Rötterbloggen
Rötterbloggen

Resa i tiden

Vad gör man en vecka när det blir lite tid över, när det inte syns några streck i kalendern som pockar på uppmärksamhet. Vädret är som det är och det kan vi inte göra något åt, men varför inte göra en resa. En bra idé tycker en del, andra avhåller sig från resandet. Det står och väger lite grann, men en resa kan företas på många sätt, så det får bli en. Kan passa på och njuta, kan se nya saker och prova på det som tidigare inte prövats.

Sagt och gjort, resan bär av till en liten by, landskapets minsta som ligger i det aktuella landskapets minsta socken som också, följaktligen, har den minsta kyrkan, fortfarande med landskapet som gräns. Nu blir det inga mil med någon form av fordon, det blir inga promenader på grusiga stigar i en ny miljö, utan det blir en resa hemma vid skrivbordet. Det går att resa med diverse nymodiga kartfunktioner, och så kan vi blanda upp det med flygfoton från Arkiv Digital för att få en överblick vad som hänt senaste årtiondena. Att komma längre tillbaka i tiden, med kartor, går bra med hjälp av lantmäteriet, tänk vad mycket de sparat i sina arkiv. Man kan undra vad de som stoppade in de gamla akterna i sina arkivlådor tänkte. Skulle någon någonsin öppna kartongen och titta in på de gamla papperen? Och nu sitter vi vid vår dator, och kan efter den insats som gjorts och fortfarande görs, ta fram nästan hur många tidigare gömda dokument som helst och läsa om den ena förändringen efter den andra.

Att följa den lilla byns förändringar, en gård delas och en annan slås ihop med grannens, betesmark byts mot bättre åkrar och det går ju åt andra hållet också. Det bräckta vattnet gör att vissa strandängar förlorar i betydelse och knappast duger till något. Att få till en rättvis förändring är inte lätt och det framskymtar en del hårda ord bland de byråkratiska texterna. Men livet har sin gång och det som var rätt ena stunden kan bli fel nästa, hur kan man hitta en fornlämning i bästa åkern och gräva bort all den fina jorden.

Att koppla ihop nutida kartor, lite äldre flygbilder och lantmäteriets information är bara det ett bra underlag för många timmars resande, även om byn är liten. Inga drivmedelskostnader heller, men man kommer nära platserna i alla fall. När vi sedan kopplar på lite kyrkböcker så kan vi följa en del av personerna från 1650-talet och framåt och då har jag inte plockat fram olika mantals och skattelängder. Det växer fram familjer, som plötsligt försvinner av olika anledningar. En del grenar dör ut, andra flyttar till nya bygder när det blir för många barn men livet går ändå vidare. En gård blir större och några torp till dyker upp, för andra går det inte lika bra så arealen krymper.

Foto i författarens ägo. Privat byggnad

Hur många av byns boende reste till Amerika kan man fråga sig, för det var ju inte alla som stannade hemma. 1875 reser vikarierande organist Per W Lindström till Paxton i Illinois, undrar om han fick spela något där. Hans hustru och son reser också, förmodligen avlider hustrun eftersom Per W gifter om sig. Sonen är lite mer svårfångad, den jag tror det är, påstås vara född i Illinois. Att han inte kommer ihåg var han föddes kan jag förstå för han var riktigt liten när resan skedde, men pappan borde ha upplyst honom och de andra om det. Eller fanns det en annan orsak, lämnade Per W sin fru och son och gifte om sig, vem vet.  Det går att spekulera om både det ena och det andra, och visst kan vi skapa fantasifulla livsöden men det lär nog komma fram en sanning någon gång.

Nog med fantiserandet, nu ska jag kolla om jag kan se när uthuset är byggt, syns inte i kyrkböckerna men kanske en fördjupad dykning i lantmäteriets uppgifter säger något. Byggnadsexperten från länsmuseet sa till grannen att det ser ut som den äldsta delen kan vara från 1600-talet, hur nu det kan synas.

Resan får fortsätta några dagar till, innan nya plikter kallar. Men hittills har det varit en spännande, och något annorlunda, resa genom olika tidsrymder. Får nog göra en liknande resa snart igen, undrar var jag hamnar då.

Kanske vill du följa med, eller är det bättre med en egen resa?

Fortsätt läs mer
  524 Träffar
  0 Kommentarer
524 Träffar
0 Kommentarer

Resan hem

Bland en del handlingar som jag har fått efter en släkting så ligger ett kuvert som innehåller några papper och en liten tryckt skrift.  Det är det som finns kvar efter Hilmas återresa från New York.

18 år gammal lämnar hon 1892 hemmet i Götlunda för att söka lyckan i Amerika. Vad som egentligen händer när hon kommer fram och hur hon upplever de närmaste åren vet jag inte, jag har inte sett några anteckningar om det och i det stora landet på andra sidan Atlanten så är det svårt att hitta något mellan de folkräkningar som görs var tionde år. Kanske kunde vi fått veta en del om hon varit med i den som gjordes 1900, men jag kan inte hitta henne. Kanske missades hon eftersom hon gjorde ett besök i Sverige år 1900, men eftersom hon kom tillbaka i början på maj så borde hon ha varit med. Räkningen skulle avse det som gällde första juni.

Att Hilma arbetade i olika familjer har det berättats, men förutom ett fint kort från mrs Egleston från 1894 så finns det inget kvar som kan ge ledtrådar. När hon senare berättade om sin tid var det inte mycket som kom fram, eller kanske ska vi säga att det var inte mycket som mindes av hennes brorsdotter, som var inte var gammal när de träffades. Det lär ha funnits en del intresserade män som gett den ena propån efter den andra, men av för mig okända skäl så var det ingen av friarna som föll i smaken. Inte ens en fin klocka i present, den lär ha skickats tillbaka, eller löften om stort hus hjälpte, så säger åtminstone den återberättade historien.

Inscannad reklamlapp i författarens ägo

Till slut tog längtan efter föräldrarna överhanden och det amerikanska äventyret tog slut när hemresan skulle företas 1904. Hon bokade sin biljett hem, på C:G: Andersons Svensk Bok- och pappershandel. De låg på Third Avenue i New York och förutom böcker och papper kunde man köpa biljetter, Doktor P Fahrneys Kuriko, ett laxermedel, och Ole-oids liniment. Måste vara en driftig handlare som blandade friskt i sortimentet.

Inscannad passagerarlista från Baltics avresa 2 nov 1904, i förf ägo

Reste man, som Hilma gjorde, mellan New York och Liverpool, i andra klass, så fanns det regler att följa, inte röka här och inte äta där, absolut inte beblanda sig med de från saloon deck, torde vara förstaklass, eller tredje klass. Den tiosidiga tryckta listan med andraklasspassagerare börjar med presentation av kaptenen, sen kommer de två viktigaste, kirurgen och biträdande kirurg, så kan passagerarna vara lugna. Assisterande purser får mig att tänka på Grevinnan och betjänten, nyårsaftons underhållning, eftersom hans namn är Pomeroy. Skriften innehåller också varningar om både det ena och det andra. Det var viktigt att tänka på vad man skulle visa upp när man kom till Liverpool, inte gömma undan varken tobak eller sprit, lite mer exotiskt känns att cikoria nämns, men det var kanske vanligt då. En person som smugglar kan dömas till fängelse, upp till 6 månader om man inte kan betala böter på upp till tre gånger värdet på det man smugglat.

Inscannad del av passageralista Baltic avresa 2 nov 1904, i förf ägo

Jag tror Hilma klarade sig, för hon kom hem. Levde i Köping under några år, ibland sas det att hon funderade på att återvända men att första världskriget hindrade henne, men det är nog en efterhandskonstruktion eftersom det var tio år senare.  Det hela tog slut nyårsafton 1927, när en hjärnblödning ändade hennes liv.

Fortsätt läs mer
  466 Träffar
  0 Kommentarer
466 Träffar
0 Kommentarer

Fynd i arkivet

Något som släktforskare lär sig väldigt tidigt när intresset första gången kommer är att det är bra med arkiv. För utan arkiv finns det inte så mycket att titta på när det gäller förfluten tid. Fast idag så finns det kanske de som tycker att det räcker med avfotograferade sidor som man kommer på sin egen dator via internet. Undrar om de då funderar på var bilderna kommer från, har de bara uppstått ur tomma intet eller ……  Kanske fanns de trots allt i ett arkiv innan de fotograferades. Namnet på den största leverantören av svenska bilder, Arkiv Digital, visar med sitt namn den finurliga kombinationen av gamla dammiga arkiv och toppmodern reproduktionsteknik. Att sedan kombinera det med indexering är smått genialt, eller vad tycker vi som numera hittar uppgifter i de mest snåriga källor.

Så att spara i arkiv är bra, och det är kanske inte alltid är så dammigt eller dåligt belyst som man kan se i vissa filmer. En del arkiv är en ren fröjd att arbeta i. Nu ska jag inte skryta om hur det ser ut, men jag tittade i mitt eget arkiv, fyllt med viktiga handlingar, och där det dök det upp en gammal raritet. Det var inte som att hitta Johan Bures släktbok eller ett gammalt pergamentbrev, men det var något från tidens början.

När vi mäter tid måste vi relatera till något, vi kan jämföra med universums tillblivelse eller vi kan tänka på dotterns födelse. Vi måste hänga upp vårt tidsbegrepp på något. Och nu satt jag här med något från tidens början, åtminstone kändes det så när jag läste och mindes det som stod på dokumentet. Det var från den autosomala erans början, en kort tid efter att vi släktforskare kunde börja använda den typ av DNA-test som är den vanligaste idag.

Kopia på del av programblad producerad 2011 av förf. Gemensamt arrangemang Historiska museet och GF

För tio år sedan hade Genealogiska Föreningen, tillsammans med Historiska Museet, den första större samlingen i Stockholmsregionen. Jag vet inte om det varit något liknande tidigare, så för mig blev det startskottet på den revolution som sedan rullat vidare och engagerat många, många människor.

Rubriken var DNA – hot eller möjlighet, och nog blev svaret att det bara fanns möjligheter. På plats i Lejongången i museet fanns utställare, en del av dem finns kvar än idag, andra har försvunnit under vägen. Där fanns nordens enda bolag som gjorde Y och mtDNA tester, DNA guide. Där fanns Svenska Haplogruppsdatabasen som på helt ideell väg samlade och strukturerade gjorda tester, och kombinerade dem med gedigna släktträd. Båda dessa har lämnat arenan, men de betydde mycket för starten av DNA resan. Att de två som då gjorde autosomala tester, FTDNA och 23andMe, fanns representerade var självklart.

Programmet var späckat och stolsplatserna fyllda när det visades hur Hans Laestadius lyckats vinna en namnstrid med Patentverket genom att med hjälp av DNA påvisa att en person som fötts utanför äktenskapet ändå tillhörde en släkt med skyddat namn. Jeanette Axelsson, DNA-pionjär från DNA-guide, berättade om alla de tekniska möjligheter som fanns med företagets tester. Eva Daskalaki från Uppsala Universitet tog oss med på en resa bland kungligheter från förr och vad som kunde utläsas genom att borra upp en tand eller ett höftben. Att alla ben som fanns i kungliga gravar inte borde varit där var en lärdom. Vi fick också möta vetenskapsredaktören och hedersdoktorn Karin Bojs, som gav sin syn på vad DNA var användbart för. Att vi senare skulle få läsa hennes fantastiska bok om sin europeiska familj anade nog ingen, jag funderar på om hon visste det själv vid den tidpunkten.

Att bli nostalgisk kan vara trevligt ett tag, men det finns andra aspekter också. Jag undrar hur många av alla de som var närvarande som på något sätt kunde ana den utveckling som vi ser nu. Närmare tvåhundra tusen tester, där adressen finns i Sverige, finns i företagens databaser. Från att vara en liten sidogren av släktforskning så är det nu en stor etablerad, vital del av hela släktforskarrörelsen, inte bara i Sverige utan spridd över hela världen. Så nog kan vi stryka under att det har visat sig att det fanns möjligheter och det fortfarande finns. Jag funderar på om jag ska stoppa tillbaka dokumentet, ett enkelt programblad från 2011 och skriva ”läses 2031” på det och då kunna se om det fortsatt i samma rasande tempo som vi sett de här senaste tio åren.


Vad tror du, kommer vi 2031 att ha löst allt med DNA eller finns det andra möjligheter och hinder då.

Fortsätt läs mer
  1148 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Jag var faktiskt med där redan då! Men det dröjde till Släktforskardagarna 2015 i Nyköping innan jag slog till med det första DNA-... Läs mer
onsdag, 24 mars 2021 23:34
Mats Ahlgren
Jag minns dig som igår, när du gick runt i Lejongången. Trångt var det, men du syntes ändå. Bra början och sedan har det bara gått... Läs mer
onsdag, 24 mars 2021 23:37
1148 Träffar
2 Kommentarer

Det lilla skåpet

Det blev en liten sak över när huset tömdes. Ser ut som en liten, liten skolbänk fast utan ben. Har kanske varit någons lilla skrivplats, för det går att lyfta på det något snedställda locket. Om man inte vill kalla den vacker så kan vi i alla fall säga pittoresk.

Det fanns lite saker i den, stift till gamla bläckpennor, sådana man doppade i bläck och där bläcket tog slut mitt i ett ord, och sedan när man ville fortsätta så var det för mycket bläck efter nerdoppningen och det blev en enda stor plump. Hade man tur var det i början, men ack så tråkigt när det skedde i slutet. Gick inte att backa och göra om utan valet var att skämmas eller börja om. Det fanns också några kort av okända, även om några hade ett förnamn angivet. För att skydda botten så hade någon flitigt lagt in ett snyggt papper i botten, verkar vara sådant papper som man förr hade i kökshyllorna för att snygga upp dessa.

Den lilla saken ställdes undan, inte helt osynligt men nästan. Och där har den stått en del år, tills dess att platsen behövdes för annat. När man flyttar något så kan det ju hända att allt inte förblir riktigt plant utan det kan luta lite hit eller dit. Och då kan det, i det här fallet, vara så att locket öppnas och det kan åka ut något. Så det blev att plocka stift till bläckpennor och lite kort. När de las tillbaka så hade det hänt något med hyllpapperet, det hade rört sig och visade att det fanns något under detsamma. Visserligen ska man vara noggrann, men i det fallet hade några saker missats.

Kort i författarens ägo

Tre kort låg där, och det tog ett tag ett tag att identifiera dem, men så småningom så blev det uppenbart att ett visade han som en gång byggt huset som den lilla skrivpjäsen kom ifrån. En som började enkelt, familjen hade inte så mycket att ståta med, en soldat hade visserligen tak över huvudet, men inte mycket mer. Att pojken hade läshuvud var ju bra, men han behövdes hemma som ende sonen. Berättelsen säger att det var många sena timmar, där han ändå försökte skaffa sig kunskap genom läsandet även om en tidig morgon väntade dagen efter.

Kort i författarens ägo



De gick bättre och bättre och så småningom, lite senare i livet så fick han möjlighet att skaffa sig ett riktigt vackert hus och det är vad som är på den andra bilden. Där kunde han njuta efter arbetet med den allt större och större jordbruksarealen han arrenderade. Tiden gick också åt till att vara den man kallade på när djuren behövde hjälp, när missionshuset behövde någon som talade eller när det behövdes folk i olika kommunala nämnder.

Kort i författarens ägo

Det tredje kortet var på smedjan, som låg där han byggde sitt nya, moderna hus, för att ha någonstans att bo på ålderns höst. Ett hus anpassat efter familjen och som gjorde att det inte var svårt att skilja sig från huset som fanns på bild två. Det var inte alla som byggde sådana hus, men det gjorde han. Ritningarna gjorde han till stor del själv, det gällde ju bara att läsa på först och det var han van vid.

Förutom korten så fanns där en Almanack, en liten häftad och skuren bok, som kostat 14 öre när den kom ut 1878. Fanns inget skrivet i den, så några personliga reflektioner gick inte att göra. Men visst kan det vara intressant att läsa om vilka marknader man kunde åka på. Femte februari var det i Hedemora, 22 mars i Umeå och 15 november var det i Överby i Undenäs socken. Efter den sammanställningen kom det en massa text om det nya metriska mått och viktsystemet som skulle införas från 1879 och framåt. I tio år fick man använda de gamla och nya måtten parallellt för att från 1889 års början var det bara de nya måtten som gällde. Jag måste erkänna att det visste jag inte tidigare, så nu fick lära mig något nytt, även om det var gammal kunskap.


Hade jag inte släktforskat och hade jag inte tidigare samlat på mig både information och bilder så hade korten inte sagt mig något. Men nu fick de tre korten liv, det finns en berättelse till dem och det gick att sätta in dem i ett sammanhang. Och det är roligt att se att det kan bli så, när hyllpapperet flyttade på sig. Att almanackan är som grädde på moset kan ju alla se, och på så sätt får den vara avslut på dagens text. Nu ska hyllpapperet tillbaka, men kort och almanacka får ligga ovanpå framöver.

Fortsätt läs mer
  718 Träffar
  0 Kommentarer
718 Träffar
0 Kommentarer

Horn som Horn

Det fanns en gång i tiden en berömd adelsman vid namn Klas Horn. Han föddes 1517 i Finland och räknades som tillhörande den finska adeln. Genom ett flertal lyckade uppdrag vann han Gustaf Vasas förtroende och därefter finns det mycket att berätta om den mängd uppdrag han fick. Befälhavare i Viborg , ledare av ett flertal både lyckade och mindre lyckade armeinsatser och, trots avsaknad av erfarenhet från flottan, så genomförde han i sin roll som amiral storstilade expeditioner runt Sveriges kuster. En storstilad karriär tog slut när han 1566 avled i Östergötland, drabbad av pesten. Han förärades en begravning i Uppsala domkyrka.

Bild från Public domain, via Wikimedia Commons Okänd skapare tillhandahållen av Nationalmuseum
Det ovanstående är en mycket kort sammanfattning av ett mycket intressant liv, en del säger att Klars Horn är en av de största sjöhjältar vi haft. Att det då finns skrivet en hel om honom är förståeligt och då blir det ganska lätt en träff på honom om man söker på namnet Horn. Och det var så det blivit när jag fick en första kontakt med släktingar till min morfars brors fru.  Min morfars bror Carl August emigrerade 1899 till Worcester, Massachusetts och träffade där sin blivande fru, Tekla Horn. Tekla och hennes syster Anna emigrerade och det var Annas släkt jag hittade efter lite letande. En intressant period följde, där vi utväxlade brev med allehanda kopior av källor, mail var inte så bra tyckte de på andra sidan. Många kuvert blev det, och alla brev var kanske inte så välkomna, eftersom det fina släktträdet hade kopplingar som nog inte fanns.

Att stryka Klas Horn och linjen till honom var smärtsamt och det gällde att väga orden på guldvåg. Att det var redan vid Tekla och Annas föräldrarna det sprack gjorde att det blev väldigt lite kvar av trädet. Att ersätta namnen i den fina adliga linjen med liesmeden Carl Olof Horn , född i Leksand och verksam på Långöns Liebruk i Älvdalen och därefter i Igelfors bruk i Regna kändes kanske som ett nerköp. Att Tekla och Annas mamma Emma Grundström var från vackra Fryksände i Värmland upplevdes nog inte som så positivt som jag försökte göra det.

Efter de första sorgsna breven så gick det i alla fall åt rätt håll. Det fanns andra värden än finskfödd amiral att titta på. Det fanns kusiner till Tekla och Anna att leta efter. Carl Olof Horn hade en syster Emma som gift sig med en annan liesmed, Johan Gustaf Grundström, och om efternamnet känns igen så är detta en bror till ovan nämnda Emma från Fryksände.  Att Emma och Johan Gustaf hittat varandra genom sina syskon kan man nog tro, det jag vet är att de gifte sig i USA, dit han emigrerat något år före henne. Att de bodde några år i Worceter och sedan flyttade tillbaka till Sverige och Älvdalen kan ju bero på arbetsmarknaden i USA eller var det hemlängtan. Efter att arbetat på samma bruk som svågern Carl Olof Horn så flyttade familjerna vidare tillsammans till Regna innan Emma och Johan Gustaf återigen emigrerade 1903.

Det blev en del nya kopplingar mellan de båda familjerna när vi hittat kusinbarn som inte visste om varandra och kanske var det lite plåster på såren för den borttagna linjen. I nystandet efter släkt så hittade vi en annan koppling, som ledde till en släktlinje där det fanns en annan ”berömdhet” långt tillbaka. Kanske inte lika elegant som Klas Horn, men att vara släkt med Werner Nilsson Wallin, född 1683 som 1709 fick tjänsten som bödel i Helsingborg, är också något att berätta om. Kanske inte ett ämne vid de fina middagarna men varför inte berätta om hans öden och äventyr en sen kväll, när regnet slår på fönstren och vinden viner.

Fortsätt läs mer
  818 Träffar
  0 Kommentarer
818 Träffar
0 Kommentarer

Sov gott lillebror

varning till kansliga lasareUnder den tid jag släktforskat så har det blivit mer och mer uppenbart hur många olika livsöden som finns i det som jag kan kalla min släkt. Nej, det är inte programmet jag menar, även om ett sådant naturligtvis också kan innehålla allt möjligt utan de som funnits tidigare och där vi har gemensamma personer, som fört något vidare, eller om vi tittar bakåt är en del av alla de som gjort att jag är jag.

Naturligt kan det bli en del filosoferande runt en del av människorna, hur var det och varför blev det som det blev. Vilka drömmar och förväntningar hade de. Kan det skymtas både stor och små drömmar bland de eventuella minnessaker som lämnats efter. En del har en jättelång artikel i svenskt biografiskt lexikon, där alla de stordåd de utfört noga tecknats ner och bevarats till eftervärlden. Andra finns med i Svenskt porträttarkivs gigantiska databas, fast oftast är det ganska knapphändiga uppgifter även om den avfotograferade ofta själv skrivit presentationen.

Men ibland finns inget spår, förutom kanske några korta noteringar i den kyrkobok som skulle hållas uppdaterad. Ett barn föds, post i födelsebok och sedan dör barnet, en post i dödboken, sen finns inte mer att se. Det finns kanske något minne kvar, en liten text i en familjebibel, en hårlock eller i mer sällsynta fall ett foto. När fotografering blev allt mer populär fanns det funderingar kring vilka och på vilket sätt man kunde fotografera. Att lyckliga stunder ska sparas åt eftervärlden känns naturligt, men den finns ju andra händelser i livet också.

Bild i författarens ägo
I ett album, som kom från min farmors sida, hittar jag ett kort på den lilla sonen, halvsittande i en fåtölj. Eftersom man förr måste vara still för att inte förstöra skärpan, så är det kanske inte så lätt att fotografera ett barn. Men i det här fallet så är det inga rörelser, texten på baksidan av kortet säger Sov gott följt av ett namn. Namnet finns med i en födelsebok och en kort tid efteråt i en dödbok från samma socken. Han blev inte gammal och han kunde inte föra sitt arv vidare, men han är fortfarande en del av min familj, En liten parvel, som så många andra inte blev gammal.

I det här fallet finns det en bild, någonting som minner om min lille släkting. Ibland hittar jag bara de två posterna, född och död.  Barn som det sätts förhoppningar till, barn som ska ta över och se till att ålderdomen blir bra för mor och far. Så tänkte Per och Anna när de såg på sina 7 pojkar, nästan ett under att alla överlevt, när de samlades på nyårsdagen. Året som låg framför blev inte som de hoppats. Spåren ser jag i dödboken, det ena namnet efter det andra följt av ordet rödsot. Rödsoten, eller dysenteri  som vi säger idag, skördade många offer och Per och Anna drabbades hårt. Vid midsommartid skrev prästen några ord mer i boken än vad han brukade göra, det var inte bara begravningsdatum, utan också några ord efter den klammer som kopplade i de tre bröderna. Två kistor, lillebror reser i storebrors kista. När året gick till ände, satt Per och Anna ensamma, alla pojkarna var tagna av rödsoten. Hur man tar sig igenom det vet jag inte, men de levde flera decennier till, några fler barn blev det inte, men de hade varandra.

Nu blev det en sorglig blogg, men även döden är en del av livet och jag är tacksam att det gick bra för en stor del av min familj, annars hade jag ju inte funnits.

Fortsätt läs mer
  2520 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Christina Weigel
Dysenteri eller rödsot som sjukdomen tidigare kallades, är en tarminfektion som ger blödningar i tarmen.
onsdag, 03 mars 2021 15:43
2520 Träffar
1 Kommentar

Anna Cathrina

Vem var Anna Cathrina och vad hände med henne. Det kan man fråga sig och varför ska frågan överhuvudtaget ställas.  Kan det bero på något som kallas Ferrotypi stod på ett papper där det låg ett kort. Ganska suddigt och lite mörkt, så det är inte lätt att urskilja några finare drag. Men hatten och den fina klänningen syns och att det är en ateljé som används står nog klart för de flesta.

Inte lätt att säga när kortet togs och det finns inget namn eller ort som ger uppfattning om den saken. Vet inte ens när det kopierats eller i hur många upplagor. Men nu sitter jag här med kortet i handen och funderar på denna människa, jag vet en del men det finns mycket kvar att fundera på. Att hon kom till världen i Ramsberg, det vet jag och födelseboken säger 5 juli 1835. En vanlig drängfamilj, som så många andra. Fyra syskon var de, men en blev bara fyra år, så det spåret finns inte kvar. Att det står Anna Cathrina i födelseboken är nog det enda stället i de svenska böcker, Anna Cajsa står det på alla andra ställen.

Ferrotypi i författarens ägo

Att kunna gifta sig med torparen som samtidigt hade lite skomakeri vid sidan om var inte så dumt, Anders Persson hade tak över huvudet och det fanns mat på bordet, så en liten familj kunde klara sig. 9 år och 4 barn senare så blev Anders sjuk och det bar sig inte bättre än att han dog. Anna Cathrina, eller Anna Cajsa, skrivs som fattighjon. Säkerligen inte den enklaste sak i världen att försöka överleva men det gör de. En dotter föds tio år efter makens död, så att det står oäkta på henne är inget att fundera på, någon far nämns inte alls. Tyvärr så blir hon bara två år.

Några år senare dyker den 57-årige Karl Larsson upp , enligt uppgift ägare till Åsen som låg vid vägen som gick förbi Missionshuset i Löa. Han har varit änkling några år, och nu passar det att det blir ett nytt giftermål. Ett år senare så kommer det tillökning, trots eller kanske tack vare föräldrarnas ålder. Ett tvillingpar ser dagens ljus, pojken sägs komma först och han verkar starkast, flickan klarar sig 8 månader, sedan tar orken slut.

Åsen, som var ett torp, gav kanske inte tillräckligt, eller var det någon av Anna Cathrinas äldre barn som lockade henne, maken och den då sexåriga sonen att resa över till USA. Färden ställdes till Worcester, Massachusetts, en stad som hade många svenska invandrare, många av dem Höganäs i Skåne, men det kan knappast vara orsaken. Mer troligt är att dottern Karolina hade ett finger med i spelet, hon reste till samma stad ett år tidigare. Hade hennes ror fått bestämma kanske det blivit Nebraska, för där fanns han.

Karl fick 14 år i USA och Anna Cathrina, som hon nu skrivs som på den sidan Atlanten kom att bo 34 år i Worcester. Hon hade sällskap några år efter makens död av den yngste sonen, men sen såg hans fru till att han flyttade till Connecticut.

Bilden, på damen i hatt i en ateljé, väcker tankar. Tänk om hon gjort andra val, hur hade liver varit då. Hon kunde ha lämnat Ramsberg tidigt, och fått ett annat liv. Personligen är jag tacksam för att hon inte gjorde det, för då hade hon inte fått dottern Maria Augusta, som i sin tur fick Anton, som fick Ruth, som är min mamma. Vilken tur för mig att hon gjorde valen, känns bara lite tråkigt att morfars morfar inte blev så gammal, men han syns i en del av mina DNA-träffar, så något har jag efter honom.

Fortsätt läs mer
  771 Träffar
  0 Kommentarer
771 Träffar
0 Kommentarer

Strövtåg

Nyss gick jag i ett villaområde i gamla Spånga, en tidigare egen socken, numera inkorporerad i Stockholm. Trots närheten till flera så kallade miljonområden så har det här området bevarat mycket av sin ursprungliga karaktär, även om det inte syns något från riktigt gamla tider. Nästan sant, för den gamla kyrkan sägs ha rötter från 1150-talet. Vid min promenad så slår det mig hur olika delar av området får mig att tänka på släktforskning. Det finns inga raka vägar som leder direkt till målet, utan de smala vägarna vindlar fram, på ett sätt som påminner om letandet i olika källor. Plötsligt, bakom kröken på den lilla sidogatan så står det där, drömkåken, och påminner om svunna tider. Samma känsla som när den tidigare försvunna familjen dyker upp på en sida, där födelsetid och födelseplats plötsligt är ifylld och där namnen är lättlästa. Drömmen om ett hus kan ibland vara lika ouppnåelig som den så illustra anan, som aldrig dyker upp, men det kan ju vara tvärtom också.

Fritt foto av Nathan Walker på Unsplash

Den ena gatan är inte den andra lik, det fanns nog ingen likriktande stadsarkitekt när Spånga skapades. Här blandas det och ges friskt. När det är mörkt, som det var när jag gick där, så gör bristen på rätvinkliga gatuhörn, smygande svängar på det som verkar rakt att det skapas en känsla av vilsenhet. Undrar om jag hittar tillbaka, vilka riktmärken ska jag leta efter. Undrar vilka riktmärken jag ska ha i letandet emigranter, liknande känsla av vilsenhet där. Hur var det nu, ändrades namnet när de kom fram till Ellis Island, den stora mottagningscentralen i New York, eller är det bara en skröna. När hela familjen kom tillsammans, använde de pappans patronymikon på hela familjen eller gick det för sig att ha olika efternamn. Kanske svaret är givet för familjen, men hur var det med den unga flickan eller pojken som reste ensam, vad svarade man då på frågan om pappas namn, kunde han ha ett annat namn än det som uppgavs som det egna. Här gällde det att hålla tungan rätt i mun, för att slippa besvärliga frågor.

På samma sätt var det för mig, här gällde det inte namn eller sänt, men här gällde det att hålla koll så att jag inte gick vilse. Undrar vilken reaktion de blivit om jag ringt hem och sagt att jag behöver hjälp, jag vet inte var i Spånga jag är. Nu finns det ju tack och lov lite ny teknik som kan hjälpa till, så faran var inte överhängande, det kan ju hoppa upp en liten prick på telefonens skärm som visar var jag är, och hur jag kan ta mig till målet. Undrar hur man hittade förr, fast det borde jag veta för jag har ju levt innan alla gick med en mobil i fickan. Det är ju en modern uppfinning, och precis som den helt nybyggda villan plötsligt stod där, påminde lite om en kolonial gård i södra Amerika, så kan vi mitt ibland allt letande i gamla arkiv och bland dammiga minnen hitta nybygget, som inte funnits alls länge, den nya DNA-tekniken. Det står där, lite udda och ibland tycks den inte stämma in, som det amerikanska huset. Men allt har sin tid, och på samma sätt som gamla Spånga utvecklas, utvecklas vår släktforskning. Undrar vad som blir nästa steg, kan det komma något helt nytt som bryter av helt mot det vi är vana till eller finns det en stadsplanerare som håller mot, som inte släpper fram allt för mycket nymodigheter.

Fast det tror jag inte, så det gäller bara att komma vad som kan revolutionera släktforskningen. Vad har du för drömmar, vad kan du se som får ännu mer skjuts på släktforskningen än den har idag, även om det går rejält fort framåt redan nu.

Fortsätt läs mer
  776 Träffar
  0 Kommentarer
776 Träffar
0 Kommentarer

Aldrig för sent .....

Det är aldrig försent att börja sa Gustaf, som fyllde 85 i måndags, när han satte sig framför den stora skärmen, de säger att den är en 80-tummare, som vi kopplat till datorn. Att det fanns en släkt det var ju helt klart, men hur såg den ut. Fanns det något vi kunde se tillsammans, som kunde komplettera den egna historien som han skrivit. Att allt var handskrivet och att datorn inte var en så stor vän gör sitt till, men innehållet i texten som finns är full av intressanta kommentarer, hämtade från historier som berättades i morfar och mormors hus för länge sedan.

Det känns nästan lite konstigt att koppla in dagens fantastiska verktyg som finns kopplade till datorn, några knapptryck och fram kommer sådant som förr var endast var tillgängligt för de som hade någon med gott minne och berättartalang. Det kommer så mycket information så det känns stört omöjligt att komma ihåg mer än bråkdelar av allt det som snurrar på skärmen. Just i det ögonblicket, när Gustaf börjar se vad som finns så dyker det upp en textrad hos mig, hämtat från ett mail från Urban Sikeborg, runt en fråga om Bureboken. Vi talade om trovärdigheten i uppgifter, hur kan vi tro på det som skrevs ner. Att han själv kunnat påvisa det som förts fram i hans egen släkt om händelser som timat 300 år tidigare är en sak, men det som nu dök upp var ett konstaterande. ”Det är först efter den fjärde generationen som man inte har behov av att memorera hur släktskapen såg ut, eftersom bördsrätt och arvsrätt och de kanoniska påbuden om äktenskap i förbjudna led bara sträckte sig till fjärde led.”  Bara sträckte sig till fjärde led, och jag som knappt kommer ihåg min egen födelsedag.

Fri bild från Stocksnap

Det var nästan magiskt att följa Gustafs nerskrivna rader och kunna visa vad kyrkböcker och annat material hade för uppfattning. Det ena efter det andra stämde, minnena från barndomens berättarkvällar, upptecknade nästan 80 år senare, passade in på händelser och personer som fanns i de gamla böckerna. Visst är det bra med digitalisering och datorkraft, men de kunde minnas förr också.

Allt som vi kunde få fram fanns inte med i minnena, men vissa passager i texten ledde till munterhet när vi kom lite längre tillbaka i tiden. Att det i familjen fanns berättades om obehaget att ibland få höra att medlemmarna var lite udda, de kom nog från Italien, var något som även Gustaf fått höra som ung. Men hela släkten, åtminstone så långt tillbaka som alla berättelser räckte handlade ju om värmlänningar. Det var nog större risk att det funnits ett eller flera troll, med långt svart hår både på huvudet och svanstippen, som varit framme än en italienare, fick jag veta. Och inte hittade vi den minsta lite anteckning om någon sådan i alla de källor som vi tittade på, inte någon gång under de dagar vi satt framför skärmen.

Italienaren fanns inte, men kanske såg vi spår av annat, det kom fram namn som kan associeras med det som nog är det vanligaste många släktintresserade vill vara. Eller kanske inte det vanligaste men det näst vanligaste, för många vill vara kungliga, åtminstone de som stammar från emigranter, men sedan kommer nog vallonkopplingen.

Fram på skärmen kom namn som bröt av mot alla son och dotternamn, där kom bland annat Hjerpe, Gevert och Stockhaus. Fram med Smedskivan, kanske kan det finnas uppgifter som Föreningen för Smedsläktsforskning har bland sina alster. Spännande att återigen få använda den, det finns så mycket både spännande och intressant bland alla de tusentals poster som finns där.

Det var en ganska road Gustaf, som plötsligt fick klart för sig varför några av hans släktingar tycks ha fått byta jobb ganska ofta. Kan det vara arvet efter en gammal förfader som gjort sig påmint?  Fast det kan ju finnas andra orsaker än det som gjorde att  Jean Godet från Vendresse i Frankrike inte blev så långvarig på sitt jobb. Från Smedskivan hämtar vi beskrivningen:  Kontrakterad 1620-06-04 i Sedan, Vallonien. Ett halvår senare skedde en utbetalning till hans hustru Anna Hesan, som stannade i hemlandet. Han avskedades eftersom han misskötte sitt arbete vid Finspångs bruk, och skickades tillbaka till hemlandet på våren 1621.

Nu finns det nog andra förklaringar till bytet av jobb, men Gustaf tyckte det var en av många höjdpunkter, när texten kom fram på den stora skärmen om en av de som förmodligen är hans förfäder. För att förstärka hela historien så väntar vi nu på svaren från DNA-testet, och även om det inte går att visa på släktskap så långt tillbaka i tiden, eftersom det är på mormors sida den gynnaren fanns så kan vi säkert få svar på andra frågor. Det blir säkert fler stunder framför jätteskärmen, där vi, på säkert avstånd, kan hitta mer och fler intressanta uppgifter

Fortsätt läs mer
  1257 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars Åhnström
Gustaf och Gustaf ..... vem är Gustaf ? Det fick vi inte svar på, men kanske i nästa Ahlgren blogg som vi ser fram emot.... Läs mer
torsdag, 11 februari 2021 10:08
Mats Ahlgren
Kan ju inte berätta allt på en gång, måste ha lite kvar i byrålådan. Får se vad DNA-testet ger ... Läs mer
torsdag, 11 februari 2021 13:54
1257 Träffar
2 Kommentarer

Far eller inte

Hur många okända fäder kan man hitta i ett träd, det är en fråga som kommer då och då och jag tror det finns lika många svar som det finns svaranden. Det finns ju ytterligheter av olika slag och jag vet att det finns många historier, som man inte vill berätta för det har funnits en form av skam eller skuld som av olika anledningar lagts på inblandade personer.

Men det blir svårare och svårare att dölja det som inte skrevs i kyrkböckerna eller som undanhölls familjerna när släkt berättades.  Att det var en del av det liv som levdes måste vi acceptera och undvika att skuldbelägga skeenden som vi inte vet bakgrunden till. Varför det i ett äktenskap finns ganska många barn, och där vi idag kan, med hjälp av modern teknik, visa att inte ett enda av barnen har samma pappa, har vi förmodligen ingen aning om. Var det en medveten handling av två parter, där det visade sig att det inte fungerade att skaffa barn, men man gjorde det på sitt sätt. Hur var det med barnlöshet innan alla former av konstgjord befruktning, som vi ser som normala idag, fanns att tillgå. Idag hör vi ibland förklaringar som ingen av oss vet om det stämmer, det finns de som anser att lösaktigt leverne ligger bakom, men vem vet de riktiga orsakerna.

Fri bild Unsplash av Dimitri

Fast ibland blir det nästan skrattretande när den ena efter den andre av angivna fäder faller bort och frågetecknen hopar sig. Det är inte den som mamman var gift med, hans val var att begära skilsmässa, det var inte den man som finns i barnavårdsakten heller utan plötsligt står vi inför ett till synes olösligt problem. Då hittas mammans dagbok, skriven med stenografitecken som nästan ingen klarar ut att läsa, men grannen som varit sekreterare kan plocka fram ytterligare några namn som ingen annan än mamman känt till. Kan det finnas en lösning, går det att bygga nya träd utifrån de nya uppgifterna och kan riktade insatser med DNA-tester ta fram det, som vi hoppas, riktiga svaret.
Ibland går det, ibland har vissa linjer slocknat ut som gör att svaret blir hängande i luften och då är det bara att acceptera, det vi inte visste förut, det vet vi inte idag heller.

Vi ser uppgifter om hur många fadersuppgifter som är rätt, och med den nya tekniken så lär det bli lite andra siffror än tidigare. Att räkna de som anges som oäkta barn, en beteckning som upplevs som hemsk av många, men som blir lite mindre konstig när vi vet att det baseras på att barnet var född utom äktenskapet, är en sak, att räkna de som har en annan far än den angivna i olika dokument är en helt annan sak. Ju fler som testar sitt DNA, desto fler hittills okända fall kommer vi att hitta, men vi ska också komma ihåg att det ju så många fler som får beskedet att allt stämmer, att det inte varit någon felskrivning i de underlag som vi använder för att skapa våra släktträd. Och spelar det någon roll vilka svar vi får, det är ju svårt att påverka sin historiska bakgrund. Fast jag kan inte glömma den ursäkt till att inte ta ett DNA-test som en ”finare” herre gav mig för ett antal år sedan. Tänk om det visar sig att min antavla på Riddarhuset inte stämmer, blir jag utslängd då, nej jag vill inte ta DNA-test, det kan förstöra mycket.

Om jag vill skriva en bok om borttappade eller upphittade fäder, kommer du att ha något att bidra med?  Ska vi samla ihop så många fall som möjligt?  Eller det är det bättre att vi lever med våra olika erfarenheter och har ett bra liv med våra släkter, hur de än ser ut.

Fortsätt läs mer
  1407 Träffar
  0 Kommentarer
1407 Träffar
0 Kommentarer

En gammal bok

Hur gammal kan en bok bli, och ändå vara intressant. Det är naturligtvis en omöjlig fråga att svar på om man inte gör en avgränsning. Om vi stoppar in frågan i släktforskningen, vad kan det bli för svar då. För min del så blir det ett dilemma, för hur kategorisera bok och lägga till begreppet intressant. Intressant för vem och när i livet.

En bok som var lika gammal som jag är, kanske någon säger och visar upp den som någon började att skriva i den dag som personen föddes. En sådan bok kan ju inte vara äldre än den person den beskriver, för det fanns inget att skriva om. Att få läsa om första vikten och längden, om det första av det mesta kan säkert vara intressant, men frågan är om det är fler än en som visar ett mätbart intresse. En gammal bok som finns i släkten kan vara intressant, men ibland är det inte vad som finns tryckt i den utan vad som inskrivet. Att det oftast var en bibel som grund gör ju att begreppet familjebibel har blivit spridd, en bok med inskriven släktinformation. Jag har sett att det finns i annat än biblar, men ofta var ju det enda bok som fanns så det blev en naturlig lösning att skriva i den.

När jag då funderar på gamla böcker så kommer jag osökt in på ett av de största fynden som gjorts under senare tid. En liten oansenlig bok som hittades i ett finskt gårdsarkiv. Många har nog hört talkas om den, Johan Bures släktbok. Den har lyfts fram i olika forum och används inom olika delar, inte minst har den haft betydelse i allmogeforskning och på senare år även inom DNA-forskning. Tänk att en bok som skrevs för runt 400 år sedan kan ha en sån stor påverkan på det som sker idag.

Kopia av bild på Genealogiska Föreningens utgåva av Johan Bures slältbok


Innehållet i boken var ju delvis känt tidigare, genom avskrifter, men när den ursprungliga boken dök upp så kom det fram mer än det som vanligtvis pekas på när gäller Johan Bure. Det är ju inte bara den så kallade Bureätten som beskrivs. Johan Bureus lade visserligen ner mest arbete på att följa sin mormors släkt och det var hon som var ingången till Buresidan. För de som studerat släktboken, som ju numera finns i digitaliserad och kommenterad version, så kommer det fram ytterligare, ofta helt onämnda, släktbeskrivningar. Den ena utgår från hans morfar, en allmogesläkt som till största delen lever i Uppland. Här finns ingen koppling till adel eller annat och de korrupta texter som tidigare bara fanns i avskrifter kan nu rättas till och de verkliga innehållet kommer fram.

Den andra, tidigare helt okända delen, handlar om en borgerlig familj och dess släkt. Det är Johan Bureus första hustru, Margareta Mårtensdotter, som är ingången i denna släktkrönika. I en tid när det bara var adeln som sysslade med släktforskning är det unikt att kunna följa upp hur de levde och hur släkten utvecklades. Det finns inga liknande beskrivningar frän den tiden och ändå nämns just denna del inte alls i den utsträckning som den kanske borde göras.

Det får bli en djupdykning i det tidigare okända materialet, och tänk att det från 2014 och tills nu innan jag riktigt förstod vilken skatt detta säkert är. När vårsolen kommer fram och det mycket ljusare än idag så hoppas jag kunna berätta ännu mer om dessa för mig tidigare gömda klenoderna.

Johan Bures Släktbok finns att köpa hos Genealogiska Föreningen, www.genealogi.net

Fortsätt läs mer
  965 Träffar
  0 Kommentarer
965 Träffar
0 Kommentarer

Hur blev det så?

Då och då dyker det upp frågor om hur mycket vi kan lita på kyrkböcker och andra källor som rör de som levde i vårt land tidigare.  Kan det bli fel och hur vanligt var det.  Ibland så möts en sådan fråga av ifrågasättandet, det finns inga fel i böckerna och gör det trots allt det så är det marginella sådana. Nu vet nog de flesta av oss att så fort det är människor inblandade kan det bli fel, så nog finns det sådana. Men hur mycket fel kan del bli, eller det kanske inte är fel, men hur mycket kan informationen ändras utan vi kan säga att det blev heltokigt. Och fanns det en orsak till de fel och brister vi kan se.

Att det inte alltid var ordning på prästens minneslappar, det ser vi nog då och då. Ibland försvinner födelsenotiser och ett barn bara dyker upp i husförhörslängden. Att födelsetider och liknande blir fel, speciellt när en ny bok ska skapas, är förståeligt. Där sitter den stackars prästen, eller om det är klockaren och ska kopiera över sida efter sida från en välfylld bok, med hur många strykningar som helst.  Det enda ljus som finns är en talgdank och det kanske är kallt både ute och inne och då behövs en värmande dryck, undrar om det kan ha varit några procentenheter i den drycken. Att då läsa lite snett eller blanda ihop månad och dag var lätt hänt, och sedan fick ju inte den som det gällde läsa boken och se om det var fel. Fast hur många brydde sig om vad som stod, man kunde ju fira vad som helst utan att läsa i boken.

Men ibland dyker det upp frågetecken där man kan fundera på hur det kunde bli som det blev. För ett par veckor sedan så berättade jag om letandet efter en kvinna, som var lite svår att finna eftersom hon hade förändrat sin ålder, i USA, med 8 år.  I samband med letandet så hittade Julie Maranto en kandidat, som strax därefter visade sig hamna utanför de som det kunde vara. Men det fanns en del intressanta händelser kopplade till den hittade kvinnan.

Gunhild Christina föds 1892-10-8 som oäkta dotter till Anna Fredrika Carlén, 1872-07-13,från soldattorpet Kullen i Acklinga socken. Födseln registreras i Dala socken och dopattesten sänds till Acklinga. Acklinga visar sig vara fel, så attesten skickas vidare till Agnetorp, där den återfinns i födelseboken. Varför Anna Fredrika var i Dala framgår inte, hon är skriven som piga hos soldaten Karl Tim och hans hustru Sofia Kristina Johansdotter i Agnetorp.

Anna Fredrika och dottern flyttar runt bland socknarna i det som då var Skaraborg. De flyttar till Göteborg 1896.Bor i Göteborgs Domkyrkoförsamling fram till 18971115 då Anna Fredrika flyttar inom Göteborg och dottern flyttar till Agnetorp. Vid utflyttningen från Göteborgs står det Gunild (saknas ett H i namnet) Christina Carlén.

Från Arkiv Digital Göteborgs Domkyrkoförsamling (O) BIIa:4 (1895-1901) Bild 128 / sid 120 (AID: v50450.b128.s120, NAD: SE/GLA/13180)

 

Men i inflyttningslängden till Agnetorp står namnet som Anna Fredrika Carlén, men med Gunhild Christinas födelsedatum.

 

Arkiv Digital. Agnetorp (R) B:2 (1897-1915) Bild 12 / sid 4 (AID: v154179.b12.s4, NAD: SE/GLA/13001)


Hon blir fosterdotter hos ovan nämnde Karl Tim och hans hustru, där hon tillbringade sin första tid. Hon bor kvar som fosterdotter fram till emigration 1913. Resedokumenten från Göteborg och vid framkomsten till Boston anger hennes namn som Anna Fredrika. Hon ska till sin vän August Johnson 23 Park Ave Naugatuck, Connecticut. Där förlorar jag spåren efter henne, men det finns säkert de som kan hitta henne. Kan tillägga att vid moderns död 1921 anges endast moderns syster som dödsbodelägare. 

Jag kan inte annat än undra varför det blev som det blev. Var det bara en felskrivning vid inflyttningen, borde inte den ha uppmärksammats vid något tillfälle. Eller ville fosterföräldrarna ha ett annat namn på sin fosterdotter och övertygade prästen om att skriva fel. Tänk om de hämtade flickan i Göteborg och förfalskade flyttningsbetyget. Här kan många teorier komma upp till ytan, dessvärre får vi nog inte veta varför det blev som det blev.

En fundering till, tänk om det sitter någon i USA med uppgift om Anna Fredrika Carlén, född 1892, och försöker bygga ett släktträd. Kanske finns det en DNA-match med någon i Sverige, hur ska de kunna hitta tillbaka om de inte hittar all steg i Gunhild Christinas/Anna Fredrika Carléns liv och äventyr. Och vad ska hon kallas när någon skriver in henne i sitt släktträd.

Hittar du Gunhild Christina/Anna Fredrika  i några amerikanska källor, skriv gärna en kommentar,

Födelse i Dala. Dala (R) C:6 (1861-1898) Bild 64 / sid 115 (AID: v18157.b64.s115, NAD: SE/GLA/13080)

Utflytt Göteborg.  Göteborgs Domkyrkoförsamling (O) BIIa:4 (1895-1901) Bild 128 / sid 120 (AID: v50450.b128.s120, NAD: SE/GLA/13180)

Inflytt Agnetorp. Agnetorp (R) B:2 (1897-1915) Bild 12 / sid 4 (AID: v154179.b12.s4, NAD: SE/GLA/13001)

Passagerarlista Göteborg. Göteborgs poliskammare (-1900) (O) EIX:98 (1913) Bild 860 / sid 165 (AID: v479822.b860.s165, NAD: SE/GLA/12703)

Ankomsten till Boston 17 mars 1913 ombord på Carphatia, efternamn indexerat till Carlin.

Finns naturligtvis fler källor men dessa är de viktigaste.

Fortsätt läs mer
  1286 Träffar
  0 Kommentarer
1286 Träffar
0 Kommentarer

Herman

Att botanisera I lådor med diverse innehåll är ganska roligt och ibland dyker det upp saker som inte förväntas. Det är det oväntade som gör tittandet lite extra spännande, för hur mycket man än funderar i förväg så kan man ju inte komma på det oväntade, för då är det ju redan väntat.  Likadant kan det vara när man tittar i en tidning och en bekant dyker upp, tänk jag visste inte att han eller hon sysslade med det som beskrivs, vilken härlig känsla att få ny kunskap.

Likadant är det ju för oss som håller på med olika former av släktforskning, det händer att mitt ibland allt det man förväntat sig att det dyker upp något som inte borde vara där eller kanske kan vi säga att det är som med lådan, botaniserande visar på något oförväntat.

Jag satt nyss med ett album, 120 år gammalt, med namnet på min hustrus mormor på insidan av pärmen. Årtalet anger att hon är 16 år när hon skrev sitt namn. Det är som så ofta en utmaning med bilder på personer som levde då, för inte så länge sedan, men ändå är namn och platser ofta bortglömda. Att många av korten visar bekantskapskretsen blir klart när sida efter sida visar på människor i samma ålder som den som skrev sitt namn i albumet. Just då var det självklart att hon överst på sidan tre bodde i grannbyn och sällskapade med den unge mannen i soldatuniform längst ner på sidan fem. Att de sju som finns på uniformsbilderna har samma frisyr och ser nästan likadana ut gör det inte så lätt att förstå vem som är vem.

Herman Leander Karlsson. Foto i författarens ägo

Som tur är finns det några blyertsanteckningar, så en syster och en bror går det att få fram, och att några kort till nog är de som finns på familjebilderna från senare i livet gör att några till kort kan vi identifiera. Ju längre bak vi kommer i albumet, desto äldre blir personerna, det kommer ett bröllopsfoto med ägarinnan som brud och därefter kommer det ett till och sedan ytterligare några. Går det att hitta brudparen om vi tittar på korten från tidigare år. Kanske, kanske är det någon som påminner om en tidigare bild, men de verkar så lika varandra de unga flickorna och pojkarna så det blir bara gissningar.

På en av pojkarna finns förnamnet inskrivet och sedan, med en annan penna, har det skrivits till att han gift sig med Hulda Asp. Äntligen ett efternamn, även om det inte det ovanligaste. Att albumet kommer från min frus sida gör att det tar ett tag innan funderingarna kommer in på rätt spår. Har inte jag det namnet hos mig, är det inte min morfars syster som han gifte sig med. Koll i släktforskningsprogrammet och nog är det så. Det blir genast roligare att titta i albumet för nu kanske det finns en bild på Hulda också, men hur ska jag veta det. Jag har ju ingen bild på henne sedan tidigare så det är inte lätt att leta och om Herman är en av brudgummarna på korten så hittar inte jag honom i alla fall.

Men visst är det en liten ljusglimt att hitta det oförväntade, det blir inte lika fantastiskt som att hitta nya familjemedlemmar, men ändå. I just det här fallet så får jag fundera på en om jag ska använda ett verktyg som inte är helt nytt men som kan ge nya kunskaper. Att det finns program för ansiktsigenkänning vet jag, men nu måste jag plugga på lite och se vad som kan användas. 

Har du använt sådana program och har du något spännande att berätta?

Fortsätt läs mer
  966 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Tove
Du har så rätt i, både att det är roligt att titta igenom gamla album och hur frustrerande det är när man inte vet vem som är vem... Läs mer
onsdag, 13 januari 2021 14:57
Ann-Christin Magnusson
Hej! Visst är det fascinerande med gamla foton?! Och vad roligt att du tar upp det här med program för ansiktsigenkänning. För ... Läs mer
onsdag, 13 januari 2021 21:22
966 Träffar
2 Kommentarer

Bra början?

Så har vi gått in i ett nytt år, ett år som vi inte vet mycket om än. Vi får hoppas att det får en annan utveckling än föregående, även om inte allt var dåligt förra året.

Kan nog önska mig bättre väder också, där jag bor har det inte varit många solminuter senaste månaden, avsaknad av dagsljus gör att jag funderar på om jorden hittat på något så att vi hamnat i polarnatten. Fast hade vi tippat lite så hade det nog inte varit så erbarmerligt regnigt och grått, då hade vi kanske haft snö som lyst upp. Eftersom det inte lockar att vara ute, så får jag sitta inne och använda tiden till något vettigt, om nu letande efter anor och försvunna kopplingar är så vettigt.

Jag har tittat på en del gamla efterlysningar på Anbytarforum, intressanta trådar, det enda tråkiga är att nästan alla fått ett svar, så när jag kommer till slutet på inläggsraderna så finns det inte mer att tillägga. Fast ibland så reagerar jag på att det refereras till konstiga källor, och att de som skrivit inte letat överallt.  Det finns ju en del index och liknande som kan hjälpa till, inte för att de är originalkällor, men som stöd. Men det kanske är lite sent att lägga in de kommentarerna när jag ser att tråden avslutades med ett godtagbart svar hösten 2003. Det känns nästan som att finns utrymme för en ny typ av arkeologi, kan kalla den informationsarkeologi. Gräva upp gammalt och försöka se vad det var förr, när det skrevs, och hur vi skal tolka samma sak utifrån den referensram vi har idag. Blir lite svårt att få med titeln i de rutor man ska fylla i till försäkringskassan och andra institutioner som vill ha med titel, informationsarkeolog med 20 tecken, får den plats?

Inom andra delar av de kommunikationskanaler (ett långt ord till) som vi använder idag, så är de olika facebook-grupperna roliga att titta i. Inte finns det möjlighet att gå tillbaka särskilt långt, som det finns i Anbytarforum, men det kommer en del roliga utmaningar och det finns även många intressanta svar. Det är ju inte bara släktforskning som det skrivs om, men om vi håller oss till det så är utbudet stort. Jag håller speciell koll på några grupper eftersom jag är administratör för dem, och även om inte alla kommentarer läses så blir det mesta läst och ibland så måste jag bara hoppa in. Det kan vara allt ifrån att försöka peka orimligheter i helt tokiga uttalanden till att försöka hitta lösningar på kluriga problem. Många av frågeställningarna känner jag igen från mitt egna letande, men ibland blir det svängningar både hit och dit. Inte minst gäller det när vi kommer till letandet efter de som emigrerat eller när andra letar efter sina rötter i det forna fäderneslandet.



Fri bild John Towner Unsplash

 

En del av de trådar som finns känns som de kunde vara underlag till en bok, andra har en del pikanta inslag som förgyller tillvaron. Är det inte förskönande omskrivningar om den egna bakgrunden, där naturligtvis kungligheter alltid spelar en stor roll.  Det finns mycket annat att antingen hålla tyst om eller ändra helt. Inte minst åldern varierar av olika anledningar, ibland bland blir en människa äldre, ibland yngre. Häromdagen så dök den unga vackra fruns verkliga ålder upp, och visserligen är inte åtta år så mycket, men skillnaden på 32 och 40 kan ju vara viktig att veta om man ska vara säker på rötterna.

Att DNA har en påverkan vet vi och när det gäller att hitta kopplingar mellan kontinenter så blir det än mer uppenbart hur en del gjort allt för att dölja sin bakgrund, ibland är bigamister vi ser, andra har rymt från en trasig miljö som man inte är stolt över eller rent kriminella handlingar som ligger bakom de nya uppgifterna man lämnar. Men många gånger beror de olika uppgifterna på språkförbistring eller helt enkelt på att det inte var så viktigt att veta när man var född, så det väl bara att hitta på något. En matchning på en DNA-lista som ser så lätt ut, kan bli svår att hitta. Fast det är ju likadant i Sverige, inte minst med de många fäder som inte är de man tror, utan verkligheten visar att det måste vara någon annan.

Nu hoppas jag på lite bättre väder så jag kan komma ut och släppa en del av de funderingar som dyker upp när datorn är alltför lättillgänglig, kan nog vara bra för både mental och fysisk hälsa. Så en fin soluppgång och en bra fortsättning önskar jag just dig!

Fortsätt läs mer
  817 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Julie Maranto
Great blog post, Mats. That was an interesting case, wasn't it? Nine years is a lot to knock off your age. Maybe I should try it?!... Läs mer
onsdag, 06 januari 2021 16:52
Mats Ahlgren
Thanks for your comment, Julie. That girl needs definitely to be examined carefully, to see what really happened. More to come la... Läs mer
onsdag, 06 januari 2021 16:59
817 Träffar
2 Kommentarer

Det bidde bara en

Jag har haft förmånen att få sitta med en person som är mig hyfsat närstående och tittat på på hur släkten ser ut. En släktforskning där vi tillsammans vävt ihop arkivuppgifter med utdrag ur brev, dagböcker och foton. Ibland har vi fastnat och fått leta i olika skrymslen och vrår, för att se om vi kommer vidare och hur. Ibland har det tagit stopp, utan att vi hittat någon utväg och det är ju sådant allas som släktforskar får uppleva. Så det här låter ju som en helt vanlig upplevelse, knappast värt att lägga som grund för årets sista blogg, inte för någon nästa år heller om vi ska fundera framåt.

Varför då nämna detta? Det får du veta om du läser lite till.

Fri bild Evan Dennis Unsplash

En dag kom vi att tala om olika DNA-tester och hur man ska gå tillväga. Jag har ju varit inblandad i det här med DNA i mer än tio år och borde kunna guida nästan vem som helst, men vi vände lite på det och kom överens om att jag ska vara tyst så får vi se vad jag kan bli övertalad till. En prövning i sig att vara tyst, speciellt när det gäller ett ämne som jag brinner för, men det kan vara intressant med att prova.  Det tog ett tag, sedan fick jag veta hur det ska gå till, börja med Ancestry, för över til andra och strunta i tester för Y och mtDNA, för de ger inget. Förmodar att många känner igen sig.

Innan det blev aktuellt med att köpa tester så fortsatte vi med vårt letande, vi tittade på olika program och ett blev valt, vilket kan faktiskt kvitta i just detta sammanhang. Vi fortsatte lägga vårt pussel och jag fick lägga band på mig för att inte styra för mycket. Vi kom ett antal generationer tillbaka och det var en ganska märklig samling människor vi lärde oss känna. De flyttade knappt, antalet socknar som behövdes användas i programmet var få, samma sockennamn återkom hela tiden. Vi gick längre tillbaka och det var likadant, del av Västmanland och del av Uppland. Socknar som hängde ihop och där de giftermålssugna inte rörde sig långt. Fast det var inte många gemensamma beröringspunkter mellan släkterna, de gamla buden om att att det bör vara mer än fyra generationer mellan kopplingarna tycks ha följt med från medeltid tills ganska nyligen.

Med tanke på DNA-råden vi skulle följa så tittade vi efter alla som rest iväg, för emigranter har alla har vi lärt oss. Men ju mer vi letade desto mer konfunderade blev vi. Vi gick tillbaka och fyllde i de rutor vi kunde, och på samma sätt som vid kriminalundersökningar vände vi på det och gick framåt. Vissa barnkullar var stora, men ibland var det nästan tacksamt att alla inte gifte sig och bildade nya familjer. Tänk att i en familj fanns det 12 syskon och ingen förde arvet vidare, åtminstone inte vad som finns noterat i arkiven. Andra var desto mer produktiva, så det blev en hel del att kolla. När vi sedan ansåg oss ha tillräckligt med material, och hamnat tillräckligt nära i tid för att få med emigranter så kunde vi konstatera att de totala antalet var en, en enda man hade emigrerat. Man må undra hur det gick till, men det är i alla fall så som det ser ut för oss.

Med en emigrant så kom frågan upp hur många som kan finnas i de amerikanska registren, hur många hade han lämnat efter sig. Svaret tror vi finns i de uppgifter som säger att han gifte sig på gamla dar och dog utan arvingar, åtminstone genetiska sådana.

Så hur gick det ned DNA-testerna, vad blev resultatet. Det får vi återkomma till senare, något måste vi ha kvar till nästa år. Ett år som vi hoppas blir bättre, även om detta år innehöll höjdpunkter som att jag fick utmärkelsen Årets Eldsjäl av Sveriges Släktforskarförbund, men i övrigt så har det varit lite ensamt.  Så, som sista ord detta år, önskar jag alla ett

Gott Nytt År.

Fortsätt läs mer
  954 Träffar
  0 Kommentarer
954 Träffar
0 Kommentarer

Ett skepp kommer lastat

Kanske inte ett stort skepp, men det kommer godbitar då och då, inseglande på olika bärare. Ibland är det någon som pekar ut just det stället i en kyrkbok, som löser upp en stor knut. Ibland är det ett foto där någon får ett namn eller en plats angiven. Det kommer också skepp från utlandet, idag kom det en liten matchning på mitt DNA-test som seglade rakt in i rätt hamn, en träff på FTDNA från Worcester i Massachusetts, som gav svar på vart en försvunnen släkting tagit vägen. Eller försvunnen är ju fel ord, nu när han är hittad, men han var försvunnen för mig.

Kort i förf ägo

Ibland så dyker de upp, skeppen, på andra ställen. Jag tittar på kortet som jag har, och funderar på varför en Norrköpingsfotograf ställer upp ett skepp i sin ateljé och tar ett foto på, som jag tror, en av min farmors många bröder. Eller kan det verkligen vara pojkens eget, och då kan man fundera på de övriga bröderna hade för föremål som de gillade. Svaret på gåtan kanske jag aldrig får, men kanske är det någon mer som sett ett foto från Eric Peterson i Norrköping med den här båten. Jag hittar ingen i Porträttfynd, men kanske finns båten i album någonstans i vårt avlånga land. Tur att Norrköping har en hamn, annars är det inte Östergötland och mina anor där jag förknippar med båtar av den här typen. När de är stora alltså, modeller kan ju finnas var som helst.

Eget kort

Just nu så kanske det inte är skepp som kommer lastat, utan en det är en släde, med julklappar. Just i år lär inte tomten kliva in genom dörren som han gjorde tidigare, och braskaminens skorsten är nog inte heller det bästa sättet.  Jag tror att tomten sitter i sin släde, och styr ner hans nya drönare , som bär säcken fram till dörren. Kanske kan vi kalla både släden och  drönaren för ett ”luftskepp” så blir inte min titel på denna Julblogg helt missvisande-

I vilket fall som helst så önskar jag alla läsare en helg som blir precis så som era förväntningar är, att det blir tid för kraftsamling och så syns vi i mellandagarna, strax innan detta år tar slut.

Fortsätt läs mer
  1178 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Ann-Mari Bäckman
Fotot är från tiden kring 1880, då den loggan var aktuell. Pojken kan vara ca 14 år. Då skulle han vara född kring 1866.
onsdag, 23 december 2020 15:47
Mats Ahlgren
Då får jag fundera lite, trodde det var en som var född 1875
onsdag, 23 december 2020 16:18
1178 Träffar
2 Kommentarer

Vi lyfter

Historiens vingslag, ett begrepp som används lite olika. För vissa något som handlar om det som hänt för riktigt länge sedan, för andra helt andra betydelser. Idag tyckte jag att jag kände några av dessa vingslag. Inte var det för så länge sedan som det hände, men det var en inblick i vad historia kan ge för reaktioner, och historia i detta fall var för 80 år sedan och lite längre bak. Fast ska vi vara ärliga så blev det också några vingslag några hundra år till tillbaka i tiden.

I dessa tider så träffas vi inte så ofta, men det finns möjligheter att göra det på ett säkert sätt. Vi var två stycken idag som gick in genom varsin dörr, in i en tom, på andra människor, stor lokal. Fram till var sitt bord med bra många meter mellan oss och en riktig jätte-TV som det centrala. Genom den stora skärmen så gick det bra att se vad som visades utan någon form av närkontakt.  Nu kan man titta på olika saker på TV, men det här var faktiskt kopplat till min lilla dator och på den fanns det som var det centrala. Lite släktuppgifter och en del bilder.

Kanske inte det mest revolutionerande innehållet, men för mannen, som jag mötte, var det ganska stort. Här kunde vi tillsammans titta på det material som löste upp frågor som burits i många år. Och det dök upp berättelser från förr, därav det här med vingslag, och det kom även in andra strömningar allteftersom hans berättelse och mina uppgifter från dokument och arkiv kunde vävas ihop till delvis nya sanningar.

Fri bild, Jacob Owens, Unsplash

Att få se sin förmodade fars namn för första gången, att få titta på uppgifter om släktingar och även se lite bilder på de som skulle ha kunnat ingå i en släktgemenskap, rör naturligtvis upp känslor. Glädje över nyfunnen kunskap, sorg över de som undanhöll dessa uppgifter baserat på värderingar som vi kanske inte framhåller idag. Det som då gjordes för att, som det hette, skydda barn från obehagliga sanningar, visar sig i efterhand ha skapat mer frustration och funderingar än vad sanningen skulle ha skapat. Mormor undanhöll uppgifter kopplat till barnet som tillkom på ett sätt som inte var passande i samhällsklassen, och följde upp det med att förhindra en gemensam uppväxt med mammans nya familj, när hon stadgat sig, som de sa.

Att det hände i en närliggande tid gör det lite svårt att förstå, det som jag fick uppleva idag var en ny erfarenhet hur vi kan använda släktforskning. Att berätta om nutid och ge ny kunskap är givande. Att vi sedan hamnar i de ”finare” släktena långt bak i tiden, med hammarsmedsmästare och valloner gör ju inte saken sämre, det blir en bra balans på den tidigare något tunna kunskapen om den egna släkten-

Att det kommer en ny tid, med alla dessa nya kunskaper, gör att livet blir lättare, och tänk vad mycket att berätta för sonen. Nu ska vi bara följa upp det här och kontrollera att det stämmer, för tänk om det är fel i protokoll och kyrkbok. Hur vi gör det?  Hoppas det nya DNA-testet kan ge de slutliga svaren, om inte så får vi göra nya försök.  Mycket kan vi säga om jul och nyår, nu tycker vi att de här helgerna ska ta slut så fort som möjligt så att vi hamnar i närheten av den tidpunkt då svaret kommer, baserat på de topspinnar som skickades iväg idag.

Fortsätt läs mer
  1259 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Jag an-tar att du talar om den andre mannens far, eller är det din som avslöjas? Hur som helst så VET jag hur det känns, av egen... Läs mer
onsdag, 16 december 2020 17:26
Mats Ahlgren
Den andres, och jag tror jag förstår hur du kände det
onsdag, 16 december 2020 17:34
1259 Träffar
2 Kommentarer

Trassel

Ibland kan det trassla till sig.  En ljusslinga ska upp och då har den på något magiskt sätt blivit hopsnurrad på ett sätt som gör att det inte finns någon ände att börja i. Jag var så noggrann när jag la ner den för nästan ett år sedan, har den fått ett eget liv eller vad är det. Var kanske inte riktigt lika noggrann som vi ska vara med våra källhänvisningar och andra dokumentationsregler, men nästan. Är det så att mina efterforskningar och det jag skrivit ner kan bli en lika hopplös härva när någon ska reda ut det hela någon gång framöver.

Jag får innerligen hoppas att det blir lite lättare, även om den bångstyriga, inflätade ljusslingan faktiskt gick att lösa upp till slut, innan jag verkställde det som jag funderade på att göra, helt sonika klippa av alla trådar. Men visst kan det vara en lösning, klipp alla trådar och börja om med att försöka sätta ihop det igen. Undrar om någon lyckats med det, alltså med en ljusslinga. Eftersom det inte behövdes denna gång så kom jag ändå att tänka på den hopsnurrade släkthistorien, som jag försökt sätta mig in i, för att kunna vara behjälplig med vissa DNA-tolkningar.

Fritt foto av Noor Sethi på Unsplash

Det är invecklat och jag börjar fundera på om det är så att det ibland samlas lite för mycket på ett ställe, eller i det här aktuella fallet, om alla kopplingar lagts i en ask och skakats om. Det börjar med en vanlig fråga, som åtminstone vi som rotat i Allmänna Barnhusets rullor, hört många gånger. Varför finns det inga föräldrar angivna, inte på något ställe i det arkivet och inte heller i födelseboken. Helt tomt, eller nästan tomt för det finns en uppgift om moderns födelsetid och en adress till någon som troligen är en barnmorska. Fast hur vet vi att födelseuppgiften är rätt, den kan ju vara påhittad. Men barnmorskan förde bok över födslarna och där kan det finnas något, i detta fall dock helt tomt. Vi ser i Allmänna Barnhusets arkiv att barnet, vid vuxen ålder, frågat om de vet något om föräldrarna, men det fanns inget att berätta.

Så nu har barnen, till kvinnan utan kunskap om föräldrarna, tagit upp sökandet. Mamma är borta, men kanske finns det spår, kanske kan en DNA-test ge svaret. Fem av de sex barnen är från första äktenskapet, en från det andra. Av någon anledning så bestämmer syskonen sig för att testa alla, kanske finns det något spår som bara syns hos en av dem. Egentligen lite onödigt tycker säkert de flesta men det kan kanske finnas en bra orsak till det. Att dottern från det andra äktenskapet ska vara annorlunda, det förstår de, och mycket riktigt så visar hennes svar att hon är halvsyskon till den äldsta från första kullen, när de två första svaren kommer. När resterande svar kommer så är hon fortfarande halvsyskon med de andra, men det tillkommer en annan aspekt, det verkar vara något konstigt, för de fem bröderna är inte bara halvsyskon till henne utan också till varandra. Har det blivit fel någonstans, hur kan det visa så fel.

Det är nog inte fel, och vi vet inget om den bakomliggande orsaken mer än att svetsaren i det första äktenskapet reste en hel del. Det vi ser nu är att det fanns andra inblandade, men vi vet inte vilka och vi vet knappast vem, om någon, var svetsarbarn. Att det finns det som kallas liten genpool i området som är aktuellt gör inte saken lättare. Det verkar som det finns kopplingar till de flesta i närområdet och det blir bara mer och mer invecklat ju fler träffar som undersöks. De riktigt bra träffarna lyser också med sin frånvaro, till det dyker upp ganska nära träff, som alla har. Garanterat på mamma sida, en hur bra ingång som helst, och med ett träd som verkar bra. Nu kör vi!

Och det gjorde vi, men den tidigare trassliga härvan kom tillbaka. Det var nog inte så att den angivna farfadern till den nya träffen var den som stod i trädet och inte blev det bättre när morfar visar sig ha varit på en helt annan plats när träffens mamma blev till. Från det ena nystanet till det andra, från förhoppning om bra ledtrådar till något som är värre än min ljusslinga. Och det går ju knappast att klippa upp härvan och börja om för i det här fallet så finns det inte ens en ände att börja knyta ihop den uppklippta härvan med, allt bara snurrar.

Men skam den som ger sig, nu är det bara hårt arbete som räknas, någon gång, på något sätt ska det hela lösas. Vi hoppas på att det blir ännu fler som testar sig, att ännu fler än idag lägger upp träd och att det ska kunna skymtas ett föräldrapar någonstans i dimmorna, så att ett 125 år gammalt mysterium ska kunna lösa sig. Fast är det som en del tror, att det en kung som varit framme så kan det kanske ta lite tid 😊

Fortsätt läs mer
  916 Träffar
  0 Kommentarer
916 Träffar
0 Kommentarer

Systrar

Det har skrivits och skrivs säkert fortfarande långa och utförliga skrifter om olika människoöden. Personer som satt stora avtryck i historien, som kanske ändrat på ett lands inriktning eller gjort stora uppfinningar. De som haft en förmögenhet eller de skapat en och i vissa fall även om de som förlorat och satt ekonomiska system i gungning. En del har lämnat stora barnaskaror efter sig som på ett nästan magiskt sätt fyllt stora utrymmen, både i skriftform och i verkligheten. Kanske behöver det inte vara så jättestora grejer, men någon berättar deras historia och minnet av dem bevaras till eftervärlden.

Nu vet vi att alla inte får vara huvudperson i en tryckt bok eller att det görs film om dem. De kanske inte heller blir föremål för några skriverier alls, de bara glider in i glömskans dimma och så är de borta. Att inte bli hågkommen kan ju knappast skada de som lämnat oss men visst känns det lite orättvist när en del blir hyllade hur mycket som helst och andra glöms bort.

Jag vet att det inte är möjligt med rättvisa och att det inte går att ha någon form av fördelning av varken minnen eller hyllningsverser. På tal om hyllningsverser, det finns en hel del intressanta sådana i Genealogiska Föreningens arkiv som har det något underliga namnet Likpredikningar. Finns 1101 sådana i registret, originalen får vi vänta att titta på tills lokalerna öppnats igen. En del högstämda, andra nästan på gränsen till konstiga, men sådana är vi ju lite till mans.

Jag kan inte låta bli att komma in på min farfars syster, kan man förkorta det till farfaster förresten, som hette Maria. Hon, tillsammans med sin man naturligtvis, fick några söner, och dem lämnar vi därhän just nu, och tre döttrar. Jag undrar vilka förhoppningar det fanns på dessa, skulle de gifta sig rikt och kunna bidra till en bra ålderdom. Skulle de föra familjens minne vidare med sina många barn eller hur skulle det bli.

Grav i Vara, i skribentens ägo

Inte blev det helt så som jag skrev, det blev lite annorlunda. Två av döttrarna stannade kvar i hembygden, trakten runt Vara i Västergötland, och levde sina liv ganska tätt sammankopplade. Delade lägenhet och även om den ena skapade sig en karriär inom sömmerskeyrket så var det inte så många historier som lämnades till eftervärlden. Eftersom Maria var näst äldst i syskonskaran och min farfar var sladdbarnet av de åtta så var det ganska många år mellan min pappa och hans kusiner, Marias döttrar. Det gjorde att det var mycket lite som berättades om dem hemma hos oss och det som jag minns bäst, och det är kanske inget dumt eftermäle i sig, är att de bodde i ett hus, under takåsen, antingen i samma hus eller huset bredvid, där stadens stolthet, Conditori Nordpolen låg och fortfarande ligger. Vid de få besök jag gjort, så var rutinen den att min pappa gick upp till systrarna och sedan kom de ner och vi satte oss på Nordpolen och festade. Sedan gick de hem och vi fortsatte vår resa. Så visst finns det ett positivt minne, men vad de gjorde mer för avtryck har jag ingen aning om.

Grav i Karlshamn, taget av skribenten

Den tredje systern, Hanna, hon blev, som många andra, sjuksyster och försvann från Västergötland. Av någon anledning, obekant för mig, så fastnade hon i Karlshamn. Riktigt vad hon gjorde och varför har jag inte fått veta, men efter ett tag så arbetade hon genom kyrkan i Karlshamn med sjukvård för de som vårdades hemma. Jag fick en gång höra att hon så gott som avsade sig allt privatliv och levde för och med de sjuka ända till sin sista dag. Ett uppoffrande liv sas de, men vem kommer ihåg det idag. Nu vilar hon i en ensam grav, som jag hittade för ett antal år sedan, och stenen är det enda som minner om henne. Texten på den kanske visar hur hon upplevdes " Vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet".

Tänk vad lite som kan bli kvar, men nu har jag i alla fall nämnt dem så några fler vet att de levat. Kanske kommer ingen ihåg det om några veckor, men ändå. Undrar om någon hört eller sett något om dem, eller om det är Conditori Nordpolen i Vara som blir behållningen av texten.

Fortsätt läs mer
  1483 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Eva Johansson
Så fint att du skriver detta! Så här är det ju, så många liv som mer eller mindre fallit i glömska men som vi som släktforskar kan... Läs mer
onsdag, 02 december 2020 16:36
1483 Träffar
1 Kommentar

För lätt?


Eftersom jag tillhör de som börjat släktforska när jag nått ”dödhalvan”, alltså tiden efter fyllda femtio, så har jag inte alla de erfarenheter som jag många gånger får höra vid mina kontakter med de som hållit på länge. Jag har inte rest runt till alla landsarkiv, jag har inte tillbringat dagar med att i princip kolla en källa, skriva beställning på nästa, vänta för att sedan se att det behövs en till, vänta och göra om allt igen. Inte heller har jag kontrollerat brevlådan, eller väntat på brevbäraren, för att kunna stoppa in rullfilmen eller mikrofichen i läsaren och leta upp den aktuella sidan, som har en bläckplump precis där jag ska läsa. Att det kostade tid och pengar, att det krävdes både kunskap och erfarenhet förstår vi nog alla, och att det därigenom inte var alla förunnat att hitta sin släkt är en riktig slutsats.

Nu är vi inte där idag, även om vissa av de delar som gällde då gäller även idag. Vi har så många fler möjligheter att studera de gamla källorna hemma i vårt eget hem, på närmaste bibliotek eller hos vår släktforskarförening. De två sistnämnda har visserligen begränsningar idag men vi hoppas nog alla på en återgång till de möjligheterna. Vi har oanade möjligheter att bläddra i volymer som vi kanske inte ens fått beställa fram i läsesalen på arkivet. Vi har fått utomordentliga hjälpmedel genom en mängd olika indexeringar, må så vara att vi kan ha olika syn på hur det är med kvalité kontra kvantitet. En del är gjort av de mest erfarna släktforskarna vi har, andra index är gjorde i andra länder med bristande insikt i vad det är de skriver ner och varför uppgifterna en gång fördes in. Men nog är det bättre med en ledtråd än inget alls, så resonerar många.

Sammanställningar i Genealogiska Föreningens bibliotek, egen bild

Finns det då ingen baksida med all den lättillgänglighet vi ser?  Att det driver upp mängden personer som släktforskar eller åtminstone har ett intresse för sin egen familjs historia är klart, men hur är det med kvalitén i det som vi ser växa fram. Många gånger ser vi varningar; kopiera inte utan först ha kontrollerat, och det är en befogad varning. Finns det en risk för det som vissa kallar släktsamling, att bara mata in allt för att nå en viss mängd. Det är en ganska brännande fråga som jag tycker är viktig att hela tiden ha i åtanke. Nu vet jag också att det finns ett jättestort antal som är hur duktiga och noggranna som helst, så balansvågen väger säkert över åt rätt håll.

I samband med att allt detta nya kommer så finns det dock strömningar som jag funderar på vart de ska leda. Det får inte vara för svårt att släktforska, det ska inte ta någon tid och resultaten ska vara lätta att förstå. Det kanske inte alltid är möjligt, det går inte att kräva att alla domböcker ska vara läsliga för alla, det krävs en kunskap och erfarenhet som det tar tid att skaffa. Allt kan inte indexeras, allt kan inte renskrivas oavsett hur starka ropen på detta är.

När vi ser nya verktyg eller källor växa fram så ställs det alltså krav på att de ska kunna förstås utan att tid ska läggas ner på att förkovra sig. Det gäller inte minst inom den genetiska genealogin, det vi vanligtvis kallar DNA-forskningen. Det ställs ibland krav på resultaten ska presenteras så att vem som helst, utan minsta förkunskap, ska förstå det som visas. Och går inte det så ska det tas bort. Det är svårt att förstå ett begrepp, då tar vi bort det, verkar vara en väg framåt. Vet jag inte vad rekombination är, eller vad en X-match betyder, så tar vi bort de begreppen så de inte stör. Att säga att det kräver en viss instudering eller anskaffning av rätt litteratur är inte alltid populärt, släktforskning ska vara lätt.

Nu finns det säkert en hel del olika synpunkter på de olika delarna som jag nämnt, men var tar vi då upp diskussionerna om kommande inriktningar för alla som släktforskar. Har du eller din förening idéer om hur vi ska hantera framtiden, finns det nya vägar att gå eller ska vi bara sopa frågorna under mattan?   Säg gärna vad du tycker, kanske har jag fel, kanske har du världens bästa förslag eller ……….

Fortsätt läs mer
  4322 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Magnus Sälgö
Jag har tjatat om det förut men Länkade data är svaret som samma person som föreslog internet och web:en Tim Berners Lee och att v... Läs mer
fredag, 27 november 2020 08:50
4322 Träffar
1 Kommentar

Bloggare

Eva Johansson
333 inlägg
Ted Rosvall
250 inlägg
Mats Ahlgren
157 inlägg
Helena Nordbäck
148 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
100 inlägg
Gästbloggare
29 inlägg

Annonser