Blanda och ge

Tänk vad mycket som kan komma upp när jag funderar på dagens blogg. Sånt som hänt för länge sedan och det som händer idag.  Kan bli lite av ett sammelsurium, och det känns som att knappast lämpar sig att blanda för mycket. Men lite grann kan nog gå bra.

Jag läser idag i en våra största tidningar om Paul Nurse, ett namn som kanske inte säger så mycket, men han är en utmärkt genetiker och fick Nobelpriset 2001 för sina upptäckter om cellcykeln, en grundläggande process för allt liv som finns på jorden. En duktig vetenskapsman, som efter priset fortsatte att arbeta inom genetiken och har bidragit till att vi idag kan läsa, förstå och sortera olika delar av våra celler, inte minst då DNA.

Berättelsen handlar inte så mycket om det arbetet utan det som kan påverka oss och vilka upptäckter vi kan göra. Paul kommer från ett vanligt arbetarhem i England, pappa verkstadsarbetare och mamma städerska, och det är nog inte alla som med den bakgrunden blir nobelpristagare.  Hans säger själv att undrar varför han, i motsats till sina äldre bröder och syster, inte slutade skolan vid 15 års ålder utan båda fick och kunde studera vidare.  Borde inte alla ha ungefär samma förutsättningar, fast som minst så kanske det fanns större möjligheter.

Nu ska vi inte fastna så mycket i hur det gick till, men det visar sig, efter att han fått Nobelpriset att han fick reda på sin egen bakgrund. Han var inte son till de föräldrar han alltid haft, de hade tagit hand om honom när han föddes, med en okänd far och hans mamma var den som han hela livet trott var hans storasyster. Jag kan inte sluta fundera på hur det skulle ha sett ut om några i hans familj tagit DNA-test och börjat att plocka med de matcher som funnits. Hade någon klarat ut att tolka de uppgifter som kom fram, och hur är det när vi tittar på våra matcher, kan vi ens föreställa oss att något sådant kan komma fram?

Efter att ha funderat på hur lång tid det tagit att få rätsidan på en sådan matchlista så kan det vara skönt att hoppa till något annat. Ett ämne som verkar vara omöjligt att få riktig rätsida på är de ursprungskartor som DNA-företagen tar fram, etnicitet eller origin eller vad de nu kallas. En del litar blint på dem, andra struntar helt i hur de ser ut. Kan likhet i små strängar av DNA verkligen säga något och hur räknar de egentligen. Att resultatet kan bli olika för ganska närstående testare, det syns allt som oftast. Så varför inte titta på ett exempel där föräldrarna inte ser så lika ut och sedan se vad som blir resultatet när deras DNA blandas.

Här kommer tre kartor, från tre olika personer, undrar hur det ter sig

Den första visar på en rejäl spridning, och eftersom fördelningen inte syns riktigt så kan vi säga att på kontinentnivå är det 67 % till vänster, 25 % i mitten och 7 % längst till höger

Karta från FTDNA, godkänt av testad


Den andra bilden visar en mer samlad bild och där är det 95 % i de norra delarna.

Karta från FTDNA, godkänt av testad
Och hur blir resultatet om vi slår ihop det?   Så här ser ett resultat ut om vi tar resultatet av de två övre och testar en avkomma.  Stämmer så till vida att kontinenterna finns med, 30 % till vänster, 57 % Europa, 12 % i Afrika och en liten skvätt i Indien.

Karta från FTDNA, godkänt av testad


Om det är tur eller skicklighet, men visst syns det att på kontinentnivå så gav i alla fall just detta exempel en ganska bra bild på hur det kan se. Fast det finns ju det som sticker ut, varifrån kommer Indien och fördelningen i Afrika ser lite olika ut, men på det stora taget så verkar det stämma. Om det beror på att just detta blev hyfsat rätt eller om andra försök kommer att ge liknande fördelning, det får vi se framöver. Men det är knappast att rekommendera att bryta ner de kontinentunika fördelningarna och tro för mycket på dem, det tycker jag framgår ganska klart, så har du Italien med på din karta så betyder det egentligen inget annat än att det kommer från Europa.

Fortsätt läs mer
41 Träffar
1 Kommentar

Leta och letande

Letande och letande, långt tillbaka i svårlästa böcker eller bland konstiga mätningar i ett DNA-test. Är det något att hålla på med egentligen, det finns ju så mycket annat att göra. Någon som har hört sådan eller liknande kommentar om det område som kallas släktforskning?  För visst upplever en del att det är en konstig hobby att hålla på med det som redan hänt och som vi inte kan påverka.

Men när en uppgift kommer fram och det går att fortsätta lägga sitt pussel med delvis okända bitar, en ny bit ger kanske ännu fler bitar som passar in, då kommer känslan som de som inte varit med om letandet inte förstår. En känsla som kan vara olika beroende på vad som den biten ger, var det så att han verkligen dog på det sättet, så sorgligt. Eller där dök hon upp igen, hon försvann inte utan i en gudsförgäten håla på den amerikanska prärien eller var det vid en backstuga i det innersta av Småland som hon fanns. Och den som inte sökt förstår nog inte känslan när en knut löses upp.

I en gästblogg läser jag om personen som plötsligt dyker upp en bouppteckning, som gör att det går att gå vidare. Plötsligt stod han där, den sedan långe försvunna sonen och pusslet blev en bit rikare och roligare att fortsätta med. Eller den beskrivning av den nyfunna mormodern, som kom med ett meddelande, en text full av nyheter, för nu har barnhusbarnets mamma, som lämnade in sin dotter och försvann, blivit uppenbarad. Det tog många år, och många kopplingar måste lösas, innan det stod helt klart vem hon var. Ett långt letande efter sitt ursprung fick en lycklig upplösning när syskonens mormor fick ett namn och en egen släkthistoria med alla möjliga intressanta krumelurer nertecknade. Nu gäller att hitta morfar också, var finns gömd.

Ibland känns det nästan orättvist att få läsa om de lyckliga upplösningarna på släktgåtorna. Varför ska det vara andra och inte jag som får svar. Men å andra sidan så har jag i vissa fall åtminstone kunnat bidra med någon liten arbetsinsats, så varför inte glädjas åt det. Och kan den människan eller någon annan som letar på annat håll lyckas, så vore det konstigt om inte jag kan. Men om det är för länge sedan det hände, det jag vill veta så får jag kanske konstatera att det får förbli ett mysterium.

Fri bild av Edward Howell på Unsplash

Så nu får jag lägga en del av det som tar tid åt sidan och koncentrera mig på lille pojken Lars som föddes av en ensam piga 1786 i Västergötland.  Att jag inte hittar honom direkt genom att ta alla de DNA-tester som rekommenderas så fort fader okänd nämns, det är en sak, men kanske har jag missat något annat. Den man som anges vid Lars bröllop kanske är hans far ändå, synd att han har så vanligt namn.  Men det är ju bra att prästen skrev in något namn, för det kanske fanns något litet frö till sanning. Men å andra sidan, 30 år efter brudgummens födsel, så kanske uppgiften inte var den sannaste, men det får vi ta reda på.

När jag hittar Lars så kan jag skriva en ny blogg, för kan man hitta linjer till gamle Olof, han som är den som alla Burar utgår ifrån, så kan jag nog hitta min Lars, han är ju mer än 400 år yngre, nästan modern om man tänker så. Har du några intressanta människor du letar efter, där det kanske är lite längre bak till lösningen än de har som deltar i Genjägarna, kanske lika långt tillbaka som någon Bure, så kan du väl berätta hur du gjorde. Hoppas på många kommentarer 😊

Fortsätt läs mer
535 Träffar
0 Kommentarer

Finns det hemligheter

Under onsdagskvällen visades programmet Uppdrag Granskning, med inriktning på barn som blivit till genom donation av sperma.  Fast ska jag vara mer exakt så kunde man se det redan från början i SVT Play och det kan man göra på samma ställe i två år till. Att se och höra några av de som inte fått veta vem som är biologiskt pappa, genom brister i vår sjukvård, och där letandet får ske vid sidan av visar på många konstigheter bland ansvariga, ger starka intryck.

När jag ser programmet och de diskussioner som förekommer mellan de som verkligen är involverade, de så kallade donatorsbarnen, så blir jag riktigt berörd och jag börjar så smått förstå de känslor som de både levt med och fortfarande gör. Samtidigt så kan jag inte låta bli att se tillbaka och fundera på vilka känslor och funderingar som släktforskningsDNA gett upphov till genom åren.

Det som började som en liten nördrörelse för mer än 10 år sedan, då vi var glada för att kunna se de 12 markörerna i Y-DNA som möjliggjorde en grov uppdelning i ett tio-tal historiska folkgrupper eller när mitokondrieDNA gav upp till indelningen i Evas sju systrar har blivit något så mycket mer. När det började produceras listor ur ganska små databaser som visade på släktskap mellan de testade, ofta med ganska små mått om vi jämför med nu. Och då budskapet spreds på internet att det rasslade i matchlistorna, något som skedde var eller varannan vecka, även om rasslet inte var så många nya, så var det inte många som kunde föreställa sig det vi ser idag.

Fri bild av Brano på Unsplash

Släktforskningen, som för många av oss är grunden till vårt intresse i DNA, har visat sig kunna svara på frågor som jag inte ens vet om vi trodde att vi skulle kunna ställa. Släktforskningen har breddats och nu vet jag faktiskt inte var gränserna kommer att finnas framöver. Med förfinade metoder och med allt fler involverade så blir möjligheterna bara fler och fler. Att antalet testade stiger, det vet vi, exakt hur många som testat sig kan vara svårt att ange exakt, men om det inte redan är en kvarts miljon testade i Sverige, så närmar vi oss det. Och det är den vanligaste testet, sedan finns det ju de som tagit Y och mtDNA, och där uppskattar jag att det ungefär en tiondel av de testade i Sverige som gjort det.

Det finns naturligtvis en del att diskutera runt användandet och ett spörsmål dök i ovan nämnda program, hur är det med sekretess och anonymitet. Att bli lovad anonymitet före 1985 års lagändring innebär ju inte att DNA ändras. Det blir fortfarande lika mycket gemensamt DNA oavsett vad som utlovats och det går inte att gömma sig. Men det finns olika aspekter av hur vi ska närma oss de personer som vi hittar, och det måste vara klart att det ska göras med mycket eftertanke om hur båda parter upplever det som framkommit.

Jag vet inte om den bästa beskrivningen är att säga att det känns roligt, stimulerande och samtidigt lite pirrigt att få ha varit en del av den utveckling vi sett och ser. Blir nästan lite för mycket när jag upplever en oro för testsvar på de som finns i min släkt, finns det hemligheter så jag får svar som inte är det som det borde vara, eller…  Men den känslan ger insyn i hur många känner det, får jag svar om mitt ursprung eller är det ett annat än jag tror. Får ett donatorsbarn svar på sitt ursprung och hur många donatorer är oroliga för att bli hittade.

Men det bästa är alla de svar som löser upp släktforskningsknutar och visar på nya kopplingar, som gör att släktforskningen blommar och som, rätt använt, kan stärka den totala släktforskningsrörelsen.

Fortsätt läs mer
777 Träffar
3 Kommentarer

Några dagar sedan

När det gäller släktforskning så innebär det till stor del att titta tillbaka, så därför tar jag mig friheten att gå tillbaka några dagar och fundera lite på Fars dag.  Det är kanske lite kortare tillbakablick än vad vi är vana vid, så det blir något mittemellan framtidsforskning och vanlig släktforskning.

Vid senaste Fars dag så kom den nya TV-serien Genjägarna ut till alla de som ville eller vill se framöver. Att det som är mest aktuellt är saknad av information om fäder verkar uppenbart och det gör att forskningen hamnar ganska mycket i närtid, men det gör den inte mindre intressant. Att göra ett underhållningsprogram kring en sådan allvarlig fråga som att hitta sin far eller, som det också sker, bli av med den som varit far hela livet, är en balansgång. Det har säkert funnits både den ena efter den andra stötestenen under de två år som det tagit från idé till verklighet, från det att Fredrik Mejster började nyttja sina kontakter med SVT tills des att vi kunde se resultatet. Men visst är det spännande program och det kommer fram känslor.

Egen bild

Men det finns ju många andra tillfällen, som inte syns i TV, när vi ser resultat av forskningsframgångar.  Att få fira Fars dag för första gången på 80 år kan vara en sådan sak.  Jag citerar en kommentar: ”En stor händelse idag, för första gången, vid 80 års ålder, kan jag med glädje, postumt, hylla min far på Fars Dag.”  Det finns säkert liknande känslor hos de som får sina svar, som får sina livslånga funderingar kring vem som är far besvarade.

Men inte alla är lika lyckligt lottade, det finns en annan sida av myntet också. Det kan vara svårt med besked om att den som man ansett vara sin far under alla år, inte är den biologiska fadern.  Det kan vara svårt att acceptera. Men det kan också resultera i nya upplevelser. Jag har för några år sedan berättat att jag hjälpte en person att topsa sig, och svaret på testen visade att den man han växt upp med, hans farfar, inte var hans biologiska farfar.  Det var svarta ögon och en inneboende ilska som mötte mig när vi träffades efter testsvaret.

När jag en tid senare såg personen komma mot mig på en trottoar undrade jag om det var bäst att byta trottoar, men så blev det inte. Han strålade av glädje när han såg mig, och kom fram och sa: Jag är nog den lyckligaste personen för jag har två farfar, en jag växt upp med och en som är min biologiska.

Det gick ju bra med han som tappade sin farfar men fick två, men det finns andra som det inte går lika bra för, så det finns hela tiden ett stort ansvar för hur vi använder de tester som finns, hur vi förbereder de som vi ber testa sig för att hjälpa till i sökandet och sist, men inte minst, hur vi kontaktar de som berörs av våra upptäckter.  Det är inte alla som blir glada för den nyupptäckta familjemedlemmen, så det gäller att vara riktigt försiktig och verkligen känna in, både hur man framför information och när. Det finns skräckexempel på hur man inte gör, att åka hem till någon som fyller år och gå in på en fest och gratulera födelsedagsbarnet till den nyupptäckta dotter, som står fram honom nu, är ingen bra idé.

Så även om det blir fest för många, att få fira fars dag för första gången, så finns det andra som kanske inte kan fira samma man som tidigare utan blivit av med sin far. Så visst finns det olika sidor av myntet, men i de flesta fall verkar det ändå vara lycka som förknippas med det nya firandet av fars dag.  Tänk om vi kunde samla ihop alla fars dagshistorier, och publicera dem, det skulle säkert bli en storsäljare.


Undrar vem som tar tag i det projektet, är det kanske Du.

Fortsätt läs mer
688 Träffar
0 Kommentarer

Fel på fel

När det gäller alla de som emigrerade så finns det vissa utmaningar när de ska letas upp i det nya landet de bosatt sig i. Olika länder med olika källor och om vi ska vara finkänsliga så kan vi säga olika krav på tillförlitlighet. Att namn kan ändras, att födelsetid blir lite hipp som happ och att föräldrars namn kan bli nästan vad som helst, det vet vi.  Men det gäller då att väga in vilka sannolikheter som det finns för hur dessa ändringar kan slå och hur man kan begränsa de olika felaktigheterna.

Häromdagen satt jag med en person som letat efter sin försvunna släkting under en längre tid. Precis som för många andra så har både intresse och tid för forskningen varierat och vissa grubblerier har lagts på hyllan ”ska göra sedan”. I det här fallet så började det för ganska länge sedan, när det inte alls fanns lika mycket material som digitaliserats utan man fick leta på lite andra sätt än idag. Efter att ha försökt spåra släktingen som emigrerade så vände sig forskaren till Emigrantinstitutet i Växjö för hjälp med spårningen.

De svar som finns från 2011 ser vederhäftiga ut och det råder inget tvivel om att de lagt ner ett stort jobb för att leta upp personen, och storleken på insatsen syntes ju också på den faktura som kopplades till uppdraget. Letandet hade spänt över en hel del källor och resultatet visar på en familj som bildades ”over there” och det blev ganska många barn så förhoppningen om att hitta efterlevande var ganska stor.  Men det gick inte så bra då, på den tiden att komma i kontakt, så pärmen med uppgifter hamnade allt längre bak bland de som bearbetades och den blev till slut nästan bortglömd.

Andra sysslor blev mer prioriterade och det tog ända tills i år innan pärmen kom fram igen och letandet kunde starta om igen. Lite löst letande och sedan kan man ju alltid googla på namn för att se om det fanns någon mer som letar eller letat. Och upp på skärmen kommer det uppgifter, uppgifterna om emigrantens liv i Sverige stämmer, men sedan skiljer de sig åt. Annat namn på hustrun och skiftande namn på barnen. Kunde det vara samma person eller..?  Det verkar som den nyupptäckta informationen är fel, för den skiljer sig för mycket från den som proffsen letat fram.

Fri bild av AussieActive på Unsplash

Jag skriver ett brev till han som lagt ut informationen och berättar att den måste vara fel, tänkte forskaren och gjorde så. Och under väntan på svar så kom vi att sätta oss ner och jag fick frågan om hur det kunde bli att två olika personer hittats i det nya landet när det bevisligen var samma emigrant. Kunde han ha levt dubbelliv och haft två familjer, eller hur ska det tolkas. Det första vi gjorde var att försöka se om det verkligen var samma person. Började med den som hittats redan 2011 och ganska snart dök det upp små varningsflaggor. Hur lång tid tog resan, varför annan födelsetid än den riktiga (kommentaren i rapporten var att det var vanligt med annan födelsetid) och några liknande glidningar när uppgifterna inte stämde helt.

Summan av läsningen blev att det lät inte helt säkert att det var rätt person, så nu började vi leta i de källor som finns tillgängliga idag, och ganska fort dök det upp en scannad svensk-amerikansk kyrkbok där det ganska klart framgick att det var en annan emigrant som de pekat ut. Några fler kontrolluppgifter pekade entydigt på samma sak och bouppteckningen efter pappan var nog den sista spiken i kistan.

Och jag som skickat ett brev och antytt att jag har rätt person och du har fel, kommenterade min samtalspartner, som fortsatte att nu får jag skämmas för mina påståenden. Men sånt kan ju hända, så det får man acceptera. Men för säkerhets skull så tittar vi på den andre, den som gogglats fram. Hur säker kan vi vara på att det är rätt. Mycket text och många källhänvisningar så det låter ju rätt. Fast det var många källor som var både andra och tredjehandsuppgifter, så det gäller att kolla noga. Det första som slog oss var att det hänvisas till en passagerarlista, men den var ju daterad sex år efter att emigranten fått sitt flyttbetyg. Och det fanns lite andra lösa ändar och kopplingar till andras släktträd, och andras släktträd är ingen garant för riktighet, för vem har kopierat vem.

Vi tog ett nytt grepp, vi letar förutsättningslöst efter emigranten för att se om det finns några nya ledtrådar, primärt i de källor som finns på andra sidan atlanten. Kunde det finnas nya, oupptäckta uppgifter som visade på andra lösningar än någon av de två som fanns. Och för att göra någon timmes sökande till en kort variant så skymtade ganska tidigt en man som hette något helt annat än det sonnamn de andra två använt. Att byta Johnson (ursprungligen Jansson) till något annat var ju ganska vanligt, och i det här fallet var det verkligen ett annat som använts. Fler uppgifter styrkte den tredje identiteten och när det kom fram uppgifter om rätt födelsetid, emigrationstid och att båda föräldrarnas namn stämde som slutade vi att leta.

Vi tror oss nu vara säkra på att av de två vi började med var båda fel och vi har nu hittat rätt person, vilket leder till den logiska slutsatsen att man inte kan lita på någon uppgift som man själv inte kontrollerat och att kopiera från andra, även om det är riktigt duktiga som söker har sina risker. Nu får vi bara hoppas att det inte dyker upp ett fjärde alternativ 😊

Fortsätt läs mer
844 Träffar
3 Kommentarer

Att vara eller inte

Det kom en liten fråga, i ett sådant där elektroniskt format som jag inte riktigt vet vad det heter nuförtiden. Förr skrev man mail men nu vet jag inte om det är mejl eller något annat man ska skriva. Strunt samma, en fråga om vem jag egentligen är och om det kan gå att se om vi har någon släktrelation.  Det som kan vara problemet med såna här elektroniska meddelanden är att mottagaren inte tolkar innehållet på det sätt som avsändaren egentligen menade, och inte blir det lättare om det är på ett annat språk än det egna. Fast även med det egna språket är det lätt att det blir missförstånd, det ser vi ofta i alla de plattformar som finns.

Men åter till frågan, den var inte ackompanjerad av någon större uppsjö av information om den som frågade. Men det fanns en passus som gjorde mig både fundersam och glädjefylld.  Om vi är släkt, hur långt tillbaka kan du gå, jag skulle gärna vilja veta det för att se om jag har anfäder som jag drömt om, skrev han, den då för mig okände personen. Visst kan det kittla till lite grann, vad är det personen drömmer om som jag kanske kan ha svaret på.

Jag måste nog berätta att det kom från Nebraska i USA, och då förstår alla att det var på engelska som många av oss behärskar, men det var lite ordvändningar som jag funderade på. Men med de fåtaliga uppgifter jag fick så började letandet, och med uppgiften om i vilket register han hittat mig så kunde jag se det ungefärliga avståendet oss emellan. För det var via ett DNA-test han hittat mig.

För att göra en lång historia kort så började det efter en del konverserande att dyka upp namn och årtal som gjorde det möjligt att hitta gemensamma kopplingar. Lite namnbyten, och några ändrade födelsedagar kan ju ställa till det men vi hamnade så småningom i Ramsbergs socken där våra olika linjer hängde ihop. Min morfars mormors föräldrar var den gemensamma nämnaren och i den delen av släktträdet finns det en hel del emigranttrådar, som vi kunde koppla ihop.

Så långt var allt bra, men sedan var det frågan om hur långt tillbaka jag kommit på den linjen. Jag kände mig tvungen att fråga vad drivkraften var för den frågan men fick inget riktigt svar. Att ena halvan av föräldraskapet gick tillbaka till slutet av 1700-talet och att den andra gick tillbaka till mitten av 1600-talet i Järna var tydligtvis inte det svar som vederbörande hade hoppats på. Det förstod jag.

fri bild av dzianis sukhavarau på Unsplash

Och nu kom det fram vad som egentligen var den riktiga orsaken till den underliga frågan. När man äntligen får kontakt med någon på andra sidan Atlanten, så är/var drömmen att det fanns spår av de som levde betydligt tidigare. För visst fanns det väl vikingablod i vår släkt, det måste det göra för det kändes så naturligt när de olika vikingaserierna visades på TV. Tyvärr kan jag inte hjälpa till med svaret, inte ens om jag försöker leta bland alla de arkeologiska uppgifterna för de hittar från den tiden, för det kräver raka linjer av män eller kvinnor och sådana har jag inte hittat i trädet.

Slutet blev att vi kom underfund med att det räcker med att vi hittat vår koppling och att finns andra kändisar än vikingar om vi går tillräckligt långt bak och sedan vänder tillbaka i trädet till nutid. Kanske fanns det en viss besvikelse kvar, men jag hoppas och tror att det går över. Tiden läker alla sår, sägs och det lär nog bli så även här.

Fortsätt läs mer
509 Träffar
0 Kommentarer

Var kommer vi ifrån?

 Var kom vi ifrån?   En fråga lätt att ställa, svårare att svara på.  Först behöver vi veta i vilket sammanhang den ställs och sedan vilken tid det talas om.  Men det kanske inte räcker utan det behövs följdfrågor. Men det var precis den frågan jag fick av några bekanta, som hörde mig berätta om släktforskning och sånt.  Ja, sånt kan ju innebära vad som helst men nu talade vi om vilka härliga blandningar vi alla är.

När vi tittade nära i tiden så blev det lite olika svar på frågan. Om vi tittar på mig själv så är svaret att jag kommer från två slagen och två götland, nämligen Roslagen, Bergslagen, Västergötland och Östergötland. Men det stämmer ju bara vid en viss given tidpunkt, för backar vi lite längre bak så blir det lite mer komplicerat. Men en av mina bekanta tyckte var imponerande, hans egen uppfattning var att han kom från Jakobsberg och Skälby.  Att det är två mindre områden i nordvästra Stockholmsområdet vet kanske inte alla, men det är 4–5 kilometer mellan platserna. Där fanns hans ursprung koncentrerat, ett något mindre område än de jag räknat upp.

I motsats till honom kom svaret från nästa person och där blev det intressant. Jag kommer från Mellanamerika och Afrika, berättades det, med ett tillägg att det kanske inte är vad ni tror. Men sen kom tillägget att det alltid kan diskuteras när och var man räknar. Farfar bodde i Mexiko, arbetade för ett svenskt företag när personens pappa föddes.  Pappan träffade en flicka född i Sydafrika, men det framkom inte förrän senare eftersom hon flyttat till Sverige när hennes pappas och mammas diplomatiska aktiviteter var avklarade. Så här blev det lite diskussioner om hur man ska räkna men vi konstaterade att man får nog gå några generationer bakåt för att det ska bli lite mer rätt.

fri bild av John Towner på Unsplash

Men visst finns det de som bär på spännande berättelser om ursprung och genom DNA-tekniken så blir det mer och mer uppenbart om allt det som hänt under tidernas lopp. En del händer i närtid, när pappa inte visar sig vara den pappa man trott och släktens ursprung flyttas från en del av landet till en annan. För andra så ger testerna uppgifter om betydligt äldre ursprung och då från platser som vi knappast hört talas om. Arkeologiska utgrävningar ger ledtrådar, och plötsligt så ändras historien. När det gäller dessa nya kunskaper så hamnar vi ju långt bortom de källor vi använder i det vanliga släktforskandet, men det ger nya kunskaper och bara det är ju fantastiskt.

Att söka sig bakåt och försöka ta reda på var vi kom ifrån är för många en ny erfarenhet, jag ser resultat av olika TV-program, tidningsnotiser och vetenskapliga publikationerna hela tiden. Det finns så många nya områden som täcks. Häromdagen var en nyhet att nu vet vi varifrån besättningen på det 1672 sänkte skeppet Kronan kom ifrån, så nu är den frågan besvarad. Fast man undra vem som ställde frågan: Var kom de ifrån. I andra fall är det, som det berättas om i alla möjliga former, den egna nära släkten som återfinns. Att hitta sin egen syster eller kusin när man är adopterad från ett avlägset land, måste vara något av en fantastisk upplevelse, svår att föreställa sig. Men det är ju en form av släktforskning, kanske inte vad vi vanligtvis tänker oss, men ändå.

Och snart ska jag kolla på några olika pappa och mammalinjer för de som skickade in sina DNA-tester, undrar om vi kan hitta spår i avlägsna platser eller om allt är knutet till närområdet. Ska också bli intressant att se om det vi tror, att linjerna knyts ihop inom kyrkbokstid. Går det som vi hoppas så blir det mycket säkrare att trädet är rätt, får vi fel svar så är det något tokigt i det vi hittat och så kan det ju vara. Men vi får nog veta mer om var vi kommer ifrån, och det är ju det som är så intressant.

Fortsätt läs mer
668 Träffar
0 Kommentarer

Hit och dit

Hit och dit, upp och ner, fram och tillbaka.  Så kan det kännas när man släktforskar, eller hur.  Ibland hittas det nya trådar, ibland försvinner och nuförtiden så kan nästan vilket DNA-test som helst ställa till det. Det som var ett bra släktträd, med många grenar utritade, kan hux flux bli kraftigt stympat. Det finns många historier om de omvälvande besked som lämnas när ett DNA-resultat kommer och det som borde finnas där, inte står med.

Ibland saknas det uppgifter, men det kan också komma fram nya. Släkt skärs bort och släkt kommer till. Ibland är det skönt att få besked, det var som någon misstänkte, men ibland är det rent hjärtskärande information som dyker upp.  Det är verkligen något som vi måste förbereda varandra på. Det kan bli ett besked som testaren absolut inte förväntat sig och det gäller att skicka signaler om det. Det är inte bara att testa, det gäller att vara beredd på att bearbeta resultatet också.

Men det är inte bara genom DNA som det kommer upplyftande likväl som nedslående nyheter. Det kan vara ett nyfotograferat blad från någon gammal kyrkbok som förändrar trädet, eller att det plötsligt, genom någon ny indexering dyker upp nya, oväntade resultat. Vet inte hur mycket det betyder, men visst kan det vara bra att se att den avlägsne släktingen inte var den jag trodde utan hade en annan bakgrund. Och det trots att jag försökt följa all de råd och anvisningar som finns att hämta genom olika böcker och föredrag.

Eget foto

Att salpetersjudare Olof Danielsson kanske inte var den som jag trott, trots de mått och steg som vidtagits, är det senaste fyndet när det går att hitta lite nya källor, plus det att de gamla blivit lite tydligare så att plumpar och skräp syns lite bättre och ändrar en siffra eller en bokstav. Att det dessutom föds en Olof till, med ett annat dum än det jag läste först, men som nu börjar anas bland anteckningarna raderar en linje, men det kommer ju en till.  Det verkar nästan som om någon vill se till att arbetet med den delen av släkten inte tar slut. Det var inte så färdigt som det verkade.

Att båda Olof har en Daniel som far gör att det kan bli funderingar på namnskicket, det var inte så många olika namn i omlopp så risken finns att det lätt blir fel. Då dyker det upp en fundering som jag hämtar från Roger Axelssons del av den nya boken Sveriges historia för släktforskare.  Roger skriver ett avsitt om medeltiden och jag hämtar några rader därifrån: ” Förnamn som Ermund, Golle, Styrger och Trotte lyser med sin frånvaro under senare del av perioden och ersätts av mer ospännande Johan, Nils, Per och Lars.” Ja, synd att de inte fick leva kvar och öka mängden med förnamn.

Min salpetersjudare hade alltså en namne, som inte hade samma yrke, men kopplingen bakåt blev fel med de slarvigt skrivna siffrorna. Så där försvann en gren och en annan kom in.  Ibland känns det nästan som trolleri att leden kan bytas ut utan att det påverkar mig, men jag är som jag är och nu har jag en ny linje att försöka förstå hur de levde och hade det. På tal om trolleri så kan jag inte låta bli att hämta en liten mening till från Robert Axelssons avsnitt i nämnda bok. Det gäller kyrkans inflytande och han konstaterar att på 1100-talet så var det inte så mycket bevänt med att förklara läran och eftersom nästan ingen förstod latin så blev mässan obegriplig. Han skriver ” Nattvardens ord hoc est enim corpus meum (Ty detta är min lekamen) blev det folkliga hokus-pokus.  Så nu vet vi det och det kanske inte förklarar trolleriet, men det kan ju vara bra att veta i alla fall.

Fortsätt läs mer
583 Träffar
1 Kommentar

Kort om kort

Ett namn, ett kungarike för ett namn. Visst finns det många gånger som jag önskat att jag haft ett namn på åtminstone någon av de personer som finns ett kort. I lådan som blev kvar när allt delats av släktingen, så fanns det kort. Ganska många hyfsat stora kort, många med en byskola i bakgrunden, andra med ett missionshus där det fanns både en massa människor i vuxen ålder likväl de med bara barn. Kanske var det församlingen som höll till där som mangrant samlats och så fyllde man på med ett kort med de som gick i den söndagsskola man hade för barn. Kort efter kort, men inget namn, varken på hus eller människor.

Men fotografens stämpel fanns på ett flertal, alla från trakten av Arboga och en del med angivande av Örebro. Och eftersom den senaste ägaren bodde i Götlunda, det som finns i Närke, så blir det ett något avgränsat område att söka i. Götlunda förresten, om vi tar ett rejält sidospår, ger lite bryderier om man vill använda län som någon form av källa.  Låg fram till 1974 i Örebro län, fördes då till Västmanlands län. Skönt att det alltid legat i Närke i alla fall.

I författarens ägo

I bunten med korten som kopplar till Arbogatrakten så finns det ett som sticker ut, och som gör mig förbryllad. Visserligen finns det en sjö, Hjälmaren som ligger där, men kortet visar en besättning ombord på en båt som ser ut att ha en mast som för tankarna till en seglande skuta. Det verkar också hänga någon form av flagga bakom några av männen, för det är bara män på bilden. Och att det inte är en Hjälmarskuta, om nu någon sådan funnits i den grunda sjön, det torde vara säkert när jag ser stämpeln i det nedre högra hörnet. Där står Modern Photo Co, Castle Street, Bristol.

Varför finns det en kort från England, med som jag tycker mig se, uppklädda besättningsmän, om vi bortser från han som verkar vara kock. Två av dem har dessutom hatt, så de ser än mer felplacerade ut. Utan namn, varken på person eller fartyg, inte ens ett årtal är angivet, finns det inte så mycket att göra. Jag får fortsätta fundera på hur kortet hamnat bland de andra mer jordnära motiven. Kanske finns det någon närking bland männen. Och på tal om något helt annat, så slår det mig att det inte finns en enda som har skägg. Mustascher finns med på kortet, men inte skägg. Där föll min bild av sjöbusar i bitar, de ska ju ha ett stort skägg och vara rödbrusiga.

Efter att ha suttit med funderingarna kring sjömännen och deras koppling till ägaren av bunten så kan jag inte bli att plocka fram en bild som låg i ett hörn av lådan, ett kort där jag vet vem personen är, så några sådana funderingar behöver jag inte ha, men desto mer kan jag undra hur man fick huvudbonaden på bilden att sitta fast och, hemska tanke, vad hände när det kom en vindpust. Satt schabraket så hårt att det inte lossade så fanns det ju en risk att hela människan blåste iväg.

I författarens ägo


Så avslutande fundering får bli: Vart ska hatten gå med dig, min vän?

Fortsätt läs mer
614 Träffar
1 Kommentar

Morfars fars halvbrors dotterson

Kan det finnas något intressant om morfars fars halvbrors dotterson, det är en fråga som jag ställde mig.  Att det knappast känns som vi är riktigt släkt är en del av frågeställningen men också vad som kan hittas om en avlägsen släkting där den gemensamma nämnaren är en torpare i Östra Löa, Ramsbergs socken.  Närmaste större ort är idag Lindesberg och vet du inte vad det ligger så får du leta i Västmanland. Torparen vet jag inte riktigt vad han gjorde men han hade tre hustrur och åtta barn så det blev en del spår efter honom. 

Att ett av barnen är min morfars far har jag redan förtäljt, men nu ska vi se om det finns några intressanta spår av en av hans halvbröder.  Gustaf hette halvbrodern, och han var tre år yngre, son till torparens hustru nummer två som bara fick denna son eftersom hon avled i barnsäng 2 dagar efter Gustafs födelse. En inte alltför rolig start för Gustaf, men det är en annan historia. Han växte i alla fall upp och fick flera barn varav några emigrerade. Och det är på andra sidan Atlanten som vi börjar titta efter spår som kanske kan vara av intresse.

Fri bild av Evan Dennis

Och visst dyker det upp något om vi förflyttar oss till staten Montana, långt västerut i USA med Klippiga bergen och nationalparken Yellowstone som kända landmärken. I den absolut västligaste delen hamnade de två som jag följer, i Missoula. Och om vi tar den ene först, en son till Gustaf så vet jag inte så mycket om honom. Han bildade ingen familj utan levde som skogshuggare tills den dag han av någon anledning fick en större gren i huvudet och avled. Det är åtminstone vad det står på Find A Grave, den stora samlingen av gravstenar och andra äreminnen som finns på nätet.

Det kan vara intressant att någon i alla fall tagit på sig att uppdatera med den informationen och en bild på en liten, enkel gravsten. Det är inte all som blir omskrivna på det sättet, många får vi inte veta så mycket om. Men åter till den som jag började med att berätta om, skogshuggarens systers pojk, så kommer han till i Montana och bor där hela sitt liv.  Jag vet inte om det är Ramsbergsgener eller om det är från hans fars östgötska gener som han får sitt sparsamma leverne. Inte heller denne man hittar någon att gifta sig med verkar det som, men han arbetar och sliter på med sitt arbete son chaufför.  Jag vet inte om han äger sin lastbil, men det verkar i alla fall som han försöker spara in på onödiga uppgifter, vilket kan vara bra för ekonomin men som också kan innebära risker.

När jag hittar hans uppgifter på Find A Grave så besannas risken, man ska nog inte vara för försiktig med vissa utgifter.  Översatt från den notis som finns om honom så kan vi läsa ” James dödades när tändningen på lastbilen han körde slutade fungera och lastbilen stannade vid järnvägsövergången strax öster om virkeshögarna. Den bakre änden av lastbilen blev påkörd av det västgående "Second 603"-tåget. Indikationer var att tändningslåset var ur funktion och att James hade kopplat runt det i stället för att reparera låset.”

Så kan det gå och det är egentligen det jag vet om min morfars fars halvbrors dotterson. Alltid något kan man tycka och även om det är en ledsam läsning så kan jag konstatera att jag i alla fall vet något, och det kan ju vara bättre än ingenting.

Vill du läsa själv, kolla på https://sv.findagrave.com/memorial/84558721/james-gustafson

Fortsätt läs mer
613 Träffar
1 Kommentar

Lever släkten vidare

Hur många släktingar har jag och hur många av dem känner jag till?  Och är de jag tror vara mina släktingar verkligen det, eller är de resultat av någon förbindelse som inte syns i de källor jag använt för att bygga mitt träd. Frågor som dyker upp och sedan oftast försvinner ner i någon hög med olösta problem, eller i högen med frågor som rör hur vi egentligen ska definiera vad som är vår släkt och inte. Det händer varje dag att någon får veta att din familj inte är din, om vi använder de biologiska begreppen, men vad säger det egentligen om det svåra begreppet släkt.

Sedan har vi nyligen lärt oss att de som för några generationer var del av den gemenskap vi kallar släkt inte har några efterlevande i rakt nedstigande led. De levde men lämnade inte de spår bland nu levande så att det går att se kopplingar till dem. Forskningsresultaten talar sitt klara språk, vi lämnar inte de spår som många tror. Ungefär hälften av de som levde runt 1880 fick inga barnbarn eller barnbarnsbarn. Det blir också väldigt klart när man följer rena far och morslinjer.  Jag ser då och då de som koncentrerar sig på att följa en manlig linje att den döttrar ut, ett begrepp som visar att en familj med bara döttrar, där tar den manliga linjen slut.  Naturligtvis blir det samma med en kvinnlig linje där det bara blir pojkar i familjen, den linjen dör ut.

Jag kopplar det här till delar av min egen familj.  På min farfars sida så finns en del att titta på, egentligen är det min farfars mamma som är kopplingen. På hennes sida bestämde sig hennes pappa och några av hans syskon i mitten på 1880-talet att lämna Västergötland, från Vara-trakten där släkten bott flera hundra år.  De flyttade med sina barn och deras familjer till Brålanda i Dalsland. Det blev ganska många som flyttade, så det blev en påfyllning av västgötar i Brålanda.

Urklipp från Arkiv Digital

När jag ser att gruppen växer så borde det finnas en hel del DNA-spår bland de som bor där idag kan man tycka. Det förutsätter naturligtvis att det finns de som testar sig på något sätt. Och sedan finns det frågan om hur många av dem som hamnade i läget där de inte fick barnbarn eller barnbarnsbarn. Är det likadant i Brålanda som i de områden som studerades och som visade på ett stort bortfall av efterlevande. En del av mitt eget släktträd visar att det var en del som aldrig gifte sig och visar på några barn. Kanske fanns det inte tillräckligt med kandidater, men eftersom det är båda kvinnor och män så kan man fundera.

Kanske ska jag göra ett upprop.  Sundals Släktforskarförening, Brålanda, hur många av era medlemmar har med mig i sina matchlistor.  Kanske inte med så höga tal, men en bit ner i listorna.  En liten uppgift för den kommande DNA-träffen den 6 oktober 😊  Kan passa på att gratulera föreningen som blev 40 år i denna vecka!  Vi får se om det finns några resultat att rapportera, det får bli en del av en kommande blogg.

Det är intressant att vi nu kan koppla vår släktforskning till annan forskning och göra det genom att använda de nya verktyg som vi har.  Att digitaliseringen gör det mycket lättare att hitta uppgifter har vi lärt oss och det ger helt nya möjligheter. DNA ger oss helt nya möjligheter och det gäller inte bara jakten på okända fäder, det finns många andra områden också. Att kolla upp sin egen släkt, som vi tror vi känner till, är en sådan aktivitet där det kan bli andra teststrategier än vad andra använder.

Jag kan inte låta bli att koppla mina tankar till ett meddelande som jag, och många andra, fick från Christina Sagersten och Finding Family.  Några tänkvärda ord om de standardsvar som ges när någon frågar om vilket test som ska användas, att vara med överallt och fiska i alla dammar. Detta oavsett vilket syfte testtagaren har, för det finns olika svar med olika tester och olika bolag beroende på vad de önskar uppnå. Jag citerar direkt ur meddelandet, bra och tänkvärt.

 ”Så vi landade i att vi nog kan hitta ett annat standardsvar som vi tyckte resonerade bättre med oss: Börja någonstans. Det spelar inte så stor roll hos vilket bolag. Ta ett test och se om det här är något för dig. Vill du verkligen jobba med resultatet, lär dig tolka det hos ett bolag i taget. Ja, det blir dyrare, men det kanske är värt det ändå i slutänden.”



Det gav mig en hel del att fundera på och jag tycker det känns viktigt att fundera på vad vi vill uppnå med vår egen forskning och visst är det så att det finns olika vägar att nå våra mål

Fortsätt läs mer
991 Träffar
0 Kommentarer

Nytt, nytt och nytt

Ibland händer ingenting och sedan händer allting på en gång. Visst kan det vara så med släktforskning. Vi läser och begrundar, vi kontrollerar och jämför. Det ena dokumentet efter det andra, den ena källan efter den andra.  Ibland så blir det bara snurrigare och snurrigare och till det verkar som att allt blir ett enda trådnystan. Men så drar du i rätt tåt och plötsligt så löser allt sig. Kanske en något drastisk beskrivelse, men visst kan det kännas så och då blir lösningen riktigt skön.

Nu kan det finnas andra typer av händelser som en släktforskare kan bli inblandad i och just dessa dagar så har jag drabbats av nya böcker, om det nu kan kallas att jag drabbas. Tre böcker av olika karaktär, men med en viss koppling till släktforskning. Nu beror ju allt på hur vi karaktäriserar begreppet, men i min värld så finns det kopplingar.

Den första boken som kom hem till mig har en koppling till många fina sommarvistelser på Öland. En bok som jag nog inte hade tittat i så mycket om det inte var för en speciell del av den. Den heter Gåtfulla Gårdby, och handlar egentligen om Gårdby kyrka, där arkeologer fick möjlighet att gräva ut hela kyrkan när fuktproblem gjorde att hela kyrkgolvet måste brytas upp.  Många beskrivningar av olika byggnadsdelar och hur det kan ha sett ut. Men sen kommer de till de som begravts under kyrkgolvet och då blir det intressant, för kyrkan är riktigt gammal.

Det som arkeologerna hittar är bland annat ett riktigt gammalt skelett, men helt inlindat med rep från huvud till tå och med skador som tyder på en bråd död. Vem kan det ha varit?  Och det kommer den ena graven efter den andra, en del med en, andra med flera begravda. Och det är nu det blir intressant, för med hjälp av DNA och gamla källor söker man klura ut vilka det kan vara som är begravda. Känd släktforskare hjälper till och flera laboratorier ställer upp och det kommer en del svar. Ibland är de släkt, ibland är de absolut inte släkt. Ska bli spännande att läsa de sista sidorna, de är fortfarande olästa. Men jag vet att det finns uppgifter om olika haplogrupper, som är mer eller mindre exakta beroende på hur skadat genmaterialet är.

Eget foto

Och jag hann inte läsa allt för då kom boken om Europas mödrar av Karin Bojs. Släppt på Släktforskardagarna i Skövde, så populär så alla böcker såldes så jag fick ingen. Men nu har jag läst den och försökt insupa allt som står där, mycket intressant, men jag tror nog att jag måste läsa en gång till, det fanns så mycket intressant och så många slutsatser att fundera på, inte minst runt påverkan från olika håll, under tidens lopp, som förändrat och fortfarande förändrar min syn på var vi kommer ifrån.

Lite mer handfast verkar den bok vara på som presenterades på Historiska Museet i kväll (onsdag 21 september skriver jag detta). En intressant vinkling på många av de frågor som släktforskare säkert ställer sig, hur levde de vi hittar i källorna och vad kunde påverka dem. Fyra författare har skrivit om var sin tidsperiod, vad som karaktäriserar och påverkar under ett antal år. Från 1920 tillbaka till 1850, 1850 till 1750, 1750 till 1600 och slutligen medeltiden. Indelning går alltså åt samma håll som släktforskare oftast gör, vi börjar med det vi vet om nuet och söker oss bakåt. Jag kan inte berätta riktigt hur boken är, jag har haft den i några timmar, men författarsamtalet gav vid handen att det finns många intressanta aspekter på historia kopplat till släktforskning. Om jag går efter det de sa, så kommer jag att använda boken många gånger för att läsa på om just en tidsperiod, ett yrke eller något annat som påverkar just mina släktingar.

Mycket nytt blev det den här gången, men det är tjusningen med släktforskning, man kan få influenser från många håll och det ger mer och mer ”kött på benen” runt mina personer i mitt släktforskningsprogam.

Fortsätt läs mer
1047 Träffar
3 Kommentarer

Från limpa till .......

Många gånger ser vi uttrycket ”från ax till limpa” , det används vid olika tillfällen, men att följa något från början till en färdig produkt, eller ibland till slutet, är väl det som det oftast avser. Att så ett vetekorn, se det växa, skördas, malas och sedan bli ett riktigt gott surdegsbröd, eller vilket bröd som helst, är något att eftersträva.

Men som släktforskare går vi många gånger åt andra hållet, vi börjar med en person och går bakåt i tid och rum för att se vad som döljs i de allt äldre källorna. Vad är det som gjort att någon blivit vad den blev, kan man också säga. En del letar sig långt bak, andra letar sig åt sidorna, och för all del, en del vänder och letar sig framåt när de hittat något intressant.

Vad är det som väcker intresset för just den sökning som pågår nu, hos dig? Är det någon du hittat, är det något du söker eller vad kan det vara. Just precis nu så tänker jag berätta om en liten annorlunda ingång, åtminstone sett ur min horisont. Och för att då anspela på rubriken så började det hela faktiskt med en limpa, eller kanske ska vi kalla det ett bröd.  Brödet har namnet Nyborg, och det är ju inget speciellt, men det har fått sitt namn efter det som idag är Folkets Hus i Borgholm. Och det är bakat i Stenugnsbageriet Olof, som finns i samma stad.

Ett bröd som vilket som helst kan man tycka, men det finns en koppling mellan Nyborg och Olof, för det var han som byggde upp Nyborg och skapade ett fint lantbruk. Idag är det som förr var Nyborg det som syns från gatan och kallas Folkets Hus.  Det fick jag höra i bageriet, när jag frågade om tavlan med den gamle mannen på väggen. Sen var det inte mer med det, andra kunder pockade på intresset och jag vandrade iväg med min papperskasse med lite olika godsaker i. Men min nyfikenhet var väckt.

Fritt foto av Mae Mu på Unsplash

Att det går att hitta innehavarens namn på nätet vet alla och med ett namn och födelsetid kommer man långt. Inte var det någon direkt Ölandsträff, mer från västkusten tycktes det, men visst hette pappan Olof, men han stämde inte in på mannen kortet, och så hade han ett namn till så vad kallades han. Och Göteborg var födelseort. Vi går ett steg bakåt till nästa pappa och bland de tre namnen var ett Olof, och han var född i Köpings församling, det Köping som finns på Öland, men vad kallades han. Det blir att gå ett steg till och där fanns Olof igen, boende på rätt ställe, för det stod lantbrukare boende i Nyborg i kyrkböckerna. Rätt person, eller använde han Carl istället som också fanns på namnraden.

Jag kollade Ölandsbladet, via Kungliga Bibliotekets tidningar, och där finns Carl/Karl nämnd och det blir helt säkert när jag läser hans pappas dödsruna. Så Carl var det, sonen var inte känd som Olof. Men det var det namn som stod i dödsrunan, där fanns han Olof, den som torde vara Stenugnsbageriet Olofs namngivare. En kontroll i kyrkböckerna berättar att han inte var ölänning, kom från en annan ö, Ven, men hustrun var öländska. Att följa honom i böckerna ger upphov till små leenden, i Köpings församling fanns staden Borgholm och där bodde Olof hos Påven, fast det var i kvarteret Påven om vi ska vara noga. Sedan flyttade han till Sverige enligt boken, fast det visade sig vara ett annat kvarter, som låg nära Norge och Ryssland, andra kvartersnamn. 1879 bröts Borgholm ut som egen församling och Olof stannade då kvar i Köpings församling för att därefter flytta till Månen. Ja, inte uppe på himlavalvet men ett annat kvarter i Borgholm.

Nu torde det vara slut på berättelsen, men det är det inte, inte riktigt än. Jag hade fått höra att Olof inte var så tätt kopplad till bagerirörelsen, men det visar sig inte vara riktigt sant.  Att han började sin bana som vagnmakare ser vi och att slutade som före detta lantbrukare är också klart, men i dödsnotisen står det också att han varit framgångsrik mjölnare och gästgivare. Så även om han inte var direkt bagare, så malde han kornen till mjöl och använde sedan brödet när han förplägade sina gäster. Vad kan då vara naturligare att det några generationer senare känns rätt att fylla hålet mellan mjölnaren och gästgivaren. Så där har vi en koppling som visar på hur generna påverkar.


Men nu är det slut på berättelsen, men vill du, så titta gärna in i stenugnsbageriet och hälsa på Olof, han på väggen, för nu vet du lite vem han är.

Fortsätt läs mer
634 Träffar
1 Kommentar

Sitter kunskaper och färdigheter i generna?

Jag hör ibland uttalanden som att ett yrke satt nog i generna, eftersom den ena generationen efter den andra valde samma yrkesbana. Eller att musikaliteten gick i arv och hela släkten visade upp strålande exempel på underbarn. Jag undrar hur en lite större undersökning skulle ge svar, kan man hitta musikgener i sitt släktforskningsDNA eller är det miljön som är svaret.

Jag brukar skoja lite om mina egna erfarenheter av detta med hur drag ärvs, om det är så att vissa saker stärks eller om de gener som finns tar slut eftersom de tas hand om av andra släktgrenar än min egen. Fanns det en pott med skrivargener, humorgener eller kanske gener som gör att man blir duktig in en sportgren, någonstans i begynnelsen och när de delats ut och använts av tillräckligt många i släkten så får inte resterande medlemmar något av den varan.

Och visst verkar det vara så, oavsett vad olika forskargrupper kommer fram till som motsäger den tesen. Det är bara att titta på hur den egna släkten ser ut.  Varje vecka ska det skrivas en blogg men det tar emot, det flyter inte på som det gör för vissa och det finns en naturlig förklaring till det, Dan Andersson finns en bit bak i mitt träd och jag kan bara konstatera att han tog nog tillräckligt stor del av potten med skrivargener så det blev inga kvar till mig. Jag klarar ju knappt att få ihop några hundra ord innan det börjar sina.

Dan Andersson Unknown photographers, Public domain, via Wikimedia Commons

Hur många av er har upplevt pinsamma ögonblick när ni försöker, ofta i ett lite större sammanhang, berätta en rolig historia och när poängen är uttalad så sitter där åhörarna och bara stirrar tomt på er. En pinsam tystnad lägrar sig och det blir att försöka göra sig liten och smyga ut utan att bli sedd. Så kan det gå om humorgenen getts till någon annan, någon som kunde få vad som helst att låta roligt. Att jag har Tage Danielsson på en bits avstånd förklarar i alla fall för mig varför det blir så där konstigt tyst ibland.

Ytterligare bevis kommer det när jag funderar på varför det delades ut en såsslev som pris till den som kom sist i skidtävlingen på Lugnets skidstadion, när det var obligatoriskt skolmästerskap. Att sistaplatsen kan bero på att de gamla bindningarnas läderremmar sprack eller att vallaren blandat ihop färgerna på de vallaburkar som man hade då, är inte tillräcklig ursäkt.  Det fanns säkert någon skidåkargen som saknades. Undrar var den sitter, den genen, är det i Y eller mtDNA, eller är det på kromosom 15, den som brukar strula för ett av testbolagen. Fast det kan ju inte påverka om det är strul med ett test, den måste ju saknas ändå för att påverka resultatet. Jag får nog ta och jämföra mitt DNA-test med Gunde Svan, han fick nog alla de som jag skulle haft från den delen av släkten som fanns i Uppsälje, Dala-Järna.

Naturligtvis kan vi fundera på fördelningen, men slumpen spelar en stor roll och sedan finns ju en miljöpåverkan som vi inte får glömma. Men visst kan det vara skoj en stund att fundera på vilka egenskaper som hamnat på fel ställe i släkten, och med fel är det ju självklart att det vore bäst om de hamnade hos mig och inte hos de andra, som får ära och berömmelse för att de stulit de gener som jag borde haft.

Ser du mönster i din egen släkt, har du ärvt musikalitetsgener eller några av de träsniderigener som du kanske ville ha.

Fortsätt läs mer
1066 Träffar
2 Kommentarer

Mina, dina och våra

Vid släktforskning så dyker det ibland upp intressanta uppgifter om de som gått före oss. En del har lyckats med både det ena och det andra, en del tycks ha haft hur mycket otur som helst. Fast ofta är det ju en blandning både tur och otur.  Jag letade efter en person för ett tag sedan och det fanns inte så många uppgifter, inte mycket mer än att personen hade ett bra uttryck. Mina, dina och våra. Vad nu det kan stå för?  Fanns lite mer att gå på, men det var det uttrycket som kännetecknade personen ifråga.

Uttrycket kan ju tolkas på flera sätt, men det pekade åt ett håll, barn, och när vi gick tillbaka i släktleden så blev det klart att det inte var namn på barn, även om släkten hade både Mina och Dina som namn.  Men när vi hittade Nils så blev det lite lättare att förstå vad som avsågs. Han berättade tydligen ganska ofta, med stolthet i rösten, om hur det såg ut hemma hos honom. På gården fanns han och hans andra hustru och till det kom de sju barnen från hans första äktenskap, hustruns tre från hennes första och så de fyra gemensamma barnen.  Att mina, dina och våra avsåg alla de barn som samsades med föräldrarna på gården visste inte alla, men det blev svaret på släktforskningsfrågan.

Föräldrar som fått barnbarnsbarn. I författarens ägo
Och på tal om barn, så kom frågan upp om hur många barn en familj kunde få. I fallet ovan så var det ju inte ett och samma par som var upphov till alla, men det blev ganska många trådar att följa till nutid i vilket fall som helst.  Att göra ett släktträd efter det ryska paret Fjodor Vasiljev och Valentina Vasiljevova innebär en större utmaning. Det finns uppgift i Guinness rekordbok om detta par. Om det är exakt sant vet jag inte men det står i vilket fall som helst att Valentina ska ha fött 69 barn vid 27 tillfällen från 1725 och fyrtio år framåt.  Eftersom det är färre tillfällen än barn så kan vi räkna ut att det kom fler än ett barn vid en del tillfällen. De räknar upp 16 tvillingfödslar, vid  sju tillfällen kom det trillingar och fyrlingar födde hon fyra gånger.

Som sagt, sanningshalten vet jag inte, men om det är sant så undrar nog fler än jag hur den kyrkboken såg ut. Kanske hade familjen en egen, så att alla uppgifter fick plats. Förutsättningen är ju att det fanns kyrkböcker i Shuya, platsen där de uppges ha bott. En bra skrivare behövs också när man ska skriva ut släktträdet, två personer och sedan 69 rutor därunder, eller tvärtom om man går åt andra hållet. Och en liten allvarligare fundering är nog hur Valentina egentligen mådde, hennes kropp torde vara ganska utsliten efter det 69 barnets födelse. Och hur ammar man fyrlingar, fanns nog inte bröstmjölksersättning vid den tiden. Kanske hade paret anställda ammor, vem vet.

Och går vi från det ryska paret, som förmodligen fick många barnbarn och barnbarnsbarn till Sverige så kom det i somras en intressant rapport från Stockholms Universitet som studerat familjebildningar i Skellefteåtrakten. De tittade på de som fötts mellan 1885 och 1899 och följde dem sedan för att se hur många som fick barnbarnsbarn. Svaret, som förvånade dem, var att trots stora barnkullar och en minskad barnadödlighet så var det nästan hälften av männen och kvinnorna där generna inte fördes vidare till generationen med barnbarnsbarn.  Av olika anledningar så dog deras linjer ut.

Vi kan, med hjälp av Skellefteåstudien, börja fundera på hur det påverkar vår släkt och släktforskning. Det blir många grenar i trädet som slutar växa och de som letar via kanaler som DNA hittar inte så många träffar som man kan tro. Det blir också uppenbart när vi tittar på de delar som följer raka pappa och mammalinjer. Det kommer inga träffar efter många. Ibland, när det gäller Y-DNA, talar man om att linjer döttrar ut. Kanske lite konstigt, men får en man bara döttrar så finns det ingen som för Y-kromosomen vidare.  Naturligtvis blir det samma effekt om en man inte får barn alls och det visar Skellefteåstudien att det inte alls är så ovanligt som vi tidigare trott. Så om bonden Fjodor fick många pojkar så vet vi inte om det var så jättemånga som man kunde se spåret av tre-fyra generationer senare.  Men chansen var större än för Nils som hade 11 med spår av honom eftersom de tre ”dina” inte kunde räknas in.


Hur många barn har du i ditt träds barnkullar och ser du spår av dem idag?

Fortsätt läs mer
951 Träffar
2 Kommentarer

Lite till

Här sitter jag med huvudet fullt av det som äntligen hände, det var Släktforskardagar med riktiga montrar och levande människor. Underbart när det är tre år sedan vi sist kunde vara med om detta.
Fast att skriva mer om det känns lite som att stapla bloggar på varandra, Eva hade sin blogg där det var bilder med olika underbara vyer och jag kan skryta med att jag finns med på en bild. Om det inte vore för risken med överbelastning på servern skulle jag fråga er var jag syns. 😊

Om Eva berättar om de stora dragen så är nästa blogg av Helena om de lite mindre händelserna på ”balkongen”, och då blir det inte så mycket kvar för mig. Men något vill jag ändå nämna, när det mitt i återseendet glädje plötsligt dyker upp ett orosmoln. Någon säger plötsligt, jag har blivit av med min pappa, och man kan undra om han gått vilse eller vad det är som hänt. Jaha, ytterligare en DNA-träff som fällde ena halvan av släktträdet, undrar hur många som har fel far, tar det aldrig slut. Lite senare, när det lugnat ner sig så kommer frågan om jag får köpa ett större antal kit, jag ska testa stora delar av min släkt, vi ser så olika ut. Visst går det att ordna, men jag undrar vad som kommer att berättas på släktforskardagarna i Östersund, hel släkt utraderad eller har de blivit som enda stor familj.

Karin Bojs premiär nya boken Skövde egen bild

Nog om de underbara dagarna i Skövde, även om det skulle vara roligt att berätta Norgehistorien om den stackars släktforskaren som skulle hålla ett föredrag för flera hundra personer, men högtalaren tog inte in det han sa utan det som hände på en annan plats i lokalerna, där Karin Bojs stod och berättade om sin nya bok. En bok som hade världspremiär i Skövde, med en specialsändning av sprillans nytryckta böcker. Kan väl bara säga att bokhandlaren som sålde var glad, men de som inte fick ett exemplar, eftersom boken såldes slut direkt, inte var riktigt glada.  Men Karin var nog glad att det inte var fler böcker, hon fick sitta en bra stund med signeringen, och det var fantastiskt att se den svenska köhanteringen. Kön svängde av och försvann nästan i fjärran, men alla stod lugnt och stilla och väntade på sin tur.  Kanske blir de böckerna en raritet så småningom, precis som en del andra böcker.

Hopplöst försök att lämna Skövde i den här bloggen, det dyker upp saker hela tiden. Boken som blir en raritet leder mig osökt in på mannen som stod där framför mig vid montern i Skövde. En av de som satt DNA-testning i system, men som också var med och skrev en bok. Inte om DNA, men om en av de som skodde sig på vårt kulturarv och stal från både den ena och den andra. Om jag säger Fallet Engeström så finns det säkert en del som har hört talas om den mannen, och då kan jag berätta att det är Stefan Simander som bara står där framför mig. Tänk att boken han skrev nu är slut på förlaget och det betalas ganska bra på bokbörsen och andra ställen för boken. Första tanken är att jag måste åka hem och kontrollera att boken står kvar i bokhyllan, den som inköptes när Stefan var hos Genealogiska Föreningen i mars 2017.

Tja, vad ska jag säga, texten som inte skulle handla om Skövde blev inte till utan det finns nu en till som handlar om den tilldragelsen. Och eftersom det inte finns så mycket plats kvar att skriva på så får jag väl bara tillägga att det hände en del på banketten också. Priser delades ut och själv fick jag ställa mig upp eftersom jag fick ett pris 2020 och det har ju inte varit någon bankett efter det. Och ska vi se på jämlikheten så fick den förre styrelsekamraten från GF, Erland Ringborg, nu lämna över ordförandestaffetpinnen till Viktoria Jonasson.  Och nu finns det inte mer plats att skriva något så jag önskar er alla ett gott år tills vi syns i Östersund, där nästa släktforskardagar ska vara.

Fortsätt läs mer
857 Träffar
0 Kommentarer

Finns det ett slut

Om det finns ett slut, det är en fråga som säkert många ställts sig.  Sedan är nästa fråga vad det är som ska slut. Att liv tar slut det ser vi alla de mängder av dödböcker som det finns i arkiven, men det finns många andra delar av frågan om slutet.

När det gäller släktforskning så kan man säkert önska sig ett slut på något av alla de problem som dyker upp.  Vart tog min släkting vägen, jag ser vägen fram till en given tidpunkt, sedan bara poff, så är personen som uppslukad. Letande i polisunderrättelser, om de finns för den angivna tiden, ger kanske inget. Inget spår av någon som liknar personen dyker upp i de socknar som kan vara aktuella. Allt tycks vara som upplagt att den bästa teorin är att det funnits utomjordiska besök för länge sedan. Fast den uppgiften är svår att föra in på ett källkritiskt godtagbart sätt.

Eller Kerstin, som dök upp för 10 år sedan och sedan dess poppat upp med viss oregelbundenhet. Att hon funnits vet vi, att hon gifte sig och fick barn vet vi men vem var hon? Var kom hon ifrån och hur såg hennes uppväxt ut. Olika uppgifter om ålder, olika uppgifter var hon  föddes eller var hon bottt, dyker upp, men ger ingen lösning. Olika landsändar pekas ut men inga svar. Med hjälp av DNA från ättlingar så syns små spår men ingen träff.  Att maken också var från Sverige stökar till sökningen en del, är de små träffarna från den ena eller den andra sidan. mtDNA pekar faktiskt till viss del mot norra Sverige och det gör ju att träffarna på släktingar blir svårare, alla är ju släkt med alla i de trakterna.

Fritt foto av Mohammed Rishfaan på Unsplash

Och efternamnet verkar tas av var och varannan person i vissa områden utan att släktskap föreligger.
Senaste är en tidigare okänd notis i en bok, som anger ett födelsedatum som stämmer med vissa uppgifter och att Kerstin är född i Luleå. Ska vi tro på det, speciellt som uppgifterna om maken visar att han blivit tre år yngre än vad han egentligen var. Har Kerstin fått fel födelseår också och hur är det med födelseplatsen. Oj vad jag önskar att letandet ska ta slut, att lösningen plötsligt finns där och att vi kan säga att fallet är löst.

Och på tal om att ta slut, nu är snart väntan på att kunna träffas öga mot öga på släktforskardagarna slut. Tänk att återigen få stå i en monter och svettas över alla frågor, glädjas över all återseenden och sedan när stängningsdags närmar sig fundera på hur benen ska kännas nästa dag. Får nog ta med en stol på hjul så jag kan åka runt utan att göra helt slut på mig. Men det finns ju ett slut på dessa dagar också, men det är inget att se fram mot, nu gäller det att njuta så mycket som möjligt.

Är du i Skövde, kom gärna till FamilyTreeDNA:s monter så kan vi ta ett snack och kanske kan du få reda på lite nyheter och överraskningar.  Ser fram mot att träffas!

Fortsätt läs mer
829 Träffar
0 Kommentarer

Klurigt

Från det ena till det andra, kan man nog lugnt säga, när jag gör några små besök på olika ställen på Öland. Man kan titta på både det ena och det andra på ön och ibland så hittas det kopplingar som nog ingen trodde skulle gå att hitta. Lite bläddrande i olika skrifter och ibland en känsla av att det här låter intressant, kan det finnas lite mer bakom texterna månntro.

I Köpingsvik, en halvmil norr om Borgholm, så finns det en lång historia. Ett handelscentrum, av vissa påstått större än Birka, fanns under vikingatiden och det berättas fortfarande anekdoter om detta. Men det finns mer att läsa om samhället, en del av det kan dyka upp på de mest underliga platser. När man står i kö på konditoriet, ett konditori med så fantastiska bakverk att många vill handla, kan det vara skoj att ta del av historien. Den börjar 1938 på granntomten, där det redan fanns en bilverkstad och bensinmack, men det fick plats ett litet hus till och två systrar startade ett enkelt bageri.

Efter ett tag kom de över granntomten och där byggde de källare och drog sedan över det befintliga huset på det.  En ganska smart lösning kan man säga, det gäller att ta tillvara på det som redan finns. Kanske fanns den klurigheten i släkten för det verkar som flera i familjen var lite kluriga. När tankarna på hur de gjorde snurrade som mest blev jag störd av att de tjatade på mig att beställa mina godsaker. Och därmed kunde det ha tagit slut.

By Taxelson - Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10654641

Fast på tal om klurigheter, så det dök upp en annan fundering vid ett besök i en kyrka, Högsrums kyrka, som ligger ungefär 1,5 mil söder om Borgholm. Där fanns en beskrivning om hur det först fanns en enkel träkyrka som sedan ersattes av stenkyrka på 1100-talet. Under många år levde man med den kyrkan, det var ganska många härjningar som störde livet och inte var socknen rik heller. Men i början på 1800-talet så blev det lugnare och socknen växte. Alla fick inte plats i kyrkan så något måste göras och då kallade man in en häradsmurmästare, som fick några ritningar till sin hjälp.

Vad som betecknar en häradsmurmästare har jag inte tagit reda på, men det låter som en bra titel. Och namnet Leonard Lindman låter inte så vanligt, så han kan man kanske hitta något om. Och lite klurig var han, om man bara byggde på det gamla kyrktornet lite grann så kunde man använda det till nya kyrkan, precis som en av gavelväggarna. Om han fick bättre betalt genom att spara framgår inte, men vem vet. Klurigheten kanske finns i vissa gener vem vet, även om man nog inte kan se det med en DNA-test.
 
Och följer jag bageriflickorna bakåt, genom att slå lite i kyrkböckerna hos Arkiv Digital, så kommer jag så småningom fram till deras morfars farfar, född 1770, med titeln häradsmurmästare och namnet Leonard Lindman.  Så nu återstår bara att ta reda på lite mer vad en häradsmurmästare gjorde och vad som krävdes för att bli det, sen kan jag gå tillbaka och köpa lite fler godsaker.

Man kan ju inte bara ta ledigt på sommaren, lite släktforskning skadar inte och det håller igång tankarna.  Ha det bra!

Fortsätt läs mer
661 Träffar
0 Kommentarer

Snirklande stigar



Tidigare har jag varit inne på lite olika synpunkter på vad släktforskning är, den del där vissa påstår att det bara avser blodsband under det att andra menar att det kan i princip avse allt som har med någon form av släktskap, egen eller andras, att göra.  Att jag själv anser att det är den andra uppfattningen som är rätt kommer nog de flesta att förstå.

En del som jag uppskattar är att följa olika emigranter och försöka se varför de lämnade Sverige och vad det blev av dem i det nya landet. En del spännande, andra mindre roliga beskrivningar dyker upp. Och när jag tittar på deras historier så händer det lätt för mig att jag ”försvinner” iväg åt lite olika håll, beroende på vad som dyker upp. Bara nöjet att följa för mig tidigare oupptrampade stigar, och kanske stöta på en historia eller en bok som bara ligger där och väntas på att bli hörd eller läst.

Två av min farfars bröder lämnar sin pappa och sinasyskon i Brålanda 1888 för att bege sig till Amerika. Den ena kommer på båten, men den andra syns det inte ett spår av efter att han och hans bror lämnat socknen. Den sistnämnda är ett kapitel för sig och honom lämnar vi därhän just nu. Alfred, som kom iväg med båten och kom fram till USA. Han hamnade i Pennsylvania och fick bruk för de snickerikunskaper han skaffat sig hemma på gården. Med en ordnad inkomst så var det inte spå svårt att leta levnadskamrat och det fanns en del flickor som flyttat till samma plats.

Vad var då naturligare än att söka bland de som kom från ungefär samma trakt, var nog lite lättare då att skapa kontakt. Hur Alfred hittade Anna Carolina, eller om det var tvärtom, vet jag inte. Men att de blev ett par det vet jag, och Anna Carolina hade rest ut ett halvår tidigare och hon kom från Torps socken i Dalsland och det var bara runt tre mil från Alfreds hem. Och här hade jag kunnat sluta, de två levde och fick det bra, fem av deras barn skapade egna familjer och blev riktigt gamla. Det var bara sonen Carl Raymond som bara blev sex år.

Men vem var då Anna Carolina, flickan som jag inte är direkt släkt med, men som blev mor till min fars kusiner. Visst måste jag kolla lite om hennes familj. Pappa Hans Olsson och mamma Sara flyttade runt lite grann, med Anna Carolina föddes när familjen bodde i Nätjebacka, står det i kyrkboken fast jag har fått veta att det ska stå Nättjebacka. Och av Ingemar Lindhe i Färgelanda har jag fått veta att namnet kommer från det dialektala nöcka, som betyder att nyttja eller hänga upp nät. Så att det fanns en sjö i närheten är ju klart.

Kopia av framsida, bok


Det kan ju vara intressant att få lite kunskap om sådant som inte hänger ihop med kyrkböckerna. Och ännu bättre blir det när det står att pappa Hans var född i Ödeborg, en socken med alla möjliga trevliga saker, sägs det. Men det viktigaste med Ödeborg är inte orten eller dess historia, inte för mig i alla fall, utan det är boken vars första sida syns på bilden, som jag tillgång till tack vare Ingemar. Visserligen på norska, men ändå, för boken tar med den gård i Ödeborg där Hans föddes, Bråten.

Genom boken kan jag följa farfars brors frus hela släkt på hennes pappas sida. Den tidigaste noteringen om släkten i Bråten, är från 1627 och avser ett arv så de fanns där tidigare. Och går vi vidare bakåt så hamnar vi hos Anders i Ekeskär nämnd 1574. Ekeskär ligger i Lane-Ryr (nära Uddevalla). Om Hans Olssons farfar, han hette också Hans, finns det en hel del berättat, om hans driftighet och att han blev utnämnd till nämndeman. Sidorna är fyllda med personhistorier, med uppgifter om hur farfar Hans köper upp den ena delen efter den andra av sina syskon och grannar för att bygga ut gården. Det finns många historier om släktleden bakåt och när jag kan läsa mig till hur det ena livet efter det andra var är det som släktforskningen verkligen blir som bäst.

Fortsätt läs mer
595 Träffar
1 Kommentar

Lyssna

Hur är det nu, vilka ska man prata med när man släktforskar.  Det finns en del uttryck som jag hör ganska ofta i samtalen runt släktforskning och det absolut vanligaste är ” Jag borde ha frågat”. Förmodar att de flesta sagt eller tänkt det några gånger. Men minst lika vanligt borde det vara att konstatera att jag borde ha lyssnat. Tänk på alla de gånger något berättats och jag kommer inte ihåg det efter en stund. Tänk om hjärnan kunde ha en knapp där man kan spela upp det man hört förr. Vilken underbar uppfinning det skulle vara.

Jag kommer ihåg att min farmor satt och berättade och några små strimlor finns kvar, men resten av alla de berättelser jag faktiskt hört, de är borta och eftersom de inte kan upprepas så är de borta för alltid. Berättelser från en svunnen tid, även om det kan tyckas kort när vi jämför med andra skeenden. Att få höra hur det var för 125 år sedan är kanske inte så revolutionerande, men alla detaljerna om de små händelserna i familjen saknar jag nu när de inte finns tillhanda längre. Hur var det smeden Melcher gjorde för att få fart på affärerna och kunna mätta alla barnen, för det blev ju några syskon för min farmor. Och hur upplevdes det när Naemi och Isak kom till världen, de var tvillingar men föddes inte samma dag. Sa farmors mamma något om den upplevelsen och hur reagerade föräldrar och syskon när ingen av dem blev mer än 15 månader.

Att ta hand om ett antal barn och sedan uppe på det få tvillingar, som sedan lämnar familjen, var det något som satte sig i minnet eller var det så vanligt att ingen kom ihåg det. Vad farmor berättade om just sina småsyskon minns jag inte riktigt, och jag kan inte föreställa hur föräldrarna reagerade, men det skulle vara mycket intressant att få veta. Och hade jag lyssnat hade jag kanske vetat det, men det får vi aldrig veta.


Egen bild. Min farmors far



Fast en del saker kommer upp i minnet, och det kanske är så när man blir äldre och något som fascinerade min farmor, men samtidigt gjorde henne lite besviken var när pappa Melcher kom hem med en cykel. En cykel till honom men ingen till henne eller syskonen. Var det bara de vuxna som skulle få ha roligt och de yngre skulle få fortsätta att ta sig fram till fots. Besvikelsen lyste igenom den berättelsen som satte sig i bakhuvudet och som dyker upp när det pratas moped till någon eller trehjuling till en annan i släkten. Ganska naturliga val idag, men då var de få förunnat. 

Undrar om man var tvungen att registrera sin cykel på 1890-talet?  Kan det finnas såna uppgifter att leta upp någonstans. Tror inte det, men vem vet kanske kan jag få fram när smeden köpte sitt åk och gjorde barnen besvikna  😊

Fortsätt läs mer
674 Träffar
1 Kommentar