Spioner var dom allihopa..?

20220329-085521dannebrogen


Jag har i en tidigare blogg berättat om min anfader, prästen Sven Eriksson Ausenius, som 'extraknäckte' som spion åt Karl XI under dansk-svenska kriget 1675-79. Senare upptäckte jag att Sven inte var ensam om denna intressanta bisyssla till prästyrket.

Min anmoder Maren Nilsdatter Kjerrulf, gift med Andreas Alberti Lichtenberg, präst i Sibbarp, Halland, hade en bror Martin Nilsson Kjerrulf. Även Martin var präst till yrket.

Martin Nilsson Kjerrulf var född 1634, hade varit regementspastor vid greve Aschebergs regemente, kanske också kyrkoherde för Ljungby församling, men bytte till sig Vessige församling istället. Allt i Halland. Martin var gift med Elisabeth Block, möjligen från Hellerup i Ljungby.

År 1675 bröt så kriget mot Danmark ut. Martin Nilsson Kjerrulf skaffade på egen bekostnad proviant åt de svenska trupperna i området. Dessutom fick han ofta besök i prästgården av danskar, och kunde då 'utleta' eller 'utspana' deras hemliga planer (spioneri, med andra ord). Uppgifterna vidarebefordrades sedan 'i tysthet' till fältmarskalk Sperling...

Tyvärr blev Martin förråd av en mer dansksinnad granne, tillfångatogs och fördes till Köpenhamn. Där fördes han inför danske kungen och tillfrågades hur han kunnat vara så förrädisk mot hans (kungens) folk. Vår präst svarade då att 'om konungen varit hans lagliga överhet, hade han visat honom samma trohet'. Detta ansågs av samtiden vara ett mycket coolt svar. Danske kungen var dock inte imponerad, och Martin Nilsson Kjerrulf återfördes till fängelsecellen.

Men utanför fängelset, smiddes det planer. En vän till vår präst skickade in två pigor i fängelset, enligt uppgift med tvätt, och dessa två bar sedan ut Martin, inpackad i ett 'bykekar' (tvättbalja) ner till stranden. Där väntade en skånsk båt, som tog honom till Malmö.
Därifrån begav sig vår präst omedelbart till småländska Ljungby, där Karl XI fick rapport.
Under tiden som Martin varit på äventyr i Danmark, hade hustru Elisabeth och barnen varit tvungna att hålla sig gömda i skogen.
Nu var krigandet över för Martins och Elisabeths del, men fem av deras åtta söner stupade senare i Karl XII:s krig.

Martin Nilsson Kjerrulf dog troligen 1690. Hans sonson Mårten Fredrik Kjerrulf blev adlad Kjerrulf von Wolffen. Mårten var förresten gift med Maria Elisabeth Browald, dotter till en viss Ingela Hammar i hennes andra gifte... Ingelas förste man var känd som 'Lasse i Gatan'. Idel äventyrligheter i den här familjen, tydligen!

Nedkortad version av artikel i min släkttidning An-Lunden 2007:4

 

Bilden: försvann ut i cyberspace någonstans, så jag återanvänder en bild av dannebrogen.... Foto: pixabay

Fortsätt läs mer
261 Träffar
0 Kommentarer

'Ölfruar' - eller..?

hxprylar

Ibland får man blogguppslag på de mest oväntade sätt.

I fredags satt jag som vanligt och tittade på ’Antiques Road Trip’ på TV. De av er som sett programmet vet, att de två antikexperterna som tävlar mot varandra, i varje avsnitt gör en paus och besöker en lokal sevärdhet eller lär sig mer om traktens historia.

Nåväl, i fredags befann man sig i grevskapet Suffolk, och i Ipswich besöktes ett ölbryggeri. Där inhämtades följande:

Ipswich, som är en av Englands äldsta städer, blev redan på 400-talet känt för sina kvinnliga ölbryggerskor. Vattnet var lortigt och orsakade ofta magsjuka, men under ölbryggningen kokade bakterierna bort, således ansågs det nyttigare med öl än vatten… Man blandade i malt, humle och övriga ingredienser,  sedan fick produkten jäsa i någon vecka.

På marknaden i Ipswich vimlade det av ’ölfruar’ som bjöd ut sin dryck. De kändes igen på sina toppiga svarta hattar, och på något sätt uppstod seden att ju förmögnare ölfrun blivit på sitt öl, desto högre spets hade hon på sin svarta hatt.  Liksom för att visa att hon hade råd med en högre hatt än de övriga ölförsäljerskorna. 

Längs gatorna i ölbryggarkvarteren i staden, kunde man ibland se stora sopkvastar stående utanför dörrarna. Detta var en signal till hugade spekulanter: nu fanns det nyjäst öl att köpa!

Katter fanns det gott om, eftersom de höll råttorna borta från bryggkaren.

Ölbryggeriet i Ipswich nådde sin topp på 1400-talet. Men tyvärr var det också då som en viss bok vid namn ’Häxhammaren’ spred sig som en löpeld över både Storbritannien och övriga Europa.

Ja, ni inser väl?

Spetsig svart hatt, kvast, katt, stora svarta kittlar…. Den gängse bilden av en häxa än idag!

Det blev i Ipswich som på så många andra ställen. Ölfruar fängslades och avrättades i mängder. Det räckte ju tyvärr med att förolämpa fel person, eller ett riktigt elakt rykte när häxfebern rasade som värst. För min del tror jag att ölfruarna i Ipswich råkade så illa ut för att de var självständiga och självförsörjande kvinnor. Inte populärt i det mansdominerade samhälle som regerade då.

Häxjakten gjorde att ölfruarna i Ipswich fick gå ’under jord’ med sin verksamhet. Ölbryggandet togs mer och mer över av män. En mer än tusenårig tradition gick i graven.

Men ölbryggerierna frodas ju än idag på de brittiska öarna!

 

Bilden: Diverse attiraljer för häxa... eller ölfru? Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
248 Träffar
0 Kommentarer

'Mina damer och herrar...'

Kulturnatt14-013

När man gör entré i släktforskningens värld, möts man ofta av föredrag i olika fasoner.  Numera finns det digitala sådana, särskilt nu under pandemin har det blivit vanligt med inspelade föredrag som visas bestämda tider, eller att man kan koppla upp sig med diverse lösenord och annat, och höra en föredragshållare 'live' ungefär som på TV. 

Men nu börjar det även bli fart på 'levande' föredragshållare igen. Utbudet ökar för varje dag. Att gå på föredrag i släktforskning är både lärorikt och trevligt, särskilt om någon håller föredrag om just dina anors hemtrakter, eller den aspekt av släktforskning som du brinner mest för. Man träffar likasinnade, och i kaffepausen (eller efter föredraget) kan man byta anor och idéer. 

Men det finns förstås både bra och dåliga föredragshållare. Bara för att en person är duktig på ett visst ämne, innebär det inte automatiskt att vederbörande är en duktig föredragshållare. Det gäller att involvera publiken lagom mycket. Blir det för mycket publikengagemang, riskerar hela tillställningen att urarta till någon sorts debatt, som kan både dra över tiden och lämna kärnämnet bakom sig. Om man å andra sidan som föredragshållare helt och hållet glömmer publiken och står och mumlar intressanta fakta i stort sett för sig själv, så kommer publiken snabbt att tappa intresset, och rentav försöka smyga sig ut ur lokalen i förtid. .Inte heller bra! 

Sedan kan det handla om olyckliga omständigheter också. Tekniken kanske strejkar, så att föredragshållaren inte kan visa sitt färgsprakande bildspel eller illustrera med exempel på det personen skulle  föreläsa om. Eller så kanske personen helt enkelt saknar naturliga förutsättningar att hålla föredrag. Jag var en gång på ett föredrag med en mycket duktig och påläst föredragshållare, men när han började tala, visade det sig att han inte bara talade entonigt utan också i någon form av staccato, och-det-är-inte-lätt-för-publiken-att-hänga-med-när-föredragshållaren-pratar-så-här... Själv somnade jag i min stol, vilket var dubbelt pinsamt eftersom jag förväntades skriva referat av föredraget... Och det visade sig senare att jag inte var ensam om att ha nickat till. 

Å andra sidan hörde jag en annan gång ett föredrag av en person som inte ens var släktforskare, men föreläste om ett ämne som berör släktforskare i högsta grad. Hennes föredrag kunde jag referera hela meningar ur flera år efteråt! Jag lyckades se till att hon kom till min dåvarande arbetsplats och höll föredraget en gång till. 

Jag har själv hållit en del föredrag, och det är ju klart, det är inte alltid det blir så bra som man tänkt. Jag blev en gång ombedd, mycket överraskande, att hålla ett föredrag om släktforskning i Finland. Jag var dåligt förberedd och inte alls så väl insatt i ämnet som trotts. Det blev ett kort och uselt föredrag, med egentligen bara ett enda reellt tips till släktforskarna.... Det är nog åtminstone tio år sedan, men jag skäms fortfarande. Då får jag trösttänka på det föredrag om släktforskning i Halland som jag höll vid ett annat tillfälle, där jag faktiskt hittade just den där speciella balansen mellan föredragshållare och publik. 

En del föredragshållare läser i tjocka pappersbuntar. Andra visar varenda mening de säger på powerpoint. De flesta kör nog som jag med ett litet papper med stödord, eller visar viktigare meningar på stor skärm. Men det viktiga är ju, som sagt, att man knyter an till publiken, oavsett powerpoint eller pappersbunt. Då blir det för det mesta bra. 

För min del trivs jag bäst när jag får prata i 'egen regi', men det kan allt spåra ur det också. Jag guidade ett sällskap på min arbetsplats en gång, när jag blev avbruten av ordföranden som vänligt sa, att han förstod att jag älskade mitt ämne, men tyvärr var gruppen tvungen att gå till den framdukade middagen nu...  Ridå!

Bilden: Förberett för föredrag på Kristinehovs malmgård under Kulturnatt Stockholm för några år sedan. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
408 Träffar
0 Kommentarer

Församlingen och släktforskaren = sant

DSCN0466

Bland det första en släktforskare (efter att ha 'städat vinden', se tidigare blogg) stöter på i sin forskning är Församlingen. Församlingen hade präster eller komministrar som antecknade när anan föddes, vigdes och dog, när barnen döptes och när folk tog nattvarden. I husförhörslängden står kanske födelseort eller, om man har tur, någon kommentar om vandel eller tidigare yrke. En del präster är väldigt knapphändiga när de skriver in sina församlingsbor i böckerna, andra verkar haft gott om tid, och har gjort hela noveller, särskilt vid dödsfall. 

Ja, allt det där kan ni väl. Men sedan är församlingen också en komplex historia. Församlingar växer, delar sig, försvinner eller byter till och med namn i vissa fall. När jag började släktforska, var 'rosa boken' bibel nummer ett i det avseendet. I denna bok, som också är känd under namnet 'Sveriges församlingar genom tiderna' kan man hitta både befintliga och försvunna församlingar med just uppgifter om sammanslagningar, uppdelningar och annat. Numera finns uppgifterna på nätet, om jag förstått det hela rätt. Rekommenderar ändå inköp av rosa boken, om ni hittar den. Alltid bra att ha. 

Mer konkret, när det gäller församlingar och släktforskare, så säger jag som jag sagt förut: kyrkvaktmästare! Detta fantastiska skrå har inte bara nycklar till kyrkor och kapell; de brukar i regel veta allt om sina kyrkor och kyrkogårdar också. Eller så vet de någon som kan, och är villig att berätta. Vissa kyrkvaktmästare har bil och är viliga att skjutsa en förvirrad släktforskare till intressanta sevärdheter dessutom! Och detta är alltså gratis! Men en liten peng till kyrkans framtida underhåll eller underhållning skadar ju inte... 

Och så är det kyrkogårdarna. Min vän Kristina, som tillhör kyrkvaktmästarnas ädla skrå, påpekade en intressant sak: om kyrkogårdsgruset är nykrattat, ser man genast om en kollega är på besök. Vanliga besökare traskar på grusgången. Kyrkvaktmästare undviker gruset, och håller sig till gräsmattan... 

Vissa församlingar är 'plus' för släktforskaren. Min bloggkollega Eva Johansson skrev om halländska Vinbergs gravförteckning. I Toarps kyrka, Västergötland,  får släktforskaren titta i 'pärmen'. Densamma innehåller i stort sett allt om kyrkans historia från 1500-talet och framåt. Protokoll, ombyggnader och gåvor. Med personnamn och årtal.  

Jag funderade i en tidigare blogg på hur församlingsbiträden, pastorsadjunkter och andra såg på släktforskare förr i tiden, när de kom inklampande och ville sträckläsa församlingsboken från 1700-talet och framåt. Själv har jag noterat att jag väcker ett visst uppseende ute på landsbygden när jag berättar att jag är från Stockholm. I en församling, hörde jag rentav kyrkvaktmästaren viska till en assistent att man hade fått besök av 'en släktforskare från Stockholm'. Jodå, assistenten kom förbi och sneglade diskret på mig där jag var sysselsatt med att fotografera. På ett annat ställe, hade ryktet spridit sig på bygden. Hembygdsgården hade öppnat, jag fick tips om flera personer som 'kunde berätta', och som uppenbarligen var redo att göra detta. 

Har sagt det förut, säger det igen: jag kan aldrig tacka er nog! 

 

Bilden: Stora Tuna kyrka, Dalarna, får vara 'församling' till den här bloggen. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
399 Träffar
0 Kommentarer

Faster Bina - Sabina Gustava Wallmark

Steninge-kyrka

Min farfars mormors mormor hette Carolina Justina Wallmark. Hon var dotter till prästen Anders Wallmark, sedermera pastor i Harplinge och Steninge, och Hedvig Sofia Revigin. Carolina Justina blev inte särskilt gammal, hon dog 36-årig i Skrea, gift med komministern där Johan Spångberg. 

Men även om min anmoder själv dog tidigt, så hade hon ett flertal syskon som levde betydligt längre. Per Adam Wallmark, äldste brodern, har jag berättat om i en tidigare blogg. Denna gång handlar det om en syster till de två.

Sabina Gustava Wallmark föddes 1790 3/4 i Källsjö församling, Fagereds pastorat, Halland. De flesta av barnen Wallmark är födda där, eftersom fadern då var komminister i Fagered. Om Sabinas uppväxt i Fagereds prästgård och sedermera i Harplinge vet vi inte mycket annat än att där sannolikt förekom mycket litteratur. Någon  gång i början av 1800-talet hamnade hon i Stockholm, troligen besökte hon sin vid det laget rätt celebre bror Per Adam. Där träffade hon, möjligen genom brodern, kamreren Carl Fredrik Holmberg. Så kallad ljuv musik uppstod, och paret gifte sig i Stockholm Jakob 1809 27/10. 

Carl Fredrik Holmberg var stockholmare, född 1777 17/8 i Katarina. Han var son till magasinsdrängen Johan Holmberg och Hedvig Fellman. Han måste ha beretts tillfälle att studera, eftersom han fick arbete som kontorist på Kammarkollegium. Där arbetade han sig upp till kamrer. 

År 1812 20/4 får Sabina och Carl Fredrik sitt enda barn, en son Otto Fredrik Holmberg. Familjen är bosatt i Klara församling i Stockholm ända till Carl Fredrik Holmberg avlider 1838 25/11. Vid det laget har sonen Otto Fredrik flyttat hemifrån, till Maria församling på Söder. Han har följt i sin pappas fotspår och arbetar som kanslist på Kammarkollegium. 

Tyvärr blir Otto Fredrik Holmberg inte så gammal. Lugsoten tar honom, och han avlider 1848 12/10 i Maria. Bouppteckningen visar att han bland annat är skyldig sin morbror  Per Adam Wallmark 801:20 riksdaler.  Han dör ogift, hans enda efterlevande är modern Sabina. 

Efter sonens död har Sabina Wallmark inte längre någon anledning att bo kvar i Stockholm. Dessutom lever hon i små omständigheter, och har inte råd med något eget hushåll. Brodern Per Adam har lämnat storstaden och flyttat till Kungsör med sin 'andra' familj. Dit flyttar också Sabina, och blir omtyckt 'faster Bina' i familjekretsen. Men Per Adam Wallmark dör 1858. Han hade i grunden en ganska god ekonomisk ställning, men tyvärr var han rätt godtrogen, och lånade ut pengar till alla som behövde. Efter hans död visade det sig att han skrivit på flera borgensförbindelser som låntagarna inte klarat att lösa, och nu krävdes dödsboet på pengarna. Summa summarum blev att när allt var betalat, stod änkan, Hedvig 'Hedda' Wallgren tämligen barskrapad. Hon fick sälja huset i Kungsör och flytta till en betydligt mindre fastighet i närheten. Det stora hushållet skingrades, och nu var Sabina hemlös vid 68 års ålder.

Hon tycks nu ha längtat hem till sina fäders jord, för nu flyttar hon 1858 från Kungsör till Halland, närmare bestämt till Ljungby, och vidare till grannförsamlingen Alfshög. Där bor hon på egendomen Katrineberg, och där avlider hon 1868 16/10 i sitt hem. Någon sjukdom finns inte uppgiven i dödboken. Hon blev 78 år gammal. 

 

Sammandrag av en artikel i min släkttidning An-Lunden hösten 2010.

Bilden: Steninge kyrka har medeltida ursprung. Här predikade Anders Wallmark, Sabinas far. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
386 Träffar
0 Kommentarer

Nu börjas det igen..!

Slfd-Gvle-001-1

För ett par dagar sedan anlände planskiss och bordsnummer till Släktforskardagarna i Skövde. Nu är det igång igen på riktigt! Efter två inställda evenemang, ska det äntligen ske igen. Hotell, folkmassor, montrar, dataskärmar och böcker. Svettigt, trångt, vattenflaskor, högljudda skratt, dånande speakerröst som försöker överrösta sorlet (och ibland lyckas), föreläsningar, lotterier och sälj, sälj, sälj! 

Det är inte utan att man känner sig lite vilsen. Det var på sätt och vis lättare när jag representerade en förening. Då var det bara att packa och sticka, så att säga. Nu när jag är ute på egen hand, är frågorna fler. Hittar folk mig vid det där bordet? Borde jag ändå ha bokat en elkontakt för dator? Men vad skulle jag ha visat på den, mina tidigare böcker? Apropå tidigare böcker, vilka ska egentligen med till Skövde? Prästergötland förstås, och böckerna om Halland. Ska jag ta med boken om Morden i Midsomer, som ju inte ens med bästa vilja i världen kan räknas som släktforskarlitteratur, men som har varit så poppis på tidigare släktforskardagar? Benombrottet kan jag ursäkta. Den handlar om mitt personliga benbrott, och jag är ju släktforskare! Logiskt, eller hur? 

Sedan är det årets nya 'bäbis'. Hinner den bli klar i tid? Hur stor upplaga ska jag ta? Finns tryckeriet fortfarande, eller har de som så många andra gått i  konkurs under pandemin? 

Sedan blir det Halmstad i oktober. 40-årsjubileum med tillhörande mässa. Och kanske blir det någon form av bokbord i Stockholm i år? Och sedan...

Ja, nu börjas det igen. Och det ska bli så otroligt roligt! Jag gläder mig enormt åt att få träffa alla som under de senaste två åren har reducerats till en pytteliten fotoruta i sociala medier. Jag tror också på stor publiktillströmning. Det uppdämda behovet av att få träffa andra släktforskare måste ha vuxit till enorma proportioner under de dystra pandemiåren! 

Hoppas få träffa er alla i Skövde! 

Bilden: Från Världens längsta bokbord i Stockholm 2012. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
438 Träffar
0 Kommentarer

Ett konstnärligt budskap...

20220503-162150Sigurdsristningen-065

De som känner mig lite närmare, och de som följt den här bloggen länge, vet att jag är väldigt svag för runstenar. Dessa oftast vikingatida sms med namn, berättelser och släktled tycker jag är helt fantastiska. 

Men långt tidigare, redan på bronsåldern, började framsynta personer skicka meddelanden till framtiden, men då inte i skrift utan i bilder. En bild säger ju mer än tusen ord, heter det, och visst har vi lärt oss mycket om bronsåldern och dess befolkning via hällristningarna. Ändå ligger vi i lä med våra bronsåldershällar, långt tidigare hade sumerer med kilskrift och bilder hört av sig, liksom egyptierna med sina pergament... Grekerna målade amforor, golv och väggar med berättelser ur sina liv, och romarna var inte sena att haka på när de erövrade områdena runt Medelhavet. Gudar och människor blandades med mat, dryck, djur och växter, allt värdefullt för oss sentida historienördar. 

När kristendomen segrat i det vi idag kallar Sverige, började man bygga kyrkor, gärna på någon gammal hednisk offerplats. De flesta människor var på den tiden analfabeter och kunde inte läsa, allra minst bibeln, som dessutom var på latin. Dessutom predikade prästerna på latin. Då kom måleriet till god nytta. På väggarna och i kyrkvalven målades bibliska scener, helgon och syndare, för att förklara vad det hela gick ut på. Dessa personer kläddes i samtida kläder och frisyrer, samt hade ibland husdjur med sig, allt för att underlätta förståelsen. Vi sentida betraktare får således en god bild av hur folk levde och klädde sig i Sverige på den tiden. 

Sedan kom reformationen, bibeln och prästerna blev svenskspråkiga. Kyrkväggarna behövde inte längre tas i anspråk för bibelberättelser. Men konsten florerade desto mer på andra håll. Skulptörer och stora målare som da Vinci, Michelangelo och Botticelli florerade ymnigt runt Medelhavet. Strömningarna nådde Sverige med stormaktstiden, svenska dekoratörer knutna till palats och kyrkor studerade dem och lärde sig. Magnus Gabriel de la Gardie enrollerade mängder med artister och hantverkare till Läckö slott, varifrån 'Läcköskolan' blev ett begrepp. 

Sedan var det inte alls bara förmögna adelsmän som hade tillgång till konst. I sydligare delar av Sverige fanns 'gåramålare' som gick från gård till gård och målade bonader, längre norrut har vi de vackra hälsingegårdarna, ännu nordligare hade samisk slöjdkonst blivit ett begrepp redan då. 

Sedan har det fortsatt med diverse olika stilriktningar, färgskalor och materialval, nu kanske inte på samma sätt för att skicka meddelanden in i framtiden eller till omvärlden, men fantasin och färgerna råder det ingen brist på! 

 

Bilden: Sigurdsristningen i norra Södermanland, ett vackert konstverk...   Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
324 Träffar
0 Kommentarer

Lokaldrakar

20220426-095352Lokaltidningar

Redan under mina år som storstadsbo, förundrades jag över lokaltidningarnas iver att regna in i brevlådan. Jag har till och med skrivit ett litet kåseri om förvirringen som lätt uppstår, då man i flera olika tidningar kan läsa om 'ett föredrag på tisdag' utan datum. Kommande tisdag eller den som inträffade igår? ( ur Stockholm från Örnet 2009) 

Fenomenet har följt efter ända hit till norra Roslagen, där jag numera bor. Först regnade det in tidningar. Sedan kom det under en dryg månad inga alls. Numera kommer det minst två olika lokaltidningar i veckan. 

Men lokaltidningarna må vara lite förvirrande i sin nyhetsrapportering, det är inte sällsynt med mer djuplodande hembygdsartiklar. Och de är guld värda för en nybo. För någon tid sedan läste jag en artikel om 'hatten i Grisslehamn' som fängslade mig så till den milda grad att jag rivit ur artikeln och sparat den. Om jag får tid, ska jag ta kontakt med författaren och höra om jag får återge delar av texten här i bloggen. 

Idag hittar jag en annan lokal släkt- och hembygdshistoria, som har med det upp-och-nervända ankaret att göra. Ett sådant ankare är Norrtälje kommuns symbol.  Flera inslag med historik om byggnader och platser i Roslagen har också förekommit. Visst är det mycket kungar, härförare och andra 'kändisar', men även lokala bönder och fiskare nämns ibland vid namn och plats. Jag misstänker att ungefär samma typ av artiklar förekommer i alla lokaltidningar i vårt avlånga land. Tyvärr har jag själv inte särskilt mycket släkt i Roslagen, men bor man kvar i något område där ens släkt härjat i århundraden, bör lokaltidningarna vara en möjlig källa till vidare forskning. Kanske kan man kontakta artikelförfattaren och få tips om nya källor. 

Det är förstås massor av annonser i tidningarna, men även dessa kan för en nyinflyttad vara av ett visst intresse. Man vill ju veta vad som finns av service och butiker på bygden! Visserligen är inte undertecknad, som varken har bil eller körkort, så värst beroende av däckservice, men det kan ju finnas andra i ens närhet som är intresserade. 

Dessutom annonseras diverse evenemang i lokaltidningen, och att gå på sådana är ju ett bra sätt att bli bekant med folk. Kanske har man då tur och hittar någon verklig 'inföding' med stora kunskaper om folk och fälador i trakten! 

Lokaltidningen är alltså definitivt värd att bläddra igenom även i nutid. Att gamla lokaltidningar är guld värda, vet de flesta av er redan om. Eller hur? 

 

Bilden: En bunt lokala lokaltidningar. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
325 Träffar
1 Kommentar

Buxbom, skuren och buren - i århundraden

20220419-212323Buxbom

Hade förmånen att få avsluta påskhelgen med kärt besök söderifrån. Avsikten var att få hjälp med min nya, tämligen igenvuxna trädgård. Undertecknad är allt möjligt utom hortonom, och de flesta buskar, träd och blommor är mysterier för mig. 

Ett bekymmer jag hade var att en stor, hotfull vintergrön växt höll på att effektivt ta livet av en av de få buskar jag känner till: rhododendron. Nu fick jag hjäp dels med att konstatera att jätten var en buxbom (Buxus sempervirens), dels med en proffsig beskärning av bjässen ifråga. Nej, inte i någon rolig form, typ kungakrona eller lejon, bara såpass att rhododendronbusken kan känna sig säker. 

Det var ofantliga mängder buxbom jag bar till kvisthögen, nästan ett ordinarie träd! Nyfiken som jag är, måste jag förstås slå upp denne gigant till buske. Den har använts mycket vid tillverkning av lådor och askar, läser jag på wikipedia. Och faktiskt, orden box, boett och bössa härstammar alla från namnet för buxbomsträ. Där ser man! 

Buxbom brukar sällan användas kommersiellt numera, men det anses vara mycket bra virke för små fartygsmodeller och liknande, eftersom det är hårt, kompakt och mycket jämnt. Dock är det svårlimmat! Kan vara bra att veta för dig som funderar på att börja bygga flaskskepp... Fram till 1800-talet användes buxbom mycket till tillverkning av blockflöjter, oboer och tvärflöjter. 

Buxbom är giftigt, men har använts som 'folkmedicin' vid feber och gallbesvär. Det är då rotbarken man använder. 

Jag fick också veta att jag har två vinbärsbuskar (om svarta eller röda är än så länge oklart eftersom bladen inte slagit ut). Vidare upphittades ett par träramar, vilket troligen innebär att där tidigare funnits ett trädgårdsland. Frågan är ju hur länge sedan det är. Jag vet ännu mycket lite om husets historia. Vinbärsbuskarna bör ha funnits där i minst tjugo år, enligt min expertvän. Men kanske är de mycket äldre. Har köksträdgården anlagts när huset byggdes, eller fanns den rentav ännu tidigare? Låg det något annat hus här före mitt? 

Dags att släktforska på huset!  

 

Bilden: Buxbomen, nu mycket snällare... Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
432 Träffar
4 Kommentarer

Olof von Dalin - hovpoet, satiriker och släkting

20220412-201716Olof-v-D

Jag började inte, som många i äldre tid, att släktforska för att sedan kunna skryta om mina ädla anor bakåt. Och hade jag gjort det, skulle jag nog ha fått lära mig 'den hårda vägen' att ett anträd levererar mycket blandad kompott. Vi har alla våra andelar av anor som kallats 'christeliga' eller 'dygdiga', och sådana som helt klart varit betydligt mindre kristeliga och dygdiga.... 

Men självklart finns det en och annan släktskap som tilltalar en lite mer. Olof von Dalin hör till dem. 

Olof Dahlin, som han ursprungligen hette, föddes 1708 29 augusti i Vinbergs prästgård, Halland. Far var prästen Jonas Dahlin, mor hette Margareta Birgitta Ausenia och var prästdotter. 

Flera uppslagsverk nämner att Olof hade 'gott påbrå'. Pappa prästen ansågs vara 'ett vittert snille' och mamma Margareta Birgitta var 'en duktig kvinna' (vad nu det egentligen innebär). 

Jonas Dahlin avled emellertid redan 1709, och Margareta Birgitta gifte om sig med efterträdaren,, Severin Bökman. Severin blev en omtyckt styvfar, som tog aktiv del i uppfostrandet av styvsönerna. Redan vid tretton års ålder kunde Olof skickas till Lund för högre studier. 

Först var tanken att den unge studenten skulle bli läkare, men det visade sig snart att hans håg stod till humaniora. 1727 lämnade Olof Lund, och for på sin lärares inrådan till Stockholm, där han blev informator hos kammarrådet Klas Rålamb. Olof trivdes bra, och fick via värdfamiljen tillträde till ett antal historiska bibliotek i huvudstaden. Detta hjälpte honom sannolikt uppåt i karriären, 1731 blev han extraordinarie kanslist vid Riksarkivet, och via diverse statliga verk och dito titlar, hamnade han så småningom som bibliotekarie vid Kungliga Biblioteket. Det var från den tjänsten som han år 1750 hämtades till hovet för att bli kronprinsen, blivande Gustaf III:s lärare på Carl Gustaf Tessins inrådan. 1751 blev Olof adlad och tog namnet von Dalin. 

Redan vid tidig ålder hade vår man börjat rimma. Han brukade författa 'små satyrer under form av avisor' för att roa familj och vänner. 1729 höll han på att råka illa ut för första gången. Han skrev en satir om präster, vilken angreps ganska häftigt på flera håll. Det avskräckte inte unge Olof. 1733-34 gav han anonymt ut tidskriften 'Then Swänske Argus' där han gjorde satirer och parodier på aktuella ämnen (förtida till våra nyårsrevyer och ståuppkomiker). Hans vän Karl Carleson hjälpte honom i början med utgivning och bidrag, men efter en tid klarade han det hela på egen hand. 

Then Swänske Argus var banbrytande på flera sätt. Dels var det första gången upplysningstidens idéer sattes på pränt i Sverige. Dessutom drog sig inte Olof von Dalin för att driva med överheten. Tyvärr existerade inte tidskriften mer än två år, arbetsbördan blev för stor för vår man. Han skulle ju sköta sin vanliga tjänst som kronprinsens lärare och stadstjänsteman därtill. Han blev invald i Vitterhetsakademin och var dess sekreterare. Han fick därtill rikets ständers uppdrag att författa Sveriges historia, vilket han gjorde, men hann tyvärr inte längre än till Gustav II Adolf. 

Vid hovet var Olof mycket populär, framför allt hos drottning Lovisa Ulrika. Detta blev med tiden en ganska farlig gunst för honom. Lovisa Ulrika fick Olof att skriva propagandaskrifter för att utöka kungahusets makt, skrifter som hennes make senare läste upp för ständerna. Och så var det kalottprediktningarna...

Olof var nog god kristen, men han avskydde storvulenheten hos dåtidens präster och drev ständigt med prelaterna via parodiska 'predikningar'. Redan 1751, när han höll de första låtsaspredikningarna på slottet, fick han en skrapa av Domkapitlet och en varning av ständerna. Den stränga ortodoxin från karolinertiden levde fortfarande kvar på sina håll, och den som på något sätt smädade Gud eller Sakramenten skulle enligt 1734 års lag mista livet. 

Olof, struntande i detta, tog på sig en röd kappa och papperskrage, och förvandlade sig till den löjlige prästen Nicopompus. Han predikade om den helige Julgrisianus och Sankta Filibunca, påstod att Judas Iskariot måste vara född i Skara med mera. Hovet vred sig av skratt, men det gjorde inte prästerskapet. 

1754 hade Olof von Dalin för drottningens räkning försökt inleda hemliga underhandlingar med Frankrike för att den vägen återuprätta en stark kungamakt i Sverige. När ständerna fick reda på det, var måttet rågat. Olof var nära att mista huvudet, men tack vare sina många mäktiga vänners inflytande, ställdes han år 1756 inför rätta endast för kalottpredikningarna. Han kom undan med böter och förvisning från hovet. 

I mars år 1756 slog sig en mycket olycklig Olof von Dalin ner på Engsö slott  vid Mälaren. Han hade ofta vistats där som gäst hos greveparet Piper och trivdes i den lugna och lantliga omgivningen. Det var där han började författa sin svenska historia. 

1760 hade stämningen svängt, Olof von Dalin hälsades välkommen tillbaka till hovet. 1762 fick han pension från sin tjänst som kronprinsens lärare, och året efter utsågs han till hovkansler. Men hans hälsa, som aldrig varit särskilt god, orkade inte med det nya ämbetets många göromål och uppvaktningar. 1763 den 12 augusti avled han på Drottningholm, och begrovs på Lovö kyrkogård. Där finns stort stenmonument upprest, som han delar med kollegan Klingenstierna, där man kan läsa att han 'med sitt kvicka skämt lättat de kungliga bekymren'. Det är Lovisa Ulrika som låtit resa stenen. 

Varken jag eller någon annan härstammar från Olof von Dalin eftersom han varken var gift eller hade barn. Men hans mor, Margareta Birgitta Ausenia var precis som min anmoder Gunilla Ausenia, dotter till den spionerande prästen, Sven Ausenius i Torup.  

Sammandrag ur en artikel i min släkttidning An-Lunden nr 2002:1

Bilden: en ganska usel bild av Olof von Dalin. Foto av fotot: författaren

 

Fortsätt läs mer
409 Träffar
1 Kommentar

Hon dog ung...

20220405-211045Kulturnatt13-023

Läste härom dagen om prinsessan Christinas bok 'Hon kallades Daisy' som handlar om Christinas farmor. 'Daisy' som från början hette  Margaret av  Connaught, dog ung, bara trettiosex år, och sorgen blev stor i hela landet. 

Jag ska se till att läsa den boken. Inte bara för att jag är rojalist, utan också därför att det kanske kan ge några tips om var man kan hitta information om just kvinnor som dog unga. 

Min farfars farmor Mathilda dog bara knappt tjugosex år gammal i sin första barnsäng. Vi vet mycket lite om henne. Jo, kyrkböckerna berättar var hon har varit och vad hon dog av. Men vi vet inget om hurdan hon var, vad hon tyckte och tänkte, vilka hon umgicks med eller sådant. 

Margaret, eller Margareta, som hon kallades officiellt i Sverige, var ändå en offentlig person, som blev omskriven i tidningarna, och som själv skrev ett par böcker. Tydligen fanns det också brev från och till henne, som Christina och hennes medförfattare hittat. 

Min anmoder Mathilda var en helt vanlig, okänd person. Men jag ska genast skjuta in att jag haft en smula tur vad gäller hennes familj. Mathilda hade flera systrar, och en av dem höll tydligen kontakt med änklingen, och framför allt med Mathildas son, och där finns ett par brev bevarade. Så då fick jag åtminstone veta mycket om den sidogrenen. Och hittade faktiskt en släktforskande ättling, som var mycket vänlig och lät mig få kopior av ett par andra brev, skickade mellan släktens olika grenar. 

Tack vare att efternamnet Lethenström är ganska ovanligt, så har jag själv pusslat ihop lite data om andra syskongrenar till Mathilda. 

Men hon själv står mitt i gruppen, tyst och gåtfull. 

Hon dog ung... 

Bilden: En fasad på Stockholms slott. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
476 Träffar
0 Kommentarer

Snapphanar eller friskyttar? Dansk eller svensk?

20220329-085521dannebrogen

Råkade se ett gammalt avsnitt av ’På Spåret’, där man visade ett filmklipp ur ’Göingehövdingen’ som alltså handlade om Svend Poulsen, en skicklig snapphane – eller friskytt?

Från 1658 var de sydliga landskapen Skåne, Blekinge och Halland inte längre danska utan svenska. Men därmed inte sagt att segerherrarna kunde börja vifta med svenska flaggor och jubla. Karl XI genomförde en rad ganska tuffa åtgärder för att ’försvenska’ de nya landskapen i söder.

Katekesen skulle nu läsas på svenska, både av prästerna och de unga konfirmanderna. Inte alla klarade det. Min anfader Sven Ausenius, han som spionerade för kungen under kriget 1676-79, var importerad från Småland och väl så svensk som han bara kunde bli. Ändå är han avporträtterad i Torups kyrka iförd en dansk prästdräkt…. Och att kungen lät Torups pastorat bli ärftligt inom Svens släkt var nog inte bara av tacksamhet - jag misstänker att kungen gärna ville ’säkra’ att pastoratet inte fick några danskvänliga präster. En annan av mina präster, Andreas Alberti Lichtenberg, Sibbarp, var som ung och studerade i Köpenhamn och extraknäckte som informator i Ringsted på Själland under studieåren. Han lär enligt uppgift aldrig ha lärt sig tala svenska.

Men över till snapphanarna – eller friskyttarna. Enligt uppslagsboken lär ordet ’snapphanar’ komma från tyskans ’schnapphahn’ som egentligen betyder ’friskytt’! Men enligt samma verk, kan ordet i vissa delar av Tyskland också betyda ’stråtrövare’….

Faktum är att ’snapphanar’ förekommer som benämning på flera olika kategorier manskap:

1657 förekom namnet på Göinge Lantdragoner, alltså ett helt ’legitimt’ militärkompani.

1658-60 var snapphanar öknamnet på ett antal spridda ’frikårer’ av förrymda drängar och desertörer, mer eller mindre brottslingar, som framför allt opererade på skånska landsbygden.

1675-79 blev då slutligen snapphanar benämningen på det stora antal friskyttar som stred på Danmarks sida i kriget. De härjade först och främst i Skåne och Blekinge, men förekom också i södra Halland, framför allt längs Hallandsåsen, som var en karg och ödslig gränslinje mellan Skåne och Halland på den tiden.

Snapphanarna var indelade i trupper med befäl av olika grader, precis som de ’riktiga’ militärstyrkorna. Större delen av manskapet bestod av bönder och hantverkare, utrustade med långa bössor. För det mesta var de väl rustade med både vapen och förnödenheter; de fick hjälp från Danmark. De ställde till mycket bekymmer för de svenska trupperna, framför allt var de oerhört skickliga spanare och hade en otrolig förmåga att gömma sig och smyga sig fram i skogarna.

När det så blev fred 1680 fick snapphanarna amnesti. De flesta flydde över till Danmark, men en del föredrog att stanna kvar i de sydsvenska skogsområdena, där de övergick till att bli regelrätta banditer. Knappast förtjänta av benämningen ’friskyttar’ längre alltså…

 

Något förkortad version av en artikel i min släkttidning An-Lunden 2006:3

Källor: Wikipedia och Nordisk Familjebok 1953

Bilden: ’Dannebrogen’ hissades ner, men minnet levde länge… Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
624 Träffar
2 Kommentarer

Matvagnar, explosioner och sprit

20220322-222017Midsomer-065

Nu har jag korrekturläst en intressant bok igen. 

'När kriget tog tåget' av Jan Bergsten är utgiven av Trafik-Nostalgiska Förlaget, och handlar då förstås i första hand om tåg.  Men boken tar upp en samling mycket känsliga tåg - det handlar om de tyska transitotransporterna genom Sverige under andra världskriget. 

Om svenska regeringen gjorde rätt eller fel som lät tyskarna åka tåg genom Sverige kan diskuteras i evighet. I den här boken handlar det om vad som faktiskt hände. Eftersom det i grunden handlar om tågnostalgi, är det en väldig massa uppräkningar av lok och vagnar som införskaffats, sålts eller skrotats under åren som transitotrafiken bedrevs - fram till 1943. Hela rutor med sifferkombinationer, som gör det svårt för en ambitiös korrekturläsare att hålla sig vaken. 

Men jag har lärt mig att det var mycket som hände. Själv hade jag fått intrycket att de här tågen i det närmaste gled som spöktåg genom den svenska naturen, ignorerade av de flesta, bespottade av en del, besvärande för alla. Icke. Tillbuden var många. 

Det allra värsta var nog Krylbokatastrofen en varm sommardag 1941. Ett tysktåg lastat med ammunition började brinna, och vad händer när ett tåg lastat med ammunition börjar brinna? Explosionerna avlöste varandra. Dagens hjälte blev en 27-årig stationskarl som lyckades koppla loss tolv vagnar som inte hunnit antändas från tåget och få undan dem - därmed förhindrande en betydligt större katastrof. En annan hjälte var en ellokförare, som, sekunderna efter att elen sprakat sönder på stationen, slängde sig upp på en cykel och hojade till nästa station och hämtade ett ånglok. Med det kunde man sedan rädda en stor del av de vagnar och lok som fanns på stationen i Krylbo. Det blev förstås polisutredning, ledd av ingen mindre än den legendariske 'revolver-Harry' Söderman (Leif GW Perssons stora idol). Man fann dock att branden inte orsakats av något sabotage, utan av varmgång i ett axellager. 

Med tysktågen och vaktande dem på stationerna fanns svenska beredskapsmän. Tvenne herrar av det slaget kunde en mörk natt i Boden inte motstå frestelsen. De hade upptäckt att en av vagnarna innehöll lådor med champagne! Ett par flaskor stal man - bara för att åka fast för vaktchefen. Det var bara det, att när vaktchefen tillsammans med järnvägspolisen återställde tjuvgodset, upptäckte de att någon annan redan brutit en plombering på andra sidan vagnen, och att där saknades inemot fyrtio flaskor! När och var den stölden skett, fick man aldrig reda på. 

Mot slutet av kriget höll en annan katastrof på att inträffa i Helsingborg, precis som en färja med tyska soldater på väg hem på permission, la ut. Ett lok backade bort till en rad vagnar och skulle växla på dem. Tyvärr hann personalen inte med, utan loket puffade iväg vagnarna, som for iväg i rasande fart. De mejade ner stoppbocken och fortsatte ut på brofästet till färjan. Detta gick sönder av tyngden. Som tur var, hade färjan redan lagt ut, annars kunde tågvagnarna ha rusat vidare ombord och dödat  åtskilliga på sin väg. Nu hamnade en tågvagn på botten av hamnen, en annan blev hängande på brofästet, men resten kunde tas om hand. 

Vi möter också mindre trevliga personer, både svenska, norska och tyska. Vi möter flyktingar. Under det sista finska kriget, i Lappmarkerna 1944, kom mängder av finska flyktingar till Sverige. Författaren påpekar att : '2015 fick Sverige hit cirka 3000 flyktingar i veckan. 1944 kom det 3000 flyktingar om dagen'. Kan vara värt att tänka på. 

Inte bara tågnostalgi, utan en mycket intressant bok för den som är intresserad av närtidshistoria. Läs den gärna!

Bilden: Annan tågnostalgi, brittisk. Foto: författaren 

 

Fortsätt läs mer
596 Träffar
0 Kommentarer

I dansens virvlar...

20220315-082535Hasslv-017-Osbeckrundan-Brantes-klla-gott-vatten

På söndagskvällar kan man lyssna på P4 Dans i radio. Ehuru mycket måttligt intresserad av dansbandsmusik, så har jag lyssnat några gånger. Värdar för programmet är olika medlemmar i svenska dansband, nya som gamla, och de har ofta intressanta historier att berätta från turneer och skivinspelningar. Ibland spelar de också intressant musik, mer okända låtar som inspirerat dem.

Dans, ja. Dansat har vi människor nog gjort sedan vi först klättrade ner från träden och började gå på två ben. Rituella danser för att beveka gudarna förekom förmodligen åtminstone på bronsåldern. Storslagna dansuppvisningar för att behaga massorna kunde ibland förekomma hos både greker och romare. Under medeltiden var dansen vanlig vid furstars och kungars hov, men även allmogen förstod att roa sig med dans när de kunde.

I herdaminnena har jag ibland sett noteringar om präster som skrivit indignerade maningar till församlingens ungdomar att låta bli att dansa och ägna sig åt böner istället. Så tydligen förekom det även på 16- och 1700-talen speciella ungdomstillställningar med dans.

Dansade på logen gjorde man vid skördefester och midsommar under åtminstone hela 1800-talet och framåt. I slutet av århundradet, med föreningslivets framväxt, bildades amatörorkestrar som gärna spelade dansmusik. Vid sekelskiftet 18/1900 började dansbanorna växa fram.

Dansbanorna hade sin verkliga storhetstid från 1920-talet fram till början av 60-talet. Framför allt under första tiden fanns otaliga dansorkestrar som reste från plats till plats och spelade. Berndt Egerbladh berättar mycket om den tiden i sina minnesböcker från 40- och 50-talet. Var det en större anläggning, fanns ofta två olika dansbanor; en för gammeldans och en för modernare tongångar.

Alla var dock inte förtjusta i dessa dansbanor. Det förekom en segdragen debatt i massmedia om ’dansbaneeländet’. Och faktum är att alkoholen flödade ganska friskt, vilket inte sällan ledde till osämja eller slagsmål. Flickor kunde också ha oturen att bli utnyttjade, kanske med oönskad graviditet som följd.

I början av 60-talet började dansbanorna fasas ut. TV och annat upptog folks intresse på lördagskvällarna, och dansbanorna var dyra att underhålla. Från 60-talet och framåt, dök istället dansbanden upp på scenen. De var mindre än dansorkestrarna, och hade oftast lite ’poppigare’ tongångar att erbjuda. Ett enormt flöde av dansband och danslystna har alltsedan dess spridit danssteg runtom i Sverige.

Under senare halvan av 1980-talet fick dansbanden en downperiod. Synten hade tagit över. Men då det visade sig att folk inte ville komma och dansa till en maskin, började dansbanden snart blomma upp igen.

Och vad jag förstår av de här radioprogrammen, visar de inga tecken på att försvinna!

 

Bilden: Brantes källa på Hallandsåsen. Strax till vänster om källan, finns resterna av en dansbana, som slutligen rasade ihop på 1980-talet… Foto: författaren

Fortsätt läs mer
543 Träffar
0 Kommentarer

Till sjöss - ingen romantisk resa

20220308-093629Sders-hjder-004

Att bli sjöman förr var ju ett sätt för en fattig pojke att få komma ut och se världen. Men troligtvis var det inte äventyrslystnad som fick en pojke att mönstra på sitt första fartyg. Kanske hade han ärvt yrket efter sin far, vilket var vanligt. Eller så hade han ingen annan möjlighet att få mat och husrum. Många pojkar var bara 12-13 år när de gick till sjöss som jungmän.

Livet som sjöman var inte särskilt romantiskt. Dygnet delades in i olika vaktpass, där ’hundvakten’ mellan midnatt och 04 på morgonen ansågs vara det sämsta. Var och en hade sina uppgifter att sköta. Från att som jungman varit ’lärling’ och fått skura och tvätta det mesta, alternativt jobbat som kock, gick man vidare till lättmatros och sedan ordinarie matros.

Arbetet som sjöman var tungt och farligt. Att klättra i masterna för att beslå eller lossa segel när det blåste kuling eller var isigt och kallt, var direkt livsfarligt.

Att som 12-13 år gammal jungman bli utsedd till kock, var nog ingen tacksam uppgift heller. Råvarorna ombord var sällan i särskilt gott skick. Mask i mjölet, härsket smör, surt kött och ruttna grönsaker var vad den unge kocken hade att försöka göra mat av. Till råga på eländet var det vanligt att kostnaden för mat och dryck ingick i kaptenens lön, så en snål kapten köpte redan från början de billigaste råvaror han kunde få tag i, och det var förstås det allra sämsta. Ofta hade man med några höns och kanske en gris ombord, för att kunna hålla med färskt kött åtminstone.

Hos många rederier var det kaptenens ansvar att se till att last skeppades tillbaka. Det innebar, att när fartyget nått sin destination och lossats, skulle han se till att skeppet fick en ny last tillbaka. Att ’gå lätte’ tillbaka till ursprungshamnen var mycket olönsamt. Detta kunde innebära, om man hade otur, att skeppet kunde bli liggande i lossningshamnen i flera veckor, rentav månader. Sjömännen ombord kunde i bästa fall bli friställda, och sålunda söka nytt jobb, men i de allra flesta fall, fick de helt enkelt vänta. Och även om en sjömans fartyg hade lossats i en hamn nära hans hem och sedan fick vänta på ny last, så ansågs sjömannen ha rymt om han passade på att besöka hemmet under väntetiden. På det sättet blev sjömännen närmast livegna.

Kaptenen hade ofta ’kapplak’ på lasten, vilket betyder att han fick procent på priset vid försäljningen. Därför var han förstås angelägen om att skeppet skulle ha med sig en last tillbaka, och minst lika angelägen om att besättningen skulle finnas tillgänglig och beredd att avsegla hela tiden.

Det var kanske inte så konstigt att många sjömän rymde. De flesta passade väl på när fartyget låg vid kaj i Nordamerika eller möjligen Australien. Där var det lätt att försvinna i mängden.

Man undrar ju hur det sedan gick för de förrymda sjömännen. Kom de någonsin tillbaka till Sverige? Eller slog de sig helt enkelt ner i sina nya länder, ägnade sig åt jordbruk eller hantverk och blev en del av kolonisationen? Hur gick det för deras familjer där hemma?

En del märkliga levnadsöden har jag läst om; många har väl hört talas om ’kung Calle av Söderhavet’? Han som hamnade på en söderhavsö efter ett skeppsbrott och gifte sig med hövdingens dotter, för att sedan själv bli kung på ön. Han var säkert inte den ende svensk med en historia av det slaget. Fast en del hade säkerligen oturen att bli dödade av ursprungsbefolkningen istället för kungar över dem.

Undrar hur många ättlingar till svenska sjömän som lever på små okända öar i tropiska farvatten idag?

 

Källa: En del uppgifter ovan kommer från www.sjohistoriska.se ’Hur blev man sjöman i början av 1900-talet’?

 

Bilden: Fullriggaren af Chapman gick ofta med last till Australien innan hon blev skolfartyg och vandrarhem. Foto: författaren .

Fortsätt läs mer
533 Träffar
1 Kommentar

Ja, de e våren...

20220301-162427DSCN0382

'Har ni tänkt på, att det enda svenskar aldrig tröttnar på, är våren?' frågade Gits Olsson i ett av sina kåserier. Och nog stämmer det. Alltid samma sensation varje år, när vi hör lärkan för första gången, eller när snödropparna sticker upp huvudet ur skaren. Men egentligen är det väl inte så konstigt, vi har många mörka och kalla vintermånader bakom oss, och våren, med längre dagar, mildare temperaturer och så småningom försiktigt uppstickande blomster, gläder oss alla. 

'Våren' är typiskt nog det mest kända stycket av Vivaldis 'De fyra årstiderna'. Våren är också omhuldad av konstnärer och fotografer. Våren förknippas med förnyelse och pånyttfödelse inte bara genom påsk och pingst, utan också aprilskämt och valborgsmässofirande är typiska för våren. 

När dagstempen är över 0 men under 10 en vecka i följd, då är det vår! Mars, april och maj är vårmånader hos oss enligt kalendariet. På södra halvklotet är det september, oktober och november som gäller för vår. 

Har alltid funderat på hur det känns att fira datumbundna helger på andra sidan jordklotet? Går det verkligen att uppbåda någon direkt julkänsla om det är tjugoåtta grader varmt och risk för överhettning utomhus? Och hur glad påsk blir det när det är fem grader, regn och höststorm utanför? 

Jag fick en fråga från en vän härom dagen: har du snödroppar på tomten? Jag nödgades svara att det för närvarande var cirka en halv meter djup snö på min tomt, men jag lovade se efter när det smält undan. Snödroppar är vackert, men för min del hoppas jag ivrigt på lite tussilago, den kära, lysande gula hästhoven. Mina dikeskanter häromkring verkar ha det rätta, lagom gräsrisiga  underlaget, så jag tycker nog det ser lovande ut. I april förra året, när jag kom hit för första gången, blommade både vitsippor och blåsippor på uppfarten. Hoppas de gör comeback i år, fast huset bytt ägare sedan dess. 

Vintern är på långsam retur. Nu ljusnar det vid horisonten. 

Bilden: Förra vårens snödroppar vid Fridhemsgatan. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
538 Träffar
0 Kommentarer

Levde de 'i synd'?

Justina

Under det gångna veckoslutet kunde man, noterade jag, söka i gratis vigslar från My Heritage direkt från Rötter. Jag såg då chansen att ta itu med min allra retsammaste lucka i släktforskningen. Det gäller min farfars morföräldrar, lantmätare Bernhard Anderson och hans utvalda, fröken Justina Wetterlund. Jag sökte dem på längden, bredden och tvären med namnförslag, datumändringar och diverse, men som vanligt: förgäves. De bara finns inte!

Det retsamma är att jag vet i stort sett allt om Bernhard och Justina i övrigt. Justina är från Falkenberg i Halland och den som är ansvarig för alla mina präster på farssidan. Hennes anor har jag på pränt nästan ner till medeltiden. Bernhard är dalmas, jag har åtminstone några generationer bakåt på honom, även om det säkert går att fylla på betydligt mer, men ändå. Jag vet när och var de föddes, när och var de dog, och förmodligen också datum för vigseln, men så är det den ständigt gäckande frågan: VAR har de gift sig?

En släktanteckning säger att Justina lämnade sin falkenbergska hembygd redan 1865 för att ta anställning som mamsell eller hushållerska eller något liknande.  Hon ska då ha flyttat till Gävle. Hur hon nu kommit så långt norrut. Dalarna ligger ju däremot inte så långt ifrån Gävle, och jag är för min del övertygad om att hon träffade Bernhard på något vis i det sammanhanget. Men några belägg för det har jag inte i och för sig. 

När jag nu misslyckades, återigen, fick jag för mig att gå igenom kyrkböckerna en gång till. Äldsta barnet, min farfars mor Sigrid, är född 1875 19/3 i Falun (Kopparberg) och jag hittade henne meddetsamma. Där stod mycket riktigt att föräldrarna varit gifta 1/4 år. Sidnummer fanns till husförhörslängden, och där står mycket prydligt att paret vigts 1874 12/11. Men det står inte VAR. Deras yngsta dotter sysslade en tid med släktforskning och har också antecknat att hennes föräldrar gifte sig 12/11 1874, men inte ett ord om VAR. För att göra det hela ännu mer mystiskt, så finns det ett foto (ovan) av Justina, med rundad mage och en hand där en ring blänker. Bröllopsfoto? Min bild är en kopia, på originalets kant står en suddig anteckning om en fotograf med ateljé i Söderbärke. Söderbärke?!

I husförhörslängden kan jag också läsa att Justina kom inflyttande till Falun 13/11 1874, alltså dagen efter bröllopet. Hon ska då ha kommit från Gävle. Men ingen vigsel där heller. Jag har tidigare kikat i grannförsamlingarna Hille och Valbo, tji där också. Nu försökte jag också med utflyttningslängden från Gävle. Jodå, mamsell Justina Wetterlund har flyttat från Gävle till Fahlun. Dock... hon skrevs ut från Gävle redan den 6/11! Var i all världen har hon varit under tiden 6-13/11? Så många dagar tog det väl knappast att resa från Gävle till Falun, ens på den tiden? Järnvägen hade ju kommit, och vägarna var bättre, om hon nu reste med häst och vagn. 

Jag behöver väl inte säga att jag redan har letat i alla församlingar i Halland som Justina och hennes släkt haft någon förbindelse med. Har också letat i Stora Skedvi och Hedemora, de orter där maken Bernhard har sina djupare rötter. Samt förstås, i ren förtvivlan, i Söderbärke... 

Så trots de fantastiska sökmöjligheterna, så är jag tillbaka på ruta ett. Det är inte utan att jag börjar fundera på om Justina och Bernhard någonsin legaliserade förbindelsen. Var 12/11 1874 något de bara smällde i prästen i Falun för att inte bli utsatta för närgångna frågor? Levde de rentav 'i synd' utan att berätta det för någon? Nej, knappast. Justina var både sondotter och dotterdotter till präster, och vad jag förstått av de fåtaliga berättelserna om henne, så hade hon en mycket stark karaktär. Men det är ju så retsamt att inte hitta den där sista lilla pusselbiten! 

 

Bilden: En ung Carolina Justina Wetterlund, med ring på fingret... Foto av fotot: författaren 

Fortsätt läs mer
974 Träffar
5 Kommentarer

Det var en gång...

Gamla-stan-by-night-026

Faktiskt nästan som en lönngång, så smal var trappgränden. Klassen gick långsamt utför de vindlande trappstegen, de flesta av oss höll ut armarna för att känna efter om gatan verkligen var så smal som fröken hade sagt...  

Kom för någon tid sedan att bläddra i mitt första fotoalbum, och blev väldigt nostalgisk när jag såg mina foton från två ack så viktiga skolutflykter. Jag var nio år och gick i klass 3 a, Erikslundsskolan, Täby. Vi hade egentligen inte lokalhistoria på schemat;  detta var det olycksaliga tidevarv när allt som var gammalt var passé och historia enbart var värd tyst förakt. Som tur var, hade vår fröken och hennes kollegor lite ambitioner. De sammanställde två stycken kompendier till sina klasser; ett om Täby och ett om Stockholm, historiskt sett. 

Undertecknad slukade allt om runstenarna i Täby, bronsålder, järnålder - wow! Glädjen var stor när vi fick åka på bussrundtur i vår kommun. Jag minns när vi åkte uppför en ovanligt brant backe (Turebergsvägen om det finns någon täbyit som läser) och en av fröknarna talade om att just den här höjden, torde ha varit en av de allra första att sticka upp ovanför vattnet någonstans under bronsåldern. Täby kyrka med målningarna av Albertus Pictor, och runsten i kyrkväggen...  Jag hade egen kamera, men inte så värst bra sikte: mösskanter, fingrar och sudd medföljde på bilderna. 

Och så var det då Stockholm, och Mårten Trotzigs gränd. Den smala trappgången... Jag har i en tidigare blogg skrivit om Mårten Trotzig och ska inte upprepa mig här, men men promenaden nedför minns jag fortfarande. 

Det var där det började. Genom de här två utfärderna i trean, vaknade mitt historieintresse på allvar. Några år senare, när jag var i tolvårsåldern, snöade jag in på Napoleon och hans många syskon. Jag läste allt om Napoleon i våra uppslagsverk, och kartlade hans syskon. Till slut tog jag ett par papper och skrev upp dem alla, vilka titlar de fick under napoleontiden, och vilka de gift sig med.... vänta nu!  Känns förfarandet igen? Jomenvisst, en klar och tydlig släkttabell! 

Med stigande ålder (och efter en kort period av glödande kärleksromaner typ Barbara Cartland och följetonger ur Allers) blandades deckarna upp med böcker om svensk och brittisk historia, från stenålder till krigsåren på 1900-talet. Även om, det får jag erkänna, andra världskriget aldrig intresserat mig så mycket som äldre tiders historia. 

Och så småningom hamnade jag som praktikant på Genealogiska Föreningen, fast jag inte riktigt visste vad Genealogiska stod för. Då blev det släktforskning av det hela. 

Men embryot vilade alltså i 'Trånga Trappgränd' som den hette innan man snofsade upp namnet till Mårten Trotzigs gränd på 1800-talet. Och detta tack vare en entusiastisk och engagerad skolfröken. 

Om du finns i livet fortfarande och läser detta: tack, Birgitta Aurusell! 

 

Bilden: En lite senare bild av Mårten Trotzigs gränd nerifrån. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
666 Träffar
2 Kommentarer

Schmidt & Gillberg på Sverigeresa 1799

DSCN0500

Som jag nog har berättat i tidigare bloggar, tycker jag det är oerhört intressant att höra vad utländska besökare lägger märke till hos oss svenskar. Ofta är det saker man själv aldrig ens tänkt på, än mindre tyckt att det är något anmärkningsvärt. 

I förra veckan plockade jag fram en oläst bok ur hyllan: "Från Mälaren till Härjedalen.." Av Johann Wilhelm Schmidt och Carl Gustaf Gillberg. Det visade sig vara tvenne ungherrar, en tysk och en svensk, som rest från Mälardalen (Uppland och Västmanland) via Dalarna, Gästrikland och Hälsingland till Härjedalen år 1799. 

Tyska församlingen och skolan i Stockholm hade länge varit en 'kulturhärd' med många skickliga skribenter. En av dem, prästen C W Lüdeke gjorde 1783 en resa via Uppsala och Sala till Falun, som han beskrev i ett tryckt verk. En som förmodligen läst och inspirerats av det verket, var den unge konrektorn vid Tyska Skolan, Johann Wilhelm Schmidt (1771-1805). 

Schmidt hade vistats i Sverige i två år utan att ha sett något annat än Stockholm med omnejd av landet. Däremot hade han hört och läst en hel del om Bergslagen och omgivande landskap. Särskilt lapparnas liv intresserade honom, och han 'fylldes av en stark längtan, beskriven under ymnigt ordflöde'. Han bestämde sig för att resa dit. 

Schmidt var pedagog, och skred grundligt till verket. Han läste på noga i vad litteratur han kunde finna, och hade dessutom turen att Samuel Gustaf Hermelin nyligen gett ut en serie bra kartor över framför allt Härjedalen. Schmidt träffade bland flera andra tidigare svenska resenärer också Hermelin, som försåg honom med litteratur. 

Sedan gällde det att hitta en duktig tecknare som kunde följa med på resan. Schmidt fick tag i Carl Gustaf Gillberg (1774-1855), som då var nykläckt konduktör vid fortifikationen. Gillberg arbetade senare som teckningslärare i 30 år på Karlberg. 

Efter att ha skaffat lämpligt fordon, en tvåhjulig, lätt vagn, beger man sig iväg. 

Schmidt frapperas framför allt av den svenska renligheten. Maten på gästgiverierna är vanlig husmanskost, men väl och snyggt tillagad. Men ska man äta rejält på gästgiveri, bör man ha med matsäck, rekommenderar Schmidt. På ett ställe i Dalarna hade man tänkt åka före middagen, men fick höra att det inte fanns någon häst ledig. 'Vi anade oråd och beställde genast middag - och meddetsamma fick vi vagnen förspänd'.  

Bondgårdarna såg också trevliga ut. Schmidt noterar att 'innerväggarna är ofta /../ översållade med blanka koppar- och tennfat som prydnader. De svenska bönderna lägger ofta ner pengar på att skaffa sig silver - i motsats till tyska allmogen som investerar i mera nyttiga saker'. 

Schmidt var som resenär tyvärr inte intresserad av kultur, bland annat for han nonchalant förbi Uppsala högar och andra fornminnen. Han var mer intresserad av natur, näringar och industri. Han tycker att jordbruket sköts dåligt i Uppland och Västmanland. En egenhet i hela Sverige var alla stenblock i åkrarna, som bönderna hade att kämpa mot. Dessa klippblock bildade ofta stora 'öar' i åkerlandet, där det också växte träd. Säreget, tyckte Schmidt. 

Han funderade mycket på skillnader i karaktärsegenskaperna hos innevånarna i de olika landskapen. Särskilt fängslades han av 'det besynnerliga folket i Dalarna'. Han tyckte dalfolket skilde sig märkbart från övriga svenskar både när det gällde kroppsbyggnad, ansiktsform och språk. 'Man ser att dalafolket från tidig ungdom är vant vid hårt liv och enkel föda' menar han. Han tycker att kvinnorna ofta ser friskare ut än männen, och noterar att språket på flera håll är svårt att förstå till och med för andra svenskar. Särskilt i Orsa och Älvdalen. Han noterar också arbetsvandringarna, men konstaterar att dalfolket alltid visar gott humör, ärlighet och arbetsvilja trots vedermödorna. 

Gästrikeborna gillade Schmidt däremot inte lika bra. Bönderna var rikare än i de andra landskapen, men befolkningen var ofta 'snål och ohövlig'. I Hälsingland förundras han över att bondgårdarna liknar herrgårdar, och att befolkningen 'klädde sig vackert och omväxlande'. Särskilt i  Järvsö såg männen trevliga ut, men däremot hade Schmidt 'sällan sett så anskrämliga kvinnor'. Sedan bar det iväg till Härjedalen. 'Här levde sympatiska människor under hårda villkor'. Schmidt och Gillberg får bevittna hur man bakar barkbröd. Även boskapen fick liknande produkter. Våra resenärer noterar att 'boskapen i Härjedalen visserligen är mindre än i andra landskap, men betydligt vackrare'. I Härjedalen får Schmidt och Gillberg också chansen att besöka ett lappläger, där de mycket seriöst studerar jojkning, seder och renskötsel. 

Sedan bär det söderut igen, man besöker Söderfors, beundrar vattenfallen i Älvkarleby och studerar vallonsmide på Löfsta bruk. Resan tog en månad, 17/6-17/7, och man reste i dagens mått cirka 186 mil. 

Den ursprungliga boken ska ha varit på 312 sidor, den jag äger är en faksimil utgiven 1976. Tyvärr törs jag inte lägga ut någon av de vackra sepiabruna teckningarna/etsningarna här. 

Källa och citat: 'Från Mälaren till Härjedalen. Måleriska utsikter tecknade efter naturen av Carl Gustaf Gillberg; resa genom några svenska landskap av Johann Wilhelm Schmidt år 1799'. 

Foto: Tror inte Schmidt och Gillberg passerade just här, men utsikten är från ett musteri i Grangärde, Dalarna. Foto: författaren

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
554 Träffar
0 Kommentarer

Matchock!

Laspalmas-180

Sneglade på ett reklamblad från en av våra större livsmedelskedjor, där man gjorde reklam för taco såsom typisk svensk 'mellomiddag'. Kom att tänka på hur otroligt fort våra matvanor har internationaliserats. Förr gick det långsammare. Claes Rålamb drack kaffe i Turkiet på 1600-talet och tog det med sig hem, Jonas Alströmer gjorde sitt bästa för att popularisera potatisen i början av 1700-talet, och hade väl lyckats något hundratal år senare, vid ungefär samma tidpunkt som Alströmer, kom kåldolmarna från Turkiet med Karl XII:s mannar.... 

På 1900-talet började det gå snabbare, förmodligen delvis på grund av den utökade handelstrafiken med lastfartyg. Apelsiner kom starkt i början av århundradet, bananen anlände på 1920-talet, med mera. Det är först i mitten av århundradet som de verkliga matchockerna kom i rasande fart. Dels på grund av de begynnande charterresorna, men också på grund av invandrad arbetskraft. Och så förstås den amerikanska drömmen, som var så självklar på 1950-talet. Vi fick hamburgare och coca-cola från det stora landet i väster, pasta från Italien började bli vanligt också. På 60-talet dök pizzan upp, och så småningom, i och med att svenskarna reste allt längre bort, kom paella och nasi goreng vår väg. 

1970-talet var avokadons årtionde. Inte bara att de gröna 'krokodilpäronen' blev obligatoriska i mathållningen; våra vitvaror i kök och badrum blev plötsligt 'avokadogröna'! Sedan kom patén och quichen på 80-talet, 90-talet hade wokpannan som sin stora hushållsprodukt, med lämpligt innehåll, tätt följd av sushin...

Jag funderar på detta med exotisk mat, och mer exakt när den dök upp. Jag kan exempelvis inte erinra mig att min farmor och farfar någonsin bjöd på pasta. Det gjorde däremot mormor ibland, men i båda hushållen var potatisen normalare. Sedan fick man mat på båda ställena som inte är vanlig idag. Sagosoppa, syltad pumpa, kroppkakor... 

I skolmatsalen tror jag mig om att ha upplevt en 'generationsväxling'. När jag började skolan, stod där ett par allvarliga, strikt uniformerade damer och bjöd på slottsstek med ättiksgurka, höns med ris och curry, och lapskojs med rödbetor. Vankades det spaghetti, så var stråna otroligt tjocka, och köttfärssåsen var på burk av ett varumärke som jag inte vill nämna, eftersom deras köttfärssås var extremt äcklig, rent ut sagt. Någonstans i mellan- eller högstadiet ändrades saker emellertid. Matdamerna fick enkla rockar ovanpå sina vanliga kläder, och började prata med oss elever, de stora runda kantinerna byttes ut mot plåtformar, det började serveras sallad och dressing till maten. Gratänger och (tackochlov) modernare spaghetti blev vanligare. Någonstans i högstadiet, dök filmjölken upp som alternativ, om man absolut inte gillade maten som serverades. En gång under högstadiet, fick vi faktiskt pizza till lunch! Ja, det var en så stor sensation att det skrevs om det i skolans årsbok. Dessutom kunde man, om man var lite hungrig senare under dagen, gå till matsalen och få med sig en liten överbliven pizzatrekant i en servett, minns jag. Men det hände bara en gång under mina skolår, som var slut 1983. 

Vi har allt kommit en bra bit från den tiden då det var rovor, salt sill och bröd som bjöds! Ändå är den faktiskt inte särskilt långt borta... 

 

Bilden: En äkta, infödd paella, i Las Palmas. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
528 Träffar
0 Kommentarer