- Är det meningen att man ska gå på det där?
Det var en spontan kommentar från undertecknad, där jag satt framför TV:n och slötittade på något reklaminslag. Det handlade om håravfall, och någon dekokt som skulle medföra en rik och flödande återväxt av håret. Samma sak är det med alla dessa trettifjorton antirynk-reklamer. Ibland är det skrattretande tydligt att det inte är en och samma kvinna som ’efter’ några dagars behandling plötsligt blivit slät som ett strykjärn i ansiktet.
Jag slogs då av att fenomenet absolut inte är nytt. Förr hade man marknader på stora och små ställen, och alla marknader av någon storlek hade lite obskyra inslag, som sierskor eller spåmän, och udda existenser som sålde mirakelmediciner i små glasflaskor. Egentligen ganska fult. Många människor led av sjukdomar som de hade ont av, eller som stegvis gjorde dem alltmer oförmögna att arbeta. Och så kommer dessa, ofta bisarrt klädda figurer med konstiga hattar och ibland långa skägg, och hävdar att just deras produkt ska bota sjukdomen i ett nafs. Den sjuka personen eller hans/hennes anhöriga betalar, och några dagar senare, när man insett att det (i bästa fall) bara var vanligt vatten i flaskan, ja, då är lurendrejarna långt borta. En del skickliga skojare kunde nog leva länge på sina ’mirakelmediciner’ innan de åkte fast. Om de någonsin gjorde det. Undrar vad som hände om någon kvackare av den sorten faktiskt åkte fast? Egentligen borde man väl döma dem till avrättning och bränna dem på bål? Kloka gummor leddes ju till bålet i långa rader på 1600-talet för att de råkade känna till hur vissa örter kunde bota eller lindra sjukdomar? Men kanske var det just därför? Skammen över hur man behandlat dessa kvinnor förr kanske förhindrade att man tog itu med kvacksalvarna på allvar? Kanske en och annan rentav tyckte sig ha blivit friskare av mirakelmedicinen, även om det nog mest var en desperat placebo-effekt?
Sedan kan man ju fråga sig hur effektiva de ’riktiga’ läkarnas mediciner var förr i tiden. Jag läste en gång i en brittisk krönika om författaren och historikern Thomas Carlyle, som (troligen) led av magsår, och för detta åt en av läkaren föreskriven dekokt som kallades ’grått pulver’ och bestod av kvicksilver (!) utblandad med krita för att gå att svälja. Författaren till boken, som själv var läkare, förklarade att ’kvicksilver är overksamt mot magsår, men kritan kan ha gjort en viss nytta’.
En gång lät Agatha Christie miss Marple förklara att hon föredrog de gamla läkarnas bruna glasflaskor med medicin, för den soppan kunde man ju alltid slå ut i vasken om man inte ville ta den. De moderna läkarnas metoder var alltför avslöjande, tyckte hon. (Det var i ’Ett mord annonseras’).
Som den historienörd jag är, skulle jag nu kunna sätta igång att filosofera över alla dessa gifter som blandats ihop och använts av samvetslösa typer genom tiderna, från kejsar Claudius förgiftade svampstuvning till ryssen Litvinenko som blev så klumpigt mördad med polonium. Men detta skulle ju handla om mirakelmediciner, inte farliga gifter. Det är ju tur att rättsmedicinska kunskaper har utvecklats under det senaste århundradet! Giftmord är rätt så riskabelt numera…
Bilden: vad kan de här små obskyra flaskorna ha innehållit då? Foto: Pixabay