Rötterbloggen
Rötterbloggen

Rysk, eller?

Jag tror säkert att de flesta släktforskare har någon eller några släkthemligheter de jagar för att kunna se om det går att belägga eller förkasta dem.  Att det gömts eller glömts vissa delar av historien är ganska självklart, det var ju inte allt som dokumenterades, men hur är det med de seglivade historierna som florerar och som kanske kan ha någon grund.

Visst är det fascinerande med alla historier som berättas, det kan var om kända personer eller konstiga händelser, det kan vara om försvunna barn eller konstiga föräldrar, kort sagt vad som helst, bara det fascinerar.

Jag har en egen liten hemlighet, som jag inte vet om det någonsin går att få fram något belägg för dess sanningshalt. Om en historia har berättats tillräckligt många gånger under tillräckligt lång tid så har säkert vissa detaljer ändrats, några försvunnit och andra tillkommit. Det gör det knappast lättare att i efterhand se vad som vara den riktiga berättelsen.

Jag vet att det var en hel del som hände i Roslagen runt 1720. Den ena eskadern av ryska fartyg och galärer efter den andra seglade in, rövade och brände. Den ena ön efter den andra drabbades, städer brändes och säkert var det många som dog på något sätt. Men hur var det med erövrarna, kom alla tillbaka eller kunde det hända att en del antingen togs till fånga eller rymde från den egna flottan. Det borde ju finnas en del spår i böckerna om några främmande personer dök upp och på något sätt etablerade sig i det samhälle de tidigare försökt radera ut. Kanske var inte alla så hemska som de beskrevs.

Och vad har nu detta med mig att göra? Allmänna funderingar kan man ha, men min mormor sa att det säkert finns anledning att fundera på vissa saker. Hon, likväl som hennes syskon, hade markerade kindknotor.  Och det måste det finnas en orsak till, det var nog så att skrönan om en förfader, någonstans långt bak i tiden stämde, eftersom ryssar har höga kindknotor. Nu är inte jag säker på att det stämmer att alla ryssar har höga kindknotor, men det var min mormor. Om det kom från pappas eller mammas sida var inte helt klarlagt, men att en rysk sjökapten kommit till Roslagen och hittat en trevlig flicka, det visste alla i släkten.

Min mormors mor. Foto i författarens ägo



Kanske finns han i kyrkböckerna men de flesta verkar börja lite för sent för att ge svar, och de linjer som jag kommit tillräckligt långt tillbaka på verkar inte visa på några konstiga namn. Undrar om kaptenen, eller kanske prästen, försvenskade namnet. Och vad kunde en rysk sjökapten livnära sig på om han nu blev en fri man. Ska jag leta efter något annat än fiskare och småbrukare, kanske handelsman. För inte var han väl militär på den svenska sidan.

Letandet underlättas inte av den gren som jag kommit längst tillbaka är på min mormors mors sida och jag undrar hur jag ska tolka hennes kindknotor, kan det vara från henne som den omtalade ryska sjökaptenens gener kommer?  Det blir nog till att leta en bit bort i släktleden om jag ska få annan hjälp än via kyrkböckerna. Lite DNA kan kanske ge svar, varför inte en rak manlig linje bakåt, som kan ge typiskt ryskt Y-DNA. Mormors syskon, det var ingen bra idé, det finns sex systrar att välja på och det fungerar inte. En generation längre bak, en bror till mormors mor, han drog till Nya Zeeland så då får jag leta manliga linjer på den sidan jordklotet. Hoppas kan jag alltid att det blev pojkar födda i det äktenskapet. Finns förmodligen någon mer gren jag kan luska ut. Sedan kommer nästa problem, hur ser ett typiskt ryskt Y-DNA ut, det måste nog undersökas ordentligt så jag inte går på en mina.

Det blir lite för mycket att göra just nu, så jag får nog skjuta lite på projektet att hitta svaret DNA-vägen, men varför inte leta upp lite avlägsen släkt i Nya Zeeland under tiden. Det får bli min början för att, kanske, få svar på om min släkthistoria har något uns av sanning i sig.

Har du en liknande historia och kommer den från Roslagen?

Fortsätt läs mer
  1092 Träffar
  0 Kommentarer
1092 Träffar
0 Kommentarer

Skrivet i sten

Under en promenad i den gamla socknen Spånga i nordvästra Stockholm, med asfalt under fötterna, hus överallt och bilar som far fram åt alla möjliga håll så dyker den upp. En liten, till synes avskärmad, dunge med gröna träd och buskar, en liten öppning med en ganska stor stenhäll och där står en liten oansenlig skylt och nästan ropar på att bli läst. Varför sitter det en skylt här och vad kan den visa på.

Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet har satt upp skylten ser jag och först står det ” Andvätt och Gärdar läto rista dessa runor efter Sven, sin fader, och Kättilvid efter sin make”

Upplands runinskrifter 80 Foto författaren


Då syns det något på hällen, lite svagt och inte helt uppenbart så finns där slingorna och svaga tecken i dem. Inte en runsten som jag är van att se utan en runhäll, direkt i klippan har ristaren jobbat med att framställa mönstret och texten. Skylten förklarar att det skedde för cirka 1 000 år sedan och att platsen då låg nära vatten, vid ett sund.

 

Foto författaren

Efter första anblicken så funderar jag på hur ofta man ser början till ett släktträd så här mitt i storstaden. Uppgifterna finns ju, även om det inte är en kyrkbok så kan vi nog tro att det är fakta. Pappa Sven hade två söner, det är klart. Om Kättilvid är mamma till dem vet vi inte, det kan ju vara så att hon blivit Svens hustru efter barnens födelse. Men nog är det en bra början. Undrar hur trädet fortsatte att växa, finns det spår av Sven, Andvätt och Gärdar i någon av oss. Fick Kättilvid egna barn, om nu pojkarna inte var hennes. Inte lätt att veta, men det känns lite mäktigt att kunna läsa uppgifterna så många år senare.

Hur blir det med vår egen släktforskning, kommer den att vara som huggen i sten och läsbar för kommande generationer?  Naturligtvis vore det bästa att knacka ner släktträdet och alla uppgifter på en stenhäll, men jag är inte säker att andra uppskattar ett sådant tilltag. Finns det smidigare sätt som kan sparas i 1 000 år.  Kanske duger det med en plåt, ristad med alla uppgifter och inmurad i grunden till mitt hus. Fast det står nog inte så många år, så det får nog bli ett annat ställe.

I dag är det ju lätt att spara uppgifter, vi lägger in dem i datorn och sedan finns de där. Och så länge källorna finns sparade på någon server kan de kommas åt hur lätt som helst, för originalen på arkiven är kanske inte lika lätta att hitta. Undrar hur länge vi kan läsa det som vi sparar i våra program och filer, kommer det att bli tillgängligt för kommande generationer och kommer de att förstå vad det handlar om. En lista på namn och datum, en fil med konstiga bilder, en lista med personer och konstiga DNA-sekvenser.  Ser kanske mest ut som rena tokigheterna.  Och inte blir det bättre av att det hittas annat, med en annan struktur och annan information, bara för att ett annat program valts av den som skrev. Men kanske finns det vissa likheter ändå, så att de framtida läsarna kanske förstår delar av det de läser  i alla fall.

Får de här funderingarna slå rot så finns det risk att arbetsglädjen försvinner och släktforskandet läggs ner, så låt oss hållas i nutiden och göra så gott vi kan. Fast lite kan vi kanske fundera på det med spridning och bevarande, åtminstone till de som kommer närmast efter oss. Tänk om vi sparar allt i ett enda stort träd, det finns ju de som förespråkar den lösningen och sedan, när vi är färdiga så behövs ingen mer släktforskning. Alla vet sin plats och sina anor, alla uppgifter hänger ihop. Men sedan kommer någon på att Andvätt och Gärdar var halvsyskon och trädet faller. Eller tänk om någon arbetat med trädet och kommit på att man kan använda ”sök och ersätt” för att rätta till något genomgående fel och missar att det ändrade på fler ställen än tänkt. Huvaligen vilka fel det kan bli. Då var det bra att använda stenhällen, det som skrevs var det som gällde, här kunde ingen komma och ändra av misstag.

Det är nog dags att återuppta promenaden och lämna alla de tankegångar som hällen bland de gröna träden och buskarna gav, låt den texten få leva men återgå till den verklighet vi lever i nu och grotta vidare bland mina torpare och soldater, blir lugnast så. 


Ha det bra, vad och hur du än gör.

Fortsätt läs mer
  996 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Stenhäng i Sverige! Vore ju intressant om det fanns något skelett eller liknande med dna i gravar i närheten som kunde härröra frå... Läs mer
onsdag, 29 juli 2020 16:29
Magnus Sälgö
Länkad data är lösningen https://minancestry.blogspot.com/2020/06/kunskapsdatabaser-for-slaktforskning.html... Läs mer
torsdag, 30 juli 2020 20:38
996 Träffar
2 Kommentarer

Det surrar - av gammalt och nytt

Senaste veckan har varit full med olika intryck. Semester i Sverige med nya intryck, eller ska jag kanske säga nyupptäckta delar i en miljö som jag trodde jag kände till väl. Att få tid till att röra sig i ett lugnare tempo, att få se de små sakerna som annars döljs när fartvinden spelar i håret. Visst är det underbart och än mer fantastiskt blir det om det blandas med liknande upplevelser inom det som är en ganska betydande del av de dagliga upplevelserna under hela året.

Jag tänker på släktforskning, både min egen och det som jag hör och ser om andras via olika kanaler. Ibland staplas upplevelserna, det kommer ny information och ibland kan ett litet förfluget ord göra att nyheter uppmärksammas. En liten notis i ett meddelande på facebook kan öppna nya världar, en berättelse i en trädgård får tankarna att fara i nya banor. Säkert finns det hur många olika tillfällen och tillvägagångssätt som helst, om vi sätter oss ner och summerar det som påverkar oss.

Upplevelser kan ju vara av olika grad och betyda olika mycket för olika människor. Vem bryr sig egentligen om upplagan på en bok, om man nu inte skrivit den själv. Så tycker nog jag om de flesta böcker. Men när jag pratade med några som är nyfikna på släktforskning och koppling långt tillbaka i historien så nämnde en av dem att han läst en bok, Min europeiska familj de senaste 54 000 åren, och den känner jag ju väl till. Karin Bojs uppskattade bok är känd, men inte visste jag att den sålts i 100 000 exemplar i Sverige. Vilken hög siffra, nästan alla DNA testade har köpt den verkar det som. Och att den nu finns på 16 språk, vilket innebär att personer i ännu fler länder kan läsa den är ju än mer fantastiskt. Vem kunde tro det när Karin berättade om sina resor på ett möte hos Genealogiska Föreningen för några år sedan.

En annan intressant upplevelse var när jag klickade på en länk i ett meddelande. Jag hamnade i Familjehemligheten, ett radioprogram som Gunilla Nordlund leder och där vi får möta de som upplevt förändringar baserade på ett DNA-test. Det är nog många som har egna eller har hört om andras upplevelser, och i dessa program får vi möta några. På ett fint sätt får vi lära känna människan bakom testet, inte så mycket tal om olika konstiga begrepp utan om hur de påverkats av de svar som testet gett, eller ibland kanske mer de frågor som kommer när de sitter med sina resultat och funderar. Kan verkligen rekommenderas att leta upp dessa program på en Sveriges Radiosida.

Foto av Niklas Veenhuis på Unsplash

Att det ibland känns som en ödes nyck, eller något liknande, är klart när jag får stänga av ett program eftersom semestergrannen dyker upp och börjar prata släktforskning. Tur att jag hade ett DNAtestkit tillhanda för det samtalet slutade med en topsning och ett kuvert med utlandsporto som bars till brevlådan. För denna granne väntar nu en tid, på att kuvertet ska komma fram och ett resultat, som kanske ger svar eller blir det funderingar.

Att mitt i semestertid, med solen i ögonen och vinden som svalkar skönt, få höra om nyupptäckta mormors farfar och hur det efter mycket arbete med släktträd hit och släktträd dit plötsligt dyker en liten pusselbit, som öppnar ögonen och leder in på rätt väg, det är ju underbart. Att få vara med om hur skön naturen är och samtidigt få inblick i de lyckliga ögonblicken gör att, även om det finns lite mörka moln, livet blir så mycket lättare och roligare att leva. Batterierna laddas och det finns en tillförsikt inför hösten, för så mycket roligt jag fått uppleva inom släktforskning och DNA denna sommar kan det bara bli bättre och bättre.

Fortsätt läs mer
  686 Träffar
  0 Kommentarer
686 Träffar
0 Kommentarer

Rida, Rida, R.....

Ibland styrs letandet efter uppgifter om personer i det förflutna av nya infallsvinklar. Kanske en förflugen fråga eller något jag läser. Det kan vara sånt som inte alls har med släktforskning att göra som leder in på letande efter nya uppgifter. Kanske skulle jag ha letat efter uppgifterna om jag bara vore intresserad av just en gren av släkten eller av andra skäl ville koncentrera mitt letande.  Nu har jag inte varit så bra på att gå så långt och detaljerat som många andra, men det får jag skylla på att det finns så mycket intressant på alla olika delar av mitt och faktiskt också andras trän.

Tidigare skrev jag om min farfars farfar, lille Lasse, och det ledde in på några nya spår eller ska vi kanske säga funderingar som jag inte grottat i tidigare. Den mannen ledde in mig på begreppet Ryttare, på ett lite mer personligt plan än tidigare. Jag har mig veterligen inga andra med den benämningen bland mina kända anor och även om det inte är så stor skillnad på dessa och det vanliga fotfolket så fick jag lära mig lite nytt och dessutom så fick jag en liten näsbränna, det är inte alltid som det som står har samma betydelse för den som skrev som det har vid en snabb anblick med min referensram.

Arkiv Digital: Generalmönsterrullor - Västgöta kavalleriregemente (P, R) 536 (1749-1759) Bild 116 / sid 220 (AID: v60350.b116.s220, NAD: SE/KrA/0023)

Den första jag tittade efter var den som var morfar till Lasse, Ryttaren Göran Ek, eller Göran Olofsson som han kallades innan tjänsten i Västgöta Kavalleriregemente. Vem var han och vilka uppgifter fanns det. På samma sätt som med soldater så ger mönstringsrullorna bra uppgifter även om de inte alltid är lätta att läsa, för den som likt mig inte är jättebra bevandrad i de olika textstilarna.  Innan jag tittade i rullorna så tog en väg över Centrala soldatregistret och fick veta att han var vid Barne kompani, baserat på att han bodde i Önum, alltid bra att veta när man ska leta i regementets böcker. Att han började 1747 framgår av den första rullan han finns i, ålder och att han är ogift syns också.  Hans nummer 108 följde ju honom så det underlättade.

Nu till det som var nytt för mig, det var att beskrivningen av hästen var ner detaljerad än den om ryttaren. Göran Ek hade ett ljusbrunt sto, med vita fötter och det som fick mig att undra om jag läste rätt. Jag kände mig tvungen att kontrollera med den betydligt duktigare, att läsa text, Olle Elm och han svarade mig med vad det stod, och nu kom min totala okunskap om hästar i dagen, för han påstod att det stod att stoet hade en stor snopp. Att beskriva kännetecken på hästen kan ju vara bra, men det kändes konstigt med detta kännetecken, speciellt på ett sto. Nu vet jag, efter kontroll, att jag inte ska använda min referensram utan måste ta reda på lite hästspråk. Att betydelsen var och är ”en vit fläck mellan hästens näsborrar” vet jag nu och det kan vara bra att veta i framtiden.

Göran Ek hade nummer 108 i kompanirullan. Inte samma men nästan, nummer 111, hade en ryttare som kom till kompaniet efter Görans död. Denne ryttare hade Skarstad som utgångspunkt. En ryttare som jag inte har några blodsband alls med men som kommit att betyda mycket för mig. Ryttaren Carl hade en dotter, som gifte sig med min farfars farfar, men hon dog vid 41 års ålder. Lasse gifte om sig och fick en son Johannes, som är min farfars far.  Hur kan nu det här påverka mig?

Ja, den frågan får ett svar om jag berättar att min farfar inte tyckte namnet Johansson var det bästa för en handelsman utan det skulle vara ett som var lite ovanligare. Han funderade och när han kom på att hans farfars första frus pappa hette Carl Ahlgren, så slog han till. Då var de ju lätt att byta och han tog namnet Ahlgren, vilket jag ju måste erkänna har påverkat mig. Bra namn men det var inte alltid roligt att bli uppropad först i skolan eller vara den som först gick göra både det ena och det andra i olika sammanhang. Vid dessa tillfällen hade Johansson varit bättre 😊

Fortsätt läs mer
  637 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Mats Johansson
Kan ju bara säga att Mats Johansson är bäst! ... Läs mer
onsdag, 15 juli 2020 14:54
Ann-Christin Magnusson
Klart att hästen var väl beskriven, den var ju viktig för ryttaren. Stoet kunde ju haft en 'lykta' och då undrar man. Det är när d... Läs mer
onsdag, 15 juli 2020 17:43
Stefan Simander
Stort TACK från infödd Johansson!
fredag, 24 juli 2020 08:21
637 Träffar
3 Kommentarer

Testamänte

Det är överskriften på det papper som återfanns bland en del kort från svunnen tid. Det framgår av den korta texten att de tillgångar som den åldriga Anna Kajsa lämnar efter sig, och som borde tillfalla hennes systers barn, numera bosatta i Amerika, skall ges till en annan person. Ida Mathilda Johansdotter ska vara den som får arvet. Jag vet inte om det här dokumentet är en avskrift eller om det var tänkt att det skulle användas a efter Anna Kajsas död.

Scannat dokument i författarens ägo

Vem var Anna Kajsa och vem var Ida Mathilda?  Och hur gick det med arvsfördelningen? Frågor som kanske dyker upp när man ser ett sådant här papper, och underskriften, vem skrev den och använde förkortningen m. h. o. p. ? Jag har svar på de flesta men jag vet inte vem som skrev under dokumentet och använde begreppet som jag tidigare sett med ett p istället för ett o. Med handen på pennan, att någon annan skrivit under men att personen varit närvarande syns då och då, kanske beroende på att personen inte kunde skriva eller att handstilen av någon anledning inte var så bra, det känner jag till men vad betyder det med ett O. Kan det vara så att det ska vara ett å och då betyda Med handen å pennan?  Vad tror du, finns det förslag på vad det kan innebära?

Att Anna Kajsa Hansdotter var min farfarsfars andra hustru, det vet jag. Och att hon överlevde honom med fjorton år det vet jag också. De gifte sig när de båda nått mogen ålder, en änkling och en änka som fann varandra och de fick ganska många år tillsammans. Anna Kajsa fick ett barn i sitt första äktenskap, men flickan dog på sin första levnadsdag. Så det fanns inga barn från hennes sida vid giftermålet.

Kort i författarens ägo

Ida Mathilda var min farfars syster, som först bodde hemma ett tag och sedan under en tid följde med min farfar när han lämnade hemmet i Brålanda och tog anställning i olika affärer. Hon såg som sin uppgift att vara den stöttande systern som tog hand om marktjänsten. Om det var för att komma ut i världen eller om det var av omtanke om lillebror vet jag inte men hon följde med honom under ett antal år. Kortet är från Varberg och stämplat 1906. Senare så kom det in en annan kvinna i farfars liv och syster Ida Mathilda flyttade tillbaka till Brålanda. Att hon hjälpte sin styvmor torde vara klart av den skrivna texten ovan.

Hur gick det sedan när Anna Kajsa lämnat jordelivet?  Fick Ida Mathilda något arv eller hur gick det. Idag finns det ju möjligheter att leta efter bouppteckningarna på Arkiv Digital och där hittar vi svaret. En bouppteckning registrerad i Nordals och Sundals Häradsrätt visar att det är systern som anges som arvtagerska, inget nämnt om testamente. Men det har ingen större betydelse eftersom boets kostnader översteg behållningen, så det blev inget att fördela. Undrar om Ida Mathilda fått något vid sidan om, innan dödsfallet, men det får vi nog aldrig veta.

Tänk vad ett litet papper kan leda till, eller ska vi säga att det inte ledde till någonting i just det här fallet. Fast jag får ju vetskap om att Ida Mathilda var omtyckt av sin ”styvmor”, det kanske inte alltid är fallet vid giftermål på äldre dagar om vi får tro vissa berättelser.

Fortsätt läs mer
  833 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Jeanette
Tack för ännu ett intressant blogginlägg! Rent spontant när jag läser det handskrivna testamentet känner jag, utan kunskap därom, ... Läs mer
måndag, 13 juli 2020 06:12
833 Träffar
1 Kommentar

Och där går lille Lars

Vem var han och vem var hans far, frågor som kommer då och då när jag tittar på mitt eget släktträd. Lasse är den som stoppar mig från att gå bakåt med mitt Y-DNA, det DNA man har på sin raka fäderneslinje. Eller om vi ska vara petnoga så är det Lasses mamma som inte berättade vem som var far till Lars, som ska stå till svars för den saken. Vem var han som fick ryttaren Göran Eks dotter att bli med barn?  Jag kan inte hitta något namn som nämns i samband med födelsen, men kanske finns det senare i någon bok. Det är inte heller så lätt med de västgötska böckerna, där socknar delar böcker ibland, och ibland blir egna för att sedan gå ihop igen. I det här fallet så är det Skarstad, Hällum. Önum, Vara och kanske fler som det blandas och ges i.

Första sidan Skarstad kyrkbok , Ariv Digital, Skarstad (R) C:3 (1749-1787) Bild 6 / sid 1

Fast det kommer ju nya uppgifter, långt senare när Lars gifter sig så står det att en Lars Bengtsson lär vara fadern. Men vem är han och när dök hans namn upp. Ska inte vara så svårt att hitta det, tycker jag, men när jag inte ens hittar mamman, som lämnar den lille Lars direkt efter födseln att bo med hennes bror, Göran, så blir det vanskligare. I vilken socken ska jag leta efter henne och var och när dyker Lars den äldre upp. Undrar om det är Lars som hittat på namnet eller om prästen vet något, för bevisligen står det i vigselboken namn på både pappa och mamma. Suck, kanske bara att lägga ner.

Men jag har ju mitt Y-DNA, det som följer fäderneslinjen, undrar om det kan ge något. Det finns ju en del som säger att man kan hitta mycket den vägen, sen finns det andra som säger annat, men varför inte kolla. Ett stort test av den manliga kromosomen och jämförelse med ganska många andra som testat sig, det måste ge bra svar. Nu kan man alltid fundera på vad som är bra svar, jag hörde Peter Sjölund säga i torsdags att gamle Olof i Burefamiljen hade en särpräglad mutation som gör att det inte är så svårt att koppla ihop nu levande med den gamle mannen. Tänk om jag har sådan tur.

Men vad säger nu resultatet, hur är det jag ska tolka det som kommer fram?  Det verkar som jag, trots att jag tillhör den vanligaste gruppen, som heter I, att jag är ganska ensam. Visserligen kan dessa mutationer, eller ändringar av arvsmassan, ske lite ostrukturerat, men genomsnittet, med den test jag har tagit, sägs ligga på ungefär 85 år per ändring. Resultatet säger att jag har 13 egna sådana ändringar innan jag kommer till en nivå där det möjligtvis kan finnas en koppling till en som idag bor i England. Lite långsökt att leta efter engelsk koppling, speciellt som det verkar vara minst ungefär 1100 år sedan som vi har en gemensam ana. Fast det kan ju innebära att det är under vikingatiden, så frågan blir då om det min linje som rest dit, till England alltså, eller om det är min träffs linje som kommit hit.

Fast vad betyder det, oavsett vem som rest vart så lär jag inte kunna hitta namn och adress på denne man och kopplingen till Lars. Men det var spännande ett tag i alla fall. Det blir till att återgå till de svenska böckerna och leta igen efter mammans öde efter födseln och se om hon har någon man vid Lars Bengtsson och om de fick fler söner som jag kan följa till nutid och försöka testa. Vem har sagt att det ska vara lätt, varken med kyrkbok eller DNA, men spännande är det, även om detta mysterium inte hamnar i tidningen som vissa andra.

Ha det bra och njut av sommaren!

Fortsätt läs mer
  910 Träffar
  0 Kommentarer
910 Träffar
0 Kommentarer

Kapten Zoom

Kapten Zoom Kanske låter bekant, en hjälte för många från 1970-talets barnprogram på TV. Anders Linder gestaltade en utomjording som kommer till den här jorden för att utforska olika händelser. En del kanske också minns att han återkom för en serie program i början på 2000-talet.

Foto: Glenn Carrie på Unsplash

Att utforska var en stor del av Kapten Zooms uppdrag, utforska olika delar av mänsklighetens beteenden. Kanske inte på samma sätt som släktforskare utforskar olika delar av både dåtid och nutid, men ändå. Att det finns en mängd saker att utforska tror jag de flesta håller med om. Det är inte bara raka linjer av släktingar oavsett riktning som kan vara av intresse, utan händelser som påverkar skeenden eller lett till nya upptäckter, oavsett art. Kanske finns det likheter mellan Kapten Zoom och Johan Bure, som med sin nerteckning av sin egen släkt och därtill hörande händelser, utforskade en värld som var ganska självklar då, men som, om han inte skrivit, varit helt okänd för oss.

Att det finns många sätt att utforska olika saker, det är de flesta medvetna om. Att allt inte bara är ett spår, eller bara en metod eller sätt kan vi klart se. Men hur är det när vi sitter med vår egen släktforskning och funderar på hur vi ska gå vidare, var kan vi då hitta pusselbitar eller få idéer om nya sätt. Det är nog lite svårt att sitta och vänta på en rymdperson ska komma farande till oss och erbjuda hjälp. Vet inte om Kapten Zoom någon gång var inne på släktforskningsspåret. Kanske var det för mycket begärt att han skulle lägga ner sin tid på något sådant. Men det finns ju andra än han som både gjort och gör djupdykningar inom den ädla konsten med att hitta nytt om gammalt.

Hur många är det inte som, när de kört fast på något sätt med sitt letande, frågat andra på något av de otaliga träffar i olika former som ordnats genom årens lopp av släktforskarsammanslutningar. Att få sitta ner och dryfta sina problem eller frågor och sedan stegvis, i interaktion med flera andra, kunna hitta lösningar är något av det som varit bärande delar i utvecklingen för många. Visserligen finns det många bra sätt att kunna få hjälp. Många är de som använt och använder Anbytarforum, en ibland bortglömd enormt stark resurs, eller olika grupper i sociala medier, men det går inte upp mot det personliga samtalet och utbyta av erfarenheter.

Idag är det lite svårt med alla dessa möten, plötsligt var vi tvungna att sluta och vi blev hänvisade till de mer anonyma sätten. Men precis som för närmare 50 år sedan så kom det några rymdhjältar, Kapten Zoom och hans kompisar, och möjliggjorde något som liknar det personliga mötet i gruppen/föreningen. Det dök upp något som förmodligen kommer att förändra delar av släktforskarrörelsen för all tid framöver. Det går att träffas och tala med varande, att se varandra och utbyta erfarenheter utan att fysiskt sitta i samma lokal. Det kan vara många mil emellan deltagarna, något som inte gick förr. Det blir inte exakt som förr, men visst är det bra att så många fler kan vara med, oberoende av avstånd.

Numera står det Zoom-möte (eller någon annan digital lösning) i mångas kalender och just nu när värmeböljan sköljer in över oss är det ännu bättre att kunna sitta hemma och vara med än att transportera sig till annan plats. Själv ser jag fram mot nästa möte, för min del torsdag 25 juni (som kanske varit när du läser detta, men ändå) i Genealogiska Föreningens regi där jag får träffa andra som är intresserade av Peter Sjölund och hans upplevelser i kriminalvärlden.

Ha det bra och passa på att delta i de arrangemang som finns på nätet, finns säkert något intressant.

Fortsätt läs mer
  819 Träffar
  0 Kommentarer
819 Träffar
0 Kommentarer

Tänkvärt

“Så kom den dagen då du insåg att du inte kommer att fortsätta att växa om du inte stannar upp tillräckligt länge för att fördjupa dina rötter” – ett citat från en text av Sofia Sivertsdotter. Att Sofia är från Öland, att det är där hon har sina rötter, gör att det blir lite extra krydda i orden hon skriver. Inte för att jag har rötter på Öland, men det är en av de platser som ger mig så mycket, både av skönhetsupplevelser som av tillfällen till lugn och ro, möjlighet att samla mina tankar och hämta ny kraft. Det är egentligen förunderligt hur jag kan känna samhörighet med en ö, som jag inte hittar någonstans i mitt eget släktträd. Kommer inte ens i närheten rent geografiskt, men kanske är det så att det ges möjlighet att skapa en egen koppling, jag verkar vara först i min släkt med den fina känslan. Så jag kanske kan fördjupa mina rötter genom att hitta inspiration i det öländska landskapet, och därmed orka med ”tröskandet” i kyrkböcker från andra delar av landet.

Undrar om det finns något övernaturligt som styr min dator, för när jag funderade på Sofias citat så dök det plötsligt upp en bild från Rötters bokhandel, en grundläggande handbok som har det fina namnet ”Vägen till dina rötter” skriven av Ewa Nilsson. Det betyder säkert att jag stannat upp tillräckligt länge för att inse att släktforskning är en av vägarna att fördjupa mina rötter. Men det borde jag efter alla år redan vara på det klara med, eller har jag missat något. Visst kan det bli lite mycket namn, årtal och orter ibland, det är inte bara de delarna som utgör kunskapen om mina egna rötter. Förhoppningsvis så lär jag mig att försöka se människan bakom dessa uppgifter. Att på ett sätt som påminner om den känsla jag får av Öland, så kan jag få se andra sidor, av mina förfäders upplevelser och vad de kände. Nog finns det både skönhet och rogivande upplevelser med släktforskning, även om det blandas med hemskheter och ond bråd död. Men det gäller att se balansen, att förstå att allt var inte bättre förr, men inte heller så hemskt som en del vill få det till.

Vallmo, Stora Rör, Öland. Foto författaren

Att söka sina rötter och kombinera det med att uppleva nuet är en härlig blandning. Den gamla kyrkboken, med darrig skrift av den gamle skumögda prästen, har en inneboende skönhet när den berättar om sockenbornas liv och leverne. På samma sätt finns det både spänning och rofullhet i resultatet av en ny DNA-test, ser jag det som jag hoppas så är det lugnt, men tänk om jag får helt fel uppgifter, då stiger pulsen rejält. Att vi har förmånen att på ett mycket enklare sätt än förr få tillgång till betydligt fler källor gör att vi kan gräva djupare, och med nya verktyg utforska nya delar av det förflutna och på så sätt fördjupa våra rötter.

Med den kunskap vi kan få tag i idag, så växer vi, om vi bara tar oss den tid vi behöver. Stanna upp ett ögonblick, se dig omkring och låt kunskapen om vårt förflutna växa ihop med det vi gör idag, fördjupa dina rötter och ha en riktigt bra dag!

Fortsätt läs mer
  928 Träffar
  0 Kommentarer
928 Träffar
0 Kommentarer

Gammalt och Nytt

Kan man blanda olika ämnen i en och samma bloggpost? Oavsett vad svaret är, så tänker jag göra det idag. Det finns tankar som ligger och bara väntar på att beskrivas och det finns det som plötsligt bara dyker upp, nästan som en blixt från klar himmel.

Första ämnet är kopplat till en text på Rötter den här veckan, risken för nedläggning av Emigranternas Hus i Göteborg. Det verkar som formen att med en utställning och därtill hörande kunskapskällor som arkiv och engagerad personal är något som ligger bakom oss. Vi verkar ha tappat lusten att leva oss in i hur det var genom att besöka en plats eller gå in i en miljö. Det kanske är lättare att sitta hemma och med hjälp av 3D och andra finesser kunna gå in i olika miljöer. Att vi inte behöver uppsöka arkiven i samma utsträckning som förr vet vi redan, men nu går det inte att locka med andra intryck heller.

Foto: I99pema, Wikimedia commons, under licensen Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported.

Det är ju inte bara Göteborg som belyser det. Den stora forskningssatsningen i Karlstad, tidigare kallad Emigrantregistret i Karlstad, nu senats med namnet Kinship Center, har gått i graven efter flera försök att hitta överlevnadsmöjligheter. Som tur är finns ju en hel del av deras tidigare arbete kvar för oss släktforskare i olika databaser, men nu kommer inget mer att fyllas på, nu är den sagan slut.

Inte lika drastiskt som i Karlstad, och det som kanske blir Göteborgs öde, är alla historier kring Utvandrarnas Hus i Växjö. Under för mig oklara former så flyttades den fristående verksamheten, formellt bedriven av Stiftelsen Svenska Emigrantinstitutet, in i Smålands Museum och blev en del av deras verksamhet. En del av de deponerade samlingarna flyttades till andra ställen och kompetensen runt samlingarna lämnade. Att det berodde på sviktande ekonomi är klart, men frågan är vad som gjordes för att kunna fortsätta de tidigare expansiva visnings- och forskaraktiviteterna. 

Är det så att intresset och motivationen för den här typen av verksamheter ligger bakom oss, har de som bedrev pionjärarbetena nu försvunnit och ersatts av andra eller är det så vårt samhällsklimat blivit?  Det finns inge medel som satsas, intresset går ner och vi ser slutet på en utåtriktad era. Det är bara framtiden som kan utvisa vart det barkar hän, men vill vi påverka så måste det ske nu.

Fri bild Hal Gatewood Unsplash
Nog om det ”gamla”, låt oss titta på något nytt. De som känner mig och kanske läst om det erkännande jag fått från Släktforskarförbundet i år som Eldsjäl vet att DNA kombinerat med släktforskning ligger mig varmt om hjärtat. Det finns en risk att bli för personlig, men jag kan inte låta bli att reflektera över den nyhet som kom i veckan, den troliga lösningen av det bestialiska dådet i Linköping för 16 år sedan. Ända sedan jag första gången kom i kontakt de DNA-tester som kallas autosomala, de som gör att vi kan följa släkten bakåt och framåt oavsett kön på släktingarna, så har jag sett att det finns flera möjligheter till användning. Jag vill inte påstå att det varit en drivkraft, men tanken har funnits om det som vi nu ser utspelas är en möjlighet och just dådet i Linköping har jag tagit upp vid många av de diskussioner om ämnet som jag deltagit i. Det finns en inbyggd konflikt mellan att använda DNA i släktforskning och att nyttja resultatet för andra ändamål, något som bör belysas, men jag ser de positiva effekter som veckans genombrott har. Vi får se var vi hamnar med de nya kunskaper som vi fått de senaste dagarna, inte minst gäller det vår omvärld utanför släktforskarvärlden.



Fortsätt läs mer
  860 Träffar
  0 Kommentarer
860 Träffar
0 Kommentarer

Vad ska man tro på?

Det är inte alltid så lätt att hänga med i alla svängar. Ibland får man veta något och det fastnar på något sätt och blir till en sanning även om det inte finns någon som helst sanning i det. Ibland gör det inget, blir inget ”farligt” av det, men ibland kan det leda till förvecklingar. Något man läser kan ju långt senare visa sig vara heltokigt, trots att det inte lät så konstigt vid lästillfället. Jag minns en händelse för länge sedan, någon gång runt 1970, när jag skulle skjutsa några personer till Öland. De var inte så resvana men de hängde med och berättade vad de kunde om de olika platserna vi passerade. Men när vi kom upp på Ölandsbron så blev det lite tystare, det var som de letade efter något. Bron börjar med en högbrodel, när man kommer från fastlandssidan, och då ser man inte hela bron. Men när vi kom upp på toppen och bron låg framför oss i hela sin sträckning, så fick jag frågan: Var är rondellen?  Vilken rondell, han jag säga innan det kom en beskrivning om hur ingenjörerna missat så det måste byggas en rondell mitt på bron för att knyta ihop delarna. Konstigt, det hade jag ingen aning om, men inte fanns det minsta krök på bron vad jag kunde se.

Under byggtiden hade en tidning ett reportage om misstaget och lösningen på det, det publicerades den första dagen i april av någon anledning. Att det betydligt senare skulle kommas ihåg och tas för sanning kan ju vara skoj för upphovsmakaren, men det visar ju också på det tryckta ordets makt, något som inte ska underskattas.

Av User Tallium on sv.wikipedia - photo-cam Canon DIGITAL IXUS 65, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=969684

Häromdagen kom en DNA-fråga om hur långt tillbaka man kan följa sin släkt om linjen hoppar mellan könen. En sådan sak kan ju alltid diskuteras, med det finns tumregler som beskriver tillförlitligheten och 4 – 5 generationer bakåt så kan man mäta, sedan blir det lite för mycket slump för att släktskap med stor sannolikhet kan påvisas. Har man stöd av annan forskning kan det gå att komma längre tillbaka, men inte så långt. En viss besvikelse kunde utläsas när svaret presenterades. Det fanns ju uppgifter om kopplingar tillbaka till 1200-talet, som klargjorde att kronprinsessans make nog har större rätt till kronan an vad hon själv har, naturligtvis påvisat med stöd av DNA. När jag påpekade att det som skrevs hade några år på nacken och att publiceringsdatum bör kontrolleras så var det klart att artikeln inte var ny, men kunde man redan 2009 ta fram dessa uppgifter varför inte nu. Nu var inte årtalet det viktiga utan publiceringsdagen, den första april. Tänk att det överlevt sedan dess, måste vara en bra grej som gjordes redan då 😊. Så inte kan man tro på allt som finns publicerat!

För att vara lite allvarligare så är ju ovanstående inga konstiga saker, det händer att texter lever vidare och dyker upp på de mest konstiga ställen. Men tänk vad lätt det är när vi släktforskar att vi råkar ut för något liknande. Hur många gånger litar vi inte på de nedskrivna uppgifterna, oavsett om det är tryckt eller vi läser dem på skärmen. Det är så lätt att hoppa över kontrollen av riktigheten, inte minst om vi kanske har svårt att läsa just den kyrkoboken som har originaluppgiften eller om tiden inte riktigt finns.

Att det är viktigt med källkritik vet många av oss, men det är så lätt att ta en genväg även om det senare visar sig vara en senväg. Tycker du det är ett ämne värt att förkovra sig i, så rekommenderar jag den handbok som Sveriges Släktforskarförbund gett ut som heter Källkritik och källhänvisningar. Finns att köpa på Rötters Bokhandel, kolla på https://www.rotterbokhandeln.se/product.html/kallkritik-och-kallhanvisnigar

Fortsätt läs mer
  1357 Träffar
  0 Kommentarer
1357 Träffar
0 Kommentarer

Vad kan man ha ett Y till?

Det minns många saker man kan ha ett Y till, det första är ju naturligtvis att det är bokstav som kan användas i miljoner olika sammanhang. Ett stort Y i början på en mening eller i namn och ett litet ett däremellan, visst är det intressant hur mycket som det kan betyda. Tänk om inte Y fanns, vem skulle då förstå vilken stad i Skåne man avsåg om det bara stod ”stad”. Lägg till ett Y i början och alla vet vilken stad av alla städer det är.

Ett Y ser ju också ut som en klyka som kan användas till mycket, kan staga upp en tvättlina som hänger lite lågt så tvätten närmar sig den smutsiga marken. Fast den meningen beror nog mer på att det är en sådan lina precis framför mig just nu, än att det har någon större filosofisk baktanke. Blir nästa lite utfyllnad i texten på det sättet.

Träd i Folkeslunda, Öland. Forograferat av författaren.

Men för alla som släktforskar och har kommit i kontakt med det som kallas genetisk genealogi, ett konstigt namn för DNA-släktforskning, så har bokstaven Y en alldeles särskild betydelse. Y-kromosomen som alla män har, kan vara till stor hjälp om den dyker upp på rätt ställe. Om man får ett besked att mitt Y och min pappas Y inte stämmer överens, då har jag (eller pappa) ett litet problem att klara ut, eftersom vi då inte verkar far och son. Fast en sådan sak kan ju framkomma genom det vanliga DNA-testet som visar vilka som liknar mig och mitt DNA, så det kanske redan är på väg att klars ut.

Att kunskapen om min Y-kromosom kan ge mig kunskap om min raka faderslinje vet nog de flesta om, men hur mycket mer kan vi få fram. Det framkommer mer och mer kunskap inom ämnet, ju fler som låter testa sig, på ett eller annat sätt. Man kan ta ett mindre test och få veta grovt om bakgrunden eller ta större, mer komplicerade och dyrare, test. Rätt hanterat kan det säga en hel del om bakgrund och utveckling. Fasat fortfarande är det ju bara en liten del av mina arv från alla som gått före mig som kan utläsas den vägen.

Men visst är det intressant, tycker i alla fall jag, att försöka följa den egna faderslinjen bakåt. Själv kommer jag till Lars Larsson, född första januari 1786 i Önum.  Vem mamma är står i födelseboken, men jag hittar inget om pappa, och det finns inget som pekar på vem han var. Var han från trakten eller var den en prins från främmande land som varit på besök. Ja, inte vet jag men det jag vet är att min just nu närmaste svensk på pappalinjen verkar ha en gemensam punkt som är runt 3 000 år gammal. Å andra sidan så har jag de som är ganska nära min linje, som delades av runt 300 år efter att min linje bildades, som numera finns representerade i England. Man kan ju alltid fundera på hur det kom sig att min linje, som jag ju egentligen inte var den fanns för 3 000 är sedan, senare dyker upp i England. Var det där det började och det kom hit någon slav med vikingarna?  Fast varför har jag då kontakt med de som delats tidigare från min linje, som alla bor i Sverige?  Var det åt andra hållet, min avlägsne släkting på den raka farslinjen drog till England och skapade en familj. 

Får nog aldrig reda på hur det gick till men att det finns kopplingar för länge sedan mellan de olika länderna, det kan jag se och tittar jag lite till så dyker det upp flaggor på mina träffar som kommer från olika håll i världen. Fast det hinner ju hända en hel del under 3 000 år, ska kanske hoppas på att det kommer någon närmare träff som kan hjälpa mig att hitta Lars riktiga pappa någonstans i Västergötland, för det var nog ingen prins från främmande land, för då var han nog ganska gammal.

Ett tillägg om bilden, som visar ett fint Y-träd.  Fotograferat i Folkeslunda, Öland och formen har det faktiskt fått beroende på den kraftledning som går rakt igenom trädet. Kan ju också symbolisera flera tusen år av min faderslinje, med delning och finare och finare grenar.

Fortsätt läs mer
  932 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Y är ju slangbellan som siktar emot dina manliga förfäder och har du tur prickar du rätt farfar även om annat uppgives i kyrkboken... Läs mer
onsdag, 27 Maj 2020 19:12
Stefan Simander
För väldigt många är ju Y också länsbokstav för ett helt län, nämligen Västernorrlands län! ... Läs mer
onsdag, 27 Maj 2020 19:16
932 Träffar
2 Kommentarer

En hoper amerikaner

När det gäller släktforskning så vill många av oss ha bra koll på alla de som gått före oss. Vi söker oss bakåt i tiden och letar bland alla de olika källor som finns. Det gäller ju att vara säker på sin sak, namnen liknar varandra och det blir ibland svårt att se vem som är vem på de olika handskrivna sidorna. Att både namn och födelsetid kan ändras vet nog alla som följt sin släkt bakåt. Men ofta går det att hitta var och när uppgifter ändrats, även om det blir svårare och svårare ju längre tillbaka vi går.

Att gå åt andra hållet, närmare vår tid, är ju också en del av släktforskning. Det är inte alla som tycker det är så viktigt men det finns faktorer som påverkar åtminstone min syn på släktforskning åt det hållet. Inte minst märks det när vi nyttjar de nya verktygen inom DNA-forskningen. Genom ett enkelt prov får vi förslag på nu levande släktingar och hur lika vi verkar vara pekar på ett ungefärligt släktskapssamband. Är det mycket som är lika så är vi nära släkt och ju mindre desto mer avlägset. Att det inte går att peka ut exakt nivå, när vi lämnat den absolut närmaste släkten har sina förklaringar. Att vi inte ärver lika mycket DNA från olika grenar utan att slumpen påverkar gör sitt till och sedan tillkommer faktorer som olika kopplingar genom kusingiften eller liknade händelser. Men att kopplingen finns är klart, mindre klart är hur.

Vad gäller min egen kunskap om alla de som kan tänkas komma upp på en sådan lista så är den begränsad. Jag har försökt att fylla på men det blir många att leta efter och det finns en hel som saknar spår. Det finns ju trots allt ganska många om man går några generationer bakåt och sedan vänder framåt.  Undrar om man kan ”tävla” om vem som har flest femmänningar, pysslingar, C-kusiner, fjärde kusiner eller vad ni må kalla barnbarns barnbarnsbarn till en gemensam ana fem generationer bort. Kanske dags för någon förening att köra en sådan som en liten rolig upplevelse nu när det inte är så många fysiska möten.

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap


Jag tog mig en titt på min morfars mormors föräldrar, Jan Jansson född i Ramsberg och Elisabeth Andersdotter född i Järna. De hade inte alls många barn men tittar vi på som kommer därefter så hittar jag ett antal som passar på att emigrera runt 1880. Det är ju inte så länge sedan och är vi vana vid svenska förhållande så är det inga större problem att spåra dem och deras efterkommande. Men har de emigrerat till USA så är det värre. Det finns källor, men en av de viktigaste, den folkräkning som avsåg hela landet för år 1890 brann till stora delar upp.  Det kan alltså vara ett tomt hål som är 20 år stort om man inte har tur och de bor i en del som har några andra källor. Men de hann ju flytta, gifta sig, få barn och dö hur många gånger som helst, höll jag på att skriva. Men dog gjorde de nog bara en gång men det räcker ju det med.

Så nu sitter jag här och försöker spåra dem, hoppas att hitta ett syskon så kanske jag ser spår av de andra. Kanske bor de nära, kanske nämns de i en dödsruna, om jag hittar en sådan. Det finns många vägar att leta men det saknas sammanhängande information. Vilken tur att några stannade i Sverige, så slipper jag det letandet för här har vi det bra, det var inte så lätt att bara försvinna.

När jag gjort det här benet av släkten så kommer nästa, nästa och nästa. Undrar hur många personer det blir till slut och hur många som dyker upp bland mina DNA-träffar. Hur många med rötter fem generationer bak, som lever nu, har du lyckats identifiera?  Kan ju bli väldigt många om alla led hade en hoper med barn. Och reste de till USA, eller någon annan stans utanför Sverige, så blir det säkert en hoper av dessa också.

Fortsätt läs mer
  1388 Träffar
  0 Kommentarer
1388 Träffar
0 Kommentarer

Fotografi berättar

Det finns olika källor att titta i, det finns egentligen hur många som helst. En del beskriver allt i detalj, andra lämnar mycket att önska vad gäller information och då får kanske fantasin tas till för att fylla upp. Ibland är det tragiska händelser, som att läsa en dödbok från pärm till pärm (varför man nu ska göra det) eller tvärtom med födelseboken. Andra källor har sina styrkor och svagheter, men de säger ofta något som hjälper till att föra släktforskning framåt.

Hur är det då med fotografier? 0ch jag tänker just nu inte på de som sitter i album där det i bästa fall finns uppgift om vem som är på bilden och när kortet är taget. Sådana album är en guldgruva och det är inte alla unt att hitta dessa. Det är mer de där udda fotografierna som dyker upp på de mest konstiga ställena, där det inte är klart när de togs, varför och ibland är det svårt att veta vilka det är som avporträtteras.

I författarens ägo


Jag hittade några foton på ett ganska ovanligt ställe för en tid sedan. När min mamma dog så kom det hem en liten låda med diverse saker i. Den ställdes undan och nu så kom den fram, det var lite handarbetsattiraljer som fanns i den. Tråd, garn, nålar och ett plåtetui för virknålar. Ingenting märkvärdigt och inget som egentligen hade något värde, varken ekonomiskt eller för släktforskning.
Men i plåtetuiet, eller kanske är plåtburk ett bättre ord, så låg det två kort. Det ena var litet, så litet så det är nästan svårt att förstå varför någon gjort ett så litet kort. Ungefär en centimeter i höjd och samma mått på andra hållet. Jag ser vem det är, funderar på vad som gjort att det tagits och vad som döljs bakom det jag ser på bilden.

Finns ingen anledning att hemlighetshålla att det är min mamma på bilden, tagen någon gång i hennes ungdom och eftersom jag själv tillhör de som ska hålla sig undan i dessa tider så kan man förstå att det inte togs igår. Funderingar dyker upp, varför fanns det bland virknålar och hur var det när kortet togs. Vilka funderingar och drömmar fanns det vid fototillfället. Varför togs det och hur blev det sen.  Jag får ju inte reda på det, för det är försent att fråga, och kanske har det ingen betydelse, men visst hade det varit roligt om det pyttelilla foto hade kunnat berätta sin historia.

I författarens ägo

Det andra fotot tog det ett tag att förstå vem det var. Det var lite större än det första, men inte så mycket större, så detaljerna var inte helt lätta att se. Att det fanns så mycket detaljer på fotot som det faktiskt gör framkom mycket bättre efter inscanning och en liten förstoring. Nummerskylten på fotot blev synligt och anletsdragen likaså. En motorcykel från R län, Skaraborg, vem hade en sådan? Vet inte om det är ägaren som är på bilden, det får kollas mot fordonsregistret senare, men nog är det personens, som finns på första fotot,  bror som står där. Har ju inte hört allt om honom så visst kan det ha funnits en motorcykel i hans ägo, så är det hans, så fick jag lära mig något nytt. Vilket märke och hur stor motor den hade, det hoppas jag hitta när jag någon gång framöver tittar i registret.

Den lilla kartongen med de få sakerna i, gav en del funderingar och också kommande arbete med andra källor än de två korten. Undrar fortfarande varför just dessa två kort som fanns i plåtetuiet sparades, och varför på denna något udda plats. Var det tänkt som en tidskapsel, som skulle komma fram vid lämpligt tillfälle? Och trodde mamma att det skulle vara nu, i dessa tider där det behövs lite extra uppmuntran. Vad tror du?

Fortsätt läs mer
  913 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Åh vad roligt det är med gamla fotografier! Kan man sedan identifiera personerna är det finfint. Men en sak som också är viktig, s... Läs mer
fredag, 15 Maj 2020 11:03
913 Träffar
1 Kommentar

Vikingasläkt, mer än gärna

I de kontakter som jag har med amerikaner så framkommer väldigt ofta frågan om hur man kan se om någon eller flera förfäder varit viking. Kan man se det i kyrkböckerna eller går det att få fram med DNA. Att man som svensk ska kunna svara på frågan anses naturligt, för de flesta av oss måste ju veta om man är viking eller inte.

Det känns nästan besynnerligt hur fixerade frågeställarna är runt ämnet. Och de verkar tro att jag undanhåller information om ”mina” vikingar av någon anledning, nästan som om det vore ett kantarellställe som jag inte berättar om. Att intresset är stort för historia bland vissa emigrantgrupper, eller ska det egentligen stå immigrantgrupper, det står klart. Men att det ska vara så intressant att försöka hitta kopplingar tillbaka till en tid som ligger tusen år bort, det är nästan bisarrt. 

Mina försök att förklara att det inte fanns någon kyrka förrän i slutet av det vi kallar vikingatiden, det glöms fort bort. Och att det inte skrevs kyrkböcker förrän många hundra år senare det är ännu svårare att förstå. Ibland hittar någon ändå en tråd någon stans på internet och försöker haka på sin egen linje på någon kung, drottning eller annan höjdare som sedan leder ner till vikingatiden. Oavsett vad jag säger så är de då säkra på att de har hur mycket vikingablod som helst och bygger gärna ett litet vikingahörn hemma, med en hornförsedd hjälm i centrum. Att hjälmen är gjord i  plast gör inget och att det inte hittats hjälmar med horn från den tiden, det gör inte så mycket, det imponerar nog på vänner och grannar ändå.

Fritt foto av Dzianis Sukhavaran på Unsplash

En annan väg som många försöker använda är att spåra sitt vikingaursprung genom DNA-tester. De vanligaste av dessa tester går ju bara fem, sex eller i bästa fall tio generationer bak, och även inom de avstånden med en osäkerhet om hur kopplingar sker. Men vissa företag drar sig inte för att försöka peka ut ursprung långt tillbaka i tiden, även om underlaget är likhet mellan nu levande människor som visserligen har olika bakgrund men ingen bevislig koppling till de områden som anges. Så den vägen kan vi nog säga är stängd.

Genom att analysera den raka ”pappa-linjen” eller ”mamma-linjen”, med andra DNA-test så kan man komma ganska långt tillbaka i historien, visserligen inte på personnivå men det går att följa hur linjerna vandrat och hur de delats under många hundra år. På det sättet kanske man kan se om det finns vikingar långt tillbaka, det vore ju bra.

Men hur är det med vikingar, hur kan man se vilka som var och vilka som inte var. Det är inte lätt eftersom det inte var några speciella DNA-lika människor som reste ut. De var, på samma sätt som samhället i övrigt, en blandning från olika grupperingar som rörts sig och blandats under många tusen år. Vid utgrävningar av lämningar från den tiden så framgår det klart att det är ett tvärsnitt av befolkningen från den tiden som rest. Det finns ingen speciell DNA-gruppering som syns i lämningarna, som skulle peka på skillnader i samhället. Att dessutom är klart att de som reste som vikingar blandade sin tid med arbete hemma på gården med resor i olika väderstreck gör det än svårare att försöka hitta någon som helst ledtråd DNA-vägen.

Så slutsatsen är väl att vi får leva med vår bristande kunskap om vem som var viking och vem som inte var det. Det går knappast att föra in en viking i sitt släktträd och frågan är väl egentligen om det spelar så stor roll, det finns inte så mycket av deras arvsanlag kvar i oss så att det påverkar.

Men det är inte alltid så lätt att till sig, så vi kanske kan fortsätta med letandet och under tiden får de som så vill hänga upp sin vikingahjälm och slipa sitt svärd för att behålla kontakten med sin förmodade, eller ska vi säga önskedrömda förflutna.


Ha det bra, viking eller ej!

Fortsätt läs mer
  2280 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Jag vet inte om jag ska utgå ifrån att din blogg denna gång är ironisk eller om du vill ta död på en myt? I vilket fall som helst ... Läs mer
onsdag, 06 Maj 2020 19:25
Guest — Jerker Höijmand
I mitt träd finns både Sverkrar, Folkungar och en rad andra intressanta namn. Bakom dem blir beläggen allt suddigare, men där finn... Läs mer
onsdag, 06 Maj 2020 21:30
Sven-Ove Westberg
Det var en bra artikel publicerad i Släkthistoriskt forum 1/86 om vikingar, "Sex vikingatida släkter i Mälardalen" av Marit Åhlen.... Läs mer
torsdag, 07 Maj 2020 20:00
2280 Träffar
3 Kommentarer

Några ruggiga ord

När vi släktforskar så dyker det ibland upp små ord som inte är så lättförståeliga. Naturligtvis kan det bero på att vi läser en skrift från gången tid, där det används ord och uttryck som inte längre hörs eller syns. Kanske beror svårigheten att förstå på att det är första gången vi är i en tidsperiod eller i en landsdel, så det som vi upplever som svårt är en självklarhet för andra. När vi, om möjligt, får det förklarat för oss så blir det ibland en aha-upplevelse, var det så de menade men ibland så känns det helt obegripligt.

När det dyker upp sådana konstigheter så är det bra att det finns andra att fråga. Många gånger ser vi på Anbytarforum eller andra sidor att frågan ställs om betydelse och oftast kommer svaret snabbt och klarhet fås. Men ibland kan det kanske inte finnas så klara och raka svar att det bara kommer, utan det behövs lite mer funderande eller kanske sökande bland andra källor än de vanliga för att få fram svaret.

Häromdagen kom en fråga i facebookgrupp som sysslar med svensk-amerikanska frågor. Den baserades på en notering i Dödboken för Bergums församling, en församling som idag ligger i Göteborg, och som hade en något kryptisk text.

Från Arkiv Digital Bergum (O, P) FI:2 (1895-1928) Bild 68 / sid 60


Att försöka använda ett översättningsprogram, som den sökande amerikan gjorde, gav en del frågetecken, och det kan nog förstås när det bara är en kort sammanfattning av vad som hände. Vad hade hänt och var satt det krossår som tydligen ändade personens liv?  Var det något latinskt begrepp som visade var det satt eller vad kan det vara. Att ha ett krossår i motorn låter inte som den mest vanliga dödsorsaken och vid en översättning blev det ju inte mer lättförståeligt. 

Att dödsorsaker i våra dödböcker inte alltid är de bästa beskrivningarna, det vet vi och det har sina orsaker. Beroende på när i tiden vi letar så fanns det olika kunskap och olika behov av att skriva ner den exakta dödsorsaken. I det aktuella fallet så rör det sig om ett ganska sent år, vi är på 1920-talet, och då vet vi vad orden betyder. I övrigt så hittades inte någon bättre förklaring på direkten, så frågan snurrade några varv, med lite olika försök till tolkning.

Men just nu finns det ju en bra möjlighet att hemifrån söka i Kungliga Bibliotekets tidningssamling. Att det skrevs om både det ena och det andra vet vi kanske, men kunde det finnas intresse av ett krossår i motorn.  Visst fanns det och beskrivningen som finns i tidningen är ganska detaljerad så vi behöver inte upprepa allt som finns i artikeln, men krossåret som skapades av en motor, inte i, fick sin förklaring och den sökande amerikanen fick en möjlighet att, i den mån han ville, kunna förmedla hur det tragiska dödsfallet av hans släkting gick till.  Lite drastiskt kan man säga att han hade tur att tidningarna skrev detaljerat om hemskheter på den tiden.

När jag ändå var inne på KB’s sidor så slog det mig att varför inte kolla farfar till en närstående. Berättelsen om skördetröskan och påfyllningen av mer bränsle, som slutade så olyckligt att mannen avled berättas i familjen, och eftersom vi talar om en tidsperiod i närheten av ovanstående så kanske det finns med något. Jodå, det fanns med i flera tidningar spridda över landet och nu såg jag en annan beskrivning av händelseförloppet. En vinkling som visar att det kanske inte var så oförsiktigt som det berättats, även om resultatet blev det detsamma, en ond bråd död i flammande kläder. Jag undrar vilken berättelse som är sann, men kanske ska vi ändå tro att det som står i tidningen är sant, det var i alla fall vad de sa förr.

Fortsätt läs mer
  1180 Träffar
  0 Kommentarer
1180 Träffar
0 Kommentarer

Träd

Tänk vad man kan se när man är ute I naturen, det dyker upp det ena fenomenet efter det andra. En del ser små saker och andra ser lite större. Ibland är ögat riktat på detaljer, hur många ben har myran egentligen och ibland är det de stora dragen som tar överhanden.

Det är likadant i släktforskningen, upplever i alla fall jag, och just nu så har jag fastnat för en kort text som jag såg för ett tag sedan. Vi utvecklas inte på samma sätt, vi blir olika men kom ihåg att vi har samma rötter. En helt korrekt beskrivning, oavsett på vilken nivå vi lägger det hela. Är det den lilla familjen eller är det hela eller delar mänskligheten. Det kanske kan kännas lite att skjuta över målet om vi tar i för mycket och försöker famna allt för många grenar men det stämmer ju ändå.

Titta på trädet nedan, det skulle kunna symbolisera en större släkt, det finns många små skott, det finns lite tjockare grenar och det finns också de som gått av och där den fortsatta växten upphört. Så är det med de flesta släkter, det är inte alla grenar som fortsätter att växa utan de upphör, av en eller anledning att skjuta skott. Tur är kanske det, för tänk om alla som lever eller levat gav en eller flera avkommor, som sedan gav fler och så vidare.

Egen bild
Men ju mer vi letar, desto fler skott hittar vi och desto fler kopplingar hittar vi bland de som lever idag. Med tanke på de nya verktyg vi har, till exempel DNA-forskningen, så blir det uppenbart att vi inte bara ska gå bakåt i vår forskning. Vi måste också vända på steken och gå framåt, från varje generation bakåt så går det också spår framåt och det tenderar att bli ganska många. Nu är det kanske lite cyniskt att tänka på de grenar som gått av och som inte gett nya skott, men det är ju också en viktig kunskap för oss när vi breddar våra släktträd och låter upptäckterna vara både bakåt och framåt.

Jag undrar hur många som egentligen vet hur många levande fyrmänningar man har. Och innan jag blir påhoppad så kanske jag ska skriva brylling, B-kusin, tredjekusin eller någon annan synonym för den här typen av släktskap. Och går vi ett steg till så blir ofta jättemånga att hålla reda på. Det är då släktträden börjar påminna om mitt öländska träd, kan se virrigt ut men det finns ju en systematik i det hela.  

Bilden blir säkert mindre klar när trädet får löv på sig, men det är ju ändå en bra bild av hur det är med vår släktforskning, när vi reder ut alla grenar och sedan klär dem med olika typer av information. Får nog ta en ny bild en sommardag, för att se hur det blir då.


Ha det bra!

Fortsätt läs mer
  815 Träffar
  0 Kommentarer
815 Träffar
0 Kommentarer

No 38 87/1898

Det finns de som samlar på sig och aldrig gör sig av med något. Pryl på pryl, papper på papper och kartong på kartong. Ibland så sker det en sortering när det inte får plats mer eller också anskaffas ytterligare förvaringsutrymme, så att det bara är att fortsätta. Problemet kanske kommer den dag som samlaren inte längre orkar utan någon annan ska ta hand om det samlade och då finns risken att allt hamnar på tippen, i en container för återvinning.

Nu ska jag inte tala så mycket om samlarvurm utan mer om det som kan försvinna om man inte tittar ordentligt. Jag har ett brunt kuvert, som dök upp i en liten låda. Kuvertet var sprängfyllt med små lappar, beställningar, kvittenser och andra noteringar från en liten butik i Varberg. Datumangivelserna visade att de var mer än 100 år gamla, med några års spridning. Kanske inte det mest intressanta för en släktforskare, möjligtvis för någon som intresserar sig för hur en lanthandel drevs och vad som omsattes. Eftersom jag inte är intresserad av det senare så var kuvertet på väg tillbaka in i lådan, när jag kände att det mellan alla papper fanns något som kändes som en styv skiva, Inte så stor men ändå.  En liten bok var det.

Scannad kopia av bok i författarens ägo

På framsidan stod No38 87/1898, och för de som läst några husförhörslängder så kanske utformningen känns igen. Det har något med det militära att göra sas det mig för länge sedan. Och visst var det den kopplingen till boken eftersom det på första uppslaget stod Inskrifningsbok. En bok som följde en person och angav kontakter med det militära, från första kontakt till sista.

Boken anges tillhöra nr 38 och avsåg Walbo kompaniområde, nummer 87, och inskrivningsår 1898.
Av namnet framgår klart att det är min egen farfar som haft boken som sedan hamnat i kuvertet med förmodade arbetspapper eftersom han i boken står som Handelsföreståndare. Uppgifter om var och när han är född stämmer också. Sedan kommer det intressanta, tycker jag. Valbo kompani var han inskriven i, men utbildning som påbörjades 1898 sker vid Kungliga Göta Trängbataljon belägen i Karlsborg. Det var kanske ingen vanlig utbildning, vad vet jag, men det renderar i att han anges vara Reservvaktmästare och lämplig till fortsatt utbildning inom området. Vad en vanlig vaktmästare gör i det civila är ganska känt, men vad gör en Reservvaktmästare i en trängbataljon. Det kanske inte är så viktigt, men något torde det ha varit för året efter fortsätter utbildning till fullfjädrad Reservvaktmästare. Tänk om det funnits en beskrivning av ansvarsområdet, då hade jag fått veta vad han egentligen gjorde. Efter utbildning de två åren så finns det ingen mer tjänst angiven, bara att han mönstrade varje år de närmaste 8 åren. Om han sedan fortsatte på något sätt framgår inte. Det enda jag kan se är att det rivits ut några sidor som tydligen innehållit någon form av adressändringsinformation, kanske skulle det skickas in, vad vet jag.

Så nu sitter jag här med min lilla bok och funderar på hur det var att vara i det militära runt förra sekelskiftet och vad gjorde en reservvaktmästare i en trängbataljon, jag vet ju inte ens vad en vaktmästare gjorde.

Fortsätt läs mer
  888 Träffar
  0 Kommentarer
888 Träffar
0 Kommentarer

20 år sedan

Många av oss är vana att hantera uppgifter och händelser som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Vi letar efter spår som för allt längre ifrån vår just nu kaotiska tid tillbaka så långt det går. Ibland hamnar vi så långt tillbaka att det är svårt att greppa hur mycket som hänt sedan dess och vilka förändringar som påverkat de personer eller samhällen vi följer.

Ibland kan det kännas så också med lite nyare delar av vår släktforskning, det är inte länge sedan det tog tid att släktforska, var det inte resor till arkiv så var det väntan på nästa försändelse av det som skulle in i de betraktningsapparater som användes. Visst var det spännande när försändelsen kom, men besvikelsen var stor när det stod klart att den aktuella personen flyttat ut ur socknen efter någon månad och begett sig till socknen som fanns på en annan rulle eller fiche . Att digitaliseringen inneburit stora steg framåt i utvecklingen är också klart.

Fritt foto av HENCE THE BOOM på Unsplash

 

Det finns också andra nyheter som gjort stora framsteg. Men allt kanske inte är så nytt, det kan ha funnits men inte observerats under hela tiden.  Jag tänker på att det i år är 20 år sedan de första kommersiella DNA-kiten skickades ut.  Jag tror inte att det är allom bekant, men nu är det dags att sprida kunskap om den historien. Sommaren 2000 så kom det ut ”hemmatester” kopplade till det nya begreppet Genetisk Genealogi.  Det första testerna var på den raka manliga sidan ett test med 12 markörer och ett test på den raka kvinnliga sidan med en liten av mitokondrien, det som kallas HVR1. Först ut var FamilyTreeDNA tätt följt av Oxford Ancestors som började med mtDNA-test av samma del som FTDNA. Oxford Ancestors leddes av Brian Sykes, som länge var ledande inom mitokondriedelen och som skrev Evas sju döttrar, en klassiker inom DNA och släktforskning.

Under de följande åren utvecklades testerna med fler markörer på Y-sidan och större och större del av mitokondrien inkluderad. Intresset växte på olika håll inom släktforskningsvärlden men det var en ganska specialiserad del av rörelsen som deltog.

På hösten 2009 kom en nyhet från 23andMe, då de lanserade sin betaversion av den autosomala testen, som de kallade Relative Finder. Den officiella lanseringen skedde den 9 februari och det var då som det började bli intressant för släktforskare. Det tog bara tre veckor så lanserade FTDNA sin tjänst Family Finder.  I och med dessa lanseringar så spreds intresset med stor fart, speciellt i USA eftersom det var där den stora lanseringen skedde. Nästa större händelse när det gäller autosomal testning var 2012 när Ancestry lanserade sin tjänst, i början bara i USA, men den kom senare att spridas ut över världen.

När det gäller den svenska delen av historien så finns det säkert många som har minnen från olika händelser och jag har ingen avsikt att försöka göra någon heltäckande bild, utan lutar mig mot de delar som jag själv varit engagerad i på något sätt.  För min del startade det 2010 med en del mindre träffar i några föreningar. Intresset väcktes och det som kom att verkligen tända gnistan var när jag hjälpte Genealogiska Föreningen att anordna en DNA-dag på Historiska Museet under 2011. Där fanns representanter från Svenska Haplogruppsdatabsen, det enda svenska DNA-företaget DNA-guide, som tyvärr inte klarade att investera i allt nytt, Eva Daskalaki från Uppsala Universitet och vetenskapsredaktör Karin Bojs.  Personligen kan jag säga att det var starten på en fantastisk resa, med många höjdpunkter. När vi hade DNA-dag året efter var intresset så stort att de stackars föredragshållarna fick köra dubbla pass eftersom alla inte fick plats, lång dag blev det, men oj så skoj. Det fortsatte med avslöjanden om Bure, som till och med kom i rikspressen, djupdykning i Europas historia och andra höjdpunkter. När vi 2014 bildade SSGG, vill du veta mer om det, läs på www.ssgg.se ,  så kändes det som det blev allvar och det som börjat lite smått nu blev etablerat och växte på alla sätt.

Eftersom detta egentligen är en tillbakablick på den första tiden så slutar jag beskrivningen här, de senaste fem åren får beskrivas någon annan gång, kanske med en viss distans och av någon annan som har andra minnen och inblickar.  Men visst är det en fantastisk utveckling, som lagt grunden till ett av de bästa komplementen till alla de arkiverade källor som finns att tillgå. 

Fortsätt läs mer
  1350 Träffar
  0 Kommentarer
1350 Träffar
0 Kommentarer

Digitala resor

I dessa dagar så blir det allt vanligare med digitala möten.  Allt från årsmöten till personliga kontakter, något vi blivit tvungna till i virustider. Detsamma gäller resor, vi ska inte resa mer än nödvändigt så då kom jag på att jag kan göra en digital resa, tillsammans med vilka som helst och var som helst.  Jag bestämde mig för att göra en sådan resa och jag gjorde det tillsammans med några som intresserat mig under en längre tid. Jag följde några av barnen till en person som jag tidigare skrivit om, Lasse i Berget från Husaby socken i Västergötland.  Hans eget liv var spartanskt och många funderar nog på hur det blev med familjen. Jag gjorde den här resan tillsammans med två av barnen, Frans född 1865 och Maria född 1867.

De båda emigrerade och skaffade sig familj på andra sidan atlanten. Jag tog fram uppgifterna ur mitt program, allt det som egentligen bara är torra uppgifter om födslar, vigslar och dödslar med lite uppgifter om plats och tid.  Eftersom det inte är mina släktingar så har jag inte så många källor att ösa ur, det finns inte så många anekdoter från andra familjemedlemmar och det finns inte heller bevarade brev hem till Sverige som jag sett. Ärligt talat så vet jag inte hur duktiga de var att skriva och pappa Lasses färdigheter låg nog mer åt det praktiska, tillverka bössor med en fantastisk precision och fixa till sitt boende under kalkstensutsprånget än att skriva och läsa.

Minnessten Eget foto
Resan jag gjorde ledde mig till många små berättelser om de orter som fanns angivna i släktforskningsprogrammet. En del från den tid då Frans och Maria levde och fram till nutid. Små intressanta inblickar och ibland överdådiga beskrivningar av natur och kultur. Eftersom de två inte hamnade på samma plats, även om de bodde nära varandra i Pennsylvania ett tag, så blev det olika beskrivningar. Frans blev kolgruvearbetare och fick säkert slita ont, men det ser nästan ut som trakter runt Kinnekulle på en del bilder. Maria hamnade ganska tidigt i Connecticut, New Haven närmare bestämt och där kan jag vandra runt hur mycket som helst.  Det finns mycket intressant och jag behöver inte förhålla mig till de restriktioner som finns idag utan kan drömma mig bort från verkligheten och försöka se hur det var förr.

När jag reser i min digitala värld så har jag ju också en tidsmaskin. Leta upp berättelser om hur det var för de som kom från Sverige, gå vidare med hur Frans elva barn och Marias fyra kunde ha upplevt tider och platser och sedan vidare ner bland barnbarn och så vidare. Att försöka leva sig in i miljöerna och händelser som präglade de olika epokerna ger många gånger upphov till dagdrömmar och ibland nästan mardrömmar. Tankarna glider iväg, frågorna dyker upp och en del besvaras men det finns ju alltid ett litet frågetecken med, var det så eller tolkar jag intrycken helt fel.

Jag hoppar på möjligheten att göra en liten gravrunda, kan man se skillnader och likheter beroende på plats och tid. Find A Grave ger många svar och här och där dyker det upp små notiser eller dödsrunor som gör att upplevelsen får ett annat innehåll, det blir en mer innehållsrik och fördjupad känsla. Efter några timmar så börjar reströttheten ta över och det är skönt att kunna ta en paus, en svensk fika och sen reser vi vidare ett tag till. Det bästa av allt är att jag kan göra resan en gång till och då kanske hitta nya vyer och vinklingar på allt som finns att se och uppleva. Egentligen tar resan aldrig slut, jag kan ju hoppa på tåget när som helst och jag ta vilka pauser som helst. Yndrar om det är fler än jag som reser på detta sätt?

Bilden på stenen ovan är en minnessten över de som är upphovet till resan, Lasse och hans hustru Inga. Den finns på Husaby kyrkogård och står ungefär där den omärkta graven en gång låg.

Fortsätt läs mer
  1156 Träffar
  0 Kommentarer
1156 Träffar
0 Kommentarer

Smått och gott

Att ha en älskad hobby är ju en ”gudagåva” och det är så många glädjestunder som kommer upp i minnet när jag tittar tillbaka på de olika delarna av mitt släktforskarliv.

Alla de små och stora tillfällen när personer, platser och händelser plötsligt faller på plats. När det som verkat vara helt omöjligt plötsligt får en lösning.  Ibland genom olika spår i arkiven, där den senaste sidan ger den förklaring som behövs. När det är klart att det var mellan två sidor som det blev lite fel på födelseår och plats.  Trots att mammans namn ändrades så går det nu att se att det samma familj, något som andra påpekat är omöjligt.

Ibland hittar jag uppgifterna själv, ibland kommer det någon form av information från oväntade håll. En gammal kommentar på Anbytarforum gör att någon för mig okänd skriver ett meddelande och pekar på var jag ska leta. Eller plötsligt kommer det en hel bunt med papper, kolla igenom och se om det är så att du är släkt med Dan Andersson, för det tror avsändaren. Visst, där står ju namnet på personen som jag tappat bort, och eftersom det finns källhänvisningar så startar kontrollen av de uppgifter jag fått och nog kommer vi till samma slutsats. Det finns en koppling och den finns ju där som den tegelväggen var. Tegelvägg är kanske inte rätt namn, men hur översätter man annars det engelska ordet brickwall som många skriver om både här och där.

Fritt foto Evan Dennis Unsplash

För länge sedan stod jag och pratade med en person i det som då var Släktforskarförbundets lokaler. Han hade några släktträd uppsatta på väggen och vi småpratade om de olika ingående släkterna och hur olika ödets lotter kan falla. Det gick bra för en del och mindre bra, eller vi ska kanske benämna det som att det gick rätt åt pipan för andra. Kunde det bero på arv, fallenhet eller vad kunde vara den bakomliggande orsaken. Ä det så att det kan olika bra för olika grenar i en familj, då kanske det inte är arv utan mer lyckliga eller olyckliga omständigheter. Personen ifråga tog då upp ett stort träd, som han hade hoprullat i en hylla. Stort var det och en massa namn, efter vad jag minns så var det en produkt som förbundet tagit fram vid något tillfälle, fast jag kan ju minnas fel. Hur eller hur så fastnade mina ögon på ett namn och en ort.  Någonstans bland de grå cellerna så dök det upp ett liknande namn från mitt eget träd. Kunde det vara samma person. Hem och kontrollera, visst var det samma person och då kunde jag konstatera att jag var släkt med en stor skidåkare eftersom huvudpersonen var Gunde Svan. Tydligen fanns det ett intresse för hans anor då det togs fram ett träd av någon, undrar vem det var. Så genom den trycksaken så fick lite fler avlägsna, riktigt avlägsna släktingar.

Att det är bra att kasta ur sig frågor både här och där kan jag inte nog understryka. Kört fast på en östgöte, slängde ur mig namnet när vi städade bland hyllor på Genealogiska Föreningen och då stannade en av deltagarna upp och sa att jag borde läsa förbundets årsbok, det fanns ett avsnitt som kanske kunde leda till något.  Sagt och gjort, efter lite letande och med min information kopplat till det som stod i boken, och även lite andra häften så var det klart att jag har släktband till Tage Danielsson, en av de största humoristerna vi haft.

Så, men olika sorters hjälp, med olika verktyg och olika personers intresse så förstår jag nu varför jag egentligen inte vill skriva något. Att jag inte är bra på skidor vet alla som sett mig, även om det är få som gjort det och att min humor inte alltid går hem har ju också sin förklaring. De gener jag skulle ha haft gick alltså inte till mig, utan till Dan, Gunde och Tage.

Fortsätt läs mer
  703 Träffar
  0 Kommentarer
703 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
297 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
122 inlägg
Helena Nordbäck
116 inlägg
Anton Rosendahl
65 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser