Rötterbloggen
Rötterbloggen

Änglaskådande, dödspsalmer och annan gudlig beredelse

Att läsa dödböcker är oftast ganska förfärligt men också fascinerande. Emellanåt träffar man dock på poetiska skildringar som mildrar effekten av liemannens förehavanden. Vad sägs om följande:

"Den 31 Augusti 1732 wijd Sohlens nedergång om afttonen afsombnade skiepparen Niclas Audaar på Mögöön och till sitt hwijlorum beledsagades den 10 September. Aetas 66 på 3ne weckor när." (Tunaberg, C:2, sid 199) 

Nog tecknas en rofylld bild av hur en äldre man stilla somnade in i skymningen. Ibland föregick saligheten döden, som i Bettna år 1738:

"Erik Jacobsson i Walsta död den 25 begrofs den 2 Februari. Märkvärdigt då han sista natten innan frisk och sund reste til Stockholm. Sade sig i sömnen i stor härlighet omfamnat Jesus och upwaknandes sade sig sedt de heliga änglar." (Bettna, EI:1, sid 82)

b2ap3_thumbnail_Forssa4.jpgb2ap3_thumbnail_Forssa4.jpg

Modest gravkors över komministern Erik Thunman (1746- 1832) i Forssa. Han var en flärdfri kvinnohatande enstöring med osedvanliga kroppskrafter och mer än ett par skruvar lösa. Bättre lämpad att skriva poetiska skildringar i dödböcker var nog Eriks tvillingbror Hans Thunman som var professor i vältalighet och poesi i Halle.

Efter änglaskådandet blev det följande dygnet mindre trevligt, då den 33-årige Erik på hemresan samma dag från Stockholm blev "siuk mållös". Troligen var det fråga om ett slaganfall. Betydligt stillsammare gick det till år 1765 i uppländska Lillkyrka: 

"Landshöfdingen högwälborne herr Sven Lagerstam, har, under sin höga ålder, warit begåfwad med god hälsa, rent förstånd, godt minne, muntert väsende, altid glad och nöjd. Ända in till slutet roade den salige herre sig med andeliga böckers läsande, läste ock sjelf i postillan Dominica 2de Post Epiphanias, som war den 20 Januari, några dagar före des död. Sedan herrn, efter wanligheten, rakat sig sjelf, satt han till bords med sina herrar mågar och deras fruar om middagen. Om måndagen derpå märktes expectoration wilja avstadna. Tisdagen kändes feber dels med rysningar dels med hetta, hwarpå fölgde mattighet och liten yra, som continuerande Odens- och Thorsdagen. Fredagen och lögardagen liknande det sig till bättring. Söndagsmorgonen wisade sig dödstekning och begyntes dödsarbetet om aftonen, hwilket warade hela natten igenom, hwarunder, med hjerteligt begär och synnerlig andakt åhördes föreläsande av dödspsalmer och gudeliga betraktelser. Om måndagen emellan klockan 10 och 12 war det starkaste dödsarbetet, som stillades med en sakta sömn, hwarpå livet oförmärkt slocknade klockan 2 efter middagen den 28 Januari. En Christlig lefnad och gudlig beredelse kunde ei annat, än stadna i en salig död på en wälsignad ålder af 85 år" (Lillkyrka, F:1, sid 104f).

Fortsätt läs mer
  1640 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
1640 Träffar
0 Kommentarer

Alla dessa döda barn

Ibland är det så man vill gråta när man läser i kyrkböckerna. Barn efter barn som dör, och de flesta som spädbarn. Så sorgligt.

Hela familjer kunde utplånas under farsoter och svältår, eller så överlevde bara en eller två i familjen. Värst måste det ha varit för de många kvinnor och män som miste både make och alla barnen och blev ensam kvar. Så outhärdligt.

Jag tänker på den otröstliga modern i Gistad som mist sin dotter, i mitt förra blogginlägg. Och på en familj som miste tre barn i koleran på 1830-talet.

Nyss läste jag boken "Storbasens saga" av Walter Dickson. Det är en roman men bygger på författarens farfars liv. Walter Dickson var född 1916 och dog 1990. Han bodde med sin familj där jag växte upp utanför Falkenberg.

I romanen berättar farfar Per för sonsonen Walter om sin barndom och om sin ungdom. I ett avsnitt handlar det om farfaderns lille son som dör i difteri när han är fem år, Walters fars storebror: "Vad jag sörjde den pojken... Jag hade börjat känna igen mig själv i honom, stark att ta i och stöddig att titta på, men med en blödighet inuti som gjorde att man ändå tog honom varligt. Det var när han dog som jag grät färdigt för hela livet. Jag slog sönder allting i vedboden, högg upp all ved vi hade, högg den på en enda natt... Bröstet växte så att det höll på att sprängas. Det blev ett rum därinne för all gråten."

Själv hade farfar haft tre bröder som dog i scharlakansfeber som små och han blev ensam kvar. Den äldste av bröderna var då sju år.

Men farfar säger också att det var skillnad när spädbarn dog och större barn. När döden tog de riktigt små: "De som man ännu inte hunnit lära känna, de som inte räknades riktigt men som ändå tog mjölk och nattsömn ur modern och som kunde få fram storgrälets farligheter med sitt ylande. Djävlar ligger på lur i var vrå i de tröttkördas trånga hus. Ett sådant dödsfall kunde rädda en familj, ge fattigsolen lite styrka att lysa till livs igen."

Det är en syn på barnadöd som känns främmande för oss idag men som jag också till viss del kan förstå. Vi vet ju att inte alla barn var önskade heller.


I Fors socken i Jämtland dog tio barn under hösten 1856, alla utom ett i mässlingen. Bild från Arkiv Digital, Fors (Z) C:3 (1828-1860) Bild 770 / Sida 131.


Under nödåren dog många, både barn och vuxna. I Vännäs i Västerbotten dog sex barn under februari och mars 1868. Bild från Arkiv Digital, Vännäs (AC) F:1 (1862-1885) Bild 28.

Walter Dicksons farfar och farmor hette Per Larsson och Maria Kajsa Jonsdotter. De fick först tre barn: Per Johan Ludwig som föddes den 23 januari 1886 och Frida Maria som föddes den 3 april 1888 och så Walters far Bror Henning som föddes i januari 1890. Båda de två äldsta barnen dog 1890. Att uppgifterna i romanen inte stämmer exakt med verkligheten har nog sin förklaring i författarens frihet. Familjen bodde i Flor i Mo socken i Gävleborgs län. Senare föddes två barn till i familjen.


Walter Dicksons fars familj i Flor i Mo socken 1884-1890. Bild från Arkiv Digital, Mo (X) AI:18 (1884-1890) Bild 151 / Sida 145.

Fortsätt läs mer
  2664 Träffar
  4 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
David Dickson
Hej Eva Johansson!Vad roligt att läsa det du skriver om min pappa, min farfar och hans syskon och föräldrar. Dokumentet med min fa... Läs mer
söndag, 21 februari 2016 21:01
Eva Johansson
Hej David! Du måste alltså vara barnbarn till författaren Walter Dickson? Vi var inte nära grannar med familjen, vi bodde i Ljungb... Läs mer
söndag, 21 februari 2016 21:45
Lars-Åke Johansson
I min släktforskning har jag funnit ett barn, som fick leva endast 3 dagar, vilket i och för sig inte var så ovanligt, året 1893. ... Läs mer
onsdag, 24 februari 2016 19:35
2664 Träffar
4 Kommentarer

Mirakler i Björkvik

Ibland kan man hitta märkvärdiga händelser noterade i kyrkböckerna. Längst bak i Björkviks första vigsel- och dödbok, EI:1 (1686- 1758) finns 13 sidor med skildringar av livet i socknen från 1690 till 1875. Det inleds med tre berättelser jag kommer att fokusera på idag så mer om dem senare, och följs av två märkliga barn som såg dagens ljus år 1691, därefter en skildring av det förfärliga året 1709 med svår missväxt och slaget vid Poltava, peståren 1710- 1711, ett svårt missbildat barn fött år 1777 samt utförliga beskrivningar av väderleken åren 1779- 1789. 1794 föll kyrkklockan under en begravning, lyckligtvis utan att vare sig klockan eller någon människa kom till skada. 1869 brann Björkviks kyrka ner och idag finns bara en ruin kvar på platsen. En ny kyrka byggdes nära Vedeby år 1875 och en kortfattad redogörelse av dess invigning är den sista noteringen i volymen.

b2ap3_thumbnail_16000_461356103999883_2960621091737240386_n1_20151201-122329_1.jpgb2ap3_thumbnail_16000_461356103999883_2960621091737240386_n1_20151201-122329_1.jpgBjörkviks ödekyrka, ruin sedan branden 1869. Foto av Christin Söderblom.

"Anno 1690 war en gumma Brita som hennes Nåde fru Mertha Berendes på sin gård Hoffsta lång tijd födt, och warit blind all sin lijfstijd ifrån sin födelse, då hon war wijd pass 50 åhr, fick hon sin syyn igen, att hon sig wäl icke allenast leeda kunde, utan och igenkänna alla till sitt ansichte som hon förre på talet kände och andra små sysslor förrätta. Men efter den synen war henne owahn, war hon och int synnerligen med den Guds gåfwan förnöjd. Ty efter ½ åhrs förlopp blef hon död."

Jag har inga större medicinska kunskaper så jag kan inte yttra mig om sannolikheten för att en person som varit blind i hela sitt liv efter 50 års levnad plötsligt kan se igen. Däremot är det väl inte särskilt konstigt om hon identifierade de personer vars röster hon var väl bekant med, för de måste ju ha pratat med henne även efter att hon återfått synen. Eller så var det ett tillfälligt folknöje i Björkvik under 1690 att slå vad om vilka eller hur många av sina bekanta hon kunde identifiera utan att de sade ett knyst. I själva dödboken finns ingen lämplig kandidat bland 1690 års döda. Här kan det röra sig om en slarvig tidsangivelse, för 8 december 1689 begravdes "en Tiggerska död i Hoffstadh". En handikappad kvinna som försörjts på nåder av en välvillig adelsdam hela sitt liv och först under sitt sista halvår i livet kunnat utföra lättare sysslor kan nog tituleras som en tiggerska. Eller så är det en helt annan arm kvinna, förstås. Det måste ha varit en mycket märkvärdig händelse när Brita plötsligt återfick synen efter ett helt liv som blind. Men tre år senare inträffade det igen:

"Anno 1693 War thesslijkest en Gumma om några 80 åhr uti Espudden, som uti 2 år warit blind, men 3 dagar före hon blef död fick hon sin syyn igen som en ung menniskia."

Prästen har kluddat vid angivelsen av hur länge den gamla damen var blind. Kanske står det en 8 i stället. Hon finns inte heller med i dödboken och det är tveksamt om hon var gift med Halsten i Äspudden. Han dog faktiskt 1693, och begravdes 10 december, men i husförhörslängden Björkvik AI:1 som inleds 1688 saknar han hustru varför han sannolikt var änkling. En kuriositet är att Halstens svärson Erik Henriksson var farbror till ett av de märkliga barn som föddes i socknen 1691, varför Erik Henriksson  alltså kan kopplas till två av de märkvärdiga händelserna i socknen vid den här tiden. Även Eriks bror Jon Henriksson får ett särskilt omnämnande i dödboken. Jon Henriksson dog vid 85 års ålder 21 mars 1719. Nio dagar senare, 30 mars 1719, avled hans hustru Karin Eriksdotter efter att ha levat i 75 år. Makarna begravdes tillsammans den 5 april, och i dödboken kommenterade prästen: "Är märkeligit at the lefwat tillsamman uti 54 åhr, skiljdes ej heller åth uti döden". Notisen står dock i den ordinarie dödboken och inte bland de märkvärdiga händelserna i slutet av volymen.

Lite underligt är det att bland de märkliga händelserna inget nämns om något av det mest dramatiska som inträffat i Södermanland. Kanske glömdes ryssanfallet 1719 bort för att ryssarna inte härjade i socknen. Fjärdingsmannen Simon Nilsson i Bokulla ledde en lokal bondehär som lyckades skrämma ryssarna på flykt. Även om socknen alltså klarade sig utan mänskliga eller materiella förluster så kan jag ju tycka att en så dramatisk händelse vore värd att omnämna. Kanske fick det räcka med att en Bokullabo nämndes bland socknens kuriositeter:

"1706 War en gammal hustru Karin Pädersdåtter från Bookulla som på några åhr intet sedt någon bookstaf läsa i Book. Men några Weckor för sin död fick hon så klaar syyn att hon uthan glaasögon kunde läsa den all[r]a grannaste stijhl, det hon kunde giöra in till dödsstunden och war lijkwähl 98 åhr gammal."

Karin Persdotter, som var mor till modige fjärdingsmannen Simon Nilsson, finns noterad även i den vanliga dödboken. Hon dog 31 oktober 1706 och begravdes 11 november. Hennes ålder anges till 98 år, 7 månader och 3 veckor. Troligen är hennes ålder överdriven då sonen Simon anges vara född ca 1664 och det är möjligt med en 46-årig barnaföderska men betydligt mindre sannolikt med en 56-årig dito.

Inom loppet av sexton (eller möjligen sjutton) år återfick alltså tre äldre kvinnor synen för en kort period i slutet av livet. Visst var det ett mirakel att Brita som levde på nåder kunde se för första gången i tämligen mogen ålder. Och visst var det ett mirakel när den gamla kvinnan i Äspudden kunde se igen efter flera års blindhet fastän denna nåd bara varade i tre dagar. Karin Persdotter i Bokulla hade troligen bara nedsatt syn innan hon plötsligt kunde läsa igen, men även hon måste ha upplevt det som ett mirakel att själv kunna läsa Herrens ord igen på sitt yttersta!

Fortsätt läs mer
  2769 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Martin Nordling
I "Soldat med brutet gevär" av Vilhelm Moberg så är huvudpersonen Valter Sträng, son till Soldaten Sträng. Soldat Sträng får diabe... Läs mer
fredag, 04 december 2015 07:01
2769 Träffar
1 Kommentar

"Gud hugsvale och tröste dem!"

En sådan här helg tänker vi på de döda, de flesta av oss, tror jag.



På makens föräldrars grav brinner ljus sedan i förrgår men min mammas grav ligger över 30 mil härifrån så det blev inget besök där för mig. I stället gick jag en runda i skogen på allhelgonadagen igår och funderade över både livet och döden.

Min mamma gick bort sommaren 2009, efter en ganska kort sjukdomstid. Hon var då 84 år och jag hade alltid trott att hon skulle leva tills hon blev minst 100. Vi hann träffas på sjukhuset och mina vuxna barn var med. När barnen och jag åkte hem förstod vi ju att det kunde bli sista gången, även om jag planerade att åka tillbaka några veckor senare. Det blev sista gången jag träffade min mamma. Jag är tacksam att mina barn var med och fick träffa sin mormor då, sorgen blev lättare att bära tillsammans.

När mamma sedan lämnade oss kunde vi, pappa och mina syskon, ta farväl av henne på sjukhuset samma kväll. Det vår då den verkliga sorgeprocessen började. Fram till dess hade jag inte kunnat föreställa mig hur det skulle vara. Att min mamma var död. Hon som alltid funnits.


Min mamma Gertrud. För över 60 år sedan med mig på armen en vinterdag och mina två äldre bröder
bredvid. Och så porträttet från ungdomen.


Vi begraver våra döda för att vi är civiliserade människor med en abstrakt föreställningsvärld och omsorg om våra anhöriga. Vi behöver våra ceremonier för att göra sorgen hanterlig, så tror jag. Men för mig blev inte begravningen det avsked det annars brukar vara, det vara bara en del av en mycket längre process. Så kanske det oftast är för den som är nära anhörig? Mitt avsked, det skedde mer på sjukhuset än vid begravningen. Eller snarare började där. Begravningen ser nog de flesta som en möjlighet att på något sätt avsluta sin relation med den döde, om det inte är en nära anhörig. Då är det annorlunda.

Det tog nog ett år, sorgeåret man talar om, innan vi vant oss vid att mamma inte fanns hos oss längre. Men de döda finns ju alltid kvar ändå, vi glömmer ju inte.

Det är ju så många döda som levt före oss. Eftersom jag släktforskar skulle jag kunna räkna ihop alla de jag känner till och vet namnen på. Men vad tjänar det till? Alla de döda före dem, hundratals och tusentals år tillbaka, dem vet jag ju inget om men de har också fört sina gener vidare till mig.

Jag kan sörja de döda jag kände, min mamma, mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder, ett par kusiner, vänner, arbetskamrater som lämnat livet alldeles för tidigt.

När jag släktforskar kan döden tyckas prosaisk när jag läser korta noteringar om död och begravning i kyrkböckerna. Men så var det naturligtvis inte.

Alla dessa små barn som dog. Igår letade jag uppgifter om en familj med åtta barn, sju av dem dog före föräldrarna. Vilket tungt liv det måste ha varit för dem!

Ibland har döden varit så tragisk att prästen inte kunnat hålla sig utan ryckts med i känslostormen. I dödboken i Vamlingbo på södra Gotland kan vi läsa detta från 1827:



Källa: Vamlingbo CI:1 (1775-1840) Bild 2030 / sid 386, Arkiv Digital.

Den 25 september 1827 begav sig tre män ut i en båt för att fiska. Det var Lars Jacobsson från Bonsarve, hans äldste son Hans och grannen Botel Christensson i Austres. Sonen Hans är bara 23 år gammal, han är sergeant och har lagt till efternamnet Laurin. Prästen skriver i dödboken om Hans och hans hustru, den 21-åriga gravida Anna Severinsdotter att de: ”…voro endast tillsammans i nära 2 år, levde som makar, och nu går hon ensam qvar med en lika sörjande svärmor, hvilka bägge på en gång förlorade sina jordiska nöjen. Gud hugsvale och tröste dem!”.

Jag känner sorgen i hjärtat varje gång jag läser detta.

Far och son begravdes i en och samma grav. Lars Jacobsson och hans son finns i en sidogren i mina barns fars släkt. De är två av de många döda som levt före oss.

 

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2217 Träffar
  0 Kommentarer
2217 Träffar
0 Kommentarer

På galgbacken

Kanske ägnade du lördagen åt prinsbröllopet, om du inte bara satt ute och njöt av det fina sommarvädret. I fredags hade vi värmerekord, varmast i hela landet, här utanför Västervik där jag bor. Enligt SMHI uppmättes här +28 grader. I går var det en aning svalare, och bara näst varmast med +25,9 grader.

När jag scrollade igenom sociala medier igår dominerade två händelser: prinsbröllopet och det tragiska mordet på den unga kvinnan i Västergötland. Det var då jag blev riktigt mörkrädd. Några kräver nu dödsstraff för mördaren. Då gick tanken givetvis bakåt i historien till de avrättningar som skett i vårt eget land så sent som för bara drygt hundra år sedan, då Johan Alfred Ander avrättades 1910. Det är inte så länge sedan, inte med våra släktforskarperspektiv. Sedan 1921 är dödsstraff förbjudet i Sverige.

Det skrämmer mig att det finns människor idag som vill återinföra dödsstraffet. Att medvetet släcka en annan människas liv är alltid mord.

Dagens sociala medier kanske har samma funktion som pratet på kyrkbacken eller vid vägskälet förr. Människor kan hetsa upp varandra, så att man släpper eftertanke och klokhet. Blickar vi bakåt ser vi till exempel lynchningar av svarta i den amerikanska Södern långt in på 1900-talet, och de offentliga avrättningarna i Sverige ända fram till 1876, då Hjert och Tector avrättades i Malmköping respektive Visby.

Offentliga avrättningar var ett folknöje under lång tid, om ordet folknöje över huvud taget kan användas för att beskriva detta. Jag kan se framför mig en uppretad folkmassa, en mobb, som trängs där på galgbacken för 200-300 år sedan som ropar på blod och hämnd och död för illgärningsmannen eller kvinnan som troddes vara häxa. Och när jag gör det tänker jag också att man måste se allt i ljuset av sin tid. Då, för så länge sedan, hade ännu inte tankarna på humanism och alla människors lika värde ännu väckts. Därför är det skrämmande att i dag, i ljuset av vår tid med vår människosyn, sådana här rop kommer tillbaka. Har vi inte lärt oss något på 300 år?

Jag tror inte att det alltid var av eget intresse som folk tittade på avrättningar, utan det var nog också av tvång. Folk skulle se detta, i avskräckande syfte, menade överheten. "Androm till varnagel", dvs att de hårda och bestialiska straffen skulle få medborgarna att avstå från att begå brott.

Galgbacken i Visby. Foto: Hannes Grobe, via Wikimedia Commons.

I min egen släkt har jag varken någon mördare eller mördad, så vitt jag ännu vet, men i mina barns fars släkt. En man som dödade sin granne (som han kan ha varit släkt med) vid mitten av 1700-talet. När man släktforskar kommer det nära, när man vet sammanhang och plats och nästan kan tycka sig känna dessa människor. Det kan vara en stark upplevelse att upptäcka, oavsett hur länge sedan det är. Människor är människor, med samma känslor och behov då som nu, och kanske med ännu större rädslor då än nu när vi lever i en relativt sett trygg omgivning i Sverige. Släktforskaren får då beväpna sig med det historiska avståndet, för att göra det uthärdligt när mord och dråp kommer i dagen i den egna släkten.

I Skåne i juli 1841 blev Christer Henricsson "piskad till döds" för att han stulit, enligt dödboken i Lövestad. Det skedde "hos åboen Nils Nilsson" och detta tolkar jag mer eller mindre som en lynchning. Byborna tog lagen i egna händer. Jag är inte alls släkt med någon av dessa utan råkade se det för ett tag sedan när jag letade efter annat, och jag har inte undersökt vilka efterräkningar det blev för dråparna. Obehagligt och otäckt är det. Bild från Arkiv Digital, Lövestad CI:4 (1826-1861) Bild 3280 / sid 415.

Avrättningsplatsen i Hammarby i Stockholm 1856. Bild från Wikimedia Commons.

Här på Rötter finns i Faktabanken en databas med avrättade, från 1500-talet och framåt.

Senare på kvällen såg jag att Magnus Härenstam gått bort, alldeles för tidigt. Honom tänker vi i Västervik särskilt på eftersom han föddes här 1941. Hans mor Elsa föddes Malmberg 1907 i Gamleby. Fortfarande finns släkten Malmbergs möbelaffär kvar där. Magnus Härenstams morbror Uno Malmberg donerade för länge sedan en stor summa pengar till kommunen för att bygga ett utsiktstorn vid museet. Det dröjde så länge innan det byggdes att Uno Malmberg hunnit gå ur tiden men Magnus Härenstam kom till Västervik och invigde Unos torn, 1997 om jag minns rätt.

Magnus Härenstam föddes på Lasarettet i Västervik den 19 juni 1941. Från SCB: födelseregister för Västerviks lasarett i Digitala forskarsalen/SVAR.

Elsa Malmberg, senare Härenstam, föddes 1907 i Gamleby. Från Arkiv Digital, Gamleby C:10 (1895-1916) Bild 127 / sid 121.

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  3595 Träffar
  0 Kommentarer
3595 Träffar
0 Kommentarer

Den stora hungersnöden 1698

Livet måste ha tett sig som en mardröm för en stor del av befolkningen i 1690-talets Sverige, men framför allt Finland. Tiderna var oroliga och mynnade innan seklets slut ut i ett krig som kom att vara i två decennier och innebar slutet på det svenska stormaktsväldet. Vädret var också osedvanligt kylslaget, vilket ledde till att skörden slog fel flera år i rad. 1691- 1693 drabbades stora delar av landet av missväxt, men värre skulle det bli. 1696 slog frosten till tidigt och förstörde en stor del av skörden, framför allt i Finland men också i Norrland, Dalarna och Mälarlandskapen. Givetvis gjordes försök att hindra den oundvikliga hungersnöden: man blandade tallbark i brödet för att dryga ut det, men den bistra vinterkylan gjorde det svårt att lossa barken från träden. Man åt också agnar och gräsrötter, tömde lagren av spannmål i socken- och kronomagasin och under 1697 importerades en halv miljon tunnor spannmål från Livland till Stockholm. Hungern drev folk från hemorterna. Många drev omkring på huvudstadens gator i sin jakt på föda, vilket med tanke på den stora mängden importerat spannmål förstås inte var så tokigt tänkt. I kringliggande socknarnas dödböcker återfinns under de här åren många döda tiggare. Åtminstone i Södermanland var dessa ofta barn. Kanske lämnade de hemorten när föräldrarna svultit ihjäl.
b2ap3_thumbnail_Blinge-kyrkogrd-1a-140717.jpgb2ap3_thumbnail_Blinge-kyrkogrd-1a-140717.jpg

Bälinge kyrkogård sommaren 2014

Hungersnöden nådde sin kulmen åren 1695- 1697. Det exakta antalet döda går nog inte att fastställa, men det rörde sig om ofattbara mängder, kanske så många som 100 000 personer. Vilka avtryck lämnade då denna katastrof i kyrkböckerna? Eftersom mitt kära Södermanland var ett av de hårdast drabbade områdena borde spår finnas i desamma, så jag har gått igenom dödböckerna för församlingarna i Rönö härad i Södermanland samt några kringliggande socknar för att se vilka avtryck svälten lämnade. Bälinge, Ludgo, Runtuna och Tystberga förefaller ha drabbats hårdast. Kanske är det mest en synvilla då de också hade den största folkmängden. Markant är att mortaliteten ökade kraftigt redan 1697 i de undersökta socknarna med undantag för Spelvik och Sättersta, men 1698 var katastrofen ett faktum. I Bälinge och Tystberga pastorat begravdes 35 personer under 1695, men 1698 avled mer än fem gånger så många: 196 personer

b2ap3_thumbnail_Tabell-ddbcker-1695--1699.jpgb2ap3_thumbnail_Tabell-ddbcker-1695--1699.jpgu. s. = uppgift saknas. Helgona, Lästringe, Råby-Rönö och Torsåker saknar helt dödböcker

I tider av missväxt och farsoter strök de svagaste med, varför dödstalen åren närmast efteråt brukar vara markant lägre. Så var även fallet här, då 13 respektive 26 personer dog under 1699 i Bälinge och Tystberga pastorat. I Ludgo dog 98 personer 1698 men året efter endast 8 personer. Att uppgifterna även med bevarade dödböcker inte avslöjar svältens hela omfattning, framgår av Hölös dödbok. Där begravdes 1698 96 personer "men många blefo och döde annorstädes som gingo från församblingen att aldeles till Etthundrade och 20 dödde i detta åhr aff församblingen. De mästa aff hunger."

b2ap3_thumbnail_Blinge-C-1-1688-1712-Bild-233-sid-229.jpgb2ap3_thumbnail_Blinge-C-1-1688-1712-Bild-233-sid-229.jpg

Missväxten lämnade spår i kyrkböckerna, här i Bälinge år 1698. Bälinge C:1 inleddes 1694 och den löpande numreringen till vänster visar antalet döda totalt sedan volymens början.

Lika tungt som 1600-talet hade avslutats, lika mödosamt inleddes det nya seklet. Landet befann sig i krig, Sverige - i första hand Skåne - drabbades 1708- 1709 åter av missväxt, och 1710- 1712 härjade pesten. Även i skånska arkiv har denna förfärliga tid lämnat spår. Om några av dessa berättar Markus Gunshaga mer.
Frost och kyla vid 1690-talets mitt ledde till att skörden slog fel och därmed hungersnöd. Vädret var förr alltså en livsviktig angelägenhet. Jag bloggade i fjol om Vädrets makter och om de väderleksförhållanden som beskrivs i de statistiska tabellerna. På Släktforskardagarna i Nyköping berättar Karl-Magnus Johansson mer om i vilka källor vi hittar uppgifter om väder förr och om Sveriges väderlekshistoria.

 

Källor:
Kyrkböcker för Bogsta, Bälinge, Husby-Oppunda, Hölö, Lid, Ludgo, Ripsa, Runtuna, Spelvik, Sättersta, Svärta och Tystberga
Jonasson, Gustaf, Missväxt och pest. Den svenska historien, del 8 (1980)
Mörner, Magnus, Människor, landskap, varor & vägar. Essäer från svenskt 1600- och 1700-tal (2001)
Åberg, Alf, Vår svenska historia (1986)
Fortsätt läs mer
  4939 Träffar
  0 Kommentarer
4939 Träffar
0 Kommentarer

Livsberättelser i dödboken

Har du dina rötter i Särna på 1700-talet kan du som släktforskare skatta dig lycklig. Här har prästen skrivit ganska långa berättelser om församlingsborna som dog på 1700-talet. I dödnotiserna finns inte bara uppgifter om den döde utan också om föräldrar, make och barn. Dessuom gör prästen en sorts levnadsbeskrivning som ibland ger lite kött på benen om människans liv.

När jag läser en del av dem slås jag av hur rekorderliga dessa människor måste ha varit. De är gudfruktiga och dygdiga, strävsamma och goda kristna. Eller är det så att prästen förskönat? Det vet jag inte, och kanske finns det dödnotiser där personen inte beskrivs i fullt så fina ordalag. Jag har ju inte läst alla. En del notiser är korta, utan levnadsbeskrivning. Kanske är det människor som prästen inte haft så mycket gott att skriva om men inte velat sätta detta på pränt?

Flera kvinnor beskrivs som lydiga både mot sina föräldrar och sina makar. Det säger ju en del om den tidsandan.

Kanske är det så här även i många andra socknar och inte bara i norra Kopparbergs län, men jag har inte stött på det någon annanstans, inte så här konsekvent och under så lång tid. I Särna börjar dessa långa notiser kring sekelskiftet 1700 och finns i både F:1 och F:2, som slutar 1778. Längre fram har jag inte tittat. Ett postumt tack skickar jag till dessa präster!

Själv har jag ingen släkt här utan har kommit hit när jag släktforskat åt en kund. Det var roligt att kunna ge mer än bara de vanliga personuppgifterna.

Ett par exempel (med reservation för feltolkningar av 1700-talstexten):

Elisabeth Israelsdotter: Född av ärliga föräldrar den 4 juli 1683, far är Israel Ersson och mor är Marit Engelbertsdotter. Hon är en sondotter till den förste svenska pastorn i Särna, Lars Erik Wahlerius. Tidigt har hon fått lära sig läsa "utur bok". Hon har gift sig den 19 april 1702 med Håkan Svensson "här i Särna" och de har "i god sämja" levt ihop i 45 år och fått med fem barn, varav en dotter är död. Hon har varit änka i fem år. Hela sitt liv har hon levt "oklandrad", hon har flitigt gått i kyrkan och tagit nattvarden. Hon dog den 13 juni 1758. Från Särna F:1 (1682-1758) Bild 93/sid 170 Arkiv Digital.

Anders Jonsson på Idre: Född den 29 mars 1715, far är Jon Andersson, mor är Karin Ersdotter. Han har haft försvarlig kristendomskunskap. Allt ifrån ungdomen har han tjänat "än i Norge, än hemma på Idre". Han har haft problem med magplåga, "förorsakad av hunger och otjänlig spis". Han var en allvarsam, flitig och saktmodig dräng och dog den 13 juli 1756. Från Särna F:1 (1682-1758) Bild 87/sid 164 Arkiv Digital.


Bilder från Arkiv Digital, ovanstående exempel.

Jag betonar att detta inte är min släkt utan jag har forskat här på uppdrag åt en kund, och då upptäckt dessa långa nekrologer. Ingen av de personer jag nämner ingår i forskningsuppdraget heller, utan detta är bara exempel på vad man kan hitta.

Under släktforskningsuppdraget har jag bara forskat i Särna och Idre. Nu funderade jag på om det är fler socknar i norra Kopparberg med liknande utförliga dödnotiser och tittade i Lima C:5. Här finns något som jag inte vet, men tror, är lite ovanligt. I slutet av C:5 har prästen skrivit upp hela sina begravningstal (verkar det som) som dödnotiser, från och med 1833 och fram till 1841.


På Marie bebådelsedag 1834 har prästen begravt drängen Olof Påhlson på Rörbäcknäs. Begravningstalet inleds så här: "Till erinran om vår dödlighet och flyktigheten av vårt vistande här på jorden hava våra sinnen i dag ånyo blivit väckta, då vi i graven nedsänkt det andelösa stoftet av drängen Olof Påhlson..." (moderniserad stavning). Prästen talar sedan om drängens "saktmodiga fromhet" och att han dött genom olyckshändelese "...så är det blott ett steg mellan livet och döden."
Från Lima C:5 (1817-1842) Bild 184 (bilden ovan)

Det ser alltså ut som begravningstal. Eller är det så att prästen helt enkelt skriver sådana här dödnotiser? Om en gammal man som dött skriver prästen att mannen 1783 ingått "...i äkta förening med sin till evighetens land föregångna maka Greta Hindriksdotter...". En annan är begravd "...till att förvaras i jordens famn..." På något sätt tycker jag att det här är lite charmigt även om det är högtravande på gränsen till pekoral. De här predikningarna i Lima säger ju inte lika mycket om den döde som i dödnotiserna i Särna på 1700-talet, men de är intressanta ändå.

 

Fortsätt läs mer
  3478 Träffar
  6 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Annika Gylling
Det stämmer Eva, att om man hittar en sådan dödbok, då kan man komma längre tillbaka i tiden Har nämligen själv hittat det i två f... Läs mer
söndag, 05 april 2015 11:49
Eva Johansson
Annika! Vad intressant! Man stackars man! Jag hoppas det finns fler socknar där prästerna varit lite mer vidlyftiga i sina dödnote... Läs mer
söndag, 05 april 2015 11:57
Eva Mörck
Hittade en "levnadsbeskrivning" om min ff fm mf ff Daniel Dunderberg född 1721 i Ljusnarsberg. Han dog i Heds socken, Västmanland ... Läs mer
söndag, 05 april 2015 14:18
3478 Träffar
6 Kommentarer

Att sona sitt brott

Den senaste tiden har jag stött på väldigt många avrättningar i kyrkböckerna, liksom de oftast fasansfulla brott som lett till galgbacken. Min första åtgärd är alltid densamma: att gå till Rötters Faktabanken och sedan databasen för Avrättade för att kontrollera om avrättningen redan finns inlagd där. Om inte så skriver jag förstås in notisen i den interaktiva databasen där det i nuläget finns 898 registrerade poster. Databasen är upplagd landskapsvis och att forskare i vissa landsändar varit flitigare att registrera visas inte minst genom att Gotland med sin relativt begränsade folkmängd ståtar med 70 avrättade medan Närke har 15 registrerade poster och Östergötland 45. Mitt eget Södermanland har i nuläget 42 registrerade avrättningar. En snabb koll visar att jag registrerat 9 av dem, men jag insåg nu att de båda avrättningar som berör min egen släkt inte är inlagda. I min antavla finns både en mördare, som jag bloggade om i Förödande första fyllor, och ett par mordoffer. Ramund Olofsson i Tuddetorp, Tunaberg, som 1681 oförskyllt blev så illa slagen att han strax efter slagsmålet avled samt Brita Jonsdotter i Sätter, Runtuna som blev yxmördad av en rånlysten återfallsförbrytare. Den brottsutredningen, som jag bloggade om i fjol i Mordutredning anno 1710, är en detektivhistoria i miniformat där mördaren avslöjades genom de föremål han efterlämnat på brottsplatsen.      

För någon vecka sedan gjorde jag en släktutredning och hamnade då i ett sorgligt familjedrama. Fadern hade först slagit sin 13-årige son i nacken med en yxa och anföll sedan den arme pojken med en kniv. Föga överraskande dömdes han till döden för dådet, och anges i Runtunas dödbok ha mist högra handen innan han halshöggs och steglades på galgberget vid Nyköping. Enligt en karta från 1670 låg galgberget strax norr om Rosenkälla vid vägen mot Sjösa. Undrar just hur många Nyköpingsbor som skulle kunna peka ut var galgberget låg...

b2ap3_thumbnail_Skarprttarbila.jpgb2ap3_thumbnail_Skarprttarbila.jpg

Denna skarprättarbila användes sista gången 1845 9/4 vid avrättningen av Långlars Olof Hansson. Foto Sören Hallgren, Nordiska muséet.

För några år sedan utforskade jag en ingift nära släktings rötter och hoppade till när jag tagit mig till 1800-talets mitt. Hennes anfader Långlars Olof Hansson är den man i min egen databas som jag minst av allt skulle vilja träffa.
Utdraget ur husförhörslängden nedan berättar skelettet i den förfärliga historien:
Inst[ällt] för Kyrkoråd för
oenighet med Hu[strun] 1841 26/12
Mördat Hustrun
Halshuggen 1845 9/3
Den sista siffran är suddig och i dödboken, Rättvik, F:14, framgår att han avrättades 9 april. 

b2ap3_thumbnail_Bingsj-Ddran-AI-1-1837-1846-Bild-5-sid-1x.jpgb2ap3_thumbnail_Bingsj-Ddran-AI-1-1837-1846-Bild-5-sid-1x.jpg

Bingsjö-Dådran, AI:1 [1837- 46] sid 1. Bild från ArkivDigital

Olof Hansson var 19 år gammal när han 1822 gifte sig med den 37-åriga änkan Lisbeth Eriksdotter i Bingsjö. De fick fyra barn, tre döttrar och en son, innan Lisbeth dog i nervfeber 1838. Efter tio månaders änkestånd gifte den nu 35-årige Olof om sig med den 29-åriga änkan Anna Eriksdotter som förde med sig en liten son från sitt första gifte. Olof hade under sin tid som änkling hunnit med att uppvaktat en annan kvinna, men trots att hon berättade för honom att hon väntade barn, valde han att gifta sig med Anna som vid vigseln var gravid i femte månaden. Olofs försmådda flamma såg ingen annan utväg än att döda sitt nyfödda barn och dömdes för barnamord. Olof Hansson menade att Anna bar skulden till att det utomäktenskapliga barnet dött och hämnades genom att förgifta sin sjuårige styvson. Underligt nog fick han inget straff för detta mord.
Mindre än en månad efter födelsen av makarnas tredje barn, dottern Katarina, högg Olof huvudet av sin sannolikt sovande hustru. Sedan vandrade han över till grannen och bad att få låna ved så att han kunde bränna upp liket. Det var det sista han sade innan han klev upp på stupstocken tre år senare. Han hade tigit sig igenom flera rättegångar och fortsatt sin självvalda tystnad under tiden i häktet. Hans sista ord efter denna långa tid i tysthet var att förkunna att han ansåg sig ha handlat helt rätt och riktigt. Den åsikten är och var han nog ganska ensam om. 

 

 

Läs mer:
Ambrius, Jonny, Att dömas till döden. Tortyr, kroppsstraff och avrättningar genom historien, 1996
Ljungström. Jan G., Skarprättare, bödel och mästerman, 1996.
Sörmlands Museum, Döden längs vägen. http://www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Kulturmiljo/kulturmiljonytt/Doden-langs-vagen/
Fortsätt läs mer
  3701 Träffar
  0 Kommentarer
3701 Träffar
0 Kommentarer

Den vanmäktige minuthandlare Broman

Även med en begynnande snöstorm yrande utanför fönstret är det ibland svårt att sätta sig in i den utsatthet våra förfäder stundtals befann sig i. En särskilt utsatt grupp var förstås de ogifta mödrarna. Om fadern inte tog sitt ansvar föll det ju på modern att ensam ta hand om barnet. I min antavla finns en handfull fall med Fader Okänd. Min mm mm fm Maria Bengtsdotter föddes 1790 i Nykyrka socken någon mil utanför Nyköping och tjänade som piga på några ställen innan hon blev inhyses, tydligen utan större arbetsförmåga.

"På begäran av pigan Maria Bengtsdotter i torpet Hällsätter denna församling, som ärnar anhålla hos kungliga Serafimer Ordens Gillet om något understöd till föda och uppfostran för sina oäkta barn: Karl Erik född 1817 den 14 december, och Per August 1822 den 19:de januari, kunde församlingens ledamöter med skäl vitsorda, att hon, så länge hon kunnat dragit all moderlig omsorg, för dess barn, utan att därvid velat besvära andra. Men vore nu så försämrad till sina villkor, att hon behövde det understöd, som Kungliga Serafimer Ordens Gillet henne nådigt skulle vilja tilldela" (Råby-Rönö, KI:3, sockenstämmoprotokoll 1824-02-01).

Maria Bengtsdotter dog redan 1827, när sönerna var på tionde året respektive fem år gamla. Karl Erik var gammal nog att bli tjänstegosse och få klara sin egen försörjning. Han tog namnet Dahlberg och levde ett rätt fattigt och strävsamt liv som bruksarbetare, torpare och skräddare fram till sin död på 43-årsdagen år 1860. Liksom modern blev hans liv alltså kort, och han efterlämnade änkan Anna Sofia och tre döttrar i åldrarna 10 till 18 år.

Lille Per August var alltså bara fem när modern dog. Han blev fosterson hos den 25-årige soldaten Adolf Thun, vars 35-åriga hustru Brita Kristina Persdotter var kusin till Maria Bengtsdotter. Adolf och Brita Kristina gifte sig en tid efter Maria Bengtsdotters död, flyttade därefter till Råby-Rönö och tog omedelbart hand om den föräldralöse lille gossen. Några egna barn fick de aldrig.

I nästa husförhörslängd finns en notering om att Per August i flera år vistats "hos Strandberg i Nystugan". Torparen Gustaf Strandberg i Nystugan hade tidigare varit skräddare och troligtvis gick Per August i skräddarlära hos honom. När Adolf Thun och Brita Kristina Persdotter 1834 flyttade från socknen, lämnade de kvar den nu 12-årige Per August hos Strandbergs i Nystugan. Att Gustaf Strandbergs kusins sonsons son mer än ett sekel senare skulle komma att gifta sig med Per Augusts brorsdotters dotterdotter hade de förstås ingen aning om.

Per August förses nu med patronymikonet Persson i husförhörslängderna. Han var ju tämligen liten vid moderns död så omgivningen verkar ha känt till vem fadern var. Tydligen hette fadern Per, vilket inte begränsar urvalet särskilt mycket i det på namnfantasi tämligen befriade Södermanland. 1835, när han var 13 år gammal, blev den vanartige Per August Persson tvångsintagen på korrektionshuset i Nyköping.

b2ap3_thumbnail_Gamla-residenset.jpgb2ap3_thumbnail_Gamla-residenset.jpg

Gamla residenset vid Nyköpingshus där korrektionshuset var inrymt

Nästa gång jag träffar på Per August är nästan 20 år senare, 1854. Han bor då i Stockholm och kallar sig för Per August Persson Broman. Kanske finns här en ledtråd till den okände fadern Pers identitet. När Per August föddes var klockaren i Råby-Rönö änkling. Klockaren hette nämligen just Per Broman. Det är förstås möjligt att namnvalet är en ren slump eller så kanske klockaren var en vänlig och omtänksam man som inspirerade Per Augusts namnbyte.
1857 gifte sig Per August Broman med småländska Katarina Maria Johansson. De flyttade runt i Stockholm med sin växande barnaskara som kom att omfatta tre söner och fem döttrar. Per August Broman drev minuthandel och Maria Katarina en månglerirörelse. De verkar sällan båda jobba samtidigt utan verkar turas om att stå för familjens försörjning. 1881 flyttade familjen till Adolf Fredriks församling. Stockholm saknar ju husförhörslängder för denna tid och i stället folkbokfördes befolkningen i Rotemansarkivet. Flyttlängderna är därför extra viktiga källor. Det här är familjen Bromans inflyttningsnotis:

b2ap3_thumbnail_Adolf-Fredrik-BIa-15-1881-1881-Bild-53-sid-49x.jpgb2ap3_thumbnail_Adolf-Fredrik-BIa-15-1881-1881-Bild-53-sid-49x.jpg

Adolf Fredrik BIa:15. Bild från ArkivDigital

Makarna dog alltså med två dagars mellanrum. Vilken epidemi härjade då i Stockholm i mars 1885? I Adolf Fredriks dödbok finns inga spår av någon epidemi. Dödsorsak för Katarina Maria anges vara Morbus psychicus (Mani), vilket väl bör uttydas som maniskt tillstånd under psykisk sjukdom. En olyckshändelse till följd av hennes sinnestillstånd, kanske. Per August greps uppenbarligen av en så stark vanmakt vid hustruns död att han helt förlorade fotfästet i tillvaron och två dagar efter hustruns död gick han ut på Djurgården och sköt sig. Hemmet splittrades förstås i och med föräldrarnas död. De fick fattigbegravning och de yngsta döttrarna hamnade på barnhem. Så småningom kom sex av barnen att emigrera till USA.

Fortsätt läs mer
  2538 Träffar
  0 Kommentarer
2538 Träffar
0 Kommentarer

Dödsvarsel och annat nyårsskrock

"Nyårsafton 1921 satt Lotta och hennes gubbe och åt kvällsvard. Då såg Lotta sin egen skugga på väggen, men inte sin mans. Han var utan skugga. Och det förstår en ju, vad det betyder. Han sjuknade också fram på våren och dog."

Ovanstående historia från Lerbo socken nära Katrineholm återberättas av Carl Herman Tillhagen i Folklig spådomskonst. Såsom en hopplöst insnöad släktforskare frågade jag mig inte vad Lotta egentligen såg, för det är förstås omöjligt att någonsin få svar på, utan om någon Lotta i Lerbo blev änka 1922. Jag plockade fram Lerbo F:2 och konstaterade att av de 22 personer som avled under året var 5 stycken gifta män. Därpå slog jag upp familjerna i församlingsboken, Lerbo AIIa:6, på jakt efter Lotta. Det visade sig vara med knapp nöd som varslet infriades, för först 12 december 1922 avled Katarina Charlotta Lundqvists make, Frans Robert Hellman i Katrineborg. Katarina Charlotta själv avled 1943, 88 år gammal.

                                 b2ap3_thumbnail_Bcker-folktro1.jpgb2ap3_thumbnail_Bcker-folktro1.jpg

Är det en tillfällighet att historien utspelas en nyårsafton? Nyårsnatten, när ett nytt år föds, var särskilt magisk. Då inföll önskestunden: en yttrad önskan att bli rik och lycklig vid denna tidpunkt slog in under det kommande året.  Om önskningen inte infriades, berodde detta på att någon ondsint person använt sig av motmagi. Rimligtvis inföll önskestunden vid tolvslaget.
Nyårsdagen var fylld med olika förmaningar och saker att vara uppmärksam på för att kunna förbereda sig för det nya året. Husmödrar borde undvika sysslor som de ogillade eftersom de annars skulle få ägna en stor del av året åt just dessa sysslor. Om man gav bort något på nyårsdagen skulle man bli fattig, men riktigt illa var det förstås om man hushållat så illa att julmaten var slut redan vid det nya årets början. Då skulle det bli ett riktigt hungerår. Det fanns förstås olika knep för att få ett lyckosamt år, till exempel att skjuta med lösa skott på nyårsdagen. Man var också garanterad ett hälsosamt år om man inledde det nya året med att äta en frukt till frukost. Det var också viktigt vem som var den första besökaren i hemmet under året. Om den förste besökaren var en man skulle det bli ett bra år, men om det var en kvinna väntade elände. Många såg därför till att bjuda hem någon man i bekantskapskretsen tidigt på nyårsdagens morgon för att inte drabbas av olycka.

Så börja redan nu planera vad du ska önska dig under önskestunden, iaktta vilkas skuggor du kan se runt matbordet, plocka fram en banan eller ett äpple till nyårsdagens frukost och bjud hem en trevlig karl på nyårsdagens morgon. Och så ägnar alla vi släktforskande kvinnor oss åt att gräva i kyrkböckerna i stället för att diska, dammsuga eller tvätta under dagen!

Fortsätt läs mer
  4726 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Mikael Schulman
Underhållande historia! Folktro, skrock och sägner är ett av mina stora intressen och jag har flera av C-H Tillhagens böcker i min... Läs mer
måndag, 16 februari 2015 21:42
4726 Träffar
1 Kommentar

De dog på julafton

Nu är det jul här på Rötterbloggen. Mitt bidrag till jultemat är inte särskilt uppmuntrande, men så är ju inte alltid livet.
För en tid sedan funderade jag på de människor jag hittat i födelseböcker och dödböcker på den 24 december. Jag visste att det är några, men trodde fördelningen skulle vara mer jämn. Av dem jag har i mina efterforskningar är det fyra som dör på julafton men bara en enda som föds.

Att fira jul när en familjemedlem dött på självaste julafton, det blev det nog inte så mycket med i de här familjerna.

En sorglig historia är den om Greta Cajsa Jacobsdotter och Peter Bodin.
Arbetskarlen Peter Bodin bor på Galtungs grund i Burs socken på Gotland. Han är gift med Greta Cajsa Jacobsdotter och de får dottern Christina Johanna 1835. Peter Bodins föräldrar är kronobåtsmannen Johan Persson Hofbuss och Caijsa Josuasdotter i Burs. Hofbuss är vid Peters födelse 1804 på tjänstgöring i Karlskrona. 1808 är han ute på skeppet Manligheten och tillfångatas av ryssarna. Han får avsked 1809.
Greta Cajsa har före äktenskapet dottern Magdalena, född 1829 och Greta Cajsa är då ogift. Hon nöjer sig inte med att bara vara ogift mor utan kräver ut sin rätt av barnafadern. Prästen skriver i födelseboken att hon har lagsökt ”torp. And. A. Westlaus”, det vill säga torparen Anders Andersson i Västerlaus. Här finns både en far och en son som heter Anders Andersson. Det gör att det egentligen kan vara både far och son som är den som gjort henne med barn, men troligen är det fadern. Det är han som är husbonde här fram till sin död 1833. 1835 tar sonen tar. Fadern är född 1779, han är kyrkvärd och sexman i socknen, uppenbarligen en ansedd man. Sonen är född 1806 och fem år yngre än Greta Cajsa. Är det fadern som gjort Greta Cajsa med barn och sedan blir stämd kan man ju tänka sig att det är en präktig skandal i socknen.
Vad stämningen leder till har jag inte undersökt utan följt Greta Cajsa vidare i livet. Hon gifter sig alltså senare med Peter Bodin men det blir ett kort äktenskap för han dör på julafton 1837, 33 år gammal, och begravs på nyårsafton. Sju år senare dör Greta Cajsa, när hon är 42 år, och de två döttrarna flyttar då till sin mormor. Prästen har skrivit i husförhörslängden att Greta Cajsa dör 1843 men hon finns inte i dödboken det året. Har hon bragt sig själv om livet och inte fått begravas i vigd jord, eller drunknat till havs och aldrig återfunnits?
Greta Cajsa är mina barns farmors farfars mormor.


Westlaus finns kvar i Burs socken fortfarande, snart 200 år efter Greta Cajsas tid. Hon föddes på Stora Glafves i Burs (till höger). Peter Bodins födelse i Burs kyrkobok, källa: Burs CI:4 (1801-1862) Bild 120/sid 13 Arkiv Digital.

I min nuvarande makes farfars släkt finns Brita Gustafsdotter. Hon är hans farfars mormor.
Brita är andra hustrun till Johannes Nilsson. De bor i torpet Nyatorp under Borsna säteri i Ryssby socken i västra Småland. För ett par år sedan fick vi med hembygdsföreningens hjälp veta var torpet stått och kunde besöka platsen.
Brita föds 1804 i Åbjörnaboda i Vittaryds socken lite längre västerut. Maken Johannes är nio år äldre och har två söner med sig från sitt första gifte med Lovisa Carlsdotter, som dör 1826. I januari 1827 gifter Johannes om sig med Brita och dottern Anna Maria föds på Luciadagen samma år. Ytterligare tre barn kommer till världen och Brita får se dem växa upp. På 1860-talet blir hon sjuk, prästen har noterat "sjuk under flera år" i husförhörslängden. Då har sonen Carl Johan tagit över torpet efter sin fars död 1861. Efter 15 år som änka dör Brita i sin sons hem på julafton 1874. Då är min mans farfar sju år gammal och har förmodligen gått en termin i byskolan, som ligger i samma vägkorsning som torpet. Läs mer om Nyatorpet.


Där maken står på den vänstra bilden låg Nyatorpet vid mitten av 1800-talet. Torpet på högra bilden ligger i utkanten av samma fält åt höger, och kanske såg Nyatorpet ut så här en gång i tiden. Följer man landsvägen åt höger kommer man direkt till den vägkorsning där byskolan låg, och kan ta av åt vänster mot Borsna säteri i Ryssby socken.

För en tid sedan bloggade jag om Johanna i Östergöl, som jag misstänker kan vara förebild för Vilhelm Mobergs utvandrare Ulrika i Västergöl. Johannas far Johannes Johansson dog på julafton 1888, han som ansågs vara ett dåligt föredöme för sina barn. Han är 72 år när han dör och backstugusittare i Älmeboda socken i Småland.

Till slut har vi kättingsmeden Johan Karlsson i Gunnebo. Han arbetar på Gunnebo bruk utanför Västervik men är född i en statarfamilj på Barnebo prästgård i Skärkind i Östergötland. 1896 är han 25 år och gifter sig med Amalia Teresia Sjögren på hennes 18-årsdag den 26 januari. I mars samma år föds deras dotter men hon dör redan i maj. De hinner inte få några fler barn innan Johan dör i lunginflammation på julafton 1901. Ett halvår senare emigrerar den unga änkan till Amerika. Läs mer om Johan och andra kättingsmeder i Gunnebo.


Kättingsmederna i Gunnebo fotograferade den 16 maj 1894. Johan Karlsson står näst längst till höger i den bakre raden.

Den lille knatte som föds på julafton är Anders Isaksson Ekorre och det händer 1797 i Östermyckeläng i Älvdalens socken i Dalarna. Det är först senare i livet, när han blivit soldat vid Orsa kompani i Dalregementet, som han får sitt efternamn. Isak begärde senare avsked som soldat och blev i stället byskollärare. När han dör i lunginflammation 1847 skriver prästen i dödboken att han levt "berömvärt genom sin gudsfruktan och fromhet samt sin skicklighet som barnalärare".

Jag vill avsluta med ytterligare en lite ljusare ögonblicksbild från julfirandet. Min morfar har skrivit ner sin berättelse om sin familj och skriver så här om om julen:
"Vid högtider var det särskilt högtidligt, speciellt vid julen. Vi barn gladde oss mycket över denna högtid fast julgåvor och klappar var ett okänt begrepp. Ibland fick vi något nytt eller omsytt klädesplagg. Vi hade dock alltid julgran, Julafton var särskilt högtidlig då far läste julevangeliet och vi sjöng julpsalmer. Då vi ätit oss mätta och far sjungit måltidspsalmen föll vi alla på knä och bad om Guds välsignelse över högtiden. Far bad alltid bordsbönen stående och när vi var barn fick vi turas om att läsa den, också stående. Vid jul sjöng Far bordsbönen."

Min egen jul blir en släktjul. Maken och jag firar den på Gotland, tillsammans med son, sonhustru och barnbarn, sonens far med sambo, samt sonens svärföräldrar. Sonens farmor (en av de tre svärmödrar jag haft) kommer från Gotland. Barnens farmors far är en riktig utgotlänning, en gute. Han har inte en enda fastlänning i rakt nedstigande led så långt jag hittat under min släktforskning, alla är gotlänningar. Farmors mor kommer från Småland. Det här är en mycket intressant släkt, som jag redan bloggat en del om, och kommer att återkomma till.
 

Fortsätt läs mer
  4682 Träffar
  0 Kommentarer
4682 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
269 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
96 inlägg
Helena Nordbäck
91 inlägg
Anton Rosendahl
37 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser