Rötterbloggen
Rötterbloggen

Kvinnor bakom allt?

kvinnor

Som släktforskande feminist, grämer jag mig förstås ofta när jag tänker på alla dessa miljontals kvinnor som levt här på jorden och bara antecknats såsom födda, vigda och döda. När så många av dem sannolikt varit tekniskt lagda, smarta affärskvinnor, ekonomiskt finurliga och allt möjligt annat - men de har tvingats stanna hemma och brodera kuddar istället för att ta plats i historien. Sådant fruktansvärt slöseri med resurser! 

Men nu under julveckorna har jag passat på att städa lite bland mina ständigt omkringflytande släktforskarpapper, och då upptäckte jag faktiskt en sak. Jag har på många ställen kommit betydligt längre bakåt i tiden på kvinnor än på män. Är detta vanligt, eller är det bara jag som haft den turen/oturen? 

Jag nämnde min morfars anor i en tidigare blogg. Där vet vi ingenting på farssidan, men morfars mormor är jag nu nere i femtonhundratalets Grangärde med. Och har blivit Svinhufvudättling på vägen dessutom. 

På mammas mors sida finns finskfödde soldaten Gustaf Svala. Han hamnade i Sverige när vi förlorade Finland 1809. Jag har namnen på hans föräldrar och kanske hans morföräldrar, men far var också soldat och hette Jakob Finnberg. Tyvärr står det inget patronymikon och ingen födelseort, så där har jag än så länge inte kommit någonvart, trots flitigt sökande i bland annat HisKi. Gustafs hustru hette något så vanligt som Maria Andersdotter, och när jag slutligen rett ut vem av flera sådana det var frågan om, hittade jag raskt först henne själv i Spånga, sedan far, farföräldrar, mor och morföräldrar i Spånga-Järfällaområdet utanför Stockholm. Forts följer! som man brukar säga... 

Farfars mormor Justina, hon med alla prästerna, är min 'räkmacka' i släktforskningen. Hennes anor sträcker sig ner till fjortonhundratalet. Hennes man, dalmasen Bernhard, skulle nog i och för sig kunna komma ganska bra ikapp, om lata jag bara tog itu med kyrkböckerna i  Hedemora och Stora Skedvi på allvar någon gång. 

Justinas farföräldrar hette Magnus Peter Wetterlund och Maria Elisabeth Bergendahl. Magnus Peters far, prästen Anders, verkar inte vara född det år eller datum det står i böckerna att han ska vara, så jag sitter fast i Stora Lundby. Maria Elisabeth däremot, är den direkta orsaken till min lilla bok 'Prästergötland'. Hon är född i Surteby-Kattunga, och trots deras nedbrunna kyrkböcker, så har jag via herdaminnen, studentmatriklar och annat kunnat klättra ganska långt ner i tiden i Västergötland. 

Ovan nämnde Magnus Peter Wetterlund var barnbarns barn till prästen i Hunnestad Lars Agrell och hans hustru Annika Agrell. I herdaminnet står att Lars var född 1666 i Västergötland. Längre har jag inte kommit. Sedan den fantastiske genealogen Paul Wilstadius klargjort att makarna faktiskt har samma efternamn totalt oberoende av varandra, har jag kunnat hänga på Annika ner till mörkaste Småland och femtonhundratalet. 

Sedan har vi på pappas sida farfars farfars far Eric Jacob Nordbäck. Han är född i Gävle, men hans far, skräddaren Olof N, ska enligt uppgift vara född i Tierp år 1738. Längre har jag inte kommit. Farfars farfars mor däremot, Anna Norberg.... nä förresten. Hon är värd ett eget kapitel. Forts följer!

Och apropå forts: God fortsättning på det nya året allihop!

 

Bilden: Lite feminism så här i början på året.... Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  356 Träffar
  0 Kommentarer
356 Träffar
0 Kommentarer

Ekorrism

ekorrjul

När det gäller personliga ägodelar, så kan människan delas in i två grupper:
Den första gruppen är de som, vid närmare granskning, visar sig ha exakt så mycket 'gångkläder' som man rimligtvis behöver, några lagom vettiga möbler och husgeråd, lite böcker och grammofonskivor, en dator och de vanliga tråkiga pärmarna med viktiga dokument.
Den andra gruppen däremot, har vindsförråd, källare och samtliga garderober i bostaden fullproppade med stora och små prylar, sorgfälligt sparade för att de 'kan vara bra att ha' någon gång framöver.

Någon gång framöver kommer sällan. Och skulle det någon gång faktiskt inträffa att man behöver något som man vet sig ha sparat långt tidigare, kommer man då ihåg var prylen finns någonstans?
Icke.

Däremot hittar man den både tre och tio gånger om man är på förtvivlad jakt efter något helt annat!
Ibland går det så långt att man själv inte vågar öppna dörren till en viss garderob eller ett visst skåp på grund av rasrisken.

Den som har det så, är troligen hemfallen åt ekorrism.
Jag menar inte 'patologiskt samlande' som är sjukligt och kräver behandling, utan den ganska vanliga svårigheten att kasta bort saker.

Den som likt ekorren plockar på sig allt som kan användas och lagrar det i något gömställe, lämnar i alla fall efter sig en rejäl skatt åt historien! Om inte oförstående anhöriga slänger alltihop förstås.

Tänk om våra förfäder hade varit hemsökta av ekorrism! Vad allt skulle vi inte ha kunnat utläsa av deras gamla säckar, urvuxna kläder, trasiga husgeråd och annat!

Det finns ju några få lysande undantag, exempelvis Wilhelmina von Hallwyl, som hade samlarfnatt och donerade hela sitt grandiosa palats med inventarier i Stockholm till allmän beskådan. Men hon hade både råd och utrymme att vara ekorre, och hon var dessutom mycket medveten om samlingarnas historiska värde.

Våra anor tänkte förstås inte att deras gamla uttjänta drängskjorta kunde berättat för ättlingarna vilket material kläder till 'vanligt' folk syddes i. Inte heller tänkte man att det trasiga brödtråget skulle kunnat avslöja vilken sorts bröd som bakades just i det här torpet, eller vilket träslag man använde för att tillverka husgeråd. Man tog tillvara de bitar som möjligen gick att återbruka, och använde i nya föremål. Det man inte kunde använda slängdes bort.

Varför blir vissa människor ekorrar och andra inte? Är ekorrism ärftligt? Vad gör en ekorre om förråden faktiskt blir så överfulla att det inte går att lagra mer saker i dem?
Frågorna är många, svaren få.

Med denna lilla julnöt att fundera på, ber jag att få önska alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Återkommer i januari.

 

Bilden: Ekorrjul.... Foto: Pixabay

 

 

Fortsätt läs mer
  532 Träffar
  0 Kommentarer
532 Träffar
0 Kommentarer

Usch - snö!

Vy-frn-toppen-av-Stora-Essingen-1

Igår kväll och i natt föll den första 'riktiga' snön över Stockholm stad. Därav rubriken, som är hämtad från min dagbok för igår. Jag hör till dem som tycker att snö är trevligt på julkort, men i övrigt mest handlar om kyla och halkiga eller slaskiga trottoarer. 

Annat var det förr! Åtminstone för de burgna i samhället. Snö för dem innebar slädpartier ute på Djurgården (om man bodde i Stockholm förstås), skridskoåkning och annat skojigt. Varm dryck, ärtiga vinterkläder och uppvaktning av eller uppvaktad av någon spännande moatjé.

  Även ute på landet bland bönderna, sågs, tror jag i alla fall,  vintern med ganska blida ögon. Man hade gjort sitt slitsamma utomhusarbete, nu kunde snön få komma. Sådd och skörd var avklarat, frukt och grönsaker framodlade och plockade, slakten genomförd. Nu spann eller täljde man vid brasan. Djuren måste utfodras och korna mjölkas, och kanske hade man en plikt att ploga vägen, men vägarna var förhållandevis få på den tiden. Isarna utgjorde utmärkta transportleder, mycket bättre än de ofta smala och dyiga landsvägar, nu snötäckta dessutom, som fanns. Det är ju först under vårt senaste århundrade som vägarna har blivit breda och stabila. 

De som inte såg snön och vintern med blida ögon var förstås de fattigaste. Snö och kyla gjorde inte klimatet i små dragiga torpstugor eller (ännu värre) en backstuga särskilt behagligt. Och när allt frusit på, fanns det inga frukter eller bär att plocka för att dryga ut maten. Det blev att göra småsysslor på gårdarna i utbyte mot lite mat eller ved, eller att tigga sig fram. Ingendera särskilt enkelt med snötäckt väg eller stig att pulsa fram på. 

En fördel hade kanske snön även för de fattiga. Det vita gjorde att det blev lite ljusare ute. Precis som nu.

Utan snö hade nog inte heller Sverige kunnat frambringa så många duktiga skidåkare, både utför och på längden. Snökanoner i all ära, men... 

Det är synd att man är tvungen att bli vuxen. Som barn tyckte jag att snö var roligt! Bygga snölyktor, göra snöängel, åka kälke... Var man många, kunde man kanske till och med få ihop en snökoja. 

Men ok. På JULAFTON tycker jag absolut att det ska vara ett litet lätt, tjusigt snöfall! 

Bilden: Vy från Stora Essingen en vinterdag för några år sedan. Foto: författaren.

 

Fortsätt läs mer
  483 Träffar
  0 Kommentarer
483 Träffar
0 Kommentarer

Rapport från Halmstad

DSCN9848

Redan i början av hösten läste jag i föreningstidningen att Hallands Släktforskare skulle ha någon sorts 'bokevent' den 30 november. Men utöver detta stod det bara 'mer information längre fram'. Jag väntade tålmodigt och med sakta smygande planer på en liten tripp ner till staden i slutet av november. Slutligen framkom att man tänkte sälja böcker, både loppisböcker och gästande författares alster. Jag ringde ner och frågade lite försynt om jag kunde få komma och sälja mina häften också? Visst fick jag det. Inga problem! Inte ens bordshyra ville man ha. 

Saken var biff, jag bokade hotell och biljetter. Och när veckoslutet äntligen randades, äntrade jag tåget söderut medförande en alldeles för tungt lastad väska samt en stor portion förväntningar. 

Jag anlände redan på torsdagskvällen den 28, säga vad man vill om Grand i Halmstad, det är då inte långt att gå från järnvägsstationen! Efter att äntligen befriat mig från min tunga väska och försiktigt inspekterat att den inte tagit skada av den ovarsamma behandlingen, var det dags att promenera iväg till centrum för en välbehövlig middag. 

Om man går Stationsgatan 'uppåt' mot Slottsbron till, ser det ut som om gatan tar slut med ett räcke längst bort. Med en handfull halmstadsresor i bagaget, vet jag att det är inbillning. En smal kurva tar en in på Viktoriagatan och så småningom över bron. 

Jag gillar att gå längs byggnaderna på Viktoriagatan,  på vänster sida. Husen lever upp till gatunamnet, de vita putsade stenfasaderna varvade med några i rött tegel, med sina branta källartrappor och källargluggsbutiker, ger ett omisskännligt viktorianskt intryck. Mina tankar går alltid till Bayswater med sina hotell i London... 

Dagen efter skulle enligt väderrapporten bli solig med blå himmel. Istället vaknade jag till det sorgliga ljudet av snöslask som trummade mot fönsterrutan. På det sättet var det ju väldigt passande att man spelade julmusik i frukostmatsalen. Däremot blev man inte särskilt hågad att gå ut, men det gjorde jag ändå, för jag behövde någon sorts åkbiljett till lokalbussen för att kunna ta mig ut till släktforskarföreningens lokal på lördagen. Efter att först ha besökt busshållplatsen vid Österskans, där de flesta stadsbussarna avgår, gick jag till kiosken på platsen. En diskret knackning på rutan gjorde att någon kom och öppnade, varpå jag förbindligt hälsade och sa: 'Jo, jag skulle behöva någon sorts busskort...'. Mannen tittade då på mig, och pekade på tidningarna Aftonbladet och Expressen. Jag insåg att språkförbistring förelåg, och försökte precisera med 'biljett, buss' och så vidare. Till slut bytte jag språk och förklarade på bästa skolengelska att jag sökte en 'ticket to the bus'. Då förklarade herrn bakom glaset vänligt att han inte sålde några sådana, men däremot fanns det vid den blå bilen. Han pekade bort mot Stora torg på andra sidan bron och den där belägna pressbyråkiosken. Jag tackade och knallade över bron till torget. 

Det var fortfarande vidrigt väder, och jag ruskade mig grundligt när jag kom in till Pressbyrån på Stora torg. När det blev min tur, försökte jag igen: 'Jo, jag skulle behöva någon sorts busskort...' Varpå damen bakom disken vänligt förklarade för mig att det sålde man inte här, men om jag bara gick in i Gallerian på andra sidan torget, så sålde man sådana där. 

Jaha. TIllbaka igen, in i Gallerian och visst fanns det en pressbyråkiosk där också. Ny väntan, och så återigen 'Jo, jag skulle behöva någon sorts busskort...' Men nej. Tyvärr sålde man inga sådana, men om jag bara gick in till Hallandstrafiken i butiken intill, så...

Skam den som ger sig, jag gick till Hallandstrafiken och fick vänta en lång stund, men sedan var det dags för den där meningen som jag vid det här laget börjat tröttna på: 'Jo, jag skulle behöva någon sorts busskort...' Under över alla under, jag FÅR till slut ett busskort! Men allvarligt, om någon representant för Hallandstrafiken råkar läsa det här så vill jag bara säga: Tack för god service, men bli gärna lite mer lätthittade! Visserligen har vi även i här i Stockholm den tramsiga regeln att man inte kan köpa biljetter vare sig på bussen eller busshållplatsen (inte alla i alla fall), men här säljs i alla fall biljetter i nästan varenda kiosk! 

Ett busskort rikare, kom jag ut på torget igen, och se! Snökornen hade stuckit iväg någon annanstans, molnen hade skingrats, solen sken. Visserligen hade det blivit lite kallare också, men i alla fall. Fredagen förflöt sedan med damlunch och shopping på bästa tänkbara sätt. 

Lördag morgon tidig väckning, och nu var det dags! Jag hade av expertis fått helt nya instruktioner för bussåkandet, skulle jag hitta? Överambitiös som jag var, gick jag från hotellet fyrtiofem minuter innan bussen skulle avgå för säkerhets skull, vilket ledde till att jag kom med bussen som gick en halvtimme tidigare. Så jag behövde inte stressa, utan kunde lugnt promenera sträckan från hållplatsen till lokalen.

Klockan var omkring nio. Det var en betagande vacker morgon. Solen var på väg upp, och den gnistrande rimfrosten krasade under skorna, men det var lyckligtvis varken snö eller is på marken. 

Tack vare goda anvisningar, hittade jag också direkt fram till dörren. Men den var låst. Inte så konstigt med tanke på att evenemanget började först en timme senare. Jag knackade på rutan. Både en och två gånger. Tänkte med förtvivlans mod testa SOS-signalen, när någon kom och öppnade. Samt frågade, när han hälsat mig välkommen, varför jag inte använt ringklockan? Jaja, man kan inte se allt....

Hallands Släktforskarförening bor på Ryttarevägen 4. Det är en källarvåning men väl utrustad. Här finns pentry, toalett och en ordentlig hall att hänga av sig ytterkläderna i. Det gjorde jag, och blev sedan visad in i det som förut utgjorde den enda forskarlokalen. Där var fullt av bokhyllor, bord och böcker. Samt funktionärer i mörkblå tröjor och några författare med bokkartonger. Jag fick ett fördelaktigt placerat bord, och en namnskylt med foto på! Det har jag aldrig haft förut. Snabb uppdukning av böcker, sedan gick jag en vända för att se mig om. Nu har föreningen fått lite utökade ytor, så det finns en särskild sal för datorerna. Lite längre bort i korridoren finns ett föreläsningsrum som föreningen inte äger, men kan låna vid behov. 

Klockan tio öppnade det, besökare strömmade in, och föreläsningarna startade någon halvtimme senare. Först ut var Kathinka Lindhe, som bland annat författat boken 'Sorgeliga saker hända' , vilken handlar om triangeldramat mellan Elvira Madigan, Sixten Sparre och hans fru. Kathinka är släkt med hustrun, och har i hög grad sett till att den försmådda frun klivit fram ur skuggorna och fått liv. 

Nu pratar hon emellertid om lokalhistoriska böcker och fynd i pappersarkiven, mycket passande eftersom det är ett bokevent. 

Det blir en något lugnare dag än det var tänkt. Kanske det vackra vädret är boven i dramat. När novembermörkret efter flera veckor bryts, går kanske hallänningarna hellre en promenad i solen än ner i en källarlokal för att titta på böcker. Emellertid, kommers blir det i alla fall. Och stämningen är god. Här säljs inte bara renodlade släktforskarböcker, utan också en bok om ett rederi och dess historia, diverse lokalhistoria långt utanför Hallands gränser, och mycket annat. 

Så småningom tar det roliga slut, man packar ihop, och så blir det 'efterfest' med mat, dryck och småprat. Jag får skjuts till hotellet, vilket jag är mycket tacksam för i mörkret och med min tunga väska. 

Nästa morgon gick tåget tillbaka till Stockholm igen.  Jag åker denna gång via Lund, och vid stoppet i Helsingborg, ser jag rentav över till Danmark. Inte illa på en resa mellan Halmstad och Stockholm!

Jag vill rikta ett varmt och innerligt tack till funktionärer, författare och släktforskare som medverkade vid träffen i lördags. Fast jag bor långt bort och nästan aldrig kan närvara eller hjälpa till vid era evenemang, så tog ni emot mig som en i 'familjen', begärde ingen ersättning för att jag stod och sålde mina egna böcker, och lät mig delta i efterkalaset. 

Alla hjälpte alla, och ingen var mer betydande än någon annan. Det, mina damer och herrar, kallar jag för släktforskarföreningsanda! 

Jag ska försöka komma tillbaka med lite tätare intervaller i framtiden... 

Bilden:  Ett par tidiga besökare begrundar böcker, Elisabeth Fagerberg fotograferar, Anna Karlsson i tidstrogna kläder säljer sina och brodern Andreas böcker om 1600-talets Halland, Sven Johansson representerar Föreningen Gamla  Halmstad och Anders Bergenek säljer boken om rederiet Lion Ferry. Foto: författaren.

Fortsätt läs mer
  573 Träffar
  0 Kommentarer
573 Träffar
0 Kommentarer

Nyckelpigan i fåtölj och folktro

ladybug-563277_960_720

För några dagar sedan, när jag satt i min kära fåtölj och åt frukost i godan ro, kände jag plötsligt att någonting kröp på ena benet. När jag tittade efter, hittade jag till min förvåning en nyckelpiga i all sin röda och prickiga prakt. Förutom den inledande rätt självklara frågan hur en nyckelpiga kunde befinna sig inne i min bostad i november, infann sig raskt ett antal följdfrågor. Att vanliga nyckelpigor är ofarliga för oss människor vet jag, men är de också ofarliga för mina fåglar?

Eller kommer nyckelpigan att bita fåglarna? Kommer fåglarna att bita nyckelpigan? Vad äter nyckelpigor egentligen? Hur fortplantar de sig? Om jag inte lyckas få ut den här nyckelpigan genom balkongdörren, kommer jag då att ha tiotusen nyckelpigor här inne till våren? 

Det var bäst att söka utökad kunskap, vilket jag gjort, både i bokform (Nordisk Familjebok 1953) och ute på nätet (Wikipedia). Det första jag inhämtade var att nyckelpigor i första hand äter bladlöss, vilket gjorde mig lättad. Då får nog fåglarna vara ifred. 

Nyckelpigor har haft många namn genom tiderna. Och i olika delar av Sverige. Gullhöna är en mycket gammal benämning, som enligt nätet till och med kan vara förkristet. I norra delen av Sverige kallas den gullfrigga, och i Skåne åkerhöna. Gullpytta är ytterligare ett alias för denna lilla men mångomtalade insekt. Under medeltiden vet man i alla fall att namnet Jungru Marie/Maria nyckelpiga var vanligt. 

Det sistnämnda namnet har troligen med de sju prickarna att göra. Maria ansågs ha de sju nycklarna till himlen, och nyckelpigan var hennes hjälpreda som bar nycklarna. 

Lite mer profant, så troddes nyckelpigan kunna förutspå vädret. Om en bohuslänning såg en nyckelpiga flyga iväg, så skulle det bli sol och vackert väder. Men i Värmland var det tvärtom. Såg en värmlänning en nyckelpiga flyga sin kos, gick han och hämtade regnkläderna. 

Det alla ser ut att vara överens om, är att nyckelpigor förebådade vår och sommar. När den första nyckelpigan för året sågs till, då var vintern slut. 

August Strindberg intresserade sig mycket för nyckelpigor vid sina promenader på Djurgården. Han ansåg att nyckelpigor var kloka djur eftersom de undvek människor! 

Hm, jag undrar vad för nyckelpiga jag fått, som ihärdigt kröp uppför mitt ben? En domesticerad nyckelpiga, finns det sådana?

Nyckelpigan har sedermera försvunnit härifrån, jag hoppas den smitit ut vid något obevakat tillfälle. 

Bilden: Så såg den ut, minus allt det blöta. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  620 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
christina wising
Bra skrivet.
torsdag, 28 november 2019 16:44
Helena Nordbäck
Tack så mycket!
söndag, 01 december 2019 23:19
620 Träffar
2 Kommentarer

Grå, grå, grå...

Novembervecka1-011

Vi har nu hunnit en bra bit in i november, den grå månaden. Grå himmel, grått regn och allmänt grå tillvaro. 

Men det finns  mycket utom november som är grått i tillvaron.

'Grå eminens' är ju ett vanligt uttryck för någon som har ett stort inflytande inom exempelvis politik, men som inte själv syns och hörs. Nyfiken som jag är, letade jag upp uttrycket på nätet och lärde mig att den förste som kallats 'grå eminens'  var franciskanermunken Francois Leclerc du Tremblay, som gav många goda råd till kardinal Richelieu i Frankrike under senare delen av 1600-talet. Att man började kalla den gode munken just 'grå' eminens berodde sannolikt på att Francois, som en franciskanermunk bör och gör, bar en grå kåpa. (Det är till dags dato den enda 'munkfärg' jag har ordning på. Det finns ju svartbröder, munkar i bruna och vita kåpor, och benämningar som cisterciensermunkar, benediktinermunkar och flera andra sorter, mycket förvirrande. Men att franciskaner = gråbröder har jag lyckats lära mig). 

Vid ungefär samma tidpunkt som Richelieu tog hjälp av sin grå eminensmunk, red Karl XI omkring i Sverige i sin spartanska klädsel och med sitt diskreta följe. Han gjorde tämligen anspråkslösa besök hos torpare och bönder, och fick benämningen 'gråkappan'. 

Den mest ursvenska bostad vi kan tänka oss idag är väl den klassiska lilla röda stugan med vita knutar. Den är emellertid ett ganska sentida fenomen. Falu rödfärg började i och för sig utvinnas som en biprodukt ur Falu koppargruva redan på 1500-talet, men då var det bara kungar och rika adelsmän som hade råd med sådan lyx. Inte förrän i början av 1800-talet, när man i Falun började industritillverka rödfärgen, sjönk priserna undan så att gemene man så småningom hade råd att rödmåla stugan. I början hade man dock ofta bara råd att måla en vägg röd.  Då valde man den vägg som vette utåt allmän väg, så att alla som passerade skulle se att man minsann hade råd att rödmåla stugan. De andra väggarna hade samma färg som de alltid hade haft - grå...

Ännu idag, i vårt annars rätt färgsprakande århundrade, har vi inte riktigt lyckats skaka av oss den grå skuggan. Faktum är att grått har kommit tillbaka med stora kliv på senare år. Jag har under de senaste veckorna sett flera avsnitt av ett amerikanskt husförsäljningprogram på TV, där flyttande husägare får hjälp att renovera sitt gamla hus, så att det ska kunna säljas till toppris. Det säregna är, att renoverarens koncept tycks vara nästan exakt detsamma i alla hus man hemsöker: riv ut köket och installera ett nytt i industristil, samt måla samtliga väggar i huset grå. Klart! 

Nä, nu tycker i alla fall jag att det är dags att begränsa den grå färgens inflytande på historia och samtid. Kan vi inte gå in för exempelvis turkos istället? Eller banangult. Eller.... 

 

Bilden: En grå novemberutsikt för några år sedan. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  572 Träffar
  0 Kommentarer
572 Träffar
0 Kommentarer

Att ta trapporna

Prstergtland-original-204

De som känner mig från Facebook, vet att jag har en viss faibless för att fotografera obskyra trappor som verkar försvinna upp eller ner till ingenting. Min fascination för trappor började dock mycket tidigare än så. Som barn minns jag, nu generat rodnande, hur jag ratade ett av farfar handgjort dockskåp till förmån för en modernare konstruktion som innehöll en invärtes trappa. Hoppas att stackars farfar aldrig fick reda på det.. 

Hur länge har det funnits trappor egentligen? På nätet fick jag bara upp 'sekretessfel' när jag försökte undersöka saken, i uppslagsboken (Nordisk Familjebok 1953 års upplaga) kan jag läsa att 'trappor är en stegvis gångbar förbindelseled emellan högre och lägre plan inom el. utom en byggnad.' Däremot stod det inget om världens äldsta trappa eller liknande. 

I min ungdom, när jag arbetade i musikbranschen, fick jag följa med på Grammisgala på Berns. En förtjusande kväll! Jag fick se och höra en massa artister, konverserade med Svante Grundberg, och beundrade den överdådiga inredningen. De magnifika kristallkronorna, de vita marmortrapporna... De sistnämnda fick jag gott om tid att beundra när jag efter en friskluftspaus skulle upp till stora salongen igen: "Före mig i den övre trapphalvan finns nämligen en herre jag tidigare observerat  p g a hans originella klädsel. Han har under kvällens lopp hunnit bli tämligen beskänkt (aspackad  torde vara den korrekta termen). Hans sätt att försöka ta sig uppför trappan är rätt originellt. Ett steg åt vänster, ett steg uppåt, ett steg nedåt, ett steg åt höger... Det påminner lite om när folk ska ta sig uppför den där trappan till Lustiga Huset på Gröna Lund .... Det är lögn att komma förbi, vilket håll jag än försöker åt, så är han i vägen. Jag får vackert vänta tills han lyckats sega sig upp".  Men det var ändå en vacker trappa.

Jag har ju också haft förmånen att arbeta i bottenvåningen på gamla Riksarkivet på Riddarholmen, ett hus inte minst känt för sin vackra trapphall i entrén. Och både själva trappan med sina vackra räcken och det fantastiska taket ovanför är verkligen sevärda!  Däremot fanns det ingen värme i trapphuset, och GF hade biblioteket på ena sidan trapphuset, och kontoret, med kopiator och kontorschef Bertil på den andra. Så på vintrarna brukade jag samla ihop både kopieringar och ärenden till Bertil på hög, för att sedan göra en rask framstöt förbi stora trappan över till andra sidan. Spännande var det den gången TV kom dit för att spela in ett par scener till deckarserien 'Snoken'. Då öppnade man dörrarna till Riksarkivet ovanför trappan, jag och en kollega passade på att smita in och titta hur det såg ut. Vi fick till och med stå gömda bakom en dörr och se på när man filmade en kort sekvens! 

Under en regional släktforskarkonferens i Nyköpingshus några år senare, avslutades besöket med guidad visning, och det var många trappor upp och ner. Men de mest sällsamma, låg under ett par tjocka glasbrickor på ett av våningsplanen och var en del av det nedbrunna slottet. Mycket sällsamt att stå ovanpå en trappa på det sättet...

Mitt livs mest svårhittade trappor väntade mig i Wien på hösten 2001. Jag hade fått följa med min mor, som skulle på konferens till valsernas stad, och medan hon arbetade, letade jag mig runt på egen hand med karta och guidebok. På kartan fanns ett område med 'romerska ruiner' tydligt markerat. Men hur jag än traskade gata upp och gata ner, såg jag inte till några ruiner: " Bäst som jag står där och tittar på kartan och kliar mig i huvudet, kommer det en vänlig äldre dam och frågar vad jag söker (åtminstone tror jag att det är vad hon säger). Jag frågar om damen talar engelska, men nej. Då pekar jag på kartan, damen förstår tydligen genast trots språkförbistringen, och lotsar mig åtminstone ett kvarter, in på en smal sidogata och in i ett mörkt betongvalv. Där öppnar hennes man, som hela tiden tyst och snällt följt oss i spåret, en högst ordinär glasdörr, och pekar nedåt. Då går det upp ett julgransljus. De romerska ruinerna ligger alltså UNDER marken, ungefär som Medeltidsmuseum hemma! Aldrig att jag hade hittat dit utan den vänliga damens hjälp! Jag tackar så mycket, både på tyska, franska och engelska, traskar nedför trappan, och hamnar verkligen bland romerska ruiner! Ett mycket intressant museum, rekommenderas om ni har vägarna förbi Wien.

Lite tuffare trapphistoria blev det i Visby, när jag var där på mitt första 'riktiga' besök i staden. Jag kom lite sent på säsongen, guider hade åkt hem och restauranger börjat stänga. Jag ville väldigt gärna se Kruttornet, och fick gå till Gotlands Fornsal (numera heter det visst museum istället) och låna en bautastor nyckel till tornet. Jag minns att jag kände mig lite som om jag vore ute i olovliga ärenden, där jag stod på trätrappan utanför dörren och fumlade med jättenyckeln. Innanför väntade fler trappor. Många och långa, men det fanns mycket 1100-talsmur att beundra utmed vägen. Kruttornet var från början en kastal (vakttorn alltså) och är förmodligen äldre än ringmuren. Sitt namn fick det efter ett senare skede, då ammunition förvarades där. På 1700-talet användes tornet som fängelse. Med mera. Allt detta, som jag läst tidigare, drog igenom mitt huvud medan jag klättrade uppåt. Plötsligt hör jag skarpa, fotsegsliknande ljud, blandat med ett lätt hasande. Jag blir rent ut sagt vettskrämd! Spökar några olyckliga fångar i trapporna i Kruttornet?  Men nej. Plötsligt hör jag fladder, och ett lätt skrockande ljud. Duvor! Flyger mängder av duvor in och ut genom gluggarna. Pust! 

Jag ska erkänna att jag inte är lika förtjust i att gå i trappor idag som när jag var yngre. Numera hemfaller jag oftast åt hissar. Men lite spännande är det allt, när man hittar en trappa som inte verkar ha något slut! 

 

Bilden: Inte en utan två trappor fanns det in till den allra första domkyrkan i Skara, invigd 1150. Numera finns den här ruinen i kryptan under nuvarande domkyrkan. Foto: Författaren

 

Fortsätt läs mer
  779 Träffar
  0 Kommentarer
779 Träffar
0 Kommentarer

Apropå Halloween...

Kulturnatt14-030

... så började jag fundera på detta med förklädnader genom historien. 

För att börja med ett riktigt otäckt exempel på förklädnad, så har vi pestläkarna. Dessa oftast tvångsuttagna personer hade att besöka alla sjukhem där pesten härjade, och för att undgå smitta, hade de en originell, fågelnäbbsliknande ansiktsmask, täckande kåpor och hatt. Inte nog med att denna uppenbarelse rent allmänt såg skrämmande ut, när en sådan person klev över tröskeln, förstod ju alla som fanns i hushållet att allt hopp om överlevnad var ute. Dessutom hade pestläkarna oftast ingen som helst medicinsk utbildning eller liknande. Läs- och skrivkunniga var de, men det var allt. Så någon bot eller lindring kom de inte med. Bara ett pliktskyldigt besök. Dessutom var förklädnaden inte så särskilt effektiv mot smitta, pestläkarna dog i hundratal. 

För att nu raskt gå över på lite mindre deprimerande förklädnader, så hade redan de gamla grekerna ansiktsmasker när de uppträdde på utomhusteatrarna. Är det någon som vet om de gamla grekerna anlitade kvinnliga skådespelare, eller var det enbart män? Jag har förgäves försökt få någon information om detta. Däremot vet jag att i Shakespeares England, tilläts inte kvinnor att uppträda på scenen. Så de som spelade i Shakespeares pjäser var så att säga dubbelt förklädda. Dels var det män som skulle se ut som kvinnor, dels skulle de se ut som Julia, Desdemona eller vem det nu var de spelade. 

Nästa förklädnad jag kommer att tänka på är Axel von Fersens syster, Sophie Piper. Efter mordet på brodern, var stämningen upprorisk i  Stockholm, och Sophie insåg att hon inte var säker i Fersenska palatset vid Blasieholmen. Hon förklädde sig därför till piga, och rymde nedför en smal sidotrappa som fungerade som ingång för varubud. Flykten ut ur Stockholm lyckades, men hon hamnade i delvis frivillig fångenskap på Vaxholms fästning under några år.

Vad gäller just Halloween, hörde jag för några år sedan en korridorkamrat sucka över detta amerikanska påfund som svenska butiker med glädje anammat för att få sälja en mängd häxdräkter och ansiktsmasker till små barn. Och nog är det konstigt. Halloween fanns inte i mitt eller mina närmastes medvetande när jag var liten, men visst hade man utklädningsdagar i skolan och sådant. Jätteroligt! Men ingen förälder skulle väl då ha kommit på tanken att gå till affären och KÖPA en färdig maskisdräkt till barnen. Nej, det roligaste var ju att leta bland både barn- och vuxenkläder, borddukar, allsköns småprylar och vad man kunde hitta för att själv sätta ihop sin maskisdräkt! Och så fick man låna av mammas smink och måla ansiktet. 

Fast det där med att själv komponera en förklädnad kanske inte alltid funkar så bra. Magnus Härenstams lömske kronofogde i Göta Kanal förföljer sina skuldtyngda båtfabrikanter iförd en keps och, utanpå ljusgrå kostymen, en täckjacksväst. Sålunda tror han sig likna en typisk båtsemestrare.... 

Förklädnader har använts till mycket genom historien!

Bilden: Under Kulturnatt Stockholm 2014, kunde man på Medeltidsmuseum stöta på denna kusliga förklädnad uppe på galgbacken...  apropå Halloween alltså! Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  657 Träffar
  0 Kommentarer
657 Träffar
0 Kommentarer

Såsom andra ser oss...

DSCN9733

Under den stora invandringsvågen till Nordamerika på 1800-talet, hände det att emigranter från diverse länder fick rådet av redan emigrerade landsmän: 'säg att du är svensk!' Var man svensk, var det lättare att få jobb i Amerika, eftersom svenskarna hade mycket gott rykte där. Svenskar ansågs vara hederliga, hårt arbetande och allmänt dugliga personer. Detta har förstås senare ställt till en del bekymmer i släktforskarsammanhang. Jag fick inte sällan förfrågningar om personer som påståtts vara emigranter från Sverige och inte hittats i emigrantregistren. I en del fall var det väldigt tydligt att personerna troligtvis kom från något helt annat land. 

Har vi svenskar fortfarande gott rykte hos andra nationaliteter? 

Jag har alltid varit road av att höra vad utlänningar egentligen anser om oss svenskar. Som turister har vi nog ansetts lite naiva emellanåt ('dumme Schweden'). Vi tror fullt och fast på valutaskojare och strandraggare på varmare breddgrader. För nu rätt många år sedan såg jag på TV ett pratprogram som handlade just om utlänningars syn på svenskarna. Det är två saker jag minns särskilt väl från programmet. Först en ung brittisk kvinna som bott och arbetat i Sverige i några år. Hon tyckte att svenskarna var otroligt snälla och undfallande. Vi accepterar i stort sett vad som helst som överheten försöker trumfa i oss utan protester. Men, tillade hon, det finns en sak som gör svensken farlig: Ta ALDRIG någon annans tid i den gemensamma tvättstugan! Då ligger du verkligt risigt till... 

I programmet medverkade också en ung svensk man som varit i Japan och arbetat några år. Han berättade om japanernas ritualer och seder, som han fann ganska konstiga när han började arbeta på kontor i Tokyo. Men efter någon tid hade han vant sig vid de små bugningarna och gesterna som japanerna hälsar och tar avsked med. Så fick han besök av en kompis från Sverige. Kompisen kom  till kontoret mot slutet av arbetsdagen för att hämta upp vår man. Precis som de skulle gå, öppnades dörren och chefen kom ut. Kompisen stegade då fram med näven utsträckt och trumpetade hjärtligt: 'Tjenare, tjenare, XX heter jag!'

Ridå. 

Ibland undrar jag om vi fortfarande är de där hederliga, hårt arbetande men lite naiva människorna? Idealen verkar vara annorlunda numera. Kanske blev den där emigrantsvensken med gott rykte omodern med tiden. Passar inte in i vår tid av intriger, cv:n och hysteriska skönhetsideal. 

Men som tur är finns det ju alltid undantag. Eller hur? 

 

Bilden: Solliden på Skansen i augusti i år. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  787 Träffar
  0 Kommentarer
787 Träffar
0 Kommentarer

Att inte se skogen...

DSCN9811

I lördags gick det upp för mig att jag nog skulle bli en ganska usel hembygdsforskare.

I nära fjorton år har jag bott på Kungsholmen. Först den gångna veckan har jag lagt märke till det gamla tegelhuset på Sankt Göransgatans övre del. Den gatan har jag säkert promenerat uppför ett antal gånger, men aldrig särskilt observerat huset, eller skylten ovanför den valvbågade dörren. 'Stockholms Elektricitetsverk. Kronobergsstationen' står det att läsa. På wikipedia läser jag att stationen invigdes 1903, och att självaste Ferdinand Boberg varit arkitekt. Inne i anläggningen omvandlade man växelström till likström, som var det vanliga då. En modernare apparatur installerades senare i den påbyggda övervåningen på huset. Nu är det borta, bara tegelväggen finns kvar som byggnadsminne. 

Det finns fler skogar jag inte sett på grund av alla träd, eller rättare sagt: det finns mängder av orter i Sverige jag inte vet ett dugg om fastän jag bott här i hela mitt liv. Det var först som släktforskare som jag lärde mig hitta till Varberg i Halland, läste kyrkböcker i Bergsjö i Hälsingland och lärde mig bynamn i Skellefteå landsförsamling i Västerbotten. 

OK, vissa saker har man väl lärt sig. Om ortnamnet har en finsk anstrykning i stil med Vuollerim eller Jukkasjärvi, så är det troligt att det ligger ganska långt norrut. Talar vi istället om Tingsryd eller Påarp, befinner vi oss antagligen betydligt längre söderut.  Men så finns det ju ett stort antal orter som inte avslöjar sig så lätt. Vem är begravd i Svenshög? Hur högt är Blidsberg? Och var i all världen ligger Finnfaran?

En tröst i all denna geografiska förvirring är att jag inte verkar vara ensam om den. Själv minns jag nyheten när ett flygplan på väg till Ronneby navigerade fel och landade i Emmaboda istället. Flera år efter händelsen talade jag i tjänsten med en man vars postadress var just Emmaboda, och jag kunde  inte låta bli att föra det oväntade flygplansbesöket på tal. Mannen berättade då att flygplanet, som kom lågsniffande över åkrarna, nästan hade skrämt slag på hans gamle pappa, som råkade få syn på planet. Pappan var under flera minuter övertygad om att han skulle få bevittna en flygkrasch. Men så illa var det ju lyckligtvis inte. 

Sedan kan man ju tycka att postpersonal skulle ha reda på ganska många mindre orter i Sverige. Tydligen inte. För nu ett antal år sedan, när Posten verkligen var Posten och hade kundluckor där man kunde få hjälp med i stort sett allting, lämnade jag in ett brev för frimärkning och postning. Det skulle till en släktforskande släkting i Byske. Flickan bakom disken frågade mig: 'Ligger Byske i Sverige?'. 

Egentligen borde man ju dra iväg på en Sverigesafari och upptäcka lite obskyra orter. Vem vet, rätt som det är, kanske någon ana visar sig vara född just där? 

 

Bilden: Kronobergsstationen på Kungsholmen. Foto: författaren

 

 

 

Fortsätt läs mer
  760 Träffar
  0 Kommentarer
760 Träffar
0 Kommentarer

Vi möts igen...

DSCN9496

En solig julidag i somras, besökte jag Armémuseum tillsammans med en utsocknes vän. Två saker fångade särskilt mitt intresse: de små modellerna av en kornetts, en fänriks och en löjtnants bostäder. Jag har varit på Armémuseum förr, men har inget minne av att ha sett modellerna. Eftersom många av mina militärer har varit just kornetter och i något fall löjtnant, så var husmodellerna särskilt intressanta. 

Vi var precis på väg att lämna museet när jag tvärnitade framför sak nummer två: Det turkiska tältet! Tillverkat troligen på 1680-talet och bortsnappat av svenskarna för August den starke av Polen i början av 1700-talet. Men det var inte historiens vingslag som fick mig att spärra upp ögonen. Det här tältet och jag har nämligen träffats tidigare... 

Det är tidig vår 1980. Jag är femton år och ute på mitt livs första pryo. Eftersom kuratorn på min skola är kusin (om jag minns rätt) med intendenten på Armémuseum, har jag haft turen att få en unik pryoplats. Mitt intresse för historia blomstrar, och nu får jag en fantastisk inblick i vad som händer och sker bakom montrarna på ett museum!

På textilavdelningen får jag hjälpa till att sy igen fickorna på uthyrningsuniformerna. Textilkonservatorn som ansvarar för dessa uniformer, oftast hyrda av militärmusiker i olika sammanhang, har tröttnat på att alltid hitta snusdosor, karamellpapper och annat skräp i fickorna när militärbyxorna återkommer. Det var kanske det tråkigaste jobbet av alla eftersom jag avskyr alla former av handarbete. Kan bara sy kaststygn, och som tur var, var det just sådana som praktiserades. Ett betydligt roligare textiljobb var att knyckla sig in i montrarna med karoliner och borsta av deras uniformer. Alla dessa uniformer satt på modellerade dockor med realistiska ansikten. Min handledare den dagen hade till och med döpt en av karolinerna till 'Jarl Kulle' eftersom hon tyckte att likheten var slående. 

Bildavdelningen var lite märklig. Där fick jag para ihop svartvita foton med rätt nummer på blanka boksidor och klistra dit. Men det var inte några vanliga limstift man använde, utan en stor, tung press som i precis rätt ögonblick, när den var tillräckligt uppvärmd, skulle fällas ner över den stackars bilden och boken. Bang! Men jag har inget minne av att jag strulade till det. 

Lite förargligt var det däremot när jag skulle ut i ena flygeln och hjälpa en man som ansvarade för de många gamla pukor som Armémuseum förvaltar. Jag hade den dagen, intet ont anande, klätt mig extra fin, med vit blus och kjol, och nylonstrumpor. Visserligen hade jag också skyddsrock, men att baxa tunga och allt annat än rena pukor för att kolla vad det stod för nummer i botten på dem och sedan ställa dem i nummerordning på golvet, var jag inte riktigt klädd för... 

Jag fick en mycket gedigen guidning av Trofésamlingen, minns jag. Han som ansvarade för våra erövrade fanor, var en riktig eldsjäl. Däremot var det inte mycket jag kunde göra med dessa vackra standar, utan jag fick istället en modellritning av ett antal fanor, och ombads att rita en liten flaggstång till varje flagga. Det bor ingen konstnär i mina fingrar, och jag undrade lite illa till mods vart den där skissen skulle ta vägen sedan...

Hos metallkonservatorn satt jag ensam uppe på vinden och kladdade zaponlack på de vita siffrorna på ett antal svärd som var nyligen konserverade. Zaponlack ska, om jag förstod det hela rätt, skydda numreringen från att smälta eller smulas bort. Som en sorts nagellack nästan. 

Inne i biblioteket lärde jag mig att sprätta böcker. Det blev väl inte alltid så snyggt, men till slut förstod jag det hela någorlunda. Ofta var det stora, häftade böcker och jag var nästan rädd för att sätta kniven i dem...

Men hur var det nu med det turkiska tältet? Jo, min handledare Irma var ivrigt sysselsatt med att bokstavligt talat lappa ihop ett stort turkiskt tält. Det talades mycket om detta märkliga tält vid kaffebordet på dagarna, och jag beundrade både tältet och Irmas hantverk. 

Och i somras möttes vi alltså igen. Och i ett slag kom minnena tillbaka. Den skarpa doften av zaponlack, de tunga pukorna, Jarl Kulle, alla människorna jag träffade...  Två mycket lärorika veckor! 

Bilden: Modeller av respektive kornett- fänrik- och löjtnantboställen på Armémuseum. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  731 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Tack själv för att du läst den, Irma! Och, trettionio år senare, tack för att du tog så väl hand om den nervösa femtonåringen!... Läs mer
fredag, 18 oktober 2019 21:46
731 Träffar
2 Kommentarer

Ord om ord

DSCN9443

Ord upphör aldrig att fascinera mig.  Deras klang, uttal, betydelse.... Möjligheterna till nya upptäckter är oändliga. Som släktforskare lär man sig många nya ord och rätt många pikanta stavningar av bekanta ord. Ibland undrar jag om orden närmast var ett självändamål för dem som skrev kyrkböcker och tingsprotokoll förr. Skrev man långa, invecklade meningar för att förklara något som egentligen kunde förklarats i tre ord, bara för att visa för andra människor att man minsann hade ett rikt ordförråd? Vi får ju komma ihåg att läs- och skrivkunnighet var ganska ovanligt bland gemene man förr i tiden. 

En annan intressant aspekt på ord är ju, att somliga förr inte alls betydde samma sak som idag. Om vi tar det svenska ordet 'enfaldig', som idag väl närmast betyder... tja, lite bakom flötet, kan vi väl säga. Så har det inte alltid varit. Förr i tiden kunde en person med stolthet notera sig ha blivit bedömd som 'enfaldig'. Det betydde ungefär 'rättrådig' eller 'hederlig'. Senare betydde det väl närmast 'enkelspårig', och landade i dagens uppfattning av ordet. 

Engelskans 'nice' har en liknande historia. Under medeltid och renässans betydde ordet 'nice' inte som idag 'trevlig' eller 'bra' utan snarare 'blyg' eller 'skygg'. Senare var en 'nice' person nervös eller känslig. För att så småningom landa i den trevligare betydelsen av idag. 

Det är roligt att jämföra ord på olika språk. Jag minns en polska som jag jobbade tillsammans med en tid. Hon berättade att på sitt förra jobb, hade en medarbetare gått förbi när hon satt och talade polska i telefon med sin mamma. Han undrade sedan: 'varför sitter du coh säger "tack" till din mamma i telefon hela tiden?'. Det polska ordet för 'ja' låter som vårt svenska 'tack'....  

Säger du 'Leffe' till rätt person i Belgien så får du in en skummande öl. Säger du 'Leffe' i Sverige, så blir det ingen öl, däremot kanske en västklädd herre som med släpig röst meddelar fakta om kända och okända kriminalfall i TV... 

Ord är inte bara fascinerande, de är också otroligt viktiga. Det hjälper inte hur raffinerade elektroniska hjälpmedel vi än uppfinner åt oss, kan vi inga ord, eller sätta orden i begripliga meningar, så är vi snart tillbaka på grottstadiet. Kan vara bra att ha i åtanke... 

Bilden: Konserthuset på Konserthuset, en liten ordlek. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  882 Träffar
  0 Kommentarer
882 Träffar
0 Kommentarer

D som i Dalsland

Prstergtland-original-001-Sluss-i-Karlstad

För några veckor sedan bloggade jag om min distanssläktgren i Blekinge, ett landskap som jag faktiskt aldrig besökt, hittills. Nästa landskap i alfabetisk  ordning bland mina mer obskyra släktkopplingar, är Dalsland. Där har jag varit! Paddlade kanot på sjöarna där någon gång i början av 1980-talet. Den enda tätort jag stiftade bekantskap med var Bengtsfors. Dock såg jag orten endast i grodperspektiv, då vi fick vänta någon halvtimme i kanotkö vid slussen. 

Så var då frågan om släktutgreningen Dalsland skulle visa sig vara lika snöpligt kort som Blekinge visade sig vara. Inledningen såg inte så lovande ut. Det handlade om en enda person som, ehuru västgöte till börden, hamnat i Dalsland. Historien är som följer:

För länge, länge sedan levde i Källstorp, Tengene, Västergötland en man som hette Anders Andersson Maskoll (Matskoll, Maschål med fler stavningar). Han var bonde, ryttare och rusthållare åtminstone 1571. År 1601-1605 var han nämndeman i Viste härad. Anders hade bland barnen två söner: Lars, som levde på Nolby och blev nämndeman i Åse härad. Brynolf, som via tjänster som militärpräst och rektor, slutligen hamnade som kyrkoherde i en ort som tidigare emellanåt kallats Hesselskog, numera heter den Edsleskog. Denna ort ligger i Dalsland. 

Lars i Nolby är min ff mm fm mf ff f. Han blev så småningom far till en Anders Larsson Maskoll. Och så vidare. Men vi ska fokusera på Dalslandsidan av det hela. 

Brynolf gifte sig med Margareta Hjerpe och fick ett flertal barn. De flesta av dessa barn kallade sig inte Maskoll utan Hesselgren efter orten där de från 1640-talet var bosatta. Ett av barnen, Abraham Hesselgren, for till Stockholm, blev fiskal, och fick en son Gudmund H, som blev adlad Silfverstolpe. Men eftersom jag i detta kåseri fortfarande vill stanna kvar i Dalsland, fortsätter jag till den av Brynolfs söner som efterträdde honom.

Laurentius (nu dög det väl inte med 'Lars' längre) Hesselgren var född 1632, blev prästvigd i Skara och hamnade som först medhjälpare och senare efterträdare till sin far. 1675 tillträdde han pastoratet. Han var gift med Anna Matsdotter Norenia från Nor, och en intressant notis om henne är att hennes mor hette Brita Arvidsdotter Roman. Om nu Edestam har rätt i allt han skriver i Karlstads stifts herdaminne, som jag hämtat dessa uppgifter ur, så blir det andra gången släkten Roman korsar min väg. Jag har Roman på min värmländska farfars farmors sida också... 

De av Laurentius Hesselgren och Anna Norenias barn som finns uppräknade i herdaminnet, verkar ha vandrat iväg åt alla möjliga håll. Värmland, Västmanland, och Kronobergs län. Endast ett, Margareta, tycks ha blivit kvar i Dalsland. Hon hamnade i Åmål, och var gift med två präster därstädes, Faxell och Svahla. 

Det är så långt jag har hunnit på denna utgrening. Kanske har Margaretas barn fortsatt leva i Dalsland? 

Hursomhelst: den enda utgreningen till Dalsland, börjar få ett flertal kvistar! 

Källa: Anders Edestam: Karlstads stifts herdaminne, band 5. 

Bilden: Sluss i Karlstad, med efterföljande kanal. Får vikariera för Dalslands kanal, som jag tyvärr inte har några bilder av. Foto: författaren.

Fortsätt läs mer
  728 Träffar
  0 Kommentarer
728 Träffar
0 Kommentarer

England i mitt hjärta

Semester-019-Longlands-mer-engelskt-kan-det-inte-grna-bli-1

Det är väl lika bra att erkänna även här på bloggen: jag är anglofil. Hyser en glödande passion för England, engelska språket, engelsk historia, engelskt godis med mera.

Jag vet, det ska heta Storbritannien och brittisk historia osv, men det är i första hand England jag har erfarenhet av.  

Det började när jag som tonåring kom till Eastbourne på språkkurs. Närmare bestämt den dagen vi var på utflykt till London. Plötsligt fann jag mig ensam i miljonstaden, mina kurskamrater hade gått vidare utan mig. Och vad hände? På den tiden var jag paniskt rädd för att komma bort. Jo, jag tänkte helt lugnt: 'äsch, jag har ju kartan'. Den bisarra sanningen var att jag kände mig mer hemma i både London och  England än vad jag någonsin gjort någon annanstans. Jag trivdes med Albions döttrar och söner; deras torra men alltid närvarande humor, det stillsamma småpratet i butikerna och inte minst deras otroligt välbevarade historia, så ömt vårdad och samtidigt lätt tillgänglig för oss sentida resenärer (där har svenska ansvariga MYCKET att lära!). 

Jag har också haft glädjen att räkna in lite släkt från öriket. Min ff mm, hon med prästerna i Halland och Västergötland, hade en bror som drog iväg till London på 1870-talet, gifte sig med en kvinna från Suffolk, blev pubägare i East End, och fick en dotter. Den dottern i sin tur har sett till att det faktiskt finns lite nutida släktingar i England (och på Irland). Dessutom har jag en jämnårig femmänning som släktforskat! Vi har förstås bytt mycket information, jag förstod så mycket som att släktforskningen i Storbritannien fortfarande skedde på 'register offices' (det här var i slutet av 1990-talet, nu är det nog datoriserat). Min femmänning ville ha uppgifter från mig och frågade om hon inte kunde 'get a copy' av dopattester och liknande. Det ställde sig ju lite knepigt då våra gemensamma släktingar fanns nere i Halland och originalen därmed på landsarkivet i Lund, men jag ordnade kopior från mikrokort via SVAR, om jag minns rätt. 

Men även om släktforskningen skiljer sig åt, så finns det ju, förutom att vi hör till samma språkstam, en hel del annat som vi svenskar har gemensamt med britterna. Jag har nyss läst ut en bedövande vacker fotobok om Peak District, och den i de trakterna utgrenade traditionen med 'well-dressing', alltså brunns- och källdekorationer. Man klär helt enkelt in brunnarna och källorna med blommor och blad. Detta är en sed som troligen funnits redan under förkristen tid, men under Digerdödens härjningar på medeltiden, sägs invånarna i den lilla orten Tissington ha klarat sig från smitta genom att enbart dricka rent källvatten, och i tacksamhet blåst liv i den gamla traditionen. En annan sedvänja som har sitt ursprung i en hednisk fruktbarhetsrit, är 'church clypping', som nu handlar om ortsbornas kärlek till sin kyrka, där man bland annat, hållande varandras händer, promenerar runt kyrkan ifråga, medsols. Precis som  många av våra svenska sedvänjor har de alltså sitt ursprung i hednatro, men har sedan 'anpassats' till den nya religionen kristendom. Vilket såväl där som här troligen skyndat på befolkningens övergång till kristendomen. 

(Rob Talbot & Robin Whiteman: The Peak District)

Sedan går det ju inte att komma ifrån att man (kanske) kan gå lite väl långt i bevarandet av historiska sedvänjor i de förenade kungadömena. I en av mina favoritböcker om London läser jag: 'År 1211 fick skråna i City från Kronan överta en ödemark i Shropshire mot årlig avgift. Denna erläggs fortfarande varje september vid Law Courts (i London, min anm.) där Citys advokat möter en ämbetsman från hovet med den charmanta titeln "Queen's Remembrancer". Med yxa och faschinkniv hugger den lärde juristen av ett risknippe och betalar därefter gälden med 6 hästskor och 61 spikar....' 

(Knut Haeger: Läsebok för Londonfarare)

Men det är väl just det där som gör det där dimmiga öriket så speciellt.... Rule Britannia! 

Bilden: Ett stilla vattendrag utanför Longland's i  Twetfield, Carnforth, Lancashire. Man skymtar några utlöpare från Cumbrias berg i bakgrunden. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  759 Träffar
  0 Kommentarer
759 Träffar
0 Kommentarer

Blekinge tur och retur

DSCN9775

De som pratat släktforskning med mig, vet att jag brukar skryta med att jag har anor över i stort sett hela Sverige. Anor är förstås att ta i, det rör sig i några fall om utgreningar i form av ingifta, syskonbarn och liknande. Jag har också rätt dålig koll på de släktgrenarna och landskapen. Tänkte att jag skulle börja titta lite närmare på dem, och började i god ordning med Blekinge, eftersom det kom först av landskapen alfabetiskt sett. Så här ligger det till:

Min farfars farmor dog ung i sin enda barnsäng. Barnet överlevde (annars satt jag inte här och skrev detta) och fick senare i livet några lyckligtvis bevarade brev undertecknade med 'moster Emma'. Sagda dam visade sig heta Emma Albertina Lethenström. Hon var gift, och hennes son, farfars fars kusin, hamnade så småningom i Carlshamn i Blekinge, där han gifte sig med en kvinna från trakten. 

Det var denna kvinna, modern till farfars sysslingar, som jag räknade som min Blekinge-utgrening. Hon hette Maria Elfrida Andersson och visade sig vara född i Asarum 1872. Så långt allting bra. Men när jag nu började titta på hennes föräldrar, visade det sig att mamma Anne Mari Jensdatter (senare ändrat till Jensen)  var direktimporterad från Danmark. Hon kom enligt uppgift från Köpenhamn år 1866. Så där blev det då inget mer Blekinge. 

Men pappan då? Ja, han hette Eric Andersson och var trädgårdsmästare. Familjen bodde i Stampen 24 i Asarum när Maria Elfrida kom till världen. Hon hade också två äldre bröder, den äldste född i Oxie, den yngre i Malmö. Redan här började jag få onda aningar, och en liten titt på Ortnamnsskivan bekräftade dem. Pappa Eric Andersson kom från en ort vid namn Österslöv, som jag aldrig tidigare hört talas om. Den visade sig vara belägen i Skåne. Inte så långt från gränsen till Blekinge i och för sig, men obestridligen Skåne. 

I förtvivlans mod slog jag upp Eric i Österslöv. Jodå, han var född på platsen. Jag letade också vidare på hans föräldrar. De hette Anders Hansson och Ingar Persdotter. Både Anders och Ingar var födda 'in loco' som prästen skrivit i kyrkböckerna. Anders i Fjelkestad, som numera är egen församling, tror jag. Ingar i Karstad i Österslöv. 

Det blev en mycket, mycket kort släktutgrening i Blekinge, det... 

Undrar vad som händer om jag försöker mig på något av de andra landskapen där jag har lite mer 'obskyra' släktutgreningar? 

Bilden: Ur lysningsboken för Österslöv år 1822, där det framgår var Anders och Ingar kommer ifrån. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  903 Träffar
  0 Kommentarer
903 Träffar
0 Kommentarer

Ett fatalt misstag!

Sderkkar-017

Min mm mm f, Nils Persson Burström, föddes i Lövånger, Västerbotten år 1811. Vid tjugo års ålder arbetade han som dräng i Yttervik i Skellefeå landsförsamling, och där gifte han sig med pigan Catharina Andersdotter, som var hela tretton år äldre än han själv. Året därpå lämnade paret Västerbotten och flyttade ner till Stockholm. Nils utbildar sig till kornett vid Göta Artilleriregemente, och hör till Klerckers kompani. 

År 1841 inträffade något troligen rätt överraskande för Nils och Catharina. De fick en dotter, min mormors mormor. Catharina var hela fyrtiotre år gammal, och paret hade nog inte direkt räknat med att få några barn alls. Tyvärr dog Catharina Andersdotter tolv år senare i kolera. Hon fick aldrig återse sin västerbottniska hembygd. 

Men vad blev det egentligen av Nils? Jag hade sett i mantalslängderna att familjen flyttade från Maria församling på Söder till Ladugårdsland, och fastän hans hustru stod som 'corporalshustru' i dödboken, så var Nils inte längre militärt verksam. 

Stadsarkivet hade då (numera är de väl inlagda på data) ett maskinskrivet mantalsregister för år 1855, där hela familjerna stod uppräknade. På det sättet hittade jag Nils det året, men vad stod det egentligen? 'Straffånge'! Inte särskilt trevlig läsning, även om jag inte precis haft några illusioner om hans liv och leverne. Nåja, jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen, beställde fram straffrullor och satte igång att leta. Jag sökte både i Stockholm och i Vaxholm, ifall han skulle ha hamnat där. Inte ett spår av honom. Han fanns inte som död eller utflyttad heller!  Han var borta... 

Efter att ha ägnat mig åt annan släktforskning någon tid, gjorde jag ett nytt försök, med hjälp av Stadsarkivet då nya CD med mantalsregister för Stockholm 1800-1870. Och då hittade jag honom! Han hade gjort en liten utflyttning till Maria Norra. Och nu uppdagades SANNINGEN: Min anfader Nils Persson Burström var inte alls straffånge! Däremot arbetade han som fångvaktare vid Södra Kronohäktet! Det var ju en helt annan sak. 

Uppbragt å min anfaders vägnar, försökte jag tubba Stadsarkivets personal att göra en liten tippexradering i det maskinskrivna mantalsregistret för 1855, men man vägrade, klokt nog. 

När jag plöjde mantalslängden, såg jag att det faktiskt fanns en fånge vid namn Burström intagen på Nils arbetsplats vid samma tid som Nils tjänstgjorde där. Men den fången hade ett helt annat förnamn. 

Några år senare, 1859, är Nils Burström tillbaka i Ladugårdsland, bor i kvarteret Kronkvarn. Men 1860 är han försvunnen igen! 

Och det är han alltjämt, trots att jag emellanåt gör nya försök att hitta honom. Någon som har sett till honom? Flyttade han rentav hem till Västerbotten igen? 

Hursomhelst, om nu Stadarkivets personal inte ville radera i mantalsregistret, så har jag i alla fall här och nu slagit ett slag för Nils Persson Burströms heder! 

 

Delar av den här texten publicerades i DIS-PLAY nr 4 2002.

Bilden:  Södermiljö. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  1345 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars Åhnström
Enligt Mantalsregistret i Stockholms Stadsarkiv för året 1855 är denne Nils Burström född 1808, inte 1811. Är det samma person ? ... Läs mer
fredag, 13 september 2019 14:42
Helena Nordbäck
Hej! Jodå, det är samma person. Nils födelsedatum 'åkte kana' en hel del efter att han kom till Stockholm. Men 1811 är han född, d... Läs mer
fredag, 13 september 2019 22:24
1345 Träffar
2 Kommentarer

När farfar var ung...

Ordförandeklubba

Undertecknad har en viss faibless för äldre släktforskning och dito historia. Jag är i dålig form den dag en runsten eller en medeltidskyrka passerar utan att jag inspekterat. Men för några dagar sedan, vid städning av hyllor hemmavid, hittade jag några kopierade sidor som fick mig att fundera på hur det 'gick till när farfar var ung'. 

Att föräldrar efter århundradens bundna namnformer (äldste pojken fick farfars namn, äldsta flickan mormors osv) verkligen släppte fantasin lös runt förra sekelskiftet insåg jag efter att ha läst i diverse mantalsregister för Stockholm på 1920-talet. En stackars golvläggare har begåvats med förnamnen Helidorius Egidius.  En annan person heter Zeke Ödlevi. Troligen är den sistnämnda en kvinna, men jag är inte helt säker... En annan företeelse som är ganska tidstypisk såg jag också i mantalslängden vid samma tid: en ung man har yrkestiteln 'polettpojke'... 

Förutom namnfantasi, hade man en rörande tilltro till att allt nytt var av godo. På 1930-talet lanserade man en cigarrett som hälsobringande, och särskilt lämplig för att motverka hosta... 

Föreningslivet blomstrade. Mina upphittade kopieblad, som kommer från boken '1870 års män.  Minne' berättar om hur bröderna' år 1925 åkte 'På sommarfärd i Dalarne'. Man besökte Blötberget (raskt omdöpt till Mont de Bleute) där man besåg gruvorna, Falun där man åt på restaurang Kullen, där en av årsbröderna 'fick orkestern att spela en jazz'. Senare framkom att samme glade årsbroder bjudit hela orkestern på punsch, vilket man i de motbokstider som rådde, verkligen förvånade sig över i årsberättelsen. När man sedan läser att ett par av herrarna hade 'växlat rum' och ställt till med ett 'fasligt rabalder' frampå småtimmarna, så inser man att det nog inte bara var punsch som hade flödat... Nästa dag besåg man Rättvik och Siljan, samt intog måltid i Leksand. Det hurrades och man läste upp telegram som kommit från frånvarande årsbröder. När det så blev dags för avfärd, var det en av herrarna som trivdes så bra att han 'beslöt sig för att stanna några dagar och vila upp sig'. Det hela är mycket målande och färgstarkt skrivet, och ger en brokig bild av hur ett möte med årsbröder kunde gå till. GF hade en mängd årsbrödramatriklar, där man inte bara skriver om brödernas 50-årsjubileum utan också har foton på varje broder (nästan) samt biografi med data om hustrur och barn. Således en guldgruva för oss släktforskare, om man har anor som 'bara' varit okänd bankkamrer eller lanthandlare i hela sitt liv. Här får de sina femton sekunder i rampljuset! 

En annan bok jag bläddrade i med liknande upplägg hette 'Körsången i Sverige'. Det tjocka bokbandet var indelat i tre delar; Götaland, Svealand, Norrland. Här finns minst lika många kvinnor som män, vilket nästan är ännu mer värdefullt för släktforskaren. Här har vi kanske en Anna Andersson från Knäckebröhult. Född, vigd, sin mans hustru och sina barns mor i ett och samma Knäckebröhult. Men i körsångarmatrikeln har hon sitt foto med, här står när hon är född, vilket röstläge hon har, och kanske har hon rentav deltagit i körresor till andra delar av landet? 

Så glöm för all del inte de tjocka luntorna från 'när farfar var ung'. Där göms många människoöden och en väldigt speciell tidsatmosfär.

Förresten. Årsbrödraföreningarna finns fortfarande. Min mentor var med i '1920 års män' och han fick mig att kikna av skratt när han visade mig ett papper som innehöll en inbjudan till en bussresa med sagda sällskap. Där läste jag bland annat 'lunch 320:- inklusive damer'. Nu menades förstås medföljande fruar, men ändå.... 

Lite grann av årsbrödrasjälen från förr verkar ha hängt med ändå! 

Bild: Ordförandeklubba modell äldre. Bild från Pixabay.

Fortsätt läs mer
  916 Träffar
  0 Kommentarer
916 Träffar
0 Kommentarer

Borås, Borås....

DSCN9764

 

Fortsätt läs mer
  1108 Träffar
  0 Kommentarer
1108 Träffar
0 Kommentarer

Semester!

Laspalmas-027

'Semester!' var det nog ingen som hojtade med emfas på romartiden. Ordet 'semester' kommer av det latinska 'sex' alltså siffran, och 'mensis' som betyder månad. Vissa romerska administrativa tjänster var begränsade just till 'semester', alltså en sexmånadersperiod. Utrikes används ordet idag oftast om skolterminer eller liknande. Inte alls vår ystra ledighetsparoll. Men i Frankrike kunde en tjänstgörande officer i armén tilldelas 'semester', en ledighetsperiod då han inte behövdes. Kanske är det därifrån vi importerade ordet hit till Sverige. 

I vårt avlånga land var det lite si och så med semestrarna för gemene man ända fram till 1938. En tjänsteman kunde ha flera veckors semester, medan en arbetare i bästa fall kunde räkna med 4-6 dagar. Men 1938 kom alltså semesterlagen, och då skulle alla ha minst två veckors betald semester. Sedan har antalet veckor ökats på ett antal gånger under 1900-talet och framåt. En anmärkningsvärd sak är att man 1946 införde en så kallad 'husmorssemester', för att även hemmafruarna skulle få ledigt åtminstone någon vecka. 

Från samma år, 1946, är Stieg Trenters 'Lysande landning' där en ung järnhandelsexpedits tvåveckors semester på ett olyckligt sätt försenade en viktig identifiering i mordgåtan. Jag minns att jag med en viss förvåning läste att den unge mannen faktiskt varit på semester i två veckor. Hade för mig att den alllmänna semestern började först senare. Där ser man. Man lär sig allt möjligt av att läsa deckare, det har jag alltid sagt. 

Vi släktforskare använder ju ofta semestern till att resa land och rike runt i jakt på gamla torpgrunder, hembygdsgårdar och kanske kyrkogårdar där vår släkts förflutna kan spåras. Det gjorde jag i slutet av sommaren 2014, närmare bestämt i Västergötland. Under några intensiva dagar kuskade min chauffös och jag omkring bland dussintalet kyrkor, några hembygdsgårdar och annat smått och gott i jakt på mina i huvudsak prästerliga förfäder, som varit verksamma i landskapet från 1500-talet och fram till senare delen av 1700-talet. Detta håller nu på att bli en liten bok: 

Som är på gång från tryckeriet i detta nu...

Men själv tänker jag nu ta mig några veckors semester från bloggen. Ha en trevlig högsommar allihop! Jag är tillbaka någonstans i augusti.

Fortsätt läs mer
  911 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Förhoppningsvis. ..
onsdag, 24 juli 2019 02:57
911 Träffar
2 Kommentarer

Anorna som pratat för mycket...

pratbubblor

För det mesta beklagar vi släktforskare oss över att det finns så få uppgifter om våra anor. Det är född-vigd-död och kanske någon liten uppgift i marginalen i husförhörslängden. Men ibland kan det faktiskt hända att någon ana har varit för talför, och överdrivit saker och ting, så att ättlingarna måste lägga till en nypa salt. 

Jag kom att tänka på detta härom dagen då jag forskade på en man som haft vänskapsförbindelse med vår familj. I biografin står att hans far var sjökapten. När jag studerar folkbokföringen, visar det sig att far istället är stuveriarbetare, senare stuveriförman. Förvisso nära vattnet det också, men en bra bit från 'sjökapten'. 

Det är ett ganska vanligt fenomen i emigrantsammanhang. När man reste över havet, la man inte bara sitt gamla liv bakom sig. Många bytte också efternamn, och passade senare i livet på att 'frisera' sitt förflutna i det gamla hemlandet lite. Det var väl inte så troligt att barn eller barnbarn skulle kontrollera ens uppgifter! 

Under mina tidigare år i släktforskarbranschen, fick jag i uppdrag att leta efter en emigrant som enligt ättlingarna ägde en (namngiven) restaurang vid Karlaplan i Stockholm. Jag hittade mycket riktigt mannen där, men han var tredje servitör.... 

Min mentor fick flera brev från släktforskande amerikaner som glatt meddelade att deras farfars eller morfars far 'worked for the king in the royal castle'. Mentor berättade för mig att detta kunde i stort sett översättas med vilken statlig anställning som helst. Det närmaste han hittat, var en man som arbetat som trädgårdsdräng på ett av de lantliga slotten, jag tror det var Stenhammar. 

En annan vanlig myt är kungliga oäkta barn. Bara i min egen släkt, har jag stött på Karl XV som föregiven barnafader på två olika släktgrenar. I ena fallet var det en servitris på ett värdshus, i det andra en piga på en bondgård. Nog för att Karl XV verkar ha varit väldigt förtjust i kvinnor, men skulle han hunnit med att förföra alla de kvinnor vars utomäktenskapliga barn han påstås vara far till, så borde han i stort sett varit oanträffbar för alla andra aktiviteter... Den sorgliga sanningen är nog tyvärr  att kvinnorna kom i lite bättre position om de hävdade att det var en kunglighet som försatt dem i omständigheter. Det var ju inte så gångbart att föda utomäktenskapliga barn förr, och man kanske gjorde vad man kunde för att mildra omvärldens fördömande blickar och elaka skvaller. Inte i något av fallen i min släkt, har jag stött på något som antyder att Karl XV varit inblandad. 

Vilket i och för sig inte betyder att han INTE var det. Men jag utgår ifrån att han är oskyldig tills motsatsen bevisats. 

Ett annat känt exempel, som finns återgivet i någon av läroböckerna om släktforskning, är en amerikansk dam som hävdade att hennes mormors mor var en svensk prinsessa. Trots att släktforskningen visade att den enda prinsessa som fanns tillgänglig för moderskap det aktuella året, var elva år gammal, så vägrade dem amerikanska damen att tro att hennes mormor hade ljugit, och hävdade att släktforskaren forskat fel! 

Våra anor var inte mindre mänskliga än vi. De överdrev och kom med små vita lögner precis som vi gör idag. Det är bara lite krångligare för oss släktforskare att ta död på de där små vita lögnerna sisådär hundra år efter att de uttalades....

Fortsätt läs mer
  1055 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Bengt Welander
I mitt hem-härad "Villands" i nord-östra Skåne ligger Carl XV;s sommarslott Bäckaskog. Skulle man tro på alla påstående om vilka ... Läs mer
onsdag, 17 juli 2019 11:20
1055 Träffar
1 Kommentar

Bloggare

Eva Johansson
269 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
95 inlägg
Helena Nordbäck
90 inlägg
Anton Rosendahl
37 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser