Per Holmgren

037Per Holmgren. Fotograf: Georg Nilsson. Privat bildsamling. Per Villehad Holmgren föddes 9 januari 1892 i Södra Olofsberg, Skellefteå som ett av tre barn till Anders Persson Holmgren, barnfödd i Södra Olofsberg och hans hustru Ulrika Karlsdotter, bördig från Svanström. Under några månader bodde familjen i Norra Grundfors innan de 1899 blev torpare i Mullkälen, Skellefteå socken, bara ett stenkast från Södra Olofsberg.

Per var jordarbetare i Mullkälen fram till 1940 när han slog sig ner i Kankberg, Jörn. Han tjänstgjorde där som dräng åren 1940-1942 hos Anders Holmström med familj. Det sistnämna året flyttade Per till Grönliden, Skellefteå socken. Algot Stenmark med familj blev Pers nya arbetsgivare. Där blev Per kvar en tid innan han började att arbeta vid AB Finnfors snickerifabrik, Finnforsfallet, Skellefteå socken.

1948-11-05 lämnade Per sitt arbete vid Finnfors snickerifabrik i Skellefteå socken och flyttade till Fagersta, Västanfors socken. Han arbetade där vid järnbruket. 1951-03-13 styrde han kosan hemåt till Plan 1:6, Finnforsfallet, Skellefteå socken. Han tjänstgjorde som gårdskarl vid Finnforsfallets kraftstation. Per Holmgren var en snäll och fridsam människa med många vänner. Han avled den 1 augusti 1960 efter en tids sjukdom.

Fortsätt läs mer
417 Träffar
0 Kommentarer

Miriam Jonsson

Miriam Häggmark gift JonssonMiriam Jonsson född Häggmark. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Miriam Sofia Häggmark föddes 18 oktober 1902 i Sjöbotten, Skellefteå socken som ett av många barn till föräldrarna Nils Häggmark, bördig från nämnda by och hans hustru, lärarinnan Lovisa Ljuslinder, härstammande från Västanträsk, Burträsk socken.

Redan i unga år visade Miriam intresse för att följa sin mors fotspår och bli lärarinna. Hon kom in vid småskollärarinneseminariet i Skellefteå och examinerades där 1922. Hennes första tjänstgöring blev vid skolorna i Renfors och Bergnäs inom Burträsk skoldistrikt. En tjänst hon innehade från 1923 tills undervisningen inom denna skola centraliserades till Lappvattnet 1947. Hon fortsatte därför sin lärartjänstgöring vid skolan i Lappvattnet.

Om hennes gärning som lärarinna finns endast gott att säga. En f.d. elev till henne har beskrivit Miriam som en genomsnäll människa. Gladlynt och vänlig var hon till sin personlighet. Tack vare dessa egenskaper hade hon vunnit allas uppskattning och fulla förtroende. Såväl bland kollegor, elever och föräldrar. Missionen och det kristliga arbetet låg henne nära hjärtat. Ungdoms- och missionsarbetet upptog hela hennes fritid.

1934 vigdes Mirjam med Jonas Optatus Jonsson, född 1898-06-04 i Sjöbotten, son till Anders Jonsson och hans hustru Vendla Olofsdotter Hedlund, båda bördiga från Sjöbotten. Jonas var stuveriarbetare. Han och Miriam ägde en liten gård i Sjöbotten. De hade skapat sig ett vackert hem. Jonas var, liksom sin maka, en trevlig och gemytlig person. Han tillhörde inte den skara människor som byter åsikt allt eftersom det lämpar sig, utan han stod fast vid sin åsikt och vid sitt ord. Makarna Jonsson fick inga egna barn men de adopterade en son. I sitt hem i Sjöbotten avled Miriam 18 maj 1974. Jonas somnade in på nyårsafton 1977. 

Fortsätt läs mer
527 Träffar
0 Kommentarer

Jonas och Gustava Brännström

Jonas och Gustava Brännström Brännvattnet BurträskJonas och Gustava Brännström, med antagligen yngste sonen Torsten f. 1904. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling. Jonas Anton Brännström, ”Brännvass-Jonk” kallad, kom till världen 30 mars 1862 i Brännvattnet, Burträsk. Han var barn nummer fyra av sex till föräldrarna Olof Brännström, ”Brännvass-Oll”, och hans hustru Maria Johanna Johansdotter. När Jonas Anton skulle döpas frågade prästen, Magnus Uneus vad pojken skulle heta. Fadern ”Brännvass-Oll” svarade: ”Jä ha tainkt om kall’n Jonas Anton men hä vahl fäll sä myttju skrivning, sä jä kall’n fäll bara för Jonas.” (Jag har tänkt att kalla honom för Jonas Anton men det blir väl så mycket skrivning, så jag kallar honom väl bara för Jonas.) Sedan frågade prästen efter faddrar, då replikerade ”Brännvass-Oll”: ”Jä troo att jä taa sjölvä prästen för daa behöfs hä ju ingen määr.” (Jag tror att jag tar själva prästen, för då behövs det ju ingen mer.) Enligt födelse- och dopboken döptes pojken till Jonas Anton. Ett flertal faddrar närvarade vid dopet.

Om ”Brännvass-Oll” berättas vidare följande. Han hade försovit sig en sommarmorgon. När han yrvaken kom ut på bron och såg hur långt dagen hade framskridit sprang han in till sina söner som sov djupt i Morfei armar. Han ropade så att alla vaknade: ”Oppen, oppen pajkar, sola stamp einni stallom, å hästarn vara högt oppa himmelom.” (Upp, upp pojkar, solen stampar inne i stallet och hästarna är högt på himlen.)

En annan gång hade hästarna brutit sig ut ur inhägnaden och simmat över till holmen i Risåns utbuktning. När ”Brännvass-Oll” fick se detta blev han het och ropade till sina pojkar: ”Pajkar, pajkar, hästarn ha fyry över dita holmen, vä jetta dit å ta igen däm, ska vä roo eller ska vä spreint?” (Pojkar, pojkar, hästarna har farit över till holmen, vi måste dit och ta igen de, ska vi ro eller ska vi springa?) 

Jonas gifte sig första gången med Maria Matilda Nilsdotter född 1857-10-01 i Bodbyn, Burträsk, dotter till Nils Jacob Nilsson och hans hustru Eva Maria Olofsdotter. Makarna övertog hälften av Jonas föräldrahem. I äktenskapet mellan Jonas och Maria Matilda föddes tre barn, två pojkar och en flicka. Båda pojkarna dog i barnaåren. Barnens mor, Jonas hustru, Maria Matilda avled i barnsäng när yngste sonen var nio dagar gammal. Det var 1888-08-29.

Redan året därpå, 1889, gifte Jonas om sig med Katarina Gustava Lundberg som sedan november 1888 varit piga hos honom. Hon var född 1868-10-10 i Ljusvattnet, Burträsk, som ett av elva barn till Johan Lundberg och hans hustru Erika Ersdotter Lindberg. I Jonas och Gustavas äktenskap föddes sex barn. En stor sorg för dem var när ena sonen dog av tuberkulos i mars 1916, knappt 18 år gammal.

”Brännvass-Jonk” insjuknade i magcancer och avled 17 oktober 1919. Vid hans bortgång bestod kreatursbesättningen på gården av nio får, en gris, två ston, en tjurkalv, sex höns samt fem kor. Efter makens bortgång bodde Gustava hos två av sönerna. 1932 flyttade hon till Boliden, Skellefteå landsförsamling. Hon bodde där hos yngste sonen Torsten med familj. Gustava avled 22 september 1933 i sviterna av sockersjuka.

Fortsätt läs mer
689 Träffar
1 Kommentar

Olof Stenmark

Olof Stenmark f. 1879 Källheden BurträskOlof Stenmark. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Olof Vilhelm Stenmark föddes 1879-04-18 i Källheden, Burträsk som tvilling. Tvillingbrodern hette Nils Oskar. Han dog knappt sju månader gammal. Föräldrarnas namn var Per Anton Stenmark och hans hustru Christina Johanna Johansdotter Burén. Förutom Olof Vilhelm och Nils Oskar fanns ytterligare fem syskon i familjen.

Som femåring blev Olof moderlös. Syskonskaran hade då utökats med ytterligare två telningar. Fadern gifte om sig 1887 med Emma Johanna Nyström från Tvärtjärn, Burträsk. I det andra äktenskapet kom tre barn till världen, så det var en stor familj som bodde i det lilla hemmet i Källheden. I unga år arbetade Olof med diverse arbeten. Bland annat jobbade han en tid vid järnvägen i Norrbotten och bygget av Skelleftebanan. Omkring 26 års ålder gick han i smedslära under två års tid. Efter att ha lärt sig grunderna i yrket, följde praktiken, dels på egen hand och dels hos andra. Exempelvis arbetade han i två år hos den kände yrkesmannen Frans Grahn på Berget i Norsjö socken. Olofs skicklighet i yrket medförde att han anlitades vid flertalet byggen av landsväg samt inlandsbanebygget osv.

Olof vigdes i Norsjö 1915 med Safira Eleonora Bäcklund född 1892-05-15 i Åmliden, dotter till Nils Oskar Bäcklund och hans hustru Kristina Eleonora Lidström. Safira hade elva syskon. Familjen flyttade 1896 till Kronås, Lycksele. 1914 kom Safira som piga till Lillholmträsk, Norsjö. Där bodde hon fram tills giftermålet med Olof och flyttade då till honom i Källheden. Makarna bodde där i två år innan de reste vidare till Avanäs, Sorsele 1917. 1922 slog sig makarna ner på skogstorpet Norrgård, Kvarnbränna inom Sorsele församling. Där blev de nybyggare. Samma år tog de hand om Ebba Andersson född 1920-01-18 i Lilltjärn, Lycksele som fosterdotter. Makarnas nybyggargärning omtalades till och med i ortspressen. Somrarna ägnade Olof åt nybyggarlivet. Vintertid tillverkade han till exempel harvar med flera andra smedsalster. 1935 flyttade Olof, Safira och Ebba till Malåträsk, Malå där de hade köpt sig en gård. Olof uppförde en smedja på tomten och ägnade sig åt tillverkning av i huvudsak lyftkrokar.

Olof Vilhelm Stenmark var en person man kunde lita på i alla lägen. Hela hans personlighet präglades av fasthet och karaktär, ett föredöme för de flesta. Under ett tillfälligt besök i sin hembygd avled Olof hastigt den 25 mars 1949. Han hade gjort sig känd som en redbar och skicklig människa. Därför väckte hans bortgång stor förstämning i bygden. Närmast sörjande var makan Safira, fosterdottern Ebba samt två systrar och syskonbarn. Safira Stenmark avled 4 februari 1974.

Fortsätt läs mer
647 Träffar
0 Kommentarer

Lärarinnan Jenny Häggström

Jenny Landström som nybliven lärarinnaJenny Landström som nybliven lärarinna. Fotograf: Franke, Skellefteå, Privat bildsamling. Jenny Maria Landström föddes 1890-10-22 i Inre Ursviken, Skellefteå som dotter till stuvaren Johan Leopold Landström och hans andra hustru Gustava Gustafsdotter Bergstedt. Fadern dog när Jenny var ett år gammal. Modern Gustava gifte om sig 1894 med sågverksarbetaren Karl Robert Hedström i Stenbacka (Stämningsgården), Skellefteå där Jenny växte upp. Hon hade inga helsyskon men flera halvsyskon.

Jenny avlade småskollärarexamen vid Skellefteå småskollärarseminarium. Hon tjänstgjorde åren 1911-1913 vid Bjurvattnet-Bjurlidens mindre folkskola, därefter i Gamla Falmarks skola och slutligen i Holmsvattnet dit hon kom år 1919. Där träffade hon också sin blivande make Gustaf Herbert Häggström född 1889-02-13 i Holmsvattnet, son till Mattias Ludvig Häggström och Vendla Holmqvist. Jenny och Gustafs äktenskap berikades med fyra barn.

Åren 1919-1927 tjänstgjorde Jenny som lärarinna i Holmsvattnet. Skolan i Holmsvattnet var vid denna tid förlagd till lilla salen i det som i dag är byagård. Den ganska stora backen nedanför användes som skidbacke. Man byggde hopp och fick upp en hög fart. Det var inte lätt att hålla balansen enda ner på åkern nedanför. Jenny kom ut och ville åka med. Hon hade en ganska tajt kjol på sig. Hon ställde sig bak på en av elevernas skidor och det bar iväg utför. Hur det gick? Jo efter ett tag kom ett hopp och hon flög av skidorna. Hon tog några stora steg innan hon dök på huvudet. Vid uppstigandet visade det sig att hennes kjol hade spruckit hela vägen upp. Hur hon klarade resten av skoldagen med dessa kläder förtäljer inte berättelsen.

1927 bosatte sig Jenny med sin familj i Bureå. 1946 flyttade hon och maken Gustaf till Skellefteå stad. Samma år den 22 november blev hon änka. Jenny var långt upp i åren ungdomlig och spänstig för sin ålder. Hennes stora intresse förutom sin lärargärning var barnen och hemmet. Hon var kristligt intresserad och medlem i EFS. Dessutom var Jenny mycket aktiv inom Skellefteås gamla syförening och missionen låg henne nära hjärtat. Med fru Häggström hade en snäll och uppoffrande mor, en god vän som var redbar, stillsam samt försynt slutat sina dagar här på jorden. Hon somnade in på Skellefteå lasarett lördagen 13 april 1968, 77 år ung.

Fortsätt läs mer
736 Träffar
0 Kommentarer

Fritz Kautsky

Fritz Kautsky Olof Bäckström Erland Grip Menstr. omkr. 1925Fritz Kautsky sittande till vänster med sina kollegor Olof Baeckström och Erland Grip. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Friedrich Victor Johan Kautsky, mer känd som Fritz Kautsky, föddes i Wien, Österrike 5 mars 1890. Fritz Kautskys intresse för det vetenskapliga väcktes tidigt och han berättade själv om en episod som gjorde ett bestående intryck på honom. När han var fem år gammal dödade hans mamma en råtta. Till skillnad från de flesta kvinnor var hon inte rädd för sådana djur. Hon visade råttan för sin lilla Fritz. Eftersom han var intresserad dissekerade hon djuret, visade honom tarmarna, musklerna, skelettet och förklarade för honom de olika organens funktioner. Fritz Kautsky trodde själv att denna barndomsupplevelse väckte ett biologiskt intresse hos honom som han närde under hela sitt liv. 

Fritz farfar var en välkänd målare i Österrike. Fritz far var också konstnär och chef för dekorationsavdelningen på den berömda Wiener Staatsoperan. Fritz ärvde säkert från dem den konstnärliga talang som kom till uttryck på så många olika sätt i hans karaktär. Under skolåren i Wien brukade han tillbringa sina kvällar på operan, där han gjorde sina läxor under föreställningen. Där hörde han alla stora operor och eftersom han var musikalisk lärde han känna dem grundligt. Både på operan och hemma träffade han skådespelare samt musiker. Pappans önskan var att Fritz skulle bli skådespelare, men detta ville inte Fritz. När han efter gymnasiet deklarerade att han ville läsa naturvetenskap för att bli geolog tyckte inte hans pappa om det.

Universitetsstudierna avbröts av första världskriget. Då tjänstgjorde Kautsky som reservofficer i den österrikiska armén. Det var en tid som han inte gillade att prata om. Han avskydde militär disciplin, kollektivism och ogillade våldshandlingar liksom allt tvång. Som stark individualist ville han leva ett fritt liv enligt sina egna idéer. År 1916 påbörjade Kautsky och hans blivande hustru Cilli, som också studerade geologi, på förslag av sin lärare professor F. E. Suess en detaljerad jämförande analys av jordbävningar samt deras spridning i östra delen av östra Alperna. Verket försenades av världskriget och kunde publiceras först 1924, endast i väsentligt förkortad form.

Våren 1921 kom en lång, mörk österrikare till norra Sverige. Det var Fritz Kautsky. Han var geolog, 30 år, och skulle delta i den malmletning som nyligen startats av Centralgruppens Emissionsaktiebolag, företaget som var föregångare till Bolidens Gruvaktiebolag, numera Boliden AB. Han hade under vintern varit assistent åt professor Helge Backlund vid Åbo Akademis geologiska institut i Finland, och han tillträdde nu en sommartjänst, vilket var början på en mer än 40 år lång malmprospekteringskarriär, under vilken han ledde till upptäckten av en lång rad sulfidmalmsfyndigheter i norra Sverige. Fritz Kautsky, som blev en av sin tids mest framgångsrika malmletare, var ingen utbildad malmgeolog. Under sina universitetsstudier hos de välkända professorerna F. E. Suess och K. Diener i Wien plus Pompeckj i Berlin fick han en bred samt grundlig geologisk utbildning. Fältstudier i Alperna lärde honom också att använda sina stratigrafiska och tektoniska kunskaper i praktiken. Sedan Kautsky började att malmprospektera i Sverige 1921 reste han till Wien för att besöka sin familj varje vinter. Vid universitetet fortsatte han sitt vetenskapliga paleontologiska arbete och presenterade resultaten i flera uppsatser och avhandlingar.

1919 gifte sig Fritz med Cecilia "Cilli" Urban (1886-1952), också hon från Österrike. Tillsammans fick de två söner. Familjen Kautsky splittrades av kriget. Eftersom de två sönerna, som studerade geologi i Wien, var i värnpliktsåldern fick de stanna i Österrike. Även Cecilia stannade där. Den ena sonen drunknade i floden Volga, men den andre, Gunnar (1921-2002), en geolog som sin far, kom till Sverige med sin mor strax före krigsslutet. Han arbetade flera somrar, ibland tillsammans med sin far, i Skelleftetrakten och i de kaledoniska högfjällen, där han bl.a. samlade material till sin doktorsavhandling innan han blev anställd på Sveriges Geologiska Undersökning, SGU.

Västerbotten och norra Sverige hade på 1920-talet en helt annan karaktär än nu. Vägnätet var inte särskilt utvecklat. Det fanns många gårdar och större byar som låg långt från landsvägarna. Man levde på vad mark, skog och vatten gav. Det lilla man behövde köptes eller byttes mot egna produkter under de sällsynta besöken i kyrkbyn som man kunde göra ett antal gånger om året. Livet var enkelt och språket behöll fortfarande sin ursprungliga prägel. Det fanns ingen radio och postförbindelserna var dåliga. Varje främling som reste togs väl emot och välkomnades in i hushållen. På den tiden kunde man räkna med att kunna övernatta nästan var som helst i norra Sverige och särskilt främlingar som hade något att berätta kunde snart bli vän med folket i gårdarna. Fritz Kautsky fann sig väldigt snabbt som hemma i Västerbotten. Han tyckte om att leva tillsammans med invånarna. Hans humor och glada humör gjorde honom till en välkommen gäst i hemmen. På kvällarna njöt han av att sitta i köket och prata med folk. Han var mycket intresserad av människor och deras livsöden. Han var också en ovanligt duktig psykolog. Bönderna med sin naturliga natur intresserade honom mycket mer än stadens befolkning. Han menade att bönder ofta hade ett eget, fräschare perspektiv på livet och sina problem. Han gillade att diskutera saker med kvinnor eftersom de enligt hans mening ofta hade en mer originell syn på tillvaron och andra tankeprocesser än män. Kautsky var okänslig för både värme och kyla. Han gick alltid utan mössa, även på vintern, vilket var mycket ovanligt i Sverige på 1920-talet. Barhuvad, med sitt rikliga krulliga hår väckte han uppståndelse vart han än vandrade. Under fältarbete i högfjällen sov han och hans kollegor i tält till senhösten. Han gillade fältarbetet mycket bättre än vinterarbetet på kontoret, som han tyckte var tråkigt. Han avskydde stora fester och stela traditioner, men han kände sig bekväm i sällskap med några goda vänner.

Den stora majoriteten av Västerbotten är täckt av morän och hällar är ganska sällsynta. En malmletare kommer inte så långt om han bara letar efter malm i omedelbar närhet. Kautsky fann dock snart att mycket värdefull information kunde erhållas genom att studera blocken i moränen. Metoden att söka efter malm med hjälp av malmblock var inte ny, men den utvecklades till en fin konst av Kautsky. För att hitta malmblock behövde han anställda och efter ett strikt urval hittade han dem bland de unga bönderna. Blocksökning har sedan successivt utvecklats till ett yrke. Både privata och statliga organisationer använder nu regelbundet blocksökning. Många av de blocksökare som kom att arbeta i Bolidenföretaget spårades upp av Kautsky och introducerades till tekniken för block- samt malmsökning. Att vandra i terrängen varje dag på sommaren för att undersöka stenar i moränen kan verka som ett tråkigt arbete, särskilt när man betänker att det är sällsynt att hitta ett bra malmblock; Framgång kommer ofta först efter veckor av ansträngning. Eftersom Kautsky brukade följa sina blocksökare i fält, kunde han alltid hålla dem intresserade av deras uppgift.

Lokalbefolkningen gav ofta viktig information när de letade efter malm. Kautsky beskrev för bönder hur malm såg ut, och de kunde ofta berätta för honom var de hade sett stenar som kan innehålla malm när de arbetade på fältet eller i skogen. Detta var information som ibland ledde till upptäckten av malmblockskoner eller zoner av malmmineralisering. Kautsky försökte alltid visa upphittaren hur mycket han värderade informationen han fick. Han väckte intresset ytterligare genom att erbjuda premier för malmblock som hittats på detta sätt. Under sitt första år i Västerbotten gjorde Kautsky omfattande spaningsturer i Skelleftefältet, delvis tillsammans med en annan österrikisk geolog, Karl Krejci-Graf, som senare innehade geologiprofessuren i Frankfurt am Main. Han kunde lokalisera flera områden med malmmineralisering där fyndigheter värda att bryta senare hittades. Till exempel påträffades i byn Renström ett malmblock. Genom senare ingående undersökningar påträffades där de båda Renströmmalmerna. Det fanns dessutom en till österrikisk geolog, Otto Meier, som även han kom att delta i prospekteringarna i Skelleftetrakten. Han blev också en god vän till Fritz.

Kautsky och Krejci-Graf, som redan då talade svenska, pratade ofta med folk i byarna på kvällarna. En kväll hörde de en man berätta hur han flera år tidigare, när han grävde ett dräneringsdike, hittat ett stort, tungt, rostigt block. Han kom inte ihåg exakt var den låg, men på Kautskys brådskande begäran spände han sin häst till kärran och körde med geologerna i riktning mot Skellefteå. När de kom till den lilla byn Svanfors kom han ihåg att blocket måste finnas där och han kunde faktiskt hitta det igen. Det stora blocket, som bestod av svavelkis, hade en stor betydelse för malmletningen i detta område. Malmblocket gav en tydlig indikation på att det måste ske fler undersökningar i detta område och detta block gav den första stimulansen för intensiv prospektering i den östligaste delen av Skelleftefältet. Andra malmletare från företaget fortsatte sedan att utforska området tills Bolidenfyndigheten, 5 km väster om Svanforsblocket, upptäcktes i december 1924. Kautsky var delaktig i att flera olika fyndigheter hittades i det så kallade ”Skelleftefältet”. Fyndigheten i Laisvall kom kanske att framstå som Kautskys största fynd. Den största malmkroppen som hittades där fick namn efter honom, Kautskymalmen.

Den tyska ockupationen av Österrike 1938 fick Fritz Kautsky att besluta sig för att ansöka om svenskt medborgarskap och efter att ha fått det tillbringade han även vintrarna i Sverige. Även hans hustru Cecilia blev svensk medborgare. Efter Cecilias bortgång 1952 gifte Fritz sig 1954 med Alma Åman (1895-1987) från Björkliden, Jörn. Fritz somnade in på Skellefteå lasarett 3 december 1963, efter en lång tids sjukdom. Han efterlämnade ett sällsynt glatt minne av en god människa och en god vän.

Fortsätt läs mer
772 Träffar
0 Kommentarer

Amanda Marklund

Amanda Marklund 2Amanda Marklund. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.Anna Amanda Marklund föddes 1870-10-24 i Myckle inom Skellefteå socken som dotter till Anders Marklund och hans hustru Anna Lovisa Persdotter, båda bördiga från nämnda by. När Amanda var åtta år gammal förlorade hon sin far.

Amanda utbildade sig till lärarinna och avlade småskollärarinneexamen vid 20 års ålder 1890. Samma år började hon sin tjänstgöring vid skolan i Medle som hon var trogen hela sitt yrkesverksamma liv. 31/12 1930 avgick hon med pension. I en matrikel över tjänstgörande lärare i Skellefteå landskommun vid denna tid finns hennes anställning som lärarinna dokumenterad. I matrikeln är det noterat följande om henne: "Nitisk i arbetet. Avhållen av alla. Från ex. dagen har hon aldrig för sjukdom eller annan angelägenhet försummat en enda timme." Inte en enda timmes frånvaro under 40 tjänstgöringsår, det tycker jag är imponerande!

1931, efter sin pensionering, gifte sig Amanda med snickaren Karl Otto Fahlgren född 1860-05-25 i Sörböle, Skellefteå, son till Lars Larsson Fahlgren och hans hustru Katarina Charlotta Persdotter. Otto och Amanda bosatte sig på Strandgatan 47 i Skellefteå. De hade varit förlovade i 30 år men ingick alltså äktenskap först efter att Amanda hade pensionerats som lärarinna.

Amanda insjuknade i cancer och avled 22 april 1935. Otto levde till 1943-03-26.

Fortsätt läs mer
703 Träffar
1 Kommentar

Lovisa "Lova" Larsson

Lova Larsson Bursiljum f. 1853 09 06 2015 001 043Lova Larsson. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.Magdalena Lovisa ”Lova” Larsson föddes 1853-09-06 i Bygdeträsk, Burträsk som barn nummer tre av fem till bonden Lars Gustaf Persson, barnfödd i Bygdeträsk och hans hustru Christina Regina Olofsdotter, bördig från Renbergsvattnet, Burträsk.

När Lova Larsson gick och läste (deltog i konfirmationsundervisningen) 1870 vistades hon i Svedjan (nära gamla mejeriet). Där kom hon i kontakt med Eleonora Lindström, föreståndaren för mejeriet i Burträsk. Hon anställde Lova som sin piga. Eleonora Lindström hade ofta två elever samt en piga. Det berättas att Lova var med när Burträskosten (Västerbottensosten) kom till.

Det finns många olika berättelser om hur Burträskosten (Västerbottensosten) kom till. Från Svedjan i Burträsk (granne med gamla mejeriet) kommer denna berättelse. Eleonora bjöds på kaffe till Lundströms gård i Svedjan. De satt vid köksbordet, skrattade och pratade. Eleonora glömde därför bort osttillverkningen. Glömskan innebar att en läckerhet blev till.

Lova tyckte att mejerska var ett intressant yrke. Hon utbildade sig till mejerska i Härnösand och Stockholm. Åren 1878-1880 var hon piga i Bodbyn hos bonden Per Anton Österlund med familj. 1881-1883 arbetade hon på Gammelbyns mejeri i Burträsk. Lova återvände hem till sina föräldrar i Bygdeträsk 1883. 1885-1886 bodde Lova i Mångbyn, Lövånger och var då antecknad som mejerska. 1886 flyttade hon till Gammelbyn, Burträsk och arbetade som piga åt fanjunkare Johan Otto Sundström. 1887-1888 tjänstgjorde Lova som piga i Gammelbyn hos handlare Carl Johan Skog. 1888 återvände Lova till Gammelbyns mejeri i Burträsk och fick på nytt Eleonora Lindström som sin arbetskamrat. Lova fick ersätta Eleonora när hon inte hade hälsan att fortsätta. 1892, samma år som Eleonora dog, flyttade Lova till Vebomark. Hon tjänstgjorde vid mejeriet där under fem års tid. 1897 flyttade hon till Nedre Bäck, Skellefteå socken. Hon blev kvar där till och med år 1903 när hon flyttade till Selet, Lövånger. Där var hon i knappt ett år. 1904 flyttade Lova tillbaka till Gammelbyn, Burträsk och arbetade på mejeriet i elva år. Hon utbildade unga flickor som skulle bli mejerskor. Utbildningen tog två år. Därefter var de färdiga för anställning vid andra mejerier. Vid denna tid fanns det mejerier i många byar runt om i bygden. Lova Larsson var en av dem som förde arvet efter Eleonora Lindström vidare.

1915 flyttade Lova till Bursiljum och bosatte sig i en stuga på fastigheten som ägdes av Nikanor Emanuelsson. Nikanors hustru Augusta var syster till Lova. Det var troligtvis anledningen till att Lova bosatte sig i Bursiljum på ålderns höst. Hon avled 1923-02-24 och stugan revs efter hennes bortgång.

Fortsätt läs mer
633 Träffar
0 Kommentarer

Karl och Ruth Boström

Karl Boström och Rut f Bergmark 2 kopia 3Karl och Ruth Bergmark. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Antonius Boström föddes 7 januari 1900 i Långviken, Skellefteå socken som ett av nio barn till föräldrarna Nils Johan Boström, barnfödd i nämnda by och hans hustru Anna Margareta Forsman, bördig från Östra Falmark.

I unga år erhöll Karl anställning vid Bure AB:s sågverk. Han arbetade där i cirka 20 års tid. 1925 vigdes han med Ruth Johanna Valborg Bergmark född 1901-11-23 i Ersmark, Skellefteå. Hon var äldst av åtta barn till verksägare Nils Teodor Bergmark, barnfödd i Ersmark och hans hustru Maria Sofia Larsson, bördig från Bygdeträsk, Burträsk. I samband med giftermålet köpte Karl och Ruth en mindre jordbruksfastighet i Långviken där de bosatte sig. Där föddes även deras tre barn.

Fastigheten i Långviken såldes och 1938 flyttade familjen till Ersmark, Kågedalen där de övertog en del av Ruths föräldrars hemman. 1945 fick Karl anställning vid Skega AB. Han blev så småningom förman vid fabriken. Där blev han kvar fram till sin pensionering.

Karls fritidsintressen var jakt och fiske. På fritiden såg man honom därför ofta ute i skog och mark. Många är de olika villebråd han fällt. Som person var Karl gladlynt och språksam. Han var omtyckt i sin omgivning, av såväl vänner som grannar.

Ruth var liksom sin make munter och uppskattad i sin närhet. Hon somnade in 9 juni 1973. Karl somnade in 19 januari 1988 på Servicehuset i Kåge där han bodde i slutet av sitt liv.

Fortsätt läs mer
466 Träffar
0 Kommentarer

Edla Eriksson

IMG 0006Edla Eriksson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Edla Matilda Eriksson föddes 18/9 1898 i Räftkläppen men hon växte upp i Bjurvattnet, utanför nuvarande Boliden. Hennes föräldrar var "Stor-Erik" Eriksson och Hulda född Nilsson.

I unga år hade Edla tjänst som husföreståndarinna på flera olika platser. 1920 erhöll hon plats i Tvärålund. Hon utbildade sig vid postkontoret därstädes. Våren 1924 fick hon anställning hos postföreståndare Carlsson i Bergsholmen, Skellefteå. 1928 flyttade Edla till Selsjön i Resele församling. Där arbetade hon som hushållerska hos trafikbiträdet och änkemannen Axel Vilhelm Karlsson född 1884-09-30 i Ragunda, Jämtland. Han hade två barn från sitt första äktenskap. Edla gifte sig med Axel 26 april 1931. Endast nio dagar senare avled Axel i sviterna av magcancer. I slutet av oktober samma år flyttade Edla med sina styvbarn (Axels från första giftet) till Boliden. Edla hade under tiden i Selsjön även tjänstgjort för postverket som biträde. Som postbiträde var hon verksam i Norra Strömfors, Boliden från 1934. En tjänst som hon länge skötte till allas fulla belåtenhet.

1945 gifte hon sig med förrådsförmannen vid Boliden Gruvab Knut Stenlund född 24/4 1888 i Svanström, Skellefteå. Han var änkeman och far till sju barn. Som yrkeskvinna var fru Stenlund allmänt uppskattad och känd för sin duglighet, noggrannhet och ett föredömligt sätt att behandla postens kunder.

Hon var även delaktig i Bolidens föreningsliv där hon stod för stora insatser. Exempelvis var hon sedan flera år aktiv inom samhällets lottakår och vice ordförande i dess styrelse. I husmodersföreningen var hon under åtskilliga år kassör. Edla var inte den som sparade sig. Hon var alltid villig att jobba och göra en riktig prestation. Hon var allmänt omtalad för sin vilja att ställa upp för föreningarna. Såna bra egenskaper tillsammans med vänlighet mot alla och ett aldrig sviktande gott humör hade försett den ungdomliga fru Stenlund med allas aktning och en talrik vänkrets.

Personligen var fru Stenlund pålitlig, gladlynt och uppriktig i allting. Hjälpsam och dessutom anspråkslös för egen del hade hon lätt för ett erhålla sympati hos alla hon kom i kontakt med. Ett exempel på hennes hjälpsamhet, som var ett utmärkande karaktärsdrag hos henne, var när cirka 700 finska flyktingar var förlagda i Boliden. Då sågs fru Stenlund varje morgon i tidigaste ottan på väg till samhället (Boliden), där hon under många timmar varenda dag utförde ett fysiskt krävande arbete vid kokvagnen för att sedan skynda tillbaka till sin tjänst vid posten.

Edla insomnade på Skellefteå lasarett efter en längre tids svår sjukdom 2 juni 1953, 54 år. Maken Knut gick bort 23 april 1957 hos en av sina söner i Falun. Han blev 68 år.

Fortsätt läs mer
621 Träffar
0 Kommentarer

Lars Hällgren-klarinettist och skomakare

Lars Hällgren RenforsLars och Hulda Hällgren. Foto: F. W. Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Lars Vilhelm Hällgren föddes 1869-03-30 i Orrträsk, Skellefteå socken som ett av tretton barn till Anders Gustaf Hällgren, barnfödd i Grönliden, Norsjö och hans hustru Brita Kristiana Löfgren, bördig från Rismyrliden, Burträsk.

1878 flyttade den stora familjen till Brännby, Burträsk. 1883 bosatte de sig i Nya Risliden. Lars var tidigt musikintresserad. Han skaffade sig en klarinett med fem klaffar. Priset var tre kronor. Han övade med den och höll till bakom uthusen eller i skogen, rädd att någon skulle höra honom. På ett bröllop i trakten skulle ”Karl Nischa” spela tillsammans med någon fler. Lars tog med sig klarinetten och åkte dit för att ”koxa” (titta) som var vanligt på den tiden. När brudparet fick veta att Lars var en av ”koxarna” gick de ut och tog in honom bland spelmännen. Nu fick han sitta bredvid den 24 år äldre ”Karl Nischas” sida, som var en skicklig spelman, men hade ett hetsigt humör. Med uselt dold ilska konstaterade Karl att intresset låg på Lars och vad han skulle prestera i musik.

Lars började att spela men ”Karl Nischa” ofredade honom på olika sätt och tutade honom i öronen med klarinetten. (Båda spelade klarinett). Lars fortsatte att spela. Då tappade ”Karl Nischa” humöret och skrek allt vad han orkade: ”He laat som da jejta rämi” (det låter som då geten bräker). ”Jag måste skaffa mig en trevligare spelkamrat” tänkte Lars och hans tankar gick direkt till ”Spel-Viktor” Burman i Ljusvattnet, Burträsk. De träffades snart, spelade tillsammans flera kvällar och snart fick Lars följa Burman på ett bröllop. Det gick så bra och de fick så mycket beröm att de beslöt att hädanefter spela ihop. Lars skaffade sig en bättre klarinett.

1891 gifte sig Lars med Hulda Maria Degerman född 1866-10-03 i Degernäs, Burträsk, dotter till Lars Fredrik Degerman, barnfödd i Risåkläppen och hans hustru Maria Johanna Emanuelsdotter, bördig från Lappsjön, Burträsk. Hulda hade åren 1885-1886 samt 1889-1890 varit piga i Brännvattnet, Burträsk hos Johan Anton Brännström med familj. Lars och Hulda bosatte sig i Nya Risliden. De fick fem barn i rask takt, varav två dog samma år som de föddes. Lars och Huldas bröllop ägde rum i Degernäs. Som spelman vid bröllopet hade Lars anlitat sin kompis ”Spel-Viktor”. När han traskade före brudparet och spelade bröllopsmarschen lät det som en hel orkester. Samspelet dem emellan inleddes på 1880-talet och pågick fram till 1904 när Lars med sin familj flyttade till Renfors, Burträsk där de köpt en gård.

Under dessa många år hade de spelat på otaliga bröllop och andra tillställningar. Repertoaren bestod av gamla låtar efter ”Fjeru-Jani”, Lappojken, ”Anners Orsa” i Kattisträsk, och ”Spel-Viktors” tolv kadriljer som han lärt sig av ”Elias-Orsa-Johan-Anton”. ”Karl Nischa” hade också efterlämnat en melodi som Lars spelade så mycket att den till slut och numera kallas för Lars Hällgren-marschen.

När Lars mönstrade på Gumboda Hed fick han det tveksamma nöjet att gå först och spela marsch. Det var ett tufft jobb att spela ensam, han hade inte hunnit få den behövliga erfarenheten. Väl framme skramlade de övriga ihop en liten men dock kollekt till ”klarinettisten borta Risliin”.

Under Anders Lindmarks bröllop i Ljusvattnet 1895 inträffade ett missöde av mera ovanlig typ. Lars och Viktor var mitt uppe i den för brudparet så viktiga brudkadriljen. Det sades att som bruddansen gick så skulle livet också bli. Därför var det viktigt att hålla koll på repriserna i kadriljen. Mitt i spelningen gick Lars klarinett av på mitten! Som tur var tappade inte Viktor fattningen utan fortsatte att spela som om ingenting hade hänt. Tänk om även fiolen hade tystnat och kadriljen avbrutits. Då hade det blivit en stor olycka. Nu slutade ju allt bra och lyckligt.

Lars och hans kompis var med på flera långa spelningar. Man åt och drack, dansade, vilade, åt samt dansade på nytt. Spelmännen hade det jobbigt men fick jämt extra förplägnad. ”Man kände sig urblåst”, sade Lars vid ett tillfälle. Spelningen började alltid på kvällen, pågick hela den första natten, den första dagen och sedan flera dagar i följd. Ett riktigt bondbröllop kunde pågå i alltifrån tre dagar till en vecka. Lars mindes ett bröllop i Ljusvattnet den 3 juli 1899 när Andreas Nyström gifte sig med sin Maria Vilhelmina Lundberg. Lars och Viktor hade spelat bröllopsmarsch vid stugtrappen. Lars Hällgren med sin kompis fortsatte att spela i Ljusvattnet, Lappvattnet, Åbyn, Renbergsvattnet, Mjövattnet och andra byar i Burträsk socken samt på många platser i länet. Viktor hade hela tiden bott i Ljusvattnet och Lars alltså sedan 1883 i Nya Risliden. Det var arbetsförhållandena som skiljde kompanjonerna åt. Viktor lockades av stambanebygget och flyttade till Norrbotten. Lars hade efter utbildning till skomakare, köpt ett hemman i Renfors, Burträsk 1904. Han hade också fattat ett annat viktigt beslut. Han skulle sluta spela. På en marknad sålde han sin klarinett. Därmed var det slutspelat för honom.

I Renfors fick Lars och Hulda ytterligare tre barn men ett av dessa dog vid drygt ett års ålder. Dessutom avled äldsta dottern 1909, 13 år ung. Barnaskaran bestod alltså därefter av fyra barn, tre döttrar och en son. Hemmanet överläts senare till sonen men Lars fortsatte att hjälpa till med jordbruket parallellt med arbetet som skomakare.

Makarna Hällgren hade nog tänkt att få fira guldbröllop 1941 men så blev det inte eftersom Hulda hastigt gick bort 28 februari 1939. Som person var Lars lugn och harmonisk. Han vandrade sin väg genom livet stilla och försynt. Han hade ett rikt och varmt hjärta. Därför var han som vän och granne den bästa tänkbara. Mycket omtyckt hade han en stor skara vänner men inga ovänner. Lars avled på Skellefteå lasarett den 24 mars 1944 efter en kort tids sjukdom.

Fortsätt läs mer
715 Träffar
0 Kommentarer

Gustaf och Valborg Pettersson

Valborg Boman och Gustav Pettersson SörböleValborg och Gustav Pettersson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Gustaf Antonius Pettersson föddes 1904-06-18 i Bergsbyn, Skellefteå som son till arbetaren Anton Pettersson och hans hustru Ida Augusta Jonsson, båda bördiga från Bergsbyn. Gustaf växte upp tillsammans med en äldre syster och en fosterbror.

Gustaf arbetade bland annat vid Scharins söner och kom som elektrikerlärling till Forsbergs el. Han flyttade 1931 till Boliden där han startade en elinstallationsfirma. Året efter vigdes han med Valborg Kristina Boman född 1905-07-29 i Långselet, Skellefteå men uppvuxen i Sörböle, Skellefteå. Hon var äldsta dotter till tummare Johannes Boman, barnfödd i Långselet och Hulda Ulrika Eriksson, härstammande från Finnforsberget. Enligt dåtidens sed föll det på hennes lott att stanna hemma som hjälp tills hon gifte sig. I Boliden föddes Gustaf och Valborgs två äldsta barn, en dotter och en son innan flyttlasset bar iväg till Sörböle, Skellefteå. Där föddes ytterligare en son i familjen. Dit överflyttade Pettersson sin verksamhet som fick namnet G. A. Petterssons Elektriska Byrå. Denna huserade i lokalerna på nuvarande adress Brogatan 10. Till denna rörelse hörde en elektrisk verkstad med reparationer av generatorer och motorer. Med åren blev Gustaf sjuk varför rörelsen övertogs av äldste sonen.

G. A. Pettersson var i sina krafts dagar en skicklig elektriker och en driftig affärsman. Han var också en lojal vän samt en präktig människa. Han somnade in lördagen 13 januari 1962 på Skellefteå lasarett, blott 57 år gammal.

Valborg, eller "Bojan" som hon kallades av sina äldsta vänner, hade en stor vänkrets. Ett enda ord, hemmet, sa allt om hennes största intresse och livsinriktning. Först föräldrahemmet och sen det hem hon skapat med sin make samt de tre barnen. Väldigt få människor hade som Valborg visat så många en så stor och samtidigt en engagerad samt respekterande kärlek. Hon var en glad och varm människa som med optimism bevarat sin livsglädje. Barnens familjer och de många barnbarnen fanns alltid i hennes tankar. En stor glädjekälla för henne var att hon fick tillfälle att överföra sina stora matlagningskunskaper till den yngre generationen. Kanske var trots allt tillfredsställelsen för henne ännu större över att barnbarnen delat hennes stora intresse för sömnad och handarbete. Hon saknade inte motgångar i livet. Den stora sorgen efter äldste sonen och makens alltför tidiga bortgång samt svåra sjukdomar kunde aldrig ta ifrån henne hennes stora livsglädje. Det var en sällsynt mycket älskad, känslomässigt rikt utrustad, kärleksfull och stark människa som lämnade jordelivet på Skellefteå lasarett tisdagen 30 mars 1993 i en ålder av 87 år.



Fortsätt läs mer
709 Träffar
0 Kommentarer

Färgare Johan Andersson

Johan Färgarn Andersson född 1854 08 30 Bissjön LövångerJohan Andersson. Foto: Okänd fotograf. Från Lövångers hembygdsförenings bildsamling. Johan Ernst Andersson föddes utom äktenskapet 1854-08-30 i Bissjön, Lövånger som son till pigan Ulla Carolina Eriksdotter. Fadern var Anders Andersson i Broänge, Lövånger. Johan, som kallades för "Janne", växte till en början upp hos modern i Bissjön men flyttade senare till faderns familj i Broänge. Hans hemmiljö har beskrivits som mycket svår. Hans far var på flera sätt hård och omedgörlig. Sin oäkta pojke betraktade han som den olycka dåtidens samhälle stämplade dessa barn. Han fick i första hand stryk för att han fanns till. "Janne" lärde sig tidigt att hata och det var nog detta hat som gav honom den otroliga fysiska och psykiska styrka, men också de aggressioner, som han sedan i hela sitt liv visade prov på. 1873 flyttade "Janne" till Örnsköldsvik där han arbetade som dräng hos färgaren Lars Erik Bergman. 1874 flyttade "Janne" till Umeå stad och var lärling hos färgaren Carl Fredric Sandberg. 1878 bosatte han sig i Luleå och fick jobb hos fabrikör Johan Oskar Röckner.

1879 gick "Janne" till sjöss. Fram till 1886 vistades han utomlands. Som oäkting hade han säkert svårigheter att bli accepterad i sin hembygd, även utanför hemmet. Han fick sannerligen lida för att han var född utanför äktenskapet och det fanns inte mycket att välja på för denna yngling än att gå till sjöss. I Ursviken mönstrade han på första bästa skuta. Det blev upptakten till hans liv som sjöman och i främmande länder. "Janne" slet ont, frös och svalt. Han hatade, var aggressiv, slogs och fick ibland ordentligt med stryk. Det har omvittnats att han var ärrig över hela kroppen, främst beroende på att han så många gånger bundits vid stormasten och pryglats. Kölhalats hade han också gjorts. "Janne" var okuvlig, han hade tidigt uppfattat livet som en strid och striden var hans livselixir. Till sist blev han efter en omgång pryglad av en skeppare och sedan ilandkastad i den stora staden Yokohama. Säkert trodde denne skeppare att "Janne" skulle förgås i någon opiumhåla i denna stad som hyste miljoner och åter miljoner utslagna människor. Sin vistelse i denna, för en Lövångersbo, så främmande och skrämmande stad, fick "Janne" bokstavligt talat, börja med att slicka sina sår. Det var många faror som lurade på "Janne", främst då alla sjukdomar som frodades i smutsen och värmen, men genom sina tidigare världsomseglingar var han immun mot många sjukdomar. "Janne" var ingen hjälplös stackare, han var rätt språkkunnig och van att lita på sig själv. Så småningom fick han arbete på ett färgeri. Där fanns en brokig samling anställda, förrymda brottslingar och alla typer av äventyrare. Efter ett tag befordrades han till förman och han brukade skämtsamt säga, när han berättade om den tiden, att han var tvungen att slå ihjäl så där en 4-5 man varje dag för att upprätthålla disciplinen. Disciplinen var det nog lite si och så med. Bland utrustningen i färgeriet fanns en stor kittel, som kallades "kike", i en upphängningsanordning. När denne kittel tömdes, gjordes detta som regel när förmannen "Janne" passerade. Såg han inte upp fick han innehållet över benen och fötterna. Att humöret sådana gånger lätt kokade över för den hetlevrade "Janne" förstår man lätt, men samtidigt hade han nog rätt stor respekt för det klientel som jobbade där, för innan han försökte fostra dessa hårdingar, inhämtade han sin chefs tillstånd till detta. Uppfostringen skedde genom användning av "vrinageln" ett arbetsredskap, på de försumliga. En dag skedde denna "uppfostring" lite för hårdhänt och "Janne" var strax medveten om att repressalierna kunde bli ödesdigra för honom. Nu blev det bråttom att lämna färgeriet och försvinna bland mängden i staden. Han visste också att han måste lämna den med det snaraste. Han gav sig ut på landsbygden, ut på en vandring som kom att sträcka sig genom Kina, Ryssland, Finland och hem till Sverige igen. Den turen tog många år och det dröjde innan han nådde hembyn Broänge (vilket han gjorde 1886). "Janne" Andersson var säkert den förste i dessa trakter, som efter 1809 års krig, påstod att ryssarna var ett vänligt och hjälpsamt folk, för det hade han erfarenhet av. Hemkommen till Broänge köpte han av Jonas Broman en avsöndring från hans hemman och på den jordlotten byggde han sedan upp de byggnader som erfordrades. Mangårdsbyggnaden står för övrigt ännu kvar. "Janne" byggde också ett färgeri och en garnbod, där han tillbringade sin mesta arbetstid. Nu hette han i dagligt tal inget annat än "Färgarn".

1895 gifte han sig med grannens piga, Karolina Amanda Olofsdotter född 1868-11-09 i Degerfors (Vindeln). Makarna hade en fosterson Johan Helge Burman född 1895-01-08 i Nysätra. Han kom år 1903 till familjen. Tre år senare fick makarna en biologisk son. Äktenskapet tycks inte i någon nämnvärd grad ha mildrat Johans humör utan fortfarande råkade han då och då in i konflikter med någon granne, även om han hos de flesta nu var fullt accepterad. Sin uppskattning härför, och som en vänskaplig gest, visade han genom att färga något plagg gratis. Där det var gott om ungar lämnade han färgat "bläck" så de kunde rita så mycket de ville. Folk köpte, färgade garner och tyger hos färgarn. När det var marknad i Lövånger hade han eget salustånd där. Han drev jordbruket till stor del med hjälp av lejd arbetskraft vilka han punktligt betalade och han betecknades som en bra arbetsgivare. Hans aggression gentemot sina medmänniskor hade han kvar men de dämpades väl något med åren. Sina djur vårdade han ömt. Gud nåde den som gjorde hans häst Lärka eller hans hund Trogen illa. Hans käraste ägodel tycktes dock vara hans pistol. Han hade levt farligt och var alltid på sin vakt. När han någon gång var högtidsklädd var han också iförd sin pistol. Ammunition till vapnet fanns i gården och han försäkrade att "Fan tar den som kommer för att jävlas med mej". Han använde sig aldrig av Lövångersdialekten utan han talade ren svenska. Sin engelska friskade han upp varje sommar tillsammans med professor Högbom, måg till Henrik Bexelius i Mångbyn. Högbom lär ha sagt att "Färgarn" talade en god engelska.

År 1910 sålde "Färgaren" sitt hemman i Broänge och flyttade, efter att ha bott två år i Lövångers kyrkstad, till Hjuken, Vindeln, där han dog vid nära 66 års ålder, 1920-04-01 av lunginflammation. När han förstod att slutet var nära förestående hade han erkänt något han aldrig förr omtalat, han hade med sin pistol dödat en man. En gång i ett främmande land hade han blivit trängd upp på en landgång till ett fartyg av ett gäng slagskämpar. "Janne" hade då dragit sin pistol och skjutit ned den aggressivaste. De övriga hade då funnit för gott att fly. Han hade mötts av kärlekslöshet när han tvangs göra entré i denna världen. Barn var vid denna tid fullständigt utlämnade åt sina föräldrar, själv hade han ingen rätt att åberopa. Man bör nog till slut ge färgaren "Janne Andersson" det erkännandet att han till sist redde upp sitt liv på ett hedersamt sätt. Hustrun Karolina Amanda dog 1936-07-22 i Hjuken, Degerfors (Vindeln).

Levnadsbeskrivning skriven av Axel Rönmark, Mångbyn, Lövånger, med reservation för att allt kanske inte är sant. Uppgifter ur kyrkböckerna kommer från undertecknad.

Fortsätt läs mer
789 Träffar
1 Kommentar

Arvid och Emilia Lindberg

Arvid och Emelia LindbergArvid och Emilia Lindberg. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Arvid Nikanor Lindberg såg dagens ljus den 25 oktober 1889 i Örliden, Skellefteå socken. Föräldrarna var Nikanor Lindberg, bördig från Eriksberg, Skellefteå och hans hustru Emma Fredrika Sundqvist, härstammande från Örliden.

1915 erhöll Arvid anställning vid SJ som vagnkarl. Året därpå flyttade han till Kallholmen som då tillhörde Skellefteå Sankt Olovs församling. 1918 vigdes Arvid med Tilda Emilia Nygren född 1895-10-20 i Finnforsfallet, dotter till Ernst Salomon Nygren och hans maka Tilda Margreta Johansson. 1919 blev Arvid och Emilia föräldrar till en dotter. De bodde då i Kallholmen. 1924 flyttade de till Vännäs. 1928 välsignades familjen med ytterligare en dotter. 1931 befordrades Arvid till stallförman. På grund av hälsoskäl avgick Arvid från sin tjänst med pension vid 60 års ålder.

Arvid Lindberg innehade även en del offentliga uppdrag. Han var fattigvårdsstyrelsens ordförande under 16 år. Under denna tid var det kanske inte alltid så roligt att ha den befattningen men tack vare sin stillsamma och blida personlighet klarade han av svårigheterna. På 1930-talet var Lindberg även ledamot i kommunalnämnden och kommunfullmäktige i Vännäs köping. Arvid var känd som en skicklig och bra karl. Han var uppskattad av såväl kollegor som överordnade. Den 26 februari 1953 somnade han in, 63 år ung.

Emilia var en hemmets kvinna. Hon var liksom sin make aktiv i kommunen. Emilia var ledamot i skolstyrelsen, kommunalnämnden och i kommunfullmäktige. Kvinnoklubben räknade henne som en av sina medlemmar. Emilia somnade in 20 april 1973, 77 år ung.

Fortsätt läs mer
619 Träffar
0 Kommentarer

Johan och Hilma Persson

Hilma och Johan PerssonJohan och Hilma Persson. Fotograf: Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling. Johan "Jaani ve forsen" August Persson föddes 1892-05-06 i Västra Hjoggböle, Skellefteå som son till Karl Pontus "Kalle Pontus" Persson och hans hustru Anna Helena Nilsdotter Stenlund.

1922 övertog "Jaani" hemmanet efter sina föräldrar. Samma år gifte han sig med min farmors kusin Hilma Katarina Rönnkvist född 1899-04-10 i Renfors, Burträsk, dotter till Jonas Anton Rönnkvist och hans maka Sofia Margareta Olofsson. I "Jaani" och Hilmas äktenskap föddes en dotter. "Jaani" var diversearbetare vid sidan av det lilla jordbruket som bedrevs på gården. Han arbetade bland annat vid sågen i Bureå och med vägarbeten. Egendomligt nog fanns han alltid närvarande när något inträffade, ofta synlig i centrum av bydelen Forsen i Västra Hjoggböle. Han var en mästare på att munhuggas med grannar och andra människor. Det fanns inga begränsningar på hans förråd av svordomar, vilka han ofta brukade. Många episoder ur hans kunde berättas. Följande berättelse visar hur han var.

Konsum, som var närmaste granne med "Jaani", hade fått en ny föreståndare vid namn Sundqvist. En dag när "Jaani" var på bron till Konsum för att köpa snus drog Sundqvist ner rullgardinen på dörren med texten "lunch" samt låste dörren samtidigt som "Jaani" tog i handtaget och sa: "Öppen, I jer utan snus!" Svaret han fick av Sundqvist var: "Kom igen efter lunch." Efter att ha skakat dörren ett långt tag samt överöst föreståndaren med en omgång svordomar var han tvungen att traska hemåt. Nu hör det till saken att Konsum saknade brunn varför det vatten som föreståndaren behövde fick hämtas hos "Jaani". Vid 12:30-tiden kom Sundqvist visslande med sina två hinkar för att hämta vatten. Han ställde ner de och började pumpa den gamla träpump, som var vanlig vid den tiden, en borrad furustock med hävert. Vintertid drog man ut en propp en bit ner i brunnen för att det inte skulle frysa. För att ventilen skulle fungera fyllde man på en skvätt vatten. När man hade slutat att pumpa rann vattnet ut och tillbaka i brunnen. När detta hade hänt sade man att "pumpen förlorat hjärten". Nu hade "Jaani" gjort detta fastän det var sommar, så när Sundqvist satte ingång att pumpa fick han inget vatten. Efter ett tag ropade han till "Jaani", som satt på sin bro: "Det måste vara något fel på pumpen!" "Nää, det är bara att pumpa", blev svaret, vilket också skedde. Efter ett tag när han åter gav upp, blöt i svett, ropade han än en gång att det måste vara något fe eftersom det inte kom något vatten. "Jaanis" triumf var klar: "Du förstår, det är inget fel. Saken är nämligen den att pumpen har lunch!"

Ett av Jaanis fritidintressen var sportfiske. 1943 överlämnade han jordbruket till dottern och svärsonen. 1963 flyttade "Jaani" med sin hustru Hilma till Mora, Burträsk där de köpt en gård. Efter en tids sjukdom avled han på Burträsks sjukstuga 21 maj 1971, 79 år gammal.

Hustrun Hilma var snäll och rättfram. Hon var också en duktig och arbetsam kvinna. Ett exempel på detta var att hon ansvarade för badhuset i Hjoggböle, sydde kläder på beställning och arbetade även som bagerska. Efter sin pensionering fick fru Persson gott om tid för sina fritidsintressen, vävstolen och sticksömmen. Liksom sin make insomnade Hilma på Burträsks sjukhem 26 september 1977, 78 år gammal.

Fortsätt läs mer
784 Träffar
0 Kommentarer

Matilda och Gideon Lindström

Oskars mamma Matilda Lindström f. HolmgrenMatilda Lindström f. Holmgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Eva Matilda "Tilda" Johansdotter Holmgren föddes 1860-12-01 i Bygdeträsk, Burträsk som dotter till Johan Gustaf Natanaelsson Holmgren och hans hustru Anna Sofia Dahlberg. 1864 flyttade familjen till Andersvattnet. 1868 dog Anna Sofia i barnsäng, då var yngsta barnet nästan ett år gammalt. I oktober samma år blev Johan Gustaf samt barnen arrendatorer i Stavträsk, Burträsk.

1879 flyttade Matilda till Petisträsk, Degerfors (Vindeln). Hon blev där piga hos bonden Carl Anders Andersson Eklund med familj. Hon blev kvar där i två år. 1881 vände hon hem till födelsesocknen Burträsk och Gammelbyn. Olof Wilhelm Lindberg därstädes blev hennes nya arbetsgivare. Matilda flyttar 1884 till Östra Hjoggböle, Skellefteå socken. Hon hade där fått anställning hos bonden Anders Ersson Lindgren med familj. Året efter gifter sig Matilda med Anders Lindgrens son Johan född 1852-05-25 i Bergnäset, Burträsk, men uppvuxen i Lillberget, son till nämnda Anders Eriksson Lindgren och hans maka Kristina Katarina Karlsdotter, båda bördiga från Burträsk socken. Johan och Matilda får tre barn tillsammans innan Johan dör av lunginflammation 25 maj 1892.Oskars pappa Gideon LindströmGideon Lindström. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

"Tilda" gifter om sig 1894 med Karl Gideon "Gidde" Lindström född 1863-09-08 i Mjövattnet, Burträsk, son till bonden August Olsson Lindström, barnfödd i Burträsk och hans hustru Elisabet Christiana Westervall, bördig från Lövångers socken. 1882 erhöll Gideon tjänst som dräng i Mjövattnet hos min farmors mormors syster Anna Catharina Pehrsdotter och hennes make Olof August Burman. De hade två fosterbarn. Redan året efter blir Gideon dräng hos Anders Rönnkvist med familj i Renfors, Burträsk. Renfors är inte så långt från Hjoggböle, så troligtvis var det väl så han träffade Matilda. Gideon flyttade alltså ihop med henne i Östra Hjoggböle. De fick fyra gemensamma barn.

En stor sorg för Gideon och Matilda var när dottern Hildur avled 21 juni 1931 i sviterna av lungtuberkulos på Hällnäs sanatorium. 9 år tidigare hade Matildas dotter Evelina från första äktenskapet gått bort. Hon var då gift och bodde i Bureå. Hon efterlämnade make och två barn. Senare samma år (1922) dör även Evelinas make.

Yngste sonen övertar så småningom hemmanet. Gideon och Matilda bor dock kvar på gården fram tills att de går bort. 15 oktober 1945 somnar Eva Matilda in, 84 år ung. Dödsorsaken är luftrörskatarr. Gideon dör 1953-08-04, knappt en månad före sin 90-årsdag.

Fortsätt läs mer
730 Träffar
0 Kommentarer

Robert och Jenny Nilsson

Robert och Jenny Nilsson med fosterdottern ConstanceRobert och Jenny Nilsson med fosterdottern Constance. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Nils Robert Nilsson föddes 1862-06-07 i Ytterbyn, Lövånger som näst yngst av sju barn till Nils Fredrik Olofsson och hans hustru Anna Margareta Pehrsdotter.
Robert lärde sig till skomakare. Han gifte sig 1898 med min farmors fars kusin Jenny Maria Renman född 1872-01-19 i Svarttjärn, Lövånger, som ett av sex barn till Abraham Anton Renman och hans hustru Ulrika Albertina Jonsdotter. Jenny hade från 18 års ålder fram tills att hon gifte sig, tjänstgjort som piga och mejerska i Mångbyn hos handlare Henrik Bexelius.
De sju första åren efter ingånget äktenskap bodde Robert och Jenny i Svarttjärn. Ett hemman i Gärde, Lövånger inköptes och makarna flyttade dit 1905. Året därpå tog de en fosterflicka, Konstantia "Constance" Elisabet Lindström född 1905-11-10 i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Hon kom till makarna Nilsson 1906 och blev som deras egna dotter.
Robert hade en positiv syn på livet. Han levde alltid efter devisen: "god och glad skall människan vara". Det var med humorns glimt i ögonvrån han såg på livet och dess händelser. Nilssons goda humör hade skaffat honom flertalet vänner. Robert gick bort 13 mars 1941 i sitt hem.
Hustrun Jenny avled på Bureå sjukstuga 2 december 1943. I sina krafts dagar var hon en sällsport duktig kvinna som utfört ett omfattande arbete i det tysta. Hon var redbarheten och pålitligheten personifierad. En stark känsla av rättvisa och sanning hade hon också. Hon sörjdes närmast av fosterdottern samt syskon. 

Fortsätt läs mer
864 Träffar
1 Kommentar

Hjalmar och Edith Stenmark

Edit och Hjalmar StenmarkEdith och Hjalmar Stenmark. Foto: Simon Lindfors. Privat bildsamling. Lars Hjalmar Stenmark föddes 25 november 1899 i Båtfors, Norsjö som äldst av sju barn till Lars Stenmark, barnfödd i Båtfors och hans hustru Maria Lovisa född Vestermark, från Bruträsk, Skellefteå socken. Hjalmar bodde hela sitt liv i Båtfors med undantag för åren 1900-1905 när familjen bodde i Bjurliden, Skellefteå socken.

1925 vigdes Hjalmar med Edith Viola Karolina Nygren född 1905-02-06 i Fallet, Skellefteå socken. Hon var barn nummer fem i en syskonskara om sju till föräldrarna Ernst Salomon Nygren, bördig från Fallet och hans hustru Tilda Margareta Johansson, barnfödd i Plan, Skellefteå socken. Hjalmar och Edith övertog 1929 hälften av hans föräldrars jordbruk i Båtfors. Byggnader uppfördes på hemmanet och cirka en hektar mark uppodlades av Hjalmar. Vid sidan av jordbruket bedrev makarna en mindre diversehandel i byn. Hjalmar arbetade under vintrarna i skogen. Hjalmar och Edith fick tre barn. 1943 bestod kreatursbesättningen på gården av en häst, tre kor, en kalv, en gris, två får och tre höns.

Hjalmar var en god granne, djupt religiös deltog han i DUF:s samt kyrkans verksamhet. Han insjuknade och vårdades bland annat i Stockholm. Efter ett års sjukdom somnade han in i sitt hem den 7 november 1954, omgiven av sin familj. Efter makens bortgång bodde Edith kvar en tid i Båtfors. 1970 kom hon till Bjursele, Norsjö som hushållerska. Hon tyckte om att handarbeta och var medlem i byns syförening. Tidigare hade hon varit medlem i Båtfors syförening. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 16 juni 1983.  

Fortsätt läs mer
718 Träffar
0 Kommentarer

Albert och Agnes Lindberg

Agnes Boman Albert LindbergAgnes och Albert Lindberg. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Albert Johannes Lindberg föddes 1897-05-07 och växte upp i Örliden, Skellefteå socken som yngst i en syskonskara om elva. Föräldrarna var torparen Nikanor Lindberg, barnfödd i Eriksberg, Skellefteå och hans hustru Emma Fredrika Sundqvist, bördig från Örliden. 12 år gammal fick Albert hjälpa sin far med jordbruket och skogsavverkning. Under en följd av år var han dessutom dräng i byar i trakten.

Julaftonen 1922 vigdes Albert med Agnes Lovisa Boman född 1898-09-25 i Loberg, Skellefteå socken, som ett av åtta barn till Olof Boman, barnfödd i Finnfors och hans maka Anna Lovisa Nilsdotter, härstammande från Loberg. Albert och Agnes bodde det första året efter vigseln i Örliden, där föddes också deras första barn. Albert och Agnes arrenderade ett hemman i Holmselet, Skellefteå socken dit de flyttade år 1924. Två år senare började Albert sin anställning vid Boliden gruvab. Han var bland annat med och uppförde det så kallade radhuset i Boliden, som än i dag står kvar, centralt i samhället. I Holmselet utökades familjen med fyra barn. 1937-1938 bodde familjen i Boliden. Det sistnämnda året bosatte sig Albert och Agnes samt de fem barnen i Stensjön, Byske. 1941 återvände de till Boliden för att år 1945 flytta till Ytterbyn, Lövånger där de köpt sig ett hemman. Ända fram tills dess hade Albert arbetat vid gruvan i Boliden. I fem år var han verksam som jordbrukare i Ytterbyn. Åren 1950-1953 bodde han med sin maka och yngste sonen i Furunäs, Klemensnäs, Skellefteå socken. Det sistnämnda året flyttade familjen till Skellefteå stad. Aldergatan 4 i Skellefteå var adressen för Lindbergs år 1953.

Albert erhöll anställning vid kalkbruket i Bergsbyn ett halvår före sin bortgång. Han var känd av både sina arbetskamrater och förmän som en duktig samt arbetsam herre. Som person var han begåvad med ett glatt humör samt en okuvlig energi. Albert avled måndagen 30 november 1953, hastigt och oväntat. Han hade på morgonen farit ner till sitt arbete vid kalkbruket, fullt frisk, när han efter en kvarts arbete plötsligt segnade ner och dog.

Makan Agnes tyckte mycket om att baka. I yngre dagar hjälpte hon ofta till på bagerierna i Degerbyn och Sörböle. Hon var dessutom händig med sömnads- och handarbeten. Varmt religiös och medlem i missionsförsamlingen var hon också. Av sina vänner och grannar var hon omtalad som en trevlig kvinna. Hon somnade in måndagen 26 april, 1982.

Fortsätt läs mer
863 Träffar
0 Kommentarer

Jonas "Sörträsk-Jonk" Söderberg

Jonas och Greta Kajsa Söderberg SörträskJonas och Greta Söderberg, Sörträsk. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Jonas Andersson Söderberg, ”n’Sörträsk-Jonk” kallad, föddes 1847-03-12 i Sörträsk, Skellefteå socken som näst yngst i en syskonskara på sju. Föräldrarna var Anders Jonsson, bördig från Villvattnet, Burträsk och hans hustru Greta Hansdotter, barnfödd i Finnfors, Skellefteå socken.

Jonas gifte sig 1871 med Amalia Olofsdotter född 1843-12-21 i Tjärn, Skellefteå, som ett av nio barn till bonden Olof Nilsson, härstammande från Hjoggböle och hans hustru Brita Greta Andersdotter, bördig från Morön, Skellefteå. Jonas och Amalia övertog hans barndomshem i Sörträsk. I deras äktenskap föddes sju barn, tre flickor och fyra pojkar. De tre flickorna avled i barnaåren.

26 dagar före Jonas och Amalia skulle ha firat silverbröllop efter 25 års äktenskap, dog Amalia. Det var den 31 oktober 1896. Gårdens djurbesättning bestod då av två hästar, sex kor (varav en utlånad), en tjur, en gris, en hund, en katt, tio får och fem höns.

1897 flyttade ”Jonk” och de fyra sönerna till Myckle där han köpt ett hemman. Året efter gifte Jonas om sig med änkan Greta Kajsa Larsdotter född 1851-11-27 i Röjnoret, Skellefteå socken. Hon var dotter till Lars Anton Olofsson, barnfödd i Tjärn, Skellefteå och hans hustru Stina Greta Jönsdotter från Kusmark i samma socken. Greta hade tidigare varit gift med Johan Johansson i Plan nära Finnforsfallet. De blev föräldrar till fem barn, en dotter och fyra söner. De två yngsta sönerna hade Greta med sig in i boet när hon gifte sig med Jonas Söderberg.

1904 återvände Jonas till Sörträsk tillsammans med sin andra hustru Greta samt en son till henne. Sonen gifte sig men dog året efter. Den 15 juli 1926 gick Greta bort på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom. Några år senare sålde Jonas hemmanet i Sörträsk till en dotterson åt sin avlidna hustru Greta. Själv bodde han dock kvar på gården. Han hade varit en duktig och driftig jordbrukare. Om man besökte ”n’Sörträsk-Jonk” hittade man honom med säkerhet i snickarverkstaden, särskilt på äldre dagar. Där ägnade han sig åt snickeri och laggning från tidig morgon till sen kväll. Jakt var också ett stort intresse för Söderberg. Han berättade gärna om sina jaktäventyr i yngre dagar. Vid 85 års ålder var Jonas fortfarande frisk och pigg, endast hörseln var något nedsatt. Han var verkligen en kärngubbe av den gamla stammen. 25 februari 1935 somnade han in i sitt hem, nästan 88 år ung.

Fortsätt läs mer
1033 Träffar
0 Kommentarer