Det finns många historier om emigranter, och det är kanske inte så konstigt när det var 1,3 miljoner svenskar som emigrerade, tänk om alla har sin egen historia, då tar de tid att läsa.  Visserligen var det mer än 200 000 som kom hem igen, en del med pengar, andra utan. Sen fanns det de som reste som en skottspole över Atlanten, min egen farfars bror gjorde ganska många resor över till Amerika.  En del syns i kyrkböckerna, andra finns beskrivna i efterlämnade brev. Verkar som han inte brydde sig om folkbokföringen, han skulle ju hem igen och varför störa prästen.

Alla hans resor måste ha kostat men tydligen så hade han kontakter, för det verkar som han tog med sig idéer härifrån och hittade de som kunde implementera dem over there och sedan tog han antingen med sig produkter eller ritningar som han använde i Sverige. Gick väl hyfsat men sen tog väl orken slut för han livnärde sig senare på att tillverka ståltrådsstängsel och så tog han patent på en råttfälla, undrar om det var en egen uppfinning eller något han hittat i Amerika. Hans råttfällor blev tydligen populära eftersom han blev känd som råttfällemakaren. Stängslen gav kanske pengar men råttfällan gav berömmelse hemma i Brålanda,

Och det var bara en person, han kanske räknas som fler i statistiken men det betyder inte så mycket om vi avrundar siffrorna till   miljoner emigranter. Och om råttfällemakaren klarade sig så gick det inte lika bra för alla. Jag kan inte släppa Ola Larsmos bok om Swede Hollow, den svenska slummen i Minnesotas huvudstad Saint Paul, och de fina men också gripande porträtten av de som inte lyckades lika bra som det stod i breven hem. De flesta i boken hamnade på samhällets baksida, eller ska vi säga nere i den djupa dalen, och kom inte upp ur det materiella eländet men var intressanta människor ändå.

Fri bild av Ferdinand Stohr på Unsplash

Och handelsmannasonen från Enköping, som gav sig ut till sjöss som ung och levde ett hårt liv under en tid för att sedan gå i land i New York och hitta en gotländska som fick honom till Frälsningsarmén. Blev en omsvängning och ett omväxlande liv. Första frun dog strax efter första barnets födelse och Fredrik Arvid Blom, som han hette, hittade en ny fru och bytte till Svensk amerikanska missionsförbundet, en kyrka startad av Svenska Missionsförbundet. Flyttade mellan svensktalande församlingar, och fick uppleva hur svärfar slog ihjäl sin fru och sen tog livet av sig. Andra äktenskapet sprack i Seattle och Fredrik blev socialist och kanske satt han i fängelse för det. Men när hans son dog i lunginflammation så hände något.

Fredrik började skriva sånger och om vi frågar de som är lite till åren komna så kommer nog många ihåg Lapp-Lisa som sjöng här i Sverige. Hennes största hit var nog Guldgrävarsången, och den är Fredriks verk.  En annan sång som vi hör både nu och då, till och med i Allsång på Skansen är Han skall öppna pärleporten, den är också hans verk.  Några år efter han skrivit den åkte Fredrik Arvid Bloom, som han då skrev sig hem till Sverige och fortsatte kampen mot drickandet, vilket gav resultat. Han vilar nu i en grav i Uddevalla.

Så här kan vi fortsätta länge, med den efter den andra, ibland kan det vara flera i en grupp, som the Three Lucky Swedes, som fann stora guldfyndigheter i Alaska och blev stormrika. En av dem, Erik Lindblom kom från riktigt fattiga förhållanden i min favoritvinterort, Lofsdalen, så han dyker upp minst en gång om året när det skiddags. Ja, inte han själv men hans minne i alla fall. Det känns nästan som det aldrig kan ta slut på emigrantberättelser.

Och jag kan inte låta bli att tänka på alla de som lämnade och hittade nytt liv på andra sidan, hur skulle de tycka och tänka om det som jag ser idag. Varje dag, varje timme kommer det upp bilder från olika delar av USA i olika flöden. Maskförsedda storvuxna män, och även en del kvinnor, med ICE på ryggen. De tar allt de kan, sätter män, kvinnor och barn i förvar och sedan skickar iväg dem utan någon möjlighet till riktig kontroll.  Ett land byggt på immigration slår tillbaka med hårda nypor, inte bara där det kan finnas orsak utan hej vilt mot allt som rör sig.

Jag ska inte dra politiska växlar i bloggen, men det som utspelas nu i landet de flesta emigrerade till gör att jag funderar på hur de som reste och skapade sig ett nytt liv skulle tänka och tycka om det var i livet nu. Har de äventyr och strapatser de gick igenom glömts bort, eller finns de någonstans och kan komma fram igen.

Första maj, vad betyder det för dig. Har du något som liksom hugger till eller är det bara en dag som vilken annan. Finns det kopplingar till roliga händelser, eller tråkiga. Säkert finns det en hel del anledningar till att komma ihåg dagen.  Att det var en kyrklig helg när Sverige var katolskt lär inte många komma ihåg, eller att det varit lite hit och dit med om det ska vara helgdag eller inte berör nog ingen egentligen.  Att det 1890 blev en kampdag för 8 timmars arbetsdag kanske någon kommer på, och att det sedan 1939 blev en så kallad borgerlig helgdag , faktiskt den enda fram till 2005 då nationaldagen fick samma status.

Men det var inte riktigt det jag tänkte på först, utan kanske någon händelse i ditt eget liv, eller har du hittat något när du släktforskat som gör att dagen ploppar upp i minnet. För min egen del så finn det något som dyker upp, en släktgren på lite håll som egentligen inte var så intressant förrän jag började leta efter hur DNA-matchningar hör ihop med mig.  Då dök det upp en familj som var som vilka andra torparfamiljer som helst, ända tills jag började titta på vilka datum som dök upp. Jag kollade bara i husförhörslängder så det kanske finns något fel som uppdagas om jag går till födelse eller dödsböcker, men strunt i det nu.  Pappan i familjen , var född första maj, mamman likaså och två av de fyra barnen hade samma födelsedag.  Att det var olika år behöver vi inte nämna.

Men tänk på de två barnen som inte var födda första maj, vilket slit och släp det måste ha varit när de kom upp en bit i åren och skulle fixa födelsedagsfika. Där låg fyra stycken och väntade på att bli uppvaktade. Gällde att koka kaffe och fixa saft till hela den drösen.  Förhoppningsvis så fick de hjälp med att skaffa presenter, blev ju en del att komma underfund med, och tänk om de inte hade tillräckligt med pengar till alla fyras presenter.

Fri bild av LEI KA CHON på Unsplash

Nu var det nog inte så eländigt som det kan låta, för det är nog så att både födelsedagsfika och presenter var något som inte var så vanligt bland torparna för 175 år sedan. Men tanken kan ju få kittla lite, det kan kanske framkalla ett litet leende för oss som lever idag, med våra traditioner. Efter vad jag förstår så var det firandet av namnsdagar mycket vanligare och även större än firandet av födelsedagar.

Med fyra som hade samma födelsedag i en familj på sex så var det kanske inte så konstigt att det var intressant att se hur det var deras dödsdagar, fanns första maj med även där. När jag följde familjen framåt så fanns det en dragning åt det hållet. Faktum är att pappan finns inskriven i husförhörslängden som avliden den första maj, så det känns nästan lite spöklikt. Mamman har ett annat datum i längden, men då kända jag att det var dags att titta i död och begravningsboken, och visst fanns det en koppling till första maj, hon begravdes den dagen.

Hur gick det då med barnen, ja ingen av de två som var födda första maj dog den dagen, det var nästan ett halvår från det datumet, så där fanns det ingen magisk koppling kvar. Men det kändes nästan kusligt när jag såg att de två andra barnen, båda dog just detta magiska datum, fast det var ganska många år däremellan.  Jag har inte kollat så mycket mer på familjen, men kanske det fortsatte i senare generationer, det får bli en punkt på att göra listan.  Hur många fler kan jag koppla till detta datum.

Hur är det nu, hur ser dina upplevelser av första maj ut, har du något som du vill berätta

Det finns mycket som är bra att veta, men det finns också det som  kanske inte är lika nödvändig kunskap. Och ibland slås jag av att det kan dyka upp både ena och det andra som påminner om detta. Och även om inte allt är kopplat till släktforskning så finns det en del som bara dyker upp kopplat till mitt släktforskningsintresse. För visst var det släktforskningen som en gång i tiden gjorde att jag blev intresserad av DNA.

Det finns olika texter som pekar på när något började. Och det hände vid den tiden, står det i bibeln om den första skattskrivningen. Och det hände vid den tiden, då DNA var nytt kan jag säga, att jag testade mitt DNA hos 23andMe, de var faktiskt flera månader före FTDNA med det som kallas autosomalt test, det vill säga de tester som visar de närmaste leden av testade släktingar. Och där har jag funnits sedan dess, och mitt DNA finns fortfarande kvar där trots att en del tycker det verkar farligt.

Men nu kan vi fundera på vad det har med kunskap som inte är så nödvändig. Ja, det har inte att göra med hur många matcher jag har, eller vilka gåtor jag lyckats lösa tack vare mitt test där, det kan ju inte vara onödig kunskap. Jag tänker mer på det som jag som testad får på köpet, det som bara kommer fram. Kan det vara bra att veta om jag föredrar sött eller salt godis.  Hjälper det mig i min släktforskning, hittar jag släktingar bättre om jag kan se om de har preferenser för sött eller salt.

Kanske kan det göra det, för mina släktingar torde ha föredragit sött, för det var ju länge smaken på mina bilar, och det är ju först i nutiden som Ahlgrens bilar finns med lite saltare smaker. Det kanske jag kan använda kombinerat med 23andMe och deras fantastiska slutledningsförmåga runt mina smakkänslor. Idag kom mailet, vi vet hur du känner, vi vet vilket du föredrar, sött eller salt. Fast jag undrar om det stämmer, för de säger att av alla de delar de använt i sin utredning så pekar det faktiskt mot salt smak. Är jag då inte släkt med de som hittade på sött för länge sedan.

Fri bild av Ashraful Islam på Unsplash

Ska kanske inte se detta som nödvändig kunskap, utan lägga det åt sidan, för det är väl så vi gör när uppgifterna inte tycks stämma 😊 . Fast samtidigt så kan det vara bra att gå till botten med detta, innan slutligt beslut om användningen tas.  Det finns en rubrik med Scientific Details jag kan klicka på, och Vetenskapligt borde borga för sanning, eller hur. Och visst finns där intressanta uppgifter, det står att jag föredrar salt smak med 50,17 %, vilket ju är med än det som talar för söt smak, 49,83 %. Det är verkligen skönt med klara besked när det gäller vetenskapliga värden. En klar övervikt ger ett säkert beslutsunderlag.

Undrar om jag ska ge mig in på andra delar, sådant som hår på ryggen, öronens utformning, kindgropar, fräknar eller om mitt ringfinger är längre än pekfingret. Det finns en del att fundera på, men nog är detta lite konstiga uppgifter i mitt släktforskande.

Nu kanske en del tycker att jag är lite elak mot 23andMe, men då kan jag ju tillägga att det finns sådana uppgifter på Ancestry, åtminstone har jag det på mitt gamla test. Och där finns en hel del liknande uppgifter så nu tänker jag inte skriva så mycket mer, för nu ska jag göra en tabell och jämföra om de två bolagen kommer fram till samma sak eller om det finns olikheter. Bara det kan ju ta sin tid, och även om det är totalt onödigt så kan ju släktforskningen vila några timmar så att jag får fram vem jag egentligen är, eller ska vi säga att det kommer att visas vad mitt DNA säger att jag är, utan alla dessa kopplingar till släktingar.

Skärtorsdag, och det är dags för lite släktforskning, men kanske inte för alla.  För många en resdag, dags att starta påskresan och om vi tittar på Mellansverige och den statistik som Trafikverket visar så tycks det antingen gå norrut för att passa på att åka i backar och spår för sista gången innan sommaren eller söderut mot sommarstugor. Men jag tror de missat att det går många färder både väster och öster ut. Fast resan västerut blir inte så lång, många stannar innan eller precis då de när västkusten. Förr var det inte ovanligt med ”emigrantresor”, alltså resor dit förfäder en slagit sig ner efter strapatsrik resa över Atlanten. Men den delen har minskar rejält sa de på resebyrån idag.

Men man kan ju resa dit på andra sätt, det går ju att använda fakta och fantasi för att göra resan till de samhällen som en gång blev slutpunkt på emigrantens resa. En del kom till östkusten och blev kvar där, andra fortsatte västerut och hamnade mitt i det stora landet, men del hamnade ända borta på västkusten, allt ifrån Kalifornien upp till Seattle. Bland just mina emigranter var det inte så många som hamnade nere vid Mexikanska Golfen, men jag har fått lära mig att det fanns många svenskar i Texas, hur de nu hamnade där.

Nu hoppar vi rejält, för plötslig slog det med mig att trots att jag har många år på nacken så har jag aldrig funderat vad den här dagens namn kommer ifrån. Dymmelonsdag fick jag lära mig för länge sedan var när metallkläpparna i kyrkklockorna ersattes av trästavar för att få en mer nerstämd klang, men jag undrar varför det skulle läras ut. Strunt samma, dagen efter Skärtorsdagen vet vi är Långfredag, och att den tidigare var lång, riktigt lång, kan säker de flesta som nått lite högre ålder bekräfta. Allt var stängt, och när TV introducerades så var det inga program alls den dagen.

Men åter till Skärtorsdagen, det står att skär har med rent, vackert eller klart att göra och har med rening att göra. Nu lär det inte vara den kroppsliga reningen som avses, för då borde de ha hetat lögartorsdagen, eller badtorsdag för det fanns nog inte så många duschar förr.  Men nu vet vi det och nu kan jag återgå till att ta det lugnt och släktforska.

Jag skrev om emigration och visst kan man hitta många både härliga och också konstiga öden i olika emigrantkällor. Ibland kan det till och med vara sånt som inte borde berättas som dyker upp, eller vi kanske ska säga att det inte är alla som vill att det berättas. Jag träffade en man som sa att det gick rykten i släkten att det fanns ett amerikaarv som låg och väntade någon stans, eller om det kanske var så att det funnits men nu var borta. Hans släkt kom ifrån ganska enkla förhållande, som det heter, de flesta var torpare.  Som i så många fall fanns det många barn och det blev ju ganska många om man tittar på ett par generationer så det är inte alltid lätt att hitta var i en släkt det kunde ha dykt upp ett arv.

Om arvet utbetalats och gömts undan eller om pengarna aldrig kom över till Sverige var lite oklart. Tänk om någon tagit mot pengar, och inte delat ut till alla de som borde ha, det vore lite intrikat och var kanske inte så bra att få veta. Men som han sa, hade det varit på det viset hade det inte varit många kronor för någon som blivit rik fanns inte i släkten. Så vad låg då bakom skrönan, om det var en skröna, och gick det att hitta något alls. Bland alla barn i de olika grenarna var det några som emigrerat, så med lite jobb skulle det kanske vara möjligt att hitta något. Åtminstone kunde man utesluta de som man hittade där det fanns familjer, för då torde arvet gått till dem och inte till Sverige.

Det tog ett tag, det var lite ströletande på familjemedlemmar och visst fanns det några som inte hittades så lätt, så det kunde inte visas att det som sagts var fel. Och för att göra en historia lite kortare än vad den egentligen var, så dök det upp lite trådar i några tidningar, en svensk och någon amerikansk att kontakt söktes med någon som faktiskt kunde vara en släktmedlem, boende i Sverige. Kunde det vara en ledtråd, och vad kunde finnas mer. Fram ur skuggorna kom det fler uppgifter och några ytterligare tidningsnotiser senare och med lite muntliga kontakter så vet släkten nu, att sonen till torparen betedde sig ganska elakt, han stal pappas undanstoppade pengar och drog till Amerika.

Fri bild av John Towner på Unsplash

Att det inte var någon kontakt mellan far och son är förståeligt, och det satt tydligen en stor tagg i hjärtat på pappan. Det kom, när pappan var ganska gammal, ett besked om sonen. Han hade dött och nu fans det en fråga om hur ett arv skulle hanteras. Pappan var fortfarande så arg att han gjorde helt klart för de som förmedlade budskapet att han inte ville ha med oduglingen att göra, det var inte hans son på några vägar.

När min släktforskarkollega fick reda på helheten, så avkrävde han mig att inget berätta för någon i släkten om denna händelse just då. Ingen skugga skulle falla på mannen som sa nej, ingen skulle i efterhand få påverka minnet efter den gamla torparen. Jag kunde få berätta senare, och det är därför jag kan skriva detta. Och varför fick jag inte berätta, det kanske beror på att det fanns något som baserades på att sonen blev byggare och byggde en hel del så kallade finare hus i en större stad. Och det fanns en hel dollar i boet, men de kom aldrig till Sverige efter pappans Nej tack.

Så det är inte allt som hittas vid emigrantforskning som kanske kommer fram till släkten, och tur är kanske det.  

För att spinna vidare på aktuella ämnen inom släktforskningen, där vi kan se vad vi själva kan bidra till och kanske inte försöka få andra att göra saker. Det är ju så lätt att sitta och vänta på att någon ska hitta just min ana i någon bok, eller att det ska komma en digitaliserad ny utgåva, bara så där. Eller ska jag kanske skriva en önskelista om det som jag vill ha och skicka in den i någon facebokgrupp.  Undrar om det kan fungera.

Fast nog är det både bättre och roligare att leta själv än att försöka få andra att göra jobbet, för visst är det letandet som är det roliga, även om det ibland är skoj att få svaret 😊.  Men vad ska då göra när jag sitter fast, kan det vara fel att engagera någon annan i min sökning.  Naturligtvis inte, men det är ju bättre om man kan göra saker tillsammans än bara kräva att någon annan gör mitt jobb.

Och med det i bakhuvudet så kommer jag osökt in på ett område som har lite sprängstoff i sig, våra släktforskarföreningar. Visst är det bar att de finns men måste jag vara med och betala en liten slant.  Eller är det inte bättre att de som kan håller på med det och jag kan åka lite snålskjuts. Undrar förresten hur många som använder det begreppet idag, det ser ju lite konstigt ut. Kanske inte alla förstår det heller, men då kan vi kanske ta till det begrepp som det översätts till om vi ska skriva på engelska, free ride.  Free ride säger nog mer för de som umgås med andra nationer på nätet, fast det har ju blivit populärt för att beskriva vissa nationers förhållanden så det kanske är bättre att använda snålskjuts.

Fri bild av Joshua Kettle på Unsplash

Men hur är det med samarbetet mellan släktforskare, varför syns det en kontinuerligt fallande kurva när medlemsantalet i föreningar redovisas.  Nu när det blivit så mycket lättare att släktforska och åtminstone jag upplever att allt fler intresserar sig för sin släkt. Borde vi inte se en uppåtgående trend eller har vi blivit så ”egensinniga” att vi klarar oss själva. Kanske är det så, men då får väl jag och de som tycker som mig göra något åt det. Finns det nya grepp, kan vi samlas på andra sätt än förr. Jag kommer ihåg för ett antal år sedan att några undrade om facebokgrupper kunde få samsas med vanliga föreningar. Men det gick inte, och kanske det var synd att det inte drevs vidare.

Men nu kommer säkert någon på, eftersom det årsmötestider, att det måste finnas en struktur med avgifter och stadgar för att det ska fungera. Men är det så, måste alla sammanslutningar se lika dana ut, eller kan vi hitta andra sätt att umgås. Och tänk om jag hade svaret på den frågan. Men kanske du har det, kanske just du sitter på lösningen. Kan vi popularisera släktforskningen med nya grepp, kan vi hitta hittills oprövade sätt.

Tidigare fick jag lära mig några saker om hur man kan hantera förändringar. En sådan var att man tillät tokiga förslag i diskussioner, riktigt tokiga ibland, men det fanns en sak man måste göra, lägg till ett kodord så deltagarna förstod att avsändaren egentligen inte stod för det som sas, men det var för att få fart på tankegångarna, och ingen fick kritisera sagesmannen.  Att kasta in en boll och låta den studsa sa man när diskussionerna låste sig, kanske är det vad vi ska göra.

Nu har jag surrat ett tag om släktforskningen och hur vi letar nya vägar.  Vad tycker du, vad hoppas du på, och har du förslag. Varför inte slänga upp dem, ingen får kritisera förslagen utan det gäller att låta idéerna flöda fritt. Tänk om just du sitter på ett förslag som kan bli något nytt, något fräscht.  Kommentera, diskutera och var inte rädd, det kanske är just du som sitter på lösningen. Kör hårt!