Rötterbloggen
Rötterbloggen

Collage om collegen

Midsomer-151

Undertecknad trodde som ung att benämningen 'college' på ett ställe för högre studier var en i första hand amerikansk benämning. Antagligen berodde det på alla filmer man såg, där någon skulle skickas iväg till college, var på hembesök från college eller inte ville studera på college. Eller, också vanligt, inte hade råd att läsa på college. 

Sedermera har jag fått lära om. Benämningen är vanlig i hela världen, och betecknar också lite olika typer av skolor. En fråga jag ställde mig: är det skillnad på universitet och college? Svaret är i de flesta fall ja, men det finns också college som har samma befogenheter som universitet. Generellt är det oftast lättare att komma in på college än på universitet, klasserna är mindre och utbudet större. Men de flesta college har inte befogenhet att utnämna studenter till filosofie magister eller teologie kandidat. Du får ett diplom istället. En del collegen kommer förbi detta genom att knyta samarbetsavtal med något universitet. Man kan också, läser jag på nätet om collegen i USA,  börja plugga ett par år på college, och sedan byta till ett universitet för att kunna avlägga examen. 

Sedan finns det också collegen som är starkt nischade omkring ett visst ämne, exvis ekonomi eller juridik. De fungerar egentligen som våra yrkesskolor här i Sverige. 

College är ett engelskt ord, från latinets 'collegium' som egentligen betyder sammanslutning av personer med gemensamma rättigheter och skyldigheter. Äldst till typen är universitetet i Bologna, som redan på 1000-talet lärde ut 'romersk rätt' och 'kanonisk rätt' till hugade studenter från när och fjärran. Alltså juridisk inriktning. 

Redan år 1096 känner man dock till att det bedrevs undervisning i Oxford i Storbritannien, så landet ligger inte långt efter. Från början fanns där så kallade 'Halls' som byggde på olika religiösa samfund, som bedrev undervisning; dominikaner, anglikanska kyrkan, med flera. Så småningom bildades ett antal, under universitetet lydande colleges i Oxford och Cambridge. Dessa är idag nästan självständiga enheter. Gemensamt är att både elever och lärare förutom studierna bor och äter på sitt college. Balliol college, grundat 1266 av John de Balliol och hans hustru Dervorguilla, tävlar med Merton college, grundat 1264 av Walter de Merton om att vara äldsta läroinstans på området. Merton befäste sitt grundande två år tidigare, som synes, men Balliol hävdar att de bedrivit undervisning längre....

Collegebyggnaderna i Oxford varierar mycket i ålder. De flesta tycks vara från 1600-talet, men där finns även spår av de tidigaste läroinstanserna, just Merton College har Englands äldsta i bruk varande bibliotek, byggt cirka 1377. Inte ens det berömda Bodleian library är fullt så gammalt. 

I Norden ansågs behovet av högre läroanstalter stort under medeltiden, kanske främst för att våra lärda försvann iväg till Paris, Bologna och fler platser för att studera, och blev borta länge. Uppsala universitet grundades 1477, Köpenhamns 1479. Gustav Vasa gillade dock inte högre läroinstanser, och stängde Uppsala under sin regim. 

Men inte ens han kunde hejda vetenskapen särskilt länge!

Källor: Wikipedia

Nordisk familjebok (1953)

The New Loggan Guide to Oxford colleges (1935)

 

Bilden: Balliol college i regn (ur min bok 'Med buss till Midsomer Murders'). Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  102 Träffar
  0 Kommentarer
102 Träffar
0 Kommentarer

Per Adam Wallmark - en oväntad utgrening

DSCN0379

Min farfars mormors mormor hette Carolina Justina Wallmark, var som så många av mina halländska anor prästdotter, och blev också gift med en präst (Johan Spångberg,  Skrea). Hon levde 1785-1821 och dog således ganska ung, bara 36 år, i lungsot. Hennes bouppteckning visar inget speciellt, några böcker, ett par guldringar och lite metallföremål. Men hon hade en storebror som från rätt enkla förhållanden lyckades göra sig ett namn och skaffa sig en plats i Stockholms inre litterära kretsar.  Han kallas i uppslagsverken för Peter Adam, men i familjekretsen och när han själv skriver, står det alltid Pehr Adam eller P A. Han får inleda själv:

"Jag är född d 31 dec 1777 å comminister-bostället Stora Egnared af Källsjö socken och Fagereds pastorat i Norra Halland, der min far var Comminister, sedermera (1802) Prost och Kyrkoherde i Harplinge,död 1828. Sjelf utmärkt af kunskaper, egnade han åt mig, äldst af sju syskon, den sorfälligaste undervisning, så att jag, väl underbyggd i de classiska språken äfvensom i det fransyska och andra elementärkunskaper 15 år gammal, i Oct 1793 kunde inskrifvas till student i Lund"...

Tanken var från början att gossen skulle studera medicin, men dels var han själv mycket mer intresserad av humaniora, dels var en sådan utbildning lång och därmed kostsam för familjen, som hade det ganska knapert.  Alltså blev det humaniora istället. I början bodde P A ihop med en annan student, men, skriver dottern Clara i sin biografi om fadern: 'dennes dystra religiösa grubblerier hotade att alldeles överskugga W's glada lynne'. Dessutom var det ont om pengar, och till slut fick vår man en tjänst som informator åt sönerna till Lunds dåvarande stadskomminister, sedermera prosten Henrik Schartau. Där fann han sig väl tillrätta, och hade dessutom tillgång till ett mycket stort och omfattande bibliotek. 

Det var vid den här tiden som P A Wallmark enligt egen utsago 'gjort mig känd för åtskilliga försök icke blott i den latinska men äfven i den svenska skaldekonsten, som haft den lyckan att vinna kännares bifall'. 

Som barn hade Per Adam en gång fått följa sin far Anders till Vinberg och där kunnat begrunda skalden Olof von Dahlins porträtt i kyrkan. (Föga anande att hans systerdotter en dag skulle komma att gifta sig med en ansläkting till Olof). Olofs bror Johan var präst i Fagered, där Anders Wallmark var komminister i många år, och P A skriver att Johan Dahlin 'på vars knä jag ofta satt' berättat åtskilligt om sin bror Olofs framgångar vid hovet. Detta ökade förstås Per Adams intresse för Olofs skrift Den Swänska Argus, som han läste redan som mycket ung. Han läste också Leopold, Kjellgren och Holberg, andra författare i tidens smak.

Men någon magisterexamen blev det aldrig för Wallmark. Den dubbla arbetsbördan med studier, informatorstjänsten och dessutom översättningsarbeten som han åtog sig, blev för mycket för hans hälsa. 1798 blev han tvungen att avbryta studierna, fara hem till Halland och vila upp sig. 

Det var där han fick ett intressant brev ifrån Stockholm. Avsändare var bibliotekarien på Kungliga Biblioteket, Gjörwell, som läst någon av den unge studentens skrifter och föreslog att han skulle bege sig till Stockholm för att där söka sin lycka. Efter samråd med sin far, beslöt sig P A för att avstå från examen, och istället resa till Stockholm.

I Stockholm ordnade Gjörwell en tjänst som extraordinarie  amanuens vid Kungliga Biblioteket åt Wallmark, som sedan klättrade vidare till förste bibliotekarie. År 1810-13 var han både kronprins Karl Johans och prins Oscars svensklärare. 1830 blev han riddare av Nordstjärneorden, och 1843 erhöll och fick han avsked med pension från sin tjänst 'märkvärdigt nog årsdagen af den då jag erhöll fullmakt å samma tjenst'. 

Men det var inte som bibliotekarie eller kunglig svensklärare som Per Adam Wallmark blev känd i  Stockholm. Under sin första tid i staden, undervisade han franske ministern Bourgoing, en mycket populär man i sällskapslivet. Det var i hans hem som den unge bibliotekarien fick stifta  bekantskap med det litterära Stockholm. Framför allt Leopold och utgivaren av Stockholms-posten, C P Lenngren. Och det var också just i den tidningen som P A gjorde debut med både poem och recensioner. 

Han blev prisbelönad av Svenska Akademin 1804 (andra pris) för lärodikten 'Handen'. 1808 åtnjöt han en (nog rätt kortvarig) popularitet hos de breda folklagren med boken 'Amalia' som handlade om de finska flyktingarnas situation. 1809 började vår man ge ut tidningen Journal för Litteraturen, senare Allmänna Journalen, och slutligen bara Journalen. Den innehöll litterära presentationer, recensioner och debatter. 

Så småningom blev han indragen i ett långt, segt ordkrig med nyromantikerna. Han var själv en ganska typisk gustavian, och stred envetet för klassikerna. Ironiskt nog är det enda som möjligen påminner om Wallmarks insatser idag, ett satiriskt inlägg av de unga så kallade fosforisterna: Markalls sömnlösa nätter. Det är alltså Wallmark som kallas för Markall. P A bemötte inlägget med vänlig ironi. Oftast vann han de skriftliga debattinläggen, men så småningom blev hans verk och åsikter förstås hopplöst föråldrade. 

1846 var Per Adam Wallmark definitivt trött på den intriganta bikupan Stockholm, och köpte sig en gård i Kungsör, där han fortsatte sitt skrivande, om än i mindre omfattning. Där avled han också efter flera års hjärtsjukdom 1858 19/3. Hans kista fördes till Stockholm och där begravdes han på Lovö kyrrkogård i samma grav som sin första hustru och två döttrar som dog unga. 

Per Adam kan idag förefalla lite yrkeshögfärdig, men samtidigt visar han prov på självironi. Inte minst vid mötet med en av tidens stora, Anna Maria Lenngren: " Jag hade ofta förut vid mina besök hos Lenngren för att inlemna mina små poemer och recensioner till Stockholms -Posten sett ett äldre fruntimmer i köket, beläget bredvid ingången till salen, till hvilket jag vändt mig för att fråga om Commercerådet var hemma, och jag ansåg detta fruntimmer för herrskapets hushållerska; man dömme då till min förlägenhet och min öfverraskning när jag vid min första bjudning fann detta fruntimmer vid sidan af Lenngren och orden 'min hustru' undföll honom. Hon märkte denna förlägenhet och för att öka eller minska den (jag vet ej hvilketdera) svarade hon med en skälmsk mine 'Åh, vi känna varandra förut'. Jag som föreställt mig fru Lenngren vid skrifbordet i sitt cabinett, omgifven af böcker, kunde nu ej förlåta mig, att jag förblandat författarinnan af 'Några ord till min Dotter, i fall jag hade någon' med våra vanliga blåstrumpor"

Således kunde även ett kansliråd göra bort sig offentligt, även på den tiden...

Lång blogg detta. Merparten är plockat ur Svenskt Biographiskt Lexicon från 1846, dit P A ombetts att skicka in sin biografi. Det kom in 128 sidor! Men vår man påpekar själv att han inte tänkt sig att bli så omfattande publicerad, utan att han egentligen tänkt använda texten till något annat, och att redaktören fritt kunde plocka de bitar han önskade. Redaktören tyckte dock att texten var så intressant, särskilt biten om ordkriget mellan gustavianerna och nyromantikerna, att han behöll alltihop.  

I övrigt ska kanske kort nämnas att P A Wallmark var gift två gånger. I första giftet, med Sophia Elisabeth Isoz, fick han tre döttrar. I andra giftet med Hedda Wallgren en son och så en dotter, Clara, som författat en biografi om sin far, samt var lärarinna i Skara. 

Litteratur: Svenskt Biographiskt Lexicon 1846

Svenska män och kvinnor

Clara Wallmark: Pehr Adam Wallmark - en tidsbild från adertonhundratalets första hälft

Bilden: Ett ganska suddigt omfoto ur Claras bok ovan, utgiven 1914. Foto: författaren

 

 

Fortsätt läs mer
  272 Träffar
  0 Kommentarer
272 Träffar
0 Kommentarer

Boktipset

Prstergtland-original-065

"Om man sluter ögonen och har god fantasi kan man höra vapenskramlet, gnäggande hästar och soldaternas skrik som ekar vid den medeltida kyrkobyggnaden" 

Citatet ovan handlar om den hemska dagen 29 oktober 1678, då danska och svenska trupper drabbade samman på Södra Sallerups kyrkogård i Skåne. Boken  jag citerat heter 'I de dödas vilorum' och är skriven av Jeanette Rosengren, fotograferad av Urszula Striner. Den behandlar kyrkogårdarna i och i omedelbar närhet av Malmö. Med början inne i staden och avslutning på en begravningsplats för djur, blir det tjugo stycken platser som fått besök. 

Varje kyrkogårdsbeskrivning inleds med en liten ritning. På många av ställena, har författarna fått hjälp av kyrkvaktmästare, församlingsverksamma och några präster, alla med imponerande kunskaper som kyrkogårdarnas historia. Och kyrkböckerna löper hela tiden parallellt med beskrivningarna, så även vi släktforskare har en del att hämta i boken. Till och med de av oss som egentligen inte har särskilt mycket anor i Skåne. De som har skånska anor kan glädja sig åt att personer ur kända släkter som Sylvan, Pontén, Suell, Kockum och inte minst cirkussläkten Rhodin dyker upp i berättelserna. Om pionjären och lantbrukslärarinnan Gudrun Sylvan berättas bland annat att hon var lärare i 'teoretisk mjölkhantering'.... 

För min del lärde jag mig, under utflykterna runt Malmös äldsta kyrkogårdar, att 'Under senare delen av medeltiden ansågs det viktigt att den döda kroppen förmultnade så fort som möjligt. Först när kroppen förmultnat, var personen riktigt död. Därför blev det efterhand vanligt att begrava människor i endast svepningen, eller i enkla kistor med spjälbotten. ' (citat från Cathrine Einarssen: S:t Jörgen mitt i medeltiden). 

Någon mer än jag som inte kände till 'dödsbrädan'? Tydligen bar man ut den avlidne på en sådan, och när jordfästningen var över, fäste man brädan i marken intill graven, gärna med den dödes initialer och levnadsdatum inristade på. En föregångare till den upprättstående gravstenen. 

Boken berättar också, under tiden utflykterna sker, om sedvänjor vid andra religioners jordfästningar; hur går exempelvis en buddhistisk jordfästning till? Eller en Ba hai-begravning? 

Ett avsnitt som jag slukade med stort intresse var sidorna 228-232, där Göran Bromberg berättar om arbetet med att restaurera och rengöra gamla och skadade gravstenar. 

Samtidigt med att vi passerar diverse lokala kändisars gravstenar, rullas det omgivande samhällets historia upp. Här finns flera lokala sportprofiler, författare och poeter avtecknade, inte bara med gravstenar utan också något om deras liv och leverne. 

Innehavaren av danslokalen Törringelund i Oxie vilar på kyrkogården därstädes. Han tackade i början av 60-talet nej till ett erbjudande att engagera en kvartett grabbar från Liverpool med motiveringen att det var 'ute med popband'. Så Beatles blev nobbade i Oxie.... 

 

Historievänner, släktforskare, Skånefantaster: läs gärna denna bok! 

 

Bilden:  Annan kyrkogård, i Kalv, södra Västergötland. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  357 Träffar
  0 Kommentarer
357 Träffar
0 Kommentarer

Postludium...

posthorn

Häromdagen spanade undertecknad intensivt efter en trevlig, gul brevlåda att lägga medhavt brev i. Det dröjde ganska länge innan en sådan uppenbarade sig. Fick mig att fundera över det här med Posten och dess snabba avtyning under våra senare år. 

Redan på medeltiden fanns det viss postservice i Sverige, brevbäringsskyldighet ingick i klockaretjänsten. Kurirpost har ju också skickats, kanske rentav muntligen under de disiga århundradena före skriftspråkets genombrott?  Under trettioåriga kriget fanns en välorganiserad fältpost, som såg till att soldaterna både kunde skicka och få brev. Någon har undertecknat ett postiljonkvitto år 1564 för Erik XIV:s räkning, och det är ett tidigt dokument som antyder att viss postverksamhet förekom i landet. 

Men det organiserade svenska postväsendet grundades 1636, på Axel Oxenstiernas tillskyndan. 'Post-Bådhen' skulle då användas för resa omkrng landet och 'förordna Posterne'. Postmästare Anders Wechell och Oluff Jönsson hade då att utföra detta. Det här inträffade under drottning Kristinas förmyndarregering, men när hon väl själv gripit rodret (om regeringsmakten, inte postbåten) så tyckte hon att detta var ett 'högnödigt och nyttigt wärck' och stadsfäste det hela år 1645.  

Men redan år 1620 fanns ett postkontor i Markaryd i Småland, vid gränsen mot Halland, som då var danskt. Härifrån förmedlade en tjänsteman post till och från utlandet. Även 'vanliga' människor kunde utnyttja detta kontor, all kurirpost var ju förbehållen kungamakten. 1684 inrättades regelbunden postbåtstrafik mellan Ystad och Stralsund. En gång i veckan seglade postjakterna iväg. 

Under första tiden var det mottagaren som hade att betala för brevets befordran. 

Under senare delen av 1700-talet började så kallade 'fjäderbrev' dyka upp. Det satt då ett par små fågelfjädrar på kuvertet, för att visa att det var bråttom med brevet. 

1830 kom gästgivarskjuts istället för som tidigare postskjuts, vilket påskyndade försändelserna en hel del. Efter en kort period med postdilligenser, blev så järnvägen den viktigaste förmedlaren av post .

1855 kom frimärkena på kuverten. 

1861 kom de första brevbärarna in på scenen. Jag minns ett vykort vi fått till GF med en bild på en uniformerad man med postväska och valrossmustasch. I trots mot hans godmodiga uppsyn, hängde ett kraftigt bälte med en revolver tvärsöver karln. Poststölder var inte ovanliga vid den här tiden, och postverket tog inga risker. 

1912 började allmänna brevlådor införas i villaområden, och 1923 rullade de första postbussarna ut på landets vägar. 

Expansionen fortsatte med nya funktioner under 1900-talet, och jag är gammal nog att minnas när man i stort sett kunde göra vad som helst på Posten. Tänk, när man bara behövde fylla i ett enda papper (uttag), och så lämna in hela surven av räkningar i postfrökens lucka! Klicketyklick, surr surr.... klart!  Sedan hade man resten av lönen att leva på i handen. Så småningom skulle man ju förstås ha betalt för klickandet, men ändå... mindre än en minut tog det. Ljuva tider... 

Några få riktiga postkontor finns fortfarande kvar, där man kan köpa frimärken, hämta sitt paket och posta sina brev och framför allt: ställa postfrågor och få korrekta svar. Snälla, lämna oss inte! 

 

Källa: Wikipedia

Bilden: Ett vackert litet posthorn.... Foto: pixabay

 

Fortsätt läs mer
  519 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — Ulla Comérus
Ja, det var bättre förr och då menar jag inte 1700-talet utan den tid då man t o m kunde ställa ifrån sig väskan vid pulpeten där ... Läs mer
tisdag, 09 februari 2021 17:16
519 Träffar
1 Kommentar

Bland rosor och ruiner igen...

visbyblogg

När jag skrev om Visby förra gången i november, hotade jag ju med att det kunde komma en fortsättning....  Och idag, när snön ligger decimeterhög utanpå fönstren och allting utomhus är filmjölk, så tycker jag det kan vara trevligt med ett litet återbesök i denna sommarstad. 

Vi avslutade alltså med att jag, efter att fullständigt i onödan klättrat uppför en brant klippvägg för att kunna bese galgbacken, tog mig in till staden på betydligt enklare sätt. 

Jag var lite mörbultad efter bergsklättringen, men bestämde mig ändå för att uppsöka det som då hette Gotlands Fornsal, numera omdöpt till, tror jag, Gotlands Museum. Tänkte som så, att förmodligen behöver jag inte klättra på väggar där inne, så det ska väl gå.... 

Sagt och gjort. Jag köpte biljett, och blev upplyst om att 'hel rundvandring' tar ungefär en timme i vanliga fall. 'Hur lång tid om man är mörbultad då?' kunde jag inte låta bli att fråga. Men tröttheten vet faktiskt ganska snabbt undan i denna historiska skattkammare. Redan skeletten från forntiden, som är lagda som de hittades i sina gravar, väckte mitt livligaste intresse. Sedan fann där yngre skelett, från Korsbetningen 1361, då Valdemar Atterdag gjorde processen kort med med de stackars gutarna.  Somliga av skeletten har sina huvor och/eller brynjor kvar fortfarande! Andra har försetts med medicinska kommentarer typ 'felaktigt hopläkt ben, mannen var låghalt'. Muséets skattkammare med framför allt vackra silversmycken stannar jag länge i, men kanske allra bäst var nog  att en del av muséet var inrymt i ett packhus från 1300-talet, och de två nedersta våningsplanen var intakta! Det övre av dessa våningsplan är inrett med hopsamlade autentiska föremål till en handelsbod från tiden, det nedre planet, som är källaren, har kvar bl a latrinbrunnen, och man blir upplyst om hur det fungerade, bladn annat hur man kunde spola havsvatten genom brunnen så att avskrädet sköljdes ut i havet. Nästan som våra vattenklosetter! Det fanns också  anordningar för att skilja slask- och färskvatten åt i de olika rännorna. 

Fredagen rivstartar jag tidigt på morgonen med att åter be att få låna 'ruin-nycklar' på Fornsalen. Men när jag frågar vilken/vilka ruiner som är mest sevärda, blir damen bakom disken lite ställd. De flesta som vill låna nyckeln ska fira bröllop i ruinerna, framkommer det, och vill bara veta hur mycket tak det finns kvar. Så damen vet allt om takarealer, men mindre om sevärdhet. Jag chansar på S:t Klemens ruin, eftersom den stod överst på listan jag fått. 

S:t Klemens ruin ligger lite för sig själv en bit från det hetaste centrum av staden, omgivet av bostäder. Den verkar sällan besökt, att döma av problemen jag har att öppna. Hänglåset konstrar, haspen är trög, och grinden ännu trögare. 

Solen skiner, daggen glittrar fortfarande i gräset. Klockan är inte ens nio än. Iinte ett ljud hörs utom lite kutter från duvorna. När jag står där under de fåtaliga valvbågarna är det inte utan att jag känner mig förflyttad till 1200-talet, och tycker mig nästan höra mässandet på latin i den pastorala stillheten...

Vidare mot nästa ruin, och på vägen passerar jag en till - S:t Gertruds. Den består av en kartusch på en låg mur, med en inhägnad gräsplätt bakom. Inte mycket att skåda, förmodligen den sämst bevarade av Visbys många kyrkoruiner? 

Om det var tyst och stilla vid S:t Klemens, så är det desto mer liv i luckan runt nästa ruin, Helgeand. Där finns en stor parkeringsplats, och Visby stift har sin kontorsträdgård åt samma håll. Det surrar av både folk och  bilar runt ruinen. Den här ruinen används emellanåt till bröllop, och det märks på de två grindarna, som är vana att bli öppnade. Jag imponeras storligen av detaljrikedomen inne i den vackra ruinen, men där rök också sista bilden på rullen. Jag har redan bestämt mig för att därmed sluta dagens ruinbesök, när jag råkar få syn på trappvalven. Tyvärr ganska hårt restaurerade, får jag senare veta, men ändå! Jag fattar ett raskt beslut, låser grindarna bakom mig, susar ner till Stora Torget, köper mer film, återvänder till ruinen och fotograferar vidare. 

Det var en mycket vacker upplevelse (tyvärr har jag alltså inte bilderna digitalt, så jag kan inte visa er). Sedan bar det av till dagens tredje ruin, S:t Lars. 

S:t Lars är rätt olik de andra kyrkoruinerna i Visby. Åldern är ungefär densamma, mitten av 1200-talet, men medan de andra ruinerna byggdes i ganska typisk tysk romansk stil, är S:t Lars klart bysantinsk, vilket märks framför allt på de många trappor och gångar för musikanter och körsångare som finns i murarna. Tidigare trodde man att S:t Lars kanske hade byggts av ryska köpmän i Visby, vilket skulle förklara det avvikande utseendet, men jag tror mig ha läst att expertisen har avskrivit den teorin numera. Hursomhelst, många kort blev det, och Lars var nog den av ruinerna som imponerade mest på mig. 

Enligt Gotlands Tidningar ska det denna dag vara marknad i  Östercentrum. Min karta sträcker sig bara till Österport, jag har ingen aning om var Östercentrum ligger. Jag tar därför en buss från Almedalens bibliotek, och chauffören ser lite förvånad ut när jag frågar om bussen går till Östercentrum. Bussen susar ut genom porten i muren, och där ligger också Östercentrum strax intill. Jag hade enkelt kunnat gå dit, och gratis dessutom. Men då vet jag det. 

Inte för att jag har några direkta planer på att gå dit vid nästa besök. Jag konstaterade snabbt att inte ens Visby sluppit undan miljonprogrammets härjningar på 1960- och 70-talen helt och hållet. Här ligger en bunt smutsgråvita klossar, som ser precis likadana ut som centrum i  Vällingby,  Säffle eller Eslöv. Och 'marknaden' bestod av fem-sex små salustånd som såg ensamma ut. Här sålde man lite godis, hälsoprodukter, grönsaker, kaffebröd och en mycket dyr version av gotlandslimpa. Inte min mest lyckade utflykt på Visbyresan.

Men det kommer att bli bättre, fortsättning kanske följer! 

Bilden: en av portarna i ringmuren. Foto: pixabay

Fortsätt läs mer
  642 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Hans-Peter Stülten
Hej Helena! Roligt att läsa om ditt strövande i Visby, som jag har bott i närmare än 20 år, från -87 till 2006, så den är välbekan... Läs mer
onsdag, 03 februari 2021 10:16
Helena Nordbäck
Hej Hans-Peter! Att du kan ditt Visby vet jag, då du ledde oss på guidad visning i staden efter Suderbykonferensen 2005. Framför a... Läs mer
fredag, 05 februari 2021 23:00
642 Träffar
2 Kommentarer

Att lägga på ett kohl....

Prstergtland-original-247

Jag har nyligen läst boken 'I Dan Anderssons fotspår' av Eva Burman och Henry Eriksson med stort intresse. Speciellt som han är från Grangärde, precis som min morfars mormor. Jag kunde dock med beklagande konstatera, att släkt med Dan Andersson är vi inte. Skalden har mest hållit till i 'finnmarkerna'; Skattlösberg, Abborrberg med flera, och de ligger lite längre inåt landet. Mina anor höll huvudsakligen till runt sjön Väsmaren; Stensbo, Holen och Sör Västansjö är några av de oftast återkommande ortnamnen. 

Men intressant läsning ändå, och 'jag väntar vid min mila' kan säkert några av mina anfäder ha gjort; det är gott om kolare. 

Morfars mormors föräldrar gifte sig i Grangärde kyrka år 1848, 'kohlardrängen Per Jansson med kohlardottern Stina Lisa Andersdotter'. Stina Lisas pappa, 'Fall Anders Andersson gaf nu närvarande sitt samtycke' kan vi också läsa i kyrkboken.  

Fall Anders Andersson var alltså kolare han också, och är inte född. Åtminstone inte om man ska tro Grangärde födelsebok för år 1802. Där är sju stycken Anders födda år 1802, med en pappa som heter Anders, men ingen i Västansjö. Så jag fick vackert lov att följa dem allihop. Några av dem dog som barn, men åtminstone fyra stycken fick jag 'hänga på' med hjälp av deras födelseplatser. Bara för att slutligen tvingas inse, att Fall Anders var 'Anders den åttonde'. Prästen hade glömt honom! I samtliga husförhörslängder från Sör Västansjö, där vår Anders växte upp, står han dock antecknad som född 1802 14/5, så jag tar mig friheten att tro på det. 

Föga förvånande, så var även Per Janssons far, Johan/Jan Andersson från Stensbo, kolare till yrket. Han blev tyvärr inte så gammal, 'död på sjön Björken' som det står i dödboken, den 29 maj 1837, bara 38 år gammal. Sedan fick jag lära mig ordet 'igenfiske' på samma gång. Detta besynnerliga ord innebar alltså att man fiskat upp den döde ur vattnet, och detta hände några veckor senare, 15 juni. Begravd blev han i alla fall till sist, 20 juni. Kuslig historia. 

Utom Fall har jag också fått med gårdsnamnet Klack bland anorna i Grangärde, vilket jag noterar med stolthet. Jag har få gårdsnamn bland mina dalarötter, av någon anledning. 

Som sagt: ingen släktskap med Dan Andersson noterad. Men jag är säker på att mina kolare och bergsmän skulle ha känt igen sig i skaldens texter!

Bilden: kanske skyfflade man kol med sådana här spadar? (Det är lite fusk, den här bilden är från kyrkvinden på Horns kyrka i Västergötland). Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  632 Träffar
  0 Kommentarer
632 Träffar
0 Kommentarer

Karl Johanspyjamas?

DSCN0242

Sistlidna augusti besökte undertecknad tillsammans med en god vän Livrustkammaren på Slottet här i Stockholm. Efter att ha beskådat diverse vapen, rustningar, vagnar och annat, kom vi till en monter med några dräkter. Där var en uppsättning som fick mig att utbrista: 'Titta, här är någons morgonrock och pyjamas!'. 

Nu visade det sig vara varken det ena eller det andra, utan faktiskt Karl XIV Johans kröningsdräkt! Rock i silver och nedtill det jag tog för pyjamasbyxor: ett par röda, långa stövlar i tyg, med guldstjärnor på. 

Jag har alltid beundrat Karl Johan, som ehuru inte felfri gjorde mycket för att bevara freden i Sverige under sin regenttid. Men nu blev jag närmast full i skratt. Gick karln verkligen till sin kröning iförd morgonrock och pyjamas??? 

Efter att ha läst på en smula, fick jag ju göra lite avbön. Faktum är, att silverfärgad monark vid kröningen är en gammal tradition i Sverige. Bland annat Gustaf III hade en liknande silverfärgad rock på sig när han kröntes. Och stövlar som är misstänkt lika Karl Johans åtskilliga år senare. 

Ska vi ta en liten titt på Karl Johans kröning? 

På förmiddagen den 6 februari år 1818 blev Karl XIV Johan utropad till kung i Sverige. Den 11 maj 1818 kröntes han. Det var på trettioårsdagen av hans befordran till fältväbel i franska armén, som alltså skedde 11 maj 1788. Franska revolutionen hade då ännu inte brutit ut, och fältväbel var så långt upp en icke adlig soldat kunde komma på den tiden. Sedan kom ju förstås revolutionen, och Jean-Baptiste Bernadotte, som han hette då, fann sig snart överregnad med befordringar till både general, krigsminister och slutligen furste av Ponte Corvo under Napoleontiden. 

Hursomhelst, klockan 11.00 ovan nämnda dag satte processionen till Storkyrkan igång, under massornas jubel. Vid inträdet i kyrkan välkomnades kronprinsen av ärkebiskop Jacob Lindblom, som egentligen var både gammal och sjuklig men vägrade missa den stora tilldragelsen.  Först förrättades gudstjänst på vanligt sätt.

Sedan var det dags. Kronprinsen klev fram, satte sig på silvertronen, och avlade sin kungaed på svenska. Därefter smordes han av ärkebiskopen, och så satte då biskopen tillsammans med justitieministern kronan på kronprinsens huvud och han blev kung. 

Rikshärolden utropade att Karl XIV Johan nu var krönt, folkmassan utanför kyrkan brast ut i dånande hurrarop och viftade med hattarna. Strax därefter kom unge kronprins Oscar fram och avlade sin ed samt mottog en liten kronprins-krona. 

Rikets herrar och stadsråd avlade sina eder, och vid tretiden åkte man till Slottet genom glada och hurrande folkmassor. Det blev dock ingen lång vila. Den nyblivne kungen satt upp till häst, red ner till Kungsträdgården där alla paraderande trupper stod uppställda i bataljonsordning. Kungen red igenom alla leden, och därefter defilerade trupperna förbi honom. Allt under fortsatt jubel. Till slut fick kungen med uppvaktning rida tillbaka till Slottet igen och förhoppningsvis få lite mat och vila. 

Säkert en stor och pampig ceremoni. Men att krönas iförd morgonrock och pyjamasbyxor... konstig utformning av de kläderna.... 

 

Större delen av informationen ovan hämtade jag från Runeberg på nätet, ur en bok av Erik Lindorm: Carl XIV Johan - Carl XV och deras tid 1810-1872. 

Bilden: Karl XIV Johans kröningsdräkt på Livrustkammaren. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  582 Träffar
  0 Kommentarer
582 Träffar
0 Kommentarer

Utsikt från lappberget

DSCN0370

God fortsättning på det nya året till alla!

När jag för några dagar sedan insåg att det var dags att börja blogga igen, tvekade jag mellan några 'svaga' uppslag och vände sedan uppochner på en liten burk med kladdlappar som jag har. Det är inte klokt så många små lappar man kan pressa ner i en enda liten burk! Förutom e-adresser och telefonnummer till diverse släktforskare och andra viktiga personer, hittade jag också åtskilliga utkast till tidigare bloggar, och en hel del annat smått och gott.

En lapp hade dock hamnat fel: det stod 'grillad paprika, lök, tomater' på den, så den bör nog ligga i kartongen med 'lösa recept'....  

Sedan hittade jag två stycken underligheter funna i kyrkböckerna:

Det första var en liten gosse som föddes i Kalmar län i början av 1800-talet och fått förnamnen Anders Gabriel Montezuma.... Montezuma??? Jo, jag minns att jag tittade en extra gång. Förklaringen var nog att gossens pappa var sjökapten till yrket.En vild gissning är att han seglat på Mexiko, eller i alla fall någonstans i närheten. 

Det andra exemplet på lappen minns jag faktiskt ännu bättre. Det var så långt tillbaka som på mikrokortens tid, då när man satt i Lilla salen på Riksarkivet Marieberg. Jag var där för att uppdragsforska för föreningens räkning, och hittade en notis som jag såg mig nödsakad att kontrollera med vakthavande att jag läst rätt. Jag minns inte nu vilken församlings födelsebok jag läste i, men födelseplatsen minns jag: Atlanten! Vakthavande var ense med mig; det stod verkligen så. Jag minns att hon som vaktade tyckte detta var så pikant att hon tog en kopia av upgiften. Förklaring infann sig: även denna gång var en sjökapten skyldig, och han hade tagit med sin fru på resan. Det bar sig inte bättre än att barnet anlände före hemkomsten, och då blev det som det blev... 

Sedan hittade jag ett paket med amerikanska tuggummin. Aha, det förklarar kaneldoften!

På flera lappar står det 'Enånger gamla kyrka'.  Ack ja, den ska vara en sevärdhet, och när jag och min snälla syster, som kör bilen, var norrut för ett par år sedan, skulle vi bese denna kyrka. Den var svår att hitta, och när vi kom dit, mitt på blanka öppettiden, var kyrkan stängd! Jag blev uppbragt och ryckte nog lite hårdhänt i dörrarna, men vad hjälpte det. Senare, när vi kommit hem, insåg jag att vi tagit fel kyrka och istället kommit till den nya kyrkan i Enånger. Så där kunde jag ha stått och bankat på dörren till döddagar....  Vi har ännu inte lyckats komma till gamla kyrkan i Enånger, men det ska väl bli av någon gång det med. Kanske bäst att behålla lappen i alla fall. 

Avslutningsvis ber jag att få påminna er alla om att det är Tulpanens Dag på fredag 15/1!

 

Bilden: Ett alldeles eget lappberg... Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  766 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Peter Palmquist
Att Montezumas pappa hittat namnet under en seglats verkar troligt, men Mexico känns inte helt givet. Där finns det ingen ort med ... Läs mer
lördag, 16 januari 2021 01:04
Helena Nordbäck
Peter, det behöver ju inte vara en ort. Sjökaptenen kan ju mycket väl ha varit i Mexico och fått höra historien om Montezuma, helt... Läs mer
lördag, 16 januari 2021 21:35
766 Träffar
2 Kommentarer

"Vem går våra tankar till på julen?"

julankor

... frågar en präst en liten gosse i en klassisk Staffans Stollar. Och den lille gossen har svaret klart: Kalle Anka! 

Faktum är ju, att den lille gossen har ganska rätt. Kalle Ankas jul på TV är en 'vattendelare' på julafton. 'Vi åker så att vi hinner till Kalle Anka' 'Vi dukar fram glögg lagom till Kalle Anka' eller 'Vi tar julbordet efter Kalle Anka' är vanliga repliker under julplanerandet. 

Som släktforskare är jag lite oroad. Ankeborg, där vår anka framlever sina dagar (när han inte är ute på halsbrytande äventyr, förstås) grundades enligt uppgift av Cornelius Knös. Den älskvärda Farmor Anka är ättling i rakt nedstigande led till honom. Själv härstammar jag från Knös-släkten i Västergötland. Bör jag lägga till Farmor Anka i min antavla? Kan jag vänta mig fjäderväxt på kroppen framöver? Snattrar gör jag redan... 

Kalle Anka har ju till och med två släktträd framritade, ett vardera av Carl Barks och Don Rosa. För mig gick det upp ett litet julgransljus när jag konstaterade att Knattarna egentligen borde säga morbror Kalle eftersom deras mamma är Kalles syster Della. Samma sak är det med farbror Joakim. Han borde egentligen heta morbror Joakim. Men när Kalle såg dagens svenska ljus någonstans på 1940-talet, så var mannen fortfarande allenarådande, åtminstone i översättarnas värld, och det blev farbror. Till deras försvar ska väl sägas att släktträdet inte var publicerat i Sverige på den tiden. 

För egen del fick jag Kalle-prenumeration i julklapp under många år som barn. Ankan med vänner och familj var en självklar del av min uppväxt. Än idag ramlar det ut en del citat ur min snattrande näbb... 

Jag kom på mig själv med att fundera på vad man egentligen gjorde på julaftonseftermiddagarna förr, innan Kalle med vänner dök upp i bilden. Men så insåg jag att TV trots allt är en ganska ny uppfinning, och att jul har firats i århundraden innan Kalle Anka ens var påtänkt. Man roade sig med sällskapslekar och historieberättande. En syssla som idag i hög grad övertagits av TV-apparaterna. 

Det går dock inte att förneka, att  'Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul' har satt en enorm prägel på vårt samhälle. Man behöver bara säga 'Hördu Ferdinand' i rätt tonläge för att alla ska förstå vad som menas. Själv var jag så avundsjuk på en klasskamrat, som exakt kunde imitera den här irriterande fågeln i Kalle Ankas djungeläventyr. Det klarade inte jag! Och så alla dessa melodier, som numera är julmelodier fastän de inte alls är det från början. Om kompositören Franz Schubert fått höra att vi numera anser att hans militärmarsch associeras med ett antal leksaker som går, hoppar och snurrar in i jultomtens säck, skulle han nog blivit rätt förvånad. Jag vet inte var Lady och Lufsens romantiska 'Bella Notte' egentligen kommer ifrån, men inte är det en jullåt från början? Nu är det det...

Alla har vi väl vår favoritscen i programmet? Själv är jag hopplöst fascinerad av den schackrutiga målarfärgen som tomtenissen raskt bestryker brädet med. Och slutnumret, med Bengt Feldreich och stearinet som långsamt rinner nedför det röda ljuset är så otroligt fridfullt. 

Kort sagt: har vi förlorat en massa annat till julen i år; så har vi i alla fall Kalle kvar! 

God Jul och Gott Nytt År allihop! 

Tack för att ni läst min blogg, nu tar jag jullov ett par veckor.

Vi ses i januari hoppets år 2021!

Bilden: ett par helt andra julankor. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  696 Träffar
  0 Kommentarer
696 Träffar
0 Kommentarer

Bok-stavligt talat!

Bokgolv

Redan på 500-talet efter vår tideräknings början, började man skapa böcker. Det var praktfulla skapelser i bjärta (och farliga) färger, med inlägg av guld och allehanda tjusigheter. Men med tidens gång, ökade läslustan såpass mycket att munkarna i sina kloster och andra som framställde böcker, fick det besvärligt. Att framställa en bok kunde ta ett år. Att kopiera den gick i bästa fall på en månad ungefär. Men.... i mitten av 1400-talet, händer det någonting. I Tyskland, närmare bestämt i Mainz, lyckas Johann Gutenberg få ihop matriser, metalltyper och annat, så plötsligt kunde man massframställa böcker! Hundratals exemplar kunde tryckas över en natt. I början av 1500-talet var det vanligt att en enskild bok framställdes i tusen exemplar. Och vad var det för litteratur man framställde då? Ja, förutom bibeln och andra religiösa skrifter, så var  böcker om bokföring (!), etikettsregler, astrologi och alkemi väldigt inne. Senare har väl bokutgivningen speglat samtidens smak; på 1600-talet var det kartor och fornlämningar, 1700-talet dominerades stort av naturvetenskap, på 1800-talet var det nationalromantik och sedermera resor som gällde; järnvägen och ångbåten såg ju dagens ljus då. Skönlitteratur fanns redan tidigare, men nu blommade den upp på allvar. Även de första deckarna knackade diskret på dörren. 

Vid den här tiden, började det dyka upp böcker även i 'vanliga' hem. Bibeln och katekesboken var överlägset vanligast här i Sverige, men förvånansvärt många lämnade ändå efter sig betydligt fler profana böcker än vad vi kanske kan föreställa oss. 

Vissa böcker har satt djupa spår hos mänskligheten. Från samhällsomstörtande böcker typ Marx och Engels 'Kapitalet', till böcker som gjorde folk vettskrämda, som Bram Stokers 'Dracula'. Anne Franks dagbok fick mänskligheten att gråta istället, och brittiska författare som Woodehouse och Jerome levde gott på att få sina läsare världen över att dra på smilbandet. Äventyr, fakta, pamfletter och djupa draman har passerat revy i bokform genom årtiondena. Vem har inte hört talas om de 'arga unga männen' på 1950-talet, eller när Sartre vägrade att ta emot Nobelpriset något årtionde senare? Och så har vi författare som borde fått priset men aldrig fick det, Astrid Lindgren är väl det mest slående exemplet. 

Idag står vi inför ett vägskäl när det gäller läsandet. Bokpärmarna har under lång tid fasats ut av Internetprodukter, man ville spara pengar och tid med att få folk att läsa på skärmar istället. Men nu har ett flertal forskare konstaterat att inlärningskurvan och läskunnigheten pekar brant utför hos barn och studerande som enbart läser i digitala media. Amerikanska universitet och skolor är i full färd med att låta nytrycka läroböcker och studentlitteratur i pappersform, och resten av världen väntas följa efter. 

Och det går ju inte att komma ifrån: det är svårt att riktigt mysa till det i favoritfåtöljen med en bärbar dator eller läsplatta istället för en god, väldoftande bok! 

Bilden: undertecknad har fyndat på antikvariat.... Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  893 Träffar
  0 Kommentarer
893 Träffar
0 Kommentarer

Rökridåer....

smoke-2717647_960_720

När undertecknad var fyra år gammal fick jag och kusinerna på en släktsammankomst, prova på farfars cigarr. Detta var på det lyckligt omedvetna 60-talet, då allt gick an. Kusinerna blåste utåt istället för inåt. Men jag hade minsann sett hur farfar, pappa och andra herrar brukade göra på släktmiddagarna. Alltså tog jag ett djupt andetag och drog in allt vad jag förmådde. 

Jag minns känslan än, drygt femtio år senare. Det var som att få ner ett kilo sand och grus i luftvägarna. Sedan den dagen, har jag aldrig själv intresserat mig för rökverk. 

Men det finns ju andra som varit desto mer intresserade genom historien! När sir Walter Raleigh, drottning Elizabeth I:s gunstling och upptäcktsresande, kom hem från Amerika med tobak, och en dag puffade eld på sin pipa, lär han ha blivit överhälld en spann vatten av en förskräckt tjänare, som trodde att sir hade fattat eld... 

Min ff mm fm ff,  Birger Bergendahl, var hejderidare i Ås och Marks härader i Västergötland under 1700-talet. Som sådan hade han att hålla uppsikt över vad som hände i skogarna. Den 27 februari 1776 kallade Birger bonden Olof Larsson och hans dräng Lars Persson, Toarp, för att förklara och ansvara för en skogsbrand som i juni året innan, alltså 1775, brutit ut i sockenskogen Trehörningen. Femton stycken sämre och bättre ekar hade gått åt skogen (ursäkta skämtet) och dessutom femtio lass 'gärdsle och krakeskog'. Olof Larsson berättade att han legat sjuk, och alltså inte varit ute i skogen, men då han var skyldig att röja en viss mängd skog, hade han skickat ut sin dräng Lars Persson tillsammans med avskedade soldaten Anders Hall, som lejts för att hjälpa till med huggningen. Under röjningen hade Hall tänt sin pipa, och därmed ställt till det duktigt. Det borde, menade Olof, närmast vara Hall som skulle ställas till ansvar. Nu hade faktiskt den olycklige mordbrännaren ställts till ansvar för det hela redan vid hösttinget året innan, men innan dess 'själv avhänt sig livet' i en närbelägen sjö. Drängen Lars Persson röker inte, och befinns därmed vara oskyldig till skogsbranden. Birger frikänner båda herrarna från ansvar. 

Något sekel senare, närmare bestämt 1859, är det dags igen. Vid den tiden kunde man i Halmstad handla i Fredrik Bissmarks diverseaffär vid Stora Torg. Han sålde spannmål, belgiskt och svenskt fönsterglas, takpannor, buteljer, kabeljo och fyrkol, bland mycket annat. Därtill såldes krut och andra sprängämnen. Dessa förvarade Fredrik B till största delen i ett stenvalv söder om staden, men han hade också två kopparkärl med krut och liknande inne i butiken. 

Tisdagen den 28 december 1859, någon gång mellan klockan elva och tolv på förmiddagen, kliver mjölnaren Per Bengtsson från Påarp in i butiken, blossande på en cigarr. Han strosar ett varv runt butiken, och kommer då alldeles intill kopparbyttorna med krut. Det uppmärksammar en annan kund, Mauritz Wetterlund (kusin till min ff mm Justina W, hon med prästerna) och försöker mota bort hr Bengtsson från krutkärlen. Men för sent... 

Två hejdundrande smällar genljuder i staden. Glasen i fönsterrutorna blåstes ut, bågarna hamnade långt ute på torget. Husets murar rämnade på flera ställen. Hela torget darrade, grannfastigheterna fick rutorna krossade. Inne i butiken for mästerlotsen Carl Lindström ut i förstugan av tryckvågen. Sjömannen J Pettersson flög samma väg, och fortsatte in genom den stängda dörren till kontoret. Värst tilltufsad blev dock butikens bokhållare, som blev illa bränd i ansiktet och på halsen. Mjölnare Bengtsson, vars cigarr ställt till med alltihop, begav sig skyndsamt hem till Påarp. Inte helt oskadd, dock. 

Krutrök vällde ut genom fönsteröppningarna, brandklockan klämtade, vattenhämtare sprang ner till Nissan, brandsläckarna kom springande med handdrivna brandsprutor... Emellertid behövdes de aldrig, folk hade lyckats släcka elden med vattenhinkar. 

Och när rökmolnen skingrats... Handelsboden var totalförstörd, väggarna buktade utåt, och måste senare stöttas upp. Som tur var, var huset ordentligt försäkrat och reparerades, men Fredrik Bissmark flyttade ändå sin butik därifrån. Han övergick sedan till att sälja fröer och växter, lemonader och mineralvatten. Han fortsatte att sälja krut, men nu i mindre partier, och forslade med häst och vagn, försedda med röd flagga. 

Mjölnare Bengtsson ställdes inför rätta och fick böta. Röka tobak inne i en handelsbod var strängt förbjudet i Halmstad. Det skrevs om saken i tidningarna, Hallands-Postens redaktör tog tillfället i akt att ondgöra sig inte bara över kombinationen krut och cigarrer, utan rökning överhuvudtaget. 

Framsynt man, den där redaktören. Långt innan Visir (Vi som inte röker) och A non-smoking generation sett dagens ljus. 

Apropå tobak, så kan jag bara inte undanhålla er följande lilla historia:

Det var bröllopsdag, och gubben överraskade sin gumma rejält med att bjuda henne på te på sängen, något som inte hänt på år och da'r. Gumman berättade senare för en väninna: 

- Jag tyckte det var så rart av honom, så jag hade inte hjärta att tala om att han lagt portionssnus istället för tepåsar i kannan.... 

Ett flertal anledningar att satsa på rökfritt. Skingra rökridåerna! 

 

Källor: C M Bergstrand: Från Borås och Ås härader på 1700-talet.

Sven Aremar: Staden-Havet-Människorna. Läsebok om Halmstad 1993.

Bilden: Elegant rökkonst. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  572 Träffar
  0 Kommentarer
572 Träffar
0 Kommentarer

Ur historiens dunkel: Christine de Pizan

DSCN0321

För ett par veckor sedan korrade jag en bok som handlade om de intellektuellas historia. Där blev jag presenterad för Christine de Pizan, som jag aldrig hört talas om förut. Sedermera har jag läst på lite om denna märkliga dam, och till min stora förvåning, hittade jag en bild av henne i min egen telefonbok! Det är alltså en mycket fin bok med medeltida målningar av kvinnor i farten, som jag ärvt och använder. Insåg att om jag, som ändå betraktas som rabiat feminist av somliga, inte känner till Christine sedan förut, så kanske det är andra som inte heller gör det. Tycker nog att hon förtjänar lite belysning:

I den vackra byn Pizzano nära Bologna, Italien, föddes alltså Christine den 11 september 1364. Hennes pappa, Tommaso di Benvenuto da Pizzano, var läkare och astronom, och hade kontakter. .Dessa kontakter gjorde att han hamnade vid franske kungen Karl V:s hov som hovastronom. Så från ungefär fyra års ålder, tillbringade Christine sin uppväxt vid kungens hov. Hon undervisades av sin pappa och av kungens lärare i språk, och hade tillgång till Karl V:s omfattande bibliotek, som hon flitigt utnyttjade. Däremot finns ingen litterär produktion av hennes penna bevarad från hennes uppväxt. 

Vid femton års ålder giftes hon, som traditionen bjöd, bort. Brudgummen var den tio år äldre Etienne de Castel. 

År 1390 avled Etienne i någon epidemi, och samma år dog också både Christines far och familjens beskyddare Karl V. Nu blev det upp till Christine att försörja sina tre barn, rädda familjen från diverse skuldkrav, och dessutom underhålla en del släktingar. Hon valde att börja skriva. Hon är troligen den första kvinna att få sina böcker publicerade och sålda kommersiellt. Mellan 1393 och 1412 publicerade hon över 300 litterära verk. Hon skrev också beställningsverk; hyllningar och sorgkväden. Hennes sista verk, 1429, är en hyllning till Jeanne d'Arc. 

Christine de Pizan gick till djärvt angrepp mot det litterära kvinnohat som grasserade på den tiden. Män skrev mycket och målande om kvinnan som det stora problemet i samhället. Christine försvarade kvinnorna, och menade att båda könen behövs för att driva ett hushåll. Däremot var hon nog inte feminist i vår tids bemärkelse; hon drog gränser för vad de olika könen kunde göra och vad de enligt henne inte borde göra. Men det var i alla fall en början på något.... 

Christines mest kända verk är förmodligen Kvinnostaden, som kom 1405. I den boken befolkar hon en hel stad med kända kvinnor ur historien och mytologin, ett kapitel per kvinna. Hon menar att de tillsammans kan hålla kvinnohatet utanför staden. 

Tänk, att skriva sådant bland alla dessa munkar, stormän och filosofer på 1400-talet! Hon blev förstås ganska rejält angripen på sina håll, men försvarade sig modigt. Hon höll också föredrag och läsaftnar för både män och kvinnor. 

Christine de Pizan avled troligen 1430 i Poissy, Frankrike. 

Bilden: Jag vågade inte använda någon av de bilder jag såg på nätet. Istället har jag fotat en del av en målning i 'Medeltida kvinnor - en illuminerad adressbok' utgiven i original av Sally Fox 1988. Målningen heter 'Cristine de Pizan undervisar fyra män' och originalet ska finnas på British Library, London. Den är från fjortonhundratalet, men utan namn på konstnären.  

Källor: 'Jag anklagar - de intellektuellas historia' av Kim Salomon.

Wikipedia

Fortsätt läs mer
  625 Träffar
  0 Kommentarer
625 Träffar
0 Kommentarer

Natt i Gamla Stan

Gamla-stan-by-night-014

En sen höstkväll för några år sedan, åkte jag iväg till Gamla Stan här i Stockholm för att affischera något släktforskarevenemang.  

Det var mörkt och kulet, men förvånansvärt varmt ute. Jag stötte på ett par grupper ute på spökvandring med guide, men annars var det så gott som fullständigt folktomt i denna annars så livliga stadsdel. 

På något sätt, satte mörkret och tystnaden mig i kontakt med historien i detta det ursprungliga Stockholm. När jag passerade Järntorget, funderade jag på om detta kanske var Agnefit. Kung Agne kom till platsen för Mälarens lås och hade erövrat en konungadotter vid namn Skjalf på andra sidan Östersjön. Han firade nu bröllop med henne i eldsljuset på ängen (= fit). Som så ofta på den tiden, tog man sig lite för mycket till bästa, och snart sov både Agne och alla hans krigare djupt i sitt rus. Det var vad Skjalf hade väntat på. Kvickt befriade hon sina fängslade landsmän, och tillsammans fäste de ett rep kring Agnes hals, och fäste det i hans kostbara halsring, ett byte han tagit från Skjalfs far. Sedan slog man repet runt en trädgren, och  hissade upp Agne, som naturligtvis hängdes. Därefter tog Skjalf och hennes män till flykten. När Agnes män vaknade och upptäckte vad som hänt, var de skyldiga redan långt borta. Men på den tiden då detta ska ha hänt, var Gamla Stan inte stort mer än en vass klippa som stack upp ur havet. Kanske är det så att händelsen egentligen utspelade sig vid Edsviken, vars närbelägna kungahög sägs vara lagd över Agne? Ingen vet säkert.

Fortsätter längs Österlånggatan, mina steg ekar ensamma i natten. Sneglar uppåt Bennickebrinken, där den oansenliga svarta dörren leder ner till svartbrödernas källare. Tänker mig att mina steg egentligen är hovklapper från en medeltida häst, med en trött resenär på ryggen. Kanske skulle resenären binda hästen utanför, bli välkomnad ner i källaren, som var härbärge, kanske få sig en bägare vin och lite bröd, eller torkad frukt, och så få vila ut på en enkel halmbädd under natten. 

Upp till Stortorget, lika tyst och öde. Det lurar mörka skuggor i gränderna. Lite obehagliga tankar kommer smygande. Jag passerar Kåkbrinken och spanar ner på de fuktiga gatstenarna. Nej, de är inte rödfärgade. Ja, det är inte rätt datum för några spöken efter Stockholms Blodbad heller, vi är inte framme i november ännu. Enligt legenden ska den som besöker torget natten mellan den 8 och 9 november se dansande skuggor av de som blev avrättade här år 1520, och om det regnar, är vattnet som rinner nerför Kåkbrinken rött... Nej, jag tror inte på spöken, men en så'n här natt verkar gränserna mellan förnuft och fantasi lite flytande. 

Det finns en anslagstavla borta vid Mårten Trotzigs gränd också, jag hastar dit. Kan förstås inte låta bli att snegla ner i den fascinerande, smala gränden. Mårten Trotzig, denne mäktige tyskfödde handlande i järn och koppar köpte fastigheter i Gamla Stan 1597 och 1599. Låg de vid gränden? Jag försöker komma ihåg. Däremot minns jag att han blev ihjälslagen i Falun, dit han rest i affärer, år 1617. 

Det stora huset vid Baggensgatan 23 har helt och hållet svarta fönsterrutor ikväll. Annat var det  nog när huset var känt som 'kapten Ahlströms jungfrubur'! Ahlström, som själv bodde på annat håll i Stockholm, köpte huset 1760, förmodligen på jakt efter den ofantliga guldskatt som enligt legenden finns nedgrävd i husets källare, och som vaktades av en förtrollad prinsessa. Ahlström annonserade efter folk att bilda skattgrävningsbolag med, men ingen nappade tydligen. Då hyrde kapten Ahlström istället ut lägenheter i huset till mestadels lättfotade unga damer. I stort sett var det en bordell, ett hus som Bellman i en av sina visor uttryckligen varnar för. Flickorna var borta år 1784, när dåvarande hertig Karl, senare Karl XIII, fick nys om skatten. Han fick några av sina frimurarbröder att ställa upp på idén, och kom ditsmygande med sällskap och grävare nattetid. Någon skatt hittade man aldrig, däremot ådrog sig sällskapet efterhand en del uppmärksamhet, och vilda rykten började florera om vad herrarna egentligen hade för sig i husets källare...  Herrarna blev identifierade, och fick ge upp sina försök till skattgrävning. Så kanske ligger skatten kvar?

Jag är klar med affischeringen och återvänder ner till Mälartorget för att ta tunnelbanan hem. Mitt enda sällskap där är de ögonmilda gatlyktorna. Jag försöker föreställa mig hur det såg ut förr, på försommaren, när lövbåtarna kom från Mälaren. Då blev det lövmarknad! Man köpte lövträd att smycka portarna med, kvistar att binda midsommarkransar av, och viskor att hänga över dörrar och fönster, eller lägga framför porten. För en gångs skull luktade det gott i Gamla Stan, friska löv istället för avskräde. Kommersen bör ha varit livlig, man sålde andra produkter också. Ett ljust och färgglatt skådespel.

Jag åker hemåt, nöjd med affischeringen, men också med en längtan efter vår och grönska...

Bilden: Låg Agnefit här? Norra Bankogränd ner mot vattnet. Foto: författaren.

Fortsätt läs mer
  810 Träffar
  0 Kommentarer
810 Träffar
0 Kommentarer

Tjocka släkten...

DSCN0300

För länge sedan, innan några husförhörslängder eller mantalslängder fanns, och nästan alla i Sverige bodde i små byar, hade alla i byn reda på alla. Man visste exakt vilka som bodde i vilken gård eller vilket torp, vilka som var backstugusittare, vilka som hade flyttat ut. Och man visste helt klart att 'dom på Sörgård är släkt med oss på mammas sida' och sådana saker. Tyvärr är det inte ofta som de senare påbörjade kyrkböckerna innehåller liknande uppgifter. Vi är ju många släktforskare som har gnisslat tänder när vi i en tidig kyrkobok läst 'en son född hos Nils i Storbacken' och så inget mer. Vem modern var, visste ju prästen! 

Så småningom blev både städer och samhällen större. Då hade vi fått kyrkobokföring och mantalslängder, men släktförhållandena föll bort. Dock brukar det i varje släkt (nästan) ha funnits en faster eller moster som på sina fem fingrar kunnat räkna upp släktens historia, i dubbla led: 'Hon är syssling till Stinas mamma' eller 'Han som dog var halvbror till Arvids farfar' och liknande. För egen del hade jag, när jag började släktforska, endast min mormor kvar i livet, samt ett par av hennes svägerskor. Mormor berättade saker som 'hon tyckte mycket om att äta si' eller 'han brukade alltid säga så', medan svägerskorna pricksäkert höll reda på datumen: 'han är född 15 juni 1895' 'hon dog 22 februari 1934'. De kompletterade varandra utmärkt! 

Men vidare släktforskning frambringar oftast mer avlägsna släktingar: farfars kusin, mammas syssling och liknande. Personer som man oftast inte har sett någon gång i verkligheten. Det är då släktträffarna brukar kunna komma in i bilden. Oftast är släktingar rätt intresserade av att ta sig en titt på sina fränder under trevlig samvaro. Jag har själv varit med om att ordna två och medverkat i en släktträff. Naturligtvis är det ett väldigt bestyr att ordna fram datum som passar alla, lokal att vistas i, någon sorts foder, tips på övernattningsställen och framför allt, någon sorts aktivitet. Mat och dryck i all ära, men det är ju kanske lämpligt att de 234 inbjudna gästerna kan samlas runt någonting, så att det inte blir så att man, efter att ha pratat om väder, mat och dryck, bara sitter och tittar på varandra. Det kan ju finnas mer fysiska släktdrag att diskutera; släkten kanske innehåller många rödhåriga, vänsterhänta eller musikaliska personer. Men sedan är det nog bra med någon sorts aktivitet. Är man väldigt många, är tipspromenad förkastligt. 234 personer ute i skogen för att leta tipsfrågor kan rendera klagomål från omgivnningen. Dessutom finns alltid en risk att några personer kommer bort, och måste eftersökas med skallgång. 

En byggnad som släkten ägt, en kyrka där man vet att många i släkten är döpta eller begravna, eller, om det är en större ort, en rundvandring i släktens fotspår med guide brukar vara trevligt. Kanske finns det också något äldre företag i trakten där flera i släkten arbetat. 

Min första släktträff, som jag var med och arrangerade, ägde rum i Falun 1996. Där hade vi just en rundvandring med guide i staden. Släktmiddagen intogs i en lokal som tidigare varit barndomshem för några i släkten. De av våra gemensamma anor som bott i Falun kom dit ungefär 1840, så den släkthistorien gick inte så långt tillbaka i tiden. 

Nästa släktträff, med samma släkt, förlades till Stockholm. Då hade jag forskat fram en del gemensamma anor, som hade bott och verkat i Stockholm från slutet av 1600-talet och ungefär 75 år framåt i tiden. Vi besåg Tyska kyrkan (släktledet var invandrare från Tyskland och med i tyska församlingen), och, min stora stolthet, en bevarad källare från 1600-talet, en gång ägd och tillsammans med dåvarande huset ovanpå, bebodd av just de släktingarna! När vi kom dit, var huset i gatunivå sedan länge rivet, och ersatt med ett från förra sekelskiftet. Men jag hade fått tag i en nyckelperson, som låste upp källaren åt oss. Där var mörkt, trångt och dammigt. Men jag kunde i alla fall påpeka, att här hade vår 'kirschener' (= körsnär) förmodligen stått och arbetat med sina skinn, tillsammans med lärling och gesäll i början av 1700-talet. 

Den tredje släktträffen jag varit med om, var i Helsingborg i Skåne. Där hade jag bara en liten del i arrangemanget, men vi bjöds på en fantastisk resa i veteranbuss genom ett otroligt vackert Skåne, vi såg Krapperup slott och Brunnby kyrka bland mycket annat. Och under resans gång fick vi höra både allmän skånehistoria och lite om de mer sentida släktingar som bott och växt upp där. En mycket minnesvärd upplevelse!

I dessa coronatider är förstås en släktträff inte att tänka på. Men desto lättare då att dyka ner i diverse minnen. Och hopps på en ljusare framtid! 

 

Bilden: Gruvmuseet passerade vi vid den guidade visningen i Falun 1996, men den här bilden är tagen många år senare. Foto och omfoto: författaren.

Fortsätt läs mer
  984 Träffar
  0 Kommentarer
984 Träffar
0 Kommentarer

Bland rosor och ruiner

visby-644587_960_720

De som har läst mina bloggar vet att när jag skriver om de platser där mina anor hållit till, så handlar det oftast om Halland, Västergötland eller Stockholm. Någon avstickare till Uppland, Värmland och Dalarna. 

Ett landskap som jag nog inte berört med ett ord i bloggen, är Gotland. Jag har mig veterligt ingen släkt där, men däremot är jag väldigt förtjust i att ströva omkring i gränderna innanför ringmuren i Visby. 

Vid mitt livs första besök på gutarnas ö, susade jag bara igenom Visby. Det var en familjesemester, då vi hyrt cyklar. Några år senare var det skolresa med färja till Visby för vidare färd till Slite. Båten la till vid fyratiden på morgonen, och sedan blev det buss till Slite. Således ingen direkt kontakt med staden då heller. 

Till slut, 2002, bestämde jag mig för att utforska rosornas och ruinernas stad ordentligt. Min vana trogen skrev jag ner allt om resan, och här kommer några utdrag: 

Onsdag 21 augusti avreste jag från Nynäshamn med mitt livs första snabbfärja. Ironiskt nog var snabbfärjan försenad, något som kaptenen i högtalaren förklarade berodde på att 'vi kom iväg så sent ifrån Nynäshamn'. Ganska logiskt, faktiskt. 

Efter ankomst, orienterar jag mig fram till hotell Stenugnen på Korsgatan. Där ska jag bo. Efter vissa svårigheter att komma in, då allting befanns låst, även den närbelägna restaurang man skulle hämta ut nyckeln på, kunde jag i alla fall omorganisera handväskan och bege mig till Turistbyrån. Jag vill se Kruttornet! Guidade turer finns inte längre så här sent i augusti, men man hänvisar mig till Fornsalens kansli, där man kan låna den så kallade 'ruin-nyckeln' om man vill se tornet på egen hand. Det gör jag, men min närkontakt med duvorna i Kruttornet har jag berättat om i en tidigare blogg (om trappor).  Det var varmt i Visby de här dagarna, och efter att ha klättrat i trapporna i tornet, var det läge för ett besök vid Visby Havsbad. Det var fler som kommit på samma idé, och kön ut till badstegen på bryggan var lång, men stämningen var god. 

Efter middag beger jag mig i kvällningen till Botaniska trädgården, där Visby Brassensemble ska spela. Botaniska trädgården i Visby är fantastisk. Mullbär, fikon, förstås rosor, damm, och massor med murgröna på S:t Olofs ruin. En äldre dam anförtror mig viskande att trädgården i år minsann har fått en äkta hibiscus-buske! Ungefär mitt i trädgården står det en lagom snirklig krokan, och där samlas en grupp herrar i randiga kavajer och halmhattar. Man ompar igång blåset på slaget sju, och jag känner mig omedelbart förflyttad till de randiga baddräkternas tidevarv.

Efter konserten tar jag en promenad på utsidan av ringmuren och studerar Sprundflaskan, Jungrutornet och Kärleksporten. Slutligen kommer jag till Almedalen, den legendariska. Konstaterar att det är en söt park, men inte så märkvärdig egentligen. Däremot kan man ta magnifika utsiktsbilder av Visby därifrån.  En vacker avslutning på dagen.

Torsdagen börjar inte bra. Jag är uppe i ottan, med kartan i ett fast grepp. Drottens kyrkoruin hade grinden öppen och får besök. Värre blir det med Kapitelhusgården, Engeströmska gården, Johan Målares gård.... alla är stängda och låsta för säsongen! Luften går ur den entusiastiska turisten. Inte blev jag gladare när jag gick in på en servering vid Stora Torget och beställde en ostmacka. 'Tyvärr, inga mackor så här sent på säsongen'...  Med förtvivlans mod går jag sedan till Turistbyrån, med min lista på sevärdheter i näven. Personalen, som redan haft flera besök av mig, hälsar igenkännande. Jag lägger listan framför dem och säger 'är det NÅGOT av de här ställena som har öppet så här sent?'. Turistbyrådamerna slår sina kloka huvuden ihop, men när de omsider tittar upp, skakar de beklagande på huvudena. Nej, alla de här sevärda husen har stängt för säsongen! 

Då går jag upp på hotellrummet och tänker. Till slut bestämmer jag mig för en liten eftermiddagsutflykt till  Galgberget. Köper en flaska dricka och lite kaffebröd på Café Strandporten, och ger mig iväg ut genom Norder port. Tänker att galgen kan åtminstone inte ha stängt för säsongen. 

Jag har en dubbelsidig karta med mig. Den ena är detaljkarta över  Visby innanför ringmuren. Den andra är en storskalig karta över Visbyområdet som helhet. Där finns galgbacken med, men inga namn på gatorna omkring den. Försiktig som jag är, håller jag mig till de stora gatorna. Promenerar den långa S:t Göransgatan framåt i stekhettan. Till slut kommer jag till Galgbergets Naturreservat. Jag läser på en skylt om sällsynta växter, och ser ett par 'myrstigar' markerade på skyltens karta. En av dessa stigar verkar leda över klinten upp mot själva galgen. OK, då går vi. 

Jag promenerar längs en solig skogsstig, tills jag beräknar att jag måste vara precis nedanför galgen. En grusad stig verkar leda uppåt. Lite tveksamt svänger jag in där. Stigen blir brantare och grusigare, vegetationen allt tätare. Min tvekan blir allt större. Ska man verkligen gå den här vägen om man vill bese galgen? Till sist tar grusstigen slut! En liten ynklig getstig fortsätter dock uppåt. Jag också, sakta och försiktigt. Terrängen blir risigare och risigare. Sedan dyker det upp stenpartier här och där. Äntligen ser jag klinten ovanför mig, men samtidigt tar stigen definitivt slut! Där står jag mitt i ingenstans, dessutom iförd kjol, t-shirt och aningen halkiga sandaler, krampaktigt hållande min lilla kaffepåse i ena handen. Vad göra? Om jag går ner igen, hur ska jag då hitta till galgen? Och hur lång tid tar det? Försiktigt, bit för bit, segar jag mig upp, över muren och faktiskt, där är galgen rakt framför mig!

Sällan har en fika smakat så bra. Jag torkar av ett blödande finger och plockar en förmodligen fridlyst reservatväxt ur håret. Men medan jag fikar, ser jag grusvägen på andra sidan stenmuren. Bred och bekväm. Hursomhelst, utsikten över havet och delar av Visby är otroligt vacker. Vägen tillbaka känns nästan löjligt enkel, den breda grusvägen blir så småningom asfalterad,  leder dessutom förbi den gamla kalkugnen, och sedan nästan rätt på Norder port. 

Men, jag vet inte om det är åtgärdat nu, men då fanns verkligen inte minsta lilla skylt som från Norder port pekade ut hur man skulle gå för att bese Galgberget och kalkugnen. Det var en underbar turistresa till Visby ändå, trots motigheter på vissa ställen! 

Forts kan följa!

Bilden: Visby från Almedalen. Foto: pixabay

Fortsätt läs mer
  615 Träffar
  0 Kommentarer
615 Träffar
0 Kommentarer

Alla helgons dag... eller?

Srmland-the-movie-144

Vid den här tiden förra året skrev jag lite om förklädnader och vad de använts till genom tiderna, samt några rader om Halloween. Nu när vi nalkas samma helg igen, så kanske det är rättvist att skriva lite om Alla helgon också. 

Eftersom jag har lite pippi på att besöka medeltidskyrkor, så har jag vid det här laget skådat ett antal helgonfigurer, målade eller skulpterade. Somliga känner man väl igen; Sankt Erik, Sankt Sigfrid, heliga Birgitta med flera. Men så finns det ett stort antal helgon som inte så ofta korsat ens väg; ofta är det, har jag förstått, utländska missionärer som besökt Sverige för att kristna de vilda vikingarna och deras efterföljare. 

Jag läser just nu en bok om sällsamheter i Stockholmsområdet, och blev lite konfunderad när jag kom in på kapitlet om Täby, min barndoms hembygd. I kyrkan, som jag ändå trodde mig om att känna till rätt väl, ska det finnas en målning av ett par helgon som enligt boken är rätt dåligt kända i Sverige, kanske för att de har haft 'lägre festgrad' än andra. 'Festgrad' var ett alldeles nytt ord för mig, och tydligen för både digitala och tryckta uppslagsverk också. Nog förstår man ungefär innebörden, men det skulle varit intressant att få veta historien bakom uttrycket. 

Hursomhelst, de stackars helgonen med låg festgrad heter Sankt Botolphus/Botolf och Sankt Brandanus/Brendan. 

Botolf ska ha varit en skotsk kungason och grundade 654 klostret Icanoe, som dock danska vikingar totalförstörde några hundra år senare. Ironiskt nog var det förmodligen med samma vikingar eller deras mer fromsinta följeslagare som kännedom om Botolf nådde Sverige. Munkarna inom klostren i Sverige tonade ner Botolf, eftersom han tillhörde den gammal-anglosachsiska kyrkan som ganska sent underordnade sig påven. Men tydligen levde minnet av Botolf så sent som på 1400-talet, då målningen av honom utfördes i Täby kyrka. 

Den andre, Brendan, är kanske lite mer känd idag. Han grundade också ett kloster, Cluinferta, men på Irland, och dog 577, enligt uppgift. Brendan var en inbiten sjöfarare, men hans sjöfärder hade ett bestämt mål; paradiset, som skulle vara en ö, belägen långt ute i världshavet. Till slut, berättas det i helgonlegenden, fann han också ön, långt bort från befolkade trakter, och där fick han blicka in i himlen  och paradiset. Inte helt långsökt är Sankt Brendan sjöfararnas skyddshelgon. Även han nådde Sverige med hjälp av vikingar och missionärer några hundra år senare. Att ett sjöfararhelgon är avbildat i Täby kyrka är emellertid inte så konstigt. Täby ingick ju i Danderyds skeppslag, och hade (och har) kontakt med Östersjön via Värtan. Många långseglatser startade nog ifrån platsen redan på vikingatiden. 

När jag ändå befinner mig i Täby kyrka, så måste jag ju nämna vår mest berömda målning: Döden spelar schack. Den som inspirerade Ingmar Bergman till 'Sjunde inseglet'. Författaren till boken konstaterar något som jag totalt missat: Den som målade motivet var uppenbart ingen schackspelare. Schackbrädet på målningen har trettiofem rutor. På medeltiden hade schackbräden trettiosex rutor... Numera är det ju sextiofyra. 

Man lär sig onekligen ett och annat genom att läsa böcker!

Litteratur: Sällsamheter i Stockholmstrakten; Norr och väster om sta'n. Bengt Järbe.

Bilden: Heliga Madonnan med barnet, ett helgon med garanterat hög 'festgrad'. Denna finns i Lids kyrka, Södermanland. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  602 Träffar
  0 Kommentarer
602 Träffar
0 Kommentarer

En värmande eld

Oslo-350

Nu börjar tiderna bli kylslagna och ruggiga. Det har blivit dags att ta på strumporna och leta reda på pläden. Vilket fått mig att fundera på elden. Jag har varit inne på eld förut i bloggarna, men då som majbrasa, häxbål och sabotör av kyrkböcker. Kanske dags att tänka lite på eldens mer positiva sidor. 

Jag har ofta undrat hur det gick till då människan upptäckte elden. Var det när en fräsande blixt antände skog eller mark? Eller var det någon som oförtröttligt gned flintstycken mot varandra och fick till en ordentlig gnista? Förmodligen en kombination. Man kanske hade sett eld som blixten orsakat, och kände igen fenomenet när gnistbildning uppstod. Våra ur-anor måste i alla fall snabbt ha insett fördelarna med elden. Förutom att den värmde gott, kunde man också få varm mat och dryck. Elden gav ljus, och skrämde bort farliga rovdjur. 

När började vi ha eld inomhus? Vikingatidens långhus hade i alla fall eldstad inne, med hål i taket för röken. På vintrarna när det var kallt, samlades både människor och djur inomhus för att hålla värmen. Säkert berättades det många gamla sagor och sägner i skenet från brasan! 

På medeltider såg de stora öppna spisarna dagens ljus. På skånska Glimmingehus, som började byggas 1499, var man före sin tid och hade centralvärme! Från de stora öppna spisarna, drogs rökgångar i murarna, vilka försåg de flesta rummen med skön värme. 

Även till vanliga människors hem kom det så småningom öppna spisar, med murade hällar. Där hängde husmors stora kokgryta på en stång. Oftast var elden också det enda ljusskenet man hade, ljus var en dyr lyxvara. 

På 1700-talet började kakelugnar spridas i de mer burgna hemmen. Med kakelugnen kunde man bevara värmen från elden bättre. Dessutom minskade risken för eldsvådor. Kakelugnarna var dessutom vackra konstverk att beskåda, en ny aspekt av eld som värmekälla. 

På 1800-talet kom vedspisarna alltmer. Man eldade i en lucka, högst upp på plattan satte man kastruller och grytor, och i en annan lucka kunde man värma eller torka saker. Fortfarande var det vedspisen som spred värme i husen. 

Och slutligen, på 1900-talet ersattes elden av olja, varmvattenberedare, gas och elektricitet. Man fnös föraktfullt åt de gamla vedspisarna, installerade gasspisar, elspisar och i vår tid mikrovågsugnar och induktionshällar. 

Men... något verkar ha landat hos folk och fä i denna vår överautomatiserade tid. För numera har den gamla svarta vedspisen fått en renässans! Den är ett säljargument i bostadsannonserna, där den står nyputsad och renoverad mitt i det nu så moderna, sterila industriköket med spotlights och borstat stål. 

Faktum är ju, att inte ens vårt högteknologiska samhälle av idag har lyckats utrota det som heter strömavbrott. Och när strömmen slocknar, är det bara att säga godnatt till varmluftsugn, timer och diskmaskin. Och lägga ved i den gamla trotjänaren för att få lite varm mat och värme i kroppen. Precis som våra anor gjorde för flera hundra år sedan. 

Cirkeln är sluten! 

Bilden: Pampig eldstad på Akershus, Oslo. Foto: författaren.

 

Fortsätt läs mer
  627 Träffar
  0 Kommentarer
627 Träffar
0 Kommentarer

Med Sven Ausenius i riksdagen 1660

Promenadsndag-009-1

I en tidigare blogg (Spioner var dom allihopa) berättade jag om min präst-anfader Sven Ausenius, som fick lägga prästkappan åt sidan och ge sig ut och spionera på danskarna under kriget 1676-79. Förutom att han extraknäckte som spion, hade han också ett förflutet som riksdagsman för prästeståndet. 

På Stockholms Stadsarkiv fann jag för många år sedan ett protokoll i bokform från just prästernas riksdag år 1660. Där är Sven med! Vid den här tiden är han ännu inte pastor i Torup i Halland, utan lektor i grekiska i Växjö. 

Som representant för 'högvördige prästeståndet' kommer alltså Sven till Stockholm år 1660. Vi ska komma ihåg att på den tiden fanns inget riksdagshus, utan stånden fick samlas på lite olika platser i det vi idag kallar Gamla stan. Borgarna hittade man exempelvis i det gamla Rådhuset, där Börshuset nu ligger, vid Stortorget. Sven och hans bröder i anden höll till i Själakoret i Storkyrkan. Där hade prästerna sin riksdag från åtminstone 1582 ända till 1834. Vid riksdagen närvarade biskoparna och representanter från de olika stiften i landet. Här diskuterade man olika ärenden som man skulle föra vidare till hovrätten och andra instanser. 

En sak frapperar mycket när man läser protokollet. Det fanns ju inga kommunikationer på den tiden, så både Sven och de andra prästerna får till fots söka upp borgare, adel och bönder i deras olika högkvarter om de behöver fråga eller dryfta något. Det är rätt många promenader protokollförda år 1660...

Och vad var det man pratade om då? Det handlar mycket om den självdetroniserade drottning Kristina, som försöker utöka sin makt över det land hon inte längre regerar. Ett annat aktuellt ämne är att Karl X Gustav nyligen avlidit, och hans testamente nämns flera gånger i texten. Därtill har man bekymmer med den unge arvprinsens (Karl XI) förmyndarregering.

Sven deltar i en diskussion angående en anhållan från exdrottning Kristina. Hon vill ha ränta från och jurisdiktion över Sveriges erövrade territorier. Efter diskussionen anser prästerna att hon kan få räntan, men jurisdiktionen behåller den svenska regeringen. 

En annan diskussion handlar om en man i Viborg som 'besofvit en tjenstepiga' medan hustrun fortfarande levde. Nu är hustrun död, och mannen vill gifta om sig med pigan som han var otrogen med. Prästerna beslutar godkänna det nya giftermålet, på villkor att man i Viborg ordentligt undersöker att inte det såta paret mördat den nu avlidna hustrun... 

Sven och några andra präster skickas iväg till borgerskapet för att fråga vad de har för åsikt om att byta ut hertig Adolf Johan ur arvprinsens förmyndarregering. 

En annan promenad gick till Herr Bengt Horn för att fråga hur man ska behandla ärendet Olai Berg i Räfle. Olai har gjort bort sig ordentligt; supit i prästtjänsten, slagit sin fru, och förloämpat svärföräldrarna, framkommer det. 

Två gånger knallar Sven med kollegorna upp till Slottet. Ena gången för att framföra prästerskapets mening om 'det som på Slottet föreställt är'. Lite gåtfullt formulerat. Kan det handla om den förestående ombyggnaden av Slottet? Andra promenaden är några dagar senare, efter förhandlingarnas slut. Då framgår det inte varför prästerna tågar till Slottet. Kanske var riksdagsledamöterna bjudna på middag där? 

Till slut ska faktiskt Sven Ausenius få ta till orda! Hans ord är bokstavstroget återgivna i protokollet! Ärendet handlar om en magister Elmegren, som har supit och på andra sätt burit sig illa åt i sin församling. Kan man ta upp saken till diskussion här i riksdagen utan att biskopen i det aktuella stiftet är närvarande?

Sven säger: "Efter saken hafuer warit i Hofrätten etcetera, kan hon intet här upptagas, ellies ära icke eller acta här, som finnas myckit widlyftiga"

Såvitt jag begriper gammalsvenskan, menar han att efter att ärendet varit uppe i Hovrätten, så kan man inte diskutera det här och nu. 

Utöver detta finns Sven förstås med i förteckningen över närvarande präster, och han är med och undertecknar prästerskapets 'reprotestation' (vilket underbart ord!) mot exdrottning Kristinas protest. Detta gör han den 19 november 1660. 

Sedan var det slut på riksdagen, alla åkte hem till sitt. 

Källor: Wikipedia

Prästeståndets riksdagsprotokoll  volym 2 1660-1664. Stockholms stadsarkivs bibliotek.

Bilden: Storkyrkan, där Sven och de andra prästerna höll riksdag, sträcker sitt torn över Gamla stan. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  744 Träffar
  0 Kommentarer
744 Träffar
0 Kommentarer

Maria Andersdotter - den vandrande pigan

DSCN0287

Jag har nämnt Maria Andersdotter i förbigående, i en av mina allra första bloggar. Men det berodde på att jag hittade en annan kvinna med samma namn, belagd med en lite udda marginalanteckning. Min Maria Andersdotters historia är inte särskilt ovanlig i släktforskarvärlden. Snarare rätt typisk. Men kanske just därför kan det vara bra att lyfta fram denna typiska kvinna ur historiens glömska.  

År 1815 står det bröllop i Upplands-Bro, i utkanten av Stockholms län (gränsen har flyttats fram och tillbaka flera gånger i historien). Brudgum är soldaten Gustaf Svala. Bruden är hans hushållerska Maria Andersdotter. 

I husförhörslängderna för Spånga soldattorp i Bro socken står  Maria Andersdotter som född i Spånga. Då det fanns både en gård och ett soldattorp i Bro socken med namnet Spånga, är det förstås nära till hands att tro att damen ifråga kom därifrån. Men hon måste vara född i mitten av 1780-talet, och det fanns helt enkelt inte någon Maria Andersdotter född i Bro församling vid den tiden! 

Som de flesta släktforskare vet, bör man då försöka med omkringliggande församlingar. Nej, hon fanns inte född där heller. I den allra första husförhörslängden för Bro där Maria överhuvudtaget finns med, står en något otydlig anteckning om att hon kommit från 'Lossa', alltså grannförsamlingen, som idag heter Låssa. I Låssa hittade jag verkligen Maria Andersdotter, fortfarande med noteringen att hon var född i Spånga. Men hade hon verkligen kommit från vad vi idag kallar för Spånga strax utanför Stockholm? Det blev en lång baklängesresa i husförhörslängderna, men till slut fick jag ihop följande lilla 'reselängd':

1786 14/1: Maria föds i Plaisiren, Spånga församling, som dotter till torparen Anders Jansson från Spånga, och hans hustru Catharina (Cajsa) Nilsdotter från Skylsta i Järfälla. Båda i Stockholms län. 

1788 flyttar familjen till Smedshagen i Spånga

1798 flyttar familjen till Oljeberget, men inte Maria. Hon flyttar istället till Skesta. Fortfarande i Spånga.

1799: Maria flyttar till Lunda i Spånga

1803 finns hon i Hjulsta, Spånga (möjligen flyttade hon dit redan 1802, men husförhörslängden för det året saknas)

1805 flyttar Maria tillbaka till Lunda.

1808 lämnar Maria Spånga församling och flyttar till Stockholms-Näs, numera Kungsängen.

1809 flyttar Maria till Låssa och slutligen

1812 flyttar hon till Bro för att bli hushållerska hos soldaten Svala, som hon sedermera gifter sig med. Paret fick sammanlagt fem barn, men bara två lever till vuxen ålder. Gustaf Svala dör 1827. Maria stannar kvar i Bro några år till, men sedan är det dags igen:

1831 flyttar Maria som änka till Ed. 

1837 15/1 dör Maria Andersdotter i bröstsjukdom, och begravs i Ed 23/1 samma år.

Och där slutar resan. Gustafs och Marias andra barn, Maria Christina Svala, föddes i Bro 1817, gifte sig i Ed 1840 och avled i Stockholm 1851. Hon var min mormors morfars mor. Men det är en helt annan historia!

Det jag tyckte var lite intressant när jag jagade min flyttande piga, var alla ortnamn i dåvarande Spånga församling. Plaisiren, Tumultet... och så plötsligt Hjulsta! Idag ser jag en tunnelbanestation framför mig, men då var det förmodligen ett torp eller en gård...

 

Bilden: Torpet Plaisiren, där Maria föddes, finns inte kvar idag. Däremot den här spannmålsladan som idag bär namnet Plaisiren. När bilden togs, var det ett konstgalleri, numera är det tydligen en konferensanläggning, läste jag på nätet...

Originalfoto: Dickie Lundbäck 2004. Omfoto idag: författaren.

Fortsätt läs mer
  808 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Mats Ahlgren
Henrik Henriksson, som skriver mycket om Hässelby har en egen sida om torpet Plaisiren, det finns både text och foto på http://ww... Läs mer
onsdag, 07 oktober 2020 00:11
Karl Hedberg
Hej Helena, så kul att du hittade Maria Andersdotters födelsedatum. Eftersom jag adopterade Ed för mitt NÅDDs projekt och registre... Läs mer
onsdag, 07 oktober 2020 17:01
Helena Nordbäck
Hej Karl Hedberg (Ulf??) Ojojoj! Det var en ordentlig tavla av mig, jag ser hur det har gått till. Jag måtte ha puffat till bilden... Läs mer
onsdag, 07 oktober 2020 22:47
808 Träffar
3 Kommentarer

Ta ett bord!

Detta-kallar-jag-banana-split

Av någon anledning kom jag att fundera över det här med offentliga utskänkningsställen ikväll. Som den historienörd jag är, kastade jag mig genast bakåt i historien. Trots flitigt letande, kunde jag inte hitta att de gamla grekerna hade någon sorts etablerad restaurangverksamhet. Det bör väl ha funnits någon sorts enkla tavernor eller liknande, men vanligast var att man i antikens Grekland ställde till med så kallade 'symposium' där allsköns gäster trakterades inte bara med mat och dryck, utan också sång, högläsning och möjlighet att själv tala om sina åsikter för ett stort antal människor. Bröd, oliver, druvor, fikon samt förstås kött och fisk fanns att äta. Vin, ofta utspätt med vatten eller smaksatt med honung eller kåda bjöds att dricka. Eller så drack man vatten helt enkelt. Kvinnor fick inte vara med på symposierna, om de inte var så kallade hetärer förstås. Hetärerna sjöng, läste dikter, spelade något instrument och var väldigt dyra att hyra. Troligen hade de inte riktigt samma funktion som vi i senare tider kopplar till benämningen 'hetär'... 

Romarna däremot gillade barer och uteliv. En bar kunde för övrigt innehålla betydligt mer än bara mat och dryck. Spelhålor och vadhållningslokaler i bakre delarna av restaurangen var inte ovanligt. Barerna var dock mestadels besökta av 'vanligt folk'. Patricierna föraktade sådana ställen. Även romarna spädde ofta ut sitt vin med vatten, eller kryddade med honung eller kåda. Man åt skaldjur, kött, bröd och även pizzor. Dock utan tomat, det fanns inte i Europa förrän långt senare. 

Hur hade vi det med restauranglivet i Sverige då? Jo, redan Magnus Eriksson på 1300-talet försökte lagstadga om tavernor för mat och dryck, övernattning och hästbyte längs våra vägar. Fastän förordningen togs med i ytterligare en stadga något hundratal år senare, hände inte mycket förrän Erik XIV stiftade lag om värdshus längs vägarna på 1560-talet. Johan III försökte upphäva lagen, men då blev det kaos längs vägarna, när folk inte längre kunde byta hästar, så  förordningen återupptogs. På 1600-talet kom så gästgiveristadgan med skjutsbönder och annat. 

Det moderna restaurangväsendet föddes dock i Frankrike (var annars, är man frestad att fråga). Under franska revolutionens tidevarv i slutet av 1700-talet, hade många av adelns kockar blivit arbetslösa, då deras arbetsgivare avrättats eller fängslats. De öppnade då egna matställen, men kallade sig oftast traktörer. Ungefär vid den här tiden, började en driftig man vid namn Boulanger att koka och sälja en stärkande soppa med kött i. Kött fick han inte använda, det var traktörernas privilegium. Ansåg i alla fall traktörerna, och drog Boulanger inför rätta. Vår soppkock vann emellertid målet, och fortsatte koka soppa med kött i. Han kallade sitt hantverk för 'restaurer'= vederkvicka. Och därifrån har vi alltså fått ordet 'restaurang' och 'restauratörer'. 

På de flesta restauranger blir man snabbt mött av någon trevlig restauratör som frågar om man beställt bord. Fast just i afse, råkade jag och min k. moder ut för en som såg ut som en fågelholk i ansiktet när vi kom för att få vår beställda hämtmat. Men det berodde på att vi i hastigheten tagit fel på dörr, och hamnat i en helt annan restaurang än den vi skulle till... 

Källor: Nordisk Familjebok, 1953 års upplaga

Wikipedia

Bilden: Ett magnifikt exemplar av banana split har jag fått mig restaurerat, i Las Palmas, Gran Canaria 2014. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  681 Träffar
  0 Kommentarer
681 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
327 inlägg
Ted Rosvall
250 inlägg
Mats Ahlgren
151 inlägg
Helena Nordbäck
143 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
94 inlägg
Gästbloggare
29 inlägg

Annonser