Jag har aldrig varit särskilt intresserad av 1900-talshistoria, inte ens andra världskriget, med all den dramatik det förde med sig också i Sverige, fastän vi inte deltog i striderna. Däremot hade jag en god vän, som tyvärr inte finns bland oss längre, med ett brinnande intresse för kriget, beredskapen och villkoren för svenskarna under krigsåren.

Det var från henne, eller snarare hennes far, som jag fick överta boken. Det var förstås Halland som lockade, även om jag visste att mina anor hade lämnat landskapet långt tidigare.

Boken heter ’Flygdramatik i Halland under andra världskriget’, och sådan var det uppenbarligen betydligt mer av än vi idag kanske föreställer oss. Här beskrivs i detalj nio nödlandningar eller störtanden av britter, amerikaner och faktiskt också en tysk i Halland under kriget. Vi får veta mer om hur framför allt brittiskt stridsflyg var organiserat, vilka flygrutter som gick över södra Sverige, och hur det kom sig att planen blev träffade av tyskarnas eld och därför antingen störtade eller kunde nödlanda.

Det som verkligen griper tag i läsaren är de personliga skildringar som både hallänningar och flygare lämnat. Vi ska ta ett litet exempel: ”LL 947 BH-W slog ner i skogen två hundra meter söder om den östliga utskjutande delen av Hjörneredssjön, en smal vik några hundra meter bred. Det trettio meter vingbreda planet kanade först på kronorna av den åldriga bokskog som växte här. Sedan plöjde det nedåt och åstadkom en bred gata i skogen. Halvmetertjocka bokstammar bröts av som tändstickor innan LL 947 BH-W slog i marken. ”

Man förstår att kraschen väckte stor uppmärksamhet på det lugna bondlandet!

Men hur gick det då för flygarna ombord?

Två hoppade fallskärm tillsammans, och blev, lätt skadade, omhändertagna i Kårarp. En tredje hamnade lite längre bort, vid Erlandsbygget. Han hette Stephen McFarlane, och hade haft turen eller oturen, hur man ser det, att landa mitt i en pytteliten sjö, Råsjön. Han lyckades befria sig från fallskärmen, och ta sig i land. ”Sjön ligger omgärdad av skog och mossmarker, och det är naturligt om McFarlane inte hade någon vetskap om hur han skulle gå för att träffa på bebyggda trakter”.

Det avslöjas nu att brittiska flygares overaller verkligen innehöll diverse. McFarlane föredrog att vänta till gryningen, eftersom han inte såg så värst mycket i villande skogen mitt i natten. Under tiden kunde han från en specialficka tillgodogöra sig kex, choklad och karameller. I en annan ficka hade han, lite otippat, rakutrustning! Det ansågs viktigt att en flygare vid nödlandning i främmande land skulle se proper ut, annars kunde han väcka fel sorts uppmärksamhet…

I gryningen gav sig flygaren iväg, hittade en bäck från Råsjön, som han följde, hamnade i bebyggda trakter, och blev så småningom upphämtad.

I slutet av boken berättar några ’tornsvalor’ om tiden i beredskapen. Det var unga lottor som höll utkik i speciella torn efter flygplan, eventuellt anfallande sådana. En av dem berättar hur hon i de ransoneringstider som rådde, fick lära sig att röka pipa istället för cigarretter. Det sparade tobak!

Inte alla nödlandningar slutade lyckligt. Hallänningarna fick hjälpa till att begrava flera utländska flygare som inte överlevt.

Även om boken tilldrar sig i Halland, och på så sätt också ger en bild av hur folket där hade det under kriget, så tror jag att liknande dramatik rådde vid nödlandningar på andra håll i Sverige. Så även den som inte har släkt eller anor i Halland, kan säkert fängslas av flygdramatiken!

Flygdramatik i Halland under andra världskriget

Av Sven Martinson, Jan-Olof Nilsson och Lars Wikander

Redaktör: Uno Larsson

Förlag Utsikten 1995

Bild: Omslaget. Foto: författaren

Igår var det måndag 6 november. Gustav Adolfsdagen. När jag tittade ut genom fönstret på morgonen, konstaterade jag att vädret tydligen insett dagens betydelse; det var dimmigt ute. Fast troligen låg dimman tätare över Lützen den där ödesdigra dagen.

Och så äter man bakelse till minne av dagen. Fast det är ju en betydligt nyare tradition. Förmodligen började det i Göteborg år 1854, då man avtäckte Gustav II Adolf-statyn. En företagsam konditor Rubensson hade redan dagarna före avtäckningen, lanserat Gustav-Adolfkarameller. Andra hakade på med Gustav-Adolfbakelser, och spridningen var igång.

Det finns inget standardiserat recept på bakelsen, men sockerkaka eller mördeg i botten, och en silhuett av kungens huvud i choklad eller vit marsipan ovanpå, tycks vara gällande. I mitt närområde, Norrtälje, har man lanserat en variant med krans av spunnet socker runt. Detta ska symbolisera den berömda dimman.

De enkla jordbrukarhushållen, som dominerade vårt land, såg förstås aldrig skymten av några bakelser, Gustav Adolf eller andra. Vetemjöl och socker fanns att tillgå för de som hade råd, men oftast sparades de till högtiderrna.

Klenäter är kända i Sverige sedan 1400-talet, och kunde finnas även i enklare hem till jul. Man friterade dem då med hjälp av nöttalg eller ister, säger Wikipedia, så jag kan tänka mig att de smakade annorlunda på den tiden. I övrigt vankades nog släta vetebullar eller enkla småkakor när det var fest i huset.

I de mer burgna herrgårdsköken tillagades däremot ganska avancerade bakverk och efterrätter redan på 1700-talet. Tårtor, pepparkakor, marängsviss och charlotte russe bakades flitigt av noblessens kokerskor. Det var först efter första världskriget som vår älskade kanelbulle fick fäste i landet, i och med att kryddor och annat blev tillgängligt igen.

Så nu var det läge för de sju sorterna kakor….

Bilden: En annan bakelse Foto: författaren

Min morfar föddes 1899 31/10 i Norberg. Modern, Emma Vilhelmina Pettersson, var ’piga i Flängan’. Åtminstone var hon det vid morfars födelse. Nästa uppgift om henne är att hon är ’inneboende i Rönningstorp’. Jag har i många år velat se de där platserna. Och i år, när mor, syster och jag åkte på vår årliga ’road trip’ i slutet av juli, styrde vi färden till just Västmanland, och sedermera till Norberg.

Min släktforskarvän Barbro är boende och hemmastadd i trakterna, så vi möttes upp utanför Elsa Anderssons Konditori en solig lördagsmorgon. Att inte besöka Elsa Anderssons Konditori när man är i Norberg, är nästan straffbart, så givetvis besökte vi stället. Efter att ha försett oss med innehåll till kaffekorgen på kondiset, bar det av.

Rönningstorp var en besvikelse. Vi körde igenom området, som numera består av asfalterade vägar och moderna villor. Inte en möjlighet att se var morfar kunde ha tillbringat sina första månader i livet där inte!

Men Flängan var lyckligtvis annorlunda. Området tycks ha förblivit i stora drag oförändrat sedan förra sekelskiftet, förmodligen beroende på att de små torpen så småningom blev till sommarstugor. Sandiga grusvägar, röda stugor, gistna lador… en riktig Bullerby! Tyvärr har jag inte lyckats hitta var någonstans morfar föddes, men det fanns åtskilliga kandidater att gissa på bland de gamla husen. Vi träffade också några trevliga stugägare, men tyvärr visste de inte så mycket om områdets historia, och den som enligt dem ’kunde allt’ om området, var inte hemma när vi knackade på dörren.

En sak som också slog mig var att vi som kommer från mer tättbebyggda områden gärna vill inbilla oss att glesbygd är detsamma som ’sömnig landsbygd’. Flängan verkade sjuda av aktiviteter! Dagen efter vårt besök väntades ett distriktsmästerskap på cykel ta vägen genom byn. Det organiseras hundträffar och gemensamt högtidsfirande med mera.

Till slut åkte vi vidare, men det var nästan motvilligt. Jag hade inte alls svårt att föreställa mig morfars födelse i någon av stugorna på det här området. En sådan tur att det ännu finns enstaka byar, torp och gårdar från olika sekel bevarade i vårt land!

Bilden: Flängan en juliförmiddag i somras. Foto: Författaren

I den disiga medeltiden, när en ny kung hade valts vid Mora stenar i Uppland, var det meningen att han ganska omedelbart därefter skulle rida ut på en Eriksgata.

Namnet kommer förmodligen inte från någon särskild kung eller storman vid namn Erik, utan troligen ur den ursprungliga betydelsen av ’Erik’, som är ungefär ’allsmäktig’. Kungen skulle helt enkelt visa sig i varje landskap som tillhörde riket, bli ’erkänd’, samt visa sin respekt för landskapens respektive lagar, och lysa frid. Han reste från Uppland via Södermanland, Östergötland, Småland och Västergötland. Därefter red man genom Tiveden upp till Närke, över Oppboga bro över Arbogaån in i Västmanland, och därifrån tillbaka till Uppland. Vid varje landskapsgräns mottogs kungen av det nya landskapets lagmän, som medförde gisslan och följde majestätet till nästa landskapsgräns. På vägen skulle man alltid stanna till vid tinget, där stormännen säkerställde att kungen verkligen var den han gav sig ut för. Man hade ju inga fotografier eller målningar att utgå ifrån på den tiden…

Det var viktigt med Eriksgatan. Framför allt var det viktigt att man gjorde allting rätt. En viss konung Ragnvald Knaphövde red Eriksgata 1125-26, men när han ridit in i Västergötland, glömde han att ’ta gisslan’. Vredgade över att den nye kungen inte fruktade för sin säkerhet utan bara helt nonchalant red på genom landskapet, slog västgötarna ihjäl honom i trakten av Falköping.

Den första säkert dokumenterade Eriksgatan reds av Magnus Eriksson år 1335. Även efter att Sverige blivit ett arvkungadöme, var det en tid efteråt lag på att kungen måste rida Eriksgata. Den siste som var skyldig att göra detta var Karl IX vintern 1609. Sedan ändrades lagen. Men även mer sentida kungar har genomfört Eriksgata-liknande rundresor. Bland annat Karl XI red land och rike runt, och han har tillskrivits mängder med äventyr på sina resor genom landet. Gustaf III red också liknande rundresor, och i modernare tid har både gamle kungen Gustaf VI Adolf och vår nutide Carl XVI Gustaf gjort rundresor som kallats Eriksgator. Även om de nog inte behövde ta gisslan vid landskapsgränserna som på medeltiden.

Första gången jag läste ordet ’Eriksgata’ var i veckopressen, där det stod om kungen att han hade haft ett hårt program med representation och Eriksgator. Med tiden förstod jag ungefär vad som menades med begreppet, och i somras blev Eriksgatan plötsligt ett mycket konkret inslag i mitt liv, där jag stod vid Anundshögen och häpet tittade på den svaga urskålningen i marken, som strök tätt förbi runstenen.

Källor: Nordisk Familjebok 1953

Wikipedia.

Bilden: Här gick alltså Eriksgatan. Tätt förbi runstenen vid Anundshögen. Foto: författaren 

Visst har vi alla perioder där den egna släktforskningen helt enkelt blivit liggande, av olika skäl. Men det hindrar ju inte en durkdriven släktforskare från att konsultera sina kära kyrkböcker ändå! Ibland kan det räcka med ett TV-program eller en notis i en tidning för att den genealogiska nyfikenheten ska väckas, och vips sitter man där och letar efter en person med ett märkligt liv eller ovanligt efternamn i längderna... 

Själv hörde jag ett så ovanligt namn i 'Det sitter i väggarna' att jag genast satte igång att efterforska personen ifråga. Nu har jag inte hunnit med att forska vidare på grund av annat som kommit emellan, så jag ska be att få återkomma till den här personen så småningom. 

Jag har som yrke att korrekturläsa talböcker, och tro mig, det är en brokig samling litteratur jag fått under ögonen, eller snarare i öronen under mina drygt tre år i branschen. Precis nyss har jag tagit mig igenom en megatjock bok om Dag Hammarskjöld och hans politiska gärning. Tufft och, ärligt talat, bitvis extremt tråkigt, men jag föreställer mig att en politiskt intresserad person skulle sluka boken. Nåväl, jag blev omedelbart sugen på att sätta igång att släktforska på denne vår svenske generalsekreterare, men jag tror att det redan finns gjort. 

Är det fler än jag som blivit utskrattade för att rent automatiskt ha forskat fram vad en hyperaktuell person har för rötter? Men det är ju så: en gång släktforskare alltid släktforskare! Precis som när en bilgalen person automatiskt noterar märke och årsmodell på alla mötande bilar, eller en musikälskare lika automatiskt noterar vad det är för låt och artist som spelas i högtalaren på caféet eller i butiken. 

Den genealogiska nyfikenheten är starkt vanebildande! 

Bilden: Tjusig tågutsikt på väg till Släktforskardagarna i Östersund. Foto: författaren 

Nyss hemkommen från Släktforskardagarna i Östersund under gångna helgen, kan det vara läge att summera årets dagar. När det gäller goda och dåliga nyheter, eller roliga och tråkiga saker som ska göras, brukar jag alltid ta det värsta först. Så kan man vara gladare sedan. Jag gör samma sak här. Vi börjar alltså med det som var mindre bra, och det kan summeras i två punkter:

1. Redan när jag kom på fredagen, fick jag onda aningar. En vänlig funktionär tog min extremt tunga väska, och skulle visa vägen. Den ledde uppför ett par trappsteg upp på scenen. Ja, men det låter väl bra? Vem har inte drömt om att stå på scen inför fullsatt salong? Jodå, men här hade man effektivt skärmat av scenen med tre meter höga monterväggar till föreningarna nedanför. Det gick inte att se ett smack av oss som stod där uppe.  Vi var ett författarsällskap, ett studieförbund, en intresseförening, en antavlefirma och ett nystartat företag för släktforskarhjälp och förenade Dalarna där uppe samt undertecknad. Susanne Pettersson från Skövde var framgångsrik i att stå nere på golvet och 'kasta in' folk upp på scenen, själv bidrog jag med att stå ovanför trappan och vinka frenetiskt, som en skenande semafor. Det här är inte första gången jag har drabbats av en totalt undanskymd placering. Det var samma sak i Skövde förra året, och i Borås 2019. Ändå är det vi som inte är någon förening som bäst behöver en synlig placering för att kunna sälja in oss. Dessutom går vi miste om gemenskapen med de övriga utställarna; att kunna se vad som händer i de övriga montrarna, och studera nya innovationer. Och det är en viktig del av släktforskardagarna! 

2. Trapporna. En spiraltrappa i järn ledde upp till balkongen i den så kallade Vinterträdgården. Där uppe logerade en grupp utställare, ganska väl dolda de också för omvärlden. Men de hade åtminstone en fungerande varuhiss dit upp!  Sedan var det då vår trappa. Funktionären som skulle hjälpa mig upp med resväskan snubblade i trappan och höll på att ramla omkull. En besökare på lördagen ramlade i samma trappa. Bara tre trappsteg, men höga! Olika höga dessutom. En ledstång snickrades dit på fredagen, men anbringades så lågt, så när man skulle ner, fick man vika sig dubbel och såg ut som en groda, alternativt att fundera på en regelrätt dykning ner på golvet... Under utställningsdagarna hade jag, som stod närmast, hjärtat i halsgropen att någon skulle trilla och slå sig ordentligt. Och det var inte så få, som jag fick hjälpa ner eller upp. Folk med rullatorer eller rullstol var tyvärr chanslösa. 

Det sägs ha kommit ettusen besökare på lördagen. Jag gissar att omkring etthundra hittade oss där uppe på scenen. 

Det om detta. Rent allmänt tycker jag nog att lokalen inte var riktigt lämplig för utställningar, med trappor, prång och långa gångar. 

Nu går vi över till de goda egenskaperna istället!

1. Vänligheten var påfallande i Östersund. Inte bara hos värdföreningens funktionärer, utan även på bussar, hotell och restaurannger. Chaufförer, receptionister och servitriser var ostressade och hjälpsamma. 

2. Jag åt aldrig luncher eller middagar i Släktforskardagarnas regi, men vad jag hört från kollegor, var det bra mat och gott om plats. Jag själv åt på annat håll, men fick också god mat. 

3. Toaletterna var fräscha och välstädade i utställningslokalen. 

4. Stämningen överlag var väldigt god. Vi som blivit 'undanskuffade' utvecklade en speciell gemenskap där uppe på scenen, men också i övrigt verkar både utställare och besökare ha trivts utmärkt i lokalen. 

5. För min del sålde jag faktiskt bättre än jag trodde. Detsamma sa åtminstone någon av de andra där uppe på scenen. 

6. Läskiga trappan gav mig åtminstone en naturlig hälsningsreplik, där jag stod närmast: välkommen upp!

7. Aldrig under tidigare släktforskardagar, har jag sett så snygga stolsdynor som på stolarna i Folkets Hus i Östersund! 

Nästa år bär det av till Malmö! 

Bilden: Skräcktrappan. Foto: författaren.

Tänk att det redan är 15 augusti! Denna vädermässigt minst sagt ostadiga sommar nalkas obönhörligt sitt slut. Folk flyttar hem från sommarstugorna, fritidsbåtarna kommer in till hamnen, ungdomslägren tar slut och det norra halvklotet blir mörkare. 

Fast riktigt slut är det ju inte än, som väl är. Vi släktforskare har ju årets 'olympiad' kvar; släktforskardagarna! 

I år är det Östersund som är värd för evenemanget. År 2004 var evenemanget också placerat där, men då kunde jag inte närvara. Nu ska det emellertid bli av. Monterplats har jag fått, hotell bokat och tågbiljett beställd. Sedan kommer alla de där mindre men ack så vitkiga frågorna.

Hur kommer vädret att vara? Är det fördomsfullt att förvänta sig kyla? Vilka monterkläder ska jag ha? Nederdelen behöver egentligen bara vara så sval som möjligt eftersom den inte syns så mycket bakom bordet, men överdelarna? Hur många böcker ska jag ha med mig att sälja? Halland och Västergötland är kanske inte så gångbart i norr, så det blir begränsad mängd där. Den nya boken är ju en liten 30-årskavalkad, och borde passa överallt. Gillar man 'Morden i Midsomer' även i Östersund? Det enda som är statiskt, är kontorsmaterialet. Den listan har jag kopierat från föregående års packlista. 

Sedan är det logistiken. Jag har alltså aldrig varit i Östersund förut i mitt liv, och känner mig lite som inför en månlandning. Jag har tillbringat flera dagar med att försöka lista ut om det går bussar från järnvägsstationen till hotellet, och sedan från hotellet till mässlokalen, men det närmaste jag kommit, var en trafikupplysningstjänst, som omtalade att det skulle ta tre timmar och femtio minuter att åka från järnvägsstationen till hotellet, med två byten på vägen. Jag tror inte på det. Hotellet ligger i något slags köpcentrum som kallas Körfältet, och det ska bara vara några kilometer från järnvägsstationen. Ska jag åka Jämtland runt med bussen innan jag kommer fram? Mystiskt. 

Men mitt i alla frågor, infinner sig också en pirrande liten förväntan. Det ska bli roligt att träffa gamla kära släktforskarvänner igen! Kanske hinner jag också få någon liten glimt av Östersund, med lite tur. Har inga rötter just där, men lite Blix med utgreningar i Jämtland finns det ändå på antavlan. 

Hursomhelst, jag börjar få ner foten i resväskan, som det heter. 

Trevlig sommar, det som återstår av den, och så ses vi i Östersund! 

Bilden:  Någon vintrig staty i Östersund. Foto: Pixabay

För några bloggar sedan, skrev jag om fartblindhet i släktforskningen. Jag påtalade att även om det är jättekul att släktforska sig ner till medeltiden, så får man inte glömma bort den mer närliggande släkthistorien för den sakens skull. Låt mig nu ta ett litet exempel på hur gynnsamt möte med nu levande släktingar kan bli! 

Under den gångna helgen hade jag besök av en mig närstående släkting med fru. Medan övriga familjen var ute på golfbanan, tillbringade min släkting och jag eftermiddagen framför min dator, där jag stoppat in en CD med gamla släktbilder som digitaliserats ur min farfars fotoalbum ett antal år tidigare. Under den eftermiddagen hann min släkting:

Identifiera flera personer som dött innan jag hunnit träffa dem, och således inte visste vilka det var, trots att bilderna var relativt sena (1960-tal troligen). 

Förklarat åtminstone två saker i släktens närliggande historia som jag undrat länge över, och som inte tycks finnas dokumenterat någonstans. 

Upptäckt att CD:n ifråga innehöll betydligt fler bilder än jag från början lagt märke till. Plötsligt mångdubblades fotona! 

Lyckats identifiera i alla fall någon ort trots att den var fotograferad från luften (farfar var Malmslättflygare). 

Men lyckligtvis hade jag något att bidra med i gengäld. Min släkting hade aldrig sett bilderna förr, och fick nu möjlighet att tanka ner dem på en pinne. Dessutom hade jag hittat en liten anekdot om farfar, som faktiskt var ny för honom. (För min släkting, inte farfar alltså!). 

Dessutom hade vi båda, tror jag, en oerhört trevlig och intressant eftermiddag i det förgångna! 

Nu tänkte jag ta lite semester ett par veckor, så på återseende i augusti. 

Trevlig släktforskarsommar alla! 

Bilden: Ett vikingaskepp kommer farande i Norrtälje och får symbolisera allas vår urtida släkthistoria... Foto: författaren

Under den gångna midsommarhelgen, kom min mor med ett par brev som tydligen ramlat ur en väska i garaget. Det var brev från en släkting som tyvärr inte finns med oss längre. 

Ibland undrar jag varför somliga av oss släktforskare är så ivriga att få tag i nu levande släktingar, utom för att få släktinformation? Visst är det trevligt att få träffa eller åtminstone prata med den där fyrmänningen som ingen visste fanns innan du började släktforska, eller den där kusinen som din mamma alltid undrade vart han eller hon tog vägen, men... Man ses eller skickar foton och kan konstatera att 'värst vad han är lik morbror Knut' eller 'den där näsan är så typisk för släkten'. Sedan pratar man om intressen 'jaså, håller du också på med musik? det gör jag/farbror Arne/flera kusiner också'. Eller rentav karaktärsdrag 'va, brukar du/ni också knyta vänsternäven när ni blir arga?'. 

Men sedan då?  Den sorgliga sanningen är nog, att förutom att hålla släkttabellerna uppdaterade, så har man kanske inte så mycket gemensamt efter de inledande samtalen. Var och en har levt sitt egna liv, med familj , arbete och vänner. 

Desto roligare är det när undantagen inträffar! Skrivaren av de här breven som låg i garaget, var en släkting till min farfar. Jag sökte och fick kontakt i släktforskningssyfte, och vi 'klickade' faktiskt. Han var gammal nog att vara just min farfar, men han hade en underbar, finurlig humor som verkligen tilltalade mig, och visade sig också ha en klar blick för detaljer. Tyvärr bodde vi i olika delar av landet, så vi sågs inte mer än ett par gånger i verkligheten, men det var alltid en glädje när hans brev, med den karaktäristiska handstilen, damp ner i brevlådan. Han skrev inte så jättelånga brev, men desto oftare. Jag försökte hinna svara så gott det gick. Och vi pratade om allt möjligt, långt utanför släkttabellerna.  Jag saknar hans brev!

Ibland funderar jag på hur det går för alla de där som upptäckt att deras pappa inte är deras pappa. När man sedan har spårat och forskat med DNA och andra, och slutligen kanske hittat den riktiga pappan i livet - hur går det sedan? Träffas man, går genast upp i varandra och blir som om man alltid känt varandra? Eller blir det tvärtom totalt främlingsskap? Jag minns en kvinna som berättade om en släkting som lyckats spåra upp sin biologiska pappa, och bjudit hem honom till sig. Gubben kom, ondgjorde sig omedelbart över möblering och inredning hos den nyupptäckte sonen, körde ut sina barnbarn ur vardagsrummet, och betedde sig allmänt illa 'det var en förfärlig gubbe'. Så det är ju inte alltid en ny släktskap visar sig lyckosam. 

Sedan finns det ju roliga exempel 'åt andra hållet'. Jag minns en man som ganska nyligen börjat med släktforskning, och han berättade för mig att han hade en mycket god vän, som han varit kamrat med sedan studieåren 'och kan du tänka dig? jag är släkt med hans fru!'.  Det är ju onekligen mer sannolikt att ett nyupptäckt släktskap blir till allmän trevnad om man redan känner den nya släktingen! 

Nej, nya släktingar behöver inte automatiskt bli nya vänner. Men för det mesta blir man i alla fall 'allierade' i sin strävan att hålla släkttavlan uppdaterad. Och det räcker en bra bit!

Bilden: Ett par med barnvagn och en ensam kvinna får symbolisera 'släkt' och 'vän'. Foto: författaren

Det är tisdag idag, alltså min bloggdag här på Rötter. Men nu råkar det, för första gången, sammanfalla med nationaldagen. Jag skriver detta med minnesbilder av hovklapper från paraderande hästar, skramlet från kungliga vagnar och leverop från Skansen rullande i huvudet. Ska förstås titta på spektaklet senare, vilket jag alltid gör sedan den gången jag råkade missa just det år då en släktforskarkollega var med i TV för att hämta en fana. Man vet aldrig vem eller vilka som plötsligt kan dyka upp i bild... 

Det är ju inte bara nationaldag i år. Det är också 500 år sedan Gustav Eriksson Vasa besteg den svenska tronen. Man kan tycka vad man vill om Gustav och hans idéer, men faktum är att en ny tid började i Sverige då. Bibeln kom på svenska, monarkin blev ärftlig, och reformationen inleddes. Bland mycket annat. 

Det där med att vi plötsligt skulle bli protestanter hade ju inte så särskilt mycket med religiös övertygelse att göra för Gustavs del. Jag som älskar att göra jämförelser mellan Sverige och England har konstaterat (möjligen i bloggen tidigare, i så fall ber jag om ursäkt) att både Gustav Vasa och kollegan Henrik VIII reformerade av helt andra skäl; Gustav behövde komma åt klostrens skatter för att kunna betala sina tyska legoknektar, som hjälpt honom att bli kung. Henrik ville till varje pris skiljas från sin första fru Katarina av Aragonien, och det gick ju inte i ett katolskt land! 

I Göteborg firar man nu 400-årsjubileum. Det skulle ha skett för ett par år sedan, men på grund av pandemin blev det uppskjutet. När man skulle fira 300 år, grasserade en annan pandemi, spanska sjukan. Så även den gången blev jubileet skjutet på framtiden. Man får ju hoppas att svenska folket är friskare vid 500-årsjubileet! 

Sedan kommer en rad artister att framträda på Skansen i Stockholm. Det finns kanske en och annan som grumsar om att TV-utsändningarna är för ensidigt inriktade på Stockholm denna dag. Men faktum är ju, att just  Skansen har byggnader från i stort sett hela vårt avlånga land! 

Jag avslutar med att önska alla en bra nationaldag. Leve Sverige. Leve det! som kungen brukar utropa. 

Bild: En svensk flagga. Foto:  Pixabay.

Satt igår och slötittade i Enköpings födelsebok, då jag plötsligt fick syn på en ganska udda namnkombination. Den lille gossen, född 1895, döptes till Gabriel Desiré! Det blev ju att titta två gånger, men det står faktiskt så, se bilden! Hade föräldrarna möjligen tänkt sig att barnet skulle hetat Gabrielle Desiré, så att det alltså var en flicka? Nej, 'pojke' var ordentligt ikryssat. Och Gabriel är ju ett pojknamn. Men Desiré? Vi hade ju en svensk drottning som hette Desirée/Desideria inte så långt tidigare, nog borde föräldrarna haft koll på att Desiré var ett kvinnonamn? Mystiskt. 

Man har ju i och för sig hört talas om att det finns pojkar som döpts till Barbro och flickor som heter Kennet, men de jag har hört talas om har levt i senare tid, och då har det förmodligen funnits en avsikt med dopnamnet. Och dessa barn har i regel ett namn till, med 'rätt' kön. 

Fast egentligen - spelar det någon roll? Det viktigaste är väl vilka människor föräldrarna fostrar barnen till, inte om barnen har ett förnamn med 'korrekt' könstillhörighet? 

Sedan visade det sig att Desirée/Desideria faktiskt har namnsdag idag, och det var ju en lustig tillfällighet. Jag har läst Annemarie Selinkos roman 'Desirée' om drottningen från Frankrike i mina ungdomsår, och det var mycket gripande läsning för en tonåring. Idag inser jag att författarinnan nog tagit hjälp av sin fantasi i många avseenden, även om basfakta säkert är mer eller mindre korrekta. Icke desto mindre, vinterkylan och våra stränga, lite ålderdomliga seder här i Sverige måste ha varit mycket nedslående för en fransk kokott utan 'kunglig' uppfostran. Jag är inte förvånad att Desirée åkte tillbaka till Paris! Men till slut accepterade hon ju sitt svenska öde. 

Till sist en glad nyhet, åtminstone för undertecknad: jag har fått bord i Östersund! Så nu dyker jag upp på årets släktforskardagar i augusti! Jag har aldrig varit i Östersund förut, inte ens i Jämtland, slår det mig. Släktforskarmässigt har jag lite Blix med omgivande släkt i landskapet på mammas sida. Men det är långt tillbaka i tiden. Så det blir ny mark för mig, men jag hoppas förstås att träffa någon eller några av er där! 

Fast det kommer väl en eller annan blogg innan dess...

Bilden: En gosse vid namn Gabriel Desiré är född i Enköping! Foto: författaren

På en volontärkväll för lite sedan, hjälpte jag en kvinna att komma igång med sin släktforskning. Jag noterade att när vi fått tag på en ana och antecknat födelse- och dödsdatum samt vigsel ur kyrkböckerna, ville hon omedelbart gå vidare bakåt till nästa generation. Jag föreslog en titt i husförhörslängden i alla fall, för att få en bild av var och hur anan bodde, men hon ville absolut vidare bakåt direkt. Hon hade ju namnen på föräldrarna från födelseboken.

Full fart bakåt! Det var exakt så jag själv tänkte när jag blev släktforskare. Född, vigd, död, född, vigd, död... få antavlan fulltecknad. Nu, trettio år senare, har jag med backspegeln i handen kunnat konstatera: 

1. Antavlan blir sällan komplett.

2. Bara född-vigd-död blir rätt monotont i längden

3. Släktforskning handlar faktiskt också om att ta tillvara de uppgifter som finns i ens egen tid, så att säga. 

När jag började med släktforskning, hade jag bara mormor i livet av mina far- och morföräldrar. Men då hade jag åtminstone vett att göra en bandupptagning medan hon levde och hade hälsan. Och kunde berätta om sin barndom och uppväxt. Däremot har jag insett att jag vet mycket lite om mina övriga far- och morföräldrars uppväxt. Så sent som för ett par dagar sedan, hade en släkting berättat en liten familjehistoria på facebook, och jag insåg att detta var något som jag inte alls hade känt till tidigare. 

Jag tycker fortfarande att det är spännande att hitta anor långt tillbaka i tiden. Men det blir onekligen mer färgrikt om man kan få en glimt av deras personligheter, inte bara försökta leta reda på deras födelse- och dödsdatum. Och framför allt, du som är ung och ännu har mormor eller farfar i livet, med hjärnan i behåll: vänta inte! Ta med block, penna (eller laptop) och framför allt, någon sorts bandspelare, sök upp dem och trigga dem att berätta vad de kommer ihåg. Kanske finns det något gammalt fotoalbum som kan fungera som 'utlösare'? 

För, som jag sagt förut: arkiven finns (förhoppningsvis) alltid kvar. Men gamla farfäder och mormödrar, som är de enda som kan berätta att deras egen farfar gillade att tälja träfigurer och att röka pipa, eller att gammelmormor sjöng i kör eller sydde sina egna kläder, har en tråkig tendens att lämna oss. 

Så bromsa in, stäng av motorn och ta en titt på dina samtida historieberättare också. 

Bilden: några fartblinda buskar visslar förbi... Foto: författaren 

Jag ser att det var länge sedan jag bloggade senast, och ber så mycket om ursäkt för detta. Kanske har jag drabbats av vårkänslor, nu när kung Bore äntligen verkar ha slagit till reträtt (ta i trä!). Men snödroppar, vintergäck och krokus (se bilden) i trädgården talar sitt tydliga språk, det ÄR vår på gång! 

Och det är nu, med tilltagande ljus ute, som energin inför sommarens ledigheter blossar upp. 'Vanliga' människor planerar utlandsresor, servar husbilen eller väljer färg för att måla om huset. Släktforskare kollar öppettider på arkiv och hembygdsföreningar...

För det gör ni väl? Sommar eller inte, semestertider drabbar även dessa. Inte minst ideella verksamheter som privata museer, hembygdsgårdar och kunniga kyrkvaktmästare. Alltid bäst att kolla upp telefonnumer i god tid innan! Och ni som tänker göra släktresor i sommar, minns att ni bör ha:

1) En tålmodig kompis eller anhörig med bil (om ni inte har körkort och bil själva, förstås!). Extra plus om ni kan hitta en bilförare med bra lokalsinne, och gärna också lokalkännedom om trakten ni åker omkring i. 

2) Ett strategiskt placerat övernattningsställe, gärna i mitten av de platser ni tänkt er att besöka

3) En massa telefonnummer. Ja, nu säger väl någon 'men man kan väl e-posta?'. Jodå, men återigen - det är inte säkert att expeditionen eller receptionen är bemannad/bekvinnad under just era semesterveckor. Ett telefonnummer brukar faktiskt leda till snabbare kontakt (har ni fått tag i fel person, brukar de oftast kunna upplysa om vem som är rätt person). Jag ringde en gång en pastorsexpedition som inte svarade. Jag kopplades då automatiskt till ett annat nummer, som inte heller svarade. Då kopplades jag ytterligare en gång - och hamnade hos en telefonsvarare, som visade sig tillhöra kyrkvaktmästaren. Bingo! Jag pratade in, och han ringde faktiskt upp, varvid saken ordnades till stor glädje för undertecknad. Också ett litet råd: inte ge upp! Förr eller senare hamnar ni hos rätt person. 

Har ni hittat en släktgård eller ett torp som tillhört anorna, men som sedan sålts, så titta på nuvarande ägare i register och kyrkböcker ändå, det kan ju vara någon mer avlägsen släkting! 

Sedan en liten, förmodligen onödig förmaning: De flesta människor tycker att det är ganska kul att det kommer släktforskare åkande och vill veta mer om deras gård eller torp, men inte alla. Jag besökte en 'släktstuga' där damen som hade stället gärna lät oss gå runt huset på utsidan och titta, däremot ville hon inte släppa in oss. Sådant får man respektera, helt enkelt. 

Och så hoppas vi förstås att vädret står oss bi när det börjar bli semesterdags...

Bilden: En krokus har lyckats slita sig ur Kung Bores grepp Foto: författaren

Ikväll såg jag en dokumentär om farao Ramses II på TV. I samband med mumifieringen av honom, framkom det att det kan ha förekommit retuschering. 

Redan då? 

Idag tänker vi väl först och främst på digitala bilder när det gäller att försköna saker och människor. Solnedgången har fått extra färgpåslag, kändisarnas ansikten blir befriade från onödiga blemmor som dämpar deras perfekta 'look'. Och nog blir det så att man lätt betraktar detta med retuschering som ett ganska nytt fenomen. Men så är det alltså inte. 

När man först började avbilda människor på hällar och stenar, blev det ju ganska enkla skapelser. Streckfigurer. Samma när det började komma mynt. En skicklig gravör kunde väl åstadkomma en någotsånär hyfsad likhet med den kung eller drottning som skulle avbildas. Inte mycket utrymme för några retuscheringar här, inte. 

Jag är lite osäker på när det började komma porträttmålningar på 'finare folk'. Någon gång under medeltiden? Men jag kan gott tänka mig att det satt någon adelsman eller drottning framför konstnären och gormade 'korta ner min långa näsa!' eller ' du behöver väl inte ta med vårtan på högra kinden'. 

Erik XIV, han med ärtsoppan, friade en gång till den engelska drottningen Elizabeth I och medsände budbärarna sitt nymålade porträtt att överräckas som övertalningsmedel. Men 'jungfrudrottningen' lät sig inte bekommas. Hon tittade på tavlan och anmärkte ungefär att:  'såg han sådär bra ut i verkligheten, så borde jag gifta mig med honom meddetsamma'.  Men det gjorde hon inte. Fast det berodde nog inte enbart på att hon tvivlade på tavlans autenticitet... 

På 1700-talet var det en modenyck att förstora upp ögonen på porträtten. Tavlor från detta århundrade får således lätt den kusliga effekten att ögonen på den konterfejade verkar röra sig runt  i rummet.  

Sedan kom ju fotografiet i mitten av 1800-talet, och allteftersom kom också möjligheterna att retuschera bort oönskade defekter. En annan sak som jag ganska nyligen lärde mig: fotograferna då hade liksom idag ateljéer med diverse kläder , smycken och tillbehör som fotoobjektet kunde låna. Så ser ni ett foto där er farfars farfar har en tjusig jaktrock på sig eller mormors mormor har en exklusiv brosch på klänningen, kom ihåg att det kanske inte alls var deras egna! 

Summa summarum: Bilden kanske aldrig ljuger. Men det är värre med de som är avporträtterade. Eller avbildaren...

Bilden: Ett berg av papper, till en tidigare blogg. Men berget vilar på lösa grunder, jag letade papperslappar en god stund innan jag fick ihop en lite dramatisk blandning. Foto: författaren

Härom dagen kom jag på, att i detta nådens år 2023, så är det exakt trettio år sedan jag började med släktforskning. En mängd forskarminnen infann sig genast, både bra och dåliga. Jag har ju anorna spridda från Västerbotten till Skåne, så det har blivit många olika kyrkböcker, bouppteckningar och annat att skärskåda.

I början av 2000-talet besökte jag Falu bibliotek och forskade lite i mikrokort på min farfars morfars sida. Insåg att farfar är rejält mycket dalmas på den sidan. Anorna i Stora Skedvi försvinner snabbt ner i 1600-talet, rötterna i Hedemora verkar också vara ganska djupt nerslagna i myllan. Men där har jag mycket kvar att forska på. I Grangärde, där morfars enda hittills befintliga ättetråd finns, har jag redan berättat att där finns djuuuupa rötter.  

Jag har i ett par bloggar berättat om familjens resa till Dalarna för ett par somrar sedan, med besök både i Dan Anderssons Luossa och dalahästarnas Nusnäs, men faktum är, att vi var iväg en sväng till, nu för lite modernare historia. 

Det är 1970-tal. Vi  åker flera gånger till Gustafs, där min dåvarande styvfars föräldrar har en liten stuga. En kort, grusad vägstump bort, ligger en gård med hage, där går det en häst! På andra sidan vägen ligger boningshuset där det bor en familj med två döttrar. Den äldsta äger hästen. Den yngre är jämnårig med mig, och vi umgås en del. 

Detta inträffade alltså i mitten av 70-talet. Nästan femtio år sedan, och naturligtvis hade både hus och natur förändrats en hel del sedan dess. Vi fick fråga oss fram, och till slut var det någon som kunde tala om var gården låg. Vi hittade dit, och eftersom många hus är röda med vita knutar, var vi lite tveksamma om vi kommit rätt - tills jag fick syn på ytterdörren. Jag har i mitt äldsta fotoalbum en bild av dotter och häst framför den, och den såg exakt likadan ut nu, möjligen lite äldre. 

Vi ringde på, och ut kom en äldre man. Tyvärr hade man sjukdom i huset, så vi fick stå utomhus och prata, men efter några minuter, insåg vi att detta var döttrarnas pappa! Och han kände visserligen inte igen just oss två, men han mindes både vår styvfar och hans föräldrar. Från 70-talet. Jag minns att jag blev riktigt rörd av detta. Det var ju så länge sedan... 

Med anvisningar från fadern, hittade vi så småningom också stugan där vi bott, men den gick inte att känna igen, om- och tillbyggd som den var, säkert flera gånger sedan 70-talet. Vi träffade en trevlig ung man med bil, och när vi berätttat varför vi var där, blev vi erbjudna att få komma in och titta i huset, men tackade nej till detta. Vi skulle knappast känna igen oss i alla fall, och tiden började bli knapp. 

Genealogiska rötter, egna nostalgiska minnen, och nu nya upptäckter... jag har haft mer med Dalarna att göra än jag faktiskt tänkt på... 

Bilden: Grangärde kyrka, tyvärr stängd då vi var där. Foto: författaren 

... Åtminstone var det honom jag ville slå upp när jag härom dagen började söka på diverse sidor ute på nätet. Anledning: jag vet att han, innan han blev skickad till Lund som student, hade en ung informator vid namn Andreas Bondonis Lunnaeus, som råkar vara min anfader.

Jag konstaterade att fadersfiguren ifråga, Nils Ingemarsson Linnaeus, såg rätt vildsint ut med sitt stora svarta skägg på porträttet som var bifogat artikeln, läste med visst intresse att hans far Ingemar var bonde, och konstaterade att där inte stod något om Andreas.

Försökte sedan istället med Andreas själv, och hamnade då på den finska ’yliopisto’. Det är den finska universitetsmatrikel, vilken på ett föredömligt sätt blivit redigerad och utlagd till allmän beskådan på nätet. Man kan välja mellan svensk och finsk text, vilket är tacksamt, även om ’kirkioherra’ inte är jättesvårt att tolka som kyrkoherde eller präst. Fortfarande dock inte ett ord om att han undervisat Linné senior när senior var junior, så att säga. Däremot läser jag med stort intresse att Andreas varit ’hemmapredikant’ hos en viss Kirstin Grip år 1654.

Jag övergår då raskt till att försöka hitta uppgifter om denna Kirstin Grip, men hugger i sten. Den enda med det namnet som jag får upp på nätet är född åtminstone hundra år för tidigt. 

Över till papperslitteraturen! I Nordisk Familjebok läser jag om släkten Grip och dess koppling till riksdrotsen Bo Jonsson Grip. Men ingen Kirstin eller Kerstin där, inte. Jag växlar över till Linnaeus/Linné och läser om Carl von Linnés ’icke obegåvade men karaktärssvage och njutningslystne’ son och namne, som dog endast 42 år gammal, och vars efterlämnade skrifter var ’obetydliga’ enligt NF. Tänk så långt från päronträdet äpplet kan falla…

Förstås har jag uppgifterna om Andreas Bondonius Lunnaeus informatorstjänst i mitt eget släktforskningsarkiv, men det hade ju varit roligt om det funnits något mer att hämta om saken. Och så hade det ju varit trevligt om uppgiften om hans informatorsuppdrag varit lite mer 'offentlig' så att säga... 

Fast nu är den ju det... 

Bilden: en äkta Grip. Foto: Pixabay

Härom kvällen tog jag mig för att bläddra igenom mina bloggar här på Rötter. Konstaterade då att 'Min vän mördaren?' fortfarande är den mest lästa av bloggarna. Jag gissar att det beror på att ämnet var lite annorlunda. Det var nog enda gången under mina yrkesår i släktforskarbranschen som jag tvekat att göra mitt jobb, av moraliska skäl. 

De flesta jag mötte under min tid som arkivvärd var mer eller mindre trevliga människor. Även om det förstås dök upp någon enstaka person som jag önskade hade provat på någon annan hobby (exempelvis boxning). 

Många ringde, e-postade eller skrev brev om att de önskade avsluta sina medlemskap. De flesta uppgav något skäl till detta, vilket egentligen inte alls var nödvändigt. I de flesta fall handlade det om ålderdom. Synen hade avtagit, eller man orkade helt enkelt inte sitta vid datorn eller mikrokortsläsaren och stirra på husförhörslängder längre. Jag blev dock en aning överraskad över ett brev från en forskare som jag visste bara hade varit medlem ett år. Han skrev att han ville utgå som medlem 'eftersom jag är klar med min släktforskning' . Efter ett år, det måste vara nytt rekord! Eller också kanske han hade adliga anor rakt av på båda sidor av släkten? 

Som jag berättat i en tidigare blogg, är jag väldigt förtjust i Svenska Turistföreningens årsböcker, framför allt de äldre årgångarna. En gång ringde det en man och ville skänka oss en laddning inbundna sådana. Jag sa glatt ja till detta. Desto besviknare blev jag när lådan anlänt, och jag upptäckte att böckerna var vandaliserade! Det var blyertsklotter i dem, och många av bildplanscherna saknades, vissa bilder var till och med urklippta! De böckerna fick jag rea ut... Inte roligt. 

Många av besökarna var ständigt återkommande stamgäster. Några av dem blev jag god vän med, och umgås fortfarande med idag. Andra försvann plötsligt, och när medlemsavgiften inte var betald, så blev det att ringa folkbokföringen. De flesta visade sig ha avlidit. Nuförtiden finns det ju flera sökkällor på nätet, men fortfarande är det bara folkbokföringen som kan bekräfta om någon (nyligen) är avliden, ett litet tips. 

Bilden: kanske ett släktträd? I verkligheten en juldekoration i Rostock... Foto: författaren 

I mitten av 70-talet begick jag min första utlandsresa, till  La Manga i Spanien. Inte långt ifrån hotellet, kände jag en egendomlig, kryddig doft i luften. Det visade sig komma från stora saltbassänger, så kallade Saliner, där man helt enkelt torkade salt på samma sätt som gjorts sedan tidernas begynnelse. 

Salt har alltid varit livsnödvändigt för människan. Bergssalt utvinns ur lämningarna av forntida hav. I Europa sträcker sig Zechstein i en halvmåne över Storbritannien, Nederländerna, Tyskland, Polen och Llitauen. Det 'havet' är över 200 miljoner år gammalt! I Provadia i Bulgarien har man hittat lämningar av saltutvinning som påstås vara inemot 7000 år gamla, och det utvinns fortfarande salt på platsen. 

Den berömda polska saltgruvan Wieliczka omnämns 1044, men har säkerligen varit i bruk tidigare än så. 

Sedan finns det då havssalt, som än idag utvinns på samma sätt som gjordes åtminstone 600 f Kr. Man fyller en damm med havsvatten, och låter vattnet torka ut. Efter cirka ett år, är det bara att sätta igång att skörda saltet som ligger kvar på den torrlagda dammbottnen. På stränderna i Wales har man också utvunnit havssalt, men sedan grottsystemet i Cheddar upptäckts, med salt, har det inte varit lönsamt. Numera har dock havssaltsåtervinningen återupptagits i liten skala. Till havssalt får man dock tillsätta jod, som inte finns i haven. 

Salt har alltid ansetts viktigt och dyrbart. Under romartiden i Storbritannien, fick legionärerna ofta betalt i salt. Därav kommer ordet 'salary'= lön! På nordligare breddgrader har vi i första hand fått utvinna bergssalt. Att torka havssalt krävde stora tunnor med hett vatten, och var omständligt. Vikingarna köpte salt på sina handelsfärder i framför allt ostlig riktining. Nuvarande Rumäniens bergstrakter är rika på saltfyndigheter. 

Förutom att salt var livsnödvändigt för att konservera kött och fisk, har det ju också använts till att garva skinn, göra glas och guldföremål. 

'Det vita guldet' är en mycket passande benämnning på salt. Och att benämna en person som 'jordens salt' måste vara tilltalande! 

Bilden: Saltkar. Foto: författaren.

God Fortsättning och ett Gott Nytt År! vill jag först och främst önska alla släktforskare!

I mina funderingar på något lämpligt bloggämne, kom jag att tänka på det här med så kallade oäkta barn och, framför allt, deras mödrar. Under många århundraden var det lagbrott, tingssak och många bittra ord om detta med att få barn utan att vara gifta. Lönskaläge, enkelt eller dubbelt hor, böter och värjomålseder var vardagsmat för de flesta. Men under 1800-talet började väl den moraliska indignationen att lätta? Så småningom, på 1860-talet, var det ju inget lagbrott längre heller. Eller hur var det egentligen? 

I mitt eget släktträd, har jag två kvinnor, boende i samma trakt och ungefär lika gamla. De får varsitt oäkta barn med bara några års mellanrum, men verkar ha bemötts helt olika. 

Mathilda Bovin är född 1816 och får 1846 dottern  Elvira i Västra Eneby (?), Östergötland. 

Sara Stina Egnell är född 1818 och får 1850 sonen Lars Gustaf i Västra Eneby,  Östergötland. 

Mathilda arbetar som sömmerska. Hennes dotter ska vara född i Västra Eneby 1/6 1846, men trots intensivt letande i både Västra Eneby och kringliggande församlingar, har jag aldrig hittat födelsenoteringen. Det kan förstås bero på att hon fötts någon helt annanstans, men också på att någon eller några sett till att barnet aldrig fördes in i dopboken. Mathilda själv är inte född i trakten, utan både hon och senare hennes föräldrar har kommit inflyttande. Inte heller i eller omkring deras förra hemort finns dottern i dopboken.  Mathilda är dotter till skeppstimmermannen, senare manufakturisten Johan Fredrik Bovin och hans hustru Maria Christina Landtberg. Mathilda dör ensam, som 'gammal piga' vid hög ålder. 

Sara Stina är dotter till livgrenadjären Lars Egnell och hans hustru Maria Jonsdotter på Rävbacken. Sara Stinas far är med bland dopvittnena, och efter födelsen bor hon kvar hemma hos föräldrarna en tid innan hon ger sig ut för att tjäna piga igen. Det verkar inte som om dotterns 'oäkta' födsel har genererat någon större uppståndelse. 1859 gifter sig den då 41-åriga Sara Stina med den 22-årige drängen Gottfrid Bruzell från Bennemåla. Senare övertar de och driver Kisa Gästgiveri och får flera barn tillsammans. 

Jag funderar på varför de båda östgötakvinnorna uppenbarligen blev så olika bemötta? Hade Egnells det bättre ställt än Bovins? Eller var det för att de senare var utsocknes ifrån? 

På annan ort, i Västmanland, ser en annan av mina anmödrar till att förlova sig och försvinna från trakten med sitt oäkta barn fortare än kvickt. Trots att prästens språk i kyrkboken är korrekt, läser man tydligt förakt mellan raderna. Och detta skedde ändå nästan femtio år efter de båda barnen i Östergötland!

Tur att värderingarna är annorlunda numera. Allt var inte bättre förr! 

Bilden: dopfunt från Storbritannien. Foto: Pixabay

För någon vecka sedan, var det dags att samlas några stycken på Stockholms Stadsarkiv igen. På vägen dit, försökte jag komma på när jag var där senast. Pandemin, min egen flytt och annat har lagt hinder ivägen. Kom fram till att det faktiskt var lite drygt tre år sedan jag senast besökte ett regelrätt arkiv! 

Det var nästan snopet att konstatera att Stadsarkivet såg ut precis som förut. Samma stenplattor fram till dörren, och samma dörr som envisas med att vilja stänga sig precis som man befinner sig mitt i dörröppningen. Förvaringsskåpen, toaletterna, kaffeautomaten... Allt var sig likt. 

Däremot kände jag inte igen någon i personalen när jag var där. Någon har bytt jobb, en annan har gått i pension... Mina 'kumpaner' från förr var sig dock ganska lika. Lite nya frisyrer, ett försvunnet skägg, men annars rätt väl igenkännbara. 

Efter vårt lilla möte, hann några av oss med att prova datorerna igen. Där avslöjades åtminstone hos undertecknad några lager rost som belägrat minnet. Till slut började fingrarna dock komma ihåg ett och annat. Just det, så var det man sökte efter detta! 

Jag insåg också hur mycket jag saknat arkivforskningen. Visst, det finns mycket att göra hemma vid datorn, men det är en speciell gemenskap att forska tillsammans med andra. Låga mumlanden om husförhörslängder och fuktfläckar i bakgrunden, skrapet av stolar när någon eller några blivit kaffesugna, gåendet i dörren och glada hälsningar forskare emellan, dämpade förfrågningar borta vid receptionsdisken... 

Det är här vi släktforskare hör hemma. 

Eller hur? 

Bilden: Interiör från det norska riksarkivet i Oslo. Foto: författaren