I morgon är det dymmelonsdag. Någon mer än jag som inte hade en aning om vad detta betydde förrän ganska nyligen? Veckodagarna före påsk kallas ju 'stilla veckan', och det tog man på allvar förr i världen så till den milda grad att man bytte ut kläpparna i kyrkklockorna mot träpinnar, så kallade 'dymlar', för att det skulle låta mera dämpat om klockorna. I vissa trakter lär man till och med ha bundit fast kläpparna i klockorna för att hindra att det lät alls. 

1823 hävdes förbudet i Sverige mot att spela musik under gudstjänsten i 'stilla veckan'. Men ända in på 1950- och 60-talet fick man tydligen finna sig i att ha tråkigt på långfredagen, för bio, teater och danskvällar förekom inte denna kristliga sorgedag. 

Låt oss titta lite på de ljusare sidorna av påsktraditionerna istället! Varför vi äter ägg vid påsk känner väl de flesta till. Hönorna, förr ofta ganska svältfödda under vintern, värpte inte då. Det var först i fastan det började ploppa ut ägg igen, men i fastan fick man inte äta ägg. När påsken kom, fanns det därför ofta ett överflöd av ägg att kalasa på.  

Påskägg i papp med godis i är en ganska sen företeelse i Sverige. Det kom under mellankrigstiden från Tyskland, och kan ha sammanfallit med att smågodis började bli populärt vid ungefär samma tid i vårt land. I ungefär samma veva och från samma håll, kom påskharen inskuttande. Det var han som skulle komma med påskäggen, ungefär som jultomten kommer med paket vid jul, men just den biten verkar vi inte riktigt ha tagit till oss i Sverige. De harar som dyker upp till påsk brukar vara små och chokladiga..... 

Företeelsen att måla ägg vid påsk är däremot betydligt äldre. Åtminstone under medeltiden förekom det att man gav av sitt överflöd av ägg vid påsk till de fattiga, och eftersom det var en gåva, dekorerade man ofta äggen vackert (se bilden!).

En annan företeelse som jag inte visste något om, påskefyrar,  förekommer tydligen i sydvästra Sverige. En numera tyvärr bortgången släkting till mig, bosatt på Öckerö utanför Göteborg, gav mig följande målande beskrivning i brev:

"Här ute kommer med säkerhet påskfirandet att följa traditionella mönster såsom vi vant oss vid sedan långliga tider. Utan vidare kan man påstå att julen här varar till påska. Har man utegran till jul, kan man vara övertygad om att den försvinner spårlöst tidigt på juldagsmorgonen. Har man haft belysning i granen, så ligger den på backen. Och lyser om den varit tänd. Har man inomhusgran som så småningom börjat barra, så behöver man bara slänga den på utsidan av huset, så försvinner den innan man vet ordet av. Alla julgranar tas tillvara enligt ett nedärvt system... och dyker upp i de påskefyrar som reses på de många bergstopparna bland kommunens tio öar. Varje by - och det finns det många - har sitt påskefyrsberg, varifrån eldsljuset efter mörkrets inbrott lyser upp himlen. Effekten förstärks numera med fyrverkeripjäser. 

Alla påskefyrar reses med enbart granar - något annat gillas ej. Varför det blivit så vet jag inte - och förstår det ännu mindre. Härute finns inga granar och lär heller ej funnits, så det må anses synnerligen exklusivt att välja ett sådant påskefyrmaterial. 

Insamlandet av granar ärvs, varför det alltid är lika gamla ungdomar som står för tillvaratagande, förvaring och bevakning av barrträdsmaterialet. Det förekommer strid och röveri i gransamlarbranschen. Knallskott och annat dundermaterial förekommer livligt. Nyårsaftonen klingar närmast ljudlöst förbi om man jämför med påskaftonen..."

En ganska kraftig kontrast till 'stilla veckan' låter det som...

Ljudlig eller stilla - Glad Påsk allihop!

Bildens påskägg har dekorerats med Carl Fabergés berömda påskägg till ryska tsarfamiljen som förebild. Själv lärde jag mig namnet på denne legendariske guldsmed i Bondfilmen 'Octopussy', där ett sådant ägg spelar en central roll i intrigerna.... 

Vi är många som sitter med fotografier av okända i våra gömmor, tydligen. Och inte sällan uppstår diskussioner mellan släktingar om olika porträtt. Man kan få höra kommentarer i stil med 'Men de där två kan väl inte vara far och son, de är ju inte alls lika varandra?' Eller 'Är du säker på att det där är mormorsmor, hon liknar ju inte alls mamma och mostrarna?'. 

Jag inser med lätt bedrövelse att många människor i vårt avlånga land har förutfattade meningar om vilken förälder ett barn ska likna. Flickor liknar mamma, pojkar liknar pappa, så är det bara. 

Eller?

För ett antal år sedan gjorde min mamma ett överraskningsbesök på mitt jobb. Tyvärr var jag just då ute i ett ärende, och mamma togs istället emot av en kollega till mig. När han senare berättade om besöket för mig, la han till: 'Är det verkligen din mamma? Ni är ju inte ett dugg lika!'. 

Något liknande inträffade några år senare. Jag var med en kompis i Kista centrum en kväll. När vi var inne i en viss butik, vars namn jag förbigår med diskret tystnad, ringde kompisens mamma. När mamman hörde var vi var, bad hon kompisen leta efter ett klädesplagg som hon inte funnit i rätt storlek hemmavid. Min kompis letade då rätt på en expedit och framförde en beskrivning på plagget. Expediten tittade på kompisen, som liksom undertecknad hör till kategorin välvuxna kvinnor, och frågade: 'ska det finnas på *butikens märke för stora storlekar* (hon sa förstås namnet på märket)'? 

Jag har sedermera sett foto på min kompis mamma. Mamman och kompisen är inte ett dugg Iika på utsidan, inte ens fysionomiskt. 

I jämlikhetens namn ska vi väl också ta ett manligt exempel. För nu ganska många år sedan, hade TV ett underhållningsprogram som jag tror hette 'Mamma pappa barn' eller något liknande. Det gick ut på att tre lag med tre kända personer i varje, skulle identifiera en pappa, en mamma och ett av deras barn med hjälp av bilder på deras hem, och ledtrådar som gavs. Det fanns tre alternativa pappor, mammor och aktuellt barn att välja på. I ett av avsnitten hade kändislagen klarat av rätt pappa, rätt mamma och skulle nu gissa vilken av tre pojkar som var det rätta barnet, denna kväll en tioårig son vid namn Otto (om jag minns rätt). Alla tre lagen gissade på en och samme pojke, och det var fel. Men, som någon av de tävlande sade, den pojke de gissat på var 'ganska lik' den som de visste var den rätte pappan. 

Och under tiden sitter den riktige Otto intill, och är en närmast exakt kopia av sin mamma. Och ingen av de nio närvarande kändisarna tänkte på den möjligheten! 

Så om ni försöker identifiera någon på ett kort och vet hur föräldrarna ser ut, glöm gärna de förutfattade meningarna. Det är inte förbjudet för pojkar att likna mamma eller flickor att likna pappa. 

Så är det bara.

Bilden: 'Lika som två bär' är också lite förutfattat. Vid närmare granskning är det här inte ens några bär, förresten...

Jag råkade häromdagen läsa lite om äktenskapets historia i Sverige ute på nätet. En sak som jag inte visste, var att ända in på medeltiden, skedde äktenskaps ingående inte i närvaro av några präster, utan de gjordes upp familjerna emellan, och löften avgavs framför civila vittnen. En sorts borgerlig vigsel redan på den tiden alltså! 

Så småningom, inte minst efter att vi blivit protestanter här i Sverige, ville kyrkan förstås ha ett ord med i laget. Inte minst, hette det, för att förhindra tvångsgiften. 

Nu tror jag förstås inte att det gjorde någon större skillnad. Äktenskap ingicks ju sällan på grund av några romantiska känslor förr i världen. Sorgligt men sant. Var du fattig, och det var de flesta, så försökte du hitta en partner som verkade frisk och stark och kunde arbeta hårt för att familjen skulle överleva. Och förhoppningsvis bli en överlevande förälder till barnen. 

Hade du å andra sidan en adlig titel, var chansen att få gifta dig av kärlek ännu mindre. Då handlade det om gods och mark, och många unga adliga herrar och fröknar fann sig bortförlovade redan innan de kommit ur koltåldern. 

I prästerliga sammanhang kunde det hela bli riktigt sorgligt. Om en präst avled, så fick hans änka ett så kallat 'nådår', hon hade ett år på sig att se till att bli bortgift eller på annat sätt trygga sin och barnens försörjning. Om då en ny präst gärna ville överta pastoratet, så var han ofta tvungen att 'konservera' änkan, alltså gifta sig med henne. Var hon väldigt gammal och utsliten, kanske den nye prästen hade tur och fick gifta sig med en av döttrarna istället. Och dessa döttrar kunde ofta vara väldigt unga.

Jag har en prästdotter, Magna Britta Brunkman heter hon, som blev faderlös och därmed tvungen att gifta sig med pappans efterträdare vid bara tretton års ålder! Nu var inte den nye prästen lastgammal, utan trettiosex eller trettiosju år gammal vid vigseln. Men det vet man ju själv hur gamla man tyckte människor över trettio var när man var tonåring... Hursomhelst, Magna Britta lär ha tvekat framför altaret när hon blev tillfrågad om hon ämnade taga denne Daniel Andrae Lunnaeus till sin äkta make. Till slut var det en stadig bondkvinna som knuffade på henne och sa 'svara JA!'. Det gjorde den unga flickan, och äktenskapet varade sexton år. Sedan blev hon omgift med näste präst som kom till församlingen, men han bör åtminstone ha varit ungefär i hennes egen ålder. 

Jag har ofta funderat på hur framför allt kvinnor såg på det här med äktenskap förr. Den utfattiga pigan kanske såg fram emot det som en möjlighet att få komma till ett eget hem och hushåll. Men hur tänkte de andra? Magna Brittas tvekan antyder att hon inte direkt såg fram emot att bli gift. Var man dotter till en storbonde eller adelsman som ville utvidga sin rikedom genom giftermål, och det ville de flesta, så kände man sig väl som en tygstuv eller syltkruka på marknaden. 

Idag har vi ju en betydligt mer avslappnad attityd vad gäller äktenskap i Sverige. Visserligen leder det till rätt många skilsmässor, men det är i alla fall frivilligt både att gifta och skilja sig.

Allt var inte bättre förr!

Det är ganska vanligt i TV-programmet 'Antikrundan' att folk får en fågelholksliknande uppsyn när de får veta att mormors gamla kaffepanna numera är värd tiotusen kronor. Det som var ett enkelt nyttoföremål för femtio år sedan, är idag en 'camp' pryl, eller rentav på väg att bli en antikvitet.

Fenomenet är inte nytt. Redan Jerome K Jerome kåserar i 'Tre män i en båt',som kom ut år 1889, om en ytterligt ful porslinshund som står i hans sovrum. Men, fantiserar Jerome, hundra år framåt i tiden kommer den smaklösa porslinshunden att grävas upp ur någon avfallsgrop, minus sin svansspets. Ingen minns längre hur man tillverkar en sådan porslinshund, och experter kommer, föreställer sig Jerome, att fantisera om hur vacker den försvunna svansspetsen har varit, och utgjuta sig över objektets historiska skönhet.

Sedan kan det ju vara precis tvärtom också... Som släktforskare tycker jag det är otroligt sorgligt när man ibland på loppmarknader hittar stora buntar med gamla svartvita foton, en del kanske rentav något hundratal år gamla. Varför fick de här personerna inte vara kvar hos sin släkt? Fanns det ingen släkt alls kvar, hade man blivit osams inom släkten, eller var den siste överlevande i så dåligt skick att han eller hon inte kunde ordna med bildernas fortsatta existens? Ingen vet.

Visst är det besvärligt när man har fotografier utan påskrifter. Min farfar, som ändå var släktintresserad, har efterlämnat tre stycken album med svartvita foton utan en enda påskrift. Ett av albumen är dessutom mycket gammalt, av personernas klädsel att döma från förra sekelskiftet. Men vad gör man, även om man är släktforskare, med sådana mängder foton? Visst kan man skicka bilder till Porträttfynd och säkert finns det andra möjligheter också, men flera album?! Och det finns säkert folk som sitter med ännu fler bilder. Släkten vill inte ha dem. Hembygdsföreningar är oftast i första hand intresserade av bilder som föreställer platser eller personer starkt knutna till bygden. Arkiv har också restriktioner när det gäller foton.

Inte bara foton har väldigt olika värde för olika personer. Jag nämnde i min första blogg här (nov 2017) ett telefonsamtal jag fick från en person som ville komma och förstöra dokument som GF hade i sitt arkiv. Anledning: personen hade fått veta otrevliga saker om en äldre släkting, och ville till varje pris utplåna dessa fakta. Att uppgifterna var över hundra år gamla, spelade ingen roll, tydligen.

Det är inte alltid lätt att vara släktforskare. Vi som är det måste, förutom att försöka förhindra att gamla foton och brev slängs, vara lite diplomatiska när det gäller att meddela mindre trevliga upptäckter till anhöriga som kan vara känsliga.

Ibland är det motigt för släktforskare på andra sätt. Min mentor berättade för många år sedan om när han plöjde igenom en dödbok från slutet av 1700-talet i jakt på en avliden ana. Han hittade också personen, men i kanten hade prästen bara antecknat: 'Död av sjukdom nummer tio'.... Säkerligen hade prästen ifråga en lista där det stod ungefär '1. Kikhosta 2. Lunginflammation' och så vidare, men var fanns den listan cirka 250 år senare? Den prästen hade då inte mycket känsla för släktforskning!

Bilden: En usel omfotografering av ett släktfoto, men detta vet jag i alla fall vem det föreställer. Det är min ff mm Carolina Justina Wetterlund, född i Falkenberg 1848. Det är hon som är orsak till alla mina präster i Halland, Västergötland och södra Småland...

Min dator hade, med drygt elva år på nacken, börjat få en del ålderskrämpor. Bland annat tjöt den som en mistlur varje gång jag startade den. Enligt expertis ville den uppmärksamma mig på att datorbatteriet behövde laddas. Under alla år jag haft datorn, har jag gissningsvis använt batteriet två eller tre gånger, så jag tyckte inte det var något att skrämma livet ur grannarna för. Sedan var det en del andra krämpor på apparaten också.

Kort sagt, det var läge för en ny dator. Jag hade turen att få överta en oanvänd dator, och dessutom anlita ägarens kunskaper i hur man får igång densamma, samt installerar Internetuppkoppling med mera.

Vad som dessvärre inte har fungerat, är att föra över mina foton och dokument till den nya datorn. Därav den inte särskilt inspirerande bilden i detta blogginlägg. 

Så har det nu blivit tisdag, och dags att fundera ut vad jag ska sätta på pränt här. Något ur mitt curiosakabinett kanske? Ack nej, det finns ju inte på den nya datorn. Kanske kan jag titta på mina foton och komma på något släktforskarminne? Nä, inga bilder finns det heller... 

Plockar jag något ur mina gamla interna släkttidningar, så blir det präster i Halland, Västergötland och södra Småland igen, och jag vill inte överdosera. Det FINNS ju andra landskap också! 

Jag satte mig för några timmar sedan och gick igenom mina anteckningsböcker från tidernas begynnelse. De allra äldsta anteckningarna från Arningedepåns mikrokort, via Släktforskarnas Hus i Leksand, till Genline och så småningom AD och SVAR. Där hittade jag massor med trådar att forska vidare på, men tyvärr inget av direkt allmänintresse att skriva blogg om. Det är omväxlande, rolig och spännande släktforskning. För mig, men knappast för någon utanför familjen. Dessutom är det så ohyggligt mycket material att jag inte ser skogen för bara träd... Eller kort sagt: anteckningsböckerna gav mig inte någon idé heller.  

Men jag lovar att komma med något riktigt saftigt nästa tisdag istället! 

Ha det så bra till dess.

Sistlidna fredag var det Internationella Kvinnodagen. Jag bloggar ju inte längre på fredagar, men som den rabiata feminist jag är (enligt somliga) så gick förstås mina tankar till ett antal underbart olydiga kvinnor i historien. Det är några dagar för sent, men jag kan inte motstå att skriva några rader om ämnet.

För att gå kronologiskt, fördjupade jag mig för några timmar sedan i, och blev helt fascinerad av,  diverse digitala biografier över Emerentia Pauli. Sagda dam var gift med Mårten Krakow, som var kommendant på Gullbergs fästning, senare Skansen Lejonet, år 1612. Olyckligt nog, för danskarna hade just bestämt sig för att inta fästningen. Mårten Krakow hade skadat sitt ena ben, och lät därför sin fru Emerentia överta befälet. Inte mindre än fem stormningsförsök på sex timmar en iskall januaridag, lyckades Emerentia sätta stopp för! Först med hjälp av fällbommar, som man effektivt kunde slå sönder en stormningsstege eller en uppstormande dansk med. Sedan med allsköns bråte som barrikaderade portarna till inre borggården. Därefter blev det kanoner, laddade med diverse trasiga hästskor och annat järnskrot, och till slut sa Emerentia åt de andra soldatfruarna att sätta igång grytorna och koka lut som man kunde hälla över de danska angriparna.

Danskarna, som den dagen stod under befäl av själve kung Kristian IV, blev tvungna att ge upp. Emerentia var för seg att knäcka! Emerentias Backe strax intill Skansen Lejonet, är uppkallad efter denna kvinnliga krigare.

Det verkar som om de förhistoriska feministiska tendenserna gick i arv till hennes döttrar. Den ena, Cecilia Krakow, författade en bok om sin tuffa mamma, och arbetade dessutom som pantlånare, vilket torde varit rätt ovanligt på 1600-talet. Systern Katarina Krakow kallades bryggarmästare, hon drev ett stort bryggeri tillsammans med sin man.

Apropå kvinnliga krigare, det var ju några som la undan kjolarna, till skillnad från Emerentia. Lite längre fram på 1600-talet har vi ju Ulrika Eleonora Stålhammar, också känd som Vilhelm Edstedt. Det var i alla fall det namn hon tog när hon efter att ha provat på diverse jobb, bland annat som bonddräng, tog värvning i armén. Det är egentligen lite konstigt att ingen gjort någon film eller TV-serie (som jag känner till; någon läsare som vet bättre?) om denna remarkabla kvinna/man och hennes märkliga levnadshistoria. Från att redan som barn ha vägrat utföra kvinnliga sysslor, till att hamna inför rätta dels för att ha uppträtt som man, dels för att hon gift sig med en annan kvinna, råkade hon ut för diverse öden och äventyr. Hon var dessutom inte den enda kvinnan i manlig soldatdräkt på 1600-talet i Sverige. En intressant notering i samband med rättegången är att man faktiskt medgav att kvinnor kunde vara lika goda soldater som män, men man ansåg ändå att Ulrika Eleonora Stålhammar hade 'förbrutit sig mot sitt eget kön' när hon uppträdde som man.

En annan kvinna med skinn på näsan torde ha varit Christina Piper, född Törnflycht. Medan maken försvann i sibirisk fångenskap, köpte, sålde och bytte Christina slott och gårdar i framför allt Skåne med samma fräs som vilken nutida 'klippare' som helst. Ingen som gjort någon film om henne?

För egen del har jag tyvärr inte hittat släktskap med någon av ovanstående kvinnliga förebilder. Det närmaste jag kommit var i Julita omkring 1860, när min mm ff f Johan Ericsson, brukare av torpet Hjelmsäter i Julita, hade dött. I husförhörslängden läser jag om hans änka Stina-Lotta Blom att hon är 'brukare' av hemmanet. Inte 'brukare-enka' eller 'hemmansbrukar-encka', utan faktiskt 'brukare'. Inte mycket att komma med kanske, men lite stolt blev jag allt.

Det har nog funnits hundratusentals tuffa och självgående kvinnor dolda i Sveriges historia, även om de aldrig blev lika berömda som mina exempel ovan.

Åtminstone hoppas jag det!

Bilden: Minnestavla ovanför dörren till Törneska huset i Gamla stan, Stockholm, där Christina Törnflycht, senare Piper, föddes.

Under den gångna lördagens västgötaträff, slog det mig att väldigt många ting i livet inte är riktigt vad man tror att de är. 

Inom film och TV är vi ju vana vid att effekter och scener är fejkade. Vid ett studiebesök på Filmstaden i Solna för några år sedan, fick vi bland annat veta att i filmen 'Sommaren med Monika', där titelkaraktären stjäl en fläskkotlett och springer iväg i till synes tät och snårig barrskog, befann man sig i verkligheten på den lilla kullen nedanför restaurang Backstugan inne på området. Förmodligen var det väl nämnda restaurang som fick låna ut fläskkotletten också...

'Sjunde inseglet' är också inspelad i gamla Filmstaden och ska tilldra sig under mörkaste medeltid. I verkliga livet fick man anpassa sig till de tider flygplanen inte lyfte från Bromma flygfält, för att inte få med planen i ljud och bild. Den uppmärksamme kan också se enstaka solreflexer från fönster i de nybyggda höghusen utanför området på filmduken...

Under det glada 20-talet, när framför allt storstadsmänniskor gärna ägnade sig åt ett hektiskt nöjesliv, sågs många flotta bilar, och ännu flottare klädda människor rörde sig på städernas flotta klubbar. Senare har det ju framkommit att många levde helt och hållet på lånade slantar, och långt över sina tillgångar. Sedan kom börskraschen 1929, och då gick det nog inte att låtsas längre...

I lördags höll jag föredrag om en resa genom Västergötland som jag gjorde för några år sedan. När jag inför resan frågade min vän Lisbeth om orten Ambjörnarp, svarade hon: 'Det är en liten håla några mil söderut härifrån Borås'... Vid besök i Ambjörnarp, som ligger bedövande vackert vid en sjö jag glömt namnet på, på skogklädda kullar, så fick vi i hembygdsgården veta att både släkten Sager, med Robert Sager som lät bygga palatset i Stockholm där statsministern bor, och släkten Magnell, med artisten Ola Magnell, leder sitt ursprung dit. Inte dåligt för den lilla 'hålan'! 

För att nu avsluta med ett verkligt konkret sken, så berättade en av min farfars kusiner om en sommar för länge sedan då hon som liten flicka fick bo några veckor hos min farfars föräldrar i Piteå. Midnattssolen strålade, och farfars kusin kunde absolut inte förstå varför alla människor gick och la sig. Det var ju klart och tydligt dagsljus ute! 

Men som sagt, skenet bedrar!

Bilden: ett litet ljusexperiment. Det är förstås inte glaset som lyser, utan en blå värmelykta, förstärkt av TV:n....

När jag var nybliven släktforskare, och med fröjd ägnade mig åt min 'räkmackegren' av släkten, det vill säga den gren som innehåller massor med präster i Halland, fick jag i min hand en karta över alla halländska socknar. Jag fyllde i alla socknar där jag hade en präst, en prästfru eller en prästs bror, och insåg att jag i stort sett hade något prästerligt i varenda buske i Halland. Men.... samtidigt insåg jag att, med ett undantag, så hade ingen av dessa många präster sin församling som hembygd. De hade ju fått sig församling eller pastorat tilldelade, många kom långt därifrån, längre tillbaka i tiden fanns det till och med präster som inte ens var från Halland! De hade kommit över gränsen från Småland eller Västergötland. (Apropå Västergötland; alla släktforskande västgötar i stockholmstrakten hoppas jag träffa i Huvudsta klockan 11.00 på lördag!).

Jag har ibland hört mina släktforskarkollegor beklaga sig över att deras släkt 'bara rest mellan tre församlingar' i ett och samma landskap, och i stort sett hållit sig där i flera hundra år. Jag kan ibland bli lite grön i ansiktet av sådana uttalanden... själv har jag mina anor spridda över större delen av Sverige, vilket i och för sig är omväxlande, men återigen... jag saknar hembygd! Jag själv är, som jag nämnt tidigare, uppväxt i Täby, men dit flyttade vi när jag var nyfödd. Dessutom är min barndoms Täby totalt sönderbyggt idag, och går inte att känna igen alls.  I Stockholm föddes jag, men det var mina mor- och farföräldrar som kom till stockholmstrakten i början av 1900-talet, så någon urstockholmare är jag inte heller.

Det närmaste jag har är mormors fars släkt i Södermanland, men det är ju flera generationer bakåt från mig, och förvisso har jag avlägsna släktingar på Nackhäll i Julita fortfarande, men dem träffade jag för första gången för två år sedan. Mina anor i Västerbotten har nog bott där i flera hundra år, men de lämnade landskapet på 1830-talet, så några senare kopplingar dit har jag inte.

I Värmland har jag anor i Svanskog, och nog verkar Niklas Svanströms släkt ha bott på Koppungen ganska länge, men Niklas är min farfars farmors morfar. Inte så nära släkt att det känns som hembygd precis. Samma sak gäller Lethenström från Nyed, den släkt som Niklas dotter gifte in sig i. Lethenströmmarna har funnits i trakten i några hundra år, men är lika många generationer bort.

Sedan har vi då 'skugglandskapen'. I Skåne letar jag sedan tjugofem år förtvivlat efter anorna till Maja Mårtensdotter Malmström, vilket borde vara lätt med det namnet, men inte har varit det. Hon är min enda skånska ana, men hon levde i början av 1700-talet, så någon skånsk hembygd är nog inte att hoppas på heller. Min koppling till Blekinge är mer sentida, men också skuggig: en syster till farfars farmor fick en son som runt förra sekelskiftet hamnade i Karlshamn och gifte sig med en tjej från trakten, men deras barn flyttade upp till Stockholm. Slut på Blekingehembygden. I Dalsland är det ännu värre. Där har jag bara prästen Brynolphus, som är syssling till min ana Lars Maschål från Tengene. Knappast att betrakta som hembygd heller. I Närke letar jag som jag nämnt tidigare efter en blivande soldat vid namn Nils Persson, född 1758....

 I Östergötland föddes min farmor i Linköping, men dit var hennes föräldrar inflyttade. Förvisso finns föräldrarnas anor ute på östgötaslätten, men dem har jag ju aldrig ens träffat.

Farfars farmor föddes i Österlövsta i Uppland, men båda hennes föräldrar var värmlänningar i förskingring. Ingen hembygd att tala om där heller. Min morfar är född i Västmanland, men hans släkt kom inflyttande dit och han själv flyttade därifrån. Slut med Västmanland! Jag har tidigare nämnt mina släktled i Dalarna, men de slutade också i förra seklets barndom, när farfar flyttade därifrån. Ingen hembygd att tala om där heller. Samma sak när det gäller Gästrikland: farfars far flyttade från Gävle, sedan var det slut med det landskapet också för min del. Tji hembygd! Mina anor i Hälsingland går så långt tillbaka som till en... är det svedjefinnar det heter där? Det är förstås väldigt kul, men i början av 1600-talet.

I Ångermanland är anorna så långt tillbaka att jag inte ens har födelse- och dödsår på dem, likadant i Jämtland och Medelpad.

I Norrbotten har jag inga givna släktled än, men finns de, är de långt tillbaka i tiden också. Härjedalen, Öland, Gotland och Bohuslän har jag inte ens den avlägsnaste tråd till.

Hembygdsböcker utgivna av hembygdsföreningar är väldigt trevlig och intressant läsning, men de flesta kapitlen avhandlar sådant som hände runt förra sekelskiftet. Förståeligt nog eftersom de bevarade källorna före den perioden raskt sinar. Men det är lite sorgligt att läsa för en som inte har någon riktig 'hembygd'.

Hembygd efterlyses härmed!

Undertecknad hör tyvärr till en förlorad generation när det gäller latin. Vi fick aldrig lära oss någon latin i skolorna, utom några få blomnamn (anemone nemorosa = vitsippa). Det lilla jag sedermera uppsnappat kommer uteslutande från ungdomsårens Asterix och nutida kyrkböcker i samband med släktforskning. 'Errare humanum est' är dock inte taget ur kyrkboken, utan något jag la mig till med i tonåren när jag hade tabbat mig, vilket inte så sällan hände. Fast frågan är om 'det är mänskligt att fela' egentligen var något riktigt bra försvar....

Tröstar mig med att tabbar har inträffat i historien tidigare. Den högtidliga 'vårfrudagen' i mars, då när jungru Maria bebådades, hördes fel någonstans i den disiga medeltiden och blev 'våffeldagen' istället. Det ena behöver ju dock inte utesluta det andra. Våfflor är gott även på bebådelsedagen!

På den vackra danska ön Bornholm ligger den medeltida Bodils kirke, en delvis välbevarad medeltidskyrka, men ack! så fel man hört någon gång även där. Kyrkan är tillägnad det engelska helgonet Sankt Botulf, men på något sätt har namnet blivit 'Bodil' på vägen och helgonet har således bytt både namn och kön....

I Torshälla vid stadskällaren står ett vackert pilträd. Det är bara det, att trädet lyder under namnet 'Bellmanseken'. Enligt sägnen ska Bellman ha suttit uppkrupen i eken och diktat till Ulla Winblads ära. Men som sagt, det är ingen ek utan en pil, och dessutom är den pilen alldeles för ung för att ha fått äran att hysa en diktande Bellman. Sorgligt men sant.

Som släktforskare får man ju ofta försöka klura ut vad prästen har skrivit för namn i kyrkboken. Utländska efternamn kunde bli ganska kraftigt försvenskade, med ett par exempel hittade på nätet: Laurent blir Lorén och Boudouin blir Bodin.

I min egen forskning blottlade jag ett intressant men för mig tidsödande misstag i husförhör i uppländska Österlövsta någon gång omkring 1850. Min farfars farmors mor Ulrica Svanström blev förmodligen tillfrågad av prästen var hon kom ifrån. Damen ifråga svarade då 'Frykerud', för där hade man bott före flytten till Uppland. Vilket gjorde att jag letade förtvivlat efter hennes födelse i värmländska Frykerud innan jag kom på att titta i nästföljande husförhörslängd i Österlövsta. Där stod det istället 'Svanskog' och där hittade jag henne meddetsamma. Om prästen istället frågat anmoder Ulrica var hon var FÖDD så hade kanske svaret blivit annorlunda. Eller så fick Ulrica det hela om bakfoten på något annat sätt.

Men det är ju faktiskt mänskligt att fela. Eller hur?

Hej, det är jag, Helena!

Man har bett mig att förlägga mitt bloggande till tisdagar istället, så framöver är det då jag kommer att dyka upp.

Tisdag, ja. Varför inte titta lite närmare på denna dag?

Tisdag har fått sitt namn efter den fornnordiske guden Tyr, också kallad Ti eller Ty. Tyr var son till Oden, och den ende som vågade mata Fenrisulven. Fast det kostade honom hans högerhand. Men han var krigsgud, och krigade tydligen utmärkt med vänsterhanden.

I romersk mytologi var tisdag krigsguden Mars dag 'dies Martis'. Det ansågs i många europeiska länder långt in på medeltiden att tisdag var en lämplig dag att starta krig, då det ju var krigsgudens dag.

Tisdag är också förstås semmeldagen framför andra här i Sverige. Fast semmelsugna svenskar brukar väl oftast starta långt innan fettisdagen infaller...

I Skåne lär man ha idkat 'pannkaketisdag' då det bakades pannkakor till allt folk på gården.

För egen del gillade jag länge tisdagar på grund av att min favoritskivaffär hade öppet just tisdagar (och fredagar, men då var det ofta trångt av folk).

Och så kan jag inte låta bli att avsluta detta med att citera: 'Tappa inte bort din livs gnista. Efter måndag kommer dock - tisda'.

Ur 'Fröken Fleggmans mustasch'

Ha en trevlig tisdag!

Jag nämnde mina rötter i Grangärde för några bloggar sedan. Det var min morfars släkt. Farfars morfar var också dalmas, farfars mor växte upp i Falun, och farfar själv på diverse orter i Dalarna. Orter som alla torde ha haft ett apotek som gemensam nämnare eftersom farfars far var apotekare.

Såvitt jag förstår, börjar historien i Hedemora, på Mattsbogården i Österby. Eller möjligen i samma veva i Bältarbo, också i Hedemora. Därifrån hämtade farfars morfars far, senare fånggevaldiger i Falun, sin hustru på 1830-talet. Där borde jag satsa mycket mer på forskning bakåt i tiden! Stora Skedvi kommer in i bilden eftersom fånggevaldigerns mor kommer därifrån.

Till Falun kommer alltså familjen Andersson, sedermera med stavningen Anderson, år 1840. Fånggevaldiger Johan Andersson och hustrun Christina (Stina) Jansdotter har vid det laget fått och mist två små döttrar, och drabbas av ytterligare en tragedi: en son född 1840 drunknar 1846 i Faluån. Farfars morfar,  som var yngst, växer alltså upp utan överlevande syskon, blir kommissionslantmätare och gifter sig så småningom med en kvinna från Falkenberg i Halland. Hur de träffats och var de gift sig har jag efter 26 års släktforskning fortfarande inte lyckats reda ut. Var träffar en man från Falun en kvinna från Falkenberg?

Däremot vet jag var de bodde, åtminstone från de gift sig och fram till 1885: Utmelandsgränd 3, i stadsdelen Östanfors och alldeles nära Gettorget.  Sju barn blir det totalt, varav min farfars mor var äldst. Hon gifte sig med sin apotekare i Falun, men sedan flyttade de alltså runt i Dalarna.

I Malung bör det framåt hösten 1924 ha blivit stor uppståndelse. Där landade en dag en flygmaskin på gräsmattan utanför apotekarvillan! Det var min farfar, nybliven fältflygare, som, 'efter erhållet tillstånd därtill' fått flyga iväg på egen hand och passat på att hälsa på föräldrarna. Detta läser jag i tidningen 'Dalpilen' som nämnt farfar en gång till: Dalregementet, där farfar tydligen gjorde rekryten, har orienteringstävling strax utanför Falun år 1922. Förutom det curiosa inslaget att även kvinnor deltagit i tävlingen men bett att slippa få sina namn publicerade i tidningen (!) så räknar man upp de 25 främst placerade orienterarna. Min farfar har kommit i mål som nummer 21. Det bedrövliga är ju att tidningen inte nämner hur många bassar som deltog i tävlingen. Var de bara 25 som deltog, så kan man nog konstatera att orientering kanske inte var farfars bästa idrottsgren. Var de däremot inemot 100 eller ännu fler, så kommer ju farfars tjugoförstaplats i delvis annat ljus!

Farfar var den enda av mina far- och morföräldrar som verkligen var intresserad av släkthistoria. Tyvärr dog han när jag bara var tolv år gammal. Visserligen var jag redan då intresserad av historia, men visste inte att det fanns något som hette släktforskning.

Det var mycket jag inte hann fråga om. Vem vet, kanske visste han mycket mer om sina dalarötter än jag ens kan föreställa mig!

Bilden: En kungörelse läses upp på Rådhustrappan i Falun under festspelet "Falun Då" år 2004. Ingen vidare bild, det är ett omfoto av en pappersbild...

"Två ting äro vita: oskuld och arsenik' skrev Carl Jonas Love Almqvist en gång i tiden. Men faktum är att det finns ett tredje objekt som också är vitt, och omgivet av både myter och mysterier: Vitlök!

Detta uppdagade jag efter en kort diskussion över en magnifik vitlöksdressing i början av veckan. Nyfiken som jag är, började jag kika lite på denna älskade och hatade växt.

En rent hortonomisk sak lärde jag mig: jag trodde att den här stora runda saken utgjorde en vitlök, men faktum är att varje enskild klyfta faktiskt är en komplett vitlök!

Vitlöken började troligen odlas i Centralasien för minst tiotusen år sedan. Därefter har den spridit sig över världen. Våra vikingatida förfäder åt ofta och gärna vitlök. I klostren under medeltiden var vitlöken självklar, då den ansågs kunna bota allt från snuva till pest. En vitlöksklyfta i fickan kunde bota tandvärk. La man en klyfta i plånboken, gick man säker för ficktjuvar.

Men på 1500-talet tyckte man att vitlök luktade illa, och den kom alldeles ur ropet. Åtminstone här i Sverige.

Under första världskriget använde ryssarna vitlök som antiseptiskt medel. 'Rysk penicillin' var den gängse benämningen. Men långt senare har det visat sig att vitlök faktiskt är 50 gånger verksammare än 90-procentig sprit som desinficeringsmedel!

"Vitlök, allium sativum, har en mycket skarp smak och nyttjas föga i Sverige" läser jag i Nordisk Familjebok 1953. Jaha, tydligen var det inte inne med vitlök i Sverige då.

Sedan har vi ju detta med att man ska hänga upp vitlök, gärna i kransar, som skydd mot varulvar och vampyrer. Men trots ihärdigt snokande, både i mytologiska uppslagsböcker och på nätet, har jag inte lyckats uppdaga VARFÖR vitlök skrämmer bort varulvar och vampyrer! Är det själva lukten, är de rent medicinskt allergiska mot vitlök, eller vad? Någon som vet?

Men all tillgänglig litteratur är helt inne på att vitlök skrämmer bort vampyrer. Hm... känner man någon som absolut vägrar äta vitlök, kan det kanske vara läge att kolla att personen verkligen har en spegelbild, och inte försvinner spårlöst på dagtid. Bara för säkerhets skull, alltså....

Personligen gillar jag vitlök. Men man får ju välja sina tillfällen! Det är INTE rätt förrätt att grunda med om man ska ut på en romantisk träff efteråt....

Utöver Nordisk Familjebok, hittade jag en mycket trevlig och innehållsrik artikel på nätet "Vitlökens intressanta historia", publicerad i Svenska Magasinet, författad av Lennart Ekman. Där har jag snott några av uppgifterna ovan.

PS Jo, jag vet att det även finns grön vitlök DS

Ibland, när livet är motigt, så tänker man att 'det kan i alla fall inte bli värre'. Varpå det genast händer något nytt, som visar, att visst kan det bli värre.

För egen del, efter att ha noterat slutet på ett ganska miserabelt år 2018, lyckades jag vakna med någon släng av influensa på nyårsdagen, och fick alltså anledning att begrunda ovanstående.

Ofta har vi ju alla fått uthärda 'Murphys lag' för släktforskare, eller hur? Fattas det en sida i den gamla lokaltidningen, så är det just den sidan där dina anors bröllop skulle kunna vara noterat. Har prästen lyckats spilla bläck i födelseboken, så nog sitter plumpen precis där din farfars fars födelse är noterad. Med mera...

Men då gäller det ju att försöka komma ihåg det där andra. De där gångerna då man faktiskt hade turen på sin sida, och de där räkmackorna, som jag skrev om för någon månad sedan. Några exempel ur min forskningsvärld:

Jag glömmer aldrig när jag, i begynnelsen av mitt släktforskarliv, hade hittat farfars mormor Justina såsom barnbarn på både mödernet och fädernet till präster i Halland. Skarstedts herdaminne över Göteborgs stift är tyvärr inte så värst utförligt, och hans knapphändiga uppgifter lämnade en hel del frågetecken. Men så var det någon som nämnde att det ju faktiskt finns studentmatriklar också. Alla präster har ju pluggat någonstans. Där Skarstedt varit sparsmakad, har C Sjöström i sin 'Göteborgs nation i Lund' emellanåt kanske varit lite för djärv. Men oj, vad jag hittade! Flera söner här och svärdotter där... 'dotter till nr X'. Bara att bläddra vidare till nästa prästgubbe. Och när jag kom till namnet Bergendahl, hittade jag en hel släktkrönika! Tackar så mycket...

I forskandet på en ingift släktgren i Småland, uppdagade jag att ett par hade flyttat från församlingen 1829. Det stod bara församlingsnamnet i den gamla husförhörslängden, och när jag tog upp den nya församlingen, visade det sig att den var rätt stor, och husförhörslängden var uppdelad i flera band. Jag suckade, men insåg att skulle jag hitta paret, var det bara att sätta igång med sida upp och sida ner, eftersom jag inte hade en aning om vilken gård de hade flyttat till.

Hittade dem på sidan två...

Min morfar har ingen pappa i födelseboken. Nej, kom inte och påstå att jag ska köra med DNA, hans mamma bodde vid den tiden i en by med åtminstone fyrtio karlar, alla lika misstänkta.... Till råga på eländet har morfars mamma ingen pappa heller, men där pekar faktiskt misstankarna åt ett visst håll... Icke desto mindre, det var egentligen bara morfars mormor som gick att spinna vidare bakåt på. Hon var från Grangärde i Dalarna. Ett par månaders koncentrerat forskande klarlade att hon hade hela sin släkt i Grangärde åtminstone ner på 1600-talet. Dessutom var hon Svinhufvudättling och Klack-ättling. I somras uppdagades att jag på den linjen är släkt med min kära släktforskarvän Barbro i Halland!

En liten tunn tråd kan ibland vara fruktansvärt stark...

Trots allt.

Gott Nytt 2019 på er!

Julen klappar på snöig port, vi nalkas slutet på året, och decembermörkret ligger som en våt filt över allt och alla. Men under de stressiga veckorna fram till jullovet utgör julbord med jobbet eller föreningen en ljuspunkt!

Restaurangerna bjuder över varandra med 'gammaldags svenskt julbord', eller kanske thailändskt exotiskt julbord eller skaldjursbufféer som alternativ. Man blir nästan vimmelkantig av alla erbjudanden!

En sak slog undertecknad när jag för några veckor sedan hade anledning att studera restaurangmenyer. Det är ett väldigt mystiskt språk, rena fikonspråket, som en del restauranger lagt sig till med på senare år. I och för sig är det inget nytt, köksfranskan har funnits med oss länge, och kan sätta myror i huvudet på oss.

Men nu har man börjat med ett antal svenska uttryck som får matbeskrivningen att låta som om maten kommit från ett kemiskt laboratorium istället för från köket.

Tänk er själva en rätt som utbjuds som: 'Kalvemulsion med konfiterad rödbeta och pommes duchesse'. När det istället hade räckt med 'kalvsylta med inlagda rödbetor och potatismos'.

Uppföljt med 'Konfiterad nyponpuré med slungad grädde' alias 'nyponsoppa med vispgrädde'....

Sedan är det väldigt mycket mat som numera är 'picklad' istället för inlagd eller syltad. För att inte tala om 'sotad'! Måttet var nästan rågat när jag i en matsedel läste mig till att rätten serverades med 'sotade salladsblad'... Låter inte särskilt aptitligt. Eller är det en ny sorts svartkål?

Vissa restauranger är nästan fanatiska i sin iver att varudeklarera maten med att tala om var den kommer ifrån: 'Kalvfilé från Ovangården i Knäckebröhult'. Serverad med 'potatis från Walles trädgård' och sås gjord på 'champinjoner plockade i Sjumilaskogen'. När de sedan fortsätter med grönsakerna på samma sätt, blir det lite lätt tragikomiskt. För min personliga del struntar jag blankt i varifrån ingredienserna till min måltid kommer, så länge de är färska och smakar gott. Visst är det bra om maten är ekologisk och närodlad, men jag tycker nog att det räcker med att ange detta på matsedeln!

Nog är det underligt att vi idag, med alla våra moderna finesser, är tvungna att ödsla massor med text på att försäkra våra kunder om att maten vi serverar är färsk och närodlad! Förr i tiden kom allt man åt från den egna eller grannens gård, och fisken kom från sjön nedanför gården. Och det visste alla.

Och vad har nu allt detta matprat med släktforskning att göra? Inte ett smack, men det är ett bra skäl att önska alla en

GOD JUL

och

GOTT NYTT ÅR!

Jag tänker nu gå på jullov med bloggen, så vi ses på det nya året!

Tack alla som läst mina bloggar under 2018!

Julhälsningar

Helena

med fåglar

Bilden: Från ett julbord på Stadshuskällaren för några år sedan. På bilden syns bland annat 'pomeranser med nejliktryffering'.....

I Täby finns de ängar, där barn jag lekt. För er som är utsocknes så ligger Täby kommun någon dryg mil nordost om Stockholm, är känd för sin (numera tyvärr utflyttade) galoppbana, och Albertus Pictors målningar i kyrkan, kanske framför allt 'Döden spelar schack' som lär ha gett Ingmar Bergman uppslaget till 'Sjunde inseglet'.

Men allra mest känt är kanske Täby för sina många runstenar, en av de mest runristade kommunerna i Sverige.

Ett namn som ideligen återkommer på runstenarna i Täby är Jarlabanke. För mig är han en naturlig del av min uppväxt. Vi hade bokstöd hemma utformade som Jarlabanke. Utanför kommunalhuset stod en staty av Jarlabanke. Jarlabankes bro med runstenarna besökte jag redan i mycket unga år med skolklassen. Bokstaverade oss mödosamt igenom textraden 'och ensam ägde han hela Täby. Gud hjälpe hans själ'. Vi undrade väl lite var, varför det var så synd om honom för att han ägde hela Täby... så hemskt kunde det väl inte ha varit!

Kort sagt, så var denne storbonde och viking vardagsmat för mig, ända till senare arkeologiska undersökningar, och grävningar vid Broby, då historikerna fått ihop en hel släkttavla! Jarlabankes farmor Estrid var tydligen en riktig krutgumma, framgår det...

Härom veckan läste jag en vägvisare till Värmland, ett av 'mina' många släktforskningslandskap. Framför allt fastnade jag för en kort notis om runstenen i Järsberg, daterad till senare delen av 500-talet, en sten med ovanligt tidig inskrift: 'Jag herulen heter Leubar...' är en möjlig tolkning av första textraden. Jag erinrade mig en kort forskningsresa till Karlstad 2003. Då hade Värmlands museum en utställning som hette just 'Jag Herulen'. Och jag som trott att herulen var ett namn, men nu har jag lärt mig att det är en hel folkgrupp som heter så. Snokande på nätet och i Nordisk Familjebok ger vid handen att forskarna verkar vara rejält osams om var herulerna egentligen kommit ifrån. Vad man är någorlunda överens om är att de har haft en kung vid namn Rodulf, och att en del heruler kom över till nuvarande Sverige från Danmark någonstans i början av 500-talet.

En kort notis på en runsten i en gammal vägvisare - och jag har tillbringat en vecka med att läsa allt jag hittat om heruler!

Vid Aspa i Rönö församling, Sörmland, finns en liten å och fyra runstenar. En av dessa, som för övrigt hittades inne i en vägtrumma i ån, nämner namnet Svitjod, vikingarnas svearike. Alldeles intill den brusande motorvägen, delvis dold av stora buskage, låg alltså något som förmodligen varit en vikingatida tingsplats. Det var inte utan att jag kände mig förflyttad tusen år tillbaka i tiden...

I Halland (nu är vi där igen) fanns under senare delen av 1800-talet en herre vid namn Bexell. Han lät rista in diverse tänkespråk och dogmer samt aktuella personnamn på stenar ute i bokskogen. Dessa stenar kallas i dagligt tal oftast 'Bexells talande stenar'.

Varför tror jag att även Bexell var fascinerad av forna tiders budskap ristade i sten?

Så visst kan en del stenar tala!

Särskilt tilltalar de mig. Fast jag erkänner en sak: jag är fortfarande hemskt dålig på att läsa runskrift....

Bilden: Svitjod-stenen vid Aspa

Undertecknad är varken miljönisse eller fanatisk tågentusiast. Men jag har dock bott vid en järnväg (Roslagsbanan) de första fyrtio åren av mitt liv, och tycker mycket om att åka tåg (utom nattåg, se tidigare blogg).

Under min uppväxttid var smalspåriga Roslagsbanan ständigt hotad av nedläggning. Och lika ständigt protesterade vi som bodde norr om Stockholm mot detta. Jag skrev på åtskilliga namninsamlingar, och grämde mig mycket över nedläggningen av sträckan Kårsta-Rimbo.

Vindarna vände någonstans i mitten av 1980-talet, det byggdes dubbelspår, och så kom de nya vagnarna. Man började rentav diskutera att sträcka ut banan till Rimbo igen! Men det har vi inte sett ännu, tyvärr. Som historienörd och nostalgiker, saknar jag dock de gamla vagnarna, med sina galonsoffor och outplånliga lukt av motorolja och apelsinskal. Men självklart måste järnvägen utvecklas och fungera effektivt för att tjäna sitt syfte.

Om nu jag fick skåda en del utveckling på nära håll i och med detta, vad gjorde då inte, funderar jag, de människor som fick skåda 'järnhästen' för allra första gången? 1825 börjades det, i England. Då satte man helt enkelt en dilligens på skenorna, och hade ånglok till. 'Locomotion' hette det, och hade George Stephenson till pappa.

Sedan var bollen i rullning, järnvägen spred sig till övriga Europa, USA, Asien.... 'Järnhästen' var de amerikanska indianernas namn på tåget. Massmedia fanns ju inte på den tiden, och kunde berätta om nyheten. Folk måtte ha blivit skräckslagna när de såg den stora svarta, röksprutande kolossen skramla fram på sina skenor!

I Sverige var vi förhållandevis sent ute, inte förrän 1849 invigdes Fryksdal - Klara älvs järnväg i Värmland, med en vagn dragen av hästar! Den 'riktiga' järnvägstrafiken kom igång först 1856, när tåg började rulla på flera håll i landet.

Allt detta orerande om tåg leder mig fram till en bok som jag glömde bort i min blogg 'Bokfrossa' för några veckor sedan:

Njutningen av att åka tåg. Rune Monö. 1988, ny upplaga 1996. Jag fyndade den här boken av en slump på rea, och blev helt bergtagen av de många roliga personberättelser och den grundliga historik författaren samlat ihop. Här kan du läsa om en bromsares vådliga turer på tågsättet i förra seklets barndom, eller om hur en regelrätt tågväska såg ut för en herre i mitten av 1800-talet. För oss släktforskare finns Linköpingsflickan Selma Helena Petterssons reseberättelse om hur hon som nyss ilandkliven emigrant satte sig på tåget tvärsöver den amerikanska kontinenten. Allt beledsagat av träffande och roliga teckningar!

Bilden: Åhléns skyltfönster vid Klarabergsgatan här i Stockholm idag. Tåg på tapeten där också, tydligen...

Olika falla ödets lotter när man släktforskar. Medan somliga får traggla med vidbrända kyrkböcker och massor med okända fäder, finns det andra som springer på en fix och färdig släktutredning, täckande både fars och mors släkter. Nåja, det sistnämnda kanske var lite överdrivet.

För de flesta av oss, blir det lite mitt emellan. Det är därför den där klassiska frågan från ickesläktforskare 'hur långt bakåt har du kommit?' sällan får något riktigt kort och enkelt svar. För egen del skulle jag kunna svara 'ner till 1400-talet alternativt 1890-talets slut'. Prästerskap förklarar det ena, dubbel uppsättning okända fäder det andra.

Men de där räkmackorna är ju helt ljuvliga när de dyker upp! Eller...? Visst är det fantastiskt när man plötsligt hittar en fix och färdig släktutredning som trasslar upp den ena knuten efter den andra. Men då infinner sig ju nästa fråga som ett brev på posten: är allt det här rätt? Var i all världen har räkmackekocken hittat de här uppgifterna? Är det en äldre släktings utredning, står det kanske inga källhänvisningar alls.  Så då blir det att försöka kolla av kyrkböcker och annat, åtminstone stickprovsvis. I lyckosamma fall, stämmer uppgifterna hyfsat. Men då har man ju ändå måst plöja igenom kyrkböcker själv.

Själv har jag herdaminne-räkmacka och studentmatrikel-räkmacka på konsumentsamvetet. Och det är sådana mängder uppgifter att jag bara har kollat av en liten del än så länge. För ärligt talat: hur kul är det att sitta och vidimera någon annans redan utförda släktforskning? Det är ju så mycket roligare att forska själv och pussla sig bakåt bit för bit! Lite av upptäcktsresandets spänning.

Lagom är nog bäst. En liten räktoast då och då när man verkligen kört fast och inte kommer längre, skadar ju inte. Men för många räkmackor kan vara direkt dåligt. Man riskerar att tröttna på dem, och inte granska dem ordentligt.

Och vad värre är, till slut kanske räkmackorna blir så många att ingen vill äta dem längre...

PS För egen del föredrar jag Toast Skagen DS

Bilden: äkta räkmacka

Ja, det har väl inte undgått någon i släktforskarbranschen att den senaste dödboken har dykt upp i Rötterbokhandeln. Försedd med likadant omslag som föregångaren, med undantag för en illgrön stämpel med texten 'Färdig Version' väl synlig.

'Färdig' förefaller mig vara ett lite intressant uttryck i det sammanhanget. För min del tänker jag, när jag hör ordet 'färdig' omedelbart på Beppes godnattstund och dockan Sigrid.... ja, ni vet.

En av de första saker jag fick lära mig när jag började i släktforskarbranschen var, att 'man blir aldrig färdig med sin släktforskning'. Och förvisso stämmer det. Det finns alltid någon kusin till farmor vars släktlinje man ännu inte följt framåt i tiden, och så är det ju den där förarglige korpralen som försvann ur kyrkböckerna år 1733 utan att säga vart, och som hittills trotsat alla ens ansträngningar att hitta honom.

Men kan man ändå bli 'färdig' i släktforskarbranschen? Jo, självklart, om man helt enkelt förlorar intresset för släktforskning. Jag tror dock att det vanligaste är att en 'gammal garvad' släktforskare som redan läst det mesta av kyrkböcker, domböcker och mantalslängder, söker sig nya grenar. DNA är ju en ny vinkel på släktforskningen som kommit enormt starkt på senare år. Har släkten haft en gård eller ett torp, halkar man kanske in på hembygdsforskning, med mera.

Den enkla sanningen är nog den, att den som en gång börjat forska i släktens historia, får väldigt svårt att bli 'färdig'. Fast undantag finns ju. En gång fick jag i min hand ett brev från en medlem som ville gå ur GF, med motiveringen 'jag är klar med min släktforskning'... Det hör till saken att personen ifråga endast hade varit medlem i något år. Jag minns att jag funderade mycket på hur vederbörande lyckats 'bli klar' med släktforskningen så fort.

Jag blev påmind om detta så sent som för någon vecka sedan. På min farmors fars sida, är släkten utredd av den kände släktforskaren Per Andersson från Mjölby. Tack vare hans arbete, har jag kunnat fylla i antavlor ända ner till första halvan av 1600-talet. Jag insåg hur 'styvmoderligt' jag behandlat den grenen av släkten, då jag på förfrågan inte alls kunde svara på några detaljer om hur släktingarna hade bott och levt. Således inte ett dugg 'färdig' där, även om 'ramen' redan finns. Nyttig läxa!

Det är ganska svårt att hitta någon bild som illustrerar en blogg om 'färdig'. Studentmössan får duga som symbol för någon som är färdig med skolan. Fast ofta är man ju inte det. Högskola, yrkesskola....

Ytterligare en illusion om 'färdig'....

Häromdagen fick jag för första gången i livet professionell fotvård. När det blev min tur, dirigerades jag till en fåtölj bakom ett litet fyrkantigt badkar med turkost vatten. Sedan följde en rad militäriska kommandon: 'i vatten!' 'andra!' 'båda!' med mera. Till slut var jag alldeles vimmelkantig och visste inte vilken fot som var vänster eller höger. Samt insåg att ordet 'fotsoldat' hade fått en alldeles ny innebörd...

Mot slutet av behandlingen placerade tjejen en underlig tingest på badkarskanten. Det liknade närmast en rund hamsterbur, om nu något sådant vore tänkbart. Jag stirrade klentroget på den, tills det gick upp ett ljus. Ni damer som hunnit till mogen ålder, minns väl hårfrissans torkhuvar? De där hårdsurrande apparaterna som man förväntades stoppa in hela sitt nypapiljotterade huvud i?

Detta var helt enkelt en torkhuv för fötter! En absolut nyhet.

Jag tvekade i det längsta, men pedikyristens obarmhärtiga: 'båda!' var skoningslöst. Nåja, väl inne med fötterna konstaterade jag, att bortsett från att jag var tvungen att knipa med tårna för att hindra apparaten att trilla av badkarskanten, hände inget särskilt.

Denna omtumlande men absolut professionella fotvårdsupplevelse, fick mig att fundera lite på det här med fötter och skor.

Det finns ju åtskilliga legender om hur ångerfulla personer 'vandrat barfota' till en eller annan helgedom för att göra bot för tidigare tvivelaktigt beteende. Ofta var det långan väg till de där helgedomarna också. Man undrar ju hur deras fötter såg ut efteråt....

I Nordisk Familjebok (1953 års upplaga) läser jag att i begynnelsen av skornas historia var sandalen. Sedermera behövde man binda fast benskydd vid sandalen, och stöveln såg dagens ljus. Därefter har det tydligen rullat på, från mjuka textilier till skinn och alla möjliga material.

Vid utgrävningarna runt Slussen i Stockholm nyligen, fann man ovan visade sko. En herrsko som daterats till sen medeltid. Men, påpekade guiden, detta var en sko för en äldre herre. En ung man skulle tveklöst ha haft spetsiga 'snablar' på sina skor. Wow, förhistoriska myggjagare!

Jag har läst flera berättelser om personer som vandrat iväg till marknaden med skorna hängande i skosnöret om halsen. Slita på de dyrbara skorna när man kunde gå barfota var tydligen onödigt, och så var ju skorna blanka och fina när man gick omkring i dem på marknaden!

I London lär det fortfarande finnas ett skomakeri där man kan få ett par skor tillverkade efter exakta mått av ens egna fötter. Finns det något sådant ställe i Sverige tro?

Bilden: Oxmulesko funnen i utgrävningarna vid Slussen. Fotograferad av undertecknad på Medeltidsmuseum 2016.

Under den gångna veckan har diverse spöken, fladdermöss och en väldans massa pumpor låtit oss alla förstå att Halloweentid råder. Det visas skräckfilmer på TV. Jag hoppas att allhelgonahelgen med sina vackra gravljus också får den plats den förtjänar i folks medvetande.

För egen del tänker jag inte skrämmas genom att berätta någon av de få spökhistorier jag kan, utan istället bjuda på lite personlig frossa av annat slag. Här presenterar jag en helt subjektiv lista på böcker som betytt särskilt mycket för mig i min släktforskning och mitt intresse för historia i största allmänhet. Jag tvivlar på att någon av de här böckerna finns som e-bok. Och de lär nog inte finnas i någon vanlig bokhandel längre. Men blir du intresserad, prova på www.antikvariat.net eller bara googla, så kanske du har tur. Jag listar inte böckerna i rangordning utan i personlig kronologi (kan man säga så?). Alltså i den ordning de inträtt i min bokhylla.

Mälardalens sällsamheter. Edvard Matz. 1973. Det här var nog den första hela topografiska bok jag läste, någonstans i nedre tonåren. Det jag tidigare läst om orter, sevärdheter och naturfenomen kom från uppslagsböcker och var i mitt tycke ganska stelbent. Edvard Matz, ett av de legendariska 'skäggen' på TV på 1960-talet, hade skrivit en helt annan sorts bok! Med ett stort stycke humor och utan att dölja personliga åsikter gjorde han landskapen runt Mälardalen levande för mig. För första gången förstod jag att det fanns en enorm karta med gravhögar, runstenar, medeltidskyrkor och annat även utanför Stockholm. Legender, poeter och 'vanliga människor' radade upp sig ur historiens dunkel på ett fantastiskt sätt. Fortfarande en av mina käraste böcker, som jag ständigt återkommer till.

Skånska slott och herresäten. Bo E Åkermark och Hasse Erikson. 1976. Jag måste erkänna en sak: jag har fortfarande inte hört den visa med Edvard Persson som herrarna Å och E hade som ledfyr för sin resa den gången. Jag blev nyfiken på omslaget, och när jag på smutstitelbladet hade läst dedikationen: 'Till H. M. Konung Carl X Gustaf utan vars medverkan denna bok skulle ha utkommit i Köpenhamn'... så var jag fast. Det krävde ju närmare utredning! Det som gör att jag alltjämt gärna bläddrar i den här boken är, utom de roliga och träffande skildringarna och de både vackra och fantasieggande teckningarna, det faktum att herrarna har träffat och pratat med dåvarande ägare till dessa slott och herresäten. Således besöker man bland annat greve Otto Thott på Skabersjö och vandrar i parken bland vackra 200-åriga avenbokhäckar. 'Vad kostar det att hålla dylika häckar i trim? - Jag skulle kunna få fram det ur räkenskapsböckerna, förklarar Otto Thott vänligt, men det är bättre för min själsfrid att jag inte försöker'. En annan slottsägare säger sig ibland ha allvarliga funderingar på att skaffa ett kilo dynamit och spränga byggnaden i luften, med tanke på kostnaderna och arbetet som krävs. Således inte bara glad idyll i boken, utan en droppe vardagsrealism också.

Svenska Turistföreningens årsböcker har jag tidigare uttryckt min passion för, men de kom in i mitt liv ungefär här, och jag vill gärna återigen betona deras innehållsrikedom. I de tidigare årgångarna hittar man originalverk av både författare och konstnärer, de många personliga reseberättelserna ger goda inblickar i hur man åt, klädde sig och övernattade genom årtiondena, och somliga har trängt mycket djupt och ambitiöst ner i historien runt slott, gårdar och naturfenomen. Själv hittade jag en ingående beskrivning av min anfader Sven Ausenius' hemtrakter runt sjön Bolmen i årgång 1968 Småland. Bland mycket annat!

Tolv slott och gårdar i Sörmland. Jane Hellstedt. 1987.  Visserligen kom mormors far från Sörmland, men några slott och gårdar visste jag inte mycket om innan den här boken fick följa med hem från något antikvariat. Här fick jag plötsligt klart för mig att Julita gård, som jag förut bara kände till som äppelgenbank, faktiskt hade haft ett munkkloster! Jag läste hur förhållandena var på Tullgarn vid den tid då anor till mig bebodde ett litet torp på dess ägor, och jag fullkomligt slukade legenderna om Hörningsholm uppe på klippan. Sturehof visste jag i och för sig om att det fanns, men det var tack vare den här boken som det äntligen blev av att åka dit och titta på kakelugnar. Kapitlen har teckningar och svartvita foton, texterna är kortfattade men lättlästa. Utmärkt bok att återvända till! Dessutom är den häftad, och följer lätt med i utflyktsväskan.

Det hände i Upplands-Bro. En hembygdsbok. Börje Sandén. 1984. Att den här boken hamnade i min bokhylla är helt och hållet Gustaf Svalas förtjänst. Denne min mm mf mf, som var soldat, hamnade efter att Sverige förlorat Finland 1809 i just Upplands-Bro. Jag ville veta mer om de trakter där han bodde - och fann ett eldorado för historienördar av min kaliber! Från legender om Oden och Tor, via vikingatida spår framåt till besök av den i Sverige bereste italienske ambassadören Lorenzo Magalotti på 1600-talet, och vidare till ångfärjornas många original bland både resenärer och färjare i början av 1900-talet. Jag kunde också få en bild av Lennartsnäs där Gustafs dotter och hennes man bodde och tjänade några år innan de flyttade in till Stockholm. Allt skrivet med en speciell detaljrikedom som nästan fick mig att tro att legenden om Habor och Signhild, eller Hagbard och Signe, faktiskt utspelat sig där, vid Signhildsberg istället för vid Hagbards galge i Halland!

Boråsbor under sexton- och sjuttonhundratalet. Gunnar Håkansson. 1943. Efter Halland följde Västergötland i min genealogiska resa. Och den här boken var inte direkt någon överraskning, jag hade letat efter den. Visst var jag i första hand på jakt efter mina egna 'boråsare' i de utförliga personnotiserna, men slukade det thrillerspännade avsnittet om bondeupproret 1766 då Sven Hofman ledde en skara bönder mot Borås stadsportar. Innanför stod karlar i uniform och svettades i värmen, otåligt väntande på förstärkningar. Och Hofmans trupper kommer närmare och närmare.... Boken är som synes långt ifrån ny, men förekommer alltjämt som referenslitteratur i många böcker om Borås och Västergötland. Den kan vara rätt dyr, men har du anor i Borås vid den här tiden, är den absolut värd sitt pris!

... och staden reser sig ur havet. Kartornas Gävle. Gösta Carlestam. 1996. Det vore lögn att påstå att jag har något särskilt stort intresse för kartor. Men redan när jag bläddrade igenom den här boken, insåg jag att den innehöll mycket mer än bara bilder av gamla kartor. Ja, bilder är det gott om, både vackra teckningar och fotografier 'från förr'. Men framför allt får man följa staden Gävle från urminnes tider via stadsprivilegiet, utfärdad av kung Hans 1446 och återgivet på bild, fram till 1900-talet. Jag för min del fick reda på mer om stadsdelen Islandet där min farfars farfar sjökaptenen bodde, och områdena i staden i stort. Var de rika, fattiga, sjöfarande och tobaksfabricerande bodde. Hamnens historia förstås också intressant. Återuppbyggnaden efter stadsbranden. Med mera. Inte riktigt lika lättläst som de andra böckerna, men jag har återkommit till den som uppslagsbok många gånger.

Visby under tusen år. Gunnar Svahnström. 1984. Näst efter Varberg är Visby min älsklingsstad i Sverige (än så länge). Det som fick mig att köpa den här boken, var dock ett stycke ur bokens förord, författat av journalisten Bo Grandien, som målande beskriver hur han reste till Visby under vintrarna på 1950-talet för att besöka varmbadhuset. Jag som inte anat att Visby ens haft ett varmbadhus! Och så fortsätter det. Jag trodde innan jag läste den här boken att jag var rätt väl bevandrad i sevärdheterna och medeltidslämningarna innanför ringmuren i Visby. Jag hade fel. En utförlig och frodig historieberättelse om Visby från 900-talet fram till vår tid tar vid efter förordet, och den är interfolierad med bilder på små, små detaljer som jag helt har missat vid mina besök i staden... Det finns anledning att återvända!

Östergötland, en landskapsguide. Arne Malmberg. 1971. Aldus gav runt decennieskiftet 1960-70 ut en serie små, praktiska resehäften om alla våra svenska landskap. Självklart är stora delar av dem omoderna idag. De hotell, restauranger och i vissa fall butiker som omnämns, existerar sällan nu. Sedan är det, precis som med serien om 'Sällsamheter' (se ovan) så att läsvärdheten skiftar beroende på vem som skrivit böckerna. Jag har plöjt igenom en stor del av den här landskapsserien (dock inte alla), men just Östergötlandsboken har en medryckande berättarton som i alla fall slagit an på mig. Jag har tack vare den här boken fått 'färg' på orten Skänninge, som jag tidigare bara kände till genom Mari-Anne Olssons bouppteckningsregister. I somras var vi på Skänninge marknad, som funnits sedan åtminstone 1300-talet. Det hade jag ingen aning om förrän jag läste den här gamla guideboken!

Nio böcker räcker, va? Om någon som läst mina tidigare bloggar undrar varför det inte finns någon bok om Halland med i listan, är svaret: då skulle jag fått lov att ta med minst trettio böcker som alla betytt lika mycket för mig! Och det hade varit lite väl mycket....

Trevlig helg!