Rötterbloggen
Rötterbloggen

Ur historiens dunkel: Christine de Pizan

DSCN0321

För ett par veckor sedan korrade jag en bok som handlade om de intellektuellas historia. Där blev jag presenterad för Christine de Pizan, som jag aldrig hört talas om förut. Sedermera har jag läst på lite om denna märkliga dam, och till min stora förvåning, hittade jag en bild av henne i min egen telefonbok! Det är alltså en mycket fin bok med medeltida målningar av kvinnor i farten, som jag ärvt och använder. Insåg att om jag, som ändå betraktas som rabiat feminist av somliga, inte känner till Christine sedan förut, så kanske det är andra som inte heller gör det. Tycker nog att hon förtjänar lite belysning:

I den vackra byn Pizzano nära Bologna, Italien, föddes alltså Christine den 11 september 1364. Hennes pappa, Tommaso di Benvenuto da Pizzano, var läkare och astronom, och hade kontakter. .Dessa kontakter gjorde att han hamnade vid franske kungen Karl V:s hov som hovastronom. Så från ungefär fyra års ålder, tillbringade Christine sin uppväxt vid kungens hov. Hon undervisades av sin pappa och av kungens lärare i språk, och hade tillgång till Karl V:s omfattande bibliotek, som hon flitigt utnyttjade. Däremot finns ingen litterär produktion av hennes penna bevarad från hennes uppväxt. 

Vid femton års ålder giftes hon, som traditionen bjöd, bort. Brudgummen var den tio år äldre Etienne de Castel. 

År 1390 avled Etienne i någon epidemi, och samma år dog också både Christines far och familjens beskyddare Karl V. Nu blev det upp till Christine att försörja sina tre barn, rädda familjen från diverse skuldkrav, och dessutom underhålla en del släktingar. Hon valde att börja skriva. Hon är troligen den första kvinna att få sina böcker publicerade och sålda kommersiellt. Mellan 1393 och 1412 publicerade hon över 300 litterära verk. Hon skrev också beställningsverk; hyllningar och sorgkväden. Hennes sista verk, 1429, är en hyllning till Jeanne d'Arc. 

Christine de Pizan gick till djärvt angrepp mot det litterära kvinnohat som grasserade på den tiden. Män skrev mycket och målande om kvinnan som det stora problemet i samhället. Christine försvarade kvinnorna, och menade att båda könen behövs för att driva ett hushåll. Däremot var hon nog inte feminist i vår tids bemärkelse; hon drog gränser för vad de olika könen kunde göra och vad de enligt henne inte borde göra. Men det var i alla fall en början på något.... 

Christines mest kända verk är förmodligen Kvinnostaden, som kom 1405. I den boken befolkar hon en hel stad med kända kvinnor ur historien och mytologin, ett kapitel per kvinna. Hon menar att de tillsammans kan hålla kvinnohatet utanför staden. 

Tänk, att skriva sådant bland alla dessa munkar, stormän och filosofer på 1400-talet! Hon blev förstås ganska rejält angripen på sina håll, men försvarade sig modigt. Hon höll också föredrag och läsaftnar för både män och kvinnor. 

Christine de Pizan avled troligen 1430 i Poissy, Frankrike. 

Bilden: Jag vågade inte använda någon av de bilder jag såg på nätet. Istället har jag fotat en del av en målning i 'Medeltida kvinnor - en illuminerad adressbok' utgiven i original av Sally Fox 1988. Målningen heter 'Cristine de Pizan undervisar fyra män' och originalet ska finnas på British Library, London. Den är från fjortonhundratalet, men utan namn på konstnären.  

Källor: 'Jag anklagar - de intellektuellas historia' av Kim Salomon.

Wikipedia

Fortsätt läs mer
  120 Träffar
  0 Kommentarer
120 Träffar
0 Kommentarer

Jonas och Hilda Stenlund

Jonas och Hilda StenlundJonas Stenlund, som var min mormors far tremänning, föddes 10 oktober 1880 i Bruträsk utanför nuvarande Boliden som ett av elva barn till bonden "Jon Persa" Stenlund från Bruträsk och hans hustru Anna Nilsdotter från Räftkläppen. I unga år ägnade sig Jonas bland annat åt skomakeri. Han blev sedan intresserad av förkunnelse och studerade vid Johannelunds missionsinstitut åren 1906-1909. 1910 gifte sig Jonas med HILDA Karolina Marklund född 22 oktober 1882 i Holmselet. Hennes föräldrar var Jonas Nilsson Marklund och hans maka Anna Carolina Östensdotter. Jonas Stenlunds första tjänst som predikant var i Blattnicksele, Sorsele där han och Hilda vistades åren 1910-1915. Långa resor samt krävande strapatser satte både kropp och själ på hårda prov för Jonas under denna tid. Deras tre äldsta barn föddes där. Det sistnämnda året flyttade familjen till Bruträsk och övertog hälften av Jonas fädernehem. Där blev Jonas bonde men han hade inte glömt sin kallelse. Hans främsta livsgärning var dock som predikant och själasörjare. Såsom predikant gjorde han sig välkänd för sin enkla och lättbegripliga förkunnelse. Både humor och gripenhet präglade hans förkunnelse som alltid velat teckna det centrala i kristendomen med tonvikten på Jesus Kristus och hans korsfästelse. Han hade även en del förtroendeuppdrag. Till exempel var han ledamot i kyrkofullmäktige, ordförande inom valnämnden för Granfors valdistrikt samt ordförande för Bruträsk DUF och några andra missions- och ungdomsföreningar. Dessutom var han kassör för Bolidens kapellstyrelse. Sina förtroendeuppdrag skötte han med flit och redbarhet. Som person var Stenlund varm, trofast, pratsam och munter. Tack vare dessa egenskaper hade han förvärvat sig en stor skara vänner och erhållit allmän aktning.

På Skellefteå lasarett avled Jonas efter en tids sjukdom tisdagen 6 mars 1951, 70 år gammal.

Hilda och Jonas äktenskap välsignades med sju barn barn, varav den yngste i syskonskaran dog 4,5 år gammal. "Tant Stenlund" växte upp i en ganska stor syskonskara. Hon utbildade sig till lärarinna och tjänstgjorde i några år i så kallande flyttande skola i bland annat sin hemby. Det blev dock inte så länge eftersom hon ju gifte sig med Jonas. Predikant Stenlund skrev i sina memoarer följande: "Vår vigsel förrättades av dr. Söderlind i Skellefteå landsförsamlings kyrka den 26 juni 1910. Denna min hustru, som först och sist var en gåva av Gud, har jag aldrig kunnat tacka givaren för som jag borde. Hon blev solen i hemmet, trots den dryga arbetsdag hon haft och fortfarande har." Religiöst intresserad som hon var liksom sin make, hade hon i söndagsskola och syförening nedlaget ett förtjänstfullt arbete. Genom sin försynta, glada, hjälpsamma och trevliga personlighet hade hon skaffat sig idel vänner.

Efter makens död bodde Hilda hos en son i Boliden och hos en dotter i Luleå. 1966 flyttade fru Stenlund till Brännanhemmet i Skellefteå. Hon hade ägnat all sin tid åt hemmet, jordbruket och varit med i EFS-föreningen. Hon somnade in på fredagsmorgonen 17 november 1967, 85 år. Närmast sörjande var barnen med familjer bosatta i Boliden, Luleå, Afrika och Finland.

Fortsätt läs mer
  168 Träffar
  0 Kommentarer
168 Träffar
0 Kommentarer

Svenskar med afrikansk härkomst

Idag blir det några boktips för släktforskare.

En av Arvid Bergmans förfäder är den före detta slaven Richard Abrahamsson som kom till Sverige på 1780-talet. Han var troligen född av slavar i Boston i USA på 1760-talet. Denne Richard döptes i Stockholm 1787 och gavs då dopnamnen Karl Gustav, men själv kallade han sig Richard. Han var trumpetare och sventjänare i hertig Karls livregemente till häst.

Richard Abrahamsson är en av kanske ett par hundra personer med svart afrikansk bakgrund som levde i Sverige före 1900-talet. Många av dessa, som då kallades morianer, bildade familj i Sverige och har idag många efterlevande. I en del släkter har familjetraditionen gjort gällande att de är av resandesläkt, och ibland stämmer även detta.

I sin bok Född slav – död fri? skriver släktforskaren Arvid Bergman om både detta och annat. Han har följt sin släkt i arkiven och funnit fattigdom och svåra förhållanden. Boken gavs ut 2018 på Stockholmia förlag (Stockholms Stadsarkivs förlag). Boken handlar inte bara om hans egen släkthistoria utan han vidgar begreppen och ger oss historiska sammanhang och förklaringar som ger mig ny kunskap, t ex om hur dåtidens rasism kunde ta sig uttryck.

I senaste numret av Släkt och hävd skriver Arvid Bergman tillsamamns med släktforskaren Margareta Edqvist också om Richard Abrahamsson. Men här handlar det framför allt om sonen Karl Fredrik Gustafsson, född 1796 och död 1870, (som senare kallades Karl Gustav Abrahamsson men också hade efternamnet Svärd) och dennes hustru Agneta Maria Stålberg och deras familj. Agneta Maria Stålberg kom från en resandefamilj. Till den här artikeln finns även ett släktträd och författarna går också igenom de handlingar de bygger sitt forskningsresultat på. Bland annat nämner de hur viktiga passjournalerna är för att kunna följa paret under deras ambilerande liv i främst Sverige och Norge men också till vilken hjälp DNA-test varit.

1 slav bok

Några av de mest kända av dessa på sin tid så kallade morianer är Badin, Antoin Zamore och John Panzio Tockson. Badin, vars dopnamn var Adolf Ludvig Gustav Albert Couschi, levde vid hovet under andra halvan av 1700-talet och är omskriven i både romaner och i släktforskningslitteratur. Själv har jag för många år sedan läst Ola Larsmos roman om honom, med titeln Maroonberget. Den rekommenderar jag också. Antoin Zamore är omskriven i flera artiklar, bland annat av hans nutida släkting släktforskaren Lisa Qviberg i Släktforskarnas årsbok 2004.

2 slav collage
Från  vänster: 1. Badin målad av Gustav Lundberg. Målningen finns på Nationalmuseum. 2. Fritz von Dardels teckning med Danmarks kung Fredrik VII och Sveriges Carl XV 1860 och bakom dem kammarttjänaren John Panzio Tockson. 3. Så lastades slavarna på slavskeppen från Afrika till Amerika. Samtliga bilder från Wikimedia Commons, Public Domain.

Fortsätt läs mer
  271 Träffar
  0 Kommentarer
271 Träffar
0 Kommentarer

Skatte, Skratte eller Gråtverket

Ska Skatteverket lära oss förstå kyrkböcker eller ska vi berätta hur det egentligen är

Det finns mycket som är reglerat i våra lagar och förordningar, men ibland behövs tolkningar av de uppgifter som finns beskrivna. Det finns säkert mycket kunskap hos våra myndigheter, men ibland blir det lite fel.

Att kunna navigera bland alla lagparagrafer och bestämmelser är inte lätt, det finns mycket skrivet och naturligtvis kan inte alla dessa texter beskriva exakt hur det ska gå till. Då brukar det skrivas ännu mer text, det blir förordningar och förklaringar i långa banor. Och när det inte räcker så skriver man nog ner ännu mer och det blir kanske klarare. Men till slut hamnar det kanske hos en individ, som ska tolka och informera, och då är det ju viktigt med kunskap, åtminstone till viss del.

Jag tänker nu beskriva hur det kan bli när vi låter vår befolkningsregistermyndighet, Skatteverket, tala om för oss hur vi kan använda äldre material, sånt som släktforskare tror sig ha en viss hum om.

Det finns numera möjlighet att byta sitt efternamn till ett släktnamn som burits tidigare.  Då säger förordningen följande:

”För att du ska kunna byta till ett gammalt släktnamn krävs att namnet har funnits i din släkt i rakt uppstigande led i minst två generationer. Det får dock inte vara längre sedan någon i släkten bar namnet än fyra generationer tillbaka, räknat från och med dina föräldrar”

Det låter ju ganska enkelt, skickar man då in en förfrågan så ser svaret om hur man visar sin rätt på följande sätt:

”Att styrka namnet och relationen kan du göra genom att uppvisa utdrag ur exempelvis födelse- och dopböcker från Riksarkivet. Tänk på att relationen mellan hen och de som har burit namnet måste framgå. Vi behöver kunna följa släktkopplingen hela vägen.”

Lite summariskt beskrivet, men det är ju inte så svårt i de flesta fall. Konstigt nog ska det vara vidimerade kopior från Riksarkivet, att använda de digitaliserade tjänsterna tycks inte fungera, inte än i alla fall. Men vad händer om en uppgift saknas, det finns ju fall där uppgifter inte finns i födelseboken, av en eller annan anledning. Kanske missade prästen den lilla lappen med minnesanteckningarna, eller försvann uppgiften när han, som det ibland gjordes, lämnade uppgifterna till klockaren som förde födelseboken. Det är då tur att det kan finnas andra ställen att leta i.

Om födseln missats så kan vi gå till husförslängden och se om det kan finnas noteringar som kan styrka namn och relationer. Det borde fungera lika bra, om man följer personen från vaggan till graven. I det fall som är grunden till den bloggen så är det tredje barnet i äktenskapet, barnen före och även de efter har samma föräldrar i födelseboken och de finns prydligt med i husförhörslängderna. Det går att följa familjen framåt, det går att se att han som betecknas som  son blir ägare till gården och den tidigare ägaren nu betecknas som fadern, Väldigt mycket talar för att det är en far och sonrelation, undrar vad som egentligen talar mot.

Men när det görs ett försök att ersätta den saknade födelseboksuppgiften med utdrag ur de olika husförhörslängderna , bok efter bok , och med förklarande text för varje sida, så kommer det ett klarläggande från Skatteverket, som ställer allt jag lärt mig på huvudet.

Skatteverkets logotype hämtat från Wiki-Rötter

I brevet från Skattemyndigheten står följande: ” Upplysningsvis. Husförhörslängder styrker inte relation och namn”

Vad göra, delar av basen till mitt släktträd är inte giltiga dokument, jag måste hitta allt i födelse eller dopböcker, det är det enda som är giltigt. Jag undrar i vilken föreskrift eller instruktion som Skatteverket fastlagt detta, ska vi kanske skriva om alla handböcker för släktforskare. Eller ska vi kanske ta några av de bästa av släktforskarna, knacka på hos Skatteverket och lära dem läxan om de olika böckerna som forna tiders folkbokförare använde. Fungerade det då så kanske det kan fungera även för dagens byråkrater. Vad tycker du?

Fortsätt läs mer
  950 Träffar
  0 Kommentarer
950 Träffar
0 Kommentarer

Natt i Gamla Stan

Gamla-stan-by-night-014

En sen höstkväll för några år sedan, åkte jag iväg till Gamla Stan här i Stockholm för att affischera något släktforskarevenemang.  

Det var mörkt och kulet, men förvånansvärt varmt ute. Jag stötte på ett par grupper ute på spökvandring med guide, men annars var det så gott som fullständigt folktomt i denna annars så livliga stadsdel. 

På något sätt, satte mörkret och tystnaden mig i kontakt med historien i detta det ursprungliga Stockholm. När jag passerade Järntorget, funderade jag på om detta kanske var Agnefit. Kung Agne kom till platsen för Mälarens lås och hade erövrat en konungadotter vid namn Skjalf på andra sidan Östersjön. Han firade nu bröllop med henne i eldsljuset på ängen (= fit). Som så ofta på den tiden, tog man sig lite för mycket till bästa, och snart sov både Agne och alla hans krigare djupt i sitt rus. Det var vad Skjalf hade väntat på. Kvickt befriade hon sina fängslade landsmän, och tillsammans fäste de ett rep kring Agnes hals, och fäste det i hans kostbara halsring, ett byte han tagit från Skjalfs far. Sedan slog man repet runt en trädgren, och  hissade upp Agne, som naturligtvis hängdes. Därefter tog Skjalf och hennes män till flykten. När Agnes män vaknade och upptäckte vad som hänt, var de skyldiga redan långt borta. Men på den tiden då detta ska ha hänt, var Gamla Stan inte stort mer än en vass klippa som stack upp ur havet. Kanske är det så att händelsen egentligen utspelade sig vid Edsviken, vars närbelägna kungahög sägs vara lagd över Agne? Ingen vet säkert.

Fortsätter längs Österlånggatan, mina steg ekar ensamma i natten. Sneglar uppåt Bennickebrinken, där den oansenliga svarta dörren leder ner till svartbrödernas källare. Tänker mig att mina steg egentligen är hovklapper från en medeltida häst, med en trött resenär på ryggen. Kanske skulle resenären binda hästen utanför, bli välkomnad ner i källaren, som var härbärge, kanske få sig en bägare vin och lite bröd, eller torkad frukt, och så få vila ut på en enkel halmbädd under natten. 

Upp till Stortorget, lika tyst och öde. Det lurar mörka skuggor i gränderna. Lite obehagliga tankar kommer smygande. Jag passerar Kåkbrinken och spanar ner på de fuktiga gatstenarna. Nej, de är inte rödfärgade. Ja, det är inte rätt datum för några spöken efter Stockholms Blodbad heller, vi är inte framme i november ännu. Enligt legenden ska den som besöker torget natten mellan den 8 och 9 november se dansande skuggor av de som blev avrättade här år 1520, och om det regnar, är vattnet som rinner nerför Kåkbrinken rött... Nej, jag tror inte på spöken, men en så'n här natt verkar gränserna mellan förnuft och fantasi lite flytande. 

Det finns en anslagstavla borta vid Mårten Trotzigs gränd också, jag hastar dit. Kan förstås inte låta bli att snegla ner i den fascinerande, smala gränden. Mårten Trotzig, denne mäktige tyskfödde handlande i järn och koppar köpte fastigheter i Gamla Stan 1597 och 1599. Låg de vid gränden? Jag försöker komma ihåg. Däremot minns jag att han blev ihjälslagen i Falun, dit han rest i affärer, år 1617. 

Det stora huset vid Baggensgatan 23 har helt och hållet svarta fönsterrutor ikväll. Annat var det  nog när huset var känt som 'kapten Ahlströms jungfrubur'! Ahlström, som själv bodde på annat håll i Stockholm, köpte huset 1760, förmodligen på jakt efter den ofantliga guldskatt som enligt legenden finns nedgrävd i husets källare, och som vaktades av en förtrollad prinsessa. Ahlström annonserade efter folk att bilda skattgrävningsbolag med, men ingen nappade tydligen. Då hyrde kapten Ahlström istället ut lägenheter i huset till mestadels lättfotade unga damer. I stort sett var det en bordell, ett hus som Bellman i en av sina visor uttryckligen varnar för. Flickorna var borta år 1784, när dåvarande hertig Karl, senare Karl XIII, fick nys om skatten. Han fick några av sina frimurarbröder att ställa upp på idén, och kom ditsmygande med sällskap och grävare nattetid. Någon skatt hittade man aldrig, däremot ådrog sig sällskapet efterhand en del uppmärksamhet, och vilda rykten började florera om vad herrarna egentligen hade för sig i husets källare...  Herrarna blev identifierade, och fick ge upp sina försök till skattgrävning. Så kanske ligger skatten kvar?

Jag är klar med affischeringen och återvänder ner till Mälartorget för att ta tunnelbanan hem. Mitt enda sällskap där är de ögonmilda gatlyktorna. Jag försöker föreställa mig hur det såg ut förr, på försommaren, när lövbåtarna kom från Mälaren. Då blev det lövmarknad! Man köpte lövträd att smycka portarna med, kvistar att binda midsommarkransar av, och viskor att hänga över dörrar och fönster, eller lägga framför porten. För en gångs skull luktade det gott i Gamla Stan, friska löv istället för avskräde. Kommersen bör ha varit livlig, man sålde andra produkter också. Ett ljust och färgglatt skådespel.

Jag åker hemåt, nöjd med affischeringen, men också med en längtan efter vår och grönska...

Bilden: Låg Agnefit här? Norra Bankogränd ner mot vattnet. Foto: författaren.

Fortsätt läs mer
  430 Träffar
  0 Kommentarer
430 Träffar
0 Kommentarer

Lars och Linda Furberg

Linda Lindblom och Lars Furberg StövernäsLars och Linda Furberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Lars Larsson Furberg föddes 30 november 1864 i Stövernäs, Skellefteå som barn nummer sju av tio till Lars Olof Andersson Furberg och hans hustru Amanda Jakobsdotter. 18 år gammal erhöll Lars tjänst som dräng i Forsbacka och ett år samt tre år senare var han dräng i Krångfors.

Lars vigdes 18 juni 1892 med Eva Josefina Lindqvist f. 1871-09-19 i Bjurån, Skellefteå. De köpte en gård i nämnda by och bodde där. Eva Josefina var dotter till Olof Persson Lindqvist och hans maka Eva Elisabet Fredriksdotter därstädes. I Lars och Eva Josefinas äktenskap föddes en dotter, Svea Evelina 18/9 1893. Två veckor senare avled Eva Josefinat i barnsäng den 1/10 1893. Svea Evelina växte upp hos sina morföräldrar i Bjurån.

I Bjurån hittade Lars även sin nästa hustru, LINDA Kristina Lindblom f. 6 mars 1876, Hennes föräldrar var bonden Per Anton Fredriksson Lindblom och hans hustru Mariana Brännström. Lars och Linda gifte sig 19 mars 1895. Fyra barn föddes i rask takt inom sex års tid. 1901 sålde makarna hemmanet i Bjurån och flyttade till Klintforsliden. Makarna var där verksamma som jordbrukare. Ytterligare fem barn såg nu dagens ljus.

1908 erhöll Lars Furberg Evangeliska Fosterlandsstiftelsens predikantbetyg. Sedan dess hade han tjänat i ordets förkunnelse i stiftelsens tjänst, Västerbottens missionsförenings- och ungdomsförbund samt inom Skellefteå landsförsamling under lång tid som dess missionsförenings predikant. Han var en känd och uppskattad predikant i trakterna. Hans verk som predikant var högt värderat, för den kunnighet, den klara framställningen och beslutsamheten i bekännelsen, vilket varit karakteristisk för densamma. De äldre och ständigt nya tonerna i luthersk-roseniansk anda präglade Furbergs predikan. Lars orubbliga karaktär, lojalitet i vänskapen och ödmjukhet i sin bekantskapskrets hade förvärvat honom kärlek och uppskattning.

1926 flyttade familjen från Klintforsliden till Stämningsgården Skellefteå. 1937 flyttade Lars, Linda och dottern Selma, som blev lärarinna, till Brännan i Skellefteå. På senare år bosatte sig Lars och Linda i Skellefteå stad.

Lars var en redbar, principfast, from och bra person som alltid stod fast vid sina åsikter. Han var en god make och fader. Han skaffade sig flertalet vänner tack vare sin gedigna personlighet och sin goda förkunnelse. Han var trofast i sin vänskap.

På sin åttioårsdag 1944 blev Lars anledning för betydande hyllningar. I arla morgonstund uppvaktades han av barnen med sång och gåva i form av pengar. Senare under dagen gratulerades han av prästerskapet och några vänner med en förbeställd gåva. Denna överlämnades av prosten K. A. Fellström samt komministrarna Eugén Bergbom och Emil Jonsson. Predikanterna överlämnade även en penningpresent via predikanterna J. A. Karlsson och Olof Forslund. På aftonen var ett sextiotal personer inbjudna till middag på Margaretas matsalar, där sång och tal utfördes.

Linda, Lars hustru, var en duktig kvinna. När maken ofta var borta från hemmet på olika predikningar under veckorna, blev det hennes uppgift att sköta barnen, hemmet och ladugården som bestod av 5 eller 6 kor. Hon hade en god hälsa och ett bra humör vilket hjälpte henne i dessa stunder. Liksom för maken låg missionen henne nära hjärtat och Guds ande hade alltid funnits i det "Furbergska" hemmet.

Lördagsförmiddagen 22 januari 1949 avled Lars Furberg i sitt hem 84 år gammal. Linda avled dagen före dopparedagen 1953 på Skellefteå lasarett, inne på sitt 77:e levnadsår.

Fortsätt läs mer
  229 Träffar
  0 Kommentarer
229 Träffar
0 Kommentarer

I kvarteret Släktforskaren

Här om dagen när jag släktforskade åt en kund upptäckte jag att det finns ett kvarter här i Västerås som heter Släktforskaren. Kundens ana bodde där enligt folkräkningen 1960. När jag kollade på kartan såg jag att kvarteret har gräns i norr mot Hülphersgatan.

Så klart, det måste ju fått sitt namn efter den gamle släktforskaren Abraham Hülphers. Född 1734 i Västerås och död 1798 i Västerås. Frågan är om han någon gång under sitt liv bodde någonstans i detta kvarter, som måste ha varit landsbygd då. Det vet jag inte. Enligt domkyrkoförsamlingens dödbok dog han "vid gamla torget" och jag antar att det var där han bodde. Gamla torget måste vara detsamma som Stora torget idag, betydligt längre in i centrala stan än där kvarteret Släktforskaren ligger.

collage Hulphers
Här ligger kvarteret Släktforskaren i Västerås. Eniros karta. Till höger Abraham Hülphers, bild från Wikipedia.

Om Abraham Hülphers kan man läsa i Svenskt biografiskt lexikon.

Hans släktforskningsanteckningar innehåller uppgifter om omkring 40 000 personer från Dalarna och Västmanland. Detta har digitaliserats av Västerås stadsbibliotek (så vitt jag vet) och finns tillgängligt på www.alvin-portal.org

exempel
Ett exempel från Abraham Hülphers anteckningar i Alvin-portalen. Här kan du se bilden i större format, gå till sidan 7. Reinhold Apiarius känner jag igen från min tid i Västervik.

Idag är det Arkivens dag men några besök på arkiv runt om i landet blir det förstås inte. Men precis som Abraham Hülphers anteckningar finns det fantastiskt mycket för släktforskaren att hitta i de digitala arkiven. Idag ordnas också många digitala föredrag.

Finns det kvarter med namnet Släktforskaren i andra städer i Sverige? Berätta gärna i en kommentar.

Fortsätt läs mer
  472 Träffar
  0 Kommentarer
472 Träffar
0 Kommentarer

En riktig röra!

Ibland känns det som att det bara är att ge upp. Ingenting fungerar eller allt går sönder. Då kan det vara bra att ge sig hän åt släktforskningen, för där kan inget konstigt hända, där flyter det på. Det är så skönt att kunna följa uppgjorda rutiner, att skriva in rätt saker i rätt fält i släktredovisningen, oavsett vilket hjälpmedel man än må ha. Vanligtvis använder jag, precis som många andra, ett digitalt stöd men det händer att jag tar fram ett av de klassiska hjälpmedlen, ett hopvikt pappark som Genealogiska Föreningen har till försäljning. Ger bra översyn och använder jag blyertspenna så går det att sudda. Tänk vilken nostalgi att skriva för hand, fast det tråkiga är att det märks att handstilen inte får sin träning, eller är det åldern som spelar ett spratt.

Fast det är inte alltid det flyter på, ibland kan släktforskningen bli sådär elak och konstig så man inte tror sina ögon. Allt ser så lätt ut, det är bara att följa de uppgjorda rutinerna och så plötsligt så skär sig allt, precis som såsen gör när det blir för varmt eller för fett. Har jag läst rätt, har jag förstått vad som hänt?

Jag sitter med ett sådant fall nu. Det vill inte släppa taget, men det snurrar bara runt. Den ena trådänden efter den andra snurrar in sig och bildar ett nystan. Det fina trädet som jag tyckte mig ha gick sönder efter ett DNA-test. De var inte syskon, som all trodde, utan det är pekar på att det finns olika fäder inblandade. Och vad värre är, det tycks sitta ihop med alla möjliga kopplingar trots att det inte är uppe i Norrland jag letar, Skaraborg kan tydligen uppvisa samma sammelsurium.

Fri bild av Evan Dennis på Unsplash

Synd att kyrkböckerna inte visar hur det egentligen var, utan hur det borde ha varit. Jag vet inte om det är tur eller otur att de där testerna gjordes. Hade de inte gjorts hade allt sett så bra ut. Men nu är det tillrört. Och ju mer jag tittar desto konstigare blir det, har någon av dem verkligen maken till mamman som far, verkar som det finns andra män inblandade. Och den konstiga filuren som dyker upp i listorna som nära släkt, hur platsar den personen. Det finns ett till synes solitt träd som visar att det finns inga kopplingar, åtminstone inte synliga sådana, men varför säger då personens DNA något annat. Är det kanske spår efter de okända fäderna som skymtar, kan jag se något skymta mellan alla träden. Undrar om den här träffen verkligen har den angivna fadern som sin, eller är det någon annan. Eller är det farfar som spökar, den verkliga farfar menar jag, inte han som finns i trädet.

Det finns många möjligheter och ju mer jag grottar desto konstigare blir det, är det rätt mormor och morfar till den konstiga träffen eller hur är det. Jag har inte tillräckligt med matematiska kunskaper för att kunna sätta upp en ekvation med så många okända variabler. Känns som att få ett Sudoku med bara en ruta ifylld, rätt hög svårighetsgrad kan man säga.

Det är tur att det finns lite annat att bryta av med, ska skriva en blogg och det kanske kan hjälpa till att skingra tankarna och ge möjlighet till nystart i detektivarbetet. Och kombinerar jag det med ett gott fika, nybakade bullar tillhandahålls, så blir livet lite mer uthärdligt. Så småningom måsye jag återgå till mina problematiska släktingar, tur att det är på lite avstånd så att jag inte behöver fundera på min egen koppling allt för mycket. Men ser ni ingen blogg nästa vecka, då vet ni vad som hänt, då har jag snurrat in mig rejält och inte kommer ut med livhanken i behåll.


Med förhoppning om att vi syns igen 😊

Fortsätt läs mer
  1034 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
Detta känns igen! Fick just ett telefonsamtal från av två testade där de på goda grunder kan konstatera att ingen av de två uppgiv... Läs mer
lördag, 21 november 2020 13:24
1034 Träffar
1 Kommentar

Tjocka släkten...

DSCN0300

För länge sedan, innan några husförhörslängder eller mantalslängder fanns, och nästan alla i Sverige bodde i små byar, hade alla i byn reda på alla. Man visste exakt vilka som bodde i vilken gård eller vilket torp, vilka som var backstugusittare, vilka som hade flyttat ut. Och man visste helt klart att 'dom på Sörgård är släkt med oss på mammas sida' och sådana saker. Tyvärr är det inte ofta som de senare påbörjade kyrkböckerna innehåller liknande uppgifter. Vi är ju många släktforskare som har gnisslat tänder när vi i en tidig kyrkobok läst 'en son född hos Nils i Storbacken' och så inget mer. Vem modern var, visste ju prästen! 

Så småningom blev både städer och samhällen större. Då hade vi fått kyrkobokföring och mantalslängder, men släktförhållandena föll bort. Dock brukar det i varje släkt (nästan) ha funnits en faster eller moster som på sina fem fingrar kunnat räkna upp släktens historia, i dubbla led: 'Hon är syssling till Stinas mamma' eller 'Han som dog var halvbror till Arvids farfar' och liknande. För egen del hade jag, när jag började släktforska, endast min mormor kvar i livet, samt ett par av hennes svägerskor. Mormor berättade saker som 'hon tyckte mycket om att äta si' eller 'han brukade alltid säga så', medan svägerskorna pricksäkert höll reda på datumen: 'han är född 15 juni 1895' 'hon dog 22 februari 1934'. De kompletterade varandra utmärkt! 

Men vidare släktforskning frambringar oftast mer avlägsna släktingar: farfars kusin, mammas syssling och liknande. Personer som man oftast inte har sett någon gång i verkligheten. Det är då släktträffarna brukar kunna komma in i bilden. Oftast är släktingar rätt intresserade av att ta sig en titt på sina fränder under trevlig samvaro. Jag har själv varit med om att ordna två och medverkat i en släktträff. Naturligtvis är det ett väldigt bestyr att ordna fram datum som passar alla, lokal att vistas i, någon sorts foder, tips på övernattningsställen och framför allt, någon sorts aktivitet. Mat och dryck i all ära, men det är ju kanske lämpligt att de 234 inbjudna gästerna kan samlas runt någonting, så att det inte blir så att man, efter att ha pratat om väder, mat och dryck, bara sitter och tittar på varandra. Det kan ju finnas mer fysiska släktdrag att diskutera; släkten kanske innehåller många rödhåriga, vänsterhänta eller musikaliska personer. Men sedan är det nog bra med någon sorts aktivitet. Är man väldigt många, är tipspromenad förkastligt. 234 personer ute i skogen för att leta tipsfrågor kan rendera klagomål från omgivnningen. Dessutom finns alltid en risk att några personer kommer bort, och måste eftersökas med skallgång. 

En byggnad som släkten ägt, en kyrka där man vet att många i släkten är döpta eller begravna, eller, om det är en större ort, en rundvandring i släktens fotspår med guide brukar vara trevligt. Kanske finns det också något äldre företag i trakten där flera i släkten arbetat. 

Min första släktträff, som jag var med och arrangerade, ägde rum i Falun 1996. Där hade vi just en rundvandring med guide i staden. Släktmiddagen intogs i en lokal som tidigare varit barndomshem för några i släkten. De av våra gemensamma anor som bott i Falun kom dit ungefär 1840, så den släkthistorien gick inte så långt tillbaka i tiden. 

Nästa släktträff, med samma släkt, förlades till Stockholm. Då hade jag forskat fram en del gemensamma anor, som hade bott och verkat i Stockholm från slutet av 1600-talet och ungefär 75 år framåt i tiden. Vi besåg Tyska kyrkan (släktledet var invandrare från Tyskland och med i tyska församlingen), och, min stora stolthet, en bevarad källare från 1600-talet, en gång ägd och tillsammans med dåvarande huset ovanpå, bebodd av just de släktingarna! När vi kom dit, var huset i gatunivå sedan länge rivet, och ersatt med ett från förra sekelskiftet. Men jag hade fått tag i en nyckelperson, som låste upp källaren åt oss. Där var mörkt, trångt och dammigt. Men jag kunde i alla fall påpeka, att här hade vår 'kirschener' (= körsnär) förmodligen stått och arbetat med sina skinn, tillsammans med lärling och gesäll i början av 1700-talet. 

Den tredje släktträffen jag varit med om, var i Helsingborg i Skåne. Där hade jag bara en liten del i arrangemanget, men vi bjöds på en fantastisk resa i veteranbuss genom ett otroligt vackert Skåne, vi såg Krapperup slott och Brunnby kyrka bland mycket annat. Och under resans gång fick vi höra både allmän skånehistoria och lite om de mer sentida släktingar som bott och växt upp där. En mycket minnesvärd upplevelse!

I dessa coronatider är förstås en släktträff inte att tänka på. Men desto lättare då att dyka ner i diverse minnen. Och hopps på en ljusare framtid! 

 

Bilden: Gruvmuseet passerade vi vid den guidade visningen i Falun 1996, men den här bilden är tagen många år senare. Foto och omfoto: författaren.

Fortsätt läs mer
  650 Träffar
  0 Kommentarer
650 Träffar
0 Kommentarer

Karl och Dagmar Lundberg

Karl Lundberg Dagmar ForssellKarl och Dagmar Lundberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Min mormors morbror Karl "Kalle" Artur Lundberg föddes 28 november 1903 i Bjurliden utanför nuvarande Boliden som son till framlidne Karl Eliasson Lundberg och hans hustru Margareta Kristina Gustafsdotter Marklund. "Kalles" uppväxt var inte den bästa eftersom han var faderlös redan från födseln. Fadern hade avlidit i juli samma år. "Kalle" fick därför tidigt hjälpa sin mor med jordbruket på gården. Han sysslade även med skogsavverkning.

När Karl hade fyllt 21 år och blivit myndig upptäcktes guldmalmen på Fågelmyran i Bjurliden på den mark som hans mor ägde. En del av marken såldes. "Kalle" deltog i unga år i så kallade mätningar men ägnade sig senare åt jorden och skogen. 1925 erhöll han anställning hos Bolidens gruvaktiebolag där han tjänstgjorde i 40 år. I flertalet år arbetade han som så kallad "spelstyrare", därefter arbetade han vid företagets mekaniska verkstad.

Skicklighet, noggrannhet och pålitlighet kännetecknade honom. Tack vare dessa egenskaper hade "Kalle", av såväl överordnade som kollegor, vunnit uppskattning. När Bolidens gruvab firade 25 år som företag, var Lundberg en av de som erhöll medaljer för lång och trogen tjänst. Kunnig, vaksam och pålitlig hade "Kalle" tilldelats några allmänna förtroendeuppdrag i Bjurliden, vilka han skötte på bästa sätt. Bland annat var han byaålderman och lite av Bjurlidens "allt-i-allo". Den som skötte byns angelägenheter och den som grannarna vände sig till när de behövde råd. Han tillhörde styrelsen för Bjurlidens missionsförening och Bolidens reservfond. För sin ålder var Lundberg spänstig. Vid sidan av arbetet i gruvan ägnade han sig åt jordbruket på den egna gården. Hans fritidsintressen var friluftsliv samt att vistas i skog och mark. Han var även medlem i Bolidens kyrkobrödrakår.Kalle och Dagmars förlovningKarl och Dagmar Lundbergs förlovning. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.

"Kalle" var en av de inkallade soldaterna för att försvara Sverige i andra världskriget. Hans familj fick aldrig veta var han befann sig, bara att det var i Sverige. En gång intervjuades han av Lars Madsen i radioprogrammet Hemmakväll. (Undertecknad har försökt hitta mer uppgifter om programmet och just det avsnitt "Kalle" var med i men Sveriges radio har tyvärr inga uppgifter om detta, avsnittet finns tyvärr inte kvar). "Kalle" sa att det bästa med gruvdriften var att de fick väg till byn, för på den tiden var Bjurliden väldigt isolerat från omvärlden. En väldigt dålig kärrväg ledde till landsvägen vid Svanfors. Reportern frågade Lundberg om det inte kändes bittert att arbeta som anställd i en gruva som man själv kunde ha ägt? Lundberg svarade:

-Nja, det tycker jag inte. Jag är inte särskilt avundsjuk, men det är klart att man funderar på saken ibland. Nu blev ju gruvdriften till väldig nytta för hela kommunen och fick verkningar ännu vidare omkring. Man får väl säga som skolpojken som kom hem med underkänt i examensbetyget. När föräldrarna efter flera frågor om resultatet äntligen fick honom att svara så sa han: Huvudsaken att man får vara frisk.

1930 gifte sig Karl Lundberg med Dagmar Maria Anetty Forssell född 2 oktober 1903 i Bjurån utanför nuvarande Boliden. Hon var dotter till Anders Forssell och hans hustru Jenny Maria Lindblom. Dagmar arbetade i sin ungdom företrädesvis i hemmet. 1927 flyttade hon till Norra Strömfors och blev så kallad "kocka" för ett arbetslag där. "Kalle" och Dagmar fick fyra barn, varav ett dog efter drygt ett år. Dagmar var känd för att vara duktig och ytterst idog, vilket ju var nödvändigt eftersom hon ju inte bara hade hemmet att sköta utan även allt som följer med ett jordbruk. Trots långa och ansträngande arbetsdagar ägnade sig fru Lundberg även åt det ideella föreningslivet. I Bolidens husmodersförening samt Bjurlidens missions- och syförening var hon en högt uppskattad medlem. Uppriktig och gladlynt till sin personlighet hade den trevliga fru Lundberg gjort sig allmänt omtyckt av vänner samt bekanta.

"Kalle" avled på Skellefteå lasarett torsdagen 3 mars 1966. Dagmar gifte om sig tio år senare med slaktaren James Forsell från Svanström. 2 september 1979 blev Dagmar änka för andra gången. Hon somnade in söndagen 28 oktober 1984 på lasarettet i Skellefteå.

Fortsätt läs mer
  285 Träffar
  0 Kommentarer
285 Träffar
0 Kommentarer

Valrysaren over there

Sedan jag började släktforska för tio år sedan har jag fått kontakt med flera mer eller mindre avslägsna släktingar i USA, efterlevande till emigranter i min mors och min fars släkt. Räknar jag på fingarna så är det elva personer, kanske några till som jag bara haft tillfällig kontakt med. Det är allt från tremänningar till sjumänningar. Några är nära släkt med varandra, andra är inte alls släkt. De flesta kommer från min morfars släktgren, han hade två mostrar som emigrerade med sina familjer.

Två av dem har jag träffat, det är två systrar. En har jag ganska mycket kontakt med, vi tjattrar en hel del på Facebook och har setts i Zoommöte. Hon är jurist och en hängiven släktforskare, och har kontakt med många svenska släktingar. Rena drömmen för en släktforskare att hitta en sådan släkting där borta.

amerikabrev
Förr i tiden skrev släktingarna i Amerika brev hem till kusinerna i Sverige. Nu är det digitala kontakter som gäller. Eget foto.

Amerikaner är ju inte som vi svenskar utan som regel helt öppna med vilket politiskt parti de föredrar att rösta på. Både republikaner och demokrater är representerade i min amerikanska släkt, men det är faktiskt fler demokrater än republikaner. Någonstans har jag läst, fast jag inte minns var, att generellt blev de svenska tidiga emigranterna, de som blev bönder i Minnesota och andra tradionella jordbruksstater, de blev konservativa i sin politiska uppfattning. Alltså mer konservativa än de var före emigrationen. Det här gäller nog inte de många svenskar från arbetarrörelsen som emigrerade efter att ha blivit svartlistade efter strejker eller inte ville invänta reformer i det svenska samhället.

Bland mina amerikanska släktingar stämmer det här till viss del. Två av mina släktingar är idag djupt engagerade Trumpanhängare och sprider detta på inlägg på Facebook som gör att jag nästan skäms över att vara släkt. Men var och en får tycka vad man vill, så klart. De bor på landet och kommer från en bondefamilj. I Tioga county i norra Pennsylvania, där de bor och dit mina emigrerade släktingar kom på 1880-talet, där har Trump fått 74 procent av rösterna. Så de är bland likar.

Övriga som skyltar med sin politiska åskådning är demokrater. En av dem är en släktforksare som bor i staten New York. Hon skrev någon dag före valdagen på sin Facebook att "Jag flyttar till Ohio". Ganska snart kom reaktioner från vänner och bekanta som tyckte det var ett hastigt beslut och undrade vad som hänt. "I Ohio skulle min röst betyda något men här i New York spelar den ingen roll" svarade hon. Det är inte riktigt sant men jag förstår hur hon tänker. Staten New York är demokratiskt med stor majoritet, i Ohio fick Trump 53 procent och Biden 45 procent (när en del röster ännu inte var räknade).

En av de andra demokraterna är juristen och hon har arbetat som volontär under Bidens valkampanj. I måndags diskuterade vi vad som komma skulle, och ni vet ju vilken rysare valet blivit. Redan då bestämde vi att ta ett snack i ett zoommöte ikväll, lördag, för att prata om valutgången och den situation USA befinner sig i, som oavsett valresultatet är svår. Så jag väntar med spänning på kvällens samtal. Även om den politiska situationen i USA påverkar hela världen så lever hon mitt uppe i det och jag kan betrakta det lite mer på avstånd.

Tänk vad släktforskning kan leda till! Jag är så glad för sådana kontakter, som berikar mitt liv.

I skrivande stund (natten till lördag) är valresultatet ännu inte klart, men jag hoppas det hinner bli det före morgonen.

tidning emigrantbrev
Det här tidningsurklippet hittade jag i ett av Amerikabreven. Mary Carlsson var dotter till min morfars utvandrade moster. Mary föddes i USA 1890 men fem av hennes nio syskon var födda i Sverige.

Fortsätt läs mer
  477 Träffar
  0 Kommentarer
477 Träffar
0 Kommentarer

Dags för Y-DNAdagen

Jag hör ganska ofta att vi ska vara rädda om våra traditioner, och det ligger kanske något i det. Tappar vi bort all historia så blir vi ganska rotlösa, och det är inget att sträva efter. Sedan finns det ju andra aspekter också, hur definierar vi traditioner. Det verkar vara lite olika på den fronten, och det syns inte minst på olika sociala medier när någon börjar peta på det som upplevs som traditioner.

Jag trodde länge att traditionen med att tända ljus på våra kyrkogårdar var något sedan urminnes tider, och det är först på senare år som jag förstått att det är efter andra världskriget som den uppstod, eller ska vi säga spreds, inom Sverige. Att sedan Halloween påstås vara en tradition, kan kanske stämma, men inte har den många år på nacken, då har den ursvenska traditionen med att titta på Kalle Anka på TV under julaftonen betydligt äldre ursprung.

Men aktuellt just nu är en tradition som säkert funnits hur långe som helst, nämligen Fars dag. Fast då får vi fundera på begreppet hur länge som helst ett tag, det är knappast tusental år vi pratar om, men tar vi grundidén till dagen så är det mer än 100 år vi talar om. Det sägs att det var i nordvästra USA det startade på 1910-talet. Dagen blev allmänt accepterad under 1920-talet, och i början på 1930-talet kom den till Sverige. Att den då firades i juni, i de flesta länderna, har vi kanske glömt, våra handlare såg sedan till att den hamnade i november.

Free photo by Tim Mossholder on Unsplash

Så nu är det på gång, och med en tradition så gammal så ska vi kanske inte röra den så mycket. Men jag vill ändå föreslå att vi byter namn på den, vi behöver modernisera språket, det är väldigt få som idag använder begreppet Far om den ena av föräldrarna. För att få lite stuns på begreppet så föreslår jag att vi kallar den Y-DNAdagen, känns modernt och kan inte missförstås. Eller blir det för exklusivt när vi ser alla nya parkombinationer i vårt samhälle?

För visst är Y-DNA ett intressant begrepp, när man väl begriper vad det är. Att kunna spåra en liten del av sitt ursprung hur långt tillbaka som helst. Här gäller det inte hundratals år, utan med lite tur talar vi om tusen och åter tusen år. Allt kanske inte är användbart i släkttavlan men just nu läser jag om en koppling mellan personer här i Sverige och några äldre avlidna i Serbien, visst är det fantastiskt att se den kopplingen även om de som testats i Serbien har varit döda i närmare fyratusen år.

Det finns intressanta kopplingar på närmare håll i tiden, nyligen dök det upp uppgifter om vikingar, och då var det en del som blev glada, de hade samma uppsättning av markörer som dessa vikingar, och det verkar vara mångas dröm att hitta sådant. Nu vet ju att vi alla har släktingar från förr så det är inget revolutionerande i det, mer lite som en ploj.  Att vi däremot kan använda Y-DNA på ett bra sätt skrev jag kort om förra veckan och i denna vecka har det blivit aktuellt igen. Försvunna fäder på olika platser i trädet kan vara svårt, ibland hittas de och allt verkar rätt, men hur är det med träffsäkerheten i våra böcker och kan vi tolka resultat av den vanliga DNA-testen på rätt sätt. Kan det finnas hål vi inte ser, kan det finnas en möjlighet att den fina lösning jag just hittat inte stämmer. Hypotesen som blev en sanning, är det alltid sant? Det är då man kan använda Y eller mt-DNA för att kolla upp om det stämmer. Hittar man raka linjer från släktingar bakåt i tiden så går det att hitta stöd för sin forskning och det såg jag i veckan, tyvärr var det fel svar vi fick, men vi fick ett svar. I det aktuella fallet så talade alla dokument och vår tolkning av det autosomala DNA-et i en riktning, men Y.DNA gav ett annat svar. Bara att ge sig ut och söka igen

Men åter till den stora dagen, nu på söndag är det Y-DNAdagen och jag hoppas bli firad. Eller hur blir det med den saken, jag har ju döttrar, blir jag utan present då?  Är det dags att bli lite omodern och återgå till den ursprungliga formuleringen. Tja, vi får se vad ni tycker.

Fortsätt läs mer
  717 Träffar
  0 Kommentarer
717 Träffar
0 Kommentarer

Bland rosor och ruiner

visby-644587_960_720

De som har läst mina bloggar vet att när jag skriver om de platser där mina anor hållit till, så handlar det oftast om Halland, Västergötland eller Stockholm. Någon avstickare till Uppland, Värmland och Dalarna. 

Ett landskap som jag nog inte berört med ett ord i bloggen, är Gotland. Jag har mig veterligt ingen släkt där, men däremot är jag väldigt förtjust i att ströva omkring i gränderna innanför ringmuren i Visby. 

Vid mitt livs första besök på gutarnas ö, susade jag bara igenom Visby. Det var en familjesemester, då vi hyrt cyklar. Några år senare var det skolresa med färja till Visby för vidare färd till Slite. Båten la till vid fyratiden på morgonen, och sedan blev det buss till Slite. Således ingen direkt kontakt med staden då heller. 

Till slut, 2002, bestämde jag mig för att utforska rosornas och ruinernas stad ordentligt. Min vana trogen skrev jag ner allt om resan, och här kommer några utdrag: 

Onsdag 21 augusti avreste jag från Nynäshamn med mitt livs första snabbfärja. Ironiskt nog var snabbfärjan försenad, något som kaptenen i högtalaren förklarade berodde på att 'vi kom iväg så sent ifrån Nynäshamn'. Ganska logiskt, faktiskt. 

Efter ankomst, orienterar jag mig fram till hotell Stenugnen på Korsgatan. Där ska jag bo. Efter vissa svårigheter att komma in, då allting befanns låst, även den närbelägna restaurang man skulle hämta ut nyckeln på, kunde jag i alla fall omorganisera handväskan och bege mig till Turistbyrån. Jag vill se Kruttornet! Guidade turer finns inte längre så här sent i augusti, men man hänvisar mig till Fornsalens kansli, där man kan låna den så kallade 'ruin-nyckeln' om man vill se tornet på egen hand. Det gör jag, men min närkontakt med duvorna i Kruttornet har jag berättat om i en tidigare blogg (om trappor).  Det var varmt i Visby de här dagarna, och efter att ha klättrat i trapporna i tornet, var det läge för ett besök vid Visby Havsbad. Det var fler som kommit på samma idé, och kön ut till badstegen på bryggan var lång, men stämningen var god. 

Efter middag beger jag mig i kvällningen till Botaniska trädgården, där Visby Brassensemble ska spela. Botaniska trädgården i Visby är fantastisk. Mullbär, fikon, förstås rosor, damm, och massor med murgröna på S:t Olofs ruin. En äldre dam anförtror mig viskande att trädgården i år minsann har fått en äkta hibiscus-buske! Ungefär mitt i trädgården står det en lagom snirklig krokan, och där samlas en grupp herrar i randiga kavajer och halmhattar. Man ompar igång blåset på slaget sju, och jag känner mig omedelbart förflyttad till de randiga baddräkternas tidevarv.

Efter konserten tar jag en promenad på utsidan av ringmuren och studerar Sprundflaskan, Jungrutornet och Kärleksporten. Slutligen kommer jag till Almedalen, den legendariska. Konstaterar att det är en söt park, men inte så märkvärdig egentligen. Däremot kan man ta magnifika utsiktsbilder av Visby därifrån.  En vacker avslutning på dagen.

Torsdagen börjar inte bra. Jag är uppe i ottan, med kartan i ett fast grepp. Drottens kyrkoruin hade grinden öppen och får besök. Värre blir det med Kapitelhusgården, Engeströmska gården, Johan Målares gård.... alla är stängda och låsta för säsongen! Luften går ur den entusiastiska turisten. Inte blev jag gladare när jag gick in på en servering vid Stora Torget och beställde en ostmacka. 'Tyvärr, inga mackor så här sent på säsongen'...  Med förtvivlans mod går jag sedan till Turistbyrån, med min lista på sevärdheter i näven. Personalen, som redan haft flera besök av mig, hälsar igenkännande. Jag lägger listan framför dem och säger 'är det NÅGOT av de här ställena som har öppet så här sent?'. Turistbyrådamerna slår sina kloka huvuden ihop, men när de omsider tittar upp, skakar de beklagande på huvudena. Nej, alla de här sevärda husen har stängt för säsongen! 

Då går jag upp på hotellrummet och tänker. Till slut bestämmer jag mig för en liten eftermiddagsutflykt till  Galgberget. Köper en flaska dricka och lite kaffebröd på Café Strandporten, och ger mig iväg ut genom Norder port. Tänker att galgen kan åtminstone inte ha stängt för säsongen. 

Jag har en dubbelsidig karta med mig. Den ena är detaljkarta över  Visby innanför ringmuren. Den andra är en storskalig karta över Visbyområdet som helhet. Där finns galgbacken med, men inga namn på gatorna omkring den. Försiktig som jag är, håller jag mig till de stora gatorna. Promenerar den långa S:t Göransgatan framåt i stekhettan. Till slut kommer jag till Galgbergets Naturreservat. Jag läser på en skylt om sällsynta växter, och ser ett par 'myrstigar' markerade på skyltens karta. En av dessa stigar verkar leda över klinten upp mot själva galgen. OK, då går vi. 

Jag promenerar längs en solig skogsstig, tills jag beräknar att jag måste vara precis nedanför galgen. En grusad stig verkar leda uppåt. Lite tveksamt svänger jag in där. Stigen blir brantare och grusigare, vegetationen allt tätare. Min tvekan blir allt större. Ska man verkligen gå den här vägen om man vill bese galgen? Till sist tar grusstigen slut! En liten ynklig getstig fortsätter dock uppåt. Jag också, sakta och försiktigt. Terrängen blir risigare och risigare. Sedan dyker det upp stenpartier här och där. Äntligen ser jag klinten ovanför mig, men samtidigt tar stigen definitivt slut! Där står jag mitt i ingenstans, dessutom iförd kjol, t-shirt och aningen halkiga sandaler, krampaktigt hållande min lilla kaffepåse i ena handen. Vad göra? Om jag går ner igen, hur ska jag då hitta till galgen? Och hur lång tid tar det? Försiktigt, bit för bit, segar jag mig upp, över muren och faktiskt, där är galgen rakt framför mig!

Sällan har en fika smakat så bra. Jag torkar av ett blödande finger och plockar en förmodligen fridlyst reservatväxt ur håret. Men medan jag fikar, ser jag grusvägen på andra sidan stenmuren. Bred och bekväm. Hursomhelst, utsikten över havet och delar av Visby är otroligt vacker. Vägen tillbaka känns nästan löjligt enkel, den breda grusvägen blir så småningom asfalterad,  leder dessutom förbi den gamla kalkugnen, och sedan nästan rätt på Norder port. 

Men, jag vet inte om det är åtgärdat nu, men då fanns verkligen inte minsta lilla skylt som från Norder port pekade ut hur man skulle gå för att bese Galgberget och kalkugnen. Det var en underbar turistresa till Visby ändå, trots motigheter på vissa ställen! 

Forts kan följa!

Bilden: Visby från Almedalen. Foto: pixabay

Fortsätt läs mer
  429 Träffar
  0 Kommentarer
429 Träffar
0 Kommentarer

Hjalmar Stenberg Bjurström

Hjalmar StenbergHjalmar Stenberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Per Hjalmar Stenberg föddes 10 november 1881 på en plats som i dag kallas för "Rajmirbränne" strax norr om Bjurvattnet, utanför nuvarande Boliden i Västerbotten. Som barn var han nära att drunkna i en kallkälla i närheten av där familjen då bodde men han räddades av sin äldre bror Jonas. Hjalmar var näst äldst i en syskonskara på sju barn till Per Stenberg och hans hustru Sara Magdalena Andersdotter. När Hjalmar var fyra år gammal flyttade familjen till Bjurström, också det ligger utanför nuvarande Boliden.

Hjalmar övertog den västra delen av faderns hemman 1917. Ursprungliga gården, där Hjalmar växte upp, övertogs av brodern Algot. Redan innan 1917 hade Hjalmar och hans bröder börjat odla på det som senare blev hans ägor. 1921 uppförde han bostadshus och ladugård.

I sin ungdom hade Hjalmar arbetat med krondikning och skogsavverkning. Han var eljest den i brödraskaran som stannade hemma och bistod i föräldrahemmet. Lojaliteten till hembyn Bjurström var för honom stor. Få var kända för en sådan kärlek till jorden och hembygden, vilket visade sig i hans uppoffrande hårda arbete i nyodlingar och i timmerskogen under ett långt samt strävsamt liv.

Hjalmar var liksom undertecknad aldrig gift. Hans hushåll sköttes av anställda hembiträden. Hanna Biström från Grundträsk Malå, som så småningom blev hustru till Hjalmars bror Gideon, var Hjalmars första piga. Hon var där 1922 och kanske något år framåt. Därefter var en kvinna vid namn Ester Nilsson hans tjänarinna i några år. 1932 kom Maria Dahlkvist från Södra Olofsberg till Hjalmar i Bjurström. Hon blev hans trotjänare och stannade där till 1948.

Under andra världskriget tog Hjalmar hand om en finsk flicka, tvååriga Hilja från Uleåborg. Då blev det möjligt för Hjalmar att påstå att han hade en familj. Hilja, som blev gift, lämnade Bjurström på 1950-talet och bosatte sig i Stockholm.

Som tidigare nämnt hade Hjalmar, som var min mormors mors tremänning vilket han mycket väl kände till, en lågmäld kärlek till sin hembygd och ingen torde ha varit så mycket kunnig om dess historia som han. Tack vare en exceptionell förmåga att minnas kunde han 1968, ett år innan sin död, ge författaren till Bjurströms historia, det mesta av materialet till beskrivningen av Bjurströms historia, som publicerades i boken "Ett sekel i Skelleftebygden". Egentligen skulle man kunna säga att Hjalmar kännetecknades av ett särdeles mångsidigt intellektuellt intresse, men detta lär nog på grund av en kort och knapp skolgång aldrig helt förverkligats för hans del.

1949-1952 var Hiljas syster Aira piga hos Hjalmar. Då fanns fyra kor och en häst på gården. Fram till 1954, då Hjalmar sålde hemmanet till en brorson, sköttes det av honom och fosterdottern Hilja. Efter försäljningen bodde Hjalmar kvar på gården och hjälpte till med dess sysslor. 1965-1966 blev Hjalmar sjuk och togs in på sjukhemmet i Jörn där han bodde fram till sin död. Före det hade han i princip aldrig haft en enda sjukdag i hela sitt liv.

I samband med att Hjalmars brorson Harald gifte sig 1954 med Gertrud Lundmark från Bjurån och även övertog hemmanet, hade Hjalmar köpt en dammsugare till Gertrud i present. Det var inte många som hade dammsugare på den tiden, Gertrud blev så chockad att hon inte "hade mage" att tacka Hjalmar samma dag som hon fick presenten.

Begåvad med en stor portion humor och ett lugnt lynne hade Stenberg erhållit uppskattning samt medkänsla hos alla han hade kommit i kontakt med. Tack vare dessa egenskaper hade han också förskaffat sig en stor skara vänner.

Missionen låg honom nära hjärtat, han ivrade varmt för dess verksamhet.

Hjalmar var kanske inte alltid så noga med hygienen. En gång skulle han hjälpa sin bror och granne Algot med en ko som skulle kalva. Hjalmar kom gående med sot i ansiktet. Av bilden nedan att döma verkar han dock ha tvättat sig.

Söndagen 25 maj 1969 somnade Hjalmar in på sjukhemmet i Jörn efter en tids sjukdom. Han blev 87 år ung.

Fortsätt läs mer
  345 Träffar
  0 Kommentarer
345 Träffar
0 Kommentarer

De levde länge

Allhelgonhelgen är av tradition en släkthelg på så sätt att vi tänder ljusen på våra döda släktingars gravar. Så har det varit länge och med detta kommer också tankarna på de döda och deras liv.

Själv kan jag inte besöka mina föräldrars eller andra anhörigas gravar eftersom jag bor så långt ifrån dem och corona numera stoppar längre resor. Men genom en anhörig får jag ändå hjälp med både blommor och ljus på mammas och pappas grav i Falkenberg. Tack, moster!

Mina föräldrar gick bort 2009 och 2017. De föddes på 1920-talet och fick förhållandevis långa liv. Även de flesta i generationen innan levde länge, precis som många i tidigare generationer men också mina föräldrars syskon. Jag kommer från ett seglivat släkte, på både mammas och pappas sida. Pappas morfar Kristoffer Johansson blev 97 år. Pappas farfar Johan Olausson blev 92 år. Pappas mormor Olivia Mårtensdotter och pappas farmor Fredrika Olofsdotter fick däremot betydligt kortare liv.

Kristoffer
Min fars morfar Kristoffer Johansson var 97 år när han dog 1947. Min fars mormor Olivia Mårtensdotter dog redan 1918. Deras grav finns på Rolfstorps kyrkogård i Halland. Eget foto.

Min mammas mormor Amanda Johansson blev 95 år. Hon gick bort 1962 och är den enda i den generationen som jag har träffat. Henne minns jag, jag var åtta år när hon dog och har träffat henne flera gånger. Barndomsminnen är sporadiska men jag tror att jag träffade henne varje sommar så länge hon levde, mammas släkt är släktkär och varje sommar hölls kalas, både hos mina morföräldrar och säkert hos mammas mormor också. Ett starkt minne jag har är från en sommar ett par år innan hon dog, när vi var på släktkalas hos gamlamormor i Buskabygd. Vi barn var ute och lekte i slänten framför huset och de vuxna satt nog inne. Jag ser framför mig gamlamormor där hon satt i sin stol inne i rummet. Men jag träffade henne också hemma hos min egen mormor, som var hennes yngsta dotter. När jag växte upp sa vi "gamlamormor", kanske halländsk dialekt för gammelmormor som de flesta av er säger.

Amanda
Mormors mor Amanda Johansson träffade jag flera gånger som barn. Hon blev 95 år och dog 1962. Hennes och maken Malkolm Johanssons grav finns på Gällareds kyrkogård i Halland. Eget foto.

Redan som barn visste jag att Buskabygd, det var platsen där gamlamormor bodde. Var det låg visste jag inte, jag tänkte inte på hur vi åkte när vi åkte dit. Numera vet jag precis, och har även varit tillbaka dit ett par gånger på släktforskarsafari. Buskabygd är en by i Gällareds socken i mellersta Halland och i den hade mormors föräldrar torpet Huslyckan, som fastigheten fortfarande heter. Idag är det en tremänning till mig som bor där.

Idag och imorgon blir nog också en stor släktforskarhelg. Någon, kanske flera, släktforskarportaler ger fri tillgång till sina arkiv och då vill vi passa på. Genom arkiven kan vi lära känna våra gamla släktingar lite, de vi aldrig hann träffa, även om det bara är konturerna av deras liv vi kommer åt.

grav
Allhelgonahelgen förra året kunde min ene bror och jag besöka våra föräldrars grav på Skogskyrkogården i Falkenberg, när vi var på hemväg på kvällen efter att ha firat pappas storebrors 100-årsdag i Hishult. Mina föräldrar hette Gertrud Dahlberg och Yngve Johansson och de gifte sig 1947. Pappa föddes i Rolfstorp och mamma i Okome och det är där i socknarna i mellersta Halland jag har det mesta av min släkt. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  530 Träffar
  0 Kommentarer
530 Träffar
0 Kommentarer

En glad nyhet från Skatteverket

Skatteverket

Ända sedan Skatteverket för snart 30 år sedan tog över folkbokföringen från Svenska Kyrkan har församlingsbegreppet legat risigt till. Skatteverket har aldrig gjort någon hemlighet av sin önskan att göra sig av med denna förlegade och svårbegripliga historiska indelning till förmån för det mer hanterliga kommunbegreppet. Det var endast tack vare benhårt motstånd från rikets släkt- och hembygdsforskare, påhejade av historiker, samhällsvetare och andra humanister, som det till sist gick att stoppa planerna. Kompromissen blev att kommunerna skulle vara den primära indelningsgrunden, men att det därtill skulle tillskapas DISTRIKT, identiska med de tidigare församlingarna, vars gränser till sist fixerats av Lantmäteriet.

De nya rutinerna började gälla den 1 januari 2016 – efter detta datum är vi svenskar således inte längre födda i Hedvig Eleonora, Katarina eller Kista församlingar, ej heller i Sjögestad, Vreta Kloster eller Vårdnäs utan endast i Stockholms respektive Linköpings kommuner. På samma sätt registreras dödsfall endast på kommunnivå. Vigslar registreras över huvud taget inte geografiskt utan endast som ett datum för civilståndsändring.

För den som gärna vill fortsätta sin släktforskning in i nutid, lägga till nyfödda i släkten eller avrunda ett människoliv med ett dödsdatum och en dödsort är detta knappast längre möjligt. Den som ringer till Skatteverkets folkbokföringsregister kommer endast att få veta vilken KOMMUN personen bodde i vid födelse respektive död. I flera år har jag vid sådana tillfällen frågat efter distriktet (församlingen) men fått veta att det inte går att få fram. Man får nöja sig med ”Stockholm”.

Tills idag …. då jag gjorde ytterligare ett försök med att fråga efter distrikt. Ett ögonblick, sa den vänliga handläggaren, tryckte på rätt knapp och kunde meddela att barnet faktiskt var född i ”distriktet Engelbrekt” i Stockholm. Glädjechockad över detta bad jag också om distriktet för ett dödsfall och si, den personen avled i "distriktet Oscar".

Systemet fungerar uppenbarligen som det ska, det är bara det att en god del av handläggarna på Skatteverket, de som svarar på telefonfrågor, helt enkelt inte känner till funktionen – knappen! Här måste man alltså INSISTERA på att få fram distriktet och inte ge sig.

Se där, en glad nyhet från Skatteverket. Det är väl inte allt för ofta en sådan rubrik känns påkallad.

********* 

Om du vill få fram personuppgifter efter 1991 ringer du Skatteverket på 0771-567 567 och när den automatiska telefonsvarararen sedan frågar vad du vill säger du så klart och tydligt du kan: FOLKBOKFÖRINGSREGISTRET. Då hamnar du i telefonkö och i värsta fall får du sitta där i en halvtimme. Till sist kommer du dock fram och kan ställa dina frågor (inte för många bara) till de nästan alltid vänliga handläggarna. Glöm inte att fråga efter DISTRIKTET om det gäller en händelse efter 20160101.

Fortsätt läs mer
  834 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — Sven-Gillis Hagberg
En intressant och upplysande artikel om församling och distrikt. Då jag sedan sökte i Sveriges dödbok på en person som avled 2017 ... Läs mer
söndag, 15 november 2020 13:58
834 Träffar
1 Kommentar

Den lilla stenen

Det står en liten sten, känns nästan som den är en tvärhand hög, men då får det vara ganska stora händer. Ett kort namn, tre plus tre bokstäver, årtal och det lilla torpets namn. Inte mer än så. På platserna runt omkring står det högresta, påkostade gravvårdar, med kedjor och häckar och fina, ofta ganska långa, titlar och egendomsnamn.  Vad kan det komma sig att den lilla stenen är kvar, det är ju 115 år sedan den restes och namnet pekar inte på någon större fin släkt eller så.

Den upplevelsen har jag haft idag, kanske lite väl tidigt med en liten runda till några gravplatser i Västmanland/Närke, men eftersom det numera går att tända ljus som brinner, eller ska jag kanske säga lyser, både en, två och tre månader så får det bli så. Det är kanske inte alla, men jag vet att det är många, som tar sig en tur och tittar till några gravar, gör fint och kanske ordnar någon form av ljus som lyser.

Foto av författaren

Vem är han då, mannen som fick den lilla stenen, och som fortfarande står där och minner om svunnen tid. Jag vet faktiskt både vad han hette och vilken haplogrupp hans Y-kromosom tillhörde. Han har lämnat spår i mina egna gener, även om jag inte fått hans Y-kromosom så har andra delar, som skulle ha synts om han testat sitt DNA, kommit mig till del. Det är min morfars far som vilar där, den lilla stenen var det som familjen hade råd med efter att Per fått en hjärtattack dagen innan nyårsafton. Vad stenen kostat vet jag inte, bouppteckningen som finns i Glanshammars och Örebro tingslags häradsrätts arkiv tar inte upp den kostnaden, det var brist i boet redan innan begravningskostnaderna kom in i bilden.

För mig har inte stenens storlek någon betydelse, det är med tillfredställelse jag kan stå framför den och försöka skapa mig en bild, några fotografier har jag inte sett, men lite morfar, lite mamma och så lägger jag till lite finskt också så blir det något som kanske har en viss likhet med hur han såg ut. Det finska la jag till när det gick upp för mig att hans Y-DNA, gruppen N-Y62026, verkar ha finskt ursprung även om den närmaste träffen säger sig ha haft släkt i Vänersborg innan emigrationen flyttade de släktingarna till USA- Innan någon funderar för länge så är det alltså min morbrors test som ger mig min morfars fädernelinjes Y-DNA.

Jag hör ganska ofta att det inte ger något att testa Y-DNA, det är bara bortkastade pengar, men det tycker inte jag. Det ger möjligheter till både det ena och det andra när det gäller släktforskning, allt är inte alltid centrerat till de närmaste generationerna som det autosomala ger. Jag hade lite svårt att hitta tillbaka bland morfars förfäder, det fanns lite frågetecken men när det dök upp en nära Y-träff, inte de från Vänersborg, men i Korea så löste det sig. Nu har inte Korea mer med detta att att göra än att det var adressen till en amerikan som tjänstgör där. Han har i sin släktforskning kommit fram till anor i Brattfors, Värmland, och det gjorde mig riktigt glad när jag såg att det var en av min förmodade anas bröder som fanns i hans träd. Det är i sig inget bevis, men ett mycket strakt indicum för att jag är på rätt spår och att Mårten Persson är den som startat linjen däruppe.  Eller startat är ju egentligen fel uttryck, för det fanns ju de som var före honom och som vid något tillfälle flyttat från nuvarande Finland för fyra, femhundra år sedan. En liten hjälp i ett stort pussel blev det med ”koreanen” och efter det hittade vi en till som pekar i samma riktning.

Från den lilla stenen till den stora världen med genetik kan det tyckas vara långt men tänk att allt hänger ihop, åtminstone i min värld, när jag försöker koppla ihop alla tankar och känslor några dagar innan Allhelgona. 

Fortsätt läs mer
  1117 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
Så gravallvarligt fint! Allt är inte hugget i sten, men de flesta gravstenar är det och alla exakta dnaträffar! Ha en lysande allh... Läs mer
fredag, 30 oktober 2020 10:11
1117 Träffar
1 Kommentar

Alla helgons dag... eller?

Srmland-the-movie-144

Vid den här tiden förra året skrev jag lite om förklädnader och vad de använts till genom tiderna, samt några rader om Halloween. Nu när vi nalkas samma helg igen, så kanske det är rättvist att skriva lite om Alla helgon också. 

Eftersom jag har lite pippi på att besöka medeltidskyrkor, så har jag vid det här laget skådat ett antal helgonfigurer, målade eller skulpterade. Somliga känner man väl igen; Sankt Erik, Sankt Sigfrid, heliga Birgitta med flera. Men så finns det ett stort antal helgon som inte så ofta korsat ens väg; ofta är det, har jag förstått, utländska missionärer som besökt Sverige för att kristna de vilda vikingarna och deras efterföljare. 

Jag läser just nu en bok om sällsamheter i Stockholmsområdet, och blev lite konfunderad när jag kom in på kapitlet om Täby, min barndoms hembygd. I kyrkan, som jag ändå trodde mig om att känna till rätt väl, ska det finnas en målning av ett par helgon som enligt boken är rätt dåligt kända i Sverige, kanske för att de har haft 'lägre festgrad' än andra. 'Festgrad' var ett alldeles nytt ord för mig, och tydligen för både digitala och tryckta uppslagsverk också. Nog förstår man ungefär innebörden, men det skulle varit intressant att få veta historien bakom uttrycket. 

Hursomhelst, de stackars helgonen med låg festgrad heter Sankt Botolphus/Botolf och Sankt Brandanus/Brendan. 

Botolf ska ha varit en skotsk kungason och grundade 654 klostret Icanoe, som dock danska vikingar totalförstörde några hundra år senare. Ironiskt nog var det förmodligen med samma vikingar eller deras mer fromsinta följeslagare som kännedom om Botolf nådde Sverige. Munkarna inom klostren i Sverige tonade ner Botolf, eftersom han tillhörde den gammal-anglosachsiska kyrkan som ganska sent underordnade sig påven. Men tydligen levde minnet av Botolf så sent som på 1400-talet, då målningen av honom utfördes i Täby kyrka. 

Den andre, Brendan, är kanske lite mer känd idag. Han grundade också ett kloster, Cluinferta, men på Irland, och dog 577, enligt uppgift. Brendan var en inbiten sjöfarare, men hans sjöfärder hade ett bestämt mål; paradiset, som skulle vara en ö, belägen långt ute i världshavet. Till slut, berättas det i helgonlegenden, fann han också ön, långt bort från befolkade trakter, och där fick han blicka in i himlen  och paradiset. Inte helt långsökt är Sankt Brendan sjöfararnas skyddshelgon. Även han nådde Sverige med hjälp av vikingar och missionärer några hundra år senare. Att ett sjöfararhelgon är avbildat i Täby kyrka är emellertid inte så konstigt. Täby ingick ju i Danderyds skeppslag, och hade (och har) kontakt med Östersjön via Värtan. Många långseglatser startade nog ifrån platsen redan på vikingatiden. 

När jag ändå befinner mig i Täby kyrka, så måste jag ju nämna vår mest berömda målning: Döden spelar schack. Den som inspirerade Ingmar Bergman till 'Sjunde inseglet'. Författaren till boken konstaterar något som jag totalt missat: Den som målade motivet var uppenbart ingen schackspelare. Schackbrädet på målningen har trettiofem rutor. På medeltiden hade schackbräden trettiosex rutor... Numera är det ju sextiofyra. 

Man lär sig onekligen ett och annat genom att läsa böcker!

Litteratur: Sällsamheter i Stockholmstrakten; Norr och väster om sta'n. Bengt Järbe.

Bilden: Heliga Madonnan med barnet, ett helgon med garanterat hög 'festgrad'. Denna finns i Lids kyrka, Södermanland. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  461 Träffar
  0 Kommentarer
461 Träffar
0 Kommentarer

Anders och Amalia Furberg

Amalia o Anders FurbergAmalia och Anders Furberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Anders Larsson Furberg föddes 22 december 1854 i Stövernäs, Skellefteå som son till Lars Olof Andersson Furberg och hans hustru Amanda Jakobsdotter, kallad "Läsar-Amanda". Redan i unga år blev Anders intresserad av att predika. En väckelse där Anders tyckte sig skönja Guds särskilda ingripande gjorde att han drogs till detta yrke. I många år var han verksam som frivillig lekmannapredikant, senare blev han antagen som ordinarie resepredikant. Vid 22 års ålder började han sin karriär som föreläsare vid byabönerna i sin hemby och sedan i närliggande byar. Därefter började han att verka som predikant i Skellefteå och angränsande församlingar. 1876 höll han sin första predikan i Ostvik i Byske församling. I 68 år tjänade han som predikant

I ungdomen var han dessutom flottningsarbetare vid flottningen i Skellefteälven, som leddes av hans farbror Karl Furberg, endast sex år äldre än honom själv.

1882 ingick Anders äktenskap med Katarina Amalia Fälman f. 18/2 1858 i Fällan, Lövånger. Föräldrarna var Nils Johan Fällman och hans maka Brita Cajsa Nilsdotter därstädes. I rask takt föddes tio barn hos familjen Furberg, ett av dem dog nio månader gammalt.

Anders sålde hemmanet i Stövernäs till sin bror Jakob och flyttade med sin familj till en stor gård i Degerbyn, Skellefteå 1896. Under tiden där hade Anders även ägnat sig åt offentliga uppdrag. I 28 års tid var han ledamot av församlingens kyrko- och skolråd. I ungdomsföreningen "De Våra" var han under ganska många år dess ordförande. När han avsade sig uppdraget som ordförande blev han utsedd till hedersordförande i föreningen som ett bevis på tacksamhet bland medlemmarna. Därutöver var Anders ledamot i Skellefteå missionsförening, med flera uppdrag.

Anders hade genom hela livet haft en god hälsa med en sällsynt fysisk styrka, så även långt upp i åren. 90 år gammal hade han fortfarande en brinnande livslust och viljekraft. Han var ovanligt pigg för sin ålder. Att vara fåfäng var något som aldrig hade tilltalat honom. Som människa var Furberg högt uppskattad och högaktad.

Som predikant var han känd och omtyckt i vida kretsar. Någon lysande talare i yttersta bemärkelse var han nog inte och det var heller inget han hade strävat efter att vara. Hans predikningar präglades istället av känsla och djup luthersk-evangeliska läran. ren och sann, i gammalkristlig anda har han velat meddela andra och även själv levt efter.

Anders Furberg var även en skicklig jägare. Ett stort antal harar hade han förpassat till de sälla jaktmarkerna. Otaliga episoder hade han att berätta om från sina jakttillfällen. Ännu flitigare laxfiskare var han också. Både tur och otur hade han varit med om under sina fisketurer. När det var tillåtet att ljustra i älven togs flertalet höstlaxar på det sättet, som krävde stor kunnighet och vana. Dessutom hade han fångat åtskilliga laxar med drag på höstarna.

I 68 års tid var Furberg verksam som predikant. Han gick i fotspåren efter prästerna Simon Brandell och Gustaf Höijer när det handlade om predikningar. Fast i sin karaktär var Anders. Han hade en djupt grundad passion att följa sitt samvetes bud, att aldrig ge efter för sin övertygelse. Att stå för sin åsikt var något som kännetecknade hans framträdanden.

Amalia avled 13 december 1947, 89 år gammal. Inne på sitt 94:e levnadsår insomnade Anders Furberg 8 maj 1948.

Fortsätt läs mer
  426 Träffar
  0 Kommentarer
426 Träffar
0 Kommentarer

Gamla litteraturskatter

Något som jag verkligen gillar är åtkomst till gamla handlingar och litteratur, när upphovsrättstiden är passerad. Sedan många år tillbaka har Projekt Runeberg digitaliserat äldre litteratur och gjort det möjligt för oss att sitta hemma och läsa i böcker som var samtida med våra äldre släktingar. Både faktaböcker och skönlitteratur från äldre tider kan ge oss en bild av hur det var då, så att vi inte förblindas av ljuset från vår egen tid när vi vill förstå förfädernas och förmödrarnas liv.

Projektet har rullat på sedan 1992 och drivs av frivilliga krafter med säte på Linköpings universitet. Just idag finns det 6057 titlar (böcker eller tidskrifter) att bläddra i och mer tillkommer hela tiden.

Här finns listan på alla digitaliserade verk. När du kommer in på en boksida så scrolla ner en bit så ser du innehåll och direktlänkar till alla sidor. Det går också att bläddra i böckerna och att söka i varje enskilt verk.

Några exempel på publikationer:

Amerika-boken: hjälpreda för utvandrare, 1893
En samtida reseguide för emigranten. Det är mest praktiska upplysningar om hur det är i Amerika, hur man ska göra och vad man ska akta sig för.

Anteckningar rörande svenska regementernas historia, 1866
Särskilt intressant för dig som har soldater i släkten.

Arbetets söner, 1906
En rikt illustrerad bok om arbetarklassen i Sverige. Här finns framför allt mängder av bilder från olika arbetsplatser. Det är bilder vi annars inte möter så ofta.

Arbetets 0105.4
Från Arbetets söner: Fabriksarbeterskor vid Inlands pappersbruk i Lilla Edet.

Boken om Tjust, 1907-1928
Ett bokverk i sju delar, skrivet av Ada Rydström som var hembygdshistoriker och bodde strax norr om Västervik. Tjust härad omfattar ungefär det område som idag utgör Västerviks kommun, där jag bott i 38 år, och i hennes böcker har jag hittat mycket intressant om min tidigare hembygd.

Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige, 1859-1870
Dåtidens samlade information om Sverige gavs ut i sju band. Det är ett lexikon över svenska orter (socknar, bruk, härader, pastorat, större gårdar m m) från A till Ö.

historiskt geografiskt 0152.6
Om Mälby på olika håll i Sverige, från Historiskt-geografiskt lexikon.

Hvar 8 dag, 1899-1933
17 årgångar av 35 har hittills publicerats av detta veckomagasin. Det berättar om händelser i Sverige och världen i kronologisk ordning och annat blandat innehåll, bl a finns många porträttbilder.

Hvar8dag 0471.5
Födelsedagsnotisen om Beatrice Dickson i Hvar 8 dag 1912 börjar på sidan innan.

Nordisk familjebok
Här finns både upplagan från 1876-1899 och Uggleupplagan 1904-1926. Dåtidens kanske mest omfattande uppslagsverk med den kunskap som fanns för drygt hundra år sedan. Här har jag tittat många gånger.

Svenska Allmogehem, 1909
Detta är en bok som gavs ut för att upplysa egnahemsbyggarna i början av seklet. Ett kaptiel heter "Hur allmogehem skola byggas". Lite nationalromantik ingår men framför allt bilder och ritningar på olika typhus i den bakre planschdelen. Där finns praktiska förslag på hus avpassade för de olika landskapens byggnadstradition.

allmogehem 0219.5
Förslag på hus som passar i Småland i Svenska Allmogehem.

Diverse personhistorisk litteratur:

Genealogi och biografier öfver släkten Waldenström, 1903

Härnösands stifts herdaminne, 1876-1879, 1923-1926
Kalmar stifts herdaminne, 1909
Karlstads stifts herdaminne, 1845-1848
Lunds stifts herdaminne, 1854-1858
Skara stifts herdaminne, 1871
Stockholms stads herdaminne, 1951
Strängnäs stifts herdaminne, fjärde delen, 1901

Slägten Schartau 1648-1902, 1902

Studerande Kalmarbor i Lund 1668-1907

Östgötars minne: biografiska anteckningar om studerande östgötar i Uppsala 1595-1900

Dessutom finns flera porträttgallerier, som till stor del (kanske alla?) även finns digitaliserade i Svenskt Porträttarkiv. Och flera landskaps- och stadsbeskrivningar från Sverige.

Man kan donera en slant till projektet. Det gör jag med tacksamhet någon gång ibland.

Fortsätt läs mer
  1097 Träffar
  0 Kommentarer
1097 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
313 inlägg
Ted Rosvall
249 inlägg
Mats Ahlgren
137 inlägg
Helena Nordbäck
132 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
80 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser