Rötterbloggen
Rötterbloggen

Fort som tåget

Novemberdecember18-029

Undertecknad är varken miljönisse eller fanatisk tågentusiast. Men jag har dock bott vid en järnväg (Roslagsbanan) de första fyrtio åren av mitt liv, och tycker mycket om att åka tåg (utom nattåg, se tidigare blogg).

Under min uppväxttid var smalspåriga Roslagsbanan ständigt hotad av nedläggning. Och lika ständigt protesterade vi som bodde norr om Stockholm mot detta. Jag skrev på åtskilliga namninsamlingar, och grämde mig mycket över nedläggningen av sträckan Kårsta-Rimbo.

Vindarna vände någonstans i mitten av 1980-talet, det byggdes dubbelspår, och så kom de nya vagnarna. Man började rentav diskutera att sträcka ut banan till Rimbo igen! Men det har vi inte sett ännu, tyvärr. Som historienörd och nostalgiker, saknar jag dock de gamla vagnarna, med sina galonsoffor och outplånliga lukt av motorolja och apelsinskal. Men självklart måste järnvägen utvecklas och fungera effektivt för att tjäna sitt syfte.

Om nu jag fick skåda en del utveckling på nära håll i och med detta, vad gjorde då inte, funderar jag, de människor som fick skåda 'järnhästen' för allra första gången? 1825 börjades det, i England. Då satte man helt enkelt en dilligens på skenorna, och hade ånglok till. 'Locomotion' hette det, och hade George Stephenson till pappa.

Sedan var bollen i rullning, järnvägen spred sig till övriga Europa, USA, Asien.... 'Järnhästen' var de amerikanska indianernas namn på tåget. Massmedia fanns ju inte på den tiden, och kunde berätta om nyheten. Folk måtte ha blivit skräckslagna när de såg den stora svarta, röksprutande kolossen skramla fram på sina skenor!

I Sverige var vi förhållandevis sent ute, inte förrän 1849 invigdes Fryksdal - Klara älvs järnväg i Värmland, med en vagn dragen av hästar! Den 'riktiga' järnvägstrafiken kom igång först 1856, när tåg började rulla på flera håll i landet.

Allt detta orerande om tåg leder mig fram till en bok som jag glömde bort i min blogg 'Bokfrossa' för några veckor sedan:

Njutningen av att åka tåg. Rune Monö. 1988, ny upplaga 1996. Jag fyndade den här boken av en slump på rea, och blev helt bergtagen av de många roliga personberättelser och den grundliga historik författaren samlat ihop. Här kan du läsa om en bromsares vådliga turer på tågsättet i förra seklets barndom, eller om hur en regelrätt tågväska såg ut för en herre i mitten av 1800-talet. För oss släktforskare finns Linköpingsflickan Selma Helena Petterssons reseberättelse om hur hon som nyss ilandkliven emigrant satte sig på tåget tvärsöver den amerikanska kontinenten. Allt beledsagat av träffande och roliga teckningar!

Bilden: Åhléns skyltfönster vid Klarabergsgatan här i Stockholm idag. Tåg på tapeten där också, tydligen...

 

 

Fortsätt läs mer
  340 Träffar
  0 Kommentarer
340 Träffar
0 Kommentarer

Räkmacka i släktforskningen!

rkmackablogg

Olika falla ödets lotter när man släktforskar. Medan somliga får traggla med vidbrända kyrkböcker och massor med okända fäder, finns det andra som springer på en fix och färdig släktutredning, täckande både fars och mors släkter. Nåja, det sistnämnda kanske var lite överdrivet.

För de flesta av oss, blir det lite mitt emellan. Det är därför den där klassiska frågan från ickesläktforskare 'hur långt bakåt har du kommit?' sällan får något riktigt kort och enkelt svar. För egen del skulle jag kunna svara 'ner till 1400-talet alternativt 1890-talets slut'. Prästerskap förklarar det ena, dubbel uppsättning okända fäder det andra.

Men de där räkmackorna är ju helt ljuvliga när de dyker upp! Eller...? Visst är det fantastiskt när man plötsligt hittar en fix och färdig släktutredning som trasslar upp den ena knuten efter den andra. Men då infinner sig ju nästa fråga som ett brev på posten: är allt det här rätt? Var i all världen har räkmackekocken hittat de här uppgifterna? Är det en äldre släktings utredning, står det kanske inga källhänvisningar alls.  Så då blir det att försöka kolla av kyrkböcker och annat, åtminstone stickprovsvis. I lyckosamma fall, stämmer uppgifterna hyfsat. Men då har man ju ändå måst plöja igenom kyrkböcker själv.

Själv har jag herdaminne-räkmacka och studentmatrikel-räkmacka på konsumentsamvetet. Och det är sådana mängder uppgifter att jag bara har kollat av en liten del än så länge. För ärligt talat: hur kul är det att sitta och vidimera någon annans redan utförda släktforskning? Det är ju så mycket roligare att forska själv och pussla sig bakåt bit för bit! Lite av upptäcktsresandets spänning.

Lagom är nog bäst. En liten räktoast då och då när man verkligen kört fast och inte kommer längre, skadar ju inte. Men för många räkmackor kan vara direkt dåligt. Man riskerar att tröttna på dem, och inte granska dem ordentligt.

Och vad värre är, till slut kanske räkmackorna blir så många att ingen vill äta dem längre...

PS För egen del föredrar jag Toast Skagen DS

Bilden: äkta räkmacka

 

Fortsätt läs mer
  782 Träffar
  0 Kommentarer
782 Träffar
0 Kommentarer

Färdig?!

frdigbild

Ja, det har väl inte undgått någon i släktforskarbranschen att den senaste dödboken har dykt upp i Rötterbokhandeln. Försedd med likadant omslag som föregångaren, med undantag för en illgrön stämpel med texten 'Färdig Version' väl synlig.

'Färdig' förefaller mig vara ett lite intressant uttryck i det sammanhanget. För min del tänker jag, när jag hör ordet 'färdig' omedelbart på Beppes godnattstund och dockan Sigrid.... ja, ni vet.

En av de första saker jag fick lära mig när jag började i släktforskarbranschen var, att 'man blir aldrig färdig med sin släktforskning'. Och förvisso stämmer det. Det finns alltid någon kusin till farmor vars släktlinje man ännu inte följt framåt i tiden, och så är det ju den där förarglige korpralen som försvann ur kyrkböckerna år 1733 utan att säga vart, och som hittills trotsat alla ens ansträngningar att hitta honom.

Men kan man ändå bli 'färdig' i släktforskarbranschen? Jo, självklart, om man helt enkelt förlorar intresset för släktforskning. Jag tror dock att det vanligaste är att en 'gammal garvad' släktforskare som redan läst det mesta av kyrkböcker, domböcker och mantalslängder, söker sig nya grenar. DNA är ju en ny vinkel på släktforskningen som kommit enormt starkt på senare år. Har släkten haft en gård eller ett torp, halkar man kanske in på hembygdsforskning, med mera.

Den enkla sanningen är nog den, att den som en gång börjat forska i släktens historia, får väldigt svårt att bli 'färdig'. Fast undantag finns ju. En gång fick jag i min hand ett brev från en medlem som ville gå ur GF, med motiveringen 'jag är klar med min släktforskning'... Det hör till saken att personen ifråga endast hade varit medlem i något år. Jag minns att jag funderade mycket på hur vederbörande lyckats 'bli klar' med släktforskningen så fort.

Jag blev påmind om detta så sent som för någon vecka sedan. På min farmors fars sida, är släkten utredd av den kände släktforskaren Per Andersson från Mjölby. Tack vare hans arbete, har jag kunnat fylla i antavlor ända ner till första halvan av 1600-talet. Jag insåg hur 'styvmoderligt' jag behandlat den grenen av släkten, då jag på förfrågan inte alls kunde svara på några detaljer om hur släktingarna hade bott och levt. Således inte ett dugg 'färdig' där, även om 'ramen' redan finns. Nyttig läxa!

Det är ganska svårt att hitta någon bild som illustrerar en blogg om 'färdig'. Studentmössan får duga som symbol för någon som är färdig med skolan. Fast ofta är man ju inte det. Högskola, yrkesskola....

Ytterligare en illusion om 'färdig'....

Fortsätt läs mer
  1060 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars Åhnström
Angående senaste dödboken. Färdig. Det beror på vilka mål utgivaren har satt, inte vilka förväntningar mottagaren har. Själv tvivl... Läs mer
lördag, 24 november 2018 16:52
1060 Träffar
1 Kommentar

Ur markperspektiv

Arkeologidagen-006

Häromdagen fick jag för första gången i livet professionell fotvård. När det blev min tur, dirigerades jag till en fåtölj bakom ett litet fyrkantigt badkar med turkost vatten. Sedan följde en rad militäriska kommandon: 'i vatten!' 'andra!' 'båda!' med mera. Till slut var jag alldeles vimmelkantig och visste inte vilken fot som var vänster eller höger. Samt insåg att ordet 'fotsoldat' hade fått en alldeles ny innebörd...

Mot slutet av behandlingen placerade tjejen en underlig tingest på badkarskanten. Det liknade närmast en rund hamsterbur, om nu något sådant vore tänkbart. Jag stirrade klentroget på den, tills det gick upp ett ljus. Ni damer som hunnit till mogen ålder, minns väl hårfrissans torkhuvar? De där hårdsurrande apparaterna som man förväntades stoppa in hela sitt nypapiljotterade huvud i?

Detta var helt enkelt en torkhuv för fötter! En absolut nyhet.

Jag tvekade i det längsta, men pedikyristens obarmhärtiga: 'båda!' var skoningslöst. Nåja, väl inne med fötterna konstaterade jag, att bortsett från att jag var tvungen att knipa med tårna för att hindra apparaten att trilla av badkarskanten, hände inget särskilt.

 

Denna omtumlande men absolut professionella fotvårdsupplevelse, fick mig att fundera lite på det här med fötter och skor.

Det finns ju åtskilliga legender om hur ångerfulla personer 'vandrat barfota' till en eller annan helgedom för att göra bot för tidigare tvivelaktigt beteende. Ofta var det långan väg till de där helgedomarna också. Man undrar ju hur deras fötter såg ut efteråt....

I Nordisk Familjebok (1953 års upplaga) läser jag att i begynnelsen av skornas historia var sandalen. Sedermera behövde man binda fast benskydd vid sandalen, och stöveln såg dagens ljus. Därefter har det tydligen rullat på, från mjuka textilier till skinn och alla möjliga material.

Vid utgrävningarna runt Slussen i Stockholm nyligen, fann man ovan visade sko. En herrsko som daterats till sen medeltid. Men, påpekade guiden, detta var en sko för en äldre herre. En ung man skulle tveklöst ha haft spetsiga 'snablar' på sina skor. Wow, förhistoriska myggjagare!

Jag har läst flera berättelser om personer som vandrat iväg till marknaden med skorna hängande i skosnöret om halsen. Slita på de dyrbara skorna när man kunde gå barfota var tydligen onödigt, och så var ju skorna blanka och fina när man gick omkring i dem på marknaden!

I London lär det fortfarande finnas ett skomakeri där man kan få ett par skor tillverkade efter exakta mått av ens egna fötter. Finns det något sådant ställe i Sverige tro?

 

Bilden: Oxmulesko funnen i utgrävningarna vid Slussen. Fotograferad av undertecknad på Medeltidsmuseum 2016.

Fortsätt läs mer
  494 Träffar
  0 Kommentarer
494 Träffar
0 Kommentarer

Bokfrossa...

Bokbloggen-110

Under den gångna veckan har diverse spöken, fladdermöss och en väldans massa pumpor låtit oss alla förstå att Halloweentid råder. Det visas skräckfilmer på TV. Jag hoppas att allhelgonahelgen med sina vackra gravljus också får den plats den förtjänar i folks medvetande.

För egen del tänker jag inte skrämmas genom att berätta någon av de få spökhistorier jag kan, utan istället bjuda på lite personlig frossa av annat slag. Här presenterar jag en helt subjektiv lista på böcker som betytt särskilt mycket för mig i min släktforskning och mitt intresse för historia i största allmänhet. Jag tvivlar på att någon av de här böckerna finns som e-bok. Och de lär nog inte finnas i någon vanlig bokhandel längre. Men blir du intresserad, prova på www.antikvariat.net eller bara googla, så kanske du har tur. Jag listar inte böckerna i rangordning utan i personlig kronologi (kan man säga så?). Alltså i den ordning de inträtt i min bokhylla.

Mälardalens sällsamheter. Edvard Matz. 1973. Det här var nog den första hela topografiska bok jag läste, någonstans i nedre tonåren. Det jag tidigare läst om orter, sevärdheter och naturfenomen kom från uppslagsböcker och var i mitt tycke ganska stelbent. Edvard Matz, ett av de legendariska 'skäggen' på TV på 1960-talet, hade skrivit en helt annan sorts bok! Med ett stort stycke humor och utan att dölja personliga åsikter gjorde han landskapen runt Mälardalen levande för mig. För första gången förstod jag att det fanns en enorm karta med gravhögar, runstenar, medeltidskyrkor och annat även utanför Stockholm. Legender, poeter och 'vanliga människor' radade upp sig ur historiens dunkel på ett fantastiskt sätt. Fortfarande en av mina käraste böcker, som jag ständigt återkommer till.

Skånska slott och herresäten. Bo E Åkermark och Hasse Erikson. 1976. Jag måste erkänna en sak: jag har fortfarande inte hört den visa med Edvard Persson som herrarna Å och E hade som ledfyr för sin resa den gången. Jag blev nyfiken på omslaget, och när jag på smutstitelbladet hade läst dedikationen: 'Till H. M. Konung Carl X Gustaf utan vars medverkan denna bok skulle ha utkommit i Köpenhamn'... så var jag fast. Det krävde ju närmare utredning! Det som gör att jag alltjämt gärna bläddrar i den här boken är, utom de roliga och träffande skildringarna och de både vackra och fantasieggande teckningarna, det faktum att herrarna har träffat och pratat med dåvarande ägare till dessa slott och herresäten. Således besöker man bland annat greve Otto Thott på Skabersjö och vandrar i parken bland vackra 200-åriga avenbokhäckar. 'Vad kostar det att hålla dylika häckar i trim? - Jag skulle kunna få fram det ur räkenskapsböckerna, förklarar Otto Thott vänligt, men det är bättre för min själsfrid att jag inte försöker'. En annan slottsägare säger sig ibland ha allvarliga funderingar på att skaffa ett kilo dynamit och spränga byggnaden i luften, med tanke på kostnaderna och arbetet som krävs. Således inte bara glad idyll i boken, utan en droppe vardagsrealism också.

Svenska Turistföreningens årsböcker har jag tidigare uttryckt min passion för, men de kom in i mitt liv ungefär här, och jag vill gärna återigen betona deras innehållsrikedom. I de tidigare årgångarna hittar man originalverk av både författare och konstnärer, de många personliga reseberättelserna ger goda inblickar i hur man åt, klädde sig och övernattade genom årtiondena, och somliga har trängt mycket djupt och ambitiöst ner i historien runt slott, gårdar och naturfenomen. Själv hittade jag en ingående beskrivning av min anfader Sven Ausenius' hemtrakter runt sjön Bolmen i årgång 1968 Småland. Bland mycket annat!

Tolv slott och gårdar i Sörmland. Jane Hellstedt. 1987.  Visserligen kom mormors far från Sörmland, men några slott och gårdar visste jag inte mycket om innan den här boken fick följa med hem från något antikvariat. Här fick jag plötsligt klart för mig att Julita gård, som jag förut bara kände till som äppelgenbank, faktiskt hade haft ett munkkloster! Jag läste hur förhållandena var på Tullgarn vid den tid då anor till mig bebodde ett litet torp på dess ägor, och jag fullkomligt slukade legenderna om Hörningsholm uppe på klippan. Sturehof visste jag i och för sig om att det fanns, men det var tack vare den här boken som det äntligen blev av att åka dit och titta på kakelugnar. Kapitlen har teckningar och svartvita foton, texterna är kortfattade men lättlästa. Utmärkt bok att återvända till! Dessutom är den häftad, och följer lätt med i utflyktsväskan.

Det hände i Upplands-Bro. En hembygdsbok. Börje Sandén. 1984. Att den här boken hamnade i min bokhylla är helt och hållet Gustaf Svalas förtjänst. Denne min mm mf mf, som var soldat, hamnade efter att Sverige förlorat Finland 1809 i just Upplands-Bro. Jag ville veta mer om de trakter där han bodde - och fann ett eldorado för historienördar av min kaliber! Från legender om Oden och Tor, via vikingatida spår framåt till besök av den i Sverige bereste italienske ambassadören Lorenzo Magalotti på 1600-talet, och vidare till ångfärjornas många original bland både resenärer och färjare i början av 1900-talet. Jag kunde också få en bild av Lennartsnäs där Gustafs dotter och hennes man bodde och tjänade några år innan de flyttade in till Stockholm. Allt skrivet med en speciell detaljrikedom som nästan fick mig att tro att legenden om Habor och Signhild, eller Hagbard och Signe, faktiskt utspelat sig där, vid Signhildsberg istället för vid Hagbards galge i Halland!

Boråsbor under sexton- och sjuttonhundratalet. Gunnar Håkansson. 1943. Efter Halland följde Västergötland i min genealogiska resa. Och den här boken var inte direkt någon överraskning, jag hade letat efter den. Visst var jag i första hand på jakt efter mina egna 'boråsare' i de utförliga personnotiserna, men slukade det thrillerspännade avsnittet om bondeupproret 1766 då Sven Hofman ledde en skara bönder mot Borås stadsportar. Innanför stod karlar i uniform och svettades i värmen, otåligt väntande på förstärkningar. Och Hofmans trupper kommer närmare och närmare.... Boken är som synes långt ifrån ny, men förekommer alltjämt som referenslitteratur i många böcker om Borås och Västergötland. Den kan vara rätt dyr, men har du anor i Borås vid den här tiden, är den absolut värd sitt pris!

... och staden reser sig ur havet. Kartornas Gävle. Gösta Carlestam. 1996. Det vore lögn att påstå att jag har något särskilt stort intresse för kartor. Men redan när jag bläddrade igenom den här boken, insåg jag att den innehöll mycket mer än bara bilder av gamla kartor. Ja, bilder är det gott om, både vackra teckningar och fotografier 'från förr'. Men framför allt får man följa staden Gävle från urminnes tider via stadsprivilegiet, utfärdad av kung Hans 1446 och återgivet på bild, fram till 1900-talet. Jag för min del fick reda på mer om stadsdelen Islandet där min farfars farfar sjökaptenen bodde, och områdena i staden i stort. Var de rika, fattiga, sjöfarande och tobaksfabricerande bodde. Hamnens historia förstås också intressant. Återuppbyggnaden efter stadsbranden. Med mera. Inte riktigt lika lättläst som de andra böckerna, men jag har återkommit till den som uppslagsbok många gånger.

Visby under tusen år. Gunnar Svahnström. 1984. Näst efter Varberg är Visby min älsklingsstad i Sverige (än så länge). Det som fick mig att köpa den här boken, var dock ett stycke ur bokens förord, författat av journalisten Bo Grandien, som målande beskriver hur han reste till Visby under vintrarna på 1950-talet för att besöka varmbadhuset. Jag som inte anat att Visby ens haft ett varmbadhus! Och så fortsätter det. Jag trodde innan jag läste den här boken att jag var rätt väl bevandrad i sevärdheterna och medeltidslämningarna innanför ringmuren i Visby. Jag hade fel. En utförlig och frodig historieberättelse om Visby från 900-talet fram till vår tid tar vid efter förordet, och den är interfolierad med bilder på små, små detaljer som jag helt har missat vid mina besök i staden... Det finns anledning att återvända!

Östergötland, en landskapsguide. Arne Malmberg. 1971. Aldus gav runt decennieskiftet 1960-70 ut en serie små, praktiska resehäften om alla våra svenska landskap. Självklart är stora delar av dem omoderna idag. De hotell, restauranger och i vissa fall butiker som omnämns, existerar sällan nu. Sedan är det, precis som med serien om 'Sällsamheter' (se ovan) så att läsvärdheten skiftar beroende på vem som skrivit böckerna. Jag har plöjt igenom en stor del av den här landskapsserien (dock inte alla), men just Östergötlandsboken har en medryckande berättarton som i alla fall slagit an på mig. Jag har tack vare den här boken fått 'färg' på orten Skänninge, som jag tidigare bara kände till genom Mari-Anne Olssons bouppteckningsregister. I somras var vi på Skänninge marknad, som funnits sedan åtminstone 1300-talet. Det hade jag ingen aning om förrän jag läste den här gamla guideboken!

Nio böcker räcker, va? Om någon som läst mina tidigare bloggar undrar varför det inte finns någon bok om Halland med i listan, är svaret: då skulle jag fått lov att ta med minst trettio böcker som alla betytt lika mycket för mig! Och det hade varit lite väl mycket....

Trevlig helg!

Fortsätt läs mer
  540 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Om du inte har hört Skånska slott och herresäten än så är det verkligen på tiden. ... Läs mer
måndag, 05 november 2018 13:32
Helena Nordbäck
Jo, jag är medveten om denna brist i min kulturella bildning, och får försöka hitta låten på youtube eller något sådant endera dag... Läs mer
måndag, 05 november 2018 21:47
Carin Olofsson
Klicka på titeln i mitt inlägg så kommer du direkt dit. Det syns lite dåligt att det är en länk.
måndag, 05 november 2018 23:18
540 Träffar
3 Kommentarer

Att bygga en kyrka...

Halland-089

När man som jag släktforskar mycket om präster, följer det med en del annat på vägen genom kyrkböcker och kyrkobokföring.

En sak som jag tidigt noterat, var att påfallande många kyrkor ligger på eller intill gamla hedniska offerlundar, järnåldersgravar eller liknande. Enligt historisk expertis byggdes de första enkla träkyrkorna gärna vid sådana platser för att man riktigt skulle kunna 'stampa bort' de gamla hedniska gudarna och riterna ur folks medvetande. För min del undrar jag om det inte snarare var så, att man försökte mildra övergången från hedendom till kristendom genom att lägga kyrkorna vid hedniskt viktiga platser. Om folket ändå var vana att resa till offerlunden för att blota, kunde de ju lika gärna åka dit för att gå i den kristna kyrkan! Och många hedniska ritualer 'målades om' för att passa in i den nya religionen: midvinterblotet blev julhelgen, med mera.

Tidevarv komma´och tidevarv försvinna även vad gäller kyrkornas utseende. Ibland skär man som historienörd tänder när man läser om hur nonchalant eller rent okunnigt äldre kyrkoinventarier och gamla medeltidskyrkor har behandlats. Alla dessa rivningar och ombyggnader, beroende på tycke och smak. Alla medeltida väggmålningar som vitkalkades, alla stenkyrkor från medeltiden som byggts om till oigenkännlighet, eller rentav rivits och fått lämna sten till böndernas hönshus eller ladugårdsgrunder...

Men ibland noterar man små poänger när man plöjer igenom kyrkohistorik på nät och i papper. Och på plats. Vid Öja kyrka på Gotland, minns jag hur vår guide berättade om den vackra Öjamadonnan från 1200-talet, som såldes till privatpersoner och på lite krokiga vägar hamnade i en trädgård i Visby. Husets barn hade tröttnat på att leka med trädockan, och den var på väg att bli kaffeved, när familjen lyckligtvis fick besök av en viss herr Säve. Denne eldsjäl och grundare av Gotlands Fornsal fick syn på statyn, insåg att den var vad den var, och tog hand om den. Originalskulpturen finns fortfarande på Fornsalen. En fint gjord kopia är på plats i Öja kyrka.

På besök i västgötska Toarps kyrka för några år sedan, blev jag av kyrkvaktmästaren försedd med en diger pärm, som jag i lugn och ro studerade på plats medan kyrkfolket förberedde en begravning. Det var en imponerande lunta, tyvärr vet jag inte vem eller vilka som sammanställt den. Man hade gjort sig omaket att gå igenom sockenstämmoprotokoll och kyrkoräkenskaper från långt tillbaka, och jag kunde följa kyrkans historia i detalj via både människor som uttryckt sitt missnöje med ett eller annat, och beslut som fattats om ombyggnader och reparationer. Särskilt noterade jag från 1770-talet ett avsnitt där man bekymrar sig över att vårfloden alltid tycks hitta in genom norra kyrkodörren... Man beslutar därför att strax utanför kyrkdörren ifråga gräva ner ett 'röhr' för att leda vattnet på avvägar. Sagt och gjort, och det verkar ha fungerat.

När jag släktforskade på min styvmors norrländska släkt och saknade uppgifter i kyrkboken, övergick jag istället till kyrkoräkenskaperna. Jag läste där att den eftersökte anfadern fått betalt av församlingen för mureriarbeten på kyrkogrunden. Vilket alltså berättade att denne bonde tydligen också var en duktig murare!  Jag vet att andra har sagt det förut, men jag fyller på: Glöm inte kyrkoräkenskaperna när ni släktforskar, de kan vara enormt innehållsrika!

När jag talar om präster, halkar jag förr eller senare in på Halland, och nu är det dags igen. I Steninge, en liten bit utanför Halmstad, finns en kyrka med rötter i 1200-talet, men förstås ombyggd ett flertal gånger genom historien. Inte bara tycke och smak spelade ju in när man ville bygga nytt, församlingarnas växande befolkning var också en kraftigt bidragande orsak. I slutet av 1700-talet beslöt sockenstämman i Steninge att riva sitt gamla träkyrktorn och bygga ett nytt och bredare i sten. Poängen var att det bredare tornet skulle kunna rymma en del av långhuset på kyrkan, och således generera en hel del nya sittplatser. En bygdens son gjorde upp en ritning som på övligt vis skickades till Överintendentämbetet i Stockholm för godkännande. Tyvärr godkände överheten i Stockholm inte alls ritningen, utan lät istället en av sina egna tjänstemän rita ett helt nytt torn och skicka ner till Halland. Det var bara det, att tjänstemannens torn var betydligt smalare och inte skulle generera en enda ny sittplats. Sockenstämman gjorde då den djärva manövern att i brev godkänna överhetens ritning, men i all tysthet låta bygdens sons torn byggas... Lite riskabelt, men det var väl inte så troligt att Överintendentämbetet skulle komma resande från Stockholm till lilla Steninge. Tyvärr fick man ett litet dilemma cirka tjugo år senare, då man behövde göra en ny dörr på kyrkan. Då måste man återigen skicka ritning till Stockholm. Och vad göra åt tornet, man hade ju inte alls följt överhetens ritning? Jo, man ritade helt enkelt in statstjänstemannens torn på den nya ritningen! Förutom att Överintendentämbetet såg sig nödsakade att rita om hela ritningen (ack byråkratiskt slöseri, hur länge har det funnits egentligen?) så hade man inga invändningar. Församlingen drog förmodligen en lättnadens suck...

Planritningar eller rapporter om kyrkobyggnader låter väl inte sådär överdrivet lockande för en släktforskare. Men se så mycket roligt man kan hitta!

Fotnot: Uppgifterna om Steninge kyrka kommer ur en broschyr vars innehåll baserats på en skrift av C M Andersson 1984.

 

Bilden: Steninge kyrka, med det famösa tornet....

Fortsätt läs mer
  638 Träffar
  0 Kommentarer
638 Träffar
0 Kommentarer

Släktminnen - synliga och osynliga

Srmland-the-movie-125

På översta bokhyllan i mitt vardagsrum ligger en liten, oformlig tegelklump. Det är resten av en taktegelpanna som för ungefär 150 år sedan beklädde ett litet torp vid namn Skårsnäs i Västra Vingåker. När min mormors far gifte sig 1891, benämndes han just 'son i Skårsnäs'. Men torpet är borta, inte ens en husgrund finns kvar. Bara en tovig gräskulle och några söndervittrade tegelpannor. Likadant var det ute på halvön Langö, där mormor föddes. En knappt skönjbar glänta fanns kvar där torpet hade legat. Det mest minnesvärda på stället var att jag för första gången fick se spår av en bävers idoga verksamhet på ett närbeläget träd.

Ibland blir jag så avundsjuk på släktforskare som kan lägga ut bilder med texter av typen: 'senaste släktträffen med mormors släkt. Gården i bakgrunden har gått i släkten i 400 år'.

Nu ska genast sägas att jag ännu inte besökt tillnärmelsevis alla landskap där mina anor brett ut sig. Kanske kommer jag till en fyrahundraårig släktgård framöver!

Men... jag kan i alla fall se ut från den toviga gräskullen på skogen runt Skårsnäs och fundera på hur höga träden var när mormors far gav sig ut på friarstråt 1890. Och längs stigen ut till Lagnö kan man se  ut över Kolsnarens vatten och tänka att mormors föräldrar såg samma sjö för länge sedan.

Men ibland blir man överraskad i motsatt riktning också. På vår resa i mormors fars Sörmland stannade vi till vid ett torp där mormors farfars far hade växt upp, och torpets nuvarande ägare visste genast att berätta om hur gossen kommit ditflyttande en gång i början av 1800-talet. Ändå var de inte alls släkt!

Och till slut kom vi då till Nackhäll vid Hjälmaren i Julita. Där finns bland annat en lada från 1600-talet bevarad. 1798 kom min anfader dit, och bör således ha brukat ladan. Och hans ättlingar, en syskongren visserligen, bor där än!

Inga fyrahundra år. Men 220 år är inte så illa!

Bilden: Bäverminne ute på Langö 2016

 

Fortsätt läs mer
  1059 Träffar
  0 Kommentarer
1059 Träffar
0 Kommentarer

Spion - ett gammalt yrke

spion

'Spion' är enligt ordboken ett gammalgermanskt ord som ursprungligen betyder 'spejare'. I Sverige har vi ibland skrivit 'espion' eller 'spejon' om denna ljusskygga kategori människor.

Vi förknippar ju gärna spionage med moderna tider, inte minst genom spionfilmens flitiga bruk av halvt visionära pennor, kameror och väskor med inbyggda osannolika funktioner. Men faktum är att spår av spionage finns redan före vår tideräknings början. Arkeologer har kunnat läsa om spioneri på textremsor från gammalkinesiska kejsardömen. Det forntida Egypten begagnade sig flitigt av spioner, och det kryllade av spionage och kontraspionage i intrigernas Rom.

I Sverige hittar vi i protokoll från 1300-talet omnämnande av 'spioner' som tros ha spionerat för en rivaliserande tronpretendent i någon av de otaliga tronfejderna.

I Ås vid sjön Bolmen i Småland föddes år 1617 en bondson vid namn Sven. Han tog sig som vuxen namnet Ausenius efter födelseorten, och blev en studerad karl. Efter skiftande öden och äventyr, hamnade han slutligen som präst i halländska Torup. Sven Ausenius hade nog aldrig tänkt sig att han skulle extraknäcka som spion, men se! Det blev krig mot danskarna år 1675, och den svenske kungen Karl XI ville väldigt gärna ha reda på vad de i Halland inmarscherade danskarna hade för planer. Dessa danskar hade slagit läger inte långt från Torup. Sven klädde sig i bondekläder och promenerade helt enkelt in i dansklägret, pratande en blandning av flera olika språk. Danskarna visste inte riktigt vad de skulle tro om den underlige figuren, men han fick röra sig fritt i lägret. Man föreställer sig att han hade öronen på vid gavel, och tydligen fick han reda på det han sökte. Sakta och diskret började han därefter avlägsna sig, men då vaknade misstankarna. Han uppmanades att stanna, men låtsades inte förstå detta. Till slut började han springa, danskarna sköt efter honom men ingen kula träffade. De danske satte då ihop hans underliga språkblandning med de missade skotten och började fundera på om det var en trollkarl de haft besök av.

Sven däremot skyndade hem och skickade en kurir till svenske kungen, som slagit läger strax norr om gränsen till Småland.

Det finns tjallare överallt. Någon talade om för danskarna vem den underlige figuren var, och en hop arga danska soldater red i sporrsträck till prästgården i Torup för att utkräva en blodig hämnd.

I prästgården i Torup var det emellertid tomt. Tji präst, och ingen annan människa heller. Däremot var dörrarna till huset öppna, och inne i stora salen var framdukad en furstlig måltid, och stora tunnor med öl. Danskarna föll för frestelsen, och medan de smorde kråset, flydde Sven Ausenius och hans hushåll till skogsmarkerna runt annexförsamlingen Kinnared för att gömma sig.

Danskarna hittade dem aldrig.

Ja, det var en spionhistoria från 1600-talet det. Sven Ausenius är min ff mm ff mm mm f.

Är du mer intresserad av 1900-talets spioner och spionage? Om du bor nära eller har vägarna förbi Solna och Anderstorpsvägen 16 söndagen den 21 oktober, så bjuder SSGF in till SPIONSÖNDAG! Två spännande föredrag väntar, och det finns spionfika till självkostnadspris. 11-15 pågår evenemanget.

Alla är hjärtligt välkomna!

Bilden: klassisk spionprofil....

Fortsätt läs mer
  785 Träffar
  0 Kommentarer
785 Träffar
0 Kommentarer

Tiga är inte alltid guld....

Norrlandsresa-116

I alla fall inte för släktforskare. Som jag skrev en gång tidigare; de där anorna som tyst och snällt skötte sitt utan att någonsin råka i klammeri med någon på sin väg genom livet... De är ju nästan omöjliga att 'få kött på benen' på!

För någon tid sedan forskade jag på ett syskon till min farfars farmor. Det visade sig att ett av syskonbarnen hade kommit på villovägar och begått första resan stöld. När han arresterades, berättade han hela sitt livs lidandes historia vid första polisförhöret! Skulle utan tvivel ha fungerat som levnadsteckning idag. Tyvärr försvann han spårlöst när fängelsestraffet var avtjänat, så historien har än så länge inget slut....

På 1600-talet är ju domböckerna till ovärderlig hjälp, särskilt från tiden före kyrkböckernas uppdykande på scenen. I Boteå i Ångermanland levde bondekaptenen Gülich Larsson, som 1636 hamnade vid tinget för att ha råkat i slagsmål med en hetlevrad kaplan i själva sakristian. Gülich hade slagit kaplanen i ryggen med en 'liten rönnpåk' (dessa underbara detaljer...) så att prästmannen fått 'blånad'. Kaplanen var dock inte sämre däran än att han kunde ta en silverkanna för nattvardsvin och drämma till Gülich i skallen med! Det blev ett 'blodsår' av detta. Fast det kanske var tur för Gülich ändå att kaplanen slog tillbaka, annars hade han säkert råkat riktigt illa ut. Slagsmål i kyrkan skulle nog ha blivit ett strängt straff på, men nu slapp Gülich undan med 8 mark i böter. Gülich Larsson är min mm mm mm mm mm mf.

Ibland räcker det med ett endaste litet ord... Min farfars farfars föräldrar gifter sig i Gävle 1829, men om kvinnan står bara att hon är född 1799. Ingen husförhörslängd har heller uppgett hennes födelseort, inte ens i dödboken står det något om var hon kommit ifrån. Så hittade jag vid en familjefest en bunt brev i min fasters sekretär, bland annat ett där farfars farfar berättar för sin son om sina föräldrar och sitt liv, antagligen i samband med sonens bröllop. Och där står det där enda, viktiga lilla ordet: Hudiksvall.

Tack vare det kunde jag nysta upp en släkttråd från modern Christina Larsdotter Wahlqvist i Hudiksvall, via en soldat i Ilsbo till rottrådar i Bergsjö, Hälsingland. Och då är vi nere i mitten av 1600-talet helt plötsligt!

Men - suck - på farssidan meddelar Hudiksvalls husförhörslängd kort och gott: 'Nils Persson, soldat, tidigare Allberg nu Norberg, född 1758 i Nerike'.... Någon som känner en Nils Persson född 1758 någonstans i Närke?

Bilden: Något vinglig bild på dopfunten i Boteå kyrka. Kanske Gülich Larssons dotter Elisabeth, min anmoder, är döpt i den?

Fortsätt läs mer
  1348 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Comérus
Jag tror de flesta släktforskare önskar att deras anfäder gjort något som fått prästen att göra en anteckning i frejdkolumnen. En ... Läs mer
lördag, 29 september 2018 23:42
1348 Träffar
1 Kommentar

"Går det att forska på mitt namn?"

20180914-143735

En gång skrämde jag slag på en oskyldig fastighetsmäklare. Han skulle sälja min gamla lägenhet, och han råkade ha ett ganska ovanligt efternamn. Nyfiken som jag är, bläddrade jag förstås i befolkningsskivor och annat, och hittade honom mycket riktigt där.

Vid ett tillfälle ringde han upp mig, och ursäktade sig för att samtalet hade dröjt någon dag extra. Han hade varit på familjeangelägenheter, förklarade han sig.

- Jag vet. Din mamma, som heter XX fyllde år igår, svarade jag. Har du varit hemma hos henne och din pappa XX och firat där de bor i XX? Och var dina två syskon X och Y med?

Det blev tyst i luren. Ganska lång stund. Till slut svarade en mycket matt röst:

-Du... du har järnkoll.....

Förmodligen trodde han att han fått en 'stalker' på halsen eller något liknande. Han lät lite rädd.

Jag insåg att han förmodligen inte tagit min kommentar på riktigt rätt sätt,  och avslöjade därför raskt att jag var släktforskare. Då blev det genast annat ljud i skällan!

- Så intressant! Går det att forska på mitt efternamn, se var det kommer ifrån, vem som tog det och varför?

Och där har vi den ena av de två standardfraser en ickesläktforskare brukar fälla vid mötet med en släktforskare (den andra är 'hur långt bakåt har du kommit?').

Det tråkiga är, att om efternamnet togs före namnlagarna kom i början av 1900-talet är det ju ganska svårt att forska fram var namnet har kommit ifrån. Har man tur har prästen skrivit en anteckning i husförhörslängden om drängen Gustaf Andersson: 'kallar sig nu Löfblad'. Så får man i alla fall en ungefärlig antydan om när namnet togs. Varför Gustaf Andersson plötsligt vill heta Löfblad brukar vara svårare att utröna.

Det kan ju ofta vara så enkelt att platsen där man föddes eller bodde är ursprung till det nya namnet.  Min ingifte ansläkting på vägskylten ovan skulle egentligen ha hetat Pehr Hansson, men eftersom han var född på torpet Oset i Hålanda i Västergötland, tyckte han väl det lät häftigare med Osbeck.

Ofta var det nog så att bondsöner som kom till universitetet för att studera, tyckte det lät lite genant bonnigt att heta Persson eller Larsson. Kanske blev de rentav retade för 'bondkaniner' av de andra studenterna. Många nya namn bildades i samband med studier.

Man ska dock inte vara för säker. Min anfader Niklas Pettersson från Koppungen i Svanskog i Värmland tog sig plötsligt namnet Svanström. Jag var först övertygad om att det var orten Svanskog han ville relatera till. Men sedan upptäckte jag, att ungefär samtidigt med Niklas ungdomsår, verkade en präst med efternamnet Svanström på orten. Han var känd för sin stora bildning och allmänna beläsenhet. Kanske Niklas ville hedra honom med att ta hans efternamn? Såvitt jag kunnat se, har de ingen släktskap med varandra.

Sedan har vi det här med soldatnamn, vilket ibland kan virra till saker ordentligt. Om soldaten Anders Persson fick namnet Björklund efter soldattorpet Björklunda, så kunde det ju slumpa sig så olyckligt, att näste soldat också hette Anders Persson och fick namnet Björklund. Om någon av dessa fick en son med namnet Per Andersson, som också han fick blev soldat på samma ställe med namnet Björklund, är förvirringen total.

Sedan finns det ju soldatnamn som inte alls relaterar till något soldattorp. Namn som Lustig, Snabb, Kniv och liknande. Och så finns det då namn som man funderar mycket på hur de har uppstått.

Min mentor berättade att en av hans anfäder, en man vid namn Persson, hade blivit indelt soldat. Ett elakt befäl hade tilldelat honom soldatnamnet Flaggstake! När soldaten så småningom sökte avsked ur tjänsten, återtog han namnet Persson, föga överraskande.

Visst kan det vara tråkigt att heta Persson bland dussintals andra personer som också gör det, men det finns ju gränser för vad man kan heta istället!

Eller...?

Fortsätt läs mer
  2023 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Jag har släkt från Svanskog på mormors sida - en man som tog namnet Svanér. Det går att hitta på vackra namn med den förstavelsen... Läs mer
fredag, 21 september 2018 17:34
Helena Nordbäck
Ja, det finns många fina svan-namn.... var någonstans i Svanskog kom din anfader ifrån? Niklas Svanström, som senare blev byggmäst... Läs mer
lördag, 22 september 2018 14:10
2023 Träffar
2 Kommentarer

Istället för griftetal...

Jurgen-003

Jürgen Weigle är död.

I förmiddags var jag på begravningen i Spånga kyrka, tillsammans med bland annat ett flertal släktforskare. Jodå, Jürgen gjorde betydande insatser för den tysk-svenska släktforskningen.

Sedan G-gruppen (www.g-gruppen.net)  bildades för ungefär tjugo år sedan, har Jürgen varit en återkommande släktforskare i mitt liv. Hans liv var långt och innehållsrikt, men det kan andra skriva mer om än jag.

Det fanns personer som varnade mig för Jürgen. De menade att han var 'skräckinjagande' och 'jobbig'. Förvisso talade Jürgen klarspråk. Man visste exakt vad han tyckte eller inte gillade. Uppstod det en konflikt, kastade han sig med glatt mod in i den, och gav sig inte förrän saken var bilagd på ett eller annat sätt. Förvisso väldigt jobbigt, enligt vissa personer.

Nog var han envis. Hade han fått för sig att något skulle vara på ett visst sätt, så är ord som 'envis' eller 'tjurskallig' alldeles för blida. Men han lyssnade noga, och kunde ändra sig om man hade nya fakta. Med ett karakteristiskt 'å fan' gav han med sig.

Jürgen besatt också den fantastiska förmågan att skriftligen läxa upp personer som förtjänade det, så att de inte var vatten värda, men  ändå inte använda ett enda personligt invektiv. Till och med då, mitt i uppläxningen, dök det upp stänk av hans rika sinne för humor i en självironisk kommentar eller någon galghumoristisk observation.

Jag brukade kalla honom för 'min riddare på vit häst'. Hur tufft han än hade det själv, så orkade han ställa upp när det blev mörkt på min himmel. Han skickade tröstande e-post, och dök inte sällan upp på min arbetsplats med en bukett tulpaner i handen, väl medveten om att det är min favoritblomma. Och framför allt, han bidrog med både råd och dåd för att hjälpa upp situationen. Fullkomligt orädd, gav han sig in i stridigheter och svårigheter. Och det var inte sällan som han gick segrande ur striderna.

En kunnig släktforskare, och en otroligt stark människa har lämnat oss.

Adjö, min riddare på vit häst.

Kanske ur syn, men definitivt aldrig ur sinn'.

 

Bilden: Spånga kyrka i förmiddags

 

 

Fortsätt läs mer
  1373 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Katarina Möller
Tack för att du var där Helena Nordbäck - jag vet hur mycket Jürgen uppskattade dig. Jag själv är så tacksam att jag fick träffa h... Läs mer
fredag, 07 september 2018 19:57
Helena Nordbäck
fredag, 07 september 2018 20:50
Lena Mårtenson Tingstam
Tack för dina fina ord om pappa. Han var sin alldeles egen sort och jag är så tacksam att jag ”lurade” in honom i släktforskningen... Läs mer
fredag, 14 september 2018 21:36
1373 Träffar
3 Kommentarer

På resande (släktforskar-)fot

Prstergtland-original-149

Jag älskar att resa. Och intrycken jag får är många. Ibland leder de till något överraskande upptäckter och tankegångar...

Utom släktforskning har jag ju också dille på historia i största allmänhet. För ett par år sedan bilade jag norrut tillsammans med min syster. Hon hade lovat mig att vi skulle stanna till vid den så kallade 'Arkeologstigen' strax söder om Sundsvall. Men när vi svängde av från motorvägen, fick jag syn på något:

- En runsten! Det stod en runsten där! Hojtar jag med en upphetsning som bara en historienörd kan uppbringa.

Min syster vid ratten, betydligt lugnare:

- Nej, du måste ha sett fel. Jag såg ingen.

- Jo,jag lovar! Det var en!

Systeryster, som är en resonlig person, går med på att kolla detta på tillbakavägen. Och för en gångs skull har jag rätt. Det ÄR en runsten. Och inte vilken runsten som helst, utan den beryktade Burestenen! Det blev många bilder knäppta.

Och då hade ändå varken min syster eller jag en aning om att vi faktiskt är bureättlingar....

Ibland gör man närmast pinsamma upptäckter. För ett par somrar sedan, satte jag mig en ledig junimåndag på först tåg och sedan buss till Björklinge kyrka en bit ifrån Uppsala. Anledning: kryptan där Agneta Horn ligger begravd, var öppen för besök denna vecka. Normalt är den dold under kyrkgolvet. Det var en spännande upplevelse, men när jag gick runt kyrkan en sväng i väntan på att visningen skulle börja, spanade jag in en gravsten där en man och en kvinna var inhuggna i relief. De var föräldrar till Bror Hjorth! Konstnären själv ligger också begravd där. Och det hade jag ingen aning om. Trodde Bror Hjorth höll till betydligt längre norrut. Faktiskt nästan lite genant....

Vissa sevärdheter kan få en att fatta avgörande beslut:

För några år sedan åkte jag runt i mina anors Västergötland, kallat Prästergötland (ja, dom var präster och prästdöttrar nästan hela bunten anor på den linjen) tillsammans med en bilburen kompis. Ett av ställena vi lät bilen klättra upp till, var Kattunga kyrkoruin, där åtminstone en av mina präster troligen varit verksam. Utsikten över markerna och kullarna var förtrollande, men det var faktiskt ruinen också.

När jag klev in i bilen igen, meddelade jag kort och gott: ”Jag har bestämt mig. Här ska jag gifta mig”.

Sedan är det ju det här struntlilla problemet att det krävs två personer för att gifta sig....

 

Man kan även få uppslag till framtida serviceinrättningar:

I samma trakter, träffade vi en fantastisk lokalhistoriker. Han kunde allt, och han var outsinlig. Vi blev faktiskt tvungna att avbryta honom, eftersom vi hade ett annat ärende, men när vi en stund senare skulle åka därifrån, kom han körande i sin bil. Han bromsade in bredvid vår bil, och vevade ner rutan. Min bilkörande kompis, som satt närmast i vår bil, gjorde detsamma. Varpå han fortsätter som om vi aldrig skilts åt:

”Det vita huset därborta var förr ett spannmålsförråd. Där samlade man det som skulle bli prästens tionde....”

Han berättar en spännande historia om en bonde som stal av prästens tionde, men åkte fast. Jag lyssnar bara med ett halvt öra, för jag har fått en Vision: 'Drive-in lokalhistoria'. Javisst!

Vi har väl alla, vid bilturer, stannat till någon gång vid en sådan här stor Turistinformation-skylt. Karta över traktens sevärdheter, och information om hur man kör dit, var man kan övernatta och liknade. Men tänk om man istället för karta kunde trycka på en knapp. I en liten display kommer det då upp ett telefonnummer eller en kod som man knappar in. Sedan blinkar displayen: ”anländer om x antal minuter”. Man trycker ok, och bidar sin tid.

Efter x antal minuter, kommer det en bil, vars förare vevar ner rutan, och börjar berätta: 'Huset ni ser här på andra sidan gatan....' Se där, en helt ny servicegren!

 

För tänk, så OTROLIGT mycket lokalhistoria det finns lagrat i människor runtom i vårt avlånga land! Och – nej. Den finns inte på nätet.

Bilden: Utsikt över Surteby från Kattunga kyrkoruin, Västergötland

Fortsätt läs mer
  911 Träffar
  0 Kommentarer
911 Träffar
0 Kommentarer

Från medium rare till medium rör...

stergtland-107

Det är samma historia vartenda år. Plötsligt har juli blivit augusti, och lika plötsligt är det dags att börja jobba igen.

Första veckan tror man inte det är sant. Vaknar på morgonen och tänker 'yipee, ikväll kan jag väl gå på restaurang och beställa en grillbit, medium rare! !

Sedan kommer närminnet ikapp: 'nää, idag ska jag gå till jobbet och (fallande mollskala) i morgon ska jag också jobba....'

Och dessutom brukar semesterkassan vara ett minne blott, så några restaurangäventyr är ändå inte att tänka på.

Tänka på det här med semester kan man däremot göra. Under medeltiden, när vi svenskar var katoliker, hade folket rätt många helgondagar att fira. Även om livet var hårt slit för de flesta, så hade man förvånansvärt många lediga dagar under året. Tyvärr förändrades ju detta ganska radikalt när vi blev protestanter. Jag funderar på om folk satte sig till motvärn, när de nu förväntades arbeta de dagar när man tidigare varit ledig. Eller var herrefolket en alltför skrämmande auktoritet?

För egen del har jag genom åren lärt mig att den värsta dagen när semestern tagit slut, är sista söndagen. Har man väl lyckats pallra sig upp ur sänghalmen på måndagsmorgonen, och tvingat sig själv att inse att det är jobbmåndag, så brukar det värsta vara gjort.

Och det finns väl ingen fredag man är så tacksam över som den efter första jobbveckan!

Men det här med medium rör då? Jo, om man ska rulla ihop och skicka iväg mer än en antavla, så räcker det inte med små rör att stoppa dem i. Då får man gå över till mellanstorlek....

 

Bilden: I Mogarpskällan, eller Pilkällan som den också kallas, finns det andra typer av rör. Och mycket gott vatten!

Fortsätt läs mer
  1338 Träffar
  0 Kommentarer
1338 Träffar
0 Kommentarer

Plötsligt i Väversunda kyrka...

stergtland-08_20180803-203627_1

I veckan var det dags för årets 'roadtrip' med mor och syster. Detta år gick resan till Östergötland. Första dagen besökte vi Flygvapenmuseum i Östergötland, som visade sig vara mycket mer intressant än vad vi trott. Min farfar var Malmslättflygare, och syrran och jag blev förstås förtjusta när vi upptäckte att ett av 'hans' flygplan, som kallades 'Tummelisa' fanns utställt. I museets källarvåning fanns en stor utställning om den olycksaliga DC3:an som försvann i havet vid Gotland 1952, och det var verkligen en brokig historia, med alla turer och all mörkläggning som skett.

Dagen efter vändes kylaren mot Omberg. Förutom en rad hisnande vackra bergsvyer över Vättern med omnejd, och givetvis Alvastra klosterruin, såg vi Rogslösa kyrka med den berömda dörren, och så hade jag prickat in Väversunda kyrka, med sin 1100-talsfasad. Även inne i kyrkan, som var härligt sval i sommarhettan, finns en hel del bevarat från medeltiden.

Jag noterade i förbigående den blå vapenskölden på väggen, men skam till sägandes kände jag inte igen den. Det borde jag nog ha gjort....

I broschyren om kyrkan läste jag, precis innan vi skulle gå därifrån, att det var Abraham Blix vapensköld! Jag insåg redan där och då, och ännu mer nu, när jag skriver dessa rader, hur dåligt påläst jag är om Blixarna. Men Blix-ättlingar är vi, och just på mammas sida, så det var ju bra att hon var med och fick se vapenskölden! Hur denne major Abraham Blix hänger ihop med oss, som hör till Magnus Simonis Blix' gren, har jag ingen aning om. Det blir att  plugga....

Men det är ändå ganska roligt. Den här delen av Östergötland väntade jag mig ingen släktkontakt med. På farmors sida har vi däremot en hel del  anor i området mellan Kisa och Linköping, men som sagt, i närheten av Omberg räknade jag bara med att frossa i medeltidskyrkor och runstenar.

Jag har dock insett att jag nog är tvungen att åka tillbaka. Det vimlade ju av domarringar, järnåldersgravar och annat i trakterna däromkring! Alltihop svåra frestelser för undertecknad....

Bilden: Abraham Blix vapensköld i Väversunda kyrka, Östergötland

 

Fortsätt läs mer
  1335 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Karlsson
Visst är Östergötland fantastiskt!!! Det finns något för alla.
lördag, 04 augusti 2018 12:22
1335 Träffar
1 Kommentar

Arsenik och kortbrallor

Igår torsdag befann jag mig på Stockholms Stadsarkiv för att forska lite på en ingift släktings anor. När jag skummade igenom Myresjös dödbok, hajade jag till inför de första noteringarna på år 1819. Där har en äldre kvinna, Sara Månsdotter dött, och dödsorsaken anges: 'af arsenik'... Till råga på eländet dör en åttaårig pojke på samma gård två dagar senare, och dödsorsaken är: 'troligen d:o' har prästen noterat.

Det var ju inte utan att man vaknade till lite i sommarhettan (fast det är hyfsat svalt i Stadsarkivets lokaler). Inga ytterligare kommentarer fanns tillfogade i dödboken, men man undrar ju: råkade kvinnan och barnet få i sig någon sorts råttgift av misstag, eller döljer sig här ett drama som deckarförfattarna missat?

Är det någon som forskar i Myresjö, Jönköpings län, som vet mer? Jag är inte släkt med personerna, bara lite allmänt nyfiken.

I övrigt funderar jag som de flesta i vårt avlånga land mest på närmaste möjlighet till svalka. Bada är ju gångbart, men tyvärr har alla övriga som vistas inom Stockholms tullar just nu kommit på samma idé. Det är trångt på de förhållandevis få badställena, man får gå i sicksack för att komma ner till vattnet, och väl där, gäller det att akta sig för att inte få en arm eller ett ben i planeten.

Istället tog jag en tur till närbelägen shoppinggalleria, lockad av försäkringar om svalka och på jakt efter ett par nya shorts. Men på förfrågan fick jag svaret att 'tyvärr, alla shorts är så gott som slut'.

'Det är som med fläktarna då' konstaterade jag.

Det fanns faktiskt, hör och häpna, ett enda par shorts kvar i min storlek. Dessvärre liknade dessa, både på galge och på mig, en gammal gubbes badbrallor. Jag tittade ingående på dem, men insåg att jag nog inte skulle klara av att lära mig älska dem med tiden. Så det bidde inget.

I övrigt lever jag som de flesta svenskar just nu, på hoppet om regn. Huru sällsamt är inte detta i juli månad! Och man drabbas av våldsam avundsjuka när en facebookvänner skryter med att det minsann har regnat hos dem.

Frågan är vad som händer om det verkligen börjar regna. Kommer det att bli att man får stämma upp Björn Skifs gamla 'Vi bygger oss en båt'?

Vi får väl se.

Bilden: Ett par helt andra kortbrallor

 

Fortsätt läs mer
  1064 Träffar
  0 Kommentarer
1064 Träffar
0 Kommentarer

Värme och vatten

 

Fortsätt läs mer
  866 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Eva Johansson
Ja, vatten kan man verkligen fundera över denna torra sommar. Fortfarande minns jag det första intrycket från när vi flyttade till... Läs mer
lördag, 14 juli 2018 07:51
866 Träffar
1 Kommentar

Släktforskardagar i sikte!

Semestertider randas, helt klart. Jag ringde just till en presumtiv föredragshållare till hösten, och han befann sig i Båstad! Om på tennisbanan eller i publiken framgick inte.

Men semesterveckor brukar dessvärre försvinna fort, och sedan är man tillbaka i arbetslivet igen. Släktforskare har dock en ljusglimt kvar innan sommaren blir till höst. Släktforskardagarna!

Jag brukar kalla detta årliga evenemang för 'Släktforskarbranschens olympiska spel'. Varje år väljs en ny ort som får ta emot budkavlen (se bilden) från årets.

Förberedelserna brukar egentligen börja redan under vintern, med den klassiska frågan: 'Vad ska vi ta med oss?' Produkter ska färdigställas, bemanning i montern, beställning av boende och middagar... Ombud på stämman? Resekostnader? Hur frakta materialet till utställningslokalen?

Under augusti går detta planerande och producerande in i en intensiv slutspurt. Det packas febrilt i kartonger eller stålburar. Produkter, datorer, papperåpenna, bordsdukar, skålar för godis, räknedosa, och allt annat man tror sig behöva. Någon åtar sig att köpa godis till skålarna och får då och då slå en koll på att kollegorna inte är där och 'provsmakar'...

Sedan är det monterfredag. Medan överheten är på förbundsstämman, bygger de andra frenetiskt. Vi ska ta en titt på hur det såg ut i Malmö 2008:

Egentligen borde någon göra en dokumentärfilm om förberedelserna inför Släktforskardagarna. Det är en sådan otroligt febril verksamhet av alla möjliga slag. Man träffar kollegor som man kanske inte sett på ett år, hälsar högljutt, och utbyter nyheter. Genlines nya projekt Bygdeband har tydligen krävt uppförandet av en hel, eller snarare halv, visar det sig, rödmålad stuga med konstfullt förfalskade fönsterbrädor. Överallt springer folk omkring och lånar skruvmejslar och packtejp av varandra, man spikar upp kartor och skyltar (ett tag spikades det så frenetiskt hos våra grannar G-gruppen att jag var rädd att de skulle komma tvärsigenom den tunna monterväggen in till oss). Man borrar och sågar och spänner upp filmdukar. Det tejpas datakablar på golv och väggar, och testkörs datorer. En äldre kvinna med allvarlig uppsyn står och pratar intensivt i mobiltelefonen. Någon har redan hällt upp mutgodiset i en glasskål. Jag vet bättre. Hällar jag upp vårt godis redan ikväll, är det slut till i morgon... Fantasin flödar verkligen detta år. Priset tas nog ändå av Skånes Hembygdsföreningar. De har klätt en lång planka i tyg, och där står någon och MÅLAR blommor och blader i prunkande färger på den!

Det är ett otroligt skådespel. En hel liten värld i miniatyr som byggs upp framför mina ögon.

Lördagen betyder upp i ottan, oftast vid sextiden på morgonen för att hinna äta frukost. Påklädning, medta kassakista om sådan finnes, och så iväg till utställningslokalen. Därefter brukar det vara ett enda stort töcken för min del, tills någon kollega hojtar: 'Helena, du ska på lunch nu!'. Jag brukar sällan äta lunch, men på släktforskardagarna gör jag det. Allt stående vid monterbordet kräver en sittpaus, och näringspåfyllning.

Tillbaka igen, och dimman lägger sig igen. Till slut, framåt stängningsdags, brukar leden glesna, och det är dags att resa sig ur förvirringen med mynt och sedlar, rasslande kvittenser ur kortmaskinen, bortsprungna pennor och böcker på avvägar, för att konstatera att något sålt bättre och något sämre än man väntat sig. Men bara lite snabbt, för sedan är det dags att täcka över, ta med det dyrbaraste, och så till hotellet för dusch och klädbyte. Nu är det dags för stämmomiddagen!

Årets diplom och omnämnanden delas ut, och budkavlen överlämnas under högtidliga former. Man försöker avsluta tidigt, men lyckas i regel inte så värst bra....

Söndagen är man lite lagom sandig i ögonen, men säljer tappert vidare i montern. Det brukar dock vara glesare med besökare på söndagarna, av någon anledning.

Sedan ska då allting rivas ner mot slutet av eftermiddagen. Klippa av ståltrådar, dra bort tejpen, packa ner allt som inte blev sålt... Förhoppningsvis är det färre kartonger att packa.

I Halmstad år 2007 hade jag blivit ensam kvar att packa ner det sista. Då stötte jag på problem:

Skyltarna hade inte kommit ner! Och när jag i förtvivlans mod klättrat upp för att försöka få ner dem, visade det sig att man hade sytt korsstygn med ståltråden! Eller något liknande, jag är inte så bra på olika typer av stygn. Ståltråd satt emellan väggsektionerna, i små  hål, kopplandes ihop de olika skyltarna...

Jag syr uruselt sittande på vanlig stol utrustad med nål och tråd. Att hänga halvvägs ut från en vägg, balanserande på en vinglig stol och försöka tvinna upp en radda hopsydda ståltrådar, gjorde inte saken bättre.

Det var så han som skulle köra våra saker hem till Stockholm hittade mig, ömkligt hängande i trådarna och lika ömkligt pipande: 'Har du en avbitartång på dig?' som hälsningsfras.

Det hade han ju inte, men han insåg att om han ville komma från Halmstad i hyfsad tid, var det bara att stå mig bi och låna ihop en sådan.

Nåja, till slut kom det hela iväg, och Släktforskardagarna var slut för denna gång. Det dröjer aldrig länge förrän man börjar längta efter nästa år!

Minnesbilderna är hämtade ur mitt häfte Detta har hänt på Släktforskardagarna.

Vi ses där!

Bilden: Tyvärr hade jag inga egna 'mingelbilder' från någon mässhall, istället en bild från stämmomiddagen 2015 i Nyköping, där Umeå just mottagit budkavlen för 2016.

Fortsätt läs mer
  580 Träffar
  0 Kommentarer
580 Träffar
0 Kommentarer

Midsommarminnen

2e1ax_simplistic_entry_Midsommarvecka-001

Jag letade i diverse böcker och uppslagsverk efter några spännande skrönor om midsommar till bloggen. Men förutom att vi egentligen borde fira mest på midsommardagen egentligen, och att midsommardagen är samma som norsk-danska Sankt Hans dag, så hittade jag inte så värst mycket. Ringdans, sill och nio blomster var i stort sett allt.

Så istället serverar jag en liten berättelse om hur min midsommarfärd ut till Muskö såg ut för en del år sedan. Jag bör påtala att pendeltågen numera går direkt hela vägen till Nynäshamn. Samt att jag nu oftast får bilskjuts större delen av vägen...

 

MIDSOMMARRESAN TILL MUSKÖ

På midsommaraftons morgon avreste jag alltså. Tunnelbana till Centralen, pendeltåg till Ösmo och slutligen buss ut till Muskö. Av någon anledning verkar SL aldrig ha förstått att cirka 75 % av länets befolkning påbörjar sin semester vid midsommarhelgen. Pendeltåget var sardinburksfullt som vanligt. Man körde helt tåg bara till Västerhaninge, därifrån fortsatte endast de första fyra vagnarna till Nynäshamn.

Från vår knökfulla vagn klev två personer av tåget i Västerhaninge. Vi övriga trängdes vidare.

De som inte ska åka till Nynäshamn och ta färjan till Gotland ska i regel, i likhet med undertecknad, av i Ösmo för att därifrån ta bussar ut till öarna i havsbandet. Även i Ösmo blev det samma visa som tidigare år. Till hållplatsen kommer inkörande en liten 'stadsbuss'. Bakom ratten sitter en chaufför med en mun som en fågelholk och bara stirrar klentroget på myllret av människor, som givetvis medför barnvagnar, kattlådor, kylväskor, campingryggsäckar och flytvästar.

Vi rutinerade resenärer, som varit med om midsommarresor förut (för min del var det väl 15:e året på raken ungefär) föreslog att han skulle skicka efter en dragspelsbuss via radion. Men se, det gick inte alls, för efter turen till Muskö skulle chauffören köra någon annanstans där det inte fanns plats för långa bussar.

Det är kanske onödigt att påtala att alla inte rymdes i den lilla bussen. Ett par familjer med barnvagnar fick vackert stanna kvar på hållplatsen. Det enda chauffören hade att föreslå var att de ringde efter taxi på SLs bekostnad. Och så fick det bli.

Vi andra kom iväg till slut, lastade med folk och bagage upp till nock och fram till förarplatsen. Jag kom osökt att tänka på Tatis 'Semestersabotören' som inleds med ett liknade scenario, där chauffören inte kan köra iväg, eftersom det sitter en liten grabb på hans ena knä, och grabbens huvud sticker upp mellan ekrarna i ratten...

Mirakulöst nog lyckades jag få en sittplats. Färden gick långsamt, men stämningen var ganska god ombord trots allt. Man fick hjälpas åt de få gånger någon skulle av under resans gång. Flera med mig tittade spänt på situationen vid varje hållplats. Jag hörde någon längre bak i bussen kommentera: 'Dåligt. Vi släppte av två, men tre klev på istället!'.

Vid en hållplats stod ett ungt par med en stor hund och ville kliva på istället för den som gått av. De tittade på det fullproppade utrymmet vid förarplatsen, och killen frågade: 'Ska vi gå på där bak?'.

'Om ni får plats' suckade den trötte chauffören.

Jo, de lyckades faktiskt klämma sig in med hund och allt, men jag kunde inte låta bli att fundera på var närmsta kattkorg befann sig i förhållande till hunden. Det kunde ju ha blivit en mycket livlig fortsättning på resan...

Vid Muskö kyrka var det faktiskt någon som skulle av. En äldre dam, med tydligen något långsamt rörelsemönster. Damen befann sig ungefär mitt i bussen. Hon tog det säkra före det osäkra och skrek med sina lungors fulla kraft framåt bussen: 'DET HÄR TAR TID!'

Men hon fick hjälp av de som stod närmast att langa av bagaget, så det gick faktiskt rätt fort. Det var nästan värre med nästa gamla dam, som en stund senare skulle av på samma hållplats som jag. Hon hojtade också, för säkerhets skull: 'DET HÄR TAR OCKSÅ TID!'.

Hon hade tagit med sig större delen av permanentbostaden ut till landet, och efter varje kolli man langade av, skrek den nervösa damen framåt bussen: 'INTE ÄN! INTE ÄN!'

Så småningom tog dock damens bohag slut, och sedan även jag lyckats krångla mig av bussen, drog jag ett djupt andetag. Ibland är man nästan glad att man kommer ut helskinnad....

Resten av midsommarafton förflöt utan större avbrott i traditionerna: Sill, jordgubbar och ostadigt väder. Vid samlingen nere på ängen, visade det sig dock att dragspelaren fått förhinder, och i sista stund ersatts med en banjospelare och en tenorsaxofonist. 'Små grodorna' på banjo fungerar helt okej, men 'Räven raskar över isen' på tenorsax låter lite dystert.

Fast något år var vi tvungna att sjunga a capella. Det var ännu värre....

 

Jag önskar alla en Trevlig Midsommar!

Bilden: Stång på gång på Muskö....

Fortsätt läs mer
  1373 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Tack för ett gott skratt, och glad midsommar!
lördag, 23 juni 2018 14:32
Helena Nordbäck
Tack för att du läser mina bloggar! Midsommarhelgen är ju i det närmaste slut, men jag önskar detsamma i efterskott istället!... Läs mer
söndag, 24 juni 2018 22:59
1373 Träffar
2 Kommentarer

Snapshots från Stockholm

2e1ax_simplistic_entry_Brashelg-014

Denna ljuvligt soliga, om än något blåsiga fredag, har jag lodat runt i kära huvudstaden. En lång stund stod jag på mitt favorithäng - jag hänger över räcket på Riksbron - för att kolla på fiskeriet. Under alla år som jag bott i Stockholm, och hängt över räcket, så har jag aldrig sett någon fånga en fisk där...

Men det är rogivande att stå och glo ner i det solskimrande vattnet, och fundera på hur många dolda skatter som kan finnas där nere i djupet. Förvisso har det grävts duktigt på och runt Helgeandsholmen, inte minst 1978-80, när man trodde att man skulle bygga parkeringshus till riksdagspolitikerna, men fick bygga ett Medeltidsmuseum istället. Det var mitt unga livs mest spännande TV-sejour, varje vecka var det nya fynd. Arkeologer gästade TV-sofforna, medförande dödskallar, mässingskruvar från skepp och annat spännande.

Men inte tror jag man har sopat rent på fynd! Det finns säkert mer.... Från det att Birger Jarl ville ha ett 'lås för Mälaren', och kanske rentav innan dess, så har människor rört sig här. De små holmarna har landhöjt sig ur Mälarens vatten, och blivit större och större. Därmed har också befolkningen ökat, och säkerligen lämnat fler spår efter sig än man hunnit finna.

Stockholm är bullrigt, trångt, kan vara farligt på nätterna, och dess styrande i olika partifärger har en enastående förmåga att låta byggmästare smälla upp extremt fula byggnader - men staden upphör aldrig att överraska.

Under det dryga halvsekel som undertecknad hemsökt denna jord, har jag först besökt och sedermera bott i Stockholm, men hittar fortfarande platser jag aldrig besökt tidigare. Här är några av dem:

Under Stockolms 750-årsjubileum år 2002, ordnades det uppstigningar i Storkyrkans torn. Jag hade lyckats få med min mor till den sista uppstigningen för dagen, och där stod redan en stor klunga människor och väntade. En nervös blivande präst försökte förtvivlat förklara att han inte fick ta med fler än femton personer upp, men folkmassan ville inte höra på det örat. Särskilt inte jag själv... Till slut löser en annan prästkandidat problemet. Han springer och hämtar en kollega, så att de tillsammans kan ta med sig en extragrupp upp. Allting således ordnat.

Tvåhundra trappsteg! Hisnande branta stensteg, ibland rena stegarna.... vi ser en smedja, får träffa en 'lomhörd ringerska' som berättar om sitt liv i tornet, och en vresig 'arkitekt Hårleman' som blev utkonkurrerad av rivalen Carlberg om att få restaurera just Storkyrkans torn på 1700-talet. Men, som jag sa till 'Hårleman' när vi gick därifrån: 'Har Carlberg något ännu bevarat palats vid Drottninggatan kanske? Nänä!' Utsikten från tornterrassen är underbar. Högt över staden, men inte så högt att allting blir till små prickar. Man har en bländande utsikt över Stockholms inlopp, men kan också beundra några 'hemliga' takträdgårdar i Gamla stan.

Några år senare, som nyinflyttad på Kungsholmen, tog jag bussen ner till Stadshuset för att lämna in årets deklarationsblankett (detta var 2006...). Framme vid Stadshuset träffade jag en äldre dam som var ute i samma ärende. Vi hittade rätt snart ett anslag som upplyste om att man kunde lämna blanketterna inne i stadshusbutiken. Tyvärr hade lådan blivit full, meddelade man oss dock (kunde man inte ha satt in en låda till då, undrade damen, vilket jag instämde i). Istället blev vi hänvisade till ingången vid Ragnar Östbergs plan nummer tre. Jag som var ny i staden, hade ingen aning om var detta var, men det visste däremot den äldre damen. Efter att nästan ha rundat kolossen, hittade vi rätt port. Men dörren var låst! Till slut hittade vi en tryckknapp, och en röst inifrån antydde kontakt. Vi förklarade, och rösten bad oss dröja.

Vi dröjde. Jättelänge. Det hände absolut ingenting med dörren. Till slut tryckte vi på knappen igen, och ombads vänta återigen. Sedan kom ett rytande: 'Men ni står ju utanför nummer TRE!' Jamen, sa vi, det hade vi ju blivit ombedda att göra. Det framgick att vi istället skulle gå till nummer ett, och när vi gjort det, gick det betydligt lättare att komma in. Där satt det faktiskt hela två stycken lådor för deklarationsblanketter...

Det är inte klokt vad man ibland fick ta i för att ange sig själv för skattemyndigheten!

Damen och jag tackade varandra för hjälpen, och skildes åt.

 

Gröna Lund, 'Grönan' med alla stockholmare! Dyrt är det, och åksjuk är jag, så för mig är det egentligen en extremt dålig affär att gå dit. Men jag kan faktiskt inte hålla mig borta.

Det är ljuden. Skrik och skratt, skramlande berg-och dalbanor, pangar och flooschar från skjutande och kastande. Det är åsynen av de färgglada åkattraktionerna, alla blommorna, de mångfärgade lampornas ihärdiga, strålande spel. Det är lukten av sockervadd, popcorn och gamla gistna byggnader.

Stället har atmosfär, helt enkelt. En fläkt från ett annat tidevarv; en tid då ingen hört talas om Spotify, Netflix eller ens TV. En tid med fjäderboor, långa pärlhalsband, halmhattar, positivhalare och hemlagade karameller.

Ett besök om året brukar jag kosta på mig.

Någon som vill följa med i år?

Bilden: Majbrasan tänds på Riddarholmen för några år sedan. Kanske brann det en eld där också för 750 år sedan?

 

Fortsätt läs mer
  1119 Träffar
  0 Kommentarer
1119 Träffar
0 Kommentarer

Ur en fånggevaldigers vardag

2e1ax_simplistic_entry_fnggevaldiger

Min farfars morfars far, Johan Andersson, föddes som bondson i Hedemora, men lämnade gården och började istället arbeta som fånggevaldiger i Falun.

'Fånggevaldiger' var jag tvungen att slå upp, när jag väl hade tytt texten i husförhörslängden. Fånggevaldigern skulle alltså ledsaga fångtransporter till rättegång eller fängelse. Men hur såg tillvaron egentligen ut för en fånggevaldiger?

Via söksidor på Internet hittade jag en samling av Landshövdingeämbetets Kungörelser som Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut lagt ut. Tyvärr minns jag inte webbadressen.

Där fanns en 'Instruktion för Gevaldiger' från 1819:

Fånggevaldiger utsågs av Befallningshavande, och det var också denne som bestämde hur stor lön gevaldigern fick, även om det fanns en riksnorm för detta.

Gevaldigern skulle vara klädd i landsstatsuniform, försedd med sabel i axelgehäng, tecken på hans befattning, två laddade pistoler samt ammunitionsbälte. Kläderna fick gevaldigern själv stå för, men vapen höll Kronan med, och ammunition delades ut av chefen.

Fånggevaldigern skulle 'vistas på det ställe befallningshavande anvisar' och fick inte befinna sig längre bort än att han snabbt kunde inställa sig om det behövdes.

När gevaldigern tog emot fångar för transport, skulle det skrivas en förteckning över fångarnas namn, ålder, utseende, häktningsorsak destinationsort och förteckning på deras kläder. Fånggevaldigern skulle också, i avlämnarens närvaro, visitera fångarna noggrant, och förstås plocka av dem eventuella rymningsverktyg. Han skulle också kontrollera att handbojorna var hela. Detta visiterande upprepades varje gång man stannade till för övernattning eller byte av hästar.

Sedan var det dags för avfärd. Fånggevaldigern följde fångvagnen till häst. Han skulle hela tiden ha uppsikt så att fångarna inte kunde rymma, men fångarna fick inte heller samtala sinsemellan eller med andra. Och de fick inte tigga. Om en fånge blev våldsam under transporten, hade gevaldigern rätt att använda hårdare fängsel än handbojorna på dem, men vid överlämnandet var han skyldig att i så fall avge en förklaring på detta hårdare fängsel till den som tog emot fångarna.

Blev en fånge riktigt bråkig, hade gevaldigern rätt att dela ut 'aga', men fångarna fick inte skadas.

När det blev dags för övernattning, skulle fånggevaldigern övervaka fångarna med hjälp av 'biträde som fanns att få'. Om en fånge lyckades rymma, så fick inte gevaldigern lämna de övriga fångarna för att försöka ta fast rymlingen, utan istället skulle han begära hjälp av boende i grannskapet, och anmäla rymningen hos kronobetjäningen på närmaste ort.

Blev det våldsamheter, så hade fånggevaldigern rätt att använda skjutvapen, 'dock med försiktighet'. Om en fånge sköts till döds under ett rymningsförsök, slapp gevaldigern straff för detta.

Gevaldigern fick förskott på utgifter för kost och logi under resan, och redovisade detta när han kom hem igen. Det var också fånggevaldigerns uppgift att se till att fångarna fick 'tjänlig spis och under vintern värme i nattkvarteret'.

En intressant formulering är att fångarna inte fick dricka brännvin 'utöver vad nödtorften kan fordra'....

En annan pikant detalj: 'Har fången tillgångar, får han skaffa sig bättre förplägnad om han så önskar. Dock får han inte sälja sina kläder, vilka gevaldigern är ansvarig för.'...

Min anfader Johan Andersson kunde alltså ligga verkligt illa till om en fånge anlände till avlösningsstationen i bara kalsingarna...

Framme vid nästa gevaldigerstation, avlämnade fånggevaldigern fångarna mot kvitto, och tog med sig andra fångar tillbaka. Fanns det inga fångar att ta med, fick han ta sig tillbaka på egen hand. Han kunde dock få åka med den tomma fångvagnen om han betalade själv för detta.

Ett ganska tufft jobb, men också annorlunda. Jag har funderat mycket på varför Johan valde att lämna gården i Hedemora och istället söka jobb som fånggevaldiger i Falun. Hans bror emigrerade till Amerika. Kanske Johan Andersson också var en smula äventyrligt lagd och tyckte det var mer spännande och omväxlande än att sköta en bondgård?

Bilden: lite modernare handbojor i lämplig miljö....

 

Fortsätt läs mer
  1271 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Det bör vara http://www.ukforsk.se/nya/kungorel.htm du hittade Landshövdingeämbetets Kungörelser. Där hittade jag nämligen "Kungör... Läs mer
fredag, 08 juni 2018 16:47
Helena Nordbäck
Det stämmer säkert. Det var några år sedan jag forskade på den här släktgrenen. Tack så mycket!
fredag, 08 juni 2018 20:21
1271 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
241 inlägg
Eva Johansson
211 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
50 inlägg
Helena Nordbäck
44 inlägg
Gästbloggare
21 inlägg