Rötterbloggen
Rötterbloggen

Ord om ord

DSCN9443

Ord upphör aldrig att fascinera mig.  Deras klang, uttal, betydelse.... Möjligheterna till nya upptäckter är oändliga. Som släktforskare lär man sig många nya ord och rätt många pikanta stavningar av bekanta ord. Ibland undrar jag om orden närmast var ett självändamål för dem som skrev kyrkböcker och tingsprotokoll förr. Skrev man långa, invecklade meningar för att förklara något som egentligen kunde förklarats i tre ord, bara för att visa för andra människor att man minsann hade ett rikt ordförråd? Vi får ju komma ihåg att läs- och skrivkunnighet var ganska ovanligt bland gemene man förr i tiden. 

En annan intressant aspekt på ord är ju, att somliga förr inte alls betydde samma sak som idag. Om vi tar det svenska ordet 'enfaldig', som idag väl närmast betyder... tja, lite bakom flötet, kan vi väl säga. Så har det inte alltid varit. Förr i tiden kunde en person med stolthet notera sig ha blivit bedömd som 'enfaldig'. Det betydde ungefär 'rättrådig' eller 'hederlig'. Senare betydde det väl närmast 'enkelspårig', och landade i dagens uppfattning av ordet. 

Engelskans 'nice' har en liknande historia. Under medeltid och renässans betydde ordet 'nice' inte som idag 'trevlig' eller 'bra' utan snarare 'blyg' eller 'skygg'. Senare var en 'nice' person nervös eller känslig. För att så småningom landa i den trevligare betydelsen av idag. 

Det är roligt att jämföra ord på olika språk. Jag minns en polska som jag jobbade tillsammans med en tid. Hon berättade att på sitt förra jobb, hade en medarbetare gått förbi när hon satt och talade polska i telefon med sin mamma. Han undrade sedan: 'varför sitter du coh säger "tack" till din mamma i telefon hela tiden?'. Det polska ordet för 'ja' låter som vårt svenska 'tack'....  

Säger du 'Leffe' till rätt person i Belgien så får du in en skummande öl. Säger du 'Leffe' i Sverige, så blir det ingen öl, däremot kanske en västklädd herre som med släpig röst meddelar fakta om kända och okända kriminalfall i TV... 

Ord är inte bara fascinerande, de är också otroligt viktiga. Det hjälper inte hur raffinerade elektroniska hjälpmedel vi än uppfinner åt oss, kan vi inga ord, eller sätta orden i begripliga meningar, så är vi snart tillbaka på grottstadiet. Kan vara bra att ha i åtanke... 

Bilden: Konserthuset på Konserthuset, en liten ordlek. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  386 Träffar
  0 Kommentarer
386 Träffar
0 Kommentarer

D som i Dalsland

Prstergtland-original-001-Sluss-i-Karlstad

För några veckor sedan bloggade jag om min distanssläktgren i Blekinge, ett landskap som jag faktiskt aldrig besökt, hittills. Nästa landskap i alfabetisk  ordning bland mina mer obskyra släktkopplingar, är Dalsland. Där har jag varit! Paddlade kanot på sjöarna där någon gång i början av 1980-talet. Den enda tätort jag stiftade bekantskap med var Bengtsfors. Dock såg jag orten endast i grodperspektiv, då vi fick vänta någon halvtimme i kanotkö vid slussen. 

Så var då frågan om släktutgreningen Dalsland skulle visa sig vara lika snöpligt kort som Blekinge visade sig vara. Inledningen såg inte så lovande ut. Det handlade om en enda person som, ehuru västgöte till börden, hamnat i Dalsland. Historien är som följer:

För länge, länge sedan levde i Källstorp, Tengene, Västergötland en man som hette Anders Andersson Maskoll (Matskoll, Maschål med fler stavningar). Han var bonde, ryttare och rusthållare åtminstone 1571. År 1601-1605 var han nämndeman i Viste härad. Anders hade bland barnen två söner: Lars, som levde på Nolby och blev nämndeman i Åse härad. Brynolf, som via tjänster som militärpräst och rektor, slutligen hamnade som kyrkoherde i en ort som tidigare emellanåt kallats Hesselskog, numera heter den Edsleskog. Denna ort ligger i Dalsland. 

Lars i Nolby är min ff mm fm mf ff f. Han blev så småningom far till en Anders Larsson Maskoll. Och så vidare. Men vi ska fokusera på Dalslandsidan av det hela. 

Brynolf gifte sig med Margareta Hjerpe och fick ett flertal barn. De flesta av dessa barn kallade sig inte Maskoll utan Hesselgren efter orten där de från 1640-talet var bosatta. Ett av barnen, Abraham Hesselgren, for till Stockholm, blev fiskal, och fick en son Gudmund H, som blev adlad Silfverstolpe. Men eftersom jag i detta kåseri fortfarande vill stanna kvar i Dalsland, fortsätter jag till den av Brynolfs söner som efterträdde honom.

Laurentius (nu dög det väl inte med 'Lars' längre) Hesselgren var född 1632, blev prästvigd i Skara och hamnade som först medhjälpare och senare efterträdare till sin far. 1675 tillträdde han pastoratet. Han var gift med Anna Matsdotter Norenia från Nor, och en intressant notis om henne är att hennes mor hette Brita Arvidsdotter Roman. Om nu Edestam har rätt i allt han skriver i Karlstads stifts herdaminne, som jag hämtat dessa uppgifter ur, så blir det andra gången släkten Roman korsar min väg. Jag har Roman på min värmländska farfars farmors sida också... 

De av Laurentius Hesselgren och Anna Norenias barn som finns uppräknade i herdaminnet, verkar ha vandrat iväg åt alla möjliga håll. Värmland, Västmanland, och Kronobergs län. Endast ett, Margareta, tycks ha blivit kvar i Dalsland. Hon hamnade i Åmål, och var gift med två präster därstädes, Faxell och Svahla. 

Det är så långt jag har hunnit på denna utgrening. Kanske har Margaretas barn fortsatt leva i Dalsland? 

Hursomhelst: den enda utgreningen till Dalsland, börjar få ett flertal kvistar! 

Källa: Anders Edestam: Karlstads stifts herdaminne, band 5. 

Bilden: Sluss i Karlstad, med efterföljande kanal. Får vikariera för Dalslands kanal, som jag tyvärr inte har några bilder av. Foto: författaren.

Fortsätt läs mer
  378 Träffar
  0 Kommentarer
378 Träffar
0 Kommentarer

England i mitt hjärta

Semester-019-Longlands-mer-engelskt-kan-det-inte-grna-bli-1

Det är väl lika bra att erkänna även här på bloggen: jag är anglofil. Hyser en glödande passion för England, engelska språket, engelsk historia, engelskt godis med mera.

Jag vet, det ska heta Storbritannien och brittisk historia osv, men det är i första hand England jag har erfarenhet av.  

Det började när jag som tonåring kom till Eastbourne på språkkurs. Närmare bestämt den dagen vi var på utflykt till London. Plötsligt fann jag mig ensam i miljonstaden, mina kurskamrater hade gått vidare utan mig. Och vad hände? På den tiden var jag paniskt rädd för att komma bort. Jo, jag tänkte helt lugnt: 'äsch, jag har ju kartan'. Den bisarra sanningen var att jag kände mig mer hemma i både London och  England än vad jag någonsin gjort någon annanstans. Jag trivdes med Albions döttrar och söner; deras torra men alltid närvarande humor, det stillsamma småpratet i butikerna och inte minst deras otroligt välbevarade historia, så ömt vårdad och samtidigt lätt tillgänglig för oss sentida resenärer (där har svenska ansvariga MYCKET att lära!). 

Jag har också haft glädjen att räkna in lite släkt från öriket. Min ff mm, hon med prästerna i Halland och Västergötland, hade en bror som drog iväg till London på 1870-talet, gifte sig med en kvinna från Suffolk, blev pubägare i East End, och fick en dotter. Den dottern i sin tur har sett till att det faktiskt finns lite nutida släktingar i England (och på Irland). Dessutom har jag en jämnårig femmänning som släktforskat! Vi har förstås bytt mycket information, jag förstod så mycket som att släktforskningen i Storbritannien fortfarande skedde på 'register offices' (det här var i slutet av 1990-talet, nu är det nog datoriserat). Min femmänning ville ha uppgifter från mig och frågade om hon inte kunde 'get a copy' av dopattester och liknande. Det ställde sig ju lite knepigt då våra gemensamma släktingar fanns nere i Halland och originalen därmed på landsarkivet i Lund, men jag ordnade kopior från mikrokort via SVAR, om jag minns rätt. 

Men även om släktforskningen skiljer sig åt, så finns det ju, förutom att vi hör till samma språkstam, en hel del annat som vi svenskar har gemensamt med britterna. Jag har nyss läst ut en bedövande vacker fotobok om Peak District, och den i de trakterna utgrenade traditionen med 'well-dressing', alltså brunns- och källdekorationer. Man klär helt enkelt in brunnarna och källorna med blommor och blad. Detta är en sed som troligen funnits redan under förkristen tid, men under Digerdödens härjningar på medeltiden, sägs invånarna i den lilla orten Tissington ha klarat sig från smitta genom att enbart dricka rent källvatten, och i tacksamhet blåst liv i den gamla traditionen. En annan sedvänja som har sitt ursprung i en hednisk fruktbarhetsrit, är 'church clypping', som nu handlar om ortsbornas kärlek till sin kyrka, där man bland annat, hållande varandras händer, promenerar runt kyrkan ifråga, medsols. Precis som  många av våra svenska sedvänjor har de alltså sitt ursprung i hednatro, men har sedan 'anpassats' till den nya religionen kristendom. Vilket såväl där som här troligen skyndat på befolkningens övergång till kristendomen. 

(Rob Talbot & Robin Whiteman: The Peak District)

Sedan går det ju inte att komma ifrån att man (kanske) kan gå lite väl långt i bevarandet av historiska sedvänjor i de förenade kungadömena. I en av mina favoritböcker om London läser jag: 'År 1211 fick skråna i City från Kronan överta en ödemark i Shropshire mot årlig avgift. Denna erläggs fortfarande varje september vid Law Courts (i London, min anm.) där Citys advokat möter en ämbetsman från hovet med den charmanta titeln "Queen's Remembrancer". Med yxa och faschinkniv hugger den lärde juristen av ett risknippe och betalar därefter gälden med 6 hästskor och 61 spikar....' 

(Knut Haeger: Läsebok för Londonfarare)

Men det är väl just det där som gör det där dimmiga öriket så speciellt.... Rule Britannia! 

Bilden: Ett stilla vattendrag utanför Longland's i  Twetfield, Carnforth, Lancashire. Man skymtar några utlöpare från Cumbrias berg i bakgrunden. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  445 Träffar
  0 Kommentarer
445 Träffar
0 Kommentarer

Blekinge tur och retur

DSCN9775

De som pratat släktforskning med mig, vet att jag brukar skryta med att jag har anor över i stort sett hela Sverige. Anor är förstås att ta i, det rör sig i några fall om utgreningar i form av ingifta, syskonbarn och liknande. Jag har också rätt dålig koll på de släktgrenarna och landskapen. Tänkte att jag skulle börja titta lite närmare på dem, och började i god ordning med Blekinge, eftersom det kom först av landskapen alfabetiskt sett. Så här ligger det till:

Min farfars farmor dog ung i sin enda barnsäng. Barnet överlevde (annars satt jag inte här och skrev detta) och fick senare i livet några lyckligtvis bevarade brev undertecknade med 'moster Emma'. Sagda dam visade sig heta Emma Albertina Lethenström. Hon var gift, och hennes son, farfars fars kusin, hamnade så småningom i Carlshamn i Blekinge, där han gifte sig med en kvinna från trakten. 

Det var denna kvinna, modern till farfars sysslingar, som jag räknade som min Blekinge-utgrening. Hon hette Maria Elfrida Andersson och visade sig vara född i Asarum 1872. Så långt allting bra. Men när jag nu började titta på hennes föräldrar, visade det sig att mamma Anne Mari Jensdatter (senare ändrat till Jensen)  var direktimporterad från Danmark. Hon kom enligt uppgift från Köpenhamn år 1866. Så där blev det då inget mer Blekinge. 

Men pappan då? Ja, han hette Eric Andersson och var trädgårdsmästare. Familjen bodde i Stampen 24 i Asarum när Maria Elfrida kom till världen. Hon hade också två äldre bröder, den äldste född i Oxie, den yngre i Malmö. Redan här började jag få onda aningar, och en liten titt på Ortnamnsskivan bekräftade dem. Pappa Eric Andersson kom från en ort vid namn Österslöv, som jag aldrig tidigare hört talas om. Den visade sig vara belägen i Skåne. Inte så långt från gränsen till Blekinge i och för sig, men obestridligen Skåne. 

I förtvivlans mod slog jag upp Eric i Österslöv. Jodå, han var född på platsen. Jag letade också vidare på hans föräldrar. De hette Anders Hansson och Ingar Persdotter. Både Anders och Ingar var födda 'in loco' som prästen skrivit i kyrkböckerna. Anders i Fjelkestad, som numera är egen församling, tror jag. Ingar i Karstad i Österslöv. 

Det blev en mycket, mycket kort släktutgrening i Blekinge, det... 

Undrar vad som händer om jag försöker mig på något av de andra landskapen där jag har lite mer 'obskyra' släktutgreningar? 

Bilden: Ur lysningsboken för Österslöv år 1822, där det framgår var Anders och Ingar kommer ifrån. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  644 Träffar
  0 Kommentarer
644 Träffar
0 Kommentarer

Ett fatalt misstag!

Sderkkar-017

Min mm mm f, Nils Persson Burström, föddes i Lövånger, Västerbotten år 1811. Vid tjugo års ålder arbetade han som dräng i Yttervik i Skellefeå landsförsamling, och där gifte han sig med pigan Catharina Andersdotter, som var hela tretton år äldre än han själv. Året därpå lämnade paret Västerbotten och flyttade ner till Stockholm. Nils utbildar sig till kornett vid Göta Artilleriregemente, och hör till Klerckers kompani. 

År 1841 inträffade något troligen rätt överraskande för Nils och Catharina. De fick en dotter, min mormors mormor. Catharina var hela fyrtiotre år gammal, och paret hade nog inte direkt räknat med att få några barn alls. Tyvärr dog Catharina Andersdotter tolv år senare i kolera. Hon fick aldrig återse sin västerbottniska hembygd. 

Men vad blev det egentligen av Nils? Jag hade sett i mantalslängderna att familjen flyttade från Maria församling på Söder till Ladugårdsland, och fastän hans hustru stod som 'corporalshustru' i dödboken, så var Nils inte längre militärt verksam. 

Stadsarkivet hade då (numera är de väl inlagda på data) ett maskinskrivet mantalsregister för år 1855, där hela familjerna stod uppräknade. På det sättet hittade jag Nils det året, men vad stod det egentligen? 'Straffånge'! Inte särskilt trevlig läsning, även om jag inte precis haft några illusioner om hans liv och leverne. Nåja, jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen, beställde fram straffrullor och satte igång att leta. Jag sökte både i Stockholm och i Vaxholm, ifall han skulle ha hamnat där. Inte ett spår av honom. Han fanns inte som död eller utflyttad heller!  Han var borta... 

Efter att ha ägnat mig åt annan släktforskning någon tid, gjorde jag ett nytt försök, med hjälp av Stadsarkivet då nya CD med mantalsregister för Stockholm 1800-1870. Och då hittade jag honom! Han hade gjort en liten utflyttning till Maria Norra. Och nu uppdagades SANNINGEN: Min anfader Nils Persson Burström var inte alls straffånge! Däremot arbetade han som fångvaktare vid Södra Kronohäktet! Det var ju en helt annan sak. 

Uppbragt å min anfaders vägnar, försökte jag tubba Stadsarkivets personal att göra en liten tippexradering i det maskinskrivna mantalsregistret för 1855, men man vägrade, klokt nog. 

När jag plöjde mantalslängden, såg jag att det faktiskt fanns en fånge vid namn Burström intagen på Nils arbetsplats vid samma tid som Nils tjänstgjorde där. Men den fången hade ett helt annat förnamn. 

Några år senare, 1859, är Nils Burström tillbaka i Ladugårdsland, bor i kvarteret Kronkvarn. Men 1860 är han försvunnen igen! 

Och det är han alltjämt, trots att jag emellanåt gör nya försök att hitta honom. Någon som har sett till honom? Flyttade han rentav hem till Västerbotten igen? 

Hursomhelst, om nu Stadarkivets personal inte ville radera i mantalsregistret, så har jag i alla fall här och nu slagit ett slag för Nils Persson Burströms heder! 

 

Delar av den här texten publicerades i DIS-PLAY nr 4 2002.

Bilden:  Södermiljö. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  1191 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars Åhnström
Enligt Mantalsregistret i Stockholms Stadsarkiv för året 1855 är denne Nils Burström född 1808, inte 1811. Är det samma person ? ... Läs mer
fredag, 13 september 2019 14:42
Helena Nordbäck
Hej! Jodå, det är samma person. Nils födelsedatum 'åkte kana' en hel del efter att han kom till Stockholm. Men 1811 är han född, d... Läs mer
fredag, 13 september 2019 22:24
1191 Träffar
2 Kommentarer

När farfar var ung...

Ordförandeklubba

Undertecknad har en viss faibless för äldre släktforskning och dito historia. Jag är i dålig form den dag en runsten eller en medeltidskyrka passerar utan att jag inspekterat. Men för några dagar sedan, vid städning av hyllor hemmavid, hittade jag några kopierade sidor som fick mig att fundera på hur det 'gick till när farfar var ung'. 

Att föräldrar efter århundradens bundna namnformer (äldste pojken fick farfars namn, äldsta flickan mormors osv) verkligen släppte fantasin lös runt förra sekelskiftet insåg jag efter att ha läst i diverse mantalsregister för Stockholm på 1920-talet. En stackars golvläggare har begåvats med förnamnen Helidorius Egidius.  En annan person heter Zeke Ödlevi. Troligen är den sistnämnda en kvinna, men jag är inte helt säker... En annan företeelse som är ganska tidstypisk såg jag också i mantalslängden vid samma tid: en ung man har yrkestiteln 'polettpojke'... 

Förutom namnfantasi, hade man en rörande tilltro till att allt nytt var av godo. På 1930-talet lanserade man en cigarrett som hälsobringande, och särskilt lämplig för att motverka hosta... 

Föreningslivet blomstrade. Mina upphittade kopieblad, som kommer från boken '1870 års män.  Minne' berättar om hur bröderna' år 1925 åkte 'På sommarfärd i Dalarne'. Man besökte Blötberget (raskt omdöpt till Mont de Bleute) där man besåg gruvorna, Falun där man åt på restaurang Kullen, där en av årsbröderna 'fick orkestern att spela en jazz'. Senare framkom att samme glade årsbroder bjudit hela orkestern på punsch, vilket man i de motbokstider som rådde, verkligen förvånade sig över i årsberättelsen. När man sedan läser att ett par av herrarna hade 'växlat rum' och ställt till med ett 'fasligt rabalder' frampå småtimmarna, så inser man att det nog inte bara var punsch som hade flödat... Nästa dag besåg man Rättvik och Siljan, samt intog måltid i Leksand. Det hurrades och man läste upp telegram som kommit från frånvarande årsbröder. När det så blev dags för avfärd, var det en av herrarna som trivdes så bra att han 'beslöt sig för att stanna några dagar och vila upp sig'. Det hela är mycket målande och färgstarkt skrivet, och ger en brokig bild av hur ett möte med årsbröder kunde gå till. GF hade en mängd årsbrödramatriklar, där man inte bara skriver om brödernas 50-årsjubileum utan också har foton på varje broder (nästan) samt biografi med data om hustrur och barn. Således en guldgruva för oss släktforskare, om man har anor som 'bara' varit okänd bankkamrer eller lanthandlare i hela sitt liv. Här får de sina femton sekunder i rampljuset! 

En annan bok jag bläddrade i med liknande upplägg hette 'Körsången i Sverige'. Det tjocka bokbandet var indelat i tre delar; Götaland, Svealand, Norrland. Här finns minst lika många kvinnor som män, vilket nästan är ännu mer värdefullt för släktforskaren. Här har vi kanske en Anna Andersson från Knäckebröhult. Född, vigd, sin mans hustru och sina barns mor i ett och samma Knäckebröhult. Men i körsångarmatrikeln har hon sitt foto med, här står när hon är född, vilket röstläge hon har, och kanske har hon rentav deltagit i körresor till andra delar av landet? 

Så glöm för all del inte de tjocka luntorna från 'när farfar var ung'. Där göms många människoöden och en väldigt speciell tidsatmosfär.

Förresten. Årsbrödraföreningarna finns fortfarande. Min mentor var med i '1920 års män' och han fick mig att kikna av skratt när han visade mig ett papper som innehöll en inbjudan till en bussresa med sagda sällskap. Där läste jag bland annat 'lunch 320:- inklusive damer'. Nu menades förstås medföljande fruar, men ändå.... 

Lite grann av årsbrödrasjälen från förr verkar ha hängt med ändå! 

Bild: Ordförandeklubba modell äldre. Bild från Pixabay.

Fortsätt läs mer
  724 Träffar
  0 Kommentarer
724 Träffar
0 Kommentarer

Borås, Borås....

DSCN9764

 

Fortsätt läs mer
  934 Träffar
  0 Kommentarer
934 Träffar
0 Kommentarer

Semester!

Laspalmas-027

'Semester!' var det nog ingen som hojtade med emfas på romartiden. Ordet 'semester' kommer av det latinska 'sex' alltså siffran, och 'mensis' som betyder månad. Vissa romerska administrativa tjänster var begränsade just till 'semester', alltså en sexmånadersperiod. Utrikes används ordet idag oftast om skolterminer eller liknande. Inte alls vår ystra ledighetsparoll. Men i Frankrike kunde en tjänstgörande officer i armén tilldelas 'semester', en ledighetsperiod då han inte behövdes. Kanske är det därifrån vi importerade ordet hit till Sverige. 

I vårt avlånga land var det lite si och så med semestrarna för gemene man ända fram till 1938. En tjänsteman kunde ha flera veckors semester, medan en arbetare i bästa fall kunde räkna med 4-6 dagar. Men 1938 kom alltså semesterlagen, och då skulle alla ha minst två veckors betald semester. Sedan har antalet veckor ökats på ett antal gånger under 1900-talet och framåt. En anmärkningsvärd sak är att man 1946 införde en så kallad 'husmorssemester', för att även hemmafruarna skulle få ledigt åtminstone någon vecka. 

Från samma år, 1946, är Stieg Trenters 'Lysande landning' där en ung järnhandelsexpedits tvåveckors semester på ett olyckligt sätt försenade en viktig identifiering i mordgåtan. Jag minns att jag med en viss förvåning läste att den unge mannen faktiskt varit på semester i två veckor. Hade för mig att den alllmänna semestern började först senare. Där ser man. Man lär sig allt möjligt av att läsa deckare, det har jag alltid sagt. 

Vi släktforskare använder ju ofta semestern till att resa land och rike runt i jakt på gamla torpgrunder, hembygdsgårdar och kanske kyrkogårdar där vår släkts förflutna kan spåras. Det gjorde jag i slutet av sommaren 2014, närmare bestämt i Västergötland. Under några intensiva dagar kuskade min chauffös och jag omkring bland dussintalet kyrkor, några hembygdsgårdar och annat smått och gott i jakt på mina i huvudsak prästerliga förfäder, som varit verksamma i landskapet från 1500-talet och fram till senare delen av 1700-talet. Detta håller nu på att bli en liten bok: 

Som är på gång från tryckeriet i detta nu...

Men själv tänker jag nu ta mig några veckors semester från bloggen. Ha en trevlig högsommar allihop! Jag är tillbaka någonstans i augusti.

Fortsätt läs mer
  735 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Förhoppningsvis. ..
onsdag, 24 juli 2019 02:57
735 Träffar
2 Kommentarer

Anorna som pratat för mycket...

pratbubblor

För det mesta beklagar vi släktforskare oss över att det finns så få uppgifter om våra anor. Det är född-vigd-död och kanske någon liten uppgift i marginalen i husförhörslängden. Men ibland kan det faktiskt hända att någon ana har varit för talför, och överdrivit saker och ting, så att ättlingarna måste lägga till en nypa salt. 

Jag kom att tänka på detta härom dagen då jag forskade på en man som haft vänskapsförbindelse med vår familj. I biografin står att hans far var sjökapten. När jag studerar folkbokföringen, visar det sig att far istället är stuveriarbetare, senare stuveriförman. Förvisso nära vattnet det också, men en bra bit från 'sjökapten'. 

Det är ett ganska vanligt fenomen i emigrantsammanhang. När man reste över havet, la man inte bara sitt gamla liv bakom sig. Många bytte också efternamn, och passade senare i livet på att 'frisera' sitt förflutna i det gamla hemlandet lite. Det var väl inte så troligt att barn eller barnbarn skulle kontrollera ens uppgifter! 

Under mina tidigare år i släktforskarbranschen, fick jag i uppdrag att leta efter en emigrant som enligt ättlingarna ägde en (namngiven) restaurang vid Karlaplan i Stockholm. Jag hittade mycket riktigt mannen där, men han var tredje servitör.... 

Min mentor fick flera brev från släktforskande amerikaner som glatt meddelade att deras farfars eller morfars far 'worked for the king in the royal castle'. Mentor berättade för mig att detta kunde i stort sett översättas med vilken statlig anställning som helst. Det närmaste han hittat, var en man som arbetat som trädgårdsdräng på ett av de lantliga slotten, jag tror det var Stenhammar. 

En annan vanlig myt är kungliga oäkta barn. Bara i min egen släkt, har jag stött på Karl XV som föregiven barnafader på två olika släktgrenar. I ena fallet var det en servitris på ett värdshus, i det andra en piga på en bondgård. Nog för att Karl XV verkar ha varit väldigt förtjust i kvinnor, men skulle han hunnit med att förföra alla de kvinnor vars utomäktenskapliga barn han påstås vara far till, så borde han i stort sett varit oanträffbar för alla andra aktiviteter... Den sorgliga sanningen är nog tyvärr  att kvinnorna kom i lite bättre position om de hävdade att det var en kunglighet som försatt dem i omständigheter. Det var ju inte så gångbart att föda utomäktenskapliga barn förr, och man kanske gjorde vad man kunde för att mildra omvärldens fördömande blickar och elaka skvaller. Inte i något av fallen i min släkt, har jag stött på något som antyder att Karl XV varit inblandad. 

Vilket i och för sig inte betyder att han INTE var det. Men jag utgår ifrån att han är oskyldig tills motsatsen bevisats. 

Ett annat känt exempel, som finns återgivet i någon av läroböckerna om släktforskning, är en amerikansk dam som hävdade att hennes mormors mor var en svensk prinsessa. Trots att släktforskningen visade att den enda prinsessa som fanns tillgänglig för moderskap det aktuella året, var elva år gammal, så vägrade dem amerikanska damen att tro att hennes mormor hade ljugit, och hävdade att släktforskaren forskat fel! 

Våra anor var inte mindre mänskliga än vi. De överdrev och kom med små vita lögner precis som vi gör idag. Det är bara lite krångligare för oss släktforskare att ta död på de där små vita lögnerna sisådär hundra år efter att de uttalades....

Fortsätt läs mer
  931 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Bengt Welander
I mitt hem-härad "Villands" i nord-östra Skåne ligger Carl XV;s sommarslott Bäckaskog. Skulle man tro på alla påstående om vilka ... Läs mer
onsdag, 17 juli 2019 11:20
931 Träffar
1 Kommentar

Sommarstockholm - ett kort svep

Snkhv-framfr-Slottet

'Du måste i alla fall skriva om Stockholm ikväll' tyckte min vän Kristina när vi diskuterade bloggidéer vid middagen.

Tjaa, skriva om Stockholm gör jag gärna, men ofta blir det ju då citat ur någon eller några av de inte helt obetydliga mängder böcker jag äger om staden. Och då är ju alltid risken att ni som gör mig äran att läsa min blogg, redan har läst boken ifråga. Eller så klantar jag mig och glömmer uppge författare och titel på boken, varvid det anländer ett brev med otrevligt innehåll några dagar senare... 

Men om jag citerar mig själv då? Jag har ju faktiskt klämt ur mig några små häften om Stockholm med omnejd. Då slipper jag i alla fall otrevliga brev-biten....

Vad sägs om en titt på en tämligen okänd sida av Slottet, en solig söndag under 750-årsjubileet? " Får äran att vara köbildare inför visningen av den nyupptäckta slottsmuren. När dörren framför mig slutligen öppnas, får vi så stiga nerför en ytterst brant stentrappa. Hur i all världen tog de sig ner förr i tiden, de som dessutom mestadels drack öl och vin? Väl nere går vi en lång trälagd gång in i ett litet stenrum med ett stort hål längst in. Det föreläses om gamla slottet Tre Kronor, det visas stenlager i den murade väggen, och så får vi alla komma fram och titta på det djupa hålet. Inte egentligen så mycket en visning som en förläsning, men som sådan var det intressant. Och så var det ju gratis förstås."

Vidare ner till Stortorget: "När jag kommer fram, står där ett antal personer i fotsida kåpor. Det tar en stund innan det går upp för mig att det inte är medeltid utan söndagsgudstjänst utomhus... Fast intrycket mattas något när ceremonin får avbrytas för sju riddare till häst, som kommer ridande över Stortorget. Troligen är de på väg till tornérspelen."

En liten sväng till Skeppsholmen kanske? " Tog mig för att promenera Skeppsholmen runt. Det var mer upplevelse än jag trott. När jag kom bort till kajen med träbåtarna, fick jag en känsla av att ha ramlat rakt ner i 70-talet, inte minst när jag fick syn på en lång, platt Cadillac av TV-deckarmodell parkerad vid bryggan. Hänförd blev jag när jag fick se Skridskopaviljongen. En tegelborg helt i det sena 1800-talets romantiska riddaranda. Med torn och allt, den är så ful att den nästan är snygg. Men den verkar övergiven. Jag kikade in genom entréfönstret. Ingenting där inne, ingenting alls. På sjösidan står någon sorts byggnadsställning. Kanske tänker man renovera det lilla kråkslottet och ha det till baler och konferenser."

Och inte för att jag suttit här och skrivit SÅ länge, men vi avslutar med en morgonpromenad längs Drottninggatan: " När jag i sakta mak promenerar nedför Drottninggatan mot Helgeandsholmen, är det nästan som att gå i en drömvärld. Alla butiker är mörka och stängda. De få människor som är ute, rör sig sakta, liksom frånvarande. Klockan är inte ens halv nio ännu. En svag doft av kaffe silas fram och blandar sig med den lätta morgonbrisen. Det märks redan nu att det kommer att bli en varm dag igen. Jag tänkte skriva att världen liksom verkar 'nyskurad', men jag ser ju att en massa flitiga män i illgula västar är i full färd med sina borstar och slangar, så det är ju så att världen faktiskt ÄR nyskurad."

Den sistnämnda promenaden fortsatte förbi mitt favorithäng på Riksbron. Men det har jag skrivit om här förut.

 

Bilden: Sänkhåvsfiske vid Strömparterren,med Slottet i bakgrunden.

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  1061 Träffar
  0 Kommentarer
1061 Träffar
0 Kommentarer

Konferensliv...

skellefte-landskyrka

Om inte järnvägen slutat med rökkupéer på tågen, så hade jag nog aldrig fått åka på mitt livs första konferens.

Det skulle bli släktforskar- och förtroendemannakonferens i Skellefteå år 2003, och GFs dåvarande ordförande Ian Hamilton var förstås självskriven representant för föreningen på konferensen.
Men Ian var notorisk piprökare, och tanken på att sitta i flera timmar på tåget till Norrland utan att få röka sin kära pipa, var honom outhärdlig.

Däremot var undertecknad ganska pigg på att få åka till konferensen, av följande skäl:

A) Jag hade aldrig tidigare representerat någon arbetsplats på någon konferens, och såg detta som ett kliv uppåt på karriärstegen.
B) Jag kände en del av personerna på deltagarlistan, och andra ville jag gärna 'få ett ansikte' på.
C) Jag hade nyligen insett att min mormors mormors föräldrar båda var inflyttade till Stockholm från Skellefteå med omnejd, och lockades av möjligheten till lokal släktforskning

Jag fick åka, men det hela slutade med flyg istället för tåg till och från staden i norr. En timmes flygresa i ett pyttelitet plan, men med fantastisk utsikt över Bottenviken. En annan deltagare, Sam Blixt, har anslutningsflugit från Oskarshamn och fått ett helt flygplan för sig själv! Ensam på 40 sittplatser... Jag lär mig att det är en viss skillnad på charterresor till turistorter och affärsresor med inrikesflyg. Jag gör en ny trevlig bekantskap i Anneli Andersson, representant från DIS Väst och kanske i ännu högre grad från Melleruds museum.

En kvarts bussresa genom landsbygd och förbi gårdar, tar oss till hotell Aurum. Det är fullt med incheckande släktforskare i vestibulen. Det blir nästan lite pinsamt för min del; jag är den enda deltagaren som inte tar upp plånboken och betalar rummet på plats. Men personalen hittar förskottsbetalningen på mitt rum, och allt ordnar sig till det bästa.

Jag har noggrant studerat programmet för helgen, och insett att just nu, fredag eftermiddag, är den enda lediga tid som egentligen står till buds, så här hoppar inga halta löss. Upp och inspektera rummet, sedan fram med ombyte och ner till badavdelningen, här ska utnyttjas faciliteter!
Men var ligger dambastun egentligen? Jag får lov att gå upp och hämta portieren, som följer med ner och lotsar mig genom kulvertarna. Varje gång vi passerar en dörr, knackar han först på, och säger: 'Hallå. Någon naken dam?' vilket förstås är hänsynsfullt men låter lite roligt.
När jag bytt om och hittat en dörr som det står 'Lagunen' på, visar det sig att poolen är övertäckt av en stor presenning! Vad göra, jag kan ju inte gärna gå upp till receptionen iförd baddräkt... Men som tur är, kommer den beredvillige portieren tillbaka, och några minuter senare kan jag plumsa i vattnet. Bastu och dusch följer, sedan blir det ombyte igen och middag. Kvällen förflyter under angenämt samtal, jag har förhoppningsfullt tagit med ett antal egna antavlor och 'fiskar' lite. Inga napp, men väl intresse.

Lördag morgon gryr med studiebesök på Kunskapskällan före lunch. Kommer det någon buss eller inte? Förvirringen är stor, och några i gänget, tar helt enkelt och fotvandrar genom Skellefteå till museet där vi ska hålla till. Till slut kommer det en buss, en kvart före utsatt tid. Förvirringen blir nu ännu större. Vilka är egentligen kvar på hotellet och ska med bussen, och vilka vandrade iväg på egen hand?
Till slut kommer vi dock iväg. Cirka två meter. Sedan säger en medlem i Boden-Överluleå släktforskarförening lakoniskt: 'Nu har vi nog glömt XX i alla fall. Han skulle gå på toaletten...' Bussen tvärstannar, och alla stirrar intensivt bort mot hotellets entré trots att de flesta av oss inte har en aning om hur vår saknade deltagare ser ut. 'Han har skinnkeps på sig' meddelar samma röst som tidigare. Efter ett par minuter kommer dock vår saknade släktforskarbroder och säger glatt 'Ja, nu är jag här, nu kan vi åka!'.

Vi åker, och blir guidade av chauffören. Området där vårt hotell ligger heter Anderstorp och har cirka 6000 invånare(2003). Vi passerar universitetsfilialen Skeria, som har ungefär 2000 studenter läsande där. Ett charmigt kvarter med trävillor alldeles intill stadskyrkan planeras rustas upp till kulturområde. Vid kommunalhuset har en hjortstaty just råkat ut för vandaler, och nu finns bara hovarna kvar. Vi passerar Nygatan, Skellefteås huvudgata, och Skelleftekrafts byggnader, lite vitsigt kallade 'Elyséepalatset'. Bussen stånkar uppför Vitberget där vi får en magnifik vy över staden. Sedan passerar vi landskyrkan, som ska vara äldst i länet (om jag minns rätt), med Sveriges längsta träbro strax intill. Vi åker också förbi Bonnstan med sina små trästugor, numera lätt upprustade för fritidsboende.

Så är vi då framme vid Skellefte Museum, tidigare Högre Allmänna Läroverket, och inrymmande Kunskapskällan. Men första destination för oss blir en hörsal, där vi välkomnas av Allan Boström, som är ordförande i museistyrelsen. Allan berättar en hel del ur stadens historia för oss, Skellefteå har varit stad sedan 1845, men bygden är befolkad sedan långt tidigare. Bland annat har man hittat en 8000 år gammal boplats uppströms älven i Byske, några mil norr om Skellefteå. Vi får också höra om guldet i närbelägna Boliden, och förstås Västerbottensosten. Torsten Ehrenmarks ord förtjänar att citeras: 'När man äter Västerbottensost, höjer sig gommen som ett gotiskt kyrkvalv'.

Vi får fram fler talare, en av dem är den numera legendariske Ulf Lundström, som då hade kommit med åtminstone sin första bok om gårdar och människor i Skelleftebygden och närliggande socknar. En annan talare är Stig Henrik Wiklund som berättar mer om Kunskapskällan och dess samlingar.

Det sistnämnda vattnas förstås i munnen på oss som har anor i norr, och när det är färdigföreläst, får vi gå på rundvandring på översta våningen, där Kunskapskällan finns. Där finns ett överflöd av pärmar, böcker och annat mumsmums för släktforskare, men tyvärr är vi försenade. Det blir transport tillbaka till hotellet.

Efter lunchen går vi ner i källarplanet, dock inte för att bada bastu, utan för att uppsöka salen Guldgruvan, där vi ska hålla till med konferensen. Släktforskarförbundets dåvarande ordförande, Ted Rosvall, inleder med presentationer av funktionärer och regelrätt upprop av oss alla. Sedan börjar konferensandet.
Först ut är representanter från landets landsarkiv, som får presentera sitt bestånd, inriktning, kommande digitaliseringsprojekt och tillgänglighet för släktforskare. Många frågor kommer från åhörarna, om allt från bouppteckningsregister till Teds 'logistik P.', det sistnämnda handlar om problemet med brist på parkeringsplatser utanför landsarkiven. Alla bilburna släktforskare i rummet känner till problemet, men ingen vet riktigt vad vi kan göra åt det.

Under den korta rasten, händer något intressant. Jag går in i Skellefteföreningens lokal intill, och bläddrar i böcker. Det är då Sten Lundgren från föreningen kommer på var han sett mig förut, och frågar var jag kommer ifrån. 'GF' svarar jag, ambitiös som jag är. Nu visade det sig att Sten L menade mina norrlandsanor. När jag börjar rabbla, trillar en polett ner hos den gode mannen när jag nämner namnet 'Wäppling', ett typiskt soldatnamn. Sten Lundgren var speciellt inriktad på soldatforskning, och så sent som några dagar före konferensen, hade han printat ut uppgifter åt en annan släktforskare. Där fanns namnet Wäppling tydligen med. Han får mina uppgifter, och lovar återkomma till mig dagen efter. Orden 'spänd förväntan' har nu fått nya dimensioner för undertecknad...

Konferensen fortsätter med livliga diskussioner. Hur ser mikrokortens framtid ut? Om kyrkböckerna ska digitaliseras istället, hur går det med sekretessen? Det har nyligen förekommit en 'arkivutredning', vad har den gett för resultat? Det finns också ett förslag om 'arkivpedagoger' på varje landsarkiv, som ska väcka medborgarnas 'arkivaptit'. Släktforskarförbundet hade påbörjat projektet med Kugelberg-DVD:n. SSGF får tillåtelse att demonstrera sin nya CD med 'Begravda i Stockholm', men när den datorn knäpps på, utbryter jubel i salen, för som skrivbordsbild ser vi templet i Abu Simbel. Spridda röster frågar förstås om det verkligen finns SÅ gamla gravar med på skivan, och om det inte var Stockholms begravda det skulle handla om, med fler lustifikationer... Nils Marelius, som nyligen gett ut en bok om alla de register som förs i släktforskarSverige, upplyser om att han insett att hans bok troligen omfattar ungefär 20 % av alla register som folk sitter och upprättar! Hur får vi tag i resten? Eller ens vetskap om att de finns?

Så småningom blir det slut för idag, en kvart för sent. En god middag och en hel del 'eftersnack' samt underhållning av ordförande Ted fyller lördagskvällen, och det blir onödigt sent.

Söndag morgon. En stark dagen-efter-kvällen-före-känsla vilar över hotellet. Sorgligt välbekant från senare tiders Släktforskardagar...
Hursomhelst, ner i Guldgruvan igen, och nu ska de nya digitala kanalerna få presentera sig, en efter en. Genline, Arkion, Digitala forskarsalen och Indiko. Åhörarna har många frågor, det blir emellanåt livliga diskussioner, och ett tag var jag lite rädd att slagsmål skulle utbryta mellan två konkurrenter i en känslig fråga (av hänsyn till berörda personer, går jag inte närmare in på detta).
Precis innan vi ska starta för dagen, kommer Sten Lundgren till mig med en tjock bunt utskrivna papper. Han får mitt namn och min e-post i rasande fart, och till slut kommer jag på vilken ana Nils Persson Burström (född 1811 i Lövånger) är till mig också. Med svidande hjärta men stark självkännedom stoppar jag raskt in hela bunten papper längst bak i min plastmapp. Annars hade det nog inte blivit några anteckningar från söndagens konferensande....

Till slut är det hela faktiskt slut, vi säger adjö, konferensdeltagarna försvinner i omgångar till bussar, tåg och flygplan.

Slutomdöme: Jätteroligt, jättejobbigt och mycket lärorikt!
På sätt och vis var nog 'eftersnacket' det värsta av alltihop. Det var ju trots allt den bästa och roligaste delen, så man kom ju aldrig i säng!

 

 Bilden: Skellefte landskyrka åkte vi förbi....

Fortsätt läs mer
  759 Träffar
  0 Kommentarer
759 Träffar
0 Kommentarer

Med Johan Rosén i Warberg anno 1759

Varberg_Hallandia_antiqua_et_hodierna_1752

Som jag tidigare skrivit om här i bloggen, är Varberg en mycket speciell stad för mig. Rent släktforskarmässigt så har jag haft anor som levt i staden framför allt under 1700-talet. Och just på 1700-talet, närmare bestämt år 1759, publicerar  journalisten Johan Rosén, nygift med Varbergprästen Hammars dotter (som för övrigt var systerdotter till en av mina anmödrar) en serie artiklar om 'Warbergs historia' i Götheborgsposten. Artiklarna ges ut i tryck av B Möller i Lund 1923, och den boken har jag lyckan att ha i bokhyllan. 

Så ta nu på er trekantshattarna och muslinklänningarna, så beger vi oss till Varberg för en guidad tur med Johan Rosén som ciceron!

Vi anländer efter sju mil i hästdragen kalesch från Göteborg till rikets 23:e stad i storleksordning, Varberg. En stenig, sand- och bergaktig ort, inte särskilt naturskönt belägen. Vi kommer in i staden via Norra porten, sedan vi först blivit 'besökta' (av stadstullen). 

Gatorna är av god standard; de flesta är stensatta, jämnbreda och regelbundna. Totalt korsar fjorton gator staden, fem i nord-sydlig riktning, nio i öst-västlig riktning. Bland de förra finns Östra Vallgatan, som sträcker sig mellan vagnmakaren och prostinnan Dahlbergs hus. (Prostinnan ifråga heter Anna Christina Lunnaea och är en av mina anmödrar).  Bland de senare gatorna kanske någon i sällskapet höjer på ögonbrynen lite när vi kommer till Bäckgatan och Brogatan. Här finns visserligen något som påminner om ett bredare dike, men där är ju inget vatten? Nej, berättar vår guide, där fanns vatten tidigare, men då bäcken envisades med att svämma över i tid och otid, ledde man någon gång i slutet av 1600-talet vattnet runt staden istället. 

Det byggs mycket i staden. Vid Norra porten, där vi kom in, håller man just på att anlägga en liten förstad. Där blir boställen för de många sjöfarare som bor i och reser till Varberg; pip- och pottaskeraffinaderier håller på att anläggas, det byggs tjärbodar och flera lastplatser

Varberg har 250 tomter, men bara 200 gårdar. De största gårdarna omfattar dock flera tomter. De flesta privathusen är i två våningar, allesammans har fått tegeltak, som nyligen blivit lagstadgat. En gård ägd av herr Anders Lagerbohm 'prålar' (Johans uttryck) dessutom med blå tegelpannor. Två murade och valvade källare är tillsammans med kyrkan stadens enda stenbyggnader. 

Vi söker oss först till torget, den självklara samlingsplatsen i staden. Där grönskar det från trädplanteringarna, bland annat hittar vi flera valnötsträd. Härifrån vindlar en väg ut tll fästningen, och bortom den har havet grävt en naturlig hamn mellan fastlandet och Getterön. Utsikten över havet är strålande. Vår guide Johan berättar att stadens handlande brukar vandra upp till fästningen för att titta efter ankommande fartyg, och kan då via 'konstöga' (= kikare) identifiera 'sina' fartyg. 

Vi kanske skulle  börja med att titta in i kyrkan, när den ändå ligger alldeles intill torget? Grundmurarna är i gråsten, som sträcker sig ungefär 1,20 meter uppåt, därefter tar teglet vid. Taket har tegelpannor. Johan Rosén fäster vår uppmärksamhet på att kyrktornet till största delen är av trä, vilket han finner gammalmodigt och inte särskilt turistvänligt. Det är ju närmast att betrakta som ett fattigdomsbevis, menar han. 

Inne i kyrkan tinar han emellertid upp, och förevisar glatt de många målningar och andra ting som kommit kyrkan till del under uppbyggnaden efter den hemska branden 1666. Uppbyggnaden av kyrkan har gått långsamt; Johan skämtar om att när predikstolen till slut kom på plats 1698 stod prästen och 'predikade på kredit i sin egen predikstol'. Kyrkorgelns historia är inte sämre den. Den beställdes från en firma i Göteborg och skulle kosta 1350 daler När orgeln slutligen anlände, försenad, visade det sig att notan istället landade på 1790 daler. Prosten Eberhard Dahlberg (min anfader) fick förskottera pengarna, orgeln kom på plats och Eberhard invigde den 1733. Man har startat en insamling bland borgarna i staden för att få ihop restsumman, men ännu när vi gör vår vandring, är orgeln inte färdigbetalad, berättar vår guide. 

Inte långt ifrån kyrkan ligger det gamla kaplanshuset. Det har en gång varit ståtligt, men är nu svårt förfallet. Johan menar att huset är 'obeboeligt', man kan numera 'skära fnösk ur väggarna'. I början av århundradet inhystes ryska krigsfångar i huset, ett tag kallades det därför 'fånghuset'. Stadens komminister bor sedan många år på annat håll i staden, och numera har huset 'en lustig trädgård'. 

Om vi från kaplanshuset fortsätter Drottninggatan uppåt, kommer vi till stadens pionjärverk; skolan. Den stod klar 1745. Rektorn och collegan (= överlärare ungefär) bor på övervåningen. I bottenvåningen finns separata rum för varje lärare. Lärarna har två klasser var, och ibland kan det bli riktigt fullt i lokalerna. Johan Rosén berättar med stolthet att vissa terminer är det över trettio elever i skolan. 

Hamnen då? Vi måste väl ta en sväng ner till hamnen, när vi nu är i Varberg? Vår guide är inte speciellt entusiastisk. Han menar att hamnen verkligen skulle behöva rustas upp. Grund är den, bara 18 fot ner till sandbottnen på djupaste stället. Och sedan man för något tiotal år sedan högg ner större delen av den ekskog som växte ute på Getterön, har hamnen blivit betydligt mer oskyddad för vindarna än tidigare. För närvarande finns endast tjugo fartyg 'skrivna' på Varberg, och det tidigare så livliga fisket i hamnen har avtagit, möjligen för att hamnen blivit grundare. Men, berättar Johan, lite längre söderut fiskas det mycket torsk och vitling. Sillfisket har varit bättre förr, men är ändå en viktig inkomstkälla för stadens befolkning. Att hamnen är så grund, innebär också att fartygen måste lossas via pråmar, som i sin tur lämpar över lasten i vagnar på land. 

När vi blickar ut över vattnet, förstår vi att det inte kan vara lätt att navigera in till Varbergs hamn, framför allt för de ganska många utländska fartyg som kommer med varor. De känner ju inte till vattnen. Många rev och klippor, där åtskilliga fartyg strandat genom århundradena omger hamnen. Man får ta sig in söderifrån, förklarar vår guide. Trots allt kommer det ganska många utländska fartyg till staden, framför allt från England och Holland. 

När vi ändå är alldeles intill, tar vi vägen upp till fästningen, och kan beundra den vackra utsikten över havet. Besättningen är numera ganska liten, Johan räknar till sammanlagt 49 militärer stationerade på fästningen, och dessutom finns där 18 eller 19 fångar. 'Uslingarna' bor alldeles intill slottsporten, men arbetar inne i fästningen eller i artillerismedjan. Fästningen är numera lätt förfallen, för fem år sedan kom påbud att ingen restaurering eller tillbyggnad skulle få ske på den, får vi också veta. 

Utanför stadskärnan brer åkrar och ängar ut sig; det är mestadels stenig och sandig jord av medelgod kvalitet. Flygsanden är ett stort problem. Johan Rosén skakar på huvudet: 'Herr rådman Tinkel förer långa och kostsamma krig mot en flygtig men envis fiende'. Alla åkrar och ängar har namn: Holmagärde, lilla Karin, Sandhålorna (om den sistnämnda säger vår guide att 'den kunde ej föda 2 caniner'). Där växer hö och råg. En och annan trädgård finns också anlagd. De flesta åkrarna är anlagda i norr och väster. Först nyligen har man börjat odla områden i öster och söder också. Inte alltid med lyckat resultat, Johan ger oss följande målande beskrivning: 'Et intag är i synerhet märkvärdigt, hvilket rådman Tinkel (han med flygsanden) och borgaren Jöns Hanson vågat på östra sidan om landsvägen, som går till Götheborg. Innan stenmuren var lagd, hade ingen pröfvat grunden. Här lofvades et lätt arbete; men hvad hände? När jorden skulle köras, bestod hon af idel klapper-sten, öfverdragen  med en liten jordskorpa. Lyckan har hittills intet annat kastat af sig, än några 1000 Lass af dyr och kostelig gråsten. I år växer den första dugliga grödan...' Bland rågen och höet finns också några små tobaksplanteringar. Dessa arrenderas av mäster vid stadens spinneri, och för detta betalar han 120 daler tunnlandet. 

Vi tackar  Johan Rosén så mycket för hans initierade och mycket personliga rundvisning, och återvänder till vårt eget århundrade...

Bilden: Varberg år 1752 ur Jacob Richardson: Hallandia antiqua et hodierna. 

Detta är en nedkortad version av en artikel jag publicerat i släkttidningen An-Lunden 2004:2

 

Fortsätt läs mer
  1092 Träffar
  0 Kommentarer
1092 Träffar
0 Kommentarer

'Kill your darlings' i släktforskning

Hallndsk-stickning

Detta dramatiska uttryck innebär väl egentligen att man ska försöka sluta använda sina favoritord och -uttryck för att inte upprepa sig i onödan i tal eller skrift. Men även som nybliven släktforskare insåg jag, och säkert de flesta med mig, att vissa förutfattade meningar, var det bäst att raskt göra sig av med. 

Vi präglas alla av den tid vi växer upp i, för min del var det framför allt under 1970-talet. Jag läste mycket skvallertidningar på den tiden, och noterade att det bland kända män var väldigt 'inne' att vara ihop med en äldre kvinna. Samtliga dessa kändismän försäkrade att 'äldre kvinnor har mer att ge, även sexuellt'. Det var väldigt modernt och radikalt på den tiden. En annan nyfeministisk företeelse var att kvinnan när hon gifte sig (om hon nu gjorde det, äktenskap var inte trendigt på 70-talet) behöll sitt eget efternamn. Detta trodde jag var ett helt nytt fenomen.  

När jag började släktforska och plöjde igenom Gävle husförhörslängd omkring år 1860, hittade jag inte bara min farfars farfar, utan också en del intressanta sanningar. Bland annat såg jag rätt snart att åtminstone hälften av kvinnorna var äldre än sina män. Dessutom lärde jag mig att en gift kvinna alltid stod med sitt eget efternamn i husförhörslängden. Senare lärde jag mig att det var först i slutet av 1800-talet som det började bli allmänt att kvinnorna bar sina mäns efternamn. 

När jag gick i skolan, fortfarande huvudsakligen under 70-talet, så var det frivilligt att välja mellan trä- och syslöjd. Åtminstone på pappret. I den dystra verkligheten så fanns förstås alla killar på träslöjden och alla tjejer i syslöjden. När vår studierektor en dag kom förbi, berättade han att under hans skoltid på 50-talet var det till och med förbjudet för killar att ha syslöjd och vice versa. Han och hans kompisar hade ändå kommit över garn och virkat sig varsin flott slips... 

För några år sedan läste jag om stickningen och dess utbredning i framför allt södra Halland. Där 'bingade' både män och kvinnor flitigt så fort de fick en chans. Stickningen gav extrainkomster som behövdes då jorden var mager och svårbrukad. 'Binga' betyder 'binda' på halländska, man 'band' alltså garnet... Så det fanns både bingare och bingerskor. Sedan insåg jag också att nästan alla skräddare var manliga förr i världen. Och de flesta av de klassiska skaparna av kvinnligt mode under 1900-talet har ju varit män! Där rök en 'darling' till....  

Efter att ha läst ett stort antal olika socknars husförhörslängder, där det är fullt med Andersson och Persdotter, kastade jag mig tacksamt över mina prästerliga rötter. Äntligen lite ovanligare efternamn! Fast i vissa fall... Jag har en borgmästar- och prästsläkt som heter Agrell. Det visade sig att min anmoder på den grenen gift sig med en vilt främmande präst som också han hette Agrell, utan att de var släkt. Sedan har vi kompositören Johan Agrell, som har sina rötter på helt annat håll än någon av mina Agrellsläkter. Senare uppdagade jag också att det fanns en släktforskare Agrell i Halland, som jag vid ett tillfälle kom att tala i telefon med under mina år på GF. En försiktig fråga klarlade att här hade vi ännu en släkt Agrell.... 

Undrar hur många Agrellsläkter det finns i Sverige egentligen... Det kommer ju av latinets 'ager' = åker, vilket antyder bondeursprung. Så det kan ju finnas hur många Agrell som helst.... Ytterligare en 'darling' borta.

Med åren myntade jag ett litet uttryck angående detta med efternamn: Det finns inte ett efternamn som är så ovanligt att det inte finns minst två olika släkter med det namnet, som aldrig har hört talas om varandra. 

Fast det finns ju undantag... Se där, då dödade jag min egen 'darling' också! 

Bilden: Äkta halländsk 'binge', här utfört av en kvinna: Kersti Nilsson heter hon enligt bildtexten. 

 

Fortsätt läs mer
  1188 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ingvar Månsson
Jag heter Ingvar Månsson från Veddige. Jag har forskat på Agrellssläkten i Apelvik i Varberg. Du har säkert träffat släktforskarpi... Läs mer
onsdag, 12 juni 2019 08:57
Helena Nordbäck
Hej Ingvar Månsson! Det är just borgmästare Agrell och hans son Nils, som också var präst i Torup, som är min ena Agrellgren. Lar... Läs mer
onsdag, 12 juni 2019 22:05
1188 Träffar
2 Kommentarer

Livat på landet?

Ullared-005

Undertecknad hör absolut inte till dem som förgyller sina TV-kvällar med diverse underliga dokusåpor.  Men jag läser om programmen i TV-tablån och funderar på 'Farmen' och 'Bonde söker fru'. Såvitt jag har förstått, handlar den förstnämnda om att lyckas sköta en bondgård i grupp, den senare om att hitta en partner som vill leva med en bonde ute på landet. På något sätt tycker jag att dessa TV-program sätter fingret på hur svårt det är att få någon att vilja eller kunna bli bonde idag. Det är svårt att få det ekonomiskt lönsamt, man blir uppbunden av att sköta djuren, och kommunikationen med omvärlden är ofta begränsad. 

Som släktforskare kan jag inte låta bli att dra en parallell till hur det var för inte så värst länge sedan. För 150 år sedan skulle många flickor ha köat för att få gifta sig med en bonde! Den som hade boskap eller stora åkrar, hade inga problem med att hitta en livspartner. På gården fanns ju allt man behövde. Kor, grisar och höns försåg hushållet med kött, mjölkprodukter och ägg. Åkrarna med vete, havre, korn och råg stod för mjöl till bakning, gröt eller välling till frukost, och foder till djuren. Bland mycket annat. Som bonde kunde du också väljas in i riksdagen för bondeståndet, du hade mycket att säga till om bland torparna i bygden, och du kunde också sälja ägg eller kreatur på marknaden och få in kontanter som kanske rentav räckte till lite lyxigare varor. Kanske en sidenschalett till bondfrun och några karameller till barnen? 

Och nu tar man alltså TV till hjälp för att få folk att förstå livet på landet. Och kanske förhoppningsvis lockas av det. Men som tur är, finns det ju faktiskt en del driftiga personer ute på landsbygden idag! Det finns mikromejerier som gör getostar och bagerier som gör eget knäckebröd. En del gör egna skor eller kläder som de säljer. Andra ordnar logdanser och loppisar för traktens folk och bilande turister.  

Det kanske verkligen kan börja bli 'livat på landet' i framtiden ändå! 

 

Bilden: Ullared, ett typiskt exempel på en gammal bondebygd, där driftigheten har lett till en osannolik invasion av tokshoppande människor från när och fjärran. Själv har jag faktiskt anor på bygden, och lärde mig namnet långt innan jag fattat att det är dit man ska åka för att handla...

Fortsätt läs mer
  881 Träffar
  0 Kommentarer
881 Träffar
0 Kommentarer

Jag kan inte tacka er alla...

Prstergtland-original-033

Fick e-post från utställaransvarig inför Släktforskardagarna i Borås idag. Man ville ha lite upplysningar om mitt förhoppningsvis kommande häfte till mässkatalogen. Detta fick mig att fundera. Jag har hittills gett ut två häften om strövtåg i anornas fotspår, men har vid långt flera tillfällen gjort sådana resor utan att det blivit något häfte (hittills...). Jag har ihop med vänner eller släktingar varit i Gävle och blivit visad var min ff ff bodde, samt fått en massa intressant text om de båtar han förde. Jag har blivit visad runt Varberg av ett oerhört kunnigt gift par, med ännu större intresse för stadens äldsta historia än jag (om det nu är möjligt...). i Västergötland har jag 'trakasserat' kyrkvaktmästare, privatpersoner, hembygdsentusiaster... Jag har ringt till säkert hundratals personer genom åren och ställt mer eller mindre lösryckta frågor av typen: 'är det sant att XX bodde på gården YY 1667-1701?' och därmed tvingat någon stackars hembygdsforskare att kanske bläddra i dussintals pärmar eller slå i ett antal dataregister för att få fram svaret. 

Många av dessa personer har visat ett glödande, medryckande intresse för sin kyrka, sitt ämne eller sin hembygd. Man har utan vidare gått från släktkaffet, biltvätten eller begravningsbestyren för att visa en halvtokig Stockholmare var någonstans i kyrkan hennes anfader är begravd, eller vilken gård i byn som en gång tillhört hennes släkt. Det är inte sällan man har ställt upp på lördagar och söndagar heller, för den delen. Många är de som villigt offrat dyra bensinmil för att köra mig till någon avlägsen minnesplats eller torpgrund ute i skogen. 

Man talar ofta i media om idrottens många frivilliga, personer som tränar knattelag eller skjutsar veteraner till olika tävlingsplatser. Allt detta utan att få någon ekonomisk ersättning att tala om. För det mesta ingen alls. 

Jag tror mig lugnt kunna påvisa att släkt- och hembygdsforskarvärlden har minst lika många frivilliga, ja, föreningsvärlden överhuvudtaget! Det finns så oerhört många eldsjälar, många föreningars existens vilar helt och hållet på deras axlar. 

Jag brukar försöka komma ihåg att lägga en slant i frivilligbidraglådan om sådan finns, men oftast viftas mina slantar bort med 'jamen, det var ju bara roligt!'.

I dessa bedrövliga tider vi lever i, blir åtminstone jag glad över att komma ihåg alla dessa människor jag mött utmed vägkanter och på kyrkoparkeringar i vårt avlånga land.

Jag kan inte tacka er alla, men jag gör det ändå! 

Bilden: Lampkrona i kyrkan i Ambjörnarp, svenskt krigsbyte från 1600-talet. 

Fortsätt läs mer
  928 Träffar
  0 Kommentarer
928 Träffar
0 Kommentarer

Gå och bada!

varbergbad

Efter några vackert blommiga, lagom svala vårveckor, slog försommaren plötsligt till igår. Plötsligt och oförberett blev det sandalvärme och jackavhängning. Dags att börja leta fram nämnda sandaler ur garderobens djup,och för all del inte glömma att lacka tånaglarna också. Och börja fundera på bad utomhus...

Bad, ja. I söndags, vid en mycket välbehövlig genomgång av mina bokhyllor, passerade min blick en bok om västkustens badorter. Badorter definieras av wikipedia ungefär: 'ort som med havsstrand lockar till sig stora mängder turister på sommaren, varvid antalet boende på orten mångdubblas, för att sedan till hösten sjunka ner till normalt antal igen'. 

I Sverige startade badorteriet lite försiktigt med kurorter som Ramlösa, Medevi och liknande. Då handlade det mer om kurbad, gyttjebad och annat som ansågs hälsobringande. Och ännu in på 1800-talet stipulerades att en 'badort' måste ha en järnhaltig källa för att få kallas badort. 

Den första egentliga badorten i Sverige var Gustafsberg strax söder om Uddevalla. Orten började sin karriär som surbrunn på gården Baggetofta under 1700-talet och blev efterhand utvecklad till badort, belägen som den är vid södra stranden av Byfjorden. Tätt efter följde Strömstad, på 1780-talet. Varbergs havsbad kom igång 1811. De badorter som sedan inrättades var alltmer inriktade på havsbad, man byggde kallbadhus och varmbadhus. Oscar II satte Marstrand på kartan, Carl Curman gjorde detsamma med Lysekil, där han påbörjade bygget av Sveriges första inomhusbassäng. 

Kring sekelskiftet 1900 såg en rad mondäna havsbadplatser dagens ljus: Mölle, Saltsjöbaden och Falsterbo är några exempel. Båstad fick täta besök av Gustav V, men frågan är ju om han hann med att bada mellan tennismatcherna... Han bidrog i alla fall till att Båstad kom i ropet som badort. De gamla kurbadorterna bleknade bort lite när alla kändisar samlades vid havsbaden i sina randiga baddräkter. Kurbaden fick dock ett kortare uppsving när Sebastian Kneipp blev på modet. Då byggdes bland annat kurorten på Mösseberg efter hans idéer om att vandra barfota i fuktigt gräs, bada kallt och annat hälsobefrämjande. 

Livet på badort var, har jag förstått från diverse släktforskartidningar och den ovannämnda boken, tämligen okonventionellt. Mölle blev världskänt när det uppdagades att män och kvinnor faktiskt badade på en och samma strand på orten. Skandalöst värre! Men folk från både när och fjärran strömmade till för att få se 'syndens näste' med egna ögon. 

Utrikes var man inte sämre. I Polen, alldeles nära Gdansk, finns Sopot, som har världens äldsta bevarade långbrygga och en myckenhet vackra trähus med snickarglädje från förra sekelskiftet. I England har man den berömda piren i Brighton, och i Frankrike fanns utom havsbad på diverse håll, också Genevesjön att tillgå. Där badade man gärna vid den legendariska kurorten Evian (egentligen Evian-les-bains) vars mineralvatten började säljas på 1830-talet och fortfarande finns idag. 

I USA finns allt från Virginia Beach till Santa Monica att tillgå. Även där var man ganska tidigt ute med gemensamhetsbad. Jag läste i en kriminalkrönika om en svensk poliskommissarie som i seklets början for till New York i hälarna på en ärkebov (har glömt vem det var just nu). Det första den svenske polisen och hans assistent gjorde, var  att ta kontakt med sina amerikanska kollegor. De blev hjärtligt mottagna, och sedan man gått igenom fallet, föreslog den amerikanske kommissarien sin svenske kollega att man skulle vika eftermiddagen åt ett svalkande bad. De svenska poliserna följde gärna med till stranden, men uppdagade där till sin fasa att även kvinnor badade där! De blev mycket generade och skämdes i sina randiga badbyxor.... 

Så gick det till i badorternas ungdom...

Bilden: Varbergs kallbadhus i annorlunda vinkel

 

 

Fortsätt läs mer
  909 Träffar
  0 Kommentarer
909 Träffar
0 Kommentarer

Släkt med en kändis?

star

Både släktforskare och 'vanliga' människor berättar gärna att de är släkt med någon känd person. Och det kan vara allt från Gustav Vasa till någon av deltagarna i årets 'Mästarnas Mästare' på TV (för att nu diskret hålla sig till ett någorlunda anständigt program real-TV). Vissa klämmer i med att de minsann har kändisar på båda sidor av släkten.

Själv har jag bara slumpmässigt, när jag tittade på kändis-anor på Rötter för några år sedan, insett att jag på mödernet är släkt med Roger Pontare, långt tillbaka i tiden i Norrland. Inte ens min mamma blev särskilt imponerad av att bli niomänning med Roger P. Och när jag någon gång försökt impa på släkten med några framstående präster nere på västkusten, brukar svaret bli det för släktforskare tämligen själsdödande: 'Ja, alla är visst släkt med alla om man bara forskar tillräckligt länge'.... 

Men är det då någon vits med att kika närmare på misstänkt släktskap med kändis? När man inte ens lyckas imponera på sina anhöriga (och ännu mindre på släktforskarkollegor) med detta? Jo, det kan faktiskt vara roligt ändå. När man har hittat en tråd till en kändis, kanske på nätet eller via andra forskare, och följer upp detta i kyrkböckerna (för det gör ni väl allihop?) så kommer man förhoppningsvis till nya församlingar, byar och gårdar som man kanske inte haft anledning att titta på förut i böckerna. Med nya släktled på varje generation kan man hitta intressanta sidospår, kanske är man rentav släkt med kändisen på två sätt? 

Sedan följer naturligtvis att man på detta sätt lär sig mer om svenska (eller utländska) församlingar, vilka kyrkböcker som finns och hur prästernas handstilar ser ut. 

När jag skriver detta, minns jag plötsligt en diskussion på en släktforskar- och förtroendemannakonferens som jag deltog i för nu säkert 15 år sedan. Vi funderade på om man kunde försöka bjuda in politiker och andra lokala kändisar till lokala släktforskarföreningars träffar och evenemang. På det sättet kunde man ju dels visa kändisen hur roligt det är att släktforska, dels kanske få lite välkommen uppmärksamhet från massmedia i släptåg på kändisen. 

Och faktum är ju att när släktforskare och historiker som blivit TV-kändisar håller föredrag på Släktforskardagarna och andra evenemang, brukar det bli mycket trångt i lokalen....

Så visst kan man ha nytta av kändisar i släktforskningen! På flera olika sätt....

Fortsätt läs mer
  1183 Träffar
  1 Kommentar
1183 Träffar
1 Kommentar

Lite press...

tidningsbunt

I fredags var det Pressfrihetens Dag. Denna dag kan man köpa alla sorters tidningar för halva priset. Undertecknad passade som så många andra på att köpa en lagom matad bunt, men faktum är att jag började fundera en aning också. Pressfrihet med underavdelningarna yttrandefrihet och åsiktsfrihet.... denna osynliga men så otroligt viktiga och värdefulla tillgång! Jag såg också ett diagram över pressfriheten i världen idag, och det var en ganska dyster syn. Stora delar av världens massmedia är styrda av diktatorer och censur. 

Tittar man bakåt i tiden, så är det ju förstås inget nytt fenomen. Från att man började övergå från sagoberättande till kungörelser i kyrkan, har ju nyheterna anlänt vinklade till kungars och stormäns fördel. Rykten har spridits, medvetet och omedvetet, befogad och obefogad rädsla fick 'vanliga' människor att hålla sig till sitt och inte protestera. 

Men visst blev det protester ibland! Engelbrektsupproret, Dackefejden och stora Daldansen är bara några exempel ur historien. Tyvärr slutade det hela oftast med en mängd döda människor på båda sidor om barrikaderna. Tänk om man istället hade kunnat 'kriga' med debattartiklar och insändare i tidningarna! 

Min egen ansläkting (jag härstammar inte från honom, men från hans moster) Olof von Dalin undkom med blotta förskräckelsen i mitten av 1700-talet. Han hade som utgivare och författare av 'Then Swänske Argus' gjort sig känd för diverse parodier och satirer på aktuella ämnen och personer. Olof blev så småningom mycket populär hos kungaparet, särskilt drottning Lovisa Ulrika uppskattade hans dråpliga parodier på framför allt prästerskapet. Det gjorde däremot inte prästerna; den karolinska ortodoxin levde fortfarande kvar i Sverige, och framför allt Olofs så kallade 'kalottpredikningar' som han underhöll hovet med, retade upp prästerna. Olof von Dalin ställdes inför rätta år 1756, han var också anklagad för att, medvetet eller omedvetet, ha gått drottningens ärenden vid det beryktade kuppförsöket för att stärka kungamakten, och höll på att bli dömd till döden, men tack vare inflytelserika vänners ingripande, klarade han sig. Kalottprediktningarna kom han emellertid inte undan. Det blev böter, och kungaparet blev tvungna att förvisa honom från hovet. 

Men så kom då tryckfrihetsförordningen! Plötsligt kunde alla tycka och skämta i pappersform i vårt land. Fast det var ju inte alltid kungligheterna uppskattade det, Aftonbladet hade ju en närmast dråplig strid med kung Karl XIV Johan, där kungen drog in tidningen och Lars Johan Hjerta startade en ny, och så höll man på ett flertal gånger. 

Apropå Aftonbladet, numera har de tyvärr tagit bort sin roliga logga på tidningen. Den som hade en rund bild av grundaren och texten under: 'Aftonbladet grundad 1830 av Lars Johan Hjerta, telefon....'

Sedan kan man ju fundera på om pressfriheten ibland kanske har gått lite för långt. När blir skvaller till kränkande av integritet? När blir yttrandefrihet till mobbing eller hets mot folkgrupp? Ibland verkar nutidens massmedia ha tappat bort balansgången i det de skriver, i sin desperata kamp för att sälja fler tidningar. 

Men de tar i alla fall tillvara rätten att skriva vad de vill! Rätt eller fel får läsarna bedöma. 

Och skriva egna artiklar eller insändare om.... 

 

Fortsätt läs mer
  801 Träffar
  0 Kommentarer
801 Träffar
0 Kommentarer

Walpurgis + hedningarna = Valborgsmässoafton

pskbrasa_197617010

Det var en gång under 700-talet en engelsk prinsessa som hette Walpurg, född i Devon. Hon hade utbildning, var läskunnig och fick följa med sina bröder Winibald och Wilibald på resa till Tyskland. Syftet med resan var att kristna de hedniska tyskarna. För att korta ner historien lite så blev Walpurg så småningom abbedissa i klostret i Heidenheim. Walburg, som hon kallades i Tyskland,  skrev biografier om båda sina bröder, den enes resa till Jerusalem och den andres missionerande i Tyskland, och kan räknas till en av vår världs första författarinnor. 

Walpurg avled den 25 februari, och i den katolska världen är det fortfarande hennes dag. Men den 1 maj 870 flyttades hennes reliker till Eichstätt, och samtidigt helgonförklarades hon. Under den tidiga medeltiden uppstod en Valborgskult på kontinenten, en kult som framför allt handlade om att driva ut häxor, onda andar och annat djävulskap genom att föra oväsen och tända eldar. 

Samtidigt i det begynnande Norden, förrättade de hedniska nordborna Segerblotet, vårens seger över vintern, genom att tända eldar för att 'bränna bort' det gamla och göra plats för det nya som började gro och växa överallt. Eventuellt brände man också kropparna efter de som dött under vintern vid samma tidpunkt. 

När de första kristna missionärerna dök upp i Norden, såg man förstås hedniska blot som djävulska påfund. Segerblotet var, enligt missionärerna, i själva verket häxriter.  Och precis som med julen och midsommaren, förvandlade man det raskt till en kristen högtid istället. Här passade Valborgs eld för att driva bort häxor och onda andar helt förträffligt, tyckte missionärerna. 

Sagt och gjort. Segerblotet blev Valborgsmässoafton istället. Eldar tänds, och precis som våra hedniska förfäder, för vi oväsen till elden. Fast det kanske är tarvligt att jämföra manskörer och allsång med 'oväsen'.... 

 

Trevlig Valborgshelg allihop! Med eller utan brasa...

Fortsätt läs mer
  883 Träffar
  0 Kommentarer
883 Träffar
0 Kommentarer

Funderingar på dass

dasslock

Under den gångna påskhelgen var jag med och tömde en dasstunna, vilket ledde samtalet in på hur detta ombesörjdes förr i tiden. 

Länge var det nog att gå ut i skogen för att förrätta sina behov som gällde. Men vissa slottsbyggare var före sin tid. Exempelvis försågs Glimmingehus, som började byggas 1499, med en sorts inomhusdass, skickligt placerade i vinkel utanför slottsmurarna så att avskrädet inte solkade ner väggarna. 

I palatset i Knossos på Kreta, fanns faktiskt en sorts forntida vattentoalett!  Det handlade om rännor som efter att någon förrättat sina behov, behälldes med vatten som 'spolade' toan ren. 

I Stig Linnells bok 'Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen' läste jag bland annat om Träsktorget och 'pudrettkärringarna' som från 1830-talet bar stockholmarnas dasstunnor till platsen. Det var ju inte stadens mest 'framstående' damer som skötte sysslan, utan oftast var det före detta straffångar, alkoholister och andra 'fallna' kvinnor som bar tunnor. Såvitt jag förstod på Träsktorgets utseende, så var det meningen att tunnorna skulle bäras utför en brant kulle, täckt med annat avfall, och tömmas i den lilla ynkliga träsksjö som ännu fanns längst ner. Det måste ha varit ganska rejält brant att kånka ner dessa tunga tunnor, och dessutom var damerna oftast inte särskilt nyktra, vilket nog ledde till en del kullerbyttor. Inte trevligt med det innehållet! 

Lite senare, omkring 1850-talets slut, började dasstunnorna istället hämtas av så kallade 'budare'. Det var däremot oftast män. Tunnorna fanns i de nybyggda flervåningshusen för det mesta på vinden, och budarna brukade komma nattetid för att hämta dem, eftersom de mindre behagliga dofterna annars kunde inverka på trivseln i bostäderna. Kutym var att det skulle finnas pilsner eller brännvin till budarna. Så antagligen var de inte mycket nyktrare än pudrettbärerskorna... 

Så småningom kom vattenklosetterna, till allmän trevnad. Wilhelmina von Hallwyl i sitt palats,  var med sin tid och lät bygga om sitt badrum för vattentoa och dessutom badkar och handfat. Kejsar Franz Josef i Österrike, som levde ungefär samtidigt, tackade däremot nej till vattentoalett, han föredrog sitt torrdass. Detsamma finns fortfarande till beskådan i slottet Schönbrunn. OK, det är ett torrdass, men med en flott toasits i ädelträ och en vacker träbänk, dekorerad med duk av finaste damast. 

Gemene man fick förstås vänta längre på inomhustoaletterna. Först lär det ha kommit toaletter på halvtrapporna i flervåningshusen, och så småningom flyttade de in i lägenheterna. Men torrtoa på gården fanns kvar ända in på 1970-talet i vissa hus. 

Toalettrum har det ju funnits i de flesta 'finare' gemak i många århundraden. Men då menade man ett påklädningsrum, att 'göra toalett' snarare än ett badrum. 

Och det är ju en helt annan historia.

 

Fortsätt läs mer
  1473 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Crister Lindström
Jag bodde en period i slutet av 60-talet på Rörstrandsgatan. Ett hus i närheten hade då - tro det eller ej - torrdass på vinden!... Läs mer
onsdag, 24 april 2019 08:49
Helena Nordbäck
Oj, fanns det dass på vinden så länge?
lördag, 27 april 2019 14:15
Sven-Inge Olsson
På Åhus fiskeläge öster om Trelleborg berättade min mor att tunnorna tömdes direkt vid strandkanten i Östersjön. På vintrarna tömd... Läs mer
onsdag, 24 april 2019 09:07
1473 Träffar
6 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
255 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
86 inlägg
Helena Nordbäck
79 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
22 inlägg