I vårt internationellt öppna samhälle hämtar föräldrar inspiration till namn för sin barn från oräkneliga håll. Detta till skillnad för ett par hundra år sedan. En inte alltför vågad gissning är att antalet olika personnamn i bruk aldrig varit så stor som idag. När vi släktforskare möter personnamnen i källorna slås man dock av det begränsade antalet personnamn. Visserligen har namn importerats i alla tider men mängden namn under 1600- och 1700-talen var ändå begränsad.
Det har dessutom gått mode i namnen där framför allt de högre stånden varit ledande och gjort namnval som de andra sedan imiterat. Namnforskarna har observerat att namnskicket under det senaste seklet gått i cykler om tre generationer så att namn som var populära för ett sekel sedan återkommer idag.
Uppkallelse
I vilken utsträckning detta beror på att föräldrar idag återanvänder namn efter en specifik äldre släkting eller bara därför att det tidigare använts i den egna släkten eller om skälet är att namnen väljs för att det var populära förr är väl oklart. När mina tre barn namngavs på 1990-talet fick de två namn som tidigare burits av specifika personer i släkten en, två eller tre generationer tillbaka. Ett från vardera sidan av släkten. Sedan fick de var sitt tilltalsnamn som så att säga var »unikt« för dem.
Att namnge barn efter andra personer, så kallad uppkallelse, har förekommit i Sverige så länge saker och ting kan dokumenteras. Ofta var det kanske efter berömda personer men efter hand, i vart fall från och med tidigmodern tid, övergick det till att handla om uppkallelse efter äldre släktingar.
Bunden namngivning
Vi är naturligtvis inte ensamma om den typen av namnskick. Ganska välkänt är exempelvis de ashkenaziska judarnas (alltså tyska judar som sedan spritt sig till hela östra Europa) namnskick. Hos dem namngavs barnen efter äldre släktingar, men bara släktingar som var avlidna. Man skulle kanske kunna tro att det fanns en religiös grund för detta men så är inte fallet. Bland sefardiska judarna, med ursprung i Spanien, förekom det att barn fick samma namn som levande släktingar. Orsaken till de ashkenaziska judarnas skick att aldrig namnge efter levande släktingar är väl oklar men det har framförts att vidskepelse skulle kunna vara orsaken.
Båda grupperna har dock ganska strikta regler för uppkallelse efter äldre släktingar på ett sätt som är väldigt likt hur namngivning genom uppkallelse delvis fungerat i Sverige. Det handlar om vad som kallas bunden namngivning.
Den som i störst detalj bland släktforskare diskuterat den bundna namngivningen är arkivforskaren Astrid Sondén (1896–1984), på sin tid aktiv i Skånes genealogiska förening (nu Skånes Släktforskarförbund). Det gjorde hon med artikeln Den bundna namngivningen i tidskriften Släkt och Hävd 1959.
Den bundna namngivningen verkar ha fungerat så här: barn fick namn efter äldre släktingar, som inte nödvändigtvis behövde vara döda. Bland dessa äldre släktingar ingick även föräldrarna. Fädernet hade ofta företräde framför mödernet så äldste sonen kunde uppkallas efter exempelvis farfar, näst äldste efter morfar etcetera. Om bunden namngivning förekom på en ort vid en tidpunkt skulle därför kunna vara ett hjälpmedel att dra slutsatser om släktskap. Ett stiliserat och konstruerat exempel på hur bunden namngivning skulle kunna se ut ges av bilden nedan.
Det finns en slags paradox i detta med bunden namngivning: vi saknar information från kyrkoarkiven om olika släktskap och vill därför veta om bunden namngivning förekom på orten vid tidpunkten för att dra slutsatser om släktskap men för att veta om den förekom behöver vi information om vad de äldre generationerna hette både två och tre generationer och den information kan oftast endast hämtas från kyrkoarkiven.
Bunden namngivning ingen bindande lag
Och även om man kan konstatera att bunden namngivning förekom var den aldrig en bindande lag utan endast en sedvänja. Föräldrarna kan dessutom haft en helt annan grund för namngivningen än uppkallelse även om det ser ut som att bunden namngivning förekommit. Det finns därför i de flesta fall med nödvändighet en viss osäkerhet i slutsatserna. Jag brukar därför uttrycka den osäkerheten genom att om jag vet att bunden namngivning tenderar att förekomma vid tidpunkten på den aktuella platsen att barnet »synes vara uppkallat efter« en viss äldre släkting.
Bunden namngivning är mycket omdiskuterat bland svenska släktforskare, exempelvis på Anbytarforum. Flera släktforskare, redan Sondén 1959 men även Urban Sikeborg (född 1962) och Håkan Skogsjö (född 1958) i Släktforskarnas årsbok 1995, har betonat betydelsen av att ha kunskap om hur det fungerade utanför den studerade släktkretsen på den aktuella platsen.
Geografiska variationer
Håkan Skogsjö redovisade 1995 resultatet från tio slumpmässigt utvalda föräldrar i Kumlinge socken på Åland under 1770-talet. Resultatet var att (min kursivering) »barnen fick för det mesta namn efter nära anförvanter i rätt uppstigande led« (Släktforskarnas årsbok 1995, s. 87)
I en artikel i Släkthistoriska Studier 2023 presenterade jag bland annat en undersökning av namnskicket vid Skultuna mässingsbruk 1664–1679. Det fanns begränsningar i dopnotisernas information så typiskt meddelades under hela perioden bara barnets namn, faderns namn och patronymikon och endast delvis under perioden även moderns namn och patronymikon. Det mest tydliga resultatet gällde därför pojkarna. Studien omfattade 210 barn, varav 104 pojkar, 103 flickor och tre barn utan namn. Av pojkarna var det 16 som bar samma namn som fadern och 36 samma som farfadern. Alltså knappt hälften. Om pojkar namngavs efter morfadern i samma utsträckning som efter farfadern synes minst åtta av tio pojkar uppkallats efter nära släktingar. Jag skriver minst eftersom namnen på tidigare generationer inte är kända. Möjligen är uppskattning i överkant eftersom inte alla familjer med en son fick en andra son.
I en studie av Björn Järhult publicerad i Svensk Genealogisk Tidskrift 2024 om Västerlövsta socken i Uppland under slutet av 1600-talet och början 1700-talet undersöktes i vilken utsträckning bunden namngivning användes. Huvudresultatet i de undersökta familjerna var att så var fallet även om fädernets prioritet framför mödernet inte kunde beläggas. Samtliga undersökta barn syntes varit uppkallade efter en äldre släkting högst tre generationer tillbaka. Med ett annat urval av 50 fäder till två döttrar befanns att i sju fall tio äldsta dottern var uppkallad efter farmor och två fall av tio den näst äldsta dottern.
Detta är resultat från några geografiskt avgränsade områden och tidsperioder. Liknande studier har tidigare publicerats i Osby hembygdsförenings årsbok 1961, som diskuterades i den ovan nämnda tråden på Anbytarforum, och i Släkt och Hävd 1981. Det finns säkert fler liknande undersökningar. Det är helt klart att vi inte finner en allmänt tillämpad princip om bunden namngivning i Sverige. Däremot kan vi skönja mönster som verkar överensstämma med den på vissa platser och under vissa tider. Men bara för att vi observerar en överenstämmelse av namn, alltså en korrelation, betyder det inte att vi har etablerat en kausalitet: Post hoc, ergo procter hoc är aldrig giltig grund för slutsatser så föräldrarna kan ha haft ett helt annat motiv för namnvalet.
Ett fenomen som kan få sin förklaring med bunden namngivning är när flera syskon bär samma namn: så kallade homonymer. Jag återkommer till dessa i kommande blogg.