Gammalt och nytt i en härlig blandning, tänk att släktforskning kan vara så mycket av båda delarna.  Det låter ibland som att släktforskning är tråkigt, det är bara grottande efter döingar i gamla dammiga arkiv, säkert underlag för vissa störningar i andningsmekanismen som kräver behandling. Och visst kan det finnas tillfällen då dammet yr och nya upptäckter görs. Men allt är inte grottande i 1500-talsskrifter, som en del tycks tro.  Det kan ju faktiskt vara lite dammigt i ett 1900-talsarkiv också😊

Men nu var det inte det jag tänker på utan hur mycket som ändå händer inom området. En del ser med fasa på utvecklingen, all stormar in i det nya och nästan tappar fotfästet. Det börjar med allehanda register som blir tillgängliga, titta bara på Släktdata, nytt läggs upp hela tiden. Fast nytt är det ju inte egentligen, det är ju lika gammalt som källan men där idogt arbetande släktforskar hjälper oss andra med sammanställningar av gammalt material som gör att vi andra hittar det mycket lättare. Och det finns ju samma sak på många ställen.

Går jag in på Genealogiska Föreningens hemsida så finns det en bit ner till höger några räknare, som visar hur många poster som registrerats i några projekt. Undrar hur många, utöver de närmast intresserade, som kollar räknarna.  Att det finns ett stort antal pass registrerade, runt 700 000, hur hjälper det mig. Kan jag se något vettigt där, och visst kan du det om de är intresserad av hur förfäder reste inom landet. Kolla upp om dina anor begärde ut pass, för det behövde man för att resa utanför den egna socknen. Det var inte som idag att det avser utlandsresor, här var det inrikesresor. Tänk om din anas pass är ett av de 700 000.

På samma sida finns ett annat register angivet, Familjenotiser, och det innehåller uppgifter från 1936 till 1990 med urklipp ur Svenskan och DN. Kan det vara släktforskning att titta på så ”nya” uppgifter?  Visst kan den vara det, finns mycket som kan vara okänt för oss som dyker upp. Och nu måste jag lägga till att de registren är för medlemmar i föreningen, så varför inte gå med. Det kan ju vara kruxet med register och indexeringar, att det kan ligga bakom någon form av betalning. Men det finns ju båda delarna, en del bekostas av andra och en del får man betala själv för att se.

Fri bild av Joshua Cettle på Unsplash

Och när vi tittar på det som innehåller information från tider innan dagens så ändras det inte, men den sammanställs på nya sätt. Samma sak kan vi säga om det som händer på DNA-sidan. Att vårt DNA inte ändras hur som helst det vi, men kan det sammanställas på annat sätt eller kan det sorteras på nya sätt, ungefär som de register och index vi talat om ovan. Och trots att DNA-området är relativt nytt så händer det saker inom det området. Utvecklingen står inte still, det kommer nya verktyg från de olika leverantörerna och det kommer nya sätt att samla in information om vårt DNA, något som kommer att ge nya kunskaper framöver.

Under det att de två största, Ancestry och 23andMe, kör på i sina invanda tekniska spår, så kommer det nyheter från andra. MyHeritage har gått över till ett nytt sätt att ta hand om de spår som vi lämnar på topsen som används för att samla in celler från våra kinder. De plockar fram hela DNA-strängen och läser den en gång på varje sida. Alla de cirka 3,2 miljarder paren läses och sammanställs i databasen och utgör sedan grund för att plocka ut information.  Ska jag vara lite elak så kan vi säga att här går kvantitet före kvalité. Det blir en del missar när man bara läser varje punkt en gång, men det blir förhoppningsvis tillräckligt med antal rätt för att få fram bra information. Skillnaderna mellan den gamla tekniken och den nya har väl inte synts fullt ut än, men det finns en del jämförelser som faktiskt pekar åt lite olika håll, men med tiden får vi nya svar.

Just denna vecka har FamilyTreeDNA inför ett nytt sätt att läsa av DNA-testerna. Tidigare läste de av, på samma sätt som Ancestry och 23andMe gör fortsättningsvis av runt 700 000 punkter, det gjorde förresten även MyHeritage innan de ändrade sitt sätt. Nu läser de av 280 miljoner punkter, och det gör de med bra kvalité, så här kan vi kanske säga kvalité före kvantitet. De har alltså kraftigt utökat antalet punkter men behållit kravet på att det ska vara rätt.

Vad kommer vi att kunna utläsa utifrån de nya teknikerna, förutom det vi ser idag, ja det får vi vänta ett tag med, det vi vet är att det kommer nya rapporter och verktyg baserade på materialet, en del redan i år, andra kommande år. Det viktigaste i sammanhanget är ju ändå att alla de tester som redan finns kommer att fungera i de kommande lösningarna, så att vi fortfarande kan se att vi har gemensamt DNA även om vi inte alltid vet hur.

Och ovanpå allt detta med gamla och nya sätt så svävar begreppet AI, något som kommer att hjälpa oss framöver, bara vi lär oss att hantera verktyget/verktygen på ett ansvarsfullt sätt. Mycket av det slitgöra som finns idag kan vi hjälp med och vi kommer att lättare se samband och få förståelse för skeenden men bakom allt behövs det mänsklig logik och arbetsiver, det kan vi inte klara oss utan.

Ibland känns det skönt att ta en paus, att bara luta sig tillbaka och låta tankarna fara dit de vill. Glömma det som händer runt omkring, sluta fundera på olika föreningar och deras problem (möjligheterna löser sig själva) eller om hur framtiden ska se ut för olika delar inom den ideella världen. 

Inga krav på prestation, inga måsten från något håll och då kan man gå in i sig själv och fundera på sådant som annars inte får tid och plats.

Jag har ”jagat” ett antal okända släktkopplingar under ganska lång tid, både åt mig själv och tillsammans med andra som har okända släktingar både här och där. Det är ju inget ovanligt bland släktforskare, det förekommer nästan hela tiden.  I allt letande efter fakta, källor och kopplingar så glömmer jag ibland människan, vars namn och data finns på skärmen framför mig, i anteckningsblocket eller någon bok.

Egen bild på mormorsmor
Ibland så dyker det upp ett kort. Jag har sett det många förr, men den här gången började fantasin ta fart, vad tänkte hon på, Wilhelmina Jansson i Öster Sänsjö, när hon sitter lutad mot sin köksbänk. Den lilla sopskyffeln som hon använde både för att borsta ner smulorna från matbordet i och till att ha aska ur vedspisen i, noggrant rengjord efter varje användning finns där.  Hushållspappersrullen på väggen, en modern uppfinning, men den fungerade. På bänken står ett av många resultat av hennes gröna fingrar, nu när orken inte finns till slåtter och potatisland, den så omhuldade lilla blomman. Kortet andas lugn, men vad tänker hon på? Är det på sina barn, de som bor i närheten och de som bor längre bort. Hur ofta fick hon veta vad som hände de utflugna, ingen mobiltelefon som ringde, ingen chat på datorn utan det var kanske de efterlängtade breven som gav en inblick i hur allt utvecklades.

Egen bild
En av döttrarna lämnade Roslagen och befann sig plötsligt mitt i hjärtat av Dalarna (nu kanske jag gör bort mig och får de från Mora, Leksand, Orsa och så vidare på mig), i Rättvik och fick en bostad på höjden med utsikt över Siljan. Att byta Östersjöns vatten mot Siljans gick kanske bra, men hur var det med dialekten, hur lätt var det att komma in i gemenskapen när man var utombys?  Jag undrar om det bara var behovet av att sitta still som återspeglar sig i mammans ögon på kortet. Funderade hon på hur det skulle gå för den lilla flickan som fick vara i centrum på kortet. Drömde hon om sin framtid och var det något som bekymrade henne?  Det vet jag inte, men jag känner det nästa som jag dras in i kortet, jag skulle vilja få vara där en stund och lyssna till samtalen. Makens något mer självsäkra uttryck, vad beror det på? Var det han som ville till Rättvik och inte hon, eller fanns det något annat bakom masken. Han kanske också var fundersam, han kanske delade sin hustrus funderingar. Det som jag tro mig kunna konstatera är att flickan i mitten inte hade några djupa funderingar, utöver förundran för den där manicken som stod i ena änden på rummet och som alla skulle titta mot och vara helt stilla.

Egen bild
Det jag vet är den lilla flickan växte upp, för hon finns på nästa foto. Jag frågar mig vad hon kände inför fotografens utrustning nu, det gällde att lyda instruktionerna och samtidigt se så avslappnad ut som möjligt. Och det ser ut att ha gått bra, hon håller koll på sig själv och de båda busbarnen.  Ett ganska typiskt kort för sin tid, det var ju inte möjligt att ta kort hur som helst, det gällde att allt fungerade när man gick in till fotografen. Några större möjligheter till att ändra utseende, att ta bort skuggor eller liknande fanns ju inte. Tänk om man hade haft photoshop då, hur mycket lättare hade det inte varit. Var det en pina att sitta där och vara uppsträckt, det kanske det var. Kan man se det i ögonen månntro. Inte vet jag, känner sig nästan hemmablind när sådana funderingar dyker upp. Kanske är det lättare för andra att bedöma, att tolka de signaler som ett kort kan ge.

En stunds avkoppling, med drömmar och funderingar, ger ny energi. Det gäller att ta tillvara dagen, så kanske ska den vanliga släktforskningen få lite mer tid. Gräva fram lite mer uppgifter ur den där matchningslistan från DNA-testet, det gäller att hitta fler som har samma mitokondrieDNA som de tre kvinnorna på korten, för samma har de eftersom det är en rak linje med mammor.
Ta reda på fler födelse och döduppgifter, inte på dessa för jag vet att de blev 89 , 98 och nästan 93 år gamla, men det finns ju fler och mer uppgifter att ta fram om andra, så jag kan låta tankarna fara iväg med deras öden och äventyr nästa gång det blir en paus.

Det här är tankar som skrevs ner för många år sedan.  Har jag lärt mig något och har omvärlden förändrats. Svaret är att visst har det ändrats, nya rön har tillkommit och gamla sanningar är inte sanningar längre.  Vårt samhälle ser inte ut som för 10 år sedan, stora förändringar, men det som hände tidigare finns kvar, de tankarna som löpte genom hjärnan på våra anor finns kvar även om de inte syns.

Jag funderar på hur mycket på hur det skulle vara att förflyttas från då till nu, kunde någon ens ana det vi ser idag. Även om en del skeenden är återupprepningar av det som varit så är det något helt annat än vad de på korten ovan upplevde, när de togs. Och visst finns det en risk att vi med släktforskning fastnar i det förflutna, men det ger oss också en möjlighet att förstå nutid likväl som framtid.

Var det bättre förr?  Ja det kan vi verkligen fråga oss, för det finns ju de som påstår det så där rakt ut, utan att egentligen beskriva vad som var bättre förr.  Och förr kan ju vara igår och för flera tusen år sedan, så det finns ju ett visst spelrum när man slänger ur sig en sådan klyscha. Men om vi bryter ner det lite, så kan jag som släktforskare säga att de jag hittar i min släktforskning inte hade det materiellt bättre än vad vi har idag, inte heller kunskapsmässigt när vi talar om vetenskapliga områden. Men är det så vi ska mäta det som finns bakom ordet bättre. Kanske var de lyckligare än vad vi är, kanske kunde deras enorma kunskap om hur vår jord fungerar, och inte fungerar, vara bättre än att veta om alla grundämnen eller kunna skriva upp konstiga ekvationer.

Hur ska vi då tänka, när våra anor träder fram.  Barnadödlighet var en del av livet, men gjorde det tillvaron värre än vad vi ser idag med kärnvapen som bara väntar på att avfyras.  Att känna till sina grannar och deras bestyr och besvär, hur var det jämfört med internet i dag som sköljer över oss med vad som händer över hela världen.  Var det bättre förr med att höra bannbullan läsas från predikstolen över någon ogärningsman än att se vad som händer på gatorna i Minneapolis. Ja, det finns mycket att fundera på och det finns säkert lika många åsikter som det läsare.

Men om jag nu försöker avgränsa det där med förr och hålla ämnet lite i nutid. Var det bättre förr för släktforskare. De mysiga resorna till avlägsna arkiv, bläddrandet i dammiga dokument och jag höll nästan på att säga i skenet från stearinljuset. Det sistnämnda var nog inte så populärt i ett arkiv, men lite romantiskt skimmer kanske lyser upp bilden och gör att det var bättre förr. Fast det inte så roligt när arkivet var stängt när man kom fram.  Sen kom revolutionen, det går att fotografera handlingar och få dem att ”återuppstå” på en plastbit, ibland i rulle, ibland som ett kort. Lätt att se om man har rätt utrustning, men ett elände när man beställt hem fel.

Sen kom revolutionen, jag kan sitta hemma och titta på det som leverantörer presenterar på en dataskärm, tänk vad underbart, inga resor och ingen väntan. Bara att sitta i ensamheten och grotta ner sig. Fast var det bättre att sitta i ensamheten, utan den där sociala biten som en del tyckte var bättre förr. Ingen som kokar kaffe eller bakar åt mig. Får visserligen göra som jag vill, men eremiten i mig trivs inte. Det vore bra om vi ändå kunde känna någon samhörighet och få njuta.

Klipp från Dagens Nyheter, vetenskapsredaktion 2013-11-24

Och nu hamnar förr ganska nära i tiden. Vi kan koppla ihop oss utan att vi egentligen vet hur, bara att. DNA kommer in i spelet och det går att se släktingar från både nu och då. Tänk bara vad fantastiskt att lösa månghundraåriga gåtor med några tester, ”förstöra” antavlor genom att visa att Burarna inte var Burar. Och det kom i den största dagstidningen. Som ringar på vattnet kom det andra påståenden om hur hemskt det var att förstöra för andra, de kunde väl fått leva kvar i sin föreställning. Det var ju bättre förr att få leva med drömmen och inte låta sanningen ta över.

Och visst var det bättre förr när kyrkböckerna gällde, det som stod där var ju sant. Gällde bara att kunna hitta bland kråkfötter för att få klarhet i släkten. Det var då det, sen kom någon och sa att DNA visar att det inte stämmer, och forskarna började leta. Det tycks som nya rön visar att tre av hundra fel far, sa de. Oj då, det var inte bra. Fast det var förr, för nästan hundra år sedan, nu är det bara en av hundra som har fel far. Fast det blir ju några det med. Och ju fler som testar sitt DNA, desto fler tvingas klippa bort grenar ur sitt träd. Tack och lov går det ju att ympa in nya grenar, nya biologiska släktingar hittas och livet går vidare.

Visst var det bättre förr, när DNA-bolagen inte försöker lura på oss att de vet allt, och pengar kostar det numera det gjorde det inte förr. Fast den som försöker lura i mig det vet inte vad det kostade förr att släktforska.  Fast då betalade vi det mesta till staten och inte till utländska företag, och så fick vi felaktiga uppgifter från arkiven, likväl som en del i dag tycker att de får fel från DNA. Men se det får man inte, men uppgifterna behöver tolkas och det kan kännas jobbigt, så visst var det bättre förr.

Plötsligt händer det, en inte alls så ovanlig text i reklamsammanhang men det kan ju avse annat också. Det fanns en liten kartong bland många andra när bohaget skulle delas efter en som lämnat jordelivet. Den fick plats i en liten större kartong där det låg olika slags textilier, och det gick att lägga ner några saker till, som då hamnade ovanpå den lilla kartongen.  Ett bra gömställe, men det var kanske inte meningen.  Den större kartongen hamnade lite vid sidan om och blev kvar i ett hörn på det förråd som användes för mellanlagring, och där stod den faktiskt kvar när alla trodde att det sista var skiftat. En oansenlig kartong, som ingen brydde sig om, kanske fanns det någon symbolik i det.

Naturligtvis var den inte osynlig, den stora kartongen alltså, så småningom var det någon som tittade i den och ansåg att det som fanns där inte var till någon större nytta och den lilla kartongen som fanns däri innehöll bara gamla ointressanta papper och några kort på personer som ingen kände igen. Men av någon anledning så gick det inte som planerat, den lilla kartongen slängdes inte utan hamnade i ett annat hörn på förrådet.

En vacker dag så plockades den fram igen, och nu var det inte bara det översta lagret som synades utan den vändes bokstavligen talat upp och ner och hälldes ut. Papper av olika slag och storlekar i en enda röra. Bilderna hade ingen text men det hade dokumenten, en del med stämplar från myndigheter, en del med underskrifter så snirkliga så det måste någon haft gott om tid att träna på.

På mindre papper, inte så snygga, fanns små noteringar om hur en namngiven person skött sig och hur mycket han erhållit i lön. Uppgifter om barn som fötts och andra livshändelser. Skuldebrev och lite yngre köpebrev dök upp. Det gick att börja bygga en tidslinje av dokumenten.

Eget foto

Det var Isaac, född 1848, som det handlade om. Tvilling, född i Örebro, av en ogift piga och någon far finns inte att hitta. Hennes första son blev ett år och nu fick hon tvillingar. Inte så lätt för henne och inte för sönerna heller. Skolgången finns inte med i papperen, men Isaac var inte gammal när han började sin bana som dräng. Inte mycket till förtjänster, men tydligen gick det att lägga undan en liten, liten slant då och då eftersom han så småningom hade råd att gifta sig.

Och hur det nu gick till så gick det bra, det blev så småningom tre barn och en egen liten stuga, som senare byttes mot större och större fastigheter.  Ingen blev så där stor, men det var många papper som behövdes och många stämplar och de skulle lösas ut för 25 öre, eller 50 öre eller ibland 1 krona.

En intressant tidsresa, papper som ger liv åt berättelsen och tur var väl att den lilla kartongen inte försvann. När allt nu sorterats i tidsordning så blev de sista dokumenten en avslutning på ett intressant och innehållsrikt liv, bouppteckningen visar vad som fanns kvar och arvskiftet som dokumenteras med fördelning till änka och barn och de nya lagfarterna, även de med snirklig still och stämplar.

Där kunde det ha slutat, men Isaac har blivit intressant på ett annat sätt. Hans sonsonson, den enda som har en rak manlig linje bakåt till Isaac har visat sig ha en intressant DNA-uppsättning, han är ensam på en gren som avskildes från andra för 3 000 år sedan.  En gren som tillhör den del av det stora trädet som kom till Sverige för länge sedan, bland de första efter istiden.  Och tycker du att du känner igen texten så är den på dagen sex år gammal, och allt är som när den skrevs. Fortfarande är sonsonsonen ensam på sin gamla gren, många har testat sig efter honom men ingen har kommit närmare. Och det autosomala testet ger inga nya ledtrådar när det gäller att hitta den linjen, så kanske farfarsfar var ganska ensam och inte fick fler barn, så träffarna kommer inte nerflygande och hjälper till. Men vi inte ge upp hoppet, plötsligt händer det.

Det gamla året är slut – ett nytt år har börjat. Ett än så länge ganska oskrivet blad, men det har redan börjat fyllas med allehanda hemskheter. Men för att inte bli alltför nerslagen i skorna så funderar jag hur mycket av det som hänt tidigare år kommer att påverka det kommande året. Det kan bli en bakåtblick som förhoppningsvis också tittar framåt.

Eftersom jag skriver på en släktforskningssida så blir det en naturlig avgränsning, även om det känns frestande att stoppa in lite från andra horisonter också, men då lär inte utrymmet räcka så långt. Och det finns tillräckligt med upplevelser som kan betraktas i backspegeln, och har man en bra sådan så ser man långt. Riktigt långt ibland när ljuset faller rätt, om jag ska använda den liknelsen. Varför inte titta tillbaka ända till början av min egen släktforskning, den är inte lika avlägsen som de som hållit på sedan barnsben.

Eget foto

En dag i början på seklet, när det stora arbetet med att överleva övergången till det som vissa trodde var slutet på mänskligheten, då när vi skulle ändra sekelsiffran till 2 och alla system skulle sluta fungera, så tog jag fram en skokartong som var bland min pappas efterlämnade grejer. Den hade inte öppnats på ett par decennier, efter hans bortgång. Inte så mycket intressant, mer än att det var skoj att se vad soffan kostat, en begagnad bil och lite sånt. Men längst ner låg något som väckte mitt intresse. En mindre samling med amerikabrev, en del svar, andra kopior på skickade brev.

Okända namn, släktingar som gift sig och ganska mycket om de som lämnat jordelivet. Vilka var de och hur hängde jag ihop med dem. Det var så det startade, fram till dess var det inte så mycket med släktforskandet.  Och naturligtvis så drabbades jag då av den vanligaste åkomman, jag borde ha frågat, men det var för sent. Och från den stunden så har intresset bara vuxit, fast jag måste erkänna att ju närmare i tid det ligger, desto intressantare. Alla de som kommer långt bort i tiden, som kan hitta bland dokument som verkar vara från stenåldern, dem avundas jag (ibland) men jag började nog försent för att hinna med den kunskapen.

Och vad hände sedan, efter amerikabreven och mitt emigrantforskande, för det blev inte att lära mig om gammalt, utan det blev roligare och roligare att titta på nya verktyg. Hur många nygamla dokument kunde hjälpa till i emigrantforskningen och tänk sedan när DNA kom in i spelet. Vad roligt det var att samla stora, nåja ganska stora skaror för att kunna berätta om nyheter. På den tiden var det lättare att samla skarorna fysiskt och få många nya att bli intresserade, det fanns ju varken restriktioner eller digitala samlingsmöjligheter.

En del minnen är roliga. Att tillsammans med Historiska Museet får fixa en emigrantutställning, som drog många besökare och samtidigt få sitta en vecka och berätta om släktforskning, det var skoj. Eller att på samma ställe få berätta om DNA och allt som går att göra. Det var början på en rörelse som håller mig igång fortfarande, trots att åren läggs ovanpå varandra. Och när föredrag fick hållas flera gånger efter varandra eftersom alla inte kom in. Det var tider.

Men nu, med ännu nyare verktyg och andra möjligheter så syns vi på annat sätt, tvärs över kontinenter och på tider som anpassa efter publiken, det är ju några timmars skillnad mellan de olika världsdelarna. Nyligen var jag med på en wikitree-diskussion, det hann bli natt innan vi var klara, men det gav så mycket att få höra om nya möjligheter, nya för mig men använda på andra sidan klotet.

Och om det nu varit så i den tid som varit, hur ska det inte bli i den tid som kommer. När vi letar nya sätt att bibringa kunskap och hitta gemenskap, kan vi plocka fram de gamla recepten och göra dem till nya sätt att mötas. Jag vet att omvärlden stöps om, det som fungerade tidigare kanske inte fungerar nu. Det syns inte minst på de nedåtgående kurvorna för medlemsantalet inom släktforskarrörelsen. Visserligen går en del föreningar upp, men många minskar.  Finns det något vi tappat bort på vägen som vi kan lyfta upp, damma av och kanske fräscha upp, eller var allt det som gjordes igår fel väg. Hur ser dina förhoppningar ut inför framtiden, ska vi sitta ensamma och leta våra rötter eller finns det tillfällen då det kan vara skoj att träffas öga mot öga.  Alla kan ju inte resa hur långt som helst, men några kan träffas även om det är några mil att resa. Jag hoppas på det och ser framåt med tillförsikt. 

Om inte annat så kan jag planera in en resa till Borås i augusti, hotellet är redan bokat, tänk om det blir som förr med många tusen besökare.