Rötterbloggen

Åsikter som uttrycks i Rötterbloggen är skribentens egna och motsvarar inte nödvändigtvis Rötters eller Sveriges Släktforskarförbunds. Har du synpunkter pä innehållet finns möjligheten att lämna en kommentar nedan. Vi påminner om att hålla en god ton.

Man vet att man är släktforskare när man blir glad för en gammal våtservett

Jvm21596 Exakt samma typ av våtservett finns i Järnvägsmuseets samlingar. Foto: Järnvägsmuseet.

Inte trodde jag att jag skulle bli väldigt glad över ett erbjudande av en gammal våtservett! Men här sprudlade det av lyckokänslor när jag förstod att det var en alldeles speciell sådan...

Idag bjuder Viktoria Jonasson, ordförande för Sveriges Släktforskarförbund, på en lite annorlunda gästblogg som mången släktforskare nog kan känna igen sig i. Det handlar om de små och till synes obetydliga sakerna, som kan påminna om de stora händelserna och personerna i den egna släkthistorien. 
baksidan_vatservett_webb.jpgBaksidan på den ärvda våtservetten. Foto: författaren.

För ett tag sedan ringde min mamma och undrade om jag vill ha en gammal våtservett som hon hittat i källaren. Jag kan ju inte påstå att jag blev så begeistrad över erbjudandet, det lät verkligen inte lockande. Snarare att jag blev lite undrande över hur mor min mådde…

Men visst hade hon rätt, det var klart att jag ville ha våtservetten. Med vetskapen om att min morfar var ”järnvägare” förstår varenda släktforskare det när de som ser bilderna nedan. Den duger kanske som ett roligt kuriosa-ting även för icke-släktforskare.

På ena sidan ser den ut som en högst alldaglig gammal våtservett, men när jag läste på andra sidan småfnittrade jag glatt för mig själv av texten ”Tilldelas lokpersonal, 36 st/månad”. Skulle en våtservett räcka till flera tillfällen per arbetspass tro?

Min morfar (Åke Harry* Uhlmann f. 1906-12-31 i Fritsla, d. 1983-12-12 i Borås Gustav Adolf) hörde inte till lokpersonalen utan arbetade vid stationen Borås Övre fram till sin pension i mitten av 60-talet.

Jag vet inte om våtservetten kommer från hans arbetstid eller om han fått den något senare. Stationen Borås Övre var i drift till 1968, men enligt ”Järnvägshistoriskt forum” på nätet borde våtservetten snarare härröra från något senare tid.

Tur att inte det inte var någon epidemi som härjade då begränsningen av SJ:s våtservetter gällde, det hade inte varit roligt att vara lokförare då.

viktoria olle webbFoto: Olle Söderström.Viktoria Jonasson är ordförande för Sveriges Släktforskarförbund. Hon har tidigare varit ordförande för Borås Släktforskare, moderator för Sveriges Släktforskarförbunds Anbytarforum och projektledare för NÅDD (Namn åt de döda). Hon har också lett kurser för kursledare i Sveriges Släktforskarförbunds regi.

Till vardags arbetar hon som ingenjör och utbildningsansvarig på ett forskningsinstitut och en stor del av fritiden ägnar hon åt sin släktforskning.

Fortsätt läs mer
1756 Träffar
2 Kommentarer

Frosell - Släkten som försvann

Military_Service_records_oscar_frosel_20221124-150027_1 Oscar Frosell som chevaleresk fransk sergeant. Carl Mentor Angus Oscar Frosell, född i Montreal 1894, var en kosmopolit som förblev svensk medborgare hela livet ut. Kort före första världskrigets utbrott enrollerade han sig i främlingslegionen och sårades i slaget om Dardanellerna. Han gjorde sig sedermera en kolossal förmögenhet som gick förlorad vid Paris befrielse 1944. Bilden ställd till förfogande av dottern Heddy Frosell da Ponte.

 

Nu har det blivit dags för ett spännande gästinlägg, den första av en handfull kommande bloggar om en bortglömd skånsk dynasti, som under 1800-talets andra hälft nästan blev Wallenbergarnas like. Gästbloggen är skriven av Richard Beer, som har en trettio års karriär som utlandsreporter bakom sig, numera med sin bas i São Paulo, Brasilien. 

51yLPcu7ZgLNyligen samlade jag mer konventionell dokumentation om den svenske honorärkonsuln Raoul Nordling som är känd för att ha räddat Paris från den totalförstörelse som Hitler beordrat i augusti 1944. I samband med det sökandet snavade jag så att säga över en helt fantastisk story om en mycket framgångsrik Parissvensk som jag aldrig hört talas om (och jag har genom den egna familjen lite hum om svensk närvaro i Frankrike). Han hette Oscar Frosell och titulerade sig greve.

Dennes säregna livsöde har fängslande nedtecknats av dottern Heddy Frosell da Ponte på engelska i boken The Frosell Affair (finns hos Amazon Kindle). Berättelsen har vissa drag gemensamma med Alexandre Dumas fiktiva mästerverk Greven av Monte Cristo och min spontana reaktion var: bra skrivet, men hur mycket av detta är verkligt? Jag hade fått blodad tand och inledde min egen undersökning om familjen Frosell. Sökningar på Google gav mig först ingenting. Frosell är ett ovanligt namn, och kan ursprungligen ha varit Frösell eller Forsell.

Jag identifierade några enstaka Frosell i Sverige, men utan någon koppling till Oscar Frosell. Det visade sig finnas betydligt fler Frosell utanför rikets gränser. Var börja? Parallellt sökte jag personlig kontakt med författaren till The Frosell Affair. På Amazons författarsida drog jag först en nit. Boken var egenpublicerad och där fanns inget förlag att kontakta för en intervju.  Jag fick jag nöja mig med den korta presentationen om en äldre dam bosatt i den amerikanska Södern, närmare bestämt i delstaten Georgia. Hon hade skrivit en tidigare memoarbok om sin glamorösa tid hos flygbolaget Pan Am från mitten av sextiotalet och flera decennier fram. Den hade sålt hyggligt. Recensioner i kvalitetstidskrifter om båda böckerna var goda. Men inget kontaktformulär. Då gick jag tillbaka till mitt e-boksexemplar och hittade omnämnt i liten stil under publiceringsdata att Heddy fått hjälp med redigering och marknadsföring av en professionell byrå på Madison Avenue i New York. En vecka senare kunde jag samtala med författaren. En mycket älskvärd dam. Allt hon skrivit om pappan var absolut sanning, bedyrade hon. Den fabulösa förmögenheten skapad till stor del på egen hand. Hur han blivit angiven i andra världskrigets slutskede som kollaboratör till den tyska ockupationsmakten trots att han var från ett neutral land, helt opolitisk och ansåg sig vara korrekt i sina affärer. Fängslad och torterad, men inte formellt häktad. Alla hans tillgångar som mystiskt försvinner. En skenrättegång långt senare. Hur konsuln tvår sina händer och inte hjälper till att försvara en landsmans rättigheter. Slutligen hur Oscar Frosell stämmer den svenska staten i en uppmärksammad rättsprocess.

Allt detta beskrivs gripande i Heddy Frosell da Pontes bok. Min första oberoende faktakoll går genom tidningsartiklar i Sverige från 1950- och 1960-talen. Materialet är digert, affären var helt klart het i den svenska välfärdsmodellens barndom. Jag ska ge detaljer om detta i flera kommande gästblogginlägg. Då ska jag också berätta om mina kontakter med andra medlemmar av familjen Frosell utomlands. Deras utgångspunkter visade sig vara ganska olika.

Jag ska inte minst skildra vad jag kom fram till om släkten på svensk botten. Frosell var en skånsk dynasti som under 1800-talets andra hälft nästan blev Wallenbergarnas like. En senare Frosell var gardesofficer, konsul och globetrotter med våghalsiga affärer inte bara i New York men även i Sibirien och Shanghai. Dessutom fick jag tag på en riktig släktforskare som kunde härleda familjens ursprung, som i sig var ett mysterium! Medan anfadern i släkten verkade komma från ingenstans glömde emellertid aldrig följande generationer att påminna om fruarnas högadliga påbrå...

Om skribenten

Lars_amber_liten.jpgRichard Beer. Foto: privatJag är inte släktforskare, varken som hobby eller i yrket. Under trettio års karriär som utlandsreporter har det dock blivit en hel del grävande.

Jag ägnade nära två år till att kartlägga korruption i samband med Saabs försäljning av den senaste Gripen-generationen till Brasilien 2014. Det blev lika lång tid i jakt efter indicier om en internationell komplott bakom Palmemordet, med källor inte minst i Teheran, Washington och Johannesburg. Det mest väsentliga av det jag finner skulle tyvärr inte hålla som bevis inför domstol. Explosivt material återfinns därmed ofta i romanform som jag skriver under pseudonymen Lars Amber.

Fortsätt läs mer
852 Träffar
0 Kommentarer

Otto Witt – den svenske missionären som blev ofrivillig (?) krigshjälte

otto_witt1874 Bild: Otto Witt 1879. Foto: C. Dahlquist, Helsingborg

Den svenske missionären Otto Witt lyckades inget vidare med sitt mål att frälsa lokalbefolkningen i dåvarande Zululand. Istället kom han att hamna mitt i en av kolonialkrigens konflikter. Och bli anti-hjälte i en Hollywoodfilm långt senare. Det här är en gästblogg skriven av Mikael Hoffsten.

Senare delen av 1800-talet var en tid av snabb teknisk utveckling och med denna öppnades nya möjligheter. På gott och ont förstås – många av de nya innovationerna kom först fram för militära ändamål. En följderna var att jakten efter viktiga råvaror till den växande industrin blev alltmer intensiv och drev på kolonisationen av Afrika. Det hänsynslösa racet efter bland annat afrikanska råvaror fick sin kulmen i den konferens i Berlin 1884-1885 då Afrika delades upp mellan, i första hand, de europeiska stormakterna.

Sverige gjorde inte anspråk på några egna kolonier, men bidrog ändå på sätt och vis till koloniseringen genom de missionärer som på uppdrag av svenska kyrkan och frikyrkoförsamlingar (och ibland på eget initiativ) tog sig till Afrika för att förkunna det kristna budskapet. I nummer 5 av Släkthistoriskt Forum är temat väckelserörelsens frälsta rebeller och till dem hörde definitivt många av de missionärer som begav sig ut i världen mot slutet av 1800-talet. Många av de som reste var troligtvis inte medvetna om vad de gav sig in på, dödligheten i till exempel sjukdomar var stor. Medvetet eller omedvetet spelade många av dem också en roll i den hänsynslösa kolonialism av den Afrikanska kontinenten som tog fart från ungefär samma tid.

mKhwelantaba3Otto Witt och mKhwelantaba, en 17-årig zulu som kom i kontakt med Otto Witt när han var på flykt från det värst drabbade konfliktområdet. 1901 kom mKhwelantaba att bli Sveriges första svarta präst. Läs mer om mKhwelantaba i Amat Levins blogg Svart historia. Foto: C. Dahlquist, HelsingborgEn av dem var Otto Witt, som begav sig från Sverige med det till synes fredliga målet att frälsa lokalbefolkningen i dåvarande Zululand, men som i stället kom att hamna mitt i en av kolonialkrigens konflikter. Hans släkt härstammade från Tyskland där hans anfader Thomas Witt som föräldralöst spädbarn togs om hand om hustrun till en svensk general efter att svenskarna hade plundrat staden Wittenberg (därav efternamnet Witt) under trettioåriga kriget. Fadern, Holjer Anders Witt (1818-1889) var biträdande rektor vid läroverket i Malmö och senare kyrkoherde i Helsingborg samt riksdagsman. Efter mycket funderande valde även Otto att utbilda sig till präst och han prästvigdes 1874. Hans första tjänst blev i hans fars hemförsamling, något som Otto inte trivdes med. I stället vände han blicken utanför Sveriges gränser.

Svenska kyrkan hade 1874 fattat beslut om att inleda missionsverksamhet. På inrådan av den norske missionsbiskopen Hans Paludan Smith Schreuder (1817-1882) valdes Zululand ut som ett av målen. Schreuder hade kommit till Zululand redan 1849 och stod på god fot med dess kung Cetshwayo. Otto fick så småningom uppdraget och anlände 1876 tillsammans med sin hustru Elin Pallin (1848-1923) till den brittiskkontrollerade Natalprovinsen på östkusten i nuvarande Sydafrika. Missionsstationen sattes upp på en gård vid en flodövergång på gränsen mellan Natal och Zululand. Platsen hette Rorke´s Drift efter en tidigare ägare men döptes om av Otto till Oscarsberg efter den svenske kungen (beroende på språk användes det ena eller det andra namnet). Någon större framgång med att omvända befolkningen till kristendom uteblev inledningsvis, församlingen kom bara att uppgå till knappa 40 personer efter de första tio åren.

Storbritannien var inte bekvämt med att ha en så mäktig granne som Zululand och i början av 1879 provocerade därför britterna fram ett krig. Under ledning av generallöjtnant Fredric Thesiger (Lord Chelmsford) gick en större brittisk styrka in i Zululand för att söka strid med zuluarmén. Den brittiska styrkan saknade underrättelser om var zuluarmén befann sig och var dessutom övermodig. Spjutbeväpnade och dåligt tränade motståndare skulle inte vara något problem för modernt utrustade soldater ansåg man. Men det visade sig att zuluaramén var både vältränad och skickligt anförd. I frustation över att inte hitta sina motståndare gjorde Lord Chelmsford misstaget, liksom Napoleon vid Waterloo, att dela på sin styrka. Huvuddelen marscherade i väg medan cirka 1 500 soldater lämnades kvar i lägret vid Islandlwana. Dessa anfölls snart av 20 000 zuluer och nedgjordes nästan till sista man.

Oscarsberg hade hyrts ut till den brittiska armén under tre månader för att användas som materialupplag och sjukhus under fälttåget. Skottlossningen från Islandlwana hördes till Oscarsberg och Otto och två andra män tog med sig ett teleskop upp på ett närliggande berg. De kunde inte se striderna men de hörde kanonmuller. De kunde dock se att tusentals zulusoldater var på väg mot dem. Otto valde då att fly till en gård några mil bort där hans hustru och två barn vistades.

Vid Rorke´s Drift var cirka 150 brittiska, varav 120 stridsdugliga, soldater förlagda. De infödda soldaterna valde, liksom Otto, att fly innan zuluerna kom fram. I all hast förbereddes missionsstationen för anfallet genom byggande av barrikader. Trots den enorma övermakten lyckades den lilla brittiska styrkan att slå tillbaka anfallen. Nästa dag lämnade zuluerna området då de fått vetskap om att brittiskt kavalleri närmade sig. Elva Victoriakors delades ut - det mesta som någonsin delats ut vid en enskild drabbning.

Britterna hade inte gett upp planerna på att krossa zuluriket och efter att ha besegrat zuluarmén senare samma år införlivades det stegvis i Natalprovisnen.

Otto valde att resa tillbaka till Sverige efter händelserna och anlände till Helsingborg två månader senare. Men redan året efter återvände han till missionsstationen som till stora delar var förstörd efter striderna. Här blev han kvar till 1889 och lät bland annat uppföra en skola och ett barnhem. Han lät även ge ut en psalmbok på zulu. Fler svenska missionärer anlände efter hand och församlingen växte. Otto började dock känna sig alltmer vilsen inom statskyrkan och övergick efterhand till frireligiositet. Han tog steget fullt ut när han 1889 sade upp sig från sin tjänst och började verka som fristående missionär i Natals huvudstad Durban innan han 1891 återvände till Sverige.

Efter att ha verkat som predikant i Sverige och Norge (och även i USA) och delvis försörjt sig som lärare gick han 1905 med i Frälsningsarmén och var verksam där i två år innan han övergick till Helgelseförbundet och senare till Pingstkyrkan. I den senare samarbetade han mycket med Lewi Petrus. Otto efterlämnade flera memoarböcker, totalt tjugofem böcker, samt många psalmer som återfinns i Frälsningsarméns och Pingstkyrkans psalmböcker.

Zulukriget har skildrats i två äldre brittiska filmer. I Zulu (1964) skildras striderna vid Rorke´s Drift. Huvudrollerna spelas av Stanley Baker och Michael Caine. Otto, spelad av Jack Hawkins, framställs som en alkoholiserad pacifist. Hans dotter (i verkligheten hans fru) spelas av Ulla Jacobsson.

Striden i gryningen (Zulu dawn) (1979) skildrar slaget vid Islandlwana. I huvudrollerna ser vi bland annat Peter O`Toole (som Lord Chelmsford) och Burt Lancaster. Båda filmerna framställer zulufolket i positiv dager och engelsmännen, främst i den sistnämnda filmen, som inkräktare.

Otto hamnade, utan egen förskyllan, mitt i ett stort kolonialkrig. Som missionär var han säkerligen motståndare till kriget med allt det lidande det medförde och som dessutom inte gjorde hans missionsarbete lättare. Hans kontakter med zulukungen är kanske något som engelsmännen skulle ha utnyttjat så de kunde avstått från att provocera fram kriget.

För den som finns läsa mer om Otto Witt så gav Pingstkyrkan 2017 ut boken Utanför lägret. En berättelse om missionären och evangelisten Otto Witt skriven av Roland Gäreskog.

I Amat Levins blogg Svart historia kan man läsa mer om Otto Witt och mKhwelantaba, en 17-årig zulu som kom i kontakt med Otto Witt när han var på flykt från det värst drabbade konfliktområdet. Witt tog sig an pojken, som fick följa med när missionären när han återvände till Sverige. M Khwelantaba kom senare att bli Sveriges första svarta präst.

Läs mer om mKhwelantaba i bloggen Svart historia.  

Micke webbMikael HoffstenMikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker, bland andra boksereien Släktforskarens lilla faktabok och nu senast Stockholmsforska. Ibland skriver han även för tidningen Släkthistoriskt Forum och gästbloggar här på Rötter. Han är historienörd i allmänhet och i sina bloggar ger han ett exempel på hur bortglömda detaljer och personer kan skicka oss bakåt i tiden, till världsomvälvande händelser.

Fortsätt läs mer
2642 Träffar
0 Kommentarer

Se upp så kan du bli förvånad

DSC_1131_fix2 Mystiska siffror i Stockholms Roddförenings båthustak. Foto: Mikael Hoffsten

Det här är en gästblogg skriven av Mikael Hoffsten, ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till ett flertal böcker om släktforskningsrelaterade ämnen. Han är även historienörd i allmänhet och i den här bloggen ger han ett exempel på hur små, bortglömda detaljer kan skicka oss bakåt i tiden, till världsomvälvande händelser.

Under ett besök på Djurgården råkade jag se några siffror på innetaket i en byggnad. Det var tresiffriga nummer som plankvis gick i nummerordning, men i övrigt verkade det inte vara något system i det hela. Men nyfiken blev jag och kände mig tvungen att ta reda på vad siffrorna stod för.

Byggnaden som siffrorna fanns i var Stockholms Roddförenings (SRF) båthus. Föreningen hade bildats redan 1880, men 1913 var det nya båthuset klart. Året innan hade OS gått av stapeln i Stockholm och en av de mest populära grenarna var rodd. Ett provisoriskt roddstadion, med plats för 5 500 åskådare, byggdes vid Djurgårdsbrunnviken. När tävlingarna var över revs läktaren och delar av virket användes 1913 för att bygga SRFs nya båthus. Detta är i stort sett i originalskick – även mycket av möblerna på övervåningen är från detta år. I den del av båthuset som används för att förvara båtarna var det tydligen inte så noga med finishen eftersom taket består av brädor från sittplatsläktaren i original. Siffrorna är alltså numren på sittplatserna på läktaren.

temaspar osLäktaren vid Strandvägen, OS 1912. Foto: Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande
Sommaren 1912 var solig och hela olympiaden präglades av optimism. Levnadsstandarden ökade hela tiden. Ny teknik, till exempel bilar, hade kommit för att stanna. Även om det pågick en kapprustning i Europa och det pågick konflikter på sina håll runt om i världen så oroade sig nog inte vanligt folk så mycket. OS i Stockholm blev en stor succé och gick till historien som solskensolympiaden. Det groggades friskt på stadens restauranger och dracks svalkande lemonad i bersåerna. Det gick bra för Sverige -i medaljligan kom vi på andra plats efter USA- bland annat tog den svenska inriggade fyran med styrman silver i rodd. När spelen tog slut blickade man fram mot nästa olympiska spel sommar planerat att genomföras 1916 i Berlin.

Nu blev det inte så. Orosmolnen började samlas. I april samma år hade det osänkbara ångfartyget Titanic gått under på sin jungfrufärd. I oktober bröt det första Balkankriget ut och året därpå det andra. I augusti 1914 inleddes det som senare kom att kallas det första världskriget ut och efter det blev inget som förut. När kriget slutade 1918 var allt förändrat – ibland till det bättre men oftare till det sämre.

Man kan då fundera över numren i taket i båthuset. Vad tänkte den personen som satt på plats 355 på? Satt hen på läktaren och oroade sig eller var det full koncentration på tävlingarna? Diskuterade 355an dagspolitik med grannen på plats 356? Eller var det de svenska medaljframgångarna som avhandlades i första hand? Åskådarna från roddläktaren är sedan länge borta, men läktaren lever kvar – om än i en helt annan skepnad än den ursprungliga.

En modern parallell är rivandet av Söderstadion i Stockholm för några år sedan. Fotbollssupportrar från främst Hammarby (Bajen) fick då plocka med sig delar av inredningen. I mer än ett hem på söder i Stockholm står det stolar från arenans sittplatsläktare och i mer än en trädgård finns det gräs från planen planterat.

Micke webbMikael HoffstenMikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker, bland andra boksereien Släktforskarens lilla faktabok och nu senast Adel, från Natt och Dag till idag. Ibland skriver han även för tidningen Släkthistoriskt Forum och gästbloggar här på Rötter.

Fortsätt läs mer
1785 Träffar
0 Kommentarer

Sveriges första fotbollslandskamper 1908 och 1973

Det här är ett gästblogginlägg skrivet av Mikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker. Mikael är dessutom ett vandrande uppslagsverk och denna gång handlar det, passande nog, om fotboll.

Just nu spelas det mycket fotboll i världen. Det svenska damlandslaget – som är rankade som nionde bästa lag i världen – spelar VM i Frankrike där de möter USA, Chile (vinst i tisdags med 2-0) och Thailand. Herrlandslaget spelar EM-kvalmatcher mot Malta (vinst i fredags med 3-0) och mot Spanien (förlust i måndagsmed 0-3).

Fotboll har spelats i flera tusen år, men i den form vi känner den i dag kan den härledas till mitten av 1800-talets England. 1863 bildades det engelska fotbollsförbundet och 1872 spelades den första landskampen mellan England och Skottland. Båda lagen ställde upp med tio anfallsspelare och matchen slutade 0-0! 1888 startade, i England, det första seriespelet och den första ligamästaren blev Preston. 1908 blev fotbollen officiell OS-gren och 1930 spelades det första världsmästerskapet. Det första europamästerskapet för damer spelades 1984 och det första världsmästerskapet 1991. OS-gren blev det 1996.

Under första världskriget var damfotbollen stor i England – herrarna var ute och krigade och det ordinarie seriespelet låg nere. Tydligen blev intresset för damfotbollen för stort, för engelska fotbollsförbundet förbjöd 1921 damfotboll att spelas på herrklubbarnas planer – ett förbud som inte upphävdes förrän 1971. Englands damer spelade fram till 1922 några inofficiella landskamper mot Frankrike, vilka även under 1920-talet spelade mot Belgiens damlandslag. I Norden var det Danmark som låg längst fram och där startades en damserie 1959 – nästan 30 år före Sverige.

 

Gefas damlag 1963Syfabriken Gefa AB:s damlag 1963, föregångaren till Öxabäcks, som senare kom att bli första laget att bli svenska mästare. Bild från Öxabäck IFs museum. Övre raden från vänster: Stina Andersson, Gunnar Wilhelmsson, Rut Oskarsson, Ingeborg Wilhelmsson, Kerstin Johnson, Marita Wilhelmsson, Margareta Johansson. Nedre raden från vänster: Helena Heldebring, Nelly Lindegårde, Lena Karlsson, Gunnel Wilhelmsson, Gun-Britt Andersson.


Till Sverige kom fotbollen från Storbritannien på 1870-talet och etablerade sig först på västkusten. Det första svenska mästerskapet på herrsidan vanns av Örgryte 1896 och 1925 startade allsvenskan. I början av 1900-talet spelades det några uppvisningsmatcher mellan damlag, men det dröjde till 1960-talet innan det spelades riktigt seriespel. Öxabäck blev de första svenska mästarna 1973 och 1988 startade damallsvenskan. Den första herrlandskampen spelades 1908 mot Norge och slutade med svensk seger med 11-3. Den första damlandskampen spelades inte förrän 1973, då Sverige spelade 0-0 mot Finland.

 

Sveriges landslag 1908. Bildkälla: Wikimedia commons


Nedan följer laguppställningarna från de första landskamperna. Kanske har du någon släkting som spelade?

Sverige – Norge 11-3 (5-2)

12 juli 1908 i Göteborg. Bäste målskytt Erik Börjesson med 5 mål.

Här är hela laguppställningen:

Ove Erickson (IFK Göteborg) – Theodor Malm (AIK), Nils Andersson (IFK Göteborg) – Sven Olsson (Örgryte IS), Hans Lindman (IFK Uppsala), Thor Eriksson (Örgryte IS) – Gustaf Bergström (Örgryte IS), Erik Bergström (Örgryte IS), Erik Börjesson (IFK Göteborg), Karl "Köping" Gustafsson (IFK Köping) och Karl Ansén (AIK).

Damernas första landskamp:

Finland-Sverige 0-0

25 augusti 1973 i Mariehamn, Åland

Gun Hellestig (Hammarby IF) – Anita Fredriksson (Göta), Ebba Andersson (Öxabäck), Ingalill Arvling (Hammarby), Ulla Nilsson (Ope) ersattes av Birgitta Johansson (Hammarby) i 30:e minuten) – Maj Gunnarsson (Öxabäck), ersattes av Inger Arnesson (Öxabäck) i 52:a minuten), Agneta Björck (SGU Falköping) – Birgitta Söderström (Göta), Ann Jansson (Hammarby), Ann Magnusson (Jitex), Kajsa Ketola (Kronäng) ersattes av Susanne Erlandsson (Halmia) i 44:e minuten).

På herrsidan är de största framgångarna OS guld 1948, OS-silver 1952. VM-silver 1958 och VM-brons 1950 och 1994. 1992 slutade Sverige delad trea i EM.

På damsidan vann Sverige det inofficiella europamästerskapet 1984 och tog silver 1987, 1995 och 2001. VM-silver togs 2003 och brons 2011. I OS 2016 blev det silver.

Micke webbMikael HoffstenMikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker, bland andra boksereien Släktforskarens lilla faktabok och nu senast Porträttfynd, fotografier och fotografer 1860–1920. Ibland skriver han även för tidningen Släkthistoriskt Forum och gästbloggar här på Rötter.

Fortsätt läs mer
4891 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
547 inlägg
Mats Ahlgren
340 inlägg
Ted Rosvall
286 inlägg
Anton Rosendahl
270 inlägg
Helena Nordbäck
260 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Michael Lundholm
39 inlägg
Gästbloggare
31 inlägg
Stefan Simander
2 inlägg

Annonser