Vid midsommartid...

Midsommar

Nu när vi närmar oss midvinter och dagarna blir allt kortare, så tänker i alla fall jag gärna tillbaka på sommaren som gått. En närmast obligatorisk melodi, kvarleva från skoltiden, är 'Visa vid midsommartid'. Jag har alltid varit förtjust i den; den är både skrämmande, poetisk och lite historisk i sin utformning. Även om jag tycker mig ha läst någonstans på nätet, att kompositören och textförfattaren närmast hade den som ett hobbyprojekt under studentåren. 

Säkert är ju, att den skiljer sig rejält från de flesta, rätt så obekymrade och lovprisande, sommarvistexter vi brukar höra. 

Redan inledningen där man antas ta på en midsommarkrans av olvon inbjuder till närmare studier. Vad är olvon? Och var växer det? De flesta midsommarkransar brukar bestå av blåklint, prästkragar och kanske lite rödklöver samt björklöv. Olvon är en buske med ganska kraftiga blomkolvar, läser jag på nätet. Underlig krans! 

Och så språngdans på glödande järn i dimman vid dammen.. Låter föga romantiskt. Är det en häxa det är frågan om? Eller är det andra övernaturliga väsen, älvor? 

Vilka är gummorna som personen ska fara till? Och hur kan ynglen i gölarna bli till 'fålar'? Är det en dimmig natt full av hallucinationer, en gammal spökhistoria eller en vandringssägen? 

Poesin är fantastisk och bildväven tydlig, men när man har sjungit den här visan, känns det på något sätt tryggt att övergå till 'Barfotabarn' eller 'Dans på Sunnanö' i sångrepertoaren istället... 

 

En kort vinterbetraktelse alltså...

 

Bilden: lite midsommarattribut. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
219 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskningen och det 'praktiska'

Laspalmas-042

Igår tömde jag min absolut sista flyttkartong; den med fotografier och fotoalbum. Även några gamla, svartvita foton på far- och morföräldrar fanns med. Vilket fick mig att fundera. Min farfar, som var den enda av mina 'gammelföräldrar' som var lite intresserad av släktforskning, lämnade ändå efter sig åtminstone två svartvita fotoalbum utan en endaste anteckning om vem eller vad bilderna föreställde. Dessutom finns det en del fotografier som han tydligen tog medan han var flygare (Malmslätt). En del eleganta villor förbryllar mycket. Var det hus som han/vi hade någon förbindelse med, eller tyckte farfar bara att det var tjusiga hus? 

Mina andra gammelföräldrar var inte roade av släktforskning. 'Vad ska det tjäna till'? var den ungefärliga attityden. De var nog starkt påverkade av rådande tidsanda, typisk för nittonhundratalets första årtionden. Generellt sett ansågs släktforskning vara för 'de rika'. Människor som hade råd att resa från prästgård till prästgård för att titta på originalkyrkoböcker. Människor som var trygga i förvissningen om att generationerna före dem var av samma sort som de själva: kvinnorna från 'goda' familjer, männen nitiska tjänstemän, plikttrogna officerare eller kanske rentav någon adelsman. 

De övriga, den stora majoriteten, skämdes över sina uppväxter i dragiga torpstugor med vägglöss och utedass, och ville bara 'glömma', nu när de fått centralvärme, kylskåp och gasspisar. 

Ja, nittonhundratalets människa ville se framåt istället. Allt som var modernt var bra. Det gamla rev man utan problem; torpstugor, Klarakvarter och hantverksbyar. Allt för det praktiska. Vad man kanske inte förstod, var att man också rev en stor del av folksjälen med detta. Och säga vad man vill om våra svenska arkitekter under nittonhundratalet; de har aldrig kunnat släppa funktionalismen och dess braksuccé på världsutställningen. Klossigheten har regerat sedan dess. Alla svenska tätorter, oavsett om de heter Borlänge, Vällingby eller Borås, är försedda med till förväxling lika stortorg, med gråsvarta betongplattor, en oftast avstängd fontän, och grå betonglådor till varuhus. Den obligatoriska restaurangen kan ha vilket fantasifullt namn och vilket inredningstema den vill; i bakgrunden syns alltid den snörräta rektangulära fönsterraden med gråtrötta persienner, och i taket sitter gipsplattorna lika snörrätt. 

Till slut, på 70-talet, började protesterna äntligen nå ut. Det byggs fortfarande klossar, och de stora torgen är för evigt förstörda, men sakta men säkert börjar allmänheten förstå att det kan vara en god idé att bevara också. Ett stortorg behöver kanske inte se exakt likadant ut som grannortens torg? Kanske kan den gamla torpstugan faktiskt användas till något? Och kanske bör man inte röja bort all skog och mark man ser? 

Vi behöver fler bostäder och fler allmänna byggnader. Men de måste kanske inte nödvändigtvis se exakt likadana ut allihop? Och det finns fler geometriska former än fyrkantiga och rektangulära! 

Efter detta arkitektoniska utbrott, så ska jag väl också intyga att släktforskning numera är tillgänglig för alla. Det är lätt att komma åt kyrkböcker och annat material via nätet, och oftast till rimliga kostnader. 

Men glöm inte att skriva ut åtminstone huvuddragen i din släktforskning på papper! Säga vad man vill om papper, de får aldrig hårddiskkrascher eller blir omöjliga att tolka med framtidens datorer! 

 

Bilden: typiskt exempel på nittonhundratalsbyggnad, med 'de räta vinklarnas tråkighet', men detta är utrikes, i Las Palmas närmare bestämt. Foto: författaren.

Fortsätt läs mer
365 Träffar
0 Kommentarer

Inne i dimman

dimma

För ett par dagar sedan, vaknade jag på morgonen och såg ut över en mycket dimhöljd trädgård. Jag insåg med viss förvåning att det var första gången jag sett dimma sedan jag flyttade hit. Speciellt som Väddö faktiskt har Östersjön som närmaste granne, så var det lite märkligt att dimman dröjde så länge med att presentera sig. 

Dimma, ja. Vad är egentligen dimma? Enligt wikipedia, består dimma av pyttesmå vattendroppar, som gör att det blir mindre än en kilometer sikt. Ser man längre, räknas det inte som dimma utan dis. Rent fysikaliskt heter dimma kolloid, och är vätskepartiklar finfördelade i gas. Det finns ett antal olika sorters dimma, läser jag också. Den mest dimmiga dimman, framgår det, är 'advektionsdimma' som uppstår om fuktig luft drar in över ett kallt område. En sådan dimma kan dessutom ligga kvar i flera dagar. 

Historiskt sett tänker väl vi svenskar kanske först och främst på  slaget vid Lützen i samband med dimma. Gustav II Adolf tänkte sig att överraska Wallenstein som gått i vinterkvarter vid Lützen, men dimman plus det faktum att Wallenstein tänt eld på staden, varvid brandrök blandade sig med dimman, gjorde att det tyvärr blev Gustav Adolf som blev mest överraskad den dagen. 

Dimma till sjöss består ofta av sjörök. Den kan vara tät den också, och då behöver man ha en mistlur ombord på båtarna. Mistlur = mist, dimma på både engelska och tyska.  Enligt Sjövägsreglerna ska alla båtar ha någon form av mistlur, från fritidsbåten som kan nöja sig med en enkel tuta till fartyg på över 200 meter, som måste ha en mistlur på minst 130 decibel, så att de hörs ordentligt. I forna tider hade man skeppsklockor som pinglade eller, om det var ett lite större fartyg, kanoner som sköt för att höras i dimman. Men 1920 uppfann en svensk, Helge Rydberg, den så kallade Tyfonen. Tyfonen drevs inledningsvis med ånga, numera är de elektriska. 

Londondimman är en välkänd återkommande företeelse. En gång, 1952, mellan den 5 och 9 december, tog det en ände med förskräckelse. 'The great smog' kallas episoden. Det hade blivit ovanligt kallt i början av december, vilket gjorde att folk eldade mycket kol för att hålla värmen inomhus. Efter andra världskriget var dock det inhemska kolet av ganska dålig kvalitet. Det bättre kolet exporterades av ekonomiska skäl. Det inhemska kolet innehöll mycket svaveldioxid. Denna inte särskilt hälsosamma rök, blandades nu med den tunga dimman och lade sig som ett tjockt, gulsvart täcke över staden. All bil- och busstrafik upphörde efterhand, endast polis och ambulans fick köra. Och tunnelbanan. Poliserna fick dirigera trafiken med facklor i händerna, eftersom de inte syntes annars. Över 4000 människor dog de här dagarna, eller i sviter av dem. Men det hade åtminstone det goda med sig att myndigheterna fick upp ögonen för de fruktansvärda föroreningarna, och klubbade igenom lagar för att förbättra luften i London. 

I litterär form förekommer dimma ofta som en mystisk eller romantisk ingrediens. Vem minns inte dimslöjorna på Dartmoor, när Sherlock Holmes avslöjar Baskervilles hund? 

Lite dimmiga funderingar en regnig kväll, alltså.... 

 

Bilden: En dimmig bro, med huskontur i bakgrunden. Foto: Pixabay

 

Fortsätt läs mer
317 Träffar
0 Kommentarer

När släktforskningen går i stå

Prstergtland-original-090

Släktforskning har naturligtvis, som alla hobbyverksamheter, sina vågdalar. Ibland forsar man igenom kyrkböcker, mantalslängder och annat som en furie, letar alternativa vägar, eller jagar DNA-matchningar runtom i världen. Men... 

'Det är bara att kolla i dödboken'... men varför blir det inte av? Det finns förstås en massa olika anledningar till att släktforskningen kan göra halt:

1. Livet kommer emellan. Du eller någon närstående blir sjuk, får äktenskapsproblem eller trassel på jobbet. Eller en svår skada på bostaden. Allt sådant som upptar ens vakna tid, och släktforskningen glider naturligtvis in i skymundan. 

2. Någon annan har redan kollat i dödboken och kommit vidare, hittar du ute på nätet eller i någon pärm i den lokala släktforskarföreningens lokal. Då är det lätt att luften går ur en. Förvisso, det kan aldrig sägas nog många gånger: lita bara på din egen släktforskning! Du måste ALLTID kolla alla uppgifter du får från andra forskare! Men i ärlighetens namn: när man berett sig på nya upptäcktsfärder - hur roligt är det att istället bara sitta och vidimera det någon annan redan upptäckt? Det kräver en del självövervinnelse, och ibland har man den inte. 

3. En annan släktgren verkar mer spännande.  Istället för att 'kolla i dödboken' upptäcker du att du kanske har en adlig person/en mördare/en försupen präst på någon helt annan gren av din släkt. Då är det förstås väldigt mycket mer lockande att kliva på det tåget istället. Men först skulle du ju... risken är stor att det varken blir det ena eller det andra. 

4. Kollen i dödboken, som skulle vara så 'bara' misslyckas totalt. Personen finns inte alls död i den församlingen. Inte heller i omgivande församlingar hittar du din döda ana. Vad göra nu då? Idétorka sätter in, och släktforskningen blir liggande. 

5. Force majeure. När det inträffar sådana där saker som ingen människa kunnat förutse. Jag tänker då på pandemin, när arkiven stängde. Plötsligt blev det att sitta ensam på kammaren och släktforska istället för att ha trevliga diskussioner med andra forskare under kaffepauser och annat. Visst, många fick möjlighet att släktforska extra mycket under pandemin, och tog vara på den möjligheten, men en del tappade orken och lusten utan den gemenskap som trots allt finns bland släktforskare. 

Så vad gör man då, när man inser att släktforskningen stannat upp alldeles? Kanske djupdyker ner i något närliggande ämne, som hembygdsforskning, historia i största allmänhet eller samhällskunskap? Förr eller senare vaknar släktforskarinstinkten nog till liv igen, och börjar pocka på uppmärksamhet. Den är rätt lättväckt. Det kan räcka med en rad i en bok, eller en fråga från någon, så är du där igen. 

Och ta det lugnt. Som jag brukar säga: fördelen med döda förfäder och anmödrar är att de i regel är kvar där du lämnade dem! 

 

Bilden: Sockenbok från Sätila, Västergötland, symboliskt igenslagen... Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
703 Träffar
4 Kommentarer

Vendel...

DSCN0684

För nu ganska många år sedan, läste jag en artikel i någon populärvetenskaplig tidskrift. Den handlade om Sutton Hoo i Suffolk, England, och de fantastiska fynd som gjordes i högarna där. En utställning med föremål därifrån var på besök i Sverige, därav artikeln. Framför allt skrevs det mycket om de förvånansvärda likheterna mellan framför allt ett hjälmfynd men också andra saker från England, och fynd som gjorts i  Uppland, Sverige. 

År 1990 besökte jag för första gången British Museum i London, och hittade då bland annat avdelningen med fynd från Sutton Hoo, och en stor skylt som bland annat förkunnade just likheten mellan dessa fynd och fynd från 'the Upland region of Sweden'.  Som den anglofil jag är, blev jag oerhört stolt, minns jag. 

I somras blev det äntligen av att besöka Vendel i Uppland. I slutet av 1800-talet ville man bygga ut kyrkogården runt den välbevarade medeltidskyrkan i Vendel, och det var då man stötte på ett stort antal båtgravar som efterhand har daterats till före vikingatid, cirka 5-600-talet. En del av gravarna hade plundrats, förmodligen redan när kyrkan byggdes på 1300-talet, men några var relativt intakta. Fynden var så rikhaltiga att tidsperioden, som utrikes brukar kallas merovingertiden, i Sverige döptes till just vendeltid, efter denna lilla ort i Uppland! 

Gravarna är sorgfälligt igenskottade idag, men ett stenmonument upplyser om var de var belägna. I ett av porthusen kan man se ett galleri med foton från utgrävningarna, och en sidobyggnad innehåller en liten utställning om vendeltiden. 

På andra sidan landsvägen från kyrkan sett, brer åkerlandet ut sig nästan i oändlighet. Förmodligen såg det likadant ut när vendeltidens folk jordade sina storbönder eller kungar i båtgravarna. 

Inte långt från kyrkan, ligger den stora Ottarshögen, daterad till just vendeltid. Sägnen gör gällande att där jordats en kung vid namn Ottar Vendelkråka. Om Ottar Vendelkråka (han fick sitt tillnamn efter att ha stupat i strid i Vendsyssel på Jylland, varefter danskarna gjorde en kråka i trä som de skickade med liket tillbaka till Sverige, förebärande att det var vad kungen var värd) överhuvudtaget har existerat är tveksamt. 

Men någon vendeltidsmänniska är i alla fall begravd i högen. Inte långt ifrån Vendel och Ottarshögen, ligger  Valsgärde, där man också funnit vendeltida båtgravar. Och från Valsgärde, kan man skymta Uppsala högar... 

Som ni märker, är jag väldigt inne i vendeltiden just nu. Lite före släktforskningens ädla tidevarv. Men jag fortsätter också jakten på min trädgårdsmästare Tullbom med familj, i deras cirklande mellan Spånga, Täby och Stockholm. 

Och om ett par veckor, den 1 och 2 oktober, är det SLÄKTFORSKARMÄSSA i Halmstad! Ett antal föredrag, utställare och annat lajbans för er som har vägarna förbi Halmstad då. Välkomna! 

Bilden: Ottarshögen. Foto: författaren 

 

Fortsätt läs mer
450 Träffar
1 Kommentar

Skiss från Skövde

Mitt-bord

Hemma igen efter en släktforskarhelg proppfull med intryck, avtryck och uttryck!  Jag hade en fullproppad men angenäm tågresa från Stockholm, fick mitt hotellrum meddetsamma i ett soligt men kvavt Skövde, och baxade en extremt överfull dragväska till mässhallen. 

Det var när jag skulle därifrån som det skar sig lite mellan mig och Skövde. Ett hejdundrade regn- och åskväder utbröt under bordsdukningen. Med paraply och en spräckt papperspåse lyckades jag villa bort mig från hotellet. När jag gått fel för tredje gången, var jag nära att hojta: 'Jag XXX i Skövde, jag åker hem!' Men eftersom jag ändå inte hittade till järnvägsstationen från där jag var, insåg jag det omöjliga i situationen. Till slut tryckte jag på första bästa dörr som råkade vara öppen. Det visade sig vara en herrfrisör. Men den vänlige unge mannen bakom disken,  skänkte mig inte bara två plastpåsar, han pekade dessutom ut exakt vart jag skulle gå för att hitta hotellet. Och då gick det bra! 

Resten av helgen försvann raskt i en värmedimma, men kantad av god mat och dryck, samt umgänge i nya och gamla vänners lag. Jag hälsade på personer jag inte sett på flera år, och försökte efter bästa förmåga att sälja mina medhavda häften. Stressigt, svettigt, roligt. 

Ett enda smolk i glädjebägaren: jag hade tillsammans med en annan författare samt en förening blivit placerad mycket undanskymt uppe på balkongen. Ingen såg oss där nerifrån. Till och med de som visste var jag stod, hade svårt att hitta mig. Det kom förvisso folk från föreläsningarna förbi. Men de flesta var mer intresserade av toaletterna och caféet, förståeligt nog. Vid förfrågan till funktionär om varför vi tre som hyrt bord måste stå i skymundan här uppe fastän det faktiskt FANNS plats där nere, fick jag svaret att det berodde på att vi inte hade beställt montrar! Förutom det här med resurser, skulle mina tolv utgivna häften se ganska patetiska ut i en stor monter.... Det var stundtals mycket ödsligt där uppe på balkongen, medan besökarna flockades runt utställarna nere på golvet. Det hade ju också varit trevligt att ha lite mer närkontakt med de övriga utställarna. Att utbyta råd, tips och idéer är ju en av grundtankarna med Släktforskardagarna. 

Men några hittade mig i alla fall. Extra kul att få träffa flera stycken som tydligen följer min blogg här regelbundet. Ni ska ha varmt tack för detta! 

Ja, sedan var det bara att samla ihop en nu faktiskt lättare bokväska, klädväska och handväska och embarkera tåget hem igen. Så skönt att äntligen få träffa folk ansikte mot ansikte, kunna prata och skratta utan vrångbilder och väsande telefoner.

Nästa gång blir det Östersund! 

Bilden: Så här såg mitt bord ut när det var färdigdukat på fredagen. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
666 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskarens bok

Ny-bok

Jag är säker på att alla släktforskare, kanske rentav alla författare, har samma känsla när budet har kommit med kartongen. När man rivit upp lådan och finner sin nya bok, så tror man först att det är någon annan som har skrivit den. 

Har jag verkligen gjort det här? 

Sedan drar det igång. Den enorma lättnaden: Tänk att jag hann den här gången också! Den nästan lite barnsliga stoltheten: Jag har gjort den här! Ingen annan, utan jag! Och förstås glädjen över att ha kunnat skapa ännu en gång. 

Jag minns att Stieg Trenters förläggare, som enligt egen utsago brukade komma på besök till författaren varje gång det var dags att avsluta en ny deckare, målande beskrev scenen i 'En bok om Stieg Trenter': Iklädd en gammal badrock knackade han till sist ner ordet 'SLUT' längst ner på sidan, rev ur pappret, skrattade och grät'... 

Sedan kommer ångesten. Glömde jag något? Tänk om jag missat något helt idiotiskt skrivfel, som alla kommer att skratta åt? Tänk om ingen vill köpa boken? Borde jag haft med en annan bild på sidan 21? 

Men det brukar lägga sig efter ett tag. För min del har jag nu packat ner ett antal exemplar av 'Det andra Västergötland' som bara precis hann anlända före Släktforskardagarna i Skövde. 

Jag ska vara så fräck, att jag skriver här i bloggen: den kommer att säljas till mässpris vid bord 202. Eller så erbjuder jag ett Västgötaklimax. 

Vad är nu det då? 

Det får ni se i Skövde. Vi ses där! 

Fortsätt läs mer
683 Träffar
2 Kommentarer

Hem till Täby - för 200 år sedan

Jarlabankes-bro

Av en slump öppnade jag kyrkböckerna igår - det var ett tag sedan. Jag upptäckte att jag inte haft död på ett anpar på min mammas sida. Sagt och gjort. Trädgårdsmästare Tullbom med hustru, född Nyström, avhördes senast på Lövsättra gård år 1818. Stället hörde då till angränsande Vallentuna församling, men räknas numera in i Täby. 

Det är en lite säregen upplevelse att bläddra igenom husförhörslängder och skåda ortnamn som är en välbekanta sedan uppväxten, och inse att där förmodligen såg helt annorlunda ut för tvåhundra år sedan. Mitt anpar flyttade visserligen 1818 till Hägerstalund i Spånga församling, men redan året efter kom de tillbaka till Täby, denna gång till Skålhamra, där de blir kvar några år. Skålhamra upptar flera sidor i husförhörslängden. Det var tydligen en stor egendom. Idag, när man åkt världens krokigaste väg åt Arlanda till, ser man golfklubbens gula hus omgiven av hängivna golfare på grön bana. 

Grindtorp, där tillbringade jag mina första år. En sida i husförhöret. Förmodligen ett vanligt torp. Numera riksbekant för sina halvcirklar till hus. Har till och med varit med i TV! 'Skarpängen', jodå, där har jag också bott. Båtmanstorpen 'Wismar' och 'Rostock' låg någonstans i närheten, tror jag. Åtminstone hade vi både Wismarsvägen och Rostockvägen i närheten när området fortfarande var lantligt i min spädaste barndom. Inte heller det området är att känna igen idag. Min nästa boendeort, Erikslund, fanns inte alls på 1820-talet. Området hörde, gissar jag, till 'Wisinge' ägor. Det nuvarande parhusområdet stod klart 1972, vi hörde till 'nybyggarna'. Jag minns hur man energiskt satte igång att bilda olika frivilliggrupper som skulle ansvara för ditt och datt. Undrar om man gjorde liknande som nybyggare på 1800-talet? 

'Wiggebyholm' var stort redan på den tiden. Ja, gården finns ju kvar fortfarande, faktiskt. Däremot är Hästängen nuförtiden förvandlad till villaområde med pastellfärgade hus. Man har dock pietetsfullt bevarat det mintgröna hus med originell lutning som kallades 'Templet' där Carl Jonas Love Almqvist och andra litterära gäster spankulerade i trädgården, funderande på nästa alster. Och den charmanta värdinnan, Laura Grubb, är ihågkommen med en väg i området. 

Åkerby har jag också bott i. Ute vid huvudvägen halvlåg ett urgammalt äppelträd i ett dike. Jag funderade mycket på om det var ett minne från den tiden då Åkerby var en gård och inte ett trevåningshusområde. 

1822 fick jag dock en överraskning. Mitt anpar, som nu utökat familjen med en liten dotter, flyttar till Torslunda. Finns det faktiskt en plats i Täby som heter så? Jo, säger wikipedia, det gör det faktiskt. Inte långt från Skålhamra. Det har jag missat efter att ha tillbringat mina första fyrtio levnadsår i kommunen! 

1823 flyttar man igen, nu in till Stockholm. Flyttlängd finns, men inga närmare upplysningar. Slut på det roliga... 

Jag tänker nu göra ett litet semesteruppehåll med bloggandet. Trevlig sommar alla! 

Bilden: Jarlabankes bro i Täby kyrkby, äldsta delen av kommunen. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
404 Träffar
0 Kommentarer

Plötsligt på TV...

T_20220628-211254_1

Är det någon mer än jag som brukar titta på 'Skrik från förr' på TV? Igår kväll handlade det om det bestialiska mordet på mamsell Laurell i Stockholm. Plötsligt hajade jag till. Visst sa han att rättsläkaren hette Blachét? 

Då gick minnet genast tillbaka till en historia som började med en fransk perukmakare.... 

I slutet av 1700-talet var allt franskt 'inne' i Sverige. Vid hovet talades huvudsakligen franska. Och till detta franskvänliga land kom på 1760-talet två förhoppningsfulla franska bröder resande. 

Den ene hette Jacques  Nicolas/Jakob Niklas Blachét. Han försörjde sig som fransklärare i Stockholm, gifte sig med Hedvig Sofia Leuk och fick sonen Johan Ernst Blachét. Johan Ernst blev fältläkare vid Södermanlands regemente, senare lasarettsläkare i Karlstad. Hans levnadshistoria blev inte lång, han tjänstgjorde som sjukhusläkare under kriget 1808-09, och dog i fältfeber 1809. 

Men nu var det ju den franske perukmakaren. Det var den andre brodern, Louis Nicholas/Ludvig Niklas Blachét.  Och denne Louis var inte vilken perukmakare som helst, han var 'artistisk perukmakare', vilket innebar att han försåg skådespelare och sångare med fantasifulla kreationer till olika föreställningar. 

Louis gifte sig med Ulrika Littbom, bodde i Maria på Söder i Stockholm, och fick sonen Johan Ludvig. Sonen var tydligen inte intresserad av några peruker, utan blev istället kronobokhållare vid Stockhkolms Metallvåg. Han gifte sig med Sofia Magdalena Bodell, och fick två söner med henne. 

Carl Johan (1813-1876) följde i sin pappas kusins fotspår och blev andre stadsläkare i Stockholm. Han var gift med Fredrika Haeggström, och de hade en dotter Adolfina Johanna, som blev gift Nordenberg och fick tre barn. Jag misstänker att det är denne Carl Johan som fick det inte särskilt trevliga uppdraget att undersöka kvarlevorna av stackars mamsell Laurell efter det hemska mordet. 

Carl Johans bror Gustaf Vilhelm blev registrator hos Stockholms Magistrat. I sitt äktenskap med Emma Charlotta Stenberg fick han tre barn, varav ett hette Per Gustaf Ludvig Blachét. Den sistnämnde blev också han läkare i Stockholm. 

Och varför är nu jag intresserad av den här franskfödda släkten? Jo, denne sistnämnde Per Gustaf Ludvig Blachét, hade i sitt äktenskap med Hilda Matilda Jensen två döttrar. Den yngsta av dessa, Elsa Charlotta Blachét, kom så småningom att gifta sig med en viss Ernst Anderson Fuhr, som var min farfars morbror.... 

Detta är en nedkortad version av en artikel i min släkttidning An-Lunden 2007:4 

Bilden: En gammal TV... foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
630 Träffar
1 Kommentar

Spioner var dom allihopa..?

20220329-085521dannebrogen


Jag har i en tidigare blogg berättat om min anfader, prästen Sven Eriksson Ausenius, som 'extraknäckte' som spion åt Karl XI under dansk-svenska kriget 1675-79. Senare upptäckte jag att Sven inte var ensam om denna intressanta bisyssla till prästyrket.

Min anmoder Maren Nilsdatter Kjerrulf, gift med Andreas Alberti Lichtenberg, präst i Sibbarp, Halland, hade en bror Martin Nilsson Kjerrulf. Även Martin var präst till yrket.

Martin Nilsson Kjerrulf var född 1634, hade varit regementspastor vid greve Aschebergs regemente, kanske också kyrkoherde för Ljungby församling, men bytte till sig Vessige församling istället. Allt i Halland. Martin var gift med Elisabeth Block, möjligen från Hellerup i Ljungby.

År 1675 bröt så kriget mot Danmark ut. Martin Nilsson Kjerrulf skaffade på egen bekostnad proviant åt de svenska trupperna i området. Dessutom fick han ofta besök i prästgården av danskar, och kunde då 'utleta' eller 'utspana' deras hemliga planer (spioneri, med andra ord). Uppgifterna vidarebefordrades sedan 'i tysthet' till fältmarskalk Sperling...

Tyvärr blev Martin förråd av en mer dansksinnad granne, tillfångatogs och fördes till Köpenhamn. Där fördes han inför danske kungen och tillfrågades hur han kunnat vara så förrädisk mot hans (kungens) folk. Vår präst svarade då att 'om konungen varit hans lagliga överhet, hade han visat honom samma trohet'. Detta ansågs av samtiden vara ett mycket coolt svar. Danske kungen var dock inte imponerad, och Martin Nilsson Kjerrulf återfördes till fängelsecellen.

Men utanför fängelset, smiddes det planer. En vän till vår präst skickade in två pigor i fängelset, enligt uppgift med tvätt, och dessa två bar sedan ut Martin, inpackad i ett 'bykekar' (tvättbalja) ner till stranden. Där väntade en skånsk båt, som tog honom till Malmö.
Därifrån begav sig vår präst omedelbart till småländska Ljungby, där Karl XI fick rapport.
Under tiden som Martin varit på äventyr i Danmark, hade hustru Elisabeth och barnen varit tvungna att hålla sig gömda i skogen.
Nu var krigandet över för Martins och Elisabeths del, men fem av deras åtta söner stupade senare i Karl XII:s krig.

Martin Nilsson Kjerrulf dog troligen 1690. Hans sonson Mårten Fredrik Kjerrulf blev adlad Kjerrulf von Wolffen. Mårten var förresten gift med Maria Elisabeth Browald, dotter till en viss Ingela Hammar i hennes andra gifte... Ingelas förste man var känd som 'Lasse i Gatan'. Idel äventyrligheter i den här familjen, tydligen!

Nedkortad version av artikel i min släkttidning An-Lunden 2007:4

 

Bilden: försvann ut i cyberspace någonstans, så jag återanvänder en bild av dannebrogen.... Foto: pixabay

Fortsätt läs mer
525 Träffar
0 Kommentarer

'Ölfruar' - eller..?

hxprylar

Ibland får man blogguppslag på de mest oväntade sätt.

I fredags satt jag som vanligt och tittade på ’Antiques Road Trip’ på TV. De av er som sett programmet vet, att de två antikexperterna som tävlar mot varandra, i varje avsnitt gör en paus och besöker en lokal sevärdhet eller lär sig mer om traktens historia.

Nåväl, i fredags befann man sig i grevskapet Suffolk, och i Ipswich besöktes ett ölbryggeri. Där inhämtades följande:

Ipswich, som är en av Englands äldsta städer, blev redan på 400-talet känt för sina kvinnliga ölbryggerskor. Vattnet var lortigt och orsakade ofta magsjuka, men under ölbryggningen kokade bakterierna bort, således ansågs det nyttigare med öl än vatten… Man blandade i malt, humle och övriga ingredienser,  sedan fick produkten jäsa i någon vecka.

På marknaden i Ipswich vimlade det av ’ölfruar’ som bjöd ut sin dryck. De kändes igen på sina toppiga svarta hattar, och på något sätt uppstod seden att ju förmögnare ölfrun blivit på sitt öl, desto högre spets hade hon på sin svarta hatt.  Liksom för att visa att hon hade råd med en högre hatt än de övriga ölförsäljerskorna. 

Längs gatorna i ölbryggarkvarteren i staden, kunde man ibland se stora sopkvastar stående utanför dörrarna. Detta var en signal till hugade spekulanter: nu fanns det nyjäst öl att köpa!

Katter fanns det gott om, eftersom de höll råttorna borta från bryggkaren.

Ölbryggeriet i Ipswich nådde sin topp på 1400-talet. Men tyvärr var det också då som en viss bok vid namn ’Häxhammaren’ spred sig som en löpeld över både Storbritannien och övriga Europa.

Ja, ni inser väl?

Spetsig svart hatt, kvast, katt, stora svarta kittlar…. Den gängse bilden av en häxa än idag!

Det blev i Ipswich som på så många andra ställen. Ölfruar fängslades och avrättades i mängder. Det räckte ju tyvärr med att förolämpa fel person, eller ett riktigt elakt rykte när häxfebern rasade som värst. För min del tror jag att ölfruarna i Ipswich råkade så illa ut för att de var självständiga och självförsörjande kvinnor. Inte populärt i det mansdominerade samhälle som regerade då.

Häxjakten gjorde att ölfruarna i Ipswich fick gå ’under jord’ med sin verksamhet. Ölbryggandet togs mer och mer över av män. En mer än tusenårig tradition gick i graven.

Men ölbryggerierna frodas ju än idag på de brittiska öarna!

 

Bilden: Diverse attiraljer för häxa... eller ölfru? Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
366 Träffar
0 Kommentarer

'Mina damer och herrar...'

Kulturnatt14-013

När man gör entré i släktforskningens värld, möts man ofta av föredrag i olika fasoner.  Numera finns det digitala sådana, särskilt nu under pandemin har det blivit vanligt med inspelade föredrag som visas bestämda tider, eller att man kan koppla upp sig med diverse lösenord och annat, och höra en föredragshållare 'live' ungefär som på TV. 

Men nu börjar det även bli fart på 'levande' föredragshållare igen. Utbudet ökar för varje dag. Att gå på föredrag i släktforskning är både lärorikt och trevligt, särskilt om någon håller föredrag om just dina anors hemtrakter, eller den aspekt av släktforskning som du brinner mest för. Man träffar likasinnade, och i kaffepausen (eller efter föredraget) kan man byta anor och idéer. 

Men det finns förstås både bra och dåliga föredragshållare. Bara för att en person är duktig på ett visst ämne, innebär det inte automatiskt att vederbörande är en duktig föredragshållare. Det gäller att involvera publiken lagom mycket. Blir det för mycket publikengagemang, riskerar hela tillställningen att urarta till någon sorts debatt, som kan både dra över tiden och lämna kärnämnet bakom sig. Om man å andra sidan som föredragshållare helt och hållet glömmer publiken och står och mumlar intressanta fakta i stort sett för sig själv, så kommer publiken snabbt att tappa intresset, och rentav försöka smyga sig ut ur lokalen i förtid. .Inte heller bra! 

Sedan kan det handla om olyckliga omständigheter också. Tekniken kanske strejkar, så att föredragshållaren inte kan visa sitt färgsprakande bildspel eller illustrera med exempel på det personen skulle  föreläsa om. Eller så kanske personen helt enkelt saknar naturliga förutsättningar att hålla föredrag. Jag var en gång på ett föredrag med en mycket duktig och påläst föredragshållare, men när han började tala, visade det sig att han inte bara talade entonigt utan också i någon form av staccato, och-det-är-inte-lätt-för-publiken-att-hänga-med-när-föredragshållaren-pratar-så-här... Själv somnade jag i min stol, vilket var dubbelt pinsamt eftersom jag förväntades skriva referat av föredraget... Och det visade sig senare att jag inte var ensam om att ha nickat till. 

Å andra sidan hörde jag en annan gång ett föredrag av en person som inte ens var släktforskare, men föreläste om ett ämne som berör släktforskare i högsta grad. Hennes föredrag kunde jag referera hela meningar ur flera år efteråt! Jag lyckades se till att hon kom till min dåvarande arbetsplats och höll föredraget en gång till. 

Jag har själv hållit en del föredrag, och det är ju klart, det är inte alltid det blir så bra som man tänkt. Jag blev en gång ombedd, mycket överraskande, att hålla ett föredrag om släktforskning i Finland. Jag var dåligt förberedd och inte alls så väl insatt i ämnet som trotts. Det blev ett kort och uselt föredrag, med egentligen bara ett enda reellt tips till släktforskarna.... Det är nog åtminstone tio år sedan, men jag skäms fortfarande. Då får jag trösttänka på det föredrag om släktforskning i Halland som jag höll vid ett annat tillfälle, där jag faktiskt hittade just den där speciella balansen mellan föredragshållare och publik. 

En del föredragshållare läser i tjocka pappersbuntar. Andra visar varenda mening de säger på powerpoint. De flesta kör nog som jag med ett litet papper med stödord, eller visar viktigare meningar på stor skärm. Men det viktiga är ju, som sagt, att man knyter an till publiken, oavsett powerpoint eller pappersbunt. Då blir det för det mesta bra. 

För min del trivs jag bäst när jag får prata i 'egen regi', men det kan allt spåra ur det också. Jag guidade ett sällskap på min arbetsplats en gång, när jag blev avbruten av ordföranden som vänligt sa, att han förstod att jag älskade mitt ämne, men tyvärr var gruppen tvungen att gå till den framdukade middagen nu...  Ridå!

Bilden: Förberett för föredrag på Kristinehovs malmgård under Kulturnatt Stockholm för några år sedan. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
514 Träffar
0 Kommentarer

Församlingen och släktforskaren = sant

DSCN0466

Bland det första en släktforskare (efter att ha 'städat vinden', se tidigare blogg) stöter på i sin forskning är Församlingen. Församlingen hade präster eller komministrar som antecknade när anan föddes, vigdes och dog, när barnen döptes och när folk tog nattvarden. I husförhörslängden står kanske födelseort eller, om man har tur, någon kommentar om vandel eller tidigare yrke. En del präster är väldigt knapphändiga när de skriver in sina församlingsbor i böckerna, andra verkar haft gott om tid, och har gjort hela noveller, särskilt vid dödsfall. 

Ja, allt det där kan ni väl. Men sedan är församlingen också en komplex historia. Församlingar växer, delar sig, försvinner eller byter till och med namn i vissa fall. När jag började släktforska, var 'rosa boken' bibel nummer ett i det avseendet. I denna bok, som också är känd under namnet 'Sveriges församlingar genom tiderna' kan man hitta både befintliga och försvunna församlingar med just uppgifter om sammanslagningar, uppdelningar och annat. Numera finns uppgifterna på nätet, om jag förstått det hela rätt. Rekommenderar ändå inköp av rosa boken, om ni hittar den. Alltid bra att ha. 

Mer konkret, när det gäller församlingar och släktforskare, så säger jag som jag sagt förut: kyrkvaktmästare! Detta fantastiska skrå har inte bara nycklar till kyrkor och kapell; de brukar i regel veta allt om sina kyrkor och kyrkogårdar också. Eller så vet de någon som kan, och är villig att berätta. Vissa kyrkvaktmästare har bil och är viliga att skjutsa en förvirrad släktforskare till intressanta sevärdheter dessutom! Och detta är alltså gratis! Men en liten peng till kyrkans framtida underhåll eller underhållning skadar ju inte... 

Och så är det kyrkogårdarna. Min vän Kristina, som tillhör kyrkvaktmästarnas ädla skrå, påpekade en intressant sak: om kyrkogårdsgruset är nykrattat, ser man genast om en kollega är på besök. Vanliga besökare traskar på grusgången. Kyrkvaktmästare undviker gruset, och håller sig till gräsmattan... 

Vissa församlingar är 'plus' för släktforskaren. Min bloggkollega Eva Johansson skrev om halländska Vinbergs gravförteckning. I Toarps kyrka, Västergötland,  får släktforskaren titta i 'pärmen'. Densamma innehåller i stort sett allt om kyrkans historia från 1500-talet och framåt. Protokoll, ombyggnader och gåvor. Med personnamn och årtal.  

Jag funderade i en tidigare blogg på hur församlingsbiträden, pastorsadjunkter och andra såg på släktforskare förr i tiden, när de kom inklampande och ville sträckläsa församlingsboken från 1700-talet och framåt. Själv har jag noterat att jag väcker ett visst uppseende ute på landsbygden när jag berättar att jag är från Stockholm. I en församling, hörde jag rentav kyrkvaktmästaren viska till en assistent att man hade fått besök av 'en släktforskare från Stockholm'. Jodå, assistenten kom förbi och sneglade diskret på mig där jag var sysselsatt med att fotografera. På ett annat ställe, hade ryktet spridit sig på bygden. Hembygdsgården hade öppnat, jag fick tips om flera personer som 'kunde berätta', och som uppenbarligen var redo att göra detta. 

Har sagt det förut, säger det igen: jag kan aldrig tacka er nog! 

 

Bilden: Stora Tuna kyrka, Dalarna, får vara 'församling' till den här bloggen. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
483 Träffar
0 Kommentarer

Faster Bina - Sabina Gustava Wallmark

Steninge-kyrka

Min farfars mormors mormor hette Carolina Justina Wallmark. Hon var dotter till prästen Anders Wallmark, sedermera pastor i Harplinge och Steninge, och Hedvig Sofia Revigin. Carolina Justina blev inte särskilt gammal, hon dog 36-årig i Skrea, gift med komministern där Johan Spångberg. 

Men även om min anmoder själv dog tidigt, så hade hon ett flertal syskon som levde betydligt längre. Per Adam Wallmark, äldste brodern, har jag berättat om i en tidigare blogg. Denna gång handlar det om en syster till de två.

Sabina Gustava Wallmark föddes 1790 3/4 i Källsjö församling, Fagereds pastorat, Halland. De flesta av barnen Wallmark är födda där, eftersom fadern då var komminister i Fagered. Om Sabinas uppväxt i Fagereds prästgård och sedermera i Harplinge vet vi inte mycket annat än att där sannolikt förekom mycket litteratur. Någon  gång i början av 1800-talet hamnade hon i Stockholm, troligen besökte hon sin vid det laget rätt celebre bror Per Adam. Där träffade hon, möjligen genom brodern, kamreren Carl Fredrik Holmberg. Så kallad ljuv musik uppstod, och paret gifte sig i Stockholm Jakob 1809 27/10. 

Carl Fredrik Holmberg var stockholmare, född 1777 17/8 i Katarina. Han var son till magasinsdrängen Johan Holmberg och Hedvig Fellman. Han måste ha beretts tillfälle att studera, eftersom han fick arbete som kontorist på Kammarkollegium. Där arbetade han sig upp till kamrer. 

År 1812 20/4 får Sabina och Carl Fredrik sitt enda barn, en son Otto Fredrik Holmberg. Familjen är bosatt i Klara församling i Stockholm ända till Carl Fredrik Holmberg avlider 1838 25/11. Vid det laget har sonen Otto Fredrik flyttat hemifrån, till Maria församling på Söder. Han har följt i sin pappas fotspår och arbetar som kanslist på Kammarkollegium. 

Tyvärr blir Otto Fredrik Holmberg inte så gammal. Lugsoten tar honom, och han avlider 1848 12/10 i Maria. Bouppteckningen visar att han bland annat är skyldig sin morbror  Per Adam Wallmark 801:20 riksdaler.  Han dör ogift, hans enda efterlevande är modern Sabina. 

Efter sonens död har Sabina Wallmark inte längre någon anledning att bo kvar i Stockholm. Dessutom lever hon i små omständigheter, och har inte råd med något eget hushåll. Brodern Per Adam har lämnat storstaden och flyttat till Kungsör med sin 'andra' familj. Dit flyttar också Sabina, och blir omtyckt 'faster Bina' i familjekretsen. Men Per Adam Wallmark dör 1858. Han hade i grunden en ganska god ekonomisk ställning, men tyvärr var han rätt godtrogen, och lånade ut pengar till alla som behövde. Efter hans död visade det sig att han skrivit på flera borgensförbindelser som låntagarna inte klarat att lösa, och nu krävdes dödsboet på pengarna. Summa summarum blev att när allt var betalat, stod änkan, Hedvig 'Hedda' Wallgren tämligen barskrapad. Hon fick sälja huset i Kungsör och flytta till en betydligt mindre fastighet i närheten. Det stora hushållet skingrades, och nu var Sabina hemlös vid 68 års ålder.

Hon tycks nu ha längtat hem till sina fäders jord, för nu flyttar hon 1858 från Kungsör till Halland, närmare bestämt till Ljungby, och vidare till grannförsamlingen Alfshög. Där bor hon på egendomen Katrineberg, och där avlider hon 1868 16/10 i sitt hem. Någon sjukdom finns inte uppgiven i dödboken. Hon blev 78 år gammal. 

 

Sammandrag av en artikel i min släkttidning An-Lunden hösten 2010.

Bilden: Steninge kyrka har medeltida ursprung. Här predikade Anders Wallmark, Sabinas far. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
510 Träffar
0 Kommentarer

Nu börjas det igen..!

Slfd-Gvle-001-1

För ett par dagar sedan anlände planskiss och bordsnummer till Släktforskardagarna i Skövde. Nu är det igång igen på riktigt! Efter två inställda evenemang, ska det äntligen ske igen. Hotell, folkmassor, montrar, dataskärmar och böcker. Svettigt, trångt, vattenflaskor, högljudda skratt, dånande speakerröst som försöker överrösta sorlet (och ibland lyckas), föreläsningar, lotterier och sälj, sälj, sälj! 

Det är inte utan att man känner sig lite vilsen. Det var på sätt och vis lättare när jag representerade en förening. Då var det bara att packa och sticka, så att säga. Nu när jag är ute på egen hand, är frågorna fler. Hittar folk mig vid det där bordet? Borde jag ändå ha bokat en elkontakt för dator? Men vad skulle jag ha visat på den, mina tidigare böcker? Apropå tidigare böcker, vilka ska egentligen med till Skövde? Prästergötland förstås, och böckerna om Halland. Ska jag ta med boken om Morden i Midsomer, som ju inte ens med bästa vilja i världen kan räknas som släktforskarlitteratur, men som har varit så poppis på tidigare släktforskardagar? Benombrottet kan jag ursäkta. Den handlar om mitt personliga benbrott, och jag är ju släktforskare! Logiskt, eller hur? 

Sedan är det årets nya 'bäbis'. Hinner den bli klar i tid? Hur stor upplaga ska jag ta? Finns tryckeriet fortfarande, eller har de som så många andra gått i  konkurs under pandemin? 

Sedan blir det Halmstad i oktober. 40-årsjubileum med tillhörande mässa. Och kanske blir det någon form av bokbord i Stockholm i år? Och sedan...

Ja, nu börjas det igen. Och det ska bli så otroligt roligt! Jag gläder mig enormt åt att få träffa alla som under de senaste två åren har reducerats till en pytteliten fotoruta i sociala medier. Jag tror också på stor publiktillströmning. Det uppdämda behovet av att få träffa andra släktforskare måste ha vuxit till enorma proportioner under de dystra pandemiåren! 

Hoppas få träffa er alla i Skövde! 

Bilden: Från Världens längsta bokbord i Stockholm 2012. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
525 Träffar
0 Kommentarer

Ett konstnärligt budskap...

20220503-162150Sigurdsristningen-065

De som känner mig lite närmare, och de som följt den här bloggen länge, vet att jag är väldigt svag för runstenar. Dessa oftast vikingatida sms med namn, berättelser och släktled tycker jag är helt fantastiska. 

Men långt tidigare, redan på bronsåldern, började framsynta personer skicka meddelanden till framtiden, men då inte i skrift utan i bilder. En bild säger ju mer än tusen ord, heter det, och visst har vi lärt oss mycket om bronsåldern och dess befolkning via hällristningarna. Ändå ligger vi i lä med våra bronsåldershällar, långt tidigare hade sumerer med kilskrift och bilder hört av sig, liksom egyptierna med sina pergament... Grekerna målade amforor, golv och väggar med berättelser ur sina liv, och romarna var inte sena att haka på när de erövrade områdena runt Medelhavet. Gudar och människor blandades med mat, dryck, djur och växter, allt värdefullt för oss sentida historienördar. 

När kristendomen segrat i det vi idag kallar Sverige, började man bygga kyrkor, gärna på någon gammal hednisk offerplats. De flesta människor var på den tiden analfabeter och kunde inte läsa, allra minst bibeln, som dessutom var på latin. Dessutom predikade prästerna på latin. Då kom måleriet till god nytta. På väggarna och i kyrkvalven målades bibliska scener, helgon och syndare, för att förklara vad det hela gick ut på. Dessa personer kläddes i samtida kläder och frisyrer, samt hade ibland husdjur med sig, allt för att underlätta förståelsen. Vi sentida betraktare får således en god bild av hur folk levde och klädde sig i Sverige på den tiden. 

Sedan kom reformationen, bibeln och prästerna blev svenskspråkiga. Kyrkväggarna behövde inte längre tas i anspråk för bibelberättelser. Men konsten florerade desto mer på andra håll. Skulptörer och stora målare som da Vinci, Michelangelo och Botticelli florerade ymnigt runt Medelhavet. Strömningarna nådde Sverige med stormaktstiden, svenska dekoratörer knutna till palats och kyrkor studerade dem och lärde sig. Magnus Gabriel de la Gardie enrollerade mängder med artister och hantverkare till Läckö slott, varifrån 'Läcköskolan' blev ett begrepp. 

Sedan var det inte alls bara förmögna adelsmän som hade tillgång till konst. I sydligare delar av Sverige fanns 'gåramålare' som gick från gård till gård och målade bonader, längre norrut har vi de vackra hälsingegårdarna, ännu nordligare hade samisk slöjdkonst blivit ett begrepp redan då. 

Sedan har det fortsatt med diverse olika stilriktningar, färgskalor och materialval, nu kanske inte på samma sätt för att skicka meddelanden in i framtiden eller till omvärlden, men fantasin och färgerna råder det ingen brist på! 

 

Bilden: Sigurdsristningen i norra Södermanland, ett vackert konstverk...   Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
414 Träffar
0 Kommentarer

Lokaldrakar

20220426-095352Lokaltidningar

Redan under mina år som storstadsbo, förundrades jag över lokaltidningarnas iver att regna in i brevlådan. Jag har till och med skrivit ett litet kåseri om förvirringen som lätt uppstår, då man i flera olika tidningar kan läsa om 'ett föredrag på tisdag' utan datum. Kommande tisdag eller den som inträffade igår? ( ur Stockholm från Örnet 2009) 

Fenomenet har följt efter ända hit till norra Roslagen, där jag numera bor. Först regnade det in tidningar. Sedan kom det under en dryg månad inga alls. Numera kommer det minst två olika lokaltidningar i veckan. 

Men lokaltidningarna må vara lite förvirrande i sin nyhetsrapportering, det är inte sällsynt med mer djuplodande hembygdsartiklar. Och de är guld värda för en nybo. För någon tid sedan läste jag en artikel om 'hatten i Grisslehamn' som fängslade mig så till den milda grad att jag rivit ur artikeln och sparat den. Om jag får tid, ska jag ta kontakt med författaren och höra om jag får återge delar av texten här i bloggen. 

Idag hittar jag en annan lokal släkt- och hembygdshistoria, som har med det upp-och-nervända ankaret att göra. Ett sådant ankare är Norrtälje kommuns symbol.  Flera inslag med historik om byggnader och platser i Roslagen har också förekommit. Visst är det mycket kungar, härförare och andra 'kändisar', men även lokala bönder och fiskare nämns ibland vid namn och plats. Jag misstänker att ungefär samma typ av artiklar förekommer i alla lokaltidningar i vårt avlånga land. Tyvärr har jag själv inte särskilt mycket släkt i Roslagen, men bor man kvar i något område där ens släkt härjat i århundraden, bör lokaltidningarna vara en möjlig källa till vidare forskning. Kanske kan man kontakta artikelförfattaren och få tips om nya källor. 

Det är förstås massor av annonser i tidningarna, men även dessa kan för en nyinflyttad vara av ett visst intresse. Man vill ju veta vad som finns av service och butiker på bygden! Visserligen är inte undertecknad, som varken har bil eller körkort, så värst beroende av däckservice, men det kan ju finnas andra i ens närhet som är intresserade. 

Dessutom annonseras diverse evenemang i lokaltidningen, och att gå på sådana är ju ett bra sätt att bli bekant med folk. Kanske har man då tur och hittar någon verklig 'inföding' med stora kunskaper om folk och fälador i trakten! 

Lokaltidningen är alltså definitivt värd att bläddra igenom även i nutid. Att gamla lokaltidningar är guld värda, vet de flesta av er redan om. Eller hur? 

 

Bilden: En bunt lokala lokaltidningar. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
416 Träffar
1 Kommentar

Buxbom, skuren och buren - i århundraden

20220419-212323Buxbom

Hade förmånen att få avsluta påskhelgen med kärt besök söderifrån. Avsikten var att få hjälp med min nya, tämligen igenvuxna trädgård. Undertecknad är allt möjligt utom hortonom, och de flesta buskar, träd och blommor är mysterier för mig. 

Ett bekymmer jag hade var att en stor, hotfull vintergrön växt höll på att effektivt ta livet av en av de få buskar jag känner till: rhododendron. Nu fick jag hjäp dels med att konstatera att jätten var en buxbom (Buxus sempervirens), dels med en proffsig beskärning av bjässen ifråga. Nej, inte i någon rolig form, typ kungakrona eller lejon, bara såpass att rhododendronbusken kan känna sig säker. 

Det var ofantliga mängder buxbom jag bar till kvisthögen, nästan ett ordinarie träd! Nyfiken som jag är, måste jag förstås slå upp denne gigant till buske. Den har använts mycket vid tillverkning av lådor och askar, läser jag på wikipedia. Och faktiskt, orden box, boett och bössa härstammar alla från namnet för buxbomsträ. Där ser man! 

Buxbom brukar sällan användas kommersiellt numera, men det anses vara mycket bra virke för små fartygsmodeller och liknande, eftersom det är hårt, kompakt och mycket jämnt. Dock är det svårlimmat! Kan vara bra att veta för dig som funderar på att börja bygga flaskskepp... Fram till 1800-talet användes buxbom mycket till tillverkning av blockflöjter, oboer och tvärflöjter. 

Buxbom är giftigt, men har använts som 'folkmedicin' vid feber och gallbesvär. Det är då rotbarken man använder. 

Jag fick också veta att jag har två vinbärsbuskar (om svarta eller röda är än så länge oklart eftersom bladen inte slagit ut). Vidare upphittades ett par träramar, vilket troligen innebär att där tidigare funnits ett trädgårdsland. Frågan är ju hur länge sedan det är. Jag vet ännu mycket lite om husets historia. Vinbärsbuskarna bör ha funnits där i minst tjugo år, enligt min expertvän. Men kanske är de mycket äldre. Har köksträdgården anlagts när huset byggdes, eller fanns den rentav ännu tidigare? Låg det något annat hus här före mitt? 

Dags att släktforska på huset!  

 

Bilden: Buxbomen, nu mycket snällare... Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
603 Träffar
4 Kommentarer

Olof von Dalin - hovpoet, satiriker och släkting

20220412-201716Olof-v-D

Jag började inte, som många i äldre tid, att släktforska för att sedan kunna skryta om mina ädla anor bakåt. Och hade jag gjort det, skulle jag nog ha fått lära mig 'den hårda vägen' att ett anträd levererar mycket blandad kompott. Vi har alla våra andelar av anor som kallats 'christeliga' eller 'dygdiga', och sådana som helt klart varit betydligt mindre kristeliga och dygdiga.... 

Men självklart finns det en och annan släktskap som tilltalar en lite mer. Olof von Dalin hör till dem. 

Olof Dahlin, som han ursprungligen hette, föddes 1708 29 augusti i Vinbergs prästgård, Halland. Far var prästen Jonas Dahlin, mor hette Margareta Birgitta Ausenia och var prästdotter. 

Flera uppslagsverk nämner att Olof hade 'gott påbrå'. Pappa prästen ansågs vara 'ett vittert snille' och mamma Margareta Birgitta var 'en duktig kvinna' (vad nu det egentligen innebär). 

Jonas Dahlin avled emellertid redan 1709, och Margareta Birgitta gifte om sig med efterträdaren,, Severin Bökman. Severin blev en omtyckt styvfar, som tog aktiv del i uppfostrandet av styvsönerna. Redan vid tretton års ålder kunde Olof skickas till Lund för högre studier. 

Först var tanken att den unge studenten skulle bli läkare, men det visade sig snart att hans håg stod till humaniora. 1727 lämnade Olof Lund, och for på sin lärares inrådan till Stockholm, där han blev informator hos kammarrådet Klas Rålamb. Olof trivdes bra, och fick via värdfamiljen tillträde till ett antal historiska bibliotek i huvudstaden. Detta hjälpte honom sannolikt uppåt i karriären, 1731 blev han extraordinarie kanslist vid Riksarkivet, och via diverse statliga verk och dito titlar, hamnade han så småningom som bibliotekarie vid Kungliga Biblioteket. Det var från den tjänsten som han år 1750 hämtades till hovet för att bli kronprinsen, blivande Gustaf III:s lärare på Carl Gustaf Tessins inrådan. 1751 blev Olof adlad och tog namnet von Dalin. 

Redan vid tidig ålder hade vår man börjat rimma. Han brukade författa 'små satyrer under form av avisor' för att roa familj och vänner. 1729 höll han på att råka illa ut för första gången. Han skrev en satir om präster, vilken angreps ganska häftigt på flera håll. Det avskräckte inte unge Olof. 1733-34 gav han anonymt ut tidskriften 'Then Swänske Argus' där han gjorde satirer och parodier på aktuella ämnen (förtida till våra nyårsrevyer och ståuppkomiker). Hans vän Karl Carleson hjälpte honom i början med utgivning och bidrag, men efter en tid klarade han det hela på egen hand. 

Then Swänske Argus var banbrytande på flera sätt. Dels var det första gången upplysningstidens idéer sattes på pränt i Sverige. Dessutom drog sig inte Olof von Dalin för att driva med överheten. Tyvärr existerade inte tidskriften mer än två år, arbetsbördan blev för stor för vår man. Han skulle ju sköta sin vanliga tjänst som kronprinsens lärare och stadstjänsteman därtill. Han blev invald i Vitterhetsakademin och var dess sekreterare. Han fick därtill rikets ständers uppdrag att författa Sveriges historia, vilket han gjorde, men hann tyvärr inte längre än till Gustav II Adolf. 

Vid hovet var Olof mycket populär, framför allt hos drottning Lovisa Ulrika. Detta blev med tiden en ganska farlig gunst för honom. Lovisa Ulrika fick Olof att skriva propagandaskrifter för att utöka kungahusets makt, skrifter som hennes make senare läste upp för ständerna. Och så var det kalottprediktningarna...

Olof var nog god kristen, men han avskydde storvulenheten hos dåtidens präster och drev ständigt med prelaterna via parodiska 'predikningar'. Redan 1751, när han höll de första låtsaspredikningarna på slottet, fick han en skrapa av Domkapitlet och en varning av ständerna. Den stränga ortodoxin från karolinertiden levde fortfarande kvar på sina håll, och den som på något sätt smädade Gud eller Sakramenten skulle enligt 1734 års lag mista livet. 

Olof, struntande i detta, tog på sig en röd kappa och papperskrage, och förvandlade sig till den löjlige prästen Nicopompus. Han predikade om den helige Julgrisianus och Sankta Filibunca, påstod att Judas Iskariot måste vara född i Skara med mera. Hovet vred sig av skratt, men det gjorde inte prästerskapet. 

1754 hade Olof von Dalin för drottningens räkning försökt inleda hemliga underhandlingar med Frankrike för att den vägen återuprätta en stark kungamakt i Sverige. När ständerna fick reda på det, var måttet rågat. Olof var nära att mista huvudet, men tack vare sina många mäktiga vänners inflytande, ställdes han år 1756 inför rätta endast för kalottpredikningarna. Han kom undan med böter och förvisning från hovet. 

I mars år 1756 slog sig en mycket olycklig Olof von Dalin ner på Engsö slott  vid Mälaren. Han hade ofta vistats där som gäst hos greveparet Piper och trivdes i den lugna och lantliga omgivningen. Det var där han började författa sin svenska historia. 

1760 hade stämningen svängt, Olof von Dalin hälsades välkommen tillbaka till hovet. 1762 fick han pension från sin tjänst som kronprinsens lärare, och året efter utsågs han till hovkansler. Men hans hälsa, som aldrig varit särskilt god, orkade inte med det nya ämbetets många göromål och uppvaktningar. 1763 den 12 augusti avled han på Drottningholm, och begrovs på Lovö kyrkogård. Där finns stort stenmonument upprest, som han delar med kollegan Klingenstierna, där man kan läsa att han 'med sitt kvicka skämt lättat de kungliga bekymren'. Det är Lovisa Ulrika som låtit resa stenen. 

Varken jag eller någon annan härstammar från Olof von Dalin eftersom han varken var gift eller hade barn. Men hans mor, Margareta Birgitta Ausenia var precis som min anmoder Gunilla Ausenia, dotter till den spionerande prästen, Sven Ausenius i Torup.  

Sammandrag ur en artikel i min släkttidning An-Lunden nr 2002:1

Bilden: en ganska usel bild av Olof von Dalin. Foto av fotot: författaren

 

Fortsätt läs mer
491 Träffar
1 Kommentar

Hon dog ung...

20220405-211045Kulturnatt13-023

Läste härom dagen om prinsessan Christinas bok 'Hon kallades Daisy' som handlar om Christinas farmor. 'Daisy' som från början hette  Margaret av  Connaught, dog ung, bara trettiosex år, och sorgen blev stor i hela landet. 

Jag ska se till att läsa den boken. Inte bara för att jag är rojalist, utan också därför att det kanske kan ge några tips om var man kan hitta information om just kvinnor som dog unga. 

Min farfars farmor Mathilda dog bara knappt tjugosex år gammal i sin första barnsäng. Vi vet mycket lite om henne. Jo, kyrkböckerna berättar var hon har varit och vad hon dog av. Men vi vet inget om hurdan hon var, vad hon tyckte och tänkte, vilka hon umgicks med eller sådant. 

Margaret, eller Margareta, som hon kallades officiellt i Sverige, var ändå en offentlig person, som blev omskriven i tidningarna, och som själv skrev ett par böcker. Tydligen fanns det också brev från och till henne, som Christina och hennes medförfattare hittat. 

Min anmoder Mathilda var en helt vanlig, okänd person. Men jag ska genast skjuta in att jag haft en smula tur vad gäller hennes familj. Mathilda hade flera systrar, och en av dem höll tydligen kontakt med änklingen, och framför allt med Mathildas son, och där finns ett par brev bevarade. Så då fick jag åtminstone veta mycket om den sidogrenen. Och hittade faktiskt en släktforskande ättling, som var mycket vänlig och lät mig få kopior av ett par andra brev, skickade mellan släktens olika grenar. 

Tack vare att efternamnet Lethenström är ganska ovanligt, så har jag själv pusslat ihop lite data om andra syskongrenar till Mathilda. 

Men hon själv står mitt i gruppen, tyst och gåtfull. 

Hon dog ung... 

Bilden: En fasad på Stockholms slott. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
556 Träffar
0 Kommentarer