’Begriper du varför det ska vara så mycket klockor här inne? Och det är ingen xx som går lika heller?’

Repliken är hämtad ur Magnus & Brasse-sketchen ’flygkaptenerna’, ett kärt minne från min egen barndom. Herrarna befinner sig i cockpit på ett flygplan, och det de ser är förstås inte några klockor alls, utan mätare av alla möjliga slag som de har framför sig.

Men klockor, alltså. Hur gjorde man förr i tiden när man skulle kalla hem någon till sista mjölkningen eller kvällsmålet? Då när det varken fanns uppdragbara klockor, elektriska sådana eller armbandsur?

Svaret är enklare än man tror. Man fick helt enkelt tyda tecknen. När det kurrade i magen, började det bli dags att gå hem och äta. När det skymde, plockade man ihop plogen, selade av oxen och gick hem. Samma sak på morgnarna; när det började dagas, var det läge att gå ut och mjölka korna. Måste ha varit bekymmersamt under kolmörka vinternätter…

Efter hand dök det upp diverse koskälleliknande saker som husmor kunde använda för att kalla hem gårdsfolket till måltider. I slåttertider kom ofta husmor eller pigor ut med mat till ängarna.

Sedan fanns det förstås lite antydningar; vi människor är ju rätt nyfikna och kunskapstörstande av oss, och experiment företogs tidigt. Solur är kända sedan ungefär 3500 f Kr. När träpinnens skugga föll i en viss riktning, var det dags för vaskning för att sedan gå iväg för att dricka vin och äta bröd. Lite senare kom timglasen, som ju inte sällan stod på kanten av predikstolen i kyrkan för att prästen skulle kunna hålla koll på hur länge han predikat.

Det första armbandsuret tillverkades av schweizaren Abraham Breguet, som etablerat sig och sitt urmakeri i Paris under Napoleons dagar. 1810 tillverkade han ett armbandsur till en av Napoleons systrar. Den nya uppfinningen gjorde succé, och han fortsatte förse societetens kvinnor med dessa lätta tidsmätare. Armbandsuret var således tänkt för kvinnor till att börja med. Under första världskriget var det någon på brittiska krigsministeriet som insåg fördelen med att soldaterna bar armbandsur, och det blev allmänt på båda stridande sidor. Under de glada åren på 1920-talet kom armbandsuren verkligen i ropet på herrsidan; det hette att ’en välklädd gentleman’ absolut inte fick gå utan armbandsur.

På 1930-talet kom så den första armbandsklockan för barn: den hade Musse Pigg som motiv. Senare brakade experimentlusten loss; vi fick vattentäta armbandsur för dykare, skottsäkra klockor för militären, sportklockor med inbyggda stoppur, med mera. Och så förstås pilotklockor för flygare.

Men dessa satt ju på armen på piloten, inte på väggarna i cockpit. Som Magnus och Brasses flygkaptener trodde.

Källor: Wikipedia

Nordisk Familjebok 1953

Bilden: Ur med lite olycksbådande slagkraft; the Holy Trinity Church i Low Bledlow, England har varit med i 'Morden i Midsomer', avsnittet heter 'Death's shadow'. Foto: författaren

Det slog mig nyligen, att jag, ehuru totalt utan officiella meriter, brukar idka rådgivning inom släktforskning till nyblivna forskare. En av de viktigaste sakerna jag därvid poängterar, är hur viktigt det är att ’städa vinden’, alltså först ta fram det som redan finns dokumenterat om släkten i form av intyg, betyg, attester, inkallelseordrar, brev och fotografier.

Då är det ju bra om man själv har gjort detta, sopat rent framför egen dörr. Jag insåg att familjens enda överlevande fotoalbum från 60-talet har åtskilliga foton som börjar skifta i orange, vilket de inte ska. Det kan dock gå att ordna. Har jag sett till det?

Nej.

Vidare kom jag att tänka på, att i mitt dokumentskåp ligger sedan flera år alla lösa släktpapper som jag hittade vid min flytt hit, sorterade i varsitt fack, en med ’mammas släkt’ och en med ’pappas släkt’ . Fyra och ett halvt år har gått sedan flytten; har jag sorterat pappren?

Nej.

Vad jag faktiskt har gjort men borde försöka mer med, är farfars historia som krönikör. Han var Malmslättflygare, och i nekrologen står att man kunnat ’läsa hans minnesglimtar i dessa spalter’ (SFF-medlemmar). Jag har hört mig för på flygmuseet i Linköping, och även hälsat på hos Flygföreningen i Stockholm, men tji spår av farfar.

Har jag sökt grundligare?

Nej.

Först nyligen har jag börjat spåra min farmors närmaste släkt på fädernet. Då denna är med bravur utredd ner till 1600-talet av Per Andersson från Mjölby, har det inte blivit så mycket släktforskning bakåt i tiden, men det slog mig för en tid sedan att jag inte ens har sett ett foto på farmors far! Och jag vet ingenting om honom. Han var i alla fall delägare i en möbelfabrik i Linköping under flera årtionden på 1900-talet. Det borde finnas några spår efter honom.

Har jag tittat närmare på det, kanske i Linköpings kommunala arkiv?

Ni gissar säkert svaret….

Så jag måste skamset erkänna: det är nog läge att sopa rent framför den egna dörren!

Bilden: Ett fack för mamma, ett för pappa… Foto: författaren.

De av er som läst mina biografiska uppgifter nedan, vet att jag inte alltid har varit släktforskare. En gång i tiden samlade jag skivor, framför allt singlar och EP, anno 1955-75 ungefär. Även om jag numera har slutat samla, är intresset för äldre pop- och rockmusik fortfarande stort. Under mina nu rätt många år som släktforskare, har jag ibland undrat om mina två huvudintressen skulle kollidera någon gång…

Nu har det hänt.

Jag får erkänna att jag inte är riktigt hemma i svensk musikhistoria under 1960-talet. Mest har det handlat om brittisk och amerikansk musik för min del. Men visst, lite grann har man förstås snappat upp längs den vinylkantade vägen.

Just nu är jag, som ni såg i den förra bloggen, sysselsatt med att kartlägga mormors farbror och fastrar med familjer, i Julita, Västra Vingåker med omnejd. Jag letade ju förtvivlat efter uppgifter om mormors mystiske kusin Per Erik Nils Lindskog, trädgårdsmästare på Säfstaholm. Församlingsboken för Västra Vingåker löste åtminstone en del av problemet åt mig.

En rejäl överraskning fick jag dock vid en googling på Nils Lindskog. Där hittade jag av en ren slump en notering om en bandmedlem som hette Nils men kallades Jimmy Lindskog. Denne Nils (egentligen Nils Gustav) var son till Åke Lindskog, yngre bror till trädgårdsmästaren ovan. Och han var sångare, gitarrist och låtskrivare i gruppen Shamrocks på 60-talet!

Shamrocks var ett namn jag bara hade hört i förbigående, men nu började jag söka på nätet, och hade turen att ramla på en lång och initierad artikel om gruppen. Där framgick det att ’Jimmy’ Lindskog hade lämnat gruppen ungefär i mitten av 60-talet, men före det hade man spelat in åtskilliga singlar, bland annat med hans egna kompositioner. Dessutom hade gruppen på sina turnéer runt i Europa spelat eller samarbetat med åtskilliga artister som dväljs i min skivhylla. Vad sägs om Manfred Mann, Renegades, Gene Vincent, Downliners Sect, Pretty Things… listan är lång! En aning omtumlad inser jag nu att jag bör söka efter ättlingar till Jimmy. Han finns tyvärr inte med oss längre. Och förstås fortsätta på klanen Lindskog.

Sedan väntar nästa faster till mormor, Emma. Hon var gift med en Rickard Dahlström, men varför heter hon Österberg? Har hon hunnit vara gift tidigare?

Det börjar röra till sig… men det börjar också bli spännande med den här släktgrenen!

Källa: Raised on records, publicerat 2/6 2017 (Magnusson)

Bilden: Fel grupp, men i alla fall rätt Cadillac…. Foto: författaren

I april förra året, bloggade jag om en bild jag oförhappandes kommit in på, som i sin tur ledde till ett par oväntade släktingar. Kontakt knöts, jag fick uppgifter och lovade att skicka information om min mormors släkt i Julita/Västra Vingåker.

På den vägen är det. Livet har kommit emellan, men också, tyvärr, en hel del missade datum. Och en del oväntade uppgifter som jag inte räknat med.

Jag har nu kommit till mormors faster Selma och hennes familj. Där fanns först mormors kusin Karin, född 1906, samma år som mormor, och som jag visste att hon haft en del kontakt med. Men sedan började problemen torna upp sig. Först var det Karins närmast följande bror, Nils, som var trädgårdsmästare och född 1908 enligt uppgift. Han skulle enligt mina anteckningar vara gift, och ha fått två döttrar. Problemet är att han dog redan 1945! Och jodå, han finns på dödskivan, och där finns ett vigseldatum, men han har tydligen inte gift sig i Västra Vingåker, där han bodde. Församlingens dödböcker slutar lite försmädligt 1941…. Jag funderar ju lite på vad han dött av, endast 37 år gammal. Spanska sjukan var passerat. Polion hade inte kommit än – en olycka?

När jag sedan halkar in på församlingsboken i Skenäs, spärrade jag upp ögonen. Här fanns en dotter till, född före Karin! Och den här flickan var född 1902, jag var säker på att Selma och Per hade gift sig senare än så.

Mycket riktigt. Det visar sig i födelseboken att Per Persson Lindskog var gift redan 1901, med en hittills för oss okänd fröken Ingeborg Elisabeth Rosenlind, från Hjulsjö i Västmanland. Fröken Rosenlind dör emellertid 1904, och lämnar då fältet fritt för Selma att träda in på scenen…

Ja, egentligen skulle det kunna bli en hel TV-serie av alla de här släktingarna, och deras mystiska liv och leverne. Men för min del skulle jag nu väldigt gärna dra igång livlinan ’ring en vän’. Är det någon i Vingåker/Katrineholm/Julitatrakten som läser detta och kanske är ättling till trädgårdsmästare Nils Lindskog? Eller åtminstone vet vad hans fru hette? Annars är det bara ’skottning’ av Västra Vingåkers kyrkböcker som gäller för min del. Det går det med, men det tar betydligt längre tid. Och som sagt, Nils Lindskog finns inte i vigselboken 1939 för Västra Vingåker.

Trädgårdsmästare Lindskog verkar vilja hålla sig gömd för undertecknad.

Ja, så ser det ut på släktforskarfronten just nu i januari. Tydligen ska även släktforskningen vara motig i januari.

Som jag brukar säga, det bästa med januari är att det är så långt till nästa januari….

Bild: januari i almanackan. Foto: författaren

När jag sent omsider vecklade ut schemat för det nya årets bloggar, visade det sig att jag skulle börja mitt bloggande redan idag, alltså trettondagsafton. Men då infann sig förstås ett ganska naturligt ämne för årets första blogg…

Trettondagen, också kallad epifania, som betyder ’uppenbarelse’ räknades från urbörjan som Jesus födelsedag, men på 300-talet flyttade man den till 24 eller 25 december istället. Att de tre vise männen med sina gåvor ska ha hittat fram till krubban i Betlehem just tretton dagar efter jul, vet ni säkert allihop redan. Och säkert känner ni också till trettondagsvandringarna, som gjordes av unga stjärngossar. Dessa gossar sjöng sånger, och fick sig lite godis eller pengar i sin medhavda håv. Ibland hade de lite mer livade upptåg för sig, har jag läst om, framför allt när de kom till erkänt snåla människors boningar…

Vad jag inte visste var att de religiösa ’trettondagsspelen’ från början uppfördes av präster inne i kyrkorna. Så småningom kom spelen att uppföras utanför kyrkan och av lekmän. Därifrån fördes de över till skolgossar, och utmynnade så småningom i trettondagsvandringarna.

För min del, har trettonhelgen oftast varit en stillsam ’lillejulhelg’ då man mumsat i sig det sista julgodiset, sett lite buskis på TV (ack Poppe, var är du?) och tagit det lugnt efter alla jul- och nyårsfester. För de flesta innebär trettonhelgen julens slut och nedplockande, men vi här i Skandinavien har förflyttat detta till tjugondedag Knut istället.

Det fick gärna dröja ännu lite längre, tycker jag. Vädret är ju fortfarande lika mörkt och vintrigt, så varför inte ha ljusen tända några veckor till? Jag brukar kompromissa. Julsakerna försvinner lite steg för steg. Sist ut är julgranen, som är i plast och således egentligen skulle kunna stå kvar till vårdagjämningen. Men i februari brukar jag faktiskt se till att få ut den.

Årets julhelger har varit gynnsamma vad gäller ledig tid för många. Då faller det sig naturligt för oss släktforskare att gräva oss ner i arkiven. Kanske kan det bli någon blogg om detta också framöver… Hursomhelst, god fortsättning på det nya året allihop!

Källor: Nordisk Familjebok 1953

Wikipedia

Bilden: Jul i mitt arbetsrum. Foto: författaren.