Rötterbloggen
Rötterbloggen

Kan vi minnas utan sten?

Jag fick en fråga från en amerikansk vän om hur det kan komma sig att vi inte behåller gravstenarna på våra gravar under så lång tid som möjligt.  Tycker ni inte att de som ligger där är värda att minnas, var den kommentar som kom farande.

Behöver vi en sten för att minnas, var min första tanke. Om den inte finns är det då ett tecken på någon form av ringaktning, eller hur ska frågan som kom över atlanten egentligen förstås. Kan inte minnet leva ändå, i olika former för olika personer och vad händer med den delen när gravrätten går ut och stenen försvinner från sin plats på kyrkogården. Försvinner minnet av just den personen och hamnar i någon hög av andra bortglömda människor.

Götlunda kyrkogård. Egen bild

Naturligtvis, anser i alla fall jag, så finns det ingen direkt koppling mellan en gravsten och de minnesbilder som en avliden person lämnar efter sig. Minnet av en älskad är lika starkt oavsett hur den begravs eller om det finns ett minnesmärke vid gravplatsen. Att vi idag har så många olika fina sätt att begrava våra kära ger oss möjligheter att välja den väg som passar den avlidne och dennes efterkommande bäst. Minnet av den vi älskar har ju inget med hur en gravplats ser ut, om det finns ett namn inristat, om det är i en anonym grav eller om askan spridits för vinden över land eller vatten.

För min egen del så aktualiserades frågan på allvar första gången när min mamma för ett tjugotal år sedan bestämde sig för att verkligen tänka igenom sina egna önskningar inför det som komma skulle. Med barnen utflugna, boende en bra bit från hennes bostadsort, och ingen familjekoppling till platsen, så beslöt hon sig för att hennes egen önskan var att vila på en anonym plats i en minneslund. Det fanns en liten hake, tyckte hon, eftersom min pappa sedan länge vilade i en urngrav, med en sten som hade plats för bådas namn. Trots att det inte var möjligt enligt vissa regler, som kyrkogårdsnämndens ordförande sa, så fick mamma nämnden att gå med på att flytta pappa till minneslunden och där vilar de nu båda.  Jag upplever att jag samma möjligheter som de med en gravsten att minnas mina föräldrar. Och det finns en rofylld plats att bara vara på när jag besöker minneslunden, men det är ju inte bara där minnena finns, de följer ju mig hela tiden.

Så mitt svar till den amerikanske vännen blev, som du säkert förstår, att visst kan man minnas både med  och utan sten, minnena finns inom mig.

Fortsätt läs mer
  1502 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars Åhnström
Visst minns man en tid, men som de flesta vet så bleknar minnena med tiden. Jag satt för en tid sedan med syskon och pratade om ge... Läs mer
torsdag, 10 oktober 2019 19:31
1502 Träffar
1 Kommentar

Trassligt

Det finns idag en uppsjö av olika digitala lösningar som kan kopplas till släktforskning. Och det kommer nya ganska ofta. Ibland bra tekniska lösningar som ser intressanta ut, ibland verkar det som suget efter pengar har gått före de släktforskningsbaserade kraven. Vilka är då de krav som vi kan ställa på tekniken, inte är de så speciella jämfört med andra lösningar kan man tycka. Det mesta består av att kunna ta fram det som är inmatat på något sätt och sätta det i relation till en mängd olika handlingar vid olika tillfällen på olika platser, och kanske lite andra olika ingredienser.

Vi vill naturligt vis få ut det vi stoppar in i den ordning vi tänkt oss. Det är inte alltid så lätt att förstå hur olika familjekonstellationer ska presenteras. Hur ska det synas att mamma var gift flera gånger och att männen i hennes liv har olika koppling till de barn som finns. Och hur blir det när pappan till tredje barnet tidigare var gift med mammans syster och de har barn. Hur ska då relationen ritas upp. Det kan synas som trivialiteter men ibland blir det trassligt, och så länge vi inte presenterar resultatet i tre dimensioner så korsar linjerna varandra lite hur som helst.

Foto Evan Dennis Unsplash, fri bild.

Men det som inte kan visas kan i alla fall beskrivas. Det finns alltid möjligheter att lägga till beskrivningar och det ska naturligtvis anges var man kan läsa om de aktuella händelserna, det där med källor som det egentligen inte kan bli för mycket av. Det är när det är för litet av källor som problemen uppstår för de som ska försöka läsa det som kommer upp på skärmen eller finns i den intressanta släktboken.

Men även om tekniken förfinas, möjligheter att lägga in den ena uppgiften efter den andra så finns det en viktig faktor som vi ibland bortser från. Vem är det som lägger in vilken information och hur vet jag att det är rätt?  Ibland är det uppenbart att det kommer in fel uppgifter, oavsett om det är medvetna eller omedvetna fel. Det som framkommer är att det finns många lösningar, men inte alla, som saknar grundläggande kontroll på hur sannolik informationen kan vara. Ett flertal av de vanligaste utländska programmen som hanteras på internet saknar varje form av rimlighetskontroll.

Jag har senaste veckorna sett hur uppgifter som ska kunna vara mina har sådana uppgifter som född 1794 och död 1792, pappa föds tre år efter äldsta sonen och min mormor tycks ha varit gift med min farfar samtidigt som hon får barn med sin andre man, min morfar. Att det inte är ett rent tekniskt fel är uppenbart eftersom det inte finns kontroller och att den som ansvarat för inmatningen har det yttersta ansvaret är också klart, men visst borde vi kunna kräva mer av de som ska betalt för att tillgängliggöra informationen.  Att det dessutom ska slå igenom i ett tidigare riktigt träd gör saken lite allvarligare, att uppdatera genom att ta bort riktiga uppgifter och ersätta dessa med trams är ingen höjdare för någon.

Nog borde vi kunna få till bättre kontroller genom att använda den makt vi har som rörelse. Skriv till den leverantör som saknar dessa och kräv bättring. Se till att påpeka det på olika sätt. Upp till kamp mot slöa leverantörer, kvalité ska det vara och det kan vi kräva. Ju fler som reagerar och agerar desto fortare urholkar vi stenen.


Fortsätt läs mer
  818 Träffar
  0 Kommentarer
818 Träffar
0 Kommentarer

När vi gräver guld i USA

Att leta släktingar som rest över till USA någon gång för länge sedan och inte kommit tillbaka är många gånger en utmaning. Men med det som händer i den digitala världen så finns det fler och fler möjligheter att tillgå. Det ena registret efter det andra dyker upp och gör det mindre svårt (ska inte skriva lättare) att spåra den försvunne släktingen.

Att Familysearch (gratis) och Ancestry (kostar) har många register är kanske känt, och de har så mycket så det nästan är svårt att sortera träffarna. Ibland blir det nästan för mycket av det goda, men som i alla andra fall så gäller det att kontrollera och kontrollera igen att det är rätt person som dyker upp i listorna.

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap


När det gäller den här sidan av Atlanten så finns det ett antal register att tillgå, ett som funnits länge och fortfarande är superbra är online-tjänsten Emibas. Kostar men inte alls mycket.  Att Arkiv Digital har en sökmöjlighet till de som uppges vara svenskar i den amerikanska folkräkningen från 1940 är kanske ingen nyhet eftersom den funnits ett tag, men nu finns det möjlighet att söka på de som finns på många av de passagerarlistor som framställdes under emigrationsperioden.  Inte helt unikt, det har funnits liknande möjligheter tidigare, men likväl ytterligare en möjlighet att söka efter sin försvunna emigrant.

Personligen söker jag efter Klas, född 1866, som enligt kyrkboken tog ut flyttbetyg 1888, tillsammans med sin broder Alfred och två kusiner. Jag har letat och letat men hittar inte Klas någonstans, han verkar inte finnas i någon passagerarlista, så frågan är om han kom iväg. Alfred och de två kusinerna finns, men vad hände med Klas?  När jag pratade med min faster, så blev bara svaret: Det talar vi inte om.  Lämnade han hemmet med de tre andra och försvann på vägen till Göteborg? Blev han rånad eller ihjälslagen eller vad hände. Hände något på vägen till Göteborg eller ångrade han sig och stannade kvar, men inte ville återvända till hemsocknen. Ingen tycks veta så jag sitter här med min försvunna bror till min farfar. Kanske hittar jag honom inte, men jag undrar om det skulle vara så att det finns något spår i Polisunderrättelser.

Jag måste nog sätta mig ner och gå igenom det som finns registrerat där också, undrar om Arkiv Digital hinner före mig med ett register över alla namn i de källorna?

Fortsätt läs mer
  956 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Harry Hultman
Hej Ja inte lätt att söka i USA söker farfars far Valdemar emigrerade 1906 och som inte går att hitta efter 1910 census i USA han... Läs mer
torsdag, 19 september 2019 17:09
Mats Ahlgren
Det var ett antal Valdemar som reste 1906, men är det Pehr Valdemar född 1883 så gifter han sig med Sally och de får minst två bar... Läs mer
torsdag, 19 september 2019 23:53
Harry Hultman
Hej Mats Tack för svar. Intressant detta vi får höras av. Harry H
fredag, 20 september 2019 12:26
956 Träffar
5 Kommentarer

Trixa med siffror

Att det ibland blir lite för mycket siffror och för lite av annat vittnar många släktforskare om. Rad efter rad med siffror om födelse, vigsel, barnafödande och död. Sida upp och sida ner, men vad ger de uppgifterna, vad berättar de om den släkt man är intresserad av. Kan det vara rimligt att lägga ner arbetsår efter arbetsår, decennium efter decennium i sifferjakten?

Naturligtvis finn det lika många svar som det finns släktforskare. Det är oundvikligt att sifferuppgifter spelar en stor roll när det gäller att stoppa in personer och händelser i rätt skeende och rätt tidsperiod. Men det finns så mycket mer att hitta, det finns så många fler uppgifter som inte är kopplade till siffror som kan fylla upp tiden som vi lägger ner och ju fler källor som blir tillgängliga desto mer text kan vi lägga till.

Men det finns andra siffror vi kan fundera på, som inte har direkt med släktforskning att göra, men som dyker upp när vi funderar på ett av mina prioriterade områden, DNA och släktforskning. För att förstå hur det egentligen går till när uppgifter från våra celler jämförs och när vi hämtar uppgifter från den egna kroppen och jämför så kan det vara skoj att titta lite på den, kroppen. Vad är den och vad kan den göra. Att den är en fantastisk ”uppfinning” kan vi nog vara överens om.

Fri bild Hal Gatewood Unsplash

Att vi alla består av en massa celler som klumpats ihop och bildat det vi ser idag, det vet de flesta. För att hålla liv i cellerna så pumpas det blod till alla, och då går det åt en del transportvägar för att nå ut och få tillbaka blodet till hjärtat.  Det sägs att den sammanlagda längden av det egna blodomloppet är lika långt som ett varv runt jorden, runt 4 000 mil, och då förstår vi att hjärtat har lite att göra. Att vi har någonstans mellan 4 till 6 liter blod i kroppen som cirkulerar tre gånger i minuten påverkar också. Eftersom det ska pumpas hela tiden så blir det några slag och jag läste att har man en genomsnittspuls på 72 slag och blir runt 80 år så har hjärtat slagit, i grova drag, 3 miljarder gånger.

3 miljarder är ganska ofattbart många gånger, men i samma härad ligger det antal tecken som det finns i varje cell. DNA-delen i cellen beräknas ha 3,2 miljarder tecken. Det är mycket det, och det ligger som en hopsnurrad liten grej i varje cell. Nu är det ju så små bitar vi pratar om att det kan vara svårt att förstå. Men om vi kunde dra ut DNA-spiralen till en enda lång, rak sträng skulle den bli två meter. Två meter i varje liten cell.

Eftersom vi har många celler och kunde vi då lägga ut varje cells DNA-sträng efter varandra så blir det en enormt lång sträng. I en människokropp finns ungefär 1014 celler. Detta innebär att den totala längden av vårt DNA är ca 200 000 000 000 km långt, vilket är över 660 resor till solen fram och tillbaka. Om det stämmer kan jag inte garantera, men hur eller hur är det en sträcka som vi nog inte riktigt förstår.

Med dessa sifferuppgifter i bakhuvudet så återgår jag gärna till att leta reda på några fler uppgifter ur kyrkböckerna, det tar ett tag innan de siffrorna är uppe i tal som liknar DNA-delen.

Fortsätt läs mer
  821 Träffar
  0 Kommentarer
821 Träffar
0 Kommentarer

När ögonen tröttnar och handen skakar

Med dagens tekniska underverk så kan vi sitta hemma och läsa alla möjliga källor, avfotograferade på ett eller annat sätt, från en mängd olika arkiv.  Vi kan fördjupa oss i månghundraåriga skrifter likväl som i utdrag ur dataregister, producerade i närtid. Alla dessa olika källor har minst en sak gemensam, informationen kom ursprungligen från någon som ville att det skulle bevaras.

Jag har tänkt många gånger på alla de timmar som lagts ner på att skriva ner alla dessa uppgifter, hur kände de som skrev, vad var deras drivkraft att lägga ner all denna tid. Var det bara av ren plikttrogenhet de spenderade timme in och timme ut eller fanns det en förhoppning om att någon skulle läsa dessa rader och finna nöje i det. Fanns det en tanke på att bevarandet hade ett eget värde, att framtida läsare skulle få ut något av de spretiga bokstäverna?

Och vad kände den gamle giktbrutne prästen, som satt i sin ensamhet på sin kammare och försökte tolka de egna kladdnoteringarna för att föra in i de olika böckerna. Ögonen var skumma, svårt att läsa den egna skakiga handstilen och inte var det så lätt att följa raderna heller, handen ville inte detsamma som hjärnan och då blev det som det blev. Inget rättstavningsprogram, ingen kopieringsfunktion och ingen hjälp med rader och kolumner utan det blev ibland ganska rörigt.

Fri bild från Unsplash. Fotograf Roman Kraft

Insamlandet av uppgifter och sparandet kan ju ha olika värde. Jag arbetade för länge sedan i en större koncern, där varje fabrik, oavsett var i hela världen den fanns, skulle skicka in en rapport varje månad. Varför var svårt att förstå, men så var det. Vid ett tillfälle, på besök på huvudkontoret, såg jag namnet på mottagaren och jag gick in i hans rum och hälsade. Roligt att få ett ansikte på det hittills anonyma namnet.  Passade också på att fråga vad informationen från de 168 enheterna användes till. Svaret var något förvånande att för bra många år sedan hade VD fått en fråga han inte kunde svara på, eftersom uppgifterna inte fanns centralt. Den dagen skapades rapporten, och så fortsatte det år efter år. Dåvarande VD var avliden sedan flera år, rapporterna samlades in och arkiverades i pärmar, påminnelse om saknad rapport skickades ut om så behövdes, allt gick vidare. På min fråga om något sammanställdes eller om uppgifter hämtades ur de samlade rapporterna så var svaret: Det har inte hänt än, men vi vet att vi har materialet om det behövs. Ridå, vi slutade skicka , det kändes helt meningslöst att lägga ner en arbetsdag på något sådant.

Var det så det kändes för alla som skrev, någon har sagt men det fyller ingen egentlig funktion. Förstod de vilket oerhört värde framtidens forskare har funnit i de handskrivna böckerna? Vad skulle vi släktforskare syssla med om den gamle prästen följt minsta motståndets lag och tagit något värmande, slutit ögonen och drömt sig bort istället för detta tragglande med bokstäver. Jag skänker alla de som inte gav upp en varm tanke och fortsätter försöka tolka kråkfötterna, för de är bättre än inget skrivet.

Fortsätt läs mer
  1058 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Eva Johansson
Jag tror nog att prästerna upplevde det som meningsfullt att fylla i kyrkböckerna med uppgifter om församlingsborna. Det hade de j... Läs mer
onsdag, 04 september 2019 17:55
1058 Träffar
1 Kommentar

Vad kan vi lära oss?

Som säkert alla vet så var det släktforskardagar i Borås helgen som var. Som alltid en höjdpunkt, med många besökare, för min del en hel del arbete i en monter, som hade heltända volontärer och många intresserade och även intressanta besökare.

Nu ska vi inte sitta fast i det som var, även om arrangemanget var toppen, utan jag funderar på en del av de samtal vi hade om både det ena och det andra. Naturligtvis fanns det koppling till DNA, för det var vad montern handlade om, men ibland var det helt fantastiska historier som kopplades samman med DNA-tester.

Min farmors far (hoppas jag). Privat

Att det upptäcks att några fått fel far, farfar eller morfar är nog känt av de flesta, men ibland kan det uppstå situationer som gör att jag måste fundera på om jag hör rätt, när historier rullas upp. Vem kunde tro att de fyra barnen i familjen inte hade samma far, när allt verkade så lyckligt. Testet av ett syskon gav det uppseendeväckande resultatet, vi verkar vara halvsyskon. När det gick upp för de två inblandade så blev den naturliga följdfrågan, våra två andra syskon, vilka är då helsyskon och med vem av oss. Mannen som satt mitt emot mig tystnade, kanske funderade han på om han skulle berätta mer. Efter ett tag kom fortsättningen, de två andra gick motvilligt med på ett test, och det visade sig att ingen hade ett resultat som helsyskon, det verkade som det fanns ett halvsyskon till och den fjärde hade inte träff på varken hel eller halvsyskonnivå med de andra. Det var inte utan att det kändes som om hela världen föll över mig, vad är det för historia som berättas, är det sant. Det ska finnas fyra helsyskon, nu visar det sig vara tre halvsyskon och en som inte passar in alls.

Det tog inte slut där, naturligtvis ville de veta vem av dem som var barn till mannen i äktenskapet, så man testade några kusiner från farssidan och det blev inget bra resultat för någon. Kunde det vara så att mannen inte var far till något av barnen? Det verkade inte bättre, om nu inte kusinernas pappor var några andra än vad som sagts. Mysteriet med det fjärde syskonet som tycktes ha en annan pappa likväl som en annan mamma återstår att lösa, kan det vara en bortbyting?

Vi kom inte längre i vårt samtal, jag hoppas få veta mer senare, men problemet är just nu att jag bara fick veta ett förnamn, så kanske får jag vänta till nästa år.

Den osannolika historien lär mig att inte ta för givet att det som sagts eller skrivits alltid är rätt. Det finns en del hemligheter dolda, trots att vi påstår oss ha ett sådant fantastiskt system för att följa upp släkt, via olika typer av böcker. 


Hur ser din historia ut, finns det liknande eller kanske ännu mer komplicerade familjeförhållanden i ditt träd?

Fortsätt läs mer
  1465 Träffar
  0 Kommentarer
1465 Träffar
0 Kommentarer

Nu är det dags!

Nu är det nära, en av årets större tilldragelser inom min släktforskarvärld. Snart ska vi resa till Borås för att göra det bästa möjliga av en fullspäckad helg.

Släktforskardagarna ska fyllas med allt möjligt. En del har dagarna uppfyllda med olika föredrag och event, knappt en minut ledigt för att säga Hej till de man mött tidigare. Andra koncentrerar sig på årets viktigaste föredrag, det egna, här ska exceptionella slutsatser beskrivas, nya rön komma i dagen och efter år av arbete så ska någon upprymd person få hamna i centrum för hela släktforskarrörelsens uppmärksamhet.

För andra är det årets höjdpunkt den lilla kaffestunden med den goa vännen, eller är det lördagskvällens bankett som lockar. Att få äta och underhållas under några timmar kan vara underbart även om natten inte kan bli så lång, det finns ju en dag till som väntar.

För några betyder det slutet på mer än ett års arbete med planering, placering av montrar, trycka upp biljetter och mässkataloger. Allt ska vara klart för nu är det examen, nu kommer alla på en gång och även om det kanske snurrar lite i magen av oro så är det finaldags. Borås ska bli än mer känt, och det ska pratas länge om dessa dagar.

Min bil lastad Privat

Personligen så blir en härlig upplevelse, hoppas jag, efter en tid med funderande på hur en monter ska se ut, vilka möbler som behövs, vilket material som måste med och allt annat som hänger ihop med en lyckad presentation. Utrustning som behövs har kommit via transportbolag från andra sidan atlanten, den sista kom idag. Affischer har tryckts upp med hjälp av engagerad vän. Nu ska bilen packas och då ska det finnas plats för allt, och kanske också en egen liten resväska för det brukar gå åt en antal skjortor under dagarna, inte minst när allt ska in i lokalerna, placeras ut och se snyggt ut. Många funderingar och en hel svett blir det innan vi är redo att möta anstormningen på lördag morgon.

Visst är det underbart när det är färdiga och hela gruppen med de fantastiska människor som ställer upp och ger järnet under dagarna, allt för att det ska bli så bra som möjligt.

Får passa på att göra lite reklam. Har du läst ända hit och kommer till Borås så hoppas jag att du söker upp oss i vår monter. 



Hjärtligt välkomna till FamilyTreeDNA, vi finns i monter E05, där E står för entreplan.

Fortsätt läs mer
  1080 Träffar
  0 Kommentarer
1080 Träffar
0 Kommentarer

Penningar att söka

Vill du ha hjälp att delfinansiera ett släktforskningsprojekt?  Lite medel till tryckning eller har du andra kostnader som du behöver ha stöd till.  Varför inte skriva ihop en enkel beskrivning och skicka in din ansökan till Arvid Lundbäcks Stiftelse.

I år är udda källor i fokus, men har du idéer om andra ämnen så tveka inte att prova, allt att vinna och inget att förlora.

Del av Genealogiska Föreningens samlingar / privat

I slutet finns en länk till ett Rötterinlägg som närmare beskriver hur och när man ansöker, men jag vill understryka att sista ansökningsdag för denna gång är 1 september 2019. Nästa gång blir om ett år.

Eftersom Rötterinlägget innehåller den väsentliga delen av information som behövs, så blir det här ett ganska kort blogg-inlägg, men visst kan det vara skönt med ett sådant som omväxling (hoppas jag).

https://www.rotter.se/nyhetsarkiv/3255-2019/2842-sok-bidrag-till-ditt-forskningsprojekt

Fortsätt läs mer
  1316 Träffar
  0 Kommentarer
1316 Träffar
0 Kommentarer

Varför letar jag?

Oftast rullar livet vidare och med det de intressen som vi tror oss ha. Men ibland så dyker det upp en fråga och plötsligt uppstår en situation som ger eftertanke och kanske också en del funderingar.

Jag fick frågan av en yngre person: Varför sitter du och letar efter de som dött, du kommer ju inte att få träffa dem i alla fall. Kan du inte släppa det där och börja med något som handlar om framtiden istället. Där finns det ju mycket nytt att fundera på och kanske kan du hitta på något bra som kan ändra på hur vi lever idag. 

En ganska bra fråga, men inte lär jag kunna komma på något revolutionerande så den delen av frågeställningen kan vi lägga på hyllan, var mitt spontana svar. Eller skulle det vara möjligt?

Men hur är det med letande efter döda och därtill hörande uppgifter, kan det ge något positivt till någon mer än mig? Kan jag förmedla något som förändrar, kan det jag tycker är en intressant sysselsättning, såsom släktforskning, ge något annat än en lista på de som jag ändå inte träffar.

Visst kan det kännas hopplöst när de jag söker, bara försvinner. När barn efter barn i den just funna familjen dör och det blir inga kvar. Varför ska jag lägga tid på sådant?

Fri bild av Evan Dennis, Unsplash.

Naturligtvis så finns det något att lära, vi ser vår plats i historien och kanske kan vi lära oss något som påverkar ett kommande beslut. För min egen del så har det definitivt ökat intresset för hur vi utvecklats, vilka lärdomar som tidigare generationer dragit och som lett fram till hur vi har det idag. Stereotypa föreställningar om hur bra det var förr, som vissa kommer dragande med, kan motbevisas. Andra som påstår att vi aldrig flyttat, att vi alltid funnits här och att allt sett likadant ut kommer ju på skam när källorna talar sitt språk. Och varför inte läsa boken Svälten, som ger en inblick i ett annat Sverige än vad vi ser idag.

Och, trots att det kan låta tjatigt, hur vi lär oss mer och mer genom att nyttja kunskaper från olika källor, de fantastiska nerskrivna dokument som finns kombineras med ny teknik. Tänk att vi kan sitta hemma i vår kammare och läsa dokument från många århundraden, från olika länder och med olika grad av information. Digitaliseringen ger oss nya, oanade möjligheter att hämta och sprida information.

Och redan första gången jag hörde om DNA så snurrade tankarna, här kommer en ny infallsvinkel. Vi kommer att lära oss mycket om det som varit, vi kommer att kunna belägga eller avföra diverse olika teorier, vi har helt nya möjligheter. Sedan att vissa kallar det humbug eller andra nersättande värderingar, det får vi ta, alla kan inte tycka om allt.  

Bara en sådan sak att vi lärt oss en hel del om de förändringar som skedde innan skrivna källor, hur folkförflyttningar var mycket vanligare än vi någonsin tidigare förstått. Om vi sätter det i rätt sammanhang så ger det en större förståelse för de döingar som jag sitter och letar efter.

Så visst ska jag fortsätta leta de döda som jag inte får träffa rent fysiskt. De vävs in i historien och var och en av dem är en liten pusselbit i det stora livsmönstret.


Eller gör jag fel, ska jag sluta och bara bry mig om framtiden? Hur ska du göra?

Fortsätt läs mer
  1667 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Mats, det är som du skriver. De döda är pusselbitar i vår egen historia. För mig betyder släktforskningen att jag bättre kan först... Läs mer
onsdag, 07 augusti 2019 14:08
Ulla Comérus
De som vill ägna sig åt framtiden, som vi vet väldigt lite om, ska naturligtvis göra det. Man tänker och känner olika. Jag är som ... Läs mer
onsdag, 07 augusti 2019 23:07
BrittMarie Ek
Jag tror det har med ålder att göra. Jag var visserligen som flicka nyfiken på och lite mallig över farmors anor av glasblåsare oc... Läs mer
torsdag, 08 augusti 2019 00:05
1667 Träffar
4 Kommentarer

Perspektiv

Under några dagar på Öland, utan några egentliga funderingar på varken släktforskning eller liknande sysselsättningar, så dyker det ena efter det andra upp som minner om forna tider.

På allvaret står den, som en påminnelse om för länge svunna tider, den i nutid restaurerade Eketorps borg. Redan under 300-talet användes den som skydd för närboende, från angrepp som kom från andra boende på ön likväl för de som kom över Östersjön. Att borgen mer eller mindre försvunnit och sedan byggts upp på nytt med lite olika användningsområden gör att det finns en hel att hitta och sedan fundera över. Hur var det för familjerna som bodde vissa tider inne i borgen under att, som de säkert såg det, rövarbanden härjade och förstörde oskyddade byar. Flera hundra år senare, ryttare som bodde innanför murarna där det för säkerhets skull inte fanns mer än en eldhärd, en gemensam anläggning för all matlagning. Hur hanterade de den kalla årstiden, där den isande vinden svepte runt borgen, som låg helt öppet utan någon form av skyddande vegetation. Snör yrde in över murkrönet och bäddade in både hästars och människors utrymmen. Visst måste det ha funnits en önskan om en värmande eldstad, men rädslan för den förödande röde hanen var större än känslan av kyla under den kallaste vinternatten. Sakta försvann behovet av borgen och det är först under de senaste decennierna som den återuppbyggts för att kunna visa oss hur det var förr, från en tid som knappast finns dokumenterad i de källor vi vanligtvis använder.

Att det inte långt därifrån finns en annan borg, Sandby borg, som nu börjar berätta den historia som glömdes, eller om det var gömdes, för 1 500 år sedan. En borg med bra många innevånare, där tiden plötsligt stannade, allt mer eller mindre frystes och blev till den stora fyndplats för de arkeologer som sakta men säkert arbetar sig igenom borgen. Där ligger det lilla barnet, som mötte en våldsam död. Tvärsöver en eldstad ligger den förmodade hövdingen, skändad genom att fårtänder stoppats i munnen, på samma sätt som när han föll efter det dödande hugget. Efter genomfört värv stängde någon porten och platsen har sedan dess inte rörts. Det som var en katastrof då blir till något som påminner om en guldgruva för oss idag. Ser med stor spänning fram mot kommande fynd, och de lärdomar som kan dras.

Tar en kopp kaffe på fiket i Köpingsvik. En liten ort, ganska sömnig stora delar av året, men under några veckor på sommaren full av liv och rörelse. Semesterfirarna sätter fart och färg, på samma sätt som handelsmän gjorde för 1000 år sedan när platsen var en av de mest betydande handelsplatserna i det vi idag kallar Skandinavien. En utmärkt skyddad hamn och en strategisk placering gjorde att detta var en  plats att räkna med, mycket mer betydelsefull än alla de städer som vi idag känner till runt Östersjön.

Att Köpingsvik var betydelsefull långt tidigare vittnar de rester som finns kvar från säljägarsamhället som låg där under stenåldern, under bronsålder blomstrade handeln, på samma sätt som under vikingatid och tidig medeltid. Den stora runstenen, Tingsflisan är imponerande och detsamma kan man säga om den samling av runstensfragment som finns i kyrkan.

Det blir lite andra tidsperspektiv när jag funderar på vad vi kan lära från äldre tider. Det som sker idag är inte så märkvärdigt, under tusentals år har det funnits intressant verksamhet på Öland, och i en omfattning som är svår att förstå i dagens semesterlandskap.


Har du inte varit på Öland? Läs på och besök denna underbara ö.

Fortsätt läs mer
  706 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lis-Beth Sagen
Javisst får man perspektiv när man upptäcker att ens öländska familj bott i samma församling i över 500 år i princip (det som kan... Läs mer
söndag, 04 augusti 2019 11:31
Eva Johansson
Ja, det är mycket intressanta platser som stämmer till eftertanke. Historien finns överallt omkring oss och det går inte att låta ... Läs mer
måndag, 05 augusti 2019 09:08
706 Träffar
2 Kommentarer

Är det så?

Vi pratar om utveckling, och därav kommande framsteg inom många delar av vår värld. Ibland i stort, ibland i smått. Med nya kunskaper kan vi få fram mycket av det som inte var möjligt förut, och med hjälp av nya rön får vi nya kunskaper. Det blir nästan som en uppåtgående spiral, som bara ger mer och mer.

Fast ibland känns det som det ibland blir ett brott på spiralen, eller om det är så att vissa slungas ut och missar en del. Eller kanske är det bara lite otur som spökar när det görs tokiga slutledningar.

Jag tänker på en liten historia som hände för några år sedan, egentligen är den ganska söt” men det finns ju en viss del av bekymmersam verklighet som kan skymtas. Det är några år sedan, börjar nog närma sig 10 år om jag ska vara specifik. Mamman till en liten pojke blir ombedd av förskolepersonal att ta ett allvarligt samtal med sin son. Han har börjat med en ovana att berätta saker som inte stämmer med verkligheten och trots personalens försök så ändrar han sig inte, De uttrycker sig att hans lögner känns lite jobbiga. Naturligtvis uppstår en oro hos mamman, vad är det som hänt och varför, tankarna snurrar ett tag. Naturligtvis är det bra om personalen kan berätta vad som kan uppfattas som lögner, så att föräldrarna kan lära pojken skillnaden mellan sanning och påhittad verklighet.

Det som framkommer är att pojken med bestämdhet hävdar att han är indian, det som vi idag bör kalla amerikansk ursprungsbefolkning, eftersom hans pappa är det. Sådana fantasier kan vara roliga ett tag men när han påtalar det gång efter gång så blir det jobbigt. Och det kan ju inte finnas någon sanning bakom det, eftersom pappan aldrig synts bära fjädrar.  Ridå!



När mamman försöker berätta att alla i ursprungsbefolkningen inte bär fjädrar och definitivt inte om de bor i Sverige, så går det sakta upp för personalen att det kanske inte var helt fel med pojkens påståenden. Jag undrar fortfarande om de verkligen trodde pojken ljög och att indianer har fjädrar på sig.

Nu vet vi med bestämdhet att pojken berättade sanningen, det finns ju hjälpmedel i form av DNA, som kan visa på den raka fädernelinjen. Testet som pappan gjorde visar att pojkens linje går långt tillbaka till ursprungsbefolkning i Mellan och Sydamerika. De fanns där när vårt land var täckt av is, de fanns där när det fortfarande var stenålder i vårt närområde. Eller åtminstone är det var vi säger oss veta idag, kanske säger vi något annat i morgon, det får framtiden utvisa.

Vill du kolla själv?   Läs om Y-haplogruppen Q-CTS11357 och kolla så att jag inte ljuger och försöker rädda den lille pojkens anseende.



Ha en bra dag!

Fortsätt läs mer
  1148 Träffar
  0 Kommentarer
1148 Träffar
0 Kommentarer

Ett tomt blad

som sakta fylls med allehanda krumelurer. Kan det vara något som har med släktforskning att göra?

Det finns många olika orsaker till varför det hamnar ett tomt blad framför oss, eller idag är det kanske bättre att skriva att det finns en tom skärm som vi tittar på. Tangentbordet finns där, det är ”bara” att fylla på papperet/skärmen med det som ska berättas. Det finns kanske ett men, vad är det som beskrivas, vad är det som ska sparas för framtiden och kommer det någonsin mer att läsas efter att sista bokstaven skrivits.

Många gånger har säkert den frågan snurrat i huvudet på alla de som producerar någon form av innehåll på ett papper eller en skärm. En gång för länge sedan, långt innan datorer fanns, inte ens papper på det sätt som vi ser idag fanns, så började någon att skriva ner små uppgifter om de som levde i närheten. Det vore bra att veta hur många som fanns, kanske också deras namn och var de bodde. En ögonblicksbild, gjord för brukas och egentligen förbrukas inom närtid.

Det visade sig att det fanns någon som tänkte till, kanske ska vi ha sådana där små noteringar överallt. Då får vi lite koll på hur det egentligen ser ut, för vi har ju inte full koll idag. Om det överallt skrevs ner uppgifter om socknens folk så fick överheten full koll och samtidigt så kunde sockenstämman få en överblick över det som måste göras och vilka resurser som fanns. Naturligtvis var det bara intressant att veta nuläge, så då måste alla ändringar in, när de skedde och inte bara då och då som kunde vara en annan lösning.



Så föddes den ena typen av bok efter den andra, och där fylldes rad efter rad, sida efter sida, med uppgifter om födslar och dödslar, giften och skilsmässor (fast det kom ju väldigt sent in i bilden). Var folk bodde, hur de bodde och hur de var släkt. Bok efter bok fylldes och trots att de bara behövdes just då, så var någon som sparade det skrivna. Det sättet spred sig och bok lades till bok i kyrka eller prästgård. En del försvann, kanske hamnade de i den fuktiga källaren eller uppe i kyrktornet där det regnade in. Ibland var det elden som ställde till det. Men de flesta blev kvar och det är tur för oss idag. Nu kan diverse fotografer se till att de inte bara ligger på ett ställe, utan finns hemma hos de flesta som intresserade.

Ibland önskar jag att jag kunde få visa det vi ser idag för alla de som plitade ner uppgifterna, kanske i ljuset av fladdrande paraffinljus, med ett glas med något värmande stående på pulpeten. Undrar hur de skulle reagera på all den uppmärksamhet uppgifterna får, hur vi tackar för god skrift och grymtar över den sladdriga stilen hos den förfrusne reumatikern som skrev. Visst finns många som slitit och vi står i en stor tacksamhetsskuld till de som la ner så mycket arbete. Egentligen är det fantastiskt att allt detta finns för oss att nyttja idag.

Tänk vad vi fått veta och vet än idag, det är bra med ordning, mycket bättre än på vissa håll där man inte ens tycks veta vilka som är medborgare i det egna landet. Det diskuteras just nu friskt på andra sidan atlanten om nästa folkräkning ska innehålla fråga om medborgarskap, ett krav från de som hävdar att det behövs för att kunna hantera den egna valprocessen. Tydligen vet man inte svaret eftersom det är upp till den tillfrågade att själv svara på frågan. Undrar hur det varit om de haft riktiga husförhör istället?


Undrar hur många kommer att läsa det här, och är det egentligen någon som bryr sig om mina bokstäver?

Fortsätt läs mer
  1158 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Du undrar vem som kommer att läsa ditt senaste inlägg - jo, jag har gjort det och ett antal andra personer också. Intressant det d... Läs mer
torsdag, 11 juli 2019 17:05
Eva Johansson
Intressanta tankar, det tycker jag, och har funderat en del på detta. Inte minst vilka vi skriver för här. Därför är det extra rol... Läs mer
fredag, 12 juli 2019 10:10
1158 Träffar
2 Kommentarer

DNA i/ur var mans mun

Jag har den senaste tiden deltagit i diskussioner rörande DNA och har vid ett antal tillfällen blivit kontaktad om frågor som kopplar till ämnet DNA.  Efter att det i många år varit centrerat till släktforskning och därtill relaterade frågor (för min egen del) så kommer nu påståenden och frågor om DNA från alla möjliga håll.



Ibland blir det nästan för mycket, det finns en stor spridning på kunskap och det finns också många höga förväntningar på vad som kan åstadkommas med hjälp av olika sorters DNA. Vid många av de tillfällen det kommer upp så märks att intresset är stort, men ofta visar det sig att kunskapen inte är på samma höga nivå. Det har fullkomligt exploderat med idéer om varför det så populärt, hur farligt det eller kanske ska vi säga vilka risker det finns, men också om drömmar vilka resultat som kan komma fram om en DNA-test tas.

Det är inte alltid så lätt att berömma sig själv, men visst finns en bra dubbelmening med rubriken. Det tycker i alla fall jag som ser de två olika metoderna att samla upp material till DNA-tester, genom svabbning av munhålan eller genom att spotta tillräckligt mycket i en kopp, som en del och samtidigt så pratas det mycket om allt som är kopplat till DNA,

Hur ser din relation ut till ämnet, brinner du eller har det brunnit ut?  Känner du att du får mycket genom kontakter med andra som sysslar med DNA?  Kanske är det ett område som du inte alls är intresserad av, känner att det gått för långt med detta tjafs och längtar tillbaka till den goda tiden då allt som stod i kyrkboken var rätt, att pappa var den som i födelseboken och ingen kunde ifrågasätta familjen trots att det fanns så stora olikheter mellan individerna.

Själv ser jag det ökade och vidgade intresset som en fantastisk möjlighet, både att utöka vår kunskap inom olika områden såsom arkeologi, språkforskning och sjukdomshistorik som att hjälpmedel vid brottsbekämpning och förståelse för den värld vi levat och lever i.  Men vi måste lära oss att berätta vad man kan göra och vilka begränsningar det finns. Att det inte går att skilja på en Oslobo och en från Stockholm med hjälp av DNA är inte uppenbart för alla. Att det inte går att ta ett DNA-test och få hela sitt släktträd uppritad är inte självklart för de som tittat på ett reklaminslag på TV, eftersom det verkar vara så enkelt.  

Ett ständigt återkommande ämne vid kontakter med de som inte har släktforskarbakgrund är de kartor som företagen publicerar, som sägs visa varifrån den testade kommer. Det känns faktiskt lite tjatigt att gång på gång behöva upprepa att de kan vara roliga att ha, men att träffsäkerheten är låg och att ursprunget från Nigeria eller amerikansk urinnevånare troligtvis inte finns.  Att använda DNA på rätt sätt kan ge mycket, men låt oss koppla bort det värsta felkällorna, av vilket dessa kartor tycks vara den mest framträdande.

Blev en del funderingar runt DNA, vad tycker du, påverkas du eller är det bara lite brus i bakgrunden?


                Undrar hur många gånger DNA nämns i min text, orkar nog inte räkna

Fortsätt läs mer
  1685 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Intressant! En fråga: Med kartor - menas den information som anges om hur stor del av dna:t som kommer från jägar-/samlarfolk, bön... Läs mer
onsdag, 03 juli 2019 23:57
Mats Ahlgren
När jag i inlägget skriver om kartor är det i första hand den del som brukar kallas Origin eller Ethnicity (beroende på bolag) där... Läs mer
torsdag, 04 juli 2019 00:19
Harry Hultman
Hej! Om DNA relaterade frågor kan man tycka mycket. Lätt att tro att DNA testen ger färdiga släkt grenar. Finns mycket att lära h... Läs mer
torsdag, 04 juli 2019 01:50
1685 Träffar
4 Kommentarer

En resa i tiden

En dag ledig, utan något måste, vad kan man göra då? Det finns naturligtvis hur många svar som helst på en sån öppen fråga, men för mig blev den dagen en utflykt till Västergötland, till Billingens fot, närmare bestämt till det av många kända Varnhem.  Inte första besöket, men tidigare har det varit klosterkyrkan med alla sina minnesmärken och det utgrävda klostret som varit den stora attraktionen. Nu finns det ytterligare nya upptäckter att titta på och leva sig in i, både i form av det som redan upptäckts och det som hittas just i den minut jag står där, vid de utgrävningar som håller på just nu, som en del av utbildning på Göteborgs universitet.



Att stå på den lilla höjden, bara ett par hundra meter från klosterkyrkan, och försöka visualisera hur det kunde ha sett ut för 1 000 år sedan. Den stora vikingatida gården, med många hus, och bredvid den tidigare gravfältet, där varje liten kulle påminde om en kremerad släkting eller vän.  De fick ligga kvar, trots att de som bodde där redan lämnat både tron på asagudarna och kremeringstekniken bakom sig. Något nytt hade kommit och med den kristna tron kom nya sedvänjor, det behövdes mer mark eftersom de döda begravdes med kroppen i rätt läge och precis som de såg ut när de dog. En samlingsplats behövdes, inte så stor eftersom det troligen bara var de som var knutna till den stora gården som använde den. En liten träkyrka byggdes och begravningsplatsen växte runt denna kyrka. Närmast kyrkan var det finast att ligga och där fanns säkert ägarfamiljen, sedan de som var fria brukare av mark och längst ut de ofria, kanske kallades de trälar. Idag beräknas begravningsplatsen ha fyllts på runt 3 000 gravar under de 250 år den användes. Allt är inte utgrävt, men det som undersökts visar att det är många barngravar, i alla delarna av platsen.

Som intresserad av DNA och släktforskning så dyker naturligtvis drömmen upp om att kunna testa de som begravdes där och sedan jämföra med de som bor i trakterna i dag.  Hur stor del av den dåtida befolkningen har likheter med de som bor där idag?  Finns det någon som har koppling de som bodde där under vikingatiden.  Är någon i serveringen (gott fika, som kan rekommenderas) en ättling till en av de begravna? Det kanske bara är en dröm, men det kostar inget att fråga de ansvariga om de kan söka lite bidrag för ett sådan intressant uppföljning.

Ett kort besök på en av de aktuella utgrävningsplatserna, och då blev jag visad en cylinderformad sak. Det fanns ett ritat mönster på en del av den och det som var så konstigt var att den var så tung, någon form av metall tror jag på, men inte var det bly, för den är ganska mjuk på ytan och den här var stenhård. Det ska bli spännande att se om den här lilla prylen någon gång nämns i en rapport, om det går att få fram vad det är för material och om liknande hittas i närheten.

Jag försökte ta en bild på Kata, som till viss del symboliserar gården och kyrkan, där hon ligger tätt vid kyrkmuren, med den sten som tidigare legat över henne. Men med ett glasgolv och ljus som kommer in från ett fönster så blir bilden fylld av allehanda reflexer, men försök att se vad som finns där.



Kanske inte så mycket släktforskning, men en mycket intressant del av vår historia som finns att se i Varnhem.

Fortsätt läs mer
  1172 Träffar
  0 Kommentarer
1172 Träffar
0 Kommentarer

En bondedagbok

Vad är en bondedagbok och vad kan det finnas för intressant i en sådan. Nordiska museet har samlat in sådana och det finns idag 78 stycken presenterade i Svenska bondedagböcker: Ett nationalregister. En bondedagbok är fokuserad på verksamheten inom jordbruket, och skrevs av bönder eller torpare.

I måndags var jag på ett evenemang runt en av dessa 78 bondedagböcker, på Ingarö i Värmdö kommun, en del av Stockholms skärgård. Den lilla träkyrkan var fullsatt när Barbro Maasen presenterade sitt arbete baserat på Axel Ludvig Wennberg tolv dagböcker, katalogiserad av Nordiska Museet som Ingarödagboken 1860–1914.


Genom många års arbete har författaren skaffat sig kännedom om Axels liv, och också om det samhälle i förvandling som han erfor under de 54 år han skrev sin dagbok. Beskrivningar av dagliga räkenskaper blandas med uppgifter om familj, släkt grannar och naturen. Genom att koppla uppgifterna i dagboken till andra källor så finns det en berättelse som visar på ett samhälle stadd i förändring och hur det påverkar gårdar och individer, hur skiftet från att mestadels odla för eget bruk skiftar till mer av stordrift och där nya inkomstkällor växer fram. Att ha fosterbarn, eller att åka den nya ångbåten till storstan för att sälja sina varor. Att sommargäster kan tänka sig att betala för ett enkelt boende är en annan påverkande faktor till de förändringar som sker.

På ett intresseväckande sätt beskriver författaren historien, samtidigt som vi får lära känna olika familjer och uppleva olika personliga öden.

Jag tycker personligen att den framställning som vi ser i boken är intressant, det finns en vinkel av berättande som kombinerar ekonomisk historia med familjehistoria, med en varsam behandling av innehållet som gör läsningen intressant.

Bokens hela titel är:  Lerkan siöng alla dagar och förliden gårdag hittade jag blåsippor i knopp, Ingarödagboken 1860-1914

Fortsätt läs mer
  1092 Träffar
  0 Kommentarer
1092 Träffar
0 Kommentarer

Ödets lott

Regionarkivet i Huddinge, vad är det?  Frågan hängde i luften när jag åkte dit för att få en visning

Att det var det som tidigare hette Stockholms Landsting, som numera heter Region Stockholm, som var huvudman framkom snabbt.  Men vad är det för intressant i det här arkivet.  Att det arkiveras sjukjournaler, det är uppenbart, men att det fanns så mycket annat intressant, det var för mig en nyhet.

 


Landstinget hade många strängar på sin lyra, och mycket från alla dessa verksamheter finns i arkivet. Uppgifter om personal, om affärsverksamheter inom olika områden och inte minst om olika institutioner och skolor som funnits inom ramen för dåvarande Landstinget.

Så många olika aspekter av livsöden, som bevarats från de senaste 200 åren (ungefär), vilka kan bli synliggjorda om arkivhyllorna rullas till rätt ställe så att den aktuella volymen kan tas fram.

Nu blev det en journal från Stockholms Hospital för Sinnessjuke, som tilldrog sin min uppmärksamhet. Det var inte bara knastertorra mediciniska termer, det kändes mer som en berättelse.

Jag läser om Josefina Wilhelmina, skeppardotter från Skå församling. Hon är 20 år när hon den 19 juni 1884 tas in på ansökan från Kommunalnämnden i Skå, stödd av intyg från doktor och präst.

Josefina är klen, visar ovilja mot att utföra det arbete som föräldrarna försökt ålägga henne. Hon synes ha haft mycket lust att läsa, men hennes skolgång har varit mycket försummad, hon har i allmänhet i mycket torftiga förhållanden. De senaste 8 åren har familjen bott i en så kallad tegelugn, som så när inretts till bostad. Ett sparsamt ljus kom in genom tvenne gluggar placerade uppe vid taket, men det bästa dagsljuset kom in genom skorstenen när spjället öppnades. Måhända har dessa ytterst ogynnsamma hygieniska förhållanden varit en orsak till sjukdomen. När sjukdomen inträffade kan inte sägas men hon sedan sitt tionde år blivit sämre och sämre.

När hon tas in skrivs det: Kroppsutveckling normal, ansiktsuttryck fånigt. Osnygg, dålig sömn, blodfattig. Rör sig långsamt och tafatt, muskulaturen dålig. Omväxlande svårmodig och upprymd, tänker långsamt och talet är svårbegripligt och suddigt.

Spridda anteckningar om ovilja att arbeta om humörsvängningar blandat med problem med att få Johanna att äta, sondmatning skrivs det, undrar om det borde stå tvångsmatning. Humöret går upp och ner, frånvarande, exalterad, slö, livlig blandas o de korta kommentarerna.

Den 1 september 1885, mer än ett år efter inskrivningen, försöker familjen ta hem henne, men redan efter tre dagar är hon tillbaka på sjukhuset. Den sista kommentaren är skriven lite mer än en månad senare, kort och koncis:  Pat. afled idag kl. 12 middagen

Vill du veta mer om Regionsarkivet?   Titta på www.regionarkivet.sll.se

Fortsätt läs mer
  1200 Träffar
  0 Kommentarer
1200 Träffar
0 Kommentarer

Att hitta tillbaka

Med de nya verktyg och informationsbärare som nu finns tillgängliga inom släktforskning så får man lära sig en del nya knep.  Egentligen är inte metodiken ny, det är bara lite annorlunda underlag att lära sig.

Jag fick DNA-träff på en kvinna boende i Florida. Det fanns inte mer än namn och en konstig mailadress angiven. Mailadressen fungerade inte så den vägen var stängd. Samtidigt dyker kvinnan upp på kusins matchlista, så då vet jag att bör vara på min pappas sida, eftersom det är där vi hänger ihop. Och min kusin får en träff till, med samma något udda efternamn. Ingen extra information där heller. De anges ha DNA-likhet som motsvarar 3 – 5 männingar. Lite kontroller på de som hänger ihop med träffarna gör att sökandet hamnar på min farfars sida. Som en liten utvikning kan jag säga att de som läste vad jag skrev förra veckan såg honom som handlare i Varberg.


Med ett något udda efternamn och boende i Florida så kom det upp en tråd via Google. En kvinna, född 1922 som avled 2004 hade samma efternamn som de båda träffarna, och de finns med som barnbarn till den avlidna. Man kan undra om det är via denna farmor som vi har kontakt. De två träffarnas mamma dök också upp, men hennes bakgrund var mer åt södra Europa, åtminstone med de initiala kontrollerna som grund.

Det ska inte vara så svårt att hitta någon, tycker nog de flesta, när det finns födelsedatum och även farmorns föräldrars namn.  Det gick att få upp spår, men det var lite olika uppgifter som florerade så det blev en del sökande. Pappan var från Texas och det syntes ingen koppling till Sverige, om det nu var rätt man jag följde. Mamman, till farmor, som hette Esther, uppgavs vara född i Sverige på några ställen, i Kane, Pennsylvania på andra.

Där satt jag fast, dags att be om hjälp, vilket jag gjorde på en sida som handlade om svensk-amerikansk genealogi. Med hjälp av lokala register, som några har tillgång till så kunde sökandet smalnas av. Esthers mamma, Hanna, tycktes finnas lite överallt, Chicago, Pennsylvania, Chicago och sedan Texas för att sedan dyka upp i Chicago igen. Inga korta förflyttningar precis.

Men det gick så småningom att hitta de som angavs som föräldrar, pappan hette Carl Swanson och det är knappast ovanligt alls, så på honom slog det stopp. Men Hannas mamma hade ett något ovanligare namn och efter en del letande så dyker familjen upp.  En koll i husförslängden ger vid handen att Hanna är född i Norrtälje, och föräldrarna är från samma område. Norrtälje, i Roslagen, där har jag ju släkt, men inte på farfars sida utan på mormors. Och inte hittar jag någon koppling till mig i en snabb sökning.

Suck, det gav inte så mycket. Men så kom ett nytt uppslag, det verkar som de angivna föräldrarna gift sig först sex år efter Esthers födsel.  Var det så att det fanns en annan pappa, eller kanske mamma, som kunde leda spåret vidare. Eftersom de flesta uppgifter som finns är de 10-åriga folkräkningarna, och både födsel och det nya giftet skett inom samma 10-årsperiod så gav den vägen inget. Men hjälpsamma ögon hittade ett dödsbevis som kunde vara till hjälp.  Och visst var det så, efter några andra kontroller så dyker Selma, född 7 oktober 1874 upp. Och då klarnar det.


Selma Johansdotter är farfars mosters dotter
OCH farfars morfars morbrors dotterdotters dotter
OCH farfars mormors fasters sondotters dotter till Mats Ahlgren

Fortsätt läs mer
  1229 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Härligt! ... Läs mer
onsdag, 05 juni 2019 11:53
Michael Lundholm
lördag, 15 juni 2019 19:00
Michael Lundholm
Ett misslyckat försök att länka upp en bild.
lördag, 15 juni 2019 19:00
1229 Träffar
4 Kommentarer

En bild berättar

Ska vi shoppa lite?  Visst kan det vara skoj att bara ströva runt och titta på det utbud som finns.

Jag hittade ett kort, från Varberg 1901. På den tiden var det en viss distans mellan varorna och köparen, en disk var i vägen. Och det fanns gott om personal, så den stackars kunden fick inte en lugn stund, eller var det kanske skönt att stå i centrum och bli uppassad på bästa sätt. Och fanns varan inte på hyllan, så snabbt ut på lagret och hämta in det åtråvärda.


Ser ut som det är chefen som står vid kassan och håller ordning, allt ska ju vara rätt och i god ordning. Undrar hur många transaktioner som gjordes på en dag, och hur många rader det blev i kassaboken i slutet på dagen, allt måste ju göras innan hemgång.

Det syns inget speciellt i bilden, inget som sticker ut, men för mig betyder den en del. Jag vet vem chefen är, och det finns en historia bakom bilden. Han var nummer åtta i en syskonskara, en liten sladdis, som fick ta ett ansvar när hans mor avled. Han var nio år och fem av syskonen var utflugna ur boet, två systrar fanns kvar hemma. En kort tid efter mamma dött, så gifter pappa om sig med en änka i granngården, och då hinns inte allt arbete med gården med, så barnen får ta ett stort ansvar för den ena. Tid för skola och umgänge med andra i samma ålder blir till ett minimum, slit och släp och stupa i säng blir det som karaktäriseras dagen. Det ger inte mycket mer än trött rygg och valkiga händer, men det var inte vad pojken drömde om. Han försökte få några minuter innan sömnen kom, några få till att åtminstone kunna läsa några sidor i boken som pappa gett honom. Kanske var det flera böcker han fick, för pojken hade läshuvud, men han behövdes så väl i arbetet för att få ekonomin att gå ihop. Långt senare skriver pappa ett brev till sonen, och berättar om de funderingar som fanns, hur göra för att det skulle bli rätt i slutändan. När en av de äldre bröderna återvände från en av sina resor till Amerika, blev det lite lättare med arbetet på gården och det fanns en viss möjlighet att läsa in någon kurs pojken hittat i en tidning. Pojk och pojk, han blev ju äldre och det hanns med en kurs till.

Gårdarna fungerade bättre och det gick att anställa hjälp, och barnet nummer åtta var nu en ung man. Han lämnade och fick anställning i en skoaffär, kanske inte det roligaste, att hjälpa damerna med att prova skor, men han lärde sig något. Strax därefter kom erbjudande om ett nytt jobb, förestå en affär i Varberg, och det är där vi ser honom på bilden. Han står till vänster och håller ordning, sköter både denna och en affär till, några år efter att ha slutat på gården och rest iväg. Han behövde inte söka lyckan i Amerika som många andra gjorde, han fixade det på hemmaplan. Trots den  något stökiga början så visade han att det gick!

Fortsätt läs mer
  1532 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Tack för din fina berättelse om strävsamhetens lov. Är du släkt med handlarn? Isåfall hur? undrar "Nyfiken i en (släktforskar... Läs mer
onsdag, 29 Maj 2019 05:33
Mats Ahlgren
Visst är jag släkt med handlaren, det är min farfar.
onsdag, 29 Maj 2019 08:01
Anette Sarnäs
Ser att det är den flitiga Matilda Ranch som tagit fotografiet....kul att se!
onsdag, 12 juni 2019 13:02
1532 Träffar
3 Kommentarer

Ett tomt papper

Det ligger där, bildligt i alla fall, och väntar på att bli fyllt med bokstäver, men vad ska det handla om?  Finns det som påverkar, är det inte ett brutet ben (inte mitt) så är det en överkörning av den ryska björnen i ishockey, vare sig den ena eller den andra lockar till några bokstäver på det tomma papperet.

Mitt i allt elände så kanske det finns någon liten ljuspunkt, kanske kommer det upp något till ytan om jag bara sluter ögonen. Nja, det blev ett ganska långt ögonblick med slutna ögon.  Men då kom ett meddelande på min dator, en hälsning från en liten ort i Tyskland, en hälsning från min ”syster”. Ingen syster som jag hittar i kyrkböcker, men likväl en person som funnits med i mitt liv, till och från, under nästan 65 år.

Hon kom till min familj strax innan jul, från ett härjat Berlin på ett tåg med Röda Kors personal. En liten, tunn tjej, med en för liten jacka och en liten resväska med sina tillhörigheter. Hon stannade till påsklovet, gick i skolan och glömde så när sitt modersmål. Kom tillbaka några gånger, längsta tiden var ett sommarlov. Hon, liksom många andra kom för att få ett avbrott och för att få möjlighet att ”äta upp sig” och bli lite starkare för att klara av det tuffa livet.



Långt senare började jag fundera på hur det kändes, resa hemifrån och komma till en ny värld, en värld utan raserade hus, med det mesta av det som behövdes för att må bra. Och hur kändes det att åka tillbaka. Jag kan inte föreställa mig hur det var, men jag fick mig berättat att det kändes som en dröm att komma, inte lika roligt att återvända, även om den värme och omtanke hon kände hjälpte till att orka lyfta sig och senare skaffa sig utbildning och utkomstmöjligheter.

Vid ett tillfälle för inte så många år sedan diskuterade vi släktforskning och DNA, ett ämne som för hennes generation var oerhört känsligt. Personer i Tyskland, födda vid krigsslutet och ett antal år efter det, har många gånger en aversion mot släktforskning och jag förstod efter ett tag att det finns goda skäl till det.  Vem vill veta att pappa inte var den man trodde, utan det var en soldat från någon av segrarmakterna. Vem är intresserad av sitt ursprung med tanke på enorma, massiva våldtäktsattacker som alla länders soldater gjorde sig skyldiga till. Antalet våldtäkter räknas till närmare en miljon och antalet barn tillkomna den vägen är bra många tusen. Att med den bakgrunden börja tala om den fantastiska möjligheten att med hjälp av DNA kunna se vem man matchar med, eller för männen att kunna se sin raka pappalinje är inte speciellt lyckat. 

Tänk så olika vi se på alla de framsteg som görs, vi tycker att det är fiffigt att få stöd för våra antaganden, för det vi hittat i olika källor. Men för andra finns det ingen önskan alls att få det påskrivet, ingen önskan alls att få veta hur härstamningen ser ut. Allt de önskar är ett tomt papper.

Fortsätt läs mer
  1152 Träffar
  0 Kommentarer
1152 Träffar
0 Kommentarer

Flytten 1896

I en bok låg papperet och där hade det legat länge. Min mormors nedskrivna berättelse om flytten i Roslagen år 1896 och tiden strax därefter. Vet att den skrevs1977, men inte vem som lagt in den i boken, men nu var det ett nöje att läsa, så jag delar texten med dig.


                                                      Vårt hem var så ringa, dess dörr var så låg.
                                                             men aldrig en kärare boning vi såg

Det var mamma , pappa, Sara och jag på mammas arm som tågade in i stugan, inte var den helt grå men mycket av rödfärgen var borta.


                                               (Bilden är på Esters mamma)

Från en lagom hög trappa kom vi in i en fyrkantig farstu , en trappa upp till vinden och en dörr till köket , det var det som fanns , bakom köket låg kammaren. Köket var stort men den murade bakugnen tog upp plats och lågt i tak var det. Vid storbak, när rågkakorna plockades på hävlar och sattes upp i taket så blev det ännu lägre i tak. Men den låga takhöjden var bra när taket skulle vitlimmas.

När pappa byggde bryggstugan flyttade vi in där med matlagning och stök, då blev den gamla stugan städad och fin, till och med gardiner sattes upp.

Maten hanterades annorlunda, vi hade den lilla matboden nära stugan, två små rum och en vind. I det ena rummet fanns den stora trälåren med spisbrödet, en tina för saltat fläsk och en för saltat nötkött. När en gris fick sätta livet till, färskmat, som korv och syltor, för att inte tala om det goda paltbrödet. Vi hade inte långt till sjön och eget fiskevatten. Pappa satte ut en sorts mjärdar, dit kunde fisken förirra sig. Salt sill fanns det alltid och när det var marknad i Norrtälje var det vanligt att köpa hem en fjärding saltströmming. På bodvinden hade vi de äpplen som våra träd gav. I det andra fanns korngryns och mjöltunnor.  Under boden fanns mjölkkällaren, där mjölken silades upp i cylindrar, som handskummades när grädden gått upp.  Cylindrarna fick stå i en präktig lår med vatten och så länge det fanns, isbitar. Is togs upp varje morgon, inte undra på att mamma fick beröm från smörkunderna för sitt goda smör. Nog var lantbruksarbetet tungt förr, men det var också roligt.

Så är några minnen från förr, upptecknade av Ester

Fortsätt läs mer
  1589 Träffar
  0 Kommentarer
1589 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
256 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
86 inlägg
Helena Nordbäck
80 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
24 inlägg