För det mesta beklagar vi släktforskare oss över att det finns så få uppgifter om våra anor. Det är född-vigd-död och kanske någon liten uppgift i marginalen i husförhörslängden. Men ibland kan det faktiskt hända att någon ana har varit för talför, och överdrivit saker och ting, så att ättlingarna måste lägga till en nypa salt. 

Jag kom att tänka på detta härom dagen då jag forskade på en man som haft vänskapsförbindelse med vår familj. I biografin står att hans far var sjökapten. När jag studerar folkbokföringen, visar det sig att far istället är stuveriarbetare, senare stuveriförman. Förvisso nära vattnet det också, men en bra bit från 'sjökapten'. 

Det är ett ganska vanligt fenomen i emigrantsammanhang. När man reste över havet, la man inte bara sitt gamla liv bakom sig. Många bytte också efternamn, och passade senare i livet på att 'frisera' sitt förflutna i det gamla hemlandet lite. Det var väl inte så troligt att barn eller barnbarn skulle kontrollera ens uppgifter! 

Under mina tidigare år i släktforskarbranschen, fick jag i uppdrag att leta efter en emigrant som enligt ättlingarna ägde en (namngiven) restaurang vid Karlaplan i Stockholm. Jag hittade mycket riktigt mannen där, men han var tredje servitör.... 

Min mentor fick flera brev från släktforskande amerikaner som glatt meddelade att deras farfars eller morfars far 'worked for the king in the royal castle'. Mentor berättade för mig att detta kunde i stort sett översättas med vilken statlig anställning som helst. Det närmaste han hittat, var en man som arbetat som trädgårdsdräng på ett av de lantliga slotten, jag tror det var Stenhammar. 

En annan vanlig myt är kungliga oäkta barn. Bara i min egen släkt, har jag stött på Karl XV som föregiven barnafader på två olika släktgrenar. I ena fallet var det en servitris på ett värdshus, i det andra en piga på en bondgård. Nog för att Karl XV verkar ha varit väldigt förtjust i kvinnor, men skulle han hunnit med att förföra alla de kvinnor vars utomäktenskapliga barn han påstås vara far till, så borde han i stort sett varit oanträffbar för alla andra aktiviteter... Den sorgliga sanningen är nog tyvärr  att kvinnorna kom i lite bättre position om de hävdade att det var en kunglighet som försatt dem i omständigheter. Det var ju inte så gångbart att föda utomäktenskapliga barn förr, och man kanske gjorde vad man kunde för att mildra omvärldens fördömande blickar och elaka skvaller. Inte i något av fallen i min släkt, har jag stött på något som antyder att Karl XV varit inblandad. 

Vilket i och för sig inte betyder att han INTE var det. Men jag utgår ifrån att han är oskyldig tills motsatsen bevisats. 

Ett annat känt exempel, som finns återgivet i någon av läroböckerna om släktforskning, är en amerikansk dam som hävdade att hennes mormors mor var en svensk prinsessa. Trots att släktforskningen visade att den enda prinsessa som fanns tillgänglig för moderskap det aktuella året, var elva år gammal, så vägrade dem amerikanska damen att tro att hennes mormor hade ljugit, och hävdade att släktforskaren forskat fel! 

Våra anor var inte mindre mänskliga än vi. De överdrev och kom med små vita lögner precis som vi gör idag. Det är bara lite krångligare för oss släktforskare att ta död på de där små vita lögnerna sisådär hundra år efter att de uttalades....

'Du måste i alla fall skriva om Stockholm ikväll' tyckte min vän Kristina när vi diskuterade bloggidéer vid middagen.

Tjaa, skriva om Stockholm gör jag gärna, men ofta blir det ju då citat ur någon eller några av de inte helt obetydliga mängder böcker jag äger om staden. Och då är ju alltid risken att ni som gör mig äran att läsa min blogg, redan har läst boken ifråga. Eller så klantar jag mig och glömmer uppge författare och titel på boken, varvid det anländer ett brev med otrevligt innehåll några dagar senare... 

Men om jag citerar mig själv då? Jag har ju faktiskt klämt ur mig några små häften om Stockholm med omnejd. Då slipper jag i alla fall otrevliga brev-biten....

Vad sägs om en titt på en tämligen okänd sida av Slottet, en solig söndag under 750-årsjubileet? " Får äran att vara köbildare inför visningen av den nyupptäckta slottsmuren. När dörren framför mig slutligen öppnas, får vi så stiga nerför en ytterst brant stentrappa. Hur i all världen tog de sig ner förr i tiden, de som dessutom mestadels drack öl och vin? Väl nere går vi en lång trälagd gång in i ett litet stenrum med ett stort hål längst in. Det föreläses om gamla slottet Tre Kronor, det visas stenlager i den murade väggen, och så får vi alla komma fram och titta på det djupa hålet. Inte egentligen så mycket en visning som en förläsning, men som sådan var det intressant. Och så var det ju gratis förstås."

Vidare ner till Stortorget: "När jag kommer fram, står där ett antal personer i fotsida kåpor. Det tar en stund innan det går upp för mig att det inte är medeltid utan söndagsgudstjänst utomhus... Fast intrycket mattas något när ceremonin får avbrytas för sju riddare till häst, som kommer ridande över Stortorget. Troligen är de på väg till tornérspelen."

En liten sväng till Skeppsholmen kanske? " Tog mig för att promenera Skeppsholmen runt. Det var mer upplevelse än jag trott. När jag kom bort till kajen med träbåtarna, fick jag en känsla av att ha ramlat rakt ner i 70-talet, inte minst när jag fick syn på en lång, platt Cadillac av TV-deckarmodell parkerad vid bryggan. Hänförd blev jag när jag fick se Skridskopaviljongen. En tegelborg helt i det sena 1800-talets romantiska riddaranda. Med torn och allt, den är så ful att den nästan är snygg. Men den verkar övergiven. Jag kikade in genom entréfönstret. Ingenting där inne, ingenting alls. På sjösidan står någon sorts byggnadsställning. Kanske tänker man renovera det lilla kråkslottet och ha det till baler och konferenser."

Och inte för att jag suttit här och skrivit SÅ länge, men vi avslutar med en morgonpromenad längs Drottninggatan: " När jag i sakta mak promenerar nedför Drottninggatan mot Helgeandsholmen, är det nästan som att gå i en drömvärld. Alla butiker är mörka och stängda. De få människor som är ute, rör sig sakta, liksom frånvarande. Klockan är inte ens halv nio ännu. En svag doft av kaffe silas fram och blandar sig med den lätta morgonbrisen. Det märks redan nu att det kommer att bli en varm dag igen. Jag tänkte skriva att världen liksom verkar 'nyskurad', men jag ser ju att en massa flitiga män i illgula västar är i full färd med sina borstar och slangar, så det är ju så att världen faktiskt ÄR nyskurad."

Den sistnämnda promenaden fortsatte förbi mitt favorithäng på Riksbron. Men det har jag skrivit om här förut.

Bilden: Sänkhåvsfiske vid Strömparterren,med Slottet i bakgrunden.

Om inte järnvägen slutat med rökkupéer på tågen, så hade jag nog aldrig fått åka på mitt livs första konferens.

Det skulle bli släktforskar- och förtroendemannakonferens i Skellefteå år 2003, och GFs dåvarande ordförande Ian Hamilton var förstås självskriven representant för föreningen på konferensen.
Men Ian var notorisk piprökare, och tanken på att sitta i flera timmar på tåget till Norrland utan att få röka sin kära pipa, var honom outhärdlig.

Däremot var undertecknad ganska pigg på att få åka till konferensen, av följande skäl:

A) Jag hade aldrig tidigare representerat någon arbetsplats på någon konferens, och såg detta som ett kliv uppåt på karriärstegen.
B) Jag kände en del av personerna på deltagarlistan, och andra ville jag gärna 'få ett ansikte' på.
C) Jag hade nyligen insett att min mormors mormors föräldrar båda var inflyttade till Stockholm från Skellefteå med omnejd, och lockades av möjligheten till lokal släktforskning

Jag fick åka, men det hela slutade med flyg istället för tåg till och från staden i norr. En timmes flygresa i ett pyttelitet plan, men med fantastisk utsikt över Bottenviken. En annan deltagare, Sam Blixt, har anslutningsflugit från Oskarshamn och fått ett helt flygplan för sig själv! Ensam på 40 sittplatser... Jag lär mig att det är en viss skillnad på charterresor till turistorter och affärsresor med inrikesflyg. Jag gör en ny trevlig bekantskap i Anneli Andersson, representant från DIS Väst och kanske i ännu högre grad från Melleruds museum.

En kvarts bussresa genom landsbygd och förbi gårdar, tar oss till hotell Aurum. Det är fullt med incheckande släktforskare i vestibulen. Det blir nästan lite pinsamt för min del; jag är den enda deltagaren som inte tar upp plånboken och betalar rummet på plats. Men personalen hittar förskottsbetalningen på mitt rum, och allt ordnar sig till det bästa.

Jag har noggrant studerat programmet för helgen, och insett att just nu, fredag eftermiddag, är den enda lediga tid som egentligen står till buds, så här hoppar inga halta löss. Upp och inspektera rummet, sedan fram med ombyte och ner till badavdelningen, här ska utnyttjas faciliteter!
Men var ligger dambastun egentligen? Jag får lov att gå upp och hämta portieren, som följer med ner och lotsar mig genom kulvertarna. Varje gång vi passerar en dörr, knackar han först på, och säger: 'Hallå. Någon naken dam?' vilket förstås är hänsynsfullt men låter lite roligt.
När jag bytt om och hittat en dörr som det står 'Lagunen' på, visar det sig att poolen är övertäckt av en stor presenning! Vad göra, jag kan ju inte gärna gå upp till receptionen iförd baddräkt... Men som tur är, kommer den beredvillige portieren tillbaka, och några minuter senare kan jag plumsa i vattnet. Bastu och dusch följer, sedan blir det ombyte igen och middag. Kvällen förflyter under angenämt samtal, jag har förhoppningsfullt tagit med ett antal egna antavlor och 'fiskar' lite. Inga napp, men väl intresse.

Lördag morgon gryr med studiebesök på Kunskapskällan före lunch. Kommer det någon buss eller inte? Förvirringen är stor, och några i gänget, tar helt enkelt och fotvandrar genom Skellefteå till museet där vi ska hålla till. Till slut kommer det en buss, en kvart före utsatt tid. Förvirringen blir nu ännu större. Vilka är egentligen kvar på hotellet och ska med bussen, och vilka vandrade iväg på egen hand?
Till slut kommer vi dock iväg. Cirka två meter. Sedan säger en medlem i Boden-Överluleå släktforskarförening lakoniskt: 'Nu har vi nog glömt XX i alla fall. Han skulle gå på toaletten...' Bussen tvärstannar, och alla stirrar intensivt bort mot hotellets entré trots att de flesta av oss inte har en aning om hur vår saknade deltagare ser ut. 'Han har skinnkeps på sig' meddelar samma röst som tidigare. Efter ett par minuter kommer dock vår saknade släktforskarbroder och säger glatt 'Ja, nu är jag här, nu kan vi åka!'.

Vi åker, och blir guidade av chauffören. Området där vårt hotell ligger heter Anderstorp och har cirka 6000 invånare(2003). Vi passerar universitetsfilialen Skeria, som har ungefär 2000 studenter läsande där. Ett charmigt kvarter med trävillor alldeles intill stadskyrkan planeras rustas upp till kulturområde. Vid kommunalhuset har en hjortstaty just råkat ut för vandaler, och nu finns bara hovarna kvar. Vi passerar Nygatan, Skellefteås huvudgata, och Skelleftekrafts byggnader, lite vitsigt kallade 'Elyséepalatset'. Bussen stånkar uppför Vitberget där vi får en magnifik vy över staden. Sedan passerar vi landskyrkan, som ska vara äldst i länet (om jag minns rätt), med Sveriges längsta träbro strax intill. Vi åker också förbi Bonnstan med sina små trästugor, numera lätt upprustade för fritidsboende.

Så är vi då framme vid Skellefte Museum, tidigare Högre Allmänna Läroverket, och inrymmande Kunskapskällan. Men första destination för oss blir en hörsal, där vi välkomnas av Allan Boström, som är ordförande i museistyrelsen. Allan berättar en hel del ur stadens historia för oss, Skellefteå har varit stad sedan 1845, men bygden är befolkad sedan långt tidigare. Bland annat har man hittat en 8000 år gammal boplats uppströms älven i Byske, några mil norr om Skellefteå. Vi får också höra om guldet i närbelägna Boliden, och förstås Västerbottensosten. Torsten Ehrenmarks ord förtjänar att citeras: 'När man äter Västerbottensost, höjer sig gommen som ett gotiskt kyrkvalv'.

Vi får fram fler talare, en av dem är den numera legendariske Ulf Lundström, som då hade kommit med åtminstone sin första bok om gårdar och människor i Skelleftebygden och närliggande socknar. En annan talare är Stig Henrik Wiklund som berättar mer om Kunskapskällan och dess samlingar.

Det sistnämnda vattnas förstås i munnen på oss som har anor i norr, och när det är färdigföreläst, får vi gå på rundvandring på översta våningen, där Kunskapskällan finns. Där finns ett överflöd av pärmar, böcker och annat mumsmums för släktforskare, men tyvärr är vi försenade. Det blir transport tillbaka till hotellet.

Efter lunchen går vi ner i källarplanet, dock inte för att bada bastu, utan för att uppsöka salen Guldgruvan, där vi ska hålla till med konferensen. Släktforskarförbundets dåvarande ordförande, Ted Rosvall, inleder med presentationer av funktionärer och regelrätt upprop av oss alla. Sedan börjar konferensandet.
Först ut är representanter från landets landsarkiv, som får presentera sitt bestånd, inriktning, kommande digitaliseringsprojekt och tillgänglighet för släktforskare. Många frågor kommer från åhörarna, om allt från bouppteckningsregister till Teds 'logistik P.', det sistnämnda handlar om problemet med brist på parkeringsplatser utanför landsarkiven. Alla bilburna släktforskare i rummet känner till problemet, men ingen vet riktigt vad vi kan göra åt det.

Under den korta rasten, händer något intressant. Jag går in i Skellefteföreningens lokal intill, och bläddrar i böcker. Det är då Sten Lundgren från föreningen kommer på var han sett mig förut, och frågar var jag kommer ifrån. 'GF' svarar jag, ambitiös som jag är. Nu visade det sig att Sten L menade mina norrlandsanor. När jag börjar rabbla, trillar en polett ner hos den gode mannen när jag nämner namnet 'Wäppling', ett typiskt soldatnamn. Sten Lundgren var speciellt inriktad på soldatforskning, och så sent som några dagar före konferensen, hade han printat ut uppgifter åt en annan släktforskare. Där fanns namnet Wäppling tydligen med. Han får mina uppgifter, och lovar återkomma till mig dagen efter. Orden 'spänd förväntan' har nu fått nya dimensioner för undertecknad...

Konferensen fortsätter med livliga diskussioner. Hur ser mikrokortens framtid ut? Om kyrkböckerna ska digitaliseras istället, hur går det med sekretessen? Det har nyligen förekommit en 'arkivutredning', vad har den gett för resultat? Det finns också ett förslag om 'arkivpedagoger' på varje landsarkiv, som ska väcka medborgarnas 'arkivaptit'. Släktforskarförbundet hade påbörjat projektet med Kugelberg-DVD:n. SSGF får tillåtelse att demonstrera sin nya CD med 'Begravda i Stockholm', men när den datorn knäpps på, utbryter jubel i salen, för som skrivbordsbild ser vi templet i Abu Simbel. Spridda röster frågar förstås om det verkligen finns SÅ gamla gravar med på skivan, och om det inte var Stockholms begravda det skulle handla om, med fler lustifikationer... Nils Marelius, som nyligen gett ut en bok om alla de register som förs i släktforskarSverige, upplyser om att han insett att hans bok troligen omfattar ungefär 20 % av alla register som folk sitter och upprättar! Hur får vi tag i resten? Eller ens vetskap om att de finns?

Så småningom blir det slut för idag, en kvart för sent. En god middag och en hel del 'eftersnack' samt underhållning av ordförande Ted fyller lördagskvällen, och det blir onödigt sent.

Söndag morgon. En stark dagen-efter-kvällen-före-känsla vilar över hotellet. Sorgligt välbekant från senare tiders Släktforskardagar...
Hursomhelst, ner i Guldgruvan igen, och nu ska de nya digitala kanalerna få presentera sig, en efter en. Genline, Arkion, Digitala forskarsalen och Indiko. Åhörarna har många frågor, det blir emellanåt livliga diskussioner, och ett tag var jag lite rädd att slagsmål skulle utbryta mellan två konkurrenter i en känslig fråga (av hänsyn till berörda personer, går jag inte närmare in på detta).
Precis innan vi ska starta för dagen, kommer Sten Lundgren till mig med en tjock bunt utskrivna papper. Han får mitt namn och min e-post i rasande fart, och till slut kommer jag på vilken ana Nils Persson Burström (född 1811 i Lövånger) är till mig också. Med svidande hjärta men stark självkännedom stoppar jag raskt in hela bunten papper längst bak i min plastmapp. Annars hade det nog inte blivit några anteckningar från söndagens konferensande....

Till slut är det hela faktiskt slut, vi säger adjö, konferensdeltagarna försvinner i omgångar till bussar, tåg och flygplan.

Slutomdöme: Jätteroligt, jättejobbigt och mycket lärorikt!
På sätt och vis var nog 'eftersnacket' det värsta av alltihop. Det var ju trots allt den bästa och roligaste delen, så man kom ju aldrig i säng!

 Bilden: Skellefte landskyrka åkte vi förbi....

Som jag tidigare skrivit om här i bloggen, är Varberg en mycket speciell stad för mig. Rent släktforskarmässigt så har jag haft anor som levt i staden framför allt under 1700-talet. Och just på 1700-talet, närmare bestämt år 1759, publicerar  journalisten Johan Rosén, nygift med Varbergprästen Hammars dotter (som för övrigt var systerdotter till en av mina anmödrar) en serie artiklar om 'Warbergs historia' i Götheborgsposten. Artiklarna ges ut i tryck av B Möller i Lund 1923, och den boken har jag lyckan att ha i bokhyllan. 

Så ta nu på er trekantshattarna och muslinklänningarna, så beger vi oss till Varberg för en guidad tur med Johan Rosén som ciceron!

Vi anländer efter sju mil i hästdragen kalesch från Göteborg till rikets 23:e stad i storleksordning, Varberg. En stenig, sand- och bergaktig ort, inte särskilt naturskönt belägen. Vi kommer in i staden via Norra porten, sedan vi först blivit 'besökta' (av stadstullen). 

Gatorna är av god standard; de flesta är stensatta, jämnbreda och regelbundna. Totalt korsar fjorton gator staden, fem i nord-sydlig riktning, nio i öst-västlig riktning. Bland de förra finns Östra Vallgatan, som sträcker sig mellan vagnmakaren och prostinnan Dahlbergs hus. (Prostinnan ifråga heter Anna Christina Lunnaea och är en av mina anmödrar).  Bland de senare gatorna kanske någon i sällskapet höjer på ögonbrynen lite när vi kommer till Bäckgatan och Brogatan. Här finns visserligen något som påminner om ett bredare dike, men där är ju inget vatten? Nej, berättar vår guide, där fanns vatten tidigare, men då bäcken envisades med att svämma över i tid och otid, ledde man någon gång i slutet av 1600-talet vattnet runt staden istället. 

Det byggs mycket i staden. Vid Norra porten, där vi kom in, håller man just på att anlägga en liten förstad. Där blir boställen för de många sjöfarare som bor i och reser till Varberg; pip- och pottaskeraffinaderier håller på att anläggas, det byggs tjärbodar och flera lastplatser

Varberg har 250 tomter, men bara 200 gårdar. De största gårdarna omfattar dock flera tomter. De flesta privathusen är i två våningar, allesammans har fått tegeltak, som nyligen blivit lagstadgat. En gård ägd av herr Anders Lagerbohm 'prålar' (Johans uttryck) dessutom med blå tegelpannor. Två murade och valvade källare är tillsammans med kyrkan stadens enda stenbyggnader. 

Vi söker oss först till torget, den självklara samlingsplatsen i staden. Där grönskar det från trädplanteringarna, bland annat hittar vi flera valnötsträd. Härifrån vindlar en väg ut tll fästningen, och bortom den har havet grävt en naturlig hamn mellan fastlandet och Getterön. Utsikten över havet är strålande. Vår guide Johan berättar att stadens handlande brukar vandra upp till fästningen för att titta efter ankommande fartyg, och kan då via 'konstöga' (= kikare) identifiera 'sina' fartyg. 

Vi kanske skulle  börja med att titta in i kyrkan, när den ändå ligger alldeles intill torget? Grundmurarna är i gråsten, som sträcker sig ungefär 1,20 meter uppåt, därefter tar teglet vid. Taket har tegelpannor. Johan Rosén fäster vår uppmärksamhet på att kyrktornet till största delen är av trä, vilket han finner gammalmodigt och inte särskilt turistvänligt. Det är ju närmast att betrakta som ett fattigdomsbevis, menar han. 

Inne i kyrkan tinar han emellertid upp, och förevisar glatt de många målningar och andra ting som kommit kyrkan till del under uppbyggnaden efter den hemska branden 1666. Uppbyggnaden av kyrkan har gått långsamt; Johan skämtar om att när predikstolen till slut kom på plats 1698 stod prästen och 'predikade på kredit i sin egen predikstol'. Kyrkorgelns historia är inte sämre den. Den beställdes från en firma i Göteborg och skulle kosta 1350 daler När orgeln slutligen anlände, försenad, visade det sig att notan istället landade på 1790 daler. Prosten Eberhard Dahlberg (min anfader) fick förskottera pengarna, orgeln kom på plats och Eberhard invigde den 1733. Man har startat en insamling bland borgarna i staden för att få ihop restsumman, men ännu när vi gör vår vandring, är orgeln inte färdigbetalad, berättar vår guide. 

Inte långt ifrån kyrkan ligger det gamla kaplanshuset. Det har en gång varit ståtligt, men är nu svårt förfallet. Johan menar att huset är 'obeboeligt', man kan numera 'skära fnösk ur väggarna'. I början av århundradet inhystes ryska krigsfångar i huset, ett tag kallades det därför 'fånghuset'. Stadens komminister bor sedan många år på annat håll i staden, och numera har huset 'en lustig trädgård'. 

Om vi från kaplanshuset fortsätter Drottninggatan uppåt, kommer vi till stadens pionjärverk; skolan. Den stod klar 1745. Rektorn och collegan (= överlärare ungefär) bor på övervåningen. I bottenvåningen finns separata rum för varje lärare. Lärarna har två klasser var, och ibland kan det bli riktigt fullt i lokalerna. Johan Rosén berättar med stolthet att vissa terminer är det över trettio elever i skolan. 

Hamnen då? Vi måste väl ta en sväng ner till hamnen, när vi nu är i Varberg? Vår guide är inte speciellt entusiastisk. Han menar att hamnen verkligen skulle behöva rustas upp. Grund är den, bara 18 fot ner till sandbottnen på djupaste stället. Och sedan man för något tiotal år sedan högg ner större delen av den ekskog som växte ute på Getterön, har hamnen blivit betydligt mer oskyddad för vindarna än tidigare. För närvarande finns endast tjugo fartyg 'skrivna' på Varberg, och det tidigare så livliga fisket i hamnen har avtagit, möjligen för att hamnen blivit grundare. Men, berättar Johan, lite längre söderut fiskas det mycket torsk och vitling. Sillfisket har varit bättre förr, men är ändå en viktig inkomstkälla för stadens befolkning. Att hamnen är så grund, innebär också att fartygen måste lossas via pråmar, som i sin tur lämpar över lasten i vagnar på land. 

När vi blickar ut över vattnet, förstår vi att det inte kan vara lätt att navigera in till Varbergs hamn, framför allt för de ganska många utländska fartyg som kommer med varor. De känner ju inte till vattnen. Många rev och klippor, där åtskilliga fartyg strandat genom århundradena omger hamnen. Man får ta sig in söderifrån, förklarar vår guide. Trots allt kommer det ganska många utländska fartyg till staden, framför allt från England och Holland. 

När vi ändå är alldeles intill, tar vi vägen upp till fästningen, och kan beundra den vackra utsikten över havet. Besättningen är numera ganska liten, Johan räknar till sammanlagt 49 militärer stationerade på fästningen, och dessutom finns där 18 eller 19 fångar. 'Uslingarna' bor alldeles intill slottsporten, men arbetar inne i fästningen eller i artillerismedjan. Fästningen är numera lätt förfallen, för fem år sedan kom påbud att ingen restaurering eller tillbyggnad skulle få ske på den, får vi också veta. 

Utanför stadskärnan brer åkrar och ängar ut sig; det är mestadels stenig och sandig jord av medelgod kvalitet. Flygsanden är ett stort problem. Johan Rosén skakar på huvudet: 'Herr rådman Tinkel förer långa och kostsamma krig mot en flygtig men envis fiende'. Alla åkrar och ängar har namn: Holmagärde, lilla Karin, Sandhålorna (om den sistnämnda säger vår guide att 'den kunde ej föda 2 caniner'). Där växer hö och råg. En och annan trädgård finns också anlagd. De flesta åkrarna är anlagda i norr och väster. Först nyligen har man börjat odla områden i öster och söder också. Inte alltid med lyckat resultat, Johan ger oss följande målande beskrivning: 'Et intag är i synerhet märkvärdigt, hvilket rådman Tinkel (han med flygsanden) och borgaren Jöns Hanson vågat på östra sidan om landsvägen, som går till Götheborg. Innan stenmuren var lagd, hade ingen pröfvat grunden. Här lofvades et lätt arbete; men hvad hände? När jorden skulle köras, bestod hon af idel klapper-sten, öfverdragen  med en liten jordskorpa. Lyckan har hittills intet annat kastat af sig, än några 1000 Lass af dyr och kostelig gråsten. I år växer den första dugliga grödan...' Bland rågen och höet finns också några små tobaksplanteringar. Dessa arrenderas av mäster vid stadens spinneri, och för detta betalar han 120 daler tunnlandet. 

Vi tackar  Johan Rosén så mycket för hans initierade och mycket personliga rundvisning, och återvänder till vårt eget århundrade...

Bilden: Varberg år 1752 ur Jacob Richardson: Hallandia antiqua et hodierna. 

Detta är en nedkortad version av en artikel jag publicerat i släkttidningen An-Lunden 2004:2

Detta dramatiska uttryck innebär väl egentligen att man ska försöka sluta använda sina favoritord och -uttryck för att inte upprepa sig i onödan i tal eller skrift. Men även som nybliven släktforskare insåg jag, och säkert de flesta med mig, att vissa förutfattade meningar, var det bäst att raskt göra sig av med. 

Vi präglas alla av den tid vi växer upp i, för min del var det framför allt under 1970-talet. Jag läste mycket skvallertidningar på den tiden, och noterade att det bland kända män var väldigt 'inne' att vara ihop med en äldre kvinna. Samtliga dessa kändismän försäkrade att 'äldre kvinnor har mer att ge, även sexuellt'. Det var väldigt modernt och radikalt på den tiden. En annan nyfeministisk företeelse var att kvinnan när hon gifte sig (om hon nu gjorde det, äktenskap var inte trendigt på 70-talet) behöll sitt eget efternamn. Detta trodde jag var ett helt nytt fenomen.  

När jag började släktforska och plöjde igenom Gävle husförhörslängd omkring år 1860, hittade jag inte bara min farfars farfar, utan också en del intressanta sanningar. Bland annat såg jag rätt snart att åtminstone hälften av kvinnorna var äldre än sina män. Dessutom lärde jag mig att en gift kvinna alltid stod med sitt eget efternamn i husförhörslängden. Senare lärde jag mig att det var först i slutet av 1800-talet som det började bli allmänt att kvinnorna bar sina mäns efternamn. 

När jag gick i skolan, fortfarande huvudsakligen under 70-talet, så var det frivilligt att välja mellan trä- och syslöjd. Åtminstone på pappret. I den dystra verkligheten så fanns förstås alla killar på träslöjden och alla tjejer i syslöjden. När vår studierektor en dag kom förbi, berättade han att under hans skoltid på 50-talet var det till och med förbjudet för killar att ha syslöjd och vice versa. Han och hans kompisar hade ändå kommit över garn och virkat sig varsin flott slips... 

För några år sedan läste jag om stickningen och dess utbredning i framför allt södra Halland. Där 'bingade' både män och kvinnor flitigt så fort de fick en chans. Stickningen gav extrainkomster som behövdes då jorden var mager och svårbrukad. 'Binga' betyder 'binda' på halländska, man 'band' alltså garnet... Så det fanns både bingare och bingerskor. Sedan insåg jag också att nästan alla skräddare var manliga förr i världen. Och de flesta av de klassiska skaparna av kvinnligt mode under 1900-talet har ju varit män! Där rök en 'darling' till....  

Efter att ha läst ett stort antal olika socknars husförhörslängder, där det är fullt med Andersson och Persdotter, kastade jag mig tacksamt över mina prästerliga rötter. Äntligen lite ovanligare efternamn! Fast i vissa fall... Jag har en borgmästar- och prästsläkt som heter Agrell. Det visade sig att min anmoder på den grenen gift sig med en vilt främmande präst som också han hette Agrell, utan att de var släkt. Sedan har vi kompositören Johan Agrell, som har sina rötter på helt annat håll än någon av mina Agrellsläkter. Senare uppdagade jag också att det fanns en släktforskare Agrell i Halland, som jag vid ett tillfälle kom att tala i telefon med under mina år på GF. En försiktig fråga klarlade att här hade vi ännu en släkt Agrell.... 

Undrar hur många Agrellsläkter det finns i Sverige egentligen... Det kommer ju av latinets 'ager' = åker, vilket antyder bondeursprung. Så det kan ju finnas hur många Agrell som helst.... Ytterligare en 'darling' borta.

Med åren myntade jag ett litet uttryck angående detta med efternamn: Det finns inte ett efternamn som är så ovanligt att det inte finns minst två olika släkter med det namnet, som aldrig har hört talas om varandra. 

Fast det finns ju undantag... Se där, då dödade jag min egen 'darling' också! 

Bilden: Äkta halländsk 'binge', här utfört av en kvinna: Kersti Nilsson heter hon enligt bildtexten. 

Undertecknad hör absolut inte till dem som förgyller sina TV-kvällar med diverse underliga dokusåpor.  Men jag läser om programmen i TV-tablån och funderar på 'Farmen' och 'Bonde söker fru'. Såvitt jag har förstått, handlar den förstnämnda om att lyckas sköta en bondgård i grupp, den senare om att hitta en partner som vill leva med en bonde ute på landet. På något sätt tycker jag att dessa TV-program sätter fingret på hur svårt det är att få någon att vilja eller kunna bli bonde idag. Det är svårt att få det ekonomiskt lönsamt, man blir uppbunden av att sköta djuren, och kommunikationen med omvärlden är ofta begränsad. 

Som släktforskare kan jag inte låta bli att dra en parallell till hur det var för inte så värst länge sedan. För 150 år sedan skulle många flickor ha köat för att få gifta sig med en bonde! Den som hade boskap eller stora åkrar, hade inga problem med att hitta en livspartner. På gården fanns ju allt man behövde. Kor, grisar och höns försåg hushållet med kött, mjölkprodukter och ägg. Åkrarna med vete, havre, korn och råg stod för mjöl till bakning, gröt eller välling till frukost, och foder till djuren. Bland mycket annat. Som bonde kunde du också väljas in i riksdagen för bondeståndet, du hade mycket att säga till om bland torparna i bygden, och du kunde också sälja ägg eller kreatur på marknaden och få in kontanter som kanske rentav räckte till lite lyxigare varor. Kanske en sidenschalett till bondfrun och några karameller till barnen? 

Och nu tar man alltså TV till hjälp för att få folk att förstå livet på landet. Och kanske förhoppningsvis lockas av det. Men som tur är, finns det ju faktiskt en del driftiga personer ute på landsbygden idag! Det finns mikromejerier som gör getostar och bagerier som gör eget knäckebröd. En del gör egna skor eller kläder som de säljer. Andra ordnar logdanser och loppisar för traktens folk och bilande turister.  

Det kanske verkligen kan börja bli 'livat på landet' i framtiden ändå! 

Bilden: Ullared, ett typiskt exempel på en gammal bondebygd, där driftigheten har lett till en osannolik invasion av tokshoppande människor från när och fjärran. Själv har jag faktiskt anor på bygden, och lärde mig namnet långt innan jag fattat att det är dit man ska åka för att handla...

Fick e-post från utställaransvarig inför Släktforskardagarna i Borås idag. Man ville ha lite upplysningar om mitt förhoppningsvis kommande häfte till mässkatalogen. Detta fick mig att fundera. Jag har hittills gett ut två häften om strövtåg i anornas fotspår, men har vid långt flera tillfällen gjort sådana resor utan att det blivit något häfte (hittills...). Jag har ihop med vänner eller släktingar varit i Gävle och blivit visad var min ff ff bodde, samt fått en massa intressant text om de båtar han förde. Jag har blivit visad runt Varberg av ett oerhört kunnigt gift par, med ännu större intresse för stadens äldsta historia än jag (om det nu är möjligt...). i Västergötland har jag 'trakasserat' kyrkvaktmästare, privatpersoner, hembygdsentusiaster... Jag har ringt till säkert hundratals personer genom åren och ställt mer eller mindre lösryckta frågor av typen: 'är det sant att XX bodde på gården YY 1667-1701?' och därmed tvingat någon stackars hembygdsforskare att kanske bläddra i dussintals pärmar eller slå i ett antal dataregister för att få fram svaret. 

Många av dessa personer har visat ett glödande, medryckande intresse för sin kyrka, sitt ämne eller sin hembygd. Man har utan vidare gått från släktkaffet, biltvätten eller begravningsbestyren för att visa en halvtokig Stockholmare var någonstans i kyrkan hennes anfader är begravd, eller vilken gård i byn som en gång tillhört hennes släkt. Det är inte sällan man har ställt upp på lördagar och söndagar heller, för den delen. Många är de som villigt offrat dyra bensinmil för att köra mig till någon avlägsen minnesplats eller torpgrund ute i skogen. 

Man talar ofta i media om idrottens många frivilliga, personer som tränar knattelag eller skjutsar veteraner till olika tävlingsplatser. Allt detta utan att få någon ekonomisk ersättning att tala om. För det mesta ingen alls. 

Jag tror mig lugnt kunna påvisa att släkt- och hembygdsforskarvärlden har minst lika många frivilliga, ja, föreningsvärlden överhuvudtaget! Det finns så oerhört många eldsjälar, många föreningars existens vilar helt och hållet på deras axlar. 

Jag brukar försöka komma ihåg att lägga en slant i frivilligbidraglådan om sådan finns, men oftast viftas mina slantar bort med 'jamen, det var ju bara roligt!'.

I dessa bedrövliga tider vi lever i, blir åtminstone jag glad över att komma ihåg alla dessa människor jag mött utmed vägkanter och på kyrkoparkeringar i vårt avlånga land.

Jag kan inte tacka er alla, men jag gör det ändå! 

Bilden: Lampkrona i kyrkan i Ambjörnarp, svenskt krigsbyte från 1600-talet. 

Efter några vackert blommiga, lagom svala vårveckor, slog försommaren plötsligt till igår. Plötsligt och oförberett blev det sandalvärme och jackavhängning. Dags att börja leta fram nämnda sandaler ur garderobens djup,och för all del inte glömma att lacka tånaglarna också. Och börja fundera på bad utomhus...

Bad, ja. I söndags, vid en mycket välbehövlig genomgång av mina bokhyllor, passerade min blick en bok om västkustens badorter. Badorter definieras av wikipedia ungefär: 'ort som med havsstrand lockar till sig stora mängder turister på sommaren, varvid antalet boende på orten mångdubblas, för att sedan till hösten sjunka ner till normalt antal igen'. 

I Sverige startade badorteriet lite försiktigt med kurorter som Ramlösa, Medevi och liknande. Då handlade det mer om kurbad, gyttjebad och annat som ansågs hälsobringande. Och ännu in på 1800-talet stipulerades att en 'badort' måste ha en järnhaltig källa för att få kallas badort. 

Den första egentliga badorten i Sverige var Gustafsberg strax söder om Uddevalla. Orten började sin karriär som surbrunn på gården Baggetofta under 1700-talet och blev efterhand utvecklad till badort, belägen som den är vid södra stranden av Byfjorden. Tätt efter följde Strömstad, på 1780-talet. Varbergs havsbad kom igång 1811. De badorter som sedan inrättades var alltmer inriktade på havsbad, man byggde kallbadhus och varmbadhus. Oscar II satte Marstrand på kartan, Carl Curman gjorde detsamma med Lysekil, där han påbörjade bygget av Sveriges första inomhusbassäng. 

Kring sekelskiftet 1900 såg en rad mondäna havsbadplatser dagens ljus: Mölle, Saltsjöbaden och Falsterbo är några exempel. Båstad fick täta besök av Gustav V, men frågan är ju om han hann med att bada mellan tennismatcherna... Han bidrog i alla fall till att Båstad kom i ropet som badort. De gamla kurbadorterna bleknade bort lite när alla kändisar samlades vid havsbaden i sina randiga baddräkter. Kurbaden fick dock ett kortare uppsving när Sebastian Kneipp blev på modet. Då byggdes bland annat kurorten på Mösseberg efter hans idéer om att vandra barfota i fuktigt gräs, bada kallt och annat hälsobefrämjande. 

Livet på badort var, har jag förstått från diverse släktforskartidningar och den ovannämnda boken, tämligen okonventionellt. Mölle blev världskänt när det uppdagades att män och kvinnor faktiskt badade på en och samma strand på orten. Skandalöst värre! Men folk från både när och fjärran strömmade till för att få se 'syndens näste' med egna ögon. 

Utrikes var man inte sämre. I Polen, alldeles nära Gdansk, finns Sopot, som har världens äldsta bevarade långbrygga och en myckenhet vackra trähus med snickarglädje från förra sekelskiftet. I England har man den berömda piren i Brighton, och i Frankrike fanns utom havsbad på diverse håll, också Genevesjön att tillgå. Där badade man gärna vid den legendariska kurorten Evian (egentligen Evian-les-bains) vars mineralvatten började säljas på 1830-talet och fortfarande finns idag. 

I USA finns allt från Virginia Beach till Santa Monica att tillgå. Även där var man ganska tidigt ute med gemensamhetsbad. Jag läste i en kriminalkrönika om en svensk poliskommissarie som i seklets början for till New York i hälarna på en ärkebov (har glömt vem det var just nu). Det första den svenske polisen och hans assistent gjorde, var  att ta kontakt med sina amerikanska kollegor. De blev hjärtligt mottagna, och sedan man gått igenom fallet, föreslog den amerikanske kommissarien sin svenske kollega att man skulle vika eftermiddagen åt ett svalkande bad. De svenska poliserna följde gärna med till stranden, men uppdagade där till sin fasa att även kvinnor badade där! De blev mycket generade och skämdes i sina randiga badbyxor.... 

Så gick det till i badorternas ungdom...

Bilden: Varbergs kallbadhus i annorlunda vinkel

Både släktforskare och 'vanliga' människor berättar gärna att de är släkt med någon känd person. Och det kan vara allt från Gustav Vasa till någon av deltagarna i årets 'Mästarnas Mästare' på TV (för att nu diskret hålla sig till ett någorlunda anständigt program real-TV). Vissa klämmer i med att de minsann har kändisar på båda sidor av släkten.

Själv har jag bara slumpmässigt, när jag tittade på kändis-anor på Rötter för några år sedan, insett att jag på mödernet är släkt med Roger Pontare, långt tillbaka i tiden i Norrland. Inte ens min mamma blev särskilt imponerad av att bli niomänning med Roger P. Och när jag någon gång försökt impa på släkten med några framstående präster nere på västkusten, brukar svaret bli det för släktforskare tämligen själsdödande: 'Ja, alla är visst släkt med alla om man bara forskar tillräckligt länge'.... 

Men är det då någon vits med att kika närmare på misstänkt släktskap med kändis? När man inte ens lyckas imponera på sina anhöriga (och ännu mindre på släktforskarkollegor) med detta? Jo, det kan faktiskt vara roligt ändå. När man har hittat en tråd till en kändis, kanske på nätet eller via andra forskare, och följer upp detta i kyrkböckerna (för det gör ni väl allihop?) så kommer man förhoppningsvis till nya församlingar, byar och gårdar som man kanske inte haft anledning att titta på förut i böckerna. Med nya släktled på varje generation kan man hitta intressanta sidospår, kanske är man rentav släkt med kändisen på två sätt? 

Sedan följer naturligtvis att man på detta sätt lär sig mer om svenska (eller utländska) församlingar, vilka kyrkböcker som finns och hur prästernas handstilar ser ut. 

När jag skriver detta, minns jag plötsligt en diskussion på en släktforskar- och förtroendemannakonferens som jag deltog i för nu säkert 15 år sedan. Vi funderade på om man kunde försöka bjuda in politiker och andra lokala kändisar till lokala släktforskarföreningars träffar och evenemang. På det sättet kunde man ju dels visa kändisen hur roligt det är att släktforska, dels kanske få lite välkommen uppmärksamhet från massmedia i släptåg på kändisen. 

Och faktum är ju att när släktforskare och historiker som blivit TV-kändisar håller föredrag på Släktforskardagarna och andra evenemang, brukar det bli mycket trångt i lokalen....

Så visst kan man ha nytta av kändisar i släktforskningen! På flera olika sätt....

I fredags var det Pressfrihetens Dag. Denna dag kan man köpa alla sorters tidningar för halva priset. Undertecknad passade som så många andra på att köpa en lagom matad bunt, men faktum är att jag började fundera en aning också. Pressfrihet med underavdelningarna yttrandefrihet och åsiktsfrihet.... denna osynliga men så otroligt viktiga och värdefulla tillgång! Jag såg också ett diagram över pressfriheten i världen idag, och det var en ganska dyster syn. Stora delar av världens massmedia är styrda av diktatorer och censur. 

Tittar man bakåt i tiden, så är det ju förstås inget nytt fenomen. Från att man började övergå från sagoberättande till kungörelser i kyrkan, har ju nyheterna anlänt vinklade till kungars och stormäns fördel. Rykten har spridits, medvetet och omedvetet, befogad och obefogad rädsla fick 'vanliga' människor att hålla sig till sitt och inte protestera. 

Men visst blev det protester ibland! Engelbrektsupproret, Dackefejden och stora Daldansen är bara några exempel ur historien. Tyvärr slutade det hela oftast med en mängd döda människor på båda sidor om barrikaderna. Tänk om man istället hade kunnat 'kriga' med debattartiklar och insändare i tidningarna! 

Min egen ansläkting (jag härstammar inte från honom, men från hans moster) Olof von Dalin undkom med blotta förskräckelsen i mitten av 1700-talet. Han hade som utgivare och författare av 'Then Swänske Argus' gjort sig känd för diverse parodier och satirer på aktuella ämnen och personer. Olof blev så småningom mycket populär hos kungaparet, särskilt drottning Lovisa Ulrika uppskattade hans dråpliga parodier på framför allt prästerskapet. Det gjorde däremot inte prästerna; den karolinska ortodoxin levde fortfarande kvar i Sverige, och framför allt Olofs så kallade 'kalottpredikningar' som han underhöll hovet med, retade upp prästerna. Olof von Dalin ställdes inför rätta år 1756, han var också anklagad för att, medvetet eller omedvetet, ha gått drottningens ärenden vid det beryktade kuppförsöket för att stärka kungamakten, och höll på att bli dömd till döden, men tack vare inflytelserika vänners ingripande, klarade han sig. Kalottprediktningarna kom han emellertid inte undan. Det blev böter, och kungaparet blev tvungna att förvisa honom från hovet. 

Men så kom då tryckfrihetsförordningen! Plötsligt kunde alla tycka och skämta i pappersform i vårt land. Fast det var ju inte alltid kungligheterna uppskattade det, Aftonbladet hade ju en närmast dråplig strid med kung Karl XIV Johan, där kungen drog in tidningen och Lars Johan Hjerta startade en ny, och så höll man på ett flertal gånger. 

Apropå Aftonbladet, numera har de tyvärr tagit bort sin roliga logga på tidningen. Den som hade en rund bild av grundaren och texten under: 'Aftonbladet grundad 1830 av Lars Johan Hjerta, telefon....'

Sedan kan man ju fundera på om pressfriheten ibland kanske har gått lite för långt. När blir skvaller till kränkande av integritet? När blir yttrandefrihet till mobbing eller hets mot folkgrupp? Ibland verkar nutidens massmedia ha tappat bort balansgången i det de skriver, i sin desperata kamp för att sälja fler tidningar. 

Men de tar i alla fall tillvara rätten att skriva vad de vill! Rätt eller fel får läsarna bedöma. 

Och skriva egna artiklar eller insändare om.... 

Det var en gång under 700-talet en engelsk prinsessa som hette Walpurg, född i Devon. Hon hade utbildning, var läskunnig och fick följa med sina bröder Winibald och Wilibald på resa till Tyskland. Syftet med resan var att kristna de hedniska tyskarna. För att korta ner historien lite så blev Walpurg så småningom abbedissa i klostret i Heidenheim. Walburg, som hon kallades i Tyskland,  skrev biografier om båda sina bröder, den enes resa till Jerusalem och den andres missionerande i Tyskland, och kan räknas till en av vår världs första författarinnor. 

Walpurg avled den 25 februari, och i den katolska världen är det fortfarande hennes dag. Men den 1 maj 870 flyttades hennes reliker till Eichstätt, och samtidigt helgonförklarades hon. Under den tidiga medeltiden uppstod en Valborgskult på kontinenten, en kult som framför allt handlade om att driva ut häxor, onda andar och annat djävulskap genom att föra oväsen och tända eldar. 

Samtidigt i det begynnande Norden, förrättade de hedniska nordborna Segerblotet, vårens seger över vintern, genom att tända eldar för att 'bränna bort' det gamla och göra plats för det nya som började gro och växa överallt. Eventuellt brände man också kropparna efter de som dött under vintern vid samma tidpunkt. 

När de första kristna missionärerna dök upp i Norden, såg man förstås hedniska blot som djävulska påfund. Segerblotet var, enligt missionärerna, i själva verket häxriter.  Och precis som med julen och midsommaren, förvandlade man det raskt till en kristen högtid istället. Här passade Valborgs eld för att driva bort häxor och onda andar helt förträffligt, tyckte missionärerna. 

Sagt och gjort. Segerblotet blev Valborgsmässoafton istället. Eldar tänds, och precis som våra hedniska förfäder, för vi oväsen till elden. Fast det kanske är tarvligt att jämföra manskörer och allsång med 'oväsen'.... 

Trevlig Valborgshelg allihop! Med eller utan brasa...

Under den gångna påskhelgen var jag med och tömde en dasstunna, vilket ledde samtalet in på hur detta ombesörjdes förr i tiden. 

Länge var det nog att gå ut i skogen för att förrätta sina behov som gällde. Men vissa slottsbyggare var före sin tid. Exempelvis försågs Glimmingehus, som började byggas 1499, med en sorts inomhusdass, skickligt placerade i vinkel utanför slottsmurarna så att avskrädet inte solkade ner väggarna. 

I palatset i Knossos på Kreta, fanns faktiskt en sorts forntida vattentoalett!  Det handlade om rännor som efter att någon förrättat sina behov, behälldes med vatten som 'spolade' toan ren. 

I Stig Linnells bok 'Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen' läste jag bland annat om Träsktorget och 'pudrettkärringarna' som från 1830-talet bar stockholmarnas dasstunnor till platsen. Det var ju inte stadens mest 'framstående' damer som skötte sysslan, utan oftast var det före detta straffångar, alkoholister och andra 'fallna' kvinnor som bar tunnor. Såvitt jag förstod på Träsktorgets utseende, så var det meningen att tunnorna skulle bäras utför en brant kulle, täckt med annat avfall, och tömmas i den lilla ynkliga träsksjö som ännu fanns längst ner. Det måste ha varit ganska rejält brant att kånka ner dessa tunga tunnor, och dessutom var damerna oftast inte särskilt nyktra, vilket nog ledde till en del kullerbyttor. Inte trevligt med det innehållet! 

Lite senare, omkring 1850-talets slut, började dasstunnorna istället hämtas av så kallade 'budare'. Det var däremot oftast män. Tunnorna fanns i de nybyggda flervåningshusen för det mesta på vinden, och budarna brukade komma nattetid för att hämta dem, eftersom de mindre behagliga dofterna annars kunde inverka på trivseln i bostäderna. Kutym var att det skulle finnas pilsner eller brännvin till budarna. Så antagligen var de inte mycket nyktrare än pudrettbärerskorna... 

Så småningom kom vattenklosetterna, till allmän trevnad. Wilhelmina von Hallwyl i sitt palats,  var med sin tid och lät bygga om sitt badrum för vattentoa och dessutom badkar och handfat. Kejsar Franz Josef i Österrike, som levde ungefär samtidigt, tackade däremot nej till vattentoalett, han föredrog sitt torrdass. Detsamma finns fortfarande till beskådan i slottet Schönbrunn. OK, det är ett torrdass, men med en flott toasits i ädelträ och en vacker träbänk, dekorerad med duk av finaste damast. 

Gemene man fick förstås vänta längre på inomhustoaletterna. Först lär det ha kommit toaletter på halvtrapporna i flervåningshusen, och så småningom flyttade de in i lägenheterna. Men torrtoa på gården fanns kvar ända in på 1970-talet i vissa hus. 

Toalettrum har det ju funnits i de flesta 'finare' gemak i många århundraden. Men då menade man ett påklädningsrum, att 'göra toalett' snarare än ett badrum. 

Och det är ju en helt annan historia.

I morgon är det dymmelonsdag. Någon mer än jag som inte hade en aning om vad detta betydde förrän ganska nyligen? Veckodagarna före påsk kallas ju 'stilla veckan', och det tog man på allvar förr i världen så till den milda grad att man bytte ut kläpparna i kyrkklockorna mot träpinnar, så kallade 'dymlar', för att det skulle låta mera dämpat om klockorna. I vissa trakter lär man till och med ha bundit fast kläpparna i klockorna för att hindra att det lät alls. 

1823 hävdes förbudet i Sverige mot att spela musik under gudstjänsten i 'stilla veckan'. Men ända in på 1950- och 60-talet fick man tydligen finna sig i att ha tråkigt på långfredagen, för bio, teater och danskvällar förekom inte denna kristliga sorgedag. 

Låt oss titta lite på de ljusare sidorna av påsktraditionerna istället! Varför vi äter ägg vid påsk känner väl de flesta till. Hönorna, förr ofta ganska svältfödda under vintern, värpte inte då. Det var först i fastan det började ploppa ut ägg igen, men i fastan fick man inte äta ägg. När påsken kom, fanns det därför ofta ett överflöd av ägg att kalasa på.  

Påskägg i papp med godis i är en ganska sen företeelse i Sverige. Det kom under mellankrigstiden från Tyskland, och kan ha sammanfallit med att smågodis började bli populärt vid ungefär samma tid i vårt land. I ungefär samma veva och från samma håll, kom påskharen inskuttande. Det var han som skulle komma med påskäggen, ungefär som jultomten kommer med paket vid jul, men just den biten verkar vi inte riktigt ha tagit till oss i Sverige. De harar som dyker upp till påsk brukar vara små och chokladiga..... 

Företeelsen att måla ägg vid påsk är däremot betydligt äldre. Åtminstone under medeltiden förekom det att man gav av sitt överflöd av ägg vid påsk till de fattiga, och eftersom det var en gåva, dekorerade man ofta äggen vackert (se bilden!).

En annan företeelse som jag inte visste något om, påskefyrar,  förekommer tydligen i sydvästra Sverige. En numera tyvärr bortgången släkting till mig, bosatt på Öckerö utanför Göteborg, gav mig följande målande beskrivning i brev:

"Här ute kommer med säkerhet påskfirandet att följa traditionella mönster såsom vi vant oss vid sedan långliga tider. Utan vidare kan man påstå att julen här varar till påska. Har man utegran till jul, kan man vara övertygad om att den försvinner spårlöst tidigt på juldagsmorgonen. Har man haft belysning i granen, så ligger den på backen. Och lyser om den varit tänd. Har man inomhusgran som så småningom börjat barra, så behöver man bara slänga den på utsidan av huset, så försvinner den innan man vet ordet av. Alla julgranar tas tillvara enligt ett nedärvt system... och dyker upp i de påskefyrar som reses på de många bergstopparna bland kommunens tio öar. Varje by - och det finns det många - har sitt påskefyrsberg, varifrån eldsljuset efter mörkrets inbrott lyser upp himlen. Effekten förstärks numera med fyrverkeripjäser. 

Alla påskefyrar reses med enbart granar - något annat gillas ej. Varför det blivit så vet jag inte - och förstår det ännu mindre. Härute finns inga granar och lär heller ej funnits, så det må anses synnerligen exklusivt att välja ett sådant påskefyrmaterial. 

Insamlandet av granar ärvs, varför det alltid är lika gamla ungdomar som står för tillvaratagande, förvaring och bevakning av barrträdsmaterialet. Det förekommer strid och röveri i gransamlarbranschen. Knallskott och annat dundermaterial förekommer livligt. Nyårsaftonen klingar närmast ljudlöst förbi om man jämför med påskaftonen..."

En ganska kraftig kontrast till 'stilla veckan' låter det som...

Ljudlig eller stilla - Glad Påsk allihop!

Bildens påskägg har dekorerats med Carl Fabergés berömda påskägg till ryska tsarfamiljen som förebild. Själv lärde jag mig namnet på denne legendariske guldsmed i Bondfilmen 'Octopussy', där ett sådant ägg spelar en central roll i intrigerna.... 

Vi är många som sitter med fotografier av okända i våra gömmor, tydligen. Och inte sällan uppstår diskussioner mellan släktingar om olika porträtt. Man kan få höra kommentarer i stil med 'Men de där två kan väl inte vara far och son, de är ju inte alls lika varandra?' Eller 'Är du säker på att det där är mormorsmor, hon liknar ju inte alls mamma och mostrarna?'. 

Jag inser med lätt bedrövelse att många människor i vårt avlånga land har förutfattade meningar om vilken förälder ett barn ska likna. Flickor liknar mamma, pojkar liknar pappa, så är det bara. 

Eller?

För ett antal år sedan gjorde min mamma ett överraskningsbesök på mitt jobb. Tyvärr var jag just då ute i ett ärende, och mamma togs istället emot av en kollega till mig. När han senare berättade om besöket för mig, la han till: 'Är det verkligen din mamma? Ni är ju inte ett dugg lika!'. 

Något liknande inträffade några år senare. Jag var med en kompis i Kista centrum en kväll. När vi var inne i en viss butik, vars namn jag förbigår med diskret tystnad, ringde kompisens mamma. När mamman hörde var vi var, bad hon kompisen leta efter ett klädesplagg som hon inte funnit i rätt storlek hemmavid. Min kompis letade då rätt på en expedit och framförde en beskrivning på plagget. Expediten tittade på kompisen, som liksom undertecknad hör till kategorin välvuxna kvinnor, och frågade: 'ska det finnas på *butikens märke för stora storlekar* (hon sa förstås namnet på märket)'? 

Jag har sedermera sett foto på min kompis mamma. Mamman och kompisen är inte ett dugg Iika på utsidan, inte ens fysionomiskt. 

I jämlikhetens namn ska vi väl också ta ett manligt exempel. För nu ganska många år sedan, hade TV ett underhållningsprogram som jag tror hette 'Mamma pappa barn' eller något liknande. Det gick ut på att tre lag med tre kända personer i varje, skulle identifiera en pappa, en mamma och ett av deras barn med hjälp av bilder på deras hem, och ledtrådar som gavs. Det fanns tre alternativa pappor, mammor och aktuellt barn att välja på. I ett av avsnitten hade kändislagen klarat av rätt pappa, rätt mamma och skulle nu gissa vilken av tre pojkar som var det rätta barnet, denna kväll en tioårig son vid namn Otto (om jag minns rätt). Alla tre lagen gissade på en och samme pojke, och det var fel. Men, som någon av de tävlande sade, den pojke de gissat på var 'ganska lik' den som de visste var den rätte pappan. 

Och under tiden sitter den riktige Otto intill, och är en närmast exakt kopia av sin mamma. Och ingen av de nio närvarande kändisarna tänkte på den möjligheten! 

Så om ni försöker identifiera någon på ett kort och vet hur föräldrarna ser ut, glöm gärna de förutfattade meningarna. Det är inte förbjudet för pojkar att likna mamma eller flickor att likna pappa. 

Så är det bara.

Bilden: 'Lika som två bär' är också lite förutfattat. Vid närmare granskning är det här inte ens några bär, förresten...

Jag råkade häromdagen läsa lite om äktenskapets historia i Sverige ute på nätet. En sak som jag inte visste, var att ända in på medeltiden, skedde äktenskaps ingående inte i närvaro av några präster, utan de gjordes upp familjerna emellan, och löften avgavs framför civila vittnen. En sorts borgerlig vigsel redan på den tiden alltså! 

Så småningom, inte minst efter att vi blivit protestanter här i Sverige, ville kyrkan förstås ha ett ord med i laget. Inte minst, hette det, för att förhindra tvångsgiften. 

Nu tror jag förstås inte att det gjorde någon större skillnad. Äktenskap ingicks ju sällan på grund av några romantiska känslor förr i världen. Sorgligt men sant. Var du fattig, och det var de flesta, så försökte du hitta en partner som verkade frisk och stark och kunde arbeta hårt för att familjen skulle överleva. Och förhoppningsvis bli en överlevande förälder till barnen. 

Hade du å andra sidan en adlig titel, var chansen att få gifta dig av kärlek ännu mindre. Då handlade det om gods och mark, och många unga adliga herrar och fröknar fann sig bortförlovade redan innan de kommit ur koltåldern. 

I prästerliga sammanhang kunde det hela bli riktigt sorgligt. Om en präst avled, så fick hans änka ett så kallat 'nådår', hon hade ett år på sig att se till att bli bortgift eller på annat sätt trygga sin och barnens försörjning. Om då en ny präst gärna ville överta pastoratet, så var han ofta tvungen att 'konservera' änkan, alltså gifta sig med henne. Var hon väldigt gammal och utsliten, kanske den nye prästen hade tur och fick gifta sig med en av döttrarna istället. Och dessa döttrar kunde ofta vara väldigt unga.

Jag har en prästdotter, Magna Britta Brunkman heter hon, som blev faderlös och därmed tvungen att gifta sig med pappans efterträdare vid bara tretton års ålder! Nu var inte den nye prästen lastgammal, utan trettiosex eller trettiosju år gammal vid vigseln. Men det vet man ju själv hur gamla man tyckte människor över trettio var när man var tonåring... Hursomhelst, Magna Britta lär ha tvekat framför altaret när hon blev tillfrågad om hon ämnade taga denne Daniel Andrae Lunnaeus till sin äkta make. Till slut var det en stadig bondkvinna som knuffade på henne och sa 'svara JA!'. Det gjorde den unga flickan, och äktenskapet varade sexton år. Sedan blev hon omgift med näste präst som kom till församlingen, men han bör åtminstone ha varit ungefär i hennes egen ålder. 

Jag har ofta funderat på hur framför allt kvinnor såg på det här med äktenskap förr. Den utfattiga pigan kanske såg fram emot det som en möjlighet att få komma till ett eget hem och hushåll. Men hur tänkte de andra? Magna Brittas tvekan antyder att hon inte direkt såg fram emot att bli gift. Var man dotter till en storbonde eller adelsman som ville utvidga sin rikedom genom giftermål, och det ville de flesta, så kände man sig väl som en tygstuv eller syltkruka på marknaden. 

Idag har vi ju en betydligt mer avslappnad attityd vad gäller äktenskap i Sverige. Visserligen leder det till rätt många skilsmässor, men det är i alla fall frivilligt både att gifta och skilja sig.

Allt var inte bättre förr!

Det är ganska vanligt i TV-programmet 'Antikrundan' att folk får en fågelholksliknande uppsyn när de får veta att mormors gamla kaffepanna numera är värd tiotusen kronor. Det som var ett enkelt nyttoföremål för femtio år sedan, är idag en 'camp' pryl, eller rentav på väg att bli en antikvitet.

Fenomenet är inte nytt. Redan Jerome K Jerome kåserar i 'Tre män i en båt',som kom ut år 1889, om en ytterligt ful porslinshund som står i hans sovrum. Men, fantiserar Jerome, hundra år framåt i tiden kommer den smaklösa porslinshunden att grävas upp ur någon avfallsgrop, minus sin svansspets. Ingen minns längre hur man tillverkar en sådan porslinshund, och experter kommer, föreställer sig Jerome, att fantisera om hur vacker den försvunna svansspetsen har varit, och utgjuta sig över objektets historiska skönhet.

Sedan kan det ju vara precis tvärtom också... Som släktforskare tycker jag det är otroligt sorgligt när man ibland på loppmarknader hittar stora buntar med gamla svartvita foton, en del kanske rentav något hundratal år gamla. Varför fick de här personerna inte vara kvar hos sin släkt? Fanns det ingen släkt alls kvar, hade man blivit osams inom släkten, eller var den siste överlevande i så dåligt skick att han eller hon inte kunde ordna med bildernas fortsatta existens? Ingen vet.

Visst är det besvärligt när man har fotografier utan påskrifter. Min farfar, som ändå var släktintresserad, har efterlämnat tre stycken album med svartvita foton utan en enda påskrift. Ett av albumen är dessutom mycket gammalt, av personernas klädsel att döma från förra sekelskiftet. Men vad gör man, även om man är släktforskare, med sådana mängder foton? Visst kan man skicka bilder till Porträttfynd och säkert finns det andra möjligheter också, men flera album?! Och det finns säkert folk som sitter med ännu fler bilder. Släkten vill inte ha dem. Hembygdsföreningar är oftast i första hand intresserade av bilder som föreställer platser eller personer starkt knutna till bygden. Arkiv har också restriktioner när det gäller foton.

Inte bara foton har väldigt olika värde för olika personer. Jag nämnde i min första blogg här (nov 2017) ett telefonsamtal jag fick från en person som ville komma och förstöra dokument som GF hade i sitt arkiv. Anledning: personen hade fått veta otrevliga saker om en äldre släkting, och ville till varje pris utplåna dessa fakta. Att uppgifterna var över hundra år gamla, spelade ingen roll, tydligen.

Det är inte alltid lätt att vara släktforskare. Vi som är det måste, förutom att försöka förhindra att gamla foton och brev slängs, vara lite diplomatiska när det gäller att meddela mindre trevliga upptäckter till anhöriga som kan vara känsliga.

Ibland är det motigt för släktforskare på andra sätt. Min mentor berättade för många år sedan om när han plöjde igenom en dödbok från slutet av 1700-talet i jakt på en avliden ana. Han hittade också personen, men i kanten hade prästen bara antecknat: 'Död av sjukdom nummer tio'.... Säkerligen hade prästen ifråga en lista där det stod ungefär '1. Kikhosta 2. Lunginflammation' och så vidare, men var fanns den listan cirka 250 år senare? Den prästen hade då inte mycket känsla för släktforskning!

Bilden: En usel omfotografering av ett släktfoto, men detta vet jag i alla fall vem det föreställer. Det är min ff mm Carolina Justina Wetterlund, född i Falkenberg 1848. Det är hon som är orsak till alla mina präster i Halland, Västergötland och södra Småland...

Min dator hade, med drygt elva år på nacken, börjat få en del ålderskrämpor. Bland annat tjöt den som en mistlur varje gång jag startade den. Enligt expertis ville den uppmärksamma mig på att datorbatteriet behövde laddas. Under alla år jag haft datorn, har jag gissningsvis använt batteriet två eller tre gånger, så jag tyckte inte det var något att skrämma livet ur grannarna för. Sedan var det en del andra krämpor på apparaten också.

Kort sagt, det var läge för en ny dator. Jag hade turen att få överta en oanvänd dator, och dessutom anlita ägarens kunskaper i hur man får igång densamma, samt installerar Internetuppkoppling med mera.

Vad som dessvärre inte har fungerat, är att föra över mina foton och dokument till den nya datorn. Därav den inte särskilt inspirerande bilden i detta blogginlägg. 

Så har det nu blivit tisdag, och dags att fundera ut vad jag ska sätta på pränt här. Något ur mitt curiosakabinett kanske? Ack nej, det finns ju inte på den nya datorn. Kanske kan jag titta på mina foton och komma på något släktforskarminne? Nä, inga bilder finns det heller... 

Plockar jag något ur mina gamla interna släkttidningar, så blir det präster i Halland, Västergötland och södra Småland igen, och jag vill inte överdosera. Det FINNS ju andra landskap också! 

Jag satte mig för några timmar sedan och gick igenom mina anteckningsböcker från tidernas begynnelse. De allra äldsta anteckningarna från Arningedepåns mikrokort, via Släktforskarnas Hus i Leksand, till Genline och så småningom AD och SVAR. Där hittade jag massor med trådar att forska vidare på, men tyvärr inget av direkt allmänintresse att skriva blogg om. Det är omväxlande, rolig och spännande släktforskning. För mig, men knappast för någon utanför familjen. Dessutom är det så ohyggligt mycket material att jag inte ser skogen för bara träd... Eller kort sagt: anteckningsböckerna gav mig inte någon idé heller.  

Men jag lovar att komma med något riktigt saftigt nästa tisdag istället! 

Ha det så bra till dess.

Sistlidna fredag var det Internationella Kvinnodagen. Jag bloggar ju inte längre på fredagar, men som den rabiata feminist jag är (enligt somliga) så gick förstås mina tankar till ett antal underbart olydiga kvinnor i historien. Det är några dagar för sent, men jag kan inte motstå att skriva några rader om ämnet.

För att gå kronologiskt, fördjupade jag mig för några timmar sedan i, och blev helt fascinerad av,  diverse digitala biografier över Emerentia Pauli. Sagda dam var gift med Mårten Krakow, som var kommendant på Gullbergs fästning, senare Skansen Lejonet, år 1612. Olyckligt nog, för danskarna hade just bestämt sig för att inta fästningen. Mårten Krakow hade skadat sitt ena ben, och lät därför sin fru Emerentia överta befälet. Inte mindre än fem stormningsförsök på sex timmar en iskall januaridag, lyckades Emerentia sätta stopp för! Först med hjälp av fällbommar, som man effektivt kunde slå sönder en stormningsstege eller en uppstormande dansk med. Sedan med allsköns bråte som barrikaderade portarna till inre borggården. Därefter blev det kanoner, laddade med diverse trasiga hästskor och annat järnskrot, och till slut sa Emerentia åt de andra soldatfruarna att sätta igång grytorna och koka lut som man kunde hälla över de danska angriparna.

Danskarna, som den dagen stod under befäl av själve kung Kristian IV, blev tvungna att ge upp. Emerentia var för seg att knäcka! Emerentias Backe strax intill Skansen Lejonet, är uppkallad efter denna kvinnliga krigare.

Det verkar som om de förhistoriska feministiska tendenserna gick i arv till hennes döttrar. Den ena, Cecilia Krakow, författade en bok om sin tuffa mamma, och arbetade dessutom som pantlånare, vilket torde varit rätt ovanligt på 1600-talet. Systern Katarina Krakow kallades bryggarmästare, hon drev ett stort bryggeri tillsammans med sin man.

Apropå kvinnliga krigare, det var ju några som la undan kjolarna, till skillnad från Emerentia. Lite längre fram på 1600-talet har vi ju Ulrika Eleonora Stålhammar, också känd som Vilhelm Edstedt. Det var i alla fall det namn hon tog när hon efter att ha provat på diverse jobb, bland annat som bonddräng, tog värvning i armén. Det är egentligen lite konstigt att ingen gjort någon film eller TV-serie (som jag känner till; någon läsare som vet bättre?) om denna remarkabla kvinna/man och hennes märkliga levnadshistoria. Från att redan som barn ha vägrat utföra kvinnliga sysslor, till att hamna inför rätta dels för att ha uppträtt som man, dels för att hon gift sig med en annan kvinna, råkade hon ut för diverse öden och äventyr. Hon var dessutom inte den enda kvinnan i manlig soldatdräkt på 1600-talet i Sverige. En intressant notering i samband med rättegången är att man faktiskt medgav att kvinnor kunde vara lika goda soldater som män, men man ansåg ändå att Ulrika Eleonora Stålhammar hade 'förbrutit sig mot sitt eget kön' när hon uppträdde som man.

En annan kvinna med skinn på näsan torde ha varit Christina Piper, född Törnflycht. Medan maken försvann i sibirisk fångenskap, köpte, sålde och bytte Christina slott och gårdar i framför allt Skåne med samma fräs som vilken nutida 'klippare' som helst. Ingen som gjort någon film om henne?

För egen del har jag tyvärr inte hittat släktskap med någon av ovanstående kvinnliga förebilder. Det närmaste jag kommit var i Julita omkring 1860, när min mm ff f Johan Ericsson, brukare av torpet Hjelmsäter i Julita, hade dött. I husförhörslängden läser jag om hans änka Stina-Lotta Blom att hon är 'brukare' av hemmanet. Inte 'brukare-enka' eller 'hemmansbrukar-encka', utan faktiskt 'brukare'. Inte mycket att komma med kanske, men lite stolt blev jag allt.

Det har nog funnits hundratusentals tuffa och självgående kvinnor dolda i Sveriges historia, även om de aldrig blev lika berömda som mina exempel ovan.

Åtminstone hoppas jag det!

Bilden: Minnestavla ovanför dörren till Törneska huset i Gamla stan, Stockholm, där Christina Törnflycht, senare Piper, föddes.

Under den gångna lördagens västgötaträff, slog det mig att väldigt många ting i livet inte är riktigt vad man tror att de är. 

Inom film och TV är vi ju vana vid att effekter och scener är fejkade. Vid ett studiebesök på Filmstaden i Solna för några år sedan, fick vi bland annat veta att i filmen 'Sommaren med Monika', där titelkaraktären stjäl en fläskkotlett och springer iväg i till synes tät och snårig barrskog, befann man sig i verkligheten på den lilla kullen nedanför restaurang Backstugan inne på området. Förmodligen var det väl nämnda restaurang som fick låna ut fläskkotletten också...

'Sjunde inseglet' är också inspelad i gamla Filmstaden och ska tilldra sig under mörkaste medeltid. I verkliga livet fick man anpassa sig till de tider flygplanen inte lyfte från Bromma flygfält, för att inte få med planen i ljud och bild. Den uppmärksamme kan också se enstaka solreflexer från fönster i de nybyggda höghusen utanför området på filmduken...

Under det glada 20-talet, när framför allt storstadsmänniskor gärna ägnade sig åt ett hektiskt nöjesliv, sågs många flotta bilar, och ännu flottare klädda människor rörde sig på städernas flotta klubbar. Senare har det ju framkommit att många levde helt och hållet på lånade slantar, och långt över sina tillgångar. Sedan kom börskraschen 1929, och då gick det nog inte att låtsas längre...

I lördags höll jag föredrag om en resa genom Västergötland som jag gjorde för några år sedan. När jag inför resan frågade min vän Lisbeth om orten Ambjörnarp, svarade hon: 'Det är en liten håla några mil söderut härifrån Borås'... Vid besök i Ambjörnarp, som ligger bedövande vackert vid en sjö jag glömt namnet på, på skogklädda kullar, så fick vi i hembygdsgården veta att både släkten Sager, med Robert Sager som lät bygga palatset i Stockholm där statsministern bor, och släkten Magnell, med artisten Ola Magnell, leder sitt ursprung dit. Inte dåligt för den lilla 'hålan'! 

För att nu avsluta med ett verkligt konkret sken, så berättade en av min farfars kusiner om en sommar för länge sedan då hon som liten flicka fick bo några veckor hos min farfars föräldrar i Piteå. Midnattssolen strålade, och farfars kusin kunde absolut inte förstå varför alla människor gick och la sig. Det var ju klart och tydligt dagsljus ute! 

Men som sagt, skenet bedrar!

Bilden: ett litet ljusexperiment. Det är förstås inte glaset som lyser, utan en blå värmelykta, förstärkt av TV:n....

När jag var nybliven släktforskare, och med fröjd ägnade mig åt min 'räkmackegren' av släkten, det vill säga den gren som innehåller massor med präster i Halland, fick jag i min hand en karta över alla halländska socknar. Jag fyllde i alla socknar där jag hade en präst, en prästfru eller en prästs bror, och insåg att jag i stort sett hade något prästerligt i varenda buske i Halland. Men.... samtidigt insåg jag att, med ett undantag, så hade ingen av dessa många präster sin församling som hembygd. De hade ju fått sig församling eller pastorat tilldelade, många kom långt därifrån, längre tillbaka i tiden fanns det till och med präster som inte ens var från Halland! De hade kommit över gränsen från Småland eller Västergötland. (Apropå Västergötland; alla släktforskande västgötar i stockholmstrakten hoppas jag träffa i Huvudsta klockan 11.00 på lördag!).

Jag har ibland hört mina släktforskarkollegor beklaga sig över att deras släkt 'bara rest mellan tre församlingar' i ett och samma landskap, och i stort sett hållit sig där i flera hundra år. Jag kan ibland bli lite grön i ansiktet av sådana uttalanden... själv har jag mina anor spridda över större delen av Sverige, vilket i och för sig är omväxlande, men återigen... jag saknar hembygd! Jag själv är, som jag nämnt tidigare, uppväxt i Täby, men dit flyttade vi när jag var nyfödd. Dessutom är min barndoms Täby totalt sönderbyggt idag, och går inte att känna igen alls.  I Stockholm föddes jag, men det var mina mor- och farföräldrar som kom till stockholmstrakten i början av 1900-talet, så någon urstockholmare är jag inte heller.

Det närmaste jag har är mormors fars släkt i Södermanland, men det är ju flera generationer bakåt från mig, och förvisso har jag avlägsna släktingar på Nackhäll i Julita fortfarande, men dem träffade jag för första gången för två år sedan. Mina anor i Västerbotten har nog bott där i flera hundra år, men de lämnade landskapet på 1830-talet, så några senare kopplingar dit har jag inte.

I Värmland har jag anor i Svanskog, och nog verkar Niklas Svanströms släkt ha bott på Koppungen ganska länge, men Niklas är min farfars farmors morfar. Inte så nära släkt att det känns som hembygd precis. Samma sak gäller Lethenström från Nyed, den släkt som Niklas dotter gifte in sig i. Lethenströmmarna har funnits i trakten i några hundra år, men är lika många generationer bort.

Sedan har vi då 'skugglandskapen'. I Skåne letar jag sedan tjugofem år förtvivlat efter anorna till Maja Mårtensdotter Malmström, vilket borde vara lätt med det namnet, men inte har varit det. Hon är min enda skånska ana, men hon levde i början av 1700-talet, så någon skånsk hembygd är nog inte att hoppas på heller. Min koppling till Blekinge är mer sentida, men också skuggig: en syster till farfars farmor fick en son som runt förra sekelskiftet hamnade i Karlshamn och gifte sig med en tjej från trakten, men deras barn flyttade upp till Stockholm. Slut på Blekingehembygden. I Dalsland är det ännu värre. Där har jag bara prästen Brynolphus, som är syssling till min ana Lars Maschål från Tengene. Knappast att betrakta som hembygd heller. I Närke letar jag som jag nämnt tidigare efter en blivande soldat vid namn Nils Persson, född 1758....

 I Östergötland föddes min farmor i Linköping, men dit var hennes föräldrar inflyttade. Förvisso finns föräldrarnas anor ute på östgötaslätten, men dem har jag ju aldrig ens träffat.

Farfars farmor föddes i Österlövsta i Uppland, men båda hennes föräldrar var värmlänningar i förskingring. Ingen hembygd att tala om där heller. Min morfar är född i Västmanland, men hans släkt kom inflyttande dit och han själv flyttade därifrån. Slut med Västmanland! Jag har tidigare nämnt mina släktled i Dalarna, men de slutade också i förra seklets barndom, när farfar flyttade därifrån. Ingen hembygd att tala om där heller. Samma sak när det gäller Gästrikland: farfars far flyttade från Gävle, sedan var det slut med det landskapet också för min del. Tji hembygd! Mina anor i Hälsingland går så långt tillbaka som till en... är det svedjefinnar det heter där? Det är förstås väldigt kul, men i början av 1600-talet.

I Ångermanland är anorna så långt tillbaka att jag inte ens har födelse- och dödsår på dem, likadant i Jämtland och Medelpad.

I Norrbotten har jag inga givna släktled än, men finns de, är de långt tillbaka i tiden också. Härjedalen, Öland, Gotland och Bohuslän har jag inte ens den avlägsnaste tråd till.

Hembygdsböcker utgivna av hembygdsföreningar är väldigt trevlig och intressant läsning, men de flesta kapitlen avhandlar sådant som hände runt förra sekelskiftet. Förståeligt nog eftersom de bevarade källorna före den perioden raskt sinar. Men det är lite sorgligt att läsa för en som inte har någon riktig 'hembygd'.

Hembygd efterlyses härmed!