Rötterbloggen
Rötterbloggen

Albertina och Evald Johanssons familj

Familjen Johansson Stavvattnet Lövånger

På bilden ovan syns Evald och Albertina med sina barn. Stående från vänster: Eugenia (1900-1996), Jenny (1895-1991), Magdalena "Magda" (1898-1971), Alexis (1904-1993). Sittande från vänster: Evald Johansson (1866-1955), Rudolf (1911-1984) och Albertina f. Renman (1866-1945). 

Evald Johansson (1866-1955) och Albertina Antoinette Renman (1866-1945). De vigdes 1893 i Burträsk av kyrkoherde K. L. Strinnholm. Äktenskapet varade i 52 år. Makarna fick fem barn tillsammans. Familjen bodde bland annat i Bygdeträsk, Burträsk, där de fyra äldsta barnen föddes, senare flyttade familjen till Lappvattnet, Burträsk där yngsta sonen föddes 1911. År 1919 flyttade familjen till den lilla byn Stavvattenskälen inom Lövångers församling. Där bodde Evald och Albertina enda fram till 1940 när de flyttade till Ängsbacka i Lövånger där de bodde sista tiden av sina liv.

Alla deras fem barn var duktiga inom sitt gebit. Äldsta dottern Jenny utbildade sig till mejerska och barnmorska (blev senare distriktsbarnmorska i Skellefteå stad), dotter nummer två (Magda) skötte föräldrarna så länge de levde, sedan arbetade hon inom vården. Yngsta dottern Eugenia utbildade sig till lärarinna och tjänstgjorde som det i många år bland annat i Lossmen, Kalvträsk. Sonen Alexis blev busschaufför och den yngste sonen Rudolf hade tänkt att studera religion men arbetade istället som kock. Sönerna tog sig efternamnet Evaldsson efter fadern.

Evald, som var född i en stor syskonskara på elva barn, växte upp i byn Lillåkälen, Degerfors (Vindeln). När han var fyra år gammal, 1870, ändrades förmodligen sockengränsen mellan Vindeln och Sävar, varför byn kom att tillhöra Sävars församling. Han kom tidigt ut i arbetslivet och arbetade bland annat som tummare åt skogsbolag. Han var en duktig och energisk jordbrukare. Han var också intresserad av hästar. Förmodligen har ett hundratal unghästar fått träning hos honom och gjorts färdiga för körning. Även upp i högre ålder deltog han i olika förvärvsarbeten. Arbetsglädjen och energin som han visade var beundransvärd. Detta fortsatte han med långt efter att han hade fyllt 80 år. Han ville alltid hålla sig uppdaterad om vad som hände i omvärlden och deltog alltid i möten av bland annat religiös läggning. Tidningen Norra Västerbotten, numera Norran, hade i augusti 1950 anledning att hylla och hedra en syskonskara på fem personer, som tillsammans var 436 år. Evald var yngst av dessa fem. När Evald gick bort var han den siste i syskonskaran som lämnade jordelivet. Till sin personlighet var Evald pratglad och trevlig. Han avled i sitt hem i Ängsbacka, Lövånger i januari 1955. Han efterlämnade ett minne som sent ska glömmas. 

Albertina var född i Svarttjärn, Lövånger i en syskonskara bestående av sex systrar. Dessutom växte en fosterdotter upp i deras hem. Alla syskonen, inklusive fosterdottern, gifte sig och bosatte sig inom Lövångers socken. Flera av dem blev kvar i hembyn Svarttjärn. Albertina var en hemmets kvinna som arbetade outtröttligt in i det tysta. Hennes vilja att hjälpa andra var stor. Hennes ord och handlingar var osjälviska och bestod av stor offervilja. Hennes minne ska tacksamt bevaras. Hon avled på Skellefteå lasarett i december 1945 efter en tids sjukdom.

Fortsätt läs mer
  44 Träffar
  0 Kommentarer
44 Träffar
0 Kommentarer

Tillfälligt avbrott

Egentligen skulle det inte bli något blogginlägg den här lördagen för jag är mitt upp i vår flytt. På måndag kommer flyttbilen och tills dess måste allt vara klart, allt som ska sorteras och packas och som inte får glömmas bort. Så jag har ett tillfälligt avbrott i släktforskandet just nu.

flytt1

Som släktforskare är man ju en samlare, jag samlar på information och människor i mitt släktträd. Men jag samlar också på saker. Alldeles för många, det har jag verkligen blivit varse nu när allt så småningom ska bäras ut ur huset. Hur har vi kunnat bära in så här mycket? I drygt tio år har vi bott i samma hus och både mina och makens föräldrar har gått bort under de här åren, och även andra släktingar som lämnat släktklenoder efter sig.

Jag tror att vi kommer att ha över hundra flyttkartonger när allt är packat. Är det rimligt? Är det inte vanvett att ha så mycket? Vad ska vi med allt till?

På måndag går i alla fall färden till vår nya bostad i Västerås. Det kommer att bli bra, vi ser fram emot att flytta dit och jag ska genast gå med i Västerås släktforskarförening.

Men det är naturligtvis kluvet också. Vi lämnar bakom oss fantastiska grannar som betyder så mycket för oss, och det är en sorg att lämna Helgerum. Att påstå något annat vore lögn. I grannhuset bodde makens farfar och farmor och där föddes hans far 1914. Här har vi känt oss hemma under alla år och lärt känna en bygd som blivit oss kär. Så är det.

flytt2
I det här huset har vi bott sedan 2009. Just nu är det som finast här, med försommargrönska. Snart blir vi stadsbor i Västerås, ett annat liv.

Men nu är det dags att bryta upp. Efter flytten kommer jag betydligt närmare mina barnbarn, vilket jag glädjer mig särskilt åt. Och jag ska nog snart vara igång med släktforskandet igen men också med utforskandet av en ny hembygd.

Fortsätt läs mer
  378 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Christina Weigel
Välkommen till Arosiana - Västerås Släktforskarklubb!
lördag, 15 juni 2019 08:44
Eva Johansson
Christina: Tack! Jag hör av mig om medlemskap när jag är inflyttad.
lördag, 15 juni 2019 13:35
378 Träffar
2 Kommentarer

Sveriges första fotbollslandskamper 1908 och 1973

Det här är ett gästblogginlägg skrivet av Mikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker. Mikael är dessutom ett vandrande uppslagsverk och denna gång handlar det, passande nog, om fotboll.

Just nu spelas det mycket fotboll i världen. Det svenska damlandslaget – som är rankade som nionde bästa lag i världen – spelar VM i Frankrike där de möter USA, Chile (vinst i tisdags med 2-0) och Thailand. Herrlandslaget spelar EM-kvalmatcher mot Malta (vinst i fredags med 3-0) och mot Spanien (förlust i måndagsmed 0-3).

Fotboll har spelats i flera tusen år, men i den form vi känner den i dag kan den härledas till mitten av 1800-talets England. 1863 bildades det engelska fotbollsförbundet och 1872 spelades den första landskampen mellan England och Skottland. Båda lagen ställde upp med tio anfallsspelare och matchen slutade 0-0! 1888 startade, i England, det första seriespelet och den första ligamästaren blev Preston. 1908 blev fotbollen officiell OS-gren och 1930 spelades det första världsmästerskapet. Det första europamästerskapet för damer spelades 1984 och det första världsmästerskapet 1991. OS-gren blev det 1996.

Under första världskriget var damfotbollen stor i England – herrarna var ute och krigade och det ordinarie seriespelet låg nere. Tydligen blev intresset för damfotbollen för stort, för engelska fotbollsförbundet förbjöd 1921 damfotboll att spelas på herrklubbarnas planer – ett förbud som inte upphävdes förrän 1971. Englands damer spelade fram till 1922 några inofficiella landskamper mot Frankrike, vilka även under 1920-talet spelade mot Belgiens damlandslag. I Norden var det Danmark som låg längst fram och där startades en damserie 1959 – nästan 30 år före Sverige.

 

Gefas damlag 1963Syfabriken Gefa AB:s damlag 1963, föregångaren till Öxabäcks, som senare kom att bli första laget att bli svenska mästare. Bild från Öxabäck IFs museum. Övre raden från vänster: Stina Andersson, Gunnar Wilhelmsson, Rut Oskarsson, Ingeborg Wilhelmsson, Kerstin Johnson, Marita Wilhelmsson, Margareta Johansson. Nedre raden från vänster: Helena Heldebring, Nelly Lindegårde, Lena Karlsson, Gunnel Wilhelmsson, Gun-Britt Andersson.


Till Sverige kom fotbollen från Storbritannien på 1870-talet och etablerade sig först på västkusten. Det första svenska mästerskapet på herrsidan vanns av Örgryte 1896 och 1925 startade allsvenskan. I början av 1900-talet spelades det några uppvisningsmatcher mellan damlag, men det dröjde till 1960-talet innan det spelades riktigt seriespel. Öxabäck blev de första svenska mästarna 1973 och 1988 startade damallsvenskan. Den första herrlandskampen spelades 1908 mot Norge och slutade med svensk seger med 11-3. Den första damlandskampen spelades inte förrän 1973, då Sverige spelade 0-0 mot Finland.

 

Sveriges landslag 1908. Bildkälla: Wikimedia commons


Nedan följer laguppställningarna från de första landskamperna. Kanske har du någon släkting som spelade?

Sverige – Norge 11-3 (5-2)

12 juli 1908 i Göteborg. Bäste målskytt Erik Börjesson med 5 mål.

Här är hela laguppställningen:

Ove Erickson (IFK Göteborg) – Theodor Malm (AIK), Nils Andersson (IFK Göteborg) – Sven Olsson (Örgryte IS), Hans Lindman (IFK Uppsala), Thor Eriksson (Örgryte IS) – Gustaf Bergström (Örgryte IS), Erik Bergström (Örgryte IS), Erik Börjesson (IFK Göteborg), Karl "Köping" Gustafsson (IFK Köping) och Karl Ansén (AIK).

Damernas första landskamp:

Finland-Sverige 0-0

25 augusti 1973 i Mariehamn, Åland

Gun Hellestig (Hammarby IF) – Anita Fredriksson (Göta), Ebba Andersson (Öxabäck), Ingalill Arvling (Hammarby), Ulla Nilsson (Ope) ersattes av Birgitta Johansson (Hammarby) i 30:e minuten) – Maj Gunnarsson (Öxabäck), ersattes av Inger Arnesson (Öxabäck) i 52:a minuten), Agneta Björck (SGU Falköping) – Birgitta Söderström (Göta), Ann Jansson (Hammarby), Ann Magnusson (Jitex), Kajsa Ketola (Kronäng) ersattes av Susanne Erlandsson (Halmia) i 44:e minuten).

På herrsidan är de största framgångarna OS guld 1948, OS-silver 1952. VM-silver 1958 och VM-brons 1950 och 1994. 1992 slutade Sverige delad trea i EM.

På damsidan vann Sverige det inofficiella europamästerskapet 1984 och tog silver 1987, 1995 och 2001. VM-silver togs 2003 och brons 2011. I OS 2016 blev det silver.

Micke webbMikael HoffstenMikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker, bland andra boksereien Släktforskarens lilla faktabok och nu senast Porträttfynd, fotografier och fotografer 1860–1920. Ibland skriver han även för tidningen Släkthistoriskt Forum och gästbloggar här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  272 Träffar
  0 Kommentarer
272 Träffar
0 Kommentarer

Ödets lott

Regionarkivet i Huddinge, vad är det?  Frågan hängde i luften när jag åkte dit för att få en visning

Att det var det som tidigare hette Stockholms Landsting, som numera heter Region Stockholm, som var huvudman framkom snabbt.  Men vad är det för intressant i det här arkivet.  Att det arkiveras sjukjournaler, det är uppenbart, men att det fanns så mycket annat intressant, det var för mig en nyhet.

 


Landstinget hade många strängar på sin lyra, och mycket från alla dessa verksamheter finns i arkivet. Uppgifter om personal, om affärsverksamheter inom olika områden och inte minst om olika institutioner och skolor som funnits inom ramen för dåvarande Landstinget.

Så många olika aspekter av livsöden, som bevarats från de senaste 200 åren (ungefär), vilka kan bli synliggjorda om arkivhyllorna rullas till rätt ställe så att den aktuella volymen kan tas fram.

Nu blev det en journal från Stockholms Hospital för Sinnessjuke, som tilldrog sin min uppmärksamhet. Det var inte bara knastertorra mediciniska termer, det kändes mer som en berättelse.

Jag läser om Josefina Wilhelmina, skeppardotter från Skå församling. Hon är 20 år när hon den 19 juni 1884 tas in på ansökan från Kommunalnämnden i Skå, stödd av intyg från doktor och präst.

Josefina är klen, visar ovilja mot att utföra det arbete som föräldrarna försökt ålägga henne. Hon synes ha haft mycket lust att läsa, men hennes skolgång har varit mycket försummad, hon har i allmänhet i mycket torftiga förhållanden. De senaste 8 åren har familjen bott i en så kallad tegelugn, som så när inretts till bostad. Ett sparsamt ljus kom in genom tvenne gluggar placerade uppe vid taket, men det bästa dagsljuset kom in genom skorstenen när spjället öppnades. Måhända har dessa ytterst ogynnsamma hygieniska förhållanden varit en orsak till sjukdomen. När sjukdomen inträffade kan inte sägas men hon sedan sitt tionde år blivit sämre och sämre.

När hon tas in skrivs det: Kroppsutveckling normal, ansiktsuttryck fånigt. Osnygg, dålig sömn, blodfattig. Rör sig långsamt och tafatt, muskulaturen dålig. Omväxlande svårmodig och upprymd, tänker långsamt och talet är svårbegripligt och suddigt.

Spridda anteckningar om ovilja att arbeta om humörsvängningar blandat med problem med att få Johanna att äta, sondmatning skrivs det, undrar om det borde stå tvångsmatning. Humöret går upp och ner, frånvarande, exalterad, slö, livlig blandas o de korta kommentarerna.

Den 1 september 1885, mer än ett år efter inskrivningen, försöker familjen ta hem henne, men redan efter tre dagar är hon tillbaka på sjukhuset. Den sista kommentaren är skriven lite mer än en månad senare, kort och koncis:  Pat. afled idag kl. 12 middagen

Vill du veta mer om Regionsarkivet?   Titta på www.regionarkivet.sll.se

Fortsätt läs mer
  743 Träffar
  0 Kommentarer
743 Träffar
0 Kommentarer

'Kill your darlings' i släktforskning

Hallndsk-stickning

Detta dramatiska uttryck innebär väl egentligen att man ska försöka sluta använda sina favoritord och -uttryck för att inte upprepa sig i onödan i tal eller skrift. Men även som nybliven släktforskare insåg jag, och säkert de flesta med mig, att vissa förutfattade meningar, var det bäst att raskt göra sig av med. 

Vi präglas alla av den tid vi växer upp i, för min del var det framför allt under 1970-talet. Jag läste mycket skvallertidningar på den tiden, och noterade att det bland kända män var väldigt 'inne' att vara ihop med en äldre kvinna. Samtliga dessa kändismän försäkrade att 'äldre kvinnor har mer att ge, även sexuellt'. Det var väldigt modernt och radikalt på den tiden. En annan nyfeministisk företeelse var att kvinnan när hon gifte sig (om hon nu gjorde det, äktenskap var inte trendigt på 70-talet) behöll sitt eget efternamn. Detta trodde jag var ett helt nytt fenomen.  

När jag började släktforska och plöjde igenom Gävle husförhörslängd omkring år 1860, hittade jag inte bara min farfars farfar, utan också en del intressanta sanningar. Bland annat såg jag rätt snart att åtminstone hälften av kvinnorna var äldre än sina män. Dessutom lärde jag mig att en gift kvinna alltid stod med sitt eget efternamn i husförhörslängden. Senare lärde jag mig att det var först i slutet av 1800-talet som det började bli allmänt att kvinnorna bar sina mäns efternamn. 

När jag gick i skolan, fortfarande huvudsakligen under 70-talet, så var det frivilligt att välja mellan trä- och syslöjd. Åtminstone på pappret. I den dystra verkligheten så fanns förstås alla killar på träslöjden och alla tjejer i syslöjden. När vår studierektor en dag kom förbi, berättade han att under hans skoltid på 50-talet var det till och med förbjudet för killar att ha syslöjd och vice versa. Han och hans kompisar hade ändå kommit över garn och virkat sig varsin flott slips... 

För några år sedan läste jag om stickningen och dess utbredning i framför allt södra Halland. Där 'bingade' både män och kvinnor flitigt så fort de fick en chans. Stickningen gav extrainkomster som behövdes då jorden var mager och svårbrukad. 'Binga' betyder 'binda' på halländska, man 'band' alltså garnet... Så det fanns både bingare och bingerskor. Sedan insåg jag också att nästan alla skräddare var manliga förr i världen. Och de flesta av de klassiska skaparna av kvinnligt mode under 1900-talet har ju varit män! Där rök en 'darling' till....  

Efter att ha läst ett stort antal olika socknars husförhörslängder, där det är fullt med Andersson och Persdotter, kastade jag mig tacksamt över mina prästerliga rötter. Äntligen lite ovanligare efternamn! Fast i vissa fall... Jag har en borgmästar- och prästsläkt som heter Agrell. Det visade sig att min anmoder på den grenen gift sig med en vilt främmande präst som också han hette Agrell, utan att de var släkt. Sedan har vi kompositören Johan Agrell, som har sina rötter på helt annat håll än någon av mina Agrellsläkter. Senare uppdagade jag också att det fanns en släktforskare Agrell i Halland, som jag vid ett tillfälle kom att tala i telefon med under mina år på GF. En försiktig fråga klarlade att här hade vi ännu en släkt Agrell.... 

Undrar hur många Agrellsläkter det finns i Sverige egentligen... Det kommer ju av latinets 'ager' = åker, vilket antyder bondeursprung. Så det kan ju finnas hur många Agrell som helst.... Ytterligare en 'darling' borta.

Med åren myntade jag ett litet uttryck angående detta med efternamn: Det finns inte ett efternamn som är så ovanligt att det inte finns minst två olika släkter med det namnet, som aldrig har hört talas om varandra. 

Fast det finns ju undantag... Se där, då dödade jag min egen 'darling' också! 

Bilden: Äkta halländsk 'binge', här utfört av en kvinna: Kersti Nilsson heter hon enligt bildtexten. 

 

Fortsätt läs mer
  704 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ingvar Månsson
Jag heter Ingvar Månsson från Veddige. Jag har forskat på Agrellssläkten i Apelvik i Varberg. Du har säkert träffat släktforskarpi... Läs mer
onsdag, 12 juni 2019 08:57
Helena Nordbäck
Hej Ingvar Månsson! Det är just borgmästare Agrell och hans son Nils, som också var präst i Torup, som är min ena Agrellgren. Lar... Läs mer
onsdag, 12 juni 2019 22:05
704 Träffar
2 Kommentarer

Adam och Maria Stenberg

Adam och Maria Stenberg 0001

Nu ska jag berätta om Adam och Maria Stenberg. Maria Johanna (1860-1948) hette Selberg som flicka och var född i Mångbyn, Lövånger, dotter till fältjägare Johan Henriksson Selberg och hans hustru Maja Stina Selberg. Maria var i unga år piga i Önnesmark, Lövånger. Hon flyttade 1885 till Sandberg, Skellefteå där hon arbetade i två år som piga. 1887 flyttade hon till grannbyn Mullkälen och blev piga där. Där träffade hon också sin blivande make Adam Jonsson Stenberg som varit dräng i Mullkälen. De gifte sig samma år och bosatte sig på ett torp i Mullkälen. 1899 bytte de hemman och bosatte sig i Norra Grundfors. De bytte alltså Mullkälen och två kor mot Norra Grundfors. De betalade 50 kr för detta. Flytten skedde vid i slutet av augusti 1899, det hade varit oväder och snön låg mot naven på vagnshjulen. Adam och Maria fick sju barn tillsammans, sex söner och en dotter. En son dog nästan åtta år gammal.

Adam (1862-1955) var född i ”Rajmirbränne”, utanför Bjurvattnet i Skellefteå församling. Han byggde både huset, ladugården och sommarstugan på gården. Med köpet av Norra Grundfors följde det med en äldre kvinna som tidigare hade bott på gården med en dotter. Hon hette Sara Fredrika Andersdotter och var född 1817 i Ersmark, Skellefteå men hade bott i Norra Grundfors sedan 1843. Hon hade ett så kallat förgångskontrakt, som ju innebar att hon fick bo kvar på gården med vissa förbehåll. Hon var blind och rörelsehindrad. De delade på hennes skötsel med grannarna. De bar över kvinnan på ett sofflock och hämtade igen henne efter en vecka. Då hon kom tillbaka var hon full av lus. Till slut tröttnade Maria på att lusa av henne varje gång och bestämde därför att det var bättre att ha kvar henne hemma för att slippa lusa av henne. Det blev ju tanten nöjd med. Sara Fredrika avled 1905.

Adam var en hederlig och ärlig karl. I Norra Grundfors finns det kvar ett brev där någon som lånat ut 25:- till Adam tackade för att han fått tillbaka pengarna men att han aldrig var orolig för att han visste att Adam var en hederlig man. 

När sonen Viktor övertog hemmanet av Adam och Maria flyttade de till en mindre stuga i byn. Adams största intresse var sedan flytten snickeri. I stugan hade Adam en snickarverkstad där han tillverkade laggkärl och näverdosor. 

Adam var alert och rörlig för sin ålder långt upp i åren. 90 år gammal åkte han fortfarande spark tre till fyra kilometer, men han kunde också åka längre än så. I 75-årsåldern deltog han i skidtävlingar för äldre män därhemma och vann alltid med briljans. På senare år åkte han enbart skidor till dottern i Skelleftehamn eller någon gång ibland till en kammare i Bonnstan i Skellefteå när det var någon särskild kyrkhelg.

Adam var också lite av en pessimist, ett stående uttryck som han brukade använda var: "Det var så förskräckligt onödigt!”

Maria hade under sin uppväxt utanför Lövånger lärt sig att knyta fiskenät. Hon hjälpte därför fiskarna i Krångfors, Skellefteå med att laga deras fiskenät. Maria var en vänlig och humoristisk person. De som en gång besökt familjen Stenbergs hem, glömde inte, i första taget, den skojfriska och vänliga ”bondmoran” i huset. Hon var en lugn människa som inte beklagade sig över missöden. Hon visste att livet bestod av både med- och motgångar.

Fortsätt läs mer
  729 Träffar
  1 Kommentar
729 Träffar
1 Kommentar

Min amerikanska släkting

Min farmors bröder Karl och John emigrerade till Amerika 1909 respektive 1911. De hette Kristoffersson när de lämnade Sverige men i USA tog de sig namnet Oteen, efter Karl som också hette Otto. Båda gifte sig i USA. Karl två gånger men han fick inga barn där. John gifte sig en gång (möjligen två gånger) och fick en son på 1940-talet. Bröderna bodde på var sin kust i det stora landet. Ungefär så mycket visste vi i släkten här hemma i Sverige.

2015 tog jag reda på vad som hänt med de två emigranterna. Det finns mycket att berätta om dem (det har jag delvis också gjort här i bloggen).

På olika vägar lyckades jag hitta Johns barnbarn, tre syskon som alla är några få år yngre än jag. Vi är alltså tremänningar. Deras far var min fars kusin. Ganska nära släkt, eller hur?

Äldst i syskonskaran var Linda. Efter några trevande försök fick vi en fin kontakt och bytte släkthistoria med varandra. Hon fick veta mycket om sin släkt här hemma i Sverige och jag fick veta vad som hänt med John och hans amerikanska familj. Hon växte upp hos sina farföräldrar och hade mycket att berätta. Linda var intresserad av sin svenska släkt och ville gärna komma till Sverige så småningom för att se varifrån hennes farfar kom. Visserligen bara lösa planer men vem vet vad som kan ske i framtiden?

Det var under våren 2015 vi hade som mest kontakt och sedan mer sporadiskt. Hon har fem barn och ägnade mycket tid åt sina barnbarn. I måndags fick jag veta att hon avlidit. En galopperande cancer tog hennes liv.

IMG 7220
John Oteen blev fruktodlare i Florida. Jag vet inte säkert vem av de båda männen som är John, men kvinnan är hans hustru och pojken är hans son. Förmodligen är det den magrare mannen som är min fars morbror, för alla i den släkten är magra.

Trots att vi aldrig träffats och inte haft någon djupare personlig kontakt känns det ändå svårt att ta in. En avlägsen släkting långt där borta i Kentucky, men en så viktig länk i den stora släktkedja vi ingår i. Jag är djupt tacksam för att vi fick kontakt och för allt hon berättade för mig. Jag har kunnat föra det vidare till övriga släkten, framför allt till min pappa och de av hans syskon som jag hann berätta för innan de gick bort, de som kom ihåg släkthistorierna om sin mammas två bröder som emigrerade. När mina barnbarn blir stora kommer de att få läsa om sina ganska avlägsna släktingar i USA. Så förs släkthistorien vidare.

Fortsätt läs mer
  470 Träffar
  0 Kommentarer
470 Träffar
0 Kommentarer

Att hitta tillbaka

Med de nya verktyg och informationsbärare som nu finns tillgängliga inom släktforskning så får man lära sig en del nya knep.  Egentligen är inte metodiken ny, det är bara lite annorlunda underlag att lära sig.

Jag fick DNA-träff på en kvinna boende i Florida. Det fanns inte mer än namn och en konstig mailadress angiven. Mailadressen fungerade inte så den vägen var stängd. Samtidigt dyker kvinnan upp på kusins matchlista, så då vet jag att bör vara på min pappas sida, eftersom det är där vi hänger ihop. Och min kusin får en träff till, med samma något udda efternamn. Ingen extra information där heller. De anges ha DNA-likhet som motsvarar 3 – 5 männingar. Lite kontroller på de som hänger ihop med träffarna gör att sökandet hamnar på min farfars sida. Som en liten utvikning kan jag säga att de som läste vad jag skrev förra veckan såg honom som handlare i Varberg.


Med ett något udda efternamn och boende i Florida så kom det upp en tråd via Google. En kvinna, född 1922 som avled 2004 hade samma efternamn som de båda träffarna, och de finns med som barnbarn till den avlidna. Man kan undra om det är via denna farmor som vi har kontakt. De två träffarnas mamma dök också upp, men hennes bakgrund var mer åt södra Europa, åtminstone med de initiala kontrollerna som grund.

Det ska inte vara så svårt att hitta någon, tycker nog de flesta, när det finns födelsedatum och även farmorns föräldrars namn.  Det gick att få upp spår, men det var lite olika uppgifter som florerade så det blev en del sökande. Pappan var från Texas och det syntes ingen koppling till Sverige, om det nu var rätt man jag följde. Mamman, till farmor, som hette Esther, uppgavs vara född i Sverige på några ställen, i Kane, Pennsylvania på andra.

Där satt jag fast, dags att be om hjälp, vilket jag gjorde på en sida som handlade om svensk-amerikansk genealogi. Med hjälp av lokala register, som några har tillgång till så kunde sökandet smalnas av. Esthers mamma, Hanna, tycktes finnas lite överallt, Chicago, Pennsylvania, Chicago och sedan Texas för att sedan dyka upp i Chicago igen. Inga korta förflyttningar precis.

Men det gick så småningom att hitta de som angavs som föräldrar, pappan hette Carl Swanson och det är knappast ovanligt alls, så på honom slog det stopp. Men Hannas mamma hade ett något ovanligare namn och efter en del letande så dyker familjen upp.  En koll i husförslängden ger vid handen att Hanna är född i Norrtälje, och föräldrarna är från samma område. Norrtälje, i Roslagen, där har jag ju släkt, men inte på farfars sida utan på mormors. Och inte hittar jag någon koppling till mig i en snabb sökning.

Suck, det gav inte så mycket. Men så kom ett nytt uppslag, det verkar som de angivna föräldrarna gift sig först sex år efter Esthers födsel.  Var det så att det fanns en annan pappa, eller kanske mamma, som kunde leda spåret vidare. Eftersom de flesta uppgifter som finns är de 10-åriga folkräkningarna, och både födsel och det nya giftet skett inom samma 10-årsperiod så gav den vägen inget. Men hjälpsamma ögon hittade ett dödsbevis som kunde vara till hjälp.  Och visst var det så, efter några andra kontroller så dyker Selma, född 7 oktober 1874 upp. Och då klarnar det.


Selma Johansdotter är farfars mosters dotter
OCH farfars morfars morbrors dotterdotters dotter
OCH farfars mormors fasters sondotters dotter till Mats Ahlgren

Fortsätt läs mer
  861 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Härligt! ... Läs mer
onsdag, 05 juni 2019 11:53
Michael Lundholm
lördag, 15 juni 2019 19:00
Michael Lundholm
Ett misslyckat försök att länka upp en bild.
lördag, 15 juni 2019 19:00
861 Träffar
4 Kommentarer

Livat på landet?

Ullared-005

Undertecknad hör absolut inte till dem som förgyller sina TV-kvällar med diverse underliga dokusåpor.  Men jag läser om programmen i TV-tablån och funderar på 'Farmen' och 'Bonde söker fru'. Såvitt jag har förstått, handlar den förstnämnda om att lyckas sköta en bondgård i grupp, den senare om att hitta en partner som vill leva med en bonde ute på landet. På något sätt tycker jag att dessa TV-program sätter fingret på hur svårt det är att få någon att vilja eller kunna bli bonde idag. Det är svårt att få det ekonomiskt lönsamt, man blir uppbunden av att sköta djuren, och kommunikationen med omvärlden är ofta begränsad. 

Som släktforskare kan jag inte låta bli att dra en parallell till hur det var för inte så värst länge sedan. För 150 år sedan skulle många flickor ha köat för att få gifta sig med en bonde! Den som hade boskap eller stora åkrar, hade inga problem med att hitta en livspartner. På gården fanns ju allt man behövde. Kor, grisar och höns försåg hushållet med kött, mjölkprodukter och ägg. Åkrarna med vete, havre, korn och råg stod för mjöl till bakning, gröt eller välling till frukost, och foder till djuren. Bland mycket annat. Som bonde kunde du också väljas in i riksdagen för bondeståndet, du hade mycket att säga till om bland torparna i bygden, och du kunde också sälja ägg eller kreatur på marknaden och få in kontanter som kanske rentav räckte till lite lyxigare varor. Kanske en sidenschalett till bondfrun och några karameller till barnen? 

Och nu tar man alltså TV till hjälp för att få folk att förstå livet på landet. Och kanske förhoppningsvis lockas av det. Men som tur är, finns det ju faktiskt en del driftiga personer ute på landsbygden idag! Det finns mikromejerier som gör getostar och bagerier som gör eget knäckebröd. En del gör egna skor eller kläder som de säljer. Andra ordnar logdanser och loppisar för traktens folk och bilande turister.  

Det kanske verkligen kan börja bli 'livat på landet' i framtiden ändå! 

 

Bilden: Ullared, ett typiskt exempel på en gammal bondebygd, där driftigheten har lett till en osannolik invasion av tokshoppande människor från när och fjärran. Själv har jag faktiskt anor på bygden, och lärde mig namnet långt innan jag fattat att det är dit man ska åka för att handla...

Fortsätt läs mer
  517 Träffar
  0 Kommentarer
517 Träffar
0 Kommentarer

Verktygen från förr

Snart flyttar vi och de senaste veckorna har varit intensiva med förberedelser. Inte bara att packa utan framför allt att sortera. Sortera bort. I många år har vi bott på samma ställe, i ett stort gammalt hus på landet. Nu bär det av till en stadslägenhet och givetvis med mindre plats. Ingen trädgård, ingen källare, inga skjul där allt kan samlas.

Döstädning kan man nog säga. Det är ju ett modernt begrepp. För med i tanken är inte bara flytten utan också att rensa bort en massa grejer som barnen ska slippa ta hand om den dagen vi är borta.

Under flyttbestyren har maken också tagit sig an sin fars stora gamla verktygslåda. Den har stått orörd under alla år här, sparad för att gås igenom en dag. Den dagen har inte kommit. Inte förrän nu när vi måste.

verktyg

I verktygslådan finns massor av gamla verktyg från första halvan av 1900-talet. Flera gamla hammare. Borrsväng. Moraknivar och hyvlar. Bra grejer i fint skick men totalt omoderna. Idag är det väl specialverktyg som gäller. Kanske kommer en del från svärfars äldre bröder och från makens farfar, en gång rättare på gården där vi nu bor.

Min svärfar, död sedan många år, är inte mina barns farfar och det finns ingen annan efterlevande till honom än maken. Och något museum ska vi inte ha. Vi sparar många gamla släktreliker men inte alla dessa, bara ett urval.

Men inte kan man väl kasta fina gamla verktyg? Nej, det kan man inte. Tack vare en snäll granne som tar hand om dem får de vara kvar här på gården, som de från början kommer ifrån, och kanske bli till både nytta och glädje ändå. Det känns bra.

Fortsätt läs mer
  586 Träffar
  0 Kommentarer
586 Träffar
0 Kommentarer

En bild berättar

Ska vi shoppa lite?  Visst kan det vara skoj att bara ströva runt och titta på det utbud som finns.

Jag hittade ett kort, från Varberg 1901. På den tiden var det en viss distans mellan varorna och köparen, en disk var i vägen. Och det fanns gott om personal, så den stackars kunden fick inte en lugn stund, eller var det kanske skönt att stå i centrum och bli uppassad på bästa sätt. Och fanns varan inte på hyllan, så snabbt ut på lagret och hämta in det åtråvärda.


Ser ut som det är chefen som står vid kassan och håller ordning, allt ska ju vara rätt och i god ordning. Undrar hur många transaktioner som gjordes på en dag, och hur många rader det blev i kassaboken i slutet på dagen, allt måste ju göras innan hemgång.

Det syns inget speciellt i bilden, inget som sticker ut, men för mig betyder den en del. Jag vet vem chefen är, och det finns en historia bakom bilden. Han var nummer åtta i en syskonskara, en liten sladdis, som fick ta ett ansvar när hans mor avled. Han var nio år och fem av syskonen var utflugna ur boet, två systrar fanns kvar hemma. En kort tid efter mamma dött, så gifter pappa om sig med en änka i granngården, och då hinns inte allt arbete med gården med, så barnen får ta ett stort ansvar för den ena. Tid för skola och umgänge med andra i samma ålder blir till ett minimum, slit och släp och stupa i säng blir det som karaktäriseras dagen. Det ger inte mycket mer än trött rygg och valkiga händer, men det var inte vad pojken drömde om. Han försökte få några minuter innan sömnen kom, några få till att åtminstone kunna läsa några sidor i boken som pappa gett honom. Kanske var det flera böcker han fick, för pojken hade läshuvud, men han behövdes så väl i arbetet för att få ekonomin att gå ihop. Långt senare skriver pappa ett brev till sonen, och berättar om de funderingar som fanns, hur göra för att det skulle bli rätt i slutändan. När en av de äldre bröderna återvände från en av sina resor till Amerika, blev det lite lättare med arbetet på gården och det fanns en viss möjlighet att läsa in någon kurs pojken hittat i en tidning. Pojk och pojk, han blev ju äldre och det hanns med en kurs till.

Gårdarna fungerade bättre och det gick att anställa hjälp, och barnet nummer åtta var nu en ung man. Han lämnade och fick anställning i en skoaffär, kanske inte det roligaste, att hjälpa damerna med att prova skor, men han lärde sig något. Strax därefter kom erbjudande om ett nytt jobb, förestå en affär i Varberg, och det är där vi ser honom på bilden. Han står till vänster och håller ordning, sköter både denna och en affär till, några år efter att ha slutat på gården och rest iväg. Han behövde inte söka lyckan i Amerika som många andra gjorde, han fixade det på hemmaplan. Trots den  något stökiga början så visade han att det gick!

Fortsätt läs mer
  900 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Tack för din fina berättelse om strävsamhetens lov. Är du släkt med handlarn? Isåfall hur? undrar "Nyfiken i en (släktforskar... Läs mer
onsdag, 29 Maj 2019 05:33
Mats Ahlgren
Visst är jag släkt med handlaren, det är min farfar.
onsdag, 29 Maj 2019 08:01
Anette Sarnäs
Ser att det är den flitiga Matilda Ranch som tagit fotografiet....kul att se!
onsdag, 12 juni 2019 13:02
900 Träffar
3 Kommentarer

Jag kan inte tacka er alla...

Prstergtland-original-033

Fick e-post från utställaransvarig inför Släktforskardagarna i Borås idag. Man ville ha lite upplysningar om mitt förhoppningsvis kommande häfte till mässkatalogen. Detta fick mig att fundera. Jag har hittills gett ut två häften om strövtåg i anornas fotspår, men har vid långt flera tillfällen gjort sådana resor utan att det blivit något häfte (hittills...). Jag har ihop med vänner eller släktingar varit i Gävle och blivit visad var min ff ff bodde, samt fått en massa intressant text om de båtar han förde. Jag har blivit visad runt Varberg av ett oerhört kunnigt gift par, med ännu större intresse för stadens äldsta historia än jag (om det nu är möjligt...). i Västergötland har jag 'trakasserat' kyrkvaktmästare, privatpersoner, hembygdsentusiaster... Jag har ringt till säkert hundratals personer genom åren och ställt mer eller mindre lösryckta frågor av typen: 'är det sant att XX bodde på gården YY 1667-1701?' och därmed tvingat någon stackars hembygdsforskare att kanske bläddra i dussintals pärmar eller slå i ett antal dataregister för att få fram svaret. 

Många av dessa personer har visat ett glödande, medryckande intresse för sin kyrka, sitt ämne eller sin hembygd. Man har utan vidare gått från släktkaffet, biltvätten eller begravningsbestyren för att visa en halvtokig Stockholmare var någonstans i kyrkan hennes anfader är begravd, eller vilken gård i byn som en gång tillhört hennes släkt. Det är inte sällan man har ställt upp på lördagar och söndagar heller, för den delen. Många är de som villigt offrat dyra bensinmil för att köra mig till någon avlägsen minnesplats eller torpgrund ute i skogen. 

Man talar ofta i media om idrottens många frivilliga, personer som tränar knattelag eller skjutsar veteraner till olika tävlingsplatser. Allt detta utan att få någon ekonomisk ersättning att tala om. För det mesta ingen alls. 

Jag tror mig lugnt kunna påvisa att släkt- och hembygdsforskarvärlden har minst lika många frivilliga, ja, föreningsvärlden överhuvudtaget! Det finns så oerhört många eldsjälar, många föreningars existens vilar helt och hållet på deras axlar. 

Jag brukar försöka komma ihåg att lägga en slant i frivilligbidraglådan om sådan finns, men oftast viftas mina slantar bort med 'jamen, det var ju bara roligt!'.

I dessa bedrövliga tider vi lever i, blir åtminstone jag glad över att komma ihåg alla dessa människor jag mött utmed vägkanter och på kyrkoparkeringar i vårt avlånga land.

Jag kan inte tacka er alla, men jag gör det ändå! 

Bilden: Lampkrona i kyrkan i Ambjörnarp, svenskt krigsbyte från 1600-talet. 

Fortsätt läs mer
  689 Träffar
  0 Kommentarer
689 Träffar
0 Kommentarer

Häradsdomare Erik Hansson Stenlund

Erik och Sofia Stenlund med dottern Axelia Bölesvik

Detta är bonden, häradsdomaren och nämndemannen Erik Hansson Stenlund (1843-1930) och hans tredje hustru Helena Sofia Andersson (1859-1931) och deras gemensamma dotter Axelia Paulina (1893-1927).

Erik var född i Bölesvik, Skellefteå som ett av tio barn till Hans Anton Stenlund och Greta Magdalena Ersdotter. Han gifte sig första gången 1870 med Mariana Kristina Persdotter (1835-1874) från Sjöbotten, Skellefteå. Makarna fick tre barn tillsammans. Dessutom hade Mariana en dotter född före äktenskapet med Erik. De bosatte sig på Eriks hemgård i Bölesvik. När deras tredje barn Anna föddes 1874 avled både hon och Mariana i barnsäng.

Två år senare (1876) gifte Erik om sig med Eliana Andersdotter Lindström (1847-1882) från Hjoggböle. Tillsammans fick han även med henne fyra barn. 35 år gammal, 1882 dog Eliana i sviterna av en hjärnblödning.

Erik gifte sig 1889 för tredje gången med lärarinnan Helena Sofia Andersson (1859-1931) från Bureå. Hon var dotter till Anders Andersson och hans hustru Lena Catharina Andersdotter i Bureå. Sofia var bland annat lärarinna i Holmsvattnet och i Bölesvik. Skolan var ju ambulerade på den tiden och hon var lärarinna åtminstone från 1882-1898 i dessa byar med flera i närheten. Detta enligt anteckningar i en gammal anteckningsbok som en man född 1847 i Holmsvattnet har skrivit.

Två år efter giftermålet kom sorgen ännu en gång att drabba familjen. Eriks son från första äktenskapet, Otto Axel född 1871 avled 1891 i lungsot, blott 20 år gammal.

Tillsammans fick Erik och Sofia dottern Axelia Paulina (1893-1927), som gick i sin mors fotspår och blev lärarinna. Det berättas att hon blev döpt efter sin halvbror Axel som dog två år innan hon föddes (läs mer ovan). Axelia blev lärarinna i Långviken där hon också gifte sig 1921 med byggnadsarbetaren Karl Sigfrid Gren. 1923 flyttade makarna till Gamla Falmark och bosatte sig där. Makarna fick en son tillsammans innan sorgen kom att drabba familjen ännu en gång. Axelia dog 1927. Tuberkulos var det som ändade hennes liv. Sigfrid gifte om sig 1930 och fick sex barn till i det andra äktenskapet.

Erik och Sofia Stenlund bodde kvar i Bölesvik fram till 1929 när de sålde hemmanet till Bureå kommun och flyttade till Gamla Falmark där sonen Hjalmar med familj köpt ett hemman. Erik och Sofia bodde hos Hjalmars fram tills dem avled. Erik avled i februari 1930 i sviterna av åderförkalkning. Sofia dog av tuberkulos i november 1931.

Det har berättats för mig att några av Eriks barnbarnsbarn brukade skämtsamt kalla Eriks tredje hustru Sofia för namn som slutade på "-iana", hans två första fruar hade ju den ändelsen i sina förnamn (Mariana och Eliana). Erik blev med åren ganska hörselsvag. Man fick prata högt för att han skulle höra vad man sa. 

Fortsätt läs mer
  425 Träffar
  0 Kommentarer
425 Träffar
0 Kommentarer

På besök i ett gammalt bondelandskap

Östantorp och Stora Bråbo är två gamla byar i Kristdala socken i Kalmar län. Här, och i flera byar i trakten, har odlingslandskapet bevarats sedan gamla tider och vi kan se hur det såg ut när våra förfäder levde. Området kallas Bråbygden och består av 16 byar och gårdar, flera av dem har funnits sedan medeltiden.

byn
Östantorps by. © Eva Johansson.

StB1
Stora Bråbo by. © Eva Johansson.

Bråbygden är inget friluftsmueseum eller besöksmål, som en del andra oskiftade byar, utan här bor folk kvar. Några är bönder, andra jobbar i stan. Stan, det är Oskarshamn.

Byarna Östantorp och Stora Bråbo ligger på ömse sidor om landsvägen och vid vägskälet mellan dem ligger en servering med övernattningsmöjligheter. Därför går det att åka dit och få sig något till livs och även stanna till nästa dag och se sig omkring. I närheten finns flera vandringsleder.

Bråbygdens Intresseförening.

Länsstyrelsen om Bråbygden.

Vi är ett gäng släktforskare från Tjust Släktforskarförening som träffas två gånger om året, vår och höst, för att diskutera våra släktberättelser som vi håller på att skriva. Vårens utflykt gjorde vi här om dagen till Bråbygden. Morgonens regnskur drog snabbt vidare och när vi kom fram hade vi strålande solsken. Som gjort för att se sig om i denna underbart vackra bygd. Sedan blev det lunch och fika vid vägskälet.

Vi fick se en rest av det gamla Sverige, så som det såg ut på 1800-talet, eller åtminstone så som det sett ut sedan man börjat rödfärga hus. De två byarna Östantorp och Stora Bråbo ser vid första anblicken inte ut att vara skiftade. Husen ligger tätt i bykärnan, intill hägnade beteshagar och ängar. Och för Östantorp verkar det stämma, där finns bara en storskifteskarta från 1796 i Lantmäteriets historiska kartor, ingen laga skifteskarta. Vid storskiftet skiftades bara marken, inte byggnaderna. I Stora Bråbo genomfördes laga skiftet 1914–1922 och då flyttades inte hus och tomter.

fiber
Det är inte bara en gammal by utan här lever folk som vanligt idag. Snart får de fiber med bredband. © Eva Johansson.

hamlade
I en hage var flera av träden hamlade, jag tror att det är askar. © Eva Johansson.

kor
Det är härligt att se kor i landskapet, vilket inte är så vanligt längre. I byn finns en bonde kvar, som har omkring 100 kor på flera olika beten. Det är köttdjur. Djurhållning har dominerat över spannmålsodling i Bråbygden. © Eva Johansson.

Mest strosade vi genom bygatan i Östantorp. Gård efter gård och däremellan enskilda bostadshus. Kanske är ett av de mindre husen ett gammalt soldattorp. Östantorp var ett rusthåll på 1/2 mantal förmedlat från ett helt. Det innebär att det från början varit ett helt mantal men att avkastningen minskat så att skattekraften minskat. Mantal är ju ett mått på skattekraften.

Den äldsta bevarade husförhörslängden för Kristdala är från 1785. Då fanns det fyra familjer i Östantorp. Alla var bönder. Kanske var de släkt långt tillbaka i tiden men namnen antyder inte det. 1867 var det sju bonderfamiljer i byn men nu fanns det också skräddare, murare, skomakare och några arbetarfamiljer.

Den senaste digitaliserade församlingeboken är från 1929–1945. Då hade byn fyra bondefamiljer som alla ägde 1/8 mantal vardera. Här fanns också många som bodde i lägenheter, alltså hus som bara var bostad (som äldre tiders backstugor). De hette Linderum, Fredsborg, Högalid, Marielund, Högadal, Kejsarkullen, Lustigkulle, Aspekullen, Aspelund, Lindhem, Trädgårdsmåla, Lindhult, Lindesborg, Oskarsborg, Vägby och Lundebacka. Visst är det vackra namn! I dessa bodde snickare, smed, sömmerska, skomakare, mjölnare, lantbrevbärare, småskollärarinna och flera andra yrkesutövare. Byn hade två handlare och en far och son som var skräddare.

Fredsborg
Huset Fredsborg. © Eva Johansson.

Ett av huset hette, och heter fortfarande, Fredsborg. Enligt en skylt på huset byggdes det 1895. Troligen byggdes det av skräddaren Karl Johan Fabian Löfgren, född 1867. Han hade gift sig 1892 med Tilia Helena Konstantina Karlsson och de bodde hemma hos hans far skräddaren Karl Johan Löf som blivit änkling 1873. Stället hette då Knutinge och bytte namn till Fredsborg någon gång strax efter sekelskiftet. Karl Johan Löf var kvar hos sonen så länge han levde, till 1905. Då hade sonen fått sex barn och tre till föddes fram till 1913.

soldattorp
Det här kan ha varit soldattorp. © Eva Johansson.

stenar
Så mycket sten det finns i Småland! Vilket slit att anlägga alla dessa gärdsgårdar! © Eva Johansson.

sten
Ser du den stående flata stenen som lutar en aning åt höger? Den står i grindhålet till Högedal och enligt min jordbrukskunnige släktforskningskollega var stenen till för att få hästen att gå rakt fram och inte börja sväga för tidigt till vänster ut på vägen, så att inte kärran fastnade vid grinden. © Eva Johansson.

storskifte 1796
Storskifteskartan för Östantorp från 1796. Lantmäteriets historiska kartor.

StB2
Fägatan är kvar i Stora Bråbo by. Här kom djuren hem från betet i skogen. © Eva Johansson.

vi
Mina släktforksarvänner Ann Persson (med hund), Ingegerd Hammarquist, Gun-Britt Tjäder, Hasse Wilensjö och Margareta Roupe Wester på besök i Bråbygden. De hittade en mjölkpall att provsitta, som i gamla tider. Själv stod jag bakom kameran. © Eva Johansson.

Fortsätt läs mer
  990 Träffar
  0 Kommentarer
990 Träffar
0 Kommentarer

Ett tomt papper

Det ligger där, bildligt i alla fall, och väntar på att bli fyllt med bokstäver, men vad ska det handla om?  Finns det som påverkar, är det inte ett brutet ben (inte mitt) så är det en överkörning av den ryska björnen i ishockey, vare sig den ena eller den andra lockar till några bokstäver på det tomma papperet.

Mitt i allt elände så kanske det finns någon liten ljuspunkt, kanske kommer det upp något till ytan om jag bara sluter ögonen. Nja, det blev ett ganska långt ögonblick med slutna ögon.  Men då kom ett meddelande på min dator, en hälsning från en liten ort i Tyskland, en hälsning från min ”syster”. Ingen syster som jag hittar i kyrkböcker, men likväl en person som funnits med i mitt liv, till och från, under nästan 65 år.

Hon kom till min familj strax innan jul, från ett härjat Berlin på ett tåg med Röda Kors personal. En liten, tunn tjej, med en för liten jacka och en liten resväska med sina tillhörigheter. Hon stannade till påsklovet, gick i skolan och glömde så när sitt modersmål. Kom tillbaka några gånger, längsta tiden var ett sommarlov. Hon, liksom många andra kom för att få ett avbrott och för att få möjlighet att ”äta upp sig” och bli lite starkare för att klara av det tuffa livet.



Långt senare började jag fundera på hur det kändes, resa hemifrån och komma till en ny värld, en värld utan raserade hus, med det mesta av det som behövdes för att må bra. Och hur kändes det att åka tillbaka. Jag kan inte föreställa mig hur det var, men jag fick mig berättat att det kändes som en dröm att komma, inte lika roligt att återvända, även om den värme och omtanke hon kände hjälpte till att orka lyfta sig och senare skaffa sig utbildning och utkomstmöjligheter.

Vid ett tillfälle för inte så många år sedan diskuterade vi släktforskning och DNA, ett ämne som för hennes generation var oerhört känsligt. Personer i Tyskland, födda vid krigsslutet och ett antal år efter det, har många gånger en aversion mot släktforskning och jag förstod efter ett tag att det finns goda skäl till det.  Vem vill veta att pappa inte var den man trodde, utan det var en soldat från någon av segrarmakterna. Vem är intresserad av sitt ursprung med tanke på enorma, massiva våldtäktsattacker som alla länders soldater gjorde sig skyldiga till. Antalet våldtäkter räknas till närmare en miljon och antalet barn tillkomna den vägen är bra många tusen. Att med den bakgrunden börja tala om den fantastiska möjligheten att med hjälp av DNA kunna se vem man matchar med, eller för männen att kunna se sin raka pappalinje är inte speciellt lyckat. 

Tänk så olika vi se på alla de framsteg som görs, vi tycker att det är fiffigt att få stöd för våra antaganden, för det vi hittat i olika källor. Men för andra finns det ingen önskan alls att få det påskrivet, ingen önskan alls att få veta hur härstamningen ser ut. Allt de önskar är ett tomt papper.

Fortsätt läs mer
  899 Träffar
  0 Kommentarer
899 Träffar
0 Kommentarer

Gå och bada!

varbergbad

Efter några vackert blommiga, lagom svala vårveckor, slog försommaren plötsligt till igår. Plötsligt och oförberett blev det sandalvärme och jackavhängning. Dags att börja leta fram nämnda sandaler ur garderobens djup,och för all del inte glömma att lacka tånaglarna också. Och börja fundera på bad utomhus...

Bad, ja. I söndags, vid en mycket välbehövlig genomgång av mina bokhyllor, passerade min blick en bok om västkustens badorter. Badorter definieras av wikipedia ungefär: 'ort som med havsstrand lockar till sig stora mängder turister på sommaren, varvid antalet boende på orten mångdubblas, för att sedan till hösten sjunka ner till normalt antal igen'. 

I Sverige startade badorteriet lite försiktigt med kurorter som Ramlösa, Medevi och liknande. Då handlade det mer om kurbad, gyttjebad och annat som ansågs hälsobringande. Och ännu in på 1800-talet stipulerades att en 'badort' måste ha en järnhaltig källa för att få kallas badort. 

Den första egentliga badorten i Sverige var Gustafsberg strax söder om Uddevalla. Orten började sin karriär som surbrunn på gården Baggetofta under 1700-talet och blev efterhand utvecklad till badort, belägen som den är vid södra stranden av Byfjorden. Tätt efter följde Strömstad, på 1780-talet. Varbergs havsbad kom igång 1811. De badorter som sedan inrättades var alltmer inriktade på havsbad, man byggde kallbadhus och varmbadhus. Oscar II satte Marstrand på kartan, Carl Curman gjorde detsamma med Lysekil, där han påbörjade bygget av Sveriges första inomhusbassäng. 

Kring sekelskiftet 1900 såg en rad mondäna havsbadplatser dagens ljus: Mölle, Saltsjöbaden och Falsterbo är några exempel. Båstad fick täta besök av Gustav V, men frågan är ju om han hann med att bada mellan tennismatcherna... Han bidrog i alla fall till att Båstad kom i ropet som badort. De gamla kurbadorterna bleknade bort lite när alla kändisar samlades vid havsbaden i sina randiga baddräkter. Kurbaden fick dock ett kortare uppsving när Sebastian Kneipp blev på modet. Då byggdes bland annat kurorten på Mösseberg efter hans idéer om att vandra barfota i fuktigt gräs, bada kallt och annat hälsobefrämjande. 

Livet på badort var, har jag förstått från diverse släktforskartidningar och den ovannämnda boken, tämligen okonventionellt. Mölle blev världskänt när det uppdagades att män och kvinnor faktiskt badade på en och samma strand på orten. Skandalöst värre! Men folk från både när och fjärran strömmade till för att få se 'syndens näste' med egna ögon. 

Utrikes var man inte sämre. I Polen, alldeles nära Gdansk, finns Sopot, som har världens äldsta bevarade långbrygga och en myckenhet vackra trähus med snickarglädje från förra sekelskiftet. I England har man den berömda piren i Brighton, och i Frankrike fanns utom havsbad på diverse håll, också Genevesjön att tillgå. Där badade man gärna vid den legendariska kurorten Evian (egentligen Evian-les-bains) vars mineralvatten började säljas på 1830-talet och fortfarande finns idag. 

I USA finns allt från Virginia Beach till Santa Monica att tillgå. Även där var man ganska tidigt ute med gemensamhetsbad. Jag läste i en kriminalkrönika om en svensk poliskommissarie som i seklets början for till New York i hälarna på en ärkebov (har glömt vem det var just nu). Det första den svenske polisen och hans assistent gjorde, var  att ta kontakt med sina amerikanska kollegor. De blev hjärtligt mottagna, och sedan man gått igenom fallet, föreslog den amerikanske kommissarien sin svenske kollega att man skulle vika eftermiddagen åt ett svalkande bad. De svenska poliserna följde gärna med till stranden, men uppdagade där till sin fasa att även kvinnor badade där! De blev mycket generade och skämdes i sina randiga badbyxor.... 

Så gick det till i badorternas ungdom...

Bilden: Varbergs kallbadhus i annorlunda vinkel

 

 

Fortsätt läs mer
  639 Träffar
  0 Kommentarer
639 Träffar
0 Kommentarer

Greta-Stina Olofsdotter Rosengren

Greta Stina Rosengren beskuren

Kvinnan jag nu ska berätta om är min mormors mormors mormor Margareta Kristina "Greta-Stina" Olofsdotter Rosengren (1819-1892). Hon var född i Innervik, Skellefteå som ett av nio barn till soldaten Olof Jakobsson Rosengren och hans hustru Elisabeth "Lisa" Eriksdotter. Olof deltog bland annat i finska kriget mot Ryssland 1809 och i kriget mot Napoleon 1813 i Tyskland. Olof ska, enligt sägnen, ha skrivit ett brev hem och berättat att han länge "längtat efter att få slåss för livet." Nu hade han fått göra det. Elisabeth "Lisa" var en duktig kvinna och biträdde bland annat en förlossning i grannbyn Yttervik.

Vid 15 års ålder, 1834 flyttade hon till Bjursele, Norsjö där hon enligt kyrkböckerna var fosterbarn hos en faster och hennes familj. På den gården fanns en dräng vid namn Lars Larsson f. 1810 från Torrbergsliden, Burträsk. Han kom att bli hennes make. 1839 gifte sig makarna. Greta-Stina är i vigselboken noterad som piga. De bodde först som inhyses i Bjursele och senare i Lidbrännan i Norsjö församling. Två barn föddes i äktenskapet, en dotter och en son. Dottern Stina-Lisa kom att bli min ana. Äktenskapet mellan Greta-Stina och "Penslar-Lasse" som han kallades eftersom han var målare, varade dock inte länge. Redan 1843 avled Lars Larsson. Då var sonen Olof Valfrid blott ett år gammal. Ingen dödsorsak är angiven för "Penslar-Lasse" i död- och begravningsboken, men det berättas att han söp ihjäl sig.

Efter makens död flyttade Greta-Stina med barnen år 1849 till Skärudden i Skellefteå församling. Samma år vigde hon sig med bonden Jonas Persson f. 1815 från Svanfors, Skellefteå. De bodde i Skärudden tills år 1852 när de flyttade till ett ställe som kallas för "Rajmirbränne", strax norr om Bjurvattnet, Skellefteå. Där bodde familjen i en liten stuga. Med åren utökades barnaskaran och makarna fick nio barn tillsammans, varav ett av dessa barn var dödfött. Några av barnen tog sig namnet Stenberg, en annan blev soldat och fick namnet Sundbom. En son tog sig namnet Lundmark.

 

Greta-Stina Olofsdotter Rosengren.

 

Familjen hade det väldigt fattigt och fadern Jonas blev med åren blind på grund av starr. 1872 avled han i sviterna av cancer. Då var yngsta barnet, Konrad, bara sju år gammal. Greta-Stina som var en duktig kvinna, hade det nog tufft med att sköta en så stor barnaskara i det lilla hemmet. De äldre syskonen fick nog ta ett stort ansvar för sina yngre syskon när deras far hade gått bort.

En av pojkarna, Per, som var gift med Sara Andersdotter från 

 

Stugan från Rajmirbränne som flyttades till Bjurvattnet

Bilden ovan föreställer Greta-Stinas och Jonas lilla stuga som tidigare stod i "Rajmirbränne". I dag finns den i Bjurvattnet dit den flyttades för många år sedan. 

Greta-Stina hade många strängar på sin lyra. Hon var en duktig bagerska, skräddare, slaktare, barnmorska, själavårdare, m.m. Hon hade dessutom traktens första symaskin. Den drogs med vev och med den sydde hon bland annat vadmalsbyxor.

Hon var som sagt själavårdare. Det berättas att Greta-Stina hade vid ett tillfälle fått besök av en kvinna från Jörn. Denna kvinna hade fött ett barn utom äktenskapet och skulle gifta sig med en man som inte var barnets far. Hon besökte därför Greta-Stina för att fråga henne om råd. Greta-Stina hade sagt till kvinnan: "Du ska be Gud om förlåtelse och sedan ska du aldrig tala om detta (om det utomäktenskapliga barnet alltså) för din make för då blir han hård mot dig." Trots Greta-Stinas råd följde inte kvinnan dem utan hon berättade för maken om barnet och vad hände? Jo han slog henne flera gånger varje dag och behandlade henne illa. Han tvingade henne att bära långärmat för att dölja märkena efter hans slag. Om detta är sant eller inte vet jag inte, men det låter inte otroligt. Det var hårda bud förr och tyvärr var nog detta vardagen för många kvinnor på den tiden. Att deras män behandlade dem illa.

I den lilla byn Bjurström någon mil utanför nuvarande Boliden bodde två av Greta-Stinas söner. När hon var där på besök en gång hade det regnat så mycket att det hade bildats stora vattenansamlingar på marken. Greta-Stina hade då passat på att bada några av sina barnbarn i dessa vattenpölar.

Greta-Stina avled 1892, 73 år gammal. En av Greta-Stinas ättlingar är Kristin Enmark, som var involverad i det så kallade Norrmalmstorgsdramat 1973. 

 

Fortsätt läs mer
  640 Träffar
  0 Kommentarer
640 Träffar
0 Kommentarer

Skiljobrev och klagoskrifter i domkapitlens arkiv

Idag ska ni få tips om handlingar från domkapitlens arkiv. I domkapitlet behandlades och beslutades om en mängd olika ärenden. Fram till 1936 skulle till exempel en skilsmässa godkännas av domkapitlet för att bli slutgiltig.

Domkapitlet är en del av den kyrkliga stiftsorganisationen och sköter förvaltningen av stiftet. För släktforskare är det kanske främst beslut om skilsmässor som är intressant från handlingarna i domkapitlens arkiv. Dessa beslut kallades skiljobrev och vid en skilsmässa står det nästan alltid antecknat i husförhörslängden att skilsmässan skett "enligt skiljobrev" och så ett datum. Då finns de i stiftets arkiv. Protokoll från domkapitlens arkiv har digitaliserats av Rikdsrkivet. Jag har inte undersökt om alla stiftens arkiv har digitaliserats, men förmodligen är det så.

Skiljobrev krävdes också för att bryta en trolovning, som var ett juridiskt bindande äktenskapslöfte förr i tiden. En titt i några arkivvolymer från mitten av 1800-talet i Linköpings stift visar att det verkar vara betydligt fler skiljobrev som gäller trolovning än äktenskap. I flera nämns att skiljobrev utfärdas först efter intyg om att ingen hävd skett, det vill säga inget sexuellt umgänge. Saknades sådant intyg blev det inget skiljobrev.

Även om det rent juridiskt inte var någon egentlig skillnad på trolovning och äktenskap var det nog betydligt fler som ansåg att det var lättare att bryta en trolovning efter en kortare tid än att bryta upp från ett äktenskap om kanske flera år gått.

I en del skilsmässofall anges skälen till att skiljobrev ska beviljas. I de flesta fall handlar det om att endera parten "egenvilligt" övergett den andre. Det var ett av få godtagbara skäl till att över huvud taget få skilsmässa, utöver otrohet, och i många fall var makarna överens. Men för att det skulle godkännas som skäl gällde det att hålla sig undan en längre tid.

1domkapitel Hjorted1858
Den 14 juni 1858 beslutade domkapitlet i Linköping att utfärda skiljobrev för arbetaren Nils Peter Persson och hans hustru Greta Lisa Hägg från Dahlehorva under Blankaholm i Hjorteds socken. Men först hade Tjust häradsrätt gett sitt utslag. Husförhörslängderna berättar att Greta Lisa dömts 1855 för horsbrott och "fosters läggande å lönn". Bildkälla: Riksarkivet, Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/102 (1856-1859), bildid: C0074272_00563

Även skrivelser om oenighet mellan makar kan förekomma och klagoskrifter från församlingsbor som inte är nöjda med sin kyrkoherdes beslut. Ett exempel från Hallingeberg handlar om rusthållaren Sven Johan Johansson och hans hustru Johanna Löfgren som varit kallade till kyrkorådet och varnats för oenighet i äktenskapet. Nu har de förklarat att "de ej längre kan fortsätta sammanleva i anseende till den tvedräkt och bitterhet som råder dem emellan". Beslutet från domkapitlet blev att de skulle betänka sig ännu en tid innan skilsmässa kunde komma på tal.

Ett annat exempel är drängen Adam Wallentin Andersson i Skrickerum i Tryserums församling som klagar på prästens beslut att inte låta lysa för honom och pigan Anna Maria Gillman. Hon var styvdotter till brudgummens bror Gustaf Andersson. Som skäl anförde Adam Wallentin att det inte fanns något annat släktskap mellan dem än att hon var dotter till hans syskonbarn. Domkapitlet konstaterade att släktskap i detta led inte utgjorde något äktenskapshinder så de beslutade att ålägga prästen att utfärda lysning.

2domkapitlet Skrickerum
Drängen Adam Wallentin Andersson i Skrickerum klagade på att församlingsprästen i Tryserum inte ville låta honom ta ut lysning med dottern till ett syskonbarn. Domkapitlet behandlade ärendet den 1 maj 1847 och Adam Wallentin fick rätt. Bildkälla: Riksarkivet, Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/99 (1847-1850), bildid: C0074269_00011

Andra ärenden handlar om tillsättningar av tjänster, utdelningar av stipendier till gossar som vill studera och allt möjligt som rör församlingarnas och stiftens verksamhet.

Domkapitlets protokoll från Linköping har digitaliserats och finns tillgängliga på Riksarkivets hemsida. Sök på "Linköpings stift domkapitel" i Nationella Arkivdatabasen (NAD) och välj "enbart digitaliserat material" så hittar du det. I det digitaliserade arkivet finns protokoll från 1600-talet och framåt.

3domkapitel 1600
Det äldsta bevarade protokollet i arkivet för Linköpings stifts domkapitel är från april år 1600. Här verkar det handla om en Peder Nilsson i Söderby. Bildkälla: Riksarkivet, Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/1 (1600-1632), bildid: C0074171_00027.

Detta har tidigare publicerats i vår lokala släktforskartidning Wåra Rötter, medlemstidning för Tjust Släktforskarförening.

Fortsätt läs mer
  601 Träffar
  0 Kommentarer
601 Träffar
0 Kommentarer

Släkt med en kändis?

star

Både släktforskare och 'vanliga' människor berättar gärna att de är släkt med någon känd person. Och det kan vara allt från Gustav Vasa till någon av deltagarna i årets 'Mästarnas Mästare' på TV (för att nu diskret hålla sig till ett någorlunda anständigt program real-TV). Vissa klämmer i med att de minsann har kändisar på båda sidor av släkten.

Själv har jag bara slumpmässigt, när jag tittade på kändis-anor på Rötter för några år sedan, insett att jag på mödernet är släkt med Roger Pontare, långt tillbaka i tiden i Norrland. Inte ens min mamma blev särskilt imponerad av att bli niomänning med Roger P. Och när jag någon gång försökt impa på släkten med några framstående präster nere på västkusten, brukar svaret bli det för släktforskare tämligen själsdödande: 'Ja, alla är visst släkt med alla om man bara forskar tillräckligt länge'.... 

Men är det då någon vits med att kika närmare på misstänkt släktskap med kändis? När man inte ens lyckas imponera på sina anhöriga (och ännu mindre på släktforskarkollegor) med detta? Jo, det kan faktiskt vara roligt ändå. När man har hittat en tråd till en kändis, kanske på nätet eller via andra forskare, och följer upp detta i kyrkböckerna (för det gör ni väl allihop?) så kommer man förhoppningsvis till nya församlingar, byar och gårdar som man kanske inte haft anledning att titta på förut i böckerna. Med nya släktled på varje generation kan man hitta intressanta sidospår, kanske är man rentav släkt med kändisen på två sätt? 

Sedan följer naturligtvis att man på detta sätt lär sig mer om svenska (eller utländska) församlingar, vilka kyrkböcker som finns och hur prästernas handstilar ser ut. 

När jag skriver detta, minns jag plötsligt en diskussion på en släktforskar- och förtroendemannakonferens som jag deltog i för nu säkert 15 år sedan. Vi funderade på om man kunde försöka bjuda in politiker och andra lokala kändisar till lokala släktforskarföreningars träffar och evenemang. På det sättet kunde man ju dels visa kändisen hur roligt det är att släktforska, dels kanske få lite välkommen uppmärksamhet från massmedia i släptåg på kändisen. 

Och faktum är ju att när släktforskare och historiker som blivit TV-kändisar håller föredrag på Släktforskardagarna och andra evenemang, brukar det bli mycket trångt i lokalen....

Så visst kan man ha nytta av kändisar i släktforskningen! På flera olika sätt....

Fortsätt läs mer
  969 Träffar
  1 Kommentar
969 Träffar
1 Kommentar

Emma och Erik Andersson

Emma och Erik AnderssonDetta är EMMA Lovisa Norsten (1879-1966) från Vikdal, Skellefteå och ERIK Leander Andersson (1879-1963) från Holmsvattnet, Skellefteå. De gifte sig år 1903. Makarna övertog hälften av Eriks hemgård i Holmsvattnet. Den resterande hälften övertogs av en bror till Erik. I hemmet fostrades tio barn, varav nio uppnådde vuxen ålder.

Erik hade ljusblå ögon. Han hade ett brett leende. Han blev med åren mycket lomhörd. Enligt vad han själv berättat hade han varit till doktorn för sin lomhördhet och fått rådet att när han nös skulle han klämma åt kring näsan och munnen. Erik sa så här angående läkarens råd: "Han veit int hurre hart I njuus:" (Han vet inte hur hårt jag nyser). Han var säker på att det skulle sprängas hål i öronen. När han tyckte att sönerna pratade så tyst att han inte hörde vad dem sa, gick han ibland till grannfrun Märta och pratade med henne i stället. Hon var väldigt högröstad!

Emma var en missionsvän och varmt religiös. Hon rökte pipa. Smärt som yngre, stadig som äldre. Ganska häftigt humör hade hon. Till exempel vid ett tillfälle kom hon ut och skrek åt ena sonen att sluta piska hästen med tömmarna. Hästen hade tydligen retat upp honom men han bet ihop, lydde och tog in hästen i stallet (han och syskonen hade nog ärvt hennes humör). Emma var byns veterinär, förmodligen en självlärd sådan. Man vände sig till henne om djuren var sjuka. Det hade dragits in telefon i byn, även till Emma och Erik. Emma var dock livrädd för den. Hon kanske trodde att det blev ström i örat!? En man i byn hade en ko som var dålig i magen. Han ringde till Anderssons, Emma som inte ville svara tog luren, höll den långt från örat och skrek: "He jer eingen ha'am!" (Det är ingen hemma). Mannen skrek tillbaka att det gällde en ko. Då glömde hon rädslan och undrade: Vad då då? Då blev det ett vanligt samtal! Bortsett från en tids besvär med diabetes var Emma frisk och vital upp i åren.

Fortsätt läs mer
  684 Träffar
  0 Kommentarer
684 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
238 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
71 inlägg
Helena Nordbäck
67 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
10 inlägg

Annonser