Rötterbloggen
Rötterbloggen

En sten

Vid olika tillfällen i livet så påverkas vi av allt det som händer runt omkring oss, vare sig det är roliga eller tråka saker som händer. Vi får signaler som ska tolkas av hjärnan och det kan bli vilka slutsatser som helst, beroende på alla andra faktorer som påverkar oss. Ibland när det händer så behöver vi hitta något som gör att vi får möjlighet att glömma eller gömma den aktuella sinnesstämningen, och är det lugn och ro som eftersträvas så  kan en kyrkogårdspromenad innebära en möjlighet till nya vinklingar.

En sådan promenad kan innebära att tankarna får löpa fritt, att det man ser får bringa en stunds avkoppling från det som annars snurrar i huvudet. Och visst kan man låta fantasin flöda, vad är det som ligger bakom en stens utformning, en text som finns och kanske en text som tycks saknas.

Eget fotografi, inte kopplat till texten

Jag gick på en kyrkogård och stannade vid en ganska stor obeliskformad sten, närmare tre meter hög och med en fin form. På ena sidan fanns en lång text, lite svårläst när solens strålar träffade den snett från sidan, men ett steg åt sidan gjorde att den framträdde bättre. Att här vilade en änka, född 1805 och död 1866 framgick klart, att hon fanns i kärt minne och han hon levat ett kristligt liv stod det också, med ganska många ord. Stenens storlek och utformning kändes ändå inte riktigt kopplad till den beskrivning som framkom. Inget om vem hon var änka efter, inget om familjen i den långa texten, egentligen bara en lång hyllning. När jag tittade på de stenar som fanns runt om, var de betydligt yngre och betydligt mindre. Nu kan det ju bero på att de flesta äldre gravarna nog är borta, men ändå. Längst ner på stenen framkommer något som kanske ör en del av förklaringen. Stenen restes av en son 1888, alltså 22 år efter mammans död, och sonens namn följdes av hans bostadsort, Sydney, Australien.

Man kan undra hur den historien egentligen ser ut. Hur nåra varandra stod mamma och son, fanns det fler familjemedlemmar?  Reste sonen sin väg och lämnade mamma, för att aldrig möte henne igen och fick han inte veta att hon dött förrän långt senare, eller var det när han tjänat tillräckligt med pengar som han kom hem och fann sin mors omärkta grav?  Tankarna snurrar när jag står framför stenen och fantiserar om de olika tänkbara lösningarna. Hur skulle det kännas att inte få veta att mamma dött, och var är kopplingen till pappa, var han inte omtyckt?  Eller fanns pappans grav någon annan stans, med betoning på fanns eftersom den kanske ersatts av en annan människas grav under åren efter hans död.

Vad vet jag, kan man fråga sig. Och när tankarna for runt de olika lösningar som kan finnas på detta så försökte jag först fotografera stenen, men se det gick inte alls, det syntes inget på bilden. Kanske kunde änkans namn och hennes födelse eller dödstid ge något, men eftersom jag inte la några datum på minnet så blir det ingen utredning i den här bloggen. Jag får ta en promenad till när jag passerar den kyrkogården och se till att ta in de fakta som finns, vi får se när det blir och vad jag kan hitta, till dess får fantasin fortsätta att fylla på mina tankar runt en människas liv.

Eftersom det inte blev en bild så tar jag en annan bild, som inte alls har med ovanstående att göra.

Fortsätt läs mer
  486 Träffar
  0 Kommentarer
486 Träffar
0 Kommentarer

Gammalt och nytt

Att vi ibland hamnar långt bort i tiden med släktforskningen vet vi nog alla. Det finns de som har tur och hittar källor både här och där som leder längre och längre tillbaka. Den ena källan ger den andra och det kanske dyker upp andra träd som kan kopplas till det egna. Att uppgifterna ska kontrolleras vet nog de flesta, och finns det källangivelser så går det ofta bra. Men ibland måste vi fundera till om tolkningen av den enda kända källan, när det bara finns en, verkligen ger tillräckligt stöd för den nya släktkedjan. Finns det ett uns av önsketänkande eller är det som jag tolkar det.  Ibland finns det tvivel och då kan en varning vara på sin plats. Men när allt pekar i rätt riktning så känns det skönt att ha gjort kontrollen innan arbetet fortsätter med nästa och nästa.

Ett exempel läste jag om, det gäller ett nytt projekt som ska försöka utröna om det fanns en, två eller fler Lång-Hindrik i Ångermanland i slutet på 1500-talet. Det finns många som anger att de har säkra källor för sina kopplingar, men är det verkligen samma Hindrik som är pappa. Raka anor till sönerna Mårten och Mats ser inte ut att kunna vara så nära släkt när deltagarna nyttjar Y-kromosomens möjligheter att visa på släktskap på den raka pappalinjen. Det är smått sensationellt vad man kan göra idag, något som vi inte ens kunde drömma om för inte allt för många år sedan. Hoppas det blir många som följer det spännande projektet, kan säkert ge ringar på vattnet när det gäller hur trovärdiga tidiga källor är också.  Bara för att det är skrivet behöver det inte vara sant, sas det förr och det gäller verkligen i hög grad även våra äldre källor.

En del testkit för DNA kommer i plastpåsar, andra i lådor. Foto författaren

Jag kan inte låta bli att koppla till det som är första delen av Släktforskarnas Årsbok 2021. Där finns ett antal mycket intressanta och verkligen tankeväckande artiklar om nutida DNA-forskning. Det behöver inte vara gamla källor vi kan ifrågasätta, inte ens de som vi är säkra på, de som är från nutid kan vi lita på. Att komma underfund med att jag är adopterad eller har tillkommit med hjälp av insemination är starka upplevelser, som säkert sätter djupa spår. Att få klarhet i att det nyfödda barnet blandades ihop med moderns rumskamrats barn och de båda åkte hem fel föräldrar om vi följer det genetiska spåret måste kännas som en chock.

Samtidigt så visar Årsboken på det oerhörda engagemang som de inblandade har. Att lägga ner timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år på sitt letande efter ursprunget, det visar på en inneboende styrka. Att inte ge upp när det ser som mörkast ut, utan till slut få  se den sanning som finns, måste vara en skön känsla. Vill du veta mer, så läs berättelserna i boken, de är verkligen läsvärda.

Undrar om någon kommer att skriva om de fall som ännu inte fått en lösning, kanske kommer den lösande träffen hos en obekant släkting som klarar ut om det är på pappans felaktiga pappa eller på den borttappade morfadern som matchen finns. Eller kan det någon gång komma en lösning på vilka föräldrarna är till barnhusbarnet, där det verkar vara hur blandat som helst mellan släkten bakåt. Kan man vara lika mycket släkt med båda föräldrarna. En fråga som blir uppenbar när storleken på träffarna inte stämmer hur mycket det än ritas i olika verktyg.

En vacker dag så syns kanske svaret, undrar hur många tester som behövs för att klara ut den röran. Jag får hoppas att det kanske är andra som ser andra saker när svaren presenteras och den jag testat har svaret på någon annans gåta.

Fortsätt läs mer
  554 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
3
onsdag, 16 juni 2021 13:07
554 Träffar
1 Kommentar

Kryptering

Det är inte alltid som man kan, eller ska, koppla ihop släktforskning med brottsbekämpning, och även om det varit aktuellt med DNA-släktforskningen , så är det inte lika vanligt inom andra områden. De senaste dagarna har det skrivits en hel del om Trojan Shield och andra begrepp som använts för att beskriva satsningen på att kunna komma åt krypterad information som härstammar från gängbrottslighet. Med skicklighet, stor förslagenhet och förmodligen en del tur har skrift, bild och ljud kunna plockas fram ur det som de flesta säkert ser som nonsens. Mycket har kommit fram och många hemligheter har röjts.

Jag sitter då med en bibel, som på något sätt kommit mig tillhanda. Stor som en tegelsten så har den ändå undgått de första försöken i sorteringen av alla olika brevbuntar. Undrar om jag missade att öppna just den här kartongen, vid sorteringen. Strunt samma hur det gick till, nu har den lyfts fram i ljuset och kan kanske ge svar på hur och varför den lagts i just denna förpackning.

Foto på bibel i förf ägo

Att den är tryckt 1817 hos Samuel Rumstedt i Stockholm och innehåller som alla andra biblar gamla och nya testamente samt de apokryptiska böckerna, det framgår, men sedan finns det mer och det är då jag känner att jag borde ha haft utbildning i hur tolka krypterad text. Inte nog med att bläcket som använts verkar vara av en sådan beskaffenhet att det ibland försvinner, åtminstone till största delen och ibland går igenom papperet så baksidans text är oläslig. Och varför blandas det ihop, varför kan man inte hålla sig till någon kronologisk ordning, årtal hit och årtal dit. 

Att slå i mitt släktforskningsprogram hjälper föga när det är så vanliga namn och i sådan oordning så att det blir bara ett sammelsurium av uppgifter. Men nog måste väl något gå att få fram, som jag känner igen. Hopplösheten sänker sig ju mer jag tittar. Undrar om man kan belysa sidan på andra sätt så att det blir lättare att läsa? Kan polisen sånt? Fast nog borde jag kunna sånt också, är kanske lite svårt att erkänna sina egna tillkortakommanden.

Det är mänga sidor att bläddra igenom för att se om det finns någon mer text och papperet känns som det inte vill vara med. Sidorna har säkert inte öppnats på länge så de är både sköra och har en tendens att sitta ihop. Men försiktigt, försiktigt letar jag på några ställen och på en sida står det, med en stil som verkar lite barnslig, eller är det så att den som skriver inte är riktigt van vid pennan en text som säger Jag är född 15 dec 1831.  Vem denna jag är står det inte, men det är i alla fall något att hänga upp sig på.

Foto på bibel i förf ägo
Tur att jag tittade på just den sidan för nu är det uppenbart att han som skrev måste vara Johannes Larsson, född angivet datum i Önum, en liten socken i Västergötland.  En del tror att han var född i Skarstad, men pastoratet där Önum låg skrev sina födslar i en gemensam bok och där står det Skarstad på översta raden på varje sida. Det blir lätt lite tokigt med dessa socknar samlade i samma bok.

Nu blir nästa steg att klara ut alla de andra namnen, vet att farfarsfar är inblandad och då blir det lättare med alla tolkningsförsök. Får väl återkomma med en uppföljning någon gång i framtiden

Fortsätt läs mer
  527 Träffar
  0 Kommentarer
527 Träffar
0 Kommentarer

Kan hästen tala

För ungefär 20 år sedan kom det en film med Robert Redford, Mannen som kunde tala med hästar. Om mannen kunde tala med hästar så förmodar jag att hästen också kunde tala, annars blir det bara en enda lång monolog. Och visst kan hästar tala, det upplever jag just nu. Fast den här gången är det en trähäst, ungefär 15 centimeter hög, som talar till mig. En brun med tre vita hovar och där öronen blivit lite mindre efter ovarsam lek. Den står stadigt och har så gjort i bra många år, vet inte riktigt när den är född, men vet att den som snidat den föddes för runt 130 år sedan.

Hästens egna historia är ganska kort, karvad och sedan gavs den bort som present och finns nu hos mottagarens son. Förutom vid några lektillfällen har den mest stått på en hylla och följt det som händer runt omkring. Avdammad då och då, men annars inga större rörelser. Man kan kort och gott säga att den funnits jämt, åtminstone i mitt liv.

Foto taget av författaren., hästen tillhör honom.

Så vad säger hästen?  Inte något som direkt kan höras, men den påminner om släktled, eftersom en kusin gav den till en annan. Kopplingen till en annan familj blir uppenbar och varför inte titta lite mer på det som på ett osynligt sätt kommer fram från hästen. Vi hamnar i Skarstad utanför Vara där Simon karvade hästen. Han var 27 år äldre än den kusin som fick hästen. En åldersskillnad som bäst förklaras av att det skilde 18 år mellan de två syskonen som var upphovet till kusinskapet. Det kan tyckas vara en lång tid, men så var det ofta förr, när barnkullarna var lite större. Och i just detta fall fanns det ett barn till, den förstfödde, så det var 20 år mellan den förste och den siste i barnaskaran.

Att det finns en del som hästen kan ge upphov till, trots att den bara står där, är ju beroende på vilka associationer som kommer fram. Det är först på senare tid som jag själv gör kopplingar till morbrodern till den som karvade hästen. Jag kunde lika gärna ha hittat andra vägar att göra kopplingar, för det är den ovan nämnde förstfödde, men av någon anledning så dyker August, som den förstfödde hette, upp när jag ser hästen. Hur den associationskedjan har kommit till vet jag inte, men den finns där och den blev än mer påtaglig när jag numera blir påmind om de fall av psykisk ohälsa som ingen tidigare talade om, men som numera lyfts upp.  Vilken koppling kan det till exempel finnas mellan Avicii, Tim Bergling, och August.

Jag har tidigare funderat på varför det inte någonstans bland efterlämnade papper inte finns något om August. Fast svaret är ganska enkelt eftersom jag vet att han dog bara 22 år gammal. Genom kyrkböckerna framgår dödsdatum som 25 september, men begravningen ägde inte rum förrän 11 december. Det finns ingen notering i dödbok eller husförhörslängd om varför det tog sådan tid, mer än att dödsorsaken anges som Självmord genom skott eller om det står gevärsskott. Varför, är frågan som dyker upp.  På samma sätt som frågan om varför dyker upp när en världsberömd artist med stora framgångar lämnar livet, så blir min fråga vad som låg bakom Augusts agerande. Jag hoppas att få reda på lite mer, när nu hästen gjort att Augusts öde kommit i blickfånget. Fanns det bakomliggande orsaker som jag kan hitta i andra källor, eller blir det en hemlighet han tog med sig?

Under tiden som jag letar får hästen hamna tillbaka i hyllan. Kanske får jag andra associationer nästa gång den talar till mig, det finns ju många släktkopplingar kvar att fundera på.

Fortsätt läs mer
  627 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Olof Bergström
Ingen tidningsnotis om självmordet? hälsn Ingrid Be
onsdag, 02 juni 2021 21:18
627 Träffar
1 Kommentar

En liten bok, eller...

Det finns många berättelser om hur tidigare så kallade brick walls, tegelstensväggar kan det översättas till, som plötsligt rämnat när nya vinklar används. Jag har vid flera tillfällen skrivit om både det ena och den andra fallet där tidigare konstigheter fått sina förklaringar, eller som vi ser ibland att det blir än värre när vi dyker ner i nya källor.

Varför kan inget få vara som det var förr, när vi trodde på det som berättades och sedan slutade fundera på var den röda hårfärgen eller de bruna ögonen kom ifrån. Det var inte så viktigt och det som ingen talade om, det glömdes eller ska vi säga gömdes för att aldrig mer dyka upp.

Visst kan det vara lugnast så, det finns ingen anledning att dra på för mycket utan vi lutar oss bakåt och låter tiden ha sin gång.

Ungefär så var det några som sa i en diskussion vi hade över ett sammanträdesbord i en hembygdsgård. Det vi egentligen skulle tala om var hur vi bäst skulle hantera en uppsjö av nya saker, som folk har hittat och som man tycker nu ska sparas och bevaras åt eftervärlden. Ett förslag var att varje sak skulle ha en skriven historia bifogad, för att den skulle tas emot. Om man gjorde så skulle ursprunget kunna bevaras och användningsområdet förklaras. Nu vet jag inte hur det gick med hela projektet, men under första tiden så fungerade det bra.

Fritt foto av Dim Hou på Unsplash

Tänk om vi kunde ha samma inställning till våra familjeband. Alla skriver ner sin egen beskrivning och låter den få en plats i familjearkivet. En berättelse om mina upplevelser och vilka delar som varit av betydelse för mig. Når något nytt händer, så är det bara att uppdatera och lägga till lite mer. Tänk om den bok som många barn fick när de föddes, där någon skulle fylla i vikt och längd, beskriva första gången rullning sker och första stegen tas, kunde fortsätta att få följa med och bli uppdaterad. Sista bladet sparas för att någon ska avsluta boken, någon som kan fylla i det som huvudpersonen inte har möjlighet att göra.

Undrar hur sådana böcker ska förvaras, boken om mitt liv, för efterkommande att läsa. Idag slängs ju det mesta, finns det en liten möjlighet att någon kan tänkas vilja spara på en sådan liten bok. Undrar vad Riksarkivet svarar om jag föreslår att de måste ta emot den bok som jag tycker ska bli obligatorisk för alla.

Nu är han allt lite stolligt, säger de flesta, och så kanske det är. Men varför inte börja, jag kan skriva min egen lilla bok, helt utan några krav och vill fler vara med så ….  Undrar bara om den ska vara handskriven, hur många kan då läsa min skrivstil. En bok i datorn lär försvinna när hårddisken kraschar, undrar vilka mer hinder jag kan hitta på för att slippa  😊

Kanske är det inte boken som är viktig, utan att vi försöker fånga de spår som varje människa lämnar efter sig, och bevara dessa på ett så bra sätt som möjligt, så att det blir mycket mer kött på benen för alla framtida släktforskare. När kyrkböcker och DNA sagt sitt, så finns det en källa till att ösa ur, det vore en fantastisk upplevelse!

Fortsätt läs mer
  668 Träffar
  0 Kommentarer
668 Träffar
0 Kommentarer

Ur gömmorna

Släktforskning kan definieras på många olika sätt, och jag vet inte om det finns någon fastställd beskrivning eller avgränsning som vi alla kan hålla med. För en del är det att söka sig så långt tillbaka i tiden som möjligt, med en lista på namn och datum, för andra är det att beskriva en by eller en socken under många år eller ibland vid ett givet tillfälle. En del gör det för eget bruk, andra vill gärna berätta om sina upptäckter. Med stöd av olika hjälpmedel kan vi hitta släkt både här och där, ibland helt nya och ibland får vi fram sådant som gör att vi måste klippa bort delar i trädet.  Eller om det blir dubbla grenar lite här och där när vi blandar biologi och påverkan från de vi levt med. Oavsett vilket så är det spännande med att så många olika intressen samlas under en benämning, och det är jag personligen mycket glad för.

Kan vi då stoppa in ett kort i släktforskningen, ett som inte är mer än 110 år gammalt, eller ska jag skriva 110 år ungt. Det finns nog de som tycker det är lite nära i tiden för att platsa i släktforskningen, men andra kanske tycker det är lika spännande som en kyrkboksanteckning från 1687. Och jämför vi med det vi får fram från DNA-listor, där ju alla namn lever nu, eller åtminstone har levt de senaste åren, så platsar nog kortet.

Kort i författarens ägo

Så här ser det ut, ett kort som är lite trasigt och med några veck, men det går ganska bra att se vad som sker och de flesta ansiktena är ganska skarpa så det borde vara möjligt att identifiera några av personerna. De flesta verkar vara i ungefär samma ålder även om jag tycker att några av de som står upp, ser lite äldre ut. Kan det vara en födelsedagsfest eller vad tror du?  Tallrikar finns och glasen är fyllda, på högra sidan ser jag att det finns något som hålls i handen, är det bröd?  Kanske är det tunnbröd?

Här kunde gissningsleken ha slutat och jag hade lagt kortet till andra oidentifierade kort, trevligt men utan egentligt värde. Men det gäller att titta ordentligt, och en grundregel kan ju vara att kolla på baksidan. Oftast är den tom, men detta kort har en del att berätta. Texten berättar vad det är, och visst är det tunnbröd de har i handen.  Läs vad det står: Surströmmingssexa vid Söderala onsdagen den 11 september 1912.  Jag som trodde att begreppet sexa var något hyfsat modernt, men kanske tillhör 1912 den moderna tiden.  Uppräkningen av namn gör det möjligt för de som har rötter i Söderala att kanske hitta ett kort på någon släkting, de är föredömligt uppräknade, även de man bara skymtar. Det vågiga strecket ser jag nu vem det är, Rut Melkersson, som skrivit upp alla andra namn, fast jag tror hon glömt att ange fotografen som jag förmodar är Otto, hennes blivande man som vistas i Söderala vid denna tid.

Kort i författarens ägo

Kan du se någon som de känner till?  Har du koppling till Söderala så kanske det finns någon på bilden, det är ju bara att läsa och gissa. Min koppling är att Rut är min farmor, så även om hon senare flyttade dit, så blev det bara några år i Söderala, men andra kanske bodde där längre. Skoj om någon annan hittar ett bekant ansikte.

Fortsätt läs mer
  846 Träffar
  0 Kommentarer
846 Träffar
0 Kommentarer

Fram och tillbaka

Det är riktigt skönt ute och våren eller är det försommaren tycks ha besegrat kylan och vi går förhoppningsvis mot en bra sommar, vädermässigt. Oavsett väder, så händer både det och det andra inom min och andras släktforskning. Intresset ökar för de grenar som jag sysslar med, det syns i min inkorg och till det kommer diskussioner runt den DNA, både lite mer privat och på ett högt plan. Det verkar som våra myndigheter nu måste sätta sig in i vad som händer och sker inom det området, så att de bevisligen omoderna lagarna kan anpassas till den verklighet som råder idag. Hur det kommer att bli för vi se när den utredning som ska tillsättas lämnar sitt förslag.

Under tiden vi väntar på den utredningen, så kan vi använda de uppgifter som vi själva får fram, i sökandet efter spår eller vad det nu kan vara som vi letar efter. Att det finns mycket information att tillgå och att det tillkommer nytt hela tiden gör att det ibland känns som att hjärnan inte hinner med. Senaste häromdagen såg jag att Arkiv Digital nu släppt uppgifter om bouppteckningar i Stockholm, jättebra för alla de som letar där. Det är en ren fröjd med index, tänk så många timmar som gått åt att bläddra bland bouppteckningar, för att i värsta fall komma fram till att ingen finns. Visserligen kan letandet vara en fröjd, men efter några tusen sidors letande kunna konstatera att inget finns, är inte så upplyftande. Då kan det vara skönt att lämna släktforskarlyan och gå ut i trädgården.

 

Privat bild i författarens ägo 

Letandet efter ett barnhusbarns föräldrar är spännande, föräldrar okända står det men någon har betalt en summa pengar, synd att det inte fanns penningtvättslagar förr som förhindrade anonyma inbetalningar. Med lite avlägsna träffar i olika DNA-företag så borde det komma fram något, men det verkar som de som har en hyfsad släktnärhet alla har åtminstone en okänd förälder och sedan så är de släkt både på den okända pappans sida och den okända mamman. Fast det konstiga är att det verkar finnas släktingar spridda över hela landet, så var finns den förlösande sanningen. Varför kan inte alla vara som vissa familjer, där det går att spåra raka fäderne och möderne linjer många hundra år tillbaka, till synes utan minsta avbrott.

Ibland längtar jag tillbaka till den gamla goda tiden, när det som stod i kyrkböckerna gällde och det inte fanns konstigheter som ställer till det. Fröjden av att hitta en notering som ledde till en lösning eller nya funderingar var stor och det fanns många sådana tillfällen. Kanske ska jag stänga av den del av datorn som kan innehålla motstridig information och hålla mig till de ”raka linjerna”, vad det nu kan vara.

Men tjusningen med släktforskning är ju att upptäcka det som är lite oklart, att hitta nya vinklingar och att försöka se vad som döljs bakom korta notiser, baserat på vad skrivaren upplevt.  Tror jag fortsätter med det som får det att pirra till, det som är lite klurigt och så får vi ser var jag landar.

Ha en bra dag

Fortsätt läs mer
  1066 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Ja, ibland behöver man lyfta blicken från datorn och gå ut, även om det tar emot när det bara är den där sista detaljen som ska ko... Läs mer
fredag, 14 Maj 2021 13:03
Mats Ahlgren
Många gånger är det de "små" fynden som hjälper till med lösningen, men i mitt fal så gav inte genomgång av barnhusets alla papper... Läs mer
fredag, 14 Maj 2021 14:11
1066 Träffar
2 Kommentarer

Att resa eller ej

Det finns stunder då jag funderar på det härmed släktforskning, både min egen och andras. Vad är det som gör att timme efter timme, dag efter dag läggs ner på att titta tillbaka, när det finns så mycket spännande i framtiden.  Denna vecka lyssnade jag på radio och det fanns en person som försökte förklara vad släktforskningen gör med oss, och om det svaret, som handlade om alla möjliga infallsvinklar var rätt så är jag nog ganska udda, för jag kände inte igen mig.

Kan det vara letandet som driver, kanske är det inte svaren som är den egentliga drivkraften. Är det en detektivgen som finns hos vissa av oss, som ger sig uttryck i släktforskningen. Det finns ju hela tiden nya mysterier att ta tag i, även om de kanske hamnar längre och längre bort från min egen nära släkt. Eller är det ren och skär nyfikenhet. Jag vill veta mer om vad det än må vara, för det ger nya vyer när jag tittar på livet som det levdes då och hur det levs nu.

Kan det ha varit nyfikenhet som drev många av de som gav sig ut på resa, som lämnade kända marker och kända gemenskaper för att pröva lyckan någon annan stans. Eller var det ren överlevnadsinstinkt, som var drivkraften, något som är kopplat till den utvecklingslära som vi ser resultat av både här och där.

Kanske finns det inte ett svar utan många, för det som gjorde att bönderna, som startade sin resa i det som idag är Turkiet, för många tusen år sedan och som följdes av många strömmar av unga män från öst har inte mycket gemensamt med Frida, som också gjorde en resa. Hon drevs av en önskan om att kunna få det annorlunda, inte bara av överlevnadsinstinkt.  Mat fanns det bordet och hemmet var inte fattigt. Men vad var det som väntade, när det var hennes bror som skulle ta över gården och det enda som egentligen fanns som framtidsutsikt var att hitta någon som var villig att gifta sig med henne och därefter ett inrutat liv, kringgärdat av samhällets inskränkta syn på kvinnans roll.

Bild i författarens ägo

Det framskymtar i breven hem att möjligheternas land, som många kallade Amerika förr, kanske inte var så öppet och fritt som hon hoppats. Det fanns inte så många möjligheter att försörja sig, men när det gavs möjlighet till fritid så tog hon chansen. Hon beskriver träffarna med de andra flickorna, tävlingar om vem som hade den mest utmanade hatten och tänk att det fanns möjligheter att gå på lokal och få dansa. Det var något som aldrig hade kunnat hända hemma i socknen. Och presenter fick hon av uppvaktande kavaljerer, bara en sån sak.

När jag försöker hitta uppgifter om henne i de amerikanska arkiven så är det få spår som syns, det finns den amerikanska folkräkningen som gjordes, och görs fortfarande, vart tionde år och där är hon med. Men det som hände mellan dessa räkningar, inte ett spår och då förstår man styrkan med de svenska husförhören.  Vore det inte för de sparade breven så visste vi inget. Och frågan är om vi vet något alls egentligen, var breven en kuliss, var det så trevligt som det framskymtar eller fanns det en mörk baksida som hon inte berättade om. Att vara hembiträde och sedan kokerska i privata familjer, hur många arbetstimmar var det per vecka, hur många timmar fanns det att tillgå förde trevligheter som beskrivs.

Vi får aldrig veta sanningen, vi kan bara ana att breven, som kom med allt längre intervaller inte gav hela bilden. Några i släkten avundades hennes fria liv, men andra var tacksamma för den säkra, inrutade, framtiden de hade framför sig. Berättelsen om Frida, som jag fått mig tillhanda genom berättelser från två olika håll visar på hur svårt det är att hitta hur det egentligen var och hur det blev för henne och hennes önskan om ett friare, bättre liv långt från den svenska inkröktheten. Att hon tidigt lämnade jordelivet gör det inte lättare och numera finns det bara en omärkt grav efter henne.

Har du berättelser från din släkt, eller bekantskapskrets, som påminner om Fridas. Det gick säkert bra för vissa och mindre bra för andra, men hur hade det gått om de stannat hemma och inte tagit chansen till, om inte bättre, så ett annorlunda liv.

Fortsätt läs mer
  853 Träffar
  0 Kommentarer
853 Träffar
0 Kommentarer

Var är han

I de flesta släkter så finns det historier om någon medlem som sticker ut från mängden. Ibland är det sådant man gärna talar om, ibland tystas det ner på alla tänkbara sätt. Varför blir det så? Att framgång ofta ger en skjuts i samtalen kan vara förståeligt, men ska sådant behöva tas upp titt som tätt, finns det då inte en risk att alla andra glöms bort. När det gäller de som hittat på något som inte fallit i god jord, då ska det tystas ner, men visst kan det vara lika givande som framgångssagan att berätta om den andra sidan av myntet också.

Vid en genomgång av en sidogren av en familj så uppstod det en viss förvirring, det verkade som det fanns en viss diskrepans mellan de skriftliga familjeuppgifterna  som bevarats inom familjen och de kyrkobokslängder som det nu är så lätt att få tag i, oavsett om det är Riksarkivet, Arkiv Digital eller några av de andra, lite mer udda aktörerna som används. Kanske har det blivit för lätt att hitta det som varit dolt, fast det finns ju ett talesätt att sanningen segrar i längden. Vem var sonen som fanns med i kyrkboken, men verkade helt utsuddad i alla familjedokument. Ingen uppgift, inte det minsta spår. Undrar hur de som ändå visste något gått med på denna totala glömska.

Spåren visar en ung man, mitt i en syskonskara, som står med i böckerna en bit upp i tonåren, på samma sätt som hans syskon. Nu ser vi oftast bara ett namn och en födelsetid, vad och hur saker hände runt omkring personerna syns bara när prästen fått reda på något och det finns en anledning att teckna ner det. I det här fallet står det bara en kommentar, rymt, och sedan lite senare så flyttas namnet till obefintlighetsboken. Borta från familjen, borta från gården och borta från socknen. Till synes utan ett enda spår att följa. Letande i socknar runt omkring ger inget, passagerarlistor som gås igenom lämnar inte det minsta att följa. De index som finns testas med tänkbara och otänkbara kombinationer, men inte det minsta lilla spår syns.

Kan en människa bara försvinna, frågan ställs på sin spets och uppgivenheten sprider sig. Finns det ingen i familjen som funderade, som kanske hoppades på ett ögonblick av återseende på något sätt. Kanske lika bra att inse att mysteriet fick fortsätta att vara ett mysterium, kanske var det meningen med pojkens agerande, kanske ville han att det skulle vara ett och att det så skulle förbli.

Fri bild Jacob Owens Unsplash

Det hela föll nästan i glömska och det gick en tid. Från en nutida släkting till den försvunne pojkens ena syskon kom det en dag ett meddelande, kunde det gamla vykortet som fanns i en bok ha något med det hela att göra. Ett bleknad vykort, väl tummat som det verkade, adresserat till en grannfamilj och med några ord, ”ges till Hilma, framme”. Att Hilma var syskonet vet vi, och då återstår bara ordet framme. Stämplat i New York, och ingen emigrant i familjen, kan det vara den försvunne brodern eller är det någon annan. Men om det är någon annan, varför omvägen via grannen, varför inte direkt till Hilma.

Att det finns en förklaring, det är säkert, men hur ser den ut. Försvann pojken genom någon handling som hemlighölls inom familjen, stack han efter att något kommit fram eller hur var det. Än idag vet vi inte med säkerhet, men kanske är den ensamme mannen som återfinns på några ställen i Amerika trots allt rätt person. Det finns ingen säker koppling, mannen lever ett liv tillsammans med en kamrat, i olika stater och inte någonstans hittar vi uppgifter om föräldrar. Något eller några barn syns inte till och då faller sökande via DNA. Kan det finnas en koppling till att kamraten är från en grannsocken, kan de ha känt varandra innan avresan och kan det vara så att det liv de valde att leva inte accepterades alls av föräldrarna.


Vi vet inte svaret, men funderingarna finns och kanske, kanske kommer det fram något nytt, även om chansen minskar för varje år.

Fortsätt läs mer
  924 Träffar
  0 Kommentarer
924 Träffar
0 Kommentarer

Bättre förr?

Vi hör ibland att det var bättre förr, och det kanske vissa tycker. Men nog fanns det en del att fundera på förr, vi behöver inte ta upp allt negativt som barnadödligheter, svält eller annat utan bara titta på hur det kunde gå till i en familj i min närhet. Det kanske inte alltid är så roligt att hålla på med släktforskning när det dyker upp lite udda händelser, ska man skämmas för det som dyker upp. Men varför ska man det, varför inte försöka se vad som egentligen hände, inte kan vi i nutid varken döma eller gömma det som verkligen hände.

Jag försöker reda ut lite grann av historien runt en persons farfars far, dennes mamma, pappa och syskon. Det låter inte så långt bort, inte om man jämför med de artiklar om människans ursprung som dyker upp, men nog finns det en del dolt även så här i nutid.   Vi börjar med farfars far, född som tvilling 1848 i Örebro. Det är mammans andra förlossning, och vid denna likväl som vid den första så uppger hon inget namn på pappan, inget ovanligt men det ger lite problem långt senare ska det visa sig. Den förstfödda sonen, som föddes tre år tidigare, blev bara ett år.

Fritt foto av Guzz Alkala på Unsplash

Att det inte var lätt att vara ensamstående mamma vid mitten på det seklet vet vi nog alla och inte blir det lättare när det kommer två pojkar som behövde omvårdnad. Mamman kämpar på, men något händer, riktigt vad det är vet jag inte än, så hon beslutar sig för att flytta till Stockholm och tar ut flyttningsbetyg för sig och pojkarna när de är nästan två år. Riktigt vart hon flyttar i Stockholm håller jag på och letar efter, lite svårt att hitta och en orsak kan kanske vara att hon ett år senare begär en kopia på attesten, den första sägs ha förkommit. Att hitta henne med sina två söner borde gå bra tycker jag, men det går inte så bra.

Genom alla nya fina register och index så kan man titta på uppgifter ur många olika aspekter, och genom en uppgift om en kvinna med likartat namn med annan födelsetid så framskymtar en ny familj och då blir det kanske inte lättare, men det visar sig att mamman inte tycks ha tagit pojkarna med sig utan bildat ny familj. Om den första pojken i den nya familjen har hennes make som far är inte lätt att se, men det kommer nog fram så småningom. Familjen kommer att bestå av maken och tre pojkar, men då är inte tvillingarna inräknade. Efter en kort tid så blir mamman änka och nu befinner hon sig i situationen att vara ensamstående med tre pojkar. Eftersom Stockholm inte har så många uppgifter om hur de har det så är det svårt att se riktigt hur de klarar sig, men de dyker upp lite här och där. De tre pojkarna går olika öden till mötes, den äldste bara försvinner i 10-årsåldern, den yngsta blir arbetare och dör ensam när han snart ska fylla fyrtio. Mellanpojken lär sig till cigarrarbetare och emigrerar 1882 till Amerika, där det blir familj och barn som kan följas framåt i tiden.

Men hur var det med pojkarna i Örebro, de som fanns på attesten 1850 men som inte hittas i Stockholm.  De dyker upp i böckerna när det är runt femton år, inflyttade från dopboken står det, fast de har funnits i några husförhörslängder. En notering talar om att mamman inte tog med dem till Stockholm, så det förklarar varför de inte hittas där. Var de är åren efter flytten återstår att leta efter, men det står att fyra år efter mammans flytt så tas de om hand av fattigvården. Funderar på varför de inte syns i någon längd för de borde ju ha skrivits in någonstans.

Fri bild av Evans Dennis på Unsplash

Men trots den kaosartade inledningen på livet så går det bra för pojkarna, från en start utan något så blir de hemmansägare och ger sina kommande familjer en bra start i livet. De lär inte ha haft kontakt med mamman, hon lever sitt liv i Stockholm och jag är ganska säker på att de inte kände till sin far. Jag skulle gärna veta vem han var, så att det vore möjligt att få fram en faderslinje längre bak i tiden. Sonsonsonen till den ena av tvillingarna har gjort en DNA-test på sin Y-kromosom och då kan vi se att hans ursprung är lite speciellt.  Det visar sig att hans grupp bildades för ungefär 3 500 år sedan och efter det finns det ingen testad som har den linjen. Så han sitter ensam på sin gren med alla sina privata variationer av mutationer och längtar efter en som åtminstone kan minska antalet år lite grann, släkten är svår att hitta när den är så gammal.

Fortsätt läs mer
  944 Träffar
  0 Kommentarer
944 Träffar
0 Kommentarer

Är det konstigt att man längtar bort någon gång

För femtio år sedan sjöng Lena Andersson sin slagdänga för första gången. Jag vet inte om alla hört den, men många kommer kanske ihåg refrängen. Att det kan vara helt normalt att längta bort någon gång tror jag de flesta håller med om, och just nu känns det som det skulle kunna vara en befrielse att hamna på en öde ö utan någon koppling till omvärlden och definitivt från internet.

Vadan denna desperata önskan kanske du undrar, och det undrar jag nog själv också. Det kommer nyhet på nyhet inom släktforskning och därmed relaterade grenar. MyHeritage släpper funktioner som färglägger gamla kort och till råga på allt så kan de få personen att röra sig på olika sätt. Visserligen mekaniskt, men det finns en rörelse. Och når någon lägger upp en målning på den store genealogen Johan Bure och han plötsligt blinkar menande med ena ögat så kan man undra om det är han som driver med oss och vill tala om att hela hans släktbok är påhittas. Eller tycker han att det är fantastiskt att Urban Sikeborg lyckats förstå boken och göra den tillgänglig för oss vanliga.

Men det är egentligen en annan aspekt på släktforskningen som gör att jag måste fundera på vad vi gett oss in på. Vem kunde tro när vi började tala om DNA som komplement till den ”riktiga” släktforskningen att den skulle ge oss sp mycket huvudbry.  Det finns forskare som säger att runt 1% av alla barn har eller har haft en annan pappa än den som står i arkivens handlingar, men varför hamnar då alla dessa procent i de släktgåtor som jag blir inblandad i på ett eller annat sätt?

För inte länge sedan kunde jag tillsammans med några andra glädjas åt att en pappa var funnen, den här gången via ett undanskymt dokument och inte baserat på DNA. Men det fanns ett DNA-test och efter upptäckten så föll en del träffar i företagens register på plats. Äntligen fanns det en pappa och allt såg bra ut. Men funderingarna började komma, varför finns det inte en enda träff på farfars sida? Letande efter topsningsbara släktkandidater startar, och det finns bara en slutsats när svaren kommer, pappan har inte den pappa som böckerna säger. Ut på jakt igen. Samtidigt säger nya tester att det är något skumt med morfar. Verkar inte som det stämmer och som en blixt från klar himmel kommer Arne. I slutskedet av sitt liv berättade mormor om en tillfällig förbindelse, när det knakade lite mellan henne och hennes make. Resultatet blev en lite annorlunda varelse mitt i syskonskaran, fast det visste bara få, maken står som far och de fem barnen lever som en familj. Men nu syns det, DNA visar att något hänt och mormors berättelse får liv och visar sig vara sann. Så nu gäller det, hitta Arne, som plötsligt blev morfar, och den illustra farfadern. Finns den del okända träffar, men vad kan vi hitta, tänk om Arne är både morfar och farfar. Att han eller de två kommer från samma landskap är klart. Undrar om det är konstigt att man längtar bort ibland.

Fri bild av Ben Hershey på Unsplash

Samtidigt dyker de upp, eller rättare sagt de syns inte alls, men det vi vet är att en annan mamma har två okända föräldrar och den som letar också har en okänd far. Hjälp, det blir lite mycket okänt och jag som inte var så duktig i matte när det blev både x, y och annat i ekvationerna. Men med DNA så kanske det finns en utväg och tänk att det kommer en bra träff, kan vara halvkusin eller syssling. Nära och nu måste det finnas en väg för att åtminstone kunna smalna av sökområdet. Inget träd men ett ovanligt namn gör att det kan börjas bygga ett träd. Mamma och pappa finns, men sedan börjar det kännas lite olustigt. Den som står som farfar i böckerna fanns ju inte i närheten när barnet kommer till. Kan det vara rätt?  Och morfar, eller ska vi säga den som står som herre i huset tillsammans med mormor verkar ha flyttat in betydligt senare än barnets födelse. Så inte kom det mycket hjälp därifrån heller. Det blir bara fler och fler procent med barn som verkar ha en annan far än vad som sägs.


Är det konstigt att jag längtar bort någon gång?  

Fortsätt läs mer
  1309 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Comérus
Spännande att läsa din berättelse. Ja, man vet aldrig hur det är i "verkligheten" och egentligen spelar det inte så himla stor rol... Läs mer
onsdag, 14 april 2021 18:32
1309 Träffar
1 Kommentar

Resa i tiden

Vad gör man en vecka när det blir lite tid över, när det inte syns några streck i kalendern som pockar på uppmärksamhet. Vädret är som det är och det kan vi inte göra något åt, men varför inte göra en resa. En bra idé tycker en del, andra avhåller sig från resandet. Det står och väger lite grann, men en resa kan företas på många sätt, så det får bli en. Kan passa på och njuta, kan se nya saker och prova på det som tidigare inte prövats.

Sagt och gjort, resan bär av till en liten by, landskapets minsta som ligger i det aktuella landskapets minsta socken som också, följaktligen, har den minsta kyrkan, fortfarande med landskapet som gräns. Nu blir det inga mil med någon form av fordon, det blir inga promenader på grusiga stigar i en ny miljö, utan det blir en resa hemma vid skrivbordet. Det går att resa med diverse nymodiga kartfunktioner, och så kan vi blanda upp det med flygfoton från Arkiv Digital för att få en överblick vad som hänt senaste årtiondena. Att komma längre tillbaka i tiden, med kartor, går bra med hjälp av lantmäteriet, tänk vad mycket de sparat i sina arkiv. Man kan undra vad de som stoppade in de gamla akterna i sina arkivlådor tänkte. Skulle någon någonsin öppna kartongen och titta in på de gamla papperen? Och nu sitter vi vid vår dator, och kan efter den insats som gjorts och fortfarande görs, ta fram nästan hur många tidigare gömda dokument som helst och läsa om den ena förändringen efter den andra.

Att följa den lilla byns förändringar, en gård delas och en annan slås ihop med grannens, betesmark byts mot bättre åkrar och det går ju åt andra hållet också. Det bräckta vattnet gör att vissa strandängar förlorar i betydelse och knappast duger till något. Att få till en rättvis förändring är inte lätt och det framskymtar en del hårda ord bland de byråkratiska texterna. Men livet har sin gång och det som var rätt ena stunden kan bli fel nästa, hur kan man hitta en fornlämning i bästa åkern och gräva bort all den fina jorden.

Att koppla ihop nutida kartor, lite äldre flygbilder och lantmäteriets information är bara det ett bra underlag för många timmars resande, även om byn är liten. Inga drivmedelskostnader heller, men man kommer nära platserna i alla fall. När vi sedan kopplar på lite kyrkböcker så kan vi följa en del av personerna från 1650-talet och framåt och då har jag inte plockat fram olika mantals och skattelängder. Det växer fram familjer, som plötsligt försvinner av olika anledningar. En del grenar dör ut, andra flyttar till nya bygder när det blir för många barn men livet går ändå vidare. En gård blir större och några torp till dyker upp, för andra går det inte lika bra så arealen krymper.

Foto i författarens ägo. Privat byggnad

Hur många av byns boende reste till Amerika kan man fråga sig, för det var ju inte alla som stannade hemma. 1875 reser vikarierande organist Per W Lindström till Paxton i Illinois, undrar om han fick spela något där. Hans hustru och son reser också, förmodligen avlider hustrun eftersom Per W gifter om sig. Sonen är lite mer svårfångad, den jag tror det är, påstås vara född i Illinois. Att han inte kommer ihåg var han föddes kan jag förstå för han var riktigt liten när resan skedde, men pappan borde ha upplyst honom och de andra om det. Eller fanns det en annan orsak, lämnade Per W sin fru och son och gifte om sig, vem vet.  Det går att spekulera om både det ena och det andra, och visst kan vi skapa fantasifulla livsöden men det lär nog komma fram en sanning någon gång.

Nog med fantiserandet, nu ska jag kolla om jag kan se när uthuset är byggt, syns inte i kyrkböckerna men kanske en fördjupad dykning i lantmäteriets uppgifter säger något. Byggnadsexperten från länsmuseet sa till grannen att det ser ut som den äldsta delen kan vara från 1600-talet, hur nu det kan synas.

Resan får fortsätta några dagar till, innan nya plikter kallar. Men hittills har det varit en spännande, och något annorlunda, resa genom olika tidsrymder. Får nog göra en liknande resa snart igen, undrar var jag hamnar då.

Kanske vill du följa med, eller är det bättre med en egen resa?

Fortsätt läs mer
  871 Träffar
  0 Kommentarer
871 Träffar
0 Kommentarer

Resan hem

Bland en del handlingar som jag har fått efter en släkting så ligger ett kuvert som innehåller några papper och en liten tryckt skrift.  Det är det som finns kvar efter Hilmas återresa från New York.

18 år gammal lämnar hon 1892 hemmet i Götlunda för att söka lyckan i Amerika. Vad som egentligen händer när hon kommer fram och hur hon upplever de närmaste åren vet jag inte, jag har inte sett några anteckningar om det och i det stora landet på andra sidan Atlanten så är det svårt att hitta något mellan de folkräkningar som görs var tionde år. Kanske kunde vi fått veta en del om hon varit med i den som gjordes 1900, men jag kan inte hitta henne. Kanske missades hon eftersom hon gjorde ett besök i Sverige år 1900, men eftersom hon kom tillbaka i början på maj så borde hon ha varit med. Räkningen skulle avse det som gällde första juni.

Att Hilma arbetade i olika familjer har det berättats, men förutom ett fint kort från mrs Egleston från 1894 så finns det inget kvar som kan ge ledtrådar. När hon senare berättade om sin tid var det inte mycket som kom fram, eller kanske ska vi säga att det var inte mycket som mindes av hennes brorsdotter, som var inte var gammal när de träffades. Det lär ha funnits en del intresserade män som gett den ena propån efter den andra, men av för mig okända skäl så var det ingen av friarna som föll i smaken. Inte ens en fin klocka i present, den lär ha skickats tillbaka, eller löften om stort hus hjälpte, så säger åtminstone den återberättade historien.

Inscannad reklamlapp i författarens ägo

Till slut tog längtan efter föräldrarna överhanden och det amerikanska äventyret tog slut när hemresan skulle företas 1904. Hon bokade sin biljett hem, på C:G: Andersons Svensk Bok- och pappershandel. De låg på Third Avenue i New York och förutom böcker och papper kunde man köpa biljetter, Doktor P Fahrneys Kuriko, ett laxermedel, och Ole-oids liniment. Måste vara en driftig handlare som blandade friskt i sortimentet.

Inscannad passagerarlista från Baltics avresa 2 nov 1904, i förf ägo

Reste man, som Hilma gjorde, mellan New York och Liverpool, i andra klass, så fanns det regler att följa, inte röka här och inte äta där, absolut inte beblanda sig med de från saloon deck, torde vara förstaklass, eller tredje klass. Den tiosidiga tryckta listan med andraklasspassagerare börjar med presentation av kaptenen, sen kommer de två viktigaste, kirurgen och biträdande kirurg, så kan passagerarna vara lugna. Assisterande purser får mig att tänka på Grevinnan och betjänten, nyårsaftons underhållning, eftersom hans namn är Pomeroy. Skriften innehåller också varningar om både det ena och det andra. Det var viktigt att tänka på vad man skulle visa upp när man kom till Liverpool, inte gömma undan varken tobak eller sprit, lite mer exotiskt känns att cikoria nämns, men det var kanske vanligt då. En person som smugglar kan dömas till fängelse, upp till 6 månader om man inte kan betala böter på upp till tre gånger värdet på det man smugglat.

Inscannad del av passageralista Baltic avresa 2 nov 1904, i förf ägo

Jag tror Hilma klarade sig, för hon kom hem. Levde i Köping under några år, ibland sas det att hon funderade på att återvända men att första världskriget hindrade henne, men det är nog en efterhandskonstruktion eftersom det var tio år senare.  Det hela tog slut nyårsafton 1927, när en hjärnblödning ändade hennes liv.

Fortsätt läs mer
  715 Träffar
  0 Kommentarer
715 Träffar
0 Kommentarer

Fynd i arkivet

Något som släktforskare lär sig väldigt tidigt när intresset första gången kommer är att det är bra med arkiv. För utan arkiv finns det inte så mycket att titta på när det gäller förfluten tid. Fast idag så finns det kanske de som tycker att det räcker med avfotograferade sidor som man kommer på sin egen dator via internet. Undrar om de då funderar på var bilderna kommer från, har de bara uppstått ur tomma intet eller ……  Kanske fanns de trots allt i ett arkiv innan de fotograferades. Namnet på den största leverantören av svenska bilder, Arkiv Digital, visar med sitt namn den finurliga kombinationen av gamla dammiga arkiv och toppmodern reproduktionsteknik. Att sedan kombinera det med indexering är smått genialt, eller vad tycker vi som numera hittar uppgifter i de mest snåriga källor.

Så att spara i arkiv är bra, och det är kanske inte alltid är så dammigt eller dåligt belyst som man kan se i vissa filmer. En del arkiv är en ren fröjd att arbeta i. Nu ska jag inte skryta om hur det ser ut, men jag tittade i mitt eget arkiv, fyllt med viktiga handlingar, och där det dök det upp en gammal raritet. Det var inte som att hitta Johan Bures släktbok eller ett gammalt pergamentbrev, men det var något från tidens början.

När vi mäter tid måste vi relatera till något, vi kan jämföra med universums tillblivelse eller vi kan tänka på dotterns födelse. Vi måste hänga upp vårt tidsbegrepp på något. Och nu satt jag här med något från tidens början, åtminstone kändes det så när jag läste och mindes det som stod på dokumentet. Det var från den autosomala erans början, en kort tid efter att vi släktforskare kunde börja använda den typ av DNA-test som är den vanligaste idag.

Kopia på del av programblad producerad 2011 av förf. Gemensamt arrangemang Historiska museet och GF

För tio år sedan hade Genealogiska Föreningen, tillsammans med Historiska Museet, den första större samlingen i Stockholmsregionen. Jag vet inte om det varit något liknande tidigare, så för mig blev det startskottet på den revolution som sedan rullat vidare och engagerat många, många människor.

Rubriken var DNA – hot eller möjlighet, och nog blev svaret att det bara fanns möjligheter. På plats i Lejongången i museet fanns utställare, en del av dem finns kvar än idag, andra har försvunnit under vägen. Där fanns nordens enda bolag som gjorde Y och mtDNA tester, DNA guide. Där fanns Svenska Haplogruppsdatabasen som på helt ideell väg samlade och strukturerade gjorda tester, och kombinerade dem med gedigna släktträd. Båda dessa har lämnat arenan, men de betydde mycket för starten av DNA resan. Att de två som då gjorde autosomala tester, FTDNA och 23andMe, fanns representerade var självklart.

Programmet var späckat och stolsplatserna fyllda när det visades hur Hans Laestadius lyckats vinna en namnstrid med Patentverket genom att med hjälp av DNA påvisa att en person som fötts utanför äktenskapet ändå tillhörde en släkt med skyddat namn. Jeanette Axelsson, DNA-pionjär från DNA-guide, berättade om alla de tekniska möjligheter som fanns med företagets tester. Eva Daskalaki från Uppsala Universitet tog oss med på en resa bland kungligheter från förr och vad som kunde utläsas genom att borra upp en tand eller ett höftben. Att alla ben som fanns i kungliga gravar inte borde varit där var en lärdom. Vi fick också möta vetenskapsredaktören och hedersdoktorn Karin Bojs, som gav sin syn på vad DNA var användbart för. Att vi senare skulle få läsa hennes fantastiska bok om sin europeiska familj anade nog ingen, jag funderar på om hon visste det själv vid den tidpunkten.

Att bli nostalgisk kan vara trevligt ett tag, men det finns andra aspekter också. Jag undrar hur många av alla de som var närvarande som på något sätt kunde ana den utveckling som vi ser nu. Närmare tvåhundra tusen tester, där adressen finns i Sverige, finns i företagens databaser. Från att vara en liten sidogren av släktforskning så är det nu en stor etablerad, vital del av hela släktforskarrörelsen, inte bara i Sverige utan spridd över hela världen. Så nog kan vi stryka under att det har visat sig att det fanns möjligheter och det fortfarande finns. Jag funderar på om jag ska stoppa tillbaka dokumentet, ett enkelt programblad från 2011 och skriva ”läses 2031” på det och då kunna se om det fortsatt i samma rasande tempo som vi sett de här senaste tio åren.


Vad tror du, kommer vi 2031 att ha löst allt med DNA eller finns det andra möjligheter och hinder då.

Fortsätt läs mer
  1492 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Jag var faktiskt med där redan då! Men det dröjde till Släktforskardagarna 2015 i Nyköping innan jag slog till med det första DNA-... Läs mer
onsdag, 24 mars 2021 23:34
Mats Ahlgren
Jag minns dig som igår, när du gick runt i Lejongången. Trångt var det, men du syntes ändå. Bra början och sedan har det bara gått... Läs mer
onsdag, 24 mars 2021 23:37
1492 Träffar
2 Kommentarer

Det lilla skåpet

Det blev en liten sak över när huset tömdes. Ser ut som en liten, liten skolbänk fast utan ben. Har kanske varit någons lilla skrivplats, för det går att lyfta på det något snedställda locket. Om man inte vill kalla den vacker så kan vi i alla fall säga pittoresk.

Det fanns lite saker i den, stift till gamla bläckpennor, sådana man doppade i bläck och där bläcket tog slut mitt i ett ord, och sedan när man ville fortsätta så var det för mycket bläck efter nerdoppningen och det blev en enda stor plump. Hade man tur var det i början, men ack så tråkigt när det skedde i slutet. Gick inte att backa och göra om utan valet var att skämmas eller börja om. Det fanns också några kort av okända, även om några hade ett förnamn angivet. För att skydda botten så hade någon flitigt lagt in ett snyggt papper i botten, verkar vara sådant papper som man förr hade i kökshyllorna för att snygga upp dessa.

Den lilla saken ställdes undan, inte helt osynligt men nästan. Och där har den stått en del år, tills dess att platsen behövdes för annat. När man flyttar något så kan det ju hända att allt inte förblir riktigt plant utan det kan luta lite hit eller dit. Och då kan det, i det här fallet, vara så att locket öppnas och det kan åka ut något. Så det blev att plocka stift till bläckpennor och lite kort. När de las tillbaka så hade det hänt något med hyllpapperet, det hade rört sig och visade att det fanns något under detsamma. Visserligen ska man vara noggrann, men i det fallet hade några saker missats.

Kort i författarens ägo

Tre kort låg där, och det tog ett tag ett tag att identifiera dem, men så småningom så blev det uppenbart att ett visade han som en gång byggt huset som den lilla skrivpjäsen kom ifrån. En som började enkelt, familjen hade inte så mycket att ståta med, en soldat hade visserligen tak över huvudet, men inte mycket mer. Att pojken hade läshuvud var ju bra, men han behövdes hemma som ende sonen. Berättelsen säger att det var många sena timmar, där han ändå försökte skaffa sig kunskap genom läsandet även om en tidig morgon väntade dagen efter.

Kort i författarens ägo



De gick bättre och bättre och så småningom, lite senare i livet så fick han möjlighet att skaffa sig ett riktigt vackert hus och det är vad som är på den andra bilden. Där kunde han njuta efter arbetet med den allt större och större jordbruksarealen han arrenderade. Tiden gick också åt till att vara den man kallade på när djuren behövde hjälp, när missionshuset behövde någon som talade eller när det behövdes folk i olika kommunala nämnder.

Kort i författarens ägo

Det tredje kortet var på smedjan, som låg där han byggde sitt nya, moderna hus, för att ha någonstans att bo på ålderns höst. Ett hus anpassat efter familjen och som gjorde att det inte var svårt att skilja sig från huset som fanns på bild två. Det var inte alla som byggde sådana hus, men det gjorde han. Ritningarna gjorde han till stor del själv, det gällde ju bara att läsa på först och det var han van vid.

Förutom korten så fanns där en Almanack, en liten häftad och skuren bok, som kostat 14 öre när den kom ut 1878. Fanns inget skrivet i den, så några personliga reflektioner gick inte att göra. Men visst kan det vara intressant att läsa om vilka marknader man kunde åka på. Femte februari var det i Hedemora, 22 mars i Umeå och 15 november var det i Överby i Undenäs socken. Efter den sammanställningen kom det en massa text om det nya metriska mått och viktsystemet som skulle införas från 1879 och framåt. I tio år fick man använda de gamla och nya måtten parallellt för att från 1889 års början var det bara de nya måtten som gällde. Jag måste erkänna att det visste jag inte tidigare, så nu fick lära mig något nytt, även om det var gammal kunskap.


Hade jag inte släktforskat och hade jag inte tidigare samlat på mig både information och bilder så hade korten inte sagt mig något. Men nu fick de tre korten liv, det finns en berättelse till dem och det gick att sätta in dem i ett sammanhang. Och det är roligt att se att det kan bli så, när hyllpapperet flyttade på sig. Att almanackan är som grädde på moset kan ju alla se, och på så sätt får den vara avslut på dagens text. Nu ska hyllpapperet tillbaka, men kort och almanacka får ligga ovanpå framöver.

Fortsätt läs mer
  838 Träffar
  0 Kommentarer
838 Träffar
0 Kommentarer

Horn som Horn

Det fanns en gång i tiden en berömd adelsman vid namn Klas Horn. Han föddes 1517 i Finland och räknades som tillhörande den finska adeln. Genom ett flertal lyckade uppdrag vann han Gustaf Vasas förtroende och därefter finns det mycket att berätta om den mängd uppdrag han fick. Befälhavare i Viborg , ledare av ett flertal både lyckade och mindre lyckade armeinsatser och, trots avsaknad av erfarenhet från flottan, så genomförde han i sin roll som amiral storstilade expeditioner runt Sveriges kuster. En storstilad karriär tog slut när han 1566 avled i Östergötland, drabbad av pesten. Han förärades en begravning i Uppsala domkyrka.

Bild från Public domain, via Wikimedia Commons Okänd skapare tillhandahållen av Nationalmuseum
Det ovanstående är en mycket kort sammanfattning av ett mycket intressant liv, en del säger att Klars Horn är en av de största sjöhjältar vi haft. Att det då finns skrivet en hel om honom är förståeligt och då blir det ganska lätt en träff på honom om man söker på namnet Horn. Och det var så det blivit när jag fick en första kontakt med släktingar till min morfars brors fru.  Min morfars bror Carl August emigrerade 1899 till Worcester, Massachusetts och träffade där sin blivande fru, Tekla Horn. Tekla och hennes syster Anna emigrerade och det var Annas släkt jag hittade efter lite letande. En intressant period följde, där vi utväxlade brev med allehanda kopior av källor, mail var inte så bra tyckte de på andra sidan. Många kuvert blev det, och alla brev var kanske inte så välkomna, eftersom det fina släktträdet hade kopplingar som nog inte fanns.

Att stryka Klas Horn och linjen till honom var smärtsamt och det gällde att väga orden på guldvåg. Att det var redan vid Tekla och Annas föräldrarna det sprack gjorde att det blev väldigt lite kvar av trädet. Att ersätta namnen i den fina adliga linjen med liesmeden Carl Olof Horn , född i Leksand och verksam på Långöns Liebruk i Älvdalen och därefter i Igelfors bruk i Regna kändes kanske som ett nerköp. Att Tekla och Annas mamma Emma Grundström var från vackra Fryksände i Värmland upplevdes nog inte som så positivt som jag försökte göra det.

Efter de första sorgsna breven så gick det i alla fall åt rätt håll. Det fanns andra värden än finskfödd amiral att titta på. Det fanns kusiner till Tekla och Anna att leta efter. Carl Olof Horn hade en syster Emma som gift sig med en annan liesmed, Johan Gustaf Grundström, och om efternamnet känns igen så är detta en bror till ovan nämnda Emma från Fryksände.  Att Emma och Johan Gustaf hittat varandra genom sina syskon kan man nog tro, det jag vet är att de gifte sig i USA, dit han emigrerat något år före henne. Att de bodde några år i Worceter och sedan flyttade tillbaka till Sverige och Älvdalen kan ju bero på arbetsmarknaden i USA eller var det hemlängtan. Efter att arbetat på samma bruk som svågern Carl Olof Horn så flyttade familjerna vidare tillsammans till Regna innan Emma och Johan Gustaf återigen emigrerade 1903.

Det blev en del nya kopplingar mellan de båda familjerna när vi hittat kusinbarn som inte visste om varandra och kanske var det lite plåster på såren för den borttagna linjen. I nystandet efter släkt så hittade vi en annan koppling, som ledde till en släktlinje där det fanns en annan ”berömdhet” långt tillbaka. Kanske inte lika elegant som Klas Horn, men att vara släkt med Werner Nilsson Wallin, född 1683 som 1709 fick tjänsten som bödel i Helsingborg, är också något att berätta om. Kanske inte ett ämne vid de fina middagarna men varför inte berätta om hans öden och äventyr en sen kväll, när regnet slår på fönstren och vinden viner.

Fortsätt läs mer
  897 Träffar
  0 Kommentarer
897 Träffar
0 Kommentarer

Sov gott lillebror

varning till kansliga lasareUnder den tid jag släktforskat så har det blivit mer och mer uppenbart hur många olika livsöden som finns i det som jag kan kalla min släkt. Nej, det är inte programmet jag menar, även om ett sådant naturligtvis också kan innehålla allt möjligt utan de som funnits tidigare och där vi har gemensamma personer, som fört något vidare, eller om vi tittar bakåt är en del av alla de som gjort att jag är jag.

Naturligt kan det bli en del filosoferande runt en del av människorna, hur var det och varför blev det som det blev. Vilka drömmar och förväntningar hade de. Kan det skymtas både stor och små drömmar bland de eventuella minnessaker som lämnats efter. En del har en jättelång artikel i svenskt biografiskt lexikon, där alla de stordåd de utfört noga tecknats ner och bevarats till eftervärlden. Andra finns med i Svenskt porträttarkivs gigantiska databas, fast oftast är det ganska knapphändiga uppgifter även om den avfotograferade ofta själv skrivit presentationen.

Men ibland finns inget spår, förutom kanske några korta noteringar i den kyrkobok som skulle hållas uppdaterad. Ett barn föds, post i födelsebok och sedan dör barnet, en post i dödboken, sen finns inte mer att se. Det finns kanske något minne kvar, en liten text i en familjebibel, en hårlock eller i mer sällsynta fall ett foto. När fotografering blev allt mer populär fanns det funderingar kring vilka och på vilket sätt man kunde fotografera. Att lyckliga stunder ska sparas åt eftervärlden känns naturligt, men den finns ju andra händelser i livet också.

Bild i författarens ägo
I ett album, som kom från min farmors sida, hittar jag ett kort på den lilla sonen, halvsittande i en fåtölj. Eftersom man förr måste vara still för att inte förstöra skärpan, så är det kanske inte så lätt att fotografera ett barn. Men i det här fallet så är det inga rörelser, texten på baksidan av kortet säger Sov gott följt av ett namn. Namnet finns med i en födelsebok och en kort tid efteråt i en dödbok från samma socken. Han blev inte gammal och han kunde inte föra sitt arv vidare, men han är fortfarande en del av min familj, En liten parvel, som så många andra inte blev gammal.

I det här fallet finns det en bild, någonting som minner om min lille släkting. Ibland hittar jag bara de två posterna, född och död.  Barn som det sätts förhoppningar till, barn som ska ta över och se till att ålderdomen blir bra för mor och far. Så tänkte Per och Anna när de såg på sina 7 pojkar, nästan ett under att alla överlevt, när de samlades på nyårsdagen. Året som låg framför blev inte som de hoppats. Spåren ser jag i dödboken, det ena namnet efter det andra följt av ordet rödsot. Rödsoten, eller dysenteri  som vi säger idag, skördade många offer och Per och Anna drabbades hårt. Vid midsommartid skrev prästen några ord mer i boken än vad han brukade göra, det var inte bara begravningsdatum, utan också några ord efter den klammer som kopplade i de tre bröderna. Två kistor, lillebror reser i storebrors kista. När året gick till ände, satt Per och Anna ensamma, alla pojkarna var tagna av rödsoten. Hur man tar sig igenom det vet jag inte, men de levde flera decennier till, några fler barn blev det inte, men de hade varandra.

Nu blev det en sorglig blogg, men även döden är en del av livet och jag är tacksam att det gick bra för en stor del av min familj, annars hade jag ju inte funnits.

Fortsätt läs mer
  2567 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Christina Weigel
Dysenteri eller rödsot som sjukdomen tidigare kallades, är en tarminfektion som ger blödningar i tarmen.
onsdag, 03 mars 2021 15:43
2567 Träffar
1 Kommentar

Anna Cathrina

Vem var Anna Cathrina och vad hände med henne. Det kan man fråga sig och varför ska frågan överhuvudtaget ställas.  Kan det bero på något som kallas Ferrotypi stod på ett papper där det låg ett kort. Ganska suddigt och lite mörkt, så det är inte lätt att urskilja några finare drag. Men hatten och den fina klänningen syns och att det är en ateljé som används står nog klart för de flesta.

Inte lätt att säga när kortet togs och det finns inget namn eller ort som ger uppfattning om den saken. Vet inte ens när det kopierats eller i hur många upplagor. Men nu sitter jag här med kortet i handen och funderar på denna människa, jag vet en del men det finns mycket kvar att fundera på. Att hon kom till världen i Ramsberg, det vet jag och födelseboken säger 5 juli 1835. En vanlig drängfamilj, som så många andra. Fyra syskon var de, men en blev bara fyra år, så det spåret finns inte kvar. Att det står Anna Cathrina i födelseboken är nog det enda stället i de svenska böcker, Anna Cajsa står det på alla andra ställen.

Ferrotypi i författarens ägo

Att kunna gifta sig med torparen som samtidigt hade lite skomakeri vid sidan om var inte så dumt, Anders Persson hade tak över huvudet och det fanns mat på bordet, så en liten familj kunde klara sig. 9 år och 4 barn senare så blev Anders sjuk och det bar sig inte bättre än att han dog. Anna Cathrina, eller Anna Cajsa, skrivs som fattighjon. Säkerligen inte den enklaste sak i världen att försöka överleva men det gör de. En dotter föds tio år efter makens död, så att det står oäkta på henne är inget att fundera på, någon far nämns inte alls. Tyvärr så blir hon bara två år.

Några år senare dyker den 57-årige Karl Larsson upp , enligt uppgift ägare till Åsen som låg vid vägen som gick förbi Missionshuset i Löa. Han har varit änkling några år, och nu passar det att det blir ett nytt giftermål. Ett år senare så kommer det tillökning, trots eller kanske tack vare föräldrarnas ålder. Ett tvillingpar ser dagens ljus, pojken sägs komma först och han verkar starkast, flickan klarar sig 8 månader, sedan tar orken slut.

Åsen, som var ett torp, gav kanske inte tillräckligt, eller var det någon av Anna Cathrinas äldre barn som lockade henne, maken och den då sexåriga sonen att resa över till USA. Färden ställdes till Worcester, Massachusetts, en stad som hade många svenska invandrare, många av dem Höganäs i Skåne, men det kan knappast vara orsaken. Mer troligt är att dottern Karolina hade ett finger med i spelet, hon reste till samma stad ett år tidigare. Hade hennes ror fått bestämma kanske det blivit Nebraska, för där fanns han.

Karl fick 14 år i USA och Anna Cathrina, som hon nu skrivs som på den sidan Atlanten kom att bo 34 år i Worcester. Hon hade sällskap några år efter makens död av den yngste sonen, men sen såg hans fru till att han flyttade till Connecticut.

Bilden, på damen i hatt i en ateljé, väcker tankar. Tänk om hon gjort andra val, hur hade liver varit då. Hon kunde ha lämnat Ramsberg tidigt, och fått ett annat liv. Personligen är jag tacksam för att hon inte gjorde det, för då hade hon inte fått dottern Maria Augusta, som i sin tur fick Anton, som fick Ruth, som är min mamma. Vilken tur för mig att hon gjorde valen, känns bara lite tråkigt att morfars morfar inte blev så gammal, men han syns i en del av mina DNA-träffar, så något har jag efter honom.

Fortsätt läs mer
  822 Träffar
  0 Kommentarer
822 Träffar
0 Kommentarer

Strövtåg

Nyss gick jag i ett villaområde i gamla Spånga, en tidigare egen socken, numera inkorporerad i Stockholm. Trots närheten till flera så kallade miljonområden så har det här området bevarat mycket av sin ursprungliga karaktär, även om det inte syns något från riktigt gamla tider. Nästan sant, för den gamla kyrkan sägs ha rötter från 1150-talet. Vid min promenad så slår det mig hur olika delar av området får mig att tänka på släktforskning. Det finns inga raka vägar som leder direkt till målet, utan de smala vägarna vindlar fram, på ett sätt som påminner om letandet i olika källor. Plötsligt, bakom kröken på den lilla sidogatan så står det där, drömkåken, och påminner om svunna tider. Samma känsla som när den tidigare försvunna familjen dyker upp på en sida, där födelsetid och födelseplats plötsligt är ifylld och där namnen är lättlästa. Drömmen om ett hus kan ibland vara lika ouppnåelig som den så illustra anan, som aldrig dyker upp, men det kan ju vara tvärtom också.

Fritt foto av Nathan Walker på Unsplash

Den ena gatan är inte den andra lik, det fanns nog ingen likriktande stadsarkitekt när Spånga skapades. Här blandas det och ges friskt. När det är mörkt, som det var när jag gick där, så gör bristen på rätvinkliga gatuhörn, smygande svängar på det som verkar rakt att det skapas en känsla av vilsenhet. Undrar om jag hittar tillbaka, vilka riktmärken ska jag leta efter. Undrar vilka riktmärken jag ska ha i letandet emigranter, liknande känsla av vilsenhet där. Hur var det nu, ändrades namnet när de kom fram till Ellis Island, den stora mottagningscentralen i New York, eller är det bara en skröna. När hela familjen kom tillsammans, använde de pappans patronymikon på hela familjen eller gick det för sig att ha olika efternamn. Kanske svaret är givet för familjen, men hur var det med den unga flickan eller pojken som reste ensam, vad svarade man då på frågan om pappas namn, kunde han ha ett annat namn än det som uppgavs som det egna. Här gällde det att hålla tungan rätt i mun, för att slippa besvärliga frågor.

På samma sätt var det för mig, här gällde det inte namn eller sänt, men här gällde det att hålla koll så att jag inte gick vilse. Undrar vilken reaktion de blivit om jag ringt hem och sagt att jag behöver hjälp, jag vet inte var i Spånga jag är. Nu finns det ju tack och lov lite ny teknik som kan hjälpa till, så faran var inte överhängande, det kan ju hoppa upp en liten prick på telefonens skärm som visar var jag är, och hur jag kan ta mig till målet. Undrar hur man hittade förr, fast det borde jag veta för jag har ju levt innan alla gick med en mobil i fickan. Det är ju en modern uppfinning, och precis som den helt nybyggda villan plötsligt stod där, påminde lite om en kolonial gård i södra Amerika, så kan vi mitt ibland allt letande i gamla arkiv och bland dammiga minnen hitta nybygget, som inte funnits alls länge, den nya DNA-tekniken. Det står där, lite udda och ibland tycks den inte stämma in, som det amerikanska huset. Men allt har sin tid, och på samma sätt som gamla Spånga utvecklas, utvecklas vår släktforskning. Undrar vad som blir nästa steg, kan det komma något helt nytt som bryter av helt mot det vi är vana till eller finns det en stadsplanerare som håller mot, som inte släpper fram allt för mycket nymodigheter.

Fast det tror jag inte, så det gäller bara att komma vad som kan revolutionera släktforskningen. Vad har du för drömmar, vad kan du se som får ännu mer skjuts på släktforskningen än den har idag, även om det går rejält fort framåt redan nu.

Fortsätt läs mer
  830 Träffar
  0 Kommentarer
830 Träffar
0 Kommentarer

Aldrig för sent .....

Det är aldrig försent att börja sa Gustaf, som fyllde 85 i måndags, när han satte sig framför den stora skärmen, de säger att den är en 80-tummare, som vi kopplat till datorn. Att det fanns en släkt det var ju helt klart, men hur såg den ut. Fanns det något vi kunde se tillsammans, som kunde komplettera den egna historien som han skrivit. Att allt var handskrivet och att datorn inte var en så stor vän gör sitt till, men innehållet i texten som finns är full av intressanta kommentarer, hämtade från historier som berättades i morfar och mormors hus för länge sedan.

Det känns nästan lite konstigt att koppla in dagens fantastiska verktyg som finns kopplade till datorn, några knapptryck och fram kommer sådant som förr var endast var tillgängligt för de som hade någon med gott minne och berättartalang. Det kommer så mycket information så det känns stört omöjligt att komma ihåg mer än bråkdelar av allt det som snurrar på skärmen. Just i det ögonblicket, när Gustaf börjar se vad som finns så dyker det upp en textrad hos mig, hämtat från ett mail från Urban Sikeborg, runt en fråga om Bureboken. Vi talade om trovärdigheten i uppgifter, hur kan vi tro på det som skrevs ner. Att han själv kunnat påvisa det som förts fram i hans egen släkt om händelser som timat 300 år tidigare är en sak, men det som nu dök upp var ett konstaterande. ”Det är först efter den fjärde generationen som man inte har behov av att memorera hur släktskapen såg ut, eftersom bördsrätt och arvsrätt och de kanoniska påbuden om äktenskap i förbjudna led bara sträckte sig till fjärde led.”  Bara sträckte sig till fjärde led, och jag som knappt kommer ihåg min egen födelsedag.

Fri bild från Stocksnap

Det var nästan magiskt att följa Gustafs nerskrivna rader och kunna visa vad kyrkböcker och annat material hade för uppfattning. Det ena efter det andra stämde, minnena från barndomens berättarkvällar, upptecknade nästan 80 år senare, passade in på händelser och personer som fanns i de gamla böckerna. Visst är det bra med digitalisering och datorkraft, men de kunde minnas förr också.

Allt som vi kunde få fram fanns inte med i minnena, men vissa passager i texten ledde till munterhet när vi kom lite längre tillbaka i tiden. Att det i familjen fanns berättades om obehaget att ibland få höra att medlemmarna var lite udda, de kom nog från Italien, var något som även Gustaf fått höra som ung. Men hela släkten, åtminstone så långt tillbaka som alla berättelser räckte handlade ju om värmlänningar. Det var nog större risk att det funnits ett eller flera troll, med långt svart hår både på huvudet och svanstippen, som varit framme än en italienare, fick jag veta. Och inte hittade vi den minsta lite anteckning om någon sådan i alla de källor som vi tittade på, inte någon gång under de dagar vi satt framför skärmen.

Italienaren fanns inte, men kanske såg vi spår av annat, det kom fram namn som kan associeras med det som nog är det vanligaste många släktintresserade vill vara. Eller kanske inte det vanligaste men det näst vanligaste, för många vill vara kungliga, åtminstone de som stammar från emigranter, men sedan kommer nog vallonkopplingen.

Fram på skärmen kom namn som bröt av mot alla son och dotternamn, där kom bland annat Hjerpe, Gevert och Stockhaus. Fram med Smedskivan, kanske kan det finnas uppgifter som Föreningen för Smedsläktsforskning har bland sina alster. Spännande att återigen få använda den, det finns så mycket både spännande och intressant bland alla de tusentals poster som finns där.

Det var en ganska road Gustaf, som plötsligt fick klart för sig varför några av hans släktingar tycks ha fått byta jobb ganska ofta. Kan det vara arvet efter en gammal förfader som gjort sig påmint?  Fast det kan ju finnas andra orsaker än det som gjorde att  Jean Godet från Vendresse i Frankrike inte blev så långvarig på sitt jobb. Från Smedskivan hämtar vi beskrivningen:  Kontrakterad 1620-06-04 i Sedan, Vallonien. Ett halvår senare skedde en utbetalning till hans hustru Anna Hesan, som stannade i hemlandet. Han avskedades eftersom han misskötte sitt arbete vid Finspångs bruk, och skickades tillbaka till hemlandet på våren 1621.

Nu finns det nog andra förklaringar till bytet av jobb, men Gustaf tyckte det var en av många höjdpunkter, när texten kom fram på den stora skärmen om en av de som förmodligen är hans förfäder. För att förstärka hela historien så väntar vi nu på svaren från DNA-testet, och även om det inte går att visa på släktskap så långt tillbaka i tiden, eftersom det är på mormors sida den gynnaren fanns så kan vi säkert få svar på andra frågor. Det blir säkert fler stunder framför jätteskärmen, där vi, på säkert avstånd, kan hitta mer och fler intressanta uppgifter

Fortsätt läs mer
  1299 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars Åhnström
Gustaf och Gustaf ..... vem är Gustaf ? Det fick vi inte svar på, men kanske i nästa Ahlgren blogg som vi ser fram emot.... Läs mer
torsdag, 11 februari 2021 10:08
Mats Ahlgren
Kan ju inte berätta allt på en gång, måste ha lite kvar i byrålådan. Får se vad DNA-testet ger ... Läs mer
torsdag, 11 februari 2021 13:54
1299 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
343 inlägg
Ted Rosvall
250 inlägg
Mats Ahlgren
168 inlägg
Helena Nordbäck
158 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
110 inlägg
Gästbloggare
29 inlägg

Annonser