Rötterbloggen
Rötterbloggen

Hur olika man skriver!

penna

Att man kan uttrycka sig på många olika sätt för att meddela en och samma sak, är vi väl alla medvetna om. Vi som släktforskar, stöter ju på en mängd intressanta formuleringar i kyrkböcker, husförhörslängder och annat. Alla präster formulerade sig ju inte likadant. 

Första gången det slog mig var när jag i tjänsten letade efter en vigsel i Stockholms församlingar, någonstans i mitten av 1800-talet. Efter att ha betat av alla de stora församlingarna utan att ha hittat det vigda paret, gick jag så över på de mindre församlingarna, som vissa år inte hade några vigda par alls. Två blanka sidor hittade jag i följd, den första var i finska församlingen, den andra en militärförsamling, Svea artilleriregemente, tror jag. 

I den finska boken läste jag: 'Härmed får undertecknad intyga att inget par i denna församlings kyrka sammanvigts har under det gångna året'. I militärförsamlingen läste jag: 'Inga'. 

Några år senare satt jag på Krigsarkivet, också denna gång i tjänsteärende, och läste stamkort i pappersform. Bläddrade metodiskt igenom de gulnade bladen, ögnade igenom ifyllda vitsord, och, om soldaten begärt avsked, kompanichefens kortfattade: 'Beviljat'. Men vid ett ställe, studsade jag till, och läste en extra gång. Kompanichefen hade plötsligt skrivit: 'Det är med glädje jag hälsar XX beslut att lämna roten eftersom han varit soldat enbart till namnet'. När jag vände upp den aktuelle soldatens vitsord, förstod jag bättre varför kompanichefen plötsligt blivit så mångordig. Listan på bestraffningar var lång: 'fylleri', 'fylleri', 'rymning', 'fylleri', 'olovligt tillgrepp', 'fylleri'.... Jag fick en känsla av att kompanichefen kunde ha skrivit många rader till om detta rötägg till soldat, om han bara haft möjlighet... 

Sedan vet vi ju alla hur krångligt det kan vara rent fysiskt att läsa prästernas krumelurer i kyrkboken! Jag fastnade en kväll på Stockholms Stadsarkiv, och bad tjänstgörande om hjälp med att tolka födelseorten i en husförhörslängd. Hon satt länge och tittade på texten, men sedan suckade hon och sa: 'Antingen står det Norrtälje eller också står det Finland'. Vilket ju tyvärr inte var så användbart. 

Vid min allra första resa till Släktforskarnas Hus i Leksand, satt jag och läste en kyrkbok som i och för sig var hyfsat skriven, men med ett bläck som blev allt svagare och svagare. Till slut suckade jag: 'kan någon ge min präst en penna, den här är slut?'. Faktiskt, några sidor senare, hade han fått bläck påfyllt! 

Vid ett helt annat tillfälle satt jag på Göteborgs Landsarkiv och läste svartvita mikrokort på Stora Lundby församling. Men till slut var det inte bara kluddigt skrivet, det hade också gått igeom text från baksidan, vilket gjorde det hela nästintill oläsligt. Så jag gick ut i receptionen och frågade om jag möjligen kunde få upp originalboken. Jag hade hört att detta kunde gå för sig i särskilt ömmande fall. 

Tjänstgörande var inte pigg på detta, naturligt nog. Han frågade om jag försökt med att förstora texten, vilket jag hade. Han föreslog mer ljus, och att jag skulle försöka med den läsare han hade i receptionen. Jag gick och hämtade det aktuella kortet, och stoppade in det i läsaren ute i receptionen. Tjänstemannen satte sig och tittade. Han tittade under tystnad i någon minut, sedan sa han: 'Vilket bordsnummer har du? Jag kommer med originalboken om en liten stund'. 

Outgrundliga äro släktforskningens vägar! Ibland åtminstone...

PS För den som undrar: det visade sig faktiskt stå 'Finland' i husförhörslängden... DS

Bilden: En penna kan skriva mycket... Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  382 Träffar
  0 Kommentarer
382 Träffar
0 Kommentarer

Om svar anhålles?

brev

När man börjat med släktforskning, uppstår med tiden ett ganska naturligt behov av att få kontakt med andra släktforskare. Man söker kompletteringar till sin släktforskning, man vill ha bollplank för någon teori eller möjlig sökväg när det gäller svårfångade anor, eller helt enkelt kommunicera med någon eller några som forskar på samma släkter eller områden som man själv för att det är trevligt. Därför presenterar man sig gärna på ställen som Rötter, olika släktforskarföreningars medlemssidor eller tidningar, efterlyser bortsprungna anor, eller frågar om konstiga ord man stött på. 

Då brukar det dyka upp förfrågningar från andra släktforskare. Ett brev, ett e-postmeddelande eller telefon. Då kommer frågan: vad svarar man? Du kanske själv har suttit i månader och tröskat igenom husförhörslängder, svårlästa kyrkböcker och annat, och så ringer det en person och ber att få kopia på allt du har gjort. Ska man verkligen lämna ut allt material rakt av då? 

För min del har jag nästan enbart fått kontakt med trevliga, seriösa eller åtminstone ambitiösa släktforskare. Ett sätt att avgöra det hela kan vara om personen som kontaktar dig erbjuder dig något material i utbyte, exempelvis sin egen härstamning från en viss släkt eller någon gårdsgenealogi forskaren gjort. Och det är nästan enbart sådana jag har haft turen att bli kontaktad av. Fast en gång fick jag ett brev från en person som skrev att 'jag har hört att du forskar på släkten XX. Jag vill ha reda på allting om XX och hans anor bakåt'. Personen ifråga erbjöd ingenting i gengäld,  skrev inte ens hur vederbörande själv härstammade från släkten. Det brevet svarade jag aldrig på. 

Ett lite sorgligt sidospår är när någon skickat en stor släktutredning och vill att du kompletterar denna med din härstamning från släkten ifråga. Och du ser ganska omgående att det inte alls är samma släkt, trots att det kanske är samma släktnamn. Då får man svara och beklaga, samt sitter där med kopior på en stor men för din del helt onödig släktutredning. 

Sedan ska jag till sist erkänna en sak. Jag är en slarver när det gäller att svara på trevliga brev från andra släktforskare. Oavsett om det är rätt släkt eller inte. Jag tänker att det där får jag titta på lite senare, just nu hinner jag inte. Sedan glömmer jag bort det. Kommer på det, men hinner åter inte just då. Och glömmer det igen. 

Så är det någon som skickat mail eller brev till mig med släktförfrågningar (jag minns Lethenström!) så hör gärna av er igen. Om några månader. Det mesta av mina släktuppgifter ligger fortfarande i flyttkartonger... 

 

Bilden: Ett brev betyder så mycket. Foto: pixabay

Fortsätt läs mer
  652 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — MARY
behöver du ett lån? Skicka oss ett e-postmeddelande Skicka ett e-postmeddelande till remy.credit111@gmail... Läs mer
torsdag, 09 september 2021 17:51
652 Träffar
1 Kommentar

Radio

Laspalmas-171

Den första januari 1925 förändrades svenska folkets liv för alltid. Det var då det nybildade Radiotjänst startade sina sändningar. Och snart var radion om inte var mans egendom så i alla fall ett allmänt känt och sensationellt fenomen. 

Nu hade det ju förstås experimenterats med radio i flera år innan detta. Marconi sände ett 's' från England till New Foundland 1901, 1911 fastslogs det för svensk del att ville man sända ut radiovågor fick kungen lämna tillstånd till detta. 1922 började diverse privata aktörer att sända radio kors och tvärs i Sverige, sedan bildades alltså Radiotjänst.

Med hörlurar och kristallmottagare, kunde nu både gammelmor och drängen, som kanske aldrig varit utanför socknens gränser i levande livet, höra reportage och program från helt andra delar av Sverige, kanske till och med utomlands ifrån. Och från att bara ha hört lokala spelmän på danser och fester i bygden, kunde man nu plötsligt höra klassisk musik framförd av stora symfoniorkestrar. Radion blev en samlingsplats, det föreslogs till och med olika typer av mat och dryck som var lämpliga vid 'radiokalas'. Bananen ansågs särskilt lämplig, då den kunde skalas tyst, och inte krävde någon form av porslin eller verktyg, som kunde slamra, för att ätas. 

På 1960-talet blev det stor dramatik i radions historia. Jazzen hade i nåder släppts in i etern, men rock'n' roll och pop förfasade sig det statliga bolaget, numera omdöpt till Sveriges Radio över. Det var olagligt att sända program som inte var producerade av statliga Sveriges Radio, men bara inom landets gränser. Några skickliga och idérika personer lyckades kringgå detta genom att sända från fartyg placerade utanför territorialgränsen. Först ut var Skånes Radio Mercuri, senare under den legendariska Britt Wadner omdöpt till Radio Syd. Radio Syd ansågs dock främst vara ett lokalt 'problem' nere i Skåne. Annat ljud i skällan blev det när Jack Kotschack startade Radio Nord, som låg utanför Upplandskusten, inte långt från huvudstaden Stockholm. Nu blev det stor kalabalik, Radio Nord tvingades sluta, men istället lättade de statliga kanalerna lite på restriktionerna, främst genom att starta melodiradion, vilket lockade tillbaka en del av de unga lyssnarna. 

I början av 1990-talet blev det fritt fram att starta radiostationer. En formlig explosion av radiokanaler skedde, med diverse olika musikalisk inriktning. Några av dem finns fortfarande kvar.

Nu när jag själv som nyinflyttad saknar TV, inser jag vilken enorm skillnad i människors liv radion måste ha inneburit. Som allmänbildare, musikaliskt alternativ och inte minst sällskap ensamma stugkvkällar. 

Som släktforskare gläds jag rent allmänt åt att radion numera producerar Släktband och andra program som behandlar släktforskning och historia. Det fick de gärna göra oftare! 

Källor: Wikipedia, Nationalencyklopedin

Bilden: En modern radio i Las Palmas, dock med lite underlig tidsuppfattning... Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  958 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Intressant reflektion! Så var det förstås, världen blev större. Och sedan kom tv:n och internet... Idag saknar jag inte tv:n alls,... Läs mer
onsdag, 25 augusti 2021 11:27
Helena Nordbäck
Jadå Eva, det finns fortfarande radioapparater att köpa idag. Jag är just på jakt efter en liten sådan att ha på mitt sängbord. De... Läs mer
onsdag, 25 augusti 2021 15:36
Gunnar Grönlund
Kul att läsa. Själv född -53, så var det 208-metersbandet, Radio Luxemburg, som gällde i början på 60-talet. Sen under arbetslivet... Läs mer
onsdag, 25 augusti 2021 20:42
958 Träffar
3 Kommentarer

Mötet med Dan Andersson

DSCN0489

Det är bara att inse - sommaren lider mot sitt slut. Men då kan man ju alltid sätta igång att blogga igen. Hoppas alla är tillbaka pigga och friska efter semestrarna!

Min rätt så kaotiska sommar lystes upp av en liten resa till Dalarna. I Grangärde lotsade vår outtröttliga ciceron Barbro oss till många av de platser där mammas anor levde framför allt under åren 1700-1850. Även om de flesta av byarna och gårdarna nu var försvunna eller ombyggda till oigenkännlighet, kändes det ändå bra att ha fått se de ställen man antecknat från kyrkböcker och annat under åren. 

Men den mest sällsamma upplevelsen var kanske ändå Skattlösberg och Luossa. Stugan där Dan Andersson föddes och senare återflyttade till. 

Jag har tidigare nämnt i bloggen att jag troligen inte är släkt med Dan Andersson, trots ganska djupa rötter i samma område. Jag skulle troligen inte heller dela skaldens politiska eller religiösa värderingar. Men ända sedan jag hörde hans dikter i toner framför allt av Hootenanny Singers i början av 1970-talet, har jag fascinerats av Dan Anderssons fantastiska förmåga att förvandla orden till bilder. Vackra bilder, till och med när innehållet var mörkt eller sorgset. 

Det var ganska mulet, men regnet höll upp när vi lämnade bilarna och svängde in på den bredklippta gångvägen mot Luossastugan. Det sluttade brant utför, för att så småningom vända uppåt igen. Bara ett par äldre stugor fanns längs vägen. Det dröjde inte länge förrän jag skådade ut över 'Luossas ljunghed' och insåg att där kanske Dan lekte med sin lillasyster och många år senare skrev 'Till min syster' med frodiga beskrivningar av naturen där de växte upp. Nästan framme vid Luossastugan vände jag mig om och såg skogarna och de blånande bergen långt borta. Och förstod plötsligt meningen 'Det är något bortom bergen' ur 'Omkring tiggarn från Luossa' på ett mycket mer konkret sätt än tidigare. 

Vi hann få en halv guidning av Luossastugan, och vi var inne och tittade, förstås, men vi hade en tid att passa, och var tvungna att återvända. Tillbaka längs de djupa backarna, en sista blick över Luossas ljunghed.

Sedan tillbaka till bilarna och vår egen tid igen. 

Ett starkt minne, men jag har flera. .Forts kan absolut följa!

Bilden: 'Det är något bortom bergen...' Utsikt från Luossa. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  668 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Så underbart att läsa din berättelse om Dan Andersson. Jag älskar honom nästan lika högt som Gustav Fröding och Nils Ferlin. För m... Läs mer
tisdag, 17 augusti 2021 18:14
Ann-Christin Magnusson
Hej! Vilket fint reseminne du delar med oss! Tack! Vill bara tipsa om den nya boken av Göran Greider "Hon vars hjärta var som mitt... Läs mer
torsdag, 19 augusti 2021 09:28
Guest — Tommy Wihlén
Jag blev betagen i Dan Andersson då min kompis köpt en skiva med Torstein BERGMAN.vi lade oss på golvet och fick en härlig resa. J... Läs mer
söndag, 22 augusti 2021 14:39
668 Träffar
3 Kommentarer

Damer på vift

Trosastugan-091

Finns det några som sitter och släktforskar trots den här närmast tropiska hettan som dragit in över landet? Ni är beundransvärda i så fall, men jag hoppas verkligen att ni har en vattenflaska eller liknande i närheten! Själv befinner jag mig just nu ungefär mitt emellan två bostäder, med i stort sett all släktforskning nerpackad i de kära flyttkartongerna (se förra veckans blogg). Om någon till äventyrs skulle känna för att titta på någon annans släkt som omväxling, så har jag två damer som kommit bort och som jag inte lyckats få tag i:

I Trosastugan, Julia, Sörmland, avlider 1803 i november en Britta Stina Linman (möjligen Lindman). Hon var gift med skomakaren Erik Blom, som avled i januari samma år och samma plats. Paret har flera barn, bland annat min anfader Per Lennart Blom, som följde i sin fars fotspår. Men... trots flitigt bläddrande och letande så har jag inte lyckats hitta Britta Stina Linman, vare sig i Julita eller någon av grannsocknarna. Är det någon som vet var hon kom ifrån? Tyvärr står det ingenting i husförhörslängderna om den saken. Om inte jag har missat något förstås. 

Den andra damen finns betydligt längre söderut. Hon heter Maja/Maria Mårtensdotter Malmström, och gifter sig 1713 i Malmö Sankt Petri med Petrus Revigius. Maja dör enligt obekräftad uppgift som änka i Starby, Skåne år 1743. Hon var mor till åtminstone sex barn, och levde i många år på Mardal i Höja. Men trots patronymikon och allt, har jag aldrig lyckats få upp minsta spår på hennes ursprung. Hennes man var kornett, och det är väl inte omöjligt att också Majas far var militär, men det är ren spekulation från min sida. 

För övrigt ämnar jag själv nu också bli en dam på vift under några veckor. Jag tar lite semester, så bloggas vi igen i augusti någon gång. Trevlig sommar alla!

 

Bilden: Trosastugan idag, lite om- och tillbyggd, men kvar på plats i Julita. Foto: författaren (2016)

Fortsätt läs mer
  726 Träffar
  0 Kommentarer
726 Träffar
0 Kommentarer

I flyttkartongernas tid...

kartongbild

Undertecknad befinner sig just nu mitt i en flytt, och konstaterar som så många före och efter mig, att det var värst vad mycket mitt enkla hushåll består av. Höga skyskrapor av kartonger, möbler, diverse påsar och säckar tornar upp sig som värsta bastionen, och man får bygga små gångar för att överhuvudtaget kunna röra sig bland allt. 

Medan jag packade, gick mina tankar många gånger till forna tiders statare, som ju brukade använda 'slankvickan' på hösten till att flytta från en statarlänga till nästa. Deras hushåll rymdes i regel på en enda hästskjuts. 

Å andra sidan var det ett fasligt bestyr i de mer bemedlade hemmen, när man skulle flytta ut till sitt sommarviste eller sin malmgård. Det var lass efter lass med allt man trodde sig behöva för sommaren. Å andra sidan höll sig rika människor med tjänstefolk, och behövde väl på sin höjd göra upp en lista på vilka saker som skulle med. 

Ute på Sturehof, fick jag mig berättat, att när kung Karl XIV Johan for runt på besök i riket, medförde han alltid sitt eget personliga badkar. Han hade också en speciell tjänare som fick kånka på det där badkaret... 

Som tur är, finns sådana saker oftast redan installerade i våra moderna hem. Det räcker så bra ändå med soffor, bokhyllor, sängar och allt det andra. 

Sedan upptäcker man, som jag gjort, att man packat ner en del ganska dagsnödvändiga utensilier i någon för tillfället oåtkomlig flyttkartong... 

Kort sagt: om ni undrar varför det inte blev någon blogg från mig förra tisdagen, så anar ni antagligen svaret här.... 

Bilden: En ensam flyttkartong ger en skenbart idyllisk bild av det hela... Foto: pixabay

 

Fortsätt läs mer
  570 Träffar
  0 Kommentarer
570 Träffar
0 Kommentarer

På tapeten

DSCN9537

Har på sistone bläddrat igenom något tusental olika tapetprover, och kom då att fundera på det här med tapeter förr och nu... 

På den disiga medeltiden hade man färdigsydda tapeter,  eller gobelänger, oftast väldigt fint hantverk, med jaktmotiv eller något religiöst. Dessa tapeter satt dock inte uppe permanent, man monterade dem helt enkelt när det väntades gäster och man behövde pryda riddarsalen eller finrummet med eleganta motiv. Samt höja värmen, öppna spisar är nog trevligt, men kunde säkert behöva all hjälp de kunde få. 

I enklare hem kom, med pappersutvecklingen, ett antal bonadsmålare att uppträda som lokala konsthantverkare. Framför allt i Halland och södra Småland. Längre norrut, i de så kallade Hälsingegårdarna, dekorerade man direkt på väggen. Tapeter i vår tids bemärkelse dök upp i adelns palats under stormaktstiden. Då avbildades ofta figurer ur romersk eller grekisk mytologi, eller kanske rentav ur nordisk mytologi. Figurerna skulle då gärna förlänas anletsdrag från husets herre och dam, för att imponera på besökarna. 

När vägen till de ostindiska breddgraderna hade öppnats på allvar på 1700-talet, blev det siden på väggarna, gärna med någon form av orientaliskt mönster. 1800-talets tapetmode handlade, tror jag, mer om lokalt handvävda tapeter, gärna med riddarromantiska eller vikingatida motiv i tidens anda. Vid den tidpunkten hade ju också stora företag börjat etablera sig, och sälja tapeter. 

Nittonhundratalet har bjudit på diverse varianter. Under jugendtiden var tapeterna gärna beige, bruna eller mörkgröna, med något blomstermotiv. Efter krigsåren blev de ljusare, med moderna mönster och diskretare färger. På 60-talet kom op-konsten med surrealistiska mönster i bjärta färger till det svartvitrutiga golvet och de runda fåtöljerna. 70-talet var Marimekkos blomstertid bokstavligt talat. På 80-talet kom bårderna. Både tapeter och kakel skulle ha en färgglad rand med något mönster. 

Någonstans runt sekelskiftet blev allting vitt. Sedan svart. Och nu senast grått. Kanske går vi, med lite tur, mot beige härnäst?

Det är inte utan att man börjar längta efter något i stil med medeltidens färgsprakande gobelänger! 

 

Bilden: Fin tapet (och kristallkrona) i Julita gård sommaren 2019. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  501 Träffar
  0 Kommentarer
501 Träffar
0 Kommentarer

Ungdomens hemska musik - eller?

Semester-064-Kadrilj-p-cyklar

Kom att fundera över om unga människors musik alltid varit föräldragenerationens fasa, eller är det bara i vår tid?

Ska erkänna att jag inte förstår mig på rap. Jag envisas med att vilja höra en sångare sjunga fram orden, inte väsa en massa gutturala svordomar. Men det är nog ett typiskt ålderstecken... 

Om man tittar längre tillbaka i tiden - ogillade medeltidens körsjungande munkar de barder och trubadurer som drog omkring och sjöng berättande sånger? Förmodligen inte nämnvärt. Barder och trubadurer hade ju funnits minst lika länge som munkarnas andliga sånger, och även om textinnehållet var en slags sjungen löpsedel, så ville nog även munkarna veta vad som hände på andra orter. 

Filmen 'Amadeus' handlar ju om den 'medelmåttige' hovkapellmästaren och dito kompositören Salieris hopplösa kamp mot 'geniet' Mozart. Men var Salieri verkligen så störd av Mozarts geniala esprit? Var det kanske snarare det faktum att Mozart var betydligt yngre som retade Salieri? 

Wienklassicismen gav på 1800-talet vika för romantiken och operorna. Men inte tror jag någon Beethovenälskare rynkade på näsan åt Schumann eller Verdi. Det skulle nog snarare vara operaromantikerna som tyckte att 'gubbarna' från Wien var lite stelbenta och gammalmodiga. 

På 1900-talet exploderade musikgenrerna, givetvis med massmedias hjälp. Operaälskarna hade nätt och jämnt hämtat sig efter ragtimens lättsinniga tongångar, innan jazzen sköljde över världen med helt nya toner. Och när de äldre generationerna slutligen börjat acceptera de mjuka jazzmelodierna, dundrade rock 'n' rollen in och skrämde slag på folk. Efter det har genrerna avlöst varandra. Punk, hårdrock, och nu slutligen rap... bland mycket annat. Och dess följdverkningar i form av frisyrer, klädsel och smink har varit om möjligt ännu mer frapperande. Kan ibland inte låta bli att fundera på vad en medeltida bard skulle säga om han stötte ihop med en punkare på stadens gator... 

Men jag kan tänka mig att de skulle ha en del att diskutera angående samhällets utseende idag och igår! 

 

Bilden: Edinburgh Tattoo 2011 bjöd på cyklande mässingsblåsare! Det ser man i alla fall inte ofta ute på sta'n idag. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  558 Träffar
  0 Kommentarer
558 Träffar
0 Kommentarer

Att trampa förfädernas jord...

bondgrd

I början av vårt årtusende, hade jag en period av intensiv historieforskning. Jag reste kors och tvärs i länet, hälsade på bland annat Tyresö slott, Kastellholmen, Stigberget och en massa andra platser. Ett av de ställen jag gjorde utflykt till var Rydboholms slott. Tyvärr visade det sig, när jag vandrat uppför den långa allén i sällskap med en (sannolikt ) närboende katt, att själva slottet var avspärrat som 'privat område'. Parken var emellertid öppen, och jag gjorde en tur i den yppiga grönskan, och beskådade minnesstenen över Gustav Vasa, som eventuellt är född på Rydboholm. Om han nu inte är född på Lindholmens slott förstås. Därom tvista de lärde, jag har inte hört att någondera sidan har lyckats presentera överväldigande bevisning ännu. Hursomhelst, Gustav vistades i alla fall på Rydboholm när han var ung, så mycket vet man. Därav minnesstenen i parken. Så mycket mer blev det väl inte där och då, jag beundrade de gula rapsfälten och utsikten över det blå havet, tog en snabb titt runt kyrkan (som var låst), och åkte hem igen. 

Om jag bara hade vetat...

Några år senare visste jag i alla fall. Mammas mormors farfars morföräldrar, Margareta Ringström och Lars Nyström, vigdes 1779 i Råcksta, Bromma, och fick en son någonstans 'i Stockholm' som husförhörslängderna så tjänstvilligt meddelat senare. Är det någon som i Stockholms län någonstans stött på en liten Carl Albrecht, född 1779 av ovanstående föräldrar, så får ni gärna berätta det för mig! 

Hursomhelst, kort därpå flyttar Lars och Margareta till Östra Ryd, där Lars har blivit jägare vid Rydboholm! Han kvarstannar i denna tjänst till 1801. Under tiden är nativiteten hyfsad i familjen, 1782 kommer det en Lars Ulrich, där det står att han är född 'vid kyrkan' i dopboken. Hoppas det var inomhus åtminstone, så stackars Lars Ulrich slapp anlända frysande till världen... 

Han var det första barnet som föddes i Östra Ryd i familjen. Sedan kommer det flera barn: Gustaf, Christopher, och 1786, min anmoder Lovisa. Den enda dottern, för övrigt. En son till, men hur jag än försöker, minns jag inte namnet här och nu.  

1801 får eller tar Lars Nyström avsked som jägare, och slår sig istället ner på gården Boda i Östra Ryd. Tyvärr blev hans bana som bonde inte lång. Redan 1805 avlider han. Hustrun Margareta går bort 1811, och äldste sonen Carl Albrecht tar över gården. Han dör dock utan arvingar, redan 1820 är epoken Nyström över i Östra Ryd och på Rydboholm. 

Men ändå. Tänk om jag hade vetat det när jag var där ute! 

 

Bilden: En helt annan bondgård... Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  569 Träffar
  0 Kommentarer
569 Träffar
0 Kommentarer

Bland rosor och ruiner - avslutning

visby-176601__480

Nu när det äntligen börjar bli både grönt och ljust ute, och försommaren lite försiktigt knackar på dörren, återvänder tankarna på ett naturligt sätt till sommarön Gotland i allmänhet och den fantastiska staden Visby i synnerhet. Så varför inte avsluta reseberättelsen därifrån? 

Från det inte särskilt förtjusande miljonprogramsbygget Östercentrum återvände jag alltså in genom muren, och om det fula klossbygget har någon förtjänst, är det väl att jag uppskattade den underbara stadskärnan om möjligt ännu mer än tidigare. Jag strosar nu omkring i trakterna av S:t Hans ruin, hittar ett utomhuscafé och äter faktiskt lunch i klosterträdgården, eftersom jag ska på kvällsvandring och inser att middagen kanske blir sen. Trädgården är full av ruindelar, och stället har dessutom goda smörgåsar, så det var en utmärkt lunch. 

En bonus var att caféets anslagstavla hade en reklamlapp där ett tvätteri stoltserade med att inte bara tvätta - man lagar också kläder! Jag går dit, och det är faktiskt öppet för säsongen fortfarande. Kan man göra en akut 'operation' av revan i min jeanskjol, tro? Mja, sömmerskan ska snart iväg med båten på semester, men OK då. 

- Men kan du ta av dig kjolen då? undrar tvätterskan (jag tror de var systrar). 

Hoppsan!  Men tvätterskan finner på råd. Hon lånar mig ett stort, rosa badlakan, som jag sveper in mig i bakom ett skyddande draperi. Får väl säga att jag kommit direkt från badet om någon börjar titta konstigt på mig. Sömmerskan må ha varit semesterstressad, men i ett nafs har hon gjort underverk med min kjol, jag tar på mig korrekt klädsel igen, och betalar glatt en femtiolapp för hantverket. Då är kjolen hel igen, utan att jag behöver övertala mig att försöka. Jag avskyr att handarbeta, och syr som en kratta dessutom. Så det var väl investerade pengar. 

Efter ett kort besök på hotellet för att avbörda mig inköpta presenter, går jag till Donnersplatsen i närheten. Där samlas en medelstor grupp inför visningen. På utsatt tid, lotsas vi därifrån av en äldre dam, åt vilken jag i början ler lite skeptiskt, då hon talar som om hon just skulle inleda allsång i TV, men snart slutar le åt, då damen ifråga visar sig kunna i stort sett allt om både Visby och Gotland. 

I Almedalen får vi höra nutidshistoria om jordbruksproblem, ungdomsarbetslöshet och nedlagda industrier.  I Botaniska trädgården blir vi visade magnolia, hibiscus och mullbär, bland mycket annat. Vi lotsas sedan ut på Strandpromenaden, och medan solen förvandlas till en eldröd boll, som faktiskt ser ut att falla direkt ner i havet, berättar damen Valdemar Atterdag-legender... Sjönk verkligen hans skepp precis utanför Gotland, och finns skatten kvar på havsbotten fortfarande? 

Men sedan hamnar vi inne i den ganska nybyggda katolska kyrkan, och där spårar det ur en smula. Vår guide, som ställt sig längst fram, börjar nu plötsligt prata om syndernas förlåtelse, kärlekens kristna budskap och liknande. Det är inte bara jag som börjar skruva på mig när hon försöker förmå oss att stämma upp 'Härlig är jorden'. Det var ju Visbys historia vi var intresserade av, inte någon predikan. Lyckligtvis inser damen att auditoriet inte är riktigt med på noterna, ger upp försöken att omvända oss, och tar oss istället med upp till Rackarbacken. 

Rackarbacken är troligen den högsta punkten innanför muren i Visby. Där klättrar vi uppför en brant stig, och belönas med en närmast osannolikt vacker utsikt över staden. Och där, i den ljumma kvällen, med stadens ljus nedanför och alltjämt en smula rosa kvar i luften, får man faktiskt ta i för att inte tro att man är någonstans vid Medelhavet...  Vi hinner också bese Visbys minsta hus innan rundvandringen är slut borta vid Österport. 

Vandringen har varit absolut fantastisk,men fyra timmars promenad har gjort mig hungrig. Tydligen har jag fått smak på det här att äta med ruiner intill mig, för vid Stora torget ligger restaurang Rosengården med S:t Carins ruin som fondvägg. Där äter jag en furstlig middag. 

Sedan promenerade jag hem till hotellet för att packa. Noterade i förbifarten, att inte ens en fredagskväll är det särskilt bullrigt eller bråkigt i Visby. Förmodligen beror det på att de flesta turisterna redan åkt hem, men ändå. 

Lördagmorgonen grydde solig och vacker, jag hade ingen som helst lust att åka hem, men efter ett par timmars strosande i staden, några sista minuten-köp och lite slutlig fotografering, var det ändå dags att kliva på färjan till fastlandet. 

Den här resan gjorde jag för nu snart tjugo år sedan, ändå minns jag detaljerna så väl. Troligen en av de bästa semesterresor jag gjort. 

 

Bilden: vet inte om utsikten är från Rackarbacken, men helt omöjligt är det inte. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  741 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Perfekt för maken och mig som ska åka till Gotland om någon vecka. Tackar! Och så tänker jag fortfarande på det där med Lettenströ... Läs mer
onsdag, 02 juni 2021 01:15
Guest — Hans-Peter Stülten
Roligt att läsa om ditt besök i Visby, speciellt roligt var det ju att du även besökte Kristi Lekamens kyrka, en församling jag ti... Läs mer
onsdag, 02 juni 2021 10:52
741 Träffar
2 Kommentarer

"Aldrig vara med hemma mer..." - eller?

Laspalmas-055

För en tid sedan fick jag några handskrivna brev i min hand för renskrift. Breven tillhör en god vän till familjen, och visade sig vara skrivna av en utvandrad sjöman till en syster hemma i Sverige. Det framgår av breven att systern flera gånger frågat när brodern tänker komma hem och hälsa på dem. Svaren är lite svävande. Han försäkrar att han vill komma tillbaka till 'den gamla hemstaden' och gärna träffa släkten, men vad ska han göra sedan? Stanna i Sverige eller åka tillbaka till Amerika? Han tycker att Amerika är ett 'better' land och där finns 'plenty of money'. 

Jag började här fundera på hur emigranternas syn på landet i väster förändrats. När förebilderna för Karl Oskar och Kristina reste iväg på 1860-80-talen så var de medvetna om att de nog aldrig skulle återse släkt och vänner i Sverige. Man skulle helt enkelt, som  Kristina tänker 'aldrig vara med hemma mer'.  Å andra sidan hägrade ju paradiset! Mjölk och honung, guld och gröna skogar hägrade. Man kunde 'skära guld med täljknivar' och bli rik som ett troll lätt som en plätt. 

Vår sjöman skrev sina brev hem på 1920-talet. Det märks att vi nu passerat 'fram och tillbaka-gränsen'. Förbättrade kommunikationer, mer reguljär tåg- och båttrafik har gjort passagen över Atlanten enklare och snabbare. 

Det fanns ju trots allt en del svenskar som misslyckades i paradiset (guldet blev till sand och allt det där). Och visst, en del emigranter bredde nog på lite smör i breven hem till Sverige, som jag skrivit om tidigare en gång (Anorna som pratade för mycket). Men de flesta rapporterade säkert ärligt vad de funnit. Och tidningarna, som under den här tiden mer och mer blivit var mans egendom, berättade ännu mer om det stora landet i väster. Kanske bidrog det också till att svenskar i allmänhet fick en mer realistisk syn på emigration. Visst fanns det 'plenty of money' i Amerika, om man var beredd att jobba hårt för att tjäna dem. Och man fick betalt i slantar, inte som statarna hemma en lusig bostad och en tunna lankigt mjöl. Och ville man hugga skog eller leta guld istället, behövde man bara muta in sin lilla utsedda landlott, ingen godsägare kunde protestera. Men också de gröna skogarna och guldet krävde sin arbetstribut. 

Under 1900-talets första decennier har jag läst om åtskilliga 'pendel'-emigranter som åkt över till USA för att arbeta, och sedan återvänt till Sverige med slantarna, köpt sig ett hemman och slagit sig till ro. Andra reste över för att arbeta i flera omgångar, för att slutligen slå sig ner i endera landet.Mina egna farföräldrar reste med Svenska Amerika-Linien, men blev inte borta mer än något halvår. Det började också bli vanligare att släktingar korsade Atlanten för att hälsa på utvandrade anhöriga vid den här tiden.  Att emigrera behövde inte längre betyda att släkt och vänner var förlorade för evigt. 

Bilden: Modernare fartyg i Las Palmas för några år sedan. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  644 Träffar
  0 Kommentarer
644 Träffar
0 Kommentarer

En söt historia...

Rostock-031-Flera-meter-paradis-1

Ibland får man lite oväntade associationer. När jag packade undan mitt helggodis i måndags morse, slog det mig att godis inte alltid har sett ut som det gör nu. 

Socker var okänt i vårt avlånga land åtminstone på vikingatiden. All sötning skedde med honung. Och jag tror inte man tillverkade honungskarameller, utan det var nog snarare mjöd som vankades. 

När barnen förr i tiden skulle få 'godis' var det knappast sega råttor eller dubbla chokladbitar som bjöds. Äppelbitar och smulor från de vuxnas kakor var betydligt vanligare. På 1600-talet lärde man sig emellertid att raffinera socker, och ungefär vid den tiden kom chokladdrycken till Sverige. Därifrån var steget till mer kompakta godsaker inte så långt. På 1700-talet började apoteken sälja 'kandisocker', alltså vad vi numera kallar bröstsocker, med olika kryddningar. Myntablad med kandisocker på var ett annat uppskattat godis. (Det fick jag prova på under Stockhkolms 750-årsjubileum för en del år sedan. Det smakade som kompakt tandkräm). 

I slutet av 1800-talet började praliner och chokladkakor dyka upp i Sverige. Entré också för den flotta chokladasken! Till stor glädje för diverse deckarförfattare, som med förkärlek började låta sina bovar dela ut fina presentaskar med praliner fulla av otäcka gifter. 

Runt förra sekelskiftet åkte 'proppen ur baljan', man började fabricera godis i allt större skala, och försäljningen till allmänheten ökade lavinartat. Under de första åren på 1900-talet var det mest gräddkola i olika former som gällde. På 1930-talet kom skumfigurer och gelégodis in i bilden.  

På 1940-talet konstaterades att svensken hade dålig tandhälsa. Socker utpekades som en stor bov i dramat, och Medicinalstyrelsen gick ut med rekommendationen att man bara skulle äta godis en dag i veckan. Och se - lördagsgodiset var fött!  

Sortimentet utvecklades hela tiden. På 1970-talet gick jag med de andra ungarna till den lilla gröna kiosken, räckte fram min enkrona och bad om en påse 'blandat godis'. Tanten i luckan tog fram sin lilla tång, och fyllde så påsen med både det ena och det andra. Det var en ständig diskussion om hur många 'salt' man skulle ta, och vilka godisbitar som var saltast. En del köpte enbart saltlakrits, men för min del gillade jag blandade påsar bäst. (Det gör jag fortfarande). 

I mitten av 1980-talet fick butikerna nådigt tillstånd, efter viss tvekan, att börja sälja självplock av lösgodis. Godisköpandet tycks ha ökat lavinartat sedan dess. Allt från chokladkakor till sega gubbar och polkagrisar slinker ner i våra påsar på stormarknaden. Och det är inte alltid barn som köper. I en framsynt livsmedelsbutik norrut, kunde man för ett par år sedan läsa 'Ägg' 'Räkor' eller 'Bröd' på påsarna. Förmodligen var tanken att få ungarna att hålla sig borta.... 

Färg, form och storlek (och smak) har skiftat mycket genom århundradena, men godissuget lever vidare! 

 

Bilden: paradisisk sektion på julmarknaden i Rostock. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  878 Träffar
  0 Kommentarer
878 Träffar
0 Kommentarer

Gå i fängelse!

DSCN0213

Den gamla Monopol-uppmaningen var inte så lätt att följa i tidernas begynnelse. Åtminstone från vår tideräknings början, när man överhuvudtaget hade börjat bygga hus av trä eller sten, så användes fängelsehålorna huvudsakligen som rannsakningshäkte. Alltså ett ställe där straffångar fick sitta och vänta på rättegång vid tinget och därpå verkställt straff, som oftast handlade om någon form av spöslitning, gatlopp eller, förstås, avrättning. Man kunde också bli förklarad fredlös eller mista allmänhetens förtroende under en viss tid. Utom rannsakningshäktena, fanns det dock ett stort antal mer eller mindre enskilda, privata fängelser. Varje enskild läroanstalt hade sin prubba eller proba. Proba är latin och betyder just 'skolfängelse'. Många olydiga djäknar men säkert också en och annan full magister fick försmäkta i prubban. 

Varje slott eller större herrgård med självaktning hade fängelsehåla, oftast i källarvåningen, men det kunde också finnas längst upp i huset, som på Gripsholm, där Erik XIV hölls fången. I fängelset på Nyköpingshus svalt kungabröderna Erik och Valdemar ihjäl på order av sin hämndlystne bror Birger. 

Efterhand blev de statliga fängelserna större. Ofta kunde en stor grupp fångar leva på en ganska trång yta, med miserabla sanitära förhållanden som följd. 

På 1800-talet kom en ny idé insvepande från Amerika, den så kallade Philadelphia-modellen. Från att ha förvarat fångarna tillsammans, övergick man nu till enskilda, isolerade celler där fången skulle tänka över sina synder i ensamhet. En bibel skulle finnas i cellerna till var och en. 

Länscellfängelset i Falun, och fängelset på Långholmen byggdes vid den här tiden. Båda två tjänstgör idag som vandrarhem/hotell. Tänk, att bo i cell 33 istället för på rum 33.... Tur att man numera kan öppna dörren själv! Jag har besökt båda ställena, och inte är det några svepande ytor precis... 

Att gå i fängelse var förstås en stor skam, men de allra fattigaste hade oftast inget val. Hade de gjort sig skyldiga till något mindre lagbrott, fick de välja på att böta ett visst belopp, eller några veckor i fängelse på vatten och bröd. Kanske fanns det till och med de som i sitt armod såg fram emot de dagarna, när man åtminstone fick vatten och bröd! För några pengar att betala böterna med, hade man nog inte. 

En av livets ironier är ju att vi släktforskare nästan gläds när vi hittar en ana som suttit i fängelse. Då finns det ofta utförliga uppgifter om personen, och kanske rentav ett fotografi! 

Källor: Wikipedia, Kompendium från Falu fängelse (2003)

 

Bilden: På Läckö slott har man förstås sin privata fängelsehåla, här med illusorisk fånge... Foto: författaren 

 

Fortsätt läs mer
  1059 Träffar
  0 Kommentarer
1059 Träffar
0 Kommentarer

Mitt första (och kanske största) släktfynd

bokpenna

När jag nu ikväll, som så ofta i jakt på något att blogga om, bläddrar igenom listan på vad jag skrivit om tidigare, noterar jag till min förvåning att jag inte verkar ha skrivit om mitt första storfynd i släktforskning. Åtminstone finns det inte med i listan, har jag ändå skrivit om det här, ber jag om ursäkt för reprisen.

Alltnog, vi befinner oss i nådens år 1999. Jag är på sommarsemester i Halmstad för första gången i mitt liv. Självklart ska jag då besöka dåvarande Hallands Genealogiska Förening, numera Hallands Släktforskarförening.Jag har redan fått ihop en ganska diger antavla med halländska präster, via herdaminnen och studentmatriklar. Där finns förstås luckor, och jag hoppas hitta något som kan tipsa om hur jag fyller dessa luckor. 

En av 'luckorna' är en prästdotter som heter Anna Christina Lichtenberg. Hon var gift med prästen i Sibbarp, Andreas Magni Roselius. Före Roselius verkade en präst vid namn Andreas Alberti Lichtenberg i Sibbarp. Med det ovanliga efternamnet, misstänker jag att Anna Christina är hans dotter, men tyvärr står ingenting i herdaminne eller studentmatrikel om den saken. Och ny som jag fortfarande är på det här med släktforskning, har jag inte hunnit börja med sådant som bouppteckningar och domböcker ännu. Dessutom var Roselius och Lichtenberg verksamma före kyrkböckernas tillkomst. 

Alltnog, jag gör entré i släktforskarföreningens lokaler som då var belägna på Fiskaregatan i ett mycket pittoreskt område nära Nissan. Min första tanke när jag kommer in i lokalen är 'så liten den är'. Men en stund senare får jag ändra till 'så mycket de har fått in på sådan liten yta'. 

Jag gör ganska snart ett litet fynd om en av mina präster och hans verksamhet. Men sedan faller min blick på raden av Varbergs Museums årsböcker. I tjänsten har jag studerat liknande årsböcker och lärt mig att dessa årsböcker ofta innehåller historiskt intressanta artiklar, men kanske inte så mycket för oss släktforskare. Men då jag inte sett de här årsböckerna förut, och de visar sig ha en liten innehållsförteckning på försättsbladet, så bläddrar jag igenom dem. När jag kommer till årgång 1973, läser jag rubriken 'Tre generationer hallandspräster". Tänker att där kanske någon av mina präster finns med.

De var mycket mer än så...

När jag börjar läsa artikeln, visar den sig handla om en dagbok som förts av tre präster efter varandra, alla boende i Sibbarp. Denna dagbok finns på Riksarkivet i Stockholm. Förste ägare till dagboken var.... ja, ni gissar det...

Andreas Alberti Lichtenberg, min misstänkte Sibbarpspräst! 

Det var nästan löjligt. Här hade jag under flera års släktforskande stångat pannan blodig i mina försök att få reda på mer om just honom och hans familj utan att hitta ett endast spår - och så har han suttit och fört dagbok! Han har antecknat när vart och ett av hans barn föddes (och i flera fall dog), när hustrun är född och både hennes och hans egna föräldrars födelsedata finns med. Det riktigt susade i huvudet på mig när jag tittade upp från den årsboken! 

Sedermera var jag också på Riksarkivet och beskådade dagboken ifråga. Och fick kopior på det mesta av innehållet. 

Vad tänker man när man står och håller en 1600-talsförfaders egenhändigt skrivna dagbok i handen? 

Jag måste erkänna att jag var starkt frestad att stoppa ner dagboken i min väska och smita iväg. Men det gjorde jag inte, utan den finns där än. 

Texten ovan har i  annan utformning publicerats i Hallandsfarares Information nr 48 (juni 2000) och i min släkttidning An-Lunden nr 4 (november 1999)

Bilden: Bok och penna för dagboksskrivande? Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  1086 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Christina Weigel
Hej Helena! Vill bara påminna om ditt löfte att berätta om ditt släktskap med Lethenströms i Värmland och dina Grangärdeanor Vän... Läs mer
onsdag, 05 Maj 2021 11:34
Helena Nordbäck
Hej Christina! Jag har inte glömt bort dig, men har skäppan väldigt full just nu (bland annat därför jag bloggat lite 'skåpmat' ov... Läs mer
onsdag, 05 Maj 2021 23:08
1086 Träffar
2 Kommentarer

Tutan ljuder genom historien

tutor

'Hör Charon i luren tutar' skrev Bellman och menade då att dödens färja skulle avgå inom kort, över floden Styx till Hades, de gamla grekernas dödsgud. Redan i urminnes tider har alltså tutor funnits. Lite mindre kusliga tutor finner vi i Gamla testamentet, där Moses får uppmaning att inför en lång ökenmarsch låta tillverka två silverhorn för att sammankalla folket. 

Att horn eller 'tutor' funnits långt tillbaka i tiden bekräftas bland annat av ett fynd  från 600-talet i en italiensk grav. Sedan har vi Olifanterna. Det var inte bara riddar Roland som blåste i hornet Oliphant när det begav sig; ordet betyder 'elefant' på gammal franska, och sådana horn var ofta tillverkade av en enda, stor elefantbete. De var i regel rikt utsirade, och förbehållna de övre samhällsklasserna. 

Senare tiders horn har oftast varit i mässing.

En absolut nyhet för undertecknad var, att i vissa församlingar, där man av olika anledningar inte hade några kyrkklockor, skedde sammanringningen på söndagarna med olika former av horn istället. Är det någon som har stött på det fenomenet? 

Bayeux-tapeten har horn. Där blåser man till gästabud i ett sådant. 

I vår tid är hornet, eller tutan, lite mer olycksbådande. Hesa Fredrik tjuter flyglarm vissa måndagar. Namnet fick mistluren när den skulle testas för första gången år 1931. Krönikören i Dagens Nyheter, Oskar Fredrik Rydqvist rapporterade, och var tydligen precis lika hes som tjutet från sirenen. 

Redan när den första antydan till bil såg dagens ljus, i slutet av 1700-talet, fanns en tuta med. Och så har det fortsatt. 

För egen del är jag mycket måttligt begeistrad i tutor. De låter högt, skärande och plötsligt. Och ibland blir det väldigt fel med tutandet. Det hände mig en kväll då jag klivit på bussen från Östra Station här i Stockholm för att fara ut till Djurgården och Nordiska Museet. Vi hade stannat för rött ljud på  Uggleviksgatan (tror jag den heter) på väg ner mot Karlavägen. Framför bussen stod det en bil som tydligen inte riktigt uppfattat att det blivit grönt. Jag satt så långt fram att jag hörde chauffören ge tutan ett lätt slag. Och nog tutade det. Men inte någon liten kort signal, utan högt och, vad värre var, utan slut. Jag hörde föraren peta och dra (och svära) där framme. Under tiden rullade vi nedför gatan, ihärdigt tutande. Folk stannade och stirrade på bussen, och av någon anledning kände jag mig fruktansvärt generad fast det inte var jag som hade tutat. In på Karlavägen, fortfarande tutande, rullade vi. Vid nästa hållplats, Runebergsplan, hade chauffören fått kontakt med någon per radio, och, följande instruktionerna, klev han ur och kortslöt bussen utifrån. Sedan blev det tyst. 

Jag misstänker att det dröjde mycket länge innan den busschauffören vågade använda tutan igen...

Men nog är det lite märkligt att tutor av idag mestadels uppmanar oss att ta skydd eller flytta oss. Förr tutade man för att kalla samman folk istället. Det låter trevligare.... 

Källa: Wikipedia

Bilden:  Tutor med fin utsikt. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  743 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars Åhnström
En tuta i all ära för att kalla på uppmärksamhet. Hornblåsare eller blåsa i ett horn borde vara närbesläktat, liksom att använda n... Läs mer
onsdag, 21 april 2021 02:32
743 Träffar
1 Kommentar

Givande släktforskning

DSCN0053

Lätt förvirrad inser jag att det är tisdag igen, och då förväntar jag mig att jag skriver en trevlig blogg. Men om vaddå? 

Kanske en liten fundering på vad som egentligen är meningen med släktforskning? Utom att det givetvis är en kul och spännande hobby. Att kartlägga sin släkt bakåt i tiden kan leda till att man får större insikt i varför man själv är den man är. Kanske finns det rentav tydliga släktdrag som följt med genom tiderna, såsom musikalitet, konstnärlig läggning eller händighet i snickarboden. Eller karaktärsdrag som hetsigt humör, sävlig läggning eller rampfeber. 

En annan trevlig sidoeffekt av att släktforska är att man får nya släktingar! Nu behöver det kanske inte alltid innebära att man får nya vänner för livet. Bara för att man råkar vara släkt genom någon mystisk förbindelse på 1700-talet, betyder ju inte att man automatiskt har en massa gemensamt i nutid. 

Jag har noterat att det är väldigt olika hur mycket 'utdelning' man får på olika släktgrenar. På en del släktgrenar, flödar det in nya grenverk. På andra tycks det bara finnas en enda kvist... Den gren jag fått mest utdelning på är nog mormors mors anor i södra Västerbotten. Men det beror nog på att de släkterna är soldatsläkter som blivit väl utredda av Sten Lundgren (frid över hans minne och goda gärning!). Där 'fastnar' det lätt folk i samma nät som jag. Även de grenar som inte är soldater, har gått lätt att hitta genom Ulf Lundströms böcker, och de 'värper' också rätt lätt folk. På värmlandssidan vet jag att det finns fler än jag som forskar om smed- och bondesläkten Lethenström. Där har jag bytt till mig lite material. Också mormors fars släkt i Sörmland har jag fått kontakter på. Farmors fars släkt i Östergötland är redan så väl utforskad av Per Andersson att jag egentligen inte behövt göra någonting själv där. På sätt och vis kanske allra rikligast 'utdelning' där. Farfars fars gren är dock bara en liten kvist ännu. Men det beror på att farfars farfars far bara fick ett enda överlevande barn, och farfars farfar följde i samma spår. Ska jag leta utgreningar på den grenen, får det bli i mitten av 1700-talet, och det har inte riktigt kommit till skott ännu (utom kusin Petronella, som jag tidigare bloggat om). Och så har vi dalagrenarna.. Morfars mormor hade ju en faslig massa rötter i Grangärde. Jag bara väntar med spänning på att det ska dyka upp någon liten utgrening där. Sedan borde jag verkligen ta mig själv i kragen och ta itu med farfars morfars släkt i Hedemora och Stora Skedvi. Där finns säkert utgreningar och släktingar jag inte vet om! 

Ibland är det lite kusligt också. Jag var på besök hos en syssling, och fick se ett foto av hans far. Men när jag såg bilden, utbrast jag: 'Varför har du en bild av HONOM?'. Jag trodde alltså att bilden föreställde en annan kusin till min mamma. Visserligen på samma sida, men de var lika som bär!  

Släktforskning slutar aldrig att engagera....

 

Bilden: Föreställer troligen turistbyrån vid akvedukten i Håverud. Jag tog fel bild i hastigheten, och vet inte hur man ändrar... Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  845 Träffar
  8 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Lethenström i Värmland? Är du släkt med Lotta Lettenström från Karlstadstraken? Blev nyfiken för jag vill försöka förstå hur jag h... Läs mer
tisdag, 13 april 2021 22:56
Helena Nordbäck
Hej och tack för att du läser min blogg! Ja, jag tillhör samma släkt som Lotta Lettenström (min gren stavade det alltid Lethenströ... Läs mer
fredag, 16 april 2021 22:27
Christina Weigel
Ulla Comérus: Lotta Lettenström är min släkting! Helena Nordbäck: Mina Lettenströmmare är smeder, ursprungligen från Visnum. Sen... Läs mer
onsdag, 14 april 2021 00:29
845 Träffar
8 Kommentarer

Mobilen gick sönder...

DSCN9911

Under påskhelgen, tackade min mobil för sig. Som tur är, hör jag inte till de mest beroende mobilsnortarna,men visst saknar jag den lite. Dock har jag inte, som somliga verkar numera, hela mitt liv i mobiltelefonen. Räkningar, TV och annat.  Men visst, det är roligt med alfapet (som i digitalform heter något annat) och frågesport. Och jag är förstås lite orolig att något ska försvinna från SIM-kortet vid omflyttningen. Nu har jag aldrig tagit några särskilt bra foton med mobilen, men mina ljudupptagningar från diverse friluftskonserter, vill jag gärna behålla. Särskilt förtjust är jag i den jag gjorde med Falska Gäss utanför Medltidsmuseum för några år sedan.

Falska Gäss är en grupp som spelar på medeltida instrument. Det lät rätt bra när jag stod och lyssnade på dem, men jag måste medge att i min ljudupptagning, låter det hemskt. Den är därmed perfekt när jag åker tunnelbana, och det sitter ett gäng ungdomar som tror att de är hemma i sitt vardagsrum, och låter sina technotoner dåna över tunnelbanevagnen. Jag brukar sätta mig i närheten, och spela upp klippet med Falska Gäss. Högt. Och gärna flera gånger i följd. Till slut fattar de, och antingen stänger av sitt oljud, eller lämnar vagnen. Att få en dos av sin egen medicin är sällan roligt. 

Detta med att plötsligt vara mobillös, fick mig att fundera på teknikens snabba framfart över huvud taget, och speciellt för oss släktforskare. Jag har varit i branschen länge nog för att ha hanterat rullfilmer, även om de sjöng på sista versen när jag började med släktforskning. Det var alltid dags att byta rulle när man nalkades något intressant, och så skulle ju den gamla rullen vevas tillbaka också. Ibland kunde de vara väldigt svårlästa, med utfluten vit text på svart botten. 

Sedan kom mikrokorten. De rymde mera, men jag var tacksam över att bo så att jag kunde åka till Arninge och forska själv bland alla kuverten. Jag beställde några gånger ifrån Ramsele, men alla nummerserierna gjorde mig förvirrad, och det var nog ren tur att jag inte beställde sammma kort flera gånger. Från Arninge minns jag särskilt korten på Skellefteå landsförsamling, där man utan att lägga i kortet i läsapparaten, såg de svarta kanterna efter eldsvådan...

Före dessa innovationer, fick man lov att åka runt till respektive församlings prästgårdar eller församlingsexpeditioner för att leta. Jag har ofta funderat på hur prästen eller tjänstemannen på expeditionen reagerade när det kom släktforskare instövlande och skulle titta i böckerna. Vissa kunde ju bli sittande i dagar böjda över luntorna. 

Så småningom hittade de gamla kyrkböckerna vägen till respektive landsarkiv, vilket underlättade en del. 

Vi ska nog vara väldigt tacksamma över de resurser som ställs till släktforskarens förfogande idag. Men samtidigt... är inte risken att släktforskandet blir tråkigt när det är så enkelt att få fatt i alla uppgifter man behöver? 

Knappast ändå. För det spelar ju faktiskt ingen roll hur mycket Internet digitaliserar, och hur lätt det är att få fram uppgifter; vill du vara någorlunda säker på din sak, måste du in i prästens handskrivna originalbok och kontrollera uppgifterna ändå. Och vi vet ju alla hur olika kyrkböckerna ser ut från församling till församling, från tidsperiod till tidsperiod. Det är bara att ta på sig argusögonen och försöka läsa, ett ord i taget.

Hur du än vrider och vänder dig, så har du kyrkboken där bak! 

 

Bilden: min numera avlidna mobil. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  687 Träffar
  0 Kommentarer
687 Träffar
0 Kommentarer

Bakom lås och bom?

Prstergtland-original-242

Redan de gamla egyptierna kunde låsa in sina värdesaker. Dock användes mestadels enkla konstruktioner i trä, liknande de haspar och bommar man använt för att låsa inifrån. De gamla grekerna (dom igen!) uppfann ett system där man fäste snören i bommen, och drog dessa ut genom små hål i dörren. På så sätt kunde man både låsa och öppna utifrån. 

Föregångaren till det vi idag kallar för lås, såg dagens ljus för första gången under romartiden, då man började konstruera enkla former av låskolvar och nycklar. Redan under vad vi här kallar för 'romersk järnålder' kom låsen till skandinavien. Ordet 'lås' kommer från fornsvenska 'las' som i sin tur troligen härstammar från det norska 'lam' som betyder 'dörrhake'. I äldre svenska sa man gärna 'lycka' eller 'läsa' istället för 'låsa' och därifrån härstammar det ännu idag använda juridiska uttrycket 'bakom lyckta dörrar'. 

Detta med pengar, smycken och konstverk var ju ingenting som gemene man hade hemma förr i tiden. Det man satte lås på, var visthusboden och sädesmagasinet. Boskap och hästar var också värdefulla. Inne i storstugan fanns oftast inte mycket att stjäla. Järngryta och hushållslinne var inte särskilt eftertraktat. Möjligen kunde man tänka sig att ta familjens 'söndagskläder' om de hade några. Eller kanske husfars kvartingbutelj, om han nu lämnat den hemma. Men i allmänhet låste man inte stugdörren. Värre var nog om man faktiskt hade en 'slant på kistbotten' och detta var allmänt känt. Då blev det att låsa till ordentligt när man gick ut för att sköta sina sysslor. Eller, som många gjorde långt fram i tiden, gräva ner sina dyrbara slantar. 

För visst förekom det stölder även förr. Hästar, kläder och familjeklenoder kunde försvinna om man hade oturen att få besök av en eller annan tjuv. Å andra sidan gällde det att tjuven var snabb att försvinna från trakten med bytet, innan stölden blev allmänt känd. Såsom medlem i  Hallands Släktforskarförening, har jag i deras medlemsblad läst flera gånger om ljusskygga individer som fått sticka iväg till Danmark med sitt stöldgods. 

Det förekom i alla fall inga bilinbrott, ett av vår tids värsta plågoris. En gång noterade vi i familjen ett ganska udda byte: tjuvarna hade brutit sig in i bilen, ignorerat vad som eventuellt fanns att stjäla där, och tagit med sig handskfacket! Innehållet låg i bakluckan på bilen, det var själva facket man tagit med sig... Byggde tjuvarna en bil bit för bit, kanske?

Idag har man billarm och elektroniska lås som är väldigt stöldsäkra. För stöldsäkra emellanåt. Bärgare och låssmeder får rycka ut till generade bilägare som inte lyckats överlista elektroniken och kommer in i bilen. Även i resten av vår tillvaro håller de elektroniska låsen på att breda ut sig. Istället för nycklar ska man nu ha en 'plupp' att hålla fram emot en bricka, varpå dörren åker upp. 

Kanske.

Ibland när jag står och kämpar med att få elektroniken att tända, saknar jag de gamla skramlande nycklarna, faktiskt. Hade man en gång hittat dem, så var det bara att låsa upp! På gott och ont.

 

Källa: Wikipedia

Bilden: Lås daterat till 1400-talet i Horns kyrka, Västergötland. Tänk, det låset kan min präst ha använt på 1600-talet! Fast han kanske inte sprang omkring och låste själv, det gjorde nog kyrkvaktmästaren eller klockaren... Foto: författaren 

 

Fortsätt läs mer
  816 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Christina Wising
Bra och lärorikt.
tisdag, 30 mars 2021 16:45
Helena Nordbäck
Tack så mycket!
onsdag, 31 mars 2021 22:54
816 Träffar
2 Kommentarer

Som hund och katt...

Hej-jag-heter-Citri

Att andra djur än 'födodjur' funnits i människans boningar har bevisligen förekommit sedan tidernas begynnelse. 'Keldjur' eller 'lyxdjur' är historiska benämningar, idag säger vi ofta lite slarvigt 'husdjur' som egentligen inte är riktigt korrekt. Husdjuren var de som hörde till huset, alltså även hästar, kor och sådana. 

Hunden är kanske tidigast belagd av keldjuren.  Det fanns tamhundar åtminstone 7000 år f Kr. Fast från början var de nog inte så värst keliga av sig. Hunden är en underart av varg, och förr tjänstgjorde den som jakt- eller vakthund. Olika raser avlades fram genom tiderna, en del raser som man trott var mycket gamla har senare via DNA visat sig vara max 200 år gamla, medan andra har kunnat beläggas betydligt tidigare än vi trott. Där har vi ju ett kulturellt exempell i Carl Gustaf Hellqvists berömda målning 'Valdemar Atterdag brandskattar Visby 1361'. Hellqvist målade tavlan 1882, och hade kanske inte riktigt koll på alla detaljer (eller så struntade han i dem). På tavlan förekommer bland annat en tax, och den rasen framavlades inte förrän på 1500-talet, och kom till Norden först något hundratal år senare. 

Katten är nog minst lika gammal som hunden. De gamla egyptiernas vördnad för det självständiga, nattjagande djuret är ju väl känd. Katten hade också sin bestämda roll i gårdar och stugor förr, den skulle hålla råttorna borta från spannmål och visthus. Vilket många katter gör än idag. Riktigt tam har den nog aldrig blivit, de flesta katter går sina egna vägar oavsett vad dess människor tycker om saken. 

Kaniner omnämns av fenicierna såsom vanliga i nordligaste Afrika och Spanien. Romarna lärde sig av spanjorerna att föda upp kaniner, men det var som päls- och födodjur, något som också blev vanligt under andra världskriget. 1874 hölls i Bremen den första kända kaninutställningen, där man visade upp sällskapskaniner. Sedermera förekommer ju utställningar, hopptävlingar och annat med tamkaniner. 

Efter att Australien kartlagts, började europeiska sjöfarare föra hem fåglar, vissa papegojarter och framför allt kanske undulater. Undulaten, som när den drar fram över den australiska vildmarken, alltid är gulhuvad med grön kropp, importerades i sådan omfattning att den blev nästan utrotad i sitt hemland! Numera lever den vilt i Australien igen. I fångenskapen har en rad andra färger avlats fram. 

Under det senaste århundradet har en mängd andra djur blivit sällskapsdjur. Sköldpaddor är omtyckta bland pälsallergiker. Akvariefiskar är vackra att se på. Illrar har dykt upp på scenen under de senaste decennierna, liksom vissa typer av möss och råttor. Framför allt under 1980- och 90-talet var det under en tid inne att ha en liten råtta liggande runt halsen som någon sorts levande pälsboa. Spindlar har också varit väldigt 'inne' som husdjur. Vandrande pinnar, ett synnerligen lättskött djur, har också haft sin glansperiod. 

Tyvärr kan husdjur tydligen bli 'ute' också.  Kanariefåglar hör man sällan talas om att någon har numera. Man hör aldrig ungdomar prata om akvariefiskar heller.  Och när jag berättar att jag har undulat, är det ofta någon som säger: 'vi hade undulater när jag var liten, på 50-talet' eller 'det hade min mamma på 70-talet'.  Den matbutik där jag oftast handlar, meddelade mig i veckan att man slutat ta in undulatfoder, eftersom det tydligen bara är jag som köper sådant.... Tur att det finns andra butiker med lite bredare utbud! 

Undrar vad nästa 'trendiga' sällskapsdjur kommer att bli... med tanke på vår i storstadsområdena allt trängre och naturfattigare livsmiljö så kanske gråsuggor är ett alternativ? 

 

Bilden: Min Citri är inte 'trendig' längre.... Foto: författaren 

 

 

Fortsätt läs mer
  644 Träffar
  0 Kommentarer
644 Träffar
0 Kommentarer

Falska vänner!

Kungstrdgrden13-006

När jag i forntiden läste engelska på universitetet, blev jag bekant med uttrycket 'false friends'. Det syftade på engelska och svenska ord som ser ut och låter nästan likadant, men som betyder helt olika saker. Ett klassiskt exempel är det engelska ordet 'blanket' som är misstänkt likt vårt svenska 'blankett'. Vår lärare berättade om en stressad elev som rusat in på den engelska fakultetens expedition och bett att få 'fill in a blanket'. Den något förbryllade (och sannolikt också roade) lärare hon frågat svarade med äkta brittisk ironi: 'Javisst. Fryser du?'. För den sorgliga sanningen är ju att 'blanket' på engelska betyder 'filt' och har rätt lite med pappersexercis att göra. 

Även inom släktforskningen råkar man ut för vad jag, med universitetstiden i minnet, döpt till 'falska vänner'. Men då menar jag när ovanligare släktnamn efter intensiv genomläsning visar sig vara helt fel släkt trots namnet. 

Första gången jag råkade ut för det, var när jag letade förtvivlat bland alla släkter som hette Hallbeck. Dessa skulle då gärna ha en person Margareta, som skulle vara gift med min anfader Magnus Peter Revigin. Inte förrän jag hittade paret i den tyska vigselboken (se tidigare blogg om detta!) insåg jag att damen ifråga heter Hellbeck! Det var lätt att räkna ut hur den här sammanblandningen gått till. Hellbeck kan ju lika gärna stavas Hällbeck. Och då var det förmodligen någon slarver som tappat bort prickarna på a:et någon gång. Varpå någon släktforskare eller matrikelsamlare fått för sig att Margareta hette Hallbeck i efternamn. Så där hade jag suttit och läst om massor med Hallbeck helt i onödan. Säkert intressanta släkter i och för sig, men min Margareta skulle ju aldrig ha dykt upp, hur många Hallbecksläkter jag än plöjt igenom....

En mer tvivelaktig 'vän' är min finskfödda ana Johanna Regina Tillman, mor till soldaten Gustaf Svala. Enligt HisKi ska hennes far vara trädgårdsmästare Johan Tillman. Det är bara det, att på andra ställen kan jag läsa om trädgårdsmästare Fillman. Så vilken av dem ska jag egentligen leta efter? Kan säga att jag läst igenom åtskilliga släktrader Tillman utan att få upp något spår. Heter karln verkligen Fillman trots allt? Tveksam typ, det där....

Ibland är det nästan lättare att släktforska på sådana som INTE har något släktnamn. Andersdotter och Persson är visserligen svårare att spåra, men då vet man åtminstone från början att det behövs andra metoder än att läsa släktutredningar eller följa släktnamn. 

Det är tur att det är roligt att släktforska! Annars skulle man väl ha utvecklat galopperande vansinne vid det här laget.... 

Bilden: även på andra håll förekommer det 'falska vänner'! Det här är inte alls ruiner efter något antikt tempel, det är kopior, installerade på Kungsträdgårdens tunnelbanestation här i Stockholm. Fast det är ganska snyggt ändå.... Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  859 Träffar
  0 Kommentarer
859 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
356 inlägg
Ted Rosvall
250 inlägg
Mats Ahlgren
180 inlägg
Helena Nordbäck
164 inlägg
Anton Rosendahl
122 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Gästbloggare
29 inlägg

Annonser