Rötterbloggen
Rötterbloggen

Skatte, Skratte eller Gråtverket

Ska Skatteverket lära oss förstå kyrkböcker eller ska vi berätta hur det egentligen är

Det finns mycket som är reglerat i våra lagar och förordningar, men ibland behövs tolkningar av de uppgifter som finns beskrivna. Det finns säkert mycket kunskap hos våra myndigheter, men ibland blir det lite fel.

Att kunna navigera bland alla lagparagrafer och bestämmelser är inte lätt, det finns mycket skrivet och naturligtvis kan inte alla dessa texter beskriva exakt hur det ska gå till. Då brukar det skrivas ännu mer text, det blir förordningar och förklaringar i långa banor. Och när det inte räcker så skriver man nog ner ännu mer och det blir kanske klarare. Men till slut hamnar det kanske hos en individ, som ska tolka och informera, och då är det ju viktigt med kunskap, åtminstone till viss del.

Jag tänker nu beskriva hur det kan bli när vi låter vår befolkningsregistermyndighet, Skatteverket, tala om för oss hur vi kan använda äldre material, sånt som släktforskare tror sig ha en viss hum om.

Det finns numera möjlighet att byta sitt efternamn till ett släktnamn som burits tidigare.  Då säger förordningen följande:

”För att du ska kunna byta till ett gammalt släktnamn krävs att namnet har funnits i din släkt i rakt uppstigande led i minst två generationer. Det får dock inte vara längre sedan någon i släkten bar namnet än fyra generationer tillbaka, räknat från och med dina föräldrar”

Det låter ju ganska enkelt, skickar man då in en förfrågan så ser svaret om hur man visar sin rätt på följande sätt:

”Att styrka namnet och relationen kan du göra genom att uppvisa utdrag ur exempelvis födelse- och dopböcker från Riksarkivet. Tänk på att relationen mellan hen och de som har burit namnet måste framgå. Vi behöver kunna följa släktkopplingen hela vägen.”

Lite summariskt beskrivet, men det är ju inte så svårt i de flesta fall. Konstigt nog ska det vara vidimerade kopior från Riksarkivet, att använda de digitaliserade tjänsterna tycks inte fungera, inte än i alla fall. Men vad händer om en uppgift saknas, det finns ju fall där uppgifter inte finns i födelseboken, av en eller annan anledning. Kanske missade prästen den lilla lappen med minnesanteckningarna, eller försvann uppgiften när han, som det ibland gjordes, lämnade uppgifterna till klockaren som förde födelseboken. Det är då tur att det kan finnas andra ställen att leta i.

Om födseln missats så kan vi gå till husförslängden och se om det kan finnas noteringar som kan styrka namn och relationer. Det borde fungera lika bra, om man följer personen från vaggan till graven. I det fall som är grunden till den bloggen så är det tredje barnet i äktenskapet, barnen före och även de efter har samma föräldrar i födelseboken och de finns prydligt med i husförhörslängderna. Det går att följa familjen framåt, det går att se att han som betecknas som  son blir ägare till gården och den tidigare ägaren nu betecknas som fadern, Väldigt mycket talar för att det är en far och sonrelation, undrar vad som egentligen talar mot.

Men när det görs ett försök att ersätta den saknade födelseboksuppgiften med utdrag ur de olika husförhörslängderna , bok efter bok , och med förklarande text för varje sida, så kommer det ett klarläggande från Skatteverket, som ställer allt jag lärt mig på huvudet.

Skatteverkets logotype hämtat från Wiki-Rötter

I brevet från Skattemyndigheten står följande: ” Upplysningsvis. Husförhörslängder styrker inte relation och namn”

Vad göra, delar av basen till mitt släktträd är inte giltiga dokument, jag måste hitta allt i födelse eller dopböcker, det är det enda som är giltigt. Jag undrar i vilken föreskrift eller instruktion som Skatteverket fastlagt detta, ska vi kanske skriva om alla handböcker för släktforskare. Eller ska vi kanske ta några av de bästa av släktforskarna, knacka på hos Skatteverket och lära dem läxan om de olika böckerna som forna tiders folkbokförare använde. Fungerade det då så kanske det kan fungera även för dagens byråkrater. Vad tycker du?

Fortsätt läs mer
  929 Träffar
  0 Kommentarer
929 Träffar
0 Kommentarer

En riktig röra!

Ibland känns det som att det bara är att ge upp. Ingenting fungerar eller allt går sönder. Då kan det vara bra att ge sig hän åt släktforskningen, för där kan inget konstigt hända, där flyter det på. Det är så skönt att kunna följa uppgjorda rutiner, att skriva in rätt saker i rätt fält i släktredovisningen, oavsett vilket hjälpmedel man än må ha. Vanligtvis använder jag, precis som många andra, ett digitalt stöd men det händer att jag tar fram ett av de klassiska hjälpmedlen, ett hopvikt pappark som Genealogiska Föreningen har till försäljning. Ger bra översyn och använder jag blyertspenna så går det att sudda. Tänk vilken nostalgi att skriva för hand, fast det tråkiga är att det märks att handstilen inte får sin träning, eller är det åldern som spelar ett spratt.

Fast det är inte alltid det flyter på, ibland kan släktforskningen bli sådär elak och konstig så man inte tror sina ögon. Allt ser så lätt ut, det är bara att följa de uppgjorda rutinerna och så plötsligt så skär sig allt, precis som såsen gör när det blir för varmt eller för fett. Har jag läst rätt, har jag förstått vad som hänt?

Jag sitter med ett sådant fall nu. Det vill inte släppa taget, men det snurrar bara runt. Den ena trådänden efter den andra snurrar in sig och bildar ett nystan. Det fina trädet som jag tyckte mig ha gick sönder efter ett DNA-test. De var inte syskon, som all trodde, utan det är pekar på att det finns olika fäder inblandade. Och vad värre är, det tycks sitta ihop med alla möjliga kopplingar trots att det inte är uppe i Norrland jag letar, Skaraborg kan tydligen uppvisa samma sammelsurium.

Fri bild av Evan Dennis på Unsplash

Synd att kyrkböckerna inte visar hur det egentligen var, utan hur det borde ha varit. Jag vet inte om det är tur eller otur att de där testerna gjordes. Hade de inte gjorts hade allt sett så bra ut. Men nu är det tillrört. Och ju mer jag tittar desto konstigare blir det, har någon av dem verkligen maken till mamman som far, verkar som det finns andra män inblandade. Och den konstiga filuren som dyker upp i listorna som nära släkt, hur platsar den personen. Det finns ett till synes solitt träd som visar att det finns inga kopplingar, åtminstone inte synliga sådana, men varför säger då personens DNA något annat. Är det kanske spår efter de okända fäderna som skymtar, kan jag se något skymta mellan alla träden. Undrar om den här träffen verkligen har den angivna fadern som sin, eller är det någon annan. Eller är det farfar som spökar, den verkliga farfar menar jag, inte han som finns i trädet.

Det finns många möjligheter och ju mer jag grottar desto konstigare blir det, är det rätt mormor och morfar till den konstiga träffen eller hur är det. Jag har inte tillräckligt med matematiska kunskaper för att kunna sätta upp en ekvation med så många okända variabler. Känns som att få ett Sudoku med bara en ruta ifylld, rätt hög svårighetsgrad kan man säga.

Det är tur att det finns lite annat att bryta av med, ska skriva en blogg och det kanske kan hjälpa till att skingra tankarna och ge möjlighet till nystart i detektivarbetet. Och kombinerar jag det med ett gott fika, nybakade bullar tillhandahålls, så blir livet lite mer uthärdligt. Så småningom måsye jag återgå till mina problematiska släktingar, tur att det är på lite avstånd så att jag inte behöver fundera på min egen koppling allt för mycket. Men ser ni ingen blogg nästa vecka, då vet ni vad som hänt, då har jag snurrat in mig rejält och inte kommer ut med livhanken i behåll.


Med förhoppning om att vi syns igen 😊

Fortsätt läs mer
  1019 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
Detta känns igen! Fick just ett telefonsamtal från av två testade där de på goda grunder kan konstatera att ingen av de två uppgiv... Läs mer
lördag, 21 november 2020 13:24
1019 Träffar
1 Kommentar

Dags för Y-DNAdagen

Jag hör ganska ofta att vi ska vara rädda om våra traditioner, och det ligger kanske något i det. Tappar vi bort all historia så blir vi ganska rotlösa, och det är inget att sträva efter. Sedan finns det ju andra aspekter också, hur definierar vi traditioner. Det verkar vara lite olika på den fronten, och det syns inte minst på olika sociala medier när någon börjar peta på det som upplevs som traditioner.

Jag trodde länge att traditionen med att tända ljus på våra kyrkogårdar var något sedan urminnes tider, och det är först på senare år som jag förstått att det är efter andra världskriget som den uppstod, eller ska vi säga spreds, inom Sverige. Att sedan Halloween påstås vara en tradition, kan kanske stämma, men inte har den många år på nacken, då har den ursvenska traditionen med att titta på Kalle Anka på TV under julaftonen betydligt äldre ursprung.

Men aktuellt just nu är en tradition som säkert funnits hur långe som helst, nämligen Fars dag. Fast då får vi fundera på begreppet hur länge som helst ett tag, det är knappast tusental år vi pratar om, men tar vi grundidén till dagen så är det mer än 100 år vi talar om. Det sägs att det var i nordvästra USA det startade på 1910-talet. Dagen blev allmänt accepterad under 1920-talet, och i början på 1930-talet kom den till Sverige. Att den då firades i juni, i de flesta länderna, har vi kanske glömt, våra handlare såg sedan till att den hamnade i november.

Free photo by Tim Mossholder on Unsplash

Så nu är det på gång, och med en tradition så gammal så ska vi kanske inte röra den så mycket. Men jag vill ändå föreslå att vi byter namn på den, vi behöver modernisera språket, det är väldigt få som idag använder begreppet Far om den ena av föräldrarna. För att få lite stuns på begreppet så föreslår jag att vi kallar den Y-DNAdagen, känns modernt och kan inte missförstås. Eller blir det för exklusivt när vi ser alla nya parkombinationer i vårt samhälle?

För visst är Y-DNA ett intressant begrepp, när man väl begriper vad det är. Att kunna spåra en liten del av sitt ursprung hur långt tillbaka som helst. Här gäller det inte hundratals år, utan med lite tur talar vi om tusen och åter tusen år. Allt kanske inte är användbart i släkttavlan men just nu läser jag om en koppling mellan personer här i Sverige och några äldre avlidna i Serbien, visst är det fantastiskt att se den kopplingen även om de som testats i Serbien har varit döda i närmare fyratusen år.

Det finns intressanta kopplingar på närmare håll i tiden, nyligen dök det upp uppgifter om vikingar, och då var det en del som blev glada, de hade samma uppsättning av markörer som dessa vikingar, och det verkar vara mångas dröm att hitta sådant. Nu vet ju att vi alla har släktingar från förr så det är inget revolutionerande i det, mer lite som en ploj.  Att vi däremot kan använda Y-DNA på ett bra sätt skrev jag kort om förra veckan och i denna vecka har det blivit aktuellt igen. Försvunna fäder på olika platser i trädet kan vara svårt, ibland hittas de och allt verkar rätt, men hur är det med träffsäkerheten i våra böcker och kan vi tolka resultat av den vanliga DNA-testen på rätt sätt. Kan det finnas hål vi inte ser, kan det finnas en möjlighet att den fina lösning jag just hittat inte stämmer. Hypotesen som blev en sanning, är det alltid sant? Det är då man kan använda Y eller mt-DNA för att kolla upp om det stämmer. Hittar man raka linjer från släktingar bakåt i tiden så går det att hitta stöd för sin forskning och det såg jag i veckan, tyvärr var det fel svar vi fick, men vi fick ett svar. I det aktuella fallet så talade alla dokument och vår tolkning av det autosomala DNA-et i en riktning, men Y.DNA gav ett annat svar. Bara att ge sig ut och söka igen

Men åter till den stora dagen, nu på söndag är det Y-DNAdagen och jag hoppas bli firad. Eller hur blir det med den saken, jag har ju döttrar, blir jag utan present då?  Är det dags att bli lite omodern och återgå till den ursprungliga formuleringen. Tja, vi får se vad ni tycker.

Fortsätt läs mer
  707 Träffar
  0 Kommentarer
707 Träffar
0 Kommentarer

Den lilla stenen

Det står en liten sten, känns nästan som den är en tvärhand hög, men då får det vara ganska stora händer. Ett kort namn, tre plus tre bokstäver, årtal och det lilla torpets namn. Inte mer än så. På platserna runt omkring står det högresta, påkostade gravvårdar, med kedjor och häckar och fina, ofta ganska långa, titlar och egendomsnamn.  Vad kan det komma sig att den lilla stenen är kvar, det är ju 115 år sedan den restes och namnet pekar inte på någon större fin släkt eller så.

Den upplevelsen har jag haft idag, kanske lite väl tidigt med en liten runda till några gravplatser i Västmanland/Närke, men eftersom det numera går att tända ljus som brinner, eller ska jag kanske säga lyser, både en, två och tre månader så får det bli så. Det är kanske inte alla, men jag vet att det är många, som tar sig en tur och tittar till några gravar, gör fint och kanske ordnar någon form av ljus som lyser.

Foto av författaren

Vem är han då, mannen som fick den lilla stenen, och som fortfarande står där och minner om svunnen tid. Jag vet faktiskt både vad han hette och vilken haplogrupp hans Y-kromosom tillhörde. Han har lämnat spår i mina egna gener, även om jag inte fått hans Y-kromosom så har andra delar, som skulle ha synts om han testat sitt DNA, kommit mig till del. Det är min morfars far som vilar där, den lilla stenen var det som familjen hade råd med efter att Per fått en hjärtattack dagen innan nyårsafton. Vad stenen kostat vet jag inte, bouppteckningen som finns i Glanshammars och Örebro tingslags häradsrätts arkiv tar inte upp den kostnaden, det var brist i boet redan innan begravningskostnaderna kom in i bilden.

För mig har inte stenens storlek någon betydelse, det är med tillfredställelse jag kan stå framför den och försöka skapa mig en bild, några fotografier har jag inte sett, men lite morfar, lite mamma och så lägger jag till lite finskt också så blir det något som kanske har en viss likhet med hur han såg ut. Det finska la jag till när det gick upp för mig att hans Y-DNA, gruppen N-Y62026, verkar ha finskt ursprung även om den närmaste träffen säger sig ha haft släkt i Vänersborg innan emigrationen flyttade de släktingarna till USA- Innan någon funderar för länge så är det alltså min morbrors test som ger mig min morfars fädernelinjes Y-DNA.

Jag hör ganska ofta att det inte ger något att testa Y-DNA, det är bara bortkastade pengar, men det tycker inte jag. Det ger möjligheter till både det ena och det andra när det gäller släktforskning, allt är inte alltid centrerat till de närmaste generationerna som det autosomala ger. Jag hade lite svårt att hitta tillbaka bland morfars förfäder, det fanns lite frågetecken men när det dök upp en nära Y-träff, inte de från Vänersborg, men i Korea så löste det sig. Nu har inte Korea mer med detta att att göra än att det var adressen till en amerikan som tjänstgör där. Han har i sin släktforskning kommit fram till anor i Brattfors, Värmland, och det gjorde mig riktigt glad när jag såg att det var en av min förmodade anas bröder som fanns i hans träd. Det är i sig inget bevis, men ett mycket strakt indicum för att jag är på rätt spår och att Mårten Persson är den som startat linjen däruppe.  Eller startat är ju egentligen fel uttryck, för det fanns ju de som var före honom och som vid något tillfälle flyttat från nuvarande Finland för fyra, femhundra år sedan. En liten hjälp i ett stort pussel blev det med ”koreanen” och efter det hittade vi en till som pekar i samma riktning.

Från den lilla stenen till den stora världen med genetik kan det tyckas vara långt men tänk att allt hänger ihop, åtminstone i min värld, när jag försöker koppla ihop alla tankar och känslor några dagar innan Allhelgona. 

Fortsätt läs mer
  1106 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
Så gravallvarligt fint! Allt är inte hugget i sten, men de flesta gravstenar är det och alla exakta dnaträffar! Ha en lysande allh... Läs mer
fredag, 30 oktober 2020 10:11
1106 Träffar
1 Kommentar

I det lilla

Släktforskning har många betydelser, ibland undrar jag om det egentligen finns två personer som har bild av vad det egentligen är och vilket utfall man kan få. Nu är det säkert inte så drastiskt men visst finns det en hel del olika synpunkter och idéer om vad som ingår och inte. Spännande är det i vilket fall som helst att diskutera ämnet och se vart diskussionen leder.

Jag har helt nyligen blivit intresserad av att se vad som kan komma fram om jag håller mig till en begränsad geografisk yta. Att det är många som har liknande inriktning vet jag, och det finns säker många med erfarenhet, men för mig är det nytt. Ibland känns det som balansgång mellan hembygdsforskning och släktforskning, eller kanske är det ännu bättre att beskriva det som en kombination av de båda. Det blir i alla fall en utökning och lite okända marker som jag beträder. Intressant, utvecklande fast ibland invecklat kan vara en sammanfattning.

Jag har inga kända släktkopplingar till Öland, något jag nämnt i några tidigare inlägg, men jag har känslomässiga band genom att jag under stora delar av mitt liv har tillbringat kortare eller längre tid på ön. Jag har försökt att se vad som skrivet om bygden och det finns det mycket att upptäcka och många intressanta källor att gräva ur, men var ska man börja och hur ska man avgränsa arbetet med letandet

Ett sätt kan vara att hitta något som senare kan väcka intresse hos andra, och det kan ju i för sig vara svårt att veta innan, men jag tycker att jag hittat något att hänga upp mitt letande på. Varför inte leta i det lilla, som rubriken antyder. Så jag håller mig alltså till det minsta landskapet i Sverige, nämligen Öland. Och där tar jag den minsta socknen som dessutom, som lite lök på laxen, har Ölands minsta kyrka. Socknen heter Egby, ligger på den norra halvan av ön , på östra sidan, och för de som är lite bevandrade kan jag säga att det är i höjd mer kända Köpingsvik.  För att avgränsa lite mer så väljer jag då det som betecknas som den minsta byn i den minsta socknen i det minsta landskapet, nämligen Ytterby.

Från Ytterby. Fotografi i författarens ägo

Kan tänkas som en enkel uppgift, men det finns en del som försvårar mitt letande. Visserligen är byn liten, idag är det egentligen tre gårdar av någorlunda storlek och en del mindre fastigheter, men så har det inte alltid varit. Kyrkböckerna visar att det bott en del personer i byn och att numrering och utseende på gårdarna förändrats, något som gör att det inte alltid är så lätt.

Men här kommer ju Lantmäteriet in, underbart att följa alla dokument som finns kring byn och dess förändringar, alltifrån genomgripande förändringar till flyttning av någon gräns med en meter eller två. Den ena avstyckningen är helt olik den andra, och man kan undra vad som egentligen är den bakomliggande orsaken. Finns det släktfejder, osämja mellan grannar eller är det giftermål bakom förändringarna? Allt finns ju inte beskrivet så det kanske behövs en intervjurunda, undrar hur det kommer att upplevas.

Mitt intresse för denna lilla by är helt nytt så jag har många härliga stunder framför mig, med nya upptäckter. Fick ett litet papper i min hand, där står det att vissa byggnader uppskattas vara från slutet på 1600-talet, så nog finns det att grotta i. Kanske bra att kontrollera om den hembygdsförening som finns är aktiv, de har säkert något material som ge visst ljus över den lilla byn. Och då blir mitt lilla projekt en koppling mellan de två folkrörelserna, den ena känner jag till, nämligen släktforskning men den andra, hembygdsforskningen, är inte jag så hemma i.  Jag hoppas att kunna återkomma till mer och djupare resultat senare, för något ska det gå att hitta.

På bilden syns det som sägs ha varit en bagarstuga på Ytterby 2:2, troligen byggd runt 1820 och i bakgrunden delar av en äldre byggnad med byggnadsstil som påminner om slutet på 1600-talet. Vi får se om det går att få fram fler uppgifter.

Har du egen erfarenhet av att följa livet i en by eller annan avgränsat område, finns det i så fall tiops och idéer som du kan förmedla?

Fortsätt läs mer
  783 Träffar
  0 Kommentarer
783 Träffar
0 Kommentarer

Diamanter varar evigt

Det var många som utvandrade från Sverige under perioden 1850-1930. Vi kan läsa mycket om dem, de dyker upp på olika sätt och i olika sammanhang. De flesta reste till den nordamerikanska kontinenten, men det fanns ju andra resmål också. Ibland kan vi se bilder från Brasilien, dit ganska många från Kirunaområdet reste. Vi ser frågor från Australien, Nya Zeeland, Argentina, Kuba och Asien om olika personer som sagts vara från Sverige. En del av dem går att identifiera, men det var inte ovanligt att man glömde det gamla landet, av en eller annan anledning. 

I Edsberg , Närke, fanns Karl Johan Lindholm, född 1842, han brukade jorden och det verkar som de flesta av hans och hustru Kristinas barn fick jord under naglarna eller vad det var som höll dem kvar i trakterna runt Edsberg. Av de sju barnen stannade sex av dem nära föräldrahemmet, skaffade familj och barn. Det är en som sticker ut lite, en av pojkarna i mitten av barnaskaran, som inte fann det så roligt att han ville stanna. Erik David, som kallar sig David, föddes 1877, och växte upp under tid då lockropen från Amerika var starka, dessutom fanns det inte så många jobb att söka och den lilla tegen som pappa och mamma hade gick inte att dela på. Visserligen blev det att ta tag i vissa arbetsuppgifter tidigt eftersom pappa dog redan när David var sex år. Som barn i mitten av barnaskaran så hamnade han nästan lite i skymundan.

Något var det som drog och han bestämde sig för att söka lyckan i Stockholm, det var en tillräckligt lång resa tyckte mamma. Han gick till prästen och bad om flyttningsbetyg, till Katarina skulle han, och i samma stund som han fick betyget så skrevs han ut ur socknen och då och där försvinner spåren efter David. Om han kom till Katarina vet jag inte, men jag ser att rotemannen inte fångade upp hans ankomst och därmed inte heller hans avresa. Han tycks inte finnas i de vanliga registren för utresande heller, men på något sätt så måste han ha rört sig för det finns en familjehistoria om att det fanns diamanter att hämta någonstans i världen. Kanske tröttnade han på sina svenskkopplingar och bytte namn, gifte sig och försvann. Det verkar som ingen vet, åtminstone ingen som jag kommer i kontakt med. Kanske fanns det någon som visste något ändå, för vid mammans bouppteckning 1920 så finns inte sonen Erik David nämnd. Inte ett ord, kanske visste man inte om han levde men då brukar de ändå stå med. Eller hade han redan fått ut sitt arv.

Skärmbildskopia från Familysearch, som hat tillstånd från NATIONAL ARCHIVES OF SOUTH AFRICA NATIONAL ARCHIVES OF SOUTH AFRICA 24 HAMILTON STREET ARCADIA PRETORIA

I det här läget så kan man ge upp, men då dök det upp en ledtråd. Det stod att det fanns ett dokument från en domstol i Kimberley, Kapprovinsen i Sydafrika. Det var ganska spännande att leta fram det och se vad som fanns att se, kanske fanns det ett jättestort arv.  Att personen hette David Lindholm var ett första steg, att han var i rätt ålder och att föräldrarna benäms hyfsat rätt gör det troligt att det är rätt person. Uppgiften om att han var ”diamond digger” gör att hjärtat slår några extra slag. Dokumentet visar att David dött på ett sjukhus den 11 juni 1912.

Hoppet om det stora arvet försvann när det räknades upp de tillgångar som fanns. Konstigt nog står det inget annat än det som han hade med sig på sjukhuset, men det var kanske allt. Två klockor, en klockkedja, en nyckel och en bankbok med 12 sydafrikanska pund. Det sistnämnda motsvarar runt 4 500 kronor idag, så helt utfattig var han inte. Vad som hände med tillgångarna framgår inte, kanske användes de till att ordna en begravning.

Spåren slutar där, vi vet inte hur han kom till Sydafrika och vi vet inget om hans liv där. Att han anges vara singel gör att funderingarna på familj kan läggas på hyllan. Skönt i alla fall att få veta lite om honom, även om det inte fanns en massa diamanter.

Fortsätt läs mer
  998 Träffar
  0 Kommentarer
998 Träffar
0 Kommentarer

Varför så svårt

Vid flera tillfällen har jag berört hur mycket nya verktyg som det kommer nuförtiden. Det görs register, det fotograferas allehanda olika dokument och böcker, det tas fram matchlistor via DNA och mycket, mycket mera.  Men vad hjälper det när min Anders Larsson inte dyker upp.

Det finns olika uppfattningar om hur lätt det är att leta släkt i Sverige jämfört med andra länder. En del tycker det är hur lätt som helst, här finns resultatet av en uppsjö av villiga prästers noteringar, om allt möjligt. Det finns mönstringsrullor så att soldater kan följas och alla ska finnas med i födsel, vigsel, död och flyttningsböcker.  I andra delar av världen finns det kanske inte lika mycket, på vissa platser finns ju ingenting nedskrivet, men kanske finns det muntliga berättelser.

så när jag sitter här med min farfars fars halvbror så skulle det väl inte vara så svårt, född 1821 också så det är ju ganska nyligen, åtminstone om man jämför med många andras letande. Visst finns han i födelseboken och några husförhörslängder, men plötsligt är han struken och den här gången måste prästen ha glömt bort något, för vart tar han vägen?  Finns han inom socknen men på andra sidor, eller finns inom pastoratet, där samma präst ibland förde fler böcker. Han tycks inte ha dött om jag läser dödboken rätt, fast läser jag rätt dödbok. Man kan ju aldrig vara säker, för det här är i den del av Västergötland där de små socknarna hänger ihop lite hur som helst. Född i en socken, men boken har sitt namn från en annan och det gäller, när man inte är riktigt van, att hälla tungan rätt i mun.

Önums gamla kyrka, se info i texten

Inte blir det bättre av att just den bok där Anders finns sträcker sig över 20 år och några säkra noteringar om nattvardsgång saknas, så när ströks Anders, det är den stora frågan. Så trots våra fina böcker så är det inte så lätt. Jag sitter och funderar på de berättelser jag hört i andra delar av världen, där berättelsen om släktingar verkar levande trots att det länge sedan och inga skriftliga källor finns. Släkter som hänger ihop och det berättas om den ena efter den andra kopplingen. När jag hör dessa berättelser så blir jag nästan avundsjuk, vilket bra minne de måste ha och vilka källor att ösa ur. Fast sen slår det mig, hur vet jag att det som berättas är som det var, har det kanske skett någon förändring genom tidens lopp, kanske var det inte alls som de berättar, hur ska jag kunna veta det.

En liten fortsättning på mina funderingar runt de muntliga historierna är att Urban Sikeborg beskrivit hur viktigt det var att kunna sin historia för 400 till 600 år sedan. Det var inte mycket som skrevs ner men ägande, arv och släktskap vid giftermål måste man hålla reda på i minst fyra generationer och hur många kan det idag, trots våra datorer och databaser.

Tillbaka till Anders, hur ska jag komma vidare?  Om han fick behålla rätt födelseuppgift, född 8 maj så finns han inte runt 1840 då Arkiv Digitals indexerade register börjar. Men hur många har inte fått sina uppgifter ändrade, kanske var det bara lite kvar av ljusstumpen när prästen skulle skriva av flyttningsattesten, om den nu fanns. Eller fick han datum som egentligen hörde till raden under när en ny husförhörslängd togs fram.  Jag hoppas att någon gång få svar, hoppet är det sista som överger människan sägs det ju. Som lite avkoppling så får jag leta av Anders systerdotters dotterdotter Ester Tedorson, född 1916 i Braddock, Pennsylvania, USA. Hon är ju trots allt min farfars fars halvsysters dotterdotters dotter.

Jag kan berätta att bilden visar Önums gamla kyrka, där kanske Anders döptes, även om födelseboken idag kallas Skarstads.  Den kyrkan revs 1865 och idag är det en ödekyrkogård, kanske finns han där trots mitt letande i dödboken. Övriga uppgifter är
Teckning av K. Kullander - Västergötlands museum. http://samla.raa.se/xmlui/handle/raa/7044  Önums gamla kyrka. Public Domain   File:Önums gamla kyrka - Kullander.jpg Skapades: Appr. 1860

 

Fortsätt läs mer
  1846 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Sitter och stirrar på denna notis, hämtad från Källa: Önum AI:9 (1867-1881) Bild 30 / Sida 23 Där finns en ANDERS LARSSON *1821 7... Läs mer
torsdag, 08 oktober 2020 10:17
Mats Ahlgren
Tanken är helt rätt, och jag jagar denne Anders. När han gifter sig i Önum anger han att föräldrarna ska vara Lars Andersson och C... Läs mer
torsdag, 08 oktober 2020 11:15
Mats Ahlgren
Tyvärr så var det inte Anders från Björke, som egentligen är född samma dag som min Anders, den 8 maj 1821 men i Hudene, sen blir... Läs mer
torsdag, 08 oktober 2020 15:48
1846 Träffar
3 Kommentarer

Från saga till sanning

Det kom en fråga i en facebookgrupp, den kom från en ättling till Andrew Peterson, en man omskriven i en ganska detaljerad familjehistoria. Jag försöker nedan att visa hur frågeställningen var, även om jag lagt ihop det första inlägget med några uppgifter som kom i några kommentarer.

Efter frågeställningen så kommer jag att visa hur det egentligen var, och då kanske det blir mer klart hur titeln passar in.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag letar efter en blandad familj från Stockholm, namnen är skrivna som jag sett dem i amerikanska dokument.

Andrew Gaspison och Stena Kiser Swinson står som föräldrar till Oliver Anderson, född 1832–1835 och död 1902 i Michigan. Denne Oliver gifter sig i New Jersey 1863 och de får en dotter 1864. Flyttar till Michigan före 1870

Kate Andersson, yngre syster till Oliver. Hon sägs ha varit operasångerska och gift med en bankir från Stockholm. Hon och brodern bor ett tag tillsammans i New York, flyttar inte med till Michigan

Sedan kommer det en ny make till Stena Kiser Swinson, och han heter troligen Peter eftersom deras barn heter Peterson. Det blir tre söner i detta äktenskap.

Andrew Peterson, född i januari 1845, med datum 1, 2 och 18 blandat.
Lawrence Peterson, född runt 1848 eftersom han anges vara 31 år vid sin död 1879. Han sveps över bord från en fisketrålare i Michigan. Hans kropp återfinns aldrig.
Otto Peterson, född ungefär 1856, baserat på hans ålder vid sitt giftermål. Han avlider 1893.

Vi fortsätter med Andrew Peterson, han som är nämnd ovan och född 1845. Han sägs ha gift sig med Ellen K Anderson i Sverige och de får tre barn.


Lawrence Peterson född 1872–1875, han dör I Michigan runt 1890 av tyfus.

Elmer Peterson född i februari 1873, han dör 1913, även han sveps överbord.
Elizabeth Peterson, troligen född 1870–1875, hon dör 1889, strax efter ankomst till Michigan.


1875 var pappa Andrew etablerad i USA och han ville ta med familjen över men hustrun vägrade att följa med. Andrew och barnen reste över och Andrew lämnade de tre barnen i storasyster Kathys omvårdnad. De stannar där till 1889 då de återförenas med fadern i Michigan, han hade under tiden som barnen var i New York gift sig 1884 och var redo att ta hand om dem. 

Vidare berättas att Peter, far till Andrew och hans två bröder är skeppsbyggare i Stockholm och att familjen var ganska förmögen. Strax innan Andrew dör så kommer herr Gusterson, arbetande på Stockholms Enskelde Bank, och berättar om ett arv, där Andrew måste resa till Stockholm för att få ut det. På grund av sjukdom blev resan aldrig av.

Går det att hitta min familj?

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap

 

Det verkar finnas mycket information om familjen och även om skribenter naturligtvis kan minnas fel och att namnen är amerikaniserade så ser det inte svårt ut. En del personer borde ju ha satt vissa avtryck i svenska källor och emigrantdokument.

Det visar sig att det kanske inte var så lätt, det kom liksom inte fram något vettigt hur än sökningarna gjordes. Skeppsbyggare i Stockholm, operasångare, barn som reser med sin far, vistelse i New York och en del andra uppgifter.  Lösryckta uppgifter i amerikanska källor visade på att vissa uppgifter som fanns i frågan tycktes stämma men det gick inte att komma tillbaka till Sverige.

Konstigt nog så stod det på Andrews son Elmer att han immigrerat 1889, i två census. Hade han landat ihop resan från New York med sin inresa till landet?  Om han nu visste vad han svarade på, kunde en sådan uppgift leda oss någon stans? En ung man född i februari 1873, om det nu stämmer, som reser ut 1889, hur många sådana fanns det i Emiweb. Det var nog ett femtiotal och ingen Elmer, men det fanns en Hjalmar. Fast denne Hjalmar var inte från Stockholmstrakten, han kom från Jämjö i Blekinge. Han reste tillsammans med sin syster Hildegard Anette och det låter ju inte som Elisabeth precis. Men det intressanta var att de biljett betald till Escanaba, Michigan, samma plats som Andrew Peterson bodde i.

För att göra en lång historia lite kortare så kan jag berätta att Hjalmars mamma hette Elin Andersdotter. Hon hade 1872 gift sig med sjömannen Anders Peter, som var son till Carl Johan Petersson och Stina Kajsa Svensdotter. I Sverige kallades han Carlsson. De hade fyra barn, Hjalmar, Hildegard Anette, Sven Lorentz och Amanda. Men Amanda var född lite senare så hon kanske inte var känd av den presumtiva fadern. Elin fick fyra barn till mellan 1883 och 1894, men de markeras som oäkta. Elin lever till 1907 så vi vet nu att Anders Peter blir bigamist när han gifter sig i USA.

Tittar vi på hela familjen så är det sockenskräddaren Anders Olsson som är far till de första barnen. Oliver heter Olof Peter i Sverige och det mesta stämmer om honom. Systern Kathy var inte operasångerska eller gift med bankir, hon gifte sig med en båtsman Buller och avlider 1873 i barnsäng. 
Anders Peters pappa var inte skeppsbyggare, och inte speciellt välbärgad heller. Men syskonen Sven Lorentz, samma namn som en av Anders Peters söner och Otto, de finns med och uppgifterna stämmer ganska bra.
Den Sven Lorentz som var Anders Peters son dog inte i tyfus. Han försvinner ur böckerna några år, kommer tillbaka och gifter sig i Sverige.

Sedan hittar vi lite mer uppgifter i bouppteckningar om olika personer som visar att det är rätt familj, så nu kan historien skrivas om. Kanske tur att herr Gustersson inte fick med Andrew till Sverige för att hämta ut arvet, det kanske inte var så stort.

Publicerat med tillstånd av den person som ställde frågan

Fortsätt läs mer
  713 Träffar
  0 Kommentarer
713 Träffar
0 Kommentarer

Fest!

Just idag, som är den 23 september när detta skrivs, så har jag ett litet fiktivt födelsedagskalas. Det är några kvinnor som jag har i mitt släktforskningsprogram som är med.  Att jag äter tårta är ju klart, vad de andra äter det kan vi fantisera om eftersom de alla har lämnat jordelivet för bra många år sedan. Men jag kan ju köpa tårta till dem också, blir ju större portion till mig.

Att ha fest är trevligt, att ha släktkalas är trevligare, oftast i alla fall, men i dessa tider kanske inte så lätt för alla. Därför så passar jag på att fira några som föddes den 23 september och där vi kan ”träffas” utan andra risker än de vanliga för en släktforskare. De kan ju berätta sina historier på ett annat sätt än muntligt, vi låter de olika källorna berätta.

Jag valde inte datum av annan orsak än att det är idag, men det som hände var att de fyra jag fick träff på alla var kvinnor och de hette alla Tekla. När jag såg resultatet av sökningen så var det inte utan att jag började fundera på om det bara är slumpen eller finns det namn kopplade till ett visst datum utan att jag sett det. De här kvinnorna är födda mellan 1875 och 1901, så kanske det fanns någon koppling. Och visst finns den, föräldrarna tyckte säkert att det var svårt med presenter på både födelsedag och namnsdag, så de gav barnet namnsdagsnamnet så var det ett problem mindre. Det var då och är nu Tekla som vi firar.

Tekla Karolina Horn och Carl August Asp, bröllopsfoto, i författarens ägo

Vilka har jag då runt bordet?  Vi kan börja med Tekla Karolina Horn, född 1875 i Älvdalen. Hon är i mitt program eftersom hon gifte sig med min morfars bror i Rhode Island, USA. Så jag har ju inga genetiska band med henne men hon har en intressant historia och hennes släkt, både på pappa spiksmeden Horn och mamma Grundström, hänger ihop på flera sätt och det finns en del spår av dem i Worcester, Massachusetts, USA. Tyvärr fick de inget längre liv tillsammans, Carl August blev ett offer för spanska sjukan 1918 och TBC tog hennes liv 1921. Men Tekla har historier från flytt runtom i Sverige och en del intressanta kopplingar med en bödelsfamilj på mammans sida. När jag för några år sedan visade kopplingen mellan Tekla och några amerikaners familjer och skrev om ”head choppern” så tyckte den ena att det var intressant och den andra sa upp bekantskapen med orden ”never contact me again, we are disent”.

Nåvål, om den första Tekla har mycket att berätta så är det tvärtom med nästa. Det är inte heller en direkt släkting utan här kommer min hustru in i bilden. Det är hennes mormors kusin, dotter till distionskorpral Anders Albert Sthen i Björskog. Att möta henne vid födelsedagsbordet är intressant, för jag vet egentligen ingenting om henne. Hon finns med i handlingarna, mina alltså, som född och sedan inget mer. Kalaset ger nu upphov till en notering i att göra listan. Något måste det väl finnas om henne, mer än uppgiften om att hon är född 23 september 1881.

Vi tar ett steg till bland mina gäster och nu hamnar vi ännu längre från mig, men man kan ju ha med nästan vilka som helst i programmet. Det är min hustrus brors frus mormor, en sån där koppling som påminner om vissa förslag på släktskap som man kan få från programmet Geni. Men hon är ganska intressant och har en rolig historia att berätta. Familjen fick alltid höra att Tekla Sabina Gerhardina Zenobia var av adlig släkt.  Hennes pappa, tvålfabrikör en viss tid och trädgårdsarbetare tidigare reste till Tyskland och arbetade. På ett slott träffade han Maria Sofia Dorotea, som en gång dansat i slottets salonger med kronprins Oscar, och trots familjens önskan om en annan man gifte de sig. Resultatet blev att Teklas mamma gjordes arvlös och fick anpassa sig till ett liv utan stora pengar. Det blev ett kringflackande liv med många intressanta delar, inte minst några misslyckade affärer som påverkade familjen. Tyvärr förstörde jag den fina historien när jag skrev till ett arkiv i Ostpreussen och frågade. Maria Sofia Dorotea var dotter till en lantbruksarbetare på slottet och kanske kan hon någon gång ha varit vid slottet, men inte mycket mer. Synd på en sån fin historia. Men det gick bra för Tekla trots det och hon har mycket annat att berätta.

Den sista Tekla runt bordet är också kopplad till min hustru, det är hennes farmor , med sina rötter på pappans sida i Götlunda utanför Arboga. Så långt tillbaka jag kommer är det bara några kilometer mellan de olika gårdarna där pojkar och flickor hittar sina käresta, generation efter generation. Inga problem med att hoppa mellan olika socknar när man letar släkt på den sidan. På mammas sida är det Julita, men där är det inte lika cementerat utan det finns inflöde från olika håll. Teklas historia har några sorgsna inslag, det värsta var att hennes make råkade ut för en olycka med skördetröskan och blev så brännskadad att han avled som ung.  En olycka som beskrevs i tidningarna och som vi hittade nu i våras när KB’s tidningar var tillgängliga., så nu vet vi hur det gick till. Historien lämpar sig knappast för en födelsedagsfest, men den dyker kanske upp ändå, det var inte så tevligt att få hem en svårt brännskadad make och att sonen hittade några av pappas naglar som trillade av när han bars in i huset gör det inte bättre. Ibland så står det klart att allt var inte bättre förr och det kan inte ens feststämningen dölja.

Nu har vi gått runt bordet på min fiktiva fest, jag undrar hur det skulle vara om fler gör samma sak. Kanske kan vi någon gång i framtiden träffas och berätta om våra fester, med några av de vi har i våra program, oavsett om de är släkt eller bekantskaper. Kanske ett tips för någon kommande föreningsaktivitet, vad vet jag. Kan avsluta med att tårtan var god, undrar om jag ska ha en i morgon också 😊

Fortsätt läs mer
  1036 Träffar
  0 Kommentarer
1036 Träffar
0 Kommentarer

Rötter på många sätt


Ibland blir det lite tid över, även om det inte är ofta, och då kan det vara intressant att titta tillbaka på några namn som finns i den egna släkten. Ibland är det någon som ligger nära och ibland så kan det vara en bit bort i trädet. Kanske finns det något nytt om personen i fråga att hitta, det kommer ju fram nya uppgifter då och då, Nåja, nya är de ju inte, de har ju faktiskt funnits där hela tiden men på ställen som jag inte hittat eller känt till. Det är ju inte så att det sker så mycket nytt med de personer som inte är i min generation eller yngre, de som gått före har ju gjort sitt, nu gäller det att hitta vad de gjort.

I dag har jag tittat lite på ett hoprullat ark, det är ganska stort och innehåller, om jag räknar rätt, 511 rutor med namn. Det är inte 511 personer för en del förekommer mer än en gång och det har jag inte räknat ut än hur det påverkar totalantalet. Nere i högra hörnet så framgår det att arket är framtaget av Genealogisk Ungdom och tryckt i Falköping 1986. Vem som tagit fram uppgifterna står inte men det finns säkert någon i läsekretsen som kan upplysa om det.

Foto av delmängd av Antavla Gunde Svan, utgiven av Genealogisk Ungdom 1986

En liten del av arket är faktiskt kopplat till mig. Inte bara till mig, det finns säkert många fler som kan känna igen sig bland de namn som finns. Bilden visar några, från en svunnen tid i Järna socken i Dalarna. På precis samma sätt som på många andra ställen är det lätt att gå vilse med alla Nils Staffansson och Staffan Nilsson, men med hjälp av födelsetiden så blir det oftast rätt. Och finns det funderingar, så får jag titta lite mer på dem, alla barn finns inte med i det här trädet så det gäller ett hitta rätt plats och tid för att klippa in mina uppgifter.

Och då är den fröjd att nyttja det data som finns i alla gamla, sökbara, inlägg i Rötters Anbytarforum. Tänk att jag kan sitta och läsa inlägg gjorde för, i just detta fall, för 12 år sedan om dessa mina ”gubbar och gummor”. Jag får nästan gåshud när jag ser alla de ibland korta, ibland långa inläggen om de personer som jag just tittat på i den något äldre, tryckta antavlan. Undrar om jag kan hitta lika gamla inlägg i någon av Facebook-grupperna?  Inget fel att använda olika plattformar men nog framstår Anbytarforum som en nästan gudomlig källa. En del av de som skrev om mina gubbar känner jag igen, de finns på andra ställen än Anbytarforum också. Några namn får en särskild betydelse, de finns inte på andra ställen men de har lämnat spår efter sig, de har förmedlat kunskap och jag kan ta del av det trots att de själva lämnar jordelivet för flertal år sedan. Inte det viktigaste de gjort, men ända så känns det bra att få ta del av deras inlägg.

Tillbaka till den tryckta antavlan, en del har kanske listat ut att den avser anor till en av vår tids största skidåkare, Gunde Svan, och det blir ganska klart varför jag inte gillade att åka skidor, de generna som behövs gick till någon annan.  Och även om det kanske inte anses passande så kan jag skryta med att jag är släkt med honom, det kanske du också är, och behöver du få det verifierat så kan du leta efter uppgifter på Rötters Anbytarforum, som finns på undefined

Som en liten avslutning, det är inte bara på ett sätt vi är släkt,
Gunde Svan är morfars mormors mormors systerdotters dottersons sonsons son

OCH morfars mormors mormors morbrors sonsons dottersons dotterson

OCH morfars mormors mormors morfars systersons dotterdotters dottersons son

OCH morfars mormors mormors mormors farbrors dottersons dotterdotters dottersons son

OCH morfars mormors mormors mormors farbrors sonsons sonsons dottersons dotterson

OCH morfars mormors mormors morfars farbrors dottersons sonsons dottersons dotterson till Mats Ahlgren.

Ha en bra dag!

Fortsätt läs mer
  902 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
admin
I never used all the features of MyGarmin Express. But still I can say that this is the best app I have ever used. Garmin Nuvi Upd... Läs mer
fredag, 18 september 2020 17:59
902 Träffar
1 Kommentar

En gård i en liten by

Det finns många olika sätt att släktforska, det tror jag alla håller med om. Att det gäller att leta efter det som varit eller kanske är just nu är intressant och det går att få fram både det ena och det andra. En del ger sig ut på resor långt tillbaka i tiden och ibland lämnar vi släktdelen och söker oss riktigt långt tillbaka till grenars ursprung och kanske till den första mänskliga kontakten med vår del av världen, eller kanske ännu längre tillbaka.

I sommar har det ju varit lite speciellt med resor och besök, så jag gjorde som en del brukar uppmana oss till ”gräv där du står”. Jag satt på en innergård till en gård i en liten by, som verkade vara från en tid för länge sedan. Kanske inte jättelänge sedan, med markeringen för gödselstacken var kvar, kalkstensflisor som markerade var korna en gång i tiden stod och spiltorna för gårdens hästar var kvar och det gick bra att föreställa sig hur ladan fylldes med det som gick att skörda.


Varför inte gräva här? Det är inte min släkt men det är ändå en släkt och det spelar kanske mindre roll att jag inte finns med i de uppgifter som samlas på hög när böckerna studeras. Det blir generation efter generation som kan spåras med gårdens nummer i de olika kyrkböckerna. Det blir inte en släktutredning visar det sig, för i motsatts till granngården som har samma släkt ner till början på 1700-talet, så har den här gården bytt ägarfamilj ett antal gånger.

Ölandsgård. Foto författaren

Jag vet inte om det kan kallas roligt att hitta dödsfall och sådana händelser i böckerna, men det är i alla fall intressant att se hur det blev för en del. I den aktuella gården så ser jag att det i Undantaget, huset för de äldre, att båda makarna avlider samma vecka. Orsaken är inte helt uppenbar, förkylning och ålderdomssvaghet anges men vad var det som hände. Kallt var den vid den tiden och kanske orkade man inte elda, kan det leda till förkylning?   Orkade inte den ena leva efter att den andra gått bort och somnade in för gott. Några svar lär inte gå att få men det finns ett gammalt fotografi från gårdsplanen, med två kistor bredvid varandra, ser ut som gården är beströdd med det traditionella granriset och vid porten skymtar en vagn med kors på. Kanske fick båda kistorna plats på samma vagn, de begravs samma dag så det är nog troligt.

Bilden på kistorna hittar jag i en bok om socknen, en fantastisk skrift producerad av socknens hembygdsförening.  Alla de böcker som frivilliga krafter producerat och fortfarande producerar är, som jag ser det, en ofta bortglömd källa till mycket kunskap. De finns inte alltid på nätet och ibland verkar det gå någon form av gräns mellan släktforskning och hembygdsrörelsen, vilket det inte finns någon som helst anledning att ha, tvärtom. 

När jag tar mig bakåt, i tiden, så framkommer glädje och mer sorg. Nyinköpt gård, stor satsning av det unga paret och plötsligt står makan ensam med små barn när mannen omkommer. Hur gör man då, en berättigad fråga. I det här fallet så flyttar det in en ung flicka och även om det inte står så tror jag att det är en barnflicka, även om hon kallas piga. Kvinnan i huset tar ansvar för gården och får hjälp med barnen, och kanske anlitar hon någon dräng men det är ingen som bor på gården så det är inte så lätt att veta.

Jag vet inte om det är något speciellt med just den här gården, men den byter ägare då och då, oftast i samband med att de äldre inte har egna barn eller att det sker ett alltför tidigt dödsfall.  Det blir en ganska stor skillnad i beskrivningen av de båda granngårdarna, som jag nämnde så har den ena samma släkt i minst 300 år och den andra har knappt en generation per släkt som ägare.

Jag ´tycker det var en lärorik och nästan spännande upplevelse att få göra denna upptäcktsresa på nya områden och utan egen koppling till de människor som framträder på de olika källornas sidor. Ibland utförligt beskrivna, ibland blir de nästan som en parentes, in på gården och sedan ut igen, ersätts med helt nya människor. Ibland ser man att de nya kommer från bygemenskapen men minst lika ofta så kommer de flyttande från socknar en bit ifrån.

Nu sitter jag inte på den gårdsplanen mer, andra får sitta där och fundera, men det finns ju nya gårdsplaner, nya byar och nya socknar att besöka. Nästa sommar kanske det blir en rapport från den minsta byn, i den minsta socknen med den minsta kyrkan på den ö som det här handlar. Men det får framtiden utvisa.

Fortsätt läs mer
  892 Träffar
  0 Kommentarer
892 Träffar
0 Kommentarer

Fram och tillbaka

Att det händer både det ena och det andra i och runt släktforskning blir mer och mer uppenbart. Just när detta skrivs så är DNA och släktforskning med i alla nyhetssändningar. Åtal har väckts mot en person som hittades med DNA. Ett samarbete med släktforskare som ger resultat, och jag kan inte låta bli att fundera på alla de som gjort sina tester och ställt resultatet av alla de kopplingar som hittas till polisens förfogande. Att så många gjort det valet ger möjligheter som annars inte kunde finnas och det tycker jag ska uppmärksammas en dag som denna.

Men även inom andra områden så kommer det fram nya uppgifter, ibland större sensationer som att det finns bevis för nya människogrenar som levt för länge sedan till de mycket mindre uppmärksammade händelserna som att kyrkboken var fel och att någon fått en ny far. Ibland är det med DNA, ibland är det andra uppgifter som ger helt nya insikter i hur det kan ha gått till. För de flesta är dessa uppgifter något som fladdrar förbi, men för den det berör kan det innebära ganska stora omkastningar.

Allt kan inte berättas i detalj, för det har jag lovat, så det får bli lite av en summering och vissa uppgifter är lite maskerade så att det inte går att koppla till rätt person. Det började med en fråga om hur man egentligen gör, från en person med en aktningsvärd ålder. Vad och hur mycket kan jag få veta, jag har en liten fundering som rör mig själv, det var innebörden i samtalet.

Hylla i Genealogiska Föreningens bibliotek

Att leva utan en angiven far är inte så roligt, men inte heller så ovanligt. Det syns inte så mycket på ytan, men det känns mer än vad många anar, var kontentan av det första samtalet. Och nu vill jag veta vad som kan tas fram. En början på många stunder framför datorn och läsande av de papper som trots allt fanns gömda i mappen med sparade papper. En mapp som inte öppnats på många år, delvis sparat av mamma och andra personer i den sökandes närhet.

Det första som vi hittar är att det finns ju en uppgift i en församlingsbok om pappan till den ogifta moderns barn. Namn och ort, men inte mer, så det gäller att leta. Kan det finnas någon lämplig kandidat, kan det finnas uppgifter i andra register om denne person. Efter en del letande och kontakter så börjar det framskymta en historia som innehåller motstridiga uppgifter och motsträviga personer. Nej, jag kan det inte vara och hur skulle det ha gått till. Det var mörkt så det kanske inte var jag utan min kompis. Alla möjliga uppgifter kommer fram ur olika papper. Tjänstemän beskriver skeenden torrt och utan något större engagemang. Uppgifter kontrolleras inte och det kommer fram moraluppfattningar som inte är gångbara idag, men var det då. Det var inte lättare då än det är nu att hamna i de byråkratiska kvarnarna hos kommunala instanser.

Det finns påskrivna erkännanden, som sedan tagits tillbaka och i slutändan så blev det som i folksagan om Mäster skräddare, det blev ingen rock utan ett par byxor, kom tillbaka på lördag, det blev inga byxor, utan en vante som blev en tumme som blev ingenting.  Ingenting blev kvar till pojken när det gällde hans far. Men det fanns i alla fall spår och det går ju då att se hur det gick för de olika angivna männen. Minst lika intressant som att leta efter pappan var det att leta efter släktingar till männen, hade de syskon, hade de barn eller hur ser det ut. Kan det finnas en möjlighet att några lever idag som kan vara på min pappas släkt. Där är vi nu och nu kommer vi tillbaka till DNA igen, det är dags att försöka, så i skrivande stund är testet på väg över atlanten för att förhoppningsvis ge någon form av klarhet. Om det inte ger en pappa så kanske det hjälper någon annan att lösa sin gåta, för det är ju en del av testandet som vi ofta glömmer. Testen kan ge svar på många frågor, alla hamnar inte TV men det kan vara den pusselbit som någon behöver, den där lilla kopplingen som öppnar porten.

Vi får vänta och se, hoppet finns och snart så….

Fortsätt läs mer
  1074 Träffar
  0 Kommentarer
1074 Träffar
0 Kommentarer

Gravarna berättar

En stilla augustidag, solen skiner och även om det finns en och annan molntuss på himmelen så är det skönt. Det torra vädret har gjort att gräset är brunt och det knastrar nästan lika mycket när jag går i gräset som det gör på grusgången. Men med lite solskyddsfaktor och en keps så går det ganska bra att vara ute. Jag promenerar på kyrkogården vid Gärdslösa kyrka belägen på östra sidan av Öland. De riktigt minnesgoda vet säkert kopplingen till prinsessan Margaretha, John Ambler och denna kyrka, för de andra kan jag berätta att de gifte sig 1964 i denna kyrka.

Gravsten Gärdslösa Foto författaren


Men det är inte därför jag strövar omkring. Ska se om jag hittar en gammal gravsten, en koppling till en familj i Australien och Gärdslösa. Det är inte en helt klar koppling men om vi betraktar den som trolig så ligger vi på den säkra sidan. Gravstenen ska vara för till Kronolänsman Nils Lindwall, född 1798 och boende i Gärdslösa. På hans gård bodde en piga, som fick flytta därifrån när hon väntade sitt första barn, hon fick flytta hem till föräldrarna på Störlinge 10. Gossen Nils Peter föds 1825 och han kallas lite senare i kyrkböckerna för Nilsson, och när han går till sjöss så har namnet Lindwall tillkommit. Det är ju ingen garanti för att det finns någon släktkoppling till Nils Lindwall, men som hypotes duger det gott. N P, som han kallar sig, lämnar sitt fartyg i Australien 1857/1858 och talar inte mycket om sin ungdomstid under resten av sitt liv. Han gifter sig, får 16 barn och det finns numera ett antal ättlingar som funderar på N P och hans ursprung. De sökte på de ställen som fanns i de få kvarvarande dokumenten och med gemensamma ansträngningar så flyttade vi oss från fastlandet till Öland. Och nu står jag framför den gravsten som kanske är kopplingen.

Vad som sker i framtiden vet vi inte, men det kanske dyker upp funderingar på att använda DNA-test för att se om det finns grund för de hypoteser som vi tagit fram. Då gäller det att följa kronolänsmannen och hans familj framåt och se om det kommer upp någon träff som det går att dra slutsatser från.

Under sökandet efter Lindwalls sten, som ju finns kvar trots att han dog innan 1840, så passerade jag många stenar och tankarna gick till de öden som finns kopplade till namn och platser. Att det finns fler som har emigrerade släktingar torde vara klart och att en del blev riktigt gamla syns ju. Att det finns andra med ett betydligt kortare liv tar faktiskt tag mer än de som fick leva sitt liv. Små barn, som dog för länge sedan, med välskötta gravar gör att jag måste stanna och fundera på vilka förväntningar och önskningar som fanns kopplade till barnet, och som nu visas med den respekt som visas genom att sköta en grav.

Gravsten Gärdslösa Foto författaren

Plötsligt står jag fram för en ny grav, en grav som förflyttar mig från det idylliska Gärdslösa ut i en våldsam värld. Ett namn jag sett tidigare, en ung kvinna som föll offer i en korrupt stat med olika fraktioner som inte visar minsta hänsyn till mänskligt liv.  Det är Zaida Catalán, brutalt mördad under ett FN-uppdrag i Kongo som har sitt sista vilorum här i Gärdslösa. Det blir en nästan brutal kollision mellan olika världar, kronolänsmannen på Öland och den unga världsmedborgaren. Jag funderar på texten på Zaidas grav, Per aspera ad astra, som kan översättas till Genom svårigheter till stjärnorna. Det finns många sätt att tolka texten, jag gör min egen och du får göra din.

Det blir en timme med skiftande upplevelser, olika tilltal från olika stenar. Att gå från kyrkogården ut i det vanliga livet, till familj och vänner, blir lite av en kontrast, men tankarna finns ju kvar. Både den australienska släkten som fått en bild och på hur fel vissa delar av världen behandlar mänskligt liv.

Fortsätt läs mer
  746 Träffar
  0 Kommentarer
746 Träffar
0 Kommentarer

Tålmodig

Det finns många olika egenskaper som kan hjälpa oss i vår släktforskning.  En del anger att de är nyfikna och det kan vara bra, nyfiken på hur det var i familjen, vilka som bodde var och hur de levde. Så länge nyfikenheten finns kvar så kämpar man på, letar och letar. Sedan är det säkert bra med en del noggrannhet, för det är lätt att små genvägar ibland och då kan det bli riktigt fel. Hur många gånger har det inte visat sig att Nils inte var på angivet datum, skrivaren blandade och gav ibland, och därför får Nils lätt fel föräldrar. Petighet kallar en del som inte riktigt hänger med det som vi andra kallar noggrannhet, men det får vi stå ut med.

Ibland går det fort, speciellt när någon ny gren plötsligt uppenbarar sig. Ett fynd i ett dokument kan starta en hel kedja av snabba hopp, oj vad spännande. Det där med källhänvisning kan vi ta sen, nu ska här letas. Snabba anteckningar, ibland nästan oläsliga, blir det, datorn nästan glöder av överhettning när tangenter snabbt trycks ner. Vad kan jag hitta här, vart leder den tråden. Hamnar jag i en ny socken, med okända gårdsnamn, oj vilken tur att det finns ett bra index att använda. Det blir en del pang på, här ska hemligheterna, åtminstone hemligt för mig, upp i dagen och visa på vem jag egentligen är och hur den här delen av mitt ursprung ser ut.

När det ser ut som det är klart så kommer det lite funderingar om jag gjorde rätt, var det verkligen så att det stod den där platsen eller det året som jag tyckte. Undrar om det är bra att göra samma släktletningsresa en gång till. Det tar emot för det jag hittat ser så rätt ut och tänk om allt varit förgäves.

Det är då det är bra att ha nästa egenskap, tålmodighet. Att kunna lugna ner sig, våga ta det på organiserat sätt med gott mod. Visst kan det vara en framgångsfaktor, men det kan ju också vara frustrerande att vissa delar tar sin tid. ”Jag är osedvanligt tålmodig så länge jag får det som jag vill till slut” lär Margaret Thatcher sagt och det ligger en del i det. Hur länge orkan jag vara tålmodig, det finns ju en gräns på allt. Undrar om det ligger olika grad av tålmodighet i generna, kan man se sådant med ett DNA-prov?  Kanske har jag mer av det än andra (även om min familj inte håller med) eftersom det finns en ärftlig belastning. Det är bara att titta på födelsenotisen från Östra Tollstad.

Från arkiv Digital. Östra Tollstad (E) C:2 (1688-1759) Bild 98 / sid 179

”Den 16 Novembris 1741 döptes afskiedade Soldaten Måns Tolamodis och Hustru Maria Andersdotters lilla son i nötebroen och blef kallad Nils” står det i notisen. Visserligen hette mamman Clasdotter, men det viktigaste är ändå pappans namn. Tänk att jag fortfarande kan känna den egenskap som gav honom hans namn, tålmodigheten finns nedärvd ända till mig. Åtminstone kan jag få tycka det ända tills någon ifrågasätter mitt ursprung, Måns Olofsson Tolmodis är nämligen min fm fm mf far och det borde väl räcka som grund för hur jag fått den egenskapen.

Har du kopplingar bakåt som gett dig egenskaper värdefulla för släktforskning?

Fortsätt läs mer
  857 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bo Persson
Nils Månsson Kårman är min fm ff mm f. Tålamodet tryter dock inför Måns Olofsson Tålmodigs dödsnotis i Viby, där han dog i torpet ... Läs mer
fredag, 21 augusti 2020 00:06
Mats Ahlgren
Och Nils är min fm fm mf
fredag, 21 augusti 2020 16:14
857 Träffar
2 Kommentarer

En vidiolog?

Det brukar bli ganska olika reaktioner när jag tar upp ämnet vidiolog. En del ler igenkännande, andra undrar om jag är riktigt klok, och så har vi de som bara går vidare utan att reagera det minsta. De sistnämnda reagerar likadant när jag nämner släktforskning, DNA eller något liknande så den gruppen bekanta kan vi kanske lägga helt åt sidan.

Men de två första grupperna, de som reagerar, brukar ha ganska olika kommentarer. Vidiolog, en sådan vevade jag på under många kvällar, eller jag satt med ett mikrokort som slutade en rad för tidigt och det var att vänta på nästa leverans efter en ny beställning. De vet vad de talar om och de ser med viss nostalgi på de möten de hade med sin, eller någon annans, vidiolog.

Nästa grupp undrar om jag hemfallit åt någon konstig ny rörelse, är det kanske dags att ha ett djupt samtal om hur jag mår och finns det något de kan göra. Att det inte är en arkeolog förstår de, men kanske en mystisk man från något avlägset land, en sådan som de tror förvrider huvudet på andra än dem själva.

Foto på vidiolog tillhörande Genealogiska Föreningen, författaren

För de som inte vet kan jag berätta att det inte är något farligt eller konstigt. Visserligen omvälvande på sin tid, men det är en betraktningsapparat, används eller kanske ska vi säga att den användes tidigare, även om jag vet att ett fåtal brukas än, att visa en ganska stor bild från rullar och kort som innehöll avfotograferade kyrkböcker. Idag använder de flesta sin dator till samma sak, men innan vi hade sådana underverk så var vidiologen en uppskattad manick.

Och vart vill jag komma med denna konstiga inledning?  Vi kan kanske säga att vidiologen haft ett fortsatt liv, ännu idag spelar den en roll.  Den konstruerades av Arvid Lundbäck och han tjänade en hel del pengar på försäljningen. En del av vinsten hamnade hos Genealogiska Föreningen men den större delen avsatta han i en fond, som senare blev en stiftelse, Arvid Lundbäcks stiftelse. I bestämmelserna för denna stiftelse framgår att överskottet ska årligen delas ut som stipendier eller anslag till personer eller verksamheter som gör en insats i släktforskningens tjänst. Det kan vara att skriva något, presentera något, framföra något eller på andra sätt visa på sammanhang, kopplingar eller annat som inte är självklart för alla.

Stiftelsen har ganska fria händer att dela ut medel, det finns egentligen bara en inskränkning, det ska inte behandla en enskild släkt. Allt annat är möjligt. Tidigt i år så valdes ett ämne, som då ansågs vara intressant, kopplingar till sjukvård och epidemier.  Ett ämne som senare fått en helt annan klang än den som var aktuell då beslutet togs. Naturligtvis gäller det fortfarande, men det finns absolut inget som hindrar att andra intressanta ämnen kommer att belönas vid genomgång av ansökningar. 

Det finns beskrivet i ett inlägg på Rötter vad som gäller, länken ser du längst ner. Fundera inte för länge, skriv ihop en ansökan och skicka in den så att den är framme senast 1 september i år. Lycka till och se gärna till att de som tar besluten får en del att bita i.

www.rotter.se/senaste-nytt/3285-sok-stipendium-fran-arvid-lundbacks-stiftelse

 

Fortsätt läs mer
  902 Träffar
  0 Kommentarer
902 Träffar
0 Kommentarer

Rysk, eller?

Jag tror säkert att de flesta släktforskare har någon eller några släkthemligheter de jagar för att kunna se om det går att belägga eller förkasta dem.  Att det gömts eller glömts vissa delar av historien är ganska självklart, det var ju inte allt som dokumenterades, men hur är det med de seglivade historierna som florerar och som kanske kan ha någon grund.

Visst är det fascinerande med alla historier som berättas, det kan var om kända personer eller konstiga händelser, det kan vara om försvunna barn eller konstiga föräldrar, kort sagt vad som helst, bara det fascinerar.

Jag har en egen liten hemlighet, som jag inte vet om det någonsin går att få fram något belägg för dess sanningshalt. Om en historia har berättats tillräckligt många gånger under tillräckligt lång tid så har säkert vissa detaljer ändrats, några försvunnit och andra tillkommit. Det gör det knappast lättare att i efterhand se vad som vara den riktiga berättelsen.

Jag vet att det var en hel del som hände i Roslagen runt 1720. Den ena eskadern av ryska fartyg och galärer efter den andra seglade in, rövade och brände. Den ena ön efter den andra drabbades, städer brändes och säkert var det många som dog på något sätt. Men hur var det med erövrarna, kom alla tillbaka eller kunde det hända att en del antingen togs till fånga eller rymde från den egna flottan. Det borde ju finnas en del spår i böckerna om några främmande personer dök upp och på något sätt etablerade sig i det samhälle de tidigare försökt radera ut. Kanske var inte alla så hemska som de beskrevs.

Och vad har nu detta med mig att göra? Allmänna funderingar kan man ha, men min mormor sa att det säkert finns anledning att fundera på vissa saker. Hon, likväl som hennes syskon, hade markerade kindknotor.  Och det måste det finnas en orsak till, det var nog så att skrönan om en förfader, någonstans långt bak i tiden stämde, eftersom ryssar har höga kindknotor. Nu är inte jag säker på att det stämmer att alla ryssar har höga kindknotor, men det var min mormor. Om det kom från pappas eller mammas sida var inte helt klarlagt, men att en rysk sjökapten kommit till Roslagen och hittat en trevlig flicka, det visste alla i släkten.

Min mormors mor. Foto i författarens ägo



Kanske finns han i kyrkböckerna men de flesta verkar börja lite för sent för att ge svar, och de linjer som jag kommit tillräckligt långt tillbaka på verkar inte visa på några konstiga namn. Undrar om kaptenen, eller kanske prästen, försvenskade namnet. Och vad kunde en rysk sjökapten livnära sig på om han nu blev en fri man. Ska jag leta efter något annat än fiskare och småbrukare, kanske handelsman. För inte var han väl militär på den svenska sidan.

Letandet underlättas inte av den gren som jag kommit längst tillbaka är på min mormors mors sida och jag undrar hur jag ska tolka hennes kindknotor, kan det vara från henne som den omtalade ryska sjökaptenens gener kommer?  Det blir nog till att leta en bit bort i släktleden om jag ska få annan hjälp än via kyrkböckerna. Lite DNA kan kanske ge svar, varför inte en rak manlig linje bakåt, som kan ge typiskt ryskt Y-DNA. Mormors syskon, det var ingen bra idé, det finns sex systrar att välja på och det fungerar inte. En generation längre bak, en bror till mormors mor, han drog till Nya Zeeland så då får jag leta manliga linjer på den sidan jordklotet. Hoppas kan jag alltid att det blev pojkar födda i det äktenskapet. Finns förmodligen någon mer gren jag kan luska ut. Sedan kommer nästa problem, hur ser ett typiskt ryskt Y-DNA ut, det måste nog undersökas ordentligt så jag inte går på en mina.

Det blir lite för mycket att göra just nu, så jag får nog skjuta lite på projektet att hitta svaret DNA-vägen, men varför inte leta upp lite avlägsen släkt i Nya Zeeland under tiden. Det får bli min början för att, kanske, få svar på om min släkthistoria har något uns av sanning i sig.

Har du en liknande historia och kommer den från Roslagen?

Fortsätt läs mer
  1620 Träffar
  0 Kommentarer
1620 Träffar
0 Kommentarer

Skrivet i sten

Under en promenad i den gamla socknen Spånga i nordvästra Stockholm, med asfalt under fötterna, hus överallt och bilar som far fram åt alla möjliga håll så dyker den upp. En liten, till synes avskärmad, dunge med gröna träd och buskar, en liten öppning med en ganska stor stenhäll och där står en liten oansenlig skylt och nästan ropar på att bli läst. Varför sitter det en skylt här och vad kan den visa på.

Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet har satt upp skylten ser jag och först står det ” Andvätt och Gärdar läto rista dessa runor efter Sven, sin fader, och Kättilvid efter sin make”

Upplands runinskrifter 80 Foto författaren


Då syns det något på hällen, lite svagt och inte helt uppenbart så finns där slingorna och svaga tecken i dem. Inte en runsten som jag är van att se utan en runhäll, direkt i klippan har ristaren jobbat med att framställa mönstret och texten. Skylten förklarar att det skedde för cirka 1 000 år sedan och att platsen då låg nära vatten, vid ett sund.

 

Foto författaren

Efter första anblicken så funderar jag på hur ofta man ser början till ett släktträd så här mitt i storstaden. Uppgifterna finns ju, även om det inte är en kyrkbok så kan vi nog tro att det är fakta. Pappa Sven hade två söner, det är klart. Om Kättilvid är mamma till dem vet vi inte, det kan ju vara så att hon blivit Svens hustru efter barnens födelse. Men nog är det en bra början. Undrar hur trädet fortsatte att växa, finns det spår av Sven, Andvätt och Gärdar i någon av oss. Fick Kättilvid egna barn, om nu pojkarna inte var hennes. Inte lätt att veta, men det känns lite mäktigt att kunna läsa uppgifterna så många år senare.

Hur blir det med vår egen släktforskning, kommer den att vara som huggen i sten och läsbar för kommande generationer?  Naturligtvis vore det bästa att knacka ner släktträdet och alla uppgifter på en stenhäll, men jag är inte säker att andra uppskattar ett sådant tilltag. Finns det smidigare sätt som kan sparas i 1 000 år.  Kanske duger det med en plåt, ristad med alla uppgifter och inmurad i grunden till mitt hus. Fast det står nog inte så många år, så det får nog bli ett annat ställe.

I dag är det ju lätt att spara uppgifter, vi lägger in dem i datorn och sedan finns de där. Och så länge källorna finns sparade på någon server kan de kommas åt hur lätt som helst, för originalen på arkiven är kanske inte lika lätta att hitta. Undrar hur länge vi kan läsa det som vi sparar i våra program och filer, kommer det att bli tillgängligt för kommande generationer och kommer de att förstå vad det handlar om. En lista på namn och datum, en fil med konstiga bilder, en lista med personer och konstiga DNA-sekvenser.  Ser kanske mest ut som rena tokigheterna.  Och inte blir det bättre av att det hittas annat, med en annan struktur och annan information, bara för att ett annat program valts av den som skrev. Men kanske finns det vissa likheter ändå, så att de framtida läsarna kanske förstår delar av det de läser  i alla fall.

Får de här funderingarna slå rot så finns det risk att arbetsglädjen försvinner och släktforskandet läggs ner, så låt oss hållas i nutiden och göra så gott vi kan. Fast lite kan vi kanske fundera på det med spridning och bevarande, åtminstone till de som kommer närmast efter oss. Tänk om vi sparar allt i ett enda stort träd, det finns ju de som förespråkar den lösningen och sedan, när vi är färdiga så behövs ingen mer släktforskning. Alla vet sin plats och sina anor, alla uppgifter hänger ihop. Men sedan kommer någon på att Andvätt och Gärdar var halvsyskon och trädet faller. Eller tänk om någon arbetat med trädet och kommit på att man kan använda ”sök och ersätt” för att rätta till något genomgående fel och missar att det ändrade på fler ställen än tänkt. Huvaligen vilka fel det kan bli. Då var det bra att använda stenhällen, det som skrevs var det som gällde, här kunde ingen komma och ändra av misstag.

Det är nog dags att återuppta promenaden och lämna alla de tankegångar som hällen bland de gröna träden och buskarna gav, låt den texten få leva men återgå till den verklighet vi lever i nu och grotta vidare bland mina torpare och soldater, blir lugnast så. 


Ha det bra, vad och hur du än gör.

Fortsätt läs mer
  1398 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Stenhäng i Sverige! Vore ju intressant om det fanns något skelett eller liknande med dna i gravar i närheten som kunde härröra frå... Läs mer
onsdag, 29 juli 2020 16:29
Magnus Sälgö
Länkad data är lösningen https://minancestry.blogspot.com/2020/06/kunskapsdatabaser-for-slaktforskning.html... Läs mer
torsdag, 30 juli 2020 20:38
1398 Träffar
2 Kommentarer

Det surrar - av gammalt och nytt

Senaste veckan har varit full med olika intryck. Semester i Sverige med nya intryck, eller ska jag kanske säga nyupptäckta delar i en miljö som jag trodde jag kände till väl. Att få tid till att röra sig i ett lugnare tempo, att få se de små sakerna som annars döljs när fartvinden spelar i håret. Visst är det underbart och än mer fantastiskt blir det om det blandas med liknande upplevelser inom det som är en ganska betydande del av de dagliga upplevelserna under hela året.

Jag tänker på släktforskning, både min egen och det som jag hör och ser om andras via olika kanaler. Ibland staplas upplevelserna, det kommer ny information och ibland kan ett litet förfluget ord göra att nyheter uppmärksammas. En liten notis i ett meddelande på facebook kan öppna nya världar, en berättelse i en trädgård får tankarna att fara i nya banor. Säkert finns det hur många olika tillfällen och tillvägagångssätt som helst, om vi sätter oss ner och summerar det som påverkar oss.

Upplevelser kan ju vara av olika grad och betyda olika mycket för olika människor. Vem bryr sig egentligen om upplagan på en bok, om man nu inte skrivit den själv. Så tycker nog jag om de flesta böcker. Men när jag pratade med några som är nyfikna på släktforskning och koppling långt tillbaka i historien så nämnde en av dem att han läst en bok, Min europeiska familj de senaste 54 000 åren, och den känner jag ju väl till. Karin Bojs uppskattade bok är känd, men inte visste jag att den sålts i 100 000 exemplar i Sverige. Vilken hög siffra, nästan alla DNA testade har köpt den verkar det som. Och att den nu finns på 16 språk, vilket innebär att personer i ännu fler länder kan läsa den är ju än mer fantastiskt. Vem kunde tro det när Karin berättade om sina resor på ett möte hos Genealogiska Föreningen för några år sedan.

En annan intressant upplevelse var när jag klickade på en länk i ett meddelande. Jag hamnade i Familjehemligheten, ett radioprogram som Gunilla Nordlund leder och där vi får möta de som upplevt förändringar baserade på ett DNA-test. Det är nog många som har egna eller har hört om andras upplevelser, och i dessa program får vi möta några. På ett fint sätt får vi lära känna människan bakom testet, inte så mycket tal om olika konstiga begrepp utan om hur de påverkats av de svar som testet gett, eller ibland kanske mer de frågor som kommer när de sitter med sina resultat och funderar. Kan verkligen rekommenderas att leta upp dessa program på en Sveriges Radiosida.

Foto av Niklas Veenhuis på Unsplash

Att det ibland känns som en ödes nyck, eller något liknande, är klart när jag får stänga av ett program eftersom semestergrannen dyker upp och börjar prata släktforskning. Tur att jag hade ett DNAtestkit tillhanda för det samtalet slutade med en topsning och ett kuvert med utlandsporto som bars till brevlådan. För denna granne väntar nu en tid, på att kuvertet ska komma fram och ett resultat, som kanske ger svar eller blir det funderingar.

Att mitt i semestertid, med solen i ögonen och vinden som svalkar skönt, få höra om nyupptäckta mormors farfar och hur det efter mycket arbete med släktträd hit och släktträd dit plötsligt dyker en liten pusselbit, som öppnar ögonen och leder in på rätt väg, det är ju underbart. Att få vara med om hur skön naturen är och samtidigt få inblick i de lyckliga ögonblicken gör att, även om det finns lite mörka moln, livet blir så mycket lättare och roligare att leva. Batterierna laddas och det finns en tillförsikt inför hösten, för så mycket roligt jag fått uppleva inom släktforskning och DNA denna sommar kan det bara bli bättre och bättre.

Fortsätt läs mer
  948 Träffar
  0 Kommentarer
948 Träffar
0 Kommentarer

Rida, Rida, R.....

Ibland styrs letandet efter uppgifter om personer i det förflutna av nya infallsvinklar. Kanske en förflugen fråga eller något jag läser. Det kan vara sånt som inte alls har med släktforskning att göra som leder in på letande efter nya uppgifter. Kanske skulle jag ha letat efter uppgifterna om jag bara vore intresserad av just en gren av släkten eller av andra skäl ville koncentrera mitt letande.  Nu har jag inte varit så bra på att gå så långt och detaljerat som många andra, men det får jag skylla på att det finns så mycket intressant på alla olika delar av mitt och faktiskt också andras trän.

Tidigare skrev jag om min farfars farfar, lille Lasse, och det ledde in på några nya spår eller ska vi kanske säga funderingar som jag inte grottat i tidigare. Den mannen ledde in mig på begreppet Ryttare, på ett lite mer personligt plan än tidigare. Jag har mig veterligen inga andra med den benämningen bland mina kända anor och även om det inte är så stor skillnad på dessa och det vanliga fotfolket så fick jag lära mig lite nytt och dessutom så fick jag en liten näsbränna, det är inte alltid som det som står har samma betydelse för den som skrev som det har vid en snabb anblick med min referensram.

Arkiv Digital: Generalmönsterrullor - Västgöta kavalleriregemente (P, R) 536 (1749-1759) Bild 116 / sid 220 (AID: v60350.b116.s220, NAD: SE/KrA/0023)

Den första jag tittade efter var den som var morfar till Lasse, Ryttaren Göran Ek, eller Göran Olofsson som han kallades innan tjänsten i Västgöta Kavalleriregemente. Vem var han och vilka uppgifter fanns det. På samma sätt som med soldater så ger mönstringsrullorna bra uppgifter även om de inte alltid är lätta att läsa, för den som likt mig inte är jättebra bevandrad i de olika textstilarna.  Innan jag tittade i rullorna så tog en väg över Centrala soldatregistret och fick veta att han var vid Barne kompani, baserat på att han bodde i Önum, alltid bra att veta när man ska leta i regementets böcker. Att han började 1747 framgår av den första rullan han finns i, ålder och att han är ogift syns också.  Hans nummer 108 följde ju honom så det underlättade.

Nu till det som var nytt för mig, det var att beskrivningen av hästen var ner detaljerad än den om ryttaren. Göran Ek hade ett ljusbrunt sto, med vita fötter och det som fick mig att undra om jag läste rätt. Jag kände mig tvungen att kontrollera med den betydligt duktigare, att läsa text, Olle Elm och han svarade mig med vad det stod, och nu kom min totala okunskap om hästar i dagen, för han påstod att det stod att stoet hade en stor snopp. Att beskriva kännetecken på hästen kan ju vara bra, men det kändes konstigt med detta kännetecken, speciellt på ett sto. Nu vet jag, efter kontroll, att jag inte ska använda min referensram utan måste ta reda på lite hästspråk. Att betydelsen var och är ”en vit fläck mellan hästens näsborrar” vet jag nu och det kan vara bra att veta i framtiden.

Göran Ek hade nummer 108 i kompanirullan. Inte samma men nästan, nummer 111, hade en ryttare som kom till kompaniet efter Görans död. Denne ryttare hade Skarstad som utgångspunkt. En ryttare som jag inte har några blodsband alls med men som kommit att betyda mycket för mig. Ryttaren Carl hade en dotter, som gifte sig med min farfars farfar, men hon dog vid 41 års ålder. Lasse gifte om sig och fick en son Johannes, som är min farfars far.  Hur kan nu det här påverka mig?

Ja, den frågan får ett svar om jag berättar att min farfar inte tyckte namnet Johansson var det bästa för en handelsman utan det skulle vara ett som var lite ovanligare. Han funderade och när han kom på att hans farfars första frus pappa hette Carl Ahlgren, så slog han till. Då var de ju lätt att byta och han tog namnet Ahlgren, vilket jag ju måste erkänna har påverkat mig. Bra namn men det var inte alltid roligt att bli uppropad först i skolan eller vara den som först gick göra både det ena och det andra i olika sammanhang. Vid dessa tillfällen hade Johansson varit bättre 😊

Fortsätt läs mer
  916 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Mats Johansson
Kan ju bara säga att Mats Johansson är bäst! ... Läs mer
onsdag, 15 juli 2020 14:54
Ann-Christin Magnusson
Klart att hästen var väl beskriven, den var ju viktig för ryttaren. Stoet kunde ju haft en 'lykta' och då undrar man. Det är när d... Läs mer
onsdag, 15 juli 2020 17:43
Stefan Simander
Stort TACK från infödd Johansson!
fredag, 24 juli 2020 08:21
916 Träffar
3 Kommentarer

Testamänte

Det är överskriften på det papper som återfanns bland en del kort från svunnen tid. Det framgår av den korta texten att de tillgångar som den åldriga Anna Kajsa lämnar efter sig, och som borde tillfalla hennes systers barn, numera bosatta i Amerika, skall ges till en annan person. Ida Mathilda Johansdotter ska vara den som får arvet. Jag vet inte om det här dokumentet är en avskrift eller om det var tänkt att det skulle användas a efter Anna Kajsas död.

Scannat dokument i författarens ägo

Vem var Anna Kajsa och vem var Ida Mathilda?  Och hur gick det med arvsfördelningen? Frågor som kanske dyker upp när man ser ett sådant här papper, och underskriften, vem skrev den och använde förkortningen m. h. o. p. ? Jag har svar på de flesta men jag vet inte vem som skrev under dokumentet och använde begreppet som jag tidigare sett med ett p istället för ett o. Med handen på pennan, att någon annan skrivit under men att personen varit närvarande syns då och då, kanske beroende på att personen inte kunde skriva eller att handstilen av någon anledning inte var så bra, det känner jag till men vad betyder det med ett O. Kan det vara så att det ska vara ett å och då betyda Med handen å pennan?  Vad tror du, finns det förslag på vad det kan innebära?

Att Anna Kajsa Hansdotter var min farfarsfars andra hustru, det vet jag. Och att hon överlevde honom med fjorton år det vet jag också. De gifte sig när de båda nått mogen ålder, en änkling och en änka som fann varandra och de fick ganska många år tillsammans. Anna Kajsa fick ett barn i sitt första äktenskap, men flickan dog på sin första levnadsdag. Så det fanns inga barn från hennes sida vid giftermålet.

Kort i författarens ägo

Ida Mathilda var min farfars syster, som först bodde hemma ett tag och sedan under en tid följde med min farfar när han lämnade hemmet i Brålanda och tog anställning i olika affärer. Hon såg som sin uppgift att vara den stöttande systern som tog hand om marktjänsten. Om det var för att komma ut i världen eller om det var av omtanke om lillebror vet jag inte men hon följde med honom under ett antal år. Kortet är från Varberg och stämplat 1906. Senare så kom det in en annan kvinna i farfars liv och syster Ida Mathilda flyttade tillbaka till Brålanda. Att hon hjälpte sin styvmor torde vara klart av den skrivna texten ovan.

Hur gick det sedan när Anna Kajsa lämnat jordelivet?  Fick Ida Mathilda något arv eller hur gick det. Idag finns det ju möjligheter att leta efter bouppteckningarna på Arkiv Digital och där hittar vi svaret. En bouppteckning registrerad i Nordals och Sundals Häradsrätt visar att det är systern som anges som arvtagerska, inget nämnt om testamente. Men det har ingen större betydelse eftersom boets kostnader översteg behållningen, så det blev inget att fördela. Undrar om Ida Mathilda fått något vid sidan om, innan dödsfallet, men det får vi nog aldrig veta.

Tänk vad ett litet papper kan leda till, eller ska vi säga att det inte ledde till någonting i just det här fallet. Fast jag får ju vetskap om att Ida Mathilda var omtyckt av sin ”styvmor”, det kanske inte alltid är fallet vid giftermål på äldre dagar om vi får tro vissa berättelser.

Fortsätt läs mer
  1066 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Jeanette
Tack för ännu ett intressant blogginlägg! Rent spontant när jag läser det handskrivna testamentet känner jag, utan kunskap därom, ... Läs mer
måndag, 13 juli 2020 06:12
1066 Träffar
1 Kommentar

Bloggare

Eva Johansson
313 inlägg
Ted Rosvall
249 inlägg
Mats Ahlgren
137 inlägg
Helena Nordbäck
131 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
80 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser