- Är det meningen att man ska gå på det där?

Det var en spontan kommentar från undertecknad, där jag satt framför TV:n och slötittade på något reklaminslag. Det handlade om håravfall, och någon dekokt som skulle medföra en rik och flödande återväxt av håret. Samma sak är det med alla dessa trettifjorton antirynk-reklamer. Ibland är det skrattretande tydligt att det inte är en och samma kvinna som ’efter’ några dagars behandling plötsligt blivit slät som ett strykjärn i ansiktet.

Jag slogs då av att fenomenet absolut inte är nytt. Förr hade man marknader på stora och små ställen, och alla marknader av någon storlek hade lite obskyra inslag, som sierskor eller spåmän, och udda existenser som sålde mirakelmediciner i små glasflaskor. Egentligen ganska fult. Många människor led av sjukdomar som de hade ont av, eller som stegvis gjorde dem alltmer oförmögna att arbeta. Och så kommer dessa, ofta bisarrt klädda figurer med konstiga hattar och ibland långa skägg, och hävdar att just deras produkt ska bota sjukdomen i ett nafs. Den sjuka personen eller hans/hennes anhöriga betalar, och några dagar senare, när man insett att det (i bästa fall) bara var vanligt vatten i flaskan, ja, då är lurendrejarna långt borta. En del skickliga skojare kunde nog leva länge på sina ’mirakelmediciner’ innan de åkte fast. Om de någonsin gjorde det. Undrar vad som hände om någon kvackare av den sorten faktiskt åkte fast? Egentligen borde man väl döma dem till avrättning och bränna dem på bål? Kloka gummor leddes ju till bålet i långa rader på 1600-talet för att de råkade känna till hur vissa örter kunde bota eller lindra sjukdomar? Men kanske var det just därför? Skammen över hur man behandlat dessa kvinnor förr kanske förhindrade att man tog itu med kvacksalvarna på allvar? Kanske en och annan rentav tyckte sig ha blivit friskare av mirakelmedicinen, även om det nog mest var en desperat placebo-effekt?

Sedan kan man ju fråga sig hur effektiva de ’riktiga’ läkarnas mediciner var förr i tiden. Jag läste en gång i en brittisk krönika om författaren och historikern Thomas Carlyle, som (troligen) led av magsår, och för detta åt en av läkaren föreskriven dekokt som kallades ’grått pulver’ och bestod av kvicksilver (!) utblandad med krita för att gå att svälja. Författaren till boken, som själv var läkare, förklarade att ’kvicksilver är overksamt mot magsår, men kritan kan ha gjort en viss nytta’.

En gång lät Agatha Christie miss Marple förklara att hon föredrog de gamla läkarnas bruna glasflaskor med medicin, för den soppan kunde man ju alltid slå ut i vasken om man inte ville ta den. De moderna läkarnas metoder var alltför avslöjande, tyckte hon. (Det var i ’Ett mord annonseras’).

Som den historienörd jag är, skulle jag nu kunna sätta igång att filosofera över alla dessa gifter som blandats ihop och använts av samvetslösa typer genom tiderna, från kejsar Claudius förgiftade svampstuvning till ryssen Litvinenko som blev så klumpigt mördad med polonium. Men detta skulle ju handla om mirakelmediciner, inte farliga gifter. Det är ju tur att rättsmedicinska kunskaper har utvecklats under det senaste århundradet! Giftmord är rätt så riskabelt numera…

Bilden: vad kan de här små obskyra flaskorna ha innehållit då? Foto: Pixabay

Läste en artikel om herrgårdar och deras arkiv i Släkthistoriskt Forum, och kom då att tänka på gården Skenäs i Västra Vingåker, Sörmland. Min mormors äldste bror Gerhard arbetade där, och där träffade han också sin Klara, även hon anställd på Skenäs.

Dessutom gifte sig mormors faster Selma med kusken på Skenäs, Per Lindskog. De fick ett flertal barn, bland dem dottern Karin Lindskog, som var född samma år som mormor, och som jag vet att mormor hade rätt mycket kontakt med.

När jag läst klart, kunde jag inte låta bli att googla på Per Lindskog, Skenäs – och landade mitt i en facebookgrupp där någon fotograferat av en tidningssida med en massa människor på. Det var anställda på just Skenäs i början av 1900-talet. Att söket slagit ner just på den, förklarades av en kommentar som någon fällt att hennes mans farfar och farmor, Per och Selma Lindskog, fanns med på bilden! Jag kunde förstås inte låta bli att kommentera att det var mormors faster och ingifta farbror, det.

Ytterligare en person hörde av sig, och berättade att Selma var syster till hennes morfars mor, Matilda. Och där knöt vi kontakt, skickade varandra lite bilder via nätet.

Jag vet skamligt lite om mormors fastrar och ende farbror; deras familjer och ättlingar av idag. Jag håller nu som bäst på att se över de uppgifter jag har, så jag kan skicka dem till min härmed upphittade släkting. Hon har skickat mig en bild på sin morfar, min mormors kusin, och han liknar faktiskt mormors bröder lite grann, tycker jag.

Sedan visade det sig vara verkligt behövligt med en genomgång av släktgrenarna. Jag har en del uppgifter, men har slarvat med datumen något kolossalt.

Förhoppningsvis kommer uppgifterna snart vara klara att skickas.

Och jag funderar faktiskt lite på en matrikel framöver.

Hallå, är det någon eller några i Västra Vingåker eller Julita som härstammar från mormors yngsta faster Emma? Hon var gift med Rickard Dahlström, och henne vet jag mycket lite om. Emma Ericsson alltså, troligen född i Julita som syskonen. Hennes äldste bror är min mormors pappa Johan Albert Ericsson, född i Oxhagen, Julita, men flyttade senare till Västra Vingåker.

Jakten går vidare…

Bilden: Oxhagen i Julita för några år sedan. Här föddes Albert och hans syskon. Kanske i huset på bilden? Foto: författaren.

Jag blev för några dagar sedan kontaktad av en gammal släktforskarbekant, angående vår gemensamma anmoder Märta Axelsdotter Sidenbom.

Märtas farfar, Johan Larsson Sidenius, gifte sig i Riddarholmskyrkan i Stockholm 1656 med en Karin Lennartsdotter/Leonardsdotter med okänt ursprung.

Nu hade min släktforskarkollega läst ute på nätet att Karin Lennartsdotter skulle vara dotter till vår store men giktbrutne fältherre Lennart Torstenson! Hon ville höra om jag kände till forskaren som lagt ut uppgifterna. Det gjorde jag inte. Inte heller hade jag hört något om att Lennart Torstenson skulle vara inblandad i släkten Sidenius/Sidenbom.

När vi hade avslutat samtalet, letade jag fram uppgifter om Lennart Torstenson både på nätet och i bokform. Hr Torstenson fick sammanlagt sex barn, tre döttrar och tre söner. Alla tre döttrarna dog som barn, liksom en av sönerna. En son dödades i en duell vid 19 års ålder. En son levde till vuxen ålder. Lennart T hade en dotter som hette Katarina Margareta, och väl möjligen kunde ha kallats Karin, som då var en mycket vanlig förkortning av Katarina, men hon dog vid nio års ålder.

Jag hade redan sagt till min kollega att jag tvivlade på uppgifterna, och här var belägg för att de mycket riktigt var osanna. Men vem var det då som skrivit på nätet att Karin var dotter till Lennart Torstenson, uppenbarligen utan att kontrollera uppgifterna? Torstenson är ju en stor ’kändis’ och jag hade inte särskilt svårt att få fatt i uppgifterna om hans barn.

Det fanns flera inlägg, eller snarare utlägg, på flera olika webbsidor, gjorda av för mig okända personer. En av dessa hade en källhänvisning – som ledde till en annan persons webbsida! Och den herrn hade inga källhänvisningar alls.

Ett mycket konkret exempel på hur farligt det är att sprida släktuppgifter som inte är på något sätt verifierade. Tänk nu, om min kollega eller jag själv varit omisstänksamma och bara godtagit uppgifterna. Då hade vi blivit ytterligare två släktforskare som spridit vidare att Karin Lennartsdotter, som gifte sig med Johan Larsson Sidenius, skulle vara dotter till Lennart Torstenson.

Det Är Hon Inte Alls. Så det så!

Bilden: Vigselnotisen i Riddarholmskyrkans vigselbok om Johan Larsson Sidenius och Karin Lenardsdotter. Foto: författaren.

Som den historienörd jag är, tittar jag regelbundet på Antikrundan på TV. Både den svenska och den engelska. De historier folk har att berätta om sina föremål är otroligt fascinerande. En del av föremålen är ju också både vackra och ovanliga.

Härom sistens, när jag såg den engelska varianten, kom en dam med en porslinsvas. Damen visste ingenting om vasen utom att den stått i hennes föräldrahem så länge hon kunde minnas. Hon visste inte ens om den kom från moderns eller faderns sida av släkten.

Vasen ifråga var kinesisk, i blåvitt porslin, med en del röda målningar ovanpå. Experten såg att den ursprungligen varit enbart blåvit och tillverkad någon gång i början av 1700-talet. Vasen var i original av den typ som kineserna brukat sälja till engelska herrgårdar och andra mer förmögna hem. Men omkring hundra år senare, var det någon som tydligen tyckt att den blåvita vasen var tråkig, och glatt lagt till röda figurer av olika slag på den. Det var både symboler, djur och annat. Muffelmålning kallade experten det.

En tanke slog mig. Kanske man kan släktforska på vasen? Eller liknande föremål? I det här fallet: vem av damens föräldrar kan ha bott på en herrgård? Någon som haft förbindelser med Kina på något vis under 1700-talet? Finns vasen med i någon bouppteckning? Vem var muffelmålaren?

Ja, samma sak borde väl kunna göras även här i Sverige om man har något ovanligt föremål bland arvegodset. Jag minns en kvinna i ett avsnitt av svenska Antikrundan. Hon hade med sig en träkoffert. Hon var helt klart släktforskare, och hade lyckats ta reda på exakt vem av hennes anmödrar som haft med sig kofferten i boet, och vilken väg den tagit fram till henne själv.

Även om man tror sig veta vem som tidigare ägt ett ärvt föremål, så kan det ju vara roligt att försöka spåra vem personen i sin tur ärvt föremålet av, eller när (och var) det inköptes. Även döda ting kan faktiskt tala ibland!

Bild: Annan vas, på Stockholms slott (om jag minns rätt). Foto: författaren

Den som sa så, var Janne 'Loffe' Carlsson i Göta Kanal, när han sålde en motorbåt (som inte var hans) till en grekisk miljonär. Jag har inte lyckats få fram  varför handen fått öknamnet 'våffla' i framför allt Stockholm med omnejd, men uttrycket är vanligt, och Janne C var säkerligen inte den förste som använde det på vita duken. 

Det är den andra våffeldagen av två idag. Jag har alltid tyckt att det är underligt att vi har två stycken Jungfru Marie Bebådelsedag i vår almanacka, men nu har jag läst mig till att den första, som alltid infaller en söndag, är resterna av den kyrkliga helgdag som var ledig dag förr i världen. Den mer världsliga, våffeldagen, infaller däremot den 25:e, vilken veckodag som helst. 

Är personligen väldigt förtjust i våfflor (finns det egentligen någon som inte tycker om våfflor?), även om det är en lite osocial rätt. Någon är alltlid utan våffla medan de andra frossar, någon måste alltiid passa våffeljärnet. Ännu mer så, gissningsvis, i det gamla Grekland, då man gräddade obelios = tunna kakor som gräddades mellan två flata järn över öppen eld. 

Ordet våffla kommer troligen från tyskans wabe, som är namnet på binas rutmönstrade honungskakor. I Sverige dyker våfflan upp med all säkerhet på 1600-talet, kanske tidigare än så. Att den åts på Marie Bebådelsedag beror troligen, som väl de flesta vet, på en ljudförväxling. 'Vårfrudagen' blev våffeldagen. Och så skilde man så småningom på den kyrkliga och den våffelätande dagen, som jag skrev om ovan. 

Fast inget hindrar väl att man äter våfflor båda de dagarna... mums!

Källor (internet):

Restaurang.se

smakasverige.se

varfrudagen.blogspot.com

Bild: en ganska typisk våffla Foto: Pixabay