar lite slumpmässigt. Sådana som skiljer sig från mängden på något sätt. På Irsta kyrkogård hittade jag två gravstenar för trotjänarinnor. En för Anna Jansdotter, född 1819 och död 1901. En för Albertina Karlsson, född 1853 och död 1939. Och en för Mathilda Hörnberg, som av texten på gravstenen att döma kan ha varit det också, tänkte jag.
Jag vet ingenting om dem, inget om deras liv, men vill ändå lyfta fram de här kvinnorna som under sina vuxna liv tjänade andra i stället för sig själva. Att bli kallad trotjänarinna på sin gravsten kan vi nog tolka som ett tecken på uppskattning.

På SvtPlay finns den fina dokumentärfilmen "Frida, en trotjänarinna" från 1999. Den är mycket sevärd.

Anna Jansdotter
Anna föddes den 5 november 1819 på en gård i byn Långåsen i Hjulsjö socken. Vid dopet fick hon namnen Anna och Lisa. När hon blev vuxen är hon kyrkobokförd som född den 21/5 1819 så jag tror att datumet 5/11 vid någon flyttning blivit 21/5 i stället.
Hon var äldst av åtta syskon. Hennes far dog 1833 och sedan gifte hennes mor om sig. Anna blev kvar som piga hemma på gården hos mor och styvfar. 1843 födde hon som ogift dottern Flora ett par dagar innan hon skulle fylla 24 år. Flora dog efter ett par månader och samma år lämnade Anna hemmet och flyttade till Nora.
1848 kom hon till Gäddeholm i Irsta och blev piga, först hos rättaren och på 1850-talet på säteriet. Där blev hon kvar ända fram till sin död den 5 december 1901, nyss fyllda 82 år.
53 år som piga på Gäddeholm! Det är länge... Nästan ett liv. Fast de sista åren var hon inhyse i stället för piga, det var nog ett slags pension.
Trivdes hon eller orkade hon bara inte flytta? Var hon tyngd av dotterns död? Hade hon bestämt sig för att inte gifta sig efter att hon kanske blivit bränd när dotterns far försvann? Jag har ingen aning, men kan inte låta bli att fundera på hur hennes liv blev. Tänk att stanna så länge på en arbetsplats. Fast det var hon ju absolut inte ensam om, det finns många exempel på det.

Anna Jansdotters grav. Eget foto.

Albertina Karlsson
Den andra som kallas trotjänarinna på sin gravsten är Albertina Karlsson, född 1853 och död 1939. Hon föddes den 30 december i Julita i Södermanland och hennes mor var den ogifta soldatdottern Johanna Carolina Olsdotter. Hennes mor gifte sig så småningom med statdrängen Carl Persson i Tillberga socken och kanske var han hennes far. Statarfamiljen flyttade då och då och Albertina följde med, ända till 1870.
Ett par månader innan hon skulle fylla 17 år fick hon sin första pigplats, hos en skomakarfamilj i Enköpings-Näs. Sedan följde några decennier med en rad olika pigplatser på gårdar i socknarna runt Västerås. 1880 födde hon som ogift sonen Mauritz och honom hade hon med sig på pigplatserna tills han som 16-åring tog plats som dräng. Långt senare blev han gårdfarihandlare i Västernorrland.
Första gången Albertina kom till Irsta var när hon blev piga på godset Kusta 1896, då när mor och son skildes åt. Då stannade hon bara två år men återkom 1902, efter fyra år i Västerås.
Nu var hon 49 år och blev anställd som hushållerska på godset. och där stannade hon så länge hon levde. Hon dog den 22 maj 1939 och blev 85 år. Då var hon skriven som f d hushållerska och hade hunnit få del av den nya allmänna pensionen efter pensionsreformen 1936.

Albertina Karlssons grav. Eget foto.

Mathilda Hörnberg
På Gäddeholm arbetade även pigan Mathilda Hörnberg. Hon var född i en soldatfamilj i Bro socken i Västmanland och äldsta barnet i en syskonskara på åtta barn. Dessutom hade hon fem halvsyskon från hennes fars första äktenskap.
Det blev nog trångt i stugan för Mathilda flyttade hemifrån när hon var 15 år och blev piga hos arrendatorn på prästgården i Bro. På våren 1892 var hon 22 år gammal och fick anställning som piga på Gäddeholms gods i Irsta. Där är hon skriven bland andra pigor men någon gång efter 1907 blev hon befordrad till kammarjungfru, vilket var ett kliv uppåt i hierarkin bland de anställda på godset. Den tjänsten hade hon kvar tills hon dog i juli 1928, enligt dödboken av hjärtförlamning. Hon blev 58 år.
Hon hade alltså arbetat på Gäddeholm i 36 år. Det kan vi allt kalla trotjänarinna också, även om det inte står så på gravstenen.
Jag tror att hon var en vänlig och lojal person, men har egentligen ingen aning. Det var släkten Lewenhaupt som ägde Gäddeholm och på gravstenen står det "I tacksamt minne bevarad av familjen Lewenhaupt". Ägare vid den här tiden var greven Erik Lewenhaupt och hans hustru Eva Beck-Friis. Som kammarjungfru kom nog Mathilda sin matmor ganska nära.
Kammarjungfrun var en piga av lite finare sort. Hennes uppgift var att bistå sin husmor med allt möjligt, som en personlig tjänare, framför allt ordna med hennes kläder. Kammarjungfrun hade tillträde till matmoderns sängkammare, garderob och andra privata utrymmen, där andra pigor inte fick röra sig. Bland de anställda kvinnorna var kammarjungfrun högt i rang, näst efter hushållerskan eller husmamsellen. När matmodern reste bort kunde kammarjungfrun följa med.

Mathilda Hörnbergs grav. Eget foto.

Augusta Sofia Thorgren
En som aldrig hann bli trotjänarinna innan döden tog henne var Augusta Sofia Thorgren, som också arbetade på Gäddeholm. Född 1865 i Skinnskatteberg och död 1891 på Gäddeholm, nästan 26 år gammal. Men hon hade hunnit göra avtryck under sitt korta liv.
Hennes far var mjölnare och så småningom sågare på Svanå bruk i Haraker, dit familjen kom 1884. Enda systern Maria Sofia blev så småningom småskollärarinna.
1886 hade Augusta fyllt 21 år och fått anställning på Gäddeholm. Då var hon inte längre piga utan mejerinna. Hon arbetade alltså på gårdsmejeriet, troligen som mejerska men kanske var hon för ung för att kallas mejerska.
Mejerskan var den som förestod mejeriet. Detta var ett typiskt kvinnoyrke tills maskiner började användas under första halvan av 1900-talet, då kom män in som mejerister. Mejerskan kunde vara utbildad vid någon av mejeriskolorna i Sverige men kunde också vara upplärd på gården. 1858 startades den första mejeriutbildningen för kvinnor. Att vara mejerska var ett självständigt arbete med stort ansvar. Mejerskan skulle vara kunnig inom sitt område men också vara arbetsledare för underställda biträden på de större gårdsmejerierna.
Den förra mejerskan på Gäddeholm hade flyttat 1886 och efter Augustas död 1891 anställdes en ny mejerska, så förmodligen arbetade Augusta som mejerska även om hon inte kallades det, kanske för att hon inte var utbildad. På mejeriet på Gäddeholm arbetade också en mejeripiga.
Det blev en kort tid på mejeriet. Den 3 september 1891 dog Augusta i nervfeber, dåtidens namn på tyfus.
Augusta tror jag var en person med positiv utstrålning. På hennes gravkors står det "Djupt sörjd och saknad av föräldrar, en syster, släktingar och många vänner".

Augusta Sofia Thorgrens gravvård. Eget foto.

Där allén slutar ligger säteriet Gäddeholm, där tre av kvinnorna arbetade. Eget foto.

1690-talet var en eländig tid. Missväxt och svält som ledde till att många dog. Det var inga goda år. Inte heller de första decennierna på 1700-talet.

Det här kan en inte undgå att se när en läser i kyrkböckerna från den tiden. De senaste dagarna har jag ägnat mig åt en del släktforskning från den tiden i socknarna här runt Västerås. Så många familjer som drabbades av död.
Att det var nödår och missväxt på 1690-talet har jag sett och läst om tidigare, men längre norrut i Sverige. Så vitt jag minns finns det socknar i norra Dalarna där folk dog av svält, enligt prästens anteckningar från de här åren. Annars är det inte så vanligt att dödsorsaken är inskriven i dödböckerna så tidigt, det blev vanligare längre fram.
Om nödåren på 1690-talet kan vi läsa på Wikipedia. Missväxten kom redan 1688, och en extremt kall vinter 1695 gorde det än värre. Det finns förstås mycket skrivet om detta och vi känner till vad som hände. Men det är i kyrkböckerna som man kommer nära människorna, det är där det blir påtagligt och verkligt.
Hur orkar man leva vidare när halva familjen dött? När ingen mat finns att ge de hungriga barnen.

En familj som jag råkade få ögonen på i Tillberga socken är soldaten Per Lijten i Råckstatorpet, hans barn och hustrur. Första gången gifte han sig 1682 med Margareta Bengtsdotter. De fick fyra barn innan hon dog 1691, 30 år gammal. Ett av barnen hade dött året innan. Han gifte om sig i januari 1693 med Brita Persdotter. Hon dog samma år, innan de hunnit få några barn. Året därpå gifte han sig för tredje gången, nu med Brita Johansdotter och de fick minst ett barn innan 1600-talet var slut. När pesten kom 1710 tog den två av hans barn. Av hans totalt fem barn hade då tre dött i barndomen plus två av hans tre hustrur.
Liknande öden kan vi se i många familjer. Barns och kvinnors liv var särskilt riskfyllda, utöver vanliga dödliga sjukdomar.

När jag tittat på några socknar här i närheten så ser jag att dödstalen steg markant redan i början av 1690-talet. Jag har räknat döda 1686–1700 i de västmanländska socknarna Tortuna, Skerike, Sevalla, Ramnäs, Dingtuna, Kumla och Tillberga. Statistik har alltid intresserat mig.
Här verkar det som om svälten slog till tidigt. Redan 1691 och 1692 hade flera av dessa socknar dubbelt så många döda per år som i genomsnitt under 1680-talet. Sedan steg det ytterligare något år. De höga dödstalen 1697–1698 som man kan se i många andra socknar är inte lika markanta här, förmodligen för att så många av sockenborna redan dött.
Det märks lång tid efteråt att befolkningen minskade i storlek generellt. Färre vigslar och färre döda.
Sedan tvingades många unga män ut i krig av Karl XII under de första decennierna på 1700-talet. Och pesten slog till 1710–1711. Så mycket elände!

Det är inte utan att jag ibland funderar på vilken skör tråd våra liv hänger på.

Vänster: Tortuna kyrkas äldsta delar är från 1200-talet. 1694 begravdes nästan tre gånger så många sockenbor här som under varje år på 1680-talet. Mitten: Tillberga kyrka byggdes 1622. Här var dödstalen på 1690-talet som högst 1693 och 1694. Höger: Kumla kyrka är från medeltiden. 1698 begravdes rekordmånga sockenbor här, jämfört med övriga år på 1680- och 1690-talen. Egna foton.

Till vänster: Prästen i Kumla socken i Västmanland gillade nog också statistik. Han förde in antalet födda, vigda och döda per år på de första sidorna i C:2. Här kan vi tydligt se det ökade antalet döda (högra kolumnen på varje sida) 1691 och 1692 liksom 1697 och 1698. Till höger: Tillberga C:1 med ovanligt många döda 1693. Bildkälla: Arkiv Digital.

En kan ju undra ibland varför så många fångas av att släktforska. Jag vet precis varför jag själv fascineras av detta, men är det så för de flesta av er andra också?

Det är egentligen inte att hitta information om min egen släkt som är drivkraften. För mig är det en kombination av arkivsökning, att få veta något om vanliga enskilda människor förr i tiden och att pussla ihop de uppgifter jag hittar på olika ställen. Forskning, analys och sammanställning. Mikrohistoria.

Jag upphör aldrig att fascineras av allt man kan hitta om människor som levde för länge sedan. Inte bara deras namn och när de föddes och dog. Utan vad de ägde, var de bodde och hur gården såg ut. När soldaten var på övning eller på slagfältet, vad den dömde hade med sig till fängelset och vilket fartyg sjömannen seglade på. Eller att storasystern inte alls var storasyster utan den rätta modern. Eller att mellansonen i familjen erkänt faderskapet för ett hittills okänt syskonbarn. Och vart emigranterna faktiskt tog vägen där borta i Amerika. Farmors fars kusin som söp bort familjegården och varnades av prästen för oenigheten i äktenskapet.
Ja, ni vet ju... Allt det där vi hittar i arkivhandlingarna som säger något om en enskild människa.
Mest fascinerande är nog domböckerna, där kommer vi verkligen människorna nära.

En liten del av min släkt. Släktkalas i min mammas släkt för 99 år sedan, sommaren 1926. Privat foto.

Just nu håller jag på med en släktutredning till en kund där en av kundens förmödrar på 1700-talet kom från en adlig släkt. Och har man en adlig släkt i släktträdet så har man som regel flera. Man gifte sig oftast inom sitt stånd, även om den ingifta adliga fröken i det här fallet gifte sig med en välbärgad bonde i stället. Hennes föräldrar var adliga, och farföräldrarna och morföräldrarna osv.
Tack vare Elgenstiernas kartläggning går det att följa de svenska adelssläkterna långt bakåt i tiden. Men allt i hans bokverk stämmer inte, det har senare forskning visat och det vet nog du som släktforskar om adliga släkter. Det allra mesta stämmer säkert. Men igår upptäckte jag en uppgift som senare visat sig vara fel.
För en tid sedan köpte jag en samling pdf-filer med äldre upplagor av Släkt och Hävd från Genealogiska föreningen. Tack vare en artikel där från 1960-talet kunde jag komma in på rätt spår. Där är det en släktforskare som leder i bevis, med hjälp av senare funna arkivhandlingar, att Elgenstierna uppgett fel person.
Så kan det ju vara för oss som släktforskar. Allt fler arkivhandlingar blir tillgängliga digitalt numera och det är lättare att hitta informationen (som artikeln i en äldre Släkt och Hävd) eller att en släktforskare skrivit om nya rön i Anbytarforum. Det har hänt också.

När jag skriver detta är det tisdagen den 24 juni (rätta midsommardagen som det var förr) och vi har haft en regnig och grå sommardag här i Västerås. Anledningen är att onsdag-lördag har vi besök av barnbarn och då blir det inget bloggskrivande. Då ägnar jag mig åt de levande i stället för de döda.
Det är nog det bästa med att bli gammal, att ha barnbarn. Alla har ju inte det men jag är mycket glad för mina sex barnbarn.

Vill du ha något att pyssla med regniga dagar i sommar, något som inte är bara släktforskning? Då har jag ett tips.
Till julklapp förra året gjorde jag en bok om mina barnbarn, de första elva åren. Mitt äldsta barnbarn föddes på våren 2013, det yngsta för två år sedan. Det råkade bli elva år men kunde lika gärna varit sju år eller tolv eller...
Jag samlade bilder på dem årsvis i boken (har du också flera tusen bilder i din mobil?). Boken inleder jag med ett litet släktträd (se bild nedan) och avslutar boken med receptet på farmors köttbullar, som alla barnbarnen gillar. Alltså mitt eget recept, jag är farmor, inte mormor. Det är samma recept som jag fått av min mamma.
Även om man inte har barnbarn kan man ju göra en liknande fotobok, med syskon eller kusiner i stället, eller bara den egna familjen.

Boken om mina barnbarn.

Vårt lilla familjeträd. Jag är i den övre delen till höger med min nuvarande make. Till vänster mina barns pappa (min förre make) och hans föräldrar som var mina svärföräldrar när vi var gifta. Sedan våra två söner, deras barn (mina barnbarn) i mitten och så sonhustrur med sina familjer i den nedre delen. I boken står förstås alla med sina namn. Alla i min utvidgade familj kan här se hur vi är släkt med varandra. Barnens föräldrar har förstås också fått var sin bok, liksom mina barns pappa och mina barnbarns morföräldrar.

Midsommar är en viktig helg för oss i Sverige, förmodligen i hela Norden, men antagligen inte i så många andra länder. Det är ju inte en religiös högtid utan mer en fest för att fira sommaren, tror jag. Vid midsommar har vi sommaren i stort sett framför oss med juli och augusti kvar. Sommaren känns ju lång nu, men vänta bara, snart har den svishat förbi och vi är i slutet av augusti.

Det har nog alltid varit populärt att gifta sig i midsommarhelgen, kanske är det så fortfarande.
Både mina föräldrar och jag själv vigdes i november, men mina föräldrar träffades första gången vid midsommar 1945.
På den tiden var midsommardagen alltid den 24 juni, så var det ända fram till 1952. I min mammas släkt har jag hittat två vigslar på detta datum, dels 1772, dels 1787. Båda är i min mormors mors släkt i Gunnarp i Halland.

Bild på sommarbröllop på 1700-talet, skapad av ChatGPT. I verkligheten hade bruden nog en svart klänning i stället. 

Måns och Kerstin i Sundhult
De som gifte sig på midsommardagen 1772 hette Måns Gudmundsson och Kerstin Eriksdotter. Måns föddes på gården Sundhult 1748 och var då femte generationen i samma släkt på denna gård, som fortfarande är kvar i vår släkt efter trehundra år. Måns far Gudmund hade tagit över gården 1736, när han var 22 år. Men han överlät inte gården till sonen Måns förrän 1793, efter 57 år.
Måns var inte äldste sonen utan mellansonen från sin fars första äktenskap. När han övertog som bonde hade han varit gift med Kerstin i 21 år och gått som hemmason på gården sedan mitten av 1780-talet. De första åren som gifta hade de bott hos Kerstins familj i Lunnagård. Kanske hade Måns i praktiken ansvaret för gårdsbruket när hans far blev äldre, men det vet vi inte.
Måns var bara husbonde på Sundhult i tre år innan han lämnade över till sin son Johannes 1796. Året efter dog Måns hustru Kerstin Eriksdotter men det dröjde till 1814 innan Måns dog. Johannes var deras äldste son och han hade fem yngre syskon. När Måns lämnade över gården var han bara 45 år och hade fortfarande flera små barn. Det är alltså ovanligt tidigt att avhända sig en gård. I husförhörslängden finns ingen antydan om varför.
Måns och Kerstin är min mormors mormors farfars föräldrar.

Olof och Inger i Ekängen
Det andra paret som gifte sig på midsommardagen är Olof Olofsson och Inger Mårtensdotter, den 24 juni 1787. De är min mormors morfars mors föräldrar. De kom också från Gunnarps socken där de var bönder i byn Ekängen. När de gifte sig var de 24 och 22 år gamla.
Ekängen ligger lite norr om Gunnarps kyrka, alldeles intill den gamla riksgränsen mellan Danmark och Sverige fram till 1645. Det var Olof som kom från Ekängen, Inger var född i Däntershult öster om kyrkan.
Olof hade kanske redan före vigsel tagit över som bonde på fädernegården för hans far hade dött 1782, när Olof var 19 år. Hans mor Britta Arvidsdotter bodde kvar som änka hos sonen och svärdottern livet ut, till 1796.
Jag vet inte mycket mer om Olof och Inger än att de fick sju barn. Olof gick ur tiden 1820 och så småningom blev det sonen Bengt, född 1797, som blev bonde på gården.
Egentligen har jag inte släktforskat om Olof och Inger, bara tagit fram deras namn och fakta om födelse, vigsel och död. I min nästa släktbok om min mammas släkt har jag tänkt att tränga djupare i den här släktgrenen och hoppas få veta lite mer.

I övrigt önskar jag er en fortsatt fin midsommarhelg!

Prästen i Örtomta i Östergötland skrev 1803 i kyrkboken om landet Senegal i Västafrika.
Visst är det intressant!?
Det tycker jag. Något som verkligen överraskar. Hur kom detta sig?

Hans referens till Senegal finns i 1803 års "Sällsamma händelser" (Örtomta C:3 sidan 537 hos Arkiv Digital och 697 hos Riksarkivet). Där berättar han om en ovanligt het och torr sommar. En dag hade det varit 36 grader varmt och han konstaterar att det bara var 14 grader under temperaturen i Senegal.
Att jag kom att läsa detta beror på att vi använde prästens anteckning i en läsövning i vår texttydningskurs i Västerås Släktforskarklubb för ett tag sedan. En gång i månaden höst och vår träffas vi och övar på att läsa diverse texter. Det här var en trevlig och lite udda övning.

Sällsamma händelser i kyrkboken från Örtomta. På tionde raden längst till höger ser ni att det står "Sennegal". Bildkälla: Arkiv Digital, Örtomta (E) C:3 (1790-1830) Bild 281 / sid 537 (AID: v42653.b281.s537, NAD: SE/VALA/00483).

Brukar ni läsa "Sällsamma händelser"? Jag gör det ibland, det kan vara både intressant och roligt och ge information om allt möjligt som hänt i socknen. Som det här med den extremt varma sommaren 1803, med torka och missväxt som följd.
Om du inte känner till "Sällsamma händelser" så är det något vissa, men inte alla, präster skrev om i kyrkböckerna. Helt enkelt udda och ovanliga händelser. Oftast kan man hitta dem i den äldsta ministerialboken, eller någon av de äldsta (alltså C:1, C:2 osv).
Det kan handla om allt möjligt. En kalv som föds med två huvuden. En kvinna som fått femlingar. Ovanliga väderfenomen, som den här värmen eller snö mitt i sommaren. I flera sådana anteckningar har jag sett att prästen skrivit om att någon sockenbo dött på ett konstigt sätt, t ex av ett blixtnedslag. Ett sådant exempel är en man som 1737 dog sedan han gått ner i en nygrävd grav "för att stöta undan stenen" och att gravstenen då föll över honom så att han dog. (Blackstad C:1 sidan 199). Där kan man också läsa om en sockenbo som var född med ett finger på varje hand och en tå på varje fot.

Hur kom det sig att prästen i Örtomta (mellan Linköping och Norrköping) kände till landet Senegal i Västafrika? Hur kunde han veta hur varmt det var i Senegal? Det har jag inget svar på.
Prästen i Örtomta församling hette Nils Aurelius. Han hade kommit till församlingen 1790 och var kvar till sin död 1810. Innan dess hade han varit regementspastor vid Västmanlands regemente och hovpredikant hos hertig Fredrik Adolf.
Vi i läsgruppen funderade på detta och tänkte att han kanske kände någon sjöman som varit där och berättat om landet. Eller om han läst om det i tidningen. Norrköpings Tidningar har funnits sedan 1758. En sökning i KB:s tidningsdatabas gav dock ingen träff där vid den tiden.
Prästen skrev att Senegal ligger "under Linien" vilket vi tolkade som ekvatorn. Men det ligger lite norr om ekvatorn. Jag har faktiskt själv varit där, i huvudstaden Dakar, när jag arbetade i handelsflottan på 1970-talet. Det var den 7 juli 1975 och jag var telegrafist på M/S Arizona. Hamnbesöket där den gången var mitt allra första möte med Västafrika.
Efter två dagar var vi på väg därifrån. Då följde vi hamnstädernas pärlband utmed kusten: Buchanan, Abidjan, Tema, Cotonou, Sapele inne i Nigeria och tillbaka hem till Sverige via i stort sett samma trad. En resa fram och åter till Västafrika, inklusive hamnbesök i Europa, tog ungefär tre månader. Första gången jag var mönstrad ombord hann jag med två vändor till Västafrika. Andra gången blev det bara en.

Till vänster: Bild från Dakar i Senegal, bildkälla: Wikipedia, foto: Ibrahima El Bachir Diack. Till höger: Min egen bild från resan när jag besökte Dakar 1975. Tyvärr har jag ingen egen bild från hamnbesöket i Dakar. När jag tog den här bilden stod jag på bryggvingen och vi var på väg in i en hamn, men jag vet inte vilken.