Exakt samma typ av våtservett finns i Järnvägsmuseets samlingar. Foto: Järnvägsmuseet.

Inte trodde jag att jag skulle bli väldigt glad över ett erbjudande av en gammal våtservett! Men här sprudlade det av lyckokänslor när jag förstod att det var en alldeles speciell sådan...

Idag bjuder Viktoria Jonasson, ordförande för Sveriges Släktforskarförbund, på en lite annorlunda gästblogg som mången släktforskare nog kan känna igen sig i. Det handlar om de små och till synes obetydliga sakerna, som kan påminna om de stora händelserna och personerna i den egna släkthistorien. 
Baksidan på den ärvda våtservetten. Foto: författaren.

För ett tag sedan ringde min mamma och undrade om jag vill ha en gammal våtservett som hon hittat i källaren. Jag kan ju inte påstå att jag blev så begeistrad över erbjudandet, det lät verkligen inte lockande. Snarare att jag blev lite undrande över hur mor min mådde…

Men visst hade hon rätt, det var klart att jag ville ha våtservetten. Med vetskapen om att min morfar var ”järnvägare” förstår varenda släktforskare det när de som ser bilderna nedan. Den duger kanske som ett roligt kuriosa-ting även för icke-släktforskare.

På ena sidan ser den ut som en högst alldaglig gammal våtservett, men när jag läste på andra sidan småfnittrade jag glatt för mig själv av texten ”Tilldelas lokpersonal, 36 st/månad”. Skulle en våtservett räcka till flera tillfällen per arbetspass tro?

Min morfar (Åke Harry* Uhlmann f. 1906-12-31 i Fritsla, d. 1983-12-12 i Borås Gustav Adolf) hörde inte till lokpersonalen utan arbetade vid stationen Borås Övre fram till sin pension i mitten av 60-talet.

Jag vet inte om våtservetten kommer från hans arbetstid eller om han fått den något senare. Stationen Borås Övre var i drift till 1968, men enligt ”Järnvägshistoriskt forum” på nätet borde våtservetten snarare härröra från något senare tid.

Tur att inte det inte var någon epidemi som härjade då begränsningen av SJ:s våtservetter gällde, det hade inte varit roligt att vara lokförare då.

Foto: Olle Söderström.Viktoria Jonasson är ordförande för Sveriges Släktforskarförbund. Hon har tidigare varit ordförande för Borås Släktforskare, moderator för Sveriges Släktforskarförbunds Anbytarforum och projektledare för NÅDD (Namn åt de döda). Hon har också lett kurser för kursledare i Sveriges Släktforskarförbunds regi.

Till vardags arbetar hon som ingenjör och utbildningsansvarig på ett forskningsinstitut och en stor del av fritiden ägnar hon åt sin släktforskning.

Oscar Frosell som chevaleresk fransk sergeant. Carl Mentor Angus Oscar Frosell, född i Montreal 1894, var en kosmopolit som förblev svensk medborgare hela livet ut. Kort före första världskrigets utbrott enrollerade han sig i främlingslegionen och sårades i slaget om Dardanellerna. Han gjorde sig sedermera en kolossal förmögenhet som gick förlorad vid Paris befrielse 1944. Bilden ställd till förfogande av dottern Heddy Frosell da Ponte.

Nu har det blivit dags för ett spännande gästinlägg, den första av en handfull kommande bloggar om en bortglömd skånsk dynasti, som under 1800-talets andra hälft nästan blev Wallenbergarnas like. Gästbloggen är skriven av Richard Beer, som har en trettio års karriär som utlandsreporter bakom sig, numera med sin bas i São Paulo, Brasilien. 

Nyligen samlade jag mer konventionell dokumentation om den svenske honorärkonsuln Raoul Nordling som är känd för att ha räddat Paris från den totalförstörelse som Hitler beordrat i augusti 1944. I samband med det sökandet snavade jag så att säga över en helt fantastisk story om en mycket framgångsrik Parissvensk som jag aldrig hört talas om (och jag har genom den egna familjen lite hum om svensk närvaro i Frankrike). Han hette Oscar Frosell och titulerade sig greve.

Dennes säregna livsöde har fängslande nedtecknats av dottern Heddy Frosell da Ponte på engelska i boken The Frosell Affair (finns hos Amazon Kindle). Berättelsen har vissa drag gemensamma med Alexandre Dumas fiktiva mästerverk Greven av Monte Cristo och min spontana reaktion var: bra skrivet, men hur mycket av detta är verkligt? Jag hade fått blodad tand och inledde min egen undersökning om familjen Frosell. Sökningar på Google gav mig först ingenting. Frosell är ett ovanligt namn, och kan ursprungligen ha varit Frösell eller Forsell.

Jag identifierade några enstaka Frosell i Sverige, men utan någon koppling till Oscar Frosell. Det visade sig finnas betydligt fler Frosell utanför rikets gränser. Var börja? Parallellt sökte jag personlig kontakt med författaren till The Frosell Affair. På Amazons författarsida drog jag först en nit. Boken var egenpublicerad och där fanns inget förlag att kontakta för en intervju.  Jag fick jag nöja mig med den korta presentationen om en äldre dam bosatt i den amerikanska Södern, närmare bestämt i delstaten Georgia. Hon hade skrivit en tidigare memoarbok om sin glamorösa tid hos flygbolaget Pan Am från mitten av sextiotalet och flera decennier fram. Den hade sålt hyggligt. Recensioner i kvalitetstidskrifter om båda böckerna var goda. Men inget kontaktformulär. Då gick jag tillbaka till mitt e-boksexemplar och hittade omnämnt i liten stil under publiceringsdata att Heddy fått hjälp med redigering och marknadsföring av en professionell byrå på Madison Avenue i New York. En vecka senare kunde jag samtala med författaren. En mycket älskvärd dam. Allt hon skrivit om pappan var absolut sanning, bedyrade hon. Den fabulösa förmögenheten skapad till stor del på egen hand. Hur han blivit angiven i andra världskrigets slutskede som kollaboratör till den tyska ockupationsmakten trots att han var från ett neutral land, helt opolitisk och ansåg sig vara korrekt i sina affärer. Fängslad och torterad, men inte formellt häktad. Alla hans tillgångar som mystiskt försvinner. En skenrättegång långt senare. Hur konsuln tvår sina händer och inte hjälper till att försvara en landsmans rättigheter. Slutligen hur Oscar Frosell stämmer den svenska staten i en uppmärksammad rättsprocess.

Allt detta beskrivs gripande i Heddy Frosell da Pontes bok. Min första oberoende faktakoll går genom tidningsartiklar i Sverige från 1950- och 1960-talen. Materialet är digert, affären var helt klart het i den svenska välfärdsmodellens barndom. Jag ska ge detaljer om detta i flera kommande gästblogginlägg. Då ska jag också berätta om mina kontakter med andra medlemmar av familjen Frosell utomlands. Deras utgångspunkter visade sig vara ganska olika.

Jag ska inte minst skildra vad jag kom fram till om släkten på svensk botten. Frosell var en skånsk dynasti som under 1800-talets andra hälft nästan blev Wallenbergarnas like. En senare Frosell var gardesofficer, konsul och globetrotter med våghalsiga affärer inte bara i New York men även i Sibirien och Shanghai. Dessutom fick jag tag på en riktig släktforskare som kunde härleda familjens ursprung, som i sig var ett mysterium! Medan anfadern i släkten verkade komma från ingenstans glömde emellertid aldrig följande generationer att påminna om fruarnas högadliga påbrå...

Om skribenten

Richard Beer. Foto: privatJag är inte släktforskare, varken som hobby eller i yrket. Under trettio års karriär som utlandsreporter har det dock blivit en hel del grävande.

Jag ägnade nära två år till att kartlägga korruption i samband med Saabs försäljning av den senaste Gripen-generationen till Brasilien 2014. Det blev lika lång tid i jakt efter indicier om en internationell komplott bakom Palmemordet, med källor inte minst i Teheran, Washington och Johannesburg. Det mest väsentliga av det jag finner skulle tyvärr inte hålla som bevis inför domstol. Explosivt material återfinns därmed ofta i romanform som jag skriver under pseudonymen Lars Amber.

Bild: Otto Witt 1879. Foto: C. Dahlquist, Helsingborg

Den svenske missionären Otto Witt lyckades inget vidare med sitt mål att frälsa lokalbefolkningen i dåvarande Zululand. Istället kom han att hamna mitt i en av kolonialkrigens konflikter. Och bli anti-hjälte i en Hollywoodfilm långt senare. Det här är en gästblogg skriven av Mikael Hoffsten.

Senare delen av 1800-talet var en tid av snabb teknisk utveckling och med denna öppnades nya möjligheter. På gott och ont förstås – många av de nya innovationerna kom först fram för militära ändamål. En följderna var att jakten efter viktiga råvaror till den växande industrin blev alltmer intensiv och drev på kolonisationen av Afrika. Det hänsynslösa racet efter bland annat afrikanska råvaror fick sin kulmen i den konferens i Berlin 1884-1885 då Afrika delades upp mellan, i första hand, de europeiska stormakterna.

Sverige gjorde inte anspråk på några egna kolonier, men bidrog ändå på sätt och vis till koloniseringen genom de missionärer som på uppdrag av svenska kyrkan och frikyrkoförsamlingar (och ibland på eget initiativ) tog sig till Afrika för att förkunna det kristna budskapet. I nummer 5 av Släkthistoriskt Forum är temat väckelserörelsens frälsta rebeller och till dem hörde definitivt många av de missionärer som begav sig ut i världen mot slutet av 1800-talet. Många av de som reste var troligtvis inte medvetna om vad de gav sig in på, dödligheten i till exempel sjukdomar var stor. Medvetet eller omedvetet spelade många av dem också en roll i den hänsynslösa kolonialism av den Afrikanska kontinenten som tog fart från ungefär samma tid.

Otto Witt och mKhwelantaba, en 17-årig zulu som kom i kontakt med Otto Witt när han var på flykt från det värst drabbade konfliktområdet. 1901 kom mKhwelantaba att bli Sveriges första svarta präst. Läs mer om mKhwelantaba i Amat Levins blogg Svart historia. Foto: C. Dahlquist, HelsingborgEn av dem var Otto Witt, som begav sig från Sverige med det till synes fredliga målet att frälsa lokalbefolkningen i dåvarande Zululand, men som i stället kom att hamna mitt i en av kolonialkrigens konflikter. Hans släkt härstammade från Tyskland där hans anfader Thomas Witt som föräldralöst spädbarn togs om hand om hustrun till en svensk general efter att svenskarna hade plundrat staden Wittenberg (därav efternamnet Witt) under trettioåriga kriget. Fadern, Holjer Anders Witt (1818-1889) var biträdande rektor vid läroverket i Malmö och senare kyrkoherde i Helsingborg samt riksdagsman. Efter mycket funderande valde även Otto att utbilda sig till präst och han prästvigdes 1874. Hans första tjänst blev i hans fars hemförsamling, något som Otto inte trivdes med. I stället vände han blicken utanför Sveriges gränser.

Svenska kyrkan hade 1874 fattat beslut om att inleda missionsverksamhet. På inrådan av den norske missionsbiskopen Hans Paludan Smith Schreuder (1817-1882) valdes Zululand ut som ett av målen. Schreuder hade kommit till Zululand redan 1849 och stod på god fot med dess kung Cetshwayo. Otto fick så småningom uppdraget och anlände 1876 tillsammans med sin hustru Elin Pallin (1848-1923) till den brittiskkontrollerade Natalprovinsen på östkusten i nuvarande Sydafrika. Missionsstationen sattes upp på en gård vid en flodövergång på gränsen mellan Natal och Zululand. Platsen hette Rorke´s Drift efter en tidigare ägare men döptes om av Otto till Oscarsberg efter den svenske kungen (beroende på språk användes det ena eller det andra namnet). Någon större framgång med att omvända befolkningen till kristendom uteblev inledningsvis, församlingen kom bara att uppgå till knappa 40 personer efter de första tio åren.

Storbritannien var inte bekvämt med att ha en så mäktig granne som Zululand och i början av 1879 provocerade därför britterna fram ett krig. Under ledning av generallöjtnant Fredric Thesiger (Lord Chelmsford) gick en större brittisk styrka in i Zululand för att söka strid med zuluarmén. Den brittiska styrkan saknade underrättelser om var zuluarmén befann sig och var dessutom övermodig. Spjutbeväpnade och dåligt tränade motståndare skulle inte vara något problem för modernt utrustade soldater ansåg man. Men det visade sig att zuluaramén var både vältränad och skickligt anförd. I frustation över att inte hitta sina motståndare gjorde Lord Chelmsford misstaget, liksom Napoleon vid Waterloo, att dela på sin styrka. Huvuddelen marscherade i väg medan cirka 1 500 soldater lämnades kvar i lägret vid Islandlwana. Dessa anfölls snart av 20 000 zuluer och nedgjordes nästan till sista man.

Oscarsberg hade hyrts ut till den brittiska armén under tre månader för att användas som materialupplag och sjukhus under fälttåget. Skottlossningen från Islandlwana hördes till Oscarsberg och Otto och två andra män tog med sig ett teleskop upp på ett närliggande berg. De kunde inte se striderna men de hörde kanonmuller. De kunde dock se att tusentals zulusoldater var på väg mot dem. Otto valde då att fly till en gård några mil bort där hans hustru och två barn vistades.

Vid Rorke´s Drift var cirka 150 brittiska, varav 120 stridsdugliga, soldater förlagda. De infödda soldaterna valde, liksom Otto, att fly innan zuluerna kom fram. I all hast förbereddes missionsstationen för anfallet genom byggande av barrikader. Trots den enorma övermakten lyckades den lilla brittiska styrkan att slå tillbaka anfallen. Nästa dag lämnade zuluerna området då de fått vetskap om att brittiskt kavalleri närmade sig. Elva Victoriakors delades ut - det mesta som någonsin delats ut vid en enskild drabbning.

Britterna hade inte gett upp planerna på att krossa zuluriket och efter att ha besegrat zuluarmén senare samma år införlivades det stegvis i Natalprovisnen.

Otto valde att resa tillbaka till Sverige efter händelserna och anlände till Helsingborg två månader senare. Men redan året efter återvände han till missionsstationen som till stora delar var förstörd efter striderna. Här blev han kvar till 1889 och lät bland annat uppföra en skola och ett barnhem. Han lät även ge ut en psalmbok på zulu. Fler svenska missionärer anlände efter hand och församlingen växte. Otto började dock känna sig alltmer vilsen inom statskyrkan och övergick efterhand till frireligiositet. Han tog steget fullt ut när han 1889 sade upp sig från sin tjänst och började verka som fristående missionär i Natals huvudstad Durban innan han 1891 återvände till Sverige.

Efter att ha verkat som predikant i Sverige och Norge (och även i USA) och delvis försörjt sig som lärare gick han 1905 med i Frälsningsarmén och var verksam där i två år innan han övergick till Helgelseförbundet och senare till Pingstkyrkan. I den senare samarbetade han mycket med Lewi Petrus. Otto efterlämnade flera memoarböcker, totalt tjugofem böcker, samt många psalmer som återfinns i Frälsningsarméns och Pingstkyrkans psalmböcker.

Zulukriget har skildrats i två äldre brittiska filmer. I Zulu (1964) skildras striderna vid Rorke´s Drift. Huvudrollerna spelas av Stanley Baker och Michael Caine. Otto, spelad av Jack Hawkins, framställs som en alkoholiserad pacifist. Hans dotter (i verkligheten hans fru) spelas av Ulla Jacobsson.

Striden i gryningen (Zulu dawn) (1979) skildrar slaget vid Islandlwana. I huvudrollerna ser vi bland annat Peter O`Toole (som Lord Chelmsford) och Burt Lancaster. Båda filmerna framställer zulufolket i positiv dager och engelsmännen, främst i den sistnämnda filmen, som inkräktare.

Otto hamnade, utan egen förskyllan, mitt i ett stort kolonialkrig. Som missionär var han säkerligen motståndare till kriget med allt det lidande det medförde och som dessutom inte gjorde hans missionsarbete lättare. Hans kontakter med zulukungen är kanske något som engelsmännen skulle ha utnyttjat så de kunde avstått från att provocera fram kriget.

För den som finns läsa mer om Otto Witt så gav Pingstkyrkan 2017 ut boken Utanför lägret. En berättelse om missionären och evangelisten Otto Witt skriven av Roland Gäreskog.

I Amat Levins blogg Svart historia kan man läsa mer om Otto Witt och mKhwelantaba, en 17-årig zulu som kom i kontakt med Otto Witt när han var på flykt från det värst drabbade konfliktområdet. Witt tog sig an pojken, som fick följa med när missionären när han återvände till Sverige. M Khwelantaba kom senare att bli Sveriges första svarta präst.

Läs mer om mKhwelantaba i bloggen Svart historia.  

Mikael HoffstenMikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker, bland andra boksereien Släktforskarens lilla faktabok och nu senast Stockholmsforska. Ibland skriver han även för tidningen Släkthistoriskt Forum och gästbloggar här på Rötter. Han är historienörd i allmänhet och i sina bloggar ger han ett exempel på hur bortglömda detaljer och personer kan skicka oss bakåt i tiden, till världsomvälvande händelser.

Mystiska siffror i Stockholms Roddförenings båthustak. Foto: Mikael Hoffsten

Det här är en gästblogg skriven av Mikael Hoffsten, ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till ett flertal böcker om släktforskningsrelaterade ämnen. Han är även historienörd i allmänhet och i den här bloggen ger han ett exempel på hur små, bortglömda detaljer kan skicka oss bakåt i tiden, till världsomvälvande händelser.

Under ett besök på Djurgården råkade jag se några siffror på innetaket i en byggnad. Det var tresiffriga nummer som plankvis gick i nummerordning, men i övrigt verkade det inte vara något system i det hela. Men nyfiken blev jag och kände mig tvungen att ta reda på vad siffrorna stod för.

Byggnaden som siffrorna fanns i var Stockholms Roddförenings (SRF) båthus. Föreningen hade bildats redan 1880, men 1913 var det nya båthuset klart. Året innan hade OS gått av stapeln i Stockholm och en av de mest populära grenarna var rodd. Ett provisoriskt roddstadion, med plats för 5 500 åskådare, byggdes vid Djurgårdsbrunnviken. När tävlingarna var över revs läktaren och delar av virket användes 1913 för att bygga SRFs nya båthus. Detta är i stort sett i originalskick – även mycket av möblerna på övervåningen är från detta år. I den del av båthuset som används för att förvara båtarna var det tydligen inte så noga med finishen eftersom taket består av brädor från sittplatsläktaren i original. Siffrorna är alltså numren på sittplatserna på läktaren.

Läktaren vid Strandvägen, OS 1912. Foto: Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande
Sommaren 1912 var solig och hela olympiaden präglades av optimism. Levnadsstandarden ökade hela tiden. Ny teknik, till exempel bilar, hade kommit för att stanna. Även om det pågick en kapprustning i Europa och det pågick konflikter på sina håll runt om i världen så oroade sig nog inte vanligt folk så mycket. OS i Stockholm blev en stor succé och gick till historien som solskensolympiaden. Det groggades friskt på stadens restauranger och dracks svalkande lemonad i bersåerna. Det gick bra för Sverige -i medaljligan kom vi på andra plats efter USA- bland annat tog den svenska inriggade fyran med styrman silver i rodd. När spelen tog slut blickade man fram mot nästa olympiska spel sommar planerat att genomföras 1916 i Berlin.

Nu blev det inte så. Orosmolnen började samlas. I april samma år hade det osänkbara ångfartyget Titanic gått under på sin jungfrufärd. I oktober bröt det första Balkankriget ut och året därpå det andra. I augusti 1914 inleddes det som senare kom att kallas det första världskriget ut och efter det blev inget som förut. När kriget slutade 1918 var allt förändrat – ibland till det bättre men oftare till det sämre.

Man kan då fundera över numren i taket i båthuset. Vad tänkte den personen som satt på plats 355 på? Satt hen på läktaren och oroade sig eller var det full koncentration på tävlingarna? Diskuterade 355an dagspolitik med grannen på plats 356? Eller var det de svenska medaljframgångarna som avhandlades i första hand? Åskådarna från roddläktaren är sedan länge borta, men läktaren lever kvar – om än i en helt annan skepnad än den ursprungliga.

En modern parallell är rivandet av Söderstadion i Stockholm för några år sedan. Fotbollssupportrar från främst Hammarby (Bajen) fick då plocka med sig delar av inredningen. I mer än ett hem på söder i Stockholm står det stolar från arenans sittplatsläktare och i mer än en trädgård finns det gräs från planen planterat.

Mikael HoffstenMikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker, bland andra boksereien Släktforskarens lilla faktabok och nu senast Adel, från Natt och Dag till idag. Ibland skriver han även för tidningen Släkthistoriskt Forum och gästbloggar här på Rötter.

Det här är ett gästblogginlägg skrivet av Mikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker. Mikael är dessutom ett vandrande uppslagsverk och denna gång handlar det, passande nog, om fotboll.

Just nu spelas det mycket fotboll i världen. Det svenska damlandslaget – som är rankade som nionde bästa lag i världen – spelar VM i Frankrike där de möter USA, Chile (vinst i tisdags med 2-0) och Thailand. Herrlandslaget spelar EM-kvalmatcher mot Malta (vinst i fredags med 3-0) och mot Spanien (förlust i måndagsmed 0-3).

Fotboll har spelats i flera tusen år, men i den form vi känner den i dag kan den härledas till mitten av 1800-talets England. 1863 bildades det engelska fotbollsförbundet och 1872 spelades den första landskampen mellan England och Skottland. Båda lagen ställde upp med tio anfallsspelare och matchen slutade 0-0! 1888 startade, i England, det första seriespelet och den första ligamästaren blev Preston. 1908 blev fotbollen officiell OS-gren och 1930 spelades det första världsmästerskapet. Det första europamästerskapet för damer spelades 1984 och det första världsmästerskapet 1991. OS-gren blev det 1996.

Under första världskriget var damfotbollen stor i England – herrarna var ute och krigade och det ordinarie seriespelet låg nere. Tydligen blev intresset för damfotbollen för stort, för engelska fotbollsförbundet förbjöd 1921 damfotboll att spelas på herrklubbarnas planer – ett förbud som inte upphävdes förrän 1971. Englands damer spelade fram till 1922 några inofficiella landskamper mot Frankrike, vilka även under 1920-talet spelade mot Belgiens damlandslag. I Norden var det Danmark som låg längst fram och där startades en damserie 1959 – nästan 30 år före Sverige.

Syfabriken Gefa AB:s damlag 1963, föregångaren till Öxabäcks, som senare kom att bli första laget att bli svenska mästare. Bild från Öxabäck IFs museum. Övre raden från vänster: Stina Andersson, Gunnar Wilhelmsson, Rut Oskarsson, Ingeborg Wilhelmsson, Kerstin Johnson, Marita Wilhelmsson, Margareta Johansson. Nedre raden från vänster: Helena Heldebring, Nelly Lindegårde, Lena Karlsson, Gunnel Wilhelmsson, Gun-Britt Andersson.

Till Sverige kom fotbollen från Storbritannien på 1870-talet och etablerade sig först på västkusten. Det första svenska mästerskapet på herrsidan vanns av Örgryte 1896 och 1925 startade allsvenskan. I början av 1900-talet spelades det några uppvisningsmatcher mellan damlag, men det dröjde till 1960-talet innan det spelades riktigt seriespel. Öxabäck blev de första svenska mästarna 1973 och 1988 startade damallsvenskan. Den första herrlandskampen spelades 1908 mot Norge och slutade med svensk seger med 11-3. Den första damlandskampen spelades inte förrän 1973, då Sverige spelade 0-0 mot Finland.

Sveriges landslag 1908. Bildkälla: Wikimedia commons

Nedan följer laguppställningarna från de första landskamperna. Kanske har du någon släkting som spelade?

Sverige – Norge 11-3 (5-2)

12 juli 1908 i Göteborg. Bäste målskytt Erik Börjesson med 5 mål.

Här är hela laguppställningen:

Ove Erickson (IFK Göteborg) – Theodor Malm (AIK), Nils Andersson (IFK Göteborg) – Sven Olsson (Örgryte IS), Hans Lindman (IFK Uppsala), Thor Eriksson (Örgryte IS) – Gustaf Bergström (Örgryte IS), Erik Bergström (Örgryte IS), Erik Börjesson (IFK Göteborg), Karl "Köping" Gustafsson (IFK Köping) och Karl Ansén (AIK).

Damernas första landskamp:

Finland-Sverige 0-0

25 augusti 1973 i Mariehamn, Åland

Gun Hellestig (Hammarby IF) – Anita Fredriksson (Göta), Ebba Andersson (Öxabäck), Ingalill Arvling (Hammarby), Ulla Nilsson (Ope) ersattes av Birgitta Johansson (Hammarby) i 30:e minuten) – Maj Gunnarsson (Öxabäck), ersattes av Inger Arnesson (Öxabäck) i 52:a minuten), Agneta Björck (SGU Falköping) – Birgitta Söderström (Göta), Ann Jansson (Hammarby), Ann Magnusson (Jitex), Kajsa Ketola (Kronäng) ersattes av Susanne Erlandsson (Halmia) i 44:e minuten).

På herrsidan är de största framgångarna OS guld 1948, OS-silver 1952. VM-silver 1958 och VM-brons 1950 och 1994. 1992 slutade Sverige delad trea i EM.

På damsidan vann Sverige det inofficiella europamästerskapet 1984 och tog silver 1987, 1995 och 2001. VM-silver togs 2003 och brons 2011. I OS 2016 blev det silver.

Mikael HoffstenMikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker, bland andra boksereien Släktforskarens lilla faktabok och nu senast Porträttfynd, fotografier och fotografer 1860–1920. Ibland skriver han även för tidningen Släkthistoriskt Forum och gästbloggar här på Rötter.

Anna-Lena Hultman är välkänd i släktforskarsverige för sin stora kunskap om bland annat emigrantforskning. Under de många år hon även varit aktiv i Sveriges Släktforskarförbund i projekt som Sveriges dödbok och Gravstensinventeringen. Men hon har också verkat på lokaI nivå. I Hössna har hon tillsammans med släktforskar- och hembygdsföreningen jobbat hårt för att rädda kyrkogårdens gravstenar. Och lyckats. I dagens gästblogg berättar hon hur de gick till väga.

Ingen händelse i Sverige har väl påverkat kyrkogårdarna så mycket som den tragiska olyckan i Bollebygd, då ett barn fick en gravsten över sig och avled. Fram till dess hade ett lugn vilat över kyrkogårdarna. En och annan gravsten hade plockats bort, men de flesta stenarna hade fått stå kvar oavsett om det fanns gravrättsinnehavare eller inte.

Efter olyckan skulle alla gravstenars stabilitet testas och på många ställen dömdes mer än hälften av stenarna ut. En den kyrkogårdsförvaltningar verkar mer eller mindre ha handlat i panik, som att t ex dagarna före alla helgons dag välta omkull alla instabila stenar, eller att förankra med stora impregnerade pålar och färglada spännband. Resultatet blev allmänhetens ilska och förtvivlan.

Det blev insändare i tidningarna, protestmöten med kyrkogårdsförvaltningarna, men ibland bara uppgivenhet och sorg, särskilt ute på landsbygden. Hembygdfolk och släktforskare som protesterade och ville att stenarna skulle återställas och förankras blev ibland föraktfullt kallade ”gravstenskramare”. Känslan var att kyrkogårdsförvaltningarna fortast möjligt ville köra bort stenarna för att få fria ytor att klippa!

Det går att ”rädda” en kyrkogård

Hembygdsföreningarna i Ulricehamns kommun i Västergötland engagerade sig i att försöka bevara det kulturarv som gravstenarna utgör. Det blev många möten och ett par överklagande av tagna beslut innan en överenskommelse kom till stånd mellan några av hembygdsföreningarna och kyrkogårdsförvaltningen/kyrkorådet. En av hembygdsföreningarna som nu lyckats genomföra ”räddningsaktionen” är Hössna hembygdsförening.

Så här blev det

Hössna kyrkogård bestod 2014 av 450 gravplatser, därav 103 lediga på den nya delen. Vid stabilitetstestningen blev 158 stenar underkända och skulle tas bort om ingen gravrättsinnehavare tog på sig ansvaret att åtgärda. Det största problemet visade sig vara att närmare hälften inte hade någon aktuell gravrättsinnehavare. Genom en släktforskningsinsats eftersöktes ättlingar då till de begravda, men utfallet var inte särskilt positivt, endast några enstaka gravar fick på så sätt nya ”ägare”, till och med en i Amerika, men många var ointresserade och i de flesta fall fanns inga nära anhöriga. För hembygdsföreningen var det ändå viktigt att stenarna bevarades, de är ju en del av socknens historia. 27 gravstenar blev skyddade genom den kulturhistoriska inventeringen som genomfördes och där ligger nu skötseln hos kyrkogårdsförvaltningen.

För 60 gravplatser lyckades till slut hembygdsföreningen få till skötselavtal. Det innebär att föreningen ansvarar för att graven sköts, att gräset trimmas på framsidan och sidorna (kyrkogårdsförvaltningen trimmar på baksidan!). Det går till så att någon från hembygdsföreningen försedd med el-trimmer och sopborste, tar med ett barnbarn och genomför putsningen och avsopning när så behövs. Det arbetet går att genomföra på 45 minuter – om man inte pratar för mycket om de hössnabor som finns ”under jord”. Stenarna har märkts upp med en liten skylt med texten ”Vårdas av Hembygdsföreningen” och de blomlådor som fanns kvar har tagits bort.

Hur gick det då med de underkända? Av de 60 stenarna som skulle skötas fanns 35 som inte var förankrade. Att dubba om hade föreningen inga ekonomiska resurser till, men kyrkogårdsförvaltningen godkände att de flesta stenarna lades ner svagt lutande på marken. Det tog 2-3 halvdagar för ett par man att fixa det. Några stenar som inte passade att lägga ner, fick nya dubbar och ställdes upp på sin plats.

Hembygdsföreningen har fått mycket beröm för arbetet på kyrkogården och flera gravrättsinnehavare som bor långt bort och har svårt att hålla uppsikt, har nu anlitat föreningen att trimma. Inga pengar är inblandade och allt sköts genom frivilligt arbete och endast ett 10-tal stenar har tagits bort på grund av att gravrättsinnehavare särskilt begärt det.

Kanske kan andra hembygdsföreningar eller grupper också få inspiration att rädda sina kyrkogårdar.

Anna-Lena Hultman är ordförande i Ulricehamnsbygdens forskarklubb och Hössna hembygdsförening. Hon har under många år varit aktiv inom Sveriges Släktforskarförbund där hon bland mycket annat har varit projektledare för Namn åt de döda och Gravstensinventeringen. Därtill är hon en av landets främsta experter på emigrantforskning och hon har hjälpt åtskilliga svenskamerikaner att hitta sina rötter i Sverige. År 2016 etog hon emot Victor Örnbergs hederspris för sina stora insatser på släktforskningsområdet.

Hedvig träffade sitt livs kärlek Arvid när hon var 25 år gammal. Men snart skildes de åt och det skulle dröja 20 år innan deras vägar möttes igen.

Hedvig Olofsson (1889-1982), var född och uppvuxen i Umeå. Hon växte upp på en gård i början på nuvarande Norrlandsgatan, det som i dag kallas för "ner på stan", en promenad till centrum på cirka 10-15 min. På den tiden när hon växte upp var hennes hem långt utanför stan eftersom det var skog i nuvarande stan. Hedvig har berättat att de tog häst och vagn och åkte in till Umeå cirka en gång per år.

Hon utbildade sig till sjuksköterska och arbetade mestadels i Umeå förutom de sista åren var hon "översköterska" i Nordmaling, möjligen var översköterska det vi i dag kallar för avdelningssköterska eller distriktssköterska.

1914 träffade hon Arvid Hurtig i Umeå, när han var där och gjorde lumpen. En kaffekanna, en sockerskål och en gräddsnipa finns bevarad hos ett barnbarn till Arvid, där är det ingraverat "Hedvig 1914 24/12". När Arvid genomfört lumpen kom han och Hedvig ifrån varandra.

Arvid var busschaufför till yrket och 1923 inrättade den första lokala busslinjen i Norrbotten. Sträckan var Luleå - Svartöstaden och passagerarkabinen var en träkur som monterades på en lastbil. Det fanns plats för åtta passagerare. Firman som döptes till Bilbolaget Hurtig & Co blev grunden till dagens LLT. Han gifte sig med en annan kvinna och fick med henne tre barn. Arvid blev änkeman och var ner till Norrköping och hälsade på släkten (han var född i Östergötland och hans bror bodde i Norrköping) och på tåget tillbaka till Luleå träffade han Hedvig igen och tycke uppstod. 1945 gifte de sig och bosatte sig i Luleå.

Hedvig var en helt underbar människa. En sonhustru till Arvid kallade henne för en ängel. 1982 avled hon och är begravd på Luleå innerstads kyrkogård tillsammans med Arvid.

Fotot är från min morfars mors album, hon var kusin till Hedvig.

Anton Rosendahl är en ung släktforskare från norra Västerbotten med ett stort intresse för gamla porträttbilder och vad de berättar. I några gästbloggar här på Rötter kommer han berätta om ett urval av de bilder han fastnat för och om livsödena som döljer sig bakom dem.

Detta är systrarna Stenbäck från Djupvik, Umeå. Till vänster Valborg (1900-1933) och till höger Fredrika "Frida" (1895-1972). Fotona kommer från min morfars mors album. De föddes i en syskonskara av åtta barn till sågverksarbetaren Karl Stenbäck och hans hustru Anna Katarina Mattsdotter. Drygt en månad innan Valborg, som var yngst i syskonskaran, föddes dog fadern Karl. På dagen (!) fyra år senare, alltså 1904, avled även deras mor varför hela den stora syskonskaran blev föräldralös. Barnen splittrades därefter, de flyttade till olika fosterfamiljer, någon emigrerade till USA. Valborg och Frida, som Fredrika kallades, fick då komma till sin moster Fredrika Albertina Mattsdotter och hennes make Anders August Olofsson. De var barnlösa och bodde då på Östermalm i Umeå stadsförsamling men flyttade senare till fastigheten Tranan 2.

Anders August Olofsson, som var farbror till min morfars mor Ester, står noterad som arbetare i kyrkböckerna men han hade även tidigare varit dräng hos "fint folk" i Umeå stad, om jag får använda det uttrycket. Till exempel så var han dräng en tid hos rådmannen, guld- och silverarbetaren Erik Linderoth med familj i Umeå stad. Därefter var han dräng ett tag hos löjtnantänkan Hedvig Rosina Charlotta Hörnell f. Bergmark i fem år innan han 1890 gifte sig med nämna Fredrika Albertina Mattsdotter född i Vännäs församling. Hon hade å sin sida tidigare bland annat varit piga hos gästgiverskan i Umeå stad mamsell Anna Sofia Pettersson.

Anders August avled 1937 och Fredrika Albertina 1939.

Hur gick det då i livet för systrarna Valborg och "Frida"? Ja Valborg gifte sig med maskinkonstruktören Sven August Kindblom från Jönköping. De bodde först i Göteborgs Gamlestads församling där även deras tre barn föddes. 1930 flyttade de till Partille. I oktober 1933 flyttade dem till Sölvesborg. I december samma år avled Valborg i sviterna av tuberkulos och efterlämnade maken och deras tre barn, där det yngsta barnet bara var fyra år gammalt. Maken Sven August gifte sedan om sig två gånger till (han hade innan giftet med Valborg varit gift en gång tidigare) så han var gift totalt fyra gånger och hade barn från de tre första äktenskapen. En stor sorg för honom var nog när äldsta dottern Bojan Linnéa, liksom sin mor Valborg, avled av tuberkulos 1947, blott 19 år gammal. Då boende i Stockholm.

Sven August avled 1975, då bosatt i Möllevångens församling i Skåne.

Valborgs syster Fredrika eller "Frida" som var hennes smeknamn, blev kvar i Umeå. Hon gifte sig med grovarbetaren Karl Gunnar Svanberg och fick med honom två pojkar. De bodde då på Ålidbacken i Umeå, men flyttade 1940 till Teg i Umeå där de bodde en kortare tid innan de återvände till Umeå stad igen.

Äldste sonen dog redan 1955, 27 år gammal, det var nog en stor sorg för både "Frida" och Karl Gunnar. Frida avled 1972, då bodde makarna på Järnvägsallén i Umeå och när Karl Gunnar avled tre år senare var han skriven på Idrottsallén i Umeå.

Det är inte utan att jag fäller några tårar när jag skriver detta och tänker på allt tragiskt som denna familj fick uppleva men Valborg och Frida fick nog en bra uppväxt hos sin moster och morbror i Umeå stad trots allt.

Anton Rosendahl är en ung släktforskare från norra Västerbotten med ett stort intresse för gamla porträttbilder och vad de berättar. I några gästbloggar här på Rötter kommer han berätta om ett urval av de bilder han fastnat för och om livsödena som döljer sig bakom dem.

Jag hör ofta uttrycket ”det var bättre förr”, men det var verkligen inte allt som var bättre förr, det inser man om man fördjupar sig i människoöden som Konrad och Selmas. Jag tycker att berättelsen om paret på detta foto är en fängslande historia som ger en inblick i hur tufft livet på många sätt var för många i 1800-talets Sverige.

Detta är Erik KONRAD Danielsson Wester (1879-11-13-1923-05-14) och hans hustru SELMA Johanna Viklund (1884-12-19-1969-06-01). Konrad var från Spölträsk och Selma från Risåträsk, båda byar i Burträsk socken, Västerbottens län. Konrad och Selma vigdes 1903-03-08. De fick nio barn tillsammans, det yngsta föddes efter att Konrad hade avlidit.

Konrad var ovanligt intresserad av nyheter och kunskap. Äldsta dottern Valborg fick som barn vara vallflicka med korna som gick ute i skogen på bete. "Getare" var ju den lokala benämningen på en vallflicka eller vallpojke. Sommaren när hon var åtta år var hon alltså getare och för detta sommarjobb fick hon av Konrad en prenumeration på Allers familjejournal, vilken hon då satt i skogen och läste om dagarna. Läshungern var stor men det var i en tid när det på många håll ute på landet ansågs nästan syndigt att läsa veckotidningar.

När Konrad hade gjort en stor nyodling och satt upp en stor lada där, tyckte någon granne att det skulle nog mycket till innan han skulle få en så enormt tilltagen lada full. Konrad var den förste i trakten att använda handelsgödsel och den stora ladan blev full!

Under någon tid prenumererade han på "Social-Demokraten". Inte för att han var socialdemokrat, men som han själv uttryckte det: "jag vill veta vad de tycker".

Konrad, som hade plattfot, blev därför frikallad från värnplikten år 1900. Byn Spölträsk, där Selma och Konrad bodde, bestod av bara två gårdar. Konrads bror Herman bodde i den andra gården. Byn låg avsides till. För att komma in till stationssamhället fick de ro över två sjöar. Konrad tyckte att de bodde lite väl avsides och ville komma till mer civiliserade trakter. Han såg sig därför om att kanske flytta ner mot kusten. Ett sätt att få ihop pengar var på den tiden tjärbränning och under första världskriget var priset på tjära högt. Han arbetade en hel vinter och kanske mer med att bygga upp en tjärdal. Det kunde ta ett eller några år att bygga upp en stor sådan som gav många tunnor tjära. Varför tjära var så eftertraktat vet jag inte men möjligen kan man ha fått fram ämnet fenol ur tjäran. Detta användes bl.a. till sprängämne i minor m.m. När det var dags att bränna tjärdalen eller strax innan han hade avyttrat tunnorna kom fredsslutet och priset på tjära föll drastiskt.

Det var ju en stor missräkning men försäljningen av hemmanet i Spölträsk gav en del. Familjen hade köpt en gård i Flarklund, Nysätra och 1918 flyttade man dit. Selma och Konrad begav sig dit med flyttlass medan de äldsta döttrarna Valborg och Dagmar skulle driva kreaturen till den nya gården. Valborg var då 14 år, skulle fylla 15 i december det året och Dagmar var 13 år. Detta var i alla fall en vandring som tog några dagar. De övernattade hos en familj i Andersvattnet, Burträsk, det kan ha varit hos någon släkting. Den familjen hade barn och de blev överförtjusta i en killing som följde med i boskapsbesättningen. De tiggde och bad att få köpa killingen fast flickorna hade ju inget mandat att att sälja ut något. Efter mycket tvekan gick de med på att sälja killingen och de fick nog förhållandevis bra betalt för den. Konrad och Selma tyckte inte att de var illa när de kom fram med kreaturen.

Man kan ju reflektera över att på den tiden kunde en flicka på 8 år betros att vara getare och ett par tonårstjejer uppdras att driva en kreatursbesättning flera mil under ett par dagar på landsväg. Förhållandena och förutsättningarna var ju annars då än i dag men hur många hade betrott sina barn i dag att göra detta? Inte många tror jag.

Gården i Flarklund fick avbetalas under ett antal år och något som grämde Konrad på äldre dagar var att han vid en avbetalning inte hade fått ett ordentligt kvitto på denna. Säljaren hade få fräckheten att neka till att han fått någon avbetalning, så han var tvungen att betala en gång till.

1922 sålde familjen gården och flyttade till Brände, Nysätra där de köpt ett hemman. 1923 avled ju Konrad och Selma blev ensam med nio barn och ett hemman som skulle skötas, men hon klarade av det och lejde hjälp när det behövdes. Hemmanet övertogs av en son 1946. Selma bodde kvar på gården fram till sin död 1969.

Familjen var mycket drabbad av tbc. Flera av barnen dog i sjukdomen, så även Konrad. Han vårdades en tid på Österåsens sanatorium och blev då någorlunda återställd men ett slitsamt jobb som bonde var nog inte något bra jobb för en f.d. tbc-patient så sjukdomen slog till igen. Under tiden på Österåsens sanatorium skrev han 1913 ett vykort hem till familjen i Spölträsk, när han hade fått veta att sonen Erik hade fötts ett år tidigare ungefär. "Hälsning till pappas raring" skrev han. Konrad avled 1923 på Umeå lasarett och var då väldigt sjuk i tbc. Han hade då tbc i lungor, svalg och inre organ.

Familjen Wester hade haft stora skogstillgångar, men dessa såldes ut i Konrads ungdom. Skogsbolagen (familjen Kempe som bl.a. ägde Robertsfors bruk och den stora sågverksanläggningen på Norrbyskär) köpte upp allt de kom över. Det rörde sig om 9000 tunnland (4500 ha) och jag tror att köpeskillingen var 5000 kr. Det går kanske att ta reda på? Hur som helst mycket på den tiden när man mest levde på självhushåll, men otroligt lite för en sådan skogsareal. De som sålde fick ju fortsätta att hugga både ved och timmer så mycket de ville för eget bruk och enskilda bönder hade på den tiden mycket små möjligheter att avverka och sälja skog. Hur skulle den transporteras iväg för försäljning?

När de fick ut betalning för skogen packade Selma väskan och for att hälsa på sin syster Hilda ett par veckor - så att Konrad och Herman skulle få supa skallen av sig för sig själva.

Så lite mer om Selma. Hennes gudföräldrar erbjöd henne att ärva gården (i Risåträsk) om hon gifte sig med drängen på gården (som var som en son för dem). Hon vägrade dock och rymde med Konrad ut i en roddbåt på sjön istället. Selma var pigg och vital även på ålderns höst. Vid 78 års ålder reste hon till USA. För sina insatser i hus och hem har hon tilldelats Nysätra hushållsnämnds förtjänsttecken och diplom. Hon var både duktig, arbetsam och respekterad. Hon avled alltså hastigt hemma i Brände 1969, vid en ålder av 84 år..

Anton Rosendahl är en ung släktforskare från norra Västerbotten med ett stort intresse för gamla porträttbilder och vad de berättar. I några gästbloggar här på Rötter kommer han berätta om ett urval av de bilder han fastnat för och om livsödena som döljer sig bakom dem.

Det finns många gamla familjeporträtt bevarade i album och samlingar. En del talar till oss mer än andra. Anton Rosendahl fastnade så pass för porträttet av familjen Allard att han lockades att ta reda på mer om deras familjehistoria. Som precis som porträttet visade sig vara något särskilt.

Detta är familjen Allard som bodde i Örnsköldsvik. Stående från vänster är Paul, Mirjam, Richard, Osvald, Gunnar och Herbert. Sittande från vänster är Olof, Göta, Teresia.

Olof, fadern i familjen, föddes i Björknäs, Norsjö församling 1854. Vid fyra års ålder dog hans far och när han var tretton år gammal dog även hans mor, så han blev ganska tidigt föräldralös. Han tog tidigt tjänst som soldat, eller fältjägare som det också hette och fick då efternamnet Allard, han hette Olofsson i efternamn innan detta. Olof gifte sig i Degerfors församling i Västerbotten med sömmerskan Teresia, Nordström från Ekorrträsk. Hon var syster till min morfars farmor Viktoria Nordström. Olof blev senare predikant och kolportör. Två böcker har skrivits om honom: "Olof Leander Allard: fältjägare och predikant" samt "Berättelser om människor och övernaturliga företeelser" / Olof Leander Allard; avskrift av handskrift. Olof avled 1917.

Teresia var som sagt sömmerska, hennes far Per Nordström var skräddare, intresset för sömnad hade hon nog ärvt av sin far. Hon avled 1939.

Om makarnas barn finns mycket att berätta. Totalt fick de åtta barn, varav den ena "Rickard Allard den äldre" dog endast sju år gammal 1893 i tuberkulös, de övriga barnen levde till vuxen också och är med på ovanstående bild.

Jag börjar att berätta om Paul, som står uppe till vänster på fotot. Han var folkskollärare och avlade folkskollärarexamen i Härnösand 1912 och från 1914 fram till sin pensionering var han folkskollärare i Nora församling i Västernorrlands län. Han var gift med småskollärarinnan Emmy Melander och fick med henne tre barn.

Vidare berättar jag om Mirjam. Hon var kontorsbiträde och gift med filosofie magister Karl Reigin Fridolm i Örnsköldsvik. Två döttrar växte upp i makarnas hem.

Så till Rickard Allard "den yngre". Han blev student i Härnösand 1918 och studerade medicin i Uppsala och Stockholm samt blev med. lic. 1927. Han var i ett par omgångar fartygsläkare hos Svenska Amerikalinjen och hade sedan olika läkartjänster i Sollefteå, Trelleborg, Domnarvet och Strängnäs. 1936 blev han tf. provinsialläkare i Nordmalings och Bjurholms distrikt, blev följande år provinsialläkare i Hörnefors och 1950 i Alfta. Sedan 1955 var han praktiserande Sollentuna. Han var gift med Britt Österman från Luleå och fyra barn fostrades i deras hem.

Nästa person i syskonskaran som jag berättar om är Osvald Allard. Enligt vad som berättats studerade han till läkare precis som sin bror Rickard. En studievän till Osvald insjuknade i tbc. Ett nytt vaccin skulle testas mot sjukdomen. Osvald ställde upp för att testa vaccinet mot sjukdomen, insjuknade och avled. Han dog 1933 på Serafimerlasarettet i Stockholm. Tuberkulos i lungorna ändade hans liv. Undertecknad har sökt efter uppgifter om detta vaccin hos Smittskyddsinstitutet, dock utan framgång. Osvald gifte sig med Elsa Karlsson från Östhammars församling. Tillsammans hade de dottern Britta, mor till bland annat operasångaren Bruno Wintzell.

Gunnar Allard var tandläkare och folkskollärare. Han ingick äktenskap med Dagny Lindgren från Uppsala. Tre barn växte upp i deras hem.

Så till brodern Herbert, han levde tyvärr inte så länge. Han var eldare på en ångbåt och avled 1913 i Rotterdam, Nederländerna. Där är han även begravd.

Sist men inte minst, den yngste i syskonskaran, Göta Allard. Kanske mer känd som Göta Allard-Lindberg. Hon var operasångerska. Om henne finns en del att läsa på nätet, bland annat detta: Vid sidan av sångstudier för Ragnar Hultén genomgick hon musikkonservatoriet i Stockholm 1926–30 där hon avlade musiklärar- och kyrkosångarexamen, och var 1930–32 elev vid operaskolan. Hon anställdes vid Kungliga teatern 1932, där hon framförde ett flertal karaktärsroller, däribland Marcellina i Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, Musetta i Bohème, häxan i Hans och Greta, Larina i Eugen Onegin, Emerentia i Domedagsprofeterna, jordegumman i Kronbruden och flera operettroller. Göta gifte sig med operasångaren Gösta Lindberg.

Man kan konstatera att familjen Allard verkar ha varit en mycket musikalisk familj, kanske något som fanns i släkten. Släktskap finns mellan familjen Allard och pianisten Bernt Egerbladh via modern Teresia.

Det var lite om familjen Allard från Örnsköldsvik.

Anton Rosendahl är en ung släktforskare från norra Västerbotten med ett stort intresse för gamla porträttbilder och vad de berättar. I några gästbloggar här på Rötter kommer han berätta om ett urval av de bilder han fastnat för och om livsödena som döljer sig bakom dem.

Det här är ett stycke kvinnohistoria. Under långa tider har kvinnorna skött gårdar och torp, uppfostrat barnen och tagit hand om de gamla. De har tagit socialt ansvar, varit med och byggt upp samhället. Männen var ute i krig eller på arbetsvandringar. Ofta dog de alltför unga. Männen hade titlar som talade om vad de gjorde, hur de flyttade, vad de ägde. Men det är svårt att få fram uppgifter om kvinnorna.

I husförhörsböckerna kallas de dotter, flicka, piga, hustru eller änka. Jag blir glad för varje liten uppgift jag får fram, ibland kan det bli en riktig berättelse om en kvinnas liv. Som i fallet med Ingar Andersdotter, min mormors morfars mor och Per Albin Hanssons farmor.

Ingar föddes den 16 april 1816. Hennes pappa, Anders Larsson, var åbo på Skabersjö by No 4. Han var inflyttad i byn, kom ursprungligen från Lilla Slågarp. Hennes mamma, Elna Larsdotter, hade alltid bott i Skabersjö, släkten på hennes mammas sida hade bott där länge.

Ingar hade fyraäldre syskon, Marna f. 1802, Bereta f. 1807, Bengta f. 1809 och Hans f. 1813. Hans blev så småningom soldat och fick namnet Hans Nero.1824 föddes hennes lillasyster, Kerstin.

Redan när Ingar var ett år flyttade familjen till Christineberg i Bjärshög och pappa blev statdräng. Här kom Ingar att växa upp. Säkert fick hon lära sig det mesta om en kvinnas arbete på ett skånskt jordbruk.

Hon var bara tretton år gammal när hon fick ge sig ut att tjäna piga. Till en början kallas hon ”flickan” men hon fick nog arbeta hårt.

Nu började flera års kringflyttande. De unga pigorna och drängarna bytte tjänst vart och vartannat år, hela tiden på jakt efter något bättre. Varje höst, vid fardagen i oktober, gick flyttlassen. Fast så mycket att flytta med sig hade man inte. Är man inte bofast har man inte många ägodelar. Fardagen föregicks av Mickelsmässomarknad i september. Då fick man tillfälle att träffas och byta tips. Då kom bönderna och letade nya drängar och pigor. För att få flytta måste man ha flyttbevis från prästen med uppgifter om födelse, vandel, smittkoppsvaccinering mm.

Flyttbevis. Arrie (M) HII:11 (1826-1836) Bild 2230

Här kan vi läsa när Ingar är född, varifrån hon närmast kom och vart hon flyttar. Hon är ”välfrägdad” och vaccinerad mot koppor.

Ingars första flytt gick hösten 1829 till Hötofta. Hösten därpå flyttade hon till Käglinge i Glostorp, och nästa år till Hököpinge. Hösten 1832 flyttade hon tillbaks till sin födelseby, Skabersjö, och blev piga hos sin kusin Hans Hansson. 1834 var hon skriven på fattighuset i Skabersjö. Då bodde hennes gamla föräldrar på fattighuset tillsammans med lillasyster Kerstin som bara var 10 år. Men varför bodde Ingar där? Hon är skriven som piga tillsammans med flera andra unga pigor. Jobbade de där?

Skabersjö har bevarat en gammaldags atmosfär, ändå ser det helt annorlunda ut än under Ingars tid.

1835 dör pappa Anders, 71 år gammal. I bouppteckningen efter honom står att de har ett helt bohag: bord, bänkar, skåp, kakelugn (förmodligen en järnspis), vävstol, redskap och en gris. Det stämmer inte med min bild av att bo på fattighus. Var det annorlunda i Skabersjö? Var det mer som ett undantagsboende? Barnen enades om att mamma Elna skulle få ha kvar boet orubbat. Elna, som var 16 år yngre än sin man, levde till 1845. 1835 och 1836 var Ingar piga i Lockarp, sen var hon piga i Fosie i 2 år. Hösten 1838 flyttar hon till Hököpinge igen, och hösten 1839 till Herrestorp i Vellinge.

Jag har försökt rita in Ingars många flyttar på en modern karta. Jag har inte följt några vägar för de gick ändå annorlunda på den tiden. 1840 var hon 24 år och hade tjänat på 10 olika ställen. Så såg livet ut för massor av pigor och drängar runt om i landet. De hade ingen egen jord att bruka, inga pengar att gifta sig för!

Ingars flyttar

På hösten flyttade hon igen: till Västra Verlinge No 5, 15 i Håslöv. På gården i Västra Verlinge skulle hon bli kvar i 4 år. 1842 föddes hennes son Anders, min mormors morfar. Anders står antecknad som oäkta och enligt husförhörsboken är han född i Lockarp. Vem är hans far? Jag har letat i massor av födelseböcker utan att finna honom. För att hitta en eventuell fader följde jag Ingar i flyttböckerna år efter år. Det blev många timmar med Arkiv Digital.

Till slut blev det bingo! I flyttlängden för Håslöv 1843 finns en lite kladdig anteckning längst ner i hörnet. Ögonen dras dit. Vad står det? Noteringen rör drängen Rasmus Andersson på Västra Verlinge No 5, 16 och lyder: Pigan Ingar Anderdotter i Västra Verlinge vill icke samtycka till hans att ??? Husf. P. 138. Prästen noterade också att Dräng Rasmus Andersson står igen på No 5, 16 V Verl. Han fick inte flytta! Talade prästen allvarsord med honom? Jag skyndar mig att bläddra till husförhöret sidan 138. Där står: Pigan Ingar Andersdr föregifver att Rasmus Andersson är far till hennes gosse. Denna piga flytade til Skabersjö.

Källa: Håslöv (M) B:2 (1834-1847) Bild 45 - Flyttlängden där jag fann gåtans lösning
Husförhörsboken med Rasmus, Ingar och Anders och prästens notering:

Håslöv (M) AI:7 (1841-1851) Bild 78 / sid 138

Trots att Ingar och Rasmus bodde på samma gård i flera år blev det inget äktenskap. Hösten 1844 flyttade de åt olika håll. Ingar kom till Skabersjö och ännu en gång blev hon piga hos sin kusin Hans Hansson. 1845 flyttade Ingar och sonen Anders till ett av många små jordbruk på Keglinge No 12. Där bodde änklingen Hans Olsson och hans son Per, 6 år. Ingar hade hunnit bli nästan 30 år. Den 22 februari 1846 gifte hon sig med Hans. De skulle få 20 år tillsammans. Anders fick sin styvfars namn och blev Anders Hansson.

Redan den 18 april 1846 föddes sonen Jacob och 1848 kom dottern Elna. 1849 blev ett sorgligt år. I januari dör Hans´ son Per och i februari dör lille Jacob. 1851 föddes Carl. Han var knappt ett år när scharlakansfeber härjade i trakten. Han klarade sig inte och Ingar förlorade ännu ett barn. 1853 föddes dottern Bengta, 1855 sonen Carl och 1859 dottern Hanna. 1858 flyttade Anders hemifrån. Han hade föresatt sig att bli skräddare och nu började han gå i lära. På 1860-talet står Hans och Ingar antecknade som utfattige.

Den 14 december 1865 dog Ingar av bröstsjukdom, bara 49 år gammal. Förutom maken och sonen Anders, som var vuxen, lämnade hon efter sig barnen Elna 17 år, Bengta 12 år, Carl 10 år och Hanna 6 år.
Jag letar fram bouppteckningen. De hade inte mycket. Ingar hade 2 klädningar, 4 tröjar, 2 öfverliv, 3 förkläden, 3 schalar, 6 halskläden och 3 hufvudkläden. De brukade Augmentshuset "af fem väggarums med tillhörande 1 kappeland jord af Skatte Rusthållshemmanet No 12 Keglinge med ett nu åsatt bevillnings taxeringsvärde af 125 kronor."

Augmentshemman: Ett rusthåll skall utrusta en dragon, en beriden soldat, och hålla honom med häst. Rusthållet kunde få stöd av ett augmentshemman som då blev skattebefriat och i stället betalade till rusthållet.
Kappeland: den areal som en kappe utsäde räckte till, 1/32 tunnland, ungefär 150 kvadratmeter. Väggarum: = fack = avstånd mellan 2 stolpar i ett korsvirkeshus.

"Sedan Bouppteckningen sålunda var afslutad träffades emellan Enklingen och de omyndigas närmaste anhöriga den öfverenskommelsen att sedan enklingen utlemnat till fördelning alla barnen emellan den aflednes kista och Gångkläder till ett värde 22 riksdaler 25 öre skulle han tills vidare få sitta i orubbad besittning af hela boets qvarlåtenskap mot det han föder vårdar och Christligen uppfostrar de minderåriga barnen, tills de hinna den ålder, att de kunna sig sjelfva försörja"

Hans levde till 1888. Han blev, trots de knappa omständigheterna, 80 år. Ingar kunde aldrig samla på sig en massa ägodelar. Med allt sitt slit blev hon aldrig rik eller ens någorlunda välbärgad. Säkert kände hon en stor oro för sina barn. Jag vet inte hur det gick för döttrarna. Kanske kan jag få kontakt med någon som vet. Äldste sonen, Anders Hansson blev skräddare. Han fick 6 barn med sin första hustru, Karna. I andra äktenskapet, med Cecilia, fick han en son. Tre söner blev skräddare. Äldsta dottern och hennes man flyttade till London där de drev skrädderi på Savile Row. En dotter blev sömmerska, en blev barnmorska, en blev lärare.

Carl Hansson, Ingars yngste son, blev murare. 1885 flyttade han till Fosie utanför Malmö. Hans hem finns, om inte bevarat, så återskapat på Per Albin Hanssons väg 91 – 93 i Malmö. Han var gift med Kersti och de fick 3 söner. Alla tre sönerna blev fackligt och politiskt aktiva. Mellanbrodern Sigfrid Hansson blev journalist och politiker och generaldirektör för Socialstyrelsen. Yngste sonen Per Albin Hansson blev politiker och statsminister.

Per Albin Hanssons födelsehem

I Per Albins Hanssons födelsehem finns denna vackra antavla med Ingar och Hans i centrum. Jag har tagit mig friheten att rita en pil, men bara på ett foto av tavlan. Tänk om Ingar kunnat ana den stora förändringen som skulle komma och att hennes barnbarn skulle vara med och skapa den!

Detta är ett gästblogginlägg skrivet av Gunvor Waller, som ärvde ett viktigt släktforskningsuppdrag av sin mor. På äldre dagar hade hon sett att datoriseringen gav helt nya möjligheter för släktforskare och därför bad hon sin dotter att försöka hitta mormors morfars okände far. Efter mycket letande hittade Gunvor Waller honom – och var fast i släktforskningen.

I dag är hon medlem i ett antal föreningar och anorna finns i Värmland, Östergötland, Skåne och Småland. Numera är hon pensionerad efter att ha arbetat på förskola och efter många år i Kungsbacka har hon nyligen flyttat till Gräsmark i Värmländska Sunne.

Fryser du i vinterkylan? Drar du en extra pläd över dig när du ska sova? Tänk då hur de frös i stugorna förr i tiden! Ja, i slotten också förresten. Det gick åt mycket ved för att försöka hålla kylan ute men på natten trängde den sig in genom springorna och på morgonen var det is på vattnet i hinken. Även de som hade tak över huvudet riskerade att frysa ihjäl. Vi kan tacka bolstren för att de överlevde, för att barnen överlevde och för att vi finns till nu.

Jag läser bouppteckningar för att försöka få en bild av hur mina förfäder hade det. En del var utfattiga, andra hade det ganska gott. I många, många hem var bolstret det allra mest värdefulla av inventarierna. Ibland hade man flera, ibland hade man bara ett som hela familjen fick samlas under.

Här kommer några exempel på hur det kunde se ut:

Torparen Sven Börjesson dog i nervfeber 1826. Då var han 45 år gammal och efterlämnade hustru och 4 barn.
Inget annat han hade värderades till över 10 rd. I hemmet fanns bland annat:

ett väggur 6:32
en vävstol 1:16
en kärra 5:16
2  järngrytor 3:16
en blå rock 4:-
en blå forpäls 3:32
1 röd ko 9:-
1 gris 1:16

Stugan var värd 66:32, fastigheten 300:-, så 13:16 för ett bolster var väldigt mycket pengar

Så här såg det ut i bouppteckningen efter den fattige torparen Börje Svensson i Hadelö, Mjölby, Östergötland. Stackars Börje, som drunknade 1832, hade haft svårt att få inkomsterna att räcka till. I bouppteckningen har han mer skulder än tillgångar. Han efterlämnar änka och 3 barn (varav ett i magen) och i den familjen får man enas om 1 bolster värt 10 kronor.

Sven Holmqvist var häradssnickare i Ryssby, nära Ljungby. Han dog 1817. Han hade naturligtvis en massa verktyg, det är de som räknas upp t v om Säng och Linkläder. Inget av verktygen var värt ens 1 riksdaler, endast hyvelbänken var värd lite över 1 riksdaler.

Änkan Kerstin Månsdotter dog i Stockanäs, Stenbrohult 1841. Kerstin var av lite bättre familj. Hon hade en gård, en häst värd 33 rd , några värdefulla kor, ett väggur med fodral värt 16 rd, en del värdefulla kopparsaker. Hon hade förråd av säd och potatis för 49 rd och gott om foder till sina djur. Ändå är bolster och dynor bland hennes värdefullaste ägodelar.

Bonden Nils Jonsson gick bort 1821.  Han hade en hyfsad liten gård vid Grässjön i Gräsmark. Utöver djuren och skörden var bolstret det värdefullaste i hemmet.

Inte långt ifrån Grässjön, där Nils Jonsson bodde, fanns det några som löste problemet med kylan på ett annat sätt.

I Finnskogen bodde man i rökstugor. Det fanns de som talade illa om rökstugorna, som tyckte att de var smutsiga. De kom att associeras med fattigdom och elände. Men, herregud, människor var fattiga överallt, även på de rika skånska och östgötska slätterna.

Skillnaden var den fantastiska rökugnen! Det stora stenmagasinet lagrade värmen så att man kunde hålla värmen även under den kallaste vinter. I bouppteckningarna hittar jag inte många bolster i dessa hem. De klarade sig ändå.

Det var också så att barnadödligheten var lägre på Finnskogen. En teori är att barnen kunde sova i sin egen vagga och inte blev ihjällegade i mammans säng. Eller bara att de inte frös ihjäl!

Detta är ett gästblogginlägg skrivet av Gunvor Waller, som ärvde ett viktigt släktforskningsuppdrag av sin mor. På äldre dagar hade hon sett att datoriseringen gav helt nya möjligheter för släktforskare och därför bad hon sin dotter att försöka hitta mormors morfars okände far. Efter mycket letande hittade Gunvor Waller honom – och var fast i släktforskningen.

I dag är hon medlem i ett antal föreningar och anorna finns i Värmland, Östergötland, Skåne och Småland. Numera är hon pensionerad efter att ha arbetat på förskola och efter många år i Kungsbacka har hon nyligen flyttat till Gräsmark i Värmländska Sunne.

Svenska släktkalendern (SSK) är en publikation som kommit ut under olika huvudmannaskap sedan 1911. SSK använder en väldigt märklig släktdefinition för de släkter man publicerar: »I SSK redovisas i varje artikel en grupp kvinnor och män som har ett gemensamt ursprung på fädernelinjen bakåt i tiden. Metoden är sådan för att enskilda individer inte ska upprepas i mängder av olika artiklar, eftersom varje person härstammar från många olika släkter. Nämnda grupp sammanfaller mer eller mindre med dem som bär eller är födda med rubrikens släktnamn. I de fall som personer vidareför exempelvis sin mödernesläkts namn eller har upptagit exempelvis sin farmors eller styvförälders släktnamn redovisas också de (om namnet i fråga är det aktuella släktnamnet), liksom adopterade med efterkommande.«

För det första kan man konstatera att man utgår från en agnatisk släktdefinition. Det är inte så konstigt eftersom den är vanlig. Den är också rimlig för en publikation som SSK som systematiskt publicerar släkter. Motiveringen är att individer annars skulle redovisas i många olika släkter (om definitionen varit annorlunda får man anta).

För det andra följer en rad undantag från huvudregeln om agnatisk härstamning. Det handlar om att en person kan ha antagit exempelvis sin mammas eller farmors släktnamn. Av det skulle man kunna tro att den släktdefinition man i själva verket använder innebär att släktens medlemmar delar kognatisk härstamning och släktnamn. Vi skulle kunna kalla det en kognatisk namnsläkt.

Men så är inte fallet eftersom en person kan räknas till släkten (i vart fall redovisas inom den) om han eller hon antar en styvförälders släktnamn, alltså även om personen har helt annan kognatisk härstamning jämfört med övriga i släkten. Att adopterade ska räknas till en släkt definierad på härstamning oavsett vilken definition man använder anser jag vara självklart.

I inledning av SSK finns dock ytterligare en bestämning av släktbegreppet: »Det finns en möjlighet att publicera samtliga släktmedlemmar med det aktuella släktnamnet genom tiderna.« Här finns alltså en föreställning om en släkt, men det bara är de med ett visst namn som redovisas.

SSK:s definition av vad som är en släkt som ska publiceras i SSK står därför vid sidan av vad som är någon av de vedertagna definitionerna av en släkt; patrilinjär, matrilinjär respektive kognatisk linje. Det är heller inte vad jag ovan kallat en kognatisk namnsläkt. En konsekvens blir också att en person trots allt i praktiken kan komma att redovisas under flera släkter. Inte heller verkar det som agnatiska släktmedlemmar utan aktuellt släktnamn redovisas.

Det är självfallet var och en, även SSK, fritt konstruera egna släktdefinitioner för olika ändamål. Den här röriga släktdefinitionen är dock olycklig då SSK säkert har en normbildande funktion med sin utgivning. För en »institution« som SSK kan man därför kräva tydlighet med vad som gäller, att definitionen är klar och begriplig. Man kan också kräva att definitionen följs. Så visar sig inte heller vara fallet eftersom SSK 2018 publicerat en matrilinjärt definierad släkt. Här saknas alltså såväl gemensam agnatisk härstamning som namngemenskap. Jag tycker det i och för sig är lovvärt att publicera matrilinjärt definierade släkter, men det är inte det SSK säger sig göra.

När man nu alltså börjat redovisa matrilinjära släkter (i vart fall en) förfaller det rimligt att man gör en kraftig översyn av den släktdefinition som man säger sig använda för publiceringarna. Först och främst borde man se till att den blir klar och begriplig. Personligen skulle jag dessutom gärna se att man öppnade upp för olika släktdefinitioner. Det borde inte vara orimligt att använda alla de tre vanliga definitionerna (patrilinjära, matrilinjära och kognatiska linjer) och det som jag ovan kallade kognatisk namnsläkt parallellt och redovisa enligt vilken definition den aktuella släkten redovisas. Därmed så skulle man visserligen principiellt öppna för att kunna redovisa en person under flera släkter, men eftersom man i praktiken redan öppnat den dörren med den egna röriga släktdefinitionen spelar det knappast någon större roll. Det är beklagligt att redaktionen inte tagit utgivningen av den matrilinjära släkten som skäl för en sådan översyn.

Källhänvisning: Det första citatet kommer från hemsidan http://www.svenskaslaktkalendern.se som besöktes 2018-08-28. Det andra citatet kommer från SSK 2018 sid. 6

Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Jag har i tidigare bloggar uppehållit mig kring den agnatiska (släktskap räknas endast genom pappan) släktdefinitionen och släktnamn i olika perspektiv. Dessa två brukar hänga ihop så att en i agnatiskt definierad släkt har personerna ofta samma släktnamn. Det har förstås att göra med att i vårt samhälle använder barnen vanligen sin fars släktnamn. Här är förstås orden »brukar«, »ofta« och »vanligen« nyckelord. Det finns många undantag från mönstret att en agnatisk släkt delar samma släktnamn.

Agnatiskt definierade släkter med rötterna i 1800 talets allmoge delar exempelvis sällan släktnamn, oftast p.g.a. att de har olika patronymikon. Bilden nedan visar ett exempel med släktnamnen i en agnatiskt definierad stamtavla i tre generationer där man under 1900-talet antagit olika släktnamn. Den första generationen levde 1838–1925, hade rötterna i västra Södermanlands allmoge och Pettersson var ett klassiskt patronymikon. Tredje generationens fem män är alla agnatiska tremänningar men har alla olika släktnamn. Endast en heter Pettersson. Även om det är en agnatisk definierad släkt synes benämningen »Släkten Pettersson« inte vara riktigt relevant.

Huvudregeln är dock ganska stark, i vart fall om det handlar om borgerliga släkter etc., och därför är det inte konstigt att en släktforskare som stöter på personer med samma släktnamn funderar över om de är besläktade, om de tillhör samma (agnatiska) släkt? När det gäller släktnamn som varit patronymikon (t.ex. Andersson) inser förstås alla (i Sverige i vart fall) att så inte är fallet.

I äldre släktforskningslitteratur, och för den delen också i yngre, var det inte ovanligt att när man redovisade en viss släkt med ett visst namn att man också använde sig av formuleringar liknande »Utan känt samband«. Här listas då personer med samma namn men författaren känner inte till hur de hörde till släkten. Troligen vet man inte ens om det finns ett samband. Ordvalet indikerar dock att det finns ett samband, det är bara inte känt.

Ett exempel finns i bilden ovan som är ett utsnitt från Victor Örnbergs (1839–1908) släktredovisning av släkten Behm i Svenska ättartal 1908. Efter att ha redovisat Nyköpings- och Linköpings-släkterna Behm redovisas »Carl Behm« på detta sätt. Senare forskning har dock visat att Carl Behm inte hade något med dessa släkter att göra. Istället för »Utan känt samband« var det alltså »Utan något samband alls«.

Att namnet är detsamma är förstås inte tillräckligt för att anta släktskap och man bör därför ha ytterligare skäl för att på detta sätt i en släktsammanställning redovisa personer som inte kan visas tillhöra släkten; bostadsort, yrke, fadderskap etc.

Här kan naturligtvis steget kännas litet till att anta att eftersom namnet är detsamma, särskilt om det är ovanligt, så är det personer som tillhör samma släkt. Att anta är dock inte samma sak som att veta. Äldre släktforskningslitteratur är fylld av omskrivningar för att dölja att man inte riktigt vet: »det kan antas att«, »det synes rimligt att«, »med största säkerhet» etc. Även Victor Örnberg gjorde sig skyldig till sådana dimridåer.

I samma redovisning av släkten Behm som nämnts ovan inledde Örnberg med en introduktion om den s.k. Gävlesläkte som han hade redovisat redan 1886. Efter introduktionen förs Nyköpings- och Linköpings-släkterna in under samma härkomst som denna med orden »antagligen« och »möjligen«, med hänvisning till inledningen om Gävle-släkten. Se bilderna nedan.

I ett brev till en annan släktforskare kallade dock Örnberg Nyköpings-släktens införande under den gemensamma härkomsten för »ett hugskott«.

Vi fritidssläktforskare måste naturligtvis lära oss att vara observanta på de här dimridåerna. Man får först och främst fråga den som bedrivit forskningen. Enda sättet i det här fallet att komma förbi och få reda på hur det faktiskt förhåller sig, då Örnberg är avliden sedan lång tid, är att försöka återupprepa forskningen genom att gå igenom samtida källmaterial. Gör man det i det här fallet så kommer man fram till att i samtida skattehandlingar finns inget spår alls av den föregivne gemensamme stamfadern Michael Behm i Gruvriset. Tyvärr ger han idag 9 träffar i databasen DISBYT, något som alltså får tillskrivas bl.a. Victor Örnberg.

Källhänvisningar:
• Utsnitten i bild 1-3 är från årgång 1908 (band 14, sid. 23–32) i V. Örnberg, (1884–1908), Svensk slägt-kalender & Svenska ättartal, Stockholm. LIBRIS-ID: 952204 & 1718096. Gävlesläkten behandlades av Örnberg första gången i årgång 1886 (band 2, sid. 87–89).
• Om Karl Behms rätta härkomst se M. Lundholm, »Besitter en gammal tienare Isack Bem sitt hemman Sundh i Löfstad sochen frijtt ...« Ståthållaren Isak Behm och hans släktkrets, Svensk Genealogisk Tidskrift 2014:2, sid. 65–108.
• Om Örnbergs brev se M. Lundholm, Källkritiska kommentarer till Viktor Behms släktböcker, Svensk Genealogisk Tidskrift 2014:1, sid. 45–54.
• Uppgifterna om Michael Behm i Gruvriset är del av pågående och ännu ej publicerad forskning. Detaljerade källhänvisningar lämnas på begäran..

Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Under medeltiden förekom i praktiken släktnamn nästan inte alls i Sverige. Förnamn var det som användes av de flesta människor. Frälset, den tidens adel, använde dock patronym d.v.s. ett tillnamn som talar om vem som var ens far. Det är en agnatisk bestämning och att barn på det ena eller andra sättet hämtar sitt tillnamn eller släktnamn från sin far får betraktas som huvudregeln.

Undantag förkom dock då det också förekom metronym. Det mest kända exemplet från skandinavisk historia är kanske »Sven Estridsson« som levde på 1000-talet. Svens pappa var jarl Ulf Torgilsson. Varför kallade han sig då inte Sven Ulfsson? Troligen därför att hans mamma var den danska kungadottern Estrid Svensdotter, Sven Tveskäggs dotter. Mamman var alltså mer högättad än fadern.

Under 1500-talet började bruket av släktnamn inom den svenska adeln ta fart. Här togs namnet ofta från det vapen familjen använde: Sparre, Bielke, Oxenstierna, Stenbock etc. Även här var huvudregeln att namnet följde den agnatiska linjen. Det finns förstås även här finns undantag som har att göra med att modern var mer högättad. Ett exempel är Olof Arvidsson (död före 1509) som upptog sin morfars vapen (stenbock, äldre ätten) och vars son friherre Gustaf Olsson (ca 1503–1571), kung Gustaf Erikssons svärson och svåger, antog namnet Stenbock (yngre ätten). Namnet Stenbock fördes vidare agnatiskt men det var baserat på vapenbilden som hade tagits från spinnsidan.  Spåren av Gustaf Olofssons agnatiska härkomst finns dock i vapnet: sparre över stjärna. Se bilden.

I hjärtskölden ses den äldre stenbocksättens vapen men i första och fjärde kvadranten släktens agnatiska härstamning med sparre över stjärna, ett vapen som också fördes av agnatiska släktingar som under 1600 talet introducerades på Riddarhuset under namnet Drake af Intorp (adliga ätten nr 82; utslocknad).

Från 1626 skulle adeln ha antagit släktnamn men det var först under 1700-talet som de agnatiska avkomlingarna till riddaren Nils Sigridsson (död tidigast 1299) började använda släktnamn: Natt och Dag (adliga ätten nr 13).

Efter 1500-talet är det full fart framåt. Släktnamn upptas, förkastas och ändras i alla samhällsgrupper. Processen började hos adeln och andra tar sedan efter. Städernas borgare, prästerna, särskilda yrkesgrupper och sist landsbygdens allmoge.

Det dröjer dock innan släktnamnen dominerar över patronymerna. Huvudregeln är fortfarande att den agnatiska regeln oftast följs när barnen tar namn. Barnen använder ofta men inte alltid faderns släktnamn. Det finns alltid undantag. Söner kan ha tagit mammans släktnamn, i synnerhet om pappan saknat släktnamn eller avlidit tidigt. Om föräldrarna saknade släktnamn kunde barnen dessutom anta olika släktnamn. Allt var egentligen möjligt eftersom det knappast fanns några regler.

Antagande av släktnamn i någon större utsträckning sker senare bland bönderna och övriga som finns bland landsbygdens befolkning. Här höll användningen av patronymer i sig in på andra hälften av 1800-talen. Då övergick dock patronymerna till att bli släktnamn i allt högre utsträckning istället för att nya släktnamn skapades. Den som var »Andersson« kom att ha släktnamnet Andersson liksom hans barn. En kvinna som var »Andersdotter« kom ofta att heta Andersson.

Indelta soldater och båtsmän utgör en speciell kategori. När de antogs fick de sina speciella soldat- och båtsmansnamn. Den som redan hade ett släktnamn ersatte normalt sett det med rotenamnet. Under slutet av 1800-talet ser man dock att namn som indelta soldater och båtsmän haft övergått till att bli släktnamn: Sträng, Storm, Sköld.

Huvudregeln när det gäller hur namns förs över till nya generationer får fortfarande sägas vara den agnatiska. En släkt verkar därför idag i de flestas medvetande vara en agnatisk släkt där de flesta delar släktnamn. Den 2017 nya namnlagen som möjliggör dubbla efternamn som utgörs av olika kombinationer av föräldrarnas namn och patronym/metronym skapar helt nya möjligheter för namnval. Och utmaningar för släktforskaren.

Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

I dagens Sverige, i vart fall i mer informella, privata eller sociala sammanhang, är det normala att vi omtalar personer och presenterar oss med förnamnen. Så var det också under medeltiden för de flesta människor i Sverige och under lång tid därefter. Det vi idag i dagligt tal kallar förnamn var det namn man hade.

Det kan dock funnits skäl att skilja olika personer med samma namn. Till förnamnet kunde då fogas en bestämning om var man hörde hemma (demonym) eller vem son man var (patronym). De utgjorde inte släktnamn utan var alltså bestämningar av den person som använde det eller kallades det.

Ordet demonym kommer av deme, som var en geografisk indelning av det antika Athen. Indelningen infördes av Athens demokratiske reformator Kleisthenes (ungefär 570–507 före vår tidräknings början). Det var en samhällsordning byggd på geografisk indelning av medborgarna och ersatte tidigare ordnings struktur med stam- och släkttillhörighet som lett till tyranni. Namn som uttryckte släkttillhörighet undertrycktes då till förmån för demonym: ett tillnamn som preciserade vilket demos man tillhörde, var man bodde helt enkelt.

Patronym är ett tillnamn som talar om vem som är ens far och innebär alltså att man definierar sig agnatiskt. Konstruktionen är enkel: namnet på pappa i genitiv, idag i Sverige vanligtvis pappas namn plus ett s.k. genitivmorfem, som vanligen är ett »s«, följt av »son« eller »dotter«. Exempelvis Michaelsson. Det finns förstås många internationella varianter på samma sak: Ben/Bar/Ibn Michael (hebreiska, arameiska, arabiska), Michailovitch (ryska), Fitzmichael (anglo-normandiskt), MacMichael (skotskt), Míguez (spanskt) etc.

Bild: Utsnitt av mantalslängd från 1642, Björnlunda socken. Källa: Riksarkivet, Mantalslängder 1642–1820, Södermanlands län 1, sid. 502.

Bland svensk allmoge användes under lång tid sällan sådana bestämningar om det inte var nödvändigt. Bild 1 visar ett utsnitt på en skattelängd från 1642 över fyra skattebönder i Björnlunda socken: Nils och Peder i Berga och Anund Larsson och Anund Matsson i Viby. I skattelängden var det nödvändigt att precisera vilka Nils, Peder och Anund det rörde sig om så att de betalade för rätt mantal. Först och främst vilken gård man brukade och då det fanns flera bönder på samma gård/by med samma förnamn även deras patronym. Vi vet dock inte vad bönderna själva kallade sig.

Bild: Statsminister Axel Pehrsson-Bramstorp (1883–1954). Bildkälla: Wikipedia. Public Domain.

Det vanliga är att gårdens namn lades till sist efter förnamn och patronym som i exemplet ovan. Det finns exempel på det namnbruket även under 1900-talet. Ett är »Axel Pehrsson i Bramstorp« (1883–1954), som var statsminister några månader 1936. Se Bild2. Från 1937 hette han också »Pehrsson-Bramstorp« men namnet har då blivit ett släktnamn i modern mening. I Dalarna var (och är) bruket annorlunda då gårdsnamnet lades till i början av namnet, t.ex. som hos sopranen Busk Margit Jonsson (född 1929). Se Bild 3.

Bild: Sopranen Busk Margit Jonsson där »Busk« är ett exempel på gårdsnamn från Dalarna (demonym). Bildkälla: Wikimedia Commons https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0.

Lite olika regler har gällt kring patronym och gårdsnamn under 1900-talet. Från 2017 gäller dock att man kan ha gårdsnamn om man har anknytning till det. Namnet registreras då som ett förnamn. Patronym går numera att ha som ett efternamn, där nu dubbla efternamn är tillåtna.

Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

I mina tidigare bloggar har det patrilinjära eller agnatiska släktbegreppet nämnts. Det innebär alltså att man bara räknar släktskap genom pappan och män och kvinnor tillhör bara en släkt, sin pappas släkt.

Det patrilinjära släktbegreppet började slå igenom i Sverige under 1500-talet då det kom att användas för att definiera vem som var adelsman. Tidigare, under medeltiden, kallades adel för frälse vilket betydde befrielse från skatt. Den fick frälse som tjänade kungen med rustning och häst (rusttjänst). Under slutet av 1500-talet ändrades reglerna så att bara den vars pappa var adelsman räknades som adelsman. Rusttjänsten spelade ingen roll längre. Ännu under det tidiga 1600-talet kunde en man visserligen göra rusttjänst till häst och få skattebefrielse som s.k. sköldebrevsknekt, men man räknades ändå inte som adel.

Regeln att bara barn till en (manlig) adelsman räknades som adel infördes också för Riddarhuset när detta skapades 1626. På Riddarhuset var alla adliga släkter tvungna att registrera sig. Man säger att de blev »introducerade«. Släkterna delades in i tre olika rangklasser, herre-, riddar- och svenneklasserna. Varje sådan släkt i en klass tilldelades ett nummer och kallas vanligen för »ätt«.

Man skulle därför också kunna tro att det agnatiska släktbegreppet var det som kom att råda när det definierades vad som utgjorde en »ätt«. I vart fall är det en spridd föreställning som jag själv länge också trodde var korrekt. Så var (och är) dock inte alls fallet. Agnatisk härstamning är/var istället vare sig ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för att definiera en ätt.

Två exempel på detta: (1) År 1720 introducerades Johan Hultman (1690–1729) och hans svärmors systers svärson Leonard Kejser (1687–1756) under Adelswärd (adliga ätten nr 1707; båda grenarna utdöda). Männen var agnatiskt orelaterade men gifta med var sin kusin. Två olika agnatiska släkter med härstamning från dessa två personer blev alltså en ätt på Riddarhuset. (2) När Riddarhuset tillkom introducerades två kusiner, sonsöner till Knut Håkansson (Hand) och Märta Arvidsdotter (Drake, död omkring 1595), under två helt olika nummer i svenneklassen: Erik Håkansson Hand (adliga ätten nr 59; idag utdöd), och Knut Arvidsson Drake af Hagelsrum (adliga ätten nr 90; fortlever). Den senares far hade fått kungligt tillstånd att använda sin mors namn »Drake«. Samma agnatiska släkt blev alltså två ätter. Ätternas gemensamma ursprung, som alltså är agnatiskt, kan anas av deras vapen (se Bild 1).

Bild 1: Vapen för ätten Hand (vänster) och ätten Drake af Hagelsrum (höger). Bildkälla: Adelsvapen-Wiki.

Ätten Adelswärd är märklig på flera sätt än detta. En agnatisk halvbror till Johan Hultman, Carl Hultman (1699–1788), introducerades nämligen 1746 under Carlsköld (kommendörsätten nr 1890A; utdöd). Johan Adelswärds son med samma namn upphöjdes till friherre (friherrliga ätten nr 249; fortlever) och en av hans sonsonssöner till greve (grevliga ätten nr 138; utdöd). Här blev alltså samma agnatiska släkt uppdelad på fyra olika introducerade ätter. Att ätterna Adelswärd och Carlsköld hade gemensamt agnatiskt ursprung kan man inte tro med utgångspunkt från deras vapen (se Bild 2).

Bild 2: Vapen för ätterna Adelswärd (vänster) och ätten Carlsköld (höger). Bildkälla: Adelsvapen-Wiki.

En »ätt« på Riddarhuset är alltså inte en agnatisk släkt utan en grupp personer vars s.k. huvudman representerar personerna på adelsmötet. En ätts medlemmar (idag eller historiskt) behöver alltså inte dela agnatisk härstamning och alla personer som tillhör någon introducerad ätt (idag eller historiskt) och har samma agnatiska härstamning ingår inte säkert i samma ätt.

Riddarhusets som en del av Riksdagen försvann 1865, men »Sveriges ridderskap och adel« erkändes som en offentligrättslig sammanslutning under lång tid där dess stadga (Riddarhusordningen) beslutades av Regeringen. Från och med 2003 upphävdes denna offentligrättsliga ställning. Därefter är Riddarhuset bara en vanlig ideell förening om än med något märkliga medlemsregler.

Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

I tidigare bloggar har jag diskuterat tre olika sätt att härleda släktskap från en förfader eller förmoder (s.k. linjer). Det var antingen genom endast män (patrilinjär linje), endast kvinnor (matrilinjär linje) och genom såväl män som kvinnor (kognatisk linje).

Den som på det ena eller andra sättet håller på med släktforskning med hjälp av DNA ser direkt att räknandet av släktskap antingen genom endast män eller endast kvinnor svarar hyggligt mot två av de tre DNA-test som släktforskare idag använder. Det patrilinjära släktbegreppet svarar (nästan) mot hur den manliga könskromosomen Y ärvs (YDNA). Skillnaden är att en dotter hör till sin pappas släkt enligt detta begrepp men inte ärver någon Y-kromosom från sin pappa. Det matrilinjära släktbegreppet svarar däremot exakt mot hur mitokondrie-DNA ärvs från mamma till barn (mtDNA).

Det gör att en stamtavla konstruerad efter det patrilinjära eller matrilinjära begreppet med traditionell släktforskning i arkiv kan testas med hjälp av ett Y-test eller ett mitokondrie-DNA-test. Det kräver förstås tillgång på relevanta testpersoner. De senaste årens har vi sett att många intressanta släktforskningsresultat kunnat etableras med DNA-tester.

Både YDNA och mtDNA ärvs alltså på olika sätt från föräldrar till barn, men barnen ärver inte alltid exakt föräldrarnas DNA. Ibland inträffar mutationer. Vi har alltså vad vi kan kalla »blodsband« med våra föräldrar men det YDNA och mtDNA vi får behöver inte vara helt identiskt. Sannolikheten för mutationer är dock liten då YDNA kan förväntas ändra sig vart 130:e år och mtDNA endast vart 2000:e år.

Merparten av vårt DNA är dock det autosomala som finns i alla våra 23 kromosompar. Autosomalt DNA ärvs slumpmässigt från såväl mamma som pappa. Man skulle kunna tro att det DNA-test för att identifiera det autosomala som släktforskare använder väl skulle svara mot det kognatiska släktbegreppet. Så är det dock inte riktigt.

Vi ärver nämligen inte säkert detta autosomala DNA i lika delar från båda föräldrar. De bidrar visserligen med hälften var av det DNA varifrån vårt eget kommer, men när det överförs får vi dels inte säkert lika delar från föräldrarna och dels DNAt kan dessutom rekombineras genom att det bryts upp i block; DNA från stora kromosomer och DNA från kvinnor rekombineras oftare. Eftersom vi inte säkert ärver lika andelar från våra föräldrar kan det därför bli så att  vi efter några generationer kanske inte alls har DNA från en ana.

Vilken är sannolikheten att vi inte har något DNA alls från en specifik ana säg n generationer tillbaka? Efter drygt tio generationer närmar sig den sannolikheten 100%. Se Bild 1. Om vi väljer en slumpmässig ana i generation tio har vi alltså nästan säkert inget DNA från den anan.

Hur många anor i generation n har vi faktiskt ärvt DNA ifrån (genetisk släktskap)? Vi vet att antalet anor (genealogisk släktskap) i en antavla ökar exponentiellt i antalet generationer. I generation n är det 2ⁿ personer i antavlan om vi bortser från anförluster. Antalet personer som vi faktiskt ärvt DNA ifrån ökar dock bara (ungefärligen) linjärt. Se Bild 2.

Bild 1. Källa: Graham Coop.

Bild 2. Källa: Graham Coop.

Under försommaren har många personer fått ett brev om att de härstammar från kung Gustaf Eriksson (troligen 1496–1560). Om vi tar det som utgångspunkt och antar att varje generation är 30 år så levde Gustaf Eriksson för ungefär 15 generationer sedan. I den 15:e generationen finns (utan anförlust) 32 768 personer i en antavla. De datorsimuleringar som Bild 2 bygger på visar dock att vi bara ärvt DNA från 968 personer (i genomsnitt) i den generationen.

Vi ärver visserligen allt vårt DNA från våra förfäder, men när vi blickar allt längre tillbaka blir blodsbanden snabbt tunnare än antalet anor. Detta i den speciella meningen att vi troligen inte alls delar DNA med en slumpmässigt vald ana (säg) 10–15 generationer tillbaka.

Det blir alltså en smula paradoxalt: Det kan vara så att vi inte ärvt något DNA från en person i vår antavla, men om den personen inte hade existerat så hade inte heller vi gjort det.

Källhänvisning: Uppgifterna om mutationshastigheterna är hämtade från Peter Sjölunds bok Släktforska med DNA. Handbok 9, Sveriges släktforskarförbund, 2018. LIBRIS-ID: 18316025. ISBN: 9789188341006. Bilderna samt uppgifterna som baseras på dem kommer från Graham Copps vid Population and evolutionary genetics, University of California, Davis. Uppgifterna återfinns på hans blogg (https://gcbias.org/2013/11/11/how-does-your-number-of-genetic-ancestors-grow-back-over-time/ [besökt 2018-09-14]).

Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

En släkt kan alltså definieras som en grupp av personer som härstammar från en viss person, en förfader eller förmoder. Jag har tidigare diskuterat fallet när släktskapet räknas genom både män och kvinnor. Då återstår att studera den rena manslinjen (agnatisk eller patrilinjär släkt där släktskap räknas endast genom män) och den rena kvinnolinjen (matrilinjär släkt där släktskap räknas endast genom kvinnor).

Definitionerna med en manslinje eller en kvinnolinje delar en intressant egenskap. Det är att varje person tillhör endast en släkt, sin pappas eller sin mammas. Det beror på att det i varje generation i en persons antavla bara finns en person från vilken släktskap kan räknas, pappan eller mamman till nästkommande generations person. Efter säg fem eller tio generationer finns det fortfarande bara en man eller en kvinna från vilken släktskapen räknas.

Det innebär att definitionerna gör sig ganska bra för släktpresentationer eftersom de genom sin definition avgränsar vilka och därmed också antalet personer som tillhör släkten. En släktredovisning blir då mer behändig och att fler generationer kan presenteras. Jag tycker det helt rimligt att man inför en prestation av sina forskningsresultat definierar en släkt på det sättet. I andra sammanhang kan andra definitioner vara att föredra.

Den agnatiska släktdefinitionen är kanske den vanligaste och har och har haft genomslag på många områden. Historiskt försökte exempelvis kungamakten definiera adelskap som något som ärvs agnatiskt. Om sambandet mellan det agnatiska släktbegreppet och ättebegreppet på Riddarhuset tänker jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Kungamakten försökte också styra upp arvsrätten bland adeln i agnatisk riktning. Då var man dock tvungen att ändra lagen vilket inte var helt enkelt. Det man enklare kunde förfoga över var hur vissa förläningar av skatteintäkter till adelsmän kunde ärvas. Det normala var att sådana förläningar var med full äganderätt (termen som används är allodial) och att de ärvdes de i enlighet med landslagens bestämmelser som annan egendom.

Karl IX rundade denna begränsning genom att 1604 få Riksdagen i Norrköping, som han helt kontrollerade efter segern vid Stångebro 1598, att införa en förläningsform som gått till historien som »Norrköpingsbeslutsgods«. Dessa förläningar gavs bl.a. med begränsad arvsrätt så att bara söner som huvudregel kunde ärva. Förläningarna försvann dock vid den stora reduktionen i slutet av 1600-talet.

1600-talet såg dessutom introduktion i rättssystemet av den för Sverige ganska främmande »primogenitur«-principen: inte bara var det söner som ärvde allt utan bara den förstfödde av dem. D.v.s. den agnatiska linjen begränsades till bara vissa män. Detta skedde genom den s.k. »fideikommissen« som lagfästes 1686. Genom fideikommissen kunde en person avskärma egendom som inte fick delas upp eller förminskas. Den som fick egendomen i arv kunde bara använda avkastningen och var tvungen att ge den odelad till nästa generation. Nya fideikommisser kan idag inte inrättas men befintliga måste ha Regeringens tillstånd för att överföras till nästa generation. I båda dessa fall handlade om att statsmakten ville stärka den agnatiska släkten.

I princip kunde fideikommissen i och för sig följa kvinnolinjen men det var mer ett undantag som liknar »kognatisk tronföljd« till skillnad från »full kognatisk tonföljd«. Med kognatisk tronföljd kan döttrar ärva tronen men bara om det inte finns några söner. Sverige har sedan 1980 full kognatisk tronföljd då den agnatiska tronföljden (kvinnor saknar arvsrätt) avskaffades. På så sätt ärvdes fideikommisserna från äldsta son till äldsta son, och om endast om söner saknades via döttrar.

Den matrilinjära släktdefinitionen har inte haft så stor spridning genom historien. Inte heller ser man den ofta använd bland släktforskare. Senaste veckan har vi dock att få se ett intressant undantag då 2018 års utgåva av Svenska släktkalendern släpptes. Där ingår en matrilinjärt definierad släkt utgående från »Stormor i Dalom«, prästhustrun Margareta Hansdotter (1594–1657). Hennes person och hennes mors släkt (då kognatiskt definierad) har också blivit uppmärksammade med två artiklar i under augusti månad publicerade Släkt och Hävd 2018:3.

Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Tidigare diskuterade jag exempel på föreställningen om släktskap utan blodsband. Huvudspåret när det gäller att definiera en släkt eller släktskap får dock sägas vara någon form av blodsband, även om att vara släkt och att tillhöra samma släkt inte är riktigt samma sak. Genom historien och i olika samhällen har det dock funnits flera olika sätt att göra det. Vad som kan variera är bland annat från vilken person man tar sin utgångspunkt.

Enklast är kanske att utgå från sig själv. Vilka är jag släkt med? Ja mina föräldrar, mina syskon och mina barn. Mina far- och morföräldrar och deras barn d.v.s. mina farbröder, mostrar etc. På det sättet kan den krets av person som jag anser mig vara släkt med genom blodsband utvidgas till allt fler lager av personer. Antropologer talar om en »släktkrets« eller till och med om en »individuell släktkrets«.

Släktkretsen är alltså unikt definierad för mig. En person som ingår i min släktkrets kan då självfallet ingå i många andra släktkretsar. Släktkretsen blir då förstås något temporärt. När jag dör upphör »min« släktkrets att existera eftersom den definierades utifrån min person.

Släktkretsens sätt att räkna släktskap fungerar därför inte för att definiera olika grupper som har bestående varaktighet. Den har dock haft och har användning inom ett för släktforskare intressant område: arvsrätten. Typiskt i Sverige har de som har haft rätt till arv efter en person ingått i en på liknande sätt definierad släktkrets. Arvsrätten i Sverige är dock idag inte oinskränkt genom att kusiner idag inte har arvsrätt. I det sammanhanget räknas kusiner alltså inte in i släktkretsen. Under medeltiden och fram till 1845 var också arvsrätten begränsad men inte genom att personkretsen begränsades utan genom att kvinnor på landet ärvde hälften av vad deras bröder ärvde.

Släktkretsen definierar alltså blodsband i förhållande till en viss person (»jag«). Men arvsrättens bestämmelser behöver inte överensstämma och kan resultera i att arv kunnat förmedlas så att arvet lämnat »blodslinjen«. Det har möjliggjorts av arvsrättens ofta förekommande komponenter »bakarv« och »istadarätt«. Bakarv innebär att föräldrar kan ärva barn och istadarätt att barn inträder i avlidna föräldrars ställe i arvsrätten.

Antag att en släktkrets består av en person (ett barnbarn) och dess farmor och mormor. Farmodern avlider och barnbarnet ärver henne genom att inträda i sin avlida pappas ställe (istadarätt). Sedan dör barnbarnet och ärvs av sin mormor (bakarv). Mormodern kommer alltså att indirekt överta farmoderns egendom utan att det finns något direkt blodsband mellan dem.

En släkt kan också definieras som en grupp av personer som härstammar från en viss person, en förfader eller förmoder. Antropologerna talar om en »linje«. Eftersom vi kan räkna släktskap genom antingen män, kvinnor eller såväl män som kvinnor kan vi alltså definiera tre olika typer av linjer: manslinje (agnatisk eller patrilinjär släkt där släktskap räknas endast genom män), kvinnolinje (matrilinjär linje där släktskap räknas endast genom kvinnor) och kognatisk linje (där släktskap räknas genom både män och kvinnor).

I det sista fallet, den kognatiska linjen, kan en person kan tillhöra väldigt många olika släkter. Det beror på att i en persons antavla kan varje föräldrapar i en generation vara utgångspunkten för en linje och när antalet generationer ökar blir dessa väldigt många. Efter fem generationer finns det ju 2⁵ = 2·2·2·2·2 = 32 personer att utgå i från. En person ingår då i 32 olika släkter definierade efter kognatiska linjer. I släkter definierade efter mans- eller kvinnolinjer tillhör man dock bara en släkt. Jag återkommer till dessa.

Litteraturtips: Christer Winberg (1942–2008) var professor i historia vid Stockholms och Göteborgs universitet. Hans bok »Grenverket« från 1985 om bl.a. släktskapssystem rekommenderas för den som vill fördjupa sig i detta. (Grenverket. Studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier, Rättshistoriskt bibliotek 38, Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning. LIBRIS-ID: 7746183. ISBN: 91–85190-31-4. ISSN: 0534-2716.)

Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.