Rötterbloggen

Åsikter som uttrycks i Rötterbloggen är skribentens egna och motsvarar inte nödvändigtvis Rötters eller Sveriges Släktforskarförbunds. Har du synpunkter pä innehållet finns möjligheten att lämna en kommentar nedan. Vi påminner om att hålla en god ton.

Vem var den döde?

Tänk så mycket intressant det finns att läsa i kyrkböckerna om människor som levde förr! Under mina år som uppdragsforskare har jag sett en hel del överraskande anteckningar.

En av dessa är det som prästen i Lilla Malma i Södermanland skrivit om en man som dog den 8 december 1842 (se bild nedan). Det handlar om en okänd man "skyld i trasor" som ankommit till Grinda krog, sjuk vid ankomsten och dött där. Han var så dålig att han inte kunde redogöra får vem han var. Men han begravdes enligt ritualen en vecka senare.
Prästen greps uppenbarligen av hans öde. Prästen har skrivit om den döde: "En nödlidande usling var han nu". "Hvart hans själ blef förd – det står skrifvit i en annan bok – i Lifsens bok". De enda kvarlåtenskaperna var en tiggarpåse med några brödbitar och de trasor han gått i.

Prästen fortsätter på latin:
"O te miserum! Omnipotens Pater! Serenum te exhibe peccatore Age, semendum benignitatem tuam umseres tus." (Googles översättning: "O eländiga du! Allsmäktige Fader! Visa dig fridfull, syndare")
Därefter konstaterar han att den dödes namn och ålder är okända men att han var en syndare och att syndens lön är döden.

Senare har prästen tillagt att man hittat ett respass inne i mössan och där står det att han hette Eric Österlund, var 42 år och avskedad gardist.
Naturligtvis funderar jag på vem den döde var. I Arkiv Digitals register för generalmönsterrullorna hittar jag en Eric Österlund född i Södermanland som soldat nr 27 i Friherre Cederströms skvadron i Livgardet till häst och avskedad 1831. Kan det vara han?
Och är detta den Erik Österlund som var född i Julita den 12 maj 1802? Kan det vara samme man? Är det någon som vet något om denna man?

LillaMalma

Källa: Lilla Malma (D) EI:2 (1844-1860) Bild 11 (AID: v59775.b11, NAD: SE/ULA/10834)

Generalmönsterrullan: Generalmönsterrullor - Livgardet till häst (A, AB, C) 1548 (1831-1835) Bild 2490 (AID: v480549.b2490, NAD: SE/KrA/0023)

 

Fortsätt läs mer
609 Träffar
4 Kommentarer

Uppkallelse och bunden namngivning

I vårt internationellt öppna samhälle hämtar föräldrar inspiration till namn för sin barn från oräkneliga håll. Detta till skillnad för ett par hundra år sedan. En inte alltför vågad gissning är att antalet olika personnamn i bruk aldrig varit så stor som idag. När vi släktforskare möter personnamnen i källorna slås man dock av det begränsade antalet personnamn. Visserligen har namn importerats i alla tider men mängden namn under 1600- och 1700-talen var ändå begränsad. 

Det har dessutom gått mode i namnen där framför allt de högre stånden varit ledande och gjort namnval som de andra sedan imiterat. Namnforskarna har observerat att namnskicket under det senaste seklet gått i cykler om tre generationer så att namn som var populära för ett sekel sedan återkommer idag. 

Uppkallelse

I vilken utsträckning detta beror på att föräldrar idag återanvänder namn efter en specifik äldre släkting eller bara därför att det tidigare använts i den egna släkten eller om skälet är att namnen väljs för att det var populära förr är väl oklart. När mina tre barn namngavs på 1990-talet fick de två namn som tidigare burits av specifika personer i släkten en, två eller tre generationer tillbaka. Ett från vardera sidan av släkten. Sedan fick de var sitt tilltalsnamn som så att säga var »unikt« för dem.

Att namnge barn efter andra personer, så kallad uppkallelse, har förekommit i Sverige så länge saker och ting kan dokumenteras. Ofta var det kanske efter berömda personer men efter hand, i vart fall från och med tidigmodern tid, övergick det till att handla om uppkallelse efter äldre släktingar.

Bunden namngivning

Vi är naturligtvis inte ensamma om den typen av namnskick. Ganska välkänt är exempelvis de ashkenaziska judarnas (alltså tyska judar som sedan spritt sig till hela östra Europa) namnskick. Hos dem namngavs barnen efter äldre släktingar, men bara släktingar som var avlidna. Man skulle kanske kunna tro att det fanns en religiös grund för detta men så är inte fallet. Bland sefardiska judarna, med ursprung i Spanien, förekom det att barn fick samma namn som levande släktingar. Orsaken till de ashkenaziska judarnas skick att aldrig namnge efter levande släktingar är väl oklar men det har framförts att vidskepelse skulle kunna vara orsaken. 

Båda grupperna har dock ganska strikta regler för uppkallelse efter äldre släktingar på ett sätt som är väldigt likt hur namngivning genom uppkallelse delvis fungerat i Sverige. Det handlar om vad som kallas bunden namngivning.

Den som i störst detalj bland släktforskare diskuterat den bundna namngivningen är arkivforskaren Astrid Sondén (1896–1984), på sin tid aktiv i Skånes genealogiska förening (nu Skånes Släktforskarförbund). Det gjorde hon med artikeln Den bundna namngivningen i tidskriften Släkt och Hävd 1959.

Den bundna namngivningen verkar ha fungerat så här: barn fick namn efter äldre släktingar, som inte nödvändigtvis behövde vara döda. Bland dessa äldre släktingar ingick även föräldrarna. Fädernet hade ofta företräde framför mödernet så äldste sonen kunde uppkallas efter exempelvis farfar, näst äldste efter morfar etcetera. Om bunden namngivning förekom på en ort vid en tidpunkt skulle därför kunna vara ett hjälpmedel att dra slutsatser om släktskap. Ett stiliserat och konstruerat exempel på hur bunden namngivning skulle kunna se ut ges av bilden nedan.

bunden.png 

Det finns en slags paradox i detta med bunden namngivning: vi saknar information från kyrkoarkiven om olika släktskap och vill därför veta om bunden namngivning förekom på orten vid tidpunkten för att dra slutsatser om släktskap men för att veta om den förekom behöver vi information om vad de äldre generationerna hette både två och tre generationer och den information kan oftast endast hämtas från kyrkoarkiven. 

Bunden namngivning ingen bindande lag

Och även om man kan konstatera att bunden namngivning förekom var den aldrig en bindande lag utan endast en sedvänja. Föräldrarna kan dessutom haft en helt annan grund för namngivningen än uppkallelse även om det ser ut som att bunden namngivning förekommit. Det finns därför i de flesta fall med nödvändighet en viss osäkerhet i slutsatserna. Jag brukar därför uttrycka den osäkerheten genom att om jag vet att bunden namngivning tenderar att förekomma vid tidpunkten på den aktuella platsen att barnet »synes vara uppkallat efter« en viss äldre släkting.

Bunden namngivning är mycket omdiskuterat bland svenska släktforskare, exempelvis på Anbytarforum. Flera släktforskare, redan Sondén 1959 men även Urban Sikeborg (född 1962) och Håkan Skogsjö (född 1958) i Släktforskarnas årsbok 1995, har betonat betydelsen av att ha kunskap om hur det fungerade utanför den studerade släktkretsen på den aktuella platsen. 

Geografiska variationer

Håkan Skogsjö redovisade 1995 resultatet från tio slumpmässigt utvalda föräldrar i Kumlinge socken på Åland under 1770-talet. Resultatet var att (min kursivering) »barnen fick för det mesta namn efter nära anförvanter i rätt uppstigande led« (Släktforskarnas årsbok 1995, s. 87)

I en artikel i Släkthistoriska Studier 2023 presenterade jag bland annat en undersökning av namnskicket vid Skultuna mässingsbruk 1664–1679. Det fanns begränsningar i dopnotisernas information så typiskt meddelades under hela perioden bara barnets namn, faderns namn och patronymikon och endast delvis under perioden även moderns namn och patronymikon. Det mest tydliga resultatet gällde därför pojkarna. Studien omfattade 210 barn, varav 104 pojkar, 103 flickor och tre barn utan namn. Av pojkarna var det 16 som bar samma namn som fadern och 36 samma som farfadern. Alltså knappt hälften. Om pojkar namngavs efter morfadern i samma utsträckning som efter farfadern synes minst åtta av tio pojkar uppkallats efter nära släktingar. Jag skriver minst eftersom namnen på tidigare generationer inte är kända. Möjligen är uppskattning i överkant eftersom inte alla familjer med en son fick en andra son.

I en studie av Björn Järhult publicerad i Svensk Genealogisk Tidskrift 2024 om Västerlövsta socken i Uppland under slutet av 1600-talet och början 1700-talet undersöktes i vilken utsträckning bunden namngivning användes. Huvudresultatet i de undersökta familjerna var att så var fallet även om fädernets prioritet framför mödernet inte kunde beläggas. Samtliga undersökta barn syntes varit uppkallade efter en äldre släkting högst tre generationer tillbaka. Med ett annat urval av 50 fäder till två döttrar befanns att i sju fall tio äldsta dottern var uppkallad efter farmor och två fall av tio den näst äldsta dottern.

Detta är resultat från några geografiskt avgränsade områden och tidsperioder. Liknande studier har tidigare publicerats i Osby hembygdsförenings årsbok 1961, som diskuterades i den ovan nämnda tråden på Anbytarforum, och i Släkt och Hävd 1981. Det finns säkert fler liknande undersökningar. Det är helt klart att vi inte finner en allmänt tillämpad princip om bunden namngivning i Sverige. Däremot kan vi skönja mönster som verkar överensstämma med den på vissa platser och under vissa tider. Men bara för att vi observerar en överenstämmelse av namn, alltså en korrelation, betyder det inte att vi har etablerat en kausalitet: Post hoc, ergo procter hoc är aldrig giltig grund för slutsatser så föräldrarna kan ha haft ett helt annat motiv för namnvalet.

Ett fenomen som kan få sin förklaring med bunden namngivning är när flera syskon bär samma namn: så kallade homonymer. Jag återkommer till dessa i kommande blogg.

Fortsätt läs mer
687 Träffar
0 Kommentarer

Pennans makt...

Pennor

Pennan är mäktigare än svärdet, sägs det ofta. Och visst stämmer det, en skriven rad på en sumerisk kilskriftsplatta eller en vikingatida runsten kan berätta mycket om sin samtid. Vilket svärd klarar det? Om det inte står något ingraverat på svärdet, förstås… Riktigt gamla svärd brukar förresten ofta vara rostbelagda och svåra att identifiera.

Utan penna inga kyrkböcker. Utan kyrkböcker ingen släktforskning. Alltså tar vi en liten titt på pennans historia. De flesta faktauppgifterna har jag tagit från wikipedia ute på nätet.

Pennans historia börjar redan cirka 3200 före Kristus, då man i Egypten använde sig av bamburör som man doppade i bläck, och skrev på sina papyrus med. I Mesopotamien använde man liknande rör för att skriva i lera.

Under medeltiden skrev man med blypennor, vilka var billiga att framställa, men också giftiga. 1795 kom den franske ingenjören Conté på att blanda olika former av grafit, hetta upp det och forma smala stänger, som man kunde spetsa till och sedan skriva med. Blyertspennan var uppfunnen!

Stålpennor att skriva med bläck i kom stort på 1700-talet. Reservoarpennan tog täten på 1800-talet, och 1900-talet blev kulspetspennans tidevarv.

Så ska jag kanske också nämna något om bläcket. Vad var det man skrev med? Det första bläcket är ungefär lika gammalt som vass- och bamburören. 2600 f Kr fanns det både i Kina och Egypten blandningar av sot och lim, som rördes ut med vatten. På medeltiden uppfann järngallusbläck, som fortfarande används på sina håll idag. På 1800-talet fick man fram olika sorters bläck med anilin, som också förekommer fortfarande.

Idag är pennor, både bläck och blyerts, var mans egendom. Förr var de mer sällsynta, åtminstone bland ’vanliga’ människor. Griffeltavlor med skolkrita var betydligt vanligare, och på dem övade unga skolelever sig i att skriva.

I vår tid betraktar nog de flesta pennor som omoderna och tidsödande. Varför sitta och plita med penna, när man kan smattra iväg på datorns tangentbord? Men kanske vi borde tänka på att skriva ner åtminstone basuppgifterna i vår framforskade släkthistoria på papper med penna?

För vem vet om dina ättlingar kan öppna och läsa dina datafiler om 150 år?

Däremot syns ju skrift på både gammalt papper och gigantiska runstenar fortfarande!

Pennans makt... 

 

Bilden: En samling typiska pennor. Foto: författaren. 

Fortsätt läs mer
475 Träffar
1 Kommentar

Hilma Boström

Hilma Boström f. 1850 2015 001 035Hilma Boström. Fotograf: Wald. Dahllöf & co Stockholm. Privat bildsamling.

Hilma Charlotta Boström föddes 15 december 1850 i Umeå stad som dotter till skutskepparen Carl Nathanel Boström och hans hustru Sofia Charlotta Bäckman. Fadern Carl Nathanael var under flera år till sjöss. 1865 flyttade modern Sofia Charlotta med döttrarna Carolina Augusta och Hilma Charlotta till Luleå domkyrkoförsamling. 1870 flyttade Hilma till Stockholm. Vad hon gjorde där är oklart. Redan året därpå återvände hon hem till Umeå stad. Där bodde då även hennes mor och syster. År 1900 slog de sig ner i Ånäset, Nysätra hos sågverksägare Johan Olof Rydin med familj. Rydin var gift med en syster till Sofia Charlotta.

Efter patron Rydins bortgång 1905 och hans flertalet hemman försålts, flyttade Hilma tillsammans med Rydins dotter Lina till den stora gårdsfastighet hon bebodde fram till sin död och vilken hon ärvt efter fröken Rydin.

Karolina Augusta Boström dog ogift 1933. Tio år senare, närmare bestämt den 1 februari 1943 avled Hilma Charlotta Boström, 92 år ung. Hennes närmaste arvingar var kusiner och deras avkomlingar. I Hilmas bouppteckning nämns bland annat att hon ägde en gammal radioapparat samt en dammsugare. Det sistnämnda var en ganska ovanlig pryl på den tiden. Inget som gemene man hade. Med fröken Hilma Boström hade en kärnkvinna gått ur tiden. Frisk och kry var hon ända till slutet. En kort tid före hennes död såg man henne promenera i samhället. Hon hade fört ett lugnt och stilla liv.

Fortsätt läs mer
336 Träffar
0 Kommentarer

Välkommen till Västerås 2025!

I augusti nästa år hoppas jag får se er här i Västerås. Då arrangerar vi i Västerås Släktforskarklubb Släktforskardagarna den 23-24 augusti. Välkommen hit!
Själv är jag inte med i den arbetsgrupp som nu arbetar för fullt med planeringen, men vi i styrelsen får vid varje styrelsemöte en uppdatering av läget. Så vi känner oss i högsta grad delaktiga.

Under tiden fram till den aktuella helgen ska jag då och då här i Rötterbloggen berätta om vad som händer och även ge tips på andra besöksmål när ni ändå är i trakten. Så nu blir det reklam.

Det jag tror är det som händer närmast är att vi snart öppnar möjligheten att boka monter, vilket sker den 1 november.
Håll koll på hemsidan www.sfd2025.se.
Redan nu är några föredragshållare bokade och fler är på gång. Det kommer att bli många intressanta föredrag att välja mellan.
Mässan hålls i två idrottshallar på Rocklundaområdet, i Västerås Arena och Mälarenergi Arena, som ligger alldeles intill varandra. Kommer du med tåg är det lätt att ta bussen dit och här i Västerås går bussarna ofta. Vi som bor i den östra stadsdelen kan vissa perioder under dagen ta en buss var sjunde minut.
Kommer du från Stockholm så rekommenderar jag tåg, det tar strax under en timme att åka hit.

Mitt första tips om besöksmål: Anundshög
De flesta av oss som släktforskar blir intresserade av historia, det faller sig naturligt. Och i och omkring Västerås finns det verkligen många spår från historien. Många fornlämningar, men också mycket annat. Fornlämningar är ju knappast aktuella för den som släktforskar, men intressant ändå.
En väldigt fin plats som jag varmt rekommenderar är Anundshög, Sveriges största gravhög. Den ligger mycket lättillgängligt strax öster om stadsbebyggelsen. Gå upp på toppen (det finns en trappa) och blicka ut över nejden! Lite svindlande, det kan jag lova.
Intill den stora gravhögen finns också några mindre högar och flera skeppssättningar.

Anundshog

Anundshög. Egna bilder och en bild tagen av Mikael Karlsson.

Så småningom blir det mer reklam för Västerås.

Fortsätt läs mer
664 Träffar
9 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
519 inlägg
Mats Ahlgren
324 inlägg
Ted Rosvall
267 inlägg
Anton Rosendahl
250 inlägg
Helena Nordbäck
249 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Gästbloggare
31 inlägg
Michael Lundholm
12 inlägg
Stefan Simander
2 inlägg