Rötterbloggen
Rötterbloggen

Lyssna på poddar!

I vår digitala era är vi många som gillar att lyssna på poddsändningar. Alltså radioprogram som vi kan lyssna på när vi vill och inte, som förr i tiden, när de sänds. Och inte är det monopol på programutsändningar heller, utan vem som helst kan göra poddradio. Jag gillar poddar. Varje dag när jag är ute och går har jag poddradio i lurarna. Det finns så mycket intressant att lyssna på.

Nu ska jag tipsa er om några poddar som jag tror är intressanta för oss som släktforskar. Det blir lite egenreklam, men bara lite.

Poddar för släktforskare

1. Släktforska!
Den här podden görs av släktforskaren Lisa Holmblad och är förhållandevis ny. Första avsnittet sändes förra året och hittills finns det sex avsnitt med varierande längd, inklusive det första som är en introduktion. Lisa Holmblad intervjar släktforskare i olika ämnen och avsnitten har varierande längd. Ett par av de intervjuade är Chris Bingefors och Michael Lundholm. Jag är med i ett avsnitt och vi pratade då om kyrkoboksforskning och hur jag på lite snirkliga vägar hittat släktingar i kyrkböckerna.
Jag gillar den här podden. Det Lisa Holmblad gör väldigt bra är att hon får oss att förstå hur roligt det är med släktforskning och hur gripen man kan bli av att leta i arkiven. Dessutom får vi både tips och råd som kan hjälpa oss på vägen. Jag hoppas på fler avsnitt från den här podden.

2. Cognatus Släktforskningspodd
Släktforskaren Jonas Magnusson driver den här podden, eller drev, för den uppdateras inte längre. Senaste avsnittet är från 24 augusti 2019, därefter har jag inte hittat några nya avsnitt. Men de gamla 24 avsnitten finns kvar och det är det som är så bra med poddar, att vi kan lyssna när vi vill. Medarbetare är Linda Kvist.
Podden beskrivs som "En podcast om allt som kan tänkas ha med släktforskning att göra" och det är det verkligen. Än har jag inte lyssnat på alla avsnitt men flera och det är en lång rad olika ämnen som tas upp. En del var aktuella när de gjordes, t ex om DNA och nyutkomna handböcker, men mycket är tidlöst och fortfarande intressant. T ex hur Jonas Magnusson går tillväga för att söka efter en okänd far.

3. Släktband (och Familjehemligheten)
Sveriges Radio har sänt program om släktforskning sedan 2004 och de görs av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström. Det gör de fantastiskt bra! Det är ju program som sänds i radion men som också finns som poddavsnitt. Alla avsnitt, ända från starten 2004, finns att lyssna på i Sveriges Radios app. För några år sedan lyssnade jag igenom alla program och det lärde jag mig mycket på.
Programmen brukar sändas på vintern, med tio program varje säsong, och jag hoppas en ny säsong är på gång snart. På senare år har Gunilla Nordlund också gjort programserien Familjehemligheten. Mycket bra lyssning! Missa inte dessa.

4. Arkivpodden
Riksarkivet gör en egen podd, uppdelad i olika serier. Här har jag lyssnat på flera avsnitt från den serie som heter "Dokumenten berättar" där arkivarier från landsarkiven berättar om arkivhandlingar och innehållet i dessa och reflekterar över den information vi får från det som skrevs för länge sedan.
Många olika ämnen tas upp i de olika avsnitten, t ex om människor i en dödbok från 1700-talet, Lort-Sverige, lösdrivarlagen, rysshärjningarna, sockenlapparna och allt möjligt annat. Det senaste jag lyssnade på handlade om massvaccinationerna mot smittkoppar på 1810-talet. Mycket intressant!

Utöver dessa finns det flera poddar som säkert intresserar dig som släktforskare, framför allt de poddar som handlar om historia. Två som jag gärna lyssnar på är Historiepodden och Historia Nu, men det finns säkert många fler. Gillar du historiepoddar ska du inte missa Sveriges Radios program Vetenskapsradion Historia.

Eftersom jag lyssnar när jag är ute och går lyssnar jag i mobilen och använder då antingen Sveriges Radios egen app eller appen Podcaster, men det finns nog andra appar också.

offerdal

Dödboken från Offerdals församling som tas upp i ett avsnitt i Riksarkivets podd "Arkivpodden". Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  136 Träffar
  0 Kommentarer
136 Träffar
0 Kommentarer

8 år sedan

Det kommer ibland små tankeväckande kommentarer på min skärm. Det kan var ett svar på en fråga jag ställde i Anbytarforum för 15 år sedan, någon som läst något i en tidning, svar på ett hur gammalt mail som helst eller från något av de många sociala grupper som funnits. Ibland är det helt hopplöst att komma ihåg varför frågan eller kommentaren skrivits, så då finns det två val, börja grotta i gamla anteckningar och försöka koppla namn eller platser, eller också får det bara flyga förbi.

Eftersom jag varit engagerad i många olika emigrantöden så är det intressant att det fortfarande dyker upp svar på det som skrevs förr. Ibland är det faktiskt precis det som fattades då kommentaren skrevs första gången. Nu blir problemet att försöka hitta den som jag försökte hjälpa då, det blir som att börja släktforska på nytt. Ett namn och en gammal adress, där meddelandet studsar tillbaka med en kommentar om det inte finns någon med det namnet, eller att den tjänst som vederbörande använde inte känns igen.  Blir nästan som alla de källhänvisningar till GID, som dyker upp i gamla meddelanden.  Säkert bra då, men nu en katastrof (nästan).

Fri bild av Evan Dennis på Unsplash

I en grupp med koppling till DNA dök det idag upp en kommentar på en tråd som jag varit med i. Det blev riktigt skojigt och lite nostalgiskt att läsa Magnus Bäckmarks beskrivning av ett möte någonstans, där det dök upp samma efternamn på flera deltagares DNA-listor. Det var 2013 och det känns som en evighet sedan, men efter ett tag så kan jag nästan känna det som jag sitter i en tidsmaskin. Del efter del av det som sas då, och som Magnus refererar till, dyker upp från någon undangömd ficka i hjärnan.

Det kändes stort att vi var flera stycken som hade samma namn i våra träfflistor på Y-DNA. Vi måste vara släkt på våra respektive faderslinjer när samma namn dök upp. Inte vilket namn som helst, en uråldrig släkt från de brittiska öarna, Chisholm, med lite olika stavningar, dök upp. Hur kunde de ha koppling till Sverige och till oss som satt i rummet. Nästan lite kusligt att våra förnamn började på samma bokstäver och så träff med denna dynasti. Fast nu gick vi väl lite över gräns när det blev tal on övernaturlighet. Mina bröder hade ju samma linjer och de hade inte samma första bokstäver. Men spännande var det och det blev en del diskussioner i efterföljande kommentarsfält och haplogrupper, som vi idag anser ligger på en väldigt grov nivå, diskuterades som om de hängde tätt ihop.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, mycket har vi kunnat se i mer detaljerade tester, men just nu så vet jag inte mer om hur det kom sig att de dök upp. Någonstans finns det en koppling och vi tyckte då att kopplingen låg hyfsat nära, så att det inte kunde vara på vikingatid eller tidigare, tyckte vi då i alla fall. Kanske dags att ta upp frågan på nytt, så jag undrar om du har några Chisholm, oavsett vilket test det gäller, som kan kasta lite ljus över denna gåta.

Fortsätt läs mer
  403 Träffar
  0 Kommentarer
403 Träffar
0 Kommentarer

An-tavlor...

Kns-i-Od

Bindestrecket är avsiktligt. Vi lever idag i en väldigt fotogenisk tid. Språnget från lådkameror till mobila bilder i telefonen har gått fort. Idag tar vi kanske rentav för många bilder av allt och alla! Så har det förstås inte alltid varit. Före kamerans existens, var porträtt och teckningar oftast förbehållet det 'besuttna' skiktet i samhället. De som hade råd att betala en konstnär, eller en teckningslärare som lärde en själv eller någon i familjen att rita och måla. 

När jag var ny och grön som släktforskare, levde jag i tron att bara någon hade 'kommit upp sig' i samhället en smula, så skulle han/hon också finnas på bild. När jag hade hittat min borgmästare Nils Agrell i Varberg (han med egen stil, ni vet, se tidigare blogg) så ringde jag glatt ner till Varbergs dåvarande fästningsarkiv och frågade om man inte hade något porträtt av herr borgmästaren i sin ägo! Det blev mycket tyst i luren mycket länge, och jag blev kopplad till flera personer, och fick dessutom ett nytt nummer att ringa. Summan av kardemumman var att ingen kände till att det skulle finnas något porträtt av Nils Agrell. Förstås. Senare har jag lärt mig hur ovanligt det är att hitta just sina egna anor avporträtterade. Även om de kanske hade lyckats rätt hyfsat i tillvaron. Men jag har faktiskt haft lite tur också! Som här:

I oktober 2006 kör min goda vän Lisbeth Dahlin och jag från Borås i duggregn. När vi lämnat den asfalterade motorvägen, dörjer det inte länge förrän vi har civilisationen långt bakom oss, och är omgivna av ren landsbygd. Först vidsträckta åkrar och rödmålade lador, sedan smalnar vägen och vi omges av mörk, risig skog. Detta är alltså de marker där hejderidaren i Od, Börje Olofsson Knös, vandrade... eller nej, han var ju hejderidare! Förmodligen red han, enas vi om. 

Plötsligt välkomnas vi av en skylt: Vi är i Od. 

Lisbeth har ringt kyrkvaktmästare Ebbe Hallqvist, och vi ska få bli insläppta i kyrkan. Det är inte svårt att få syn på Ods kyrka; den ligger ganska pampigt på en liten åsrygg, omgiven av kyrkogård i terrasser. Kyrkvaktmästaren låser upp med en stor nyckel som ser gammaldags ut, och släpper in oss. 

Ods kyrka är från 1100-talet och det syns tydligt här inne. Det är klar medeltidsprägel både på de tjocka fönsternischerna med sina omålade rutor och de släta ljusgrå romanska kyrkväggarna med sina enkla rundningar. Trätaket bidrar också till känslan av gammalt, liksom stentrappstegen i vapenhuset. 

Vi har haft tur, fram till bara någon vecka före vårt besök, var kyrkan stängd för renovering. Men då har man i samband med denna renovering också passat på att tvätta det jag kommit för att se. 

På ena långväggen i kyrkan hänger det en tavla, med följande behändiga lilla vers påskriven: "Se här par eckta folk i Swijnåhsa the de bodde. Gudsfrucktan redlighet i deras hiertan grodde. Twå söner lefwa än, twå döttrar lika så, som med sin far och mor afbildade här stå. Åhr 1744 då detta monument insattes af sonen Olof Knös"

På tavlan ser man en rak man med grönaktig rock och ena handen napoleonskt (fast det var långt före Napoleons tid) instucken i rocken. Det är min anfader, hejderidaren Börje Olofsson Knös. Bakom honom står en svartklädd, ståtlig kvinna. Det är hustrun, Gunnur Lechander. Bakom Gunnur står äldsta dottern, min anmoder Christina Knös, gift Bergendahl. Längst till höger står lillasyster Britta Knös. Framför Börje står den frodige, pipskäggige prästen Olof Knös himself, och längst till vänster en smärt militär, Peter Knös. Tavlan hänger högt, jag får tillstånd att kliva upp på kyrkbänken, givetvis efter att först ha sparkat av mig skorna. Det syns ändå på fotot att jag nätt och jämnt nådde upp... 

Ebbe Hallqvist beskriver sedan hur vi ska åka för att komma till Svinåsa, där famijen Knös alltså bodde. Vi tar av till vänster från huvudvägen, och hamnar i tät, mörkgrön skog. Plötsligt glesnar träden, det ligger en stor gul trävilla till vänster om oss. Lisbeth får syn på en man i blåställ, ropar och frågar om detta är Svinåsa. Jo, bekräftar mannen, vi har kommit rätt. Däremot är vår informatör inte säker på om det finns några minnen från äldre tid på området. Vi kör en liten bit framåt, tills vägen smalnar av till en stig. 

Jag kliver ur bilen och ser mig omkring. 

Den smala grusvägen med sin lilla gröna sträng i mitten omges helt av yviga granar och några få lövträd, med långsamt höstgulnande blad. Alldeles bredvid vägen ligger en enorm stenbumling, täckt med mossa. Förmodligen låg den här på 1600-talet också. Egentligen finns det ingenting i mitt synfält som påminner om vår egen tid. Regnet gör konturerna lite disiga, det är inte svårt att tänka sig hejderidaren Börje Knös sprängandes fram på sin häst mellan träden, på väg hem till sitt Svinåsa. 

Sedan återvände vi till vår egen tid. Och vad vi sedan fick skåda, kanske jag återkommer till någon annan gång. 

 

Detta är en förkortad och lite omarbetad version av en artikel som tidigare publicerats i Borås Släktblad nr 72 september 2007, och i utförligare version i min släkttidning An-Lunden 2006:4

Bilden: Hela familjen Knös i Ods kyrka. Foto: författaren. 

Fortsätt läs mer
  377 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla
Cliff hanger! Spännande!
tisdag, 23 november 2021 17:45
377 Träffar
1 Kommentar

Bror och Hilma Vikström

Bror och Hilma Vikström 191021 kopiaBror och Hilma Vikström. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Byggmästare Bror Johan Vikström föddes 27 oktober i Risböle, Lövånger som ett av dussinet barn till bonden Per August Vikström och hans hustru Anna Ulrika Nilsdotter. Från sju års ålder växte dock Bror upp i Kräkånger (nuvarande Lövsele) i Lövångers socken dit familjen hade flyttat.
1922 vigdes han med Hilma Eugenia Lundström född 11 april 1901 i Svarttjärn, Lövånger, dotter till hemmansägare Johan Lundström och hans hustru Anna Karolina Brandt. I åtta år bodde Bror och Hilma som gifta i Kräkånger. Där fostrades också deras fyra äldsta barn. 1930 flyttade familjen till Selet, Lövånger men redan året efter bar det iväg till Skelleftehamn. Där föddes tvillingar, familjen bestod nu av föräldrar och totalt sex barn.
Vid 18 års ålder började Bror Vikström som snickarlärling i Lövånger. Där byggde han flertalet byggnader, såväl kommunala som enskilda. Med tiden startade han egen byggnadsfirma och som mest hade han drygt 60 anställda. Firman avvecklades 1963. Bland de byggnader som Vikström uppfört kan nämnas centralskolan i Skelleftehamn, hamnförvaltningsbyggnaden, badhuset, tjänstemannabostäder för Bolidens Gruvab i Skelleftehamn, kommunkontoret i Malåträsk och häradshäktet i Arvidsjaur. Han låg också bakom Skelleftehamns golvparkettfabrik.
På fritiden ägnade sig Bror gärna åt fiske eller åt att sparka boll, förutsatt att inte byggmästareföreningen eller Skärgårdens hantverksförening tog hans tid i anspråk. Han var också mycket intresserad av friluftsliv. På vintern åkte han längdskidor, på sommaren promenerade eller cyklade han gärna. Vikström sysslade också med olika hobbyarbeten. Han var dessutom kassör för Skelleftehamns pensionärsförening.
Personligen var Bror Vikström en man som stod vid sitt ord, det kunde alla som kände honom intyga. Vänsäll, människovänlig och fryntlig var tre egenskaper som kännetecknade byggmästare Vikström.
Om hans hustru Hilma, som var tremänning till min farmorsfar, vet jag inte så mycket men hon var en hemmets kvinna. Hon var även mycket aktad i de vidaste kretsarna för sitt goda sinnelag samt för sitt stilla och försynta sätt. Hon somnade in på Skellefteå lasarett söndagen 26 april 1970, 69 år ung. Sedan 1983 vistades Bror på Klockarhöjdens äldreboende i Skellefteå. Också han avled på Skellefteå lasarett söndagen 22 april 1984, 87 år. 

Fortsätt läs mer
  218 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla
Cliff hanger! Spännande!
tisdag, 23 november 2021 17:44
218 Träffar
1 Kommentar

Fakta om fastigheter

Vet du vad ett mantal är? Ett mensalhemman? Och skillnaden mellan gård, torp och backstuga? Det berättade jag om i ett digitalt föredrag i onsdags kväll för medlemmarna i Tjust Släktforskarförening. Jag lovade då att jag skulle göra ett blogginlägg med en del fakta och länkar. Så här kommer det.

Kanske är det fler som är intresserade av detta ämne?

Igår lyssnade jag på ett digitalt föredrag från Riksarkivet i Härnösand om fastigheter. Det spelades in och den filmen kommer nog att publiceras ganska snart. Jag ska länka till den här, bara jag kommer ihåg det, när den finns att se. Så håll utkik hos Riksarkivet eller här.
Uppdatering 23 november: Nu finns Riksarkivets föredrag på Youtube.

I det föredraget fick vi veta hur man hittar information om fastigheter före 1933, vilket inte jag tog upp. Fastighetsböcker från 1933 och framåt är inte digitaliserade, pga GDPR, och jag talade om arkivhandlingar från 1933 och bakåt, som vi kan komma åt själva hemifrån.

Brabygden
Bild från Bråbygden i Misterhults socken. Eget foto.

Mantal är inte ett ytmått utan ett mått på en gårds skatteförmåga. Det infördes på 1500-talet och en gård på ett mantal var en gård som kunde försörja en familj med tjänstefolk och betala skatt.

En gård är en brukningsenhet som är mantalssatt.
Ett torp är en brukningsenhet som inte är mantalssatt utan ligger på en gårds mark. I torpet ingår odlingsjord. Torparen betalar arrende till gårdsägaren, genom arbete (dagsverk), naturaprodukter eller pengar.
Backstuga var ett bostadshus utan odlingsbar jord och på ofri grund, det stod "på bar backe". Många fattiga bodde i backstugor men även mer välbärgade, t ex hantverkare, kunde bo i backstuga.

Lägenhet började användas under andra halvan av 1800-talet. Det är ett flytande begrepp som kunde innebära småbruk (ägt av brukaren) men också ett hus med friköpt tomt.

Rusthåll: En gård ägd av en bonde som skulle hålla kronan med en ryttare med häst och utrustning i stället för att betala skatt.
Augmenthemman: En gård som stöttade ett rusthåll som inte av egen kraft kunde hålla en ryttare med utrustning.
Rå- och rörsgårdar lydde under ett säteri och låg på mark som ursprungligen tillhört den gård som blev säteri.
Mensalhemman: En gård som anslås som en extra gård till prästens försörjning, utöver prästgården. Kallas också stomhemman.
Förmodligen fanns det fler beteckningar. Berätta gärna i en kommentar här.

Lagfarter visar vem som ägt en fastighet. Lagfarter finns i lagfartsböcker (för tiden 1876-1933) som till stor del är digitaliserade. Där kan du följa historiken framåt och bakåt.
Före 1875 kallas det fastebrev och de finns i domstolsarkivens småprotokoll och domböcker. Det kan vara idé att börja med att leta i småprotokollet om det är digitaliserat. I domböcker och småprotokoll kan även bilagor finnas med, t ex avskrifter av köpebrev.
Bördsrätt gällde vid gårdsförsäljning. Det innebär att jorden man ärvt inte fick säljas hur som helst enligt lagen. Släktingar hade företräde till köp av arvejord men inte till köp av avlingejord (jord som köpts in under livstiden). Bördsrätten togs bort på 1860-talet.
Uppbud: Försäljningen av en gård skulle informeras om på tre på varandra följande ting så att den släkting som hade rätt att köpa den skulle få tid att göra det. Uppbuden protokollfördes i domböckerna eller småprotokollen.

Så här hittar du lagfartsböcker (1875-1933):
I Riksarkivets digitala forskarsal: välj ämnesområdet "Fastigheter och gårdar", där finns flera direktlänkar.
Hos Arkiv Digital: Inskrivningsdomarens arkiv, välj rätt län, sedan rätt domsaga, häradsrätt eller rådhusrätt.

Om du vill ha information om en fastighet efter 1933 kan det beställas från Riksarkivet, med hjälp av dagens fastighetsbeteckning. Det finns ett beställningsformulär för detta på Riksarkivets hemsida.

Andra handlingar:
Brandförsäkringarwww.brandverket.se och ämnesområdet "Fastigheter och gårdar" i Riksarkivets digitala forskarsal.
Bokverken Svenska gods och gårdar: Finns hos Arkiv Digital, under Tryckt litteratur. Där finns fler liknande bokverk.

1600-talet fastebrev för gårdar i Kalmar län finns hos Arkiv Digital: Välj Kalmar läns landskontor - Övriga handlingar och handskrifter, volym GVIIa:23 1689-1690).

Kartor
Lantmäteriets historiska kartor
www.kartbild.com

Utjordar och inägor: Utjorden var byns samägda allmänning och inägorna var tomt, åker och äng som hörde till varje enskild gård.
Inägorna var stängslade mot djuren och bestod av åker och äng. Inägorna var tomten kring husen och åkrarna och ängarna som låg kring gården i bykärnan. Vis storskifte och laga skifte kunde det vara enbart inägorna som skiftades, eller inägorna för sig och utjorden för sig.
Utjorden (eller byns allmänning) var byns gemensamma skogs- och betesmark före skiftesreformerna. Därifrån hämtades ved, foder och virke. Fiskevatten kunde också ingå och förmodligen även mossmark.

Läs mer:

Litteratur
Kalle Bäck: Början till slutet, Noteria förlag, 1992
Anders Bönner: När byn skiftades, LT:s förlag, 1985
Per Clemensson och Kjell Andersson: Börja forska kring ditt hus och din bygd, Natur & Kultur, 2011
Niklas Cserhalmi: Fårad mark, förlaget Bygd och natur, 1998
Sigurd Erixon: Byalag och byaliv, Nordiska Museet, 1978
Albert Eskeröd: Jordbruk under femtusen år, LT:s förlag, 1973
Mats Hellspong och Orvar Löfgren: Land och stad, Liber Läromedel, 1976
Mats Höglund (red): 1600-talets jordbrukslandskap, Riksarkivet, 2008
Bengt M P Larsson, Mats Morell och Janken Mydal: Agrarhistoria, LT:s förlag, 1997
Karl-Ingvar Ångström och Björn Johansson: Kartforskning, Sveriges släktforskarförunds handbok nr 3, 2011
Eftersom de flesta böckerna är av äldre årgång har jag köpt genom Bokbörsen.

Två böcker från Sveriges hembygdsförbund
Husen berättar om människor där och då, 2014
Torp, torpare och torpinventeringar, 2015

Länkar
Det svenska jordbrukets historia på webben: www.ksla.se/bibliotek/fembandsverket/
Hans Högmans hemsida: http://www.hhogman.se/historia.htm
Brandförsäkringar: www.brandverket.se

Fortsätt läs mer
  2802 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Hej Eva! Du är en pärla! Precis vad jag och mina kamrater i Ahla byalag behövde: en grundläggande sammanställning av ord och b... Läs mer
söndag, 21 november 2021 09:42
Eva Johansson
Ann-Christin: Tack för dina fina kommentar! Att forska om fastigheter är verkligen roligt och intressant och det finns mycket mer ... Läs mer
söndag, 21 november 2021 16:14
2802 Träffar
2 Kommentarer

Jan Ersson Hellström

Vad vet jag om Jan Ersson Hellström, född i Grythyttan där föräldrarna bodde vid Svartälven.  Att han skrevs in i en barndopsbok tryckt 1774 i Västerås av Johan Laur. Horrn framgår av första sidan på boken och sedan blir det ett antal sidor med namn efter namn, barn efter barn, alla lika viktiga oavsett om de då ansågs äkta eller oäkta.  På sidan 90, fast det numret har ju tillkommit långt efter att prästen skrev boken, har vi kommit till barn 86 som föddes i Grythyttans socken det året, 1779.

Där kunde vi nöja oss, vi vet var han är född och av vilka föräldrar. Då kan vi fortsätta bakåt i historien, för jag vill så långt bak i tiden som möjligt. Jan får bli en parentes i min egen historia, för även om han är min morfars farmors morfar så kan jag inte lägga ner tid på honom. Jakten bakåt i tiden är det som gäller. Att pappa hette Eric och mamma Lisa är det viktigaste i den gamla boken, och det är skönt att texten är så välskriven, det är ju trots allt 242 år sedan uppgifterna skrevs in.

Bild från Arkiv Digital Grythyttan (T) CI:6 (1775-1796) Bild 52 / sid 91 (AID: v53139.b52.s91, NAD: SE/ULA/10337)

Fortsätter bakåt, för allt vad jag är värd.  Mamma Lisa leder till Erik, som leder till Anna, som för mig ännu längre bak till Barbro.  Ibland behöver jag då en paus, men sökandet fortsätter, det blir lite dåligt med källor men det finns ju sänt som Svenska Antavlor, hoppas jag kan lite på den utgåvan. Fortsättningen kommer ur skrifterna, Barbro leder till Hans som leder till Adam.  Han uppges vara född runt 1575 i Hällefors och det får nog räcka ett tag med den åldern på en ana. Jag får hoppas att det är rätt person för det blir lite skakigt i slutet av den långa kedjan.

Undrar vilket svar jag fått om jag för 70-80 år sedan köpt en släktutredning och betalt bra. Hade jag fått samma svar som jag själv kommit fram till. Eller hade de fyllt på med lite andra namn som tycktes passa bra, och som inte var så lätt att kontrollera. Det vet jag inte, men jag har tittat på en annan som fanns i familjen och den var inte så rätt som man kunde hoppas. Och det har blivit aktuellt hos några andra, när de berättar om familjens fina handmålade släktträd, som är hur vackert som helst, men där det blir fel ganska tidigt bland namnen. En klenod kan tyckas men vilket är viktigast, den snygga förpackningen eller det riktiga innehållet.

Tillbaka till Jan, det kanske behövs lite mer uppgifter om honom, lite mer än bara födelsen och det faktum att han fick en dotter som var min koppling till honom. Han verkar vara lite av knutpunkt i mitt sökande efter DNA-träffar. Nu kanske någon säger att det har nog hans hustru också, och det stämmer men i just det här fallet så blir det lite extra knepigt eftersom han har två. Det är ju inget speciellt men det gäller att få med alla i mitt letande bland släktträd.  Att Jan blev pappa till 12 barn gör ju inte letandet mindre invecklat, men det ger ju många möjligheter till att hitta trådarna till de ganska små värden som dyker upp på mina listor med släktingar.

Så det som gäller framöver är lite mer djupdykande i hur det var i Grythyttan och Ramsberg för en skomakare som fick leva till den aktningsvärda åldern av 82 år.  Finns säkert mycket att hitta, så det blir en koppling mellan barndopsboken och mina DNA-träffar.

Fortsätt läs mer
  797 Träffar
  0 Kommentarer
797 Träffar
0 Kommentarer

Autografen, tack!

DSCN0471

Många är vi som med papper och penna i högsta hugg jagat kändisar för att få dem att skriva sitt namn på pappret, gärna med en liten personlig hälsning till oss. Själva ordet 'autograf' är sammansatt av två grekiska ord: 'autos' som betyder 'själv' och 'grafein' som betyder 'skriva', alltså originalhandskrift. Ibland ett helt dokument, ibland bara själva namnteckningen. 

Redan på romersk tid fanns det folk, bl. a. Plinius den äldre, som hade en stor autografsamling. Den persiska drottningen Atossa samlade också på kändisars autografer. Sedan blir det dock lite tyst på autograffronten. Bönder, torpare och drängar kunde ju oftast inte läsa och skriva, utan var det något papper som skulle undertecknas, ritade de dit sitt bomärke istället. De bättre bemedlade klämde dit ett sigill längst ner på pappret för att befästa att det var ordentligt undertecknat. 

Den moderna autografen och autografsamlingen såg dagens ljus i Frankrike på 1500-talet, läser jag på Wikipedia. Fast då handlade det inte så mycket om att jaga kändisar, utan man samlade av historiska skäl. Senare kom psykologiska aspekter med i bilden. Man försökte läsa ut karaktärsegenskaper ur namnteckningarna. Det förekommer ju ännu i vår tid. 

Filmstjärnor skriver sina namn i cement borta i Hollywood, här i Sverige tycks vi ha en viss tendens att låta våra kungligheter rista i sten. Vid Husaby källa i Västergötland, har vår nuvarande kung och kronprinsessan Victoria ristat in sina namnteckningar i klippan. I Trollhättan är man ännu värre; där har kungligheter ända sedan 1700-talet ristat sina namn i en liten klippsänka alldeles intill kraftstationen. Kungens farfar, Gustaf VI Adolf, passerade tydligen Stora Tuna i Dalarna vid något tillfälle, när någon framsynt dalmas fick honom att skriva sin namnteckning i en välplacerad sten på vägen till... ja, nu vet jag inte om det var ett café redan då, men idag är det, alldeles nära kyrkan. Sedermera har namnskriften förgyllts, till allmän sevärdhet för cafégäster och andra förbipasserande. 

För egen del har jag lyckats med konststycket att få en autograf av Little Gerhard vid ett framträdande han gjorde på en marknadsdag i köpcentrat Arninge. Jag bodde då i Täby fortfarande, och hade planerat 'kuppen' i detalj. Från busstider till minuter innan föreställningen skulle börja. Nu var det kanske inte någon galaföreställning direkt; det var snarare frågan om en busskursliknande låda till scen framför ett femtontal tappra åhörare i regnet, men jag gjorde min framstöt, och singeln med omslaget som Gerhard skrev sitt namn på, har jag kvar i skivhyllan. Kanske inte extremt värdefullt, men ett roligt minne! 

Bilden: Gustaf VI Adolf i guld på en sten i Dalarna... Foto: författaren

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         

Fortsätt läs mer
  450 Träffar
  0 Kommentarer
450 Träffar
0 Kommentarer

Besök ett arkiv idag!

Idag, när det är Arkivens dag i hela landet, så är det många arkiv som har öppet fast det är lördag. Alla bor ju inte i närheten av ett stort landsarkiv men det kan finnas andra lokala arkiv som du kanske inte tänkt på och som du kan besöka idag.

Kommunarkiv ska nog finnas i alla kommuner, men om alla håller öppet en sådan här lördag är frågan. De större kommunarkiven gör det nog men kanske inte alla mindre. I större städer kan de kallas stadsarkiv, som här i Västerås eller i Stockholm. Stockholms stadsarkiv har en särställning efter som det fungerar som landsarkiv för Stockholm. Malmö har också ett större stadsarkiv och i Karlstad finns Värmlandsarkiv, båda dessa fungerar också som landsarkiv.

Lokalt finns också regionarkiven och föreningsarkiven. Regionarkiven är landstingens arkiv och där finns framför allt sjukvårdens arkivhandlingar.

regionarkivet
Regionarkivet i Västerås. Eget foto.

I Västervik har vi ett föreningsarkiv som jag besökt många gånger. Där förvaras massor av arkivhandlingar från föreningar, både nedlagda och sådana som fortfarande är verksamma. Där finns också en del företagsarkiv. Den typen av arkiv kan nog kallas lite annat också, till exempel folkrörelsearkiv. Västervik är kanske typiskt för en mindre kommun i Sverige. Där finns faktiskt flera arkiv utöver kommunarkivet.

Ett mer renodlat företagsarkiv är Centrum för näringslivshistoria.

För att hitta dessa olika arkiv är det nog enklast att googla, för jag skulle tro att de allra flesta har en hemsida med information. Vill du besöka ett arkiv en vanlig dag för att läsa i gamla handlingar då bör du alltid kontakta arkivet först så kan arkivarien plocka fram handlingarna åt dig i förväg.

Många av dessa övriga arkiv har sina handlingar förtecknade i Nationella Arkivdatabasen (NAD) och kan sökas där, men långt ifrån alla. Om du söker en arkivhandling som du tror kan finnas på ett visst arkiv men inte hittar det i NAD så kontakta arkivet och fråga. Finns det inte där kanske du får tips om var du kan söka vidare.

Det lär vara så att bara omkring 3 procent av alla arkivhandlingar i svenska arkiv har digitaliserats så räkna med att det finns mycket mer att upptäcka i arkiven än det du når digitalt.

StockholmsStadsarkivPetterMagnussonWikipedia

Äldre handlingar i Stockholms Stadsarkiv. Foto: Petter Magnusson. Bildkälla: Wikipedia.

Fortsätt läs mer
  537 Träffar
  0 Kommentarer
537 Träffar
0 Kommentarer

H10e och U2e1a1

Det finns många olika begrepp när det gäller släktforskning. I begynnelsen var det födda, vigda, döda som var de viktigaste och som var det, som förut ett namn, kategoriserade våra släktingar. Många ark med papper har fyllts med dessa begrepp, i en oändlig rad, och ibland har det varit nästan en tävling i att ha så många uppgifter som möjligt.  Nu har den delen av släktforskningen minimerats och vi ser många andra aspekter komma in och tillföras många av våra släktingar.

Det blir intressanta berättelser när vi kan lägga till uppgifter från allt fler arkiv som blir tillgängliga. Jag avundas inte de som tidigare reste land och rike runt, satt i läsesalar och fick vänta hur länge som helst för att få fram aktuella böcker. Idag sitter vi i förarstolen framför datorn och kan skapa oss mångfacetterade bilder genom alla digitala arkiv.  Och tank då på hur litet av allt material som finns i datorn framför oss. Undrar om vi klarar av all information som kommer att finnas när mer och mer blir tillgängligt.

Fritt foto av Brano på Unsplash


Och nu har jag lärt mig nya kombinationer, totalt hopplösa att uttala och ibland ens förstå. Men de kommer smygande så det gäller att hänga med. I det kommande numret av Släkthistoria så finns det uppgifter om Stormor i Dalom, och inne i texten så kommer en viktig uppgift. H11b1.  Säger inte så mycket, men ändå en viktig källa. Det går kanske inte att läsa ut allt, men det säger i alla fall mig att jag inte är släkt med henne på min raka möderneslinje. Där försvann den möjligheten att bli känd.

Vad säger då H10e och U2e1a1, kan de konstiga kombinationerna hjälpa mig att förstå något. Två beteckningar som härrör sig från några DNA-tester, och som har betydelse för vem jag är, åtminstone till en viss del. Beteckningar som kommer från min mammas mammas mamma och så vidare, långt tillbaka i tiden och från min pappas mammas och så vidare.  Kan de koppla ihop mig med någon eller något från förr?

H10e kopplar ihop mig med Brita Eriksdotter, född 1712 någonstans i Roslagen. Jag har hennes mitokondrier i mig kan man säga, åtminstone så har mina samma DNA-sekvens som hon hade i sina. Kan jag känna något av det, finns det något i mig som påminner om henne. Det kan jag ju inte svara på, inte heller om de som fanns före henne, de som uppenbarligen tillhört äldre kulturer- Begrepp som Yamna, Klockbägare och Snörkeramik snurrar när jag försöker hitta ursprunget på mitt mitokondrieDNA. Sen är det en liten uppmuntran att läsa om de som man hittat begravda på den estniska ön Ösel, vid byn Salve. De dog i början på det vi kallar vikingatiden och kom från Roslagen eller Mälardalen, två av dem har samma ursprung som jag har. Eller ska vi kanske säga att vi åtminstone har en koppling genom den nya beteckningen jag lärt. De var H10e.

Om vi sedan vänder blicken mot Västerlösa, strategiskt placerad i Östergötland, så hittar jag Anna eller Annicka Larsdotter, båda namnen förekommer. Hon föddes 1750, lite oklart var men hon bodde i alla fall i Västerlösa när hon bildade familj och blev min tidigast kända ana på min farmors linje. Hon bidrar med U2e1a1.  Visserligen fick inte jag dessa mitokondriegener, men min pappa hade dem och det betyder säkert en hel del i hur jag blivit. Och den här gruppen har lite mer oklart ursprung, en del säger att den är väldigt gammal, andra är lite mer försiktiga.  Klart är att den finns ganska sparsamt, men att den hittas i gravar som tillhört samma kulturer som H10e.  När arkeologerna tittar på uppgifterna så tycker jag mig höra att kvinnorna återfinns i mycket större utsträckning än männen i många kulturer. Om de själva valde att inte stanna i för tät kontakt med familjen eller om det fanns andra krafter som drev dem att flytta vet inte jag, men vi kan fantisera om olika tillväga gångssätt.

Lite om mina nya begrepp, H10e och U2e1a1, som jag nu blandar med födde, vigda, döda i min släktforskning. En del av detta hjälper mig att se om jag läst rätt i böckerna och har sammanhängande mödralinjer. En annan del är att jag kan se hur vi kommit till genom blandningar genom årtusenden, där allt har gjort att jag är just den jag är.

Fortsätt läs mer
  764 Träffar
  0 Kommentarer
764 Träffar
0 Kommentarer

Det nya köket

Srmland-the-movie-233

För några år sedan, besökte jag Tullgarns slott med mor och syster. Bland annat fick vi se slottsköket, moderniserat senaste gången 1937. Vi såg på gjutjärnsspisen, kopparkärlen och de övriga attiraljerna och tänkte att detta vore en riktig skattkammare för experterna i Antikrundan. Men som vi konstaterade alla tre; 1937 ansågs köket förmodligen 'ultramodernt'. 

Kök är ju ett område som utvecklats närmast explosionsartat under 1900-talet. Från den öppna elden, där man ställde en stor gryta eller hängde upp ett vildsvin på spett, flyttade man så småningom inomhus till en mindre eldstad. Vanliga människor fick behålla den enkla eldstaden länge. I mer burgna hem, slott och herrgårdar, hade köket ofta en egen byggnad, exempelvis Nyköpings slott. Inte helt utan orsak, de öppna eldstäderna krävde sin tribut i eldsvådor. Och då var det väl bättre att 'bara' köksbyggnaden brann ner än hela slottet. Fast det var ju inte alltid det hjälpte. Bageriet på Pudding Lane lyckades ju med konststycket att bränna ner en stor del av centrala London år 1666. 

Hur var det med köksredskap förr? Att visthusboden och potatiskällaren blev till kylskåp ganska sent vet vi. Isladan blev frysbox ännu senare. Knivar fanns däremot tidigt, även om de i första hand användes till att stycka med, inte som bordsredskap. På medeltiden fanns dock bordsknivar, men inte gafflar. Detta blev jag själv rent fysiskt varse en kväll under Stockholms 750-årsjubileum, då jag hamnat på medeltidsrestaurang och fick in en mattallrik med bara en (visserligen väldigt vackert gjuten) kniv på. Jag frågade efter en gaffel.

- Det hade man inga på medeltiden. Då åt man med fingrarna, upplyste servitrisen. 

Jaha. Jag hade beställt in kyckling med grönsaker och ingefärsdipp. Äta kyckling med händerna är ju fortfarande kutym åtminstone när det gäller  vissa rätter, men rödlöksringar och salladsblad kändes onekligen lite märkligt att plocka med händerna...

Servitrisen hade för övrigt fullständigt rätt. Gaffeln dök inte upp i de nordiska länderna förrän på 1500-talet. De första bordsgafflarna hade dessutom bara två 'tänder'. Som så ofta, var det de burgna klasserna som blev först ut med nymodigheten. Det hörde till att var och en hade sin egen, personliga gaffel med sig vart man än gick och var man än åt. 

Skeden är tveklöst det äldsta matbesticket. Redan på stenåldern förekom skedar i ben, av fynd att döma. 

Tallrikar då? Enligt wikipedia kommer namnet från italienska 'taglia' som betyder 'skära', alltså en typ av skärbräda. I Sverige och andra länder förekom under medeltiden ofta en hyvlad träbräda, avsedd för två ätande, där man alltså hade sin mat. Så småningom minskade träbrädet i storlek, rundades av, och blev efterhand i ben, porslin eller metall istället för trä. Redan de gamla romarna hade faktiskt tallrikar, men då handlade det oftast om rundade djupa skålar snarare än platta tallrikar av den typ vi ser idag.

Idag ska tydligen ett nytt kök se ut som en fabrik. Men med tanke på den omfattande maskinpark som oftast finns i köket av idag, är det kanske logiskt. Det är skal- och pressmaskiner, sodastreamers, bryggare, automatiska kvarnar och hackmaskiner...

Det är kanske bara en tidsfråga innan vi slipper tugga maten själva också! 

 

Bilden: Tullgarns slottskök. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  539 Träffar
  0 Kommentarer
539 Träffar
0 Kommentarer

Robert och Hilda Strandberg

Hilda o Robert StrandbergHilda och Robert Strandberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Anton Robert Strandberg kom till världen 25 november 1877 i Aspliden, Byske församling. Som näst äldst av nio syskon växte han upp som son till Johan Vilhelm Strandberg, bördig från Storkågeträsk, Skellefteå och hans hustru Stina Eufrosyna Boström, barnfödd i Aspliden.

1894 lämnade familjen Strandberg Aspliden och bosatte sig i Storkågeträsk inom Skellefteå socken där de övertog hälften av Vilhelm Strandbergs föräldrahem. År 1900 vigdes Robert med Hilda Lovisa Hedström född 1880-08-05 i Nyheden, Skellefteå, dotter till Anders Olofsson Hedström, barnfödd i nämnda by och hans hustru Emma Kristina Eriksdotter, härstammande från Storkågeträsk. Hilda var äldst av sju syskon. Robert köpte en del av sin fars hemman i Storkågeträsk och bosatte sig där med sin Hilda. Sju barn fostrades i hemmet. 1916, mitt under pågående världskrig, öppnade Robert Strandberg diversehandel i Storkågeträsk. DenHilda o Robert Strandberg Östra Nygatan 76 Skeå 1923 1925Hilda och Robert Strandberg på Östra Nygatan 76 i Skellefteå. Fotot taget mellan 1923-1925. Okänd fotograf. Privat bildsamling. drev han tillsammans med Axel Sandström. 1921 uppförde Robert en egen fastighet på Östra Nygatan 76 i Skellefteå. Där etablerade han sig som grusleverantör till Skellefteå stad. Åren 1923-1925 bodde familjen där. Under den tiden kom ytterligare ett barn till världen. Hilda och Robert hade nu blivit föräldrar till åtta stycken telningar, varav en dotter hade dött i tidig ålder.

1925 byggde Robert Strandberg ett hus i Strömfors, Boliden. Det bestod av två våningar med en bostadslänga i en våning, totalt tre lägenheter. Det berättas att när familjen Strandberg skulle flytta från Skellefteå stad till Strömfors hyrde de två kuskar i Nyholm som med häst och släde skjutsade de till Strömfors. Flytten skedde i november månad nämnda år. Robert startade en liten matvaruaffär även där men verksamheten såldes efter några år. I Strömfors kom ytterligare en dotter till världen, makarna Strandbergs nionde barn.

Efter att ha försålt affärsverksamheten i Strömfors arbetade Robert en tid som tummare men senare ägnade han sig helt åt att sälja försäkringar. Han var i cirka 20 års tid ombudsman för Brandförsäkringsab. Skandinavien och Livförsäkringsab. Framtiden. Denna syssla skötte Strandberg med stor omsorg och energi. Otaliga var de försäkringar som tillkommit tack vare hans arbete. 

Robert Strandberg var intresserad av vad som hände i omgivningen och i världen. Med stort intresse läste han dagstidningarna för att hålla sig uppdaterad om de senaste nyheterna. Som person var Strandberg försynt, timid och positiv. Han var en företagsam och driftig människa. Länge hade han en god hälsa men vid 66 års ålder råkade han ut för en olycka vilket gjorde honom rörelsehindrad.

Hilda Strandberg var omtalad som en duktig husmor, som ägnat hela sin energi åt barnen, hemmet och maken. Trots många år av sjukdom (hjärtfel och högt blodtryck) hade hon med flit och förnämlig arbetsvilja lyckats skapa ett bra hem för de sina. Hon hade ständigt haft mycket folk omkring sig och ett gott ord hade hon alltid haft till alla.

Hilda avled på Jörns sjukhem torsdag kväll 23 mars 1950, nästan 70 år gammal. Robert Strandberg flyttade efter sin hustrus död till Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå. Där somnade han in måndagen 17 november 1952, drygt en vecka före sin 75-årsdag.

Fortsätt läs mer
  416 Träffar
  0 Kommentarer
416 Träffar
0 Kommentarer

Tandvärk och löständer

OLM 2012 8 10096
Hos en tandläkare i Fellingsbro 1968. Foto: Örebro-Kuriren. Bildkälla: Örebro Läns Museum/Digitaltmuseum.

Nyligen var jag hos tandläkaren och drog ut en tand. Den satt hårt och det krävdes fyra bedövningssprutor innan den kunde dras ut utan smärta. Fast jag hörde hur det knakade och knastrade när tandläkaren fick slita. Men det gjorde hon bra.

Som släktforskare kan jag ju inte låta bli att fundera på detta i ett mer historiskt perspektiv. När jag låg i tandläkarstolen tänkte jag på pigan Lina i Katthult, som skulle dra ut en värkande tand utan bedövning. Det var tufft för henne. Tänk så bra det är idag, med smärtlindring och desinfektion. Min tandläkare varnade mig att det skulle kunna bli en infektion, så att jag skulle vara uppmärksam på om jag fick feber eller att käken svullnade. Men det slapp jag. Däremot var det säkert ganska vanligt förr att det blev infektioner i trasiga tänder eller misslyckade tandutdragningar. Ja, de hade ju brännvin att ta till och det behövdes nog ibland.

Om jag inte missminner mig ska det vara någon kung i vår historia som hade svåra problem med tandröta på ålderns höst och som därför blev väldigt vresig och argsint. Var det Gustav Vasa? Sådana problem måste många ha haft. Tänk att ha ständig tandvärk! En julafton fick jag tandvärk och stod nästan inte ut, utan fick ta till dubbla doser värktabletter. På juldagsmorgonen kunde jag komma till en jourtandläkare och vilken lättnad det var. Då hade jag inte haft tandvärk ett dygn ens.

Tandlösa gummor och gubbar förekom ju väldigt mycket förr. Hur klarade de att äta? Fick de bristsjukdomar och magsjukdomar? Säkert. Någonstans har jag läst, kanske i en historisk roman, om en ung kvinna som skulle gifta sig och hennes kamrater var lite avundsjuka på henne för att hon skulle få en så stilig make. "Men hon har ju alla sina tänder kvar, så det är ju inte konstigt att han väljer henne" sa någon. Det var nog något som utspelade sig på kanske sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal.

Förr trodde man att tandvärk kunde botas med hjälp av träd. På Södertörns högskola har Eva Lagerholm skrivit en B-uppsats om tandvärksträd som finns att läsa som pdf-fil. Man trodde att vissa träd hade magisk kraft att bota tandvärk, framför allt tallar. Genom att peta med en sticka på den värkande tanden så att det kom blod på stickan och sedan stoppade man in den i trädets bark. På så sätt skulle värken överföras till trädet i stället. Det finns en rad identifierade sådana tandvärksträd i Sverige, det här är ett av dem:

OLM 2001 52 7
Det här tandvärksträdet  står vid Stavån i Viby socken. Bildkälla: Digitaltmuseum.

I Eva Lagerholms uppsats finns mycket intressant information.

Jag vet ju att många hade löständer förr, det vi nu kallar tandprotes. På Wikipedia läser jag att det uppfanns 1774 i Frankrike. När det blev riktigt vanligt i Sverige vet jag inte men troligen under mellankrigstiden eller vid tiden för andra världskriget. Jag minns att min mamma hade löständer och det hade hon haft sedan hon var ung och hon var född 1924. Det var mycket vanligt då att de egna tänderna drogs ut när det blev många hål och ersattes med löständer. De flesta av er minns nog någon äldre släkting som hade löständer. Inte var det något konstigt heller. Och tur att det fanns, för jag misstänker att det var vanligare förr med hål i tänderna.

Jag var barn på 1960-talet och fick en massa amalgamplomber. De senaste 10-15 åren har plomberna åldrats så mycket att jag både tappat och bitit sönder en del av dem. Det har tandläkaren sagt är typiskt för amalgamplomberna, som började användas på 40-talet men användes som mest på 60-talet. I en artikel från 2008 läser jag att tandläkarna överdrev användningen av amalgam men också att amalgamplomberna är en tickande bomb i min generation eftersom hållbarheten bara är 30-40 år.

Innan dess kanske man inte lagade tänder utan alltid drog ut dem och att det var därför så många fick sina tänder utdragna. Kanske någon släktforskande tandläkare ver mer om detta?

D 14909 27
Jag arbetade till sjöss i några år på 70-talet men hade turen att inte behöva någon akut tandvård ute på haven. Den här unge mannen fick gå till tandläkaren ombord på Älvsnabben under långresan 1966-1967. Foto: Marinmuseum. Bildkälla: Digitaltmuseum.

Fortsätt läs mer
  540 Träffar
  0 Kommentarer
540 Träffar
0 Kommentarer

Jag såg en stjärna

Som släktforskare får jag ganska ofta frågan: Hur långt tillbaka har du kommit?  Jag vet att de flesta som släktforskar har fått just den frågan. Och lite beroende på hur den egna släkten ser ut, var de levt och liknande faktorer så blir kanske svaret några hundra år tillbaka, kanske ända till någon kung på 900-talet eller till en okänd farfar för en del.

Våra framforskade anor kan spänna över olika lång tid, och vi kan få fram olika mycket om hur de som levde för länge sedan hade det, om nu arkiven har de uppgifterna. Och visst är det fantastiskt att hitta personliga spår som kan kopplas till en viss person. Samtidigt så vet vi att det är många, många som vi inte hittar så mycket mer om än födelse och död. Kanske ett kort liv, som vi inte får veta något om. Betydde hon eller han något och var det någon som hade fina minnen av det livet.

Fri bild av Casey Horner på Unsplash

Sådana tankar far runt när jag sitter i den mörka kvällen under en himmel som bara lyses upp av ett antal stjärnor. Polstjärnan syns, den tycks ju stå still hela tiden och tänk om det finns några planeter runt den stjärnan som är bebodda. Finns det liv så kanske det finns släktforskare även där, och tänk om någon av dem hängt en släktutredning på en av alla de ljusstrålar som beger sig iväg från stjärnan. Kanske är det på någon av de strålar som jag ser just nu. Fast om jag nu kunde få tag i den och dessutom kunna läsa den så är det ganska gammal information jag får. Jag har hört att det runt 400 år för ljuset från Polstjärnan att nå vår jord, så lite beroende på hur deras generationer ser ut, de som eventuellt bor där, så kan det ha runnit mycket vatten under de broarna. Och tänk om de kan ta in våra Tv-kanaler på någon apparat, då får de se Idol om fyrahundra år, vilken upplevelse det måste vara.

Nu lär vi inte kunna få och än mindre förstå det som kommer från det avståndet, men visst är det lite kittlande att drömma om.  Bättre lär det gå om vi djupdyker i våra arkiv, även om det finns ett visst motstånd mot att läsa de äldsta akterna. Finns de som kan, men jag behöver träna mer för att förstå vad som beskrivs på gamla pergament. Och när jag lyckas förstå vad det står så gäller det att sätta det i sitt rätta sammanhang. Tänk vad många ord som vi tror oss veta exakt vad det betyder, men som när de skrevs hade en annan betydelse än de vi har idag. Det är då erfarenheten är så värdefull för att förstå rätt, och det är också då som vi noviser ofta går fel i våra tankegångar. Vi läser in något annat än vad det som avsågs, när bokstäverna präntades ner.

Att få hjälp att tolka det gamla, ibland skrivet på latin som användes flitigt, är inte alltid så lätt. Det gäller att ta var på de tillfällen som finns, för det finns mycket mer hjälp med sådant än om det kom något från Polstjärnan. Jag har tidigare berättat om allt det material som finns skrivet av Urban Sikeborg, presenterat tillsammans med hans tolkning av Johan Bures släktbok. Beskrivningar av vad som gällde för 400–500 år sedan och som formade den tidens tankegångar är en guldgruva, känns nästan som en brunn av kunskap som kan fylla på mitt eget kunnande hur mycket som helst.

Har du inte kollat på Johan Bures Släktbok från Genealogiska Föreningen, så gör gärna det. De som läst bakgrundsmaterialet hoppas jag håller med mig, mycket kunskap om det som hände då, samtidigt som den ljusstråle som jag ser idag sändes från Polstjärnan.

Fortsätt läs mer
  838 Träffar
  0 Kommentarer
838 Träffar
0 Kommentarer

Ett skolexempel i släktforskning...

Midsomer-158-1

Under mina år på Genealogiska Föreningen, hade vi ofta studiebesök av olika slag. Sällskapsföreningar, där tydligen djungeltelegrafen var effektiv; föreningen '1942 års män' kom på besök efter att ha hört av föreningen '1940 års män' att GF var ett lämpligt utflyktsmål, och så vidare. Andra släktforskarföreningar kom resande från lite olika håll. Och så hände det ibland att någon lärare kom med sin skolklass. 

Skolklasser var intressanta studieobjekt för undertecknad, som oftast var guide. Från oerhört intresserade elever som kom med ideliga frågor, till de som enbart var intresserade av närvaroplikten och i stort sett halvsov under rundvandringen. 

Jag minns speciellt en skolklass, där eleverna efter rundturen samlades i vår forskarsal. Dit fick de ut hängmappar ur hängmappsarkivet med de efternamn de var intresserade av. Naturligtvis hette de flesta ganska vanliga saker, typ Johansson, Lindberg och Ekström. Trots mina påpekanden om hur vanliga dessa namn var, ville de förstås kika. Någon hade väl också, vad jag minns, ett vallonnamn, och kände igen någon som 'farfars kusin' eller liknande. Så var det då en söt flicka som kvittrade: 'Jag har en förfader som hette Pettersson på 1700-talet'... 'Ludvig Filip Pettersson' (Obs! Förnamnen är påhittade av undertecknad, jag har glömt de riktiga namnen).  Jag kontrollerade att vi hade en mapp inne i arkivet och sa helt ärligt: 'Pettersson var redan då ett mycket vanligt namn. Du ska få mappen, men bli inte alltför besviken bara'. Det lovade hon att inte bli, och jag plockade upp en ganska tjock mapp märkt 'Pettersson'. Jag sneglade ner i den, och hajade till. En tjock, hophäftad pappbunt hade rubriken ''brukspatron Ludvig Filip Petterssons (1730-1795) anor och ättlingar". Det var väl ändå inte....?! Lätt vimmelkantig ropade jag ut till tjejen: 'Vet du vad din anfader hade för yrke?'. 'Ja, han ägde visst ett bruk' blev det glada svaret. 

Hon var glad innan, och ännu gladare blev hon. Mappen innehöll Ludvid Filip Petterssons anor ner till 1500-talet och hans ättlingar till slutet av 1800-talet. Tiden räckte inte till, utan hon fick lov att komma tillbaka några dagar senare för att läsa färdigt. 

Jag själv skakade lagom klentroget på huvudet, och kunde inte låta bli att säga till den unga damen att 'Sådär mycket nybörjartur får man inte ha, då blir personalen avundsjuk'.

Min bloggkollega, släktforskarlegendaren Ted Rosvall, älskar denna historia, och i mer än ett sammanhang där vi haft gemensamma aktiviteter, har han bett mig 'berätta om Pettersson'. 

Detta hände för nu ganska många år sedan, och jag funderar på vad det blev av skolflickans släktforskarintresse. Släktforskar hon fortfarande, det finns ju fler grenar i hennes släkt än tur-Pettersson? Om du läser detta och känner igen dig, så hör gärna av dig och berätta! 

Bilden: Ett skolexempel: Radcliffe Camera i Oxford. Foto: författaren.

Fortsätt läs mer
  890 Träffar
  0 Kommentarer
890 Träffar
0 Kommentarer

Anton och Syster Pettersson

Syster Lundgren och Per Anton Pettersson Södra GrundforsSyster och Anton Pettersson. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.Per Anton "Ante" Pettersson föddes i Ljusvattnet, Burträsk 1881-11-24 som son till bonden Per Gustaf Larsson och hans hustru Margareta Elisabeth Burlin. När Anton var 14,5 år gammal avled hans far.

1904 flyttade "Ante" till Finnfors och arbetade som dräng hos Olof Hjalmar Lind med familj. Han var även med och byggde kraftstationen vid Finnforsfallet. I Finnfors träffade Anton sin blivande hustru. Syster Emilia Lundgren född 1883-12-13 i Södra Grundfors, Skellefteå, dotter till Karl Johansson Lundgren och hans hustru Eva Greta Andersdotter. Syster tjänstgjorde som hembiträde hos samma familj där P. A. samtidigt tjänade som dräng. 1908 gifte sig Anton och Syster. SAmma år flyttade de till Södra Grundfors där de övertog en del av hennes föräldrahem.

I ungdomen var Anton en utomordentlig visslare. Inom det området var han en liten trollkonstnär som satte färg och sprätt på allehanda folkmelodier, vilket det var en fröjd att lyssna på eller att dansa till. Han var en skicklig jordbrukare. Personligen var Pettersson glad och trevlig samt uppskattad i sin omgivning.

Syster var känd som en duktig och idog kvinna. Hon skötte uppgiften som bondhustru på ett bra sätt. Anton och Syster fick inga egna barn men de hade tre fosterbarn. Ett av dessa adopterades. 1942 överlät de jordbruket till adoptivdottern och hennes make. 28 maj 1961 avled Syster Pettersson på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom. 20/9 1964 somnade Anton Pettersson in.

Fortsätt läs mer
  457 Träffar
  0 Kommentarer
457 Träffar
0 Kommentarer

På galgbacken

Den här helgen firas Halloween av många, ett firande som letat sig till Sverige från USA men kommer från Irland och Skottland från början. I Sverige har vi i stället sedan gammalt allhelgonahelgen, som är om en vecka.

I torsdags presenterade Statistiska Centralbyrån (SCB) information om var galgbackar funnits förr i tiden i Sverige. Förmodligen för att det är Halloween, som förknippas med döden. Men avrättningsplatser är ju intressanta.

Kartan finns här. Alla avrättningsplatser finns inte registrerade, här i Västerås känner jag till en annan än den som är inlagd på kartan och det ska även ha funnits en utanför Västervik som inte är med på den här kartan. Kan jag få bekräftat var den låg ska jag återkomma till det. Information om avrättningsplatsen i Västerås som inte är med på kartan.

Johanneshov

SvenljunggaOvanstående är två exempel från ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet där man kan se att namnet Galgbacken eller Galgberget fortfarande lever kvar. Överst: Johanneshov i Stockholm. Underst: Norr om Svenljunga.

XLM.U01717Utsikt från Galgberget i Hudiksvall står det på denna bild från Axel Eliassons förlag. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg genom Digitaltmuseum.

Avrättningar kunde ske på stadens torg men på landet valdes nog oftast en kulle eller ett berg en bit ifrån kyrkan. Dödsdömda personer avrättades där och grävdes sedan ner på platsen, de fick inte ligga i vigd jord på kyrkogården. Förr i tiden var avrättningar offentliga, i avskräckande syfte, och då var det praktiskt att använda en höjd där många kunde se. En känd avrättningsplats finns i Torsåker där de som dömts till döden för häxeri avrättades på 1670-talet (som jag bloggat om i somras).

Här på Rötter finns en databas över avrättade. Där finns mycket information för den som hittar en dödsdöms och avrättad person i sin släkt.

Fortsätt läs mer
  1103 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Torkel Erlandsson
Fast dom flesta som avrättades var män. Även om du vill få det till nåt annat?
söndag, 31 oktober 2021 05:34
Eva Johansson
Torkel: Jag förstår inte riktigt vad du menar. Att de kvinnor som avrättades för trolldom på 1670-talet (som jag skrev om i ett an... Läs mer
söndag, 31 oktober 2021 12:16
Bengt Welander
Var läser du om könsfördelning här?
söndag, 31 oktober 2021 17:44
1103 Träffar
5 Kommentarer

Jättarna

Jag tycker mycket om Öland, av många anledningar. En underbar ö, full med möjligheter till upplevelser, både i nutid och i forntid. Försöker tillbringa lite av min tid där, under olika årstider, för att se det som inte bara är kopplat till sommar och semester. Det enda riktigt tråkiga är att jag inte hittat en enda liten koppling i mitt eget släktträd till ön. Det borde väl finnas något, någon liten gen som förklarar mitt intresse för ön. Men så är det inte, så i brist på egna vägar in i de öländska arkiven och historierna så får jag väl hitta på några.  Inte hitta på i form av osanningar, men det finns kanske annat som intresserar.

En sådan väg kan ju vara de historiska vingslag som kan kopplas till Köpingsvik, en halvmil norr om Borgholm. Förr hette socknen där Köping och det finns en del intressanta uppgifter om området. Att den långgrunda viken, med sina fantastiska badstränder, en gång var en perfekt hamn tänker inte alla på. Ju mer man hittar, desto mer uppenbart blir det att platsen en gång måste ha varit en riktig knutpunkt. Birka, släng dig i väggen säger en del, men det vi vet är att mycket hänt här. I folkmun har det alltid talats om det som hände för länge sedan, när det kom främlingar på besök, de var jättar, oerhört långa och det var ingen idé att sätta sig upp mot dem. De härskade ett tag, men verkar senare ha försvunnit. Kanske en skröna, tycker du. Men de rester av människor som man hittat visar att det fanns många med normal längd, runt år tusen, men det finns också spår av de som verkar ha varit nästan en halvmeter längre, och då blir ju begreppet jättar förståeligt.

Tingsflisan i Köpingsvik , fri bild I, Moralist, CC BY 2.5 via Wikimedia Commons

Undrar om det finns spår av dessa idag. Hur kan man ta reda på det? Tänk om det går att se något. Jag kom på att jag kunde se om det gick att hitta spår och varför inte börja med Gustav, som jag talade med för 50 år sedan. Bodde i Köpingsvik och var lång och såg allmänt stark ut. Han hade säkert upplevts som en jätte om han levat när genomsnittslängden var runt 140–150 centimeter. Var kom ifrån, ursprungligen, kan man undra. Verkstadsägare stod det i folkräkningen, det måste vara han och sen var det bara att gå bakåt. Men det gick inte så bra, han kom från Föra, som ligger några mil norrut. Men kanske var det där jättarna bodde. De behövde ju inte bo precis vid viken, de kanske hade sitt hem i Föra.  Gustavs förfäder odlade sin jord, kan det vara ett bra tecken? Fast tidigare så står det Kyrkwaktare på förfader Jonas, född 1786.  Men var kom han ifrån, ja det får framtiden utvisa.

Det gick inte så bra att gå bakåt i arkiven, så jag får hitta en annan väg. Kanske gå framåt och se om det finns någon son eller sonson som kan hjälpa mig med att få fram Y-DNA som kan jämföras med riktigt gamla fynd. Tänk om det finns med några av dessa jättar i den studie som snart ska publiceras, en studie med öländskt DNA, eller rättare sagt med DNA från öländska fynd, kanske får vi veta att de som lämnat sitt DNA kom från annan plats. I studien kommer det också att finnas med resultat från Sandby borg, den plats på sydöstra Öland där tiden stannade runt år 450 och som ingen vågat använda sedan dess. De som fanns där, låg precis som när de stupade vid det som verkar ha varit en massaker. Undrar om det kanske finns något där som förklarar min kärlek till Öland. Tänk om de hittar något DNA som kopplar mig dit. Då kan man tala om lyckträff i släktforskningen, eller om vi ska vara ärliga så kanske vi ska kalla det något annat än släktforskning, kanske ursprungsforskning ska bli min nya grej, om det nu är skillnad på de två.  Undrar hur många som hänger på, tror inte det blir något Sveriges Ursprungsforskningförbund, men man kan ju ha roligt ändå.

Fortsätt läs mer
  903 Träffar
  0 Kommentarer
903 Träffar
0 Kommentarer

Kuriren

kurir

För bara några veckor sedan, bloggade jag om taxi och andra publika transportmedel. Men det går väl inte att komma ifrån att de flesta människor har fått transportera sig själva genom historien. För det mesta till fots, i lyckosamma fall till häst. 

Detta gällde ju även forna tiders budbärare. Kurirer som red med viktiga meddelanden till sina herrar eller damer, och som sprängde fram i rasande fart dag som natt för att hinna leverera det viktiga budskapet i tid. 

Den mest kände som fått använda fotsulorna i det avseendet är väl den tappre atenaren Feidippides, som spurtade de nästan 40 kilometrarna från Marathon till Aten för att meddela att man slagit perserna just vid Marathon. 'Vi har segrat' lär han ha hunnit yppa innan han störtade död till marken. Han skulle nog ha känt sig i alla fall lite hedrad om han vetat att vi idag springer långlopp på tävlingsbanor och har uppkallat detta lopp efter platsen han sprang från... marathon. 

Lite längre fram i historien lyckades Magnus Stenbock besegra danskarna i slaget vid Helsingborg, varvid han raskt skickade sin adjutant Henrik Hammarberg till hovet i Stockholm för att meddela den glada nyheten. Långt senare skrev Carl Snoilsky en berömd, dramatisk dikt om denna händelse.  'Är det den vilde jägarn som sätter av i sträck? Ur stugan tittar bonden med undran och med skräck' och så vidare. Tydligen väldigt vanligt att man läste denna i skolan, jag har sett de där första raderna många gånger i olika sammanhang, men nu läste jag hela dikten på wikipedia. Hade missat den där lilla knorren på slutet: när Hammarberg kommer instapplande vid hovet, heter det, är han så slut att änkdedrottningen Hedvig Eleonora, riksföreståndare i sin sonsons frånvaro, reser sig från stolen och säger åt honom att sätta sig. Och hovet får bevittna något oerhört. Att sätta sig medan ett kungligt majestät står var ett grovt brott mot både det ena och det andra på den tiden. Det finns till och med en mycket senare målad tavla, där den utpumpade kuriren sitter på drottningens stol, medan hon själv står bredvid. Tyvärr är ju verkligheten inte alltid lik sagan. Hammarberg red inte till Stockholm, han åkte vagn. Säkert bekvämare, men inte lika dramatiskt. Inte föll han död ner som föregångaren heller. Han fick många fina tjänster, en fin gård och levde länge. 

En annan litterär kurir är ju tsarens kurir i Jules Vernes bok. Mikael Strogoff rider iväg från S:t Petersburg mot Irkutsk för att lämna viktiga nyheter till tsarens bror. Och Strogoff råkar ut för en väldig massa äventyr under resans gång, en del livsfarliga, och en del riktigt romantiska. Att händelserna som föregick och orsakade kurir-ritten inte ägt rum i verkligheten, gör inte historien mindre rafflande. 

Idag när man besöker storstaden, riskerar man i varje gathörn att bli påkörd av något jehu till matbud på cykel eller minimoped. Vår tids kurirer, så att säga. Även om de har thaimat och pizza istället för viktiga meddelanden i bagaget. 

Verkligheten är som sagt sällan lik sagan. Och vår tid har löst forntidens budbäraruppdrag så att det går snabbare, bekvämare och smartare till. 

Men kanske lite tråkigare. Eller...?

 

Bilden: Modernare kurir. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  626 Träffar
  0 Kommentarer
626 Träffar
0 Kommentarer

Engelbert och Emilia Vidmark

Engelbert och Emilia Vidmark Grundnäs BolidenEngelbert och Emilia Vidmark. Foto: Ebba Lagergren. Privat bildsamling. Axel Engelbert Vidmark föddes 29 mars 1902 i Bjurvattnet i Skellefteå socken som yngst i en syskonskara på tio barn till hemmansägare Per Gustaf Vidmark, barnfödd i Bjurvattnet och hans hustru Anna Fredrika Olofsdotter Forssell, bördig från Holmfors, Skellefteå.

Fyra år gammal blev Engelbert faderlös varför han, modern samt fyra av syskonen flyttade till Grundnäs, Skellefteå där modern gifte om sig med Nils Robert Lindqvist.

Engelbert ingick 1924 äktenskap med Agda Emilia Norberg född 1904-12-13 i Andersträsk, Jörn, dotter till Olof Albin Norberg, barnfödd i Andersträsk och hans hustru Tekla Johanna Marklund, härstammande från Sundheden, Jörn. Emilia var ett av tolv barn till föräldrarna. Som tonåring (1917) förlorade hon sin far. Sju år senare avled även modern. Emilia tjänade som piga hos sin farbror Lars Anton Norberg med familj i Andersträsk. Hon var där från 1920 fram till vigseln.

I samband med vigseln övertog Engelbert och Emilia hemmanet i Grundnäs efter Engelberts fosterfar. 12 barn fostrades i deras hem, två av dessa tvingades makarna att begrava.

Ända sedan barnaåren hade Engelbert Vidmark ägnat sig åt jordbruk. Genom åren köpte han mer mark att odla på och kunde nog vid 50 års ålder betecknas som en av kommunens största jordägare. Det han inte visste om jordbruk, var inte värt att veta. Hans fritidsintresse hade alltid varit arbete och åter arbete. För honom existerade ingen åttatimmars arbetsdag. Som person var Engelbert Vidmark synnerligen anspråkslös och glad, varför han skaffat sig en stor skara vänner.

Emilia var en hemmets kvinna. Hon skötte barnen och var en ömhjärtad mor. I arbetet på gården tycktes hon finna den riktiga och genuina glädjen. Ständigt hade hon ett leende till övers för vänner och bekanta. Hon var begåvad med en ödmjuk och berikande personlighet.

Jordbruket drev makarna Vidmark framgångsrikt till 1968 när det överläts till ena sonen. Makarna bodde dock kvar på gården även efter försäljningen. 23 oktober 1981 somnade Engelbert in. Efter makens död flyttade Emilia 1983 till Klockarhöjdens ålderdomshem i Skellefteå. Där slutade hon sina dagar 20 november 1986.

Fortsätt läs mer
  890 Träffar
  0 Kommentarer
890 Träffar
0 Kommentarer

Domböckerna kan ge svar

Vad är det vi missar? Det funderar jag på efter att ha lyssnat på arkivarien Claes Westlings föredrag om forskning i domstolsarkiv. Föredraget hölls digitalt i Zoom igår vid lunchtid och ordnades av Riksarkivet där han arbetar (i Vadstena). Fler digitala föredrag kommer, missa inte dessa! Läs mer på Riksarkivets Facebooksida och på Riksarkivets hemsida. Anmäl dig här.

Tillägg 25 oktober: Nu finns föredraget på Youtube.

Claes Westling har skrivit handboken Domstolsforska och är mycket insatt i domstolarnas arkiv. Det finns en hel del digitaliserat från domstolsarkiven, men oerhört mycket mer som inte är digitaliserat (97-98 procent enligt Claes Westling). Mest är det bouppteckningar vi kommer åt digitalt via Arkiv Digital eller till viss del i Riksarkivets digitala forskarsal. Och så finns ju en hel del domböcker digitaliserade. Men väldigt mycket mer finns på plats ute på landsarkiven. "Besök arkiven!" uppmanade Claes Westling. Och det kan vi ju börja göra igen efter att pandemirestriktionerna tagits bort.

IMG 0776Domböcker på Landsarkivet i Vadstena. Eget foto.

Nu har vi vant oss vid att arkivhandlingar ska vara åtkomliga via datorn, något som också gjort att enormt många fler har börjat släktforska under 2000-talet. Men frågan är om vi som släktforskar idag missar det som tidigare släktforskare hittade. När man ändå besökte landsarkivet för att läsa i kyrkböckerna kanske man också läste i domboken efter att ha sett en anmärkning i husförhörslängden om att en släkting dömts för ett brott. Idag hoppar vi nog över det om domboken inte har digitaliserats.

Åtminstone är det så för mig. De enda domböcker jag tagit del av är i de fall jag haft tur och hittat den digitaliserad. Före pandemin kunde man beställa avfotografering från Arkiv Digital och förmodligen återupptas det framöver. Men jag som under de drygt tio år jag släktforskat har vant mig vid att få allt genast, dvs kunna läsa direkt, jag har inte utrustat mig med det tålamod som krävs för att vänta ett antal veckor på beställda kopior från Riksarkivet. Jag vill ju ha allt genast.

Digitaliseringen är toppenbra, tycker jag. Fantastiskt! Men jag inser att jag också missar mycket som jag skulle kunna ta del av när det kräver lite mer av planering och väntan.

Har jag ett datum för när en dom fallit är det nog ganska lätt för en arkivarie att plocka fram det i en dombok och skicka kopior till mig. Men allt det där andra som kräver letande, då får jag antingen kosta på att en arkivarie jobbar för mig eller sätta mig på arkivet och läsa själv. Pengar eller tid, alltså.

Något som Claes Westlign talade om är att domstolsarkiven kan ge information om släkten längre bakåt än kyrkoarkiven. Har du tur så finns det kyrkböcker från 1600-talet i de socknar där din släkt levt. Men de flesta är inte äldre än från 1680-talet, eftersom vi fick en ny kyrkolag 1686. Det finns äldre i enstaka socknar, men de är nog inte så många.

Letar du däremot i domböckerna kan det ge fler generationer bakåt, eftersom ärenden som gällde gårdar (köp, arv, andra överlåtelser) blev ett ärende i rätten. Och då kan det finnas utredningar om släktförhållanden pga bördsrätten som innebar att den som var släkt hade förköpsrätt på en gård. Arvstvister hamnade också i domstolen, vilket kan ge väldigt mycket släktinformation. Dessutom är det inte ovanligt att en äldre person fick vittna om hur något varit för länge sedan, om en part i ett mål t ex hävdade sedvanerätt, alltså "så här har det alltid varit".

Jag är säker på att jag skulle hitta väldigt mycket intressant information om jag läste i domböckerna för Faurås och Himle häradsrätter, de härader där min släkt huvudsaklingen funnits. Detta är i Halland och arkivet finns på landsarkivet i Lund och där bor inte jag, men många av domböckerna härifrån har digitaliserats av Arkiv Digital. Det tackar jag för! Då är ett steg på vägen gjort.

Sedan är det läsningen. När det gäller min släkt skulle jag vilja läsa om deras gårdsaffärer och eventuella arvstvister men jag har inga datum att gå på så då får jag läsa sida efter sida och se om jag känner igen något namn. De har säkert också förekommit flitigt i tvister om stängsel, betesmark och annat. En och annan kriminell finns också.

När jag blir pensionär ska jag ta mig an detta, för jag tror att det kräver mycket ostyckad tid. Alltså att kunna sitta och läsa timme efter timme utan avbrott. För jag måste båda lära mig att tolka skrivarens handskrift, att helt enkelt kunna läsa det som står skrivet, och vänja mig vid språket och många äldre ord och uttryck som jag antar användes. Jag skulle verkligen vilja kunna läsa i domböckerna, och övning ger färdighet.

Claes Westling uppmanade oss också att titta på inneliggande handlingar och bilagor. Det finns massor i domstolsarkiven och där kan allt möjligt intressant finnas. Som exempel visade han bild på ett släktträd från en arvstvist i Ydre häradsrätt 1787 och ett soldatkontrakt från Tveta häradsrätt.

3slakt
Det här släktträdet finns som en bilaga till en dombok från Tveta härad. Ärendet gäller en bördstvist i Torpa socken i Östergötland 1787. Foto: Riksarkivet.

3bkkindbil
En bilaga till en dombok i Bankekinds häradsrätts arkiv och som finns i Inneliggande handlingar. Detta är en bekännelse från Brita Cajsa Svensdotter berättar här att hon blivit lägrad av en okänd man vid Adelsnäs i Åtvid. Bildkälla: Riksarkivet.

Båda ovanstående bilder finns med i Claes Westlings handbok, med mer information om ärendena.

Jag vill också skicka en tacksamhetens tanke till de som tidigare läst domböcker och gjort avskrifter eller register och delar med sig av. På Rötter finns en sida om detta och det fick också släktforskare som publicerar på egna hemsidor. Tipsa gärna om sådana i kommentarer här!

Det finns verkligen mycket att hämta i domstolsarkiven.

Spridda länkar:
Här har jag samlat lite spridda länkar men har inte testat att allt finns tillgängligt. Se det som tips på var du kan leta.

Domböcker från Orust och Tjörn

Dombok från Lima

Domboksregister Västra härad i Småland

Domboksregister Kinds härad

Domböcker i Jämtland

Domboksregister Kronobergs län

Domböcker i Sunnerbo härad

Domböcker från Hammerdals tingslag

Tipsa om fler i en kommentar!

Fortsätt läs mer
  1459 Träffar
  0 Kommentarer
1459 Träffar
0 Kommentarer