Kartor är fantastiskt spännande och allra mest intressanta är historiska kartor. Det tycker jag, och jag vet att jag inte är ensam om den inställningen.

Allra mest intressanta är skifteskartorna och de tidiga geometriska kartorna på gårdsnivå. Kartor som visar vilka hus som fanns och var de låg. Ett exempel är en by som hette Myckhult men numera kallas Myckilt och ligger i Askome socken i mellersta Halland. Där bodde min släkt på 1700- och 1800-talet. Så här ser det ut på skifteskartan från 1845:

Karta från Lantmäteriet.

Byn Myckhult bestod då av tre gårdar: A, B och C. Min morfars farfars farfars mor Kerstin Svensdotter och hennes släkt bodde på gård A, den norra gården. Gård B och C hade gemensamma byggnader och var troligen en från början hel gård som delats vid ett arvskifte. Det ser ut att ha skett i slutet av 1600-talet, och sedan bestått. På gård C bodde min mormors mormors farmors farmor Kerstin Larsdotter med sin familj. Det var på 1700-talet. Dessa två familjer som finns i mitt släktträd var alltså inte alls släkt med varandra, de blev släkt till mig när deras var sina efterlevande (min morfar och min mormor) gifte sig och fick sina barn under 1900-talets första hälft.

När jag ser den här kartan så funderar jag på att man förr i tiden kunde vara flera familjer i samma hus. Ni ser ju att det är mer eller mindre kringbyggda gårdar, vilket länge var vanligt i Halland och i flera andra landskap. I husförhörslängderna kan vi ofta se att flera bönder brukade samma gård, de kanske hade 5/8, 1/8 och 2/8 vardera efter att hemmanet klyvts vid arvskiften. Man delade gårdsplan och tomt men kanske hade man varsin bostad i huslängorna. Det vet jag inte, så är det någon som vet mer om hur man i praktiken bodde så berätta gärna.

Detta är något som kartan fått mig att fundera på. Vi tänker oss nog gärna att varje bonde hade sin egen gård med eget bostadshus och egna uthus. Men innan byarna skiftades var byn mer som ett kollektiv även om ägandet var enskilt.

Något som är bra med skifteskartorna är också protokollen som följer med kartan hos Lantmäteriet. Där får vi veta vilka som ägde och brukade gårdarna och hur jorden var fördelad. En viktig källa för släktforskare och det ska jag återkomma till.

Så kartor är spännande.

Vill  ni kunna jämföra dagens karta med äldre kartor så använd den här webbplatsen som heter www.kartbild.com och där man lagt äldre kartor i klickbara lager. Menyn med olika lager har du till höger, bara att klicka i och ur. Här finns ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet, häradsekonomiska kartor från tiden vid förra sekelskiftet och generalstadskartan från 1800-talet, plus äldre flygbilder. Mycket användbar.

Nyligen hittade jag Sveriges topografiska kartor på Riksarkivet. En skatt.

Jag sökte efter en äldre Hallandskarta och kom dit. Nu ska jag inte bara använda min egen hembygd Halland som exempel, utan vi tar en titt på Blekinge:

Visst är det en vacker karta? Ritad av Petter Gedda 1684. Vill du se den högupplöst finns den i Riksarkivets databas.

Detta är en detalj ur en lite större karta över "Den del af Jämtland, där alla vägar från Norge gå till Järpe skans". Hela kartan kan ses hos Riksarkivet.

Så här vackra kan kartorna vara, som denna över Medevi Brunn 1784. Detta är ett utsnitt, titta på hela kartan, med hela beskrivningen, på Riksarkivets webb.

Ett sista exempel är detta utsnitt från en karta over norra Bohuslän och gränsen mot Norge.

På Riksarkivets hemsida med kartan står det att den är från 1749 men längst ner i högra hörnet finn en detaljkarta över den norska staden Fredrikshald (bild nedan) och där står det "Coperad 1773". Vacker är den.

Vill du diskutera äldre kartor med andra finns gruppen "Historiska kartor" på Facebook. Mycket intressant för oss som gillar kartor.

Som släktforskare är du förmodligen bekant med de tre större skiftesreformer vi haft i Sverige sedan 1700-talet. Storskifte, enskifte och laga skifte. De allra flesta av oss har bönder och torpare i våra släktträd och de påverkades i allra högsta grad av dessa skiftesreformer som väsentligt förändrade livet på landsbygden. Det gamla odlingslandskapet med sina smala remsor av tegar rationaliserades bort i flera steg.

Laga skiftet från 1827 och framåt innebar den största omdaningen för då flyttades många gårdar helt och hållet ut från byns kärna. Vinsten blev en mer rationellt brukad jord med ökad avkastning, men social isolering för många. Så ser den gängse bilden ut.

Det här kan ni läsa om i litteratur och på annat håll.
https://www.skogssverige.se/skog/skogshistoria/agande-och-nyttjande-av-skogsmarken/skiftesformer
https://pub.epsilon.slu.se/4453/1/Jonsson_O_1997.pdf
http://www.ksla.se/anh/files/2012/06/23.-Enskiftet-och-laga-skiftet-sid-283-304.pdf
http://slakthistoria.se/artiklar/skiftena-forandrade-sverige
http://popularhistoria.se/artiklar/bilden-av-skiftet-maste-nyanseras


De handritade skifteskartorna är som regel mycket vackra. Här är ett utsnitt av enskifteskartan från byn Holje i Jämshögs socken i Blekinge 1811. Bildkälla: Lantmäteriet.


Till kartorna finns oftast protokoll med uppgifter om tegarnas beskaffenhet. I många fall är de handskrivna i kanten av kartan. Bildkälla: Lantmäteriet.

För laga skiftet gällde att om en bonde i byn ansökte om det så skulle det genomföras, det hjälpte inte om de övriga sa nej. Många ville inte, de ville ha det så som de alltid haft det, medan andra var framstegsvänliga och såg möjligheter till förbättringar. Det kan inte ha varit lätt alla gånger. Självklart måste det ha lett till tvister och långtgående konflikter i en del fall. I minst en by ledde det till och med till döden. Det berättas om i ett tidigare Släktbandsprogram. När jag lyssnade på poddversionen av det idag kom jag att tänka på ett laga skifte som jag stött på i min släktforskning och som ledde till osämja och gräl. Till slut, efter många år, gick man till kungen som fattade ett slutgiltigt beslut 1896. Det första protokollet är daterat till 1829.

Allt finns att läsa i en akt hos Lantmäteriet. Lantmäteriets historiska kartor är en fantastisk guldgruva för släktforskaren! För att hitta skifteskartor och skiftesprotokoll väljer du att söka i Lantmäterimyndigheternas arkiv och Lantmäteristyrelsens arkiv. Så missa inte att leta efter skifteskartor och skiftesprotokoll från byar där dina släktingar bott. De kan säga väldigt mycket om din släkts historia. Dessutom är det avgiftsfritt och tillgängligt på Lantmäteriets hemsida.

Byn med den långa skiftesprocessen är Gränum i Jämshögs socken i Blekinge. Där har mina barn förfäder på sin farmors sida. De hann lämna byn under den pågående processen. Så var det säkert i många fall, när det drog ut på tiden. Bönder dog och arvingar eller andra tog över, mark såldes och folk flyttade både in till byn och ut från den. Jag undrar om det var svårt att sälja en gård i en by under pågående skiftesprocess?

I Gränum handlar det både om osämja bland bönderna och missnöje med den förste utsedde lantmätaren Trägårdh när enskiftet skulle genomföras. Han slarvade och lät lärlingar göra mätningarna, och kontrollerade sedan inte dessa. Det visade sig att en del skiften innehöll berghällar och att kartan över inägor inte överensstämde med verkligheten. Då ersattes Trägårdh med lantmätaren Holmer som fick rätta felaktigheterna. Fel verkar ha fortsatt följa med, och en del bönder fick betala skatt som för odlingsbar jord men som inte var odlingsbar. Några delägare fick för mycket odlingsbar jord och andra för lite. Det verkar ha varit många turer för att reda ut detta. Så har jag tolkat protokollet.

Det var också långvariga tvister om vägar, där överenskommelser om hur de skulle dras sedan inte hölls. Lantmätare Holmer avslutade förrättningen av
laga skiftet 1843, men det överklagades av flera av byns bönder. De ville att taxeringen skulle göras om i sin helhet och hänvisade till vad som hänt 1832 och 1835, då bland annat någon varit god man åt någon annan men att denne varit jävig. Så där höll de på. Jag kan både förstå dem och samtidigt tycka att de verkar ha varit lite grälsjuka.


Från protokollet över laga skiftet i Gränum. Detta är avskrivet på maskin men i de flesta fall är det handskrivna protokoll som finns att läsa. Bildkälla: Lantmäteriet.


1795 gjordes storskifte i Stale i Rone socken på Gotland. Den lilla byn bestod av två gårdar och på kartan finns husen inritade. I det handskrivna protokollet kan vi se vem som bodde var och alltså få en bild av hur släktingarnas närmiljö såg ut. Bildkälla: Lantmäteriet.

Idag är det ett mycket litet antal byar som fortfarande är oskiftade, några av dessa är besöksmål. Vill du se hur det såg ut i byarna förr, före skiftesreformerna, kan du till exempel besöka Stensjö by utanför Oskarshamn. Där ligger husen ännu samlade i den gamla bykärnan. Foto: Eva Johansson.

Släktforskar du i socknar långt hemifrån kanske du undrar vilka socknar som ligger i närheten. Till exempel om du inte hittar en person i födelseboken så är det ju alltid bra att söka i angränsande socknar, framför allt inom samma pastorat. Då kan det vara bra att veta vilka grannsocknarna är.

Jag har också någon gång råkat ut för att det i en husförhörslängd i en Smålandssocken stått att någon var född i Östergötland, men ingen socken. Sådant händer ju inte så sällan. Men jag såg då på en karta över Smålands socknar att den  socken jag letade i för tillfället gränsade till Östergötland och i en av grannsocknarna på andra sidan länsgränsen hittade jag den jag sökte.

Släktforskarna i Memmings härad i Östergötland kallar sin förening för Memmingsforskarna och har väldigt bra sockenkartor på sin hemsida. Inte bara för det egna länet utan för hela Sverige. De har jag haft mycket nytta av. Stort tack till Memmingsforskarna för detta!

Ett förtydligande kanske behövs: Det är alltså inte kartor över enskilda socknar jag skriver om här utan kartor över alla socknarna i ett län.

Så här ser Memmingsforskarnas kartor ut. Under bilden finns två listor med namn på socknarna, den ena är sorterad i nummerordning och den andra i alfabetisk ordning. Skärmdump från Memmingsforskarnas hemsida.

Ett annat ställe med kartor över församlingarna i de svenska länen hittar du hos SCB, där det finns en atlas som pdf-fil med församlingsindelningar i varje län:

SCB:s församlingskartor är lite annorlunda. Här ser du också kommunindelning. Skärmdump från SCB:s hemsida.

Det kanske finns fler, men det känner jag inte till. Dessa två ovanstående har hjälpt mig många gånger, både i min forskning och när jag velat få en ungefärlig uppfattning om var en släktgren finns jämfört med en annan.

I juni 1768 gifte sig ett par som hette Anders Toresson och Helena Nilsdotter. De är mina anor på min mormors sida, sju generationer före mig. Anders var född den 19 december 1750 och Helena var född den 13 oktober 1751. De var alltså bara 17 och 16 år gamla när de gifte sig. Då fick kvinnor gifta sig vid 15 år men männen skulle vara minst 18 år gamla. Anders skulle ju fylla 18 år senare på året, så varför väntade de inte? Varför gifte de sig så tidigt? Och var det stor passion eller ett resonemangsparti? Det vet jag inte, men undrar.

Det uppenbara skälet hade ju varit om de skulle ha barn. Men äldste sonen Ivar föddes först i augusti 1771. Helena kan förstås ha varit gravid och fått missfall, det vet vi inte. Men i så fall fick hon det så tidigt i graviditeten att prästen inte noterat något dödfött barn i familjen.

De tog ut lysning redan den 1 november 1767, alltså när de båda två var 16 år gamla. Sedan dröjde det alltså sju månader innan de vigdes och då tänker jag att hade ett barn varit enda skälet till att de skulle gifta sig och Helena fått missfall under denna tid, då hade de ju kunnat ställa in bröllopet eller vänta med det. Var det stor passion i stället? Två förälskade tonåringar som fick som de ville? Eller var det ett resonemangsparti som föräldrarna kommit överens om? Jag tror mer på passion än resonemang, eftersom de gifter sig innan det egentligen är lagligt för mannen. Annars borde de väl ha väntat. Men kanske har jag fel.

Fick man gifta sig hur tidigt som helst förr i tiden? Ja, det varierar en hel del men det dröjde till 1734 innan någon åldersgräns fastslogs i lagen. Då bestämdes att kvinnan skulle vara minst 15 år och mannen minst 21 år för att gifta sig. Det var också då som kyrklig vigsel blev obligatorisk, tidigare hade det räckt med trolovning även om de flesta också vigdes. 1758 ändrades mannens ålder till 18 år, om han kunde försörja en familj. På 1840-talet höjdes den till 21 år. 1892 höjdes kvinnans ålder till 17 år och 1915 till 18 år. Från 1968 är det 18 år som gäller för båda, och från 2014 kan man inte längre få dispens från detta.

Den långa väntetiden från lysning till bröllop kan kanske ha att göra med att de fick skriva till kungen och be om tillstånd att gifta sig. Ni som är i min generation och äldre, ni har nog hört talas om att en förr fick "skriva till kungs" om en ville gifta sig före laglig ålder. Så var det in på 70-talet, tror jag, och hände ju lite då och då. I fallet med Anders och Helena finns ingen anteckning i vigselboken om något kungligt beslut. Kan prästen ha förbisett deras ålder?

De gifte sig i Ullared som var Helenas hemsocken men Anders kom från grannsocknen Gällared, från en av gårdarna i Stenstorp. Det är ungefär en halvmil emellan deras hem så det handlade inte om att slå ihop några gårdar. Kanske var den långa väntetiden en betänketid som deras föräldrar krävde?

Från Ullareds vigselbok. Ni ser att de tog ut lysning redan den 1 november 1767 och sedan väntade med vigseln till den 12 juni 1768. Bild: Ullared (N) CI:2 (1734-1797) Bild 127 / Sida 261, Arkiv Digital.

Det här sitter jag och tänker på efter att ha läst i kyrkböckerna om dem som levde före mig. Hur det egentligen var kommer jag aldrig att få veta. Jag inser också att jag vet för lite om deras värld, om mitten av 1700-talet, om deras livsvillkor, tro och tankar. Visste de t ex exakt hur gamla de var? Hade prästen koll på det? Ja, det tror jag. Visste Anders och Helena hur gammal man måste vara för att få gifta sig? Det kan vi nog anta, jag tänker mig att det var allmän kunskap även på denna tid eftersom det var en viktig åldersgräns.

Efter vigseln slog de sig ner i Helenas föräldrahem på gården i Mellangärde i Ullareds socken, så det var uppenbarligen inte ett giftermål som gick emot hennes föräldrars vilja trots att hon var så ung. Så småningom tog de över gården. Helenas far Nils Andersson dog där 1780 och hennes mor Inger Larsdotter några år senare. Dessa hade gift sig senare i livet, eller snarare med mer normal giftasålder, för de var 23 och 32 år när de gifte sig 1742.

Anders verkar ha varit en duglig bonde, trots sin ungdom. Från 1775 finns en karta hos Lantmäteriet, gjord då Anders sökt förmedling av gården. Det innebär att han vill minska skatten för att gården inte bär sig så bra och inte ger den avkastning som behövs för att klara av den ålagda skatten. Det var magra marker här. I kartans protokoll skriver länsstyrelsens representant David Liljenberg om Anders att han "försvarligen vidmakthållit husbyggnader samt gärdsgårdar, så ock efter ortens bruk med flit kultiverat hemmanets tillhörige åker- och ängsjord". 1775 levde ännu Helenas far men verkar alltså ha lämnat över till dottern och mågen. Till kartan finns en omfattande beskrivning av hemmanet, som de inte äger utan har åborätt till. Jag har aldrig varit där men jag måste åka dit och se hur det ser ut nu för tiden.

Kartan från 1775. Jag blir så lycklig över dessa vackra kartor. De är som konstverk. Källa: Lantmäteriet.

Utsnittet från kartan visar hur husen låg, troligen på ungefär samma plats som idag. Det verkar vara en för den tiden traditionell kringbyggd Hallandsgård. Nr 11 och 12 är kålgården, dvs trädgårdslanden där de odlade grönsaker och rovor. Källa: Lantmäteriet.

Från Ullareds första husförhörslängd 1784: Anders, Helena och barnen Ivar, Annika och Inger samt Helenas mor Inger. Bild: Ullared (N) AI:1 (1784-1794) Bild 4 / Sida 4, Arkiv Digital.

Trots sitt tidiga giftermål fick Anders och Helena inte ett långt äktenskap, för Anders dog i lunginflammation när han var 43 år gammal. De hade fått minst fem barn tillsammans. Äldste sonen Ivar var då död och troligen också dottern Annika. De barnen som överlevde sin far hette Nils, Inger och Johanna. Johanna var bara drygt ett år när hennes far dog. Det är Inger som är min ana.

Änkan Helena stannade kvar på gården och hade först två drängar till hjälp. 1796 gifte sig dottern Inger med Olof Torsson och bodde kvar på gården. Helena gifte inte om sig, så vitt jag vet. Hon var änka när hon dog 1812. Det tar jag också som ett tecken på romantik, att det var djup kärlek mellan makarna och att hon sedan inte kunde tänka sig någon annan man. Annars var det mycket vanligt, och nästan nödvändigt, för en änka med egen gård och flera barn att gifta om sig för att klara gården och försörjningen. Tyvärr saknas husförhörslängder mellan 1794 och 1811 så jag vet inte hur länge hon hade drängarna kvar. Sonen Nils var bara åtta år när hans far dog. Dottern Inger blev så småningom mormor till OS-guldmedaljörens far Carl Peter Mellander, som jag skrev om för några veckor sedan.

De här människorna bodde i mellersta Halland, som ni säkert vet eftersom förmodligen de flesta av er känner till Ullared.

Källa:
Barbro Nordlöf: Rättshistoria för släktforskare (2009)
Domboksforskning på http://www.domboksforskning.se/lagar/vigselaalder.htm

Som släktforskare kan man lätt sätta sig in den oerhörda lycka man skulle känna om man hittar ett försvunnet arkiv fyllt med fantastiska handlingar. Snart kommer vi alla att få se ett nytt, spännande fynd i arkivvärlden.

På Kartografiska sällskapets årliga konferens i Gävle, Kartdagarna, presenterade agrarhistorikern Clas Tollin just en försvunnen men upphittad skatt. Clas Tollin arbetar på Riksarkivet med nationalutgåvan av de äldre geometriska kartorna (1630-1655). Han är också projektansvarig för de yngre geometriska kartorna (1680-1700).

I arbetet med de yngre kartorna började man undra varför det fanns konceptkartor, de skisser som gjordes vid uppmätningen i fält, men inte renovationer, de slutliga renritade kartorna. Jordeboken har signum C5, men den hade slaktats och de yngre kartorna hade brutits ut. Till slut, så sent som i mars 2016, hittade man en jordebok med signum F1a:30 och där fanns de! En färgsprakande samling av fantastiska kartor, nästan konstverk, som lantmätarna Hans Ranie och Erik Agner producerat under 1680-90- talen.  Kartorna omfattar det tidigare Sörmlands län, alltså även delar av dagens Stockholms län.  De hade inte kommit med i Lantmäteriets omfattande scanningar och heller inte i projektet yngre kartor.

Kartorna innehåller detaljerade beskrivningar och kartläggning av mer än 60 säterier i området, med sina underliggande rå- och rörshemman. Dessa hemman låg i samma by som sätesgården och de fick särskilda privilegier liknande adelns, de räknades till det ypperliga frälset. I och med denna upptäckt kommer man att få ytterligare kunskaper om Sörmlands orter och gårdar. Clas Tollin gav exempel på frågor som redan besvarats, som till exempel varför det finns två Sävstaholm i Vingåker. Man kan också ibland se var det funnits byar som evakuerats i samband med byggandet av de nya herrgårdarna.

b2ap3_thumbnail_Sfstaholm.pngb2ap3_thumbnail_DahlbergsSvstaholm.jpg

Under föredraget fick vi också se några av de fantastiska bilder som finns på kartorna, byggnader avbildades av lantmätaren och han ritade också in bilder på människor. Det går att jämföra lantmätarens bilder av säterierna med Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna (till höger). Dahlberg var ju känd för att försköna sina herrgårdar och slott, stämmer hans gravyrer med samtida lantmätarbilder?

Alla släktforskare och hembygdsforskare, speciellt i Sörmland, har något att se fram emot då Riksarkivet öppnar i oktober, kartorna blir fritt tillgängliga på nätet med transkriberade texter och geoidentifierade platser.

b2ap3_thumbnail_HAnsRanie.jpg 

Hans Ranie, lantmätare, sedermera bergmästare död 1719, kan bilden vara ett självporträtt?

Erik Nilsson Agner, lantmätare och matematiker, ca 1642 – 1727.

Läs mera:

http://riksarkivet.se/geometriska

http://riksarkivet.se/yngre-geometriska-kartor

Ett stort tack till Clas Tollin för att du lånade ut dina bilder!

Nu ska jag berätta om hur roligt man kan ha tillsammans med släktforskare. I Tjust släktforskarförening har vi en skrivargrupp, som består av de deltagare jag hade på min första skrivarkurs i föreningen 2012, och så jag. Det har jag berättat om tidigare, om hur roligt det är att diskutera sitt skrivande och sina släktberättelser med andra släktforskare.

Vi träffas två gånger om året, vår och höst. Årets vårträff i torsdags blev en utflykt till Åtvidaberg, ett brukssamhälle några mil in i Östergötland och en lagom dagsetapp från Västervik.

Ett par av gruppmedlemmarna har sina rötter i trakten och vi har allesammans läst om dessa. I Åtvidaberg hade vi bokat besök på bruksmuseet (Brukskultur Åtvidaberg) och på ett kombinerat industri- och skolmuseum (ÅSSA industri- och bilmuseum) i byggnaden intill. Däremellan lunch och en promenad i samhället.

Låter det roligt? Ja, det var det verkligen.

Vi är en himla trivsam grupp, i blandad ålder men med släktforskningen som vårt stora gemensamma intresse. Då kan det inte gå fel. En hel dag med släktforskare.

ÅSSA i Åtvidaberg var en tillverkningsindustri som lades ner 1987. Samma år öppnades museet och drivs av ideella krafter. Även bruksmuseet drivs av en ideell förening men har minst en anställd. På bruksmuseet blev vi guidade av arkivarien Roy Andersson och han fick oss att inse vilken skatt ett bruksarkiv kan vara. I ett sådant finns det mycket uppgifter om bruksborna, men vad som arkiverats kan skilja väldigt mycket mellan olika arkiv. Jag önskar att jag hade förfäder i Åtvidabergstrakten, då hade jag vetat väldigt mycket mer om dem och deras levnadsvillkor nu.

Så mycket vi fick lära oss på museerna och så mycket vi hade att prata om, hela dagen. Så mycket ny energi jag fick av dessa samtal och skratt.

Utflyktsdagen avslutades med fika hemma hos ett par andra släktforskare som bor utmed vägen hem till Västervik. Vad tror ni vi pratade om? Gamla mord och barnhemsbarn och släktträd på nätet.


Arkivarien Roy Andersson berättade om Åtvidabergs brukshistoria. Efter lunchen besökte vi industrimuseet och sedan skolmuseet. Jag imponeras av alla dessa kunniga museimänniskor, ideellt arbetande såväl som anställda.


Många gamla hus finns kvar i Åtvidabergs samhälle, bland annat arbetarbostäderna från 1790-talet. Nu är de enfamiljsvillor, då bodde fyra familjer i varje, och senare sex familjer. På C J Gustafssons målning ser man hur brukssamhället såg ut 1889.

På bruksmuseet har man överfört husen på kartan från 1866 till dagens moderna karta och det ger en tydlig bild av samhället Åtvidabergs förändring. Så vill jag också göra i min släktberättelse.


Museiskylten berättar om gruvarbetarnas arbetsvillkor vid Bersbogruvan 1883. I skolmuseet finns en kista som bevarats efter en ambulerande lärare, innan alla socknar i häradet fått skolhus. Och så klart finns det en räknemaskin från Facit på industrimuseet i Åtvidaberg.

Så, ja, jag tror nog att det stämmer att man lever längre om man är föreningsaktiv.

Nu ska jag visa dig hur roligt man kan ha med kartor. Gamla kartor är inte bara vackra som konstverk, de säger också mycket om hur en plats har förändrats över tid. Om jag släktforskar vill jag gärna veta hur det sett ut där mina förfäder bott vid olika tidpunkter. Är du erfaren släktforskare har du säkert redan tittat på en hel del gamla kartor. Själv hade jag nog släktforskat ett år innan jag upptäckte de historiska kartornas underbara värld.

Historiska kartor finns digitaliserade hos Lantmäteriet. Här är det lätt att söka och det finns mängder. Den riktigt stora skatten är nog skifteskartorna, de som upprättades vid någon av skiftesreformerna i en by. Då finns det ofta också tillhörande protokoll från uppmätningar och kanske till och med en underskrift från din förfader.

Här ska jag visa kartor från en och samma plats men från flera olika tidpunkter. Kartorna visar Helgerum där jag bor och alla kartbilderna kommer från Lantmäteriets historiska kartor. Jag har tittat på dessa kartor så oändligt många gånger och varit ute i markerna och letat spår efter gamla tider, med en utskrift av kartan i hand. Det här är så himla roligt.

Helgerum var egentligen inte en by från början, men i dag kan vi nog säga att det är så. Det är fem hus i en klunga varav vi bor i ett, sedan ett litet område med nio sommarstugor, därefter slottet nere vid viken och så tre bebodda hus till på andra sidan ån. Helgerum är ett gammalt gods som fanns redan på medeltiden. Det ligger i Västrums socken i Tjust härad, ett härad som i dag i stort sett utgör Västerviks kommun. Helgerum ligger vid Landviken, en vik av Östersjön söder om Västervik. Det är en vacker trakt, mycket kuperad som du kan förstå av kartorna.

Något som kartbilderna också visar är att den odlade marken till stor del är densamma som i dag, efter mer än 300 år.

Kartbilderna här är utsnitt och inte i exakt samma skala eller exakt samma riktning. För att du ska kunna orientera dig har jag gjort en röd prick där huset vi bor i ligger, och en blå prick vid slottet. Dessutom har viken en utbuktning som kallas Flagen och som gör att du kan se på kartan var vi är.

Samtliga dessa kartor finns på Lantmäteriets webbplats. Jag har mailat dit och frågat om publiceringen till blogginlägget och fått till svar att Lantmäteriet inte har någon upphovsrätt på kartor äldre än 70 år. Det tolkar jag också som att du kan använda en historik kartbild till exempel i din släktberättelse, oavsett om du har den i en blogg, på en hemsida eller i en släktbok.

1691. Den äldsta kartan över Helgerum är från 1691. Det var innan slottet byggdes vid mitten av 1700-talet (därför ingen blå prick). På slottets plats fanns det bara en bro över ån och på höger sida intill bron verkar det finnas en större byggnad, eller något annat.
Vid den här tiden låg mangårdsbyggnaden (K) på en kulle som senare fått ge plats för ladugårdar. Visst är det ett fint litet hus som ritats in där? Det ska ha varit en karolinergård och kanske har kartritaren försökt efterlikna det verkliga huset, men det är inte säkert. Från mangårdsbyggnaden går det en streckad stig bort mot bron över ån. Den vägen finns kvar än idag, men bara som en liten väg mellan husen, efter att ha varit allmän landsväg i många år.
Framför vårt hus i dag är det en stor gräsmatta och på den låg då ett hus (L) som troligen är en ladugård på 1600-talet. Kanske är det därför vi har så frodig gräsmatta, med gammal kogödsel nere i jorden? Snett till höger om ladan finns en bit odlad mark (2). Där går i dag vår infart ut mot landsvägen.
I överkanten av kartbilden finns ett lite större odlat markområde på högra sidan. Det är fortfarande odlad mark och i ena kanten fanns vid mitten av 1900-talet en mindre fotbollsplan här.


1787 framställdes två nästan, men inte helt, likadana kartor. Det som skiljer är färgerna och kartritarens handstil. På den här kartan finns det också en uppgift som inte finns i den andra från samma år.
Nu är också betydligt många fler hus utritade, vartenda ett tror jag. Jag får det till inte mindre än 22 byggnader.
Slottet är byggt och ligger lite utanför det här kartutsnittet.
De husen som ligger jämnt placerade i en kvadrat vid den övre siffran 2 ska vara de gamla boningshusen och husen som ligger mer utspridda är ladugårdar, loge och andra uthus. Det är en liten kulle här, den ljusa fläcken som är inramad av hus är högst upp på kullen.
I Flagen ser vi att det finns ett skeppsvarv. Det fanns redan på 1500-talet men är alltså inte markerat på den första kartan. Här byggdes många skepp, både handelsfartyg och krigsskepp. Varvet var igång ända till 1880-talet, allt enligt historikern Manne Hofrén som skrivit en bok om Helgerum. Några av byggnaderna närmast stranden hör alltså till varvet. Varvschefens bostad ska vara den fyrkant som har nr 8 (strax under nr 16). Där finns det en rest av en syrénberså i dag.
De bruna fyrkanterna som ligger samlade i mitten är slottets trädgård, eller kålgård som man sa förr. Här odlades förmodligen mest grönsaker, bär och frukt men kanske också blommor. Helt säkert odlade man humle till ölet. I övre kanten ser man ett litet hus, kanske var det ett växthus, eller så kan det ha varit trädgårdsmästarens bostad. Trädgården var i bruk till långt in på 1900-talet och det finns flera gamla äppelträd kvar där i dag och en del andra förvildade rester av tidigare trädgårdsväxter. I kanten av det som var trädgård då brukar jag skörda älggräs på somrarna och göra älggräsdricka och marmelad.
Som ni ser kallas gården Gamlegården, sannolikt för att slottet byggts och är den nya mangårdsbyggnaden. I de gamla boningshusen bodde kanske inspektor, rättare och andra anställda.


1787. På den här varianten av kartan från 1787 finns inga uppgifter om varvet.
Slottet ser du uppe till vänster, det är nu ungefär 30 år gammalt, och här är det lättare att läsa "Gamle Gården".
Strax till höger om den röda pricken (vår bostad i dag) ligger ett litet hus som är tydligare på den här kartan än på den andra. Jag har funderat på vad det är. I dag finns det en hög med taktegel på ungefär den platsen och jag vet att det för 50 år sedan låg ett litet garage där. Kanske har garaget byggts på en gammal husgrund. 1787 kanske det bara är något litet skjul av något slag.


1883. Nästa karta är Generalstabskartan från 1883. Det är en översiktskarta och visar inga detaljer mer än hus och vägar. Jag tror att det är boningshusen den visar. Det stämmer med vad jag vet om de hus som finns och funnits här i Helgerum. Precis ovanför den röda pricken ligger ett hus på samma sida av vägen. Det är på vår gräsmatta och där finns en mindre berghäll med en rest av ett järnbeslag som sitter fast i berget. Om det har något med huset att göra vet jag inte. Det här huset finns också på nästa karta.

1924. Den här kartan är svår att avläsa på grund av alla detaljer och markeringar. Varenda liten jordbit är uppmätt och har fått ett eget nummer. Troligen gjordes den i samband med att slottet styckades av från resten av godset vid en försäljning 1925. Men med hjälp av slottet (blå prick), vårt hus (röd prick) och slottsträdgården kan du orientera dig.
Det hus vi bor i byggdes 1918, som arbetarbostad med fyra lägenheter, samtidigt med ett annat hus vid vägkorsningen längre åt höger.
Här syns att landsvägen går förbi vårt hus på uppsidan. Det är lite rörigt men det går nog att se att vägen går lite snett åt höger från slottet och förbi trädgården ner mot oss.
Varvshusen är nu borta. Men ungefär mitt emellan slottet och slottsträdgården ligger ett par hus. Det var mejeri och mejeristbostad vid den här tiden. Senare brann mejeriet ner och byggdes aldrig upp igen.
Den gröna pricken är platsen för en vattentäkt. Om du tittar noga ser du att det går en liten väg i en böj bort mot vattentäkten. Här fanns det en brunn där man hämtade allt vatten till gården fram emot mitten av 1900-talet. På slutet var det kanske bara till djuren och till bevattning. I dag är brunnen igenlagd men det är en blöt sänka där på gärdet.

1943. Den sista av de historiska kartorna är den ekonomiska kartan från 1943. Den verkar vara ritad på en flygbild. Här ser vi vägarna betydligt tydligare. Nu går vägen, den allmänna landsvägen från slottet, på andra sidan om vårt hus. Men man anar resten av den gamla vägen på andra sidan huset. Någon gång på 30-talet ska vägen ha lagts om. Vägen till vattentäkten är också tydligare här.
Jag antar att den prickade marken är odlad mark och den andra gulaktiga marken är betesmark.
På den lilla kullen till vänster om vårt hus finns det nu sex byggnader. Idag är bara en av dessa kvar, men när jag var här första gången 1983 stod de flesta av ladugårdarna kvar.

Om man har och behärskar Photoshop tror jag att man kan göra halvgenomskinliga lager av olika kartor i samma skala och lägga dem ovanpå varandra och jämföra med dagens karta för att se mer exakt var till exempel ett hus stått eller var en väg gått. Det har jag inte gjort, utan det har gått ganska bra ändå.

Det finns också en handbok i kartforskning för släktforskare, utgiven av släktforskarförbundet.

Till slut måste jag nog visa en helt annan karta, och kanske en av de äldsta som finns bevarade, (men det finns flera äldre, så vitt jag vet). Det är en karta över Europa, gjord av kartritaren Abraham Ortelius 1595. Klicka på bilden så kommer du till den publicerade bilden på Wikimedia, i betydligt större format:

På 70-talet fjällvandrade jag varje år. Ett år strövade vi i Grövelsjöfjällen. På den tiden hade man ännu inte hunnit göra nya fjällkartor över området och det fanns ingen vandringsguide att köpa. Däremot hade jag tagit med mig den bok jag fick som premium i flickskolan, Linnés Dalaresa, för att komma lite i stämning. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det gick alldeles utmärkt att istället ha vår kanske störste och mest observante vetenskapsman som ciceron, trots att han tecknade ned sina råd och iakttagelser 1734. Bara ett exempel – vi närmade oss lunchtid och magen skrek på mat. Men vi behövde vatten till den frystorkade röran, dessutom var vi rejält törstiga. Nu brukar just vatten inte vara något problem på fjällvandring, annat än när det blir för mycket av den varan. Men just där vi befann oss fanns inget vatten alls, vi gick och gick och blev allt surare i takt med att blodsockret sjönk och törsten ökade. När vi väl, efter några timmar, funnit en bra rastplats slog jag upp Linné. Jovisst, han beskrev just detta område och talade om att det mycket riktigt saknade vattenkällor! Det skulle vi läst tidigare. Men - när man passerat så kom man till en plats där:

"Alla [källorna] förde ett vatten, vars like man aldrig smakat, så för dess klarhet och köld som för dess smak. Det vatten smakar rätt, som intet smakar."

Man kan också vandra med de gamla kartorna, en kulturskatt som finns bevarad i arkiven. På Släktforskardagarna i Karlstad fick jag en fin demonstration av Disgens kartfunktion, den kan man använda för att på samma sätt resa i historien genom att lägga en gammal karta på det område man vill studera. Många platser har ju förändrats ordentligt, men visst finns spåren kvar på en hel del ställen. I Disgens kartprogram använder man en enklare version av mjukvara, en av de professionella heter ArcGIS och är kanske mest känt för de som tittar på programmet ”Tidsresenärerna”, där kan man se animationer och analyser av utgrävningarna på bildskärmen. Det är också möjligt att göra kartöverlägg, dvs lägga en gammal karta över en modern och anpassa, rektifiera dem så att de täcker samma område i samma skala, manuellt med hjälp av genomskinlig kartfilm där man ritar in viktiga strukturer.

 Som examensuppgift i arkeologi för några år sedan gjorde jag kartöverlägg och analyser av landskapet i ArcGIS, området var trakten runt vår sommarbostad utanför Motala. Det har aldrig varit speciellt påverkat av de många skiftesförrättningarna eftersom det mest består av herrgårdar. Det blev en ny aha-upplevelse, man kunde faktiskt se spåren av 1600- och 1700-talssamhället om man tittade ordentligt i landskapet! Ibland var de oförändrade, ibland fanns det bara spår. Gamla vägar användes än, eller fanns som tydliga linjer i markerna. Små rester av gamla byar och torp kunde man hitta med hjälp av de gamla kartorna. Åkrarna låg där de hade legat i sekler men en del hus var flyttade. Med lite mer letande i Lantmäteriets arkiv fick jag till och med ett uttömmande svar på varför ängen framför huset heter Trätängen. Karteringsprojektet blev till ett äventyr under promenaderna i terrängen.

Historiska kartor finns inte bara på Lantmäteriet, man kan också finna mycket i Krigsarkivet och på Riksarkivet. Många går att få som fina utskrifter och som filer. 

Den 8 november har Genealogiska Föreningen ett arrangemang om kartor och Lantmäteriets arkiv. Där kan ni få veta mera, om arkiven och om hur man kan använda dem. Det kan bli början på just din vandring i historiens landskap.

Tips för resor med Linné:

http://www.linnaeus.se/se/download/18.56b8d98510eec17014d80002782/studiehandledning.pdf

http://www.dalanaturguider.se/Linneguide_nfd.pdf

Lantmäteriets webbtjänst »Historiska Kartor» ( http://historiskakartor.lantmateriet.se/ ) ger tillgång till en stor mängd äldre kartmaterial, och det är ingen tvekan om att själva kartorna är konstverk i sig, men de gamla akterna innehåller dessutom ofta uppgifter som är av största intresse för oss släktforskare. Jag har själv hittat uppgifter om släktskap och gårdsköp, vem som hade fruktträd, vem som ägde bikupor och så vidare, man kan verkligen hitta allt möjligt. Om man klickar sig vidare till »Avancerad sökning» kan man leta sig fram till den socken eller by man är intresserad av, och min erfarenhet är att de mest intressanta akterna finns i antingen Lantmäteriets arkiv eller Lantmäteristyrelsens arkiv.

b2ap3_thumbnail_174-Johan-Carlberg2.JPG

Inspektor Johan Carlberg (1794-1882); fotograferad ca 1860

En av de personer man lär känna i de gamla akterna är min fm fm mm f Johan Carlberg (1794-1882), som jag har bloggat om tidigare (under rubriken Tur och skicklighet). Under åren 1832-36 var han inspektor på det vackra slottet Vittskövle i Skåne, som på den tiden ägdes av bankiren och generalkonsulen i Paris, Jonas Hagerman (1774-1839). Eftersom denne bodde i Frankrike hade han utsett sin äldre bror, handelsmannen Gustaf Hagerman (1770-1839) till förvaltare, men i realiteten var det inspektor Carlberg som styrde slottet och egendomarna. Ett exempel på detta ägde rum i februari 1834, då en kommissionslantmätare skickades till Vittskövle socken för att uppgå och rörsätta rågångarna kring Vittskövle prästgård. Förrättningen hade i god tid tillkännagivits i en kungörelse, som dessutom hade lästs upp i kyrkan en månad tidigare, men trots att slottets ägor gränsade till prästgården anlände inget ombud därifrån. I lantmäteriets handlingar får man veta mer:

»För ledning till denna åtgärd efterfrågades om någon Charta öfwer Prästegårdens redan Enskiftade ägor, vore att tillgå, utom hvilken denna Förrättning icke kan wärkställas, då Herr Kyrkoherden Olin Tillkännagaf, att någon sådan icke fans till Prästegården, men som Herr Kyrkoherden med säkerhet wiste, att ett sådant Document fans på Widsköfle Gård, så anmodades de vid Förättningen biträdande Gode män, att besöka Inspectoren Carlberg, på besagde Gård, för att, dels få utlåna nemde Charta emot ansvar att den samma återställa i lika skick, för att vid tillfället gagnas, och dels göra sig underrättade huru vida något Ombud för Gården ankommo; då Herr Inspectoren svarade, att han ansågo sin närwaro icke wore behöfwelig och att han icke haft en så beskaffad Charta.»

Kommissionslantmätaren fick helt enkelt vända i porten med outrättat ärende, och hela förrättningen blev inställd. Först sexton månader senare kunde förrättningen genomföras, sedan inspektor Carlberg blivit ombud för slottet genom fullmakt från handelsman Hagerman i Ystad. Denna episod och mycket annat kan man läsa mer om bland Lantmäteriets historiska kartor, där man alltså inte bara kan beskåda vackra gamla kartor - man kan även lära känna sina förfäder lite bättre.