Otto Witt – den svenske missionären som blev ofrivillig (?) krigshjälte

otto_witt1874 Bild: Otto Witt 1879. Foto: C. Dahlquist, Helsingborg

Den svenske missionären Otto Witt lyckades inget vidare med sitt mål att frälsa lokalbefolkningen i dåvarande Zululand. Istället kom han att hamna mitt i en av kolonialkrigens konflikter. Och bli anti-hjälte i en Hollywoodfilm långt senare. Det här är en gästblogg skriven av Mikael Hoffsten.

Senare delen av 1800-talet var en tid av snabb teknisk utveckling och med denna öppnades nya möjligheter. På gott och ont förstås – många av de nya innovationerna kom först fram för militära ändamål. En följderna var att jakten efter viktiga råvaror till den växande industrin blev alltmer intensiv och drev på kolonisationen av Afrika. Det hänsynslösa racet efter bland annat afrikanska råvaror fick sin kulmen i den konferens i Berlin 1884-1885 då Afrika delades upp mellan, i första hand, de europeiska stormakterna.

Sverige gjorde inte anspråk på några egna kolonier, men bidrog ändå på sätt och vis till koloniseringen genom de missionärer som på uppdrag av svenska kyrkan och frikyrkoförsamlingar (och ibland på eget initiativ) tog sig till Afrika för att förkunna det kristna budskapet. I nummer 5 av Släkthistoriskt Forum är temat väckelserörelsens frälsta rebeller och till dem hörde definitivt många av de missionärer som begav sig ut i världen mot slutet av 1800-talet. Många av de som reste var troligtvis inte medvetna om vad de gav sig in på, dödligheten i till exempel sjukdomar var stor. Medvetet eller omedvetet spelade många av dem också en roll i den hänsynslösa kolonialism av den Afrikanska kontinenten som tog fart från ungefär samma tid.

mKhwelantaba3Otto Witt och mKhwelantaba, en 17-årig zulu som kom i kontakt med Otto Witt när han var på flykt från det värst drabbade konfliktområdet. 1901 kom mKhwelantaba att bli Sveriges första svarta präst. Läs mer om mKhwelantaba i Amat Levins blogg Svart historia. Foto: C. Dahlquist, HelsingborgEn av dem var Otto Witt, som begav sig från Sverige med det till synes fredliga målet att frälsa lokalbefolkningen i dåvarande Zululand, men som i stället kom att hamna mitt i en av kolonialkrigens konflikter. Hans släkt härstammade från Tyskland där hans anfader Thomas Witt som föräldralöst spädbarn togs om hand om hustrun till en svensk general efter att svenskarna hade plundrat staden Wittenberg (därav efternamnet Witt) under trettioåriga kriget. Fadern, Holjer Anders Witt (1818-1889) var biträdande rektor vid läroverket i Malmö och senare kyrkoherde i Helsingborg samt riksdagsman. Efter mycket funderande valde även Otto att utbilda sig till präst och han prästvigdes 1874. Hans första tjänst blev i hans fars hemförsamling, något som Otto inte trivdes med. I stället vände han blicken utanför Sveriges gränser.

Svenska kyrkan hade 1874 fattat beslut om att inleda missionsverksamhet. På inrådan av den norske missionsbiskopen Hans Paludan Smith Schreuder (1817-1882) valdes Zululand ut som ett av målen. Schreuder hade kommit till Zululand redan 1849 och stod på god fot med dess kung Cetshwayo. Otto fick så småningom uppdraget och anlände 1876 tillsammans med sin hustru Elin Pallin (1848-1923) till den brittiskkontrollerade Natalprovinsen på östkusten i nuvarande Sydafrika. Missionsstationen sattes upp på en gård vid en flodövergång på gränsen mellan Natal och Zululand. Platsen hette Rorke´s Drift efter en tidigare ägare men döptes om av Otto till Oscarsberg efter den svenske kungen (beroende på språk användes det ena eller det andra namnet). Någon större framgång med att omvända befolkningen till kristendom uteblev inledningsvis, församlingen kom bara att uppgå till knappa 40 personer efter de första tio åren.

Storbritannien var inte bekvämt med att ha en så mäktig granne som Zululand och i början av 1879 provocerade därför britterna fram ett krig. Under ledning av generallöjtnant Fredric Thesiger (Lord Chelmsford) gick en större brittisk styrka in i Zululand för att söka strid med zuluarmén. Den brittiska styrkan saknade underrättelser om var zuluarmén befann sig och var dessutom övermodig. Spjutbeväpnade och dåligt tränade motståndare skulle inte vara något problem för modernt utrustade soldater ansåg man. Men det visade sig att zuluaramén var både vältränad och skickligt anförd. I frustation över att inte hitta sina motståndare gjorde Lord Chelmsford misstaget, liksom Napoleon vid Waterloo, att dela på sin styrka. Huvuddelen marscherade i väg medan cirka 1 500 soldater lämnades kvar i lägret vid Islandlwana. Dessa anfölls snart av 20 000 zuluer och nedgjordes nästan till sista man.

Oscarsberg hade hyrts ut till den brittiska armén under tre månader för att användas som materialupplag och sjukhus under fälttåget. Skottlossningen från Islandlwana hördes till Oscarsberg och Otto och två andra män tog med sig ett teleskop upp på ett närliggande berg. De kunde inte se striderna men de hörde kanonmuller. De kunde dock se att tusentals zulusoldater var på väg mot dem. Otto valde då att fly till en gård några mil bort där hans hustru och två barn vistades.

Vid Rorke´s Drift var cirka 150 brittiska, varav 120 stridsdugliga, soldater förlagda. De infödda soldaterna valde, liksom Otto, att fly innan zuluerna kom fram. I all hast förbereddes missionsstationen för anfallet genom byggande av barrikader. Trots den enorma övermakten lyckades den lilla brittiska styrkan att slå tillbaka anfallen. Nästa dag lämnade zuluerna området då de fått vetskap om att brittiskt kavalleri närmade sig. Elva Victoriakors delades ut - det mesta som någonsin delats ut vid en enskild drabbning.

Britterna hade inte gett upp planerna på att krossa zuluriket och efter att ha besegrat zuluarmén senare samma år införlivades det stegvis i Natalprovisnen.

Otto valde att resa tillbaka till Sverige efter händelserna och anlände till Helsingborg två månader senare. Men redan året efter återvände han till missionsstationen som till stora delar var förstörd efter striderna. Här blev han kvar till 1889 och lät bland annat uppföra en skola och ett barnhem. Han lät även ge ut en psalmbok på zulu. Fler svenska missionärer anlände efter hand och församlingen växte. Otto började dock känna sig alltmer vilsen inom statskyrkan och övergick efterhand till frireligiositet. Han tog steget fullt ut när han 1889 sade upp sig från sin tjänst och började verka som fristående missionär i Natals huvudstad Durban innan han 1891 återvände till Sverige.

Efter att ha verkat som predikant i Sverige och Norge (och även i USA) och delvis försörjt sig som lärare gick han 1905 med i Frälsningsarmén och var verksam där i två år innan han övergick till Helgelseförbundet och senare till Pingstkyrkan. I den senare samarbetade han mycket med Lewi Petrus. Otto efterlämnade flera memoarböcker, totalt tjugofem böcker, samt många psalmer som återfinns i Frälsningsarméns och Pingstkyrkans psalmböcker.

Zulukriget har skildrats i två äldre brittiska filmer. I Zulu (1964) skildras striderna vid Rorke´s Drift. Huvudrollerna spelas av Stanley Baker och Michael Caine. Otto, spelad av Jack Hawkins, framställs som en alkoholiserad pacifist. Hans dotter (i verkligheten hans fru) spelas av Ulla Jacobsson.

Striden i gryningen (Zulu dawn) (1979) skildrar slaget vid Islandlwana. I huvudrollerna ser vi bland annat Peter O`Toole (som Lord Chelmsford) och Burt Lancaster. Båda filmerna framställer zulufolket i positiv dager och engelsmännen, främst i den sistnämnda filmen, som inkräktare.

Otto hamnade, utan egen förskyllan, mitt i ett stort kolonialkrig. Som missionär var han säkerligen motståndare till kriget med allt det lidande det medförde och som dessutom inte gjorde hans missionsarbete lättare. Hans kontakter med zulukungen är kanske något som engelsmännen skulle ha utnyttjat så de kunde avstått från att provocera fram kriget.

För den som finns läsa mer om Otto Witt så gav Pingstkyrkan 2017 ut boken Utanför lägret. En berättelse om missionären och evangelisten Otto Witt skriven av Roland Gäreskog.

I Amat Levins blogg Svart historia kan man läsa mer om Otto Witt och mKhwelantaba, en 17-årig zulu som kom i kontakt med Otto Witt när han var på flykt från det värst drabbade konfliktområdet. Witt tog sig an pojken, som fick följa med när missionären när han återvände till Sverige. M Khwelantaba kom senare att bli Sveriges första svarta präst.

Läs mer om mKhwelantaba i bloggen Svart historia.  

Micke webbMikael HoffstenMikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker, bland andra boksereien Släktforskarens lilla faktabok och nu senast Stockholmsforska. Ibland skriver han även för tidningen Släkthistoriskt Forum och gästbloggar här på Rötter. Han är historienörd i allmänhet och i sina bloggar ger han ett exempel på hur bortglömda detaljer och personer kan skicka oss bakåt i tiden, till världsomvälvande händelser.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Frikyrkohistoriska källor
Systrar
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
19 mars 2024

Captcha bild