Rötterbloggen
Rötterbloggen

Sveriges första fotbollslandskamper 1908 och 1973

Det här är ett gästblogginlägg skrivet av Mikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker. Mikael är dessutom ett vandrande uppslagsverk och denna gång handlar det, passande nog, om fotboll.

Just nu spelas det mycket fotboll i världen. Det svenska damlandslaget – som är rankade som nionde bästa lag i världen – spelar VM i Frankrike där de möter USA, Chile (vinst i tisdags med 2-0) och Thailand. Herrlandslaget spelar EM-kvalmatcher mot Malta (vinst i fredags med 3-0) och mot Spanien (förlust i måndagsmed 0-3).

Fotboll har spelats i flera tusen år, men i den form vi känner den i dag kan den härledas till mitten av 1800-talets England. 1863 bildades det engelska fotbollsförbundet och 1872 spelades den första landskampen mellan England och Skottland. Båda lagen ställde upp med tio anfallsspelare och matchen slutade 0-0! 1888 startade, i England, det första seriespelet och den första ligamästaren blev Preston. 1908 blev fotbollen officiell OS-gren och 1930 spelades det första världsmästerskapet. Det första europamästerskapet för damer spelades 1984 och det första världsmästerskapet 1991. OS-gren blev det 1996.

Under första världskriget var damfotbollen stor i England – herrarna var ute och krigade och det ordinarie seriespelet låg nere. Tydligen blev intresset för damfotbollen för stort, för engelska fotbollsförbundet förbjöd 1921 damfotboll att spelas på herrklubbarnas planer – ett förbud som inte upphävdes förrän 1971. Englands damer spelade fram till 1922 några inofficiella landskamper mot Frankrike, vilka även under 1920-talet spelade mot Belgiens damlandslag. I Norden var det Danmark som låg längst fram och där startades en damserie 1959 – nästan 30 år före Sverige.

 

Gefas damlag 1963Syfabriken Gefa AB:s damlag 1963, föregångaren till Öxabäcks, som senare kom att bli första laget att bli svenska mästare. Bild från Öxabäck IFs museum. Övre raden från vänster: Stina Andersson, Gunnar Wilhelmsson, Rut Oskarsson, Ingeborg Wilhelmsson, Kerstin Johnson, Marita Wilhelmsson, Margareta Johansson. Nedre raden från vänster: Helena Heldebring, Nelly Lindegårde, Lena Karlsson, Gunnel Wilhelmsson, Gun-Britt Andersson.


Till Sverige kom fotbollen från Storbritannien på 1870-talet och etablerade sig först på västkusten. Det första svenska mästerskapet på herrsidan vanns av Örgryte 1896 och 1925 startade allsvenskan. I början av 1900-talet spelades det några uppvisningsmatcher mellan damlag, men det dröjde till 1960-talet innan det spelades riktigt seriespel. Öxabäck blev de första svenska mästarna 1973 och 1988 startade damallsvenskan. Den första herrlandskampen spelades 1908 mot Norge och slutade med svensk seger med 11-3. Den första damlandskampen spelades inte förrän 1973, då Sverige spelade 0-0 mot Finland.

 

Sveriges landslag 1908. Bildkälla: Wikimedia commons


Nedan följer laguppställningarna från de första landskamperna. Kanske har du någon släkting som spelade?

Sverige – Norge 11-3 (5-2)

12 juli 1908 i Göteborg. Bäste målskytt Erik Börjesson med 5 mål.

Här är hela laguppställningen:

Ove Erickson (IFK Göteborg) – Theodor Malm (AIK), Nils Andersson (IFK Göteborg) – Sven Olsson (Örgryte IS), Hans Lindman (IFK Uppsala), Thor Eriksson (Örgryte IS) – Gustaf Bergström (Örgryte IS), Erik Bergström (Örgryte IS), Erik Börjesson (IFK Göteborg), Karl "Köping" Gustafsson (IFK Köping) och Karl Ansén (AIK).

Damernas första landskamp:

Finland-Sverige 0-0

25 augusti 1973 i Mariehamn, Åland

Gun Hellestig (Hammarby IF) – Anita Fredriksson (Göta), Ebba Andersson (Öxabäck), Ingalill Arvling (Hammarby), Ulla Nilsson (Ope) ersattes av Birgitta Johansson (Hammarby) i 30:e minuten) – Maj Gunnarsson (Öxabäck), ersattes av Inger Arnesson (Öxabäck) i 52:a minuten), Agneta Björck (SGU Falköping) – Birgitta Söderström (Göta), Ann Jansson (Hammarby), Ann Magnusson (Jitex), Kajsa Ketola (Kronäng) ersattes av Susanne Erlandsson (Halmia) i 44:e minuten).

På herrsidan är de största framgångarna OS guld 1948, OS-silver 1952. VM-silver 1958 och VM-brons 1950 och 1994. 1992 slutade Sverige delad trea i EM.

På damsidan vann Sverige det inofficiella europamästerskapet 1984 och tog silver 1987, 1995 och 2001. VM-silver togs 2003 och brons 2011. I OS 2016 blev det silver.

Micke webbMikael HoffstenMikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker, bland andra boksereien Släktforskarens lilla faktabok och nu senast Porträttfynd, fotografier och fotografer 1860–1920. Ibland skriver han även för tidningen Släkthistoriskt Forum och gästbloggar här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  270 Träffar
  0 Kommentarer
270 Träffar
0 Kommentarer

Vi kallas gravstenskramare

Anna-Lena Hultman är välkänd i släktforskarsverige för sin stora kunskap om bland annat emigrantforskning. Under de många år hon även varit aktiv i Sveriges Släktforskarförbund i projekt som Sveriges dödbok och Gravstensinventeringen. Men hon har också verkat på lokaI nivå. I Hössna har hon tillsammans med släktforskar- och hembygdsföreningen jobbat hårt för att rädda kyrkogårdens gravstenar. Och lyckats. I dagens gästblogg berättar hon hur de gick till väga.

grav1Ingen händelse i Sverige har väl påverkat kyrkogårdarna så mycket som den tragiska olyckan i Bollebygd, då ett barn fick en gravsten över sig och avled. Fram till dess hade ett lugn vilat över kyrkogårdarna. En och annan gravsten hade plockats bort, men de flesta stenarna hade fått stå kvar oavsett om det fanns gravrättsinnehavare eller inte.

Efter olyckan skulle alla gravstenars stabilitet testas och på många ställen dömdes mer än hälften av stenarna ut. En den kyrkogårdsförvaltningar verkar mer eller mindre ha handlat i panik, som att t ex dagarna före alla helgons dag välta omkull alla instabila stenar, eller att förankra med stora impregnerade pålar och färglada spännband. Resultatet blev allmänhetens ilska och förtvivlan.

Det blev insändare i tidningarna, protestmöten med kyrkogårdsförvaltningarna, men ibland bara uppgivenhet och sorg, särskilt ute på landsbygden. Hembygdfolk och släktforskare som protesterade och ville att stenarna skulle återställas och förankras blev ibland föraktfullt kallade ”gravstenskramare”. Känslan var att kyrkogårdsförvaltningarna fortast möjligt ville köra bort stenarna för att få fria ytor att klippa!

Det går att ”rädda” en kyrkogård

Hembygdsföreningarna i Ulricehamns kommun i Västergötland engagerade sig i att försöka bevara det kulturarv som gravstenarna utgör. Det blev många möten och ett par överklagande av tagna beslut innan en överenskommelse kom till stånd mellan några av hembygdsföreningarna och kyrkogårdsförvaltningen/kyrkorådet. En av hembygdsföreningarna som nu lyckats genomföra ”räddningsaktionen” är Hössna hembygdsförening.

Så här blev det

Hössna kyrkogård bestod 2014 av 450 gravplatser, därav 103 lediga på den nya delen. Vid stabilitetstestningen blev 158 stenar underkända och skulle tas bort om ingen gravrättsinnehavare tog på sig ansvaret att åtgärda. Det största problemet visade sig vara att närmare hälften inte hade någon aktuell gravrättsinnehavare. Genom en släktforskningsinsats eftersöktes ättlingar då till de begravda, men utfallet var inte särskilt positivt, endast några enstaka gravar fick på så sätt nya ”ägare”, till och med en i Amerika, men många var ointresserade och i de flesta fall fanns inga nära anhöriga. För hembygdsföreningen var det ändå viktigt att stenarna bevarades, de är ju en del av socknens historia. 27 gravstenar blev skyddade genom den kulturhistoriska inventeringen som genomfördes och där ligger nu skötseln hos kyrkogårdsförvaltningen.

grav4grav5

För 60 gravplatser lyckades till slut hembygdsföreningen få till skötselavtal. Det innebär att föreningen ansvarar för att graven sköts, att gräset trimmas på framsidan och sidorna (kyrkogårdsförvaltningen trimmar på baksidan!). Det går till så att någon från hembygdsföreningen försedd med el-trimmer och sopborste, tar med ett barnbarn och genomför putsningen och avsopning när så behövs. Det arbetet går att genomföra på 45 minuter – om man inte pratar för mycket om de hössnabor som finns ”under jord”. Stenarna har märkts upp med en liten skylt med texten ”Vårdas av Hembygdsföreningen” och de blomlådor som fanns kvar har tagits bort.

Hur gick det då med de underkända? Av de 60 stenarna som skulle skötas fanns 35 som inte var förankrade. Att dubba om hade föreningen inga ekonomiska resurser till, men kyrkogårdsförvaltningen godkände att de flesta stenarna lades ner svagt lutande på marken. Det tog 2-3 halvdagar för ett par man att fixa det. Några stenar som inte passade att lägga ner, fick nya dubbar och ställdes upp på sin plats.

 

grav2grav3

Hembygdsföreningen har fått mycket beröm för arbetet på kyrkogården och flera gravrättsinnehavare som bor långt bort och har svårt att hålla uppsikt, har nu anlitat föreningen att trimma. Inga pengar är inblandade och allt sköts genom frivilligt arbete och endast ett 10-tal stenar har tagits bort på grund av att gravrättsinnehavare särskilt begärt det.

Kanske kan andra hembygdsföreningar eller grupper också få inspiration att rädda sina kyrkogårdar.

anna lena hultmanAnna-Lena Hultman är ordförande i Ulricehamnsbygdens forskarklubb och Hössna hembygdsförening. Hon har under många år varit aktiv inom Sveriges Släktforskarförbund där hon bland mycket annat har varit projektledare för Namn åt de döda och Gravstensinventeringen. Därtill är hon en av landets främsta experter på emigrantforskning och hon har hjälpt åtskilliga svenskamerikaner att hitta sina rötter i Sverige. År 2016 etog hon emot Victor Örnbergs hederspris för sina stora insatser på släktforskningsområdet.

Fortsätt läs mer
  1298 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Comérus
Hoppas att fler kan rädda gamla gravstenar. Jag har känt stor sorg över att veta att gamla anfäders gravstenar ska tas bort och ti... Läs mer
fredag, 22 mars 2019 17:43
1298 Träffar
1 Kommentar

Hedvig Hurtig

hedvigHedvig träffade sitt livs kärlek Arvid när hon var 25 år gammal. Men snart skildes de åt och det skulle dröja 20 år innan deras vägar möttes igen.

Hedvig Olofsson (1889-1982), var född och uppvuxen i Umeå. Hon växte upp på en gård i början på nuvarande Norrlandsgatan, det som i dag kallas för "ner på stan", en promenad till centrum på cirka 10-15 min. På den tiden när hon växte upp var hennes hem långt utanför stan eftersom det var skog i nuvarande stan. Hedvig har berättat att de tog häst och vagn och åkte in till Umeå cirka en gång per år.

Hon utbildade sig till sjuksköterska och arbetade mestadels i Umeå förutom de sista åren var hon "översköterska" i Nordmaling, möjligen var översköterska det vi i dag kallar för avdelningssköterska eller distriktssköterska.

1914 träffade hon Arvid Hurtig i Umeå, när han var där och gjorde lumpen. En kaffekanna, en sockerskål och en gräddsnipa finns bevarad hos ett barnbarn till Arvid, där är det ingraverat "Hedvig 1914 24/12". När Arvid genomfört lumpen kom han och Hedvig ifrån varandra.

Arvid var busschaufför till yrket och 1923 inrättade den första lokala busslinjen i Norrbotten. Sträckan var Luleå - Svartöstaden och passagerarkabinen var en träkur som monterades på en lastbil. Det fanns plats för åtta passagerare. Firman som döptes till Bilbolaget Hurtig & Co blev grunden till dagens LLT. Han gifte sig med en annan kvinna och fick med henne tre barn. Arvid blev änkeman och var ner till Norrköping och hälsade på släkten (han var född i Östergötland och hans bror bodde i Norrköping) och på tåget tillbaka till Luleå träffade han Hedvig igen och tycke uppstod. 1945 gifte de sig och bosatte sig i Luleå.

Hedvig var en helt underbar människa. En sonhustru till Arvid kallade henne för en ängel. 1982 avled hon och är begravd på Luleå innerstads kyrkogård tillsammans med Arvid.

Fotot är från min morfars mors album, hon var kusin till Hedvig.

 

Anton RosendahlAnton Rosendahl är en ung släktforskare från norra Västerbotten med ett stort intresse för gamla porträttbilder och vad de berättar. I några gästbloggar här på Rötter kommer han berätta om ett urval av de bilder han fastnat för och om livsödena som döljer sig bakom dem.

Fortsätt läs mer
  3259 Träffar
  0 Kommentarer
3259 Träffar
0 Kommentarer

Systrarna Stenbäck från Djupvik

valborg djupvikFrida djupvik

Detta är systrarna Stenbäck från Djupvik, Umeå. Till vänster Valborg (1900-1933) och till höger Fredrika "Frida" (1895-1972). Fotona kommer från min morfars mors album. De föddes i en syskonskara av åtta barn till sågverksarbetaren Karl Stenbäck och hans hustru Anna Katarina Mattsdotter. Drygt en månad innan Valborg, som var yngst i syskonskaran, föddes dog fadern Karl. På dagen (!) fyra år senare, alltså 1904, avled även deras mor varför hela den stora syskonskaran blev föräldralös. Barnen splittrades därefter, de flyttade till olika fosterfamiljer, någon emigrerade till USA. Valborg och Frida, som Fredrika kallades, fick då komma till sin moster Fredrika Albertina Mattsdotter och hennes make Anders August Olofsson. De var barnlösa och bodde då på Östermalm i Umeå stadsförsamling men flyttade senare till fastigheten Tranan 2.

Anders August Olofsson, som var farbror till min morfars mor Ester, står noterad som arbetare i kyrkböckerna men han hade även tidigare varit dräng hos "fint folk" i Umeå stad, om jag får använda det uttrycket. Till exempel så var han dräng en tid hos rådmannen, guld- och silverarbetaren Erik Linderoth med familj i Umeå stad. Därefter var han dräng ett tag hos löjtnantänkan Hedvig Rosina Charlotta Hörnell f. Bergmark i fem år innan han 1890 gifte sig med nämna Fredrika Albertina Mattsdotter född i Vännäs församling. Hon hade å sin sida tidigare bland annat varit piga hos gästgiverskan i Umeå stad mamsell Anna Sofia Pettersson.

Anders August avled 1937 och Fredrika Albertina 1939.

Hur gick det då i livet för systrarna Valborg och "Frida"? Ja Valborg gifte sig med maskinkonstruktören Sven August Kindblom från Jönköping. De bodde först i Göteborgs Gamlestads församling där även deras tre barn föddes. 1930 flyttade de till Partille. I oktober 1933 flyttade dem till Sölvesborg. I december samma år avled Valborg i sviterna av tuberkulos och efterlämnade maken och deras tre barn, där det yngsta barnet bara var fyra år gammalt. Maken Sven August gifte sedan om sig två gånger till (han hade innan giftet med Valborg varit gift en gång tidigare) så han var gift totalt fyra gånger och hade barn från de tre första äktenskapen. En stor sorg för honom var nog när äldsta dottern Bojan Linnéa, liksom sin mor Valborg, avled av tuberkulos 1947, blott 19 år gammal. Då boende i Stockholm.

Sven August avled 1975, då bosatt i Möllevångens församling i Skåne.

Valborgs syster Fredrika eller "Frida" som var hennes smeknamn, blev kvar i Umeå. Hon gifte sig med grovarbetaren Karl Gunnar Svanberg och fick med honom två pojkar. De bodde då på Ålidbacken i Umeå, men flyttade 1940 till Teg i Umeå där de bodde en kortare tid innan de återvände till Umeå stad igen.

Äldste sonen dog redan 1955, 27 år gammal, det var nog en stor sorg för både "Frida" och Karl Gunnar. Frida avled 1972, då bodde makarna på Järnvägsallén i Umeå och när Karl Gunnar avled tre år senare var han skriven på Idrottsallén i Umeå.

Det är inte utan att jag fäller några tårar när jag skriver detta och tänker på allt tragiskt som denna familj fick uppleva men Valborg och Frida fick nog en bra uppväxt hos sin moster och morbror i Umeå stad trots allt.

Anton RosendahlAnton Rosendahl är en ung släktforskare från norra Västerbotten med ett stort intresse för gamla porträttbilder och vad de berättar. I några gästbloggar här på Rötter kommer han berätta om ett urval av de bilder han fastnat för och om livsödena som döljer sig bakom dem.

Fortsätt läs mer
  767 Träffar
  0 Kommentarer
767 Träffar
0 Kommentarer

Konrad och Selma Wester

Jag hör ofta uttrycket ”det var bättre förr”, men det var verkligen inte allt som var bättre förr, det inser man om man fördjupar sig i människoöden som Konrad och Selmas. Jag tycker att berättelsen om paret på detta foto är en fängslande historia som ger en inblick i hur tufft livet på många sätt var för många i 1800-talets Sverige.

konrad och selma wester

Detta är Erik KONRAD Danielsson Wester (1879-11-13-1923-05-14) och hans hustru SELMA Johanna Viklund (1884-12-19-1969-06-01). Konrad var från Spölträsk och Selma från Risåträsk, båda byar i Burträsk socken, Västerbottens län. Konrad och Selma vigdes 1903-03-08. De fick nio barn tillsammans, det yngsta föddes efter att Konrad hade avlidit.

Konrad var ovanligt intresserad av nyheter och kunskap. Äldsta dottern Valborg fick som barn vara vallflicka med korna som gick ute i skogen på bete. "Getare" var ju den lokala benämningen på en vallflicka eller vallpojke. Sommaren när hon var åtta år var hon alltså getare och för detta sommarjobb fick hon av Konrad en prenumeration på Allers familjejournal, vilken hon då satt i skogen och läste om dagarna. Läshungern var stor men det var i en tid när det på många håll ute på landet ansågs nästan syndigt att läsa veckotidningar.

När Konrad hade gjort en stor nyodling och satt upp en stor lada där, tyckte någon granne att det skulle nog mycket till innan han skulle få en så enormt tilltagen lada full. Konrad var den förste i trakten att använda handelsgödsel och den stora ladan blev full!

Under någon tid prenumererade han på "Social-Demokraten". Inte för att han var socialdemokrat, men som han själv uttryckte det: "jag vill veta vad de tycker".

Konrad, som hade plattfot, blev därför frikallad från värnplikten år 1900. Byn Spölträsk, där Selma och Konrad bodde, bestod av bara två gårdar. Konrads bror Herman bodde i den andra gården. Byn låg avsides till. För att komma in till stationssamhället fick de ro över två sjöar. Konrad tyckte att de bodde lite väl avsides och ville komma till mer civiliserade trakter. Han såg sig därför om att kanske flytta ner mot kusten. Ett sätt att få ihop pengar var på den tiden tjärbränning och under första världskriget var priset på tjära högt. Han arbetade en hel vinter och kanske mer med att bygga upp en tjärdal. Det kunde ta ett eller några år att bygga upp en stor sådan som gav många tunnor tjära. Varför tjära var så eftertraktat vet jag inte men möjligen kan man ha fått fram ämnet fenol ur tjäran. Detta användes bl.a. till sprängämne i minor m.m. När det var dags att bränna tjärdalen eller strax innan han hade avyttrat tunnorna kom fredsslutet och priset på tjära föll drastiskt.

Det var ju en stor missräkning men försäljningen av hemmanet i Spölträsk gav en del. Familjen hade köpt en gård i Flarklund, Nysätra och 1918 flyttade man dit. Selma och Konrad begav sig dit med flyttlass medan de äldsta döttrarna Valborg och Dagmar skulle driva kreaturen till den nya gården. Valborg var då 14 år, skulle fylla 15 i december det året och Dagmar var 13 år. Detta var i alla fall en vandring som tog några dagar. De övernattade hos en familj i Andersvattnet, Burträsk, det kan ha varit hos någon släkting. Den familjen hade barn och de blev överförtjusta i en killing som följde med i boskapsbesättningen. De tiggde och bad att få köpa killingen fast flickorna hade ju inget mandat att att sälja ut något. Efter mycket tvekan gick de med på att sälja killingen och de fick nog förhållandevis bra betalt för den. Konrad och Selma tyckte inte att de var illa när de kom fram med kreaturen.

Man kan ju reflektera över att på den tiden kunde en flicka på 8 år betros att vara getare och ett par tonårstjejer uppdras att driva en kreatursbesättning flera mil under ett par dagar på landsväg. Förhållandena och förutsättningarna var ju annars då än i dag men hur många hade betrott sina barn i dag att göra detta? Inte många tror jag.

Gården i Flarklund fick avbetalas under ett antal år och något som grämde Konrad på äldre dagar var att han vid en avbetalning inte hade fått ett ordentligt kvitto på denna. Säljaren hade få fräckheten att neka till att han fått någon avbetalning, så han var tvungen att betala en gång till.

1922 sålde familjen gården och flyttade till Brände, Nysätra där de köpt ett hemman. 1923 avled ju Konrad och Selma blev ensam med nio barn och ett hemman som skulle skötas, men hon klarade av det och lejde hjälp när det behövdes. Hemmanet övertogs av en son 1946. Selma bodde kvar på gården fram till sin död 1969.

Familjen var mycket drabbad av tbc. Flera av barnen dog i sjukdomen, så även Konrad. Han vårdades en tid på Österåsens sanatorium och blev då någorlunda återställd men ett slitsamt jobb som bonde var nog inte något bra jobb för en f.d. tbc-patient så sjukdomen slog till igen. Under tiden på Österåsens sanatorium skrev han 1913 ett vykort hem till familjen i Spölträsk, när han hade fått veta att sonen Erik hade fötts ett år tidigare ungefär. "Hälsning till pappas raring" skrev han. Konrad avled 1923 på Umeå lasarett och var då väldigt sjuk i tbc. Han hade då tbc i lungor, svalg och inre organ.

Familjen Wester hade haft stora skogstillgångar, men dessa såldes ut i Konrads ungdom. Skogsbolagen (familjen Kempe som bl.a. ägde Robertsfors bruk och den stora sågverksanläggningen på Norrbyskär) köpte upp allt de kom över. Det rörde sig om 9000 tunnland (4500 ha) och jag tror att köpeskillingen var 5000 kr. Det går kanske att ta reda på? Hur som helst mycket på den tiden när man mest levde på självhushåll, men otroligt lite för en sådan skogsareal. De som sålde fick ju fortsätta att hugga både ved och timmer så mycket de ville för eget bruk och enskilda bönder hade på den tiden mycket små möjligheter att avverka och sälja skog. Hur skulle den transporteras iväg för försäljning?

När de fick ut betalning för skogen packade Selma väskan och for att hälsa på sin syster Hilda ett par veckor - så att Konrad och Herman skulle få supa skallen av sig för sig själva.

Så lite mer om Selma. Hennes gudföräldrar erbjöd henne att ärva gården (i Risåträsk) om hon gifte sig med drängen på gården (som var som en son för dem). Hon vägrade dock och rymde med Konrad ut i en roddbåt på sjön istället. Selma var pigg och vital även på ålderns höst. Vid 78 års ålder reste hon till USA. För sina insatser i hus och hem har hon tilldelats Nysätra hushållsnämnds förtjänsttecken och diplom. Hon var både duktig, arbetsam och respekterad. Hon avled alltså hastigt hemma i Brände 1969, vid en ålder av 84 år..

Anton RosendahlAnton Rosendahl är en ung släktforskare från norra Västerbotten med ett stort intresse för gamla porträttbilder och vad de berättar. I några gästbloggar här på Rötter kommer han berätta om ett urval av de bilder han fastnat för och om livsödena som döljer sig bakom dem.

Fortsätt läs mer
  843 Träffar
  0 Kommentarer
843 Träffar
0 Kommentarer

Familjen Allard från Örnsköldsvik

fam allard

Det finns många gamla familjeporträtt bevarade i album och samlingar. En del talar till oss mer än andra. Anton Rosendahl fastnade så pass för porträttet av familjen Allard att han lockades att ta reda på mer om deras familjehistoria. Som precis som porträttet visade sig vara något särskilt.

Detta är familjen Allard som bodde i Örnsköldsvik. Stående från vänster är Paul, Mirjam, Richard, Osvald, Gunnar och Herbert. Sittande från vänster är Olof, Göta, Teresia.

Olof, fadern i familjen, föddes i Björknäs, Norsjö församling 1854. Vid fyra års ålder dog hans far och när han var tretton år gammal dog även hans mor, så han blev ganska tidigt föräldralös. Han tog tidigt tjänst som soldat, eller fältjägare som det också hette och fick då efternamnet Allard, han hette Olofsson i efternamn innan detta. Olof gifte sig i Degerfors församling i Västerbotten med sömmerskan Teresia, Nordström från Ekorrträsk. Hon var syster till min morfars farmor Viktoria Nordström. Olof blev senare predikant och kolportör. Två böcker har skrivits om honom: "Olof Leander Allard: fältjägare och predikant" samt "Berättelser om människor och övernaturliga företeelser" / Olof Leander Allard; avskrift av handskrift. Olof avled 1917.

Teresia var som sagt sömmerska, hennes far Per Nordström var skräddare, intresset för sömnad hade hon nog ärvt av sin far. Hon avled 1939.

Om makarnas barn finns mycket att berätta. Totalt fick de åtta barn, varav den ena "Rickard Allard den äldre" dog endast sju år gammal 1893 i tuberkulös, de övriga barnen levde till vuxen också och är med på ovanstående bild.

Jag börjar att berätta om Paul, som står uppe till vänster på fotot. Han var folkskollärare och avlade folkskollärarexamen i Härnösand 1912 och från 1914 fram till sin pensionering var han folkskollärare i Nora församling i Västernorrlands län. Han var gift med småskollärarinnan Emmy Melander och fick med henne tre barn.

Vidare berättar jag om Mirjam. Hon var kontorsbiträde och gift med filosofie magister Karl Reigin Fridolm i Örnsköldsvik. Två döttrar växte upp i makarnas hem.

Så till Rickard Allard "den yngre". Han blev student i Härnösand 1918 och studerade medicin i Uppsala och Stockholm samt blev med. lic. 1927. Han var i ett par omgångar fartygsläkare hos Svenska Amerikalinjen och hade sedan olika läkartjänster i Sollefteå, Trelleborg, Domnarvet och Strängnäs. 1936 blev han tf. provinsialläkare i Nordmalings och Bjurholms distrikt, blev följande år provinsialläkare i Hörnefors och 1950 i Alfta. Sedan 1955 var han praktiserande Sollentuna. Han var gift med Britt Österman från Luleå och fyra barn fostrades i deras hem.

Nästa person i syskonskaran som jag berättar om är Osvald Allard. Enligt vad som berättats studerade han till läkare precis som sin bror Rickard. En studievän till Osvald insjuknade i tbc. Ett nytt vaccin skulle testas mot sjukdomen. Osvald ställde upp för att testa vaccinet mot sjukdomen, insjuknade och avled. Han dog 1933 på Serafimerlasarettet i Stockholm. Tuberkulos i lungorna ändade hans liv. Undertecknad har sökt efter uppgifter om detta vaccin hos Smittskyddsinstitutet, dock utan framgång. Osvald gifte sig med Elsa Karlsson från Östhammars församling. Tillsammans hade de dottern Britta, mor till bland annat operasångaren Bruno Wintzell.

Gunnar Allard var tandläkare och folkskollärare. Han ingick äktenskap med Dagny Lindgren från Uppsala. Tre barn växte upp i deras hem.

Så till brodern Herbert, han levde tyvärr inte så länge. Han var eldare på en ångbåt och avled 1913 i Rotterdam, Nederländerna. Där är han även begravd.

Sist men inte minst, den yngste i syskonskaran, Göta Allard. Kanske mer känd som Göta Allard-Lindberg. Hon var operasångerska. Om henne finns en del att läsa på nätet, bland annat detta: Vid sidan av sångstudier för Ragnar Hultén genomgick hon musikkonservatoriet i Stockholm 1926–30 där hon avlade musiklärar- och kyrkosångarexamen, och var 1930–32 elev vid operaskolan. Hon anställdes vid Kungliga teatern 1932, där hon framförde ett flertal karaktärsroller, däribland Marcellina i Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, Musetta i Bohème, häxan i Hans och Greta, Larina i Eugen Onegin, Emerentia i Domedagsprofeterna, jordegumman i Kronbruden och flera operettroller. Göta gifte sig med operasångaren Gösta Lindberg.

Man kan konstatera att familjen Allard verkar ha varit en mycket musikalisk familj, kanske något som fanns i släkten. Släktskap finns mellan familjen Allard och pianisten Bernt Egerbladh via modern Teresia.

Det var lite om familjen Allard från Örnsköldsvik.

Anton RosendahlAnton Rosendahl är en ung släktforskare från norra Västerbotten med ett stort intresse för gamla porträttbilder och vad de berättar. I några gästbloggar här på Rötter kommer han berätta om ett urval av de bilder han fastnat för och om livsödena som döljer sig bakom dem.

Fortsätt läs mer
  1055 Träffar
  0 Kommentarer
1055 Träffar
0 Kommentarer

Ingar Andersdotters hårda liv – Per Albin Hanssons farmor

Det här är ett stycke kvinnohistoria. Under långa tider har kvinnorna skött gårdar och torp, uppfostrat barnen och tagit hand om de gamla. De har tagit socialt ansvar, varit med och byggt upp samhället. Männen var ute i krig eller på arbetsvandringar. Ofta dog de alltför unga. Männen hade titlar som talade om vad de gjorde, hur de flyttade, vad de ägde. Men det är svårt att få fram uppgifter om kvinnorna.

I husförhörsböckerna kallas de dotter, flicka, piga, hustru eller änka. Jag blir glad för varje liten uppgift jag får fram, ibland kan det bli en riktig berättelse om en kvinnas liv. Som i fallet med Ingar Andersdotter, min mormors morfars mor och Per Albin Hanssons farmor.

Ingar föddes den 16 april 1816. Hennes pappa, Anders Larsson, var åbo på Skabersjö by No 4. Han var inflyttad i byn, kom ursprungligen från Lilla Slågarp. Hennes mamma, Elna Larsdotter, hade alltid bott i Skabersjö, släkten på hennes mammas sida hade bott där länge.

Ingar hade fyraäldre syskon, Marna f. 1802, Bereta f. 1807, Bengta f. 1809 och Hans f. 1813. Hans blev så småningom soldat och fick namnet Hans Nero.1824 föddes hennes lillasyster, Kerstin.

Redan när Ingar var ett år flyttade familjen till Christineberg i Bjärshög och pappa blev statdräng. Här kom Ingar att växa upp. Säkert fick hon lära sig det mesta om en kvinnas arbete på ett skånskt jordbruk.

Hon var bara tretton år gammal när hon fick ge sig ut att tjäna piga. Till en början kallas hon ”flickan” men hon fick nog arbeta hårt.

Nu började flera års kringflyttande. De unga pigorna och drängarna bytte tjänst vart och vartannat år, hela tiden på jakt efter något bättre. Varje höst, vid fardagen i oktober, gick flyttlassen. Fast så mycket att flytta med sig hade man inte. Är man inte bofast har man inte många ägodelar. Fardagen föregicks av Mickelsmässomarknad i september. Då fick man tillfälle att träffas och byta tips. Då kom bönderna och letade nya drängar och pigor. För att få flytta måste man ha flyttbevis från prästen med uppgifter om födelse, vandel, smittkoppsvaccinering mm.

arrie hii 11 1826 1836 bildFlyttbevis. Arrie (M) HII:11 (1826-1836) Bild 2230

Här kan vi läsa när Ingar är född, varifrån hon närmast kom och vart hon flyttar. Hon är ”välfrägdad” och vaccinerad mot koppor.

Ingars första flytt gick hösten 1829 till Hötofta. Hösten därpå flyttade hon till Käglinge i Glostorp, och nästa år till Hököpinge. Hösten 1832 flyttade hon tillbaks till sin födelseby, Skabersjö, och blev piga hos sin kusin Hans Hansson. 1834 var hon skriven på fattighuset i Skabersjö. Då bodde hennes gamla föräldrar på fattighuset tillsammans med lillasyster Kerstin som bara var 10 år. Men varför bodde Ingar där? Hon är skriven som piga tillsammans med flera andra unga pigor. Jobbade de där?

20150515 skabersjc3b6 1Skabersjö har bevarat en gammaldags atmosfär, ändå ser det helt annorlunda ut än under Ingars tid.

1835 dör pappa Anders, 71 år gammal. I bouppteckningen efter honom står att de har ett helt bohag: bord, bänkar, skåp, kakelugn (förmodligen en järnspis), vävstol, redskap och en gris. Det stämmer inte med min bild av att bo på fattighus. Var det annorlunda i Skabersjö? Var det mer som ett undantagsboende? Barnen enades om att mamma Elna skulle få ha kvar boet orubbat. Elna, som var 16 år yngre än sin man, levde till 1845. 1835 och 1836 var Ingar piga i Lockarp, sen var hon piga i Fosie i 2 år. Hösten 1838 flyttar hon till Hököpinge igen, och hösten 1839 till Herrestorp i Vellinge.

Jag har försökt rita in Ingars många flyttar på en modern karta. Jag har inte följt några vägar för de gick ändå annorlunda på den tiden. 1840 var hon 24 år och hade tjänat på 10 olika ställen. Så såg livet ut för massor av pigor och drängar runt om i landet. De hade ingen egen jord att bruka, inga pengar att gifta sig för!

ingars mc3a5nga flyttarIngars flyttar

På hösten flyttade hon igen: till Västra Verlinge No 5, 15 i Håslöv. På gården i Västra Verlinge skulle hon bli kvar i 4 år. 1842 föddes hennes son Anders, min mormors morfar. Anders står antecknad som oäkta och enligt husförhörsboken är han född i Lockarp. Vem är hans far? Jag har letat i massor av födelseböcker utan att finna honom. För att hitta en eventuell fader följde jag Ingar i flyttböckerna år efter år. Det blev många timmar med Arkiv Digital.

Till slut blev det bingo! I flyttlängden för Håslöv 1843 finns en lite kladdig anteckning längst ner i hörnet. Ögonen dras dit. Vad står det? Noteringen rör drängen Rasmus Andersson på Västra Verlinge No 5, 16 och lyder: Pigan Ingar Anderdotter i Västra Verlinge vill icke samtycka till hans att ??? Husf. P. 138. Prästen noterade också att Dräng Rasmus Andersson står igen på No 5, 16 V Verl. Han fick inte flytta! Talade prästen allvarsord med honom? Jag skyndar mig att bläddra till husförhöret sidan 138. Där står: Pigan Ingar Andersdr föregifver att Rasmus Andersson är far till hennes gosse. Denna piga flytade til Skabersjö.

hc3a5slc3b6v b 2 1834 1847 bild 4Källa: Håslöv (M) B:2 (1834-1847) Bild 45 - Flyttlängden där jag fann gåtans lösning
Husförhörsboken med Rasmus, Ingar och Anders och prästens notering:

hc3a5slc3b6v ai 7 1841 1851 bild Håslöv (M) AI:7 (1841-1851) Bild 78 / sid 138

Trots att Ingar och Rasmus bodde på samma gård i flera år blev det inget äktenskap. Hösten 1844 flyttade de åt olika håll. Ingar kom till Skabersjö och ännu en gång blev hon piga hos sin kusin Hans Hansson. 1845 flyttade Ingar och sonen Anders till ett av många små jordbruk på Keglinge No 12. Där bodde änklingen Hans Olsson och hans son Per, 6 år. Ingar hade hunnit bli nästan 30 år. Den 22 februari 1846 gifte hon sig med Hans. De skulle få 20 år tillsammans. Anders fick sin styvfars namn och blev Anders Hansson.

Redan den 18 april 1846 föddes sonen Jacob och 1848 kom dottern Elna. 1849 blev ett sorgligt år. I januari dör Hans´ son Per och i februari dör lille Jacob. 1851 föddes Carl. Han var knappt ett år när scharlakansfeber härjade i trakten. Han klarade sig inte och Ingar förlorade ännu ett barn. 1853 föddes dottern Bengta, 1855 sonen Carl och 1859 dottern Hanna. 1858 flyttade Anders hemifrån. Han hade föresatt sig att bli skräddare och nu började han gå i lära. På 1860-talet står Hans och Ingar antecknade som utfattige.

Den 14 december 1865 dog Ingar av bröstsjukdom, bara 49 år gammal. Förutom maken och sonen Anders, som var vuxen, lämnade hon efter sig barnen Elna 17 år, Bengta 12 år, Carl 10 år och Hanna 6 år.
Jag letar fram bouppteckningen. De hade inte mycket. Ingar hade 2 klädningar, 4 tröjar, 2 öfverliv, 3 förkläden, 3 schalar, 6 halskläden och 3 hufvudkläden. De brukade Augmentshuset "af fem väggarums med tillhörande 1 kappeland jord af Skatte Rusthållshemmanet No 12 Keglinge med ett nu åsatt bevillnings taxeringsvärde af 125 kronor."

Augmentshemman: Ett rusthåll skall utrusta en dragon, en beriden soldat, och hålla honom med häst. Rusthållet kunde få stöd av ett augmentshemman som då blev skattebefriat och i stället betalade till rusthållet.
Kappeland: den areal som en kappe utsäde räckte till, 1/32 tunnland, ungefär 150 kvadratmeter. Väggarum: = fack = avstånd mellan 2 stolpar i ett korsvirkeshus.

"Sedan Bouppteckningen sålunda var afslutad träffades emellan Enklingen och de omyndigas närmaste anhöriga den öfverenskommelsen att sedan enklingen utlemnat till fördelning alla barnen emellan den aflednes kista och Gångkläder till ett värde 22 riksdaler 25 öre skulle han tills vidare få sitta i orubbad besittning af hela boets qvarlåtenskap mot det han föder vårdar och Christligen uppfostrar de minderåriga barnen, tills de hinna den ålder, att de kunna sig sjelfva försörja"

Hans levde till 1888. Han blev, trots de knappa omständigheterna, 80 år. Ingar kunde aldrig samla på sig en massa ägodelar. Med allt sitt slit blev hon aldrig rik eller ens någorlunda välbärgad. Säkert kände hon en stor oro för sina barn. Jag vet inte hur det gick för döttrarna. Kanske kan jag få kontakt med någon som vet. Äldste sonen, Anders Hansson blev skräddare. Han fick 6 barn med sin första hustru, Karna. I andra äktenskapet, med Cecilia, fick han en son. Tre söner blev skräddare. Äldsta dottern och hennes man flyttade till London där de drev skrädderi på Savile Row. En dotter blev sömmerska, en blev barnmorska, en blev lärare.

Carl Hansson, Ingars yngste son, blev murare. 1885 flyttade han till Fosie utanför Malmö. Hans hem finns, om inte bevarat, så återskapat på Per Albin Hanssons väg 91 – 93 i Malmö. Han var gift med Kersti och de fick 3 söner. Alla tre sönerna blev fackligt och politiskt aktiva. Mellanbrodern Sigfrid Hansson blev journalist och politiker och generaldirektör för Socialstyrelsen. Yngste sonen Per Albin Hansson blev politiker och statsminister.

20150514 vid per albin hansPer Albin Hanssons födelsehem

20150515 per albin hanssons

I Per Albins Hanssons födelsehem finns denna vackra antavla med Ingar och Hans i centrum. Jag har tagit mig friheten att rita en pil, men bara på ett foto av tavlan. Tänk om Ingar kunnat ana den stora förändringen som skulle komma och att hennes barnbarn skulle vara med och skapa den!

Gunvor Detta är ett gästblogginlägg skrivet av Gunvor Waller, som ärvde ett viktigt släktforskningsuppdrag av sin mor. På äldre dagar hade hon sett att datoriseringen gav helt nya möjligheter för släktforskare och därför bad hon sin dotter att försöka hitta mormors morfars okände far. Efter mycket letande hittade Gunvor Waller honom – och var fast i släktforskningen.

I dag är hon medlem i ett antal föreningar och anorna finns i Värmland, Östergötland, Skåne och Småland. Numera är hon pensionerad efter att ha arbetat på förskola och efter många år i Kungsbacka har hon nyligen flyttat till Gräsmark i Värmländska Sunne.

Fortsätt läs mer
  865 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Tack för din berättelse! Så intressant, och så viktigt att lyfta fram de vanliga människorna och framför allt kvinnorna som nästan... Läs mer
fredag, 14 december 2018 19:04
Ann-Charlotte Lagerström
Väldigt spännande läsning.
söndag, 16 december 2018 07:02
865 Träffar
3 Kommentarer

Dyrbara bolster

Fryser du i vinterkylan? Drar du en extra pläd över dig när du ska sova? Tänk då hur de frös i stugorna förr i tiden! Ja, i slotten också förresten. Det gick åt mycket ved för att försöka hålla kylan ute men på natten trängde den sig in genom springorna och på morgonen var det is på vattnet i hinken. Även de som hade tak över huvudet riskerade att frysa ihjäl. Vi kan tacka bolstren för att de överlevde, för att barnen överlevde och för att vi finns till nu.

Jag läser bouppteckningar för att försöka få en bild av hur mina förfäder hade det. En del var utfattiga, andra hade det ganska gott. I många, många hem var bolstret det allra mest värdefulla av inventarierna. Ibland hade man flera, ibland hade man bara ett som hela familjen fick samlas under.

Här kommer några exempel på hur det kunde se ut:

vifolka hc3a4radsrc3a4tt e fii 22

Torparen Sven Börjesson dog i nervfeber 1826. Då var han 45 år gammal och efterlämnade hustru och 4 barn.
Inget annat han hade värderades till över 10 rd. I hemmet fanns bland annat:

ett väggur 6:32
en vävstol 1:16
en kärra 5:16
2  järngrytor 3:16
en blå rock 4:-
en blå forpäls 3:32
1 röd ko 9:-
1 gris 1:16

Stugan var värd 66:32, fastigheten 300:-, så 13:16 för ett bolster var väldigt mycket pengar

vifolka hc3a4radsrc3a4tt e fii 24

Så här såg det ut i bouppteckningen efter den fattige torparen Börje Svensson i Hadelö, Mjölby, Östergötland. Stackars Börje, som drunknade 1832, hade haft svårt att få inkomsterna att räcka till. I bouppteckningen har han mer skulder än tillgångar. Han efterlämnar änka och 3 barn (varav ett i magen) och i den familjen får man enas om 1 bolster värt 10 kronor.

sunnerbo hc3a4radsrc3a4tt g fii 2

Sven Holmqvist var häradssnickare i Ryssby, nära Ljungby. Han dog 1817. Han hade naturligtvis en massa verktyg, det är de som räknas upp t v om Säng och Linkläder. Inget av verktygen var värt ens 1 riksdaler, endast hyvelbänken var värd lite över 1 riksdaler.

allbo hc3a4radsrc3a4tt g fiiia 261

Änkan Kerstin Månsdotter dog i Stockanäs, Stenbrohult 1841. Kerstin var av lite bättre familj. Hon hade en gård, en häst värd 33 rd , några värdefulla kor, ett väggur med fodral värt 16 rd, en del värdefulla kopparsaker. Hon hade förråd av säd och potatis för 49 rd och gott om foder till sina djur. Ändå är bolster och dynor bland hennes värdefullaste ägodelar.

fryksdals nedre tingslags h

Bonden Nils Jonsson gick bort 1821.  Han hade en hyfsad liten gård vid Grässjön i Gräsmark. Utöver djuren och skörden var bolstret det värdefullaste i hemmet.

Inte långt ifrån Grässjön, där Nils Jonsson bodde, fanns det några som löste problemet med kylan på ett annat sätt.

rokstuga

I Finnskogen bodde man i rökstugor. Det fanns de som talade illa om rökstugorna, som tyckte att de var smutsiga. De kom att associeras med fattigdom och elände. Men, herregud, människor var fattiga överallt, även på de rika skånska och östgötska slätterna.

Skillnaden var den fantastiska rökugnen! Det stora stenmagasinet lagrade värmen så att man kunde hålla värmen även under den kallaste vinter. I bouppteckningarna hittar jag inte många bolster i dessa hem. De klarade sig ändå.

Det var också så att barnadödligheten var lägre på Finnskogen. En teori är att barnen kunde sova i sin egen vagga och inte blev ihjällegade i mammans säng. Eller bara att de inte frös ihjäl!

Gunvor Detta är ett gästblogginlägg skrivet av Gunvor Waller, som ärvde ett viktigt släktforskningsuppdrag av sin mor. På äldre dagar hade hon sett att datoriseringen gav helt nya möjligheter för släktforskare och därför bad hon sin dotter att försöka hitta mormors morfars okände far. Efter mycket letande hittade Gunvor Waller honom – och var fast i släktforskningen.

I dag är hon medlem i ett antal föreningar och anorna finns i Värmland, Östergötland, Skåne och Småland. Numera är hon pensionerad efter att ha arbetat på förskola och efter många år i Kungsbacka har hon nyligen flyttat till Gräsmark i Värmländska Sunne.

Fortsätt läs mer
  916 Träffar
  0 Kommentarer
916 Träffar
0 Kommentarer

Släkt, släktnamn och Svenska släktkalendern

Svenska släktkalendern (SSK) är en publikation som kommit ut under olika huvudmannaskap sedan 1911. SSK använder en väldigt märklig släktdefinition för de släkter man publicerar: »I SSK redovisas i varje artikel en grupp kvinnor och män som har ett gemensamt ursprung på fädernelinjen bakåt i tiden. Metoden är sådan för att enskilda individer inte ska upprepas i mängder av olika artiklar, eftersom varje person härstammar från många olika släkter. Nämnda grupp sammanfaller mer eller mindre med dem som bär eller är födda med rubrikens släktnamn. I de fall som personer vidareför exempelvis sin mödernesläkts namn eller har upptagit exempelvis sin farmors eller styvförälders släktnamn redovisas också de (om namnet i fråga är det aktuella släktnamnet), liksom adopterade med efterkommande.«

För det första kan man konstatera att man utgår från en agnatisk släktdefinition. Det är inte så konstigt eftersom den är vanlig. Den är också rimlig för en publikation som SSK som systematiskt publicerar släkter. Motiveringen är att individer annars skulle redovisas i många olika släkter (om definitionen varit annorlunda får man anta).

För det andra följer en rad undantag från huvudregeln om agnatisk härstamning. Det handlar om att en person kan ha antagit exempelvis sin mammas eller farmors släktnamn. Av det skulle man kunna tro att den släktdefinition man i själva verket använder innebär att släktens medlemmar delar kognatisk härstamning och släktnamn. Vi skulle kunna kalla det en kognatisk namnsläkt.

Men så är inte fallet eftersom en person kan räknas till släkten (i vart fall redovisas inom den) om han eller hon antar en styvförälders släktnamn, alltså även om personen har helt annan kognatisk härstamning jämfört med övriga i släkten. Att adopterade ska räknas till en släkt definierad på härstamning oavsett vilken definition man använder anser jag vara självklart.

I inledning av SSK finns dock ytterligare en bestämning av släktbegreppet: »Det finns en möjlighet att publicera samtliga släktmedlemmar med det aktuella släktnamnet genom tiderna.« Här finns alltså en föreställning om en släkt, men det bara är de med ett visst namn som redovisas.

SSK:s definition av vad som är en släkt som ska publiceras i SSK står därför vid sidan av vad som är någon av de vedertagna definitionerna av en släkt; patrilinjär, matrilinjär respektive kognatisk linje. Det är heller inte vad jag ovan kallat en kognatisk namnsläkt. En konsekvens blir också att en person trots allt i praktiken kan komma att redovisas under flera släkter. Inte heller verkar det som agnatiska släktmedlemmar utan aktuellt släktnamn redovisas.

Det är självfallet var och en, även SSK, fritt konstruera egna släktdefinitioner för olika ändamål. Den här röriga släktdefinitionen är dock olycklig då SSK säkert har en normbildande funktion med sin utgivning. För en »institution« som SSK kan man därför kräva tydlighet med vad som gäller, att definitionen är klar och begriplig. Man kan också kräva att definitionen följs. Så visar sig inte heller vara fallet eftersom SSK 2018 publicerat en matrilinjärt definierad släkt. Här saknas alltså såväl gemensam agnatisk härstamning som namngemenskap. Jag tycker det i och för sig är lovvärt att publicera matrilinjärt definierade släkter, men det är inte det SSK säger sig göra.

När man nu alltså börjat redovisa matrilinjära släkter (i vart fall en) förfaller det rimligt att man gör en kraftig översyn av den släktdefinition som man säger sig använda för publiceringarna. Först och främst borde man se till att den blir klar och begriplig. Personligen skulle jag dessutom gärna se att man öppnade upp för olika släktdefinitioner. Det borde inte vara orimligt att använda alla de tre vanliga definitionerna (patrilinjära, matrilinjära och kognatiska linjer) och det som jag ovan kallade kognatisk namnsläkt parallellt och redovisa enligt vilken definition den aktuella släkten redovisas. Därmed så skulle man visserligen principiellt öppna för att kunna redovisa en person under flera släkter, men eftersom man i praktiken redan öppnat den dörren med den egna röriga släktdefinitionen spelar det knappast någon större roll. Det är beklagligt att redaktionen inte tagit utgivningen av den matrilinjära släkten som skäl för en sådan översyn.

Källhänvisning: Det första citatet kommer från hemsidan http://www.svenskaslaktkalendern.se som besöktes 2018-08-28. Det andra citatet kommer från SSK 2018 sid. 6

lundholm beskuren blogg2

 

Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

 

Fortsätt läs mer
  1172 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anders Pemer
SSK:s huvudprincip verkar för mig vara ganska enkel, men den har aldrig beskrivits just så: Man följer ett släktnamn, oavsett hur ... Läs mer
tisdag, 23 oktober 2018 14:16
Anders Pemer
Ska nyansera mig själv i allra första meningen: "...men den har kanske aldrig beskrivits just så:"
tisdag, 23 oktober 2018 14:17
Michael Lundholm
Visst kan man definiera ett släktbegrepp som du gör Anders men det är inte det SSK gör. Jag har helt öppen för olika släktbegrepp,... Läs mer
torsdag, 01 november 2018 15:44
1172 Träffar
3 Kommentarer

Släkt och släktnamn

Jag har i tidigare bloggar uppehållit mig kring den agnatiska (släktskap räknas endast genom pappan) släktdefinitionen och släktnamn i olika perspektiv. Dessa två brukar hänga ihop så att en i agnatiskt definierad släkt har personerna ofta samma släktnamn. Det har förstås att göra med att i vårt samhälle använder barnen vanligen sin fars släktnamn. Här är förstås orden »brukar«, »ofta« och »vanligen« nyckelord. Det finns många undantag från mönstret att en agnatisk släkt delar samma släktnamn.

Agnatiskt definierade släkter med rötterna i 1800 talets allmoge delar exempelvis sällan släktnamn, oftast p.g.a. att de har olika patronymikon. Bilden nedan visar ett exempel med släktnamnen i en agnatiskt definierad stamtavla i tre generationer där man under 1900-talet antagit olika släktnamn. Den första generationen levde 1838–1925, hade rötterna i västra Södermanlands allmoge och Pettersson var ett klassiskt patronymikon. Tredje generationens fem män är alla agnatiska tremänningar men har alla olika släktnamn. Endast en heter Pettersson. Även om det är en agnatisk definierad släkt synes benämningen »Släkten Pettersson« inte vara riktigt relevant.
07bild1
Huvudregeln är dock ganska stark, i vart fall om det handlar om borgerliga släkter etc., och därför är det inte konstigt att en släktforskare som stöter på personer med samma släktnamn funderar över om de är besläktade, om de tillhör samma (agnatiska) släkt? När det gäller släktnamn som varit patronymikon (t.ex. Andersson) inser förstås alla (i Sverige i vart fall) att så inte är fallet.

I äldre släktforskningslitteratur, och för den delen också i yngre, var det inte ovanligt att när man redovisade en viss släkt med ett visst namn att man också använde sig av formuleringar liknande »Utan känt samband«. Här listas då personer med samma namn men författaren känner inte till hur de hörde till släkten. Troligen vet man inte ens om det finns ett samband. Ordvalet indikerar dock att det finns ett samband, det är bara inte känt.


07bild2
Ett exempel finns i bilden ovan som är ett utsnitt från Victor Örnbergs (1839–1908) släktredovisning av släkten Behm i Svenska ättartal 1908. Efter att ha redovisat Nyköpings- och Linköpings-släkterna Behm redovisas »Carl Behm« på detta sätt. Senare forskning har dock visat att Carl Behm inte hade något med dessa släkter att göra. Istället för »Utan känt samband« var det alltså »Utan något samband alls«.

Att namnet är detsamma är förstås inte tillräckligt för att anta släktskap och man bör därför ha ytterligare skäl för att på detta sätt i en släktsammanställning redovisa personer som inte kan visas tillhöra släkten; bostadsort, yrke, fadderskap etc.

Här kan naturligtvis steget kännas litet till att anta att eftersom namnet är detsamma, särskilt om det är ovanligt, så är det personer som tillhör samma släkt. Att anta är dock inte samma sak som att veta. Äldre släktforskningslitteratur är fylld av omskrivningar för att dölja att man inte riktigt vet: »det kan antas att«, »det synes rimligt att«, »med största säkerhet» etc. Även Victor Örnberg gjorde sig skyldig till sådana dimridåer.

I samma redovisning av släkten Behm som nämnts ovan inledde Örnberg med en introduktion om den s.k. Gävlesläkte som han hade redovisat redan 1886. Efter introduktionen förs Nyköpings- och Linköpings-släkterna in under samma härkomst som denna med orden »antagligen« och »möjligen«, med hänvisning till inledningen om Gävle-släkten. Se bilderna nedan.


07bild3

07bild4
I ett brev till en annan släktforskare kallade dock Örnberg Nyköpings-släktens införande under den gemensamma härkomsten för »ett hugskott«.

Vi fritidssläktforskare måste naturligtvis lära oss att vara observanta på de här dimridåerna. Man får först och främst fråga den som bedrivit forskningen. Enda sättet i det här fallet att komma förbi och få reda på hur det faktiskt förhåller sig, då Örnberg är avliden sedan lång tid, är att försöka återupprepa forskningen genom att gå igenom samtida källmaterial. Gör man det i det här fallet så kommer man fram till att i samtida skattehandlingar finns inget spår alls av den föregivne gemensamme stamfadern Michael Behm i Gruvriset. Tyvärr ger han idag 9 träffar i databasen DISBYT, något som alltså får tillskrivas bl.a. Victor Örnberg.

Källhänvisningar:
• Utsnitten i bild 1-3 är från årgång 1908 (band 14, sid. 23–32) i V. Örnberg, (1884–1908), Svensk slägt-kalender & Svenska ättartal, Stockholm. LIBRIS-ID: 952204 & 1718096. Gävlesläkten behandlades av Örnberg första gången i årgång 1886 (band 2, sid. 87–89).
• Om Karl Behms rätta härkomst se M. Lundholm, »Besitter en gammal tienare Isack Bem sitt hemman Sundh i Löfstad sochen frijtt ...« Ståthållaren Isak Behm och hans släktkrets, Svensk Genealogisk Tidskrift 2014:2, sid. 65–108.
• Om Örnbergs brev se M. Lundholm, Källkritiska kommentarer till Viktor Behms släktböcker, Svensk Genealogisk Tidskrift 2014:1, sid. 45–54.
• Uppgifterna om Michael Behm i Gruvriset är del av pågående och ännu ej publicerad forskning. Detaljerade källhänvisningar lämnas på begäran..

lundholm beskuren blogg2

Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  990 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lis-Beth Sagen
Tack för det inlägget. Det är inte bara i äldre forskningslitteratur problemet med uttalanden som ”med största säkerhet” råder ett... Läs mer
onsdag, 17 oktober 2018 18:42
990 Träffar
1 Kommentar

Släktnamn

Under medeltiden förekom i praktiken släktnamn nästan inte alls i Sverige. Förnamn var det som användes av de flesta människor. Frälset, den tidens adel, använde dock patronym d.v.s. ett tillnamn som talar om vem som var ens far. Det är en agnatisk bestämning och att barn på det ena eller andra sättet hämtar sitt tillnamn eller släktnamn från sin far får betraktas som huvudregeln.

Undantag förkom dock då det också förekom metronym. Det mest kända exemplet från skandinavisk historia är kanske »Sven Estridsson« som levde på 1000-talet. Svens pappa var jarl Ulf Torgilsson. Varför kallade han sig då inte Sven Ulfsson? Troligen därför att hans mamma var den danska kungadottern Estrid Svensdotter, Sven Tveskäggs dotter. Mamman var alltså mer högättad än fadern.

Under 1500-talet började bruket av släktnamn inom den svenska adeln ta fart. Här togs namnet ofta från det vapen familjen använde: Sparre, Bielke, Oxenstierna, Stenbock etc. Även här var huvudregeln att namnet följde den agnatiska linjen. Det finns förstås även här finns undantag som har att göra med att modern var mer högättad. Ett exempel är Olof Arvidsson (död före 1509) som upptog sin morfars vapen (stenbock, äldre ätten) och vars son friherre Gustaf Olsson (ca 1503–1571), kung Gustaf Erikssons svärson och svåger, antog namnet Stenbock (yngre ätten). Namnet Stenbock fördes vidare agnatiskt men det var baserat på vapenbilden som hade tagits från spinnsidan.  Spåren av Gustaf Olofssons agnatiska härkomst finns dock i vapnet: sparre över stjärna. Se bilden.

20140425175929G 012

I hjärtskölden ses den äldre stenbocksättens vapen men i första och fjärde kvadranten släktens agnatiska härstamning med sparre över stjärna, ett vapen som också fördes av agnatiska släktingar som under 1600 talet introducerades på Riddarhuset under namnet Drake af Intorp (adliga ätten nr 82; utslocknad).

Från 1626 skulle adeln ha antagit släktnamn men det var först under 1700-talet som de agnatiska avkomlingarna till riddaren Nils Sigridsson (död tidigast 1299) började använda släktnamn: Natt och Dag (adliga ätten nr 13).

Efter 1500-talet är det full fart framåt. Släktnamn upptas, förkastas och ändras i alla samhällsgrupper. Processen började hos adeln och andra tar sedan efter. Städernas borgare, prästerna, särskilda yrkesgrupper och sist landsbygdens allmoge.

Det dröjer dock innan släktnamnen dominerar över patronymerna. Huvudregeln är fortfarande att den agnatiska regeln oftast följs när barnen tar namn. Barnen använder ofta men inte alltid faderns släktnamn. Det finns alltid undantag. Söner kan ha tagit mammans släktnamn, i synnerhet om pappan saknat släktnamn eller avlidit tidigt. Om föräldrarna saknade släktnamn kunde barnen dessutom anta olika släktnamn. Allt var egentligen möjligt eftersom det knappast fanns några regler.

Antagande av släktnamn i någon större utsträckning sker senare bland bönderna och övriga som finns bland landsbygdens befolkning. Här höll användningen av patronymer i sig in på andra hälften av 1800-talen. Då övergick dock patronymerna till att bli släktnamn i allt högre utsträckning istället för att nya släktnamn skapades. Den som var »Andersson« kom att ha släktnamnet Andersson liksom hans barn. En kvinna som var »Andersdotter« kom ofta att heta Andersson.

Indelta soldater och båtsmän utgör en speciell kategori. När de antogs fick de sina speciella soldat- och båtsmansnamn. Den som redan hade ett släktnamn ersatte normalt sett det med rotenamnet. Under slutet av 1800-talet ser man dock att namn som indelta soldater och båtsmän haft övergått till att bli släktnamn: Sträng, Storm, Sköld.

Huvudregeln när det gäller hur namns förs över till nya generationer får fortfarande sägas vara den agnatiska. En släkt verkar därför idag i de flestas medvetande vara en agnatisk släkt där de flesta delar släktnamn. Den 2017 nya namnlagen som möjliggör dubbla efternamn som utgörs av olika kombinationer av föräldrarnas namn och patronym/metronym skapar helt nya möjligheter för namnval. Och utmaningar för släktforskaren.

lundholm beskuren blogg2

Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  1497 Träffar
  0 Kommentarer
1497 Träffar
0 Kommentarer

Inte släktnamn

I dagens Sverige, i vart fall i mer informella, privata eller sociala sammanhang, är det normala att vi omtalar personer och presenterar oss med förnamnen. Så var det också under medeltiden för de flesta människor i Sverige och under lång tid därefter. Det vi idag i dagligt tal kallar förnamn var det namn man hade.

Det kan dock funnits skäl att skilja olika personer med samma namn. Till förnamnet kunde då fogas en bestämning om var man hörde hemma (demonym) eller vem son man var (patronym). De utgjorde inte släktnamn utan var alltså bestämningar av den person som använde det eller kallades det.

Ordet demonym kommer av deme, som var en geografisk indelning av det antika Athen. Indelningen infördes av Athens demokratiske reformator Kleisthenes (ungefär 570–507 före vår tidräknings början). Det var en samhällsordning byggd på geografisk indelning av medborgarna och ersatte tidigare ordnings struktur med stam- och släkttillhörighet som lett till tyranni. Namn som uttryckte släkttillhörighet undertrycktes då till förmån för demonym: ett tillnamn som preciserade vilket demos man tillhörde, var man bodde helt enkelt.

Patronym är ett tillnamn som talar om vem som är ens far och innebär alltså att man definierar sig agnatiskt. Konstruktionen är enkel: namnet på pappa i genitiv, idag i Sverige vanligtvis pappas namn plus ett s.k. genitivmorfem, som vanligen är ett »s«, följt av »son« eller »dotter«. Exempelvis Michaelsson. Det finns förstås många internationella varianter på samma sak: Ben/Bar/Ibn Michael (hebreiska, arameiska, arabiska), Michailovitch (ryska), Fitzmichael (anglo-normandiskt), MacMichael (skotskt), Míguez (spanskt) etc.

bild1

Bild: Utsnitt av mantalslängd från 1642, Björnlunda socken. Källa: Riksarkivet, Mantalslängder 1642–1820, Södermanlands län 1, sid. 502.

Bland svensk allmoge användes under lång tid sällan sådana bestämningar om det inte var nödvändigt. Bild 1 visar ett utsnitt på en skattelängd från 1642 över fyra skattebönder i Björnlunda socken: Nils och Peder i Berga och Anund Larsson och Anund Matsson i Viby. I skattelängden var det nödvändigt att precisera vilka Nils, Peder och Anund det rörde sig om så att de betalade för rätt mantal. Först och främst vilken gård man brukade och då det fanns flera bönder på samma gård/by med samma förnamn även deras patronym. Vi vet dock inte vad bönderna själva kallade sig.

bild2

Bild: Statsminister Axel Pehrsson-Bramstorp (1883–1954). Bildkälla: Wikipedia. Public Domain.

Det vanliga är att gårdens namn lades till sist efter förnamn och patronym som i exemplet ovan. Det finns exempel på det namnbruket även under 1900-talet. Ett är »Axel Pehrsson i Bramstorp« (1883–1954), som var statsminister några månader 1936. Se Bild2. Från 1937 hette han också »Pehrsson-Bramstorp« men namnet har då blivit ett släktnamn i modern mening. I Dalarna var (och är) bruket annorlunda då gårdsnamnet lades till i början av namnet, t.ex. som hos sopranen Busk Margit Jonsson (född 1929). Se Bild 3.

bild3

Bild: Sopranen Busk Margit Jonsson där »Busk« är ett exempel på gårdsnamn från Dalarna (demonym). Bildkälla: Wikimedia Commons https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0.

Lite olika regler har gällt kring patronym och gårdsnamn under 1900-talet. Från 2017 gäller dock att man kan ha gårdsnamn om man har anknytning till det. Namnet registreras då som ett förnamn. Patronym går numera att ha som ett efternamn, där nu dubbla efternamn är tillåtna.

lundholm beskuren blogg2Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  697 Träffar
  0 Kommentarer
697 Träffar
0 Kommentarer

Släkt och ätt

I mina tidigare bloggar har det patrilinjära eller agnatiska släktbegreppet nämnts. Det innebär alltså att man bara räknar släktskap genom pappan och män och kvinnor tillhör bara en släkt, sin pappas släkt.

Det patrilinjära släktbegreppet började slå igenom i Sverige under 1500-talet då det kom att användas för att definiera vem som var adelsman. Tidigare, under medeltiden, kallades adel för frälse vilket betydde befrielse från skatt. Den fick frälse som tjänade kungen med rustning och häst (rusttjänst). Under slutet av 1500-talet ändrades reglerna så att bara den vars pappa var adelsman räknades som adelsman. Rusttjänsten spelade ingen roll längre. Ännu under det tidiga 1600-talet kunde en man visserligen göra rusttjänst till häst och få skattebefrielse som s.k. sköldebrevsknekt, men man räknades ändå inte som adel.

Regeln att bara barn till en (manlig) adelsman räknades som adel infördes också för Riddarhuset när detta skapades 1626. På Riddarhuset var alla adliga släkter tvungna att registrera sig. Man säger att de blev »introducerade«. Släkterna delades in i tre olika rangklasser, herre-, riddar- och svenneklasserna. Varje sådan släkt i en klass tilldelades ett nummer och kallas vanligen för »ätt«.

Man skulle därför också kunna tro att det agnatiska släktbegreppet var det som kom att råda när det definierades vad som utgjorde en »ätt«. I vart fall är det en spridd föreställning som jag själv länge också trodde var korrekt. Så var (och är) dock inte alls fallet. Agnatisk härstamning är/var istället vare sig ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för att definiera en ätt.

Två exempel på detta: (1) År 1720 introducerades Johan Hultman (1690–1729) och hans svärmors systers svärson Leonard Kejser (1687–1756) under Adelswärd (adliga ätten nr 1707; båda grenarna utdöda). Männen var agnatiskt orelaterade men gifta med var sin kusin. Två olika agnatiska släkter med härstamning från dessa två personer blev alltså en ätt på Riddarhuset. (2) När Riddarhuset tillkom introducerades två kusiner, sonsöner till Knut Håkansson (Hand) och Märta Arvidsdotter (Drake, död omkring 1595), under två helt olika nummer i svenneklassen: Erik Håkansson Hand (adliga ätten nr 59; idag utdöd), och Knut Arvidsson Drake af Hagelsrum (adliga ätten nr 90; fortlever). Den senares far hade fått kungligt tillstånd att använda sin mors namn »Drake«. Samma agnatiska släkt blev alltså två ätter. Ätternas gemensamma ursprung, som alltså är agnatiskt, kan anas av deras vapen (se Bild 1).

Bild 1: Vapen för ätten Hand (vänster) och ätten Drake af Hagelsrum (höger). Bildkälla: Adelsvapen-Wiki.

blogg michael bild1

Ätten Adelswärd är märklig på flera sätt än detta. En agnatisk halvbror till Johan Hultman, Carl Hultman (1699–1788), introducerades nämligen 1746 under Carlsköld (kommendörsätten nr 1890A; utdöd). Johan Adelswärds son med samma namn upphöjdes till friherre (friherrliga ätten nr 249; fortlever) och en av hans sonsonssöner till greve (grevliga ätten nr 138; utdöd). Här blev alltså samma agnatiska släkt uppdelad på fyra olika introducerade ätter. Att ätterna Adelswärd och Carlsköld hade gemensamt agnatiskt ursprung kan man inte tro med utgångspunkt från deras vapen (se Bild 2).

Bild 2: Vapen för ätterna Adelswärd (vänster) och ätten Carlsköld (höger). Bildkälla: Adelsvapen-Wiki.

blogg michael bild2

En »ätt« på Riddarhuset är alltså inte en agnatisk släkt utan en grupp personer vars s.k. huvudman representerar personerna på adelsmötet. En ätts medlemmar (idag eller historiskt) behöver alltså inte dela agnatisk härstamning och alla personer som tillhör någon introducerad ätt (idag eller historiskt) och har samma agnatiska härstamning ingår inte säkert i samma ätt.

Riddarhusets som en del av Riksdagen försvann 1865, men »Sveriges ridderskap och adel« erkändes som en offentligrättslig sammanslutning under lång tid där dess stadga (Riddarhusordningen) beslutades av Regeringen. Från och med 2003 upphävdes denna offentligrättsliga ställning. Därefter är Riddarhuset bara en vanlig ideell förening om än med något märkliga medlemsregler.

lundholm beskuren blogg2Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  1404 Träffar
  0 Kommentarer
1404 Träffar
0 Kommentarer

Tunna blodsband

I tidigare bloggar har jag diskuterat tre olika sätt att härleda släktskap från en förfader eller förmoder (s.k. linjer). Det var antingen genom endast män (patrilinjär linje), endast kvinnor (matrilinjär linje) och genom såväl män som kvinnor (kognatisk linje).

Den som på det ena eller andra sättet håller på med släktforskning med hjälp av DNA ser direkt att räknandet av släktskap antingen genom endast män eller endast kvinnor svarar hyggligt mot två av de tre DNA-test som släktforskare idag använder. Det patrilinjära släktbegreppet svarar (nästan) mot hur den manliga könskromosomen Y ärvs (YDNA). Skillnaden är att en dotter hör till sin pappas släkt enligt detta begrepp men inte ärver någon Y-kromosom från sin pappa. Det matrilinjära släktbegreppet svarar däremot exakt mot hur mitokondrie-DNA ärvs från mamma till barn (mtDNA).

Det gör att en stamtavla konstruerad efter det patrilinjära eller matrilinjära begreppet med traditionell släktforskning i arkiv kan testas med hjälp av ett Y-test eller ett mitokondrie-DNA-test. Det kräver förstås tillgång på relevanta testpersoner. De senaste årens har vi sett att många intressanta släktforskningsresultat kunnat etableras med DNA-tester.

Både YDNA och mtDNA ärvs alltså på olika sätt från föräldrar till barn, men barnen ärver inte alltid exakt föräldrarnas DNA. Ibland inträffar mutationer. Vi har alltså vad vi kan kalla »blodsband« med våra föräldrar men det YDNA och mtDNA vi får behöver inte vara helt identiskt. Sannolikheten för mutationer är dock liten då YDNA kan förväntas ändra sig vart 130:e år och mtDNA endast vart 2000:e år.

Merparten av vårt DNA är dock det autosomala som finns i alla våra 23 kromosompar. Autosomalt DNA ärvs slumpmässigt från såväl mamma som pappa. Man skulle kunna tro att det DNA-test för att identifiera det autosomala som släktforskare använder väl skulle svara mot det kognatiska släktbegreppet. Så är det dock inte riktigt.

Vi ärver nämligen inte säkert detta autosomala DNA i lika delar från båda föräldrar. De bidrar visserligen med hälften var av det DNA varifrån vårt eget kommer, men när det överförs får vi dels inte säkert lika delar från föräldrarna och dels DNAt kan dessutom rekombineras genom att det bryts upp i block; DNA från stora kromosomer och DNA från kvinnor rekombineras oftare. Eftersom vi inte säkert ärver lika andelar från våra föräldrar kan det därför bli så att  vi efter några generationer kanske inte alls har DNA från en ana.

Vilken är sannolikheten att vi inte har något DNA alls från en specifik ana säg n generationer tillbaka? Efter drygt tio generationer närmar sig den sannolikheten 100%. Se Bild 1. Om vi väljer en slumpmässig ana i generation tio har vi alltså nästan säkert inget DNA från den anan.

Hur många anor i generation n har vi faktiskt ärvt DNA ifrån (genetisk släktskap)? Vi vet att antalet anor (genealogisk släktskap) i en antavla ökar exponentiellt i antalet generationer. I generation n är det 2n personer i antavlan om vi bortser från anförluster. Antalet personer som vi faktiskt ärvt DNA ifrån ökar dock bara (ungefärligen) linjärt. Se Bild 2.

Bild 1. Källa: Graham Coop.04bild1 prob zero blocks

Bild 2. Källa: Graham Coop.04bild2 num genetics vs genealogical ancs

Under försommaren har många personer fått ett brev om att de härstammar från kung Gustaf Eriksson (troligen 1496–1560). Om vi tar det som utgångspunkt och antar att varje generation är 30 år så levde Gustaf Eriksson för ungefär 15 generationer sedan. I den 15:e generationen finns (utan anförlust) 32 768 personer i en antavla. De datorsimuleringar som Bild 2 bygger på visar dock att vi bara ärvt DNA från 968 personer (i genomsnitt) i den generationen.

Vi ärver visserligen allt vårt DNA från våra förfäder, men när vi blickar allt längre tillbaka blir blodsbanden snabbt tunnare än antalet anor. Detta i den speciella meningen att vi troligen inte alls delar DNA med en slumpmässigt vald ana (säg) 10–15 generationer tillbaka.

Det blir alltså en smula paradoxalt: Det kan vara så att vi inte ärvt något DNA från en person i vår antavla, men om den personen inte hade existerat så hade inte heller vi gjort det.

Källhänvisning: Uppgifterna om mutationshastigheterna är hämtade från Peter Sjölunds bok Släktforska med DNA. Handbok 9, Sveriges släktforskarförbund, 2018. LIBRIS-ID: 18316025. ISBN: 9789188341006. Bilderna samt uppgifterna som baseras på dem kommer från Graham Copps vid Population and evolutionary genetics, University of California, Davis. Uppgifterna återfinns på hans blogg (https://gcbias.org/2013/11/11/how-does-your-number-of-genetic-ancestors-grow-back-over-time/ [besökt 2018-09-14]).

lundholm beskuren blogg2Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  2157 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ingrid Bergström
Nära 100%, men kan väl inte vara 100? Det man har måste komma från någon? Hur långt bort som helst.
onsdag, 19 september 2018 08:32
Jarmo Uusitalo
Kurvorna gäller den totala mängden DNA, för y-kromosomen och mitokondrie-dna gäller andra regler. De ärvs (i stort sett oförändrad... Läs mer
onsdag, 19 september 2018 13:49
Anders Klarbring
Att tillväxten av antalet genetiska anor är linjär (verkar inträffa efter ungefär 12 generationer) innebär att antalet sådana anor... Läs mer
fredag, 21 september 2018 10:02
2157 Träffar
3 Kommentarer

Att tillhöra en släkt

En släkt kan alltså definieras som en grupp av personer som härstammar från en viss person, en förfader eller förmoder. Jag har tidigare diskuterat fallet när släktskapet räknas genom både män och kvinnor. Då återstår att studera den rena manslinjen (agnatisk eller patrilinjär släkt där släktskap räknas endast genom män) och den rena kvinnolinjen (matrilinjär släkt där släktskap räknas endast genom kvinnor).

Definitionerna med en manslinje eller en kvinnolinje delar en intressant egenskap. Det är att varje person tillhör endast en släkt, sin pappas eller sin mammas. Det beror på att det i varje generation i en persons antavla bara finns en person från vilken släktskap kan räknas, pappan eller mamman till nästkommande generations person. Efter säg fem eller tio generationer finns det fortfarande bara en man eller en kvinna från vilken släktskapen räknas.

Det innebär att definitionerna gör sig ganska bra för släktpresentationer eftersom de genom sin definition avgränsar vilka och därmed också antalet personer som tillhör släkten. En släktredovisning blir då mer behändig och att fler generationer kan presenteras. Jag tycker det helt rimligt att man inför en prestation av sina forskningsresultat definierar en släkt på det sättet. I andra sammanhang kan andra definitioner vara att föredra.

Den agnatiska släktdefinitionen är kanske den vanligaste och har och har haft genomslag på många områden. Historiskt försökte exempelvis kungamakten definiera adelskap som något som ärvs agnatiskt. Om sambandet mellan det agnatiska släktbegreppet och ättebegreppet på Riddarhuset tänker jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Kungamakten försökte också styra upp arvsrätten bland adeln i agnatisk riktning. Då var man dock tvungen att ändra lagen vilket inte var helt enkelt. Det man enklare kunde förfoga över var hur vissa förläningar av skatteintäkter till adelsmän kunde ärvas. Det normala var att sådana förläningar var med full äganderätt (termen som används är allodial) och att de ärvdes de i enlighet med landslagens bestämmelser som annan egendom.

Karl IX rundade denna begränsning genom att 1604 få Riksdagen i Norrköping, som han helt kontrollerade efter segern vid Stångebro 1598, att införa en förläningsform som gått till historien som »Norrköpingsbeslutsgods«. Dessa förläningar gavs bl.a. med begränsad arvsrätt så att bara söner som huvudregel kunde ärva. Förläningarna försvann dock vid den stora reduktionen i slutet av 1600-talet.

1600-talet såg dessutom introduktion i rättssystemet av den för Sverige ganska främmande »primogenitur«-principen: inte bara var det söner som ärvde allt utan bara den förstfödde av dem. D.v.s. den agnatiska linjen begränsades till bara vissa män. Detta skedde genom den s.k. »fideikommissen« som lagfästes 1686. Genom fideikommissen kunde en person avskärma egendom som inte fick delas upp eller förminskas. Den som fick egendomen i arv kunde bara använda avkastningen och var tvungen att ge den odelad till nästa generation. Nya fideikommisser kan idag inte inrättas men befintliga måste ha Regeringens tillstånd för att överföras till nästa generation. I båda dessa fall handlade om att statsmakten ville stärka den agnatiska släkten.

I princip kunde fideikommissen i och för sig följa kvinnolinjen men det var mer ett undantag som liknar »kognatisk tronföljd« till skillnad från »full kognatisk tonföljd«. Med kognatisk tronföljd kan döttrar ärva tronen men bara om det inte finns några söner. Sverige har sedan 1980 full kognatisk tronföljd då den agnatiska tronföljden (kvinnor saknar arvsrätt) avskaffades. På så sätt ärvdes fideikommisserna från äldsta son till äldsta son, och om endast om söner saknades via döttrar.

Den matrilinjära släktdefinitionen har inte haft så stor spridning genom historien. Inte heller ser man den ofta använd bland släktforskare. Senaste veckan har vi dock att få se ett intressant undantag då 2018 års utgåva av Svenska släktkalendern släpptes. Där ingår en matrilinjärt definierad släkt utgående från »Stormor i Dalom«, prästhustrun Margareta Hansdotter (1594–1657). Hennes person och hennes mors släkt (då kognatiskt definierad) har också blivit uppmärksammade med två artiklar i under augusti månad publicerade Släkt och Hävd 2018:3.

lundholm beskuren blogg2Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  984 Träffar
  0 Kommentarer
984 Träffar
0 Kommentarer

Att tillhöra flera släkter

Tidigare diskuterade jag exempel på föreställningen om släktskap utan blodsband. Huvudspåret när det gäller att definiera en släkt eller släktskap får dock sägas vara någon form av blodsband, även om att vara släkt och att tillhöra samma släkt inte är riktigt samma sak. Genom historien och i olika samhällen har det dock funnits flera olika sätt att göra det. Vad som kan variera är bland annat från vilken person man tar sin utgångspunkt.

Enklast är kanske att utgå från sig själv. Vilka är jag släkt med? Ja mina föräldrar, mina syskon och mina barn. Mina far- och morföräldrar och deras barn d.v.s. mina farbröder, mostrar etc. På det sättet kan den krets av person som jag anser mig vara släkt med genom blodsband utvidgas till allt fler lager av personer. Antropologer talar om en »släktkrets« eller till och med om en »individuell släktkrets«.

Släktkretsen är alltså unikt definierad för mig. En person som ingår i min släktkrets kan då självfallet ingå i många andra släktkretsar. Släktkretsen blir då förstås något temporärt. När jag dör upphör »min« släktkrets att existera eftersom den definierades utifrån min person.

Släktkretsens sätt att räkna släktskap fungerar därför inte för att definiera olika grupper som har bestående varaktighet. Den har dock haft och har användning inom ett för släktforskare intressant område: arvsrätten. Typiskt i Sverige har de som har haft rätt till arv efter en person ingått i en på liknande sätt definierad släktkrets. Arvsrätten i Sverige är dock idag inte oinskränkt genom att kusiner idag inte har arvsrätt. I det sammanhanget räknas kusiner alltså inte in i släktkretsen. Under medeltiden och fram till 1845 var också arvsrätten begränsad men inte genom att personkretsen begränsades utan genom att kvinnor på landet ärvde hälften av vad deras bröder ärvde.

Släktkretsen definierar alltså blodsband i förhållande till en viss person (»jag«). Men arvsrättens bestämmelser behöver inte överensstämma och kan resultera i att arv kunnat förmedlas så att arvet lämnat »blodslinjen«. Det har möjliggjorts av arvsrättens ofta förekommande komponenter »bakarv« och »istadarätt«. Bakarv innebär att föräldrar kan ärva barn och istadarätt att barn inträder i avlidna föräldrars ställe i arvsrätten.

Antag att en släktkrets består av en person (ett barnbarn) och dess farmor och mormor. Farmodern avlider och barnbarnet ärver henne genom att inträda i sin avlida pappas ställe (istadarätt). Sedan dör barnbarnet och ärvs av sin mormor (bakarv). Mormodern kommer alltså att indirekt överta farmoderns egendom utan att det finns något direkt blodsband mellan dem.

En släkt kan också definieras som en grupp av personer som härstammar från en viss person, en förfader eller förmoder. Antropologerna talar om en »linje«. Eftersom vi kan räkna släktskap genom antingen män, kvinnor eller såväl män som kvinnor kan vi alltså definiera tre olika typer av linjer: manslinje (agnatisk eller patrilinjär släkt där släktskap räknas endast genom män), kvinnolinje (matrilinjär linje där släktskap räknas endast genom kvinnor) och kognatisk linje (där släktskap räknas genom både män och kvinnor).

I det sista fallet, den kognatiska linjen, kan en person kan tillhöra väldigt många olika släkter. Det beror på att i en persons antavla kan varje föräldrapar i en generation vara utgångspunkten för en linje och när antalet generationer ökar blir dessa väldigt många. Efter fem generationer finns det ju 25 = 2·2·2·2·2 = 32 personer att utgå i från. En person ingår då i 32 olika släkter definierade efter kognatiska linjer. I släkter definierade efter mans- eller kvinnolinjer tillhör man dock bara en släkt. Jag återkommer till dessa.

Litteraturtips: Christer Winberg (1942–2008) var professor i historia vid Stockholms och Göteborgs universitet. Hans bok »Grenverket« från 1985 om bl.a. släktskapssystem rekommenderas för den som vill fördjupa sig i detta. (Grenverket. Studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier, Rättshistoriskt bibliotek 38, Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning. LIBRIS-ID: 7746183. ISBN: 91–85190-31-4. ISSN: 0534-2716.)

lundholm beskuren blogg2Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  974 Träffar
  0 Kommentarer
974 Träffar
0 Kommentarer

Släkt, släktare, släktast

Är vi släkt eller tillhör vi samma släkt? Hur nära släkt är vi? Frågorna är centrala för alla släktforskare. Särskilt när våra forskningsmödor i kyrkoarkiv och andra handlingar kan konfronteras mot den naturvetenskapliga forskningens DNA-resultat. Och när traditionella föreställningar om vad släktskap innebär ställs mot nutidens människors krav på att själva få definiera sina släktrelationer.

Att »vara släkt« och att »tillhöra samma släkt« behöver inte betyda samma sak. »En släkt« kan definieras på många olika sätt. De flesta skulle nog mena att släktskap är förenat med blodsband och ju närmare blodsband desto mer släkt är man. De flesta av oss har dock säkert erfarenhet av att begreppet släkt använts utan att blodsband är inblandat.

För några år sedan var jag (tillsammans med mina barn, min syster och min mamma) inbjudna till en »släktträff« (inte familjeträff) där alla som härstammade från ett nu avlidet gift par var inbjudna. En grafisk stamtavla delades ut till alla deltagare och där fanns vi med på ett hörn eftersom min mamma är sambo med en son till det avlidna paret.

Vi hade alltså inga »blodsband« med några andra närvarande personer utan skälet till att vi var med var alltså min mammas samborelationen. För organisatörerna av tillställningen var det alltså helt självklart att inte bara bjuda in oss utan också rita in oss i stamtavlan. Liksom många andra med liknande relationer. Släkten definierades för det här tillfället, för släktträffen, precis som en »släkt« kan definieras för andra ändamål som t.ex. en släktpresentation.

Föreställningen om släktskap utan blodsband är förstås inte ett modernt fenomen. Det räcker med att gå tillbaka till äldre regler mot äktenskap i förbjudna led i Sverige. Eftersom äktenskapet innebar att makar enligt kyrkan blev ett (»De är inte längre två utan ett.« Matteus 19:5) ansåg man att s.k. »svågerlag« utgjorde äktenskapshinder. Idag utgör exempelvis olika slags svågerlag bl.a. grund för jäv.

01bildStatue AugustusKejsar Augustus, staty funnen 1863 i Villa Livia, Prima Porta, Rom. Wikimedia commons.Föreställningen att blodsband inte krävs för att man ska anse att släktskap föreligger är spridd genom mänsklighetens historia. Adoptioner är kanske det vanligaste sättet att etablera släktskap utan blodsband. En av historiens mest kända adoptioner är troligen Julius Cæsars adoption av (sin systerdotterson) Gaius Octavius Thurinus (63 f.v.t. – 14 e.v.t.) som då blev Gaius Julius Cæsar Octavianus, idag mer känd som kejsar Augustus. I det romerska systemet övergick den adopterade helt till adoptivfaderns släkt. Mer ovanlig är »polygynandri«, alltså att flera män och kvinnor är gifta med varandra, där barnen kan anses vara gemensamma oberoende av biologisk släktskap. Ett viktigt skäl för dessa konstruerade icke-biologiska släktskap är att barnen utför nödvändiga religiösa riter vid föräldrarnas död.

Ett annat märkligt exempel finns bland Nuer-folket i Sydsudan. Bland dessa kan äktenskap ingås på liknande sätt som hos oss mellan en man och en kvinna. Men om mannen avlider och änkan får barn (t.ex. genom omgifte eller genom att ha en älskare) räknas dessa barn som den avlidne mannens barn, trots att det inte finns några blodsband. Alltså på samma sätt som hos oss är det bland Nuer-folket, nämligen att mannen i äktenskapet presumeras vara far. Men hos Nuer-folket även då mannen är avliden. Fenomenet kallas av antropologer för »spökäktenskap«.

Det finns alltså exempel från vår egen och andra folks historia på att frånvaro av blodsband inte utgjort något hinder för att anses tillhöra samma släkt eller för att vara besläktade.

Epilog 1: Rubriken är i själva verket ett citat från minnet, och därmed med viss reservation för att det inte är korrekt, från en skämtteckning från en svensk dagstidning för många år sedan. Tidningsklippet har sedan länge förkommit och upprepade försök att hitta notisen har misslyckats. Tips om var teckningen kan återfinnas mottas med tacksamhet.

Epilog 2: Jag kommer inte att tynga mina bloggar med omfattande käll- och litteraturhänvisningar när uppgifterna lätt kan återfinnas i ett vanligt uppslagsverk som Nationalencyklopedin eller svenska Wikipedia.

Källhänvisning: Bibelcitatet är från den senaste svenska översättningen som finns i SOU 2000:100: tidigare användes uttrycket »ett kött« istället för »ett«. Uppgifterna om nuer-folket är hämtade från sid. 216f i R. M. Keesing, Cultural anthropology. A contemporary perspective, andra upplagan 1981, Harcourt Brace College Publishers. LIBRIS-ID: 4478510. ISBN: 0-03-046296-7.

lundholm beskuren blogg2Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  2160 Träffar
  0 Kommentarer
2160 Träffar
0 Kommentarer

Att följa en anfader ut i krig

b2ap3_thumbnail_Daniel2017_webb2.jpgb2ap3_thumbnail_Daniel2017_webb2.jpg

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Daniel Johnsson, Vimmerby – som är pappa till bloggen Anforskning och ett bekant ansikte för de som är med i Facebookgruppen Släktforskning som han administrerar tillsammans med en handfull släktforskarkollegor. I det här blogginlägget får vi följa med en av hans anfäder ut i krigens Europa.

Idag är vi mer beresta än någonsin, så gott som varje år åker vi på någon längre resa, och inte allt för sällan till fjärran land. Synen vi har på våra förfäder, de som brukade jorden är att de sällan ens lämnade socknen de föddes i. Möjligen att de åkte på en marknad nästsocknes, och där träffade sitt livs kärlek. Men det fanns ändå de som kunde få se andra länder trots att de var födda i en fattig torparfamilj, och det var soldaten, eller knekten som han också kallades.

Att bli soldat var för många enda sättet att få ett litet torp och en bit jord att bruka för att kunna försörja sig och sin familj. Flera gånger per år träffades soldaterna i kompaniet vid kompanichefens hem för att exercera, det vill säga träna, öva strid och skjuta. Varje år hölls dessutom regementsmöte, vanligen på början av sommaren i maj eller juni. Regementsmötena höll på i två, tre veckor. Det var på dessa möten som man träffade andra soldater från många andra socknar, och när knekten sen kom hem så hade han mycket att berätta, både nyheter och skvaller. Det här var tiden före dagstidningarna blev vanliga, så alla lyssnade intresserat på vad knekten hade och berätta.

Vart tredje år var det generalmönstring. Det var här som soldatens hälsa och kondition kontrollerades, bedömdes han inte vara stridsduglig längre så fick han avsked. Samtidigt godkändes alla rekryter (nya soldater) och de skrevs då in i generalmönsterrullan. Mösterrullorna finns digitaliserade (avfotograferade) hos Arkiv Digital i färg och hos Riksarkivet i svartvitt.

Min morfars farmors farfar var Magnus (Måns) Månsson, född den 14 juli 1769 i Wrångtorpet i Vimmerby stadsförsamling. 1790 när han fyllde 21 år så gifte han sig den 7 april med pigan Greta Samuelsdotter från Applekullen. Men två månader tidigare hade han antagits som soldat vid Kungliga Kalmar Regemente.

Att Måns är soldat ser man i husförhörslängden, och han anges även vid barnens födsel vara soldat. Ibland kan man ha tur och soldatnumret är inskrivet i husförhörslängden, men allt som oftast saknas det. Man kan då göra en sökning i Centrala Soldatregistret:

Centrala soldatregistret

Och här hittar vi Måns, han tillhörde rote Släta nr 55, och Kalmar Regemente. Registret är inte komplett, så det förekommer ofta att man inte hittar sin soldat när man söker.

SoldatRegister

Hos Arkiv Digital får man upp de regementen som soldaterna tillhörde när man söker på en ort. Bodde man i Frödinge vilket Måns gjorde, så tillhörde man antingen Kalmar Regemente eller Smålands husarregemente.

Om rotenumret inte står i husförhörslängden och soldaten saknas i Centrala soldatregistret, så kan man använda sig av Grill som är ett bokverk från mitten på 1800-talet i fyra band. Grill finns digitaliserad hos Arkiv Digital (ej hos SVAR) så börja med att välja Arkivtyp Tryckt litteratur, dubbelklicka på Tryckt litteratur Sverige och välj GrillReg:1 (v792967.b10). Här ser vi att Frödinge socken finns i I:174, II:165 och IV:33.

Grill

I andra volymen sida 165 får vi träff, Släta 55. Detta förutsätter förstås att man vet vilken soldatrote torpet tillhörde. Som tur är så hade soldatroten oftast samma namn som huvudgården inom roten, i vårt fall Slätö. En soldatrote omfattade ungefär tre gårdar, medan en vanlig husförhörsrote omfattade som regel fler gårdar än tre.

Eftersom Måns blev antagen 1790, så bör generalmönsterrullan för 1793 vara den första som han finns med i, och efter lite bläddrande hittar vi honom på sida 77 (v60226.b83.s77):

MånsStorm

Vi får nu reda på en hel del. Numret 193 är Måns nr i Regementet, och 55 är hans nummer i det kompani han tillhörde. Genom att bläddra tillbaka till sidan 58 ser vi att Måns tillhörde Överste Löjtnants kompani, och att de detta år inledde generalmönstringen den 17 juni på Mariannelunds slätt.

Går vi tillbaka till sida 77, så kan vi se att Måns den 25 februari 1790 ersatte föregående soldat Carl Johansson Rosberg som dog den 2 november 1789. Måns har nu också tilldelats soldatnamnet Storm. Han är vid mönstringen 24 år och 3 månader, samt varit soldat i 3 år och 3 månader. Han är 5 fot och 7½ tum lång, gift samt smålänning.

Genom att vi nu har numren 193/55 är det lätt att i de följande generalmösterrullorna hitta Måns. Vid generalmönstringen 1806 var Måns kommenderad till Pommern (på grund av Pommerska kriget 1805–1807).

Den sista rullan som Måns förekommer i är den för år 1822 (v60231.b96). Han har då fyllt 53 år och varit soldat i hela 32 år. Längst ut till höger står en intressant anteckning: ”Får asked med anmälan till underhåll; bewistat 1808, 1809, 1813 och 1814 årens Fälttåg, tjent mycket wäl.”

MånsStorm2

Här får vi med andra ord reda på vilka fälttåg som Måns faktiskt deltog i. Jag beslöt nu att besöka biblioteket, och på den lokalhistoriska sektionen hittade jag två böcker; Kungliga Kalmar Regemente på Hultsfreds slätt 1685-1918 av Rune Frode, 1984 och Kungliga Norra Smålands Regementes Historia 1623-1973, 1973. Tack vare dessa böcker kunde jag nu få en mer detaljerad bild av Måns liv som soldat. Bland annat så var han:

1808 i maj månad på Gotland för att där möta upp ryska soldater som ockuperat ön. Måns tillsammans med de andra soldaterna lyckades i en snabb aktion och med beslutsamhet få ryssarna till vapenstillestånd, och kort därefter lämnade ryssarna Gotland. I slutet av Finska kriget var Måns med i operationerna i Västerbotten kring Sävar och Ratan, vilket var hösten 1809. 1813-1814 var regementet i norra Tyskland, där de marscherade förbi städer som Hamburg, Leipzig och Brüssel. Därefter hann Måns knappt hem till Småland innan det i juni 1814 var dags att marschera iväg mot Norge. Där skedde de sista stridigheterna för Måns och Kalmar Regemente den 6 augusti 1814 vid Rakkestads kyrka. Härefter var det slutkrigat för Måns. 1815 var största delen av Kalmar regemente kommenderad till att arbeta med grävandet av Göta kanal.

Så nog var han berest min morfars farmors farfar, även om han fick gå alla dessa mil till fots… Dessutom blev han far till tio barn och efter soldatlivet även kyrkväktare då han var både läs- och skrivkunnig.

Det här blogginlägget har tidigare publicerats i Daniel Johnssons blogg Anforskning.

Fortsätt läs mer
  1971 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
sune Hansson
Bra och tydlig skrivning om att leta fram våra soldater vägar.
torsdag, 15 februari 2018 12:09
1971 Träffar
1 Kommentar

Knappast oviktig personhistoria

Knappast oviktig personhistoria

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Mikael Hoffsten. Han arbetar som ansvarig för Rötterbokhandeln och har även tagit fram böcker som Släktforskarens lilla faktabok ett och två och Svenskamerikaner (tillsammans med Ted Rosvall). Emellanåt skriver han även för Släkthistoriskt Forum och Rötter.

Vi människor har i alla tider på olika sätt uttryckt samhörighet med andra genom till exempel klädseln. Du kan uttrycka välstånd (dyra märkeskläder), politisk tillhörighet (t-shirt med Che Guevara), religion, släktband (exempelvis de skotska klanerna) eller visa vilket idrottslag du hejar på genom val av kläder. Det kunde också visa att man tillgodogjort sig kunskaper (civilingenjörsring) eller utfört någon prestation (simborgarmärke). Hur någon är klädd och utsmyckad kan säga ganska mycket om personen. Foton på släktingar kan därför ibland ge ytterligare informationen om personen i fråga.

När jag gick på gymnasiet i Huskvarna i början på 1980-talet var det väldigt inne att bära knappar med olika budskap – seriösa och oseriösa. Knapparna speglade ofta personens åsikter genom politiska budskap som ”Löntagarfonder helknäppt” och ”Avveckla kärnkraften men med förnuft”. Min favorit var nog knappen med texten ”Stoppa knapphysterin”.

Det här var inget nytt, för knappar (även kallat pin, rockslagsmärke eller badge), av olika slag har burits länge. Vanligt var att märket nålades fast i kavajslaget. De märken med en flera centimetrar lång nål, som idag upplevs som väldigt opraktiska, var främst avsedda för kavajen/rocken. Äldre märken var oftast mindre och av bättre kvalitet än senare tiders stora, massproducerade knappar.

Eftersom knapparna inte tog någon plats sparades de ofta undan i en burk eller på en märkessköld på väggen. Därför är det vanligt att de faktiskt finns bevarade. Vet man vem som ägt märkena kan man få en bild av denne som kanske inte varit möjlig annars.

Själv är jag något av en samlare och genom åren har jag samlat på mig märken från olika håll. Redan som liten tog jag tacksamt emot märken från äldre släktingar. Till skillnad från många andra barn var jag rädd om märkena – vilket jag är tacksam för i dag. I mina burkar i källaren har jag religiösa märken från frikyrkor, politiska märken – allt från Sveriges Kommunistiska Parti till Högerpartiet, från riksdagsval till folkomröstningar. Det finns minnesmärken från kungliga jubileer som tyder på att innehavaren var monarkist – ett märke från Republikanska Föreningen tyder på det motsatta. Idrottsmärken visar på de föreningar som ägaren varit aktiv i eller varit anhängare av. (Ofta är detta föreningar som inte längre existerar). Det är märken från hemvärnet, hembygdsföreningar, fackföreningar, intresseorganisationer och välgörenhetsorganisationer. Reklamknappar från bilföretag kan indikera på vilken bil som ägts (här är också det vanligt med nyckelringar till bilnycklarna). Märken med motiv från turistorter visar vart semesterresan bar av. Märken med artister visar till exempel vilken musik det lyssnades på.

Att få veta så mycket som möjligt om släktingar som inte längre är i livet är lite av ett pussel. Att titta bland ärvda knappar kan var en pusselbit bland många andra.

gymnastikklubb.jpggymnastikklubb.jpg

Bild: Falköpings 1:a Gymnastik-klubb 1895, ledare fanj. m.m. J.A. Ahlberg. Stående, från vänster: John Swedmark, Fr, Bohman, Gustav Andersson, en provisor, Sigurd Johanson, David Bohman, J.V. Ander, David Holmblad, Aron Holmblad, Elias Westlin, Torsten Haglund, Hjalmar Lundin och Knut Nilsson. Liggande från vänster: Primus Forss, Arvid Jakobson, John Tengbom och Karl Warenberg (Ahlbergs). Bildkälla: Falbygdens museum.

Fortsätt läs mer
  1702 Träffar
  0 Kommentarer
1702 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskning – nationell och internationell

Släktforskning – nationell och internationell

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Erland Ringborg – ordförande i Sveriges Släktforskarförbund. I dag pratar vi om vårt globala arv, att framhålla det nationella ligger inte i tiden. Annat var det förr, då rasbiologiska idéer färgade flera forskningsområden. Inte minst släktforskningen.

I vårens proposition om kulturarvspolitik framhåller kulturministern att kulturarvet är globalt, summan av de materiella och immateriella värden och traditioner som skapats under årtusenden. Och självklart är det så. Men samtidigt finns det naturligtvis ett kulturarv som är kopplat till nationalstaten Sverige. I en proposition 1990 talade en tidigare kulturminister, Bengt Göransson, om ”det för en kulturnation självklara i att bevara minnet av sin utveckling”. I detta bevarande har släktforskningen en given roll genom de bilder av människor, miljöer och samhällsförhållanden som den förmedlar. På det sättet bidrar släktforskningen definitivt till det nationella kulturarvet. Att det inte har något att göra med nationalism eller med att främja något slags svenskhet eller nordiskhet är nog alla överens om idag. Men så har det inte alltid varit.

I en tidskriftsartikel för ungefär 100 år sedan skrev en Uppsalaprofessor att han betraktade släktforskning som en sant fosterländsk gärning. Det var den svenska rasbiologins centralgestalt, Herman Lundborg, som med hjälp av uppgifter i kyrkoböcker och mätningar av skallar ville bevisa olika rasers och individers över- eller underlägsenhet. De idéerna fanns det stöd för i Sveriges regering och riksdag ända in på 1930-talet, och en sammanslutning, Skandinaviska Släktstudiesamfundet bildades 1920 med ändamålet att bedriva nordisk släktforskning på biologisk grund.

Att de rasbiologiska idéerna inte dött ut får vi en antydan om i Klas Östergrens roman Twist från 2014. Östergren beskriver där en släktforskare i läsesalen på länsmuseet i Karlskrona, som säger sig ha som uppgift att ”kolla upp det genealogiska, åt familjer som vill veta att de är klara, att de inte har något skräp i släkten, orena låga raser”. Jag hoppas att detta är en rent litterär skapelse. Seriösa släktforskare låter sig självklart inte styras av vare sig nationalistiska, rasistiska eller andra syften. Med DNA:s inträde på släktforskningsarenan har ju också de föreställningar som låg till grund för det rasbiologiska tänkandet skjutits i sank, och vi har fått en fördjupad bild av mänsklighetens ursprung och spridning över världen och av sambanden mellan olika befolkningsgrupper. Det är en ödets ironi att detta som vi kallar genetisk genealogi har gett dödsstöten åt det som en gång kallades släktforskning på biologisk grund.

I en kulturnation bör alla ha rätt att söka sina rötter med de källor och metoder som står till buds. I Sverige ser vi inga problem med det. Men i Frankrike är DNA-tester förbjudna enligt en lag från 1994. Den lagen är grundad på rädslan för att en uppsjö av okända fäder ska avslöjas. Och kanske finns det större sådana risker i Frankrike än i andra länder. Men många franska medborgare vill i alla fall veta sanningen om sitt ursprung och då kringgår de förbundet genom att låta testa sig hos DNA-företag i andra länder. Kanske inspirerade av president Macrons engagemang för vetenskap och förnyelse har genealoger i Frankrike nu startat ett upprop mot 1994 års lag. Vi ska hoppas på framgång för det, inte bara av principiella skäl utan också därför att det faktiskt ligger i alla släktforskares intresse. För ju fler fransyskor och fransmän som testar sig, desto lättare blir det för släktforskare i andra länder att belägga eller upptäcka anor med anknytning till Frankrike. Här har vi väl en illustration så god som någon till att släktforskningen, med sin givna nationella förankring, i dag har en internationell dimension, långt ifrån alla fosterländska ideal.

Fortsätt läs mer
  2587 Träffar
  0 Kommentarer
2587 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
238 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
71 inlägg
Helena Nordbäck
67 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
10 inlägg

Annonser