Rötterbloggen

Åsikter som uttrycks i Rötterbloggen är skribentens egna och motsvarar inte nödvändigtvis Rötters eller Sveriges Släktforskarförbunds. Har du synpunkter pä innehållet finns möjligheten att lämna en kommentar nedan. Vi påminner om att hålla en god ton.

Emigranter eller immigranter

Häromdagen såg en diskussion om det är skillnad på intresset för sina äldre generationer mellan amerikaner och svenskar. Är det så att de som känner sig mer eller mindre svenska trots att de är födda och uppvuxna på andra sidan Atlanten, tänker mer på sina rötter än vad vi gör som bor kvar och har släkten här.

Det var en del intressanta kommentarer, men jag kan inte låta bli att fundera på om det är så att det går att se hur många, och vilka, som tänker på farfars farfar någon gång då och då överhuvudtaget. Vare sig det är här eller i andra länder. Det verkar ju vara så olika på hur släkten betraktas och skiljer det mellan oss och amerikanerna. Att alla amerikaner inte är så intresserade av sin släkt blir uppenbart när jag försöker få svar från de ”over there”.

Det känns ibland helt hopplöst att få svar på enkla frågor om familjen i USA. Att en del kanske är misstänksamma om jag försöker lura till mig ett arv eller om de tror jag ska lura dem, det är en sak, men andra de tycks strunta i sina anor. Och jag förmodar att det är detsamma åt andra hållet. Hur många är egentligen intresserade av sin släkt, utöver de som kallar sig släktforskare. Är det inte så att de flesta egentligen inte bryr sig, varken om historia eller släkt. Det är ju bara döda personer, låt oss hålla oss till de som lever, är svar som kommer då och då.

Och tittar vi på de som är med i släktforskarföreningar så blir vi inte så många intresserade, även om vi dubblar antalet så blir det en ganska liten skara. Fast vi kan kanske lägga till hembygdsföreningarna, då blir det betydligt fler som intresserar sig för det som varit. Men kollar de på släkten eller är det ner grejer, hus och sånt. Jag får nog kolla upp det 😊

Nu är det semestertider, så allt ska kanske inte vara släktforskarrelaterat, men det går att stoppa in lite sånt då också. Passa på att stanna till vid platser som det finns någon koppling till. Ta en liten avstickare från den vanliga vägen och besök en plats som du har med i din släktforskning. Behövs inte så mycket, men det kan ge en något, åtminstone en minnesbild.

Bild av Himmelsberga Norrgård. Fotograf Olaf Meister publiceras enligt CC BY-SA3.0 via Wikimedia commons

Och råkar det vara så att du är på Öland nu på söndag 21 juli, passa på att kolla in Himmelsberga, denna fantastiska plats ungefär mitt på Öland, där det är den stora festen Öland-Amerikadagen. En gammal by, varsamt restaurerad och med många intressanta inslag som gör att det går att se hur det var förr. Under dagen så finns vi där några stycken för att tala om släktforskning i alla dess olika delar, från kyrkbok till amerikanske census, från att gräva i arkiv till att göra ett DNA-test, och allt annat som kan vara av intresse. Vi finns där för att svara på frågor, berätta och vara så där trevliga som bara släktforskare kan. Vi börjar klockan 11 och stänger ner vid 16.  Hoppas vi ses!

Fortsätt läs mer
408 Träffar
1 Kommentar

Var drar du gränsen

Jag fick en fråga, som jag gärna vill skicka vidare inom släktforskarkretsar, för att se om det kan hjälpa mig att känna att jag har lite bättre på fötterna. Frågan löd:  ”Var drar du gränsen för ditt egna sparande av material som du på något sätt fått dig tillhanda och som rör din egen släkt”

Jag måste erkänna att jag kände mig lite överrumplad, för visserligen tycker jag släktforskning är spännande, intressant och lärorikt, men det inte det jag lever av och jag har ingen professionell utbildning inom arkivkunskap.  Fast jag undrar om man egentligen lär sig svaret på den frågan på en utbildning om arkivering.

Frågan blir kanske inte så svår om man inte har något sparat eller om det är någon annan som sitter på eventuellt efterlämnade samlingar. Men finns det en liten samlargen i arvsmassan så kanske det finns en del som ligger någonstans, kanske välsorterat, eller som i många fall i en liten rörig ordning.
På tal om samlargen, undrar om man kan se en sådan om man tar ett DNA-test, de säger sig ju kunna se om man gillar kaffe eller lagidrott, kanske kan de presentera risken för att samla på sig för mycket, vad nu för mycket är.

Bild i författarens ägo

När frågan kom, så började fundera på vad som fanns hos mig, och hur mycket eller lite som kan vara av intresse. Är det intressant med ett sånghäfte från ett bröllop, där alla sånger är sådana som redan fanns, och ingen är skriven för brudparet. Kanske första sidan med personernas namn och vigseldatum kan sparas, men ska man förstöra helheten genom att slänga sångerna. Om det finns personliga noteringar kan kanske göra häftet mer värt att spara, men noteringar om personer som jag inte har den minsta aning om, som levde för länge sedan, säger det något.

Och tidningsklipp, och då tänker jag inte så mycket på de som satts upp i klippböcker och där det finns kommentarer, utan i bästa fall ett kuvert fullt med klipp.  Hur ska jag göra med det kuvertet, om jag nu ska göra något. Är allt som är skrivet intressant? Svaret beror kanske på om jag tänker mig skriva en bok om den aktuella personen, men annars, vilket värde har det då. Jag tro nog inte att något arkiv vill ta hand om sådant någon gång i framtiden eftersom det inte gäller en rikskändis,

Och en mapp med betyg, vad gör jag med den, eller ska kanske vrida på texten och fråga vad du skulle göra med den. Att det inte är gem eller plastfickor är en sak, men vilka betyg ska sparas, om det nu finns från varje termin. Ska jag räkna ut om det gick bättre eller sämre betygsmässigt mellan åren är det ju bra med alla, men hur många kollar det. Och hur många generationer ska man titta på, och hur långt åt sidorna på trädet är det intressant.

Den enkla frågan jag fick, fast enkel var den nog inte men det tyckte den som ställde den, kan bli hur stor och omfattande som helst. Och att den är kopplad till olika omständigheter är ju också klar. Så vad tycker du, har du ett bra svar.

Nu ska jag inte dra det här i långbänk, men jag vill gärna göra en kommentar om vad jag hittade när jag tittade i mina samlingar. Ett liten knippa brev, skrivna för cirka 70 år sedan och adresserade till mina föräldrar. Brev på tyska från Berlin, med enkla berättelser om dagliga ting och händelser i en stad under uppbyggnad efter total förstörelse. Jag måste försöka översätta dem, min skoltyska är numera ganska rostig, för att få ut mer av breven. Inte för att det direkt berör min släkt, men ger mig en bakgrund till min tyska ”syster” jag hade.  Berlinbarn var inte ovanliga under 1950-talet, en sommarvistelse, kanske flera och även jul och påskbesök, för att komma bort ett tag. Hur var det att bo i en sönderbombad stad, och det känns aktuellt även idag med bomber både här och där. Undrar om mitt ”systerbarn” vet om detta. Har inte talat med honom på många år, men nu är det kanske dags.

Fortsätt läs mer
840 Träffar
6 Kommentarer

Vad säger den

Det diskuteras olika aspekter på gravstenar, deras betydelse och hur de hanteras, ganska ofta. Det tycks finnas många olika åsikter och det är kanske inte så konstigt när vi har olika aspekter på frågan och att den samtidigt har känslomässiga kopplingar.  Att vi bryr oss om mer om de som står oss närma är naturligt, men det finns också andra delar som vi inte ser på samma sätt på.

Jag vill ha en gravsten för min anhörig så jag har någonstans att gå och minnas, en punkt som ger mig en koppling till personen, säger en del. Andra säger samma sak om ett kort, som kanske står på spiselkransen eller i bokhyllan. Eller som en vän berättade för mig, jag har kvar pappas stol, som vi satt i när han läste sagor för mig. Där sitter jag ibland och kommer ihåg och känner hans närvaro så stark.

Det finns inget som säger mig vilket som är mer eller mindre rätt, alla är vi olika och det gäller att bejaka det som ger den som är berörd mest. Ibland blir jag dock lite fundersam när talas om betydelsen av gravstenen. Den sägs vara viktig för att kunna visa vår utveckling, som människor och samhälle, den bär på ett arv som då explicit sägs inte annat kan göra. Men jag vet inte hur jag ska tolka det, ibland blir det nästan hårda ord, och politik vävs in, inte minst när det gäller kyrkogårdar och deras skötsel

Författarens foto

Jag var häromdagen i Mariestad, på Östra begravningsplatsen, en mycket finns plats med små avgränsade kvarter där det verkligen rådde lugn och ro. Som gjort för att stanna upp och minnas. I kvarter Z hittade jag en grav, med några begravda. Jag har sett graven för länge sedan, och den såg inte riktigt likadan ut, nya namn har tillkommit. Att jag inte sett den på länge, innebär det att jag slutat minnas de som begravts där? Knappast, det finns så mycket annat som påminner mig om dem.


Jag fortsatte till Falköping, till S:t Olofs kyrkogård. Där fick jag tillfälle att på samma sätt som i Mariestad minnas några som stått mig nära. Det var så rogivande, stilla och rent av avslappnande att sitta på en bänk och bara minnas. Här finns ingen sten, inget som direkt säger vems kvarlevor som finns där, det är ”bara” en minneslund, utomordentligt vacker. Minns jag sämre för att det inte finns någon sten, tror knappast det.

Nu låter det kanske som jag bara tittar på kyrkogårdar, när jag säger att nästa anhalt var Husaby kyrkogård. Husaby, känd för källan där Olof Skötkonung sägs ha döpts och där det finns en spännande biskopskyrka. Att det sedan gjordes en kontroll av två mycket gamla gravar förra året gör det inte sämre, även om de nu är återställda. Men vi väntar på spännande DNA-tester på de som fanns där. Men det är en annan historia. Men det som slog oss när vi gick runt kyrkan var den lilla markering som fanns vid många stenar. En liten bricka med text, återlämnad grav stod det på många, och på andra stod det återtagen grav. Det var slående hur stor andel som hade markeringen. Vill man inte behålla minnesplatserna, det är en fråga som också kommer in i diskussionen om gravstenar.

Nu blev det inga fler kyrkogårdar besökta den här gången, men jag upplever att på de två första ställen som jag har egna kopplingar till så var det samma känslor som mötte mig, samma reaktioner vare sig det fanns en sten eller inte. Det var en plats att minnas på, för mig, men vad det säger andra vet jag inte.

Ska nog berätta lite mer om de jag minns, på stenen i Mariestad står min morfars och mormors namn, och min morbrors och ingifta mosters. Min morbror har jag förresten att tacka för min morfars Y-DNA som gjort att jag kunnat säkerställa den manslinjen tillbaka några hundra år. Inte för att det påverkar mitt minne av dem, mer bara som en observation. Minneslunden, där finns mina föräldrar, och det finns en speciell historia runt den placeringen. Min mamma ville att det skulle bra om vi barn slapp ansvaret för sten och skötsel, speciellt som ingen av oss bor i trakten. Nu fanns det redan en sten vid min pappas viloplats, men trots stort motstånd från alla möjliga byråkrater lyckades hon övertala förvaltningen om en flytt av urnan till minneslunden efter att den i 25 år haft sin egen plats. Att hon sedan själv ville vila där var ju uppenbart, så någonstans där finns de, de som jag minns på bänken i minneslunden.

Fortsätt läs mer
1270 Träffar
1 Kommentar

Det går utför

När jag tittar på handlingarna inför Släktforskardagarna i Malmö, släktforskarförbundets årsmöte, som finns på Rötter och kallas Angeläget så slår det mig att det är mycket som går neråt. Antalet medlemmar i anslutna föreningar minskar med några tusen, prenumeranter på det ena efter det andra går ner, aktiviteter på Anbytarforum och Wiki-Rötter minskar. Men det är fler som kollar på Rötter och där finns det ju mycket intressant, om både det ena och det andra. Man kan undra vad det beror på, jag tycker att det är allt fler som jag ser släktforskar och jag upplever att antalet frågor som syns bara ökar. Men det är kanske i fel forum som det ökar, det är inte populärt att hänga i facebookgrupper, verkar det som, men det kanske är där svaren finns.

Men även om det känns som att det går utför så finns det alltid en möjlighet att landa, förhoppningsvis mjukt, och sedan ta fart igen. Det gäller att hitta det som förenar och de platser och områden där intresserade finns och att då få kontakt på rätt sätt. Allt är inte som förr och de källor som fanns tillgängliga förr har inte samma betydelse som då, nu finns det nya vägar och nya metoder som kompletterar det gamla och det gäller att hänga med i svängarna.

Bild i författarens egendom, tagen 1970

Ska vi då vara ledsna och nedslagna, och sitta i ett hörn och gråta?  Knappast, det finns så mycket intressant att glädjas åt, det finns så många områden att arbeta vidare med. Jag har tidigare tyckt att hembygdsföreningarna varit lite udda. De samlar på gamla grejer och gömmer dem i lador och andra skjul. Fast det var förr, har jag kommit underfund, de finns och syns på många ställen, och det finns en stolthet i den rörelsen. Vi som håller på med släktforskning anses av vissa vara några udda nördar, men det är vi ju inte. Det finns hur mycket kraft som helst bland oss, nu ska vi bara få fart på oss själva, hitta nya vägar och sedan köra hårt.

Och jag kan inte låta bli att se tillbaka på den utveckling som vi haft på det som ligger mig varmt om hjärtat. DNA-forskningen, av många ansedd som en fluga när vi började och det förespåddes samma utveckling som fluga internet fick en stämpel som. En fördel med att skriva en blogg är att jag kan skriva om det som berör mig och utifrån mina referensramar, behöver inte hålla mig strikt inom ramarna, och det är därför som jag tar upp DNA ganska ofta. För finns det något mer intressant ämne just nu. Och eftersom det är jag som skriver så kan jag passa på att ondgöra mig över den nonchalans som finns i statsapparaten över det starka verktyg som DNA är.

En av de senaste dagarna så lästa jag om hur kvarlevor som hittades för 40 år sedan, nu fick sin rätta identitet. Lite intressant är att det var en svensk immigrant som var den som hittats. En gammal gåta som fick sitt svar.  Fast det var i Kalifornien, där kan man använda metoden på rätt sätt. Brottsoffer eller bara försvunna får en identitet och blir inte längre en Joe Doe utan koppling till den riktige människan. Men I Sverige går det trögt. Och kanske håller inte alla med mig om att det ska vara tillåtet, men låt oss i alla fall kunna öppet diskutera och ta lite snabba beslut så vi vet vad som gäller.

Å andra sidan kan jag/vi vara glada att det inte är som i Frankrike, där DNA i släktforskningssyfte är förbjudet. Man vill inte att okända fäder eller snedsprång ska bli kända, undrar om det skulle fälla landet 😊.  Så vi är inte sämst på området, men det finns förbättringspotentialer, och det tänker jag skriva om fler gånger, för kanske är det så att droppen till slut urholkar stenen. Och de som vill stoppa droppandet får mer än gärna göra sin röst hörd, det är genom dialog vi går framåt, både inom släktforskning och andra verksamheter.

Om ni undrar hur det gick för han på bilden, som dödsföraktande slänger sig ner för rutschkanan, så överlevde han, och det gick faktiskt upp lite grann senare i livet, vilket denna blogg är beviset på.

Fortsätt läs mer
1445 Träffar
3 Kommentarer

Kolla passet

Är det bara riktigt gammalt som räknas i släktforskning eller kan det ha hänt för inte allt för länge sedan, den frågan fick jag för ett tag sedan.  Det var vid en enkel måltid, med några nya bekantskaper, som det hände. Och det visade sig att det var mer än en som hade liknande fundering. Ni släktforskare håller väl på med det som hände för länge sedan, är tydligen en inte alltför ovanlig tanke.  Och även om jag trodde alla numera kände till DNA och att vi börjar i nutid och går bakåt, så var det inte fallet, åtminstone inte i detta sällskap.

Det är inte helt ovanligt att ju mer intresserad man blir, desto svårare är det att få perspektiv på det egna intresset. Ju mer vi lär oss, desto lättare är det att glömma världen därutanför. Och att inte alla vet hur bred släktforskningen egentligen är, får nog lastas på de som är med och deltar. Fast å andra sidan så vet jag hur några av mina närmaste ser ut och jag halkar in på ämnet, å inte nu igen, har du inget annat att tala om. Det kanske inte sägs, men kroppsspråket säger en del 😊

Så visst kan det ha hänt något nyligen som kan intressera en släktforskare och i det aktuella fallet så fanns det en del att hitta, sånt som varit okänt hittills för den som frågade. Hur var det att förlora sina föräldrar när man var sju år, på 1920-talet. Vad fanns det för möjligheter och vem bestämde vad som var bäst för den ensamme pojken. Var det socialen som tog över? Att det var ett trauma det förstår man, och det blev än tydligare när den som drabbats inte ville berätta någonting om hur det var, det verkade helt bortglömt, eller åtminstone helt gömt.

Det kändes faktiskt svårt att höra hur lite det berättats, och inte blev det bättre av att relationer störts av skilsmässa och sådant som jag uppfattade som förtal. Det var den ena känslan efter den andra staplade ovanpå varandra. Att i det läget försöka hitta rätt sätt att berätta om hur det egentligen var, det krävde en del funderingar. Det var lite som den alltid aktuella frågan avseende hur mycket ska vi berätta, hur mycket vill personen som frågar verkligen veta och hur ska vi göra med de påståenden som visar sig vara helt fel. Det blev några ganska långa diskussioner, tills vi kom till en punkt där vi förstod varandra.

Jag ska inte berätta allt, men det är inte ofta det dyker upp så mycket som skiljer mellan det som berättas om en person och hur det egentligen var. Det känns som att inget var sant, eller jag ska kanske säga att det mesta som berättats skruvats till på olika sätt. Det var inte föräldrarna som dog och lämnade pojken ensam, det var de två som tagit hand om en pojke som kom från en familj som hade problem. De biologiska föräldrarna levde ett bra tag till, och den ensamme pojken hade tre syskon till, och om han hade kontakt med någon av dem, det vet vi inte, men han berättade aldrig om dem. Den hemligheten tog han med sig.

Mitt pass, foto av författaren

Hade han visat sitt pass för andra hade de sett att han var född i USA, och bara det är ju i sig intressant. Fast syskonen var födda i Sverige, den äldsta i Sverige även om mamman då var skriven i Finland. Giftermålet kom lite senare med han på Livregementet, som var född i Östergötland.  Fast när pappan åker till USA så står han som född i Finland, troligen beroende på att familjen flyttat till Åland. Mamman och två söner flyttar senare över Atlanten och där föds den pojk som är huvudpersonen. Av någon anledning flyttar de sedan tillbaka till Åland, och där är de skrivna när son nummer fyra kommer till världen i Uppland. Varför där, ja det vet jag inte men kanske var det ett besök. Två år senare kommer familjen till Sverige igen, och efter det händer det som splittrar familjen.

Det blev en helt ny värld för den som började med att fråga om släktforskning bara görs lång tid tillbaka i tiden. Det behövs inte så mycket av texttydning, förståelse för andra seder eller kunna läsa mantalslängder för att göra intressant släktforskning, som en del av de som står utanför tror. Det kan vara minst lika intressant med nutid, tänk bara på alla hittade eller borttappade pappor vi hör om. Och det finns många människoöden, som är intressanta, men som också kan röra upp rejält med känslor när vi tittar oss omkring i närtid. Och ibland kan vi behöva fundera mer än en gång på vad och hur vi berättar det vi hittar. Är det viktigt, behövs information just nu eller är det bättre att den det berör själv får fråga efter mer.

Det finns en del att tänka på!

Fortsätt läs mer
1680 Träffar
2 Kommentarer

Gräva och hitta guld

Det finns olika landsändar som kan ge upphov till den historien efter den andra, och en sådan är trakten kring Nome i Alaska. En liten håla som egentligen inte skulle vara känd alls, för där fanns ingenting. Snö, is och eländigt väder, kan det vara något att ha.  Men det fanns en liten sak som ändrade på allt, det fanns guld. Att det var många svenskar som sökte sig till trakten gör den inte mindre intressant. Många har säkert hört begreppet Three Lucky Swedes, de som gjorde sig stora förmögenheter i Nome.

Visst var de tre, men en var norrman, fast runt 1900 när de var verksamma var Sverige och Norge fortfarande en union, så lite rätt var kanske namnet. Jag har tidigare berättat i en blogg om pojken från Lofsdalen, Erik Lindblom, som var en av de tre.  Han gjorde sig en förmögenhet, bodde senare i Kalifornien och dog där. En annan var John Bryntesson, fattigpojken från Ärtemark i Värmland , som inte stannade så länge. Han återvände hem, köpte Svanholms bruk och mycket annat och var generös med donationer i många år.

De var kända, men det fanns säkert fler och då är det intressant att läsa Tord Wallströms bok, Guldgrävarna, svenska äventyrare i Alaska. Den innehåller många intressanta och roliga porträtt av olika personer, de flesta med svensk bakgrund.  Sist i bloggen beskriver jag hur du kan läsa den på internet. Och när jag läser den så kan jag inte annat än fundera på hur många av dessa människoöden som det finns kunskap om idag.  Finns det släktingar i Sverige som bär deras historier vidare eller har de fallit i glömska och bara försvunnit.

Foto ur boken Guldgrävarna , svenska äventyrare i Alaska. Länk se text

En av personerna som beskrivs är Mae Bale, som beskrivs av en nära vän som kallar henne Maja. Maja kom till Nome i mitten av 1920-talet och var redan efter några få år en av de rikaste kvinnorna i Nome. Hon ägde en bar och hyrde ut rum, och var tydligen både driftig och hård i affärer. En kortväxt kvinna men med hårda nypor. Det finns en del berättelser i boken om henne och det berättas också att hon faktiskt reste hem till Sverige några gånger efter 1959, så hon sålt sin verksamhet. Hon bokade alltid två platser på flyget eftersom gärna tog med sig svenska souvenirer när hon återvände:

Mae Bale avled 1979, så vi talar inte om allt för länge sedan, men vem var hon, det kan man undra. Det skrivs att hon var från Småland, men sedan då.  På en gravsten framgår hennes födelsetid, och det går sedan att efter lite letande att hitta den unga kvinnan som 26 år gammal lämnar Sverige 1916.  Maria Frideborg Kry finns med i Emiweb, och om vi bara struntar i att det står att hon är från Åsheda utan istället tittar i Alseda i Jönköpings län så hittar vi henne. Dotter till före husaren och skräddaren Johan August Kry och hans hustru Hulda Kristina Karlsdotter. Där är Maria/Maja det äldsta barnet, det kommer ett antal pojkar och en flicka som fyller på familjen.

Undrar om de hade kontakt, bodde familjen kvar i Sverige eller emigrerade de också. Kom det några slantar till familjen från Nome. Det kom nog inte allt för mycket för jag hittar inte bouppteckningen efter pappa Johan August. Mamma avled redan 1898. När det finns tid så får vi försöka ta reda på lite till. Tänk om just du är släkt med henne?  Sedan kommer nästa fråga, vilket hus var det på tavlan som Maja hade på väggen hela sitt liv. Det verkar inte som husaren och skräddaren tjänade ihop så mycket, men vem vet.

En annan intressant person som Tord skriver om är Lena Saterli, som har en intressant historia, om en tuff uppväxt, om hur illa det gick för hennes syster och många andra inblickar. Det finns mycket att läsa om henne, och jag känner att det måste bli en djupdykning bland de uppgifter som går att finna i olika arkiv om henne, kanske inte för att hitta så mycket mer om just henne, men hennes far. Hur kan jag hitta August Nilsson från Öland. Vem var han och hur hamnade han i Alaska, det kan säkert finnas en spännande historia att nysta i. Första funderingen är kanske vad han egentligen hette, det får bli ett grävande. Kanske kan jag hitta honom och kunna berätta det på Öland-Amerika dagen på Himmelsberga, Öland i mitten på juli.  Eller vet du vem han var?

Fascinerande att det finns människoöden beskrivna som faktiskt kan locka till lite letande, kanske är det lite en släng av den vanliga släktforskarsjukan som drabbat mig.  Och vill du läsa mer om dessa personer och många andra så kolla på

https://www.las-en-bok.com/guldgravarna.pdf

Fortsätt läs mer
1140 Träffar
6 Kommentarer

Vem är du, vem är jag

Vem är du, vem är jag, levande charader. Högt över havet och bort emot land
Stämmer frekvensen så räcker jag fram. Plus når minus och lyckan är gjord.
Sanna mina ord.

Några ord ur en sång som Arja Saijonmaa gjorde till en slagdänga. Och kanske är det så att vi är lite av levande charader, vi kanske inte visar vi verkligen är, eller också beror det på att vi faktiskt inte riktigt vem vilka vi är och var vi kommer ifrån. Är det så att du och jag kommer ifrån någon, eller ska vi säga något, som fanns för riktigt, riktigt länge sedan. Fast det finns de som säger att riktigt länge sedan, det är för sex tusen år sedan.  Men å andra sidan så kan det vara så att vi vandrade ut ur Afrika för 1,8 miljoner år sedan, så det finns lite skillnader i tidsperspektiv.

Och vilka är vi då, det kan ju alltid diskuteras.  Det jag skriver ovan om 1,8 miljoner är gällde visst den gren som kallas Homo Erectus, som åtminstone gick på ett sätt som påminner om oss men där det fanns en hel del olikheter också. Åtminstone tror vi det dag, vem vet, kanske det kommer fram nya fynd när forskarna gräver i en grotta någonstans på vår jord. Tänk om det dyker upp ett intressant fynd i Chile, då kanske hela vår förklaringsmodell går upp i rök, då kanske frekvensen ger nya signaler.

Och hur är det egentligen med var de som vi kallar Homo Sapiens först blev till, är det östra Afrika eller kan det vara på andra kanten. Jag vet inte och forskarna debatterar den delen mer och mer. Vi kanske har förflyttats på ett annat sätt än vad vi har lärt, allting kan ju ändras. Det vi vet är att flyttningar, rörelser, har alltid funnits i vår historia, det finns egentligen inga belägg på att någon gren uppstått på ett ställe och sedan stannat där. Så rörelse är en naturlig del av vår utveckling, och tur är nog det, för stannar man upp för länge så går det nog mer bakåt i utvecklingen än vad som är bra.

Fritt foto av Arthur Lambillotte på Unsplash

Det finns mycket att säga om vilka vi är och varifrån vi kommer. Så mycket som är nytt, och så mycket som blir lite för gammalt. Det såg Kungliga Vetenskapsakademien och bestämde sig för att sprida kunskapen på ett relativt lättläst sätt, det blev Vetenskapen säger. Deras målsättning är att sprida vetenskapsbaserad information om viktiga och aktuella ämnen till många, speciellt på områden där forskningen gjort stora framsteg på senare tid.

Jag var i Uppsala nyligen på invigningen av ett tvärvetenskapligt centrum, där samlas forskning i arkeologi, lingvistik (läran om språk) och genetik (DNA-forskning). En unik kombination som kommer att ge oss mycket ny kunskap när forskarna river barriärer och istället för att sitta i sina egna stuprör nu verkligen tar vara på det bästa från varje disciplin. Där träffade jag en av skribenterna i Vetenskapen säger, Dan Larhammar, och han tipsade mig om skriftserien. Tack för det.

Jag tycker att det är intressant att sprida kunskap utanför de innersta cirklarna om människans utveckling, och därför så ser jag gärna att många läser det som de gett ut. Finns på länken www.kva.se/app/uploads/2023/12/Vetenskapensagerevolution.pdf och jag hoppas många hämtar den.  Intressant läsning tycker jag, och även om vi inte kan koppla in fynden i vår egen släktforskning så ger det intressant information.

www.kva.se/app/uploads/2023/12/Vetenskapensagerevolution.pdf

Fortsätt läs mer
1397 Träffar
0 Kommentarer

Beredd på något nytt

En borttappad pappa eller fel förälder, är det något som vi egentligen vill uppleva. En fråga som blir mer och mer aktuella ju fler som börjar släktforska och halkar in på DNA-test.  Eller som kanske blir tillfrågad om att hjälpa till med att lösa en släktgåta och får ”fel” svar. Hur känns det att bli uppringd och få beskedet att du har inte den far, morfar eller mormor som du tror, är det något som är bara en liten grej, eller kan det kasta allt, hela livet, på en skräphög och börja från noll.  Det finns många aspekter på det detta.

Jag fick ett meddelande, lyssna på Lena Nordlunds intervju med nobelpristagaren Paul Nurse från 3 februari 2022. Och det gjorde jag.  Paul Nurse är nobelpristagare från 2001, en riktigt duktig genetiker.  Men han tänkte inte på att använda genetiska kunskaper på sig själv och sin familj. Efter att ha fått Nobelpriset så blev han inbjuden att arbeta i USA, och då behövs arbetstillstånd, Green card, som han ansökte om. Tråkigt nog blev det inte beviljat eftersom det var något konstigt med hans födelsecertifikat. Varför det var konstigt framgick nog inte riktigt, men det gjorde att Paul Nurse behövde grotta ner sig i sin egen historia. 

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Paul_Nurse_portrait.jpg Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported license.

Det blev en något konstig upptäckt som så småningom kom fram ur skuggorna. De som han sett som sina föräldrar blev plötsligt hans morföräldrar. Storasyster var hans mor och så var det med den hemligheten. Hur känns det när det hemligheter uppenbaras, hur känns det när den konstiga känslan att inte vara riktigt som sina syskon när det äldsta plötsligt blev hans mamma, förklarar det känslan av utanförskap och de annorlunda gåvorna han fått.  Ingen av syskonen ville plugga, med det ville Paul, kunde han ha fått det från den nu okände fadern, nu när morfar inte längre var pappa.

Jag förmodar att det vara många tankar som snurrade och jag är säker på att det är detsamma för de som nu plötsligt får veta att allt inte är som det var sagt, att personer som betytt olika saker inte längre har de kopplingar som de haft hela livet, tills nu. Någon säger eller skriver, gör om ditt släktträd, bered dig på att få nya släktingar, de gamla du haft har inte den koppling du trott.  Ibland finns kanske känslan sedan tidigare att något inte stämmer, men det är lika vanligt att det kommer som en blixt från en klar himmel.

Har vi den beredskap som behövs, har den som får beskedet getts möjlighet att förbereda sig, att vänja sig vid tanken på förändring eller blir som för Paul Nurse att det kommer ett meddelande om att något är fel, du har fel släkt. Fast hur kan man förbereda sig för ett sådant beslut.

Nu framgår det att för Paul Nurse gick det bra, men det går kanske inte lika bra för alla, så tänk gärna till och var beredd på att stötta någon om du av en eller annan anledning kommer i kontakt med personer som råkar ut för det som kan upplevas som chockerande nyheter. Det gäller ju inte bara de som kopplas till DNA, det finns också andra sätt som uppgifter kommer fram, det kan vara en enkle notis i en kyrkbok, ett tidningsklipp eller annat liknande.

Vill du lyssna på Lena Nordlunds radioprogram. Kolla den här länken  https://sverigesradio.se/avsnitt/hans-syster-var-hans-mamma-chock-for-nobelpristagaren-paul-nurse

Fortsätt läs mer
1917 Träffar
2 Kommentarer

Spår eller spårlös

Nu händer det saker, jag får veta nyheter som tagits fram på genom att fråga personer om hur de reagerar, vad de tycker om och en massa andra saker.  Sedan har företaget jämfört de som svarat med andra och påstår sig kunna se hur jag är. Genom att kontrollera med andra så kan de ge svar på alla möjliga saker.  Tänk bara på med vilken sannolikhet de kan ge svar på om jag har ett husdjur eller inte.   Företaget skriver ” Vi jämförde ditt DNA med DNA från mer än 690 000 personer som svarade på frågan "Har du några husdjur?" Vi kan tillskriva 2% av denna egenskap till genetik - men det verkliga antalet kan vara mycket högre.”

Så om jag har husdjur eller inte beror till 2 % på mina gener och då följaktligen så finns 98% som beror på något annat. Vilken tur att det finns en viss osäkerhet i frågan efter som jag inte har något husdjur. Det senaste jag hade, eller rättare sagt som fanns i min familj, var en hamster för 40 år sedan.  Så det kanske var det husdjuret som de tyckte påverkades av mitt DNA.  Undrar om en sådan uppgift har större träffsäkerhet än ett horoskop.

Sedan så kommer nästa stora nyhet, att jag ”most likely” spelar ett eller flera instrument. Nu är det svar från 650 000 tillfrågade som pekar på att 4 % kommer från generna, alltså det som påverkar nyttjandet av musikinstrument.  Nu kommer det lite pinsamma, att trots att det är ”most likely” så kommer nog uppgiften 60 år försent, för då avslutade jag mina halvhjärtade försök att lära mig spela på hoper med metallrör, en form av mindre bastuba.  Kan den ha hetat Ess-bas?  Det visar hur intresserad jag är av musik, så där kanske generna visar fel. Fast är det genetiskt, har jag då rätt föräldrar, båda spelade ju instrument även om det inte var deras främsta intresse.

Urklipp från min rapport på Ancestry

Men om det nu var lite fel, som jag tycker, på de första svaren så kanske det kom annat som är mer riktigt. Det kom en nyhet till, de hade kollat på hur det är med intresset för att titta på sport.  Alltså inte delta själv utan att vara åskådare, både live och via TV eller dator. Det måste vara något som syns direkt på DNA tycker jag, och om jag nu känner lite osäkerhet om hur svaret ska bli, så kan jag fråga familjen.  Inte tittar väl jag mycket på sport, en ganska lätt fråga att svara på, ställdes bara så där, men svaret blev nästan lite hätskt: det beror väl på vad man jämför med. Kanske det inte går åt lika mycket tid som släktforskning, men inte är det många minuter det skiljer. Jaha, det var ord och inga visor.

Så då är det bara att gå in på webben och se vad Ancestry tycker.  Stämmer det som mina gener säger med det som familjen säger?  Ditt DNA tyder på att du inte tycker om att titta på sport. Och inget mer, inget försök att ens mildra den hårda domen. Är det då fel på mig eller är det fel på mitt DNA.  Har jag blandat ihop några tester, är det en annan person som har husdjur, spelar instrument och ogillar att titta på sport som finns bakom det som ska vara mitt test. Hur är det då med resten av resultatet, det som jag egentligen tog testet för. Är mina matchningar också någon annans, tänk om jag spenderat all tid som gått åt till letandet helt i onödan.

Nu sägs det att DNA inte ljuger, och det stämmer säkert när det gäller riktiga träffar på släktingar, men det med att försöka läsa ut egenskaper och omvandla det till vettiga svar, det får vi nog vänta på.
Så nu tittar vi inte där, utan kollar nästa match i listan, kanske kan den ge något bra svar på försvunna kopplingar.

Fortsätt läs mer
1274 Träffar
0 Kommentarer

Nu kör vi

Häromdagen var jag på en träff, som hade den något kryptiska rubriken ”Oväntade genealogier? Släktforskning, identitet, minne och släktskap i Sverige”.  En del kanske känner igen namnet, och det är faktiskt så att det skrevs en nyhet om det här på Rötter den 18 mars i år.  Själv fick jag upp ögonen när jag såg kallelsen till en presentation om detta och började fundera på vad det egentligen stod i texten.

 När vi läser det som finns om projektet så blir det allt klarare att det vi ser är en forskning om forskning, släktforskning som begrepp, som rörelse och som livsnerv blir själv föremål för forskning.
Inte så farligt som det låter utan jag tycker det är en oerhört intressant satsning. Äntligen blir släktforskningen accepterad som en av de stora folkrörelserna, ja accepterad har den varit av många, men nu inom den akademiska världen.  Att verkligen försöka förstå vilken påverkan som letandet efter släkt kan ha, och hur mycket det påverkar vår samtid, inte bara släktforskaren utan även delar av samhället runt omkring oss.

Många tänkbara kopplingar dyker upp och det som slog mig vid presentationen var det begrepp de använde, gräsrotsproducenter av kulturella minnen, släktforskarna lyfter fram i ljuset det som hänt och till viss del skapat det samhälle vi lever i idag. Det är inte bara årtal, utan det är livshistorier, det är skeenden som kanske glömts bort men som har haft och fortfarande har betydelse. Jag vet inte om det är acceptabelt att uttrycka sig lite drastiskt om släktforskarna, men det känns som de som många ansett som nördar nu kommer in i den akademiska världen och faktisk tilldöms ett värde.

Det som också slog mig, både genom anförandena och genom inläggen i frågestunden efteråt var den tyngd som DNA inom släktforskning ges. Vilket inflytande den nya tekniken har på intresset för släktforskning och vilken nytta man faktisk kan ha av nyttjande av nyheter. Det börjar bli klart för mig vilken kraft som tillkommit. Hade jag förstått hur det hänger ihop på morfars pappalinje om inte min morbror testat sitt Y-DNA och det plötsligt stod klart att det långt tillbaka finns ett ursprung i det som förr var vår östra del, det som idag är Finland. Jag tror inte det, men så blev det och det gav i alla fall mig en del nytt att tänka på.

 

Foto av Gunnar Lund Nordiska museet


Och om jag snurrar iväg lite grann, det nämndes inte på dragningen jag var på, men jag kan inte låta bli att komma in på det som populärt kallas Citizen science, forskning vid sidan av de fastställda akademiska rutinerna, så är det uppenbart hur mycket som släktforskning med DNA kunnat påverka. I ett flertal akademiska studier används nu material från släktforskarnas DNA-tester som stöd och bevisning när det gäller vår historia. Jämförelse mellan databaser från våra tester och de som tittar långt tillbaka ger oss ny kunskap. Och detta har skett inom en tidsrymd som egentligen är väldigt kort, det är inte så länge sedan vi hade de första dragningarna om släktforskning och DNA, så är det någon som letar efter intressant studieämne, så är genomslaget för DNA ett uppenbart område. Från i princip ingenting för 15 år sedan till ett enormt genomslag idag, vem hade trott på den utvecklingen.

Nu ska jag inte leka besserwisser men jag funderar på om jag ska plocka fram alla de skriverier som var i början om den nya flugan, inte internet utan DNA, som skulle dö snabbt, som bara var för att andra skulle tjäna pengar eller andra liknade uttryck. Det finns en del i gömmorna, men det är bäst att de får vara där och att vi alla gläds åt allt det nya som kommer, både verktyg och kunskap.

Vill du veta mer om Oväntade genealogier så kan du läsa på Rötter , använd länken
https://www.rotter.se/senaste-nytt/4098-nu-ar-insamling-av-slaktforskares-berattelser-oppen
och gå sedan vidare därifrån och delta gärna i att berätta om dina erfarenheter och upplevelser. Ju fler som deltar, desto bättre blir resultatet, och tänk om vi kan visa forskarna vilken stor rörelse vi egentligen är, det blir säkert en positiv överraskning för dem.

Fortsätt läs mer
1290 Träffar
1 Kommentar

Sök

Ibland kan mina texter handla om det som hände för riktigt länge sedan, ibland ligger det närmare i tiden och just den här texten ligger väldigt nära nutid och till och med en bit in i framtiden. Släktforskning ska kanske inte handla om framtiden, men i just detta fall så tänker jag mer på resultatet av släktforskning och att det kan ge spår på olika vis. Ibland blir det böcker, websidor eller databaser som blir resultatet och de är ju på många sätt bra att bevara allt det arbete som lagts ner.  Att efter många timmars, dagars, månader och år av letande få visa upp det som hittats på ett intressant sätt kan ju också vara en del av forskningen. Vi ser en del i årsboken, som nyligen beskrevs i en bloggpost här, det finns i olika tidskrifter från olika föreningar och det finns det som kopplas till en person.

Arvid Lundbäck, en gång mycket verksam i Genealogiska Föreningen, startade en stiftelse, Arvid Lundbäcks stiftelse, utifrån intäkter från en läsapparat, videologen.  Varje år delar stiftelsen ut medel som stöd till intressanta verk eller gärningar.  En motprestation av mottagaren är att skänka något/några verk som framtagits genom stödet från stiftelsen, och de överlåtes då till Genealogiska Föreningen.

Som ett resultat av tidigare ansökningar så finns det tillfällen då överlämnandet blir en realitet, och det kan se ut så här.

Foto Malle Caesar


Boken om byn Kvek av Charlotta Medin och boken Tjänt väl, om Högsjös indelta soldater, framtagen av Högsjö Kulturmiljöförening har överlämnats till Genealogiska Föreningens ordförande Thomas Fürth av stiftelsens ordförande Mats Ahlgren, Dessutom har Genealogiska Föreningen fått material från Chicago, intressant sammanställning och bilder på över 700 biblar med svensk bakgrund med inskriptioner. Materialet framtaget av Lena och Björn Dramsvik, där stiftelsen bidragit till deras arbete. Det materialet kommer senare att presenteras av föreningen

Det är , som sagt, resultatet av tidigare ansökningar och visst kan det vara lockande att få sitt alster beskrivet i en framtida överlämning. Och nu är det dags att söka stipendium från Arvid Lundbäcks stiftelse. Passa på att söka medel till presentation av just ditt material. Tänk att kunna presentera just din forskning på ett sätt som gör att även kommande generationer kan ha nytta och glädje av den. 

I år kommer stiftelsen att se positivt på forskning om soldater och deras familjer. Gruppen värvade soldater är prioriterade. Hur var det under krigstågen? Hur gick det till exempel för de familjer som följde med soldaten och vad hände med de som stannade hemma? Även om årets inriktning kommer att ha prioritet vid tilldelning av medel, så går det naturligtvis att söka för helt andra ämnen.

Vill du veta mer om hur det går till när du ansöker, till vem du skickar din ansökan och när du måste ha skickat in den så finns det mer att läsa på  https://www.rotter.se/senaste-nytt/4200-sok-bidrag-till-ditt-projekt-om-soldater-i-slaktforskningen

Tveka inte, klicka på länken och börja en rolig resa.

Fortsätt läs mer
2813 Träffar
0 Kommentarer

Resor

Ska börja med att utfärda en varning, idag blir det tankar som snurrar lite hit och dit, så vill du bara ha faktaspäckad text så kan du sluta redan här. Ibland talar vi om vikten av faktagranskning, om den alltmer behövliga källkritiska inställningen och alla liknande ”tillbehör”. Och visst kan det vara viktigt, men ibland kan det vara skönt att göra små utflykter i områden där det kan finnas en viss blandning av myter och lite olika inspel. Hur är det med mina grenar tillbaka till de som gick viking för tusen år sedan, kan jag se och förstå hur det var. Kan jag känna kopplingen till den person som hittats på ön Salme i Estland, troligen dödad i strid när han och andra kom från Roslagen, som faktiskt har samma moderslinje som jag. Var vi sammanstrålar i historien vet jag inte, men någonstans finns den punkten.

Jag lär aldrig få veta hur det hänger ihop, och det får nog inte många av de andra som jag får upp på min träfflista heller, men tanken kittlar tycker jag. En tidsmaskin skulle vara bra, tänk att kunna följa min linje med mödrar bakåt, en i taget, se hur de hade det och sedan åka till nästa generation och nästa. Om sedan maskinen har översättning av talet så kan jag nog förstå mycket av det som hände. Att det finns ett litet problem i att maskinen inte finns får vi kanske bortse från.

Tidsresor kan vi göra utan min drömda maskin, på olika sätt. Jag har senaste tiden haft kontakt med de som ”reser bakåt” i tiden med hjälp av olika hjälpmedel. Själv slank jag in i det via DNA, men det finns så mycket annat att se. Någon gång, på något sätt så kom det svensktalande till några öar i det som idag är Estland. Hur de kom dit och när är frågor som kanske är delvis besvarade men som det fortfarande finns mycket att fundera på. Språk, sedvänjor och kultur är inte lika det som omgivningen hade under seklers gång. De bodde på sina öar och till stor del så verkar det som de levt sitt liv, nästan isolerade från omgivningen. Traditioner har förts vidare, liksom språket.

Urklipp ur FTDNA:s verktyg Discover

Varifrån och när kom estlandssvenskarna till sina boplatser, som de hade under många hundra år, fram till slutet på andra världskriget, då många flyttade till Sverige. Finns det spår som kan ge svar. Det verkar inte finnas så många arkeologiska svar, som jag känner till, och det finns säkert andra obesvarade frågor.  Men det finns också hypoteser, intressanta sådana. Jonatan Lindström, som skrivit om forna tider och medverkat i flera Tv-produktion har kanske hittat svaret på åtminstone en utflyttning till Estland.

På Öland, närmare bestämt Byxelkrok på norra delen, så finns det spår efter byar som övergivits på 1200-talet, och det passar bra ihop med berättelser om korståg 1206, där de som ledde dessa ville säkerställa att makten behölls genom att befolka delar av landet med lojala undersåtar. Att erbjuda bättre villkor och större gårdar kan vara ett sätt att locka över mer eller mindre intresserade, kanske fanns det en del hot också, vad vet jag. Det känns fascinerande att kultur och språk ska ha överlevt en 750-årig isolering, även om det säkert funnits vissa smärre influenser genom tidens lopp.

Så nu är vi tillbaka till hur jag kom in, kan DNA användas för att hitta spår tillbaka i historien. Gedigna satsningar på släktforskning så långt bort i tiden som möjligt finns det, men den når inte tillräckligt långt tillbaka. DNA-tester, i första hand på faderslinjen, Y-DNA, kan ge ny information, och det har gjorts en del tester.  Intressanta mönster börjar skönjas, men allt är inte så lätt. Hur vet vi vad de öländska bönderna hade för linjer, det finns inga isolerade grupper kvar på Öland från den tiden, och kanske var det så att det var en isolerad grupp, redan från början. Att det dyker upp grupper som påminner om de med finländskt ursprung är inte konstigt, de var ju en del av den svensktalande sfären och varför skulle inte kunnat flyttat till dessa områden.

Många frågor blir det, och släktforskning på nya sätt, naturligtvis kombinerat med allt det som redan finns från traditionella källor.  Att sitta med kyrkbokssidor och kombinera det med nya verktyg, som FTDNA:s Discover är en upplevelse.  Discover är, för de som inte vet det, en ganska ny uppsättning verktyg för de som gjort en test av Y-DNA, med intressanta möjligheter till ny information. Jag hoppas att det framgent blir fler testade estlandssvenskar och att det hittas intressanta kombinationer som ger möjligheter till nya slutsatser. Tiden får utvisa var allt hamnar.

Fortsätt läs mer
1374 Träffar
1 Kommentar

Varifrån kom jag

När någon frågar varifrån jag kommer, ja alltså var min släkt kommer från och inte att jag kom in från parkeringen, så brukar jag säga: två slagen och två götland. Bergslagen och Roslagen, Västergötland och Östergötland. Där hittar jag mina rötter om jag går några hundra år tillbaka. Fast går jag ännu längre bak så finns en gren som för mer än 350 år sedan från det som idag är Finland. Det borde inte påverka tycker en del, men det syns när jag använder DNA i min släktforskning, då kommer det upp den ena finska träffen efter den andra. Och tittar jag på min morbrors lista, så syns det än mer, han fick mer av det arvet än vad minmamma gav mig.

Och visst är det intressant att det jag inte kunde läsa ut ur de källor jag hittat, det blev klart efter ett test. Sen fick jag lära mig att tolka uppgifterna från lång tid tillbaka, att svenskliknande namn kan vara påklistrade, de hette nog Mattila, Artikainen eller Lamplila fast det skrev inte prästen. Så med de nya kunskaperna så blev det till att försöka förstå vad de gjorde och var de bodde för att kunna utröna den finska delen. Så där var det bra med ett DNA-test, helt nya funderingar och faktiskt svar på några frågor. Fast jag har inte hittat kopplingar till den ryske sjökapten som det enligt familjetraditionen ska finnas på min mormors sida, han sägs ha tillfångatagits i Roslagen och sedan stannat och bildat familj. Men han kanske kommer. Undrar om det är en vanlig skröna i Roslagen om ryska sjökaptener.

Sen kan man undra hur rätt det är med Västergötland också, det kanske finns annat bakom de som jag hittat på min farfars sida.  Många är de grenar som finns runt Vara, i Skarstad, long och närliggande socknar men innan dess då, fanns det ett inflöde från andra delar, kanske till och med från andra länder.  Tänk att få hitta ett spår som leder ut i världen.  Tror inte att valloner är så aktuella, det har jag inte hört så mycket om. Men kanske det finns trådar som leder till främmande länder om jag fortsätter bakåt. Undrar om det inte är bortom min farfars farfar som det finns något. Han föddes som oäkta och mammans vittnesmål i Barne häradsrätt säger inte så mycket, han var okänd och det var mörkt står det, men tänk om hon egentligen menade att mannen var mörk. Och eftersom hon inte kände igen honom så kanske inte de pratades vid, så han kanske inte talade språket.

Urklipp från mitt testresultat på FTDNA, avseende Big Y
För att få ett svar så tittar jag på verktyget Discover, där uppgifterna hämtas från mitt Y-test, det som visar min raka pappalinje bakåt och där jag fått veta att min haplogrupp heter I-FT97164. På bilden syns hur mina förfäder ska ha vandrat för att så småningom hamna i Västergötland, är farfars farfar Lars Bengtsson föds 1786. Att han föds i Önum är bekant, och den platsen finns faktiskt markerad på kartan och vet man var Västergötland är så syns den. I närheten av den platsen finns en markering som säger haplogruppen I-L22 ska ha uppstått, det är en tidigare grupp på min linje. Men efter att den gruppen skapats så verkar det som ättlingarna flyttar sig söderut.

Det går att följa, om man tittar noggrant, att min linje rör sig söderut och runt år noll tar sig över Engelska kanalen och stannar där. Den röda pricken ska visa var min haplogrupp bildades, ungefär år 600.  Sedan måste de som bodde där kommit över till Sverige någon gång för att 1785 vara med när Lars blir till.  Visst är det spännande att fundera på om de kom över i samband med en vikingaresa, kanske som tillfångatagen slav. Eller kom den grenen senare, var det med de som byggde Göteborg, även om det sägs vara skottar. Eller finns det en annan förklaring, en engelsk legosoldat i någon här.

Spännande är det tycker jag, men tänk om de hittar nya arkeologiska fynd, som kanske kullkastar min engelska koppling, och gör att nya vägar hittas. Kanske finns det något fynd vid Husaby kyrka, där vi väntar på svar från en store ryttaren som begravdes på 1100/1200-talet och som testas just nu. Kanske det är en av mina förfäder, det vore ju riktigt kul, och ytterligare ett skäl att ta en tur till Västergötland 😊

Fortsätt läs mer
2534 Träffar
1 Kommentar

Upp och ner, hit och dit

Släktforskning kan göras på många sätt och det finns väl egentligen inget som är rätt eller fel, även om det finns olika synpunkter på vad som ska vara med. Grundläggande delar som att det man tar fram ska vara rätt och inga hitte-på kan de flesta säkert hålla med om, även om vi sett de som tidigare förbättrat släkten eftersom det gynnat dem. Men sen då, finns det fler saker som man absolut inte får göra, eller måste göra. En del säger kanske att spårbarhet är viktig, och det kan väl vara så om man vill att någon annan ska kunna hitta samma sak, fast riktigt hur man skriver det råder det delade meningar om.

Om jag i mitt projekt vill göra på ett sätt, så får jag väl göra det, och sedan får vi se hur det tas emot.  Eller är det fel tänkt?  Vi får se, först måste jag nog definiera själv vad det är jag vill uppnå och sedan får det visa sig vilka uppgifter som verkligen behövs. Så då blir det viktigare med definitionen av det jag vill göra, och då måste resurserna läggas där. Självklart, men gör vi alla så.

Jag tänker börja med några småprojekt, bara så där för skoj skull, men det innebär att jag måste tänka till lite grann. Och det kan vara jobbigt när man alltid gjort på samma sätt. Bara kört från nu och bakåt i alla tänkbara källor, det är lätt. Nu ska jag köra åt olika håll, för jag vill plocka fram olika personers Y-DNA, den raka pappalinjen. Jag har valt ut olika intressanta, för mig, personer och vill se vilken grupp de hör till. Vi får ju veta mer och mer om olika grenar och hur de rest och sådant, så varför inte se om det finns några gemensamma drag hos de jag plockat ut.

Överskott av tid eller bristande intressanta egna släktlinjer tycker säker många, men varför bara hålla sig till den egna släkten, eller den egna byns släkt. Fast det finns ju fler som har helt olika utgångspunkter för sitt letande, så jag är inte alls ensam. Tänk bara på alla som letar efter kungakopplingar i olika träd, där finns det ingen brist på uppslag. Fast jag behöver inte det, jag ser ju ut som kung Oscar, helt porträttlik, även om ingen annan tycker det.

Ett Y-träd . Eget foto

När jag nu håller på med att leta kandidater som jag hoppas vill ställa upp och testa sig så slår det mig hur olika familjebildningar ser ut. Ibland många barn, men det innebär inte att det finns några linjer att kolla, för det var ”bara” flickor, och då dör Y-DNAlinjen ut direkt.  Fast om jag istället hade tänkt mig mt-DNA, den raka moderslinjen, så hade det varit jättebra. Och ibland verkar det som det blir många pojkar i en generation och inga alls generationen efteråt, så det som såg ut som jättelovande blir helt stopp, bara så där.

Det blir uppenbart varför vissa linjer dör ut, när jag blir tvungen att gå längre och längre tillbaka bland generationerna för att hitta nu levande raka pappalinjer.  Begreppet som en del använder för att beskriva hur det kan ta slut, att en linje ”döttrar” ut, behöver kompletteras med att det nästan verkar som en del familjer undviker att leva i par, hela syskonskaror där inte någon bildar familj och får barn, åtminstone inte några som syns, förkommer. Och då tar den linjen slut. Funderar på hur det kändes att få en massa egna barn, men inte något barnbarn.

Det ska bli spännande att se om mina egna små projekt kommer att visa något, kanske blir det en flopp och inget går att se, men bara det är ju en framgång 😉

Fortsätt läs mer
1358 Träffar
1 Kommentar

Kan man skriva vad som helst

När det gäller vad som får skrivas, sägas eller uttryckas på annat sätt så brukar det talas om integritet, om social hänsyn och även om olika lagrum som reglerar olika delar. Men det gäller ju vad som gäller nutid. Finns det något som reglerar vad som får sägas om ”dåtid”. Finns det tvingande regleringar och hur ser de ut. Det kanske inte är så vanligt att vi frågor oss det, och jag måste erkänna att jag inte vet, så svar kan du kanske inte få, men funderingar kan det bli.

Tankarna dyker upp runt de här frågorna när jag berättade lite om släkten för några intresserade. De är släkt med mig på lite olika sätt så det finns delvis kunskap om mina anor, men i det här fallet inte så detaljerat. Ska jag berätta allt, om det nu kanske innehåller uppgifter som inte är allmänt känt, eller ska vi glida förbi de händelserna.

Fri bild av John Towner på Unsplash

Det finns, som jag ser det, inga egentliga riktlinjer, och vem skulle egentligen skriva ner dessa. En händelse som av vissa upplevs som bisarr kan för andra vara av avgörande betydelse för att först andra skeenden. Det som vissa kanske vill tysta ner är det som triggar en annan persons intresse. Kan uppgifter vara till skada om det hänt någon som inte längre lever, kan det trigga till släktfejd om det tas upp, eller vad kan hända.

Ska jag berätta att en viss person i släktträdet, som dör i unga år, anges ha begått självmord genom gevärsskott. Är det så intressant, eller ska jag bara konstatera att han dog. Är det på något sätt stötande eller nervärderande, eller är det lika naturligt att ange det som att tala om koppor eller slag som angiven dödsorsak. Hur är det med barnet som föds, där det finns dombokstext om det våldförande som anges när frågan om lönskaläge och faderskap dyker upp i tinget.  Ska det berättas eller få försvinna i en tysthetens dimma.

En del som släktforskar letar efter mördare och banditer, andra efter fina berättelser. Vilket är egentligen bäst, eller ska vi kanske säga vilket är eftersträvansvärt. Min egen tolkning är att det är sanningen som ska beskrivas, men kan den beskrivas på mer än ett sätt. Är det lämpligt att tona ner vissa delar av berättelserna eller ska vi, tvärtom, lyfta upp det som sticker ut en del. Kanske inte överdriva, men mycket kan ju berättas på olika sätt, och det kan lätt styras till den önskade effekten.

Det här blir lite filosofiskt, och det är nog en del av problematiken att det inte finns ett bra svar på vad som bör sägas, hur och när. Om det ger en förklaring till ett skeende, om det är relevant för berättelsen så ska inget undanhållas, men om det börjar likna sensationsjournalistik så kan vissa delar säkert utelämnas utan att det stör för mycket.

Hur resonerar du, är det viktigt att plocka med allt, oavsett vad det är, eller hoppar du över vissa delar av berättelsen om dina eller andras förfäders liv och leverne. Finns det någon orsak till att dölja eller undanhålla skeenden, som kan upplevas som känsliga.  Det skulle vara intressant att höra din åsikt.

Fortsätt läs mer
1298 Träffar
6 Kommentarer

Vem var han

Jag sitter och läser om pojken som underhöll sin omgivning med olika styrkeuppvisningar, att dra, att bära eller på andra sätt visa den inneboende styrkan som han på något sätt fått. Kanske fanns en del i generna, för länge sedan var förfäderna gruvarbetare och kolare, något som säkert byggde muskler, men det räcker nog inte som förklaring. Fanns det andra sätt att bygga muskler när det inte var så mycket föda på bordet runt 1865?

Jag tror inte att hans sysselsättning, den som innebar att valla korna uppe i skogen i närheten av Östra Löa, en plats i Ramsbergs socken, närmaste större ställe var och är Lindesberg.  Det ligger i Västmanland om vi talar om landskap och det som i dag är Örebro län. Att ta med sig husbondens tre kor var inte så jobbigt, men det var många andra kor som skulle ut och den stackars vallpojken var ensam. Inte så roligt och kanske var det ren självbevarelsedrift att försöka vara stark eftersom vargen fanns och rörde sig i området.  Det var inte så långt från hemmet till Hyttgärdet, och just där så tog vargen en hund, det berättas att det bara blev benrester kvar av den stackars hunden.

Kan inte ha varit roligt att gå där ensam, med ansvar för kor och hela tiden fundera på, inte om utan när, vargen skulle dyka upp. Om de inte gav sig på korna så kanske de såg honom som ett lämpligt byte, vad vet jag. Och träningsredskapen fanns ju runt omkring, det behövdes inga dyra styrketräningsmaskiner som de som används idag, när skogen var full med stora stenar och nedfallna trän. Och tydligen gav det resultat, för musklerna växte för varje vända till skogen. Men samtidigt så blev det inte mycket läst, längtan till böckerna fanns hela tiden, men det fanns inte så många att låna och läsa.

Varken uppvisningar i styrka eller kunskapen om att läsa gav den föda som behövdes så när det blev en plats ledig hos ”Anders Lars vid vägen” så tog han chansen.  Att hustrun i den gården kallades ”Kära mor vid vägen” vet jag inte om det har någon betydelse, men det står så i de renskrivna anteckningarna. Och nog kunde de finnas annat också som lockade. En piga på gården, hon vars mor bodde i den egenbyggda stugan i Bakluta, det var visst den åttonde i raden räknat från Ramsbergsvägen, blev en bra vän. Tre år yngre var hon och hade tagit pigtjänsten när pappan gick bortför att hjälpa mor, efter det att hon och mor hennes byggt den lilla stugan.

Morfars födelseplats i Ramsbergs socken. Foto i min ägo.

Där tar anteckningarna slut, och jag får lita på andra källor, när jag ser hur det gick för den starke pojken. Lite pengar fick han ihop och kunde bli torpare, och förtjäna sitt levebröd och inte bara sitt utan den familj som kom efter giftermålet med pigan.  Fem barn fick de och trots all den styrka som byggts upp i unga år, eller var det kanske på grund av all träning, så orkade inte hjärtat slå i mer än 50 år. Idag kan jag känna kopplingar till honom, även om jag inte alls har den kroppsliga styrkan, när jag står vid hans lilla gravsten på kyrkogården i Götlunda, min morfars pappa har fortfarande sin gravsten kvar, snart 120 år efter sin död.

Det blev lite enkla tankegångar, lite av återblick på en som är orsaken till att jag finns, och det är min morfars noteringar, som han själv beskrev som minnesanteckningar baserade på alla de historier som hans pappa och mamma berättade för honom i unga år.  Kan kanske vara värt att lyfta upp den här historien, i den blogg som är nummer 300. Tänk vad tiden går, och jag som egentligen inte kan skriva, har plitat ihop en del. Kanske inte de stora orden eller omvälvande berättelserna, men de är i alla fall mina tankar.

Ha det riktigt bra, det ska jag ha, åtminstone tills nästa blogg ska ”värkas fram”  😊

Fortsätt läs mer
2457 Träffar
2 Kommentarer

Nytt, för mig

Spännande att börja titta på nytt geografiskt område, där jag inte varit tidigare.  Har hört så mycket om Västerbotten men aldrig varit där med min släktforskning.  Och nu är det egentligen inte mitt område, men jag har hamnat där efter att ha berättat om min egen släkt för en tidigare arbetskamrat, och lovat att ta fram lite smakprov på vad som kan finnas.

Lite skillnad är det när pappa och mamma kommer från samma socken och det blir ett väldigt letande efter någon som kommer från en annan socken. Ingen invecklad forskning egentligen, alla utom några i femte generationen kom från samma socken. Lätt att hitta rätt böcker, och det kändes nästan som jag kände de som skrev eftersom handstilen kändes igen. Behövde bara ta fram lite årtal, att ange socken var ju bara nödvändigt för den som inte kom därifrån.

Jag sa att jag går fem generationer bakåt, så kan familjen se hur anorna har rört sig och vad de gjort. Det blev faktiskt några soldater och en kronolänsman, annars var det bönder, bönder och bönder igen. Sedan finns det ju hur mycket som helst att hitta när jag tog svängen lite utanför kyrkböckerna. En liten rolig upplevelse var att läsa Anton Rosendahls blogg från 19 februari i år, där han skriver om bland annat Brännvas-Oll, en bror till en som jag hade i trädet jag höll på med.  En liten länk som jag skickade till min vän.

Sedan hittas både det ena och det andra på Anbytarforum, och jag kan inte annat än stämma in i den hyllningskör som Eva startade med sin blogg om detta eminenta verktyg.  Det var en fröjd att söka på ett namn och få upp en hel radda med inlägg, att kunna följa vad som hittades för mer än 20 år sedan och fram till idag om den aktuella socknen. En hel del hade beröring med mitt letande, så jag fick mycket gratis bara genom att följa trådarna. Och plötsligt hamnade jag i Bure-diskussioner så nu förstår jag det jag bara läst om tidigare, alla tycks ha en koppling dit. Skoj att få uppleva det jag läst om, men aldrig riktigt förstått.

Nu var det inte på den raka pappalinjen som Burekopplingen, den jag kunde hitta fanns, så det är inte så lätt att leda den delen i bevis, jag kan ju ha läst fel eller det kanske finns något okänt snedsprång. Fast på den raka pappalinjen kommer jag bara till en Erik nämnd 1660, sedan blir det lite dimma, så tänk om det finns en ”hemlig” koppling. Det är ett bra argument att börja tala om DNA, när vi träffas nästa gång, tror inte att det ger resultat, men vem vet. Det räcker ju att ta ett test på FTDNA, det billigaste, så kommer ju en Y-haplogrupp med som visar om det finns en möjlighet eller inte att hitta en burekoppling.

Av Modestus~svwiki - Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=145765644

Har jag nu kommit så här långt i mitt berättande, så måste jag ju nämna att det är i Burträsk det här händer, nästan allt i varje fall.  Jag hade sagt fem generationer, men det blev ytterligare några på vissa delar av trädet, så det blev än mer lockande, hoppas jag, för att den som det avser ska ta tag i detta. Själv har jag lärt mig om hur mycket det finns och vilka olika källor det kan dyka upp. En kort liten fråga i en grupp som sysslar med Västerbotten gav direkt svar, och det kommer att tag att leta bland allt det som finns.

Det är nästan så att jag är avundsjuk att det inte är en gren av min släkt som finns i Burträsk, det är en spännande och samtidigt roande upplevelse att ge sig in i ett nytt område.  Undrar om det kan vara så att vi ska börja leta åt varandra, så att vi ser hur mycket annorlunda det kan vara mellan olika landsdelar. Ska vi byta grejer med varann skrev Hasse Alfredsson, och det ska vi kanske göra, så att vi ser hur olika det kan vara.

Fortsätt läs mer
1667 Träffar
0 Kommentarer

Det kom ett kort

Jag sitter med ett brev i handen, skickat till handelsföreståndaren Otto Ahlgren i Varberg. Ett brev med hyfsat lättläst handstil, där en för mig obekant person, Victor Engström, skriver om hur det gått efter ett besök i Sverige 1907 och ber om ursäkt att det han tydligen lovat inte gått att uppfylla. Trots många försök har han inte nått den överenskommelse om handelsagentur i Sverige för något, som inte nämns med namn. I brevet finns också ett kort, en träkyrka och hus. Texten säger att det är Svänska Missionskyrkan och prästhus i Smethport, PA.

Kort i författarens ägo

Det finns ingen koppling som jag kan se i släktträdet, så den relation som min farfar haft med Victor verkar affärsmässig, och ändå har brevet hamnat i ett konvolut med påskriften Mycket viktiga gamla papper. Undrar varför det anses som viktigt, och den frågan lär jag inte få svar på. Men vem var Victor Engström?  Det har ju ingen betydelse, men väcker ändå lite nyfikenhet. Kanske finns det någon annan som är släkt med honom, går han att återfinna i Sverige, kanske bytte han namn. Kan knappast vara efterlyst eftersom han tydligen besökt Sverige.

Som tur är finns det bara en Victor Engstrom, prickarna försvinner ju, i Smethsport, Pensylvania. Och om honom finns det en del att läsa, det första är en riktig bra grej, han har sökt om pass och fyllt i var han föddes och när han åkte. Det är nästan bingo att hitta ett sådant dokument, för uppgifterna brukar stämma.  Pär Viktor, född 1869 i Öreryd, Jönköpings län, stämmer med uppgifterna i passansökan.  Han emigrerade 1886, tillsammans med sina tre år äldre syster. Och tänk att han, när han söker pass 21 år senare kommer ihåg namnet på båten och vilket datum de kom fram till New York. Inte dåligt.

Jag tycks ha hittat en riktig utvandrarfamilj, alla åker över vid olika tidpunkter. Pappa och mamma blir bland de sista, de åker över när de är runt 65 år.  Pappan som varit soldat, och det är därifrån han tycks ha fått Engström, är i sin tur soldatson, soldat Johan Kron är pappa.  Och det kan ju vara bra att veta, eller hur. Fast han emigrerade aldrig, men han och hans namn ger upphov till en ganska rolig kommentar.

Jag hittar Victor på Find A Grave, en riktig bra källa till gravstensinskriptioner på många håll i världen. Störst i USA och det är ju det viktigaste i detta fall. Och där hittar jag också kopplingar till Victors föräldrar, för de är begravda på samma kyrkogård. Hoppar till pappa Aron, som dör 1928 vid en ålder av 89 år. Det blir lite av en dramatisk beskrivning.  Aron dör hemma hos sin dotter, där han bott ett tag, och begravningen planeras till en måndag, men under helgen dör svärsonen, så de får planera om och ha en dubbelbegravning. Det är också i anslutning till den berättelsen som beskrivningen finns av Arons namn, Engström, som fick i det militära eftersom han inte kunde använda sin pappas soldatnamn, Kron, eftersom det var alltför vanligt.  Någon som har läst på varför soldatnamn delades ut, men som inte kopplat hela vägen.

Och nu är vi tillbaka till kortet i brevet, det finns en koppling, något som avsändaren inte visste när det skickades.  Begravningen skedde i den avfotograferade kyrkan och officiant var den som bodde i huset på samma bild.  Så kan det vara när man plockar fram ett brev och svävar ut lite i de olika källor som finns, en del ger mycket, andra lite mindre.  Så det gäller att hänga med.  Undrar om vi har någon med koppling till Aron eller Victor , kanske någon som nu kan få en bild på den kyrka de besökte.

Fortsätt läs mer
1515 Träffar
1 Kommentar

Att leta är att leva

Att leta är att leva, så kan man beskriva släktforskning, om man vill vara lite filosofiskt. Visserligen letar vi oftast eftersom de som inte är så levande, utan en del av vår historia. Det kan vara försvunna släktgrenar eller kanske är det en speciell person, som kortare eller längre tid, försvunnit ur sikte. Kommer vi en bit bak i tiden så vet vi inte orsaken varför någon försvinner, eller det kanske är bättre att beskriva det som att vi inte hittar henne/honom. Någonstans blev en siffra fel, ett namn förvanskades, en resa gick inte till den ort det var tänkt eller det hände något annat.

Letandet i sig själv kan var det mest intressanta, när den vi letar dyker upp på ett ställe vi inte hade förväntat oss, vad händer då. Visst känns det skönt att åter få vara på spåret, men har vi samma intresse för den personen. Att inte behöva leta längre, att få veta vad som skett kan vara ett bra avslut, så vad ska vi göra då, när letandet är över. Fast det är ju bra att få veta, men nu gäller det att hitta någon annan att leta efter för det är ju ett sätt att leva, tycker jag.

Fri bild av Evan Dennis på Unsplash

Har du någon eller några som intresserar dig så att det nästan känns som lite maniskt, letandet nästan tar över? Jag har just nu några personer som gäckar mig och en av dem är Klas, född 1866 i Longs socken, Västergötland, som får flyttbevis utskrivet i april 1888 från Brålanda, dit familjen flyttat. Han reser samtidigt som sin bror Alfred och kusinerna Albin och August och de anger Amerika som destination. Nästa spår efter de fyra, eller rättare sagt efter tre av dem, är passagerarlistan som visar Alfred, Albin och August men inget spår efter Klas. Han försvann mellan Brålanda och Göteborg, och jag undrar så vad som hänt och hur de tre kunde resa iväg om de var medvetna om försvinnandet.

Kanske får jag svar någon gång, vem vet, det kanske förblir som min faster sa en gång, det var inte lämpligt att tala om Klas, det var bäst att vara tyst om det ämnet. Den signalen säger kanske att jag aldrig får veta vad som hände. Undrar om jag kommer att släppa honom ur söktankarna eller om han kommer att hänga med.

Det finns andra sökningar som dyker up när jag tänker efter, sökningar som aktualiseras av alla de DNA-tester som görs. Att söka efter en okänd pappa eller en ersättare till den pappa som man inte tror är den riktiga är något som vi hör om ganska ofta. Det finns olika skäl till sökandet, en del får plötsligt veta att pappa inte är biologisk pappa, andra vet att de saknar den kunskapen och startar sökandet. Det blir lite olika utgångspunkter, att först förlora en pappa och sedan leta eller att aldrig ha vetat och nu se de nya möjligheter som finns.

Det finns många berättelser om hur sökandet startar, och hur det utvecklats och hur det slutat, men jag undrar hur många vi inte hör om, de sökanden som inte gett svar. Jag skrev att leta är att leva, det kanske inte alltid är fallet, det finns nog många andra känslor också. Fast ibland går det faktiskt att hitta svar, jag har just nu hittat en okänd farfar till en vän, nu gäller det bara att hitta den ännu så länge okände fadern, för den tilldömde fadern är det inte.  Spännande att hitta den man inte letar efter, men det är det fina med DNA, man vet aldrig vad som kan dyka upp, eller inte dyka upp för den delen. Sådant letande ger också funderingar på hur mycket vi kan lita på alla de källor vi har, det finns ju insmugna fel, det har vi lärt oss när matcherna inte finns på den lista som testbolagen ger oss som svar. Ju mer vi letar, desto mer hittar vi, nu ska ja bara hitta mina efterfrågade, så fortsätter livet.

Fortsätt läs mer
1302 Träffar
2 Kommentarer

Kontakt

Vid släktforskning är det ganska normalt att ta sig bakåt i tiden, för åt andra hållet finns inte mycket att skriva ner, åtminstone inte nu, det är ju ett framtida problem. När jag då funderar på släktforskningen och hur den påverkar mig, så blir det naturligt att titta bakåt.  Hur var det i början, finns det något som görs annorlunda nu än då, och vad kan jag lära av det.  Om det nu finns något att lära sig, vill säga.

Det fanns inte så många tekniska hjälpmedel tidigare, om vi jämför med idag, men tänk att det fungerande ändå.  Och jag tänker inte så mycket på maskiner med plastband eller plastbitar, som skulle läsas och tolkas, det är ju ingen större skillnad mot idag, även om de kommer till mig på ett litet annat sätt. Det som fanns var kommunikationen mellan olika människor, på ett annat sätt än idag. Tänk på alla möten med människor, kunde vara ansikte mot ansikte , via telefonen där jag snurrade en skiva och plötsligt var någon där eller via den numera nästan utdöda konsten att skriva för hand på ett papper, stoppa det i ett kuvert och skriva adressatens uppgifter med hjälp av en penna.

Det var annorlunda då, men fick jag bättre svar då än nu?  Idag försöker jag använda olika företags fantastiskt fina meddelandesystem för att få kontakt.  Skriver med hjälp av tangenter och skickar in det i svart hål. Undrar om det kommer fram till någon, undran baseras på att det kommer inget tillbaka. Kom det aldrig fram eller var det inte intressant. Trots att det kallas utveckling så är det ju inte ett dugg bättre än det gamla brevet, det kunde också komma bort, men ofta försvann inte alla. Det sas ju att det var säkert att använda posten, men nu vet jag inte.

Fri bild av Phillip Simango på Unsplash

Fast det där med telefonen som satt fast i väggen, var det så bra.  Det som var bäst var kanske att när någon svarade så visste man att hon eller han fanns hemma, och inte i en affär eller på en fotbollsmatch, där många tycks vara idag när jag ringer. Ett svar i telefonen borde innebära att man hade material i närheten som kunde kollas när jag ställde en släktforskarfråga. Nu vet man aldrig.

Jag tänker inte så mycket på den personliga kontakten, den är inte lika vanlig nu som förr när det var arrangemang både här och där. Och tänk på hur mycket gott fika det fanns då. Nu ska vi träffas över nätet med vårt eget kaffe och min egenbakade finska pinne, som inte ser ut som en sån och inte smakar som en sådan heller. Tänk om någon annan kunde baka en. Fast egentligen ska jag inte klaga, det finns ju fortfarande föreningslokaler som har öppet, som har kaffe och lite fikabröd. Tänk vad roligt det är att träffa riktiga människor, levande och inte sitta framför en skärm och titta in i en kamera.

Och varför skriver jag det här egentligen. Det blev en mycket längre inledning än jag tänkt mig när jag nu ska berätta om ett litet test jag gjort. Det där med att få kontakt, att få svar på några frågor. Jag skrev en fråga på det sätt som anges på några av våra nätbaserade tjänster och hoppades på svar. Det var en ganska öppen fråga och jag hade nog hoppas att någon eller några skulle svara, vare sig de hade en lösning på min undran.  Men det var ingen hit, om vi säger så. Liten respons, och jag vet ju inte om de ens setts. Kanske används inte systemet längre, i värsta fall har adressaten lämnat oss, eller också intresset svalnat.

Provade en sväng till, och stoppade in min telefon i frågan, men det blev inte mycket bättre. Det som skiljer en del är att de där jag kan direktadressera frågan till en egen adress, där är utfallet lite bättre, men det finns svarta hål även där.  Nu kan det ju vara så att min fråga inte var intressant, det får jag inte veta eftersom tystnaden inte ger några svar.

Och vart vill jag komma egentligen, kan knappast påstå att allt var bättre förr, men ibland saknar jag den personliga kontakten.  Undrar om det finns någon som har en idé om hur det kan bli lättare få en återkoppling. Eller är det tidens tecken, vi lever vårt eget liv och det är bra så.

Fortsätt läs mer
1232 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
504 inlägg
Mats Ahlgren
315 inlägg
Ted Rosvall
265 inlägg
Helena Nordbäck
243 inlägg
Anton Rosendahl
241 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Gästbloggare
31 inlägg
Stefan Simander
1 inlägg

Annonser