Rötterbloggen
Rötterbloggen

Den noble ynglingen och borgardottern

UMFA54672 1268
Bild från Bohusläns Museum.

Nu är det påsk igen och jag önskar er en trevlig fortsättning på helgen! Det känns som det var alldeles nyss vi hade påsk förra året.

Jag hoppas ni inte bara sitter inne och släktforskar denne vårljumma påskhelg. Den inleddes med riktig försommarvärme, solsken och fika ute på långfredagen. Där jag bor, på en gård ute på landet, är ett säkert vårtecken att fåren kommit. Markägaren arrenderar ut bete till en fårägare och varje vår i april-maj kommer tackorna med sina lamm ut till oss och varje höst hämtas de hem igen. Årets tackor är förra årets lamm. De kom på långfredagen. Än så länge är de lite skygga men framåt eftersommaren brukar de komma fram och hälsa utan blygsel, när de lärt känna oss.

lamm
Tackorna med sina lamm. Egen bild.

Trots att det är en fin helg just nu så kan jag ändå inte lägga släktforskningen helt åt sidan. Just nu håller jag på med att försöka läsa vad det står i en arkivhandling från domkapitlet i Lund 1693:

domkapitlet
Bildkälla: Arkiv Digital.

Här handlar det om den unge mannen Gustaf Rudebeck, barnbarn till biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius. Den unge Gustaf var student i Lund och gjorde borgardottern Elsa Berg med barn. Inlagan i domkapitlets arkiv handlar om att han som adlig yngling inte skulle behöva gifta sig under sitt stånd bara för att han gjorde mön med barn. Hur som helst så gifte de sig sedan. Deras dotter Regina Benedicta är anmoder till mina barn genom deras far.

Detta är en äktenskapshandling och det finns flera volymer sådana i domkapitlets arkiv och som digitaliserats av Arkiv Digital. Ett tips om du vill fördjupa din forskning.

De flesta volymer är äktenskapshandlingar och domböcker i äktenskapsmål (troligen mest skilsmässomål) men det finns också många andra sorters handlingar som jag inte kikat på än. Jag skulle aldrig hittat dit om det inte vore för en diskussion på Anbytarforum. Dessutom tycker jag att det är svårt att tolka den här handstilen men försöker ändå läsa så mycket det går. Det gäller att knäcka koden.

Fortsätt läs mer
  11 Träffar
  0 Kommentarer
11 Träffar
0 Kommentarer

Att blicka tillbaka

Varför är det intressant med bakåtblickande? Det finns ju inget vi kan göra åt det som redan hänt, det går inte att ändra historiens gång, hur gärna vi än vill. Frågor och funderingar kring all form av historieforskning bubblar upp både här och där. De kommer från de som levt länge och de kommer från de som just påbörjat sin livsresa.

Finns det någon grund för att titta i backspegeln?  Det finns de som säger att vi lär oss av historien, men gör vi det, tar vi vara på de lärdomar som kan finnas i de historiska skeendena. När jag tittar mig omkring, funderar på egna likväl som andras uppträdanden i olika situationer, så blir slutsatsen att det kan inte vara mycket av historien som påverkat de beslut vi tar kontinuerligt. Det som jag tycker mig se i historien är upprepningar, vi gör samma misstag om och om igen. Vi ser skeenden som ledde oss fel och vi gör ändå om samma misstag om och om igen. Varför ska vi då bry oss om det förgångna, varför inte bara titta framåt och se till att all energi läggs på det som komma skall?

Men ibland är det de små sakerna som lyser upp tillvaron, ibland visar det sig att titta bakåt kan leda till en glädjestund i nuet, en oförglömlig upplevelse (åtminstone känns det så). Det behöver inte vara de stora historiska skeendena som påverkar, det kan var ett enkelt möte över en kopp kaffe som blir resultatet.

En gång fick jag ett meddelande på engelska. ”Jag är i Sverige för ett kort besök, har hittat ditt namn bland min mammas efterlämnade papper om släktforskning. Kan vi träffas?”

Det visade sig att vi, när vi träffades, fortsatte en dialog som börjat 2004 med en dem mail mellan personens mamma och mig

Bakgrunden var min morfars bror, Carl Asp, han  emigrerade, bodde ett tag i Massachusetts och flyttade sedan till Rhode Island, där han gifte sig, fick en son och avled redan 1918 i spanska sjukan. Hans hustru, Tekla Horn, var svenska, som emigrerat tillsammans med några av sina syskon.


Vi träffades, över en kopp kaffe, och började tala om vad som hänt sedan 2004, vilka våra kopplingar var och det framkom ganska snart att det var mamman som varit intresserad av sin släkt, så kunskaperna om den amerikanska sidan var begränsad. När vi gick igenom de uppgifter jag hade kvar efter alla dessa år så kunde jag se hur ett ljus tändes i ögonen, hur berättelserna om det lilla jag visste gjorde att intresset stegrades, det var som en dörr öppnades och plötsligt så kom kommentaren: Nu förstår jag vad mamma pratade om, den känslan har jag inte känt förr. Nu förstår jag min sons önskan om att få veta mer om var vi kommer ifrån.

Samtalet fortsatte, vi kom in på lite av det som fanns i mammans papper. Tyvärr, fältmarskalk Horn var inte en anfader, så den antavlan kunde kastas. Namnet Horn kom istället från liesmeden Horn, verksam i Långöns bruk i Älvdalen och senare Regna.  De uppgifter om att det fanns släkt i Worcester, Massachusetts, kunde vi belägga. Smeden Horn gifte sig med spiksmeden Grundströms dotter, och för att krångla till det så gifte sig de båda kontrahenternas syskon med varandra, syster Horn med broder Grundström.

Kopplingen till Worcester ledde vidare till en berättelse, som ytterligare belyser hur olika vi kan se på historien. I samband med sökandet efter information 2004, rörande ovan nämnda släktingar, kom jag i kontakt med några Grundstrom i Worcester. Vi hittade en del och det fortsatte utmed några andra släktlinjer också. Det fanns ju inte lika mycket digitaliserat då, men tillräckligt för att göra intressanta fynd. Makan till en Grundstrom var dotter till en norrman och en svensk immigrant, Anette Westerling från Höganäs. Den kvinnan hade satt sina spår i familjens berättelser. Hon kunde inte engelska, förutom de grövsta svordomarna, och de använde hon flitigt, likväl som vanan att sörpla när hon åt soppa för att visa att det smakade gott. Det var hennes eftermäle. Vem var hon då? När jag kunde berätta lite av hennes släkt, till de två som ingick i mailkedjan, så fick jag två svar. En svarade: Jätteintressant, vill veta mer”.  Det andra svaret blev: ” Vill inte höra ett ord mer, och skriv aldrig mer till mig”.

Vad var det då som gjorde att svaren blev så olika?  Westerlind/Westerlin(g) ledde tillbaka till Werner Nilsson Wallin, som uppges ha varit bödel i Helsingborg.   Den uppgiften tände den ena och fick den andra att brådstörtat avbryta allt tittande i backspegeln.

Det som jag beskriver hände för tre veckor sedan, och nu aviseras näste besök, en uppföljning och kanske lite av djupdykning i historien. Så, varför inte använda delar av en gammal bloggtext och lyfta upp tillbakablickandet en gång till.

                                                         Önskar er alla en riktigt trevlig helg



Fortsätt läs mer
  433 Träffar
  0 Kommentarer
433 Träffar
0 Kommentarer

Påskpurri

pskgg

I morgon är det dymmelonsdag. Någon mer än jag som inte hade en aning om vad detta betydde förrän ganska nyligen? Veckodagarna före påsk kallas ju 'stilla veckan', och det tog man på allvar förr i världen så till den milda grad att man bytte ut kläpparna i kyrkklockorna mot träpinnar, så kallade 'dymlar', för att det skulle låta mera dämpat om klockorna. I vissa trakter lär man till och med ha bundit fast kläpparna i klockorna för att hindra att det lät alls. 

1823 hävdes förbudet i Sverige mot att spela musik under gudstjänsten i 'stilla veckan'. Men ända in på 1950- och 60-talet fick man tydligen finna sig i att ha tråkigt på långfredagen, för bio, teater och danskvällar förekom inte denna kristliga sorgedag. 

Låt oss titta lite på de ljusare sidorna av påsktraditionerna istället! Varför vi äter ägg vid påsk känner väl de flesta till. Hönorna, förr ofta ganska svältfödda under vintern, värpte inte då. Det var först i fastan det började ploppa ut ägg igen, men i fastan fick man inte äta ägg. När påsken kom, fanns det därför ofta ett överflöd av ägg att kalasa på.  

Påskägg i papp med godis i är en ganska sen företeelse i Sverige. Det kom under mellankrigstiden från Tyskland, och kan ha sammanfallit med att smågodis började bli populärt vid ungefär samma tid i vårt land. I ungefär samma veva och från samma håll, kom påskharen inskuttande. Det var han som skulle komma med påskäggen, ungefär som jultomten kommer med paket vid jul, men just den biten verkar vi inte riktigt ha tagit till oss i Sverige. De harar som dyker upp till påsk brukar vara små och chokladiga..... 

Företeelsen att måla ägg vid påsk är däremot betydligt äldre. Åtminstone under medeltiden förekom det att man gav av sitt överflöd av ägg vid påsk till de fattiga, och eftersom det var en gåva, dekorerade man ofta äggen vackert (se bilden!).

En annan företeelse som jag inte visste något om, påskefyrar,  förekommer tydligen i sydvästra Sverige. En numera tyvärr bortgången släkting till mig, bosatt på Öckerö utanför Göteborg, gav mig följande målande beskrivning i brev:

"Här ute kommer med säkerhet påskfirandet att följa traditionella mönster såsom vi vant oss vid sedan långliga tider. Utan vidare kan man påstå att julen här varar till påska. Har man utegran till jul, kan man vara övertygad om att den försvinner spårlöst tidigt på juldagsmorgonen. Har man haft belysning i granen, så ligger den på backen. Och lyser om den varit tänd. Har man inomhusgran som så småningom börjat barra, så behöver man bara slänga den på utsidan av huset, så försvinner den innan man vet ordet av. Alla julgranar tas tillvara enligt ett nedärvt system... och dyker upp i de påskefyrar som reses på de många bergstopparna bland kommunens tio öar. Varje by - och det finns det många - har sitt påskefyrsberg, varifrån eldsljuset efter mörkrets inbrott lyser upp himlen. Effekten förstärks numera med fyrverkeripjäser. 

Alla påskefyrar reses med enbart granar - något annat gillas ej. Varför det blivit så vet jag inte - och förstår det ännu mindre. Härute finns inga granar och lär heller ej funnits, så det må anses synnerligen exklusivt att välja ett sådant påskefyrmaterial. 

Insamlandet av granar ärvs, varför det alltid är lika gamla ungdomar som står för tillvaratagande, förvaring och bevakning av barrträdsmaterialet. Det förekommer strid och röveri i gransamlarbranschen. Knallskott och annat dundermaterial förekommer livligt. Nyårsaftonen klingar närmast ljudlöst förbi om man jämför med påskaftonen..."

En ganska kraftig kontrast till 'stilla veckan' låter det som...

Ljudlig eller stilla - Glad Påsk allihop!

Bildens påskägg har dekorerats med Carl Fabergés berömda påskägg till ryska tsarfamiljen som förebild. Själv lärde jag mig namnet på denne legendariske guldsmed i Bondfilmen 'Octopussy', där ett sådant ägg spelar en central roll i intrigerna.... 

Fortsätt läs mer
  379 Träffar
  0 Kommentarer
379 Träffar
0 Kommentarer

"Skrot-Andersson", Arvid och Arvida

Arvid Arvida Andersson

Anders Arvid Andersson (1888-1944) och Arvida Eugenia Lundberg (1892-1970) Skellefteå. Båda födda i Burträsk församling. Arvida, som var dotter till garvare Anders Lundberg i Kalvträsk, hade redan som ung lärt sig till byx- och västsömmerska. Arvid och Arvidas dotter Anne-Marie sa alltid: "Sätt ett a efter pappa så blir det mamma." Arvida var en rättfram person som sa vad hon tyckte. Ett exempel på detta var när ett barnbarn till henne hade förlovat sig och hon fick se förlovningsringarna som var i vitt guld. Hon sa: "Har du plåtringar?" När hennes barnbarn var olydiga eller när någon vuxen inte gjorde som hon inte gillade, sa hon att hon var "upphovet till allt ont." Det hade barnbarnen roligt åt! Hon var väldigt bestämd med att nämnda dottern A-M skulle ta körkort om det skulle hända hennes make något. Arvida hade god kontakt med sina systrar Judith och Ester, särskilt den förstnämnda som också bodde i Skellefteå. Arvida följde ofta med på resor med sina barn. Hon plockade mycket svamp och bär tillsammans med dem. Hon gillade inte kortlekar, hon tyckte nog att "gubbarna var fula." Hon hade dock en egen kortlek i brunt med ljusare bruna siffror (1-14) och den kortleken var ok att använda för hennes barnbarn. Arvida var en väldigt omtyckt mormor/farmor. Hon var också en aktiv medlem inom lottakåren och Vita bandet i Skellefteå. Hon hade också ett starkt intresse för att bidra med en hjälpande hand när det behövdes. Arvida var en gästvänlig människa. I hennes hem var alla välkomna som till exempel, släkt, vänner och tjänstefolk. Hon avled efter en längre tids sjukdom på Skellefteå lasarett.

Före äktenskapet med Arvida hade Arvid, som växte upp i Åsträsk, Burträsk, genomgått underofficersutbildning och under första världskriget tjänstgjorde han som landstornskapten. I 2,5 år innehade han fast anställning hos Västerbottens regemente. Han utbildade sig först till slaktare men övergick ganska snart till livet som köpman, vilket var hans största intresse. Han började sin bana inom affärslivet med att sälja träkol, trävaror, osv. detta var innan 1917 när familjen flyttade till Skellefteå. Där innehade han först den kända affären "Godköpscentralen". Han lämnade dock detta för att ge sig in i en annan bransch. Nämligen att bli skrothandlare. Makarna fick därmed smeknamnet "Skrot-Andersson". Arvid öppnade egen affär, vilken upphörde 1923. Samma år grundade Arvid Skellefteå Skrot- och metallaffär, ett företag känt vida omkring. 1941 ombildades företaget till aktiebolag. Det fick då namnet Arv. Anderssons Skrot- och metallaffär. Företaget hade en filial i Piteå. Företaget Boliden Mineral AB köpte samtliga aktier i AB Arv. Andersson 1981. Det finska företaget Kuusakoski köpte 75% av aktierna i företaget 1999. Samma år bytte företaget namn till Arvamet. 2003 köpte Kuusakoski resterande 25% av aktierna och då fick företaget namnet Kuusakoski som det heter än i dag. Det är ett metallåtervinningsföretag. Efter Arvids bortgång 1944, blev sonen Sigge företagets ledare.

Vidare om Arvids liv kan berättas att han var en av de mest kända stadsborna i Skellefteå. Han var inte bara välkänd utan också populär bland folket, nog mycket beroende på sin lätthet som person. Han hade lagt ner ett stort engagemang hos flera organisationer, framför allt inom skytte- och landstormsrörelsen. Han fick även välförtjänta utmärkelser av respektive organisationer. Dessutom var Arvid en flitig anhängare och utövare inom gymnastik. Det kunde inte minst kompisarna inom motionsgruppen i Skellefteås gymnastikförening vittna om.

Fotot är troligtvis deras förlovningsfoto. Arvid och Arvidas barn antog släktnamnet Stavrén. Mer finns att berätta om familjen men det kan vi ta en annan gång.

Fortsätt läs mer
  327 Träffar
  0 Kommentarer
327 Träffar
0 Kommentarer

Intyg som ID-handling

Prästerna skulle skriva intyg i de mest skiftande situationer. Intygen fungerade i många fall som dagens ID-kort och kallades länge för pass. Länsstyrelserna utfärdade respass och för att då ett sådant krävdes ett betyg från prästen i hemförsamlingen. Om du är medlem i Genealogiska Föreningen har du tillgång till en databas med respass.

Prästerna utfärdade tiggarpass åt de fattigaste på 1600- och 1700-talet. Passen gällde oftast det egna häradet, man ville inte få in tiggare som inte hörde hemma i trakten.

De flesta arbetade där de bodde men det fanns också vandringsarbetare som drog iväg långt på vandringar men inte flyttade utan återvände hem regelbundet. Då behövde de intyg som visade att de inte var kringstrykande folk. Sådana intyg behövdes till exempel för dalfolkets vandringar till herrarbetet i Stockholm, hallänningarnas vandringar till jordbruksarbetet i Skåne, knallarna från Västergötland och vandringarna till Bohuslän under sillfisket från angränsande län. Arbetsvandringarna tilltog under slutet av 1700-talet och ökade under 1800-talet. Över dessa prästbetyg fördes inga längder men de antecknades i husförhörslängden.

Om någon församlingsbo sökte statlig tjänst skulle prästen skriva ett frejdebetyg. Anledningen var att förhindra anställning av någon oliktänkande eller med bristfälliga kristendomskunskaper. Detta gällde efter 1735. Dessutom krävdes åldersbetyg, det gällde också för inträde vid universitet. Efter 1816 krävdes också åldersbetyg från prästen för de pojkar som sökte till läroverk. Prästbetyg krävdes också för att få vård på sjukhus eller för att ansöka om pension.

För brottslingar var prästen tvungen att skriva intyg med personuppgifter och frejd till häktningen. Hamnade man i fängelse skulle fängelseprästen skriva intyg om fången för att denne skulle kunna friges.

De vanligaste intygen var flyttbetygen, det papper som sockenbon skulle ha med sig och lämna in till prästen i inflyttningssocknen. Utöver namn och födelsedata skulle frejd och kristendomskunskap framgå, liksom om innehvaren var ledig till äktenskap. Flyttbetygen från vissa kyrkoarkiv har digitaliserats, både av Riksarkivet och Arkiv Digital. De har volymbeteckning H och du hittar dem under de vanliga kyrkböckerna i förteckningen.

flyttbetygAtlingbo
Flyttbetyg från 1792 i Atlingbo kyrkoarkiv på Gotland. Då skrevs hela betyget för hand, först en bit in på 1800-talet blev det vanligt med formulär. Till vänster är baksidan på ett flyttbetyg för Jacob Olofsson Högström, hans hustru och barnen Olof och Christina som flyttat till Atlingbo från Stenkumla den 9 juni 1792. Prästen i Stenkumla har fyllt på ett tidigare betyg från När skrivet i maj 1791. Flyttbetyget på höger sida gäller Greta Lisa Högström, född i När den 25 maj 1774 och som flyttat till Västerhejde, "mig veterligen är hon ock ännu oförlofvad.". Prästen har i båda fallen skrivit omdömen om deras goda frejd. Bildkälla: Atlingbo (I) HII:1 (1787-1831) Bild 60 (AID: v363115.b60, NAD: SE/ViLA/23013)

Flyttbetyg Hunnestad C0010823 00028 1
Flyttbetyg Hunnestad C0010823 00029
Flyttbetyg från 1854 och 1858, då tryckta formulär användes. Betyget gäller pigan Anna Brita Svensdotter i No 12 Hunnestad, född den 25 september 1827 i Lindbergs socken. Enligt betyget har hon bott i Varberg och Träslöv innan hon flyttar in i Hunnestad socken. Hon har tagit nattvarden, gått i kyrkan, är ärlig och ledig till äktenskap. På baksidan (den undre bilden) får vi veta att hon numera är gift med drängen Johannes Larsson på nr 4. Hunnestad. Bildkälla: Hunnestads kyrkoarkiv, Bilagor till flyttningslängderna, SE/LLA/13161/H II/5 (1858-1868), bildid: C0010823_00028, Riksarkivet.

 

Källor:

Gösta Lext: Studier i svensk folkbokföring 1600-1946, Göteborgs universitet 1984
Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, utgiven 1986

Fortsätt läs mer
  500 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars-Olof Rask
Tack för ett givande blogginlägg. Vad kan orsaken vara till att det saknas notering i HFL att en person inte längre är boende på g... Läs mer
lördag, 13 april 2019 14:34
Eva Johansson
Lars-Olof: Tack för din uppskattning! Det hände ju att folk rymde och vid husförhöret kanske någon i familjen uppgav att den sakna... Läs mer
lördag, 13 april 2019 14:46
500 Träffar
2 Kommentarer

Vad hände egentligen?

Allt som oftast finns det funderingar på vad vi släktforskare ska, kan och vill berätta, något som jag berört vid några tillfällen, med lite olika kommentarer. Tänkte återknyta lite grann till ämnet efter att ha tittat igenom ett antal publikationer, med anknytning till släktforskning i någon form. Vad är det som gör en skrift/bok intressant och vad är det som gör att författaren eller författarna väljer att lyfta just det som de gör.

Det finns många olika arter av texter, naturligtvis är det många gånger familjen/släkten som är i fokus för texterna. Av den typen finns nästan hur många som helst, alltifrån äldre stenciler (för de som vet vad det är) till proffsigt framställda, färgglada, alster med allt vad man kan vänta sig av ett praktverk. Numera kommer de kanske inte ens på papper utan i digitalt format, via nätet eller via media som skivor och stickor.

När jag tänker på begreppet släktbok så är det några som dyker upp, mastodontverk som den om Långarydssläkten i många band, en mindre om en släkt Asp (finns ju hur många Asp som helst, inte minst beroende på att det är vanligt soldatnamn), och inte minst min egen favorit, Johan Bures släktbok.


Den sistnämnda är verkligen speciell, ett verk av sällan skådat slag, nedtecknad för 400 år sedan med information om stora delar av en släkt under de senaste 200 år dessförinnan. En intressant inblick i en, för många av oss, okänd värld. I den utgåva som finns på usb-sticka så finns det dessutom 700 sidor kompletterande material, som beskriver mycket av de omständigheter som gällde när texten skrevs och som hjälper oss förstå de omständigheter som gällde när boken skrevs.

Att inte allt som produceras avser familj eller släkt framkommer ganska snabbt när man tittar igenom släktforskarbibliotek, det finns en mängd publikationer runt socknar, gårdar, kyrkor och mycket annat. Det finns beskrivningar av olika yrken och det finns runt industriföreteelser, som järnbruk och gruvor. Det är hur intressant som helst och speciellt roligt blir det när beskrivningarna stämmer in på något som berör min egen släkt.  Hur var det att vara salpetersjudare? Vad innebar det att vara spiksmed i Älvdalen, var det samma sak som att arbeta på ett bruk i Uppland. Fanns det likheter eller var allt så olika så det upplevdes som två skilda världar. Tankar far runt och det ger upphov till den ena idén efter den andra om vad jag önskar av framtida publikationer. Kopplingen mellan den egna släkten, landskapet, den sociala miljön och arbetslivet i en sammanflätad berättelse, är det vad jag hoppas på?  Eller kan det bli för mycket av det goda, kan det ena skymma det andra så att läsaren inte ser skogen för alla träd. Jag tror inte det, men vem vet.

En stor del av det jag hittar är föreningsproducerat material, tänk hur många spaltkilometer som skrivs varje år, som en del av de tjänster som släktforskarföreningar tillhandahåller. Det finns hur mycket som helst att läsa, det känns nästan vemodigt att det är så få som får tillgång till dessa skrifter. Det skrivs om händelser i bygden, det skrivs om händelser i föreningar, det skrivs om det som hände förr. Tänk så många jubileumstexter det har producerats, med beskrivningar av hur och varför det blev som det blev. Undrar hur många timmar det läggs ner varje år på att beskriva historien och vem kommer att läsa all den texten i framtiden?  Det finns till och med nerskrivet varför det blev som det blev i en del föreningar, ibland objektivt, ibland med en ganska elak, enögd bild och i vissa fall med rosenskimmer runt berättelsen


Behövs verkligen allt det som framställts och kommer att framställas, kommer det att finnas tillräckligt många intresserade  under de kommande årtiondena som kan tillgodogöra sig den information som redan finns och som kommer att finnas. 

Vad tror Du, finns allt beskrivet eller finns det utrymme för mer nerskrivna texter, oavsett hur de presenteras?

Fortsätt läs mer
  748 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
JA vill jag svara på din fråga om det finns plats för ytterligare skrivna alster. Framför allt skulle jag vilja säga att det är vi... Läs mer
onsdag, 10 april 2019 16:57
Stefan S von Schinkel
Hej! Naturligtvis är det ett JA på frågan. Dels är det för egen del ett sätt att få ner mer information om släktingar, hur de levd... Läs mer
torsdag, 11 april 2019 11:09
748 Träffar
2 Kommentarer

'Mamma är lik sin mamma'... eller ?!

lika

Vi är många som sitter med fotografier av okända i våra gömmor, tydligen. Och inte sällan uppstår diskussioner mellan släktingar om olika porträtt. Man kan få höra kommentarer i stil med 'Men de där två kan väl inte vara far och son, de är ju inte alls lika varandra?' Eller 'Är du säker på att det där är mormorsmor, hon liknar ju inte alls mamma och mostrarna?'. 

Jag inser med lätt bedrövelse att många människor i vårt avlånga land har förutfattade meningar om vilken förälder ett barn ska likna. Flickor liknar mamma, pojkar liknar pappa, så är det bara. 

Eller?

För ett antal år sedan gjorde min mamma ett överraskningsbesök på mitt jobb. Tyvärr var jag just då ute i ett ärende, och mamma togs istället emot av en kollega till mig. När han senare berättade om besöket för mig, la han till: 'Är det verkligen din mamma? Ni är ju inte ett dugg lika!'. 

Något liknande inträffade några år senare. Jag var med en kompis i Kista centrum en kväll. När vi var inne i en viss butik, vars namn jag förbigår med diskret tystnad, ringde kompisens mamma. När mamman hörde var vi var, bad hon kompisen leta efter ett klädesplagg som hon inte funnit i rätt storlek hemmavid. Min kompis letade då rätt på en expedit och framförde en beskrivning på plagget. Expediten tittade på kompisen, som liksom undertecknad hör till kategorin välvuxna kvinnor, och frågade: 'ska det finnas på *butikens märke för stora storlekar* (hon sa förstås namnet på märket)'? 

Jag har sedermera sett foto på min kompis mamma. Mamman och kompisen är inte ett dugg Iika på utsidan, inte ens fysionomiskt. 

I jämlikhetens namn ska vi väl också ta ett manligt exempel. För nu ganska många år sedan, hade TV ett underhållningsprogram som jag tror hette 'Mamma pappa barn' eller något liknande. Det gick ut på att tre lag med tre kända personer i varje, skulle identifiera en pappa, en mamma och ett av deras barn med hjälp av bilder på deras hem, och ledtrådar som gavs. Det fanns tre alternativa pappor, mammor och aktuellt barn att välja på. I ett av avsnitten hade kändislagen klarat av rätt pappa, rätt mamma och skulle nu gissa vilken av tre pojkar som var det rätta barnet, denna kväll en tioårig son vid namn Otto (om jag minns rätt). Alla tre lagen gissade på en och samme pojke, och det var fel. Men, som någon av de tävlande sade, den pojke de gissat på var 'ganska lik' den som de visste var den rätte pappan. 

Och under tiden sitter den riktige Otto intill, och är en närmast exakt kopia av sin mamma. Och ingen av de nio närvarande kändisarna tänkte på den möjligheten! 

Så om ni försöker identifiera någon på ett kort och vet hur föräldrarna ser ut, glöm gärna de förutfattade meningarna. Det är inte förbjudet för pojkar att likna mamma eller flickor att likna pappa. 

Så är det bara.

Bilden: 'Lika som två bär' är också lite förutfattat. Vid närmare granskning är det här inte ens några bär, förresten...

Fortsätt läs mer
  540 Träffar
  0 Kommentarer
540 Träffar
0 Kommentarer

Selma och Manfred Holmkvist

Manfred och Selma Holmkvist Holmfors Boliden

Detta är Johan MANFRED Holmkvist (1897-05-13-1981-10-15) och SELMA Karolina Biström (1893-09-22-1967-02-13).

Selma var född i Grundträsk, Malå församling och kom till Holmfors, Skellefteå som piga 1916. Där träffade hon Manfred och tyckte uppstod dem emellan. Som kuriosa kan nämnas att även Selmas syster Hanna blev piga i Holmfors år 1920. Hon gifte sig senare med Gideon Stenberg från grannbyn Bjurström. Vigseln mellan Manfred och Selma ägde rum 1917. Makarna fick nio barn tillsammans. I makarna Holmkvist hem lämnade brevbärare post för avhämtning. Hos Holmkvists fick byborna alltså hämta sin post. En av de som var brevbärare på sträckan förbi Holmfors var Per Marklund från Högnäsfors (Forsberget), Skellefteå.

Selma var en duktig och arbetsam kvinna som skötte hemmets alla sysslor. De sista åren av livet led hon dock av dålig hälsa och avled i februari 1967 på Skellefteå lasarett.

Manfred övertog vid sitt giftermål sina föräldrars jordbruk i Holmfors. Han arbetade även som banarbetare vid SJ fram till sin pensionering. Manfred var under en tid orgelspelare vid gudstjänsterna i byn. Hans intresse för djur var stort och särskilt hästar. Han besökte ofta travbanan i Skellefteå. Det har berättats att Manfred hade dålig koll på när sina barn var födda. Vid ett tillfälle sa han om två av sina söner som hette Hilding och Arne. "Jag tror att Hilding är äldre än Arne men jag är inte säker." Hans fru Selma hade nog bättre koll på barnen. I mars 1981 blev Manfred sjuk och kom då till Skellefteå lasarett och senare till DHR-gården Åbackagården. Han avled på lasarettet i oktober samma år.

Känner ni till komikern Per Andersson från Mölndal, Göteborg? Han är barnbarnsbarn till Selma och Manfred.

Fortsätt läs mer
  477 Träffar
  0 Kommentarer
477 Träffar
0 Kommentarer

De bytte gårdar

Det är här som min mormors och min morfars släkt går ihop. Härifrån är de släkt med varandra, genom två syskon. Gården heter Dughult och ligger i Ullareds socken i mellersta Halland, norr om shoppingmetropolen.

Dughult
Dughult i Ullareds socken, den gård där min släkt bodde på 1600- och 1700-talet. Boningshuset som syns längst bort är inte bebott längre, ett nytt ligger alldeles intill. Uthusbyggnaderna kanske är från 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Eget foto 2018.

De två syskonen hette Ragnhild Jonsdotter och Nils Jonsson. Nils föddes 1722 och Ragnhild 1728. Deras föräldrar hette Jon Olsson och Börta Nilsdotter. Mellan dem och mig är det sex generationer på morfars sida via Nils, och åtta generationer på mormors sida via Ragnhild.

I somras var jag ute på släktforskningssafari och letade upp gårdar och andra ställen där min släkt bott. Det var första gången jag såg Dughult, kanske kommer jag aldrig mer dit. Det är inte en gård man åker förbi på väg någon annanstans. Den ligger i änden av en liten grusväg. För att komma dit får man ta av tre gånger från allfarvägen mellan Ullared och Svenljunga.

Anförluster finns väl i de flesta släktträd. I mitt är det inte särskilt många, kanske förvånansvärt få, fast min släkt kommer från en ganska begränsad trakt. Det var mycket folk på gårdarna förr i tiden.

Trots att Nils var förstfödd och son blev det Ragnhild och hennes make som tog över gården. Det var ju annars vanligt att äldste sonen skulle ta vid efter föräldrarna. På den här tiden var det en kronogård så de var alltså arrendebönder. Först 1818 kunde gården friköpas.

Men Nils hade lämnat gården när han 1749 gifte sig med den 15 år äldre änkan Börta Olofsdotter i Flähult några kilometer längre söderut. Hennes förste make hette Torbjörn Hansson och han var också ganska mycket yngre än henne. Hon var född 1707 och han 1718. De hann få fyra barn innan han dog 1747, några dagar efter att han fyllt 29 år. Tre av de fyra barnen dog som småbarn. Bara den yngste, sonen Olof som föddes 1745, levde tills han blev vuxen. Börta drev gården vidare som änka ett par år tills hon gifte sig med Nils en av årets sista dagar 1749.

Nils och Börta fick en son 1750 men gossen dog en dryg vecka gammal Två år senare dog Börta i lungsot. Nils stannade i Flähult två år till, kanske tog han hand om sin styvson, men sålde sedan gården, som var ett skattehemman. I stället flyttade han till en annan granngård, Stora Ammås. Där gifte han sig med Annika Svensdotter 1757. Men det var inte hennes föräldrahem utan hon hade gift sig till gården och blivit änka där 1755 och hade då en tre år gammal son. Hon var åtta år yngre än Nils och de fick sju barn tillsammans. Deras yngste son Sven är min morfars farmors far.

Så kan det gå. Att gifta om sig om man förlorat en make i verksam ålder, det var mycket vanligt. Både man och hustru behövdes på en gård.

Nils syster Ragnhild, född 1728, hon gifte sig 1752 med den jämngamle Olof Svensson. Han kom från granngården Övre Hjärtared som var hans mors föräldrahem. Ragnhild och Olof tog över arrendet efter hennes och Nils far som blivit änkling året innan. Han bodde kvar på undantag några år innan han flyttade till Nils och bodde där sina sista år.

Ragnhild och Olof fick tre barn: Britta, Sven och Börje och alla levde tills de blev vuxna. Britta blev min mormors mormors mormors mor.

Man skulle kunna tro att min släkt från denna släktgren blev kvar på Dughult, men så är det inte. Ragnhild och Olof bytte gård 1759 med Olofs styvfar och hans nya hustru (som inte var Olofs mor) på Övre Hjärtared, Anders Svensson och Maria Svensdotter. Olofs mor hette Anna Börjesdotter och hon hade dött 1757. Hans far Sven Olofsson hade dött när Olof var 13 år. Gården Övre Hjärtared hade varit i Annas släkt sedan slutet av 1500-talet, kanske ännu längre tillbaka. I somras beökte jag även den gården och träffade en sjumänning som bor där idag. Mer om det en annan gång. Nu handlar det om Dughult.

Ragnhilds och Nils far Jon Olsson föddes 1701 på Dughult. Efter vad som kan beläggas var han minst fjärde generationen där. Jons far hette Olof Persson, vars far hette Per Olofsson, vars far hette Olof Persson. Jons farfars farfar Olof Persson var åbo på Dughult 1629.

1671
Mantalslängden från 1671, med Dughult överst i listan. Det har alltid (eller sedan tidigt 1600-tal) varit två brukningsenheter. 1671 var Per Olsson bonde på den ena och Jöns Börjesson bonde på den andra. Bildkälla: Riksarkivet.

De här tidigaste generationerna har inte jag själv forskat om utan de uppgifterna kommer från Ullareds hembygdsförenings bok om folket i socknen. Den bygger på många andra arkivhandlingar än kyrkböckerna, bland annat skattelängder och domböcker. Själv har jag fullt sjå med att försöka reda ut de trassliga släktförhållandena genom kyrkböckerna.

Dughult3

Tillägg efter publicering:

Min ana är ju Olof Svenssson född 1726. Hans styvfar var Anders Svensson född 1714 och som varit gift med Olofs mor Anna Börjesdotter född 1701. Anna hade ju dött och styvfadern var omgift med Maria Svensdotter född 1722. Anders och Maria fick tre barn efter flytten till Dughult, födda 1759-1762, som alltså egentligen var samma generation som Olof född 1726. Anders dog redan 1763 och Maria gifte sedan om sig 1764 men fick inga barn i det nya äktenskapet. Gården Dughult gick däremot vidare till Anders och Marias dotter Karin. Hennes efterlevande brukade sedan gården i flera generationer fram till 1856.

Gården gick i arv eller byttes inom familjen under 200 år ungefär, ändå var släktleden brutna några gånger pga makar som dött och efterlevandes omgifte. Den som lämnade gården 1856 hade ingen släktanknytning till Olof Persson från 1629 trots att gården stannat inom familjen. Det här var nog inte ovanligt.

 

Fortsätt läs mer
  902 Träffar
  0 Kommentarer
902 Träffar
0 Kommentarer

Om stenar kunde tala

Det finns olika syn på vad en gravsten kan tillföra, ibland är det en skatt, ibland är det något påtvingar som måste hanteras inom släkten.  Att många inom släktforskarrörelsen har en speciell koppling till gravstenar ser vi gång efter gång. Det är många timmar som lagts ner på registrering, fotografering och berättande avseende gravstenar. Vi såg nyligen i bloggen om initiativ i Hyssna. Det finns många liknande uppgifter om insatser som görs för att bevara det kulturarv som dessa stenar utgör.

Kan det egentligen finnas något mer att säga, eller blir det bara upprepningar av redan kända sanningar. Och hur gör vi i framtiden när det verkar bli färre och färre gravstenar att bevara, fotografera, beskriva och registrera. Andra former än stenen kommer till användning. Små plaketter på vissa gravar, inget märke alls på minneslunder, vad innebär det. Fast det tillkommer nya stenar eller minnesmärken, som följer med de med andra seder. Kanske ökar behovet av tillgängliggörandet av de dödas minnesmärken.


Funderingarna kommer när jag vandrar på kyrkogården i Götlunda, strax utanför Arboga. Hämta hem några gravlyktor, förvånas över att de små batteridrivna ljusen fortfarande flämtar när jag sätter händerna runt dem så de tror det skymmer. De har lyst en hel vinter, startades före Allhelgona.

I dagens solljus så framträder gravstenarna med sina skiftningar och jag kan inte låta bli att stega upp avståndet mellan två stenar, som står i varsin rad. Det är åtta meter mellan dem, får gå lite snett eftersom de inte står precis för varandra i raderna. Samma höjd på stenarna, kan det vara någon standard men de är ganska ensamma om höjden, och det finns inte många som har liknande form heller. Likadan utsmyckning, men av naturliga skäl olika text. Fast texten påminner om varandra, samma efternamn, samma angivna bostadsort och nästan lika gamla. Det skiljer två mellan dödsdatumen, så när som på 16 dagar. Undrar varför det är två så lika stenar, borde det inte vara en med bådas namn på?

Jag vet att det är man och hustru, det har det berättats för mig och det kan jag naturligtvis se när jag tittar i kyrkböckerna. De gifter sig, får barn och bor med varandra fram till makens död. Han begravs och får stenen rest på sin grav, och visst finns det plats för namn under hans namn. Bouppteckningen visar att det finns ganska gott om pengar kvar, även om det mesta är bundet i fastighet, djur och redskap.


Men vad händer två år senare, när änkan avlider.  Hon bor med sina två barn, värdet har växt och någon annan man syns inte till. När kistan ska sänkas så görs det i ett hål 8 meter från makens, i en egen grav.  Varför blir det en egen grav, varför inte tillsammans med sin make, varför reses en egen sten, med likadant utseende?  Frågor som troligen inte får svar på något sätt, de två barnbarnen visste inget när jag frågade, ingen hade berättat. Brev, dagböcker och annat efterlämnat nämner inget, inte ett ord till förklaring.

Tänk om stenar kunde tala, tänk om de två, likadana stenarna, kunde berätta historien om varför det blev som det blev. Jag lär aldrig få veta och kanske är det lika bra.

Fast, visst hade det varit spännande att få lyssna på berättelsen.

Fortsätt läs mer
  1419 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Magnus Sälgö
Kopplar du personen till en grav med en plats så skulle du kunna stå på en plats och enkelt se vilka personer som ligger i gravarn... Läs mer
onsdag, 03 april 2019 12:22
Roland Froh
Kanske begravdes de på den allmänna linjen som så många på den tiden. Då var det säkert flera som begravdes där under två år så de... Läs mer
torsdag, 04 april 2019 22:36
Jan Erik Hallström
Liknande gäller min egen morfars båda föräldrar som dog just på 1910-talet. De ligger under var sin sten som ligger mindre än tio ... Läs mer
fredag, 12 april 2019 00:35
1419 Träffar
3 Kommentarer

I nöd och lust...

vigselringar

Jag råkade häromdagen läsa lite om äktenskapets historia i Sverige ute på nätet. En sak som jag inte visste, var att ända in på medeltiden, skedde äktenskaps ingående inte i närvaro av några präster, utan de gjordes upp familjerna emellan, och löften avgavs framför civila vittnen. En sorts borgerlig vigsel redan på den tiden alltså! 

Så småningom, inte minst efter att vi blivit protestanter här i Sverige, ville kyrkan förstås ha ett ord med i laget. Inte minst, hette det, för att förhindra tvångsgiften. 

Nu tror jag förstås inte att det gjorde någon större skillnad. Äktenskap ingicks ju sällan på grund av några romantiska känslor förr i världen. Sorgligt men sant. Var du fattig, och det var de flesta, så försökte du hitta en partner som verkade frisk och stark och kunde arbeta hårt för att familjen skulle överleva. Och förhoppningsvis bli en överlevande förälder till barnen. 

Hade du å andra sidan en adlig titel, var chansen att få gifta dig av kärlek ännu mindre. Då handlade det om gods och mark, och många unga adliga herrar och fröknar fann sig bortförlovade redan innan de kommit ur koltåldern. 

I prästerliga sammanhang kunde det hela bli riktigt sorgligt. Om en präst avled, så fick hans änka ett så kallat 'nådår', hon hade ett år på sig att se till att bli bortgift eller på annat sätt trygga sin och barnens försörjning. Om då en ny präst gärna ville överta pastoratet, så var han ofta tvungen att 'konservera' änkan, alltså gifta sig med henne. Var hon väldigt gammal och utsliten, kanske den nye prästen hade tur och fick gifta sig med en av döttrarna istället. Och dessa döttrar kunde ofta vara väldigt unga.

Jag har en prästdotter, Magna Britta Brunkman heter hon, som blev faderlös och därmed tvungen att gifta sig med pappans efterträdare vid bara tretton års ålder! Nu var inte den nye prästen lastgammal, utan trettiosex eller trettiosju år gammal vid vigseln. Men det vet man ju själv hur gamla man tyckte människor över trettio var när man var tonåring... Hursomhelst, Magna Britta lär ha tvekat framför altaret när hon blev tillfrågad om hon ämnade taga denne Daniel Andrae Lunnaeus till sin äkta make. Till slut var det en stadig bondkvinna som knuffade på henne och sa 'svara JA!'. Det gjorde den unga flickan, och äktenskapet varade sexton år. Sedan blev hon omgift med näste präst som kom till församlingen, men han bör åtminstone ha varit ungefär i hennes egen ålder. 

Jag har ofta funderat på hur framför allt kvinnor såg på det här med äktenskap förr. Den utfattiga pigan kanske såg fram emot det som en möjlighet att få komma till ett eget hem och hushåll. Men hur tänkte de andra? Magna Brittas tvekan antyder att hon inte direkt såg fram emot att bli gift. Var man dotter till en storbonde eller adelsman som ville utvidga sin rikedom genom giftermål, och det ville de flesta, så kände man sig väl som en tygstuv eller syltkruka på marknaden. 

Idag har vi ju en betydligt mer avslappnad attityd vad gäller äktenskap i Sverige. Visserligen leder det till rätt många skilsmässor, men det är i alla fall frivilligt både att gifta och skilja sig.

Allt var inte bättre förr!

Fortsätt läs mer
  455 Träffar
  0 Kommentarer
455 Träffar
0 Kommentarer

Per och Sara Stenberg

Sara Andersdotter Per Stenberg 0001

Per Jonsson Stenberg föddes 1855 i "Rajmirbränne" (Bjurvattnet), Skellefteå som ett av tio barn till bonden Jon Persson och hans hustru Greta-Stina Olofsdotter Rosengren. Sara Andersdotter var född år 1849 i Djupträsk, Jörn. Hennes föräldrar var bonden Anders Nilsson och hans hustru Anna Magdalena Jonsdotter. När Sara var tolv år gammal, år 1861, omkom hennes far efter att ha fått ett träd över sig. Makarna Stenberg gifte sig 1879. Samma år föddes äldste sonen Jonas. De bodde först i Talliden, men flyttade 1880 till Bjurvattnet och 1885 till den lilla byn Bjurström i Skellefteå församling. Där byggde de upp en gård och där växte deras sju barn upp, fem pojkar och två flickor.

Per var skomakare till yrket och dessutom lite halt. Han var ganska kortväxt. Per gillade även att läsa. När arbetsdagen var slut i höskördens tid, och familjen hade ätit sin kornmjölsgröt, då tog Per fram andaktsböckerna och alla satte sig ner och lyssnade. Även de storväxta sönerna. Vid ett tillfälle fick Per besök av en man från en annan by än Bjurström, en tidig söndagsmorgon. Mannen undrade: "Var i Bibeln står det om Gustav Vasa i hölasset?" Han var nog inte den som läst flest böcker om man säger så.

På söndagarna hölls byabön med Per som präst. Han läste barnens skolböcker och även tidningen Triumf. Givetvis läste han också EFS missionstidning. Hans läsintresse var stort.

Per arbetade som dräng i Norsjötrakten på 1870-talet. På en gård där han arbetade kom korna aldrig hem på kvällarna. De låg borta nästan varenda natt. En söndagsmorgon hade han sagt att han skulle skaffa en getarpojke även om den onde själv skulle ta honom till getare. Han fick tag i en getarpojke och det var den onde själv som kom. Så de var tvungen dit med en präst för att läsa ut honom. Han stack hål på fönsterblecket (fönsterrutorna var bleckslagna) och där kröp den onde ut. Då blev de av med honom. 

Per drabbades av lårbensbrott och dog på Skellefteå lasarett 1926.

Sara var i sin ungdom piga i bland annat Glommersträsk före giftermålet med Per. 

Sara var stark och ganska kraftig. Större än sin make. När familjen skulle hämta malet mjöl som fanns i kvarnen i grannbyn Svanström, några kilometer bort, var det Sara som bar mjölsäckarna. Det var 100 kg säckar, så det var ju tunga säckar hon bar.

Sara brukade ofta sitta med händerna ihop och tänka. De trodde att hon tänkte på vad hon skulle laga för mat, för de hade ju så många söner i huset.

Sara avled 1932.

Frid över deras minnen.

Fortsätt läs mer
  768 Träffar
  0 Kommentarer
768 Träffar
0 Kommentarer

Den ovissa framtiden

I tisdags röstade EU-parlamentet om det nya upphovsrättsdirektivet och det blev ja, vilket innebär att det ska genomföras som lag i medlemsländerna inom ett par år. Syftet är att tvinga de stora aktörerna som t ex Facebook, Google och Youtube att sluta licensavtal med dem vars innehåll de delar och betala för detta. Man talar om filter som ska känna igen upphovsrättsskyddat material, om "länkskatt" (en avgift för länkning av upphovsrättsskyddat material) mm.

European Parliament Strasbourg Foto Diliff
EU-parlamentet. Bild från Wikipedia, foto: Diliff.

Det här direktivet har delat internetanvändarna i två stora grupper, de som är för och de som är emot. De som är för menar att det bara innebär att innehåll nu ska betalas för. De som är mot ser faran att internet i stort kommer att påverkas så mycket att det förändras i grunden. Själv hör jag till de senare men hoppas jag har fel.

Läs mer. Ännu mer.

Det är naturligtvis bra att upphovsrättskyddat innehåll får en starkare ställning. Men det som sagts är att det kan betyda att det inte längre blir möjligt att länka till sådant innehåll, och kanske inte till något innehåll alls för att vara på den säkra sidan. Då försvinner ju hela grejen med internet, om länkning inte kan ske längre. Detta är det mest extrema i den här debatten, men vi har inte sett än vad som kommer. Och flera av dem som röstade i EU verkar inte ha förstått vad de röstade om.

I media har det varit ganska tyst om detta före omröstningen, kanske för att mediebolagen är dem som tror sig gynnas av ett ja och verkar ha haft inflytelserika lobbyister. Inte minst inom musikbranschen.

Jag har funderat på vad det kan komma att innebära för oss som släktforskar.

När lagen införts, kommer jag då att kunna länka till en annan släktforskarblogg i ett blogginlägg här? Till en sida på Riksarkivet? Till en artikel i en digital tidning eller en film på Youtube? Kan jag länka till ett inlägg på Anbytarforum? Det har jag inget svar på än.

Väldigt många av oss som släktforskar använder Facebook för att dela med oss av våra resultat till andra släktforskare eller fråga om något. Vi använder Anbytarforum och länkar till olika källor. De flesta av oss googlar våra funna släktingars namn för att se om något släktträd redan finns och vilka andra som släktforskar på samma släkt. Vi söker så klart efter all möjlig släktforskningsrelaterad information.

Om kraven på Facebook, Google och andra plattformar blir så stora att det inte längre går att länka där, kommer vi att kunna använda dem då? Blir EU-länderna ett B-lag på internet?

De flesta av oss har nog emigranter i släkten, och därmed sökningar i amerikanska arkiv och kontakter med amerikanska släktingar. Kommer vi att kunna fortsätta med det? Kommer vi att släppas in där, vi från EU-länderna? Redan idag innebär GDPR att vi från EU-länderna inte kommer åt allt innehåll på nätet som vi gjorde tidigare, t ex tidningsartiklar på en del tidningar.

Eftersom samhället är så digitaliserat är vi idag beroende av internet. Vad skulle hända om internet förändras radikalt? Digitaliseringen har ju skett uppifrån, med krav på oss samhällsmedborgare att använda internet för t ex myndighetskontakter. Den klockan kan vi inte bara vrida tillbaka, även om det är lätt att säga "det var bättre förr". En återgång till tiden före digitaliseringen är knappast möjlig, det finns inte längre system för det. Det lär inte bli så att vi sitter och tittar på mikrofichekort igen om fem år, den tanken känns absurd..

Svenska Dagbladet hade 1996 en artikel där dåvarande kommunikationsministern Ines Uusman skulle ha sagt att internet "bara är en fluga", vilket inte stämmer. Men hon hade tankar åt det hållet när hon funderade över internet och det är oftast henne vi refererar till när vi raljerar över denna obetänksamhet. Även om hon då menade att internet kunde vara något övergående, så lär hon ha haft fel. Även om internet skulle förändras i grunden så småningom.

Ines Uuusman föddes i Rolfstorp, precis som min pappa och hans syskon. Hon var dotter till Thure Johansson, pojken som hittade Bockstensmannen 1936 på gården Bocksten, i samma by där min farmor och farfar hade sin gård Nyhem, byn Mute. Pappa och Thure var skolkamrater och pappa har berättat om det här. Nu är båda döda.

Det var Thures far Albert Edvard Johansson som kom från Mute by, precis som min farmor. Och Thures farfar Johan August Eriksson kom från grannsocknen Grimeton där han föddes 1835. Farmors båda föräldrar Olivia Mårtensdotter och Kristoffer Johansson var födda i Grimeton 1852 respektive 1850. Kristoffer, min pappas morfar, levde till 1947 och blev alltså 97 år gammal.

bockstensmannen
Bockstensmannen, bilder från Wikipedia. Till vänster, fotograf: Peter Lindberg. Till höger, foto av ett minnesmonument i Varberg, skulptör är Harry Kivijärvi. Foto: Tibaist.

OliviaKristoffer
Min farmors föräldrar Olivia Mårtensdotter och Kristoffer Johansson, båda födda i Grimetons socken. De gifte sig i Rolfstorp 1879 och bodde sedan där så länge de levde.

Som släktforskare kan jag ju inte låta bli att rota i detta. Kanske borde jag kolla om jag är släkt med Ines Uusman. Men hennes inställning till internet 1996 delar jag i alla fall inte.

Fortsätt läs mer
  922 Träffar
  9 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Magnus Sälgö
Bra skrivet... Min tro är att framtiden är att koppla ihop saker på internet och säga att detta är samma som se https://vimeo.com/... Läs mer
lördag, 30 mars 2019 10:37
Eva Johansson
Tack för din kommentar, Magnus! Mycket intressant! Jag måste sätta mig in i detta lite mer.
lördag, 30 mars 2019 20:57
Lars-Olov Eriksson
Är det för enkelt att tänka sig att den som lagt sitt material öppet för länkning därmed har tillåtit länkning ? Många tidningar h... Läs mer
söndag, 31 mars 2019 19:45
922 Träffar
9 Kommentarer

Vad hände egentligen?

Det går många historier om olika personer i min släkt. En del kallar det familjeskrönor, andra kanske ser det som illvilligt förtal och ytterliga några tror på dem fullt och fast.

Hur ska någon kunna avgöra vad som är rätt och riktigt i en notis i gamla källor. Det kan vara en anteckning i en kyrkbok, ett bevarat gammalt brev eller kanske notering på baksidan av ett foto. Hur ska sanningshalten kunna påvisas, när de som var med är döda sedan länge och ytterligare källor saknas?

Stämmer det att farfars bror rymde från sitt ännu ofödda barn och aldrig kom hem igen för att ta sitt ansvar. Det är lätt att kasta skuld på någon och det kan bli som ett trauma för den kvarvarande släkten. Inget de berättade om, men den gnagande känslan fanns där hela tiden, och ibland förs det vidare till kommande generationer. Lite tisslande, men inga raka påståenden. Dyker kanske upp i en dagboksanteckning eller i ett brev, lite hummande om barnet, lite funderingar på vem som borde ta ansvar eller andra funderingar.


Visst kan det vara svårt att få klarhet i vad som egentligen hände, vem eller vad som utlöste en händelse som senare berättades utan de inblandades påverkan. Kan det vara så att det lilla barnet ”förlorade” sin pappa?  Eller var det någon som påverkade mamman att namnge den icke närvarande personen, fanns det hot eller belöning med i bilden. Den riktiga pappan skulle inte skriva på något äktenskapslöfte eller erkänna faderskapet, och vem skulle tro på en piga när hon namngav husbonden. Visst var det lättare att peka på han som rest och sedan få en liten slant då och då i hemlighet så barnet fick lite klädesplagg.

Eller visste den som rest iväg vad han ställt till med, var det ingen som skrev till honom med förhoppning att brevet skulle komma fram. Gjordes det allvarliga försök att ställa saker och ting till rätta.

Det finns många likartade händelser som dyker upp när vi släktforskar, förresten dyker de upp i andra sammanhang också, kan man lite på den berättelse som någon presenterar, må det ha hänt för länge sedan eller kanske i nutid. Hur ska vi ställa oss till den osäkra berättelsen? En del tycker det är pikant och ger liv åt en berättelse, andra funderar på saklighet och hur skrönan ska beskrivas. Oavsett hur, så är det viktigt att läsaren eller betraktaren av det som framkommer är på sin vakt och funderar på sanningshalten. Finns det en annan förklaring, finns det uppsåt med berättelsen eller hur ska vi ställa oss till det. Det är inte lätt, men för vissa händelser så kan man nyttja de vägar som finns.


När det gäller farfars bror, som påstår ha rymt från sitt barn, så kan det finnas vägar med hjälp av vår nya teknik inom DNA-forskningen. Om barnet eller deras ättlingar inte matchar mig så känns det som att vi kan avskriva berättelsen. Eller finns det något som kan ställa till det. Om vi inte matchar, farfars brors eventuella avkomma och jag, finns det annat svar? Var farfar och farfars bror verkligen syskon? Eller är farfar verkligen min farfar, eller än värre, är min far min far. Kanske behövs det några tester till för att säkerställa kedjan innan locket definitivt läggs på. Och dyrt blir det, kanske ska vi låta det vara en öppen fråga i alla fall och berätta om farfars bror som reste, och låta resten få vara en öppen fråga. 

Vad tycker du?

Fortsätt läs mer
  1307 Träffar
  0 Kommentarer
1307 Träffar
0 Kommentarer

Gårdagens skräp...

DSCN0271

Det är ganska vanligt i TV-programmet 'Antikrundan' att folk får en fågelholksliknande uppsyn när de får veta att mormors gamla kaffepanna numera är värd tiotusen kronor. Det som var ett enkelt nyttoföremål för femtio år sedan, är idag en 'camp' pryl, eller rentav på väg att bli en antikvitet.

Fenomenet är inte nytt. Redan Jerome K Jerome kåserar i 'Tre män i en båt',som kom ut år 1889, om en ytterligt ful porslinshund som står i hans sovrum. Men, fantiserar Jerome, hundra år framåt i tiden kommer den smaklösa porslinshunden att grävas upp ur någon avfallsgrop, minus sin svansspets. Ingen minns längre hur man tillverkar en sådan porslinshund, och experter kommer, föreställer sig Jerome, att fantisera om hur vacker den försvunna svansspetsen har varit, och utgjuta sig över objektets historiska skönhet.

Sedan kan det ju vara precis tvärtom också... Som släktforskare tycker jag det är otroligt sorgligt när man ibland på loppmarknader hittar stora buntar med gamla svartvita foton, en del kanske rentav något hundratal år gamla. Varför fick de här personerna inte vara kvar hos sin släkt? Fanns det ingen släkt alls kvar, hade man blivit osams inom släkten, eller var den siste överlevande i så dåligt skick att han eller hon inte kunde ordna med bildernas fortsatta existens? Ingen vet.

Visst är det besvärligt när man har fotografier utan påskrifter. Min farfar, som ändå var släktintresserad, har efterlämnat tre stycken album med svartvita foton utan en enda påskrift. Ett av albumen är dessutom mycket gammalt, av personernas klädsel att döma från förra sekelskiftet. Men vad gör man, även om man är släktforskare, med sådana mängder foton? Visst kan man skicka bilder till Porträttfynd och säkert finns det andra möjligheter också, men flera album?! Och det finns säkert folk som sitter med ännu fler bilder. Släkten vill inte ha dem. Hembygdsföreningar är oftast i första hand intresserade av bilder som föreställer platser eller personer starkt knutna till bygden. Arkiv har också restriktioner när det gäller foton.

Inte bara foton har väldigt olika värde för olika personer. Jag nämnde i min första blogg här (nov 2017) ett telefonsamtal jag fick från en person som ville komma och förstöra dokument som GF hade i sitt arkiv. Anledning: personen hade fått veta otrevliga saker om en äldre släkting, och ville till varje pris utplåna dessa fakta. Att uppgifterna var över hundra år gamla, spelade ingen roll, tydligen.

Det är inte alltid lätt att vara släktforskare. Vi som är det måste, förutom att försöka förhindra att gamla foton och brev slängs, vara lite diplomatiska när det gäller att meddela mindre trevliga upptäckter till anhöriga som kan vara känsliga.

Ibland är det motigt för släktforskare på andra sätt. Min mentor berättade för många år sedan om när han plöjde igenom en dödbok från slutet av 1700-talet i jakt på en avliden ana. Han hittade också personen, men i kanten hade prästen bara antecknat: 'Död av sjukdom nummer tio'.... Säkerligen hade prästen ifråga en lista där det stod ungefär '1. Kikhosta 2. Lunginflammation' och så vidare, men var fanns den listan cirka 250 år senare? Den prästen hade då inte mycket känsla för släktforskning!

Bilden: En usel omfotografering av ett släktfoto, men detta vet jag i alla fall vem det föreställer. Det är min ff mm Carolina Justina Wetterlund, född i Falkenberg 1848. Det är hon som är orsak till alla mina präster i Halland, Västergötland och södra Småland...

Fortsätt läs mer
  935 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan S von Schinkel
Hej! Tänkvärda tankar kring gamla kort. Dessa är en värdefull skatt för att se hur det var när ens gamla förfäder levde. Har en de... Läs mer
onsdag, 27 mars 2019 10:19
935 Träffar
1 Kommentar

400 år gamla dokument

Är det Älvsborgs lösen som är föregångaren till den svenska kyrkobokföringen? Det menar historikern Håkan Strömberg när han i ett avsnitt av Vetenskapsradion Historia berättar om Göteborgs snart 400 år. Han och reportern Urban Björstadius går runt på den gamla fästningsruinen och vi får veta hur det gick till att Sverige kunde återköpa Älvsborgs fästning från danskarna för en miljon riksdaler i silver.

För att få fram pengarna inom 6 år togs en extraskatt ut från befolkningen, och det är den skatten som kallas Älvsborgs lösen. Första gången detta skedde var 1571. Drygt 40 år senare var det alltså dags igen.

Förra gången var priset bara 150 000 riksdaler silvermynt. Nu hade danskarna satt priset till en miljon, en summa de inte trodde att svenskarna skulle få ihop och att Danmark därmed skulle kunna behålla Älvsborg. Men folket beskattades och med ytterligare hjälp av lån och intäkter från kopparhandeln fick man ihop den här miljonen och kunde återfå den lilla korridoren ut i Västerhavet. Sedan dröjde det några decennier till innan hela västkusten var svensk.

Min egen släkt hittar jag alltså inte i längderna för Älvsborgs lösen, de var då danskar i Halland. Men svenskarna finns där. Genom att bokföra alla människor och vad de betalade till denna extraskatt fick svenska staten total koll på sina medborgare. Och upptäckte kanske då till vilken nytta detta var. Och så fick vi så småningom kyrkobokföringen där vi hittar våra gamla förfäder och förmödrar.

Båda skattelängderna, från 1571 och från 1613, har namn på folk men det verkar som om den senare längden har fler namn från gårdarna. Utan att ha studerat dessa skattelängder så fick jag det intrycket när jag lyssnade på radioprogrammet.

1613
Ett exempel från den senare Älvsborgs lösen från 1613 är detta som visar de skattebetalande i Gladhammars socken i Tjust härad i Småland, där jag bor. Bildkälla: Riksarkivet.

Listan ovan börjar med kyrkoherden som hette Zacharias Benedicti. Står det "Herr Zacharias"? Han verkar ha betalat 27 och 3/4 daler i skatt. Sedan kommer Håkan i Gladhammar och Jonn (tror jag) på samma gård. Det är lång ifrån allt jag kan läsa men en del: Håkan i Tjursbo, Elin i Torsfall, Hans (?) i Böljerum, Jonn i Hörtingerum, Jöns i Samsvik, Håkan i Långö med flera.

Tidigare har jag bloggat om den äldre Älvsborgs lösen.

 

 

 

Fortsätt läs mer
  725 Träffar
  0 Kommentarer
725 Träffar
0 Kommentarer

Vi kallas gravstenskramare

Anna-Lena Hultman är välkänd i släktforskarsverige för sin stora kunskap om bland annat emigrantforskning. Under de många år hon även varit aktiv i Sveriges Släktforskarförbund i projekt som Sveriges dödbok och Gravstensinventeringen. Men hon har också verkat på lokaI nivå. I Hössna har hon tillsammans med släktforskar- och hembygdsföreningen jobbat hårt för att rädda kyrkogårdens gravstenar. Och lyckats. I dagens gästblogg berättar hon hur de gick till väga.

grav1Ingen händelse i Sverige har väl påverkat kyrkogårdarna så mycket som den tragiska olyckan i Bollebygd, då ett barn fick en gravsten över sig och avled. Fram till dess hade ett lugn vilat över kyrkogårdarna. En och annan gravsten hade plockats bort, men de flesta stenarna hade fått stå kvar oavsett om det fanns gravrättsinnehavare eller inte.

Efter olyckan skulle alla gravstenars stabilitet testas och på många ställen dömdes mer än hälften av stenarna ut. En den kyrkogårdsförvaltningar verkar mer eller mindre ha handlat i panik, som att t ex dagarna före alla helgons dag välta omkull alla instabila stenar, eller att förankra med stora impregnerade pålar och färglada spännband. Resultatet blev allmänhetens ilska och förtvivlan.

Det blev insändare i tidningarna, protestmöten med kyrkogårdsförvaltningarna, men ibland bara uppgivenhet och sorg, särskilt ute på landsbygden. Hembygdfolk och släktforskare som protesterade och ville att stenarna skulle återställas och förankras blev ibland föraktfullt kallade ”gravstenskramare”. Känslan var att kyrkogårdsförvaltningarna fortast möjligt ville köra bort stenarna för att få fria ytor att klippa!

Det går att ”rädda” en kyrkogård

Hembygdsföreningarna i Ulricehamns kommun i Västergötland engagerade sig i att försöka bevara det kulturarv som gravstenarna utgör. Det blev många möten och ett par överklagande av tagna beslut innan en överenskommelse kom till stånd mellan några av hembygdsföreningarna och kyrkogårdsförvaltningen/kyrkorådet. En av hembygdsföreningarna som nu lyckats genomföra ”räddningsaktionen” är Hössna hembygdsförening.

Så här blev det

Hössna kyrkogård bestod 2014 av 450 gravplatser, därav 103 lediga på den nya delen. Vid stabilitetstestningen blev 158 stenar underkända och skulle tas bort om ingen gravrättsinnehavare tog på sig ansvaret att åtgärda. Det största problemet visade sig vara att närmare hälften inte hade någon aktuell gravrättsinnehavare. Genom en släktforskningsinsats eftersöktes ättlingar då till de begravda, men utfallet var inte särskilt positivt, endast några enstaka gravar fick på så sätt nya ”ägare”, till och med en i Amerika, men många var ointresserade och i de flesta fall fanns inga nära anhöriga. För hembygdsföreningen var det ändå viktigt att stenarna bevarades, de är ju en del av socknens historia. 27 gravstenar blev skyddade genom den kulturhistoriska inventeringen som genomfördes och där ligger nu skötseln hos kyrkogårdsförvaltningen.

grav4grav5

För 60 gravplatser lyckades till slut hembygdsföreningen få till skötselavtal. Det innebär att föreningen ansvarar för att graven sköts, att gräset trimmas på framsidan och sidorna (kyrkogårdsförvaltningen trimmar på baksidan!). Det går till så att någon från hembygdsföreningen försedd med el-trimmer och sopborste, tar med ett barnbarn och genomför putsningen och avsopning när så behövs. Det arbetet går att genomföra på 45 minuter – om man inte pratar för mycket om de hössnabor som finns ”under jord”. Stenarna har märkts upp med en liten skylt med texten ”Vårdas av Hembygdsföreningen” och de blomlådor som fanns kvar har tagits bort.

Hur gick det då med de underkända? Av de 60 stenarna som skulle skötas fanns 35 som inte var förankrade. Att dubba om hade föreningen inga ekonomiska resurser till, men kyrkogårdsförvaltningen godkände att de flesta stenarna lades ner svagt lutande på marken. Det tog 2-3 halvdagar för ett par man att fixa det. Några stenar som inte passade att lägga ner, fick nya dubbar och ställdes upp på sin plats.

 

grav2grav3

Hembygdsföreningen har fått mycket beröm för arbetet på kyrkogården och flera gravrättsinnehavare som bor långt bort och har svårt att hålla uppsikt, har nu anlitat föreningen att trimma. Inga pengar är inblandade och allt sköts genom frivilligt arbete och endast ett 10-tal stenar har tagits bort på grund av att gravrättsinnehavare särskilt begärt det.

Kanske kan andra hembygdsföreningar eller grupper också få inspiration att rädda sina kyrkogårdar.

anna lena hultmanAnna-Lena Hultman är ordförande i Ulricehamnsbygdens forskarklubb och Hössna hembygdsförening. Hon har under många år varit aktiv inom Sveriges Släktforskarförbund där hon bland mycket annat har varit projektledare för Namn åt de döda och Gravstensinventeringen. Därtill är hon en av landets främsta experter på emigrantforskning och hon har hjälpt åtskilliga svenskamerikaner att hitta sina rötter i Sverige. År 2016 etog hon emot Victor Örnbergs hederspris för sina stora insatser på släktforskningsområdet.

Fortsätt läs mer
  1101 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Comérus
Hoppas att fler kan rädda gamla gravstenar. Jag har känt stor sorg över att veta att gamla anfäders gravstenar ska tas bort och ti... Läs mer
fredag, 22 mars 2019 17:43
1101 Träffar
1 Kommentar

Ibland blir det fel

Vid en tillbakablick så kan vi klart se att släktforskning blivit mycket lättare att genomföra under senare år. Det som tidigare var ett tidsödande letande, antingen genom att resa till arkiven eller att tålmodigt vänta på nästa leverans av små plastkort eller rullar. Visst gav det tid till eftertanke, men när leveransen kom eller uppgiften hittades i ett arkiv, och det visade sig att den eftersökte flyttat efter en månad, till ett nytt kort eller ett nytt arkiv, så var det kanske inte den mest glädjefulla stunden. Naturligtvis gav det ett behagligt tempo, och tid fanns att uppdatera sina pappersregister, och hinna fundera ut kommande strategier för att få ut så mycket som möjligt.

Sen kom datorn med allt stöd, lättare att hålla reda på alla personer, det gick att sortera och flytta, radera och lägga till på ett helt annat sätt än tidigare. Så mycket bättre blev det när det gick att kommunicera med hela världen, några knapptryckningar och vi kunde förflytta oss mellan olika arkiv på ett helt nytt sätt. Visserligen försvann en del av upptäckarkänslan. När det inte behövdes planeras resor och besök på ett minutiöst sätt, för att inte missa något och motionen med att gå till posten försvann. Nu var det i den egna lilla vrån vi kunde arbeta, ingen som störde och ingen som såg hur vi klädde oss. Visst var det tråkigt att inte ta en kopp kaffe tillsammans och utbyta erfarenheter men vad gjorde det.

Allt eftersom förfinades verktygen, allt mer information blev tillgängligt och då blev det plötsligt nästan omöjligt att hitta något. Vi såg inte skogen för alla träd. Den ena uppgiften motsa den andra och det kändes som himlen höll på att trilla ner. Begrepp som Information owerflow blev helt klar synliga. Då kom räddningen, varför inte börja sortera det skrivna materialet utifrån olika kriterier. Begreppet index blev nyckeln till framgång. Tänk att inte behöva läsa sida upp och sida ner, utan få en sammanställning serverad.  Att få veta alla de ställen som en person fanns nämnd på eller att lätt se vart någon reste. En underbar värld, kan det tyckas. Men hur gjordes dessa index och vem kontrollerade kvalitén?  

Som så många förr så kom ett litet bakslag när vi förstod att det fanns människor, med alla fel och brister, som gjorde jobbet. Som läste och skrev in det de tyckte sig se, och ju större marknaden blev, desto större arbetsstyrkor med varierande kunskap användes i produktionen. Det blev konkurrensfördelar bland jättarna med olika index och den ena efter den andra finessen lanserades.

Allt det här är känt bland många släktforskare, men förhållningssättet till hur vi använder index varierar, fler och fler litar mer och mer på dessa uppgifter. Det som är självklart för vissa, att det är en hjälp att hitta originaluppgifterna är inte lika självklart för andra, de indexerade uppgifterna blir sanning och ska inte ifrågasättas. Naturligtvis varierar det mellan individer och också över tid, men ibland kan det bli intressanta konsekvenser.

Det är inte nytt, har tidigare nämnts, men är fortfarande aktuellt. En person eftersöks och spåret finns i en passagerarlista från Göteborg. Den är välskriven men kanske inte så lätt att förstå om man inte är bekant med svenska listor. Det är då tur att det finns ett index, där de viktiga uppgifterna finns sammanställda. Tittar vi på hur texten ser ut på passagerarlistan (hämtat från Arkiv digital) , där vi kan se på andra rader att ordningen är län  följt av ort, så tycks det stå Bohus följt av Sanneröd, där sedan röd kryssats över.


Index ger en liten annan information och vi kan fundera på hur tolkningen skett. 



Kanske lite svårt att se hur det blivit så fel, men om indexeraren skrivit in Sunne, så kommer säkert länsuppgiften från något register och hux flux har vi en trovärdig uppgift.

Nu har uppgiften om den felaktiga orten nämnts flera gånger i sökningen efter personen, men tänk vad svårt det är att få bort den. Dyker upp hela tiden, nya personer hittar uppgiften och springer iväg och timmar läggs ner.

Slutsatsen är den som alltid sagt och kommer att sägas, gå alltid tillbaka till den ursprungliga källan!

Fortsätt läs mer
  1124 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan S von Schinkel
Hej! Mycket tänkvärt. En bekant som var ny släktforskare gjorde en en upptäckt via dessa index att hennes mamma hade en halvbror. ... Läs mer
onsdag, 20 mars 2019 21:38
1124 Träffar
1 Kommentar

Bloggare utan minne...

Min dator hade, med drygt elva år på nacken, börjat få en del ålderskrämpor. Bland annat tjöt den som en mistlur varje gång jag startade den. Enligt expertis ville den uppmärksamma mig på att datorbatteriet behövde laddas. Under alla år jag haft datorn, har jag gissningsvis använt batteriet två eller tre gånger, så jag tyckte inte det var något att skrämma livet ur grannarna för. Sedan var det en del andra krämpor på apparaten också.

Kort sagt, det var läge för en ny dator. Jag hade turen att få överta en oanvänd dator, och dessutom anlita ägarens kunskaper i hur man får igång densamma, samt installerar Internetuppkoppling med mera.

Vad som dessvärre inte har fungerat, är att föra över mina foton och dokument till den nya datorn. Därav den inte särskilt inspirerande bilden i detta blogginlägg. 

Så har det nu blivit tisdag, och dags att fundera ut vad jag ska sätta på pränt här. Något ur mitt curiosakabinett kanske? Ack nej, det finns ju inte på den nya datorn. Kanske kan jag titta på mina foton och komma på något släktforskarminne? Nä, inga bilder finns det heller... 

Plockar jag något ur mina gamla interna släkttidningar, så blir det präster i Halland, Västergötland och södra Småland igen, och jag vill inte överdosera. Det FINNS ju andra landskap också! 

Jag satte mig för några timmar sedan och gick igenom mina anteckningsböcker från tidernas begynnelse. De allra äldsta anteckningarna från Arningedepåns mikrokort, via Släktforskarnas Hus i Leksand, till Genline och så småningom AD och SVAR. Där hittade jag massor med trådar att forska vidare på, men tyvärr inget av direkt allmänintresse att skriva blogg om. Det är omväxlande, rolig och spännande släktforskning. För mig, men knappast för någon utanför familjen. Dessutom är det så ohyggligt mycket material att jag inte ser skogen för bara träd... Eller kort sagt: anteckningsböckerna gav mig inte någon idé heller.  

Men jag lovar att komma med något riktigt saftigt nästa tisdag istället! 

Ha det så bra till dess.

 

 

Fortsätt läs mer
  569 Träffar
  0 Kommentarer
569 Träffar
0 Kommentarer

Skinnbracka och cujon

Skälm. Skräppeskit. Skarn. Cujon. Pocker. Mashund. Pennal. Bälghund. Lusepäls. Stubbakärring. Hönsetjuv. Fähynda. Äreskämmare. Skinnbracka. Hysslare. Prackare. Rumpoxe. Skitfåtsa. Täva.

Det där är skällsord yttrade någon gång på 1600-talet. De finns återgivna i samtida domböcker, därför känner vi till dem fast orden fallit ur bruk sedan länge. Vill du vräka till någon kanske du skulle använda ordet lusepäls eller skräppeskit i stället för dagens idiot och tönt.

Men gör inte det. Det är bättre att vi håller sams och bemöter varandra med sakliga argument i diskussioner än tar till sådana här skällsord.

Invektiv, det är de fula orden och svärorden vi använder i vardagsspråket. Ja, inte jag, jag tillhör den lilla skaran i världen som lärt sig att inte använda svordomar. Tack vare min religiösa uppfostran sitter det i ryggmärgen att varken säga f-n eller j-ar. Ja, ni ser, jag kan inte ens skriva dem.

Förr använde man så klart också ord som fortfarande används som nedvärderande tilltal och svordomar, och de ska jag inte upprepa här. 1600-talets invektiv får ni dock stå ut med.

Bramer
Grälande soldater på 1600-talet. Målning av Leonard Bramer. Bildkälla: Nationalmuseum.

Att äldre tiders svordomar och skällsord finns i domböckerna beror på den tidens många förtalsmål. Det verkar som om minsta lilla beskyllning ledde till att man gick till tinget. Kanske var folk mer lättkränkta på den tiden än idag? Kan det vara möjligt? Hur som helst var det allvarligt att bli felaktigt anklagad för något nedsättande. Om en sådan anklagelse inte bemöttes och motbevisades i domstol blev man ärelös. Heder och ära var väldigt viktigt, det som kallas frejd i kyrkböckerna.

Blev du beskylld för att vara tjuv, ja då skulle den som sagt det bevisa att det stämde. Visade det sig vara en lögn då fick du äran tillbaka. I många fall hade beskyllningarna haglat åt båda håll och då hände det att parterna förlikades innan rätten gett sitt utslag. Tills nästa gång det var dags att gräla.

Den som fälldes i domstol fick i de flesta fall betala böter. Andra straff som utdömdes var att sitta i stocken, att stå framför församlingen i kyrkan i stället för att få sitta i kyrkbänken, förlust av någon förmån eller fängelse en tid.

Vill du läsa mer om sådant här rekommenderar jag syskonen och släktforskarna Anna och Andreas Karlssons böcker om livet i Halland på 1600-talet och språkvetaren Erik Falks avhandling "Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala" som finns publicerad av Uppsala universitet som pdf-fil på nätet.

(Texten är tidigare publicerad i Västerviks-Tidningen.)

Fortsätt läs mer
  553 Träffar
  0 Kommentarer
553 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
230 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
64 inlägg
Helena Nordbäck
59 inlägg
Gästbloggare
26 inlägg
Anton Rosendahl
3 inlägg