Rötterbloggen
Rötterbloggen

Isaac, en fattig bonddräng eller ....

Plötsligt händer det, en inte alls så ovanlig text i reklamsammanhang men det kan ju avse annat också. Det fanns en liten kartong bland många andra när bohaget skulle delas efter en som lämnat jordelivet. Den fick plats i en liten större kartong där det låg olika slags textilier, och det gick att lägga ner några saker till, som då hamnade ovanpå den lilla kartongen.  Ett bra gömställe, men det var kanske inte meningen.  Den större kartongen hamnade lite vid sidan om och blev kvar i ett hörn på det förråd som användes för mellanlagring, och där stod den faktiskt kvar när alla trodde att det sista var skiftat. En oansenlig kartong, som ingen brydde sig om, kanske fanns det någon symbolik i det.

Naturligtvis var den inte osynlig, den stora kartongen alltså, så småningom var det någon som tittade i den och ansåg att det som fanns där inte var till någon större nytta och den lilla kartongen som fanns däri innehöll bara gamla ointressanta papper och några kort på personer som ingen kände igen. Men av någon anledning så gick det inte som planerat, den lilla kartongen slängdes inte utan hamnade i ett annat hörn på förrådet.

En vacker dag så plockades den fram igen, och nu var det inte bara det översta lagret som synades utan den vändes bokstavligen talat upp och ner och hälldes ut. Papper av olika slag och storlekar i en enda röra. Bilderna hade ingen text men det hade dokumenten, en del med stämplar från myndigheter, en del med underskrifter så snirkliga så det måste någon haft gott om tid att träna på.

Privat bild

På mindre papper, inte så snygga, fanns små noteringar om hur en namngiven person skött sig och hur mycket han erhållit i lön. Uppgifter om barn som fötts och andra livshändelser. Skuldebrev och lite yngre köpebrev dök upp. Det gick att börja bygga en tidslinje av dokumenten.

Det var Isaac, född 1848, som det handlade om. Tvilling, född i Örebro, av en ogift piga och någon far finns inte att hitta. Hennes första son blev ett år och nu fick hon tvillingar. Inte så lätt för henne och inte för sönerna heller. Skolgången finns inte med i papperen, men Isaac var inte gammal när han började sin bana som dräng. Inte mycket till förtjänster, men tydligen gick det att lägga undan en liten, liten slant då och då eftersom han så småningom hade råd att gifta sig.

Och hur det nu gick till så gick det bra, det blev så småningom tre barn och en egen liten stuga, som senare byttes mot större och större fastigheter.  Ingen blev så där stor, men det var många papper som behövdes och många stämplar och de skulle lösas ut för 25 öre, eller 50 öre eller ibland 1 krona.

En intressant tidsresa, papper som ger liv åt berättelsen och tur var väl att den lilla kartongen inte försvann. När allt nu sorterats i tidsordning så blev de sista dokumenten en avslutning på ett intressant och innehållsrikt liv, bouppteckningen visar vad som fanns kvar och arvskiftet som dokumenteras med fördelning till änka och barn och de nya lagfarterna, även de med snirklig still och stämplar.

Där kunde det ha slutat, men Isaac har blivit intressant på ett annat sätt nu. Hans sonsonson, den enda som har en rak manlig linje bakåt till Isaac har visat sig ha en intressant DNA-uppsättning, han är ensam på en gren som avskildes från andra för 3 300 år sedan.  En gren som tillhör den del av det stora trädet som kom till Sverige för länge sedan, bland de första efter istiden. Men den historien får vi ta en annan gång, det blir kanske en framtida liten bloggpost.

Fortsätt läs mer
  1177 Träffar
  0 Kommentarer
1177 Träffar
0 Kommentarer

Brita och vikingar

Att vikingar intresserar många, det vet vi nog alla. En del ska ha hjälmar med horn, andra vill veta allt om slavhandel eller hur de besegrade kungar i England såväl som i Frankrike. Ja, länderna kanske inte hette så då, men om vi skriver i det som idag är England och Frankrike så blir det lite mer rätt.  Hur var det med de som tjänstgjorde i olika antika metropoler, var det vikingar och vilka var det som en gång tog makten i det som idag är Ryssland. Det finns lite olika teorier om det sistnämnda och vi ska nog inte fördjupa oss för mycket i dessa, men jag har en som jag gillar, och det av rent egoistiska skäl, och det är den som talar om att ruserna kom från kustlandskap utmed Östersjön och att de, kanske så tidigt som för två tusen år, sedan egentligen kom från Roden.

Roden, det ska vara det som vi idag benämner Roslagen, och där har det bott människor u tusentals år. Det har sett lite olika ut, det fanns inte så mycket landmassa strax efter istiden men senare har landhöjningar gjort att det blev mer och mer beboelig mark. Alla öar, kobbar och skär har bidragit till skydd av bebyggelser längre in i landet, men också skapat generation efter generation av dugliga sjöfarare. Att det började med urholkade stammar, som förmodligen inte vara alltför sjösäkra, tror vi oss veta, och efter det har kunskapen om hur man snabbt och säkert tar sig fram växt genom årtusenden.

Att det fanns vikingar och andra resenärer som kom från Roslagen visas mer och mer i de arkeologiska utgrävningar, där det används olika tekniker för att ta fram vilka de som hittats var. Strontium talar om var de växt upp och var de rest. DNA talar om hur de hängde ihop med olika familje- och släktband. Att allt nytt ibland vänder upp och ner på gamla sanningar har vi fått lära oss, men de förstärker också vissa av de gamla som nu visar sig vara allt mer rätt.

Wilhelmina, dotterdotterdotterdotterdotter till Brita. Privat bild

Vad har nu det här med Brita, som nämns i rubriken, att göra kan man fråga sig. Brita, född 1712, lite oklart var, men med stor sannolikhet i Rådmansö socken som dör 1799 på Tjockö i samma socken har en koppling till en viking som forskarna hittat i Estland.  Troligen förlorade denne viking livet i någon form av strid och begravdes tillsammans med andra vid en plats som idag benämns Salme. Under senare år har forskare studerat de olika lämningarna, och sett att det fanns far/son, bröder och kusiner som reste tillsammans och mötte döden för cirka 1200 år sedan.  Forskarna kan göra små släktträd och även om de inte kan ange namn så kan de beskriva kopplingarna. Och det är här Brita kommer in, eftersom en av de som strontium säger kommer från Roslagen,  hans DNA säger att hans mamma tillhör en kvinnogrupp som har samma moderslinje som Brita. Så de är släkt och tänk om det gick att koppla in den vikingen i Britas träd, vilken dröm. Eftersom Brita är min mormors mormors mormors mormor så skulle jag kunna koppla in den här vikingen i mitt träd, tänk vilken rolig grej det skulle vara.

Men, och nu kommer det tråkiga, Britas grupp, H10e, är vanlig och det jag med säkerhet kan säga är att hon och vikingen har en gemensam ana någonstans i tiden, men om det är för 1200 år sedan eller 3000 år eller 5000 år sedan kan vi inte klara ut så lätt.  Jag får nog fortsätta leta släktingar på närmare håll, kopplingen till vikingen blir svår att visa. 



Men visst var det roligt så länge det varade!

Fortsätt läs mer
  1333 Träffar
  0 Kommentarer
1333 Träffar
0 Kommentarer

En tidsresa med N

Varför har jag träffar från mitt DNA-test med namn som ser ut att komma från Finland? Och mailadresserna gör att åtminstone de som är kontaktperson bor där. En fråga som jag ställde mig och som jag också vet att andra ställer sig när svaret på testen kommer.

Jag hade inga finska namn i min släktforskning, men man vet ju aldrig vilka hemligheter som kan komma fram med ett test, så var fanns upphovet?  Jag läste om andra som hade släktingar i skogarna runt om i norra Sverige, där kopplingar till Per Finne, Suhoinen eller vad de nu hette hittades på löpande band. Olika uppgifter, om varifrån de kom och vilka det var, var inte svårt att hitta men det gällde ju att hitta kopplingen till mig.

Min morbrors test gav lite mer kött på benen. Han hade många finska träffar, de jag hade plus en hel massa till. Med morfars linje från Bergslagen och mormors från Roslagen så var det inte så svårt att se den mest troliga vägen bakåt borde vara från morfars sida. Jag läste om samhällen och områden där flyttningar från östra rikshalvan skett vid många olika tillfällen, ibland verkar det vara morot som var orsaken, andra gånger piska.

Fri bild Unsplash Evan Dennis
Kanske kunde jag hitta några spår bland alla de som gått före morfar, men hur jag än letade så hittade jag inga finskklingande namn.  Det blir ju ganska många att leta efter när generation läggs till generation, så det kändes hopplöst efter ett tag. Men när svaret på min morbrors test av Y-kromosomen kom, det test som visar på hans raka linjer av fäder bakåt i tiden, så öppnades en möjlighet. Morbror, och därmed morfar, har gruppen N, en grupp som är väldigt vanlig i Finland. Om jag då följde faderslinjen bakåt, kom jag då till någon med finskklingande namn?

Längre och längre tillbaka och linjen drar mot Värmland, nära Filipstad, men bara vanliga namn. DNA-testet ger fler finska kopplingar, så någonstans finns det säkert ett svar, men hur långt bak ska jag. Den äldsta är Mårten Persson, död 1696, och sen kommer jag inte längre. Kolare vid ett bruk, kan det säga något.

Under det att jag letar så fördjupar jag testet på Y-kromosomen och nu vet jag att det finns en till som har samma lilla grupp som ´min morbror, en amerikan som har sin äldsta kända ana på 1700-talet i Vänersborg. De som har nästan likadan Y-grupp, åt alla håll, kommer alla från Finland och de uppger att de har sitt ursprung i sydvästra Finland. Ska bli spännande att följa utvecklingen och se om det kommer fler matchande tester framöver.

Hur är det nu med kopplingen, vem var det som kom över och startade kedjan. Kanske får jag aldrig veta, men jag har lärt mig att de svenska namn som finns i kyrkböckerna kanske var prästens påfund, kanske hette han inte Mårten Persson utan Matti och något som började på P. Om hans son och dennes son hette Erik Mårtensson och Olof Eriksson vet jag inte heller, men så står det i böckerna.


Intresserad av inflyttade och inflytande från öster, kolla på Finnsams sida,  www.finnsam.org

Fortsätt läs mer
  1337 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Kaiser
Hej Mats! Läste med stort intresse Din artikel "En tidsresa med N" där Du bl.a nämnde ". . . släktingar i norra Sverige". Namnet P... Läs mer
fredag, 10 januari 2020 14:10
Mats Ahlgren
Hej Jag har inga egna kunskaper om Per Finne, jag tog bara ett av alla de namn som cirkulerar och som jag sett. Jag känner nästa... Läs mer
fredag, 10 januari 2020 16:01
1337 Träffar
2 Kommentarer

Bakhoppning

Rubriken kan verka lite felstavad, men det blev så när jag tittade på den traditionella Nyårsdagsbackhoppningen, den som vi tittat på i många är.  En tradition att titta tillbaka på.

Är inte bakhopning som vår släktforskning, vi hoppar tillbaka i tiden och försöker leta reda på vad som egentligen hände och vilka som var inblandade. Vi kanske lyckas med att återskapa skeenden från förr, ibland till fullo men oftast blir det lite krackelerad bild, allt syns inte klart och vi får hoppas att vi förstått bilden rätt. Och har vi otur så hamnar vi vid den tegelvägg som omöjliggör vidare letande. Varför skrev inte prästen ett ordentligt födelsedatum eller kanske är det födelsesocken som saknas. Men hur duktig det än skrivits i boken, i skenet från ett stearinljus, med bokstäver tydliga och linjer så raka så kan det ändå vara omöjligt att läsa för min sida är skadad av eldsvådan för länge sedan. Hur texten var i den bok som brann upp helt får vi aldrig veta, och kanske slutar bakhoppningen vid nedbrunna prästgården, det är bara att acceptera faktum.

Förhoppningen om en lösning kanske dröjer sig kvar, kan det finnas ett annat dokument gömt på ett annat ställe, som kanske kommer fram när nya arkivdelar digitaliseras och i bästa fall också indexeras.

Vid riktig backhoppning så kan vi se hur den aktive sitter på en bom och väntar, spänd och koncentrerad. Blicken fäst på tränaren, som står längre ner och försöker utröna tidpunkten för det maximala hoppet. På den givna signalen släpper hopparen tagit om bommen och det är inte möjligt att ångra sig, hoppet har oåterkalleligen påbörjats. I den bakhoppning som jag håller på, så kan jag börja om hur många gånger som helst. Ändrar vinden sig så kan jag backa och starta om, skyms sikten kan jag gå tillbaka och försöka hitta en annan väg. Vilken förmån att få starta, stanna, vända om och börja igen för att nå ett sånt bra resultat som möjligt.

Fri bild av Tim Mossholder, Unsplash

Kanske ska det få vara en del av det nya årets utmaning, att vända tillbaka från tegelväggen och försöka hitta nya vägar, avvakta nya vindar och sedan göra ett nytt försök. Att nyttja nya möjligheter bland alla de nya register och index som dyker upp hela tiden hos Arkiv Digital, kan det ge impulser och spår som leder till en väg förbi muren?

Eller ska jag lägga lite mer krut på att besöka de arkiv som jag inte riktigt vet vad de innehåller, finns det spår av min gruvarbetare i ett företagsarkiv någonstans eller hur var det de olika skråna, hade de register som jag inte hittat än.  Möjligheterna är många och nu har jag ett helt nytt fräscht år framför mig att testa och utvärdera. Kanske du säger att så har det varit varje årsskifte, men varför inte ta tag i det okända just nu, hoppa på tåget med bakhoppning och se var vi landar.



Önskar dig en riktig god fortsättning på det nya 2020

Fortsätt läs mer
  642 Träffar
  0 Kommentarer
642 Träffar
0 Kommentarer

Mitt i julen

Varför sitter du där med dina döingar, kan du inte hitta på något intressant istället. En kommentar som vissa i min närhet kastar ur sig då och då, kanske inte ordagrant men innehållet kan jag inte missförstå på något sätt.  Visst kan det tyckas att produktiviteten i släktforskning är svårt att mäta, men det är så mycket annat som inte är så lätt att mäta heller, när vi tittar på olika fritidssysselsättningar. Vem vet hur många meter en fotboll rullar under en träningsmatch inför fotbollssäsongen eller hur många stygn det behövs för att klara några dukar.  Men det behövs kanske inte vara mätbart, det kan ju vara produktivt i alla fall, för visst är välbefinnande bra.

Och så får man lära sig en del, lite olika beroende på vad det är som dyker upp i källorna. Ibland berättas det om saker som hjälper oss att förstå dagens skeenden och ibland är det små, små detaljer som ger svar. Att hålla på med släktforskning kan ju vara bra i juletid för har man ingen lång önskelista så går det alltid att smyga in en ny bok, en ny USB-sticka eller kanske ett nytt abonnemang på en intressant databas. Det tar ju aldrig slut påtänkbara bra-att-ha saker. Risken med sådana bra presenter är att tiden efter julklappsutdelningen spenderas på ett sådant sätt som omgivningen inte gillar, grottande i de nya presenterna.

Egen bild

Nu har ju klapputdelningen varit, tomten har redan överlämnat sina paket, men det går ju att planera inför kommande år också.  Om du inte redan har något att önska till nästa år, så har jag ett förslag. Det är inget nytt, så kanske har du redan den, men då kan du ju köpa en sån till någon annan. Egentligen är delar av den flera hundra år gammal, grunden är en släkthistoria från slutet på 1300-talet och framåt. Jag tänker på Johan Bures släktbok, den första beskrivningen av en allmogesläkt från den tiden och ett par hundra år fram. Berättelser om både män och kvinnor, om olika händelser som lyfter fram den tiden på ett fantastiskt sätt. Den gamla berättelsen har gjorts läsbar och sökbar av Urban Sikeborg på ett fantastiskt sätt.   Att han sedan lagt till närmare 700 sidor med beskrivande text om det som gällde då och hur vi ska förstå det vi läser om är en sådan guldgruva att det inte går att beskriva med ord.  Det är bara att läsa och njuta, ta in den nya kunskapen och läsa igen eftersom allt inte fastnar första gången. Fast det kanske beror på mig, du kanske förstår allt det direkt, men då är du lyckligt lottad. 

Tavla på GF. Eget foto

Den här utmärkta presenten, till sig själv eller andra, finns i Rötterbokhandeln eller hos Genealogiska Föreningen. Det kan du ju skriva upp på din önskelista inför nästa år, om du orkar vänta så länga.  Kanske kan det komma en extratomte just för det här paketet nu under våren, om du önskar riktigt ordentligt.


Ha en God Fortsättning och ta hand om dig!

Fortsätt läs mer
  1075 Träffar
  0 Kommentarer
1075 Träffar
0 Kommentarer

Vart tog Ruth vägen?

När det gäller släktforskning så kan det dyka upp den ena konstiga frågan efter den andra. Ibland baserat på en familjeskröna, ibland är det en nyupptäckt släkting i någon amerikansk småstad som påstår sig vara 4th Cousin eller att något bara snurrar förbi i en text.

Jag försökte följa en Enköpingspojk för länge sedan. Genealogiska Föreningen och Enköpings museum skulle samarbeta om ett gästspel på Historiska Museet, och ämnet var Emigranter. Det fanns en utställning på plats i Enköping, men den behövde komprimeras lite och då blev det aktuellt med några familjer som fanns beskrivna. En sådan familj var en familj Blom från en liten by strax utanför Enköping. Efter faderns död flyttade de still Stockholm där modern och två systrar försörjde sig genom att sy. Pojken gick till sjöss och ”försvann”, eller blev i alla fall förd till Obefintlighetsboken.

Vart tog han vägen och finns det några spår efter honom, det var min uppgift till utställningen.  Nu har det gått många år sedan utställningen sattes upp och togs ner. Det fanns en del uppgifter om honom på familjeplanschen, men långt ifrån allt.

Han levde sitt liv och det fanns vissa skrönor, som dök upp i olika arkiv. Kapten med egen skuta, seglat runt jorden och gjort stordåd, stod det i en. Fast han seglade ut som kock och klättrade i rang till lättmatros när han hoppade av New York. Hamnade efter diverse turer i en Frälsningsarmélokal där Lotten Andersson från Visby befann sig. Tydligen uppstod tycke och pojken påbörjade en utbildning inom Frälsis. Talets gåva hade han och efter ett års studier så kunde han följa med sin Lotten, nu hans fru, till tjänstgöring i Jamestown.  Där föddes deras dotter, Ruth, men i samband med förlossningen tillstötte komplikationer och Lotten lämnade sin man och dotter. Begravningen var en stor händelse, såsom det anstår en Frälsningsofficer (så skrev de i alla fall i War Cry, den amerikanska upplagan av det som i Sverige kallades Stridsropet).  

Fri bild av Zach Lucero på Unsplash

Livet fortsatte och Enköpingspojken, numera en man, som använde Fred som namn, går att spåra i olika källor. Han gifte om sig, studerade till pastor i en annan kyrka, flyttade runt, fick två barn.  Men ingenstans ett ord om den första dottern, förutom i en diktbok Fred gav ut. Dottern kanske inte överlevde, eller blev hon adopterad och de bytte ut hennes förnamn. Något spår syns inte i vilket fall.

Fred lämnar sin fru och barn, skiljer sig och flyttar så småningom tillbaka till Sverige, gifter sig igen och får en son. Vid 67 års ålder avlider han och tänk, då skrivs det en bouppteckning och som arvsberättigade nämns förutom änkan och sonen, två flickor. En flicka från hans andra äktenskap, sonen hade avlidit innan, och en Ruth, dotter i första äktenskapet. Ett svårläst efternamn, men förnamnet Ruth används. Att det inte står någon adress på flickorna betyder inte så mycket, boet har inga tillgångar att fördela, men förhoppningsvis fanns Ruth någonstans och nu gäller det att leta vidare. 

Efter många år letar jag fortfarande, kommer jag att hitta någon och har det någon betydelse, för vem mer än jag, som fått henne på hjärnan, kommer att bry sig.  Inte vet jag hur det blir, men kanske finns det en familj som söker sina rötter och hittar jag dem så kanske det var mödan värt.


Undrar om det är jag som är tokig, eller finns det fler som är som jag?

Fortsätt läs mer
  855 Träffar
  0 Kommentarer
855 Träffar
0 Kommentarer

Vad kommer att sägas om oss?

Att livet har olika perioder, med olika innehåll och påverkan från egna och andras aktiviteter, det är väl känt. Men påverkar det vår syn på släktforskning och närliggande discipliner? 

Svaret beror naturligtvis på vad som påverkar, och i mitt huvud snurrade för ett tag sedan frågan: Vad kommer att sägas om mig, vilka spår kommer jag att lämna i en i framtiden kommande släktforskares olika filer och mappar. Kommer jag att vara synlig, någon som syns mer än bara ett namn och några datum?  Finns det i framtiden intresse för vilka vi var, vad vi gjorde när många av spåren kanske döljs i oläsbara datafiler.  Så mycket papper kanske vi inte lämnar efter oss. Kommer den släktbok jag vill skriva säga något, eller hamnade den i en återvinningsstation eller tappades bort vid en konvertering från ett filformat till ett annat. Tankar som snurrar och det enda jag vet med säkerhet är att jag aldrig kommer att få svaret för det ligger i en framtid som är onåbar.

Fri bild Evan Dennis Unsplash

Men hur är det med de som jag har i min egen släktbok, eller som jag skrivit om på andra sätt. Vad var det som fångade mitt intresse för just dessa personer. Kan jag se något mönster och kan det på något sätt leda till insikter om framtiden?

Den enkle torparen Per, som med sin hustru Anna, slet varje dag, vardag som helgdag, för att överhuvudtaget överleva. Hur tänkte de och vad funderade de på. Kom någon gång tanken om framtiden för dem, funderade de på vad just deras slit skulle innebära för kommande generationer. Säkert gjorde de det, när den ena sonen efter den andra föddes, gällde det att ge föda, värme och kärlek. Sönerna, de blev till slut sju som klarade de första hindren, fanns säkert med i deras drömmar och förhoppningar. Det gällde både att de växte och kunde hjälpa till för att få det lite bättre likväl som de faktiskt var lite av en pensionsförsäkring. Tänk vad skönt när våra gamla utslitna kroppar inte längre orkar, att veta att det finns de som tar hand om oss den tid som är kvar. Säkerligen skönt att veta när gikt och andra åkommor gjorde sig påminda.

Men så blev det inte, när våren kom tog rödsoten den ena sonen efter den andra. Vid midsommar skriver prästen i dödboken, idag var det två kistor i kyrkan, i den ena låg torparsonen Lars och i den andra, den äldste Gustaf med lillpojken Olof bredvid sig, så slapp Olof resa ensam.  När året var till ända satt Per och Anna ensamma i sin lilla stuga, alla sönerna var borta. Vilka tankar på framtiden fanns då? Fanns det en framtid och fanns det ork.  Jag vet inte vilka tankarna var, men de orkade gå vidare. Inga fler barn men de levde i mer än trettio år till.

Hur var det med lärarsonen från Lofsdalen, där pappa söp så det stod härliga till och storebror betedde sig så konstigt att alla var rädda för honom och det bara var mamma som kunde vara nära. Vad tänkte han, och funderade han någon gång på vad som skulle berättas om honom. Fanns det någonting han drömde om, och skulle han någon gång bli hågkommen eller var det bara några penndrag i en husförhörslängd och en dödbok som skulle synas.

Under hans levnad växlade säker funderingarna och frågorna, drömmar om berömmelse blandades med mörka tankar om en brått slut. Det gick upp och det gick ned. Sliten efter många nätters arbete på skräddarbordet. När han blev ensam i den arktiska natten och kölden var outhärdlig, fanns det en fundering på vilka spår han lämnade?   När han hittade guldet, blev stenrik, levde han då bara i nuet? Att vid mogen ålder lämna sin familj för den unga, vackra skådespelaren för att strax därefter börja förstå att det fanns andra, kan det ha påverkat hans tankar om eftermälet. Lurad av sin nya fru, utan några av vännerna kvar, sittande ensam i ett litet torn på huset och titta ut. Skulle någon bry sig om honom i framtiden.   Jag vet inte vilka tankar som snurrade, men han blev en del av historiebeskrivningar, han blev del av musical och många känner till honom än idag, pojken från Lofsdalen som blev en av världens rikaste män, en av de tre i The Lucky Swedes, som hittade guld i Nome, Alaska.

Nu har inte jag förlorat mina barn och jag har inte hittat guld heller, så vad som kommer att sägas eller skrivas får framtiden utvisa.  Har du funderat på vad släktforskare kommer att anteckna i rutan för levnadsbeskrivning i det hypermoderna släktforskningsprogrammet de har tillgång till om några hundra år när de kommer till ditt namn och dina årtal.

Fortsätt läs mer
  807 Träffar
  0 Kommentarer
807 Träffar
0 Kommentarer

Det kostar på ......

Det finns i de flesta fall en dimension kallad pengar i det vi möts av när vi utöver aktiviteter som vi tycker om. En del säger att det finns gratisaktiviteter, men om man funderar till så kanske det finns en kostnad ändå.  Att promenera i skogen kostar inget, men det är bra med anpassade skor och de kostar. Det kostar inget att simma, men en baddräkt kanske behövs eller en resa ut i till den avlägsna sjön där inga badkläder behövs.  Nu finns det ju olika varianter på det här och vi kan nog hålla på i det oändliga att diskutera vad som är kostnad eller inte.

Fritt foto av Ibrahim Rifath på Unsplash

Men ibland så gör vi nästan allt för att sänka våra kostnader, vi försöker påverka den ena funktionen efter den andra och tänk, ibland lyckas vi med vårt uppsåt. Det var många som blev glada, när det efter flera års lobbying och påverkanskampanjer blev klart att Riksarkivet släpper abonnemangskostnaden på sina digitaliserade alster. En medborgerlig rättighet tyckte många och det skrevs litanior om hur bra detta skulle bli. Farhågan att ett sådant beslut kommer att slå undan benen för andra aktörer framfördes, men det var av mindre vikt när släktforskare och andra skulle slippa betala för tjänsten. Vilken påverkan på användning som beslutet om fri tillgång hade på besöksfrekvens har jag inte sett, men det kanske framtiden utvisar.

Att det finns andra aktörer vet vi, men alla kanske inte tänker på föreningen Kinship Center i Karlstad som hanterar migrationshistoria, och har en del människor sysselsatta. Där är det inte så mycket frågan om gratis tillgång till Emiweb, som är ett utmärkt redskap för migrantforskning, som varit på tapeten utan mer inflöde och underhåll av allt material, som varit aktuellt ur kostnadssynpunkt.

När det gäller Riksarkivet så gick det bra första året, men redan nu ser vi effekterna av slopandet av abonnemangen. Det är inte hela orsaken, men definitivt en delmängd, när det talas om besparingar av personal, minskning av digitaliseringstakten och även reducering av tjänster, som DDSS (Demografisk Databas Södra Sverige). Det är inte säkert att DDSS läggs ner, men att det blir en minskad satsning och att behövliga investeringar skjuts på framtiden är klart.

I Karlstad drabbas Kinship Center av sådana ekonomiska konsekvenser efter besked om att kommun och region anser att det ska vara gratis med en sådan funktion som finns i föreningens tjänster. Att det innebär att ett 15-tal mister sin sysselsättning och andra, som betalar en liten slant inte kommer att få något att betala för, det tycks man blunda för.

Så frågan blir, är det bra när det är gratis eller finns det en betalningsvilja för att få vissa tjänster levererade? När det gäller Riksarkivet, är det så att släktforskarna sköt sig själva i foten?  Och beslutsfattarna i Karlstad, som hellre satsar många, många miljoner på ett ishockeylag än en liten slant på ett arkiv, kommer de att vara nöjda?



Vad tycker du?

Fortsätt läs mer
  1391 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Marianne Arvidsson
Hej, jag tycker att det mycket väl kan kosta en slant att få forska i de fantastiska digitaliserade arkiven som finns. Det är mång... Läs mer
onsdag, 20 november 2019 12:51
Bengt Åke Nilsson
Den gratistjänst som finns på Riksarkivet är bra för oss som inte vill ägna hela dygnet för släktforskning . Skattemedel har fakti... Läs mer
onsdag, 20 november 2019 19:07
Jeanette Thygesen
Även om vi via skattemedel "redan" betalat för tjänsterna så innebär det ju ändå att fortlöpande kostnader, som t ex personallöner... Läs mer
torsdag, 21 november 2019 17:21
1391 Träffar
4 Kommentarer

Trassel

Trassel, inte sånt vi polerade bilar med på den tiden det gjordes manuellt, har blivit en alltmer vanlig tanke när jag sitter med underlag till släktforskning. Det må vara enkla handskrivna noteringar eller något utdrag från ett världsträd som någon publicerat med diverse konstiga kopplingar via den ena tokigheten efter den andra.

Fritt foto av Noor Sethi på Unsplash

 

Hur kan det bli så trassligt som det blir för en del? Naturligtvis finns det förklaringar till det mesta, alltifrån naiva, eller inga, kontroller mot någon form av underlag. Ibland ett enkelt misstag i läsningen eller bara ren slöhet när bitarna inte passar ihop. Men ibland finns det annat som visar sig, något som inte stämmer och då kan bli förvecklingar.

En ny uppgift kan ställa till det. Är det verkligen min släkting som sitter på fästning utan att det verkar vara noterat i husförhörslängden. Dessutom vid en sådan tid att det barn som föds strax därefter inte borde ha kunnat bli till inom äktenskapet. Så illa kan det väl inte vara. Vilken av källorna ska jag lita på, hur ska jag se att mitt val blir rätt och vad grundar jag det på. Nog borde prästen ha den kunskapen om straffet som utdömts att han åtminstone på något sätt markerat frånvaron. Eller var det sådan total brist på kontroll att över ett års frånvaro inte märktes.

Om det var möjligt, hur mycket annat var då rätt i böckerna, eller ska jag vända på det och fundera på om hur mycket som var rätt.  Vi brukar ju hänvisa till våra kyrkböcker, åtminstone vissa av dem som primärkällor och de borde ju vara rätt.

I det aktuella fallet så finns det möjlighet till viss stödbevisning. Ny teknik ger oss möjlighet att på ett ganska säkert sätt utesluta vissa kopplingar. Efter mycket funderande så syntes möjligheten till ett DNA-test kunna ge vissa svar. Och svaret som kom hjälpte till på ett sätt, för det ser ut som de två bröderna inte har samma far, eller vi ska kanske säga att de bevisligen inte har liknade värden på sin manliga Y-kromosom. Något de borde haft. Nu har det gått några generationer från den aktuella händelsen till dagens testare så det kanske finns andra orsaker?

När jag sitter med mina funderingar så dyker det upp nya vinklingar. I ett känslosamt inlägg läser jag om flickorna som blev utbytta vid förlossningen. Samtidigt kommer frågan om varför två personer inte får träff med varandra trots ”bevisat” släktskap. I TV-program talas det om släktträff med de nyfunna syskonen, samtliga långt över pensionsåldern. Hur är det nu med tillförlitligheten i de uppgifter jag har, är de också fulla av hål eller fel?

Vid ett samtal på en släktforskarträff dyker samma tankar upp, hur långt tillbaka ska vi gå med våra sökningar utan att riskera att hamna på fel spår. Trasslar vi till det med för många och för långa anföljder, som kanske inte stämmer ändå.


Vad tycker du, hur mycket ska vi lita på?

 

Fortsätt läs mer
  1134 Träffar
  0 Kommentarer
1134 Träffar
0 Kommentarer

Ska vi spara på allt?

Det finns många synpunkter på hur mycket som ska sparas. Varhelst två människor finns så är nog uppfattningen delad om vad som ska vara kvar och vad som kan kastas. Det kan vara bra att ha kvar en trasig skruvmejsel för den kan nog användas som något annat. Det säger någon under det att den andra krasst konstaterar: Väck med den, och det omedelbart. Visst kan det bli för mycket ibland, det finns de som samlar på sig mer än behövligt. En god vän berättade att grannen skulle flytta och nog förstod han att det sparats både det ena och det andra, men att det blev en full jättestor sopcontainer bara med sparade tidningar, det kunde han inte förstå. Men så var det!

Nu ska vi inte tala om ytterligheter, men jag tycker ibland det är svårt att avgöra vad som ska vara kvar och vad som ska kastas.  Kanske tur att jag inte arbetar på ett större arkiv, för där måste det vara ett elände med gallring, tänk bara att fatta rätt beslut om vad som ska sparas och vad som kan kastas. Hur kan någon veta vad som behövs framöver, om en hundra år eller så. Att då slänga fel sak, vad kan konsekvensen bli?

Egen bild
Nu finns det ju de som kan sånt där, och tur är väl det. Men det går ju åt en del utrymme, även om det gallras professionellt, och då gäller det att ha en bra hylla att ställa böcker och arkivkartonger på. Eller ett bra skåp att förvara sånt som kartor och ritningar i, tillräckligt stora för att de inte ska vikas mer än nödvändigt.


Jag tittade för skoj skull på vilken hylla jag skulle behöva köpa om jag skulle ställa upp det som Riksarkivet har i sina samlingar. Det blev en riktigt lång hylla, för de säger själva att de har ungefär 800 000 hyllmeter handlingar på papper. 80 mil, fast det är om det bara är ett hyllplan som används, men ändå. Undrar hur lång tid det skulle ta att göra iordning en sådan hylla. Nu slipper jag ju det, för det finns redan uppställt, men mycket är det.

De skriver också att de har några stycken ritningar och kartor, som ska förvaras. Där sägs inget om antal hyllmeter eller skåp, men det kan nog alla räkna ut att det behövs en del för att förvara fem miljoner trehundranitton tusen tvåhundrasextioen exemplar. Kanske tur att de vet hur många de har, eller rättare sagt hade under 2018, det är nog fler nu, för vem vill räkna dem alla.

Och tror du inte på mig så kan jag berätta att ovanstående uppgifter och mycket mer finns att läsa på https://riksarkivet.se/korta-fakta , titta in och skapa dig en egen bild av allt som Riksarkivet sparar åt oss.  Och det är bara en del av det som sparas, det finns ju hur många arkiv till som helst.

Fortsätt läs mer
  1371 Träffar
  0 Kommentarer
1371 Träffar
0 Kommentarer

Kan vi minnas utan sten?

Jag fick en fråga från en amerikansk vän om hur det kan komma sig att vi inte behåller gravstenarna på våra gravar under så lång tid som möjligt.  Tycker ni inte att de som ligger där är värda att minnas, var den kommentar som kom farande.

Behöver vi en sten för att minnas, var min första tanke. Om den inte finns är det då ett tecken på någon form av ringaktning, eller hur ska frågan som kom över atlanten egentligen förstås. Kan inte minnet leva ändå, i olika former för olika personer och vad händer med den delen när gravrätten går ut och stenen försvinner från sin plats på kyrkogården. Försvinner minnet av just den personen och hamnar i någon hög av andra bortglömda människor.

Götlunda kyrkogård. Egen bild

Naturligtvis, anser i alla fall jag, så finns det ingen direkt koppling mellan en gravsten och de minnesbilder som en avliden person lämnar efter sig. Minnet av en älskad är lika starkt oavsett hur den begravs eller om det finns ett minnesmärke vid gravplatsen. Att vi idag har så många olika fina sätt att begrava våra kära ger oss möjligheter att välja den väg som passar den avlidne och dennes efterkommande bäst. Minnet av den vi älskar har ju inget med hur en gravplats ser ut, om det finns ett namn inristat, om det är i en anonym grav eller om askan spridits för vinden över land eller vatten.

För min egen del så aktualiserades frågan på allvar första gången när min mamma för ett tjugotal år sedan bestämde sig för att verkligen tänka igenom sina egna önskningar inför det som komma skulle. Med barnen utflugna, boende en bra bit från hennes bostadsort, och ingen familjekoppling till platsen, så beslöt hon sig för att hennes egen önskan var att vila på en anonym plats i en minneslund. Det fanns en liten hake, tyckte hon, eftersom min pappa sedan länge vilade i en urngrav, med en sten som hade plats för bådas namn. Trots att det inte var möjligt enligt vissa regler, som kyrkogårdsnämndens ordförande sa, så fick mamma nämnden att gå med på att flytta pappa till minneslunden och där vilar de nu båda.  Jag upplever att jag samma möjligheter som de med en gravsten att minnas mina föräldrar. Och det finns en rofylld plats att bara vara på när jag besöker minneslunden, men det är ju inte bara där minnena finns, de följer ju mig hela tiden.

Så mitt svar till den amerikanske vännen blev, som du säkert förstår, att visst kan man minnas både med  och utan sten, minnena finns inom mig.

Fortsätt läs mer
  1927 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars Åhnström
Visst minns man en tid, men som de flesta vet så bleknar minnena med tiden. Jag satt för en tid sedan med syskon och pratade om ge... Läs mer
torsdag, 10 oktober 2019 19:31
1927 Träffar
1 Kommentar

Trassligt

Det finns idag en uppsjö av olika digitala lösningar som kan kopplas till släktforskning. Och det kommer nya ganska ofta. Ibland bra tekniska lösningar som ser intressanta ut, ibland verkar det som suget efter pengar har gått före de släktforskningsbaserade kraven. Vilka är då de krav som vi kan ställa på tekniken, inte är de så speciella jämfört med andra lösningar kan man tycka. Det mesta består av att kunna ta fram det som är inmatat på något sätt och sätta det i relation till en mängd olika handlingar vid olika tillfällen på olika platser, och kanske lite andra olika ingredienser.

Vi vill naturligt vis få ut det vi stoppar in i den ordning vi tänkt oss. Det är inte alltid så lätt att förstå hur olika familjekonstellationer ska presenteras. Hur ska det synas att mamma var gift flera gånger och att männen i hennes liv har olika koppling till de barn som finns. Och hur blir det när pappan till tredje barnet tidigare var gift med mammans syster och de har barn. Hur ska då relationen ritas upp. Det kan synas som trivialiteter men ibland blir det trassligt, och så länge vi inte presenterar resultatet i tre dimensioner så korsar linjerna varandra lite hur som helst.

Foto Evan Dennis Unsplash, fri bild.

Men det som inte kan visas kan i alla fall beskrivas. Det finns alltid möjligheter att lägga till beskrivningar och det ska naturligtvis anges var man kan läsa om de aktuella händelserna, det där med källor som det egentligen inte kan bli för mycket av. Det är när det är för litet av källor som problemen uppstår för de som ska försöka läsa det som kommer upp på skärmen eller finns i den intressanta släktboken.

Men även om tekniken förfinas, möjligheter att lägga in den ena uppgiften efter den andra så finns det en viktig faktor som vi ibland bortser från. Vem är det som lägger in vilken information och hur vet jag att det är rätt?  Ibland är det uppenbart att det kommer in fel uppgifter, oavsett om det är medvetna eller omedvetna fel. Det som framkommer är att det finns många lösningar, men inte alla, som saknar grundläggande kontroll på hur sannolik informationen kan vara. Ett flertal av de vanligaste utländska programmen som hanteras på internet saknar varje form av rimlighetskontroll.

Jag har senaste veckorna sett hur uppgifter som ska kunna vara mina har sådana uppgifter som född 1794 och död 1792, pappa föds tre år efter äldsta sonen och min mormor tycks ha varit gift med min farfar samtidigt som hon får barn med sin andre man, min morfar. Att det inte är ett rent tekniskt fel är uppenbart eftersom det inte finns kontroller och att den som ansvarat för inmatningen har det yttersta ansvaret är också klart, men visst borde vi kunna kräva mer av de som ska betalt för att tillgängliggöra informationen.  Att det dessutom ska slå igenom i ett tidigare riktigt träd gör saken lite allvarligare, att uppdatera genom att ta bort riktiga uppgifter och ersätta dessa med trams är ingen höjdare för någon.

Nog borde vi kunna få till bättre kontroller genom att använda den makt vi har som rörelse. Skriv till den leverantör som saknar dessa och kräv bättring. Se till att påpeka det på olika sätt. Upp till kamp mot slöa leverantörer, kvalité ska det vara och det kan vi kräva. Ju fler som reagerar och agerar desto fortare urholkar vi stenen.


Fortsätt läs mer
  1055 Träffar
  0 Kommentarer
1055 Träffar
0 Kommentarer

När vi gräver guld i USA

Att leta släktingar som rest över till USA någon gång för länge sedan och inte kommit tillbaka är många gånger en utmaning. Men med det som händer i den digitala världen så finns det fler och fler möjligheter att tillgå. Det ena registret efter det andra dyker upp och gör det mindre svårt (ska inte skriva lättare) att spåra den försvunne släktingen.

Att Familysearch (gratis) och Ancestry (kostar) har många register är kanske känt, och de har så mycket så det nästan är svårt att sortera träffarna. Ibland blir det nästan för mycket av det goda, men som i alla andra fall så gäller det att kontrollera och kontrollera igen att det är rätt person som dyker upp i listorna.

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap


När det gäller den här sidan av Atlanten så finns det ett antal register att tillgå, ett som funnits länge och fortfarande är superbra är online-tjänsten Emibas. Kostar men inte alls mycket.  Att Arkiv Digital har en sökmöjlighet till de som uppges vara svenskar i den amerikanska folkräkningen från 1940 är kanske ingen nyhet eftersom den funnits ett tag, men nu finns det möjlighet att söka på de som finns på många av de passagerarlistor som framställdes under emigrationsperioden.  Inte helt unikt, det har funnits liknande möjligheter tidigare, men likväl ytterligare en möjlighet att söka efter sin försvunna emigrant.

Personligen söker jag efter Klas, född 1866, som enligt kyrkboken tog ut flyttbetyg 1888, tillsammans med sin broder Alfred och två kusiner. Jag har letat och letat men hittar inte Klas någonstans, han verkar inte finnas i någon passagerarlista, så frågan är om han kom iväg. Alfred och de två kusinerna finns, men vad hände med Klas?  När jag pratade med min faster, så blev bara svaret: Det talar vi inte om.  Lämnade han hemmet med de tre andra och försvann på vägen till Göteborg? Blev han rånad eller ihjälslagen eller vad hände. Hände något på vägen till Göteborg eller ångrade han sig och stannade kvar, men inte ville återvända till hemsocknen. Ingen tycks veta så jag sitter här med min försvunna bror till min farfar. Kanske hittar jag honom inte, men jag undrar om det skulle vara så att det finns något spår i Polisunderrättelser.

Jag måste nog sätta mig ner och gå igenom det som finns registrerat där också, undrar om Arkiv Digital hinner före mig med ett register över alla namn i de källorna?

Fortsätt läs mer
  1163 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Harry Hultman
Hej Ja inte lätt att söka i USA söker farfars far Valdemar emigrerade 1906 och som inte går att hitta efter 1910 census i USA han... Läs mer
torsdag, 19 september 2019 17:09
Mats Ahlgren
Det var ett antal Valdemar som reste 1906, men är det Pehr Valdemar född 1883 så gifter han sig med Sally och de får minst två bar... Läs mer
torsdag, 19 september 2019 23:53
Harry Hultman
Hej Mats Tack för svar. Intressant detta vi får höras av. Harry H
fredag, 20 september 2019 12:26
1163 Träffar
5 Kommentarer

Trixa med siffror

Att det ibland blir lite för mycket siffror och för lite av annat vittnar många släktforskare om. Rad efter rad med siffror om födelse, vigsel, barnafödande och död. Sida upp och sida ner, men vad ger de uppgifterna, vad berättar de om den släkt man är intresserad av. Kan det vara rimligt att lägga ner arbetsår efter arbetsår, decennium efter decennium i sifferjakten?

Naturligtvis finn det lika många svar som det finns släktforskare. Det är oundvikligt att sifferuppgifter spelar en stor roll när det gäller att stoppa in personer och händelser i rätt skeende och rätt tidsperiod. Men det finns så mycket mer att hitta, det finns så många fler uppgifter som inte är kopplade till siffror som kan fylla upp tiden som vi lägger ner och ju fler källor som blir tillgängliga desto mer text kan vi lägga till.

Men det finns andra siffror vi kan fundera på, som inte har direkt med släktforskning att göra, men som dyker upp när vi funderar på ett av mina prioriterade områden, DNA och släktforskning. För att förstå hur det egentligen går till när uppgifter från våra celler jämförs och när vi hämtar uppgifter från den egna kroppen och jämför så kan det vara skoj att titta lite på den, kroppen. Vad är den och vad kan den göra. Att den är en fantastisk ”uppfinning” kan vi nog vara överens om.

Fri bild Hal Gatewood Unsplash

Att vi alla består av en massa celler som klumpats ihop och bildat det vi ser idag, det vet de flesta. För att hålla liv i cellerna så pumpas det blod till alla, och då går det åt en del transportvägar för att nå ut och få tillbaka blodet till hjärtat.  Det sägs att den sammanlagda längden av det egna blodomloppet är lika långt som ett varv runt jorden, runt 4 000 mil, och då förstår vi att hjärtat har lite att göra. Att vi har någonstans mellan 4 till 6 liter blod i kroppen som cirkulerar tre gånger i minuten påverkar också. Eftersom det ska pumpas hela tiden så blir det några slag och jag läste att har man en genomsnittspuls på 72 slag och blir runt 80 år så har hjärtat slagit, i grova drag, 3 miljarder gånger.

3 miljarder är ganska ofattbart många gånger, men i samma härad ligger det antal tecken som det finns i varje cell. DNA-delen i cellen beräknas ha 3,2 miljarder tecken. Det är mycket det, och det ligger som en hopsnurrad liten grej i varje cell. Nu är det ju så små bitar vi pratar om att det kan vara svårt att förstå. Men om vi kunde dra ut DNA-spiralen till en enda lång, rak sträng skulle den bli två meter. Två meter i varje liten cell.

Eftersom vi har många celler och kunde vi då lägga ut varje cells DNA-sträng efter varandra så blir det en enormt lång sträng. I en människokropp finns ungefär 1014 celler. Detta innebär att den totala längden av vårt DNA är ca 200 000 000 000 km långt, vilket är över 660 resor till solen fram och tillbaka. Om det stämmer kan jag inte garantera, men hur eller hur är det en sträcka som vi nog inte riktigt förstår.

Med dessa sifferuppgifter i bakhuvudet så återgår jag gärna till att leta reda på några fler uppgifter ur kyrkböckerna, det tar ett tag innan de siffrorna är uppe i tal som liknar DNA-delen.

Fortsätt läs mer
  972 Träffar
  0 Kommentarer
972 Träffar
0 Kommentarer

När ögonen tröttnar och handen skakar

Med dagens tekniska underverk så kan vi sitta hemma och läsa alla möjliga källor, avfotograferade på ett eller annat sätt, från en mängd olika arkiv.  Vi kan fördjupa oss i månghundraåriga skrifter likväl som i utdrag ur dataregister, producerade i närtid. Alla dessa olika källor har minst en sak gemensam, informationen kom ursprungligen från någon som ville att det skulle bevaras.

Jag har tänkt många gånger på alla de timmar som lagts ner på att skriva ner alla dessa uppgifter, hur kände de som skrev, vad var deras drivkraft att lägga ner all denna tid. Var det bara av ren plikttrogenhet de spenderade timme in och timme ut eller fanns det en förhoppning om att någon skulle läsa dessa rader och finna nöje i det. Fanns det en tanke på att bevarandet hade ett eget värde, att framtida läsare skulle få ut något av de spretiga bokstäverna?

Och vad kände den gamle giktbrutne prästen, som satt i sin ensamhet på sin kammare och försökte tolka de egna kladdnoteringarna för att föra in i de olika böckerna. Ögonen var skumma, svårt att läsa den egna skakiga handstilen och inte var det så lätt att följa raderna heller, handen ville inte detsamma som hjärnan och då blev det som det blev. Inget rättstavningsprogram, ingen kopieringsfunktion och ingen hjälp med rader och kolumner utan det blev ibland ganska rörigt.

Fri bild från Unsplash. Fotograf Roman Kraft

Insamlandet av uppgifter och sparandet kan ju ha olika värde. Jag arbetade för länge sedan i en större koncern, där varje fabrik, oavsett var i hela världen den fanns, skulle skicka in en rapport varje månad. Varför var svårt att förstå, men så var det. Vid ett tillfälle, på besök på huvudkontoret, såg jag namnet på mottagaren och jag gick in i hans rum och hälsade. Roligt att få ett ansikte på det hittills anonyma namnet.  Passade också på att fråga vad informationen från de 168 enheterna användes till. Svaret var något förvånande att för bra många år sedan hade VD fått en fråga han inte kunde svara på, eftersom uppgifterna inte fanns centralt. Den dagen skapades rapporten, och så fortsatte det år efter år. Dåvarande VD var avliden sedan flera år, rapporterna samlades in och arkiverades i pärmar, påminnelse om saknad rapport skickades ut om så behövdes, allt gick vidare. På min fråga om något sammanställdes eller om uppgifter hämtades ur de samlade rapporterna så var svaret: Det har inte hänt än, men vi vet att vi har materialet om det behövs. Ridå, vi slutade skicka , det kändes helt meningslöst att lägga ner en arbetsdag på något sådant.

Var det så det kändes för alla som skrev, någon har sagt men det fyller ingen egentlig funktion. Förstod de vilket oerhört värde framtidens forskare har funnit i de handskrivna böckerna? Vad skulle vi släktforskare syssla med om den gamle prästen följt minsta motståndets lag och tagit något värmande, slutit ögonen och drömt sig bort istället för detta tragglande med bokstäver. Jag skänker alla de som inte gav upp en varm tanke och fortsätter försöka tolka kråkfötterna, för de är bättre än inget skrivet.

Fortsätt läs mer
  1172 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Eva Johansson
Jag tror nog att prästerna upplevde det som meningsfullt att fylla i kyrkböckerna med uppgifter om församlingsborna. Det hade de j... Läs mer
onsdag, 04 september 2019 17:55
1172 Träffar
1 Kommentar

Vad kan vi lära oss?

Som säkert alla vet så var det släktforskardagar i Borås helgen som var. Som alltid en höjdpunkt, med många besökare, för min del en hel del arbete i en monter, som hade heltända volontärer och många intresserade och även intressanta besökare.

Nu ska vi inte sitta fast i det som var, även om arrangemanget var toppen, utan jag funderar på en del av de samtal vi hade om både det ena och det andra. Naturligtvis fanns det koppling till DNA, för det var vad montern handlade om, men ibland var det helt fantastiska historier som kopplades samman med DNA-tester.

Min farmors far (hoppas jag). Privat

Att det upptäcks att några fått fel far, farfar eller morfar är nog känt av de flesta, men ibland kan det uppstå situationer som gör att jag måste fundera på om jag hör rätt, när historier rullas upp. Vem kunde tro att de fyra barnen i familjen inte hade samma far, när allt verkade så lyckligt. Testet av ett syskon gav det uppseendeväckande resultatet, vi verkar vara halvsyskon. När det gick upp för de två inblandade så blev den naturliga följdfrågan, våra två andra syskon, vilka är då helsyskon och med vem av oss. Mannen som satt mitt emot mig tystnade, kanske funderade han på om han skulle berätta mer. Efter ett tag kom fortsättningen, de två andra gick motvilligt med på ett test, och det visade sig att ingen hade ett resultat som helsyskon, det verkade som det fanns ett halvsyskon till och den fjärde hade inte träff på varken hel eller halvsyskonnivå med de andra. Det var inte utan att det kändes som om hela världen föll över mig, vad är det för historia som berättas, är det sant. Det ska finnas fyra helsyskon, nu visar det sig vara tre halvsyskon och en som inte passar in alls.

Det tog inte slut där, naturligtvis ville de veta vem av dem som var barn till mannen i äktenskapet, så man testade några kusiner från farssidan och det blev inget bra resultat för någon. Kunde det vara så att mannen inte var far till något av barnen? Det verkade inte bättre, om nu inte kusinernas pappor var några andra än vad som sagts. Mysteriet med det fjärde syskonet som tycktes ha en annan pappa likväl som en annan mamma återstår att lösa, kan det vara en bortbyting?

Vi kom inte längre i vårt samtal, jag hoppas få veta mer senare, men problemet är just nu att jag bara fick veta ett förnamn, så kanske får jag vänta till nästa år.

Den osannolika historien lär mig att inte ta för givet att det som sagts eller skrivits alltid är rätt. Det finns en del hemligheter dolda, trots att vi påstår oss ha ett sådant fantastiskt system för att följa upp släkt, via olika typer av böcker. 


Hur ser din historia ut, finns det liknande eller kanske ännu mer komplicerade familjeförhållanden i ditt träd?

Fortsätt läs mer
  1602 Träffar
  0 Kommentarer
1602 Träffar
0 Kommentarer

Nu är det dags!

Nu är det nära, en av årets större tilldragelser inom min släktforskarvärld. Snart ska vi resa till Borås för att göra det bästa möjliga av en fullspäckad helg.

Släktforskardagarna ska fyllas med allt möjligt. En del har dagarna uppfyllda med olika föredrag och event, knappt en minut ledigt för att säga Hej till de man mött tidigare. Andra koncentrerar sig på årets viktigaste föredrag, det egna, här ska exceptionella slutsatser beskrivas, nya rön komma i dagen och efter år av arbete så ska någon upprymd person få hamna i centrum för hela släktforskarrörelsens uppmärksamhet.

För andra är det årets höjdpunkt den lilla kaffestunden med den goa vännen, eller är det lördagskvällens bankett som lockar. Att få äta och underhållas under några timmar kan vara underbart även om natten inte kan bli så lång, det finns ju en dag till som väntar.

För några betyder det slutet på mer än ett års arbete med planering, placering av montrar, trycka upp biljetter och mässkataloger. Allt ska vara klart för nu är det examen, nu kommer alla på en gång och även om det kanske snurrar lite i magen av oro så är det finaldags. Borås ska bli än mer känt, och det ska pratas länge om dessa dagar.

Min bil lastad Privat

Personligen så blir en härlig upplevelse, hoppas jag, efter en tid med funderande på hur en monter ska se ut, vilka möbler som behövs, vilket material som måste med och allt annat som hänger ihop med en lyckad presentation. Utrustning som behövs har kommit via transportbolag från andra sidan atlanten, den sista kom idag. Affischer har tryckts upp med hjälp av engagerad vän. Nu ska bilen packas och då ska det finnas plats för allt, och kanske också en egen liten resväska för det brukar gå åt en antal skjortor under dagarna, inte minst när allt ska in i lokalerna, placeras ut och se snyggt ut. Många funderingar och en hel svett blir det innan vi är redo att möta anstormningen på lördag morgon.

Visst är det underbart när det är färdiga och hela gruppen med de fantastiska människor som ställer upp och ger järnet under dagarna, allt för att det ska bli så bra som möjligt.

Får passa på att göra lite reklam. Har du läst ända hit och kommer till Borås så hoppas jag att du söker upp oss i vår monter. 



Hjärtligt välkomna till FamilyTreeDNA, vi finns i monter E05, där E står för entreplan.

Fortsätt läs mer
  1217 Träffar
  0 Kommentarer
1217 Träffar
0 Kommentarer

Penningar att söka

Vill du ha hjälp att delfinansiera ett släktforskningsprojekt?  Lite medel till tryckning eller har du andra kostnader som du behöver ha stöd till.  Varför inte skriva ihop en enkel beskrivning och skicka in din ansökan till Arvid Lundbäcks Stiftelse.

I år är udda källor i fokus, men har du idéer om andra ämnen så tveka inte att prova, allt att vinna och inget att förlora.

Del av Genealogiska Föreningens samlingar / privat

I slutet finns en länk till ett Rötterinlägg som närmare beskriver hur och när man ansöker, men jag vill understryka att sista ansökningsdag för denna gång är 1 september 2019. Nästa gång blir om ett år.

Eftersom Rötterinlägget innehåller den väsentliga delen av information som behövs, så blir det här ett ganska kort blogg-inlägg, men visst kan det vara skönt med ett sådant som omväxling (hoppas jag).

https://www.rotter.se/nyhetsarkiv/3255-2019/2842-sok-bidrag-till-ditt-forskningsprojekt

Fortsätt läs mer
  1451 Träffar
  0 Kommentarer
1451 Träffar
0 Kommentarer

Varför letar jag?

Oftast rullar livet vidare och med det de intressen som vi tror oss ha. Men ibland så dyker det upp en fråga och plötsligt uppstår en situation som ger eftertanke och kanske också en del funderingar.

Jag fick frågan av en yngre person: Varför sitter du och letar efter de som dött, du kommer ju inte att få träffa dem i alla fall. Kan du inte släppa det där och börja med något som handlar om framtiden istället. Där finns det ju mycket nytt att fundera på och kanske kan du hitta på något bra som kan ändra på hur vi lever idag. 

En ganska bra fråga, men inte lär jag kunna komma på något revolutionerande så den delen av frågeställningen kan vi lägga på hyllan, var mitt spontana svar. Eller skulle det vara möjligt?

Men hur är det med letande efter döda och därtill hörande uppgifter, kan det ge något positivt till någon mer än mig? Kan jag förmedla något som förändrar, kan det jag tycker är en intressant sysselsättning, såsom släktforskning, ge något annat än en lista på de som jag ändå inte träffar.

Visst kan det kännas hopplöst när de jag söker, bara försvinner. När barn efter barn i den just funna familjen dör och det blir inga kvar. Varför ska jag lägga tid på sådant?

Fri bild av Evan Dennis, Unsplash.

Naturligtvis så finns det något att lära, vi ser vår plats i historien och kanske kan vi lära oss något som påverkar ett kommande beslut. För min egen del så har det definitivt ökat intresset för hur vi utvecklats, vilka lärdomar som tidigare generationer dragit och som lett fram till hur vi har det idag. Stereotypa föreställningar om hur bra det var förr, som vissa kommer dragande med, kan motbevisas. Andra som påstår att vi aldrig flyttat, att vi alltid funnits här och att allt sett likadant ut kommer ju på skam när källorna talar sitt språk. Och varför inte läsa boken Svälten, som ger en inblick i ett annat Sverige än vad vi ser idag.

Och, trots att det kan låta tjatigt, hur vi lär oss mer och mer genom att nyttja kunskaper från olika källor, de fantastiska nerskrivna dokument som finns kombineras med ny teknik. Tänk att vi kan sitta hemma i vår kammare och läsa dokument från många århundraden, från olika länder och med olika grad av information. Digitaliseringen ger oss nya, oanade möjligheter att hämta och sprida information.

Och redan första gången jag hörde om DNA så snurrade tankarna, här kommer en ny infallsvinkel. Vi kommer att lära oss mycket om det som varit, vi kommer att kunna belägga eller avföra diverse olika teorier, vi har helt nya möjligheter. Sedan att vissa kallar det humbug eller andra nersättande värderingar, det får vi ta, alla kan inte tycka om allt.  

Bara en sådan sak att vi lärt oss en hel del om de förändringar som skedde innan skrivna källor, hur folkförflyttningar var mycket vanligare än vi någonsin tidigare förstått. Om vi sätter det i rätt sammanhang så ger det en större förståelse för de döingar som jag sitter och letar efter.

Så visst ska jag fortsätta leta de döda som jag inte får träffa rent fysiskt. De vävs in i historien och var och en av dem är en liten pusselbit i det stora livsmönstret.


Eller gör jag fel, ska jag sluta och bara bry mig om framtiden? Hur ska du göra?

Fortsätt läs mer
  1850 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Mats, det är som du skriver. De döda är pusselbitar i vår egen historia. För mig betyder släktforskningen att jag bättre kan först... Läs mer
onsdag, 07 augusti 2019 14:08
Ulla Comérus
De som vill ägna sig åt framtiden, som vi vet väldigt lite om, ska naturligtvis göra det. Man tänker och känner olika. Jag är som ... Läs mer
onsdag, 07 augusti 2019 23:07
BrittMarie Ek
Jag tror det har med ålder att göra. Jag var visserligen som flicka nyfiken på och lite mallig över farmors anor av glasblåsare oc... Läs mer
torsdag, 08 augusti 2019 00:05
1850 Träffar
4 Kommentarer

Perspektiv

Under några dagar på Öland, utan några egentliga funderingar på varken släktforskning eller liknande sysselsättningar, så dyker det ena efter det andra upp som minner om forna tider.

På allvaret står den, som en påminnelse om för länge svunna tider, den i nutid restaurerade Eketorps borg. Redan under 300-talet användes den som skydd för närboende, från angrepp som kom från andra boende på ön likväl för de som kom över Östersjön. Att borgen mer eller mindre försvunnit och sedan byggts upp på nytt med lite olika användningsområden gör att det finns en hel att hitta och sedan fundera över. Hur var det för familjerna som bodde vissa tider inne i borgen under att, som de säkert såg det, rövarbanden härjade och förstörde oskyddade byar. Flera hundra år senare, ryttare som bodde innanför murarna där det för säkerhets skull inte fanns mer än en eldhärd, en gemensam anläggning för all matlagning. Hur hanterade de den kalla årstiden, där den isande vinden svepte runt borgen, som låg helt öppet utan någon form av skyddande vegetation. Snör yrde in över murkrönet och bäddade in både hästars och människors utrymmen. Visst måste det ha funnits en önskan om en värmande eldstad, men rädslan för den förödande röde hanen var större än känslan av kyla under den kallaste vinternatten. Sakta försvann behovet av borgen och det är först under de senaste decennierna som den återuppbyggts för att kunna visa oss hur det var förr, från en tid som knappast finns dokumenterad i de källor vi vanligtvis använder.

Att det inte långt därifrån finns en annan borg, Sandby borg, som nu börjar berätta den historia som glömdes, eller om det var gömdes, för 1 500 år sedan. En borg med bra många innevånare, där tiden plötsligt stannade, allt mer eller mindre frystes och blev till den stora fyndplats för de arkeologer som sakta men säkert arbetar sig igenom borgen. Där ligger det lilla barnet, som mötte en våldsam död. Tvärsöver en eldstad ligger den förmodade hövdingen, skändad genom att fårtänder stoppats i munnen, på samma sätt som när han föll efter det dödande hugget. Efter genomfört värv stängde någon porten och platsen har sedan dess inte rörts. Det som var en katastrof då blir till något som påminner om en guldgruva för oss idag. Ser med stor spänning fram mot kommande fynd, och de lärdomar som kan dras.

Tar en kopp kaffe på fiket i Köpingsvik. En liten ort, ganska sömnig stora delar av året, men under några veckor på sommaren full av liv och rörelse. Semesterfirarna sätter fart och färg, på samma sätt som handelsmän gjorde för 1000 år sedan när platsen var en av de mest betydande handelsplatserna i det vi idag kallar Skandinavien. En utmärkt skyddad hamn och en strategisk placering gjorde att detta var en  plats att räkna med, mycket mer betydelsefull än alla de städer som vi idag känner till runt Östersjön.

Att Köpingsvik var betydelsefull långt tidigare vittnar de rester som finns kvar från säljägarsamhället som låg där under stenåldern, under bronsålder blomstrade handeln, på samma sätt som under vikingatid och tidig medeltid. Den stora runstenen, Tingsflisan är imponerande och detsamma kan man säga om den samling av runstensfragment som finns i kyrkan.

Det blir lite andra tidsperspektiv när jag funderar på vad vi kan lära från äldre tider. Det som sker idag är inte så märkvärdigt, under tusentals år har det funnits intressant verksamhet på Öland, och i en omfattning som är svår att förstå i dagens semesterlandskap.


Har du inte varit på Öland? Läs på och besök denna underbara ö.

Fortsätt läs mer
  830 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lis-Beth Sagen
Javisst får man perspektiv när man upptäcker att ens öländska familj bott i samma församling i över 500 år i princip (det som kan... Läs mer
söndag, 04 augusti 2019 11:31
Eva Johansson
Ja, det är mycket intressanta platser som stämmer till eftertanke. Historien finns överallt omkring oss och det går inte att låta ... Läs mer
måndag, 05 augusti 2019 09:08
830 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
270 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
96 inlägg
Helena Nordbäck
91 inlägg
Anton Rosendahl
37 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser