Bygatan i Harbro mot öster med de gamla gårdstomterna på höger sida i ordning Ner-, Mellan- och Uppgård juni 2022. Foto: Michael Lundholm.

När man släktforskat ett tag stöter man ofta på vad man kan kalla en släktgård – under några generationer har en släkt varit fast rotade på samma hemman eller torp. Det kan vara så att jag hittat det bland mina egna anor men lika gärna att jag träffar släktforskare som bor på eller är delägare i en släktgård. Eftersom förekomsten av släktgårdar bland mina egna anor ligger ganska långt tillbaka i tiden ser jag med viss avund på de släktforskarvänner som är förmånen att vara en del av en sådan kontext. 

En viktig förutsättning för släktgårdarna är förstås Sveriges långa historia med självägande bönder (för att använda en modern term). Ända sedan medeltiden har det funnits ett starkt inslag av skattebönder. Sedan har i tidigmodern tid många av dåtidens landbor på kronans jord och frälsejord kunna förvärva äganderätt.

I skattehandlingar kan man dock sedan 1500-talet se att brukarandelarna i skattegårdarna blivit mindre – produktivitetsökningen i jordbruket gjorde dels att fler individer kunde leva på en gård och efter hand att befolkningen blev större. Folkökningen blev markant högre från och med 1800-talets början då vaccineringen mot smittkoppor introducerades.

Större barnkullar gjorde att en gård skulle delas av fler vid arvskiftena – om en bonde satt med sin familj på ett hemman under 1600-talet kunde hans ättling tvingas försörja sin på ett sjättedelshemman två sekler senare. Ofta skiftades arvet och äldre syskon löste ut yngre men ibland skedde inge arvskifte direkt utan ett av syskonen satt som åbo på syskonens lotter. Under 1900-talets första hälft förekom det också att syskon tillsammans brukade den ärvda jorden och delade hushåll men utan att någon av dem bildade familj. 

Sådana här exempel på sammanhållning förstärktes förstås på av de ekonomiska behoven. Detta utesluter inte att det fanns tvister. De tvister man hittar i lite äldre tid är dock oftast mellan släktingar om vem som är närmast att lösa i börden vid försäljning eller närmast att ärva.

Bördsrätten till jorden, alltså att nära släkt hade förköpsrätt vid försäljning, tenderade att hålla jorden inom den kognatiska släkten men arvsrätten gjorde att det blev många arvslotter vilket verkade i motsatt riktning. Bönderna fick här annorlunda villkor än adeln under 1600-talet – både donationssystemet och det nyinrättade fideikommissinstitutet bidrog till att gynna adelns söner, och framförallt äldste sonen, framför dess döttrar.

Under 1900-talet har produktivitetsökningen och rationaliseringen inom jordbruket fortsatt. Den brukningsbara marken har ofta sålts av och tillsammans med köparens mark skapat en större och troligen mer ekonomiskt lönsamt företag. Kvar blir boningshusen på sina tomter. Är det då fortfarande en släktgård om det bara är lite tomt sam saknar jord- och skogsbruk?

Detta var kanske en lite idylliserad beskrivning. I min agnatiska släkt kan jag följa människorna i samma socken, Björnlunda i dagens Gnesta kommun, kontinuerligt under 200 år från det att min agnatiske stamfar i nionde led Anders Nilsson fick fasta på gården Tomta 1655.

Visserligen innehas Tomta än idag av ättlingar till honom. Men det är bara en av linjerna. I generationer gifte sig avkomlingarna med partners från granngårdar och grannbyar, så min anlinje blev kvar på Tomta i ungefär ett sekel för att under resten av perioden husera på en halva av en av gårdarna i grannby Harbro, Uppgården. Andra linjer fanns kortare tid på Tomta för att istället återfinnas på någon av gårdarna i Önnersta och i Väla. 

Men om jag räknar även den kognatiska härkomsten (alltså även över kvinnorna) så fanns min släkt på Uppgården i minst två sekel till slutet av 1800-talet. Inte hela tide som ägare utan inledningsvis som landbor. Uppgården, en skattegård, hade nämligen blivit skattevrak ungefär när min ana Anders Nilsson var i färd med att köpa Tomta. 

Eftersom räntan till Uppgården innehades av fältmarskalken Gustaf Horn fick han även ta över brukningsrätten när skattebetalningen falerade. Hans arvingar sålde snart gården till Jakob Wattrang, som var innehavare av  det närliggande säteriet som senare kom att kallas Jakobsberg. Hans arvingar i sin tur sålde i mitten av 1700-talet halva Uppgården till min ana. Han själv och före honom hans hustrus släkt hade då varit landbor på Uppgården i över ett halvt sekel.

Att kunna definiera en släktgård kräver alltså att vi har ett tillräckligt rymligt släktbegrepp så att vi kan konstruera en lång följd av år av brukande och ägande.

När laga skifte infördes 1864 flyttades mer än hälften av brukningsenheterna ut från Harbro by. Idag har bara två att de ursprungligen åtta gårdarna efter laga skifte någon jordbruksmark alls. Jordbruksmarken innehas istället av dels den nuvarande säteriägaren på Jakobsberg och granngården Berga.

En av de två gårdar som än idag har jordbruksmark, Harbro Nergård, har dessutom varit i samma släkt sedan laga skifte. Innehavet av jordbruksmark har dessutom ökat sedan skiftet. Det är nog denna enda av Harbros gårdar jag i det här sammanhanget skulle kalla släktgård.

Så medan en del kan ha förmånen av att vara del av en kontinuitet som en släktgård utgör får vi andra på annat sätt söka sammanhang och identitet. Bara genom att kunna återskapa släkthistorien genom släktforskningen gör att man kommer en god bit på väg. 

Litteratur: Om Harbro by se min artikel Fastighets- och ägargenealogier i Harbro by, Björnlunda socken i Daga härad, Släkthistoriska Studier 2022:1, https://doi.org/10.55797/pxi706 (här finns även hänvisningar till andra släktutredningar jag skrivit som berör Harbro) samt min artikel När och varför ändrade Löta säteri i Björnlunda socken namn till Jakobsberg?, Släkthistoriska Studier 2024:1, https://doi.org/10.55797/hul578. En lite kortad version av den senare artikeln finns även publicerad i Björnlunda Krönika 2024, som getts ut av Björnlunda hembygdsförening. Släkthistoriska Studier ges ut av Genealogiska Föreningen och är en OJS-tidskrift (fritt tillgänglig på nätet). Den publiceras på en plattform som tillhandahålls av Kungliga biblioteket. Min bloggarkollega Eva Johansson bloggade 2020 här på Rötter under rubriken Gårdar som gick i arv https://www.rotter.se/blog/entry/gardar-som-gick-i-arv.

Det kan väl knappast ha undgått någon att Arkiv Digital nyligen sjösatt sin egen AI-baserade söktjänst som de givit namnet MASKINELL TEXTTOLKNING. Om man lyckas bortse från den knastertorra rubriken - varför inte SESAM eller EDEN eller något annat inspirerande - så är detta en fantastisk ny resurs som öppnar oanade möjligheter för alla oss som kommit till vägs ände med de vanliga släktforskarkällorna, kyrkoböckerna, bouppteckningarna, mantalsllängderna och de militära rullorna. Denna genväg in till tidigare så svårigenomträngliga källserier måste ses som en mindre revolution, ett paradigmskifte (ooo, hur jag hatar detta ord), en oväntad julklapp!

Arkiv Digital har valt att börja sitt tolkningsarbete med nationella eller på annat sätt övergripande källserier, bland annat Göta och Svea Hovrätter. Det är nog ett bra val, eftersom man därifrån kan arbeta sig tillbaka till rådhusrätternas och tingsrätternas arkiv där det sannolikt finns mer att hämta. Det viktigaste är dock att det går att söka på personnamn och kombinationer av dessa. Jag beslöt mig nyligen för att testa resursen med en sökning på min morfars farfars mormors far, rusthållaren

Bengt Larsson Fahlberg 

c1670-1756 - Enåsen, Falekvarna, Slöta (R)

Många av de träffar man hittills får på Maskinell Texttolkning handlar om hus- och gårdsaffärer, uppbud och liknande, men också om testamenten och arvsärenden. Stor var min häpnad och fröjd när jag plötsligt fann ett detaljerat testamente, författat 1737 av Bengt Fahlberg och hans hustru Annicka Mårtensdotter (c1678-1741), som inleds sålunda:

Aldenstund man nästan icke säkerl: wet sig
någon tima fri för döden; Altså och i betrak¬
tande däraf, hälst wi undertecknade äckta
folk äre komne till en hög ålder och Siukdo¬
mars anstötande dageligen förökas och tillta¬
ga; Ty hafwa wi för godt funnit uti wår
lifstid, härigenom giöra en liten arfs dahl
ning öfwer större dehlen wår lilla ägen¬
dom, som eij består af annat än lösören,
som wåra kiäre Barn framdeles lära
hörsamma och efterlefwa.

Tolkningen är förvånansvärt bra även om ett och annat får justeras för hand och med mänskliga ögon.

Bengt och Annicka fortsätter med att i detalj beskriva hur deras kvarlåtenskap ska delas upp mellan deras sex överlevande barn, två söner och fyra döttrar. Framför allt gäller det deras tre gårdar, också beskrivna som "sex munderingsfjärdingar":

Den äldre sonen Lars Fahlberg och dottern Karin skall dela på Nolgården, Leaby, i Karleby socken.

Den yngre sonen Johan Fahlberg och den yngsta dottern Magdalena ska dela på huvudgården Enåsen i Falekvarna.

Döttrarna Stina och Merta skall "possidera" Västergården i Slöta med "hwar sin Fierding".

Men rättvisan slutar inte där. Bengt och Annicka inser att Enåsen "kan wara något bättre än Nohlgården i Leaby; altså at förekomma Split och oenighet Barnen emellan i längden" och beskriver nu hur Lars på olika sätt ska kompenseras för detta. Det handlar om det antal veckor som ryttarens häst skall försörjas, där Enåsen får överta en del av ansvaret samt om "Augments Räntan" och om halm. 

Även de yngre ännu ogifta barnen kompenseras för de kostnader föräldrarna haft för syskonens bröllop med respektive en Silfwerbägare och en större Kopparkittel.

Åtta år senare, nu änkteman, finner Bengt Fahlberg för gott att författa ett tillägg till testamentet, med ytterligare kompensationer åt olika håll - detta för att uppnå största möjliga rättvisa mellan barnen. Den främsta anledningen är emellertid att äldste sonen Lars Fahlberg avlidit 1744/1745 - varför farfar nu överför dennes arv till barnbarnen. Till sist undertecknande och sigill:

All denna nya kunskap tack vare Arkiv Digitals Maskinella Texttolkning! Man tackar!

Det ska sägas att även Riksarkivet och en rad amerikanska släktforskningsjättar har liknande resurser. Man får, vid Gud, hoppas att de inte väljer samma källmaterial för sina tolkningssträvanden.

Testamentet ovan rättar till ett missförstånd och skapar en ny fråga:

Bengt Fahlbergs yngsta dotter - min anmoder - heter i mina tabeller Lena Fahlberg (1722-1808). Av och till kallas hon dock Helena i kyrkoböckerna - förmodligen en förfiningsåtgärd av en eller annan snobbig präst. Testamentet klargör dock på flera ställen att namnet skall vara Magdalena och inget annat.

Bengt och Annickas näst äldsta son Per Fahlberg föds 1710 på herrgården Källeberg i Mularps socken. Jag har alltid trott att denne är identisk med den soldat Per Falberg, född omkring 1710, som 1736 antas som soldat för Lovene Nolgård i Karleby och som dör 1742 vid Korpo ström på galären Åkerhielm under återmarschen från kriget i Finland.

Varför nämns inte han i föräldrarnas testamente? Uppenbarligen är han då redan död - eller kanske tror föräldrarna att han redan kan ha stupat när de 1737 skriver ned sin sista vilja. Eller också är denne soldat en helt annan person .....

Bengt Fahlbergs boningshus från 1600-talet, som han 1714 inhandlade efter det att pesten lämnat gården öde, finns inte längre kvar. Dock förekommer det i den översiktsbild över granngården som andra hus från höger. Kloss intill ligger en röd liten stuga.

Den finns kvar!

Där bor jag allt sedan 1972.

Greta Wikberg 1939. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Greta Johanna Wikberg, distriktssjuksköterska och diakonissa. Hon växte upp i Yttre Ursviken, Skellefteå socken som yngst av sju syskon. Fadern Johan August Wikberg, var ångbåtsförare. Modern hette Emma Lovisa Löfgren. Greta, som var född den 7 april 1912, flyttade 18 januari 1937 till Skellefteå stad. Där var hon tjänarinna hos landsfiskal Gårding på Nygatan 22 fram till den 14 december 1937. Hon återvände till Yttre Ursviken och till sitt föräldrahem. Då levde fortfarande fadern J. A. Wikberg. 1942 reste Greta till Sofia församling, Stockholms län. Hon är i Sofias inflyttningslängd antecknad som sjuksköterska. 1943 flyttade hon till Fröstland, Bjärtrå församling, Västernorrlands län. Hon var diakonissa eller ”församlingssyster” i Bjärtrå församling men samtidigt var hon industrisköterska vid Lugnviks AB. I februari 1947 vände hon hem till Yttre Ursviken igen. I oktober samma år lämnade hon församlingen för gott och flyttade till Malmberget. Hon bodde på Kaptensvägen 33.

Åren 1947–1951 tjänstgjorde Greta som distriktssköterska i Norrbotten. Om den tiden berättar Greta i en gammal tidningsartikel. Hennes distrikt var lika stort som Skåne och halva Blekinge till ytan. Inom det området bodde det cirka 5000 personer, de flesta i väglöst land. Praktiskt taget fanns det endast en bilväg, det var vägen mellan Kiruna och Gällivare. Malmbanan fanns ju och det tyckte Greta var en välsignelse. Hon fick tillstånd av banchefen i Luleå att åka på malmloken, när hon skulle till de mest avlägsna byarna och gårdarna. Tågen hade dock inte tid att stanna utan hon fick hoppa av i farten, ofta i en uppförsbacke, när tåget gick lite saktare. Lokföraren ropade när det var dags. Han kastade ut skidor och stavar i terrängen. Greta hoppade efter med sin ryggsäck, på egen risk! Tack vare att hon fick åka malmlok kunde hon ta sig fram och tillbaka under en dag men det blev långa dagar för syster Greta. Hon startade ofta vid 4–5-tiden på morgonen och kom hem vid 8–9-tiden på kvällen. Inga åttatimmars arbetsdagar där inte.  Längst var det till byarna Stor-Sjaunja och Lill-Sjaunja på andra sidan den stora Sjaunja-myren. Dit var det 4,5 mil enkel resa, alltså 9 mil tur och retur.

Det var alltså mer än ett Vasalopp och det åkte Greta på en dag. Då ska det tilläggas att det var ospårad terräng och några kontroller med blåbärssoppa fanns inte samt att Greta hade 17–18 kg i sin ryggsäck. Greta var ju då ung och vältränad, så det gick bra. Hon hade kondition som en häst. När hon kom tillbaka till järnvägsspåret på kvällen, satte hon upp skidorna och stavarna som en kåtaställning. Ryggsäcken hängde hon i den. När Greta såg lyktorna på tåget svängde hon ryggsäcken fram och tillbaka så att lokföraren skulle se henne. Lokförarna var snälla och plockade upp henne, var hon än befann sig.

En av Gretas patienter var bland annat den riksbekante samekonstnären Nils Nilsson Skum och hans familj. Skum var en märklig person på många sätt. Han var ovanligt storväxt för att vara same. För att slippa förflytta sig ända ner till Fjällåsens station när han skulle ut och resa skrev han till dåvarande generaldirektören Granholm på SJ. Nils bad att få en egen anhalt i Siska, där han bodde. Det var ju en konstig begäran, men ansökan beviljades. Troligtvis är Skum den enda privatperson som lyckats få en egen anhalt av SJ.

Greta besökte Nils Skum och hans hustru Helena flera gånger. Det var enligt henne underbara människor. Särskilt mindes Greta första gången, vilket förtroende och generositet han visade henne. När Greta skulle åka därifrån ville Nils att hon skulle betala hans restskatt när hon kom till Gällivare. Greta ville ha ett kvitto, men det tyckte Skum var onödigt. ”Jag litar på dig”, sade han.

Greta Wikberg träffade många originella människor under sin tid i lappmarken. Vid ett tillfälle ringde socialchefen i Gällivare till Greta och ville att hon skulle besöka en rallare, som man ville ha kontakt med. Rallaren hette Värme och kom från Värmland. Han blev så förtjust i trakterna att han stannade kvar uppe i norr, sedan banan var färdig. Han ville dock inte bo i ett vanligt hus med centralvärme och andra bekvämligheter. I stället hade han byggt en riskoja nära järnvägen, som han bodde i. När Greta kom fram till hans bostad, såg hon bara ett par små snöhögar. Hon kunde aldrig tro att det bodde någon människa där men det rök ur en av högarna. Mycket riktigt, där bodde gubben Värme. Kojan var så liten att bara en person rymdes. Greta fick stå i dörröppningen och sticka in huvudet. Gubben var över 80 år och man ville flytta honom till ålderdomshemmet. Han funderade en stund på förslaget och sa sedan: ”Om du lovar att jag får flytta hem, när det blir vår, då lovar jag att flytta till ålderdomshemmet i vinter.” Så blev det också. Värme bodde på ålderdomshemmet under vintern men så fort det blev vår flyttade han hem till sin riskoja. Där hade han endast en bekvämlighet, när han skulle koka kaffe stack han ut pannan genom dörröppningen och fyllde den med snö. Gubben Värme har gått till historien genom en av Ivar Lo-Johanssons böcker.

Konstigt nog var hälsotillståndet gott bland människorna uppe i nordligaste Sverige, trots att bostäderna ofta var ganska primitiva och trots att levnadsvillkoren generellt var relativt tuffa. Dock hände det att man fick lida och dö i onödan. En gång kom Greta till en gård där en liten pojke haltade på båda benen. Greta frågade om man hade sökt läkarvård, nej blev svaret, den där skadan är nog ärftlig. De trodde att hältan var ett släktdrag för att både far, farfar och en farbror till pojken hade liknande åkommor. Efter långa diskussioner lyckades Greta få pojken att besöka läkare, som skickade honom till Vanföreanstalten i Härnösand. Det var ju för pojken som att resa till världens slut, men en familj som var glad när pojken kom hem och kunde springa utan att halta, det var pojkens föräldrar. Hade inte Greta fått pojken att uppsöka läkare hade han förmodligen varit invalid även många år senare.

Greta var orädd. Hon tvekade inte när någon familj behövde hjälp. Hon var inte rädd för vilka besvär och mödor det skulle kunna innebära. Dock var en resa från Kiruna till Nikkaluokta nära att ta knäcken på henne. Sträckan är sju mil, varav halva sträckan, 3,5 mil, kunde på den tiden ske med buss till Holmajärvi. Resterande sträcka fick man åka båt på sommaren och skidor på vintern. Greta startade återresan till Holmajärvi tidigt på morgonen för att hinna till bussen vid halvfemtiden på eftermiddagen. Greta kom fram i god tid men någon buss syntes inte till. Vid 6-tiden ringde Greta till Kiruna och frågade bussen skulle komma. ”Ja inte i dag”, fick hon till svar. Massor med blötsnö hade fallit och vägen ansågs vara oframkomlig. Greta ringde en taxi men även taxichauffören vägrade att ge sig ut i det rådande väglaget. Vad göra? Greta tog ryggsäcken på ryggen, skidor samt stavar på axlarna och började promenera de 3,5 milen till Kiruna. Vid 2-tiden på natten kom Greta fram till en god vän, som satt uppe och väntade med choklad samt smörgåsar. Medan Greta försökte äta smörgåsarna, hon somnade nästintill mellan varje tugga, så tvättade vännen Gretas fötter och smorde dem med salva. Greta hade skavsår på båda hälarna och på alla tårna. Den natten somnade Greta innan hon hade lagt huvudet på kudden. Halv sju på morgonen var hon klar för att arbeta som vanligt.

Greta såg det inte som något negativt, att det var slitsamma och hårda år uppe i ödemarken. Tack vare det skaffade hon sig en god hälsa och en stark kropp. Hon upplevde dessutom många stunder av mänsklig värme och gemenskap. ”Åren i Norrbotten var nog de slitsammaste, men också de roligaste och mest intressanta. Jag kom människorna nära och jag kände att jag var till hjälp i svåra situationer. Nog var det jobbigt att ta sig fram genom väglöst land. På somrarna gick jag miltals till fot på slingrande stigar. På vintrarna blev det skidturer över fjäll och turer som ibland var långa som Vasalopp. Det var nog några av mina bästa år”, sa Greta själv om den tiden.

1951 flyttade Greta till Västernorrlands län och tjänstgjorde där som distriktssköterska. Hon var verksam i Junsele från åtminstone 1965 fram till pensioneringen 1973.Greta var religiös och gjorde flera resor till Palestina samt Israel. Det berättas att Greta lär ha en allé med träd uppkallad efter sig där. Hon reste även mycket i Europa och hade besökt de flesta större städerna. Greta var med i TV i "Kaffe Sundsvall" och intervjuades av Gun Hägglund som en intressant person. Den 20 juli 1992 slutade Greta sina dagar här på jorden. Hon bodde då i Härnösand.

Vet du vilka personer detta är? Bilden finns i Västergötlands Museums arkiv och är digitaliserad på Digitaltmuseum. Där är fyra av personerna identifierade, nämligen husbonden Johan Larsson, hustrun Anna Stina Andersdotter och döttrarna Hanna och Anna. Men det finns nio personer på bilden. Vilka är de andra?
I texten till bilden står det så här: "Krusegården, även kallad Tippen eller Rumpeskog (öknamn). Johan Larsson med hustru Anna Stina f. Andersdotter sitter i soffan. Bakom står döttrarna Hanna och Anna."
Anna var född 1889 och Hanna 1894, föräldrarna var båda födda i mitten av 1850-talet. Fotograferingen ska ha skett 1910–1917. Troligen närmare 1910 med tanke på döttrarnas ålder.
Krusegården ligger i Bärebergs socken i västra Västergötland och finns kvar än idag.

Systrarna hade haft en bror som hette Lars Sigfrid men han dog 1906. De övriga fem personerna på bilden bör därför vara besökare hos familjen Larsson. Kanske släktingar? Eller grannar? Vilka de är undrar både jag och släktforskaren Lena Assmundsgård. Hon har försökt identifiera de övriga personerna på bilden men inte lyckats, så vi nu tar vi er läsare till hjälp. Berätta i en kommentar här i blogginlägget om du har någon ledtråd.
Lena har kontaktat en person som bor i ett annat hus på Krusegården men denne kände inte till dessa personer.

På Digitaltmuseum kan du se den högupplösta bilden och zooma in på personerna.

Anledningen till att Lena hört av sig till mig om detta är att bilden används på omslaget till min senaste handbok "Forska om fastigheter", utgiven i somras. Museibilden är väldigt fin, tycker jag, och dessutom fri från upphovsrätt och alltså fri att använda och därför passar den bra på denna bok.
Jag är alltså inte alls släkt med dessa personer, bara nyfiken.

Lena bor i närheten av Krusegården och hörde av sig till mig efter att ha köpt boken på Släktforskardagarna här i Västerås i augusti, och undrade om jag visste vilka de andra personerna är.
Boken "Forska om fastigheter" är en handledning för dig som vill forska i arkiven om släktgårdar och andra fastigheter. Den kom ut i augusti och första upplagan sålde slut snabbt, men nu finns den att beställa igen i Rötterbokhandeln.

Samma gård i "Svenska gods och gårdar" 1942 (Bildkälla: Arkiv Digital). Till höger min bok om att forska om fastigheter.

Det händer en hel inom släktforskarvärlden och det är jätteskoj, men ibland så kommer det upp saker som gör att funderingarna ökar och det behövs lite eftertanke och kanske en stunds avbrott för att samla tankarna. Just nu sitter jag och funderar på Lisa, ja hon hette egentligen något annat men jag använder ett vanligare namn. Lisa finns inte i mitt släktträd, men hon fanns ganska nära genom några mycket goda vänner, och det var en av dem som kontaktade mig och ville utbyta lite erfarenheter. Han hade fått en länk skickad till sig med lite text om vilka möjligheter det finns idag och hur fantastiskt det var med nya verktyg.

Han berättade om den lilla filmsnutten från en av våra större släktforskningssajter, där man kan plocka in ett foto och få tillbaka en liten snutt med rörliga bilder. Och visst fanns det en kortare visning av Lisa, där hennes hår flög när hon drog tillbaka huvudet och tog några graciösa danssteg. Ett bra sätt att få liv i fotografiet och det tyckte avsändaren kunde vara trevligt för familjen att få se. Våra kort kan ju se lite tråkiga ut, så att pigga upp dem är ju en bra idé, åtminstone oftast.

Men vi vet ju alla att ett kort inte kan visa rörelser eller utryck som inte syns på kortet och det var bakgrunden till vårt samtal. Det var inte en glädje att få återse Lisa röra sig som han kände utan mer en djup besvikelse. Hans berättelse om hur Lisa i ganska unga år råkade ut för en olycka, som så när kostade henne livet, och där en av åtgärderna var att steloperera nacken, eller vad de nu gjorde för att fixera nacken i ett givet läge. Hon kunde bara hålla huvudet rakt fram, ingen möjlighet att vrida det minsta och inte heller nicka, varken framåt eller bakåt. Något som både hon och de andra runt henne led av. Det var inte bara nacken som skadats. Ett ben amputerades, under knät, och en protes skulle användas. Att stå stilla gick bra, att röra sig var sämre, det blev aldrig något bra av protesen.

Och nu kom min vän med sina funderingar. Filmsnutten visade något som Lisa drömde om hela sitt liv, att kunna röra sig obehindrat, att kunna röra huvudet så håret flög och att få upplevas som graciös. Det kändes verkligt konstigt att nu se en konstgjord film men henne och veta hur illa hon mådde av att inte kunna bete sig på det sättet. Och hur skulle det tas emot om det kom ut på webben, hur skulle reaktionen vara. Det var kontentan av inledningen på samtalet.

Jag tänker inte berätta vad vi avhandlade, men händelsen dyker ofta upp när jag ser reklam för verktyg som kan göra om kort till något annat. Att skapa något nytt utifrån ett kort utan att ha det minsta kunskap om den människa eller den händelse som finns avbildad. Det som kan upplevas som något fantastiskt kan ju också ge helt andra känslor. Och även om det inte finns någon elakhet bakom varken program eller den åtgärd som skapar den påhittade filmsnutten så kan den både uppröra och skada.

Fritt foto av Shubam Dhage Unsplash

Och varför blir det här aktuellt ganska ofta, det kan ju inte vara så många fall. Kanske inte men risken finns och det blir ju mer och mer aktuellt nu när vi nästan dagligen får tillgång till nya verktyg inom den genre som vi benämner AI. Nu är det inte en avgränsad del i en släktforskningssajt, nu kommer det inom alla områden. Och det är ju i fotografier som är den enda delen, det är ju så mycket mer. Texter skapas, ibland suveräna, ibland rena missfoster, och om de senare bara stannar hos en gör ju inget men om det sprids.

Nu kanske det låter som jag är motståndare till alla de fina verktyg som kommer, men det är jag inte alls, jag har egentligen bara en önskan och det är sunt förnuft och lite eftertänksamhet får hänga med i tåget runt AI. Att vi lär oss använda de nya verktygen på ett smart sätt, att vi nyttjar alla möjligheterna till att komma framåt, och att vi aldrig glömmer att kontrollera de uppgifter vi får fram och säkerställa riktigheten.

Och jag kan inte låta bli att referera till ett inlägg som dök upp i ett facebookflöde. 141 Ancestryträd med felaktiga föräldrar till en person. Jag kan inte låta bli att fundera på om något AI-verktyg läser av Ancestrys databas och ger information om släktingar. Hoppas inte min släkt finns i närheten av personen med fel föräldrar i 141 träd, det måste ju vara den säkraste uppgiften i hela universum 😊

Tycker du att det är intressant med frågor och funderingar runt AI, då kan du, om du använder Facebook leta efter Peters nystartade grupp som heter AI för släktforskare.  Det finns redan många diskussioner där och det är inte minst alla poster som beskriver nya vinklingar och användningsområden som är mycket intressanta, och inte minst lärorika.