Järnvägare, det var alla de som arbetade inom järnvägen och de var många. I senaste numret av släktforskarförbundets tidning Släkthistorisk Forum är temat järnvägsanställda, och där har jag bidragit med vissa delar. Det är jag glad för, för järnvägen var en stor grej när den etablerades för drygt 150 år sedan och i mina barns pappas släkt var de järnvägare i flera generationer.

Järnvägsmuseet har gjort mängder av bilder tillgängliga på Digitaltmuseum, både på stationshus, tåg och anställda. Där har jag bl a hittat dessa:

Nog ser de väl stolta ut över sitt arbete vid järnvägen? Detta är de anställda på Karlshamns station på 1880-talet. Den unge mannen som står som tredje från höger hette Gustaf Henrik Emil Sjögren och han var stationsskrivare. Senare, in på 1900-talet, blev han stins i Karlshamn. Stationsskrivare var till stor del ett administrativt yrke och bedrevs till största delen inomhus på järnvägsstationerna. I arbetet ingick bland annat att sälja biljetter till tågpassagerare och skriva fraktsedlar för gods, men också bokföring och att sköta all den administration som stationen krävde. Alla personerna på bilden är identifierade, läs om dem här: https://digitaltmuseum.se/021018177161/gruppfoto-pa-personalen-vid-karlshamn-station

Karl Tyko Bredelius, född 1855 i Skara, var stationsinspektor, dvs stins, på Katrineholms station från 1903 till sin död 1909. Som stins var han chef på järnvägsstationen, i vissa fall kunde en stins vara chef för flera närliggande stationer. Den som blev stationsinspektor hade befordrats från lägre tjänst, oftast stationsskrivare. Stationsinspektorn delegerade många uppgifter till de underställda på stationen. En vanlig uppfattning är att det var stinsen som vinkade iväg tåget men oftast var det någon av de andra anställda, till exempel en tågklarerare. Här kan du se bilden i större format: https://digitaltmuseum.se/021018102771/katrineholm-station-carl-tycho-bredelius-stins-katrineholm-1903-1909

Henrik Bergdahl, född 1865 i Karlskrona, var stins på Emmaboda station i Viissefjärda socken när fotografen kom dit 1916. Det är nog han som står i mitten. Han hade då arbetat där i två år. 1923 flyttade han till Stockholm med hustrun Selma Amalia Lindström. Före Emmaboda hade han varit stationsföreståndare i Skruv i Ljuder socken, ett arbete han också haft hemma i Karlskrona.
Några av gubbarna var nog stationskarlar men det står inget om det i informationen från Järnvägsmuseet. Men alla stationer hade stationskarlar anställda. Stationskarlarna kunde få syssla med allt möjligt på en järnvägsstation. De var arbetare, inte tjänstemän som stinsen och stationsskrivarna. Från första början hade stationskarlarna till uppgift att öppna vagnsdörrana på ankommande tåg och ropa ut stationens namn för de avstigande passagerarna. De tog också hand om passagerarnas bagage så att de resande själva inte behövde bära det. Hanteringen av gods var stationskarlarnas uppgift, att både lasta och lossa godsvagnarna och omfördela gods mellan olika tåg. Innan biltrafiken blev allmän skickades i stort sett allt gods med järnväg och godshanteringen var omfattande på stationerna. Här kan du se bilden i större format: https://digitaltmuseum.se/021018085741/emmaboda-station-stins-h-bergdahl

Jag vill också tipsa om boken "Järnvägsminnen", utgiven 1952 av Nordiska museet, redaktör Mats Rehnberg. Boken innehåller berättelser av sex tidigare järnvägsanställda som gått i pension, minnen insamlade av Nordiska Museet. Det handlar om stationskarlar, konduktörer, eldare, lokförare med flera. Mycket intressant att läsa de anstalldas egna berättelser om sitt arbete.

Har du stött på något liknande någon gång? I Glava husförhörslängd AI:18 sidan 600 har prästen (eller klockaren?) antecknat "lärer vara död för många år sedan" om ett rotehjon. Han vet alltså inte om hon lever eller är död.

Bildkälla: Arkiv Digital.

Det handlar om Sara Jonasdotter, född den 1 april 1777 i Glava socken i Värmland. Den här husförhörslängden sträcker sig över perioden 1871–1875, så hade hon levt skulle hon varit nästan hundra år då. Så att hon inte levde längre kan man nog anta stämde.
Men hur kan det bli så här? Sara Jonasdotters död finns inte noterad i Glavas dödbok, inte heller i databasen Sveriges dödbok 1800-2024.

Jag är inte släkt med henne utan såg detta när jag nyligen släktforskade i Glava socken. Jag tror att jag aldrig sett en liknande anmärkning, men det finns det säkert. Att folk försvann hände ju, då hamnade de i obefintlighetsboken eller med en kommentar om att de vistades på okänd ort. Men någon sådan anmärkning finns inte för denna Sara.
Hon levde 1841, när hennes make dog. Båda var fattighjon, rotehjon i Hillringsbergs rote i Glava. Efter makens död är hon fortsatt inskriven i husförhörslängderna på samma ställe och tillsammans med andra rotehjon.

Om hon dog på roten måste hon ju blivit begravd och då borde det rimligtvis ha förts in i socknens dödbok. Kan prästen ha varit så glömsk att han begravt henne men glömt skriva in det och även glömt att stryka henne i husförhörslängderna? I husförhörslängden efter makens död är hon isnkriven som inhyst änka på Hillringsbergs bruk, tillsammans med andra inhysta änkor. Från 1850 är hon bokförd bland andra rotehjon och så fortsätter det till 1875.
Hon hade flera vuxna barn. Om hon besökt någon av dem i en annan socken och dött där så borde hon ha begravts och prästen där hade skickat en attest till Glava. Men i "Sveriges dödbok 1800-2024" får jag ingen träff som stämmer på henne från någon annan socken heller.
Om hon hade förirrat sig i skogen när hon plockade bär och råkat illa ut, då borde hon väl ha saknats och inte blivit fortsatt skriven i Hillringsberg.

Vet du något om detta? Skriv gärna en kommentar.

Ibland blir jag verkligen förundrad över vad man kan se i kyrkböckerna.

I dagarna har jag läst flera av Conny Palmqvists böcker om andra världskriget och nazisternas ockupation av Danmark (både fakta och fiktion). De rekommenderas. Just nu är jag halvvägs in i "Regntunga skyar". Det handlar mycket om vanliga människors hjältedåd under en svår och farlig tid.
Lyfter jag blicken från boken och tar en titt på nyhetsflödet så upprepar sig historien i nutid, med svenskstaten Minnesota som belägrats av den nutida amerikanska motsvarigheten till Gestapo. Det är en skrämmande och farlig tid vi lever i, nu som då.
Historiker brukar säga att historiska skeenden går i cykler. Efter onda tider kommer goda. Kanske kan vi hoppas på att det stämmer även i vår tid.

Tiden för andra världskriget är ju inte så långt borta egentligen, men inom släktforskningstid för våra yngre släktforskare idag. För oss som är äldre känns det kanske mer som nutid, säkert är det några av er läsare som är födda under krigsåren och nu i 80-årsåldern. Det är ju inte så länge sedan, men tillräckligt långt bort i historien för att släktforskningen ibland ska ta oss dit.
I ett par släktutredningar som jag gjort åt kunder har jag hamnat i Norge och Danmark under den nazistockuperade tiden och där personer jag forskat om direkt drabbats. Då kommer krigets fasor nära.

Vi släktforskare tycker nog i de flesta fall att det är både intressant och spännande när vi hittar brottslingar i släkten. Då har vi ju möjlighet att hitta mycket mer information om dem än om de vanliga skötsamma gamla släktingarna. Och vi kan ju inte ta ansvar för eller skämmas för vad förfäderna gjort.
Själv har jag ganska få kriminella i släkten, en kyrktjuv på 1700-talet, en mördare på 1600-talet och ytterligare en dömd i början av 1800-talet. När det är så långt tillbaka är det lättare att se på dem mer objektivt. Ju längre bak i historien, desto mer distans till både brottet och brottslingen.
Men hur blir det när man hittar en mer nära släkting som betett sig ondskefullt?
Några som berättar om det är barn och barnbarn till aktiva tyska nazister under andra världskriget. Hur förhåller man sig till det?
Folke Schimanski är en svensk journalist som berättat om detta vid flera tillfällen, bl a i Sveriges Radio. Den norska författaren Ida Jackson upptäckte att hennes morfar var en aktiv SS-man under kriget. En liknande erfarenhet har författaren Julie Lindahl. Rainer Höss är barnbarn till kommendanten i Auschwitz.
De har tunga arv att bära.

Det här blogginlägget är inte så lätt att illustrera. Vi har ju sett hemska krigsbilder från andra världskriget och vet hur det var, och det vill jag inte visa igen. Bilden till vänster är från Danmark under den tyska ockupationen, när danskarna byggde barrikader på gatorna i Köpenhamn under generalstrejken 1944, då tyskarna utfärdat utegångsförbud. Bilden till höger visar två norska flyktingar på väg till Sverige under krigsåren, alldeles vid gränsen mellan Sverige och Norge. Båda bilderna kommer från Wikipedia och är Public Domain.

Ovanstående är en sida av vad släktforskning kan leda till.

På en kurs träffade jag för många år sedan en släktforskare som berättade att han upptäckt att hans farfar (eller om det var morfar) dömts för incest och hur avskyvärt det kändes. Han sa att det fick honom att sluta med släktforskningen då, men jag tror att han hade återupptagit det sedan.
Hur skulle du reagera om du upptäckte något liknande?
När jag för många år sedan upptäckte att min farmors mormors far 1813 dömts till ett års straffarbete för förberedelse till tidelag blev det en chock. Jag tog reda på så mycket jag kunde och har skrivit om det i min släktbok. Det finns ju, det har ju hänt och vi kan inte ändra historien. Om han var skyldig eller inte går inte att avgöra idag, domen överklagades inte i alla fall.
Så här skriver jag i släktboken: "Att idag, mer än 200 år senare, förhålla sig till en förfader som dömts för ett avskyvärt brott, är kanske inte helt lätt. Ingen kan ta ansvar för sin förfäders missgärningar och vi är många släktforskare som upptäcker brott i vår släkthistoria."

För ett tag sedan gjorde jag en mindre släktutredning åt en kund där en ogift kvinna fick tvillingar alldeles i början av 1900-talet i Stockholm. Hon var förmodligen fattig, för hon lämnade in sina barn på Allmänna Barnhuset när de var ett par månader gamla. Själv fick hon anställning på barnhuset som amma och den ena tvillingen togs emot som ambarn. Men för den andra krävdes ordinarie avgift. Hälften av den kunde hon betala själv (eller om den okände fadern betalade?) men hälften betalades från en välgörenhetsfond.

Den kvinna som inte hade råd att betala avgiften för att få in sitt barn på barnhuset kunde i stället ta anställning som amma under åtta månader. Då ammade hon ytterligare några barn och hade samtidigt bostad och arbete under tiden. Men villkoren var ganska hårda. Läs om barnhusets ammor och deras arbetsvillkor på Stockholms stadsarkivs webbplats.
Har du barnhusbarn i din släkt kan du hitta barnets journal i Stockholms stadsarkivs sökbara databas. Ibland finns det bilagor i arkivet så det kan vara idé att beställa kopior på dessa. I ett par andra fall har jag hittat uppgifter i bilagor som lett fram till både en okänd mor och en trolig far.
I Allmänna barnhusets arkiv som fotograferats av Arkiv Digital finns många olika handlingar, ända från tidigt 1700-tal till 1950.

Oidentifierade tvillingar, fotografi i Grenna Museums bildsamling på Digitaltmuseum (Public Domain).

Tvillingarna och deras storasyster på bilden är barn till Klas och Jenny Karlsson i Börstils socken och är inte de barn jag skriver om, bara en illustration. Men en väldigt fin bild, tycker jag. Fotografiet finns publicerat på Digitaltmuseum och ingår i Stiftelsen Upplandsmuseets bildsamling. Mer uppgifter finns på Digitaltmuseums hemsida. 

Innan de fyllt ett år blev de båda tvillingarna utackorderade i fosterhem. Inte i samma utan i två olika. Båda två växte upp och levde till hög ålder, de dog på 1990-talet.
Det här berörde mig mycket, antagligen för att jag själv har barnbarn som är tvillingar.

Tvillingar är ju som regel mindre än enfödda barn. Mina tvillingbarnbarn vägde 1,8 och 2,4 kg (ungefär) och jag minns hur pyttesmå de var, de kändes som fågelungar och jag vågade knappt hålla i dem när de var alldeles nyfödda. Första gången jag träffade dem var de fyra dagar gamla, och jag har aldrig någonsin träffat så små barn. Under föräldrarnas tid på BB passade jag tvillingarnas storasyster och vi åkte till BB för att hälsa på, så att storasyster fick lära känna sina nya små bröder.
Mina egna två barn var betydligt större vid födseln, mer än dubbelt så stora om vi ser till födslovikten.

Mina tvillingbarnbarn var så små när de föddes att jag knappast tordes hålla i dem. De kändes så sköra. Nu är de snart tio år gamla och har växt upp till två robusta skolpojkar. Eget foto.

I kyrkböckerna kan vi se att många tvillingbarn dog som spädbarn förr i tiden. Kanske var det nästan vanligare än att de överlevde. Om inte båda dog tidigt var det vanligt att en av dem dog.
Det finns naturligtvis många exempel på att tvillingar överlevde och blev vuxna, även långt tillbaka i tiden.
Men att vara ensam ogift mor, och troligen utan pengar, och få tvillingar i ett överbefolkat Stockholm för över hundra år sedan, då tänker jag att de här två överlevde mot alla odds.

Båda dessa tvillingar jag släktforskade om var pojkar och jag har ingen aning om hur stora de var. Kanske var de ovanligt stora och livskraftiga. De föddes på Allmänna BB, så kanske fick mor och barn stanna kvar där tills de växt till sig lite. Hur länge låg man på BB i början av 1900-talet? En vecka? Kanske längre med tvillingar?
Deras mor hade fött barn tidigare men hade inte barnen hos sig, de var fosterbarn hos släktingar. Så hon var inte en oerfaren förstföderska i alla fall.
Jag kan inte riktigt släppa tanken på den här kvinnan och hennes tvillingar.
Det verkar som om det gick bra för alla inblandade till slut. Tvillingpojkarna blev ju vuxna och fick egna familjer, den ena av dem blev nog så småningom adopterad av fosterföräldrarna för han fick deras efternamn som vuxen.
Deras mor gifte sig senare och fick fler barn.

Förlossningsjournaler från Allmänna BB finns fotograferade av Arkiv Digital, från 1775 till 1867. I samma arkiv finns även journaler för ammor 1777–1886.

Har du tvillingar i din släkt? Kanske flera tvillingpar? Kanske t o m trillingar? Att få tvåäggstvillingar ska vara ärftligt, men inte att få enäggstvillingar. Min svärdotter, som är mor till mina tvillingbarnbarn, har tvillingar i sin släkt längre tillbaka. Jag har så klart släktforskat om hennes släkt.

Mitt första blogginlägg för året bör väl innehålla någon slags framåtblickande, såväl som en summering av det år som gått?

Under året som alldeles nyss gick i graven är förstås det stora för mig och andra släktforskare i Västerås att vi hade Släktforskardagarna här i augusti. Det är verkligen en begivenhet som berikar, tack vare de många möten som sker med andra släktforskare då. Det är den stora behållningen och för mig ett bevis på att vi som släktforskar har mycket gemensamt. Vi har i alla fall alltid något att prata om. Nu ser jag fram emot Borås i år.

Vad väntar oss släktforskare under året som kommer? Förmodligen mer nyheter inom DNA-släktforskning och inom AI-området som berör oss släktforskare. Vad har jag svårt att föreställa mig, men en förfining av tekniken att använda AI verkar väl rimligt.
När det gäller DNA-släktforskning har jag inte fördjupat mig i det. 2014 tog jag DNA-test, både mt-DNA och autosomalt DNA. Jag har inga okända fäder i mitt släktträd så därför har jag inte haft någon egentlig praktisk nytta av det, men i stället fått kontakt med en del mer avlägsna släktingar som jag tidigare inte kände till. Plus en ny nära släkting.
Något som fick mig att reagera när det gäller DNA-släktforskning är Ancestrys beslut i slutet av förra året att inte tillåta användning av DNA-test hos dem om det kan leda till en rättslig process. Alltså i praktiken att polisen inte får använda DNA-test hos Ancestry för att hitta grova brottslingar eller identifiera brottsoffer. Det gör mig verkligen upprörd. Hur kan man besluta något som innebär att grova brottslingar skyddas från upptäckt?
Mitt eget test har jag tagit hos FamilytreeDNA och hoppas att man där inte följer efter Ancestrys beslut.

I övrigt så tror jag att sökbara register fortsätter att skapas och fyllas på. Där ligger ju Arkiv Digital i framkant och har nu ett stort antal sökbara register. Dessa är verkligen till nytta för oss släktforskare, även om vi ALLTID ska gå till källan och kolla att det är rätt tolkat.
Sökbara register gör ju att jag kan hitta gamla släktingar, sådana som tidigare varit försvunna. Med lite kreativ sökning kan det gå att hitta en person även om födelsedatum eller födelseförsamling blivit fel i en husförhörslängd, vilket ju inte är så ovanligt.
Även Släktdata jobbar på med nya register. Jag ska själv försöka få tid att registrera lite mer där under året. Det känns meningafullt.

Går vi utanför släktforskningen så hoppas jag förstås på en bättre värld än den vi har idag, men så som utvecklingen ser ut nu är det ju inte särskilt hoppfullt.
Fortsätta släktforska ska jag i alla fall göra. Även om jag förmodligen inte kan hitta fler förmödrar och förfäder så finns det ju en del syskon att forska vidare på. Och även att ta reda på mer om enskilda personer.
Släktforskning blir man aldrig färdig med.

Det här tidningsklippet är från Hallands Nyheter den 4 september 1978 och det handlar om min mormor och hennes syskon. Det är Alida som är min mormor, hon står näst längst till höger. Då levde alla syskonen utom lilla Rut Linnea som dog tre månader gammal.