Rötterbloggen

Åsikter som uttrycks i Rötterbloggen är skribentens egna och motsvarar inte nödvändigtvis Rötters eller Sveriges Släktforskarförbunds. Har du synpunkter pä innehållet finns möjligheten att lämna en kommentar nedan. Vi påminner om att hålla en god ton.

Berättelser om de döda

Nu ska ett stort antal likpredikningar från Skoklosers arkiv digitaliseras. Det handlar om drygt tusen sådana. Läs mer om det på Statens Historiska Museers hemsida.
Som ni förstår är en likpredikan den predikan som hölls vid en begravning. Då talade man väl om den döde men berättade också en hel del detaljer om hens liv. Har du turen att hitta en likpredikan över en gammal släkting från 1600-talet kan du alltså få veta betydligt mycket mer där än i kyrkböckerna.
Likpredikningar trycktes och kan finnas i arkiv och på bibliotek. En stor samling på 1100 likpredikningar finns t ex i Genealogiska Föreningens bibliotek.
En av de släktforskare som är kunniga på området är Markus Gunshaga, tidigare bloggare här på Rötter. 2016 skrev han ett blogginlägg i ämnet. Han har också skrivit en artikel i Släktforskarnas årsbok 2016 om likprediktningar, epitafier och begravningsvapen.

Det var förstås de välbeställda högreståndspersonerna som förärades en likpredikan. Har du mest allmoge i din släkt, som de allra flersta av oss har, får vi förlita oss på kyrkoarkivens dödböcker. Där kan det periodvis finnas långa berättelser om de döda, både bönder, torpare och andra. Men då ska vi ha tur.
Kyrkböcker med dessa längre livsberättelser brukar kallas personaliebok och det ser ut att vara den text som prästen läste upp i kyrkan vid begravningen. Dessa finns inte bevarade från alla församlingar och själv har jag stött på dem i några församlingar i Dalarna och i Skåne, vad jag nu minns. Personalieböcker finns mest från 1700-talet och en bit in på 1800-talet.

likpredikan personaliebok

Till vänster omslaget till en likpredikan över Maria Mörck  i Simrishamn 1771, bild från Markus Gunshagas artikel i Släktforskarnas årsbok 2016.
Till höger ett uppslag i en personaliebok från Leksand 1824 (F:16, 1824-1830). Där har prästen skrivit om soldaten Anders Hammare, om bondesonen Olof som dog 3 år gammal och om bonden Carl Olsson (med en hel sida till på nästa uppslag), som alla dog på våren 1824. Bildkälla: Arkiv Digital.

En del präster kunde ju skrivia lite livshistoria även i de vanliga dödböckerna, kanske var det präster med lite mer skrivklåda. Det har jag stött på desto mer i de olika kyrkoarkiven.
I dessa levnadsberättelser så står det oftast att den döde levt stilla, beskedligt och kristligt, med lite olika varianter. Och givevtis var begravningen inte läge för att tala om det som inte var så bra. Så omdömena får vi ta med en nypa salt.
Men en gång har jag sett en präst som skrivit i en personaliebok om en kvinna som dog någon gång på 1700-talet ungefär att "vi ska inte döma henne för Gud allena vet vilka prövningar hon gått igenom för att bli som hon blev". Ingen mer förklaring och givetvis har jag funderat mycket över vad som döljer sig bakom detta.
Även om alla säkert inte var så kristliga och goda som påstås så kan uppgifterna i dessa levnadsbeskrivningar berätta en hel del om deras liv och ge dig fakta att gå vidare på. T ex som i fallet med Carl Persson (se bilden nedan) som blivit faderlös när han var 15 år, vilket innebär att jag kunde få ett hum om när hans far dog. Det står också hur många år han först var gift, hur länge han var änkling och hur länge han hann vara gift igen före sin död. Så det går att räkna baklänges ungefär när de uppgifterna bör gå att hitta i kyrkböckerna.

RyssbyCI3 Ranaboda

Ett exempel på att prästerna ibland skrev lite mer än bara dödsdag, namn och andra fakta är denna från Ryssby socken i Kronobergs län. I högerspalten finns det en hel del att läsa om Carl Persson i Ranaboda som dog den 26 december 1715. Det står bl a att han blev faderlös 15 år gammal, om anställningar han haft som ung och om hans två äktenskap. Bildkälla: Arkiv Digital.

 

Fortsätt läs mer
150 Träffar
0 Kommentarer

Tips om faderskapserkännanden

Har du en okänd far på 1900-talet i Landskrona i din släkt? Då kanske du hittar honom i Landskrona stadsförsamlings faderskapsbok. Där finns (digitaliserad av både Riksarkivet och Arkiv Digital) erkända faderskap från 1900-talet. I början av boken finns ett register på fäderna, ordnade alfabetiskt.
Volymen är daterad 1927–1951 men där finns även tidigare faderskap, åtminstone från 1918. Det var då vi fick en ny lag om barnavårdsnämnder som hade som uppgift att försöka spåra upp fäderna till ogifta kvinnors barn, för att få dem att betala underhåll.

Eftersom en sådan bok finns i Landskrona stadsförsamlings arkiv borde det väl finnas motsvarande böcker i andra församlingars kyrkoarkiv, men det har jag inte undersökt.

faderskapsbok

Ett exempel från faderskapsboken i Landskrona stadsförsamling. Det först inskrivna faderskapserkännandet är från 1923, trots att volymen uppges gälla för perioden 1927–1951. Barnet Ingemar i notisen avled 2011. Bildkälla: Riksarkivet.

Eftersom den här boken sträcker sig till 1951 har den alltså digitaliserats något av de senaste åren, pga sekretessen på 70 år i Sverige. Så har du släktforskat tidigare och stött på en okänd far kan det alltså vara idé att återuppta sökandet idag. Nya digitaliserade volymer tillkommer hela tiden.
Det jag sett nu är bara boken från Landskrona stadsförsamling när jag släktforskade där här om dagen. Där stötte jag på en flicka född 1938 med ogift mor men prästen har gjort en senare anteckning i församlingsboken med hänvisning till faderskapsboken 1950, alltå betydligt senare än då flickan föddes. Han dröjde alltså tolv år med att erkänna faderskapet.

I Landskrona ingår faderskapsboken i serien "Övriga längder" och har volymbeteckningen G:4. Så leta alltså långt ner i listan över församlingens volymer.

Fortsätt läs mer
480 Träffar
0 Kommentarer

I Fogelströms fotspår

Fogelstrom1

Här bodde Henning och Lotten. Ja, de har ju aldrig funnits men om de hade funnits hade de bott här. Det är detta hus i Vita Bergen på Södermalm i Stockholm som Per Anders Fogelström ska ha tänkt sig var familjens hem. Huset hade fler hyresgäster, kamraten Tummen och hans hustru Matilda och andra. Idag är det en enfamiljsbostad och i våra ögon ett pittoreskt och charmigt hus, men det var det knappast på 1860-talet. Vår guide (i delvis gröna tröjan) berättade om huset och omgivningarna här uppe på Åsöberget. Egna foton.

I början av sommaren fick jag bästa presenten av mina barn, med anledning av min timade födelsedag. Presenten var en guidad vandring på Söder i Stockholm, i spåren av Fogelströms romanpersoner Henning och Lotten från boken "Mina drömmars stad". Bättre present kunde jag inte få. Så rätt och så omtänksamt av mina söner och svärdöttrar.
De vet att jag läst och tycker mycket om Fogelströms Stad-serie, fem böcker som utspelar sig från 1860 till 1968. Jag har flera gånger tänkt att jag skulle vilja gå en sådan författarvandring, men det tror jag inte att jag sagt till barnen.

Per Anders Fogelström är en av våra verkligt stora författare. Han berättar insiktsfullt och med stor historisk kunskap om de människor som levde här på Söder från mitten av 1800-talet. Det handlar om vanliga människor, fattiga arbetare, som det vimlade av i Stockholm under industrialiseringen.
De flesta hade nog, precis som den unge Henning, kommit hit från landsbygden för att söka sig en bättre framtid. Men den framtiden blev sällan så ljus som de hoppades.
Lotten var stockholmare, hennes släkt hade bott där i mer än hundra år. Lottens mor Malins släkt skildras i de tre böckerna "Vävarnas barn", "Krigets barn" och "Vita Bergens barn". De skrev Fogelström efter Stad-serien.
Har du arbetare och fattigt folk från Stockholm i din släkt och läser de här böckerna så får du mycket kunskap om de gamla släktingarnas liv.

Vår guide under vandringen var Stefan Maurbakken, som berättade levande och med stor kunskap. Mina söner, svärdöttrar och alla sex barnbarnen (1-11 år gamla) var med. Något vi uppskattade särskilt var att han tog hänsyn till barnen och deras frågor.
Det var en riktigt varm dag och trots en och en halv timmes vandring orkade alla med, tack vare att vi stannade på så många skuggiga platser som möjligt och att barnen kunde fråga om det som de blev nyfikna på.
Dessuom inleddes vandringen på en lekplats där man valt stadsdelens historia som tema. Det är Bryggartäppans lekplats, direkt kopplad till Fogelströms bok "Mina drömmars stad".

Från lekplatsen rörde vi oss kring Nytorget, som på 1860-talet var en otäck grop nära huset där Lotten bodde med sin mor Tvätterske-Malin. Sedan gick vi vidare upp mot Sofia kyrka och Vita Bergen bort mot Bondegatan och Åsögatan. Nu minns jag inte riktigt i vilken ordning vi gick men ungefär så.
Så mycket av Stockholms historia vi fick oss till livs! Vilken intressant vandring!

Bilder från vår guidade stadsvandring:

Fogelstrom2

I det ljusgröngula huset vid Nytorget bodde Lotten med sin mor Malin och det var där Henning och Lotten träffades. Allt enligt Fogelströms beskrivning i boken.

Fogelstrom4a

I det här huset i närheten av Sofia kyrka bodde en man kvar till 2011, trots att huset inte moderniserats utan fortfarande hade utedass. Numera är det helt modernt och bebos av en yngre familj.

Fogelstrom5 6

Guiden Stefan Maurbakken berättade om ankarjärnen på gamla hus. Det här huset vid Brännerigatan är från 1700-talet. Då gick gatunivån i höjd med grundmurens överkant. Berg har sprängts bort och planats ut när man anlagt nya gator. Den här delen av Södermalm var alltså betydligt mer kuperad än vad vi ser idag, även om det fortfarande är stora höjdskillnader kvar.

Fogelstrom7

Sondottern kunde inte låta bli att lukta på blommorna på det gamla huset vid Bergsprängargränd. Det här är Hennings och Lottens kvarter.

Fogelstrom8a

På nerväg från Sofia kyrka mot Stora Mejtens gränd. Ni ser hur kuperat det är. Vill man se sig om här men inte kan ta sig fram i trappor så finns det möjlighet att välja andra gator. De som bodde här i mitten av 1800-talet tog sig fram i träskor på leriga och hala gator och vägar, inte som vi med gåvänliga gympaskor och på välhållna gångstråk.

Fogelstrom3

Fogelstrom9

Vi passerade många äldre hus från 1800-talet i trakterna kring Nytorget och Vita bergen.

Fortsätt läs mer
367 Träffar
8 Kommentarer

Domstolsarkiv från Sunnerbo härad

Släktforskar du i Sunnerbo härad i Kronobergs län? Då kan du ha nytta av en sökbar databas på www.sunnerbo.nu.

dombok

Den som släktforskar kan ha mycket nytta av vad andra släktforskare gjort och delar med sig av. T ex register och sökbara avskrifter av arkivhandlingar. Om detta har jag skrivit i en artikel i senaste numret av tidningen Släkthistoriskt Forum. Där nämner jag bl a hemsidan med avskrifter från Sunnerbo häradsrätts arkiv 1565-1716 och andra liknande resurser som är tillgängliga på nätet.

www.sunnerbo.nu finns sökbara avskrifter av arkivhandlingar från Sunnerbo häradsrätt. Databasen innehåller:
- saköreslängder från 1565-1602
- domböcker från 1603-1699
- småprotokoll från 1704-1716

Sidan drivs av Lars-Ola Stare och Martin Brandt men flera andra har bidragit med avskrifter och annat. I artikeln hade jag missat Martin Brandts namn, men rätt ska vara rätt. Äras den som äras bör.
Martin Brandt har berättat att det är Lars-Ola Stare som står för idén att göra en webbsida av projektet och att Martin Brandt själv står bakom själva hemsidan och är den som har tagit fram sökfunktionerna. Men projektet är deras gemensamma och de har planer på att innehållet ska växa.
Ett samarbete som fungerar mycket bra, vad jag kan se, till fromma för oss släktforskare. Det kan vi vara tacksamma för.

Innehållet på hemsidan gäller alltså tiden t o m 1716. Har du släktforskat i kyrkböckerna och har personer i ditt släktträd som levt då kan det alltså vara idé att söka i databasen. Jag antar att det är sällan som barn förekommer i domstolsarkiven så det gäller nog mest om du har gamla släktingar som varit vuxna under denna tid.
Kyrkböckerna är ju grunden i släktforskningen men i flera socknar i Sunnerbo härad är den äldsta kyrkboken från 1600-talet, så säkert är det en hel del av er som hittat släktingar från denna tid.
Själv har jag nästan bara släktforskat i Ryssby och Berga socknar, plus lite i några andra socknar, i Sunnerbo härad. Men några av personerna har jag fått träff på vid sökningar i denna databas.

Så här ser det ut vid en sökning
I exemplet här har jag sökt på ortnamnet Ottersnäs som ligger i Ryssby socken och där jag har flera personer i ett släktträd. Som resultat får jag en lista på flera förekomster av Ottersnäs i databasen och kan klicka mig vidare till var och en av dessa.

Sunnerbo

Bilden visar en träff i en dombok från 1689. Texten som visas är avskriven rad för rad från domboken. I texten är mitt sökord markerat. Ovanför avskriften får jag en direktlänk till dombokssidan hos Arkiv Digital. (Skärmdump från www.sunnerbo.nu)

AD

Här är den rätta dombokens högra sida hos Arkiv Digital, den sida där jag fått träff på Ottersnäs. Tack vare att avskriften är gjord rad för rad kan jag läsa i originaltexten, vilket också är ett bra sätt att träna på 1600-talets handstil, som inte alltid är så lätt att tolka. Den Jöns Bengtsson som nämns här är dock inte någon av de personer jag söker. Bildkälla: Arkiv Digital.

Domböcker är särskilt intressanta för att det är där vi får mer kunskap om förfädernas och förmödrarnas liv, inte bara när och var de föddes, levde och dog. En sökbar databas som denna är en bra och lättillgänglig ingång i domstolsarkivets handlingar.
Som alltid gäller ju att komma ihåg att det är en avskrift så läs därför i originalkällan. I sökträffarna finns direktlänkar till Riksarkivets digitala forskarsal eller Arkiv Digital.
Vissa luckor finns i avskrifterna och på hemsidan finns en undersida om hur du själv kan bidraga och fylla i luckorna.

Jag vill poängtera att detta är ett exempel av flera liknande projekt. I tidningsartikeln nämner jag fler och jag är säker på att det finns en hel del andra där släktforskare delar med sig.

Vill du tipsa om en liknade databas eller ett register på nätet så gör gärna det i en kommentar här.

Fortsätt läs mer
464 Träffar
6 Kommentarer

Nummer 500

jubileumsbild500 blogg

Midsommarhelg i Sverige och även jag får nog fira lite eftersom detta är mitt 500:e inlägg i Rötterbloggen, efter drygt tio år som bloggare. Givetvis har jag bett AI (DALL-E) om hjälp med att ta fram en passande jubileumsbild.
I januari hade jag tioårsjubileum och i det inlägget sammanfattar jag lite tankar efter dessa år med blogginlägg om släktforskning. Nu ska jag inte upprepa mig utan bara skriva att jag räknar med att fortsätta blogga här ett tag till.

Det roligaste med bloggandet det är att få dela med mig av kunskap som kan hjälpa dig som släktforskar. Kan jag tipsa om något som är till nytta för dig, då är jag glad.
Långt ifrån alla 499 tidigare blogginlägg handlar om källor eller metodik, ibland skriver jag också om mina egna släktingar eller om någon annan intressant person jag stött på under släktforskningen. Inläggen handlar om allt möjligt, både högt och lågt.

Något som jag kan konstatera efter 14 års släktforskning är att så mycket intressant personhistoria döljer sig i arkiven. Många gånger när jag läst i en kyrkbok eller en annan arkivhandling har jag överraskats, ibland också häpnat över vad som avslöjas där.
Eftersom jag arbetar som uppdragsforskare sedan över tio år så släktforskar jag mycket och har därför mött väldigt många olika personer i arkiven. Rika och fattiga, adliga såväl som statare, änkor och ogifta mödrar, kriminella och brottsoffer, bönder och borgare, backstuguhjon och godsägare, barnmorskor och sjömän. Ja, verkligen alla möjliga historiska människor.

De allra flesta av oss har ju våra förfäder och förmödrar från gårdar och byar på landsbygden, men färre från stadsbor. Men det har ändå blivit en del släktforskning om städernas folk, både köpmannafamiljer, ämbetsmän och hantverkare, och deras pigor och drängar. Det kan ibland vara en större utmaning än forskningen om landsbygdens folk, men också på sätt och vis mer intressant eftersom det kan vara lite mer varierat.
Att släktforska om andras släkt är precis lika roligt och intressant som att forska om min egen släkt, så det ska jag fortsätta med ett tag till. Det som fascinerar mig allra mest med arkivforskningen är att vi sldrig kan veta i förväg vad som möter oss.

Jag önskar er alla en fortsatt fin midsommarhelg!

Fortsätt läs mer
549 Träffar
7 Kommentarer

Vi bodde på Lyngen

I slutet av maj stängdes Lantmäteriets e-tjänst med historiska kartor. Man hade hittat en säkerhetslucka som behövde täppas till. Efter någon vecka öppnades e-tjänsten igen men i skrivande stund är bara kartor fram till 1873 tillgängliga.
Detta gäller de detaljerade kartorna för byar och gårdar. De översiktliga kartorna har inte påverkats av den tillfälliga stängningen.

Gamla kartor är intressanta för oss som släktforskar. Själv älskar jag kartor, både historiska och nutida, så jag är glad att åtkomsten återkommit.

Vill du veta hur många hus som fanns på din släktgård och hur de var placerade förr är kartorna från laga skiftet de som ger bäst upplysning om det. På dessa ritades alla husen in, och ganska exakt skulle jag tro. På storskifteskartor är det oftast bara en symbol för hus på gårdstomten. Kanske beror det på att det vid laga skiftet var någon eller några gårdar i byn som skulle flyttas ut från byn och byggas upp på nytt och att det därför var viktigt att ha koll på alla byggnader. Övrr huvud taget är de laga skifterskartorna mycket detaljerade.
Hur som helst så kan äldre kartor ge en intressant bild av en gårds förändring över tid, eller inte förändring.

Vi tar en titt på gården Lyngen i Ljungby socken i mellersta Halland. Där växte jag upp. Vi flyttade dit 1958 och jag flyttade hemifrån 1972, för mer än 50 år sedan. Men detta är hemma för mig.
Vi hade inte själva bondgården utan mina föräldrar köpte en avstyckad tomt och byggde en villa där. Vi bodde på Lyngen, inte i Lyngen.

Lyngen juni2013

Den här bilden tog jag vid ett besök i mina hemtrakter 2013. Gården Lyngen ligger öster om landsvägen genom byn och hade jag fotograferat från samma ställe före 1966 hade vi haft mangårdsbyggnaden i fonden vid det vita staketet. Det huset brann ner det året, jag minns den dramatiska branden. Gårdsägaren byggde sedan ett nytt boningshus på andra sidan vägen. Huset där vi bodde skymtar på vänstra sidan om vägen längst bort. Min föräldrar flyttade därifrån 1996.

Huset som brann ner 1966 kan ha varit från 1800-talet, kanske från slutet av 1700-talet, men det är för mig något oklart. På 1700-talet var Lyngen en av fyra gästgivargårdar i socknen och möjligen kan huset ha varit den gamla gästgivarbyggnaden.
Lyngen är i alla fall en gammal gård. Den äldsta kartan som visar gården är från 1722. Men gården är äldre än så. I Ljungby äldsta kyrkbok har jag hittat ett barnadop för ett barn från Lyngen den 17 juli 1695 men Lyngen finns också med i den äldsta mantalslängden från 1642, så vitt jag kan se. Då var Halland fortfarande danskt.

Men vi börjar i relativ nutid och går bakåt i kartskatten.

ekokarta

Den ekonomiska kartan är från 1968 men den måste bygga på flygfoton tagna någon gång mellan 1959 och 1966. För vårt hus finns med på tomten Lyngen 1:18 (röd prick) och mangårdsbyggnaden till Lyngen finns med (turkos prick) och på andra sidan vägen var det då obebyggt, där det nya boningshuset sedan byggdes. Norr om mangårdsbyggnaden låg (och ligger fortfarande) gårdens ekonomibyggnader. Under min uppväxt var det en ladugård med kor men sedan lång tid tillbaka är korna borta. Vägen längst väster om byn tillkom på 1960-talet, vägen genom byn är gammal.

laga skifte1866

Laga skiftet gjordes 1866 och på den kartan ser vi att Lyngens ägor sträckte sig i en lång tarm västerut, upp på ett berg. När jag var barn var det betesmark för gårdens kor och längre upp på berget ligger flera torp, de flesta hör till grannbyn Gisselstad.

laga skifte1866utsnitt

Utsnittet från laga skifteskartan 1866 visar husen på Lyngen.

Jag gissar, men det är bara en gissning, att boningshuset är det som ligger som en fristående byggnad norr om de övriga husen. Jag tänker mig att ladugård och andra ekonomibyggnader var ihopbyggda, som på traditonella Hallandsgårdar. Men det kan också vara tvärtom, att boningshuset är en del av de sammanhängande byggnaderna. Boningshuset ska vara detsamma 1866 som brann hundra år senare men ladugården är förmodligen av senare datum och kan då ha placerats på norra sidan i stället.
I övre kanten av utsnittsbilden finns ett annat hus i vinkel och mittemot detta på andra sidan vägen bodde vi.

egometning1775

På platsen för vårt hus fanns på 1700-talet en stuga som kallades Bäckalunda, enligt en karta från 1775. Gården Lyngen är då bara markerad med en symbolbild för ett hus. Kartan gjordes för en ägomätning av utmarken.

Att Bäckalunda är platsen för vårt hus har jag fått bekräftat av en f d skolkamtrat, numera hembygdshistoriker, som gjort en avancerad jämförelse mellan olika historiska kartor och dagens kartor. Stugan ska ha legat precis där vår gårdsplan låg. De som bodde där då flyttade sedan till andra sidan vägen (vinkelhuset på laga skifteskartan).

1722

Den äldsta kartan som jag hittat över Lyngen är från 1722 och visar att Lyngens gårdsbyggnader då låg på precis samma ställe som idag, med undantag av boningshuset efter branden 1966.

Samtliga kartor är från Lantmäteriet.

2022

Vårt hus på Lyngen. Fotografiet tog jag för två år sedan. Under min barndom var det ljusgult. Precis framför våra garageportar ska stugan Bäckalunda ha legat. Hitom gårdsplanen hade vi barn vår sandlåda på 1960-talet.

Fortsätt läs mer
872 Träffar
6 Kommentarer

Amerikasläkt på besök

I måndags träffade jag några Amerikasläktingar på besök i Sverige. Det var första gången vi sågs. Sådana träffar är numera inte så ovanliga, efter att vi som släktforskar på båda sidor om Atlanten hittar varandra och släktband kan återknytas.

Mina besökande släktingar är en femmänning till mina barn, Joan, och hennes båda döttrar. Vi är alltså egentligen ganska avlägset släkt men tack vare mycket kontakt så har vi ändå lärt känna varandra. Och deras nyfikenhet på det gamla hemlandet är stor.
De befann sig i Sverige en vecka och hann besöka både Stockholm, mig i Västerås och våra gemensamma hemtrakter i mellersta Halland. Inte hemtrakter förstås, utan platsen där vår gemensamma släkt höll till.
Joans mormors mormor Olena Beata Bengtsdotter och min morfars mor Lotta Maria Bengtsdotter var systrar, födda 1848 respektive 1852 i Okome socken i Halland. Olena Beata emigrerade med make och barn på 1880-talet, liksom storasystern Severina Christina och hennes familj. Lotta Maria och två andra äldre systrar stannade kvar i Sverige.
De båda utvandrade systrarna slog sig ner på den lilla gruvorten Morris Run i Pennsylvania. Olena Beata med make skaffade en gård och den finns fortfarande kvar i släkten. En hel del av deras efterlevande har stannat i trakten medan andra spritt sig över hela USA. I mitt släktträd idag har jag drygt hundra efterlevande till de båda utvandrade systrarna och sex av dessa har jag haft mailkontakt med på senare år. Och nu alltså äntligen fått träffa en av dem, och två av hennes barn.

Amerika Olena

Olena Beata Bengtsdotter som utvandrade till Amerika på 1880-talet, syster till min morfars mor. Till höger farmen hon och maken skaffade i Morris Run i Pennsylvania (Foto: Tyler Stark).

Amerika Nybonna

Till vänster den äldre systern Anna Lovisa Bengtsdotter som stannade kvar hemma på gården Nybonna i Okome. Gården fotograferade jag 2018. Till höger min morfars mor Lotta Maria Bengtsdotter.

Det blev så klart en hel del snack om släkthistorien med Joan och hennes båda döttrar. De känner till en hel del och är intresserade. Den svenska släkten är bara en mindre del av deras härkomst, även om flera av Olenas efterlevande gift sig med andra svenskamerikaner. Men över tid har den svenska kopplingen minskat.
Här i Västerås har ju ingen av oss någon släktkoppling, jag bara råkar bo här. Därför blev det också allmän historia för mina gäster under besöket här. Västerås är en av Sveriges äldsta städer, 1000-årsjubileet firades 1990. De äldsta spåren efter stadens befolkning är domkyrkan och husen där omkring.
Joan och döttrarna uppskattade besöket i domkyrkan, vars äldsta delar är från 1200-talet. Vi fikade på Malins Café som är i ett hus byggt 1630, då påbyggt ett äldre hus enligt skylten vid gavelhörnet. Amerikasläktingarna kände till kungen Erik XIV vars sarkofag finns vid koret i domkyrkan, och Gustav Vasa som vistades en hel del i Västerås på sin tid.

I onsdags var Amerikasläktingarna i Okome och fick möjlighet att besöka gården Nybonna där alla de fem systrarna växte upp och där systrarnas föräldrar Bengt Persson (1801-1880) och Gunnil Ivarsdotter (1809-1872) var bönder. I Okome blev de guidade av en annan femmänning och en av mina mostrar.
Det är verkligen roligt att ha den här kontakten. Trots att vi är så avlägset släkt så känns det ändå som att vi faktiskt är släkt. För dem blir det en koppling till ett gammalt hemland och för mig ett sätt att hitta dem som en gång försvann från vår släkt.
Emigranterna åkte aldrig hem på besök men ett par av deras barnbarn, kanske något barn, kom till Sverige under andra halvan av 1900-talet. Själv minns jag ett besök av ett amerikanskt kusinbarn till min morfar i början av 1960-talet.
Kontakten bibehölls mellan systrarna i många år och senare deras barn, min morfar och hans kusiner. Det minns jag från min uppväxt, att man talade om Amerikasläktingarna. Sedan föll kontakten bort tills vi idag har återupptagit den.
Några av mina amerikanska släktingar har jag hittat genom DNA-träffar och andra har gått via andra släktingar.

Så i måndags kväll stod vi där på Centralen i Västerås, kramar och hejdå och "We'll keep in touch" och jag vinkade när tåget rullade iväg mot Stockholm. Det blev en intensiv dag och även om jag var trött när jag kom hem kände jag ändå att jag fyllts på med ny energi efter detta härliga möte.

Amerikabrev

Med åren blev det många brev mellan emigranternas efterlevande och släkten hemma i Sverige.

Amerikabilder

I några av Amerikabreven från mitten av 1900-talet finns fotografier, föredömligt beskrivna på baksidan.

Fortsätt läs mer
703 Träffar
4 Kommentarer

Vem är fotograferad?

Sätt namn på dina släktfotografier! Det är min uppmaning inför sommarens lediga dagar.

Tänk vilken lycka vi känner när det visar sig att farmor eller gammelmoster Hilma skrivit upp namnen på de personer som finns på fotografierna i det gamla familjealbumet. Det är en skatt. För när de är borta, de som kände igen människorna, då försvinner den kunskapen.
Även om du tycker att det är självklart vem som är vem så kommer inte dina barnbarn att veta det om 30 år. Kanske har du sett i släktforskargrupper på Facebook att släktforskare lägger in gamla foton och undrar om någon känner igen personen. Tänk om det funnits ett namn, så mycket större värde fotografiet haft.

farmor foton

Från min farmor och farfars fotoalbum. Men vilka är det som fotograferats? Den enda på dessa bilder som jag vet vem det är, det är kvinnan längst till höger på högra bilden. Hon är min pappas faster Karin. Vilka de andra är vet jag inte. Släktingar, vänner? Karin hade både systrar och bröder men jag känner inte igen dessa.

Gamla släktbilder kanske du inte vill skriva på, eller på albumsidorna. Skriv på en post-it-lapp och sätt fast den under bilden. Går det lätt att pilla loss fotografiet så kan du skriva med blyerts på baksidan.
Ett alternativ är att fotografera av albumsidan och då lägga en egen lapp intill varje bild med namnen på. Sedan kan du skriva ut detta om du är orolig för att digitala filer inte kan läsas i framtiden.
Scannar du fotografier så skriv in namnet som filnamn.
Det finns alltså flera sätt att lösa detta.

albumbild

Så här gör jag om jag ska identifiera personer på ett enskilt foto som jag scannar eller fotograferar av, om jag vet vem som är vem. Då lägger jag den först på ett papper där jag skrivit upp namnen, eller lägger en lapp bredvid fotot om det sitter fast i ett album. Detta är också ett foto från pappas hem, ett som låg löst i familjealbumet. Min faster Karin (pappas lillasyster) kunde identifiera de personer som jag skrivit upp här. Kristoffer är min farmors far. Alma och Oskar är hennes syskon.

farfar farmor Erik Karin pappa x

Mina barn skulle nog inte veta vilka detta är om inte jag hade skrivit upp det. Möjligen skulle de känna igen sin morfar längst till höger men inte hans föräldrar och två syskon. Fotografiet är nog från omkring 1950.

Min mamma var bra på detta. Hon skrev in namn och platser i våra familjealbum. Det är jag tacksam för idag. Efter hennes död 2009 hittade vi också i en låda ett antal fotografier, kopior hon låtit göra, av porträtt på sina morföräldrar, med namn skrivna på baksidan. Bra gjort, mamma!

När mina barn växte upp var det fortfarande pappersbilder som gällde. Jag sattre in dem i plastfickor i pärmar, satte en liten klisterlapp med ett nummer i hörnet på varje fotoficka och skrev upp alla i en lista som sitter i samma pärm. Inte bara namn utan även tiden for fotograferingen och platsen. Men de digitala bilderna ligger bara samlade i mobilen och på min hårddisk...

60 tal

Det här är jag och längst till höger mina föräldrar, fotograferade någon gång i början av 1960-talet. Jag får visa de här bilderna för mina barnbarn så får vi se om någon av dem kan känna igen mig på den vänstra bilden. Kanske, kanske inte. Testa själv på dina egna barnbarn eller någon annan ung släkting, så ser du nog behovet av att namnge dina sparade fotografier. Mina föräldrar har varit döda så många år att mina barnbarn inte har några egna minnen av dem.

Fortsätt läs mer
1041 Träffar
5 Kommentarer

Arvegodset i vardagen

Idag handlar det om trasmattor i mitt blogginlägg. Trasmattor har ingenting med min släktforskning att göra. Men med släkten.

trasmatta

Trasmattan på bilden ligger i min ene sons kök i sommarhuset. Hans farmors syster har vävt den. Eget foto.

Mina trasmattor är ett släktarv. Så är det säkert för många av er andra också. Inte bara bordssilver, guldringar och gamla fotoalbum går i arv, det gör också vardagsgrejerna vi kanske inte tänker så mycket på.
Vi är så vana vid köp-slit-och-släng men så var det ju inte förr.

Min mamma klippte mängder av mattrasor, och jag hjälpte ofta till med det. Gamla utslitna kläder gick inte till spillo. Tyget klipptes i längder, kanske en tum breda. Knappar och dragkedjor klipptes loss och sparades. Jag har massor av sådana sytillbehör som jag ärvt efter mammas död.
Men jag har varken trasmattor eller nystan av mattrasor kvar från min egen släkt. Min mamma vävde inte. Jag tror att hon i stället lämnade kassar med klippta mattrasor till min mormor. Jag har inget minne av att min mormor vävde, hon lämnade nog detta vidare till någon bekant eller släkting och både hon och vi fick mattor tillbaka.
Vi hade så klart många trasmattor hemma, säkert från mammas släkt, men de slets och jag har inte kvar någon av dem idag. Däremot har jag flera som mina barns farmors syster vävt på 1950- och 1960-talen.

Mina barns pappa och jag är skilda sedan många år men visst räknar jag hans släkt som min, eller snarare som släkt till släkten. De är ju mina barns direkta farssläkt och många av dem känner jag mycket väl sedan alla åren som gift. Givetvis har jag släktforskat om denna släkt också, i sommar ska släktboken bli klar.
Så för mig är trasmattorna ett kärt släktarv, liksom stolen min pappa snickrat, örngotten med monogram min mamma broderat och morfars mors psalmbok från konfirmationen.

Snart är det väl dags för mig att börja döstäda. En vet ju inte när den dagen kommer och det kan väl vara bra att vara beredd.
I den processen har jag tänkt att det ska ingå att jag fotograferar av allt arvegods jag har och gör ett dokument med bild och text om varje sak, till mina barn. Då vet de var det kommer ifrån, när inte jag är med längre. Även om jag säkert ibland sagt till dem att den där duken kommer från min farmor eller de teskedarna fick mina föräldrar som bröllopsgåva med mera, så kan de omöjligen komma ihåg det. Däremot vet jag att de har koll på de många kökshanddukar de fått, med både sin farmors och sin mormors broderade initialer på.

I våras när jag hade ena barnbarnet på besök tog jag fram min examensklänning från tredje klass. Barnbarnet är i samma ålder som jag var då och hon provade den och jag berättade om klänningen, att min mamma sytt den och att tyget kallas brokad. Hon tyckte att den var fin men inte en klänning för henne, för hon kan ju inte leka i den.
Den klänningen är nu 60 år gammal och egentligen har hon väl rätt, det kanske inte vore läge att klättra i träd i den för jag skulle ju bli ledsen om det blev en reva i den. Så den får hänga kvar i garderoben, som en relik från gamla tider.
Jag kan känna en viss kluvenhet inför det där. Bevara fint i skåpen eller använda och slita på. Det mesta av släktprylarna använder jag gärna, t ex dukar, bestick, glas mm. Varje morgon serverar vi våra frukostmackor på min tyskfödda svärmors assietter från hemlandet. Annat ligger fint nerpackat i silkespapper. Det beror på vad det är, på åldern och hur ömtåligt det är.

Min pappa var både duktig på att snickra och tyckte mycket om den sysslan. Han har gjort alla möjliga prylar och möbler. Bland mycket annat ett brödskrin till köket. En fyrkantig med lock på gångjärn. Den har jag som kontorslåda nu.
Jag arbetar ju hemma och sommartid sitter jag gärna på balkongen med datorn i knäet. Då behöver jag någonstans att ha diverse pennor, block och andra småprylar. Det passar pappas brödskrin utmärkt till. Jag minns ju var den stod hemma i köket hos mina föräldrar, nu står den på mitt balkongbord. Det känns fint.

pappas skrin

Min pappa gjorde det här brödskrinet för kanske 40-50 år sedan. Efter hans död 2017 ärvde jag det och har det som kontorslåda på balkongen. Där har jag ett mindre sidobord som arbetsbord. I vanliga fall är det inte så här städat men jag plockade bort en del papper och tidningar inför fotograferingen. Böckerna ska jag använda som källor till en artikel som jag ska skriva i helgen och som berör Västerviks historia. Jag brukar också ha ett par krukor till med kryddväxter på bordet. Den fina sommarduken är arvegods från min makes föräldrar.

Fortsätt läs mer
981 Träffar
10 Kommentarer

Fyndet i kyrkoarkivet

Ibland kan en göra fynd i kyrkoarkiven. Riktiga och oväntade fynd.

Just nu håller jag på med en släkturedning där jag kommit in på en man som hette Erik Persson, född 1712 i Lilla Malma socken och död där 1804. Han var bonde i byn Lundby under sin verksamma tid.
När han gifte sig 1738 var han dräng på en annan gård och hustrun kom från Lundby. Men prästen har i husförhörslängden AI:1 1764-1774 antecknat om honom "född i Lundby, finnes ej i föregående böcker, fadern Per Ersson".
Jag ville gärna få fram hans ursprung och om han verkligen kom från Lundby och om det skulle gå att härleda hans släkt längre tillbaka.
I de tidigaste husförhörslängderna är det ganska knappt med information och i födelseboken står bara faderns namn Per Ersson. Det är dessutom ett vanligt namn i den här byn med åtta gårdar, det fanns fler. Byn är uppdelad i Östergården och Västergården och jag ville gärna vara säker på vilken av gårdarna han kom från.

Den äldsta husförhörslängden i Lilla Malma är den som börjar 1764 men sockenborna finns också inskrivna i ett par husförhörslängder i grannförsamlingen Dunkers arkiv 1743-1747 och 1736-1742 men där finns inga uppgifter som kunde leda mig rätt.
För att få veta mer om den tidigare historien har jag också läst mantalslängderna. Hur som helst så kände jag att denne Erik Persson var lite svårfångad.

I den fortsatta släktutredningen kom jag till den äldsta ministerialboken, för perioden 1666–1733. Där har jag läst och sökt bland de födda, vigda och döda och hittat en del intressanta uppgifter till släktutredningen. Även Erik Perssons födelse.
När jag trodde att jag var klar med arkivforskningen såg jag att på den maskinskrivna försättsbladet i C:1 står det att det finns en nekrolog från omkring 1804 på sidan 127, alltså helt utanför bokens tidsperiod! Prästen har alltså av någon anledning skrivit i fel bok.
Jag hade Erik Perssons dödsår kvar i minnet så jag tog mig en titt på detta. Och vilken tur jag hade! En halvsida med en nekrolog om just denne Erik Persson, med mycket intressant information.
Ja, det känns som ett fynd.
Så kolla alltid i alla böckerna! Även om det nog är ovanligt att en enda enstaka notering hamnat i helt fel kyrkbok.

Lundby c1 register

Registersidan i Lilla Malma C:1. Bildkälla: Arkiv Digital.

Lundby nekrolog

Där fanns den, berättelsen om Erik Persson och hans liv. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
1200 Träffar
4 Kommentarer

Leta upp släktplatserna!

Sommaren närmar sig och det är dags att planera för utflykter i släktens spår. Så har jag gjort många somrar, och det vet jag att jag inte är ensam om. Under några års tid var jag systematiskt på jakt efter platser i min släkt så att jag kunde få bilder på gamla gårdar och torplämningar till mina släktböcker. Och förstås känslan av att trampa samma jord som släktingarna gjorde för länge sedan.
Gör du det tillsammans med en släkting kan det bli en extra fin upplevelse.
2016 besökte jag min gamle far en sommarvecka och tog med honom på strövtåg i hembygden. Så mycket han visste och kunde berätta och som kom fram när vi var ute. Annat kände han inte alls till utan jag fick ta fram min släktforskning och tala om vem som hade bott på den där gården för 200 år sedan. Men det var ett fint minne att ha med, inte minst för att han gick bort året efter, 90 år gammal.

En plats vi besökte var Myckhult i Askome socken i Halland. Där bodde min morfars släkt på 1700-talet. Hembygdsföreningens ordförande och en moster som känner till det mesta i sina hemtrakter var med i bilen och tillsammans kunde vi få ut mycket mer av utflykten än vad jag hade fått på egen hand. Utan hembygdskännarna hade jag absolut inte hittat rätt ställen.
Min morfars farfars farfar Mårten Torstensson föddes i Myckhult 1744. Därifrån kom Mårtens mor Kerstin Svensdotter sedan några generationer tillbaka. Sedan lämnade min släkt Myckhult. Men gården finns kvar, även om dagens hus flyttats en liten bit.

Myckhult ligger idag där vägen gör en ganska skarp kurva. Vi ställde bilen vid vägkanten en bit från husen (jag tror att det är en sommarstuga idag, men vet inte säkert) och gick ur bilen för att se oss omkring. På ömse sidor om vägen växer skogen, på sina håll ganska tätt, och en äng ligger på södra sidan en bit in från vägen.
Hembygdsföreningens ordförande berättade var han trodde att den gamla gården legat och vi klev över diket och in bland träden. Några meter in bland sly och granar, och så en bit till. Och plötsligt såg vi det. Resterna av gärdsgårdarna från den gamla gården, och kanske också delvis rester av äldre hus. Bara sten finns kvar men det går att se stenmurarna och urskilja var gårdsplan och något hus kan ha funnits. Vilken fantastisk upplevelse att upptäcka detta!

Så ge dig ut på släktforskarsafari i sommar!

Myckhult2

Det vi fann i skogen i Myckhuilt: Rester från den 1700-talsgård där morfars och mormors förfäder och förmödrar bott. Egna foton, 2016.

Myckhult1

Kerstin Svensdotter från Myckhult gifte sig den 28 februari 1739 med Torsten Nilsson från granngården Bökås. Då hade det bara gått fem dagar sedan hon fyllt 17 år och Torsten vara bara 20 år gammal, så de var ett ungt brudpar. Hennes far hette Sven Jönsson, vars farfar Sven Olofsson kan ha varit bonde i Myckhult redan på dansktiden.
Myckhult var vid den här tiden på 1700-talet en liten by med tre bondefamiljer. På en av de andra gårdarna bodde Mårten Bengtsson och Kerstin Larsdotter som ingår i min mormors släkt. Så mina morföräldrar hade båda två förfäder i Myckhult vid samma tid på 1700-talet.

Kerstins far Sven Jönsson hade dött 1725 och 1726 gifte hennes mor Johanna om sig med Anders Torstensson från Bökås, halvbror till vår Torsten. Johanna dog 1740, änklingen Anders gifte om sig 1742 och flyttade till Rävige i grannsocknen Okome och då övertog Torsten och Kerstin gårdsbruket. Innan dess hade Torsten arbetat som sockenskräddare och kanske fortsatte han med det arbetet vid sidan av att vara bonde.
Torstens och Kerstins son Mårten flyttade därifrån som vuxen. Andra efterlevande till Kerstin och Torsten blev kvar i Myckhult i flera generationer. Deras dotterdotters sondotter sålde sin gård strax efter sekelskiftet 1900 och 1925 var det Yngegeredsfors Kraft AB som var ägare här.
Namnet Myckhult är ofta skrivet Myckilt. Man stavade som det lät. Numera heter det Myckelt.

Fortsätt läs mer
1193 Träffar
5 Kommentarer

Titta in i föreningsarkivet!

Idag tipsar jag om föreningsarkiven. Har du en gammal släkting som varit aktiv inom någon folkrörelse eller annan förening, då kan information finnas i ett föreningsarkiv.

Väldigt många föreningar har lämnat in sina arkivhandlingar till det föreningsarkiv som finns i närheten, eller till Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Jag tror att det finns föreningsarkiv i alla län och i en del län kan de finnas på flera orter. I Kalmar län vet jag sedan tiden jag bodde i Västervik att det finns både ett föreningsarkiv i Västervik och på flera andra orter i länet. Här i Västmanland känner jag till Arkiv Västmanland i Arboga och i Västerås.

Föreningarnas arkiv är så kallade enskilda arkiv. Alltså inte offentliga, som myndigheternas arkiv. Arkivbildaren, dvs den enskilda föreningen, ska ha gett sitt tillstånd att göra arkivet tillgängligt för den som vill ta del av det.
Arkiv från föreningar som inte längre finns tror jag att man har möjlighet att se utan tillstånd. Men finns föreningen kvar kan man fråga någon i den nuvarande styrelsen om tillstånd, om det inte finns ett generellt tillstånd för det inlämnade arkivet.

Vad finns i föreningsarkiven? Allt! Allt som har med en förenings verksamhet att göra. Medlemsmatriklar så klart, protokoll, stadgar, medlemsinformation och medlemstidningar, jubileumsskrifter om föreningen funnits i ett visst antal år, information om föreningsaktiviteter och mycket annat.
Har du läst en medlemsmatrikel och konstaterat när din släkting var medlem så kan säkert en del intressant information finnas i protokollen, framför allt om din släkting var aktiv i styrelsen eller som funktionär av något slag.

Väldigt många av oss tror jag har sportande släktingar som var med i någon idrottsförening förr. Har du tur så finns idrottsföreningens arkiv i det regionala föreningsarkivet.

Det som inspirerade mig att skriva det här blogginlägget är boken "Sygruppen Hjälpsamhet – Och tio andra föreningar du inte visste existerat", skriven av journalisten Jonas Nordling som ägnat mycket av sin tid i Arbetarrörelsens arkiv. En mycket trevlig bok om fenomenet föreningar och vad man kan hitta i arkiven om föreningsmedlemmar.

collage forening

Till vänster: Idrottsföreningen Västerviks IF:s rekordlista med uppgifter om medlemmarnas rekordresultat i löpning 1500 meter på 1920- och 1930-talen och som finns i Västerviks IF:s arkiv i Föreningsarkivet i Västervik. Till höger: Jonas Nordlings bok om föreningar vars handlingar finns i arkiven.

Fortsätt läs mer
1282 Träffar
8 Kommentarer

Dödboken på webben

Yeeess! Äntligen! Så glad jag är! Varför då? För att Sveriges dödbok finns på webben, så klart.
Som jag har längtat...

Den där reaktionen kanske verkar lite överdriven, men jag har faktiskt väntat länge på detta. Det är ganska många år sedan, 8-9 år sedan kanske, som det diskuterades på förbundets stämma att göra dödboken och andra databaser tillgängliga på webben. Och då tändes ett hopp om att det skulle bli verklighet en dag. Men motståndet var då ganska stort, ute i föreningarna ville man sälja dvd-skivor och usb-pinnar, det var så man vill hantera databaser då.
Nu har vi äntligen fått Sveriges dödbok på webben, genom abbonnemang. Nu kan jag, och alla andra med modern Mac-dator, använda den här databasen. På webben är den ju åtkomlig helt obereonde av teknisk plattsform, pc eller Mac.

Dödboken 1860-2017 är den jag köpte senast. När minns jag inte men det är den sista versionen jag kunde installera i min dator. Sedan dess har systemet (iOS för Mac) uppgraderats så att min dator inte längre kan öppna filen och läsa dess innehåll. Så blev när jag köpte ny dator 2019.
Så sedan dess har jag hållit den gamla datorn vid liv, enbart för att kunna använda Sveriges dödbok. Snart har väl den datorn tjänat ut helt, så jag har verkligen väntat på webbversionen.
Jag vet att det finns teknik för att köra pc-program på Mac men det tycker jag är alldeles för krångligt. Jag vill kunna göra sökningar snabbt och enkelt.

Det är inte bara jag som har Mac, vi är många, det vet jag. Och alla ni som använder läsplatta eller t o m bara en smart mobil för er släktforskning. Alla har vi nytta av att dödboken nu finns på webben.
Jag tycker att det är den självklara vägen att gå. Alla databaser och register borde vara tillgängliga på webben. Mot abbonnemang förstås, så får föreningarna och förbundet sin inkomst ändå.
Och tänk så bra när den uppdateras. Jag behöver inte köpa en ny version på en ny usb-pinne för att få tillgång till de senaste uppdateringarna.

När jag testade i torsdags började jag med en kvinna som bodde i Stockholm på 1820-talet. Sista förekomsten som jag fick som träff i Arkiv Digitals register är i en husförhörslängd från 1824. Året därpå var hon inte kvar i samma kvarter. Stockholm är stort och det är många församlingar att leta i. Hon ingår i en släktutredning åt en kund och då kan jag ju inte lägga en massa arbetstid på att bläddra igenom flera församlingars husförhörslängder och dödböcker.
Men vid min sökning i Sveriges dödboks webbversion hittade jag henne direkt. Hon dog 1826 men hade flyttat. Och vart har ju inte prästen antecknat i husförhörslängden. Så jag är verkligen glad för den här möjligheten.
Nu går ju dödboken ända tillbaka till 1815 och jag tror att planen är att nästa version ska gå till år 1800. Då kan vi hitta de som levde i mitten på 1700-talet och lite tidigare. Toppen!

Ett stort tack till alla er som gör detta möjligt, båda till alla ni släktforskare som registrerar poster i databasen, till projektledarna och till förbundet egen IT-ansvarige som jobbat hårt med det här.

Ett exempel:

dodboken1

I en husförhörslängd från Göteborg finns änkan Elisabeth Berg, född 1734. Husförhörslängden omfattar tiden 1805-1827, alltså 22 år. Prästen har bara skrivit att hon dött under perioden, men inte när. 22 år är ganska många sidor att leta igenom en dödbok i en församling i Göteborg. Bildkälla: Arkiv Digital.

dodboken2

I databasen Sveriges dödbok söker jag efter Elisabeth Berg född 1734. Databasen sträcker sig till 1815 och jag har tur att hon dog efter detta år. Hon kunde ju ha dött 1805-1814. Bildkälla: Rötter.

dodboken3

Databasträffen bekräftas i församlingens dödbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
1385 Träffar
5 Kommentarer

Historier om brott

Igår kom senaste numret av tidningen Släkthistoriskt Forum, som ges ut av släktforskarförbundet. Där finns en artikel om som heter "True crime i släktforskningen" och som handlar om att läsa i domböcker och fängelsejournaler. Läs den!
Domböcker är superintressant och kan säga mycket om enskilda människor. Finns inte domböckerna digitaliserade så går det att beställa fotografering om du har abonnemang hos Arkiv Digital. Har du inte det så kan du beställa kopior från domboken från Riksarkivet, men då behöver du veta var i domboken ditt fall kan hittas. I kyrkböckerna är det ganska vanligt att prästen skrivit vilken dag domen fallit, en bra utgångspunkt.

Men alla präster var inte så noggranna och meddelsamma. Hade din släkting begått ett så allvarligt brott att det blev dödsdom, då står det nog i kyrkboken men en del dödsdomar omvändlades till livstidsstraff i stället. Även sådana straff blev nog oftast inskrivna i husförhörslängderna, men vad prästerna skrev varierar betydligt.

Har din gamla släkting begått ett brott och dömts, eller blivit utsatt för ett brott, under den tid vi haft dagstidningar i Sverige så kan en sökning i Kungliga Bibliotekets databas med dagstidningar ge dig mycket kött på benen också, som ett komplement eller i väntan på tillgång till domboken.
Rättegångar skrev man flitigt om i dåtida dagstidningar, precis som idag. Själv har jag t ex hittat mycket intressant läsning om ett mord i en grannsocken där jag växte upp och som jag aldrig hört talas om tidigare men såg en notering om livstidsstraff i husförhörslängden. Genom tidningsartiklarna fick jag veta i stort sett allt vad som kom fram under rättegången.

Tidningarna skrev väldigt mycket om brott, både de värsta brotten och mindre allvarliga brott.
När jag släktforskade åt en kund för en tid sedan och sökte på släktnamnet visade det sig att en syster till en ana dömts för förfalskningsbrott. Det hade ingen i släkten hört talas om. Allt var beskrivet i detalj, vad förfalskningarna bestod i och vilka som drabbats. Ett annat exempel är att jag en gång hittade en tidningsartikel om ett rånmord där kundens ana varit ett viktigt vittne, men inte medbrottsling.
Stora brott blev uppmärksammade i många tidningar så om lokaltidning saknas för rätt tid kan det som hände finnas omskrivet i en rikstidning. Men även mindre brott kan vara beskrivna i flera tidningar, eftersom man gärna återpublicerade vad tidningskollegorna på annan ort berättat.

Här är tre exempel från dagstidningar på 1880-talet:

true crime

Göteborgsposten den 5 januari 1889: Hemfridsbrott och mord. Här får vi läsa om några bråkstakar från Båstad som i fyllan gått bärsärkagång på ett par gårdar i Grevie socken. Alla nämns vid namn och hela historien berättas i artikeln. Bråket slutade med att en av förövarna hittades död, skjuten och med krossat huvud. Ingen vittnade om vad som hänt och den dödade mannen beskrivs som "en af de störste bofvar, södra Sverige egde, samt vida bekant som sådan." I tidningen kan du läsa mer.
Stockholms Dagblad den 4 februari 1884: Dråp. Artilleristen Alfred Johansson-Dahl stod inför rätta för dråp av gardisten Johan Ludvig Hammarin och ställdes inför krigsrätt. I artikeln refereras en omfattande polisundersökning som visade att Dahl och hans gode vän gardisten Gren varit ute och festat tillsammans med en hel del andra. På ett utskänkningsställe hade de hamnat i bråk vilket lett till dråpet.
Barometern 3 november 1886: Förskingring och förfalskning. Handlaren Enoch Borell i Nybro stod inför rätta för förskingring av kommunala medel och för förfalskning av kommunens räkenskaper. Detta är bara en av flera artiklar om målet mot honom. Senare i november dömdes han till straffarbete i 7 år.

True crime brukar det kallas när man skriver böcker eller gör dokumentärer om verkliga brott. På senare år har det blivit en populär genre, inte minst bland dem som gör poddsändningar. Den som jag gillar allra mest och verkligen rekommenderar är podden "Historiska brott" som görs av Sara Sand i Forsheda i Småland. Hon berättar om brott, oftast mord eller dråp, som skett i historisk tid och de flesta efter tips från lyssnarna. Har du en smart mobil så har du troligen en app för poddlyssning, där bör du kunna hitta den om du söker.

Fortsätt läs mer
1138 Träffar
0 Kommentarer

De drunknade vid Årsta

Den 7 april 1821 drunknade brännmästardrängen Olof Modin och hans hustru Lovisa Bergström från Årsta gård när de gick över isen till Tanto på Söder i Stockholm. Om den tragiska olyckan skrev Årstafrun Märta Helena Reenstierna i sin dagbok, både dagen efter olyckan, då hon fått vetskap om det, och den 11 april, när parets kroppar bärgats. De hade återfunnits på fem famnars djup (c:a 9 meter). Olof Modin hade bränneriets nycklar i sin ficka.
Årstafrun skrev den 8 april om paret att de var "begge rusiga och för osämja boende åtskilda".
Facebook finns en offentlig sida för Årstafrun och där publiceras varje dag en dagboksanteckning från dagens datum men från olika år. Sidan har flera tusen följare och jag är säker på att flera av er som läser detta redan känner till den. (Tack till dig eller er som gör den!)

Årstafruns dagböcker är kända sedan länge och hon är omskriven i litteraturen. Hon skrev dagbok 1793–1839 och berättar i detalj om livet på gården Årsta, om familjen och tjänstefolket, om gårdssysslor och utflykter och om sorgen över sina döda barn och maken. Ett unikt titthål in i det tidiga 1800-talet.

Nordiska Museet har transkriberat hennes dagböcker och de är sökbara.

Arsta collage

Till vänster: Årsta gård, där Årstafrun Märta Helena Reenstierna bodde. Bildkälla: Wikipedia/Jssfrk. Till höger: Kristina Ekero Erikssons bok om Årstafruns dagböcker rekommenderas varmt.

På Årstafruns Facebooksida kom en kommentar till inlägget om det drunknade paret, med en fråga om de hade några barn och hur det i så fall gick för dem. Då tänkte jag att det är väl bara att kolla i husförhörslängden. Så det gjorde jag, men där fanns de inte. I Brännkyrka dödbok finns de inskrivna:

Arsta c1 3

Husförhörslängderna vid denna tid är för perioden 1816–1820 och 1821–1825. Att inte hitta paret på Årsta kändes märkligt, de bodde ju där. En sökning i Arkiv Digitals register BiS gav en enda träff, i en husförhörslängd i Hedvig Eleonora församling 1819-–1822 (AD: Hedvig Eleonora (A, AB) AIa:16 (1819-1822) Bild 158 / sid 305, AID: v85395.b158.s305, NAD: SE/SSA/0006).
Namnen och åldern stämmer med noteringen i dödboken, även om hustruns efternamn inte är med, så jag antar att det är samma personer. Min slutsats blev att de måste ha flyttat till Årsta så sent 1820 att de inte kom med i den husförhörslängden och att de dog så tidigt 1821 att de inte heller kom med i nästa husförhörslängd.
Har du Olof Modin eller Lovisa Bergström i din släkt och har tappat bort dem? Då är de hittade, tack vare Årstafrun och hennes dagbok.

För mig är detta en ny erfarenhet, att en person (i det här fallet två personer) hamnar i glappet mellan två husförhörslängder i inflyttningssocknen och dör snabbt och därmed bara försvinner.
Det händer ju att personer försvinner från kyrkböckerna och sedan inte återfinns, inte ens i något register. Kanske är detta en förklaring även i andra fall?
Eftersom jag arbetar som uppdragsforskare släktforskar jag om väldigt många olika personer och har varit med om att en och annan försvunnit. Efter hand under 1800-talet blev kyrkobokföringen allt mer noggrann men längre tillbaka i tiden är det många flyttningar som aldrig blev inskrivna.
Det första jag gör då är att leta i socknens dödbok. Är det en äldre person så är ju den möjliga tidsperioden inte så lång. Den som inte hittas där kan ju ha flyttat till en annan socken, eller drunknat och aldrig begravts. Dödböckerna var länge en bok över begravda och den som inte begravdes blev inte inskriven. Den som dog och begravdes långt hemifrån, kanske på resa eller på besök hos någon, blev ju inskriven i den socknens dödbok.

I min egen släkt har jag en soldat som försvann och enda tecknat på att han var död var att hustrun plötsligt blivit änka. Det tog mycket letande innan jag hittade hans död. Han dog på ett sjukhus på väg till krigstjänst långt hemifrån.
Jag minns också att jag någon gång sett en begravningsnotis i en kyrkbok om en man som dog under en resa ganska långt från hemorten och där prästen antecknat att begravningen skett på plats för att det var en varm sommar och att liket inte kunde fraktas hem i sommarvärmen. Nu har jag glömt var jag läst detta. Känner du igen det? Berätta gärna i en kommentar.

Fortsätt läs mer
1335 Träffar
0 Kommentarer

Döden, döden, döden

"Döden, döden, döden". Så inledde Astrid Lindgren och hennes systrar sina telefonsamtal på äldre dar. Så var ämnet döden avklarat och de kunde prata om annat. Själv har jag blivit så gammal att många telefonsamtal med jämnåriga upptas av att prata om krämpor, men döden är inte riktigt lika närvarande.

Före påsk läste jag en bok om bergsbestigare och döden. Det är en hitte-på-bok (skönlitteratur), men eftersom jag inte visste något om bergsbestigning tidigare så googlade jag förstås en del. Boken utspelar sig på berget Manaslu i Tibet, ett av de 14 berg på jorden som har en höjd på mer än 8000 meter över havet. Tidigare kände jag nog bara till Mount Everest och K2, som är mer kända.

Manaslu Wikipedia

Berget Manaslu i Tibet. Toppen är 8156 meter över havet. Foto: Ben Tubby, bildkälla: Wikipedia.

När jag läste tidningsartiklar och blogginlägg i ämnet blev jag varse att människor som dött högt uppe på bergen inte har begravts. I stället är det flera vars kroppar ligger kvar, i vissa fall inte så långt från de leder som bergsbestigare går på. De kan alltså på vissa ställen gå förbi döda kroppar bara några meter bort.
Först kändes detta väldigt svårt att ta in. Att vi är en civilisation utmärks ju bland annat av att vi tar hand om våra döda.
Men under surfandet i ämnet bergsbestigning läste jag någonstans en skribent som menar att det inte är fel att bergsbestigare som dött på berget får stanna kvar där de älskade att vara. På berget. En tanke som känns ny för mig, men fin på något sätt.

Det finns naturligtvis skäl till att det är som det är. Att bärga en död kropp från mycket högt uppe på ett berg är mycket svårt och resurskrävande. Det är krävande nog att ta sig ner för egen maskin. Bland de döda är inte bara dem som dött genom fall utför stup och ner i sprickor utan också de som drabbats av utmattning och lagt sig för att vila och sedan frusit ihjäl.
Det är bokstavligt talat livsfarligt att vara bergsbestigare på dessa extremt höga berg, det visar dödsfallsstatistiken. Den allra översta delen av dessa berg kallas dödszonen. Syrebristen där är så stor att man kan drabbas av höjdsjuka och tappa omdömet.

Vi ska alla dö och det vet ju, vi släktforskare som ägnar oss så mycket åt de döda. Men jag har aldrig tänkt på annat än traditionella begravningar (jordbegravning och kremering) eller begravning till havs. De döda på bergen fick mig att tänka i nya banor.

Apropå döden. Samma dag jag hade läst ut den här boken släktforskade jag i kyrkböckerna i Tuns församling i Västergötland. Där har prästen antecknat om ett äldre torparpar att de flyttat till "evigheten". I en anmärkning på högersidan i husförhörslängden står datum för deras respektive död.
Kanske har du också stött på detta begrepp, att flytta till evigheten? Jag vet att jag sett det förut i kyrkböcker men minns nu inte var.

evighetenTun AI9

Dessa tre fattighjon på fattighuset i Tun dog 1847, 1846 och 1849, men prästen skrev att de flyttat till "evigheten". Bildkälla: Riksarkivet. Husförhörslängden AI:9, sidan 83.

I övrigt finns det så klart mycket annat att säga om döden och sedvänjor kring döden.

Fortsätt läs mer
1141 Träffar
0 Kommentarer

Glad Påsk!

påsk2024B

En riktigt Glad Påsk önskar jag er allesammans!

Under de tio år jag bloggat här har jag nog i mina påskinlägg avhandlat det mesta som jag kan komma på som är relaterat till påsken. Men när jag igår lyssnade på radion kom jag att fundera över något som jag ska utveckla i denna veckas blogginlägg.

Idag finns det ju många som tar strid för att vi ska få behålla möjligheten att betala med kontanter i affärer och på andra ställen. Vi har ju numera en hel del kontantfria butiker.
I radioprogrammet sas att Konsum 1909 införde kontanthandel. Jag reagerade på det och tänkte först att kontanter har vi väl alltid handlat med. Och det har vi ju. Men förr i tiden behövde du inte ha pengar med dig till affären för att handla, i stället skrevs köpesumman upp i en bok och skulden betalades av en gång i veckan eller en gång i månaden.

Det där minns jag från min barndom när jag tänker efter. Vi hade lanthandel i den lilla by där jag växte upp och jag tror att mina föräldrar så sent som under tidigt 60-tal handlade på det här sättet.
Om jag minns rätt kallades det kontrabok, den bok där skulden skrevs upp.

Det var inte bara i lanthandeln detta system användes utan också hos specerihandlarna i städerna. Hos torghandlarna fick man nog betala kontant men hos charketuristen, på bageriet och i mjölkaffären gick det nog att handla på krita. I bouppteckningarna för stadsbor är det vanligt förekommande med skulder till olika handlare, ett tecken på att detta var vanligt även i städerna.

Så kontanhandel fullt ut, det är egentligen inte så gammalt. Visserligen skulle ju skulden betalas regelbundet och då var det kontanter som gällde, men inte vid varje inköp.

lanthandel 2M16 S 0084 35 29

Så här såg det ut i lanthandeln för hundra år sedan. Foto från lanthandeln i Aspenäs i Floby. Bildkälla: Falbygdens Museum.

Du som läser bouppteckningar har kanske, som jag, reagerat på att det så ofta står att kontanter inte finns i dödsboet. Guld och silver är inte så ovanligt, men kontanter. Det gäller ju även de mer välbärgade som kanske hade stora gårdar och även stora fordringar på andra sockenbor.
Hur löste man detta utan kontanter? Med reverser som löstes in med nya reverser?
I alla bouppteckningar står det ju också att fattigprocenten betalats. Begravningen kostade ju lite och bouppteckningsmännen skulle ha en slant. Fungerade det med betalning in natura, alltså en skäppa råg eller några alnar ylleväv? Jag vet inte.
Men jag är övertygad om att det finns kunniga bland er läsare som vet mer om sådana sedvänjor i äldre tider.

 

Fortsätt läs mer
1070 Träffar
2 Kommentarer

Min stora släkt

För ett tag sedan läste jag i tidningen Diskulogen att vi i Sverige har i genomsnitt åtta kusiner, men att 30 procent av oss har elva eller fler kusiner. Det totala antalet släktingar varierar också beroende på vår ålder. Personer som är runt 70-årsåldern (som jag) har i genomsnitt tio släktingar.
Uppgifterna kommer från en undersökning som gjorts av forskare vid Stockholms universitet inom ämnet demografi.

Givetvis måste antalet släktingar variera väldigt mycket. Ensambarn med ensambarn som föräldrar har ju inga kusiner, fastrar, mostrar, farbröder eller morbröder.
Men vi som har många släktingar är nog inte ovanliga heller.
Jag vill nog påstå att jag har många släktingar, och då räknar jag bara mina föräldrars syskon och deras barn, alltså mina kusiner. Nu är ju jag så gammal att flera av mina kusiner har, liksom jag, både barn och barnbarn.

Så här ser min släkt ut:
Min mamma hade tolv syskon. En lillebror dog som barn och en av de övriga fick inga egna barn. Men tio av mammas syskon gifte sig och alla dessa fick barn. På min mammas sida är vi 33 kusiner. Av dessa utgör jag och mina bröder 5 så jag har alltså 28 kusiner på den sidan.
En av mina bröder och fem kusiner har avlidit, så nu är vi 27 kusiner, och 23 är alltså kusiner till mig. Men var och en av oss har ju andra kusiner på den andre förälderns sida.

Min mamma gick bort 2009. Av hennes syskon lever idag tre systrar och en bror. Jag är tacksam att jag, som är så gammal att jag har flera egna barnbarn, har dessa mostrar och en morbror. Plus en ingift morbror och en ingift moster.

Min pappa hade sju syskon. Sex av dem fick egna barn. På pappas sida är vi 22 kusiner. Räknar jag bort mina fyra bröder och mig själv har jag alltså 17 kusiner på pappas sida. Två av dessa kusiner lever inte längre.

Räknar jag ihop mina kusiner blir det alltså 23 + 17 = 40. 40 kusiner!
Den äldste av mina kusiner är född 1938 och den yngste 1981. Det är ett ganska långt spann mellan dessa men det beror nog på att min pappa var bland de yngsta i sin syskonkull och min mamma var bland de äldsta i sin. Den allra äldste kusinen är på min pappas sida och den allra yngste på min mamms sida.
Dessutom har jag fyra mostrar och två morbröder, varav två är ingifta.

Med så många släktingar varierar det naturligtvis hur väl vi känner varandra. En del känner jag förhållandevis väl, andra har jag nästan inte träffat som vuxen.
På pappas sida hade vi en släktträff 2011, med 75 deltagare. Då levde både min pappa och fyra av hans syskon. En av hans bröder blev över 100 år och avled strax före pandemin.
Efter 2011 har vi träffats flera gånger vid begravningar efter att pappa och hans fyra syskon avlidit. Plus 100-årskalaset i november 2019. De flesta av oss kusiner har mött upp men alla har inte haft möjlighet att vara med varje gång.
Så är det även på mammas sida, vi ses mest på begravningar. Det är fint det också, vi får tillfälle att pratas vid.

Min mammas syskon som ännu lever har jag desto mer kontakt med.
En av mina mostrar, som blir 92 i år, gjorde jag en släktbok tillsammans med för nio år sedan. Hon hade skrivit om mormor och morfar och deras barn, och tagit fram många gamla familjefoton, och även nyare. Jag gjorde layouten och ordnade med tryckning. Det var väldigt roligt att samarbeta i ett sådant projekt, jag är glad att jag fick möjlighet till det.

Sådär, då vet du allt om hur stor min släkt är.
Jag är så klart inte ensam om att ha en stor släkt. Vi är nog många i min ålder, med föräldrar födda på 1920-talet och att föräldrarna hade många syskon. Det var ju vanligt med stora barnkullar förr, men kanske mer vanligt ytterligare en generation längre bak.

Att ha en stor släkt, det är en rikedom, tycker jag.

kusiner

Till vänster en bild från släktträffen på min pappas sida 2011, då vi var 75 släktingar som samlades. Till höger från en kusinträff på min mammas sida 1998, med bara kusiner. Tyvärr är högra bilden mörk och oskarp. De här bilderna har jag med avsikt gjort så små att enskilda personer inte ska kunna identifieras eftersom jag inte har frågat alla om de vill vara med på bild här i bloggen. Privata foton.

Fortsätt läs mer
1213 Träffar
0 Kommentarer

Varifrån kom Anna Sundqvist?

I torsdags eftermiddag var jag med och hade släktforskarjour på vårt stadsdelsbibliotek i Skiljebo här i Västerås. Det gillar jag, det är så intressant att få oväntade frågor och gåtor att lösa.
En av våra besökare hade en anmoder i sin släkt som vi inte kunde hitta som barn, bara som vuxen. Efter ett tag gick vi vidare till andra personer i besökarens släktträd och jag har inte hunnit söka vidare annat än marginellt sedan jag kom hem efter jouren. Så nu tänkte jag att kanske någon av er andra som släktforskar känner igen henne och kan hjälpa vår undrande besökare.

Det gällar Anna Sundqvist, född 1847-06-03 i Nätra församling i Västernorrlands län. Det är den information som finns om henne som vuxen. Under en period kallas hon Lundqvist och även med tilläggsnamnet Lisa.
Någon av dessa uppgifter stämmer inte för det finns ingen Anna i Nätra födelsebok på rätt datum. Kanske är det så enkelt att det bara är en siffra som blivit fel.

Några källor och den information som finns där:

Liden (Y) AI:10 (1861-1871) Bild 240 / sid 241 (AID: v121806.b240.s241, NAD: SE/HLA/1010111)
Hon kom från Nätra till Glimå i Lidens församling som piga 1871-11-20 men hon finns inte i Lidens inflyttningslängd under rätt tid.

Liden (Y) AI:11 (1872-1877) Bild 254 / sid 246 (AID: v121807.b254.s246, NAD: SE/HLA/1010111)
I Glimå, där hon var gift med arbetaren Jonas Jonsson Söderholm, född 1842-09-01 i Själevad. De fick tre barn. Här står det att hon var inflyttad 1871-11-17.

hflLiden

Skönsmon (Y) AIIa:1 (1894-1906) Bild 96 / sid 86 (AID: v122363.b96.s86, NAD: SE/HLA/1010181)
1878 dog hennes make och så småningom träffade hon en ny man och fick fler barn. Här bodde hon i Härsta Mon i Skönsmons församling och var omgift sedan 1892-08-27. Yngste sonen från första äktenskapet är med här. Samma uppgift om hennes födelse 1847-06-03 i Nätra församling finns här, men hon har fått tillägg av namnet Lisa.

Liden (Y) EI:1 (1861-1886) Bild 20 / sid 26 (AID: v121821.b20.s26, NAD: SE/HLA/1010111)
Första vigseln 1872-11-24, lysning nr 13 detta år. Här finns inga spår efter hennes härkomst (som jag hoppades på). Hennes giftoman var en bror, så hennes far var sannolikt död. Men inget namn på brodern. Han bodde i Nätra för det skriftliga samtycket var utfärdat där. Men jag har inte hittat någon lämplig man som hette Sundqvist i Nätra vid den här tiden när jag sökt i AD:s register. Kanske var Sundqvist ett namn hon själv tagit.

Hade det varit min egen släkt hade jag naturligtvis sökt vidare, både på andra Anna födda andra datum och år och i grannförsamlingarna. Men så här långt kom vi när vi tittade på detta under jouren och när jag igår gjorde en hastig sökning dök det inte upp något något mer som ger några direkta spår.
Nu hoppas jag att någon av er som läser detta ska känna igen Anna Sunqvist från ditt släktträd och dela med dig av vad du vet. Kommentera i så fall här i bloggen.

Att det står fel i kyrkböckerna är ju inte ovanligt. En siffra som blir fel, det räcker ju för att ibland ställa till det rejält för oss släktforskare idag. Kanske ännu värre om det är fel födelseföramling, t ex den församling en person flyttat ifrån. Det har jag stött på flera gånger att det blivit skrivet som födelseförsamling.

En annan av torsdagens besökare hade ett liknande problem i sin släktforskning. I hans släkt har han en anfader som uppges vara född 1843 (och ett datum jag inte minns nu) i Ljungby församling. Mannen bodde i Kalmar och då ligger det närmast till hands att söka honom i Ljungby i Kalmar län. Men där fanns han inte i födelseboken.
Sedan sökte vi i födelseböckerna i både Ljungby i Kronobergs län och i Ljungby i Hallands län. Men inga träffar där heller. Sedan kollade vi på andra år och sökte med lite olika parametrar och till slut fann vi honom i Ljungby i Kalmar län, men född 1847 i stället. Troligen en ren felskrivning av en präst en gång i tiden. Denne man hade ett ganska ovanligt namn, om jag minns rätt, och det hjälpte till att hitta honom.

Det är verkligen roligt att ha släktforskarjour. Kom och fråga oss om du behöver hjälp, det är därför vi finns där.

Fortsätt läs mer
2200 Träffar
2 Kommentarer

Herdaminnen berättar om prästerna

Förr i tiden, i ståndssamhället, var prästen den som stod för överheten gentemot församlingsborna. Han var den som stod högst upp i hierakin, om det inte bodde en adelsfamilj i socknen. Präster hade stor auktoritet och fattade beslut om mycket, även sådant som inte hade med den kyrkliga gärningen att göra.

För dig som släktforskar och hittar en präst i släkten kan du räkna med att hitta mer information än om bönderna, torparna och backstugusittarna. Prästerna är väldokumenterade. Från varje stift finns så kallade herdaminnen, kataloger över alla stiftets präster. Det äldsta herdaminnet gavs ut 1785 och omfattar Strängnäs stift. De flesta skrevs på 1800-talet men nya herdaminnen kommer fortfarande ut, med reviderade och kompletterande information.

herdaminne1

Exempel på herdaminnet från Visby stift, utgivet 1868. Författare är O. W. Lemke (död 1900). I början finns ett register över församlingarna och på församlingssidorna listas alla präster, kyrkohedarna först och sedan komministrarna, med uppgifter om alla.

Herdaminnena bygger till stor del på församlingarnas egna Series Pastorum, som är en lista på församlingens präster. Den listan finns ofta i den äldsta kyrkboken och har kompletterats allt eftersom nya präster tillkommit. I många fall innehåller dessa listor anteckningar om präster långt tillbaka, ända till medeltiden.

Herdaminnen finns för alla stift, så vitt jag vet. I några stift har nya upplagor, med nya författare, kommit ut och då kan uppgifter i en äldre upplaga ha reviderats. Nya uppgifter kan ha kommit fram eller så har något visat sig vara fel. Därför tror jag att det kan vara säkrast att läsa i den senaste upplagan om du söker information om en förfader. Jag har t ex själv stött på en präst som i herdaminnet från 1800-talet uppges inte ha haft några barn men i födelseboken och i en senare utgåva finns barn till prästen.

Jag tror mig ha läst att några av de äldre författarna till herdaminnen var anställda i domkapitlet, alltså stiftes centrala organisation. Kanske en adjunkt eller en historiskt intresserad präst som tog på sig uppdraget och reste ut till församlingarna och samlade information.

Ibland kan det finnas långa historier om en del präster, något som troligen har berättats på plats. Om en präst i Västervik på 1700-talet berättas om hans tid som fältpräst hos Karl XII. Om andra kan man läsa att de misskätt sig och att sockenborna ville bli av med dem. Kanske blev det en del skvaller, men mustiga historier finns en hel del. Herdaminnesförfattarna har säkert också gått igenom domkapitlens arkiv och sett vad de gamla prästerna skrev till sina biskopar om, eller vad sockenborna skrev om sina präster.

Projekt Runeberg har digitaliserat fem delar av Lunds stifts herdaminnen , Strängnäs stifts herdaminne, en del av Skara stifts herdaminne och tre delar av Karlstad stifts herdaminnen. Av Genealogiska Föreningen kan du köpa avfotograferade herdaminnen.

Tillägg 10 mars: Herdaminnen för Göteborgs, Skara, Uppsala och Växjö stift finns hos Arkiv Digital.

Wiki-Rötter kan du läsa om vilka herdaminnen som finns.

Jag avslutar med en sida från Linköpings stifts herdaminne av Johan Isaac Håhl (död 1865), utgivet 1847. Här handlar det om prästen Jonas Arvidi Askerlundensis Vetregothus, kyrkoherde i Nykil från 1609, prost 1625 och död 1638. Han levde inte så kristligt i sitt äktenskap och härjade med sina sockenbor, enligt vad som kan utläsas i herdaminnet:

herdaminne3 Nykil

Fortsätt läs mer
1500 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
504 inlägg
Mats Ahlgren
315 inlägg
Ted Rosvall
265 inlägg
Helena Nordbäck
243 inlägg
Anton Rosendahl
241 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Gästbloggare
31 inlägg
Stefan Simander
1 inlägg

Annonser