Rötterbloggen
Rötterbloggen

Digitala resor

I dessa dagar så blir det allt vanligare med digitala möten.  Allt från årsmöten till personliga kontakter, något vi blivit tvungna till i virustider. Detsamma gäller resor, vi ska inte resa mer än nödvändigt så då kom jag på att jag kan göra en digital resa, tillsammans med vilka som helst och var som helst.  Jag bestämde mig för att göra en sådan resa och jag gjorde det tillsammans med några som intresserat mig under en längre tid. Jag följde några av barnen till en person som jag tidigare skrivit om, Lasse i Berget från Husaby socken i Västergötland.  Hans eget liv var spartanskt och många funderar nog på hur det blev med familjen. Jag gjorde den här resan tillsammans med två av barnen, Frans född 1865 och Maria född 1867.

De båda emigrerade och skaffade sig familj på andra sidan atlanten. Jag tog fram uppgifterna ur mitt program, allt det som egentligen bara är torra uppgifter om födslar, vigslar och dödslar med lite uppgifter om plats och tid.  Eftersom det inte är mina släktingar så har jag inte så många källor att ösa ur, det finns inte så många anekdoter från andra familjemedlemmar och det finns inte heller bevarade brev hem till Sverige som jag sett. Ärligt talat så vet jag inte hur duktiga de var att skriva och pappa Lasses färdigheter låg nog mer åt det praktiska, tillverka bössor med en fantastisk precision och fixa till sitt boende under kalkstensutsprånget än att skriva och läsa.

Minnessten Eget foto
Resan jag gjorde ledde mig till många små berättelser om de orter som fanns angivna i släktforskningsprogrammet. En del från den tid då Frans och Maria levde och fram till nutid. Små intressanta inblickar och ibland överdådiga beskrivningar av natur och kultur. Eftersom de två inte hamnade på samma plats, även om de bodde nära varandra i Pennsylvania ett tag, så blev det olika beskrivningar. Frans blev kolgruvearbetare och fick säkert slita ont, men det ser nästan ut som trakter runt Kinnekulle på en del bilder. Maria hamnade ganska tidigt i Connecticut, New Haven närmare bestämt och där kan jag vandra runt hur mycket som helst.  Det finns mycket intressant och jag behöver inte förhålla mig till de restriktioner som finns idag utan kan drömma mig bort från verkligheten och försöka se hur det var förr.

När jag reser i min digitala värld så har jag ju också en tidsmaskin. Leta upp berättelser om hur det var för de som kom från Sverige, gå vidare med hur Frans elva barn och Marias fyra kunde ha upplevt tider och platser och sedan vidare ner bland barnbarn och så vidare. Att försöka leva sig in i miljöerna och händelser som präglade de olika epokerna ger många gånger upphov till dagdrömmar och ibland nästan mardrömmar. Tankarna glider iväg, frågorna dyker upp och en del besvaras men det finns ju alltid ett litet frågetecken med, var det så eller tolkar jag intrycken helt fel.

Jag hoppar på möjligheten att göra en liten gravrunda, kan man se skillnader och likheter beroende på plats och tid. Find A Grave ger många svar och här och där dyker det upp små notiser eller dödsrunor som gör att upplevelsen får ett annat innehåll, det blir en mer innehållsrik och fördjupad känsla. Efter några timmar så börjar reströttheten ta över och det är skönt att kunna ta en paus, en svensk fika och sen reser vi vidare ett tag till. Det bästa av allt är att jag kan göra resan en gång till och då kanske hitta nya vyer och vinklingar på allt som finns att se och uppleva. Egentligen tar resan aldrig slut, jag kan ju hoppa på tåget när som helst och jag ta vilka pauser som helst. Yndrar om det är fler än jag som reser på detta sätt?

Bilden på stenen ovan är en minnessten över de som är upphovet till resan, Lasse och hans hustru Inga. Den finns på Husaby kyrkogård och står ungefär där den omärkta graven en gång låg.

Fortsätt läs mer
  471 Träffar
  0 Kommentarer
471 Träffar
0 Kommentarer

Smått och gott

Att ha en älskad hobby är ju en ”gudagåva” och det är så många glädjestunder som kommer upp i minnet när jag tittar tillbaka på de olika delarna av mitt släktforskarliv.

Alla de små och stora tillfällen när personer, platser och händelser plötsligt faller på plats. När det som verkat vara helt omöjligt plötsligt får en lösning.  Ibland genom olika spår i arkiven, där den senaste sidan ger den förklaring som behövs. När det är klart att det var mellan två sidor som det blev lite fel på födelseår och plats.  Trots att mammans namn ändrades så går det nu att se att det samma familj, något som andra påpekat är omöjligt.

Ibland hittar jag uppgifterna själv, ibland kommer det någon form av information från oväntade håll. En gammal kommentar på Anbytarforum gör att någon för mig okänd skriver ett meddelande och pekar på var jag ska leta. Eller plötsligt kommer det en hel bunt med papper, kolla igenom och se om det är så att du är släkt med Dan Andersson, för det tror avsändaren. Visst, där står ju namnet på personen som jag tappat bort, och eftersom det finns källhänvisningar så startar kontrollen av de uppgifter jag fått och nog kommer vi till samma slutsats. Det finns en koppling och den finns ju där som den tegelväggen var. Tegelvägg är kanske inte rätt namn, men hur översätter man annars det engelska ordet brickwall som många skriver om både här och där.

Fritt foto Evan Dennis Unsplash

För länge sedan stod jag och pratade med en person i det som då var Släktforskarförbundets lokaler. Han hade några släktträd uppsatta på väggen och vi småpratade om de olika ingående släkterna och hur olika ödets lotter kan falla. Det gick bra för en del och mindre bra, eller vi ska kanske benämna det som att det gick rätt åt pipan för andra. Kunde det bero på arv, fallenhet eller vad kunde vara den bakomliggande orsaken. Ä det så att det kan olika bra för olika grenar i en familj, då kanske det inte är arv utan mer lyckliga eller olyckliga omständigheter. Personen ifråga tog då upp ett stort träd, som han hade hoprullat i en hylla. Stort var det och en massa namn, efter vad jag minns så var det en produkt som förbundet tagit fram vid något tillfälle, fast jag kan ju minnas fel. Hur eller hur så fastnade mina ögon på ett namn och en ort.  Någonstans bland de grå cellerna så dök det upp ett liknande namn från mitt eget träd. Kunde det vara samma person. Hem och kontrollera, visst var det samma person och då kunde jag konstatera att jag var släkt med en stor skidåkare eftersom huvudpersonen var Gunde Svan. Tydligen fanns det ett intresse för hans anor då det togs fram ett träd av någon, undrar vem det var. Så genom den trycksaken så fick lite fler avlägsna, riktigt avlägsna släktingar.

Att det är bra att kasta ur sig frågor både här och där kan jag inte nog understryka. Kört fast på en östgöte, slängde ur mig namnet när vi städade bland hyllor på Genealogiska Föreningen och då stannade en av deltagarna upp och sa att jag borde läsa förbundets årsbok, det fanns ett avsnitt som kanske kunde leda till något.  Sagt och gjort, efter lite letande och med min information kopplat till det som stod i boken, och även lite andra häften så var det klart att jag har släktband till Tage Danielsson, en av de största humoristerna vi haft.

Så, men olika sorters hjälp, med olika verktyg och olika personers intresse så förstår jag nu varför jag egentligen inte vill skriva något. Att jag inte är bra på skidor vet alla som sett mig, även om det är få som gjort det och att min humor inte alltid går hem har ju också sin förklaring. De gener jag skulle ha haft gick alltså inte till mig, utan till Dan, Gunde och Tage.

Fortsätt läs mer
  393 Träffar
  0 Kommentarer
393 Träffar
0 Kommentarer

Galgbacken

Jag var under några dagar på Öland, i närheten av Långlöt och fick då höra om galgbacken i närheten. Den ligger i Nedra Bägby, en del av Gärdslösa socken.  Kanske inte en plats som är högsta prioritet som turistattraktion, men det är ju en historisk plats som kan tilldra sig visst intresse. Inte blev det mindre när en person i grannskapet berättade att han var släkt med ”mörderskan” som var delaktig i det brott som ledde till den sista avrättningen på den galgbacken.

När nyfikenheten steg så gick jag in på databasen Avrättade, som finns på Rötter under rubriken Faktabanken.  Där finns, som avrättning 699, den hemska historien i en kort beskrivning och med hänvisning till uppgifter i dödboken för Gärdslösa socken.

Bröderna Erland och Peter, 19 respektive 23 år avrättas genom halshuggning på en stupstock. De hade året innan slagit ihjäl sin egen far, efter, vad det skrivs, påtryckningar från modern. Avrättningen skedde den 11 september 1845. Efter det har inte galgbacken använts.

Genom uppgifterna i databasen Avrättade var det lätt att gå vidare och hitta lite uppgifter i Gärdslösas olika kyrkböcker. Små notiser om tillvägagångssätt och straffet finns invävt i dödbok och husförhörslängder. Det finns också uppgifter om vart modern skickades och vad som hände med övriga barn i familjen, det var 5 syskon totalt och tre blev fosterbarn i en annan del av socknen. Modern och den man som hon tydligen fattat tycke för och som var en av orsakerna till mordet dömdes också till döden, men fick straffet omvandlat från dödsstraff till 10 års fängelse.

Öländskt landskap, eget foto

I husförhörslängden finns notering om att modern skickats till Norrköpings fängelse, och i den längd som finns där över fångarna finns utförlig beskrivning om händelserna som ledde till mordet och även den rättegång som varit. Hon anklagades, tillsammans med den nya mannen, för dubbelt hor, men det gick inte att bevisa eftersom inget vittne trädde fram. Beskrivningen av den elake äkta mannen kanske är färgad, men den finns där och anges som den orsak som gjorde att hans liv skulle släckas. Att det fanns ett kärleksdrama som också påverkade framgår av den detaljerade beskrivningen.

Den man som modern umgåtts med och som var en av anstiftarna blir som sagt ovan dömd till 10 års fängelse och han transporteras till Malmö, där han, enligt husförhörslängden i Gärdslösa avlider i lungsot den 21 juni 1847.

Naturligtvis finns det mer i andra källor, jag har inte ens letat efter domboken, men bara genom en enkel slagning i databasen Avrättade och sedan uppföljande sökningar i de angivna källorna så framkom en hel del, som gav kött på benen till besöket på Galgbacken i Nedra Bägby. Undrar om det är fler än jag som sökt på den platsen i år, eller är den så gammal och ointressant att den sjunker allt längre ner i glömskans mörker.

Nu har jag ju ingen koppling till de inblandade familjerna, men visst kliar det lite i fingrarna att försöka följa de olika personerna. Vad hände med modern, när hon frigavs 1855 och, som det står, får attest att resa till Gärdslösa. Kom hon tillbaka, fick hon träffa sina barn och ville de se henne. Mannen som deltog och fick lämna sin fru och sina barn dog ju i fängelset. Hur gick det för den familjen, kunde änkan driva jordbruket vidare efter den tragedi hon varit med om och fick barnen möjlighet till en bra uppväxt. 

Frågorna blir fler och fler, kanske finns det redan beskrivet, och ska jag lägga ner lite mer tid, hittills är det ju inte så lång tid som gått åt.  Eller har du svaren på mina frågor, har du sett något som jag kan använda?

Fortsätt läs mer
  661 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Mats Ahlgren
Spännande att få veta en del om hur det gick för de inblandade.
söndag, 22 mars 2020 16:52
661 Träffar
2 Kommentarer

Små saker

 Mitt bland allt som händer, på olika plan, så är det ibland skönt att få grotta ner sig i en frågeställning som inte relaterar till något annan än några personer i min egen släkt. Glöm allt som händer runtomkring och försöka hitta de spår som hittills fördolts.  Letandet kan ha sitt eget liv och att få prova olika vägar kan ju leda till både frustration och förnöjelse.

På min morfars sida så finns det lite att grotta i, pojken från Brattfors som drar sig lite sydöst ut, mot Lindesbergstrakten och som jag har svårt att knyta ihop alla trådar för. Han lägger sig till med ett efternamn så där bara, och som jag själv berättar för många emigrantättlingar så behöver det inte finnas någon logik eller speciell händelse bakom tillägget, men ändå så kommer frågan: varför?  Trots att jag vet att det troligen inte finns någon förklaring nedskriven så letar jag, var det någon han bodde hos, någon annan släkting bakåt eller varför kom han på just det namnet.  Har syskonen lagt till något efter sitt patronymikon och om ja, vad har de valt och finns det någon synbar förklaring till deras val. Hittills är utfallet lika dåligt som jag vet att det är för många, men det finns en gnagande känsla att jag har svaret framför mig men inte ser det.

Fast å andra sidan så finns ett hål i det som jag hittat hittills. Han finns i sin hembygd, noterad för nattvardsgång fram till 1803 och sedan finns han som ankommen till Nora från Filipstad 12 år senare. Hittar honom inte i Filipstad, som det står i inflyttningsboken att han kom ifrån,  eller närheten så var kom han ifrån. Förhoppningsvis, men inte helt säkert, är det rätt person eftersom födelseort och födelsetid är densamma, men konstiga saker kan ju hända.



Nåväl, det är bara att ta skeden i vacker hand och acceptera läget, men det finns ju fler saker att fundera på. Varför dyker plötsligt begreppet ofärdig upp, som en liten notering i en husförhörslängd.  Var det något som fanns med sen födseln, men inte noterats tidigare eller hände något. Det kanske inte har så stor betydelse men visst vill jag veta. Det skrevs inte så mycket i böckerna i de trakterna så det blir kanske en hemlighet, som så mycket annat.

Fritt foto av Dimitri Houtteman på Unsplash



Efter giftermål, som ju ger en del uppgifter, så kommer en dotter och strax därefter en son, och det är han som är kopplingen till mig.  Men det blir inte så bra, mamma dör i lungsot året efter sonens födelse och det syns i dödbok och husförhörslängd. På raden ovanför, i husförhörslängden står det på pappan en notering, död 1825, tre år efter hustrun, men jag hittar inte något i dödboken.  Vad som hände med barnen är oklart, längden som de står i går ytterligare fem år framåt i tiden efter faderns död, men ingen notering om flytt.  För mig försvinner den något äldre dottern, jag hittar inga spår efter henne men sonen dyker upp som dräng betydligt senare.  Så någonstans tog de vägen, någon tog hand om dem, så nu gäller det att leta vidare, att försöka se vad som hände med de två och också ett letande efter uppgift om faderns död, var det kopplat till ofärdigheten som gjorde att han dog eller vad hände.

Efter ett tag i bubblan på 1820-talet så blir det till att ta en paus, efter att ha lagt till de trådar som kollats och visat sig leda fel och naturligtvis de fynd som kanske kan ge något.  Tiden räcker inte för att sitta kvar för länge, måste skriva en liten text till Rötterbloggen.  Men därefter, vid lämplig tidpunkt, så blir det till att hoppa in i bubblan igen och se vad som kommer ut då.  Så om ni inte får kontakt, så sitter jag i min lilla bubbla, om jag sliter mitt hår eller har ett stort leende får framtiden utvisa.

Ha det bra!

Fortsätt läs mer
  911 Träffar
  0 Kommentarer
911 Träffar
0 Kommentarer

Nummer 100

Ibland kan det vara skoj att räkna lite på olika saker. Det kan vara för att bevisa något eller bara för skoj skull. Tänk så många som anger hur många de har i sina alldeles egna släktträd, en del är stolta över de närmaste 100 raka anorna och andra svänger sig med många hundra tusen namn.  Vilket som är bäst kan vi alltid diskutera, men vi lär inte komma till någon gemensam uppfattning eftersom vi har olika drivkrafter för det som vi samlar och räknar.

Att ett tal bara är något som faktiskt betyder något när det sätts in i sitt sammanhang är nog ganska välkänt.  För en god vän betyder antalet 91 en hel del, även om det kanske inte är så klart för andra.
Pappa blev 91 år och det blev farfar också, innebär det att han blir lika gammal. Två tal i följd säger inte så mycket men när vi lägger till att hans morfar blev 91 år så börjar tankarna snurra och med lite egen släktforskning så visade det sig att farfars far blev 91 år och en dag, han dog på sin 92-årsdag.  Nog borde alla de gener som dessa herrar förmedlat ner min vän vara en bra grund för att tippa att det skulle bli ett 91-årskalas. Men vi får se.

Jag tycker att talet 100 är bra, även om jag inte kan räkna in några kända 100-åringar i min släkt. Några har kommit nära, men ingen har hittills passerat dem magiska gränsen. Vi får se vad framtiden kan utvisa, om det kommer om fyra år då den första 100-åringen i min antavla kanske kan räknas in.
Men 100 kan användas till annat också, det kan vara en delmängd på väg mot något mycket mer eller det kan vara ett mål med något som vi gör.

Fri bild Jason Dent på Unsplash

Jag har skrivit en del små snuttar på Rötterbloggen, lite om intressanta personer, intressanta händelser och intressanta fynd. Åtminstone har jag tyckt det var intressant, men ibland har jag förstått att vi tycker lite olika, och tur är väl det. Tänk om alla tyckte likadant, vad trist det skulle vara då. Att få ifrågasätta uttryck och skeenden är också något som jag tagit mig friheten att göra, bland det ”bästa” var att ifrågasätta behovet av böcker när vi kan digitalisera allt, där kom det en del intressanta mail direkt hem till mig och det var kanske tur att andra inte behövde läsa dem, det var inte språk som passade i de fina salongerna, utan kanske mer i drängastugan.

Men jag får trösta mig med att andra inlägg fått lite mer uppskattning, att kunna berätta om vem den rike amerikan var och få kontakt med personer från Australien när jag skrev om en försvunnen , det uppväger. Det var meningen när jag började att det skulle bli ett fåtal inlägg, det var ju bara en prova-på-tid, men det blev lite mer. Det är inte det lättaste att komma på något som kan intressera och därför bugar och bockar jag mig för de som producerat ett stort antal inlägg, det är ett fantastiskt jobb de gjort och gör.

Så nu är dags att för mig att gå över till tresiffrigt, kanske blir det högre siffror men en nivå är nådd, blogg nummer 100 är publicerad, och glad är jag för det!

Fortsätt läs mer
  725 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan von Schinkel
Hej! Tack för 100 st. Det har varit en trevlig läsning och jag väntar mig fler av samma djupa och förnuftiga utläggningar. / Stefa... Läs mer
torsdag, 05 mars 2020 09:02
725 Träffar
1 Kommentar

Sant, eller….

Att det finns ett stort intresse för släktforskning, det vet säkert de flesta. Det får olika uttryck och det lockar också olika aktörer till det intressanta området.  Det gör också att det blir än mer viktigt att fundera på vad det är som sägs och på vilket sätt. Jag känner ibland ett behov av att sätta mig ner och fundera på vad som kan vara bra för en förening eller för vårt gemensamma intresse för det som hände förr och hur det ska återberättas. Är det viktigt att nå ut med det intressanta i släktforskning oavsett hur det sker eller ska vi bli lite ”tråkiga” och peka på att allt som sägs eller skrivs kanske inte är helt rätt. Att det ibland blir lite för mycket av enkla berättelser, vars syfte är att locka nya läsare och då kanske kunna göra oss mer attraktiva, så att det blir som ringar på vattnet, det sprider sig till större ytor och lockar ännu fler.

Nu finns det säkert de som tycker att jag är tråkig, som tar upp en sån här fråga, och därför kan det vara på sin plats att jag berättar lite om några av mina egna erfarenheter av det som vi kan kalla kommersiella produkter, vars koppling till släktforskning baseras på att det är ett intressant område och det kanske går att generera lite vinst på det. Det är inte kopplat till någon eller något inom släktforskarrörelsens ideella delar.

Egen bild från Genealogiska Föreningens tidigare bibliotek

Det står naturligtvis var och en fritt att berätta eller publicera en text, men jag tycker det blir lite konstigt när det som publiceras och sägs återge en verklighet är fylld med allehanda felaktigheter eller utelämnanden. Nu kan vi ju alla vara mer eller mindre bra på att hitta sanningshalten och det blir mer som kåseri, men då bör det framgå att det bara är en del av en sanning eller mer eller mindre påhittat..

Jag har vid ett antal tillfällen kontaktat de som ger ut skrifter där det funnits klara fall av felaktiga uppgifter, men viljan att göra något har varit obefintlig eller, i bästa fall, ganska liten.   Att det som redan tryckts inte kan ändras, det är förståeligt, men viljan att rätta till i efterhand saknas ofta och det gör ju att det bildas nya sanningar. Det finns också fall där en publikation tagit in en liten rättelse i ett senare nummer, på en liten undanskymd plats, och det är ju sig ett fall framåt, men sedan har den ursprungliga artikeln återpublicerats på företagets webbplats, utan den minsta kommentar om brister eller fel. Och det känns ju mindre bra.

Så vad kan vi göra? Köpbojkott är knappast rätt svar eftersom det finns guldkorn i allt, men kanske en lite mer öppen attityd till att rätta till.  Kanske kan aktörerna ändra sig lite om fler pekar på de felaktigheter som finns och att källkritik blir en del av produktionen av artiklar.

Har du upplevt det som jag gjort eller är jag ensam?   Har du förslag på vad och hur vi kan få en så bra sanningshalt i det som skrivs?

Fortsätt läs mer
  1497 Träffar
  0 Kommentarer
1497 Träffar
0 Kommentarer

Tíllbaka till framtiden

Eller är det så att det ska stå Framåt till förr i tiden. Hur som helst så kan det ibland kännas som tidsresor när vi håller på med olika typer av släktforskning, oavsett hur det sker. Många har lagt ner otaliga timmar på att resa till arkiv, sitta i läsesalen och studerat originalsidor. Andra har slitit med fiche eller rullband i olika betraktningsapparater, och trött konstaterat att uppgiften i fanns på den sändning som just kom, dags att beställa ny sändning och vänta. Som en liten bit av kuriosa kan jag berätta att en betraktningsapparat som kallades Vidiologen sålde så bra att uppfinnaren kunde starta en stiftelse, Arvid Lundbäcks stiftelse, som än idag delar ut ett antal årliga stipendier. Där kan man säga att dåtiden ger eko även i framtiden.

Men det finns i släktforskarvärlden möjlighet till andra typer av tidsresor, kanske delvis kopplat till det som hända för länge sedan, eller för den delen även det som händer nu, och det är att botanisera i all de många tusen poster som finns i Sveriges Släktforskarförbunds Anbytarforum.  Det är en del av Rötter och innehåller nästan hur mycket som helst. Meddelanden och frågor som skrivits för länge sedan ligger och väntar på att läsas och läsas igen. Har man skrivit själv och begärt att få avisering till sin egen maillåda så kommer det aviseringar när någon skriver och det kan ibland vara något nytt och spännande eller hur ointressant som helst. Men det händer något.

Skärmklipp från Anbytarforums startsida

Häromdagen kom ett mail, någon hade svarat på ett inlägg i en tråd som jag deltagit i. Kollade och det var en del som skrivits om en person, och nu undrade en släkting om det fanns mer uppgifter. Det var inte så lätt att komma ihåg vad det egentligen handlade om, ett emigrantöde som var kopplat lite grann till en av mina emigranter. Att det var skrivet 2003 och att jag inte sett eller hört något mer i ärendet sedan dess var en förklaring till att det tog ett tag att koppla på rätt minnesceller.  En sökning på nätet hade gett den senaste skribenten en ingång och nu kunde det börjas ett nytt varv med diskussioner. Vilken tur att det var sökbart efter så många år, undrar om någon kommer att hitta ett facebookinlägg om en emigrant år 2037?

Fast alla poster är inte gamla, det fylls på många inlägg varje dag i olika ämnesområden, socknar, namn, yrken och allehanda andra. Det finns också en del om senare rön, inte minst om DNA.

Det kan många gånger löna sig att söka information bland alla de inlägg som finns. Guldkornen ligger där och bara väntar på att plockas upp. Kanske finns det något bara du vet svaret på och som kan hjälpa andra, vad vet jag.



Har du inte kollat, gå in på https://forum.rotter.se/index.php och se vad som finns!

Fortsätt läs mer
  819 Träffar
  0 Kommentarer
819 Träffar
0 Kommentarer

Drömmen om Amerika

Att idag försöka skriva ett utvandrarepos är nog ingen bra tanke, flertal har skrivits tidigare och fått stor genomslagskraft. Men var det så att alla hade samma drivkraft och hur tänkte de när de åkte. Ville de lämna landet de var födda i för att få det bättre, ville de åka över för att sedan komma hem på ålderns höst eller vilka andra drivkrafter fanns det.

Jag har hittat en del uppgifter om min farfars äldre bror, Sven Johan, född 1862 ute på Varaslätten i Västergötland. Han flyttade med sina föräldrar och syskon senare till Brålanda i Dalsland och det blev den svenska knutpunkt som han såg som sin svenska plats.  När familjen flyttade till Brålanda 1882 var han den äldste sonen i huset och det innebar att han sågs som den som skulle ta över gården när det var så dags. Men att syssla med det dagliga i jordbruket var inte så lockande, så det blev många diskussioner med fadern om hur framtiden skulle utveckla sig. Sven Johan var mer intresserad av mekaniska saker och mindre av grödor och kor.

Vid 23 års ålder går färden till USA, resan är betald av hans far, trots motstånd, och det finns en uppgörelse om att han ska återvända om det behövs för gårdens skull. Redan året efter kommer det en prövning, ska han åka tillbaka till Sverige när hans mamma dör, endast 52 år gammal. Sven Johan är då ganska nyanställd i en mekanisk verkstad och slits mellan önskan om att få lära sig mer och sitt ansvar för syskonen. Beslutet blir att stanna kvar, efter överläggning med resten av familjen, där de två systrarna och den yngsta brodern, då bara nio år, lovar att ställa upp.

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap

Sven Johan lär sig snabbt och blir något av en liten uppfinnare, hans klurighet nämns av andra i brev hem till Sverige. Men något händer, oklart vad, som gör att han lämnar sin anställning och bestämmer sig för att resa hem efter att ha tillbringat 5 år i Pennsylvania. Kanske fanns det en längtan, inte till jordbruket, men till sin familj, uppgifterna går isär när jag försöker läsa och minnas vad min faster berättade för många år sedan.

Oavsett vad som lockat tillbaka Sven Johan, så blir det ganska snart klart att längtan till Amerika finns kvar. När han varit hemma något år så gifter fadern om sig och har nu ansvar för två gårdar, varav den ena lämnas mer eller mindre till barnen att driva. Barn och barn kan man tänka, Sven Johan är nu närmare 30 år.  Inte långt efter faderns bröllop så kommer ett erbjudande, eller kanske än mer en önskan, från ägaren till den verkstad han arbetade i under sin tid i Amerika. Kom tillbaka, du och dina idéer behövs.

En ny resa, den här gången med ett klart mål och utan funderingar på hur det är att gå iland och utan fundering på hur och var varje natt ska tillbringas. Att komma fram och vara behövd och efterlängtad, den sköna känslan beskrivs i brev hem och jämförs med den första ankomsten. En oerhörd skillnad och det var nästan som att resa till ett himmelrike. Beskrivningarna av ankomsten och de första åren är fyllda av glädje. Lite senare blir tonen annorlunda, det kommer en saknad av mänsklig kontakt, kanske var det inte bara arbetet som var viktigt, även om det gick bra och nya uppfinningar kom fram.

Efter sex år vänds kosan hemåt igen, hem till familjen och gården. Men det blir inte bara jordbruk, det finns många som behövde lite hjälp med mekaniska lösningar och efter en tid så köps en verkstad och där startas tillverkning av ståltrådsnät till staket, skönt att slippa taggtråden, och inte minst de egna patenterade råttfällorna.

Det fanns en underton i de berättelserna som jag fått mig till del, att längtan bort från hembygden blandades med längtan hem. Kanske var det en längtan till något annat, som inte gick att beskriva, det får vi aldrig svar på. Undrar om det var likadant för andra emigranter, kände de sig lite rotlösa var de än var?

Fortsätt läs mer
  1026 Träffar
  0 Kommentarer
1026 Träffar
0 Kommentarer

Isaac, en fattig bonddräng eller ....

Plötsligt händer det, en inte alls så ovanlig text i reklamsammanhang men det kan ju avse annat också. Det fanns en liten kartong bland många andra när bohaget skulle delas efter en som lämnat jordelivet. Den fick plats i en liten större kartong där det låg olika slags textilier, och det gick att lägga ner några saker till, som då hamnade ovanpå den lilla kartongen.  Ett bra gömställe, men det var kanske inte meningen.  Den större kartongen hamnade lite vid sidan om och blev kvar i ett hörn på det förråd som användes för mellanlagring, och där stod den faktiskt kvar när alla trodde att det sista var skiftat. En oansenlig kartong, som ingen brydde sig om, kanske fanns det någon symbolik i det.

Naturligtvis var den inte osynlig, den stora kartongen alltså, så småningom var det någon som tittade i den och ansåg att det som fanns där inte var till någon större nytta och den lilla kartongen som fanns däri innehöll bara gamla ointressanta papper och några kort på personer som ingen kände igen. Men av någon anledning så gick det inte som planerat, den lilla kartongen slängdes inte utan hamnade i ett annat hörn på förrådet.

En vacker dag så plockades den fram igen, och nu var det inte bara det översta lagret som synades utan den vändes bokstavligen talat upp och ner och hälldes ut. Papper av olika slag och storlekar i en enda röra. Bilderna hade ingen text men det hade dokumenten, en del med stämplar från myndigheter, en del med underskrifter så snirkliga så det måste någon haft gott om tid att träna på.

Privat bild

På mindre papper, inte så snygga, fanns små noteringar om hur en namngiven person skött sig och hur mycket han erhållit i lön. Uppgifter om barn som fötts och andra livshändelser. Skuldebrev och lite yngre köpebrev dök upp. Det gick att börja bygga en tidslinje av dokumenten.

Det var Isaac, född 1848, som det handlade om. Tvilling, född i Örebro, av en ogift piga och någon far finns inte att hitta. Hennes första son blev ett år och nu fick hon tvillingar. Inte så lätt för henne och inte för sönerna heller. Skolgången finns inte med i papperen, men Isaac var inte gammal när han började sin bana som dräng. Inte mycket till förtjänster, men tydligen gick det att lägga undan en liten, liten slant då och då eftersom han så småningom hade råd att gifta sig.

Och hur det nu gick till så gick det bra, det blev så småningom tre barn och en egen liten stuga, som senare byttes mot större och större fastigheter.  Ingen blev så där stor, men det var många papper som behövdes och många stämplar och de skulle lösas ut för 25 öre, eller 50 öre eller ibland 1 krona.

En intressant tidsresa, papper som ger liv åt berättelsen och tur var väl att den lilla kartongen inte försvann. När allt nu sorterats i tidsordning så blev de sista dokumenten en avslutning på ett intressant och innehållsrikt liv, bouppteckningen visar vad som fanns kvar och arvskiftet som dokumenteras med fördelning till änka och barn och de nya lagfarterna, även de med snirklig still och stämplar.

Där kunde det ha slutat, men Isaac har blivit intressant på ett annat sätt nu. Hans sonsonson, den enda som har en rak manlig linje bakåt till Isaac har visat sig ha en intressant DNA-uppsättning, han är ensam på en gren som avskildes från andra för 3 300 år sedan.  En gren som tillhör den del av det stora trädet som kom till Sverige för länge sedan, bland de första efter istiden. Men den historien får vi ta en annan gång, det blir kanske en framtida liten bloggpost.

Fortsätt läs mer
  1629 Träffar
  0 Kommentarer
1629 Träffar
0 Kommentarer

Brita och vikingar

Att vikingar intresserar många, det vet vi nog alla. En del ska ha hjälmar med horn, andra vill veta allt om slavhandel eller hur de besegrade kungar i England såväl som i Frankrike. Ja, länderna kanske inte hette så då, men om vi skriver i det som idag är England och Frankrike så blir det lite mer rätt.  Hur var det med de som tjänstgjorde i olika antika metropoler, var det vikingar och vilka var det som en gång tog makten i det som idag är Ryssland. Det finns lite olika teorier om det sistnämnda och vi ska nog inte fördjupa oss för mycket i dessa, men jag har en som jag gillar, och det av rent egoistiska skäl, och det är den som talar om att ruserna kom från kustlandskap utmed Östersjön och att de, kanske så tidigt som för två tusen år, sedan egentligen kom från Roden.

Roden, det ska vara det som vi idag benämner Roslagen, och där har det bott människor u tusentals år. Det har sett lite olika ut, det fanns inte så mycket landmassa strax efter istiden men senare har landhöjningar gjort att det blev mer och mer beboelig mark. Alla öar, kobbar och skär har bidragit till skydd av bebyggelser längre in i landet, men också skapat generation efter generation av dugliga sjöfarare. Att det började med urholkade stammar, som förmodligen inte vara alltför sjösäkra, tror vi oss veta, och efter det har kunskapen om hur man snabbt och säkert tar sig fram växt genom årtusenden.

Att det fanns vikingar och andra resenärer som kom från Roslagen visas mer och mer i de arkeologiska utgrävningar, där det används olika tekniker för att ta fram vilka de som hittats var. Strontium talar om var de växt upp och var de rest. DNA talar om hur de hängde ihop med olika familje- och släktband. Att allt nytt ibland vänder upp och ner på gamla sanningar har vi fått lära oss, men de förstärker också vissa av de gamla som nu visar sig vara allt mer rätt.

Wilhelmina, dotterdotterdotterdotterdotter till Brita. Privat bild

Vad har nu det här med Brita, som nämns i rubriken, att göra kan man fråga sig. Brita, född 1712, lite oklart var, men med stor sannolikhet i Rådmansö socken som dör 1799 på Tjockö i samma socken har en koppling till en viking som forskarna hittat i Estland.  Troligen förlorade denne viking livet i någon form av strid och begravdes tillsammans med andra vid en plats som idag benämns Salme. Under senare år har forskare studerat de olika lämningarna, och sett att det fanns far/son, bröder och kusiner som reste tillsammans och mötte döden för cirka 1200 år sedan.  Forskarna kan göra små släktträd och även om de inte kan ange namn så kan de beskriva kopplingarna. Och det är här Brita kommer in, eftersom en av de som strontium säger kommer från Roslagen,  hans DNA säger att hans mamma tillhör en kvinnogrupp som har samma moderslinje som Brita. Så de är släkt och tänk om det gick att koppla in den vikingen i Britas träd, vilken dröm. Eftersom Brita är min mormors mormors mormors mormor så skulle jag kunna koppla in den här vikingen i mitt träd, tänk vilken rolig grej det skulle vara.

Men, och nu kommer det tråkiga, Britas grupp, H10e, är vanlig och det jag med säkerhet kan säga är att hon och vikingen har en gemensam ana någonstans i tiden, men om det är för 1200 år sedan eller 3000 år eller 5000 år sedan kan vi inte klara ut så lätt.  Jag får nog fortsätta leta släktingar på närmare håll, kopplingen till vikingen blir svår att visa. 



Men visst var det roligt så länge det varade!

Fortsätt läs mer
  1664 Träffar
  0 Kommentarer
1664 Träffar
0 Kommentarer

En tidsresa med N

Varför har jag träffar från mitt DNA-test med namn som ser ut att komma från Finland? Och mailadresserna gör att åtminstone de som är kontaktperson bor där. En fråga som jag ställde mig och som jag också vet att andra ställer sig när svaret på testen kommer.

Jag hade inga finska namn i min släktforskning, men man vet ju aldrig vilka hemligheter som kan komma fram med ett test, så var fanns upphovet?  Jag läste om andra som hade släktingar i skogarna runt om i norra Sverige, där kopplingar till Per Finne, Suhoinen eller vad de nu hette hittades på löpande band. Olika uppgifter, om varifrån de kom och vilka det var, var inte svårt att hitta men det gällde ju att hitta kopplingen till mig.

Min morbrors test gav lite mer kött på benen. Han hade många finska träffar, de jag hade plus en hel massa till. Med morfars linje från Bergslagen och mormors från Roslagen så var det inte så svårt att se den mest troliga vägen bakåt borde vara från morfars sida. Jag läste om samhällen och områden där flyttningar från östra rikshalvan skett vid många olika tillfällen, ibland verkar det vara morot som var orsaken, andra gånger piska.

Fri bild Unsplash Evan Dennis
Kanske kunde jag hitta några spår bland alla de som gått före morfar, men hur jag än letade så hittade jag inga finskklingande namn.  Det blir ju ganska många att leta efter när generation läggs till generation, så det kändes hopplöst efter ett tag. Men när svaret på min morbrors test av Y-kromosomen kom, det test som visar på hans raka linjer av fäder bakåt i tiden, så öppnades en möjlighet. Morbror, och därmed morfar, har gruppen N, en grupp som är väldigt vanlig i Finland. Om jag då följde faderslinjen bakåt, kom jag då till någon med finskklingande namn?

Längre och längre tillbaka och linjen drar mot Värmland, nära Filipstad, men bara vanliga namn. DNA-testet ger fler finska kopplingar, så någonstans finns det säkert ett svar, men hur långt bak ska jag. Den äldsta är Mårten Persson, död 1696, och sen kommer jag inte längre. Kolare vid ett bruk, kan det säga något.

Under det att jag letar så fördjupar jag testet på Y-kromosomen och nu vet jag att det finns en till som har samma lilla grupp som ´min morbror, en amerikan som har sin äldsta kända ana på 1700-talet i Vänersborg. De som har nästan likadan Y-grupp, åt alla håll, kommer alla från Finland och de uppger att de har sitt ursprung i sydvästra Finland. Ska bli spännande att följa utvecklingen och se om det kommer fler matchande tester framöver.

Hur är det nu med kopplingen, vem var det som kom över och startade kedjan. Kanske får jag aldrig veta, men jag har lärt mig att de svenska namn som finns i kyrkböckerna kanske var prästens påfund, kanske hette han inte Mårten Persson utan Matti och något som började på P. Om hans son och dennes son hette Erik Mårtensson och Olof Eriksson vet jag inte heller, men så står det i böckerna.


Intresserad av inflyttade och inflytande från öster, kolla på Finnsams sida,  www.finnsam.org

Fortsätt läs mer
  1603 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Kaiser
Hej Mats! Läste med stort intresse Din artikel "En tidsresa med N" där Du bl.a nämnde ". . . släktingar i norra Sverige". Namnet P... Läs mer
fredag, 10 januari 2020 14:10
Mats Ahlgren
Hej Jag har inga egna kunskaper om Per Finne, jag tog bara ett av alla de namn som cirkulerar och som jag sett. Jag känner nästa... Läs mer
fredag, 10 januari 2020 16:01
1603 Träffar
2 Kommentarer

Bakhoppning

Rubriken kan verka lite felstavad, men det blev så när jag tittade på den traditionella Nyårsdagsbackhoppningen, den som vi tittat på i många är.  En tradition att titta tillbaka på.

Är inte bakhopning som vår släktforskning, vi hoppar tillbaka i tiden och försöker leta reda på vad som egentligen hände och vilka som var inblandade. Vi kanske lyckas med att återskapa skeenden från förr, ibland till fullo men oftast blir det lite krackelerad bild, allt syns inte klart och vi får hoppas att vi förstått bilden rätt. Och har vi otur så hamnar vi vid den tegelvägg som omöjliggör vidare letande. Varför skrev inte prästen ett ordentligt födelsedatum eller kanske är det födelsesocken som saknas. Men hur duktig det än skrivits i boken, i skenet från ett stearinljus, med bokstäver tydliga och linjer så raka så kan det ändå vara omöjligt att läsa för min sida är skadad av eldsvådan för länge sedan. Hur texten var i den bok som brann upp helt får vi aldrig veta, och kanske slutar bakhoppningen vid nedbrunna prästgården, det är bara att acceptera faktum.

Förhoppningen om en lösning kanske dröjer sig kvar, kan det finnas ett annat dokument gömt på ett annat ställe, som kanske kommer fram när nya arkivdelar digitaliseras och i bästa fall också indexeras.

Vid riktig backhoppning så kan vi se hur den aktive sitter på en bom och väntar, spänd och koncentrerad. Blicken fäst på tränaren, som står längre ner och försöker utröna tidpunkten för det maximala hoppet. På den givna signalen släpper hopparen tagit om bommen och det är inte möjligt att ångra sig, hoppet har oåterkalleligen påbörjats. I den bakhoppning som jag håller på, så kan jag börja om hur många gånger som helst. Ändrar vinden sig så kan jag backa och starta om, skyms sikten kan jag gå tillbaka och försöka hitta en annan väg. Vilken förmån att få starta, stanna, vända om och börja igen för att nå ett sånt bra resultat som möjligt.

Fri bild av Tim Mossholder, Unsplash

Kanske ska det få vara en del av det nya årets utmaning, att vända tillbaka från tegelväggen och försöka hitta nya vägar, avvakta nya vindar och sedan göra ett nytt försök. Att nyttja nya möjligheter bland alla de nya register och index som dyker upp hela tiden hos Arkiv Digital, kan det ge impulser och spår som leder till en väg förbi muren?

Eller ska jag lägga lite mer krut på att besöka de arkiv som jag inte riktigt vet vad de innehåller, finns det spår av min gruvarbetare i ett företagsarkiv någonstans eller hur var det de olika skråna, hade de register som jag inte hittat än.  Möjligheterna är många och nu har jag ett helt nytt fräscht år framför mig att testa och utvärdera. Kanske du säger att så har det varit varje årsskifte, men varför inte ta tag i det okända just nu, hoppa på tåget med bakhoppning och se var vi landar.



Önskar dig en riktig god fortsättning på det nya 2020

Fortsätt läs mer
  847 Träffar
  0 Kommentarer
847 Träffar
0 Kommentarer

Mitt i julen

Varför sitter du där med dina döingar, kan du inte hitta på något intressant istället. En kommentar som vissa i min närhet kastar ur sig då och då, kanske inte ordagrant men innehållet kan jag inte missförstå på något sätt.  Visst kan det tyckas att produktiviteten i släktforskning är svårt att mäta, men det är så mycket annat som inte är så lätt att mäta heller, när vi tittar på olika fritidssysselsättningar. Vem vet hur många meter en fotboll rullar under en träningsmatch inför fotbollssäsongen eller hur många stygn det behövs för att klara några dukar.  Men det behövs kanske inte vara mätbart, det kan ju vara produktivt i alla fall, för visst är välbefinnande bra.

Och så får man lära sig en del, lite olika beroende på vad det är som dyker upp i källorna. Ibland berättas det om saker som hjälper oss att förstå dagens skeenden och ibland är det små, små detaljer som ger svar. Att hålla på med släktforskning kan ju vara bra i juletid för har man ingen lång önskelista så går det alltid att smyga in en ny bok, en ny USB-sticka eller kanske ett nytt abonnemang på en intressant databas. Det tar ju aldrig slut påtänkbara bra-att-ha saker. Risken med sådana bra presenter är att tiden efter julklappsutdelningen spenderas på ett sådant sätt som omgivningen inte gillar, grottande i de nya presenterna.

Egen bild

Nu har ju klapputdelningen varit, tomten har redan överlämnat sina paket, men det går ju att planera inför kommande år också.  Om du inte redan har något att önska till nästa år, så har jag ett förslag. Det är inget nytt, så kanske har du redan den, men då kan du ju köpa en sån till någon annan. Egentligen är delar av den flera hundra år gammal, grunden är en släkthistoria från slutet på 1300-talet och framåt. Jag tänker på Johan Bures släktbok, den första beskrivningen av en allmogesläkt från den tiden och ett par hundra år fram. Berättelser om både män och kvinnor, om olika händelser som lyfter fram den tiden på ett fantastiskt sätt. Den gamla berättelsen har gjorts läsbar och sökbar av Urban Sikeborg på ett fantastiskt sätt.   Att han sedan lagt till närmare 700 sidor med beskrivande text om det som gällde då och hur vi ska förstå det vi läser om är en sådan guldgruva att det inte går att beskriva med ord.  Det är bara att läsa och njuta, ta in den nya kunskapen och läsa igen eftersom allt inte fastnar första gången. Fast det kanske beror på mig, du kanske förstår allt det direkt, men då är du lyckligt lottad. 

Tavla på GF. Eget foto

Den här utmärkta presenten, till sig själv eller andra, finns i Rötterbokhandeln eller hos Genealogiska Föreningen. Det kan du ju skriva upp på din önskelista inför nästa år, om du orkar vänta så länga.  Kanske kan det komma en extratomte just för det här paketet nu under våren, om du önskar riktigt ordentligt.


Ha en God Fortsättning och ta hand om dig!

Fortsätt läs mer
  1247 Träffar
  0 Kommentarer
1247 Träffar
0 Kommentarer

Vart tog Ruth vägen?

När det gäller släktforskning så kan det dyka upp den ena konstiga frågan efter den andra. Ibland baserat på en familjeskröna, ibland är det en nyupptäckt släkting i någon amerikansk småstad som påstår sig vara 4th Cousin eller att något bara snurrar förbi i en text.

Jag försökte följa en Enköpingspojk för länge sedan. Genealogiska Föreningen och Enköpings museum skulle samarbeta om ett gästspel på Historiska Museet, och ämnet var Emigranter. Det fanns en utställning på plats i Enköping, men den behövde komprimeras lite och då blev det aktuellt med några familjer som fanns beskrivna. En sådan familj var en familj Blom från en liten by strax utanför Enköping. Efter faderns död flyttade de still Stockholm där modern och två systrar försörjde sig genom att sy. Pojken gick till sjöss och ”försvann”, eller blev i alla fall förd till Obefintlighetsboken.

Vart tog han vägen och finns det några spår efter honom, det var min uppgift till utställningen.  Nu har det gått många år sedan utställningen sattes upp och togs ner. Det fanns en del uppgifter om honom på familjeplanschen, men långt ifrån allt.

Han levde sitt liv och det fanns vissa skrönor, som dök upp i olika arkiv. Kapten med egen skuta, seglat runt jorden och gjort stordåd, stod det i en. Fast han seglade ut som kock och klättrade i rang till lättmatros när han hoppade av New York. Hamnade efter diverse turer i en Frälsningsarmélokal där Lotten Andersson från Visby befann sig. Tydligen uppstod tycke och pojken påbörjade en utbildning inom Frälsis. Talets gåva hade han och efter ett års studier så kunde han följa med sin Lotten, nu hans fru, till tjänstgöring i Jamestown.  Där föddes deras dotter, Ruth, men i samband med förlossningen tillstötte komplikationer och Lotten lämnade sin man och dotter. Begravningen var en stor händelse, såsom det anstår en Frälsningsofficer (så skrev de i alla fall i War Cry, den amerikanska upplagan av det som i Sverige kallades Stridsropet).  

Fri bild av Zach Lucero på Unsplash

Livet fortsatte och Enköpingspojken, numera en man, som använde Fred som namn, går att spåra i olika källor. Han gifte om sig, studerade till pastor i en annan kyrka, flyttade runt, fick två barn.  Men ingenstans ett ord om den första dottern, förutom i en diktbok Fred gav ut. Dottern kanske inte överlevde, eller blev hon adopterad och de bytte ut hennes förnamn. Något spår syns inte i vilket fall.

Fred lämnar sin fru och barn, skiljer sig och flyttar så småningom tillbaka till Sverige, gifter sig igen och får en son. Vid 67 års ålder avlider han och tänk, då skrivs det en bouppteckning och som arvsberättigade nämns förutom änkan och sonen, två flickor. En flicka från hans andra äktenskap, sonen hade avlidit innan, och en Ruth, dotter i första äktenskapet. Ett svårläst efternamn, men förnamnet Ruth används. Att det inte står någon adress på flickorna betyder inte så mycket, boet har inga tillgångar att fördela, men förhoppningsvis fanns Ruth någonstans och nu gäller det att leta vidare. 

Efter många år letar jag fortfarande, kommer jag att hitta någon och har det någon betydelse, för vem mer än jag, som fått henne på hjärnan, kommer att bry sig.  Inte vet jag hur det blir, men kanske finns det en familj som söker sina rötter och hittar jag dem så kanske det var mödan värt.


Undrar om det är jag som är tokig, eller finns det fler som är som jag?

Fortsätt läs mer
  998 Träffar
  0 Kommentarer
998 Träffar
0 Kommentarer

Vad kommer att sägas om oss?

Att livet har olika perioder, med olika innehåll och påverkan från egna och andras aktiviteter, det är väl känt. Men påverkar det vår syn på släktforskning och närliggande discipliner? 

Svaret beror naturligtvis på vad som påverkar, och i mitt huvud snurrade för ett tag sedan frågan: Vad kommer att sägas om mig, vilka spår kommer jag att lämna i en i framtiden kommande släktforskares olika filer och mappar. Kommer jag att vara synlig, någon som syns mer än bara ett namn och några datum?  Finns det i framtiden intresse för vilka vi var, vad vi gjorde när många av spåren kanske döljs i oläsbara datafiler.  Så mycket papper kanske vi inte lämnar efter oss. Kommer den släktbok jag vill skriva säga något, eller hamnade den i en återvinningsstation eller tappades bort vid en konvertering från ett filformat till ett annat. Tankar som snurrar och det enda jag vet med säkerhet är att jag aldrig kommer att få svaret för det ligger i en framtid som är onåbar.

Fri bild Evan Dennis Unsplash

Men hur är det med de som jag har i min egen släktbok, eller som jag skrivit om på andra sätt. Vad var det som fångade mitt intresse för just dessa personer. Kan jag se något mönster och kan det på något sätt leda till insikter om framtiden?

Den enkle torparen Per, som med sin hustru Anna, slet varje dag, vardag som helgdag, för att överhuvudtaget överleva. Hur tänkte de och vad funderade de på. Kom någon gång tanken om framtiden för dem, funderade de på vad just deras slit skulle innebära för kommande generationer. Säkert gjorde de det, när den ena sonen efter den andra föddes, gällde det att ge föda, värme och kärlek. Sönerna, de blev till slut sju som klarade de första hindren, fanns säkert med i deras drömmar och förhoppningar. Det gällde både att de växte och kunde hjälpa till för att få det lite bättre likväl som de faktiskt var lite av en pensionsförsäkring. Tänk vad skönt när våra gamla utslitna kroppar inte längre orkar, att veta att det finns de som tar hand om oss den tid som är kvar. Säkerligen skönt att veta när gikt och andra åkommor gjorde sig påminda.

Men så blev det inte, när våren kom tog rödsoten den ena sonen efter den andra. Vid midsommar skriver prästen i dödboken, idag var det två kistor i kyrkan, i den ena låg torparsonen Lars och i den andra, den äldste Gustaf med lillpojken Olof bredvid sig, så slapp Olof resa ensam.  När året var till ända satt Per och Anna ensamma i sin lilla stuga, alla sönerna var borta. Vilka tankar på framtiden fanns då? Fanns det en framtid och fanns det ork.  Jag vet inte vilka tankarna var, men de orkade gå vidare. Inga fler barn men de levde i mer än trettio år till.

Hur var det med lärarsonen från Lofsdalen, där pappa söp så det stod härliga till och storebror betedde sig så konstigt att alla var rädda för honom och det bara var mamma som kunde vara nära. Vad tänkte han, och funderade han någon gång på vad som skulle berättas om honom. Fanns det någonting han drömde om, och skulle han någon gång bli hågkommen eller var det bara några penndrag i en husförhörslängd och en dödbok som skulle synas.

Under hans levnad växlade säker funderingarna och frågorna, drömmar om berömmelse blandades med mörka tankar om en brått slut. Det gick upp och det gick ned. Sliten efter många nätters arbete på skräddarbordet. När han blev ensam i den arktiska natten och kölden var outhärdlig, fanns det en fundering på vilka spår han lämnade?   När han hittade guldet, blev stenrik, levde han då bara i nuet? Att vid mogen ålder lämna sin familj för den unga, vackra skådespelaren för att strax därefter börja förstå att det fanns andra, kan det ha påverkat hans tankar om eftermälet. Lurad av sin nya fru, utan några av vännerna kvar, sittande ensam i ett litet torn på huset och titta ut. Skulle någon bry sig om honom i framtiden.   Jag vet inte vilka tankar som snurrade, men han blev en del av historiebeskrivningar, han blev del av musical och många känner till honom än idag, pojken från Lofsdalen som blev en av världens rikaste män, en av de tre i The Lucky Swedes, som hittade guld i Nome, Alaska.

Nu har inte jag förlorat mina barn och jag har inte hittat guld heller, så vad som kommer att sägas eller skrivas får framtiden utvisa.  Har du funderat på vad släktforskare kommer att anteckna i rutan för levnadsbeskrivning i det hypermoderna släktforskningsprogrammet de har tillgång till om några hundra år när de kommer till ditt namn och dina årtal.

Fortsätt läs mer
  1920 Träffar
  0 Kommentarer
1920 Träffar
0 Kommentarer

Det kostar på ......

Det finns i de flesta fall en dimension kallad pengar i det vi möts av när vi utöver aktiviteter som vi tycker om. En del säger att det finns gratisaktiviteter, men om man funderar till så kanske det finns en kostnad ändå.  Att promenera i skogen kostar inget, men det är bra med anpassade skor och de kostar. Det kostar inget att simma, men en baddräkt kanske behövs eller en resa ut i till den avlägsna sjön där inga badkläder behövs.  Nu finns det ju olika varianter på det här och vi kan nog hålla på i det oändliga att diskutera vad som är kostnad eller inte.

Fritt foto av Ibrahim Rifath på Unsplash

Men ibland så gör vi nästan allt för att sänka våra kostnader, vi försöker påverka den ena funktionen efter den andra och tänk, ibland lyckas vi med vårt uppsåt. Det var många som blev glada, när det efter flera års lobbying och påverkanskampanjer blev klart att Riksarkivet släpper abonnemangskostnaden på sina digitaliserade alster. En medborgerlig rättighet tyckte många och det skrevs litanior om hur bra detta skulle bli. Farhågan att ett sådant beslut kommer att slå undan benen för andra aktörer framfördes, men det var av mindre vikt när släktforskare och andra skulle slippa betala för tjänsten. Vilken påverkan på användning som beslutet om fri tillgång hade på besöksfrekvens har jag inte sett, men det kanske framtiden utvisar.

Att det finns andra aktörer vet vi, men alla kanske inte tänker på föreningen Kinship Center i Karlstad som hanterar migrationshistoria, och har en del människor sysselsatta. Där är det inte så mycket frågan om gratis tillgång till Emiweb, som är ett utmärkt redskap för migrantforskning, som varit på tapeten utan mer inflöde och underhåll av allt material, som varit aktuellt ur kostnadssynpunkt.

När det gäller Riksarkivet så gick det bra första året, men redan nu ser vi effekterna av slopandet av abonnemangen. Det är inte hela orsaken, men definitivt en delmängd, när det talas om besparingar av personal, minskning av digitaliseringstakten och även reducering av tjänster, som DDSS (Demografisk Databas Södra Sverige). Det är inte säkert att DDSS läggs ner, men att det blir en minskad satsning och att behövliga investeringar skjuts på framtiden är klart.

I Karlstad drabbas Kinship Center av sådana ekonomiska konsekvenser efter besked om att kommun och region anser att det ska vara gratis med en sådan funktion som finns i föreningens tjänster. Att det innebär att ett 15-tal mister sin sysselsättning och andra, som betalar en liten slant inte kommer att få något att betala för, det tycks man blunda för.

Så frågan blir, är det bra när det är gratis eller finns det en betalningsvilja för att få vissa tjänster levererade? När det gäller Riksarkivet, är det så att släktforskarna sköt sig själva i foten?  Och beslutsfattarna i Karlstad, som hellre satsar många, många miljoner på ett ishockeylag än en liten slant på ett arkiv, kommer de att vara nöjda?



Vad tycker du?

Fortsätt läs mer
  1552 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Marianne Arvidsson
Hej, jag tycker att det mycket väl kan kosta en slant att få forska i de fantastiska digitaliserade arkiven som finns. Det är mång... Läs mer
onsdag, 20 november 2019 12:51
Bengt Åke Nilsson
Den gratistjänst som finns på Riksarkivet är bra för oss som inte vill ägna hela dygnet för släktforskning . Skattemedel har fakti... Läs mer
onsdag, 20 november 2019 19:07
Jeanette
Även om vi via skattemedel "redan" betalat för tjänsterna så innebär det ju ändå att fortlöpande kostnader, som t ex personallöner... Läs mer
torsdag, 21 november 2019 17:21
1552 Träffar
4 Kommentarer

Trassel

Trassel, inte sånt vi polerade bilar med på den tiden det gjordes manuellt, har blivit en alltmer vanlig tanke när jag sitter med underlag till släktforskning. Det må vara enkla handskrivna noteringar eller något utdrag från ett världsträd som någon publicerat med diverse konstiga kopplingar via den ena tokigheten efter den andra.

Fritt foto av Noor Sethi på Unsplash

 

Hur kan det bli så trassligt som det blir för en del? Naturligtvis finns det förklaringar till det mesta, alltifrån naiva, eller inga, kontroller mot någon form av underlag. Ibland ett enkelt misstag i läsningen eller bara ren slöhet när bitarna inte passar ihop. Men ibland finns det annat som visar sig, något som inte stämmer och då kan bli förvecklingar.

En ny uppgift kan ställa till det. Är det verkligen min släkting som sitter på fästning utan att det verkar vara noterat i husförhörslängden. Dessutom vid en sådan tid att det barn som föds strax därefter inte borde ha kunnat bli till inom äktenskapet. Så illa kan det väl inte vara. Vilken av källorna ska jag lita på, hur ska jag se att mitt val blir rätt och vad grundar jag det på. Nog borde prästen ha den kunskapen om straffet som utdömts att han åtminstone på något sätt markerat frånvaron. Eller var det sådan total brist på kontroll att över ett års frånvaro inte märktes.

Om det var möjligt, hur mycket annat var då rätt i böckerna, eller ska jag vända på det och fundera på om hur mycket som var rätt.  Vi brukar ju hänvisa till våra kyrkböcker, åtminstone vissa av dem som primärkällor och de borde ju vara rätt.

I det aktuella fallet så finns det möjlighet till viss stödbevisning. Ny teknik ger oss möjlighet att på ett ganska säkert sätt utesluta vissa kopplingar. Efter mycket funderande så syntes möjligheten till ett DNA-test kunna ge vissa svar. Och svaret som kom hjälpte till på ett sätt, för det ser ut som de två bröderna inte har samma far, eller vi ska kanske säga att de bevisligen inte har liknade värden på sin manliga Y-kromosom. Något de borde haft. Nu har det gått några generationer från den aktuella händelsen till dagens testare så det kanske finns andra orsaker?

När jag sitter med mina funderingar så dyker det upp nya vinklingar. I ett känslosamt inlägg läser jag om flickorna som blev utbytta vid förlossningen. Samtidigt kommer frågan om varför två personer inte får träff med varandra trots ”bevisat” släktskap. I TV-program talas det om släktträff med de nyfunna syskonen, samtliga långt över pensionsåldern. Hur är det nu med tillförlitligheten i de uppgifter jag har, är de också fulla av hål eller fel?

Vid ett samtal på en släktforskarträff dyker samma tankar upp, hur långt tillbaka ska vi gå med våra sökningar utan att riskera att hamna på fel spår. Trasslar vi till det med för många och för långa anföljder, som kanske inte stämmer ändå.


Vad tycker du, hur mycket ska vi lita på?

 

Fortsätt läs mer
  1188 Träffar
  0 Kommentarer
1188 Träffar
0 Kommentarer

Ska vi spara på allt?

Det finns många synpunkter på hur mycket som ska sparas. Varhelst två människor finns så är nog uppfattningen delad om vad som ska vara kvar och vad som kan kastas. Det kan vara bra att ha kvar en trasig skruvmejsel för den kan nog användas som något annat. Det säger någon under det att den andra krasst konstaterar: Väck med den, och det omedelbart. Visst kan det bli för mycket ibland, det finns de som samlar på sig mer än behövligt. En god vän berättade att grannen skulle flytta och nog förstod han att det sparats både det ena och det andra, men att det blev en full jättestor sopcontainer bara med sparade tidningar, det kunde han inte förstå. Men så var det!

Nu ska vi inte tala om ytterligheter, men jag tycker ibland det är svårt att avgöra vad som ska vara kvar och vad som ska kastas.  Kanske tur att jag inte arbetar på ett större arkiv, för där måste det vara ett elände med gallring, tänk bara att fatta rätt beslut om vad som ska sparas och vad som kan kastas. Hur kan någon veta vad som behövs framöver, om en hundra år eller så. Att då slänga fel sak, vad kan konsekvensen bli?

Egen bild
Nu finns det ju de som kan sånt där, och tur är väl det. Men det går ju åt en del utrymme, även om det gallras professionellt, och då gäller det att ha en bra hylla att ställa böcker och arkivkartonger på. Eller ett bra skåp att förvara sånt som kartor och ritningar i, tillräckligt stora för att de inte ska vikas mer än nödvändigt.


Jag tittade för skoj skull på vilken hylla jag skulle behöva köpa om jag skulle ställa upp det som Riksarkivet har i sina samlingar. Det blev en riktigt lång hylla, för de säger själva att de har ungefär 800 000 hyllmeter handlingar på papper. 80 mil, fast det är om det bara är ett hyllplan som används, men ändå. Undrar hur lång tid det skulle ta att göra iordning en sådan hylla. Nu slipper jag ju det, för det finns redan uppställt, men mycket är det.

De skriver också att de har några stycken ritningar och kartor, som ska förvaras. Där sägs inget om antal hyllmeter eller skåp, men det kan nog alla räkna ut att det behövs en del för att förvara fem miljoner trehundranitton tusen tvåhundrasextioen exemplar. Kanske tur att de vet hur många de har, eller rättare sagt hade under 2018, det är nog fler nu, för vem vill räkna dem alla.

Och tror du inte på mig så kan jag berätta att ovanstående uppgifter och mycket mer finns att läsa på https://riksarkivet.se/korta-fakta , titta in och skapa dig en egen bild av allt som Riksarkivet sparar åt oss.  Och det är bara en del av det som sparas, det finns ju hur många arkiv till som helst.

Fortsätt läs mer
  1474 Träffar
  0 Kommentarer
1474 Träffar
0 Kommentarer

Kan vi minnas utan sten?

Jag fick en fråga från en amerikansk vän om hur det kan komma sig att vi inte behåller gravstenarna på våra gravar under så lång tid som möjligt.  Tycker ni inte att de som ligger där är värda att minnas, var den kommentar som kom farande.

Behöver vi en sten för att minnas, var min första tanke. Om den inte finns är det då ett tecken på någon form av ringaktning, eller hur ska frågan som kom över atlanten egentligen förstås. Kan inte minnet leva ändå, i olika former för olika personer och vad händer med den delen när gravrätten går ut och stenen försvinner från sin plats på kyrkogården. Försvinner minnet av just den personen och hamnar i någon hög av andra bortglömda människor.

Götlunda kyrkogård. Egen bild

Naturligtvis, anser i alla fall jag, så finns det ingen direkt koppling mellan en gravsten och de minnesbilder som en avliden person lämnar efter sig. Minnet av en älskad är lika starkt oavsett hur den begravs eller om det finns ett minnesmärke vid gravplatsen. Att vi idag har så många olika fina sätt att begrava våra kära ger oss möjligheter att välja den väg som passar den avlidne och dennes efterkommande bäst. Minnet av den vi älskar har ju inget med hur en gravplats ser ut, om det finns ett namn inristat, om det är i en anonym grav eller om askan spridits för vinden över land eller vatten.

För min egen del så aktualiserades frågan på allvar första gången när min mamma för ett tjugotal år sedan bestämde sig för att verkligen tänka igenom sina egna önskningar inför det som komma skulle. Med barnen utflugna, boende en bra bit från hennes bostadsort, och ingen familjekoppling till platsen, så beslöt hon sig för att hennes egen önskan var att vila på en anonym plats i en minneslund. Det fanns en liten hake, tyckte hon, eftersom min pappa sedan länge vilade i en urngrav, med en sten som hade plats för bådas namn. Trots att det inte var möjligt enligt vissa regler, som kyrkogårdsnämndens ordförande sa, så fick mamma nämnden att gå med på att flytta pappa till minneslunden och där vilar de nu båda.  Jag upplever att jag samma möjligheter som de med en gravsten att minnas mina föräldrar. Och det finns en rofylld plats att bara vara på när jag besöker minneslunden, men det är ju inte bara där minnena finns, de följer ju mig hela tiden.

Så mitt svar till den amerikanske vännen blev, som du säkert förstår, att visst kan man minnas både med  och utan sten, minnena finns inom mig.

Fortsätt läs mer
  2029 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars Åhnström
Visst minns man en tid, men som de flesta vet så bleknar minnena med tiden. Jag satt för en tid sedan med syskon och pratade om ge... Läs mer
torsdag, 10 oktober 2019 19:31
2029 Träffar
1 Kommentar

Trassligt

Det finns idag en uppsjö av olika digitala lösningar som kan kopplas till släktforskning. Och det kommer nya ganska ofta. Ibland bra tekniska lösningar som ser intressanta ut, ibland verkar det som suget efter pengar har gått före de släktforskningsbaserade kraven. Vilka är då de krav som vi kan ställa på tekniken, inte är de så speciella jämfört med andra lösningar kan man tycka. Det mesta består av att kunna ta fram det som är inmatat på något sätt och sätta det i relation till en mängd olika handlingar vid olika tillfällen på olika platser, och kanske lite andra olika ingredienser.

Vi vill naturligt vis få ut det vi stoppar in i den ordning vi tänkt oss. Det är inte alltid så lätt att förstå hur olika familjekonstellationer ska presenteras. Hur ska det synas att mamma var gift flera gånger och att männen i hennes liv har olika koppling till de barn som finns. Och hur blir det när pappan till tredje barnet tidigare var gift med mammans syster och de har barn. Hur ska då relationen ritas upp. Det kan synas som trivialiteter men ibland blir det trassligt, och så länge vi inte presenterar resultatet i tre dimensioner så korsar linjerna varandra lite hur som helst.

Foto Evan Dennis Unsplash, fri bild.

Men det som inte kan visas kan i alla fall beskrivas. Det finns alltid möjligheter att lägga till beskrivningar och det ska naturligtvis anges var man kan läsa om de aktuella händelserna, det där med källor som det egentligen inte kan bli för mycket av. Det är när det är för litet av källor som problemen uppstår för de som ska försöka läsa det som kommer upp på skärmen eller finns i den intressanta släktboken.

Men även om tekniken förfinas, möjligheter att lägga in den ena uppgiften efter den andra så finns det en viktig faktor som vi ibland bortser från. Vem är det som lägger in vilken information och hur vet jag att det är rätt?  Ibland är det uppenbart att det kommer in fel uppgifter, oavsett om det är medvetna eller omedvetna fel. Det som framkommer är att det finns många lösningar, men inte alla, som saknar grundläggande kontroll på hur sannolik informationen kan vara. Ett flertal av de vanligaste utländska programmen som hanteras på internet saknar varje form av rimlighetskontroll.

Jag har senaste veckorna sett hur uppgifter som ska kunna vara mina har sådana uppgifter som född 1794 och död 1792, pappa föds tre år efter äldsta sonen och min mormor tycks ha varit gift med min farfar samtidigt som hon får barn med sin andre man, min morfar. Att det inte är ett rent tekniskt fel är uppenbart eftersom det inte finns kontroller och att den som ansvarat för inmatningen har det yttersta ansvaret är också klart, men visst borde vi kunna kräva mer av de som ska betalt för att tillgängliggöra informationen.  Att det dessutom ska slå igenom i ett tidigare riktigt träd gör saken lite allvarligare, att uppdatera genom att ta bort riktiga uppgifter och ersätta dessa med trams är ingen höjdare för någon.

Nog borde vi kunna få till bättre kontroller genom att använda den makt vi har som rörelse. Skriv till den leverantör som saknar dessa och kräv bättring. Se till att påpeka det på olika sätt. Upp till kamp mot slöa leverantörer, kvalité ska det vara och det kan vi kräva. Ju fler som reagerar och agerar desto fortare urholkar vi stenen.


Fortsätt läs mer
  1156 Träffar
  0 Kommentarer
1156 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
279 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
104 inlägg
Helena Nordbäck
101 inlägg
Anton Rosendahl
47 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser