Sistlidna fredag besökte undertecknad Stockholms Stadsbibliotek för att leta fram några uppgifter som jag trots flitigt sökande inte fått tag i på nätet (jo, tro det eller ej!). Efter att ha begett mig till en av facksalarna, fick jag raskt ihop en trave lämpliga böcker att söka i. Sedan började jag se mig om efter bord och stol för att gå igenom böckerna. 

Det var då jag observerade att samtliga bord utan datorer var belamrade av stolar! Och både bord, stolar och enstaka sittpuffar var omtejpade med rödgula varningsband. På samtliga ställen satt dessutom små svartvita lappar på borden, föreställande en sittande figur, överkryssad i rött. 

Däremot fanns flera långa datorbord där folk satt på rad, om än med ett visst avstånd från varandra. Jag började då leta efter fristående stolar. Det fanns två där jag befann mig. Båda var upptagna av unga män med laptop respektive mobiltelefon i handen. Jag gick igenom stora salen till de övriga tre facksalarna. Där fanns också samma stolar på borden, övertejpade sittpuffar, och inga lösa stolar. Sammanlagt två lösa stolar på fem facksalar! Men även där borta fanns datorbord där folk satt på rad.

Det fanns förstås en och annan dator som var ensam och övergiven. Varför satte jag mig inte där? Jo, för att det vid var och en av dessa, stod en stor skylt och talade om att det var förbjudet att sitta där om man inte skulle använda datorn! 

Jag uppsökte nu Informationsdisken i stora salen, fortfarande med min trave böcker under armen. Mycket förvånad och, okej, aningen echaufferad. Frågade: 'Ursäkta, finns det någon plats i biblioteket där man kan sitta och läsa böcker?'

Den unge mannen bakom disken svarade nej, och tillade att det hade beslutats av ledningen med anledning av coronapandemin. Vilket bekräftade  vad jag redan börjat misstänka: Chefen för Stadsbiblioteket i samråd med ett antal övriga bibliotekschefer, har kommit med en ny, revolutionerande slutsats inom coronaforskningen: Corona överförs endast om du sitter vid ett långbord och läser böcker! Sitter du vid ett långbord och läser på dataskärmen, är du immun mot corona! 

Kära biblioteksledningen, berätta! Hur har ni kommit fram till denna revolutionerande slutsats? Utveckla närmare, tack! 

Summa summarum: Välkommen att sitta ner för en skön lässtund i Stockholms Stadsbiblioteks salar!

Bara du inte vill läsa böcker... 

Bilden: Stockholms Stadsbibliotek. Bilden blev lite sned, vilket jag i och för sig tycker är passande... Foto: författaren

En av många saker som fascinerar mig med runstenar, är när man upptäcker ett namn som faktiskt fortfarande finns ibland oss idag. Tänk, dessa namn har alltså funnits ända sedan vikingatiden! I över tusen år.... Somliga av dem är säkert ännu äldre. Namn som  Ulf, Gerd och Torbjörn finns ju fortfarande ibland oss. Däremot har namn som Glysa, Anund och Gorm definitivt en ganska patinerad klang... 

Det här med namn och mode har jag bloggat om tidigare. Sedan kom jag också att tänka på att vissa namn byter kön mellan olika länder. I den anglosaxiska världen kan man aldrig vara säker på om Robin är en man eller kvinna. Evelyn är också ett sådant namn. Gerd, som jag nämnde ovan, är ganska säkert en kvinna här i Sverige, men i Tyskland skulle man bli ganska förvånad om en kvinna hette Gerd... det är ett manligt namn där. 

Jan är oftast en kvinna i USA. I Nederländerna och i Sverige definitivt en man. Sedan har vi Marie i Frankrike och Maria i Italien. Där är de tvåkönade. Men det förefaller mig som om män oftast har namnen Marie respektive Maria som andranamn. Francois Marie Voltaire, Giuseppe Maria.... Här i Sverige är de ju helt kvinnliga. 

En annan sak som alltid fascinerat mig är adjektivnamnen som framför allt amerikaner kör med. De döper sina döttrar till Faith, Destiny, Hope.... 

Och förr i världen fick sönerna namn efter farfar eller morfar, döttrarna efter mormor eller farmor. Lite tråkigt, men kan underlätta för oss släktforskare. Det är lite svårt att hitta någon förbindelse bakåt numera, när barnen döps till Tindra och Liam... Det hette definitivt inte mor- och farföräldrarna! På gott och ont.

Bilden: Runstenen utanför Julita gård är rest till minne av Torkel. Ett namn som finns än idag... Foto: författaren

Nils Persson Agrell eller Nicolaus Petri Agrelius, var min farfars mormors farfars mormors morfars far.
Hans ursprung är tyvärr ganska dunkelt. Carl Sjöström, författare till bland annat 'Göteborgs nation i Lund'tror sig veta (på vilka grunder vet jag ännu inte) att Nils kan ha varit ett av många barn till prästen i Åker i Småland, Petrus Benedicti.
Sagde Petrus var gift två gånger, och hade i första äktenskapet nio barn, samt åtminstone några till i andra giftet.

Första gången Nils Agrell dyker upp i historieböckerna är år 1646. Då har han kommit till Uppsala och finns inskriven som student där. Så gissningsvis är han född någonstans på 1620-talet.

Första gången vår man låter tala om sig är år 1655. Det året trycktes i Stockholm en lärobok i räkning av honom, med den korta behändiga titeln: "Institutiones arithmeticae eller en kort underwijsningh om de skön-högnödigste regler, exempel, italienischer practiquer och kompendier som i daglig rächningh mest bruklige äre."
Skrattretande lång boktitel, men den trycktes faktiskt hela fem gånger, varav den sista så sent som 1798, så tydligen ansågs den rätt användbar.

Efter att ha avslutat sin utbildning, sökte sig Nils Agrell till tullen. Efter en kort period i Jönköping, lyckades han efter energisk 'lobbyverksamhet' få tjänst som tullnär i Varberg istället. Där dyker han upp 1658. Så småningom får han också tjänst som postmästare i Varberg. Som om det inte räckte med två yrken och två avlöningar, kliver Nils år 1660 på allvar fram i rampljuset. Det året avled Varbergs borgmästare Jochum Voht, och den 22 april skriver landshövding Bengt Lilliehöök ett brev och bekräftar att den 'välborne tullförvaltaren' Nils Agrell ska tillsättas som 'borgemester'.

Tre tjänster - och dessutom extraknäckte han som bruksförvaltare åt Carl Gustaf Wrangel på Lindeberg (strax utanför Varberg).

Den 12 augusti 1666 drabbades Varberg av en våldsam brand. I stort sett hela den då befintliga staden (belägen på Platsarna) brann ner till grunden. Detta åstadkom förstås stor förödelse, eller som borgmästare Agrell själv skrev till generalguvernör Banér en vecka senare: 'En elendighet hvilken så stor är, att jag den ej beskriva kan ty tårarna står mig ock över ögonen'.
Det var också under stadens återuppbyggnad, inte minst när det gällde att samla in medel till en ny kyrka, som Nils Agrell fick visa vad han dög till. Han lade upp en så kallad 'stambok', och i den fick alla som donerade medel till kyrkbygget sina namn inskrivna. I boken kan man läsa att borgmästare Agrell hade skänkt hundra daler kopparmynt, 'vilka han pressat av sin gäst, överkommissarie Örne år 1667'. Herr van Texel, kallad 'Varbergs handlandes gamle blodigel' har under påverkan av vår ivrige borgmästare, 'måst ut med tolv daler till kyrkan'. Ingen som Nils kom i kontakt med via tjänsten undgick att skänka pengar till kyrkan. Nils Agrell var ju dessutom fortfarande tullnär, och såg nogsamt till att ingen slapp förbi kyrkplatsen utan att betala tull.
Nils Agrell företog 1666 också en resa till Stockholm för att försöka utverka förmåner för sin nedbrunna stad. Han var rätt framgångsrik, men när han kom tillbaka, klagade borgerskapet på att Nils passat på att utverka lite väl många förmåner för sig själv samtidigt...

Kanske gick det lite väl bra för vår man. Efter branden satte han igång att bygga sig en gård av praktfullt eketrä. Men efter branden var folket i staden fattigt, och kunde inte betala borgmästaren/postmästaren/tullnären den lön han skulle ha. Och eftersom Nils lät bygga med mer medel än tiderna tålde, så blev han svårt skuldsatt på grund av gården.

Nils Agrell dog före april 1681. Hans skulder gjorde att kronan tog över gården. Nedre botten användes som tullstation, övre våningen blev rådssal. 18 maj 1767 brann det i Varberg igen, och den agrellska gården brann ner till grunden.

Nils var gift med Barbara Behrentdtz, som jag trots flitigt letande inte lyckats spåra. Det enda jag vet är att namnet Behrendtz, med olika stavningar, förekommer i Stockholm vid den här tiden. En av parets döttrar, Barbara Agrell, flyttar till Stockholm. En annan dotter, Emerentia, var enligt uppgift ofärdig på något sätt. Hon står med som donator till någon ljusstake till kyrkan. Min anfader Nils blev präst i Torup i Halland. Berendt blev kornett, och företrädde sin mor vid tinget i Varberg i november år 1682. Berendt gifte sig i Falkenberg år 1689, men hustrun dog i barnsäng året därpå. Berendt lever fortfarande åtminstone år 1692, då han nämns i brodern Nils bouppteckning. Ytterligare en bror fanns det, Petrus. Om honom vet jag bara att också han företrädde sin mor vid tinget i Varberg vid något tillfälle.

Det var säkert inte så helt lätt att vara borgmästare i Varberg vid den här tiden. Det var krig mot danskarna 1675-79, det var den stora branden... och samarbetet med borgerskapet var inte alltid gnisselfritt. Nils förefaller dessutom ha haft ett ganska häftigt humör. Vid ett tillfälle kallade han hela det församlade borgerskapet för 'juteskälmar' (= danskjävlar) och påstod sig ha varit den ende svensken i hela staden under krigsåren. 'Utom skeppare Byrge Olsson, som är en hederlig karl'. Vid ett annat tillfälle blev Nils Agrell så uppretad att han smockade till en herr Mormand från Öströö, vilket inte var så lyckat. Mormand slog inte bara tillbaka, han stämde dessutom Nils till tinget.

Det står väl ganska klart att Nils Agrell, denne siffrornas man, var rätt så förtjust i pengar. Men det ska i rättvisans namn påpekas att han tidvis fick rätt dåligt med lön för sina många arbeten. Under krigsåren 1675-79 fick han ut totalt 95 daler silvermynt. Resterande lön fick hans stärbhus först 1684! Hans arbete för att återuppbygga Varberg var omvittnat både energiskt och skickligt. Min huvudsaklige kunskapare Albert Sandklef kallar honom 'En av de bästa borgmästare Varberg någonsin haft'.

Och jag är faktiskt lite stolt över att vara hans ättling.

Sammandrag av föredrag. 

Bilden: Varbergs kyrka, nedbrunnen och uppbyggd fler gånger... Foto: författaren

Det är roligt att släktforska. Man lär sig alltid något när man tuffar igenom husförhörslängder, vigselböcker eller mantalslängder. Framför allt får man stifta bekantskap med prästernas vitt skiftande syn på hur man skulle föra in uppgifter i böckerna. Fram till slutet av 1800-talet, då det fanns förtryckta formulär att tillgå. Och medan man läser sida upp och sida ner, finns ju spänningen där. Ska man hitta familjen man söker? Vigdes paret verkligen i den här församlingen? Och finns det faktiskt en son till i födelseboken? 

Men hur går det med den där ivern när anorna man söker bevisligen inte är ens egna? Finns drivet fortfarande där? Själv tvekade jag länge att forska mer djupgående i någon annans släkt. Tänkte att det kanske skulle vara svårt att hålla uthållighetslågan brinnande om det gällde personer som jag själv inte hade någon förbindelse med. Självklart åtog jag mig att titta efter om någon sa: 'kan du kolla om XX verkligen är född i Knäckebröhult 1811?' Men att försöka sig på att göra en hel släktutredning... 

Första gången jag försökte mig på att reda ut släkter som bevisligen inte var mina egna, var infalsvinkeln lite annorlunda. Det gällde två pionjärer på sitt område i Stockholm, och jag ville helt enkelt veta varifrån de kommit inflyttande. Sedan bestämde jag mig för att kanske få ihop till en tidningsartikel av det hela, och i och med detta, rullade det på. Det roliga med de här två herrarna var att deras bakgrunder var så totalt olika. Den ene var bondson från skånska vischan, den andre föddes i en välrenommerad stockholmsfamilj. 

Nästa gång jag försökte mig på att utreda en annan släkt, var det som present åt en mycket uppskattad vän. Där fann jag, under senare delen av 1800-talet, ett antal starka kvinnor, som lagt sig till med dubbla efternamn (makens och sitt eget), öppnat butiker i eget namn och på alla sätt varit minst lika framträdande som sina makar. Jag noterade också vid ett dop att barnet bars fram till dopet av sin far, vilket väl inte är så vanligt?

Tredje gången gillt gällde det en ingift släkting. Det kom inte helt överraskande, men det visade sig att hon hade valloner i släkten. Flera kända vallonsläkter dök upp i antavlan. Det var roligt, eftersom min egen släkt än så länge inte uppvisat några säkra valloner. 

Nästa gång gällde det en doppresent. Där fick jag material till en av mina tidigare bloggar, om ett stackars par metodister, som utsattes för statskyrkoprästens motvilja. Dessutom hittade jag en karl som inom loppet av ganska få år, hade bott på ganska många orter från södra Östergötland upp till Jämtland. Förklaringen kom: han var kooperativ-handlare, reste runt och startade kooperativbutiker! Så där kom det in ett stycke svensk handelshistoria i bilden. 

Numera vet jag. Har du tröttnat på att jaga dina försvunna anor upp och ner i husförhörslängderna utan att hitta dem, eller har du noterat så många  Svensson och Persdotter du behöver för tillfället? Fråga någon kollega eller kompis om deras rötter, och vet de inget, erbjud dig att forska lite!  Alltid dyker det upp något annorlunda... 

Bilden: Medeltida urkunder på Vadstena Landsarkiv 2011. Foto: författaren 

Idag besökte jag Livrustkammaren tillsammans med en god vän. När vi gått igenom ett par salar, kom vi plötsligt till ett tomt rum, där två herrar i oranga skjortor och blåbyxor huserade. Jag sa skämtsamt: "och vad kan de här herrarna föreställa då?" Den ene av dem hakade på och sa glatt: " Vi är kommande utställning!" 

Sedan berättade han att de höll på att bygga om den bortersta salen inför en annan utställning, men jag hade drabbats av en fundering apropå det här med 'kommande utställning'.

Vad kommer man om låt oss säga tvåhundra år att visa i sina museer om oss som levde i skarven mellan 19- och 2000-talet? 

Ja, förstås tekniska prylar. Vinylgrammofon, storbildsTV och DVD. Allt hopplöst omodernt då. 

Våra bostäder: en smutsgrå miljonprogramslåda av lägenheter, en mexitegelvilla med valmat tak, och en postmodernistisk glaskartong....

Heminredning: en köksö, en stor grå soffa med schäslong, och ett uterum?

Maten vi äter? ja kanske: Ett salladsblad, en morot, och en tomat. Allt för länge sedan slut om tvåhundra år. 

Våra yrkeskläder: ett blåställ med ficka för skruvmejsel, en knytblus och en dataväska

Privata kläder: sönderrivna jeans, bakåtvända kepsar och nosringar.... ursäkta, piercingar

Kultur visar man säkert också: en synthesizer och en trum-maskin, lite samhällstillvänd konst, och några urblekta rester av ett manus till en Lars Norénpjäs

Ganska trista bananer, tycker nog jag. För min del hoppas jag att man också tar med en bit av vår släktforskning. Visserligen är våra dataprogram och våra usb-pinnar urgamla och svåra att utvinna något ur, men kanske kan man få fram några fragment i alla fall. Och då kommer man nog att känna igen sig fastän det gått tvåhundra år. För att folk föds, dör och lever tillsammans, lär väl vara det enda som inte har förändrats genom tiden. Och förmodligen inte kommer att förändras i framtiden heller. 

Det får vi i alla fall hoppas! Eller hur?

Bilden: några valv på Livrustkammaren. Foto: författaren

I litteraturen, framför allt i de klassiska sagorna, framställs styvföräldrar ofta som elaka och orättvisa. I Hans och Greta övertalar barnens styvmor fadern att lura iväg barnen ut i villande skogen. Askungens problem med styvmor och styvsystrar, ska vi bara inte prata om! Styvfäder är elaka, druckna och slår sina stackars styvbarn sönder och samman. 

Verklighetens styvföräldrar ter sig nog lite annorlunda. Förr i tiden förekom de ofta. Dödligheten var hög, och de flesta som blev änka eller änkling såg sig helt enkelt tvungna att gifta om sig. Man rådde inte med torpet och den ofta stora barnaskaran ensam. Inte sällan hade den nya föräldern egna barn med sig i boet. Visst förekom det ibland konflikter, men inte verkar problemen med styvföräldrar ha varit större då än de är nu. 

Bland mina egna anor noterar jag att min präst Anders Wetterlund från Stora Lundby när han gick i skolan i Göteborg, 'hade en stjufmor som ofta vandrade en mil om dagen för att ge honom föda'. Förmodligen hade de en god relation... 

Strax utanför porten till Sankt Laurentii kyrka i Falkenberg, står en mycket medfaren gravsten utan blommor. På stenen står namnet 'Beata Wetterlund'. Ingenting mer. Beata var andra hustru till min ff mm f, August Julius Wetterlund. Han gifte om sig med henne några år efter att hans fem barn blivit moderlösa, närmare bestämt skedde giftermålet 1861. De ganska utförliga uppgifterna i vigselboken berättar att Beata kom från Köinge i Halland, att hennes far var död, samt att hennes mor lämnat sitt skriftliga samtycke till vigseln. Det underliga är att av Beatas fem styvbarn, så är det bara ett, det yngsta, som nämnt henne bland sina anteckningar. Man undrar lite varför... De var ändå gifta i 17 år...

Sedan har jag ett lite äldre fall, där styvföräldrar verkligen lyckats trassla till bilden. Tack vare min släktforskarkollega Josefine Nilson i Huskvarna, fick vi ordning på det hela till slut. I Carl Sjöströms: Göteborgs nation i Lund står det att läsa om en ung dam: 'Kallas vid något tillfälle Johanna Sjöberg, vilket tillnamn möjligen är oriktigt...'. Men tyvärr är det Sjöström som är ute och cyklar denna gång. Johanna ifråga, en annan av mina anmödrar, föds 1734 i Vesterlycke, Skölvene, Västergötland. Hennes far är inspektor på närbelägna Sämsholm och heter Petter Sjöberg. Han är gift med Maria Sabina Holmer. Sedan måste Johannas mor ha dött, för Petter gifter om sig med en kvinna som heter Birgitta och framgent kallas 'Birgitta Sjöberg'. Jag vet inte om hon också var född Sjöberg, eller om det var makens namn. Sedan dör Petter också, och Birgitta gifter om sig med fältväbeln Andreas Rabe, boende i Sätila. Det är förmodligen där Johanna träffar sin blivande man, Birger Bergendahl. Vid vigseln kallas hon 'Johanna Rabe' för första och enda gången. Vid det laget har även Birgitta dött, och Andreas Rabe har gift om sig. Johanna växer alltså upp hos sin styvmors nye man och hans nya fru! 

Och så tycker vi idag att det är trassligt att hålla reda på bonusföräldrar och bonusbarn....

Bilden: en suddig kopia av Beata Wetterlunds grav på kyrkogården i Falkenberg. Foto: författaren 

För någon dryg vecka sedan såg jag en blänkare på facebook om en utställning på Polismuseet. Jag insåg lite snopet att jag faktiskt aldrig varit där överhuvudtaget, och tänkte att det kanske kunde vara dags.... Förra torsdagen slog jag till. 

Det var inte helt lätt att upptäcka entrén från gatan, men när jag rundat rätt hörn, och bara precis undvikit att krocka med anordningen som höll den lilla polishelikoptern i luften, var jag framme. 

Större delen av utställningarna finns på entréplanet, och jag blev omedelbart uppslukad av utställningen om polisens fotografering. De första polisfotografierna togs så tidigt som på 1840-talet i Belgien. Därifrån spreds det något årtionde senare till Danmark, och så vidare till övriga Skandinavien. Ett tungt namn inom kriminologin, Alphonse Bertillon, fastställde runt 1890 hur ett typiskt 'mug shot' skulle se ut: en bild av förbrytarens profil, med örat väl synligt, och en bild framifrån. Han fastslog också (det hade dock förekommit tidigare, bland annat i Sverige) att man utöver fotografiet skulle lämna en beskrivning på hår- och ögonfärg, och särskilt noga redogöra för eventuella särdrag i utseendet, exempelvis ärr. Bertillon kom också på hur viktigt det var att mäta såväl lik som avtryck efter brottslingar. Genom att exempelvis konstatera att en brottsling hade ovanligt stora fot- eller handavtryck, kunde måtten hjälpa till med identifieringen. Bertillon och hans mätmetoder omnämns i Stieg Trenters 'Lysande landning' där man konstaterar att en misstänkt brottsling har en ovanligt stor bakdel.... 

Så kommer en enorm fotovägg med gamla foton av kvinnor från livets skuggsida. Det är ett lapptäcke av prostituerade. Jag står ganska länge vid den fotoväggen. De flesta kvinnofotografierna är namnade, men några saknar namn. Jag kan inte låta bli att fundera över hur jag som släktforskare skulle reagera om jag plötsligt kände igen ett foto på någon av mina släktingar.... För prostitution, om än kanske mer tillfällig, förekom ju även bland andra kvinnor än rena 'gatflickor'. Det hände ju inte sällan att en kvinna av 'bättre familj' råkade på obestånd; hon blev föräldralös, eller änka med ett antal hungriga barn. Då var prostitution ofta enda utvägen.  Jag konstaterade, där jag stod vid collaget,  att jag nog inte skulle kliva in på museets reception och glatt meddela: 'damen utan namnpåskrift på fotot längst ner till vänster är min mormors moster Eulalia'. Det skulle förstås bli en chock, även om tidsavståndet skulle minska tryckvågen en del. Men, som jag bloggat om förut: vi som lever idag kan inte ta på oss ansvaret för brott eller misstag som våra anor begått. 

När jag lämnar de prostituerade, hamnar jag vid en annan vägg med foton, som är minst lika intressant. Det handlar om den så kallade Ryssligan, som i en villa utanför Stockholm omkring 1919 avrättade ett antal personer som de anklagade för att vara 'bolsjeviker'. Tydligen var det då man för första gången använde sig av brottsplatsfotografier i ett mordfall i Sverige. Förfärlig historia, men också intressant. 

En trappa upp, får jag också fördjupade kunskaper i ett annat mordfall som intresserat mig: Salaligan, som härjade på 1930-talet. Det har visserligen gått dokumentär om dem på TV för inte så länge sedan, men här fanns mycket mer fakta att hämta. Jag lär mig massor, inte minst hur vinklad en TV-dokumentär faktiskt kan vara. I det här speciella fallet, inser jag att dokumentären jag sett intresserat sig mest för hur-kunde-det-hända och inte alls lika mycket för att återge vad som faktiskt hände.

Och där slogs jag av en tanke som släktforskare, återigen: vi släktforskare läser ju gärna gamla tidningsartiklar om händelser som våra anor eller anhöriga varit inblandade i. Kan vara lämpligt att hålla ett öga på HUR artikeln är skriven också. Som vi alla vet, så är tidningsartiklar sällan så objektiva som de borde vara. Och det var de inte förr heller. 

Efter berättelsen om Salaligan, som fört mig en trappa upp i museet, kände jag mig färdig för dagen och åkte hem, utrustad med många nya lärdomar av olika slag. 

Mycket intressant museum, rekommenderas!

Bilden: En polisbåt på Nybroviken 2019. Foto: författaren

En släktforskarkollega till mig myntade en gång uttrycket 'slumpforskare'. Han menade då en person som inte egentligen var intresserad av släktforskning, men som börjat läsa kyrkböcker och sådant i samband med någon sorts projekt, exempelvis kartläggning av någon gårds historia, och på det sättet hittat till släktforskningens intrikata värld. Men egentligen har väl nästan alla börjat släktforska av en slump? Det är ju inte så att folkhälsomyndigheten rekommenderar varje svensk medborgare att släktforska, eller att det räknas som en merit vid arbetssökande att man är släktforskare. Nej, de flesta börjar väl släktforska av en slump, man kanske exempelvis hittar ett gammalt foto med någon person man inte känner igen, eller ett gammalt brev där bara vissa omnämnda personer är en bekanta.  Jag minns en annan släktforskarkollega, som brukade berätta att hon 'drabbades' av släktforskning 'söndag den xx  juli år xx klockan xx'. Då ringde en äldre släkting till henne och ville veta lite släktdetaljer. De kom att prata om släkten, hon insåg att det var mycket hon inte visste om familjens historia, och därmed var hon fast. 

För egen del hör jag dock till dem som inte börjat släktforska av någon slump. När jag började arbeta på GF en gång i tiden, kunde jag knappt stava till 'genealogi'. Jag blev tillsagd att börja släktforska. Det var en av mina huvudsakliga arbetsuppgifter det första året! Den arbetsordern var definitivt inte någon slump, utan tillkom med simpel beräkning. Mycket riktigt, efter någon tids bläddrande i tidningslägg, mappar och matriklar, började jag känna mig så pass hemma att jag lite försiktigt kunde försöka visa besökare till rätt hylla. Och givetvis fastnade jag. När jag efter ett års praktik kom ifråga för en 'riktig' anställning, blev jag tillfrågad av dåvarande ordföranden vad jag hade för mål?  'Att få antavlan full' svarade jag som den naturligaste sak i världen. Det visade sig att ordföranden tänkte mer på övergripande mål i livet än släktforskning just då.... 

Men visst har slumpen spelat in lite märkliga saker i min släktforskning också.  När jag efter idogt släktforskande hade följt en sidogren på min farfars farmors sida fram till nutid, visade det sig att nu levande ättling hade sommarställe i Täby, där jag är uppväxt! Kanske hade vi till och med sett varandra utan att veta om det...

Det absolut märkligaste som någonsin hänt mig i släktforskarsammanhang inträffade dock på jobbet. Jag hade en stor besöksgrupp att ta hand om, och när de börjat läsa och bläddra själva, tog jag en kort paus i korridoren. Där ute var vår stockholmshylla, och där hamnade jag. Medan jag pustade ut, tittade jag lite förstrött på böckerna i hyllan.  Än idag grubblar jag på varför jag drog fram boken som hette 'Tyska församlingens vigselbok'. Jag hade mig veterligt inga anor i Tyskland, och ingen som helst anledning att intressera mig för just den boken. Men i registret hittade jag släktnamnet Revigin som jag har bland anorna, och som ju är lite ovanligt. När jag slog upp sidan så visade det sig vara just min anfader, född i Skåne och död i Halland, som hade gift sig i Stockholm. Och där fick jag äntligen rätt efternamn på hans hustru, som visade sig ha ett antal tyskättade körsnärer bland förfäderna. Därav Tyska kyrkan. Men som sagt, varför tog jag ner den boken? 

Sedan finns det ju slumpmässiga avgöranden även i andra världar än släktforskningens. Många känner säkert till historien om den till Memphis inflyttade gossen Elvis Presley, som till sin födelsedag önskade sig en cykel. När den stora dagen var inne, kom Elvis och mamma Gladys till affären för att köpa. Men tyvärr, cykeln var redan såld! Stor besvikelse hos födelsedagsbarnet. Mamma, som förstås inte ville ha en sorgsen son, såg sig snabbt omkring. Fick syn på en gitarr. 

- Elvis, skulle du inte kunna tänka dig den där gitarren istället? Så kan du spela lite för mamma och pappa?

-Jovisst, svarade Elvis. Om i ren resignation eller för att han faktiskt ville ha gitarren, lär väl aldrig bli utrett. 

Tänk nu om lille Elvis istället hade fått den eftertraktade cykeln? Ja, ambitiös  som han verkar ha varit, hade han kanske blivit världsmästare i cykling. Men då skulle ju onekligen musikvärlden ha gått miste om en hel del.... 

Jag tänker nu ta lite bloggsemester några veckor. Ha en trevlig sommar alla! Vi ses igen i augusti!

Bilden: Regnbåge, en väldigt slumpartad företeelse... foto: författaren

För länge sedan symboliserades ofta vatten av en sjöjungfru; en vacker formfulländad kvinna upptill, men nedtill försedd med en gräslig fisk- eller ormkropp. Med detta ville man varna omgivningen: vatten är skönt men försåtligt. Ludvig XIV i Frankrike höll säkert med om den beskrivningen. Han lär bara ha badat en enda gång i sitt liv. När välmenande hovfolk efter en del övertalning lyckats få ner barockkungen i det nyanskaffade badkaret, greps solkungen av panik, fick bäras till sängs och badade sedan aldrig mer. 

Nä, bad var inte särskilt gångbart förr, inte ens bland dem som hade tid att bada. Man såg med misstänksamhet på tvål och liknande produkter, och om man drabbats av mindre trevliga kroppsodörer, parfymerade man sig hellre. De mindre bemedlade sköljde möjligen av smutsigt ansikte och dito händer i vatten, men någon egentlig tvagning var det inte frågan om. 

Det är egentligen konstigt med den här misstänksamheten mot bad under vår tideräkning.Romarna hade ju badhus med både bastu och bassäng. Och att Arkimedes låg i badkaret när han kom på sin princip, vet vi ju alla. Redan de gamla grekerna alltså....

Det är på något sätt typiskt att orsaken till 1800-talets våldsamma koleraepidemier tog så lång tid att hitta. Till slut förstod man sambandet mellan smittat vatten och sjukdomen, men det dröjde till slutet av århundradet innan åtgärder började sättas in, man började dra vattenledningar. 

När jag tänker på rörmokeri, går mina tankar ofta till Storbritannien. Det är lite märkligt, tycker jag, att ett land som frambringat så många duktiga uppfinnare och idérika personer, ska ha haft så svårt med rörledningarna! En släkting till mig var över och studerade i London ett år på 90-talet. Han delade ett hus med 4-5 andra studenter en bit utanför stadskärnan. Där fanns två badrum i huset. Båda toaletterna var obrukbara, och i det ena, fungerade inte duschen heller. 

När jag själv gjorde språkresa till detta i övrigt så underbara land år 1981, bodde jag hos en familj som med stolthet meddelade mig att man faktiskt inte bara hade badkar utan också dusch i sitt badrum. Det visade sig att duschen ifråga bestod av en plastslang, som i ena änden hade ett ganska litet duschmunstycke, och i andra änden delade sig i två slangar, med en sugkopp som avslut på vardera. För att duscha, skulle man alltså trä en sugkopp på vardera kranen, och fästa duschmunstycket i en krok på väggen. Tyvärr var slangen tämligen kort, så man fick huka sig under duschstrålen. Och i det kritiska ögonblicket, när man stod med håret fullt av schampoo, brukade antingen det ena eller det andra munstycket lossna, så att man plötsligt stod antingen i iskallt vatten, eller fann sig skållad på ryggen...  Det var en modern dusch, det. 

1990 besökte jag London på egen hand, och tog in på ett typiskt victorianskt hotell i Bayswater. Jag tilldelades ett källarrum som i och för sig var mycket trevligt, men fönstret vette mot en liten kringbyggd gård, så det var svårt att skilja på dag och natt.... På gården låg något som jag först trodde var en skulptur av Picasso, men när jag första kvällen fick höra ett våldsamt skvalande och tittade ut för att se om det regnade, visade det sig att 'skulpturen' var en stor samling av tämligen antika rörledningar. Och varje gång någon hotellgäst duschade, lät det som regnväder på gården.... 

Fast egentligen ska vi nog inte vara för säkra på saker och ting här i Sverige heller vad gäller rörledningar. Ute på landet brukar jag hjälpa till att vattna i blomlådorna. Det brukar sluta med nästan lika mycket vatten på mig som på blommorna, eftersom sprutmunstycket gillar att plötsligt och oväntat hoppa av slangen.... Påminner onekligen en smula om en viss engelsk plastdusch.... 

Men frivilligt eller inte, vatten är fantastiskt!  

Bilden: ett magiskt upplyst dricksglas. Foto: författaren

I dessa isolerade tider, har onekligen TV:n fått en utökad roll i ens tillvaro. Som den historienörd jag är, ser jag förstås helst faktaprogram om historia. En rätt ny dokumentärserie handlar om romarnas avgörande dagar i historien. Det är Hannibal med elefanter, och Spartacus med slavarmé som avhandlats hittills. Maktspråk, gerillarörelser, brutal tortyr....och en massa högljudda typer som tror att om man bara har ihjäl tillräckligt många människor, så är man oövervinnelig....  Den dagen kommer aldrig, som de flesta av oss vet. Men än idag finns det ju tyvärr ett stort antal personer som tror att de ensamma kan bestämma vilka medmänniskor som ska leva och dö. En del av dem hamnar i fängelse. En del av dem hamnar tyvärr i regeringar världen om istället. 

Ett annat TV-program som jag med intresse har följt handlar om häxförföljelserna i Salem, USA. Man skakar på huvudet åt hur ett litet viskat rykte plötsligt, när det är upprepat många gånger, har blivit en sanning som till och med lagens högsta företrädare tror på. Utan att ta reda på varifrån ryktet kommer (vilket i och för sig kan vara svårt) så väljer ett stort antal människor att tro på ryktet, eftersom det är högt uppsatta personer som spridit det. Samma sak sker fortfarande varje dag. Skillnaden är att numera är det inte högt uppsatta samhällsmedborgare som förkunnar rykten som sanningar, utan nu kommer ryktena via IT och tidningar. Framför allt veckotidningar har redaktörer som är experter på att med ett lämpligt urval av ord skapa säljande rubriker. Jag minns en veckotidning för nu ganska många år sedan, som stolt visade upp en bild föreställande Lennart Hyland, iförd frack. Intill Lennart stod en betydligt yngre kvinna i brudklänning. Rubriken: "36-årig amerikanska nya fru Hyland". Tanken: att alla veckotidningsläsare med självaktning skulle kasta sig över tidningen för att läsa vem Lennart Hyland gift om sig med, gamla människan... Sanningen: Att Lennart H, givetvis högtidsklädd, bevistade sin sons bröllop med amerikanskan. Sant men inte så spännande... 

Summa summarum från TV-soffan skulle alltså vara, att världen inte lärt någonting av historien eftersom samma elände pågår nu som förr. Nja, riktigt så illa är det väl inte? Förr pekades folk ut som vampyrer, idag vet vi att de oftast har drabbats av porfyrit,och kan bota dem. Förr visste varje kvinna som fann sig vara gravid, att hon befann sig i ett livslotteri, där utgången var oviss för hennes del. Det är i alla fall mindre vanligt förekommande idag. För varje ny ryktesspridningsinstans som uppstår, följer också ett antal kritiker i dess spår nuförtiden. Och här i Sverige har vi, åtminstone än så länge, åsiktsfrihet och yttrandefrihet, något som vi bör vara mycket, mycket rädda om!

Fast det har visst varit på gång ganska länge. Jag läste i någon av mina historiska luntor att en full page vid hovet i någon upphetsad diskussion hade yttrat: 'Jag skiter i kungen!'. Kungen ifråga var den gamle Karl XIII, och nu såg diverse påläggskalvar vid kungens stab chansen att briljera med sina juridiska kunskaper angående detta oerhörda majestätsbrott. Man skrev ihop detaljerade juridiska paragrafer, släpade in den nu tillnyktrade och vettskrämde pagen i en plenisal på slottet, och lyckades också få dit den gamle kungen. Han hade, om jag minns historien rätt, egentligen velat vara någon helt annanstans, och såg inte glad ut när förste påläggskalven klev upp med sin tjocka pappersbunt. Högtidligen läste han upp namnet på pagen som sade sig 'skita i kungen', och började sedan mala paragrafer, sida upp och sida ner. Men när en dryg halvtimme hade gått och påläggskalven fortfarande malde, tröttnade Karl XIII på byråkratin, ställde sig upp och röt:

- Nej, nu får det vara nog! Jag skiter i karlen tillbaka, och sedan vill jag inte höra ett ord om den här saken mer! 

Det kanske inte är helt omöjligt att bryta med vissa gamla tråkiga ovanor i alla fall...

Bilden: TV modell ä. Foto: pixabay

År 1723 den 9 maj föddes på torpet Os, eller  Oset, Hålanda, Västergötland en liten gosse som blev döpt till Pehr. Föräldrarna var torparen Hans Andersson och hans hustru Rangela Andersdotter. Den unge sonen Pehr upptäcktes ganska tidigt vara utrustad med läshuvud, och han fick hjälp att ta sig först till Göteborgs trivialskola 1733, vidare 1740 till Göteborgs gymnasium, och slutligen, 1745 i september, skrevs han in vid  Uppsala universitet. 

Det var i Uppsala som han kom i kontakt med Carl von Linné och hans naturalieseminarier, och det dröjde inte länge förrän Osbeck, som han nu hade bytt efternamn till, var en av Linnés ivrigaste lärjungar. Linné å sin sida fattade förtroende för ynglingen, och samma år, 1750, som Osbeck prästvigdes, blev han på Linnés rekommendation kallad till skeppspräst i Ostindiska Kompaniet. Här hoppade inga halta löss, utan redan samma år, alltså 1750, äntrade Pehr Osbeck Kinafararen 'Prins Carl' i Göteborgs hamn och for iväg. 

Fartyget följde den då vanliga rutten för Ostindiska Kompaniets båtar; strandhugg i Cadiz i Spanien, som Osbeck skildrat utförligt i sin dagbok från resan, mellanlandning för proviantering på Teneriffa, och ytterligare ett stopp på Java innan man kom fram till Wampo i Kanton, Kina. 

Under resan, som pågick till sommaren 1752, samlade Osbeck många rara växter, framför allt i Kanton-provinsen. Men han var en glödande samlare, som ville iland överallt där båten lade till, och klagade i brev hem till Linné hur svårt han hade att få låna skeppets 'julle' så ofta som han ville. Väl framme i Kanton, samlade Pehr Osbeck inte bara växter, han studerade också befolkningens seder och bruk, ekonomi och jordbruk. 

Sammanlagt omkring 900 för västvärlden hittills okända växter kom Osbeck hem till Göteborg och sin läromästare Linné med. Tyvärr inte den av mästaren hett eftertraktade tebusken. En sådan hade verkligen plockats, men dessvärre råkade den falla överbord vid fartygets avskedssalut i Kanton...  Linné var glad ändå, och hedrade sin lärjunge med att uppkalla den nyanlända växten guldrosfjäder efter honom: 'osbeckia chinensis' heter den på latin. 

Ostindiska Kompaniet ville att Osbeck skulle följa med ut på en ny resa, men tyvärr hade Pehr drabbats av hälsoproblem. Han kallade det 'andtäppa', jag gissar att det var någon form av astma. Så det blev tjänst på landbacken istället, som huspredikant och bibliotekarie åt Carl Gustaf Tessin som då innehade Läckö slott. Sex år var Osbeck där och trivdes mycket bra. Sedan hade Tessin dessvärre råkat på obestånd, och var tvungen att säga upp Osbeck. Men herrarna förblev goda vänner livet ut ändå. 

Till Hasslöv i sydligaste Halland kom Pehr Osbeck sedan som hjälppräst, då den ordinarie prästen Herlac Dahlberg hade blivit gammal och skröplig. Det var förmodligen då som Osbeck träffade  Herlacs brorsdotter Susanna. Det blev giftermål, och vid  Herlac Dahlbergs bortgång blev Pehr Osbeck präst i Hasslöv, år 1760. Osbeck blev så småningom prost över Laholms prosteri och skrev sin utförliga 'Beskrifning öfver Laholms prosteri' som tyvärr inte kom ut i sin helhet förrän på 1900-talet på grund av Osbecks knappa ekonomiska omständigheter. Det är på försättsbladet till den boken som Osbeck skrivit följande rader om sig själv:

'Då andra supit har jag läsit/Då andra sovit har jag skrevit/Då andra spelt, har jag granskat örter/Då andra dött har jag tänkt på döden/Nu gör han mig ej häpen'

Samla på växter och insekter fortsatte han med hela livet, och han brevväxlade med Linné så länge denne levde. 

Pehr Osbeck dog i Hasslöv 1805 23/12. Redan innan han dog, hade han valt ut den sten han ville ha som gravsten: en vanlig enkel sten som han ofta använt som stöd när han satt eller låg på marken och studerade någon växt eller insekt. Idag har han egentligen två gravstenar på Hasslövs kyrkogård: dels den stenen, dels den som Vetenskapsakademin reste till hans minne år 1927.  Och kanske det bästa ärominnet; Osbecksrosen. Den blomman växer egentligen inte i Sverige idag, men en ihärdig prästdotter bearbetade Linnéinstitutet i London, och kunde därefter plantera ett skott intill Osbecks grav. Den rosen blommar än på somrarna. Jag tror att Osbeck skulle ha uppskattat den ärebetygelsen.

Susanna Dahlberg är lillasyster till min farfars mormors farmors mormor Agneta Dahlberg. 

Bilden: Stenen, ganska medfaren nu, som Vetenskapsakademin reste 1927 till Pehr Osbecks minne på Hasslövs kyrkogård. Foto: författaren

Texten ovan är ett utdrag från min släkttidning An-Lunden (2007:2)

Olika former av sjörövare har nog alltid fascinerat oss människor. Romarna hade väldiga problem med pirater, självaste Julius Caesar råkade i sin ungdom ut för pirater och fick lösa ut sig för dyra pengar. Han svor där och då på att komma efter piraterna med en stor flotta och utplåna dem. Han höll ord. Piraterna var från början stråtrövare på landbacken, men eftersom både romare och andra runt Medelhavet helst skickade sina dyrbara laster till sjöss, så fick rövarna bli sjöfarare de också. I Asterix förekommer under hans nappatag med romarna också en piratbesättning, som dock inte är särskilt framgångsrik utan ständigt råkar i kläm. Oftast slutar det med att piraternas skepp sjunker i havet, medan piratbesättningen funderar på att söka sig andra inkomstkällor... 

Våra vikingatida förfäder skulle nog med lite god vilja också kunna räknas till piraterna. Nu är myten om den vilde vikingen en smula överarbetad i Hollywood och andra viktiga historiska faktabaser (obs en viss ironi här). Visst plundrade vikingarna Lindisfarne i England och både här och där, men de flesta vikingaskepp som stävade ut från de nordiska länderna, åkte för att byta varor. 

Vitaliebröderna är ett intressant sällskap, som nog borde vara värda en eller annan Hollywoodfilm... Det hela hade sin upprinnelse i striderna mellan unionsdrottningen Margareta och hennes fiende Albrekt av Mecklenburg. Till Albrekts undsättning i Stockholm, som han fortfarande höll trots Margaretas framgångar på slagfälten, stävade ett antal äventyrliga unga män försedda med stora mängder livsmedel = viktualier = viktualiebröder = vitaliebröder. Stora delar av Stockholms dåvarande befolkning var tysk eller tyskättad, och livsmedlen gjorde nytta, men vitaliebröderna var också våldsamma. Det fruktansvärda  Käpplingemordet på ett antal icke tyska borgare chockerar än idag i sin brutalitet. När Albrekt var utdriven och Margareta kommit till makten, förlorade vitaliebröderna sitt syfte, men en del av dem hade fått smak på sjörövarlivet, och fortsatte att plundra och röva på Östersjön. När Erik av Pommern långt senare blev avsatt, lär han ha ägnat sig åt plundring tillsammans med brödraskapet, med Gotland som bas. En kung som blev sjörövare! 

Sjöröveriets verkliga glansperiod inföll under 15- och 1600-talen. I Columbus fotspår, seglade mängder av spanska skepp till Amerika och återvände lastade med guld och dyrbarheter. Piraterna neg och tackade. Även Europas regenter var mycket intresserade av det spanska guldet. Elizabeth I i England gav sin sjöfarare sir Francis Drake kaparbrev, och han lyckades också plundra en del fartyg. I Sverige ville vi inte vara sämre, Lasse i Gatan från Onsala i Halland (nu är vi där igen) fick kaparbrev av kungen, bytte namn till Gatenhielm och dog som en hjälte. (Hans änka Ingela Hammar gifte senare om sig med en man som tidigare varit gift med en ingift släkting till mig).

Men allteftersom 1700-talet framskred, tacklade sjöröveriet av. De amerikanska kolonierna hade nu rustat sig, och kunde sända militära eskortskepp med sina guldlaster. Engelsmännen gjorde också militära räder till sjöss och lyckades gripa flera av sina sjörövande landsmän, kapten Kidd och Svartskägg bland andra. När man grep Jack Rackham, också känd som calico-Jack, blev man kanske lite överraskade av att finna två kvinnor bland piraterna.. Inte på något sätt kidnappade, utan klädda i manskläder och kämpande till sista man. Men båda två, Anne Bonney och Mary Read, slapp bli hängda eftersom de var gravida. Mary dog dock av fängelsefeber. Annes öde efter benådningen från hängning är okänt. 

Än idag förekommer det ju tyvärr sjöröveri på sina håll i världen.. Hemska våldsdåd som inte har mycket gemensamt med den traditionelle, skäggige piraten med papegoja på axeln och bullrigt skratt. Frågan är om den typen av pirat egentligen någonsin har funnits. Kanske är han också bara en rövarhistoria?

Bilden: klassiskt sjörövarskepp. Foto: pixabay

Har ni tänkt på hur ofta man letar efter en sak men finner en annan? I släktforskning såväl som i andra sammanhang i tillvaron. Jag brukade ofta säga till nyblivna släktforskare: när ni söker i kyrkböckerna efter A, men inte hittar något, så gå över till att söka B istället. Då finner ni säkert C. Och när ni granskar C närmare, hittar ni förmodligen en ledtråd till A...Släktforskningen serverar ju inte resultaten i turordning, direkt. Jag sökte i Varbergs husförhörslängd på 1800-talet efter ff mm f August Julius Wetterlund. Jag antog att han bodde med sin mor, som då var änka. Istället hittade jag hans faster med make och barn, varav flera jag inte kände till förut! Men jag hade sett redan tidigare på annan ort att änkan tydligen höll ihop med sin svägerskas familj efter att hon blev ensam, så helt ologiskt var det kanske inte. 

Samma sak är det ofta när man reser bort på jobb eller semester. Man väntar sig en sak, men upplever ofta något helt annat. När jag för några år sedan besökte Las Palmas, Gran Canaria, överraskades jag av gamla stadens många byggnader från senmedeltid och framåt, och att där fanns ett museum för Christoffer Columbus, som ju i och för sig ska ha bunkrat förråd på Kanarieöarna. Om han själv verkligen gick iland på Gran Canaria, som traditionen förtäljer, tvistar de lärde...

För några år sedan besökte jag Oslo i tjänsten. Jag hade av någon anledning fått för mig att Oslo var en mycket nutida stad, som bestod enbart av moderna lådor till hus. Hur förvånad jag blev av de många vackra gamla byggnader jag fick se! Framför allt kanske fästningen/slottet Akershus, med sina fantastiska interiörer, och med magnifik utsikt över Oslofjorden (se bilden). 

I Sverige reste jag till Hasslöv på Hallandsåsen på jakt efter mina prästerliga anor och släktingar. Jag fann dem, men också en fantastisk bokskog som dolde flera vattenkällor. Min bok 'Källor i Hasslöv' fick således en dubbeltydig titel.  

Även gamla Stockholm kan bjuda på överraskningar, har jag lärt mig. En av dem är Tessins trädgård bakom palatset på Slottsbacken. Den visas sällan för besökare, och var totalt okänd för mig fram till Kulturnatt Stockholm för några år sedan. Det finns platser man inte sett och nya upplevelser alldeles inpå knuten! 

Bilden: Utsikt över Oslofjorden i kvällssol från Akershus. Foto: författaren 

Under den gångna helgen insåg undertecknad med lätt panik att sommaren anlänt. Vinterkläderna var helt plötsligt ute i ogjort väder. Dags att skifta lådor i garderoben, måla tånaglarna, med mera... Det är vid sådana tillfällen jag brukar bli lite lätt avundsjuk på folket från förr. De hade 'gångkläder' att arbeta i och 'söndagskläder' att gå till kyrkan i. Två uppsättningar allt som allt. Kanske var man tursam nog att också äga en varm rock till vintern.  Mössor, halsdukar och vantar stickade man själv. Klart! 

I dessa nationaldagstider började jag fundera på Storbritanniens nationaldag, men hur jag än gnuggade hattparkeringen, kunde jag inte erinra mig vilket datum det var. Lätt besvärad, som den anglofil jag är, slog jag upp det på nätet. Det var nästan med lättnad jag insåg att jag inte börjat bli senil och glömsk, för Storbritannien har faktiskt ingen nationaldag! Däremot har de 'förenade kungarikena' varsin helgdag som kanske kan liknas vid nationaldagar. I England firar man S:t Georgsdagen, i Wales S:t Davids dag, Skottarna kör på S:t Andrew, och Nordirland liksom republiken Irland firar S:t Patricks dag. Vadan detta? En av förklaringarna som jag läste på nätet var att medan ett stort antal nya nationer bröt sig loss ur Brittiska Samväldet och skapade egna nationer (med nationaldag) så föll det mäktiga Storbritannien, nationalistiskt eller ej, sakta sönder. Däremot firar man 'Trooping the colour' andra lördagen i juni, regentens offentliga födelsedag, med diverse militära parader och annat. 

Faktum är nationaldagarna verkar viktigare ju yngre en nation är. Jag har två gånger varit med när Belgien, som blev självständigt först på 1800-talet, firat sin dag den 21 juli. Det datumet 1831 blev Leopold av Sachsen-Coburg Belgiens kung.  Det är militärparader, nöjesfält, uppvisningar, och gigantiska fyrverkerier på kvällen.

Att våra naboer i Norge är ivriga firare av syttende mai är vi ju väl förtrogna med. Det är till minne av förhandlingarna i Eidsvoll, där de satte upp en egen regeringsform och utsåg en dansk prins till kung. Tyvärr kom vår blivande kung, dåvarande kronprinsen Karl XIV Johan, att sätta p för norrmännens planer i något hundratal år, men sedan har ju firandet brakat loss. 

Gamla Sverige hade inte ens någon nationaldag förrän 1983, men svenska flaggans dag firades ju ursprungligen till minne av att Gustav Vasa valdes till kung den dagen 1523 (även om han inte blev krönt förrän flera år senare). Därtill skrevs även vår regeringsform om det datumet 1810, när man kastat ut Gustaf IV Adolf.  Flaggceremonin på Skansen fanns ju redan tidigare, även om man numera har utökat den till någon slags jätteshow. 

Apropå nya nationer och deras självständighet, så läste jag i en bok om berömda tabbar, att när Kenya skulle bli självständigt från Storbritannien, hade man bjudit in prins Philip att övervara ceremonin där brittiska flaggan halades för sista gången. När så flaggan sjönk, böjde sig Philip fram mot Kenyatta och sade skämtsamt: "Är ni riktigt säkra på det här nu då?" Vad han inte visste var att mikrofonen fortfarande var påslagen.... 

Så det kan bli. 

Men, med eller utan nationaldagar att beakta, välkommen sköna sommar! 

Bilden: Ganska lugnt nationaldagsfirande i Vasaparken, Stockholm år 2013. Foto: författaren

I min första blogg för i år, konstaterade jag att jag i min släktforskning ofta kommit betydligt längre på kvinnornas anor än männens. Efter några exempel ur min forskning, konstaterade jag att Anna Norberg faktiskt var värd 'ett eget kapitel'. Nu kan det vara dags att uppfylla löftet till henne. 

Min farfars farfars far, kofferdikaptenen i Gävle Eric Jacob Nordbäck, var gift första gången med en Anna Lovisa Brelin. De var gifta i många år, men när hon dog 1824, var paret fortfarande barnlösa. Jag vet inte så mycket om släkten Brelin, men anar att de också var skeppare i Gävle. Ett mycket anständigt gifte för en sjökapten alltså. Sedan, två år efter Anna Lovisas död, hände det som inte 'fick' hända: änklingen fick barn, med sin hushållerska till på köpet! Och inte nog med det, han erkände barnet också. 1829 kom ett barn till, men då hade paret faktiskt gift sig bara några veckor före nedkomsten. 

I vigselnotisen står det bara om Anna Norberg att hon 'tidigare varit piga' hos kapten Nordbäck, och att hon var född år 1799. Inte en antydan om var hon var född, eller vilka hennes föräldrar var. Lika snålt med uppgifter är det i dödboken när hon gått bort 1844 27/11 : 'Kofferdikapten Erik Jacob Nordbäcks enka Anna Norberg, 45 år' är det enda man behagat upplysa om. Nu är inte kyrkböckerna i Gävle rent generellt särskilt utförliga under den här perioden, men anar jag ändå en viss rynka på näsan? Och nej, ingen enda av husförhörslängderna under Annas liv i Gävle, nämner någon födelseort på henne.

Hursomhelst, det var ett brev från sonen Erik som löste knuten, efter att jag nästan slagit knut på mig själv för att försöka hitta Annas rötter. Han skriver att hans mor kom från Hudiksvall. Och äntligen! Ja, hon är född i Hudiksvall, 1799 20/11. Hennes far var gardist, och hade hetat Allberg men nu Norberg,  som soldat. I sig själv hette han Nils Persson och var född i Närke 1758 27/6. Hallå, någon Närkesforskare som törs anta den utmaningen? 

Men modern däremot, hette Christina Wahlqvist och hade djuuupa rötter i Hälsingeskogarna. Som vanligt kom jag inte så långt på fädernet, Christinas far hette Lars Larsson Wahlqvist, var soldat och brandvakt, och ska ha varit född i Ilsbo 1730. Hans far heter möjligen Lars Larsson Reen och var också soldat. MEN.... moderskapet, Margreta Johansdotter, kom från Haddungsnäs i Bergsjö. Och där inträdde bokserien Min Släkt i handlingen. Jag kunde nu kryssa mig bakåt ända ner till 1575! Nu ska man ju inte tro oreserverat på alla uppgifter i tryckta böcker, hur ambitiösa de än har varit, men faktum är att Bergsjö kyrka under den här perioden hade en präst som hade gott om tid! Han har inte bara skrivit läsligt, utan också mycket! Vi får bland annat veta att  Margretas far, Johan,  levt med 'senare hustrun' i Åkern, först i Västertanne  och sedan vid Breåker. Johan har haft 'fel på synen' i två år, och därför fått fattighjälp av socknen. 

Sagde präst har också mycket noggrant noterat alla födslar, dödsfall och vigslar, och det stämmer faktiskt riktigt bra med vad de tjocka luntorna har att berätta. Däremot är kyrkböckerna avhängda när vi kommer allra längst bak på tråden, till en Lars Andersson, född 1620, 'av finskt ursprung'. Han nämns enligt utslag från häradsrätten 1672 som nybyggare i  Haddungsnäs 1, Bergsjö.

Nu reser sig någon upp och skriker: hallå där, 1575 skrev du ju högre upp!  Japp, men då får vi gå över till finske Lars Anderssons hustru, Marget Persdotter, även hon från Bergsjö, men från Älgered 14. Margets (trolige) farfar Lars Persson, ska vara född 1575 och nämns som bonde i Älgered 14 i jordeboken 1609-1625. 

Det skulle prästerskapet och alla manliga och kvinnliga sladdertackor i Gävle ha vetat! Jag är mycket stolt (och tack Chris Henning för all hjälp!) över att ha kunnat plocka fram 'pigan' från den iskalla tystnaden i Gävle! 

Bilden: Lapp med avskrift ur Bergsjö kyrkbok, kopia ur 'Min Släkt'... Foto: författaren 

Som släktforskare läser man ju ofta om hur eländigt de flesta människor hade det förr. Man slet dagen lång, sommar som vinter, för att få ihop till ett magert levebröd, och glädjeämnena var få. Men trots all misär, det verkar ändå som om vi människor genom historien lyckats roa oss ibland.

Labyrinter är kända sedan de egyptiska faraonernas och de gamla grekernas tid, men kanske användes de då inte så mycket för nöjes skull som för stridsberedskap eller religiös symbolik. På 17- och 1800-talet blev labyrinter populärt bland dem som ägde stora trädgårdar, både för att visa upp elegant växtlighet och för att låta gäster roa sig med att försöka hitta ut ur eller in i  labyrinten. En känd labyrint är den vid slottet Hampton Court utanför London i England. Alla som har läst boken 'Tre män i en båt' av Jerome K Jerome minns nog historien om Harris försök att hitta ut ur denna labyrint. Undertecknad har själv besökt labyrinten i fråga, och även, något dumdristigt, begivit sig in i den. När man som jag totalt saknar lokalsinne, är en labyrint ingen vettig plats att vistas på. Jag lyckades komma därifrån till slut - genom att något slumpartat hitta tillbaka till ingången! 

De vilda vikingarna gjorde ibland långa seglatser, och under stiltje på vattnet, roade man sig tydligen med att slå tärning, av fynd att döma. 

I Lunds domkyrka hittade man för några år sedan vid någon reparation en kortlek instoppad i en kyrkbänk. Kortleken ifråga kunde, om jag minns rätt, dateras till 1400-talet. Några kyrkobesökare hade tydligen tröttnat på att lyssna på mässpredikanten, verkar det som... 

Spel och dobbel blev tidigt vanligt i de mer burgna samhällsklasserna. Sandwichen, den traditionella dubbelsmörgåsen, lär ha uppfunnits av earlen med samma namn för att han skulle kunna få något att äta utan att behöva lämna spelbordet och gå till matsalen, och mackans dubbelhet ska ha varit ett skydd för att hindra honom från att drälla pålägg på spelkorten... 

Under senare delen av 1800-talet och under 1900-talet exploderade hobbylivet med allt från barnens bilar och dockor till krocketklubbor och radioapparater för vuxna. Sällskapsspelen såg dagens ljus: från Monopol via Den försvunna diamanten till Finans och TP. Sedan kom TV-spelen och därefter dataspelen. 

En renässans i vår egen tid verkar ha återupplivat gamla klassiska träspelet Labyrint.... 

Bilden: saftig grön labyrint. Foto: pixabay

Inför en förestående fotografering hemma, blev jag av mäklare ombedd att 'plocka bort' saker. 'Vilka saker'? ville jag då gärna veta. Mäklarens svar var något svävande: 'Öh... var sak på sin plats'. Det är ju ett bra rättesnöre, men inte särskilt upplysande i det här fallet. Hursomhelst, fotografering blev det.

Men detta med 'var sak på sin plats' är ju något som, slog det mig, inte direkt har efterlevts av historien. Runstenar är ju exempelvis ofta offer för ofrivilliga förflyttningar. Den ståtliga stenen vid Aspa tingsplats i Sörmland, hittades  inne i en vägtrumma under en närbelägen å! Frågan är varför den hamnat där? Det var väl så enkelt, att förr i tiden såg folket inte sina vikingatida förfäders minnesstenar som vördade monument, utan präktiga byggstenar till lador och hönshus....  Många runstenar har ju hittats i åkrar vid plöjning, vilket leder till stora funderingar för historikerna. Har runstenen verkligen stått där, eller kommer den någon helt annanstans ifrån? En klen men dock tröst om man upptäcker en runsten i väggen till hönshuset, är ju att man i det fallet kan vara ganska säker på att stenen flyttats... 

Lekåsa kyrka i Västergötland är säkert inte den enda som använt gamla gravhällar till kyrktrappa. Min anfader Sven Ausenius, präst i Torup i Halland, som jag berättat om i 'Spion - ett gammalt yrke' (2018 12/10), fick en minnessten uppsatt efter sin och hustruns död, men den försvann med åren. Till slut hittades halva stenen under trappan till predikstolen av sentide (slutet av 1800-talet och framåt) prästen i kyrkan, Johan Gadd. Denne rådige, av mig mycket uppskattade präst, satte igång att leta efter del två, och fann den i kyrkogårdsmuren. Oförstående byggnadsarbetare hade vid någon renovering använt stenen att riva färg på! Hursomhaver, vår hjälte lät rengöra stenen, och fick någon att nödtorftigt limma ihop de två delarna igen. Numera sitter stenen på väggen intill kyrkdörren. 

Ibland blir till och med proffsen fundersamma. För ett par år sedan, besökte jag Västerås domkyrka och dess intressanta museum. Där fastnade jag för en liten ring, daterad till 12- eller 1300-talet, som hade biskopsinsignier. Den ringen hade hittats när man byggde parkeringsplats utanför kyrkan. Frågan är nu: var det tidigare en begravningsplats och biskopen blev begravd där med sin ring på fingret? Men man hade inte hittat några skelettdelar. Hade en klantig 1200-talsbiskop helt enkelt tappat ringen på platsen? Eller hade ringen från början legat i jorden någon helt annanstans men fraktats med lös jord dit den hittades? Ingen vet. 

Ibland har man till och med flyttat på hela hus. Ute i Täby, där barn jag lekte, fanns en stor tomt med ett fint ljusgult hus med blå fönsterluckor. En stor herrgård som väl egentligen inte passade in just i omgivningen där den stod mitt bland tidiga egnahemsvillor på gammal bondgårdsmark. Förklaringen var att byggnaden tidigare stått invid Brunnsviken, men av okänd anledning flyttats ut till Täby. Katrineberg heter huset. 

Nä, det där med 'var sak på sin plats' är verkligen inte så lätt att efterleva alla gånger. Det verkar våra anor också kunna skriva under på! 

Bilden: Den här solbelysta dopfunten är faktiskt numera 'på sin plats'  i Toarps kyrka, Västergötland, efter att länge varit försvunnen i sankmarkerna runt kyrkan...  Foto: författaren

För några veckor sedan släpade jag med er på Skansen i bloggen. Men faktum är ju, att inte bara Skansen utan hela Djurgården har en lång historia som nöjespark för Stockholms befolkning. Rik eller fattig, gammal eller ung; var du ledig, så tog du dig ut till Djurgården. Tidigare hette ön Valmundsön och var kunglig jaktmark. Redan då en sorts nöjespark. Sedan kom schweizerier, caféer och allehanda förlustelser. Man hade picknick under ekarna, eller tog en ridtur längs ridstigarna utmed vattnet. Vilket man ju faktiskt kan göra ännu idag. 

Djurgården är också utmärkt om man vill smyglyssna på jazz på Skeppsholmen, som jag gjorde för ett antal år sedan. Det var lite gråkulet den kvällen, men mycket trevligt, jag träffade fler smyglyssnare. Och det hördes ganska bra över vattnet. Jag minns att jag blev avbruten i lyssnandet av en man på cykel som med utländsk brytning frågade om detta var rätt väg till Mariatorget. Jag nödgades upplysa om att han tyvärr kommit lite utanför kartan... 

Gröna Lund hette på 1700-talet ett värdshus beläget i Djurgårdsstaden, ett ställe som Bellman både besökte och diktade om. Några av byggnaderna i området finns kvar än idag. Strax intill började 1883 anläggas en nöjespark som konkurrent till det på andra sidan Allmänna Gränd belägna Tivoli. Stället fick namn efter det gamla värdshuset, och resten är historia, som man säger. 

Gröna Lund, 'Grönan' med alla stockholmare... För egen del har jag väldigt svårt att hålla mig därifrån. Inte för berg-och-dalbanor eller andra gungande eller fallande åkattraktioner. Jag är åksjuk, och minns fortfarande mitt livs enda åktur i berg-och-dalbanan någon gång på 1970-talet. En gång och sedan aldrig mer. 

Men... alla skrik och skratt, slamret från berg-och-dalbanan, pangar och flooschar från skjutbanorna och kaststånden. Ringande klockor, röken från Spökhuset, blommorna som tävlar med åkattraktionerna i färgprakt. De spelande glödlamporna, lukten av popcorn och sockervadd.... Stället har atmosfär, helt enkelt. En fläkt från en annan tid, ett tidevarv då ingen hört talas om pokemon, dataspel eller ens TV. En tid med fjäderboor, halmhattar, långa pärlhalsband, positivhalare och hemlagade karameller. I Spanska Trappan som genomgången kallas, sitter det därtill svartvita foton på artister som besökt Grönan genom åren. 

År 1992 vann jag en oxfilé på Grönan. Då hade man något som kallades för Delikatesshjulet, tyvärr bortplockat sedan dess. Jag brukar anföra, att enda gången i mitt liv som jag betalat för oxfilé,  kostade den mig 6 kronor i inköp.... Fast egentligen var jag där för att höra Ray Charles, och fick låta oxfilén ligga kvar i ståndets kyl tills konserten var slut. 

Ute vid Blockhusudden brukar jag varje vår promenera uppför Sjötullsbacken och titta på vitsipporna. Tyvärr kom jag dit lite för tidigt i år, och sedan har coronaeländet lagt hinder i vägen.

En promenad Djurgården runt längs vattnet är en ganska oförglömlig upplevelse, som jag flera gånger tagit med mig gästande vänner på. Förutom naturupplevelsen, ligger det mängder med intressanta gamla hus längs vägen. Från tullstugor till grosshandlarvillor. En promenad genom flera århundraden. 

Delar av texten ovan har tidigare varit publicerade i mitt häfte 'Nöjeslif' (2008). 

Bilden: Gröna Lunds berg-och-dalbana underifrån en sommardag för några år sedan. Foto: författaren

.... var inte alltid problemfritt förr. Det var ju inte bara att kliva in i kyrkan och sjunka ner på någon strategiskt placerad bänkplats hur som helst. Nej, bänkarna i kyrkan var noggrant fördelade mellan sockenborna. Olika hemman hade olika bänkar i vissa församlingar, i andra var det åldern som avgjorde. De mest välbeställda hade förstås de bästa platserna. De fattiga fick sitta på så kallade 'fribänkar' längst bak i kyrkrummet eller på läktaren. 

I Dalarna var det vanligt att man hyrde sin kyrkbänk, eller rentav köpte platsen. Dog sedan en bänkägare, kunde äldste sonen eller dottern köpa bänkplatsen för halva priset. Uppenbara syndare fick däremot inte sitta med på kyrkbänken. De fick stå eller sitta längst bak i kyrkan... 

Det var inte alltid helt smärtfritt att fördela bänkplatserna. Edvard Matz har i min favoritbok 'Mälardalens sällsamheter' hittat en gräslig historia från Furby kyrka: På själva juldagen anlände två 'bondkäringar' till kyrkan; de var släkt och båda var argsinta och påstridiga till sin läggning. Den ena anlände en stund före den andra, och slog sig ner på platsen närmast bänkdörren, som var den förnämsta platsen, där de mest förmögna skulle få sitta. Sedan anlände den andra bondkvinnan, och nu blev det ett fasligt liv, för hon ansåg att det var hon som skulle ha den förnämsta platsen. Det tyckte förstås inte den första kvinnan, och det blev ett våldsamt bråk med kraftiga knuffar om platsen. Efter en stunds grälande och brottande, blev den ena kvinnan så rasande att hon tog upp en stor kniv och högg ihjäl den andra! Det var förstås inte lyckat, dråp i kyrkan, på själva julottan dessutom. Det sägs att de uppretade sockenborna tog mörderskan med sig till en närbelägen skog, grävde ner henne i en djup grop med bara huvudet ovanför marken, och placerade ett par brödkakor på en stång utom räckhåll för henne. Hon svalt slutligen ihjäl, och blev begravd i ett närbeläget kärr. 

Södra Ving i Västergötland kan ståta med en i stort sett bevarad 1200-talskyrka. Men en detalj sticker ut. En av traktens dominerande adelssläkter hette Götherstierna, och på 1700-talet ville huvudmannen för släkten absolut att kyrkan skulle få en så kallad 'herrskapsläktare' installerad, så att adelsmannen och hans följe skulle kunna lyssna på gudstjänsten utan att behöva beblanda sig med kreti och pleti i kyrkbänkarna nedanför. Jag hoppas innerligt att byborna och prästen åtminstone protesterade mot tilltaget, men inflytandet var tydligen stort, så nu sitter det en isblå läktare mitt på långväggen i den i övrigt medeltida kyrkan. Om man vill vara snäll, kan man säga att det ser en aning besynnerligt ut... 

Som om det inte räckte med att man måste vara noga med var man satte sig i kyrkan förr, det gick inte an att gå in i byggnaden var som helst heller! Min anfader Lars Dahlberg var kontraktsprost i Varberg. Han gjorde således visitationer i kontraktet. Alltså kollade att prästerna predikade någorlunda begripligt, att folk verkligen gick i kyrkan, kunde läsa katekesen någorlunda och sådant. Kommen till Träslöv i oktober 1704 ser han sig föranlåten att påpeka för församlingens medlemmar att 'äkta hustru ska intagas i kyrkan i koret' och inte som tidigare kliva in till plats närmast kyrkdörren på vänster sida. Kommen till Ljungby 3 november ser han sig tvungen att upprepa samma sak, med det lätt irriterade tillägget 'hvilket det enfaldiga folket icke synnerligen ville bifalla'. I Grimeton 15 november dundrar han ut ett tillägg: 'för det åtskillnad må vara emellan en ärlig hustru och en sköka!' 

Då lydde äntligen kontraktsborna.. 

Källor: Edvard Mats 'Mälardalens sällsamheter': en uppteckning ur ULA folkminnesarkiv från anno 1914 skriven av någon vid namn Magnusson

Margareta Kempff Östlind: Bänklängder ur 'Dalarna, landskapets kyrkor' Riksantikvarieämbetet

Referat av guidning i Södra Vings kyrka av prästen Jan Hillstam (använd först i 'Prästergötland')

Ur min släkttidning An-Lunden 2004:1

Bild: Herrskapsläktaren från 1700-talet på väggen i Södra Vings medeltidskyrka. Inte särskilt matchande... Foto: författaren

Ibland får en korrekturläsare av talböcker rätt intressanta böcker framför nosen. Idag har jag jobbat intensivt med en bok som faktiskt skulle kunna vara intressant för släktforskare: Silverfloden av  Mats Erasmie. Den är andra delen i en trilogi om svensk utvandring till Sydamerika. Den första delen hette Dödskaravanen och handlade tydligen om fattigsvenskar som reste till Brasilien i hopp om en bättre framtid.

Silverfloden börjar en bistert kall vinterdag 1897 i Luleå hos den stränge och förtryckande gruvbolagsdirektören Berzelii. En kris inom gruvnäringen är under uppsegling, men husets äldste son, Gustaf, tänker hellre på att han snart ska få resa till Uppsala för att studera. Han ska läsa matematik och statistik för att så småningom bli bergsingenjör, har hans pappa tänkt sig. Gustaf är inte särskilt intresserad av att bli bergsingenjör, men till Uppsala vill han;  däri är han och gamle pappa helt överens. 

Våren 1898 kommer, och Gustaf reser iväg, med mycket bagage, en prydlig kostym samt hatt, och välputsad nyanlagd mustasch. I Uppsala stiftar unge Gustaf snart bekantskap med ölfester, så kallade 'barmhärtighetshus' befolkade med sköna damer, samt - hasardspel. En tidig gryningstimme, blir vår man i en skum spelhåla presenterad för en absolut nyhet - rouletten! Från den dagen blir inget sig likt med studierna. Gustaf och en kurskamrat jobbar intensivt på att utveckla ett system: de ska spränga kassan på kasinot i Monte Carlo. 

En vacker dag kliver herrarna verkligen av tåget i Monte Carlo, och vi får en förtjusande 'målning' av lilleputtlandet anno 1900. Nu går det förstås inte som det var tänkt med att spränga kassan, och konsekvenserna blir stora. Gustafs kamrat väljer att åka hem med svansen mellan benen, men Gustaf tycker sig bortgjord både i Uppsala och Monte Carlo, och har ingen lust att återvända hem till sin stränge pappa. Istället lyckas han, efter lite förvirring och förveckling, ta sig över till Buenos Aires i Argentina. Han är i det närmaste utfattig när han kliver av båten, men en viss bildning har han ju, och svenskar har gott rykte i Argentina. På diverse irrvägar och genom många intressanta möten, lyckas det Gustaf att komma på fötter igen. 

Skildringen av människor, hamn, hus och restauranger i Buenos Aires är intensiv, och hela boken kryddas dessutom av att verkliga personer passerar igenom den: Gustaf åker på polarexpedition, övertalad av 'den unge Anton Stuxberg', och han har verkligen existerat, astronom och uppfinnare (hans far var för övrigt med Nordensköld på 'Vega'). En kväll när Gustaf är med några vänner på restaurang i Buenos Aires, blir de tilltalade av en ung svensk som försöker underhålla med en gitarr han just köpt. Enligt Gustaf och hans vänner låter det tämligen illa. Den unge mannen med gitarren heter Evert... Efternamnet kan ni säkert gissa! 

En fiktiv berättelse med verkliga miljöer och händelseförlopp i skuggan av verkliga händelser. Dessutom saknas inte humorpoänger! 

Silverfloden är förstås 'Rio de la Plata'.... 

Bilden: en helt annan flod, i Skottland... Foto: författaren (som i all hast bytte bloggämne ikväll och inte hann leta upp något lämpligare foto)