Varifrån kom Anna Sundqvist?

I torsdags eftermiddag var jag med och hade släktforskarjour på vårt stadsdelsbibliotek i Skiljebo här i Västerås. Det gillar jag, det är så intressant att få oväntade frågor och gåtor att lösa.
En av våra besökare hade en anmoder i sin släkt som vi inte kunde hitta som barn, bara som vuxen. Efter ett tag gick vi vidare till andra personer i besökarens släktträd och jag har inte hunnit söka vidare annat än marginellt sedan jag kom hem efter jouren. Så nu tänkte jag att kanske någon av er andra som släktforskar känner igen henne och kan hjälpa vår undrande besökare.

Det gällar Anna Sundqvist, född 1847-06-03 i Nätra församling i Västernorrlands län. Det är den information som finns om henne som vuxen. Under en period kallas hon Lundqvist och även med tilläggsnamnet Lisa.
Någon av dessa uppgifter stämmer inte för det finns ingen Anna i Nätra födelsebok på rätt datum. Kanske är det så enkelt att det bara är en siffra som blivit fel.

Några källor och den information som finns där:

Liden (Y) AI:10 (1861-1871) Bild 240 / sid 241 (AID: v121806.b240.s241, NAD: SE/HLA/1010111)
Hon kom från Nätra till Glimå i Lidens församling som piga 1871-11-20 men hon finns inte i Lidens inflyttningslängd under rätt tid.

Liden (Y) AI:11 (1872-1877) Bild 254 / sid 246 (AID: v121807.b254.s246, NAD: SE/HLA/1010111)
I Glimå, där hon var gift med arbetaren Jonas Jonsson Söderholm, född 1842-09-01 i Själevad. De fick tre barn. Här står det att hon var inflyttad 1871-11-17.

hflLiden

Skönsmon (Y) AIIa:1 (1894-1906) Bild 96 / sid 86 (AID: v122363.b96.s86, NAD: SE/HLA/1010181)
1878 dog hennes make och så småningom träffade hon en ny man och fick fler barn. Här bodde hon i Härsta Mon i Skönsmons församling och var omgift sedan 1892-08-27. Yngste sonen från första äktenskapet är med här. Samma uppgift om hennes födelse 1847-06-03 i Nätra församling finns här, men hon har fått tillägg av namnet Lisa.

Liden (Y) EI:1 (1861-1886) Bild 20 / sid 26 (AID: v121821.b20.s26, NAD: SE/HLA/1010111)
Första vigseln 1872-11-24, lysning nr 13 detta år. Här finns inga spår efter hennes härkomst (som jag hoppades på). Hennes giftoman var en bror, så hennes far var sannolikt död. Men inget namn på brodern. Han bodde i Nätra för det skriftliga samtycket var utfärdat där. Men jag har inte hittat någon lämplig man som hette Sundqvist i Nätra vid den här tiden när jag sökt i AD:s register. Kanske var Sundqvist ett namn hon själv tagit.

Hade det varit min egen släkt hade jag naturligtvis sökt vidare, både på andra Anna födda andra datum och år och i grannförsamlingarna. Men så här långt kom vi när vi tittade på detta under jouren och när jag igår gjorde en hastig sökning dök det inte upp något något mer som ger några direkta spår.
Nu hoppas jag att någon av er som läser detta ska känna igen Anna Sunqvist från ditt släktträd och dela med dig av vad du vet. Kommentera i så fall här i bloggen.

Att det står fel i kyrkböckerna är ju inte ovanligt. En siffra som blir fel, det räcker ju för att ibland ställa till det rejält för oss släktforskare idag. Kanske ännu värre om det är fel födelseföramling, t ex den församling en person flyttat ifrån. Det har jag stött på flera gånger att det blivit skrivet som födelseförsamling.

En annan av torsdagens besökare hade ett liknande problem i sin släktforskning. I hans släkt har han en anfader som uppges vara född 1843 (och ett datum jag inte minns nu) i Ljungby församling. Mannen bodde i Kalmar och då ligger det närmast till hands att söka honom i Ljungby i Kalmar län. Men där fanns han inte i födelseboken.
Sedan sökte vi i födelseböckerna i både Ljungby i Kronobergs län och i Ljungby i Hallands län. Men inga träffar där heller. Sedan kollade vi på andra år och sökte med lite olika parametrar och till slut fann vi honom i Ljungby i Kalmar län, men född 1847 i stället. Troligen en ren felskrivning av en präst en gång i tiden. Denne man hade ett ganska ovanligt namn, om jag minns rätt, och det hjälpte till att hitta honom.

Det är verkligen roligt att ha släktforskarjour. Kom och fråga oss om du behöver hjälp, det är därför vi finns där.

Fortsätt läs mer
845 Träffar
2 Kommentarer

Herdaminnen berättar om prästerna

Förr i tiden, i ståndssamhället, var prästen den som stod för överheten gentemot församlingsborna. Han var den som stod högst upp i hierakin, om det inte bodde en adelsfamilj i socknen. Präster hade stor auktoritet och fattade beslut om mycket, även sådant som inte hade med den kyrkliga gärningen att göra.

För dig som släktforskar och hittar en präst i släkten kan du räkna med att hitta mer information än om bönderna, torparna och backstugusittarna. Prästerna är väldokumenterade. Från varje stift finns så kallade herdaminnen, kataloger över alla stiftets präster. Det äldsta herdaminnet gavs ut 1785 och omfattar Strängnäs stift. De flesta skrevs på 1800-talet men nya herdaminnen kommer fortfarande ut, med reviderade och kompletterande information.

herdaminne1

Exempel på herdaminnet från Visby stift, utgivet 1868. Författare är O. W. Lemke (död 1900). I början finns ett register över församlingarna och på församlingssidorna listas alla präster, kyrkohedarna först och sedan komministrarna, med uppgifter om alla.

Herdaminnena bygger till stor del på församlingarnas egna Series Pastorum, som är en lista på församlingens präster. Den listan finns ofta i den äldsta kyrkboken och har kompletterats allt eftersom nya präster tillkommit. I många fall innehåller dessa listor anteckningar om präster långt tillbaka, ända till medeltiden.

Herdaminnen finns för alla stift, så vitt jag vet. I några stift har nya upplagor, med nya författare, kommit ut och då kan uppgifter i en äldre upplaga ha reviderats. Nya uppgifter kan ha kommit fram eller så har något visat sig vara fel. Därför tror jag att det kan vara säkrast att läsa i den senaste upplagan om du söker information om en förfader. Jag har t ex själv stött på en präst som i herdaminnet från 1800-talet uppges inte ha haft några barn men i födelseboken och i en senare utgåva finns barn till prästen.

Jag tror mig ha läst att några av de äldre författarna till herdaminnen var anställda i domkapitlet, alltså stiftes centrala organisation. Kanske en adjunkt eller en historiskt intresserad präst som tog på sig uppdraget och reste ut till församlingarna och samlade information.

Ibland kan det finnas långa historier om en del präster, något som troligen har berättats på plats. Om en präst i Västervik på 1700-talet berättas om hans tid som fältpräst hos Karl XII. Om andra kan man läsa att de misskätt sig och att sockenborna ville bli av med dem. Kanske blev det en del skvaller, men mustiga historier finns en hel del. Herdaminnesförfattarna har säkert också gått igenom domkapitlens arkiv och sett vad de gamla prästerna skrev till sina biskopar om, eller vad sockenborna skrev om sina präster.

Projekt Runeberg har digitaliserat fem delar av Lunds stifts herdaminnen , Strängnäs stifts herdaminne, en del av Skara stifts herdaminne och tre delar av Karlstad stifts herdaminnen. Av Genealogiska Föreningen kan du köpa avfotograferade herdaminnen.

Tillägg 10 mars: Herdaminnen för Göteborgs, Skara, Uppsala och Växjö stift finns hos Arkiv Digital.

Wiki-Rötter kan du läsa om vilka herdaminnen som finns.

Jag avslutar med en sida från Linköpings stifts herdaminne av Johan Isaac Håhl (död 1865), utgivet 1847. Här handlar det om prästen Jonas Arvidi Askerlundensis Vetregothus, kyrkoherde i Nykil från 1609, prost 1625 och död 1638. Han levde inte så kristligt i sitt äktenskap och härjade med sina sockenbor, enligt vad som kan utläsas i herdaminnet:

herdaminne3 Nykil

Fortsätt läs mer
728 Träffar
2 Kommentarer

Vad gäller om upphovsrätten?

Idag anknyter jag till gårdagens blogginlägg av Ted Rosvall. Givetvis är jag också glad att Kungliga Biblioteket (KB) sänkt tidsgränsen för visning av digitaliserade dagstidningar, så att vi nu har tillgång till tidningssidor ända fram t o m 1923. Toppen!

Men det kan bli bättre. Helst vill jag ha tillgång till hela 1900-talets tidningar, men det misstänker jag att vi får vänta på.
KB anger upphovsrätten som skäl för tidsgränsen. Upphovsrätten gäller 70 år efter författarens död. Så för att en text ska få användas fritt ska författaren ha dött senast 1953, eller t o m dagens datum 1954.

Här kan du läsa om upphosvrättslagen på Författarförbundets hemsida:
https://forfattarforbundet.se/radgivning/upphovsratt-fragor-och-svar/hur-soker-jag-tillstand-om-upphovsmannen-ar-avliden-eller-inte-gar-att-na/

Här kan du läsa om upphovsrätten för fotografier på Svenska Fotografers Förbunds hemsida:
https://www.sfoto.se/juridik/tio-fragor-om-lag-och-ratt/

Det är alltså skillnad på upphovsrätten för text och för bild.

Själv ser jag inget problem i att låta oss få läsa i betydligt yngre dagstidningar än dem som är 100 år gamla. Texten är ju redan publicerad och den digitala bilden är ju bara en återpublicering. Men det är alltså inte så lagen tolkas.

I en dagstidning kan det vara svårt att veta som som skrivit och därmed om denne varit död i 70 år eller inte. 115 år, som gränsen var tidigare, var en generell gräns som väl ansågs gälla det mesta. Men i praktiken skulle den bara gälla författare som dött 45 år gamla för 70 år sedan.

Även om vi skulle få läsa tidningsartiklar från betydligt senare tid så kan ju vi släktforskare hålla oss till lagen. Dvs inte använda mer än de tillåtna korta citaten från tidningsartiklar i våra släktböcker och i stället använda tidningsartikeln som källa. Om jag skriver att "enligt Xxx-Tidningen den 1 mars 1943 hade farbror Xxx fått pris vid hästpremieringen i Xxxx" så citerar jag ju inte utan hänvisar till tidningen som källa.

Jag tror att de nu tillkomna 15 årens tillgänglighet ändå kan betyda en hel del för oss som släktforskar. Under den här tiden, de första decennierna på 1900-talet, tror jag att det blev ganska mycket vanligare med både dödsannonser och förlovningsannonser för folk i allmänhet, och sådana annonser vill vi ju gärna hitta.

Jag använder gärna de digtaliserade dagstidningarna som källa när jag släktforskar. Kunderna brukar uppskatta att se t ex en annons om gårdsauktion för släktens gård eller en notis om att någon släkting utsetts till kyrkorådets ordförande. Har någon begått ett brott som uppdagats kan det finnas mycket läsning i tidningen.

I dagstidningar förr i tiden var det vanligt med osignerade artiklar, långt in på 1900-talet. Därför vet vi oftast inte vem som skrivit vad i äldre tidningar. När jag började arbeta som tidningsjournalist 1980 förekom det fortfarande, jag har själv skrivit osignerade artiklar. Men något som också var vanligt förr var att journalisten hade en egen signatur som inte var det egna namnet. Många visste ändå vem det var.

I Hallands Nyheter, som var husorganet under min uppväxt i Halland, använde journalisten Arvid Johansson signaturen "Arvid i Skararp". Han var född på en gård i byn Skararp men när jag var barn hade han flyttat därifrån och bodde i grannhuset till oss, så därför vet jag det.

När jag så småningom flyttat till Västervik arbetade jag först på Västerviks-Demokraten och sedan på Västerviks-Tidningen. Den senarenämnda hade en lokalreporter som hade signaturen "Berget". Han hette egentligen Arne Holst men alla kallade honom Berget, även in på 90-talet när jag arbetade där (fast då var han pensionär).

Om du har en äldre släkting som var journalist och du inte vet vilken signatur hen använde så kan det alltså vara svårt att hitta vad hen skrivit. Kar de Mumma (Erik Zetterström) och Bang (Barbro Alving) är sådana mycket kända signaturer.

Själv skrev jag några få gånger under signatur, men då bara med mitt förnamn. Det var på våren 1980 när jag började skriva tv- och filmrecensioner för Barometern i Kalmar (jo, man hade tv-recensenter på den tiden!). Det var starten på min journalistkarriär. Efter sommarjobb på Barometern det året läste jag journalistutbildning på Skurups folkhögskola och sedan dess har jag jobbat som journalist. Det är inte slut än, efter mer än 40 år.

Bilder med exempel på artiklar från mina allra första år som journalist:

Barometern1

Första tv- och biorecensionerna i Barometern 1980, med signaturen Eva.

Barometern3

Osignerad artikel i Barometern 1980, när jag arbetade som sommarvikarie.

OstraSmaland1

En artikel jag skrev när jag gjorde praktik på Östra Småland 1981. Ibland var det svåra och allvarliga ämnen jag fick skriva om.

OstraSmaland3

Artikel i Östra Småland när jag hade sommarvikariat där 1981. De flesta artiklar jag skrivit är signerade.

VD2

En för bygden mycket viktig nyhet som jag skrev om i september 1981. Då hade jag fast arbete som reporter på Västerviks-Demokraten sedan den 1 september samma år.

VD1

En artikel från Västerviks-Demokraten, också från min första månad på den tidningen. Detta är den enda artikeln med bild som jag tagit med här eftersom jag inte har upphovsrätt till bilderna som tidningsfotograferna tagit. Men den här har jag tillstånd att publicera.

Fortsätt läs mer
649 Träffar
0 Kommentarer

Över 25 år i släktforskningens tjänst

Anbytarforum och hemsidan Rötter har varit en väldigt bra hjälp för släktforskare i över 25 år. 25 år! Visst är det imponerande länge. Det är ju nästan från internets barndom.

Det var Håkan Skogsjö som 1996, på uppdrag av Sveriges Släktforskarförbund, startade föregångaren till Rötter, som först hette "Släktforskning - jakten på din egen historia" men snart kom att kallas Nättidningen Rötter. Sedan många år är namnet bara Rötter, som du ser här.
I slutet av 1998, alltså för drygt 25 år sedan, startade han även Anbytarforum. Stort tack för detta, Håkan Skogsjö!
Anbytarforum är fortfarande ett mycket aktivt diskussionsforum, till nytta för oss släktforskare.

Redan på hösten 1998 hade jag verklig nytta av Rötters hemsida. Jag arbetade då som reporter på lokaltidningen Västerviks-Tidningen. Jag skulle skriva en artikel med utgångspunkt i Niklas Cserhalmis bok "Fårad mark". På Lantmäteriet fick jag tips om en gård i trakten där man på en äldre karta kunde se att det fanns en ovanligt lång ladugård. 1998 var byggnaden borta sedan länge.
Gården heter Knuvebo och efter besöket där sökte jag på internet om den (Google fanns knappt då, jag tror att jag använde Altavista eller Yahoo). På så sätt hittade jag till Rötter där Astrid Lindgrens släktträd fanns publicerat. Hennes släkt hade bott på Knuvebo.
Jag har sparat artikeln och publicerat den på min egen hemsida.
Det var mitt första möte med Rötter och det skulle dröja mer än tio år innan jag själv började släktforska. Men därefter har jag haft mycket nytta av Rötter och Anbytarforum.

Knuvebo Dalhem

Knuvebo i den sista husförhörslängden. Då ägdes gården av Överums bruk. Bildkälla: Arkiv Digital.

Det som är så bra med Anbytarforum är ämneskategoriseringen. Släktforskar jag i en viss socken och har gjort ett inlägg i rätt ämneskategori kan andra lätt hitta det många år senare.
Det är detta som är den stora fördelen jämfört med släktforskargrupper på Facebook, där frågor snabbt försvinner ner i flödet. Facebookgrupperna är jättebra också, det blir oftast snabba svar där.
I Anbytarforum kan det komma snabba svar också, men även efter flera år. Kanske svar som ställer min forskning i ett nytt ljus.

Ett exempel: Jag släktforskar då och då på en ingift släktings släkt. Där har jag i en släktgren kommit till ett ganska ovanligt namn under tidigt 1700-tal, men uppgifterna i kyrkböckerna är mycket sporadiska. Givetvis sökte jag på Anbytarforum för att se om andra släktforskare har mer information. Och det fanns det! En lång diskussion där flera inlägg skrevs 2004 och något 2015. Jag fick bra hjälp med tips på andra källor än kyrkböckerna, bl a en hembygdsbok, och kunde ta mig längre bakåt i denna släkthistoria.
Jag höll på några dagar och när jag kollade igen så hade ett nytt inlägg gjorts, med delvis ny information.
Fantastiskt! Det är verkligen levande diskussioner.

Givetvis gäller det att kontrollera riktigheten i det som skrivs. Med den stora tillgång på arkivhandlingar vi har idag, både i Riksarkivets digitala forskarsal och hos Arkiv Digital, så går det nästan alltid att söka vidare, bara jag fått ett tips på var jag ska leta.

Sloinge

Slöinge sockens kyrkoräkenskaper finns digitaliserade både hos Riksarkivet och Arkiv Digital. Tips från Anbytarforum om kyrkoräkenskaper har ibland varit till hjälp i min släktforksning. Bildkälla: Arkiv Digital.

Även om jag använder Anbytarforum en hel del så är jag inte särskilt flitig med att skriva inlägg. Mest var det nog i början av min släktforskning (jag började 2009) som jag ställde en del frågor och fick bra svar.
Som uppdragsforskare handlar mitt arbete allra mest om grundforskning, alltså i kyrkböckerna, och det är inte så ofta jag ställs inför sådana problem som jag beskrivit här. Men när det händer, då är Anbytarforum en stor tillgång.

Fortsätt läs mer
1085 Träffar
4 Kommentarer

Amanda Katarina Johansdotter

Jag är så gammal att jag träffat min mammas mormor som var född 1868, och jag kommer ihåg henne också. Hon hette Amanda och levde till hon var 94 år gammal. Då var jag åtta år. Att jag faktiskt har egna minnen av henne är jag tacksam för idag.

Amanda

Amanda på sin 90-årsdag 1958 och ett porträtt som nog är något lite yngre. Fotot från 90-årsdagen togs av min moster Signe Dahlberg-Persson framåt midnatt på födelsedagen, när firandet var över. Amanda var pigg trots den sena timmen.

Nu ska jag berätta om min gamlamormor Amanda. Jo, där i Halland där jag växte upp sa vi gamlamormor, inte gammelmormor som man i allmänhet säger idag. Åtminstone sa vi så, i min familj.

Det minne jag har av henne är framför allt från ett släktkalas en sommar när jag var barn. Det var ganska många släktingar som träffades. Min mormor och flera av hennes syskon och deras barn. De vuxna satt och drack kaffe och vi barn lekte, kanske lekte vi kurragömma. Det kan ha varit 1961 eller 1962, möjligen 1960. Gamlamormor Amanda var över 90 år och satt på en stol och vi barn skulle hålla oss lugna i närheten av henne för att inte trötta ut henne. Jag vet att jag även träffat henne några fler gånger, men det är det här sommarkalaset jag minns bäst.
Min mamma kommer från en släktkär familj. Min mormor fyllde år på sommaren och då träffades alla av mammas syskon och mina kusiner hemma hos mina morföräldrar i Okome. Gamlamormor Amanda bodde en dryg mil norrut och dit åkte vi också ibland, men inte lika ofta.
Jag tror att det är först nu på äldre dar och som släktforskare, som jag förstått att hålla det här minnet levande.

Amanda Katarina Johansdotter föddes i Sundhult i Gunnarps socken 1868. Gården Sundhult är en släktgård som fortfarande är kvar i min släkt och drivs av en tremänning till mig och hennes make, i tolfte generationen på gården. Den har brukats av vår släkt sedan 1698. Amandas föräldrar Andreas Gunnarsson och Inger Christina Petersdotter var åttonde generationen här.
Amanda hade åtta syskon men bara fyra av dem överlevde sin barndom.
1893, när hon var 25 år, gifte hon sig med Malkolm Johansson från grannsocknen Gällared och flyttade till honom på torpet Huslyckan i Buskabygd, som var Malkolms föräldrahem. Malkolm var två år äldre. Med tiden fick de nio barn, födda 1894–1911. De hette Jenny, Johan, Ida, Edvard, Hilda, Alida (min mormor), Oskar, Arvid och lilla Rut Linnéa, som dog tre månader gammal. De övriga åtta barnen levde länge.
Malkolms föräldrar hade friköpt torpet 1861. De bodde kvar på undantag så länge de levde, till 1917 respektive 1920. Så Amanda fick samsas med svärföräldrarna. När hon själv blev änka 1929 bodde hon också kvar på undantag och skötte hushållet åt sin son Edvard, tills han gifte sig 1945.
Jag vet verkligen inte mycket om Amandas och Malkolms liv på Huslyckan. Efter att de övertagit torpet 1895 utökade de det så småningom. 1914 omfattade fastigheten tre hektar odlad jord och 44 hektar skog och hagmark. De hade en oxe, fyra kor, en kviga, en kalv, fyra får med sju lamm, tre grisar och femton höns, plus tre bisamhällen. Allt enligt jordbruksräkningen 1914.

Här finns ett blogginlägg om familjen och Huslyckan.

Amanda Malkolm collage

Amanda och hennes make Malkolm, min mormors föräldrar. Amanda och Malkolms grav på Gällareds kyrkogård. Familjefoto och eget foto.

Min moster Signe har skrivit en bok om sin familj, min mormor och morfar och deras barn. Där berättar hon om sin mormor Amanda, att Amanda sedan hon blivit änka 1929 kom och hälsade på sina barn någon vecka i taget ibland:
"När hon kom satt hon i ett av rummen och klippte mattrasor av gamla kläder som slitits ut eller kasserats. Hon hade en gammal sax, en fårsax, som hon klippte med. Långa remsor som rullades till nystan för att sedan användas när det behövde vävas nya trasmattor. Hon sjöng alltid, mest psalmer, när hon satt och klippte. Hon hade en fin sångröst och det var rogivande att vara i hennes närhet."
Vilka fina ord!
Min moster Berit har också skrivit om sin mormor, i Stiftskrönikan, efter Amandas död 1962. I sitt minnesord vänder hon sig direkt till sin mormor och skriver bland annat: "Du kunde samla en stor skara barn och barnbarn omkring dig men ändå räckte din kärlek och omtanke till för oss alla, och i din förbön glömde du ingen."
När Amanda dog i augusti 1962 var hon 94 år och hade varit änka i 33 år.
Amanda hade vid sin död 36 barnbarn och 43 barnbarnsbarn. Numera, i två-tre generationer till, är vi flera hundra efterlevande.

Amanda1926

På Malkolms 60-årsdag 1926 kom barn, barnbarn och andra släktingar för att fira. Amanda sitter i mitten i en mönstrad klänning och med en brosch vid halsen, bredvid Malkolm till höger (mannen med skägg). Nedanför sina föräldrar sitter min mormor med en vit sjal om axlarna och min mamma i sitt knä, min moster Margit i gräset och min morbror Evert i min morfars knä. Familjefoto.

Fortsätt läs mer
1066 Träffar
4 Kommentarer

Lena på tändsticksfabriken

Visst ser ni på Svt:s "Historien om Sverige"? Nu har man hunnit fram till 1800-talet och mycket av vad som berättas tror jag vi släktforskare känner igen. För släktforskare är ju de historiska skeendena intressanta, för att vi ska kunna förstå så mycket som möjligt om de gamla släktingarnas liv.
I senaste avsnittet (från söndag 4 februari) berättas om Lena Törnqvist, tändsticksarbetare i Jönköping under andra halvan av 1800-talet. Information om henne ska finnas på Tändstickmuseet i Jönköping och porträttbilden som visades i tv finns på museets hemsida. Scrolla ner en bit på sidan så ser du det.
Lena Törnqvist var en av de många arbeterskorna på tändsticksfabriker som fick sjukdomen fosfornekros, direkt orsakad av ångan från fosfor. Den deformerade hennes ansikte.
När jag ser ett sådant här inslag i ett tv-program så vill jag förstås veta mer om henne. Några ledtrådar ges i programmet: att hon kom från en fattig torpfamilj i Småland, att hon var barn på 1830-talet, att hennes far var soldat, att hon hade elva syskon och att hon tidigt blev piga.
Det fanns bara en Lena Törnqvist i Jönköping vid rätt tid i husförhörslängderna, så jag är ganska säker på att jag hittat henne i kyrkböckerna.

Jonkoping

På Tändstickmuseet i Jönköping finns historien om Lena Törnqvist och hennes liv som tändsticksarbeterska, och så klart om tändstickstillverkningen. Eget foto.

Lena föddes i oktober 1818 i soldattorpet i Hudaryd i Malmbäcks socken sydost om Jönköping. Hennes far var soldaten Lars Appel, född 1794, och hennes mor var Catharina Jonasdotter, född 1795. Lena var deras äldsta barn och ett av hennes syskon dog som småbarn. I tv-programmet visas att hennes far var sjuk, det verkar vara lungsot, men i husförhörslängderna står det att det var hennes mor som var sjuklig, hon hade fallandesot, alltså epilepsi. 1833, när Lena var 15 år, flyttade hon hemifrån och blev piga på torpet Fåglabäck i Malmbäck.
Hennes far soldaten dog 1853 och det står då antecknat att hennes mor fick fattighjälp men är överstruket. Då bodde yngsta dottern Anna Sofia hemma och hon fick också fattighjälp. Modern Catharina levde till 1872.
Då hade Lena för länge sedan kommit till Jönköping, gift sig, fått barn och blivit änka. Hennes make hette Johannes Magnus Andersson Törnqvist, han var två år äldre än Lena och kom också från Malmbäck. Han kallas arbetskarl, kanske arbrtade han också på en fabrik i Jönköping. När de tidigare bodde i Nässjö var han mjölnare. Han dog i kolera i oktober 1857, 40 år gammal. De hade fått fem barn tillsammans, den minste var bara fem månader när Lena blev änka. Dottern Matilda hade dött två år innan. Makens död måste ha varit en katastrof.
Det var först sedan hon blivit änka som hon kallade sig Törnqvist som var ett av makens efternamn. Efter hans död flyttade hon med sina barn från Kristina församling i Jönköping till Sofia församling. Förmodligen var det då hon började arbeta på tändsticksfabriken. I husförhörslängderna finns ingen uppgift om det, hon kallas bara änka. Kvinnors arbeten syns sällan i kyrkböckerna.
1860 dog sonen Peter. Yngste sonen Oskar, den siste som var kvar hemma, emigrerade till Amerika 1880. Mellansonen Vilhelm, född 1854, blev så småningom uppsyningsman på tändsticksfabriken och hos honom bodde Lena de sista åren innan hon dog 1898, ett halvår innan hon skulle fylla 80 år.
När hon dog hade hon 10 kronor i kontanter och 23 kronor och 62 öre på banken, några få silverskedar, kläder och lite husgeråd. Inte så mycket efter ett långt arbetsliv.

Uppgifterna om Lena Törnqvist och hennes familj har jag hämtat från husförhörslängderna och bouppteckningen. Om henne ska det finnas mer information på Tändsticksmuseet.
Hennes liv var ju väldigt sorgligt, med både många för tidigt döda anhöriga och med den sjukdom hon drabbades av för att hon var tvungen att försörja sig och barnen.
Att man i en tv-produktion av det här slaget lyfter fram enskilda människor som Lena Törnqvist och andra tycker jag är bra. Historien kommer oss nära och blir mer begriplig, inte så abstrakt som den kanske ibland kan te sig.
Jag är imponerad av vad man åstadkommit i den här tv-serien i form av medverkande. Alla dessa statister och skådespelare i sina miljöer, vilka resurser som lagts på detta. Och alla ni som uppträder, så bra ni gör det!
Till viss del tycker jag att det är lite för mycket av överhetens historia som skildras, men den påverkade ju vanligt folk. Å andra sidan är jag glad för sådana livsöden som Lena Törnqvist och andra som kommit fram i tidigare avsnitt.

Våra gamla släktingars liv kommer vi aldrig helt att förstå, vi kan inte till fullo överbrygga tid och rum, men vi kan förstå dem bättre med mer kunskap. Själv har jag alltid varit intresserad av historia, ända sedan jag gick i skolan, och det är det intresset som är grunden för mitt intresse för släktforskning och arkivsökning, som jag verkligen älskar.
Nu har tv-serien passerat 1800-talet och bara vårt eget 1900-tal återstår. 1800-talet tycker jag är allra mest intressant att släktforska i, för det finns så mycket mer tillgängliga källor och vi får veta mycket mer om människorna än tidigare. I många kyrkoarkiv saknas husförhörslängder från tiden före 1800-talet och det är mest i husförhörslängderna som anteckningar gjordes om de enskilda personerna. Men ibland finns det mycket skrivet i dödböckerna.
Bouppteckningarna kan också säga mycket och där finns det många fler tillgängliga från 1800-talet än från 1600- och 1700-talen.
1800-talet var också ett sekel som innebar stora förändringar i samhället och i människors livsvillkor.

Historia är spännande.

 

Fortsätt läs mer
1297 Träffar
4 Kommentarer

Porträtt på kriminella

De senaste dagarna har jag tittat på några avsnitt av en tv-serie på Svtplay som heter Kriminalarkivet. Det är två journalister som tittar tillbaka i framför allt 1900-talets kriminalhistoria. Jag gillar både deckare och det som kallas "true crime".

I den senaste säsongens första avsnitt gick man tillbaka till 1890-talet (se länken ovan) en stund och då blev jag påmind om förbrytargalleriet som finns på Stockholms stadsarkivs webbplats. Det är porträttbilder på misstänkta kriminella i Stockholm, signalementsfotografier.

Har du någon äldre släkting som du vet eller tror kan ha varit kriminell i Stockholm så kan han eller hon kanske finnas på foto i denna databas från Stockholmspolisens arkiv.

kriminell

Ett exempel på ett signalementsfoto i Stockholms Stadsarkivs databas. Maria Constantia Carolina Hellström var straffad för fjärde resan stöld.

På fängelserna började man tidigt fotografera fångar som frigavs. Syftet var att lättare kunna känna igen dem om de greps på nytt. Redan från 1860-talet finns sådana fångporträtt. För många av dessa människor var det kanske enda gången de blev fotograferade, och säkert första gången i livet.

Fotografierna finns i fängelsearkiven och kallas Fotografirulla i arkivlistan. De finns i alla fall hos Arkiv Digital. Hos Riksarkivet verkar det variera en del vad som är digitaliserat men där hittar du lätt till temasidan om brott och straff.

Riksarkivet har länge haft en databas med bilder på journalerna från frigivna straffarbetsfångar och i dessa journaler finns porträttfoton. Den databasen hittar du bland databaser i Digitala forskarsalen, och de finns också i fängelsearkiven hos Arkiv Digital.

fengelsefoto

Exempel på fångporträtt från Landskrona fängelse på 1860-talet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
1187 Träffar
2 Kommentarer

Välkommen till Västerås 2025!

Vesteras2

I torsdags kväll hade vi extrastämma i Västerås Släktforskarklubb och stämman beslutade att vi ska arrangera Släktforskardagarna 2025. Så välkomna hit om ett och ett halvt år! 

I höstas fick vi frågan om detta och sedan dess har vi diskuterat det i vår styrelse. En arbetsgrupp har börjat jobba med planeringen och kollat möjliga lokaler och allt möjligt annat praktiskt och förberett ett beslutsunderlag inför extrastämman. Det är ju medlemmarna som ska besluta om detta, vilket nu skett. Det känns bra.
I styrelsen har vi pratat mycket om det här, det är ju något extra stort att åta sig som förening, att ordna en mässa en hel helg. Det vet ni ute i de föreningar som redan gjort detta under tidigare år. Men det är också väldigt roligt. Jag har aldrig varit med och arrangerat, bara som besökare och att jag jobbat i Rötterbokhandeln, men min erfarenhet är bara positiv.
Vi har mycket jobb framför oss, framför allt i arbetsgruppen som redan är igång med planeringen.

I somras kunde jag inte åka till Släktforskardagarna i Östersund men nästan alla övriga år sedan i Gävle 2012 har jag varit med. Det bästa med ett sådant här stort arrangemang är möten med andra släktforskare, att få träffas och prata om det vi alla gillar så mycket.
Så det ska bli extra roligt att få välkomna er hit till Västerås i augusti 2025. Och väldigt roligt att få jobba ihop med många av våra egna släktforskare här i Västerås med omnejd under mässdagarna.

Vår förening i Västerås har faktiskt arrangerat Släktforskardagarna en gång tidigare, det var 1990 och alltså 34 år sedan. Vår medlem som var stämmoordförande i torsdags kväll var med då, 1990, men förmodligen är det inte så många av våra nuvarande medlemmar som deltog den gången.
Första gången Släktforskardagarna som mässa ordnades var 1987 i Lund. Sedan tror jag det varit varje år. Fast under pandemin var det inställt första året (2020) och digitalt året därpå. Men nu är vi igång igen, sedan 2022.
Det här ska bli roligt!

Det är ett och ett halvt år tills det är dags och innan dess ska jag i kommande blogginlägg visa er lite av det Västerås jag lärt känna sedan jag flyttade hit 2019. Det är en stad med mycket gammal historia som det finns mycket att berätta om.
Här är några tidigare blogginlägg jag gjort om Västerås:

https://www.rotter.se/blog/entry/en-gammal-anrik-gard

https://www.rotter.se/blog/entry/borgerligt-liv-pa-1690-talet

https://www.rotter.se/blog/entry/gravstenens-gata

https://www.rotter.se/blog/entry/skola-i-400-ar

Fler kommer.

Vesteras1

Fortsätt läs mer
1607 Träffar
12 Kommentarer

Mina barn, dina barn och våra barn

Tre systrar växer upp ihop, i samma familj, men är egentligen inte systrar. Den ena är syster till de andra två, som inte alls är släkt. Hur kan det bli så?
Du som är släktforskare förstår förstås att det handlar om halvsyskon i flera led. Se nedan.

XLM C90 3927

Fyra okända barn, som kanske är syskon eller inte alls släkt med varandra. Foto: Erhard och Emil Nilsson. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg, licens CC BY-SA.

abc

Så här är det med de tre systrarnas släktskap:
Anders var gift med Anna och fick dottern Amalia 1873. Anders dog 1875. Anna gifte om sig året efter med sin unge dräng Bengt och de fick dottern Beata 1877. Anna dog vid förlossningen och snart gifte Bengt om sig med Carin och de fick dottern Cecilia 1880. Det var på sätt och vis samma familj men efter ett tag bestod den av styvsyskon, halvsyskon, föräldrar och styvföräldrar. Amalia och Beata var halvsyskon. Beata och Cecilia var halvsyskon. Men Amalia och Cecilia var inte alls släkt, trots att de båda var halvsyskon till Beata.
Hade Bengt dött tidigt i äktenskapet med Carin och hon sedan gift om sig och fått barn i nästa äktenskap och så vidare, så hade det ju kunnat förändras betydligt mer.
Exemplet ovan är bara ett hitte-på för att visa vad jag funderar på.

Kärnfamiljen var ju inte alltid intakt, varken förr i tiden eller idag, det vet vi. Både vuxna och barn dog ifrån sina familjer, av sådant vi idag inte behöver oroa oss för särskilt mycket. Familjer förändrades.

Anledningen till att jag kom att fundera i de här banorna är att jag nyss läst en roman som heter "Teatern vid stranden" av den brittiska författaren Joanna Quinn. Den har inget alls med släktforskning att göra men handlar om tre syskon som heter Cristabel, Flossie och Digby. (En mycket läsvärd bok, rekommenderas.)
Cristabels mor, som jag tror hette Anabel, dog vid förlossningen. Hennes far Jasper gifte om sig med Rosalind och de fick Flossie. Jasper dog kort därefter och Rosalind gifte om sig med sin makes bror Willoughby. I det äktenskapet föddes Digby. Cristabel och Digby var alltså inte syskon alls, utan kusiner, men Flossie var halvsyster till både Cristabel och Digby. De tre barnen växte upp i egentligen samma familj men där föräldrarna med tiden byttes ut.
Liknande fall har jag nog stött på några gånger under min släktforskning. Ett jag minns är en av mina svärdöttrars förfäder som under senare delen av 1800-talet växte upp med sin styvfar och hans nya hustru sedan först hans far och sedan hans mor dött.

Idag pratar vi om "mina barn, dina barn och våra barn" efter skilsmässor och nya förhållanden som ger oss utvidgade familjer. Så var det också förr i tiden, men mer sällan på grund av skilmässor utan i stället för att en make dött. Så var det i min farmors fars familj.
Farmors far hette Kristoffer Johansson och föddes 1850 i Grimeton i Halland. Båda hans föräldrar Johannes Svensson och Agneta Henriksdotter hade varit gifta tidigare, blivit änka och änkling och gift om sig. Båda hade barn med sig från sina tidigare äktenskap. Kristoffer, som var yngst, hade åtta äldre syskon som var födda 1825-1847. 25 år äldre syskon var ju inte ovanligt, så stor åldersskillnad kunde det ju också vara i en intakt familj. Många kvinnor födde barn tills de närmade sig 50-årsåldern.

Kristoffer

Farmors far Kristoffer , född 1850, och hans familj.

Kristoffer levde tills han var 97 år och min pappa växte upp med sin morfar i hemmet. Kristoffers far var född 1798 och jag har ibland tänkt på hur få generationer det ibland är som spänner över en lång tid. Min pappa, född 1926, hade sin morfar hemma på gården, vars ena förälder var född på 1700-talet. På min pappas sida har jag kusiner födda i slutet av 1930-talet och som fortfarande lever och de har säkert också träffat sin fars morfar, den gamle Kristoffer som levde till 1947.

Kristoffer Erik

Till vänster min farmors föräldrars grav på Rolfstorps kyrkogård (eget foto). Till höger Kristoffer tillsammans med min pappas storebror Erik. Eriks äldsta barn föddes i slutet av 1930-talet, de är liksom jag barnbarns barn till Kristoffer, och de hann nog träffa honom. Jag ska fråga dem om det.

Det som kanske var mer vanligt var att en man var gift flera gånger, eftersom det var större risk att kvinnor dog i barnsäng.
Kristoffers farfar Sven Torsson var gift tre gånger. Först 1780 med Anna Andersdotter som dog 1788. Sedan 1790 med Börta Jönsdotter som dog i februari 1801. I december samma år gifte han om sig med Börta Arvidsdotter. Det är Börta Jönsdotter som är min ana. Jag har inte hittat några barn i det tredje äktenskapet, så familjen hade bara två barnkullar, från Svens första och andra äktenskap.

I mina barns farmors gotländska släkt har jag funnit skolmästaren Hans Jacobsson i Alva socken. Han var gift tre gånger. Först 1682 med Beata (okänt efternamn) och de fick tre barn 1682-1684. Sedan 1689 med Anna Hansdotter och de fick fyra barn 1690-1695. Till slut 1699 med Walborg Båtelsdotter och de fick nio barn under åren 1700-1719. Han blev alltså far till minst 16 barn.

Säkert fanns det de som var gifta både fyra, fem och sex gånger och fick barn i varje äktenskap. Har du något exempel på det i din släkt så berätta gärna i en kommentar här.

Fortsätt läs mer
958 Träffar
6 Kommentarer

Tio år som bloggare på Rötter

jubileum 10

I morgon får jag nog se till att fira lite, åtminstone lite stillsamt här hemma. För precis tio år sedan, den 14 januari 2014, gjorde jag mitt första blogginlägg här i Rötterbloggen. Sedan dess har det blivit 477 inlägg, inklusive detta. (Bakgrunden på jubileumsbilden ovan är den första sidan i Gladhammars äldsta ministerialbok, C:1, bildkälla: Arkiv Digital).

Att ha förmånen att få blogga om släktforskning, det uppskattar jag. Det är en glädje att få dela med mig av både stort och smått. Allt ifrån de allmänna tipsen om till exempel emigrantforskning, fastighetsforskning eller släktforskning i Stockholm, till nischade historier om enskilda människor. Ibland har jag skrivit om mina egna släktingar, ibland om andras.
Vi är flera bloggskribenter som bloggar regelbundet och har olika publiceringsdagar. Min bloggdag är lördagar. På senare år har jag nog bloggat så gott som varje vecka men från början var jag inte riktigt lika flitig. Det gäller ju att komma på något intressant att blogga om varje gång.

Vad har de här tio årens bloggande lärt mig? Jo, att ni läsare gärna vill ha praktiska råd om källor och forskning. Ett av de mest lästa av mina inlägg handlar om emigrantforskning. Det skrev jag i juli 2019 och det har fått över 25600 klick sedan dess. För mig är det väldigt mycket, men jag vet inte om det är det mest lästa.
Ett annat populärt blogginlägg handlar om de allra fattigastes bostäder, backstugor och kojor. 21250 klick på det. På ett sätt är det extra glädjande att man faktiskt vill läsa om de fattiga. Att göra det kan kanske ge lite perspektiv på livet.

Det är väldigt trevligt att få kommentarer om det jag skriver. Ibland är det frågor om mer detaljerade källor eller information om blogginläggets innehåll och kan jag hjälpa till med det så gör jag det gärna.
Om du har en fråga eller kommentar så är det allra bästa att du skriver det i kommentarsfältet här i bloggen. Då får jag ett mail om kommentaren, även om den lämnats till ett gammalt blogginlägg.
Det går också bra att skicka mail till mig (info snabel-a slaktforskaren punkt se), men då är det bra om du skickar med en länk till blogginlägget du vill fråga om. Efter snart 500 inlägg kommer jag inte ihåg allt jag skrivit om eller när.
Extra glad blir jag för mailen med tips om något särskilt som avsändaren tycker att jag ska skriva om.

För dig som läser våra blogginlägg här på Rötter vill jag bara påminna om att de är skrivna i ljuset av sin tid och oftast inte uppdaterade efteråt. Något som jag bloggade om 2015 kanske inte gäller längre, t ex länkar till diverse källor.
Ibland har jag uppdaterat med ny information när det kommit fram och då syns det tydligt som ett tillägg eller en rättelse, men jag går inte systematiskt igenom gamla blogginlägg och kollar länkar mm.

Det allra första blogginlägget handlade om hur jag kom att börja släktforska. Jag började med min mans fars släkt som kommer från Ryssby och Berga i västra Småland. Den släkten höll jag på med även under A-kursen i släktforskning som jag läste på distans på Mittuniversitetet 2010 och skrev min examensuppsats om.
Då, för snart 14 år sedan, kom jag inte så mycket längre bakåt än sent 1700-tal i flera släktgrenar och till första halvan av 1700-talet i några få. Kyrkböckerna var digitaliserade av Riksarkivet och Arkiv Digital (AD) , som hade kommit ganska långt med fotogreringen i färg redan då. Men det fanns inga register att söka i utöver folkräkningarna hos Riksarkivet, som då kallades Svar.
Min plan är att någon gång återuppta forskningen om makens släkt, för med alla nya register som numera finns hos AD tror jag att jag skulle kunna få fram betydligt mer. Vi får se.

Under tiden kommer jag att fortsätta blogga, åtminstone ett tag till.
Det finns så mycket att skriva om och jag har samlat på mig en liten bank med idéer på sådant jag själv tycker är intressant att fördjupa mig i. Förhoppningsvis tycker även ni läsare det.
Jag gillar bloggandet. Att skriva för bloggen är ganska lättsamt, även om ämnet ibland kan vara nog så allvarligt. Ett blogginlägg är inte en artikel, inte som i en tidning (vilket jag också gjort, i över 40 år), utan kan vara mer personligt och kommenterande. En egen genre inom skrivandet, så känner jag.
Det blir kanske inte tio år till, men några, gissar jag.

Fortsätt läs mer
811 Träffar
5 Kommentarer

Släktforskning i skuggan av andra världskriget

Hur gör man för att få veta något om sin släkt när nästan alla släktingarna mördats?
Joanna Rubin Dranger är en svensk författare och illustratör. Hon har gjort flera uppmärksammade serieböcker för vuxna. Hennes senaste bok heter "Ihågkom oss till liv" och den handlar om hennes judiska släkt och hennes släktforskning om den. En mycket läsvärd och fin bok.

Hennes morfar David Rubins släkt kom från Polen och hennes mormor Dora Katz släkt från Ryssland, nära gränsen till Litauen. Båda kom från judiska släkter, släkter där de flesta mördades under andra världskriget. David Rubin kom till Sverige 1921, 19 år gammal. Dora Katz var född i Sverige, av föräldrar som flyttat hit 1906. Familjen Katz hade en affär utanför Göteborg.
Det är en berörande och drabbande bok. Vi känner ju till nazisternas folkmord under andra världskriget, morden på miljoner judar och många andra. Många vittnesmål om detta finns, inte minst i litteraturen. Joanna Rubin Drangers bok är en av de böcker som jag inte kan glömma efter läsningen.
Hon berättar både om sin släkt och ibland i detalj om hur hon får fram informationen, det som går att få veta när så mycket är utplånat.
En gren av släkten fanns i Norge och fick fly därifrån sedan landet blivit ockuperat av Tyskland. Andra lyckades ta sig till Israel och överlevde. Men de flesta släktingarna mördades, både barn och vuxna.

Thomas Fürth och Mikael Hoffsten har skrivit en handbok om judisk släktforskning.

Två uppslag i Joanna Rubin Drangers bok:

1Rubin

2Rubin

 

I Sverige fanns det många anhängare till mördarna. De svenska nazisterna kunde räknas i tusental. Flera faktaböcker om vår 1900-talshistoria har tagit upp detta på senare år, men också skönlitteratur.
Förhållandevis många nazister fanns i Norrbotten, framför allt i Tornedalen. Detta är välkänt och dokumenterat och har undersökts på senare år av historiker. I den dåtida Tärendö kommun hade nazisterna som mest anhängare. I kommunvalet 1934 röstade drygt en tredjedel på nazisterna där.
För mer läsning, se länkar nedan.

Bosse Johansson har skrivit den historiska romanen "Kattmamman", utgiven 2018. Det är en berättelse om en hängiven nazist på en fiktiv ort i Norrbotten, från 1920-talet till 1950-talet. Den bygger på både faktiska händelser och verkliga personer, alltså en sorts dokumentärroman.
Den här boken avslutas med en bilaga som innehåller namn på många av Norrbottens nazister, hämtade från medlemsregister för nazistpartier och aktieägare till företagen som gav ut nazisternas tidningar, plus en lista över svenskar som anslöt sig till Hitlertysklands armé och dog under kriget. I bilagan finns också en lista på dåtidens högerextrema organisationer.

En annan roman där nazisterna i Norrbotten förekommer är Mikael Niemis senaste, som heter "Sten i siden" och kom ut förra året. Läs den!

Länkar:
Boken Kattmamman: https://stigfinnaren.info/onewebmedia/Kattmamman.pdf
Akademiska uppsatser:
http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1137766/FULLTEXT01.pdf
https://journals.lub.lu.se/st/article/download/18106/16383/45520
https://journals.lub.lu.se/st/article/view/18106/16383
https://journals.lub.lu.se/index.php/scandia/article/download/1410/1197
Annat:
https://www.arbetarhistoria.se/129-130/ (artikel på sidan 41)
https://www.regeringen.se/contentassets/91ced404150c43a69d16746cf18e2115/overvakningen-av-nazister-och-hogerextremister.-sakerhetstjanst-nazism-och-hogerextremism-1946-1980.-sapos-overvakning-av-svensk-hogerextremism-efter-1980 (litteraturlista på sista sidorna)
https://kulturmiljonorrbotten.com/2016/07/15/nationalism-i-sverige-och-norrbotten/

Fortsätt läs mer
536 Träffar
2 Kommentarer

Gott Nytt År!

Så här, näst sista dagen för året, då är det väl dags att både blicka bakåt och framåt. Eller är det alldeles för förutsägbart?
Blicka bakåt på året som gått: AI. Blicka framåt på det kommande året: AI.
Det jag förstår att vi släktforskare kan använda AI till är att tolka gammal handskriven text så att fler arkivhandlingar blir sökbara. Mycket bra, tycker jag. Men vad kan vi mer ha för nytta av AI? Sortera stora mängder information och göra den mer begriplig? Säkert finns det annat också.

Ytterligare framåtblickande: Något jag ibland tänker på är om förutsättningarna för släktforskningen kan komma att påverkas av nya lagar och regler? Vad vet jag inte, men vi har ju fått en del ändringar på senare år, t ex GDPR. Den har påverkat oss uppdragsforskare men inte dig som bara släktforskar om din egen släkt, så vitt jag förstår.
Vi som är engagerade i släktforskarföreningar och bedriver verksamhet i ideella föreningar och i samarbete med studieförbunden, hur kommer detta att påverkas? Minskningen av stöd till bildningsförbund kan säkert få sin betydelse, t ex för oss som håller släktforskarkurser.
Framtiden blir allt svårare att förutse, känner jag, men det kanske bara är ett ålderstecken?

I stället tar jag en titt bakåt till den där höstdagen för snart 15 år sedan då maken och jag besökte ett öppet hus hos släktforskarföreningen i Västervik. Maken var intresserad av att få information om hans farföräldrar, döda sedan länge. Själv hade jag då aldrig släktforskat. Min svärfar hade lämnat oss några år tidigare och det fanns ingen kvar att fråga.
Men där hos föreningen fick vi svar. Vi blev visade en sida i en kyrkbok med hela farföräldrarnas familj i början av 1900-talet. Maken läste alla namnen på farbröder och fastrar och kände igen de flesta. Han fick också bekräftelse på att farföräldrarna kom från Ryssby, vilket han hört talas om. Men vilket Ryssby?
Det gick något år innan jag tog mig an släktforskningen och nystade upp hans fars släkthistoria. När jag väl börjat släktforska kunde jag inte sluta, utan håller fortfarande på med detta, under senare år nästan på heltid. Det dröjde inte många år förrän jag sa upp mig från en fast anställning och började arbeta som uppdragsforskare. Detta är det roligaste jobb jag haft, numera som jobbonär.

Varför är släktforskning så intressant? Varför släktforskar du? Är det nyfikenheten på din egen släkt? Detektivarbetet, att sammanställa information från olika källor och dra slutsatser? Arkivforskningen, att leta information i gamla handlingar?
För mig är det nog framför allt letandet och sammanställningen, att hitta detaljerna och förstå vad de betyder.
Så snart jag hade börjat släktforska var jag helt fast. Jag hade flow, tid och rum försvann och plötsligt var det natt. Det här har nog de flesta av er upplevt.
Men på nyårsafton imorgon ska jag lyfta blicken från kyrkböckerna och fira nyår. Åtminstone en stund.

Gott Nytt År!

1947

Nyårsfirande i Uddevalla 1947. Fotograf är Arne Andersson. Bilden kommer från Bohusläns Museum och i bildtexten hos Digitaltmuseum står det: "Nyårsfirandet i Kongressen och Carlia 31/12 1947". Gamla och Nya året frös ihop, stämningen på nyårsfirandet var mycket glatt." Kanske känner du igen en förälder, moster, farbror eller annan släkting? De ser i alla fall ut att ha haft trevligt där på nyårsfirandet för 76 år sedan.

1959

En annan glad bild från nyårsfirandet är denna, från Örebro 1959. Säkert är det någon av ungdomarna på bilden som fortfarande är med och firar nyår i vår tid. Berätta gärna i en kommentar. Bilden är från Örebro-Kuriren och fri för publicering genom Örebro Läns Museum och Digitaltmuseum. I bildtexten står det att det är en bild från nyårsfirande men att den är tagen den 2 januari 1959. Kanske är det datumet för publiceringen i tidningen och bildren togs på nyårsafton 1958. Foto: okänd pressfotograf på Örebro-Kuriren.

Fortsätt läs mer
592 Träffar
0 Kommentarer

God Jul!

julkort JennyNyström PD

Hoppas ni alla har en riktigt fin jul, hemma eller var ni än befinner er. Fast jag vet förstås att det inte alltid är så. Firar du julen i ensamhet hoppas jag att den är självvald. Själva firar maken och jag med barn och barnbarn, precis som vi brukar.

Julkortet ovan är ett av många som Jenny Nyström målat. Hon är nog den konstnär vi mest förknippar med julen.  Jenny Nyström föddes i Kalmar 1854 och anses vara den som gav jultomten ett ansikte. Det var hon som började måla jultomten så som vi är vana att se den idag, med vitt skägg och röd tomteluva. Redan som barn flyttade Jenny Nyström till Göteborg. Hon gifte sig med Daniel Stoopendaal och 1893 föddes sonen Curt som hade tänkt bli läkare men så småningom övergick till att följa sin mor i hennes yrkesarbete som julkortsmålare.

Detta är nionde gången jag gör ett blogginlägg vid jultid här i Rötterbloggen. Jag trodde det skulle bli tionde eftersom jag började blogga i januari 2014. Men det visade sig att jag inte skrev något blogginlägg vid julen 2015 och nu minns jag inte varför.
Övriga jular har jag nog oftast skrivit om människor jag hittat under min släktforskning som antingen fötts, dött eller gift sig på någon av julhelgens dagar. I år blir det inte så, jag hittar ingen mer just nu. De allra flesta i mina släktträd är ju inte födda eller har dött på julen. Vi får se om jag har någon ny julanknyten upptäckt att komma med nästa år.

Som arbetande uppdragsforskare kan det ibland bli stressigt. Det går aldrig att veta i förväg hur lång tid en släktutredning till en kund tar, för det beror ju på vad som är möjligt att hitta. Åtminstone i de flesta fall, men vissa kunder beställer avgränsade eftersökningar som är lättare att planera.
I somras hade jag flera större släktutredningar på gång och jobbade mycket så nu har jag i stället tagit ett par veckors semester före jul. Det har verkligen varit toppen, att inte behöva stressa så mycket som det vanligtvis blir före jul. Nu har jag i lugn och ro kunnat fundera över julklappsinköpen till barnbarnen och fått till lite julstämning här hemma. Plus lite släktforskning som jag ska ge bort så småningom, som jag skrev om i förra blogginlägget.

Så här års känns det så självklart att tänka tanken "vart har tiden tagit vägen?". Det var ju alldeles nyss det var jul förra året. Ett år går så fort numera. Nu när jag närmar mig 70-strecket är ju ett år bara 1/70 av mitt liv men när jag var 20 var det 1/20 av livet. Vilken skillnad!
Så är det nog för barnen också. När jag säger att "vänta lite, jag kommer om en stund" så är den stunden mycket längre för barnet än för mig. Det sa min ene son till mig någon gång när han var i skolåldern. Jag har kloka söner, ska ni veta.

Apropå tid så känns det också som att jag inte alls har bloggat i tio år, utan började mer nyligen. Men mer om det senare, jag måste nog uppmärksamma tioårsjubileet om några veckor. Då får jag se till att skriva något klokt om tidens gång.

Fortsätt läs mer
560 Träffar
4 Kommentarer

Mysterium i juletid

Nu är det bara en vecka kvar till jul. Hinner du släktforska mitt i allt julstök? Vid den här tiden på året ska en hinna ordna julklappar till barnbarnen, julstäda, skicka julkort (numera digitala), laga julkorv och allt det där andra som ska göras.
I år bestämde jag mig för att inte ha det så där stressigt före jul utan ta ut lite semester i stället. Då kan jag i lugn och ro hinna med allt jag vill.
Sedan är julen över på några dagar, i barns och barnbarns sällskap, och mellandagarna kommer med lite lugnare takt. Då förväntas vi vara lediga.

Lite släktforskning tar jag mig tid till. Just nu håller jag på med släktforskning i Skåne och där stötte jag på ett litet mysterium tidigare idag.
Jag har en arbetarfamilj i Lund under sena 1800-talet. Mor, far och åtta barn. De bor i Lund några år, efter att ha flyttat in från en landsbygdssocken. Så plötsligt flyttar hela familjen nästan 30 mil till en by i det inre av Småland, där mannen är skriven som hemmansägare på en gård på 1/4 mantal. Vad hände? Hur gick detta till? Det undrar jag. Det var ju inte ett litet hemman de hade.
Två år stannar de i Småland och under den tiden övergår gården i någon annans ägo för de blir inhyse innan de efter dessa två år återvänder till Lund. Där är mannen skriven omväxlande som arbetare och f d hemmansägare. Som anmärkning i husförhörslängden i Lund har prästen då skrivit "Fattig". Innebär det att de fick fattigunderstöd? Eller var det mer att de var så fattiga att de inte betalade skatt? Jag vet inte säkert, men nog måste det väl finnas ett tydligt skäl till att prästen skrivit "Fattig"?

Än så länge har jag bara följt hustruns släktgren bakåt, så mannens bakgrund vet jag inte något om än. Han var född i Skåne men kanske hade han ändå ärvt gården i Småland. Det återstår att se om han hade släkt där, om det är lösningen på gåtan.
Hustruns släkt kommer från fattiga backstugusittare, fattighushjon och ogifta mödrar i flera generationer bakåt, så därifrån kommer knappast ett sådant arv.
Om det nu var ett arv? Fanns det på den tiden, 1870- och 1880-talen, sådana lotterier som vi har idag där man kan bli miljonär? Eller var kanske maken en skicklig kortspelare som spelade till sig gården från en Smålandsbonde på besök i Lund? Jag har verkligen ingen aning.

gard2

En gård i Småland som jag fotograferade på en släktforskningssafari 2012. Det är alltså inte den aktuella gården som jag skriver om, den låg långt ifrån denna gård. Bilden ska bara illustrera mitt blogginlägg. Och visst är detta en fin gård? Eget foto.

När jag möter sådant här, sådant som sticker ut och inte får sin omedelbara förklaring, då blir jag verkligen nyfiken. Det är inte alls säkert, kanske inte ens troligt, att jag någonsin får ett svar på denna gåta.
Den här släktutredningen ska bli en present så småningom och kanske vet mottagaren något om detta, från någon gammal skröna i släkten. Vi får se.

Så mycket spännande en kan råka på när en släktforskar...

Fortsätt läs mer
784 Träffar
2 Kommentarer

Sökbara register och AI

Inget ont som inte har något gott med sig. Förklaring till detta påstående kommer nedan.

I vår lokala släktforskarförening i Västerås har vi regelbundet släktforskarjour, precis som man har i många andra föreningar ute i landet. Vi är flera medlemmar som finns på stadsbiblioteket en dag i månaden och vi svarar på besökares frågor om släktforskning. Några gånger per termin har en av medlemmarna och jag dessutom släktforskarjour på vårt lokala stadsdelsbibliotek.
Det här är så roligt och givande. Det känns så bra att kunna hjälpa dem som kommer med frågor, att kunna ge dem en liten bit av sin egen släkthistoria, som de kanske kört fast på eller inte vet hur de ska hitta.

4

En förklaring till denna bild finns längre ner.

Här om sistens fick jag en besökare på lokala biblioteket, som jag ofta tänkt på efteråt. En ung kvinna som vi kan kalla Lisa, det blir lättare så.
Lisa kom dit för att fråga om en lånebok och råkade se att vi var där och kunde svara på frågor om släktforskning. Så när hon fått sitt besked av bibliotekarien om låneboken kom hon fram till mig och undrade om jag kunde hjälpa henne att hitta något om hennes farmor. Hon visste inte mycket alls för hennes farmor hade dött när Lisa var liten (eller kanske innan Lisa föddes) och hennes pappa hade berättat så lite.

Jag använder mest Arkiv Digital när jag släktforskar och visade Lisa hur vi kunde söka efter hennes farmor i folkräkningarna 1940–1990 hos AD, via uppgifterna om henne själv och hennes pappa. Och givetvis hittade vi snabbt Lisas farmor. Sedan kunde vi följa farmodern tillbaka till hennes familj och farmoderns mor, som var utomäktenskapligt barn till en kvinna som flyttat många gånger och bland annat bott på flera platser i Småland. Vi tittade förstås i församlingsböcker och födelseböcker, via länkarna i registerträffarna.
Det kändes verkligen bra att kunna hjälpa till med detta och det märktes att Lisa var ganska tagen av att på drygt en halvtimme få veta så mycket. Tack vare registersökningar som leder direkt till kyrkböckerna. Till slut var det dags för henne att gå till jobbet "men så fort jag kommer hem ikväll ska jag skaffa ett abonnemang och fortsätta", sa hon. Hon var påtagligt rörd, och det blev jag också.

Så jag är så glad att dessa register finns. När pandemin härjade och arkivlokaler inte kunde besökas satsade Arkiv Digital på att utöka registren, både med nya poster i befintliga register och med nya register. Tänk vilken hjälp det är för oss som släktforskar.
Det har vi föreningsmedlemmar som är med vid släktforskarjourerna ibland talat om, hur vi numera ganska snabbt kan visa besökare några generationer förfäder och förmödrar och skapa en början till ett släktträd. Den möjligheten bidrar så klart till att människor börjar släktforska. Tillgängligheten.

Givetvis, och det vill jag verkligen poängtera, visar vi kyrkböckerna och hur man använder dem. Kyrkböckerna är ju fortfarande grunden för släktforskning, oavsett hur många sökbara register vi får.

Under pandemin utökades också AD:s register med födda, vigda och döda, företrädesvis under perioden 1750-1800. Det är då, fram till ungefär slutet av 1700-talet, som det saknas bevarade husförhörslängder i många kyrkoarkiv. Då kan registren ge mig en bild av familjen i stället, genom att t ex söka efter alla barn som ett visst föräldrapar i en socken fått under en tänkbar tidsperiod. Då ska man ha i åtanke att en av makarna kan ha dött och den andre gift om sig.
I en del äldre kyrkböcker saknas kvinnans namn i födelsenotisen, så att jag inte får veta vad modern hette. Ett sätt att få fram det är att söka efter barn med samma far i samma by eller gård och med lite tur har prästen i någon av dessa barns födelsenotiser skrivit in moderns namn. Sedan gäller det att kolla om samma kvinna levt och varit gift med fadern vid min egen anas födelse.
Men med olika sökbegrepp och sökningar på olika sätt kan man lägga pussel.
Och tack vare direktlänkarna till källan kan jag själv kontrollera om avskriften är rätt och stämmer med källan.

När jag började släktforska 2010 fanns inga sådana möjligheter. Då var folkräkningarna hos Riksarkivet de register som kunde användas för att hitta människor, men de gjordes ju bara vart tionde år.
Så småningom upptäckte jag DDSS, en databas för Halland, Skåne och Blekinge gjord av Landsarkivet i Lund. Och Släktdata, en databas skapad av en förening, där jag genast blev medlem för att stötta verksamheten. En annan större databas är Kråken, som har uppgifter från norra Sverige. Släktdata hade från början bara information från västra Sverige, så den har jag använt mycket, men många fler geografiska områden täcks numera.
Så det finns fler sökbara databaser på nätet, och säkert också med uppgifter från andra källor än kyrkböckerna. De är geografikt begränsade, åtminstone de jag hittat, och flera släktforskarföreningar har sökbara databaser med medlemsinloggning. De jag känner till är Hallands Släktforskarförening och Jönköpingsbygdens Släktforskarförening. Kanske finns det fler.

Arkiv Digital har ju numera sökbara register även för värnpliktskort, mängder av bouppteckningar och militära rullor, plus en hel del annat.
Alla dessa underlättar verkligen i min släktforskning. Bouppteckningsregistret använder jag flitigt.
Men - som jag ständigt påpekar – kolla alltid källan.

För fel finns förstås. Än så länge är det människor som gjort avskrifterna och fört in posterna i registren. Människor är inga maskiner och fel blir det. Men hellre lite fel än att vi inte får tillgång till registren, det allra mesta är ju rätt. Det går alltid att skicka in en rättelse om du upptäcker ett fel.

Men AI-lästa gamla texter är ju på gång, som ni säkert känner till.

Nyligen har Arkiv Digital lagt in mer information om sina olika register, bland annat vilka som skapat registren från början. Det är både AD själva, My Heritage, släktforskarföreningar och enskilda släktforskare. Många människor är inblandade.

För att illustrera det här blogginlägget bad jag om hjälp av min make (som jobbar med IT) att ta fram en AI-genererad bild på besökaren och mig, alltså en bild på en yngre kvinna (Lisa) och en äldre kvinna (jag) som använder en dator och ser glada ut. Bilden högre upp och dessa nedanstående bilder skapades med hjälp av ett AI-verktyg som ingår i Wordpresstemat Divi. Vi fick fram några olika varianter som skulle kunna användas, alla skapade av ett digitalt AI-verktyg.

Frågan är hur vi kommer att använda AI inom släktforskningen framöver. Att vi kommer att göra det, det tror jag helt säkert, flera är redan igång med det. I onsdags lyssnade jag på ett intressant föredrag där Niklas Hertzman på Arkiv Digital berättade om användning av AI i släktforskningen. Det finns på AD:s Youtube.

1

2

3

Vilken bild gillar du mest? Den övre av färgbilderna har en alldeles för liten dator, de båda kvinnorna har lite konstiga händer och blickarna är riktade åt olika håll. Mittenbilden har lite för liten åldersskillnad mellan kvinnorna och i den understa ser det ut som om den äldre kvinnan saknar ögon. Men men, allt är inte perfekt. Jag föredrog den svartvita tecknade varianten längre upp i det här blogginlägget, men den har också sina brister.

Fortsätt läs mer
934 Träffar
2 Kommentarer

Heddamåla i Småland

Nu ska jag berätta för er om Heddamåla i Småland. Inte för att jag har någon dramatisk släkthistoria därifrån eller för att något särskilt hänt, utan för att det är ett vackert namn på en liten vacker plats i en omgivning som för mig är väldigt mycket Småland. Det ligger i närheten av Skruv i södra delen av landskapet, i Kronobergs län men på gränsen till Kalmar län.
Christina Månsdotter föddes i Heddamåla 1781 och var dotter till soldaten Måns Månsson Asp på Heddamåla soldattorp i Linneryds socken. Hennes mor hette Stina Gertonsdotter. Christina hade en sex år äldre syster som hette Märta. En syster föddes 1780 men dog efter tre månader.

Christina Månsdotter är en av mina barns farmors många förmödrar från Småland, sex generationer före mina barn på deras pappas sida. Den här släkten släktforskade jag om för 12–13 år sedan och hittade då väldigt många intressanta människoöden. Det bidrog till att jag fortsatte som släktforskare, numera i stort sett på heltid som uppdragsforskare.
Visserligen har jag bott i Småland i 38 år, men uppe i det nordöstra hörnet. 2012 gjorde jag en resa i södra Småland för att leta upp en del av de platser där mina barns farmors släkt kom ifrån, men då hittade jag inte till Heddamåla.
I maj 2018 fick jag möjlighet att besöka trakten tillsammans med ett par väninnor och när vi såg vägskylten till Heddamåla svängde vi av. Jag ville så gärna se den plats som jag släktforskat om.
Smaka på namnet, visst är det vackert! Heddamåla.
Visst var det fint där. Vi passerade en gård, åkte en bit, vände och åkte tillbaka. Jag klev ur bilen och tog några bilder. På höger sida om vägen låg en gammal ladugård. Inte så gammal som från Christinas tid för drygt 200 år sedan, snarare från 1900-talet. Men nu hade jag i alla fall sett Heddamåla och vi kunde åka vidare.

Heddamala1

På väg till Heddamåla. Eget foto.

Heddamala2

Heddamåla i södra Småland i maj 2018. Eget foto.

Christinas far Måns Asp var soldat i Livkompaniet på Kronobergs regemente där han antogs 1773. Hans tjänstgöringstid blev inte så lång för tio år senare avskedades han från regementet och orsaken som anges var ”liderlighet”. Uppgifterna är knapphändiga och jag vet egentligen inte vad som låg bakom. Liderlighet kunde förr betyda förargelseväckande uppträdande, sedeslöshet och allmän oordentlighet.
Efter avskedet tvingades familjen lämna soldattorpet, det skulle ju näste soldat ha. I stället kommer de till backstugan Fattighall. Namnet kanske först uppstått som öknamn för ett hus där bara fattiga bodde, så vi kan föreställa oss att det var ganska eländigt. Det framgår inte vad familjen levde av men förmodligen gjorde Måns dagsverken på gårdar i trakten. Fattighall låg på byn Bondeskogs ägor i Ljuders socken.

Några fler barn föddes inte i familjen och Märta flyttade hemifrån i tonåren. Hon kom hem 1809 och födde dottern Anna Stina. Senare gifte hon sig med Carl Nilsson i Kråksjö och prästen antecknade i husförhörslängderna att Märta tigger. Tiggeri i allmänhet var förbjudet, alla skulle försörja sig med hederligt arbete, även om inte alla kunde göra det. Innan Måns Asp dog 1818 kallas han ”allmosehjon” av prästen.
Christina var också hemifrån i perioder, bland annat när hon som ogift födde dottern Ingrid på Grimsgöl 1811. Innan hon åkte till Karlskrona och gifte sig arbetade hon en tid i Tingsås. Även dottern Ingrid bodde några år i slutet av tonåren i Karlskrona och arbetade troligen som piga där.
Det är Ingrid som fört släkten vidare till mina barn.

Fortsätt läs mer
832 Träffar
2 Kommentarer

Dramatik till sjöss

Albert Miltopæus var en sjöman från Gävle, född 1841. Han gick till sjöss 1854 och var alltså bara 13 år då. Sjöfartskarriären inledde han med att vara kajutvakt åt sin far sjökaptenen Fredrik Miltopæus, så han var nog i trygga händer, fast han var så ung. Att gå till sjöss som 13-åring var inte helt ovanligt, framför allt inte i sjömansfamiljer.
Första resan gjorde han på skonerten Hertha från Gävle på resa till Medelhavet och med sin far som befälhavare. Sedan seglade han med andra kaptener på andra fartyg.
Han var sjöman i handelsflottan, inte militär sjöman.
Albert förblev sjöman hela sitt yrkesliv och gjorde karriär. Matrikeln i Gävle sjömanshus är så full av noteringar om påmönstringar på olika fartyg att de knappt får plats på sidan. År 1900 överfördes han till Göteborgs sjömanshus, då hade han bott där länge.

Albert matrikel

Gävle sjömanshus matrikel med uppgifter om Albert Miltopæus. Bildkälla: Arkiv Digital.


Redan 1861 blev han styrman på briggen Gideon på resa till Marseille och åter igen med sin far som kapten. Han fortsatte som styrman på fartyg som gick på Medelhavet och till Australien. Första gången han mönstrade som befälhavare var på skeppet Indiaman 1869. 1871 var det dags för en ny resa med samma fartyg, troligen var den tänkt att bli en världsomsegling. Men så blev det inte.
När han mönstrade på i Göteborg i maj 1871 får vi veta att destinationen var Sydney och Melbourne i Australien. Troligen var de mellan 20 och 30 man som arbetade ombord.
Resan med Indiaman tog slut på Påskön den 14 mars 1872, efter en mycket dramatisk sista tid. I Riksarkivets databas Sjömanshus (Sjöfolk) får vi veta att fartyget förlorades den 14 mars på Påskön och i sjömanshusets avmönstringsrulla står det att besättningens lön därför räknades till detta datum. Avmönstringen skedde på Tahiti den 1 juni samma år.

Men vad var det som hänt? För att få veta det har jag sökt på fartygets namn Indiaman i Kungliga Bibliotekets databas med digtaliserade dagstidningar från 1872. Där finns svaret, bland annat i Post- och Inrikes Tidningar den 13 augusti.
Skeppet var på resa från Callao i Peru till Australien den 14 februari 1872 när de överraskades av en en svår nordlig och nordvästlig orkan. Fartyget sprang läck och vatten fick pumpas ut. Det gick några dagar och situationen förvärrades. De befann sig på ungefär 40 grader syd och 138 grader väst, som är mitt ute i Södra Stilla havet mellan Nya Zeeland och Chile. På grund av vindriktningen kunde de inte ta sig till Nya Zeeland utan tog sig norrut och den 8 mars siktade de Påskön. Det gick inte att segla rakt in till ön, på grund av den ostliga stormen och svår sjö. Efter tre dagar beslöt de att försöka ta sig fram till Påskön, för att om möjligt rädda sina egna och passagerarnas liv. Och den 13 februari var de så nära att de kunde få hjälp av öbefolknignen som kom ombord och hjälpte dem att pumpa ut vatten, flytta barlasten och föra iland proviant, segel och tågvirke.
Efter en hel månad ute på stormigt hav. Vilken fasa!
Inte underligt att besättningen sedan vägrade fortsätta seglatsen med det skadade fartyget.
"Besättningen var alldeles utmattad" står det i tidningsartikeln och det kan man ju begripa. Skeppet halades in bland klipporna vid ön, med öbornas hjälp, och man hoppades senare kunna bärga fartyget. Men ett par dagar senare gick det hoppet om intet, då hade stormen spolat bort skrovet och bara spillror återstod.
Det verkar som om alle man, både besättning och passagerare, klarade livhanken. De var kvar på Påskön över en månad och fick sedan resa med en brigg till Tahiti, därifrån på en skonare till San Fransisco och sedan hem.
Avmönstringen måste ha skett hos svenske konsuln på Tahiti.

Albert tidning Albert

I Post- och Inrikes Tidningar den 13 augusti 1872 kan vi läsa om Indiamans förlisning. Fotografiet på Albert Miltopæus kommer från Sjöhistoriska Museet, foto: James William Bourn, via Digitaltmuseum.

Albert Miltopæus blev alltså inte avskräckt trots denna upplevelse på havet. 1873 blev han påmönstrad på ett nytt fartyg, ångaren Linné. Det hade nog tagit lite tid för honom att komma hem och kanske behövde han vila ut ett tag.
Ganska snart flyttade han till Göteborg där han gifte sig 1875 med Maria Cecilia Örn, dotter till en handlare i stan. De fick tre barn, två döttrar och en son. Sonen gick inte till sjöss, i stället arbetade han vid Tullverket.
Albert Miltopæus ska ha fortsatt som ångbåtsbefälhavare till 1919, om det kan stämma. Då var han 78 år. I så blev hans sjökarriär 65 år. Ett helt liv.

I fredags i förra veckan höll jag ett föredrag i Zoom för Riksarkivet om hur man släktforskar om sjömän. Där använde jag Albert Miltopæus som ett av flera exempel på hur man hittar information om sjömän i sjämanshusarkiven.
Har du en sjöman i släkten? Kanske kan du ha hjälp av föredraget. Det finns på Riksarkivets Youtubekanal.
Tyvärr var jag förkyld då så rösten är inte så klar och tydlig, men föredraget är textat så jag hoppas att det ska kunna ge vägledning ändå.

Nu väntar jag på att webbversionen av Sveriges dödbok 9 ska bli tillgänglig så att jag kan börja använda den. Den är efterlängtad.

Fortsätt läs mer
749 Träffar
2 Kommentarer

Död i barnsäng

BB KerstinOlofsdotter Hjertum1774

Död efter en svår förlossning då hon fött tvillingar 1774: Kerstin Olofsdotter i Hjärtum blev 33 år. Bildkälla: Arkiv Digital.

Kerstin Olofsdotter dog i barnsäng 1704. Hon var gift med Sven Toresson som gifte om sig efter ett halvår med Bengta Persdotter, som dog i barnsäng 1705. Tredje hustrun Anna Börjesdotter dog 1718, möjligen i barnsäng. Fjärde hustrun Olur Jonsdotter blev min ana på min mormors sida. Hon överlevde maken med nästan 20 år. Sven Toresson blev far till tio barn med sina fyra hustrur.

Ingeborg Arvidsdotter dog i barnsäng 1758, 44 år gammal. Hon var min mormors mormors farfars farmor. Sonen som föddes överlevde.

Helena Jondotter dog i barnsäng 1772, 28 år gammal. Hon var min farfars farmors farmors mor. Troligen dog även hennes makes farmor Kari Jönsdotter i barnsäng, omkring 1718.

Kerstin Olofsdotter dog i barnsäng 1774, 33 år gammal, efter "en swår barnsbörd". Hon hade fött tvillingar. Hon var min farfars mormors mormor.

Beata Olausdotter dog i barnsäng 1835, 38 år gammal. Hon var gift med min farmors farfar. Efter ett år gifte han om sig med Agneta Henriksdotter som blev farmors farmor.

Pernilla Larsdotter dog i barnsäng 1836, 34 år gammal. Hon var gift med min morfars morfar i hans första äktenskap.

Brita Jönsdotter dog 1846, i barnsäng, 39 år gammal. Hon var min mormors farmors mor.

BB HelenaJonsdotter Fors1772

Död i barnsäng 1772: Helena Jonsdotter i Fors, 29 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

BB Sundhult Gunnarp1758

Död i barnsäng 1758: Ingeborg Arvidsdotter i Gunnarp, 44 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

BB Grimeton1835Beata

Död i barnsäng 1835:Beata Olaussdotter i Grimeton, 38 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

BB Okome1836

Död i barnsäng 1836: Pernilla Larsdotter i Okome, 34 år gammal (tredje raden). På raden ovanför är hennes dödfödda barn med maken Bengt Persson inskrivet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Säkert är det fler av mina förmödrar som dött i barnsäng. Prästerna skrev ju inte alltid ut dödsorsaker, framförallt i äldre tider. Hade de levt idag, eller åtminstone på 1900-talet, hade de med all sannolikhet fått betydligt längre liv allihop.

Till för ungefär hundra år sedan föddes de flesta barn hemma. Min mormor födde alla sina barn hemma ända till 1946, utom kanske det äldsta barnet som föddes i Göteborg 1922. Min farmor födde nog också alla sina barn hemma, 1916–1932.
Övergångsperioden från att de flesta barn föddes hemma till att de allra flesta föddes på sjukhus eller annan förlossningsklinik var lång, från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet. I städerna blev det tidigare vanligt att kvinnor födde på sjukhus än på landsbygden. I Stockholm fanns det redan på 1770-talet två barnsbördshus och ganska snart därefter i Göteborg.
Det var de riktigt fattiga och utsatta kvinnorna som födde på sjukhus då, de som inte hade råd att anlita en jordegumma eller inte hade någon att be om hjälp.
För några år sedan släktforskade jag om min ena svärdotters släkt i Skåne. En ogift kvinna födde flera barn innan hon till slut gifte sig. De första barnen föddes på Lunds universitetssjukhus. Jag blev då lite förvånad att kvinnan åkt in till Lund för att föda, men jag har senare förstått varför. Hon var utfattig och ogift, utan föräldrar eller andra nära släktingar i livet.

Om förlossningar och förlossningsvård nu och då har jag nyligen läst i Maja Nilssons bok "Kläda blodig skjorta – Svenskt barnafödande under 150 år".

Idag tar vi för givet att barn föds på BB. Något annat övervägde jag aldrig någonsin när jag själv fick barn på 1980-talet. De är båda två födda på Västerviks BB, där den så kallade Västerviksmetoden utvecklades på 1960-tlet, en ny sorts bedövning som underlättade för mammorna vid förlossningen.

Det är en trygghet att föda på sjukhus, jämfört med för hur det var för ett par hundra år sedan. Så många kvinnor som dog i barnsäng, i barnsängsfeber eller efter svåra förlossningar. Alla kvinnor som var gravida måste ha tänkt tanken att de faktiskt kunde dö, men också få men för livet.

BB XLM CL013385 2

Med sjukhusvård kunde många kvinnoliv räddas från död i barnsäng. Bild från BB i Gävle 1948. 1951 hade Sverige även lägst barnadödlighet i världen. Foto: Carl J. Larsson, bild från Länsmuseet Gävleborgs bildsamling (Public Domain).

Boktips:
Maja Larsson: Kläda blodig skjorta, 2022
Pia Höjeberg: Jordemor – Barnmorskor och barnafödande i Sverige, 1981

Fortsätt läs mer
905 Träffar
0 Kommentarer

Skriv för din släkt

Många av er som släktforskar har som mål att skriva en berättelse om släkten och ge ut som bok, så att alla i släkten kan ta del av den. Kanske blir det flera berättelser i flera böcker. En del av oss har mycket att berätta.
För tio år sedan gjorde jag en skrivhandbok för släktforskare, för att vägleda och inspirera den som vill skriva om sin släkt. Min bok Skriv för din släkt! var ett resultat av en skrivarkurs jag höll för en grupp släktforskare i Tjust släktforskarförening i Västervik året innan.

Sedan dess har jag hållit många fler kurser och föredrag i ämnet. Då har jag fått frågor och tips som lett till att jag nu uppdaterat skrivhandboken i en ny och delvis omarbetad upplaga.

Efter tio år var det dags. Så mycket har hänt, både inom släktforskningen och när det gäller möjligheterna att trycka sin egen släktbok. I den nya upplagan ingår bland annat ett nytt kapitel om just detta, att göra en bok av sin släktberättelse.

Intresset för att skriva en släktbok är väldigt stort. En av dem som engagerat sig i detta är släktforskaren Pia Lindgren i Jönköping, ordförande i JBGF (Jönköpingsbygdens Genealogiska Förening) som ordnat flera skrivkurser där jag föreläst. Hon driver också en grupp på Facebook som heter "Släktböcker av släktforskare", en grupp som har växt väldigt mycket så att den idag har över 4500 medlemmar. Så intresset är stort.

Min skrivhandbok är en e-bok och säljs i Rötterbokhandeln. Jag säljer den också själv på min hemsida.
Den här andra upplagan överväger jag att också ge ut som en tryckt bok. Vi får se hur det blir med det.

bok

Fyra böcker jag skrivit och producerat utifrån min egen släktforskning. Längst till vänster en första bok om min mammas släkt (del 2 är planerad), sedan boken om min pappas släkt. Därefter en bok om en del av mina barns farmors släkt. Längst till höger en bok om min ena svärdotters släkt. Som ni ser har jag fastnat för ett fyrkantigt format, emnd ert finns ju många andra. Om att välja format och andra detaljer i en boks utformning ingår i andra upplagan av min skrivhandbok.

mammas

Två uppslag från den första boken om min mammas släkt.

pappas

Två uppslag från boken om min pappas släkt.

Idag är det Arkivens dag runtom i Sverige. Så passa på att besöka ett arkiv idag!

Fortsätt läs mer
1405 Träffar
4 Kommentarer

Här samlades utvandrarna

utvandrar1

Åkerby vägskäl i Ljuders socken kallas utvandrarvägskälet. Där samlades de tidiga emigranterna för att tillsammans resa ner till Karlshamn och därifrån resa vidare med segelfartyg till andra sidan jorden, till det hägrande Amerika. Precis så som det skildras av Vilhelm Moberg. Vägskälet var den första etappen på den långa resan.
Vägskälet ingår i Utvandrarleden, en vandringsled som ställts i ordning i kommunerna Emmaboda, Lessebo och Tingsryd i Småland. Utvandrarleden tar dig både till Klasatorpet där utvandrarfilmen spelades in, med bevarade torpstugor, och Moshultamåla gamla skola där Vilhem Moberg tillbringade en del av sin skoltid.

Vid Åkerby vägskäl finns också den här stenen. Den restes av sockenborna i Ljuder 1974, till minne av de många utvandrare som lämnat sin hembygd.

utvandrarstenen

På stenens ena sida kan vi läsa:
Här vid Åkerby vägskäl började för många resan mot landet i väster.
För drömmen om frihet och bärgning lämnade de hembygden.
Men Ljuder lever kvar i deras hjärtan.
Vilhelm Moberg levandegjorde dem i sitt epos om utvandrarna

Bilderna tog jag vid en resa till södra Småland i maj 2018.

Fortsätt läs mer
865 Träffar
2 Kommentarer