Rötterbloggen
Rötterbloggen

Per Anton och Hulda Viklund, Fisktjärnliden

Per Anton Hulda ViklundHulda och Per Anton Viklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Hulda Kristina Nyström föddes 13 september 1875 i Källheden, Burträsk som dotter till den i trakterna kända bonden, snickaren och bössmeden Nils Karlsson Nyström samt hans hustru Emma Karolina Karlsdotter Lindahl. När Hulda var 6 år gammal flyttade familjen till Holmtjärnliden, Burträsk. Redan som nioåring arbetade hon som barnsytare hos sin morbror O. P. Lindahl i Tornäset, Gammelbyn, Burträsk. Efter att hon vuxit upp tjänade hon som piga på olika ställen och gifte sig 19 år gammal, 1894 med Per Anton Viklund från Risåträsk, Burträsk. 

Olika åkommor plågade henne de sista tio åren av livet, trots det hade hon alltid kvar sitt goda humör och var strävsam enda till slutet. Sorger upplevde hon också. Maken gick bort 1934 och två år senare somnade gifta dottern Hildur in, endast 32 år gammal. Hulda var en bra och godhjärtad människa vars omsorg om hemmet och sin familj aldrig tog slut. Hon avsomnade plötsligt lördagen 11/4 1942 i sitt hem i Fisktjärnliden, 66 år ung. 

Per Anton Viklund kom till världen 5 juli 1870. Han växte upp i Risåträsk, Burträsk som yngst av sju syskon. Hans föräldrar var den legendariske kraftkarlen Johan Fredrik Jonsson Viklund, kallad ”Stor-Jan-Frick” och hans hustru Katarina Sofia Andersdotter. Gården i Risåträsk var Katarina Sofias barndomshem, hennes föräldrar bodde med på gården. När Per Anton var två år gammal omkom hans far ”Stor-Jan-Frick” genom drunkning. Om Per Antons far, ”Jan-Frick” finns mycket att berätta. Gissningsvis var han, att döma av sonens storlek, cirka två meter lång och bred som en ladugårdsport. När bönderna i bygden skulle göra stadsbesök ville de gärna ha honom med sig bak på släden eller vagnen. Man ville nog ha med sig en stadig man vid ett eventuellt krogbesök, med honom som sällskap ville nog ingen börja bråka.

Under senare delen av 1800-talet hade diverse skogsbolag köpt upp skogen i trakterna och det flottades timmer i de flesta vattendrag. Johan Fredrik arbetade som flottningsförman i Risån.

Tjärbränning var ju något som kunde bringa inkomster till bönder. Stor-Jan-Frick sägs ha kunnat greppa en full tjärtunna (lite mindre än ett bensinfat) och lyfta den med raka armar. Få i Burträsk socken eller i Västerbotten kunde upprepa den bedriften.

När han skulle ut och arbeta i skogen på vintrarna ville hans hustru skicka med honom en matsäck. Han lär då ha yttrat: ”Äsch, det är väl ingen karl som inte kan vara ifrån matfatet över dagen.” Helt onödigt tyckte han och det tog kanske också överflödig tid att äta lunch. Om allt detta om ”Jan-Frick” är sant vet jag inte men så har det berättats om honom.

Tillbaka till Per Anton. Han kom som dräng till Fisktjärnliden 17 år gammal 1887. Hans mor bodde också där, hon hade år 1882 gift om sig med Nils Johan Gustafsson Lindahl. Per Anton vigdes som sagt med Hulda 14/10 1894. De köpte en bit mark i Fisktjärnliden och blev torpare där. Ett tufft liv började då för makarna. Länge födde deras hemman endast en ko, men både Per Anton och Hulda kämpade samt knogade hårt vilket gjorde dem så småningom ganska välbärgade. Vid Per Antons frånfälle hade makarna Viklund fyra kor på gården. Genom åren kom 10 barn till världen, vilket innebar många vaknätter och umbäranden för makarna. Per Anton insjuknade i tuberkulos och avled måndagen 2 april 1934 i sviterna av sjukdomen. Han var vid sin bortgång 63 år gammal.

Fortsätt läs mer
  232 Träffar
  0 Kommentarer
232 Träffar
0 Kommentarer

Skräddaremästare Robert Nystedt

Robert Nystedt Inre Ursviken f. 1870 05 01. 2015 001 057Skräddare Robert Nystedt. Foto: C. Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Skräddaremästare Per Robert Nystedt föddes 1870-05-01 i Nybyn, Nysätra som son till torparen Hans Olof Nystedt och hans hustru Maria Lovisa Persdotter. Fadern dog 1885-08-21 när Robert var 15 år gammal. Han hade ramlat i en brunn och drunknat. Efter Hans Olofs död gifte Maria Lovisa om sig 1890 med småbrukaren och änkemannen Per Johansson. De bosatte sig i Stensborg, Ånäset.

Robert började sin yrkesbana i Sundsvall hos den stora skrädderifirman Frans Pettersson och var där midsommardagen 1888 när staden lades i aska. Robert flyttade till Vallen, Nordmaling i oktober samma år och blev skräddarelärling hos skräddare August Öberg. Senare bosatte sig Robert i Aspeå, Nordmaling och var där verksam som skräddaregesäll. Liksom många andra gesäller, begav sig Robert ut i världen på äventyr. Han besökte Danmark, Norge och Tyskland. 1890 flyttade han till Umeå stad. Han arbetade där som skräddaremästare innan han året därpå återvände hem till Nybyn, Nysätra. Där startade han egen skrädderirörelse. 

1896 flyttade Robert till Yttre Ursviken, Skellefteå. Där gifte han sig samma år med Margareta Kristina Lundström född 1875-02-19 från Kusmark, Skellefteå. Fem barn föddes i deras äktenskap. Robert hade till en början sin skrädderiverksamhet i bagarstugukammaren i gästgiveriet i Ursviken. Han var en duktig skräddare och tack vare det skapade han sig en framtid. Han uppförde en egen gård i Ursviken. Precis som de flesta människor var Nystedt ingen som klarade sig undan olyckor. Första fastigheten han ägde i Ursviken tvingades han se brinna upp. Robert gav sig inte. Han tog på nytt nya tag och skapade sig ett hem på egen mark i Ursviken. 1913 flyttade familjen till Piteå stad. Äldsta dottern Svea avled där 1915-02-06, 17 år gammal i tuberkulos. Familjen flyttade senare samma år till Inre Ursviken, Skellefteå. Äldste sonen Napoleon dog 9 oktober 1928, 30 år gammal i lunginflammation. Som ung lärde han sig att arbeta i skräddarverkstaden tillsammans med sin far. Sveas och Napoleons dödsfall innebar en stor sorg för hela familjen. Roberts hustru Kristina avsomnade 23/3 1939 i sviterna av en hjärnblödning. Efter hustruns bortgång bodde skräddaremästare Nystedt hos sonen Sven som övertagit skrädderiaffären efter honom. Där fick Robert vandra och pyssla med sitt kära jobb, som han hade svårt att lämna. Tråd, nål och pressjärn låg honom nära hjärtat.

I ungdomsåren var Robert en hängiven medlem av IOGT-logen Dunker. Hans fritidsintresse var på den tiden fiske och motorbåtsfärder i skärgården. Robert var trevlig, social och gladlynt. Han var en något unik person som kom att saknas länge av både skärgårdsbor och andra människor. Skräddaremästare Robert Nystedt gick bort 19/3 1943, nästan 73 år gammal. Må han vila i frid!

Fortsätt läs mer
  289 Träffar
  0 Kommentarer
289 Träffar
0 Kommentarer

Korpral Gabriel Hansson Hurtig

Gabriel Hansson HurtigKorpral Gabriel Hansson Hurtig. Foto: Hanna Lundborg Umeå. Privat bildsamling. Korpral Gabriel Hansson Hurtig föddes 22 februari 1856 i Hötjärn, Lövånger som äldst av fem söner till Hans Gabrielsson och hans hustru Barbro Kristina Andersdotter. Gabriel växte upp under simpla förhållanden. På den tiden var det verkligen inte fördelaktigt att bygga och leva i dessa trakter. Om detta vittnar inte minst det faktum att Gabriel som 11-åring, nödåret 1867, fick följa sin far till skogen för att skrapa bark och plocka mossa att dryga ut mjölet med. 

20 år gammal, 1876, blev Gabriel indelt soldat. 1878 flyttade han till Yttervik, Skellefteå och bosatte sig på soldatrote nr. 8 Hurtig. 1881 befordrades han till korpral. Han blev kvar i kronans tjänst i 25 års tid och avgick 1901 med pension samt erhöll svärdsmedaljen för trogen tjänst.

Gabriel gifte sig 1887 med Ida Maria Lundmark född 1865-12-24 i just Yttervik. Sju barn fostrades i deras hem. 1897 flyttade familjen till Sjöbotten, Skellefteå där de köpt ett hemman. Ida avled 17/2 1920. 1929 sålde Gabriel hemmanet till yngste sonen och bodde resten av sitt liv hos honom. 

Enda sen 1885 var Gabriel engagerad nykterhetsman. Han var en av stöttepelarna i Sjöbottens blåbandsförening som startades 1912. Dessutom var han djupt religiös samt aktiv i byns EFS-förening, några år som dess ordförande och när söndagsskolan startade 1908 var Hurtig en av ledarna för denna. 

Gabriel Hansson Hurtig innehade en häpnadsväckande fysisk och psykisk vitalitet. En spänst som 30 år yngre personer kunde avundas honom. På somrarna cyklade han gärna ganska långa sträckor för att hälsa på barn och barnbarn. Vid 85 års ålder jobbade han fortfarande med alla existerande sysslor som fanns på gården.

På sin 90-årsdag uppvaktades Hurtig av biskop Bengt Jonzon. I Sjöbottens bönhus fick den gamle korpralen sitta mellan biskopen och prosten K. A. Fellström. Han fick ta emot gratulationer och en present ur biskopens hand. En stor dag för Gabriel, en glad men lite trött jubilar.  

90 år gammal ägnade Hurtig sig åt lättare arbeten. Han promenerade, åldern till trots, rak i ryggen som en 20-åring. Mentalt var han alltjämt pigg som en ungdom. Han höll sig alltid uppdaterad om vad som hände runt omkring honom och var allmänt uppskattad i sin omgivning. Det utnötta uttrycket "en kärngubbe av den gamla stammen" kom väl till användning för att beskriva gamle korpral Hurtig. Om det var någon som skulle ha en blomma för ett förtjänstfullt livsverk så var det han. 92 år ung avled Gabriel Hansson Hurtig den 15 december 1948. 

Fortsätt läs mer
  413 Träffar
  0 Kommentarer
413 Träffar
0 Kommentarer

Hjalmar och Selina Stenlund

Hjalmar Stenlund BölesvikHjalmar Stenlund som ung. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Frans Hjalmar Stenlund föddes 30 maj 1879 i Bölesvik, Skellefteå. Hans far var bonden, nämndemannen och häradsdomaren Erik Hansson Stenlund (se tidigare inlägg). Modern Eliana dog när Hjalmar var knappt tre år gammal. Innan Hjalmar träffade Selina sällskapade han med en kvinna i Holmsvattnet, Skellefteå som hette Maria Pettersson. I slutet av november 1917 fick de en dotter tillsammans som fick namnet Maja-Lisa. Hon avled vid 13 års ålder 1931 i tuberkulos och bodde då hemma hos sin mor Maria, moster Alice och mormor Eufrosyna i Holmsvattnet. Hjalmar och Maria gifte sig aldrig eftersom Marias mor Eufrosyna inte godkände Hjalmar som svärson, enligt vad som berättats. Annat var på den tiden, då fick man inte själv bestämma vem man skulle gifta sig med utan det bestämde föräldrarna. Maria var ogift livet ut, liksom hennes syster Alice.

Selina Gren och Hjalmar StenlundSelina Gren och Hjalmar Stenlund. Vigda 1922 i Bureå kyrka. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Nanny Selina Gren, som kom till världen 1893-10-30, var dotter till fältjägaren Karl Gren och hans hustru Karolina Eufrosyna Holmlund i Långviken, Skellefteå. Hon var tillsammans med sin tvillingsyster äldst i en syskonskara bestående av sju barn. Selina gifte sig 1922-10-29 med Hjalmar Stenlund i Skellefteå landsförsamlings kyrka. I äktenskapet föddes fyra barn, tre pojkar och en flicka. Efter giftermålet övertog de Hjalmars föräldrahem i Bölesvik, Bureå. Där bodde de fram till 1929 när de, tillsammans med Hjalmars far och styvmor, flyttade till en gård i Gamla Falmark, Bureå. De bedrev både jord- och tegelbruk på hemmanet. Selina avled i sviterna av en hjärnblödning tre dagar före julen 1943, blott 50 år gammal. Hjalmar var då ensam med fyra barn och dessutom hade han ett jordbruk att ta hand om. När Selina dog fick dottern Ruth, då 17 år, hjälpa till med hushållsbestyren i hemmet. Hon blev senare sjukvårdsbiträde dels i Norrköping och dels i Bureå.

Hjalmar sålde hemmanet till näst äldsta sonen och flyttade 1947 till Bureå tillsammans med dottern och yngsta sonen. De bodde på en fastighet nära kyrkan. Inte nog med att Hjalmar förlorade sin kära hustru och barnen sin mor, dessutom rycktes familjens enda dotter bort bara 27 år gammal. Rut avled 1953 på Skellefteå lasarett efter en kort tids sjukdom och efterlämnade trolovad, fader och tre bröder som närmaste anhöriga. Hjalmar levde i Bureå fram till 1962, när han började vistas hos yngste sonen med familj i Kusmark, Kågedalen. Det gjorde han fram till sin död två år senare.

När Hjalmar hade blivit änkeman, var han på besök hos en familj i Holmsvattnet. Han satt och beklagade sig över att det inte gick som han hade tänkt sig med Maria, att han inte fick gifta sig med henne. Han tittade ut genom köksfönstret, pekade med handen mot en granngård. Han berättade om en kvinna som på 1800-talet hade bott där och som hade fött 21 barn. Hon hette Cajsa Dorotea Nilsdotter och levde mellan 1813-1868. Så här berättade Hjalmar om henne: "Hon var se kvedu, se da hon lag däri sanga, se snood hon först krappen å sen slaingd hon över kven. Hon var tretton kvarter (cirka 193 cm) runt om. He var tjveillinga å treillinga vart år!" (Hon var så bukstinn, när hon låg i sängen, så vände hon först kroppen och sen slängde hon över magen. Hon var tretton kvarter (cirka 193 cm) runt om. Det var tvillingar och trillingar varje år!" Det sista om tvillingar och trillingar varje år stämmer inte riktigt men Cajsa Dorotea födde två tvillingpar och en gång trillingar. Av de 21 födda barnen var det "bara" fem som blev vuxna. Första barnet födde hon vid 20 års ålder och det sista vid knappt 44,5 års ålder. Cajsa Dorotea var gift med Carl Nilsson, makarna var väldigt fattiga. 

Hjalmar och Margareta Stenlund BölesvikHjalmar Stenlund (till höger) tillsammans med sin syster Margareta gift Öhman. Foto: Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Hjalmar var ofta anlitad som förmyndare och var känd för att ha ordning och reda i sina papper. I 80-årsåldern var han fortfarande pigg, skötte hushållet för sig och sonen. Stenlund var en skojfrisk och gemytlig herre, som såg det roliga också i den trista vardagen. I sina krafts dagar var han en duktig arbetare. Han hjälpte bland annat sin äldste son med att bygga ett fritidshus till honom som fortfarande finns kvar. Hjalmar traskade genom samhället med en spänst som flera yngre kunde avundas honom. Han avled dagen efter sin 85-årsdag 1964.

Fortsätt läs mer
  458 Träffar
  0 Kommentarer
458 Träffar
0 Kommentarer

Jonas Bernhard "JB" Lundström Strömfors, Skellefteå

Jonas Bernhard Lundström Strömfors 0001Jonas Bernhard JB Lundström, Strömfors. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Jonas Bernhard kallad "JB" Lundström föddes 1893-01-27 och växte upp i Strömfors, Skellefteå där han även bodde i större delen av livet. Han gifte sig 7/12 1919 med Vilma Charlotta Enmark från Djupgrovan. De övertog JB:s barndomshem. JB och Vilma tog hand om tre fosterbarn vid namn Arne, Ingeborg och Anneli. De blev som deras egna barn. Huset som familjen bodde i uppfördes 1919-1920. Lundströms hade sex kor, grisar och en häst som hette Flora. Vatten fanns indraget både i huset och i ladugården. Den sistnämnda byggnaden byggdes 1937 och var därför ganska modern för sin tid med vatten etcetera.

JB hade Strömfors första taxi. Den skaffade han på 1920-talet i samband med Bolidengruvans tillkomst. Taxirörelsen överlät han 1936 till Paul Oskarsson. JB hade senare en bil som var av "ovanligt" märke och vid ett tillfälle var två av fosterbarnen på bilutställning i Lycksele med hans bil. Den drog till sig väldigt stort intresse från besökarna där. När de kom hem och JB fick reda på detta sa han: "Ni skulle ju ha sålt den." Senare bytte han bort bilen till en Volkswagen "Bubbla".

Efter att JB slutat köra taxi ägnade han sig istället åt jordbruket på den egna gården. En tid försökte han sig även på försäljning av silverrävar, men den verksamheten avvecklades på grund av de dåliga förhållanden som förelåg under andra världskriget. JB var också en framgångsrik köpman. Han sålde bland annat skogsskiften till gruvbolaget Boliden och andra köpare.

I Strömfors angelägenheter deltog Lundström med stort intresse. Under flera års tid var han byaålderman och kassör i bönhusföreningen. Dessutom var JB i mer än 20 år ordförande i Strömfors kvarnförening. Jakt var ett stort intresse för honom liksom skytte. Han var aktiv i Bolidens skytteförening från 1936 och vann flera priser inom skytterörelsen. Som person var JB vänlig och pratsam. Han tvekade inte att yttra sin åsikt om olika världshändelser. Ett besök i hans och Vilmas gästfria hem var alltid gemytligt. Alla kände sig välkomna där.

En vinter var Vilma och JB:s fosterson Arne uppe i trakterna kring grannbyarna Sandberg/Brännet och högg timmer. Plötsligt kom han åkande hem på sina skidor och ropade: "Märren är i brunnen". Flora hade alltså hamnat i brunnen. Det blev bråttom. Oskar Forsberg som hade lastbil i Strömfors lastade folk på flaket och sedan bar det iväg för att försöka dra upp Flora ur brunnen. Med gemensamma krafter lyckades de att få upp henne ur brunnen. Hon överlevde även om hon var väldigt slut efter detta och de hade nog gett upp hoppet om att hon skulle överleva. Som tur var gick det vägen denna gång.

En dag frågade Ingeborg JB vad som skulle hända med henne och hennes fostersyskon om JB och Vilma dog. "Jag kan ju inte ens sopa ihop 'sotuklea'" (sotuklea=sotiga, smutsiga kläder), hade Ingeborg själv sagt. Det var det ju ingen som hade tänkt på. Detta fick JB att åka till häradsdomare Hjalmar Holmberg i Klintforsliden som hjälpte honom att skriva ett testamente som sa att Ingeborg, Arne och Anneli skulle få ärva efter Vilma och JB. JB hittade en gång hittade nämnda Ingeborg gråtande i ladugården. Hon tyckte att det var för jobbigt och slitsamt att mjölka korna. "Nu ska vi inte ha kvar några kor", sade JB Lundström efter denna händelse.

JB och Vilma bodde de sista åren i Boliden efter att de sålt hemmanet i Strömfors till JB:s brorson Sten Svensson. JB gick bort 28 mars 1977. Vilma levde till 21 maj 1981. 

Fortsätt läs mer
  611 Träffar
  0 Kommentarer
611 Träffar
0 Kommentarer

Sigurd Nygren Bureå

Sigurd Nygren och Axelina Nordin 0001Sigurd Nygren och Axelina Nordin. Vigda 1920. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Karl Sigurd Nygren föddes 1888. Han växte upp på "Strann" i Bureå som son till skomakaren Nils Petter Nygren från Vallen, Lövånger och hans hustru Maria Margareta Andersdotter från Bureå. Sigurd gick till sjöss 1906 men återvände efter några år hem till Bureå. Han vigdes första gången 1913 med Vilma Maria Johansson (1886-1918) från Övre Bäck, Skellefteå. Makarna fick sonen Daniel år 1914. Drygt ett år gammal avled Daniel av hjärntuberkulos. Det var år 1916. Två år senare, 1918, avled även Vilma i tuberkulos.

Sigurd gifte om sig år 1920 med Axelina Nordin född 1887 (se bild). Hon hade arbetat som hushållerska hos honom och var ursprungligen från Ljusvattnet, Bureå. Hennes föräldrar var torparen Karl Gustaf Nordin och hans hustru Emma Dorotea Andersdotter. I äktenskapet mellan Axelina och Sigurd föddes sonen Erik år 1922. Än en gång kom dock sorgen att drabba Sigurd. Axelina avled efter en kort tids sjukdom 1940. Hon var en stillsam, duktig och försynt kvinna som arbetade hårt i det tysta. Hon hade skaffat sig många vänner under sin livstid. Därför kom hennes bortgång att väcka stor saknad och sorg hos flera personer.

Rut Matilda Häggström blev Sigurds tredje och sista hustru. Hon var född 1900 och växte upp i Östra Hjoggböle. 1941 ägde äktenskapet rum mellan Rut och Sigurd. 

Sigurd var anställd hos Bure AB. Först som stabbläggarchef. Han var också så kallad "pråmskeppare". Därefter skötte han massautlastningen på Storgrundet. Kontoret på brädgården blev sedan hans arbetsplats, där arbetade han i ungefär 20 år, de tre sista åren som förman. Ordning och reda var signifikativt för Sigurd. Han tog väl hand om folk av olika slag. Under denna tid fick han vara med om en utveckling som ingen hade kunnat förutspå. Hans liv var nog intressant men det var emellanåt ganska mödosamt. Motgångar och sorger upplevde han, mer än många. Med stort lugn blickade han framåt mot framtiden och tog dagen som den kom.

Från 1939 var Sigurd nämndeman i Skellefteå tingslag av Västerbottens norra domsaga. På äldre dagar ägnade sig Nygren gärna åt fiske. Han var en omtyckt och ömsint man, med ett religiöst lynne. Hans plats i kyrkan var sällan tom och bland sina kyrkobröder var Sigurd högt respekterad och uppskattad. Han var en känd och avhållen Burebo som lämnade oss på Skellefteå lasarett 1958, 70 år gammal. Hustrun Rut avled 1983.

 

Fortsätt läs mer
  576 Träffar
  0 Kommentarer
576 Träffar
0 Kommentarer

Erik och Sofia Vallsson Svarttjärn, Lövånger

Erik och Sofia Vallsson SvarttjärnErik och Sofia Vallsson. Okänd fotograf, privat bildsamling.

Erik Vallsson (1868-1957) och Sofia Kristina Renman (1864-1957) bodde i Svarttjärn, Lövånger. De ägnade sig åt jordbruk på gården som de övertagit efter Eriks föräldrar i samband med vigseln 1892. Fem barn blev de föräldrar till, yngsta dottern Ruth blev bara en dag gammal. En stor sorg för makarna Vallsson var när äldste sonen Bernhard gick bort 1947 i levercancer, blott 53 år gammal.

Erik var en hedersman och allmänt uppskattad i bygden. Missionen låg honom nära hjärtat, han var varmt religiös. Hans största intresse var livet som lantbrukare. Arbete, ordning och insikt om skötseln av ett jordbruk, gjorde honom till en driftig bonde. Pålitlig och karaktärsfast var egenskaper som präglade honom. Han avled i hemmet 89 år gammal.

Sofia var kusin med min farmors far Johan Olofsson. Hon brukade prata om honom som sin kusin. Folk hade nog rent generellt god kännedom om sina närmaste släktingar även förr. Vad skulle de annars hålla koll på tänker jag? Sofia var en duktig och exemplarisk husmor. Hemmet och familjen var hennes stora livsuppgift. Hon hade grön starr och var helt blind sedan cirka 1935. Aldrig hörde man dock henne klaga över detta, utan trots sitt funktionshinder, satt hon ofta vid spinnrocken eller stickade exempelvis på ett par strumpor. Detta gjorde hon även efter att hon hade fyllt 90 år. Det var gedigna saker hon tillverkade, men hon var ju också en van och erfaren handarbetare. Om ögat utåt var mörkt, var den inre blicken desto klarare. Den förlorade synen tog inte bort hennes goda humör och viljekraft. Hon rökte pipa och vid ett tillfälle hade hon ramlat i trappen hos en av sönerna, hon utbrast då: "Vars jer pipskall'n?" (Var är pipskallen?) Hon hittade allt utom den, därför sa hon så. Hon var en rekorderlig kvinna. Sofia var liksom sin make djupt religiös och bland sin umgängeskrets var hon en god granne samt en högt värderad vän. Hon var vital för sin ålder och helt klar i minnet ända till slutet. Det är inte alla förunnat att långt upp i åren få behålla sin livskraft och andliga viljestyrka. Sofia var ett av dessa undantag. Hennes livgärning var berikande. Den yngre generationen hade all anledning att buga i aktning inför hennes livsverk. Sofia avled på nyårsafton 1957, en halvtimme innan det nya året 1958, 93 år ung.

Frid över deras minnen! 

Fortsätt läs mer
  650 Träffar
  0 Kommentarer
650 Träffar
0 Kommentarer

Salomon och Maria Viklund, Vikfors Skellefteå

Maria och Salomon Viklund VikforsMaria och Salomon Viklund, Vikfors. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Maria föddes 5 augusti 1866 och växte upp i Yttervik, Skellefteå som yngst i en syskonskara på tio barn till sjömannen och bonden Anders Persson samt hans hustru Greta Cajsa Johansdotter. Fem av de tio barnen dog något eller några år gamla. Modern gick bort när Maria var sex år gammal 1872. Fadern dog två år senare. Maria växte därför upp med sina äldre bröder Johan August och Per Anton. Maria var piga mellan åren 1884-1888 hos Gabriel Persson Marklin med familj i Yttervik. Maria dog i sepsis (blodförgiftning) på Bureå sjukstuga 28 juli 1929, 62 år ung.

Salomon kom till världen 1866-11-29 i Vikfors, Skellefteå. Han var yngste son till Salomon Persson Viklund och hans hustru Anna Magdalena Eriksdotter. I äktenskapet med Maria, som ägde rum 1888, föddes tolv barn, två av dessa flyttade till USA. Samma år som giftermålet köpte Salomon av sin mor hemmanet för 2500 kronor. Samtidigt köpte även Salomon tillsammans med sina bröder Petter och Jonas Viklund Vikfors såg. Sågen ökade i kapacitet under brödernas ägo. Vid sidan av arbetet på sågen var Salomon bonde i mer än 50 år. Han började nyodla Frängsmyran och Björkmyran. När han inledde sin odling födde hemmanet endast tre kor och en häst. Efter utökning och förbättring av den odlade jorden kunde Salomon med tiden hålla tio kor samt två till tre hästar. Åkerarealen uppgick till cirka 25 hektar vid Salomons död. 

I ungdomens dagar arbetade Salomon på båtar och lastade bräder med en lön på 20 öre/timme. I 20 års tid var han flottningsförman och kände mycket väl till alla krokar uppefter Bureälven. Han uppförde stenmurar i älven vilket synnerligen underlättade flottningen. Inom detta område var han en pionjär. Han sov inte länge men jobbade trots detta mer effektivt än de flesta tack vare sin järnhälsa och praktfysik.

Salomons intresse för skogsskötsel var vida känt och omvittnat. Han utsågs till skiftesgodman 23 december 1908. Hans stora hobby var fiske. Där visade sig hans sprudlande humör på ett överväldigat sätt. Hans livsgärning och arbete tog inte slut förrän han låg på sin dödsbädd. Även den mest energiska måste till slut böja sig för naturens lagar. En sak var dock säker. Man behövde aldrig fundera på var man hade Salomon Viklund. Hans uppriktighet gjorde att alla eventuella fördomar och hinder tynade bort. Han höll gästvänligheten i ära och delade med sig av sitt hjärtas rika förråd till samtliga i sin omgivning. Folk hyste stor uppskattning för hans levnadssätt. Salomon var en hjälte i vardagen och en riktig hedersman. Gladlynt, pratsam, humoristisk och givmild var han som person. Minnet av honom ska aldrig glömmas. Om hans livsverk kan skaldens ord nämnas: "Vad rätt du tänkt, vad du i kärleken vill, vad skönt du drömt kan ej av tiden härjas, det är en skörd som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till."

Vidare kan det sägas att Salomon hade en väldigt hög röst. Han var ju som sagt en av delägarna i Vikfors såg och det berättas att när han pratade med arbetarna på sågen hörde Bureborna vad han sa. Han tyckte om att få kramar av sina barnbarn men eftersom han hade skäggstubb var barnbarnen inte så angelägna om att krama honom.

Salomon dog i sviterna av ett fall under en sparkstöttingfärd mellan sågen och hemmet den 10 februari 1945. Eljest var han ovanligt frisk och rörlig. Han läste utan glasögon. Han drabbades av en hjärtattack under natten till torsdagen den 1 mars 1945 och blev därefter medvetslös. Onsdagen därpå, 6 mars, avled han 84 år gammal.

Fortsätt läs mer
  685 Träffar
  0 Kommentarer
685 Träffar
0 Kommentarer

Seth Burman Svarttjärn, Lövånger

Seth och Vilma Burman förlovningsfotoVilma och Seth Burmans förlovningsfoto. Fotograf: Maja Åström, Bureå, privat bildsamling.

Politikern och bonden Seth Burman föddes 10 december 1902 i Svarttjärn, Lövånger. Enligt honom själv var han född 9/12 men kyrkböckerna säger 10/12. Han växte upp tillsammans med fem syskon. Han träffade en flicka från grannbyn Vallen som kom att bli hans hustru. Hon hette Vilma Larsson och var född 16/9 1901. De gifte sig 13 oktober 1929. Makarna bedrev jordbruk på gården i Svarttjärn, som var Seths barndomshem. Seth och Vilma Burman bröllopsfotoSeth och Vilma Burmans bröllopsfoto. Okänd fotograf, privat bildsamling.

Vilma var äldst i en syskonskara på fyra barn. Hon tillbringade större delen av sin uppväxt i Vallen, Lövånger förutom nästan tre år när familjen bodde i Renfors, Burträsk. Vilma var under sitt liv ganska sjuk. Hon insjuknade i tuberkulos första gången cirka 1935 och besegrade då sjukdomen. Tuberkulosen återkom dock och när hon reste till sanatoriet i Hällnäs, Vindeln igen hade hon gett upp hoppet om att bli frisk. Hon avled på Hällnäs sanatorium i sviterna av sjukdomen 26 maj 1950. Hon blev 48 år gammal. En duktig och rask kvinna lämnade därmed make och tre söner efter sig. 

Seth gifte 6 juli 1952 om sig med Celina Lindkvist född Nordmark 1896-10-31 från Sjöbotten, Bureå. Sedan 30 år var hon änka efter Henrik Lindkvist och hade tre pojkar i äktenskapet med honom. 

Denna händelse, som jag nu ska berätta om, utspelade sig efter att Seth och Celina gift sig med varandra. Seth hade en Ford Anglia, en så kallad halvfemma. Han var ute och körde en vinter, Celina var med. De körde efter en smal grusväg mellan E4:an söder om Bureå och Holmsvattnet. När de kört en bit så stod det en älg tvärs över vägen. Seth signalerade, gasade och gjorde allt för att försöka få älgen att flytta på sig men den ville inte röra sig. Seth själv sa så här om det som inträffade: "Deill slut ställd n se oppa bakbeina så I kjårt unner n men precis när I hadd passere slo'n deill så baklucka vart förstörd. (Till slut ställde den sig på bakbenen så jag körde under den men precis när jag hade passerat slog den till så att bakluckan blev förstörd)."

Seth Burman och Celina f. NordmarkSeth och Celina Burman. Okänd fotograf, privat bildsamling.

En annan händelse, som också handlar om älg, ägde rum under en älgjakt. Seth hade skjutit en älg och när han skulle berätta för sina jaktkamrater hur det hela hade utspelat sig sa han: "I såg att nanting glimme deill i öga oppa n se I skajt! (Jag såg att något glimmade till i ögat på den så jag sköt!)" Då sa en av jaktkamraterna, som var måttligt imponerad av Seths berättelse: "He kånd lik gärna ha vyre glasöga hans n'Helmer. (Det kunde lika gärna ha varit Helmers glasögon)." (Helmer var undertecknads farmors bror och även en av byns älgjägare).

Seth skjutsade en gång sin kusin Knut Vallsson och de blev stoppade för en rutinkontroll av polisen. När polisen vinkade in de vinkade Seth bara tillbaka och körde vidare. "He var ju polisen" (Det var ju polisen), sa Knut. "Var he polisen?" (Var det polisen?), sa Seth. Polisen körde sedan ifatt de och stoppade de igen, poliserna ville bara kolla allt stod rätt till. Sedan fick Seth och Knut åka vidare. Det ska tilläggas att det regnade den dagen och poliserna hade regnkläder på sig vilket kanske förvillade Seth.

När Celina dog 7 december 1975 på Skellefteå lasarett blev Seth änkeman för andra gången. 

Seth var bland annat ledamot i kommun- och kyrkofullmäktige i Lövånger. Han var även under 45 år ordförande i missionsföreningen i Svarttjärn samt kantor i byn från 16 års ålder och minst 55 år framåt. Han var dessutom aktiv i bygdens pensionärskör på ålderns höst. Sista året av sitt liv bodde sett på äldreboendet Hemgården i Lövånger. Där bodde han tillsammans med vännen Aina Ceder. Seth avled 91 år gammal 16 oktober 1994. 

Fortsätt läs mer
  535 Träffar
  0 Kommentarer
535 Träffar
0 Kommentarer

Korpral Gabriel Anton Lilja

F.d. korpralen G. A. Lilja Böle Lövånger f. 1846Korpral Gabriel Anton Lilja. Foto: Hilma Burström, Skellefteå. Privat bildsamling. Korpral Gabriel Anton "G.A." Högmark Lilja . Han föddes 24/5 1846 och växte upp i Hökmark, Lövånger som ett av sju barn till bonden Johan Johansson den yngre och hans hustru Sara Catharina Johansdotter. Fadern tog sig cirka 1856 namnet Högmark.

Anton antogs som soldat år 1867 i Lövångers kompani och var då 5 fot, 8 tum lång (cirka 172 cm). Han befordrades så småningom till korpral. Han fick soldatnamnet Lilja och bosatte sig i Gärde, Lövånger. Efter 32 år som soldat tog han avsked med pension. Som soldat var Lilja rask och spänstig. Han erhöll stor uppskattning av överordnade och kollegor i kompaniet. Anton kunde som få andra träna och sätta fart på sina soldater vilka inte bara såg Lilja som förman utan även såsom kamrat. Hans kompanichef kapten Carré hade inspekterat Liljas excercis med sin halvtropp (avdelning). Kaptenen berömde med orden: "Så snälla och hurtiga gossar korpral Lilja har!" 

Korpral Liljas blivande hustru, Catharina (Karin) Ulrika Lundgren (1840-1918) hade varit piga på gården i Hökmark där Anton växte upp. Även hon var från Hökmark. De gifte sig två dagar före hennes 31-årsdag, 1871. Sju barn växte upp i hemmet.1894 lämnade familjen Gärde och flyttade till Hökmark där de hade köpt en gård. Där bedrev makarna jordbruk. År 1913 flyttade makarna till Kyrkostaden i centrala Lövånger. Makan, Karin, som hade haft fallandesot (epilepsi) avled fem år senare, 1918 av en hjärnblödning.

Några år före sin 80-årsdag gjorde Anton Lilja en cykelresa till Fällfors. På en dag åkte han den ungefär 11 mil långa vägen från Lövånger, en prestation som få yngre hade klarat av. 

G.A. bodde kvar på gården i Lövånger fram till 1930 när han flyttade till en dotter med familj i Böle, Lövånger. Lilja promenerade ideligen genom samhället, kvick och hurtig, hälsande varje mötande person med en militärisk honnör. Han kommenterade med snabbtänkta svar, vilket ofta innebar lite avundsjuka hos den yngre generationen. Varje söndag besökte han kyrkan i Lövånger där han deltog i psalmsången med sin grova stämma.

Anton Lilja var en "krutgubbe". Genom hela livet hade han haft en god hälsa. De dagar han hade varit sjuk och sängliggande var lätträknade. I februari 1932 när piloten Albin Ahrenberg kom med sitt flygplan till Lövånger, vilket var det första flygplan som besökte samhället, bad Lilja att få åka en flygtur. Med ställningssteg och honnör anmälde han sig till detta. Han var då 86 år gammal. För honom var det självklart att tilltala en flygkapten på detta sätt. Det finns ett foto taget vid detta tillfälle. Själv hade ju Lilja varit soldat i drygt 30 år. Troligen en av de sista i bygden. Under hans tid på regementet var det verkligen ingen dans på rosor. Hur stora vedermödorna än var, så var han alltid samma person. Han klagade aldrig. Liljas glada humör och sinnelag släppte honom aldrig. Därför var han alltid omtyckt av både vänner och befäl. 

28 oktober 1934 avled G. A. Lilja hastigt i sitt hem hos sin dotter i Lövånger. Han var vid sin bortgång 88 år gammal. Vid gravsättningen av honom talade ett antal personer, bland annat predikant Lindfors och skräddaremästare Johansson. En stor bunt kransar och blommor vid Liljas begravning visade hur aktad och respekterad han var.

Fortsätt läs mer
  716 Träffar
  1 Kommentar
716 Träffar
1 Kommentar

Ida Sundbom

Ida SundbomIda Sundbom. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Ida Sundbom 2Ida Sundbom. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.

Ida Adelina Sundbom föddes 27 juni 1893 i Svanström, Skellefteå. Hennes föräldrar var soldaten Jonas Jonsson Sundbom och hans hustru Matilda Jonsdotter Hedberg. Ida hade sju syskon. 1905 flyttade familjen till Bjurström, Skellefteå där de hade köpt en gård. Redan som åttaåring började Ida arbeta som barnpiga på sommarloven.

Ida berättade om en söndag (gissningsvis i samband med konfirmationsläsningen) när hon och några kamrater åkte förbi Falkträsket i Skellefteå då fick de höra sång, det lät som att det var barn som sjöng. Då de tittade ner mot träsket såg de några småbarn i storlek som i femårsåldern, de gjorde lekar och hade så roligt. Ida och hennes vänner begav sig vidare till Kroksjön och när de åkte tillbaka hörde de samma sång, men så fort de hörde Ida och hennes kompisar så sprang de upp i berget. "Det gick så fort, som på film", sa Ida. Hon förstod inte vad det var för några som sjöng, inte heller Jenny, en av flickorna som var med, sa någonting om det. Dagen efter, på måndagen vid middagen, frågade Ida pojkarna som var med: "Vad tror ni att det var vi såg vid Falkträsket?" De svarade: "De säger att det finns sjörå, tomtar och troll, det måste väl vara det vi såg."

 1917 flyttade Ida till Bjurvattnet, Skellefteå där hon tjänade som piga hos de ogifta bröderna Nils och Johannes Jonsson i knappt tre års tid. När de nämnda bröderna hade köpt en gård på Sunnanå, Skellefteå följde Ida med dem dit. 1920 flyttade de till Sunnanå. Fyra år senare gick flyttlasset till Sörböle. Ida var fortsatt tjänarinna hos bröderna Jonsson därstädes i ytterligare två år. 1926 lämnade hon Sörböle och bröderna. Hon bosatte sig i Bäckfors, Kågedalen och gifte sig samma år med vaktmästaren samt agenten Frans Oscar Jakobsson född 1895 från Umeå. Mellan åren 1926-1931 bodde de i Ersmark, Kågedalen. Under den tiden föddes också deras två döttrar. Familjen köpte en gård i Slyberg, Kågedalen och flyttade dit 1931. 1944 blev Ida änka och samma år flyttade hon med sina två döttrar till en lägenhet i Skellefteå. 

Ida f. Sundbom och Oskar JakobssonIda Sundbom och Oscar Jakobsson. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.

1978 avled hennes äldsta dotter vilket var en stor sorg för henne. 1986 flyttade Ida till en lägenhet på Anderstorps servicehus i Skellefteå där hon själv klarade av att ta hand om sina egna bestyr. 

Hon tyckte mycket om att arbeta men hennes fingrar blev med åren så tjocka att hon inte längre kunde bära några ringar. En gång när en sjuårig pojke såg hennes fingrar sa han: "Ni har så krokiga fingrar. Ska jag laga till dem åt er?" "Kan du det?" undrade Ida. "Jo, lägg upp dem här på bordet så ska jag slå till dem hårt med näven så att de blir raka.", svarade pojken.

När Ida fyllde 100 år, 1993, såg hon fortfarande positivt på livet och såg fram emot att leva i flera år till. Vid 101 års ålder var hon fortfarande snabb och rapp i stegen. Hon använde en rullator för att gå men när hon tog tag i den var det med raska steg hon traskade genom korridorerna på Anderstorps äldreboende, Regnbågen. Ida handarbetade fram tills hon fyllde 102 år, när hon började att se dåligt. Hon tyckte då inte längre att det var roligt att leva så länge som hon hittils hade gjort och att det mest kändes jobbigt att leva vidare. Särskilt virkning och vävning var det hon ägnade sig åt. Mestadels dukar och löpare tillverkade hon med hjälp av vävstolen. 

Ida sa att hemligheten med att bli så gammal som hon blev, var att hon hade jobbat så mycket. Hon nämnde också att hon alltid hade haft det bra. Hela livet hade hon haft god hälsa, någon influensa hade hon möjligtvis haft men inget värre än så. 

På söndagsmorgonen den 6 juli 1997, nio dagar efter att Ida hade firat sin 104:e födelsedag, avled hon på Regnbågens äldreboende på Anderstorp i Skellefteå. Hon var vid sin död Skellefteå landsförsamlings äldsta invånare. 

 

Fortsätt läs mer
  761 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Birgit Holmberg
Tack Anton för ännu ett trevligt inlägg! Jag kan tänka mig att barnen, som Ida såg, var min far och hans systrar. Farfar och farm... Läs mer
onsdag, 15 januari 2020 11:42
761 Träffar
1 Kommentar

Prästen Gustaf Höijer

Prästen G. Höijer 2015 001 002Prästen Gustaf Höijer. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.I dag bloggar jag om prästen Gustaf Höijer. Han föddes i Skellefteå 20 december 1849 som son till postmästaren Anders Gustaf Höijer och hans hustru Anna Fredrika Elisabeth Wallmark. Det berättas att denna postmästare Höijer hade sitt i korsningen Strandgatan/Köpmangatan i Skellefteå och var en ganska arrogant person, folk var nästan rädda för att utföra sina ärenden hos honom. Anders Gustaf Höijer var till sin personlighet väldigt hetsig och hans vredesutbrott gick ofta ut över allmänheten bakom luckan. All expediering skedde genom en lucka till postkontorets farstu och ibland hände det att luckan slogs igen med en våldsam fart. Då gällde det för kunden att inte ha några fingrar emellan. Jämna pengar skulle kunderna också ha, annars fick de höra: "Här är inget växelkontor". Vid ett tillfälle kom en dräng in på postkontoret och bjöd ut en lax, vilket han inte skulle ha gjort. A.G. Höijer blev oerhört förbannad och med en utskällning kördes kunden ut. Drängen gav dock inte upp. Han gick in i köket och husföreståndarinnan där, fru Hofverberg, blev mycket glad för laxen. En stund senare kom postmästaren själv in i köket med ett leende på läpparna och var så glad som om att han alltid hade varit det. Laxen inhandlades och drängen fick ett glas konjak i förplägnad. Sonen Gustaf Höijer var dock på ett helt annat sätt än sin far.

Gustaf prästvigdes 1874 i Uppsala och var länge verksam i Piteå landsförsamling. Han började där som komminister 1876 och blev 1888 kyrkoherde för samma församling.

1896 blev tjänsten som kyrkoherde ledig i Höijers födelseförsamling Skellefteå och året därpå blev han utsedd till kyrkoherde för församlingen.Tillträdandet skedde 1 maj 1897. Han efterträdde doktor Simon Brandell på den posten. Liten och smärt till växten, var Höijer ihärdig och stark i sin trospredikan. Han hade inget emot att resa långt för att tillgodose de andliga behoven för sina församlingsbor ute i byarna och blev därför uppskattad av lantbefolkningen med stor lojalitet. Gustaf var reserverad mot att delta i sammanslutningar, han ansåg att allvarliga kristna inte borde ägna sig åt kommunala angelägenheter.

Gustaf Höijer var gift med Anna Lovisa Markstedt, dotter till sågverksägaren vid Lejonströms såg i Skellefteå, Anders Markstedt och hans hustru Margareta Katarina Davidsdotter. I äktenskapet föddes två döttrar, Ruth och Mirjam. Döttrarna flyttade senare till Stockholm där de bodde fram tills de dog. Hustrun Anna Lovisa avled hastigt 27/12 1896 i prästgården Björklunda, Öjebyn, Piteå och fick alltså inte uppleva återkomsten till Skellefteå. Hon är liksom Gustaf begravd i Skellefteå. Deras gravsten finns ännu kvar.

Tjänstgöringen i Skellefteå blev inte långvarig för Gustaf eftersom han avled sommaren 1898. Dödsfallet kom oväntat eftersom Höijer den sista veckan av sitt liv, enda till kvällen före sin bortgång, varit i full färd med att undervisa sina nattvardsflickor. I samband med hemfärden från bönhuset i Skellefteå, där undervisningen hade ägt rum, fick han känningar av en magsjukdom som besvärat honom till och från under flera års tid. Vid hemkomsten tillkallades genast läkare men denne kunde inget göra. Han avled på lördagseftermiddagen den 11 juni 1898 i sviterna av magcancer. Hans närmaste anhöriga var de två döttrarna samt brodern Harald Höijer, handlare och stadsfogde i Skellefteå.

Vidare var Höijer känd som en god predikant. Han värnade om missionen. Han använde ett enkelt språk och levande bilder i sina predikningar. Skolverksamheten låg honom också varmt om hjärtat. Till främjandet av den bidrog han ofta med egna medel. Han var även en praktiskt lagd person som betraktades som en god organisatör. Han spelade även olika musikinstrument och skrev också poesi inom den närmaste familjen.

Fortsätt läs mer
  465 Träffar
  0 Kommentarer
465 Träffar
0 Kommentarer

Gott nytt släktforskningsår

Nu närmar vi oss ett nytt år och ett nytt decennium. Jag önskar alla er läsare ett gott nytt år! Mitt första år som bloggare på Rötter är snart till ända. Jag känner mig hedrad som får äran att blogga på släktforskarförbundets hemsida tillsammans med flera andra mycket duktiga släktforskare och bloggare. Jag ser fram emot det stundande året med tillförsikt.

Själv hoppas jag att fler människor börjar släktforska under 2020. Släktforskning har ju de senaste åren, när även DNA-tester i släktforskningssyfte, gjort sitt intåg, blivit mer och mer populärt bland allmänheten vilket jag tycker är roligt. Fler arkivhandlingar kommer ju också att släppas under nästa år i takt med att den 70-åriga sekretessgränsen har passerats för handlingar med anteckningar skrivna senast 1949. Fler tillgängliga kyrkböcker och andra dokument är ju alltid välkommet för oss släktforskare. 

På nyårsdagen för 77 år sedan, alltså 1942, avled min farmor mor Karin Olofsson. Hon blev endast 56 år gammal. Sommaren 1942 hade hon drabbats av en hjärnblödning vilket medförde att hon fick vissa besvär för henne. På julafton samma år insjuknade hon ånyo i en hjärnblödning. Den gången tappade hon talförmågan och hade även svårt att använda händerna. Läkaren från Lövånger kom på besök och hade sagt: "Vänta i några dagar sedan är det över." Hon levde en vecka och avled alltså på nyårsaftonen 1942, då var min farmor Hilda 18 år gammal. Karin tyckte mycket om att sjunga och sista sången hon sjöng var "Det blir, en julhelg glad", från Nya sions toner nr. 655. Hon var en mycket varmhjärtad och en rejäl person som värnade om missionen. Hon missade sällan en gudstjänst och var liksom sin make engagerad i EFS-föreningen i byn. Karins största intresse var annars hemmet och hon skötte hushållssysslorna på ett mycket bra sätt. 

Längst bak Albert SandströmLängst bak står Albert Sandström. Framför honom Johan Olofsson med hustru Karin och deras två äldsta barn Almar och Eddy. Fotot troligen taget 1913. Foto: Albert Nordén, Lövånger/privat bildsamling. Karin hade en tuff uppväxt. Hon döptes till Katarina Eugenia Sandström men kom att kallas för Karin, en kortare form av namnet Katarina. Hon var yngst av tre syskon. Först föddes Maria 1879, sedan Tekla 1882 och därefter Katarina "Karin" 1886 i Svarttjärn, Lövånger. Fadern Albert Sandström var smed, modern hette Maria Fredrika Persdotter. Familjen var torpare i Svarttjärn. Torpet bestod av ett rum och kök, dessutom fanns ett rum som Albert använde som smedja. De hade en ko, en gris, får och höns på sitt torp. På tomten odlades säd och potatis. Före äktenskapet med Albert hade Maria Fredrika en son, som hette Per Burman, han blev senare handlare i Svarttjärn, Lövånger. 1895, när Karin var nio år gammal, avled hennes mor Maria Fredrika och Albert blev då ensam på den lilla gården med sina tre döttrar. Albert var väldigt fattig och för att livnära sig brukade han traska stigen genom skogen till Brattjärn där han hjälpte en familj med diverse smidesjobb. Han låg över där under veckorna och gick hem på helgerna. Albert var en bra, hederlig och ambitiös människa. Han var allmänt omtyckt och respekterad i byn. Han hade som sagt varit med om flera motgångar i livet varför han fick jobba hårt för sin existens. Karin fick, på grund av sin mors bortgång, växa upp hos sin äldre halvbror, nämnda Per Burman och hans familj. Där bodde hon fram tills hon gifte sig.

Karin Johan OlofssonKarin och Johan Olofsson. Fotot taget något år före Karins bortgång. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.Karin ingick äktenskap 1907 med Johan Olofsson, också han från Svarttjärn. Nio barn föddes i deras hem, sex pojkar och tre flickor. Den ena flickan dog bara 14 dagar gammal 1914. Johan var en väldigt kompetent jordbrukare. Han skötte hemmanet med stort intresse. Han arbetade mycket i skogen och var även en duktig stenhuggare. På gården fanns 8-10 kor, en häst, får och höns. God hjälp hade han av Karin.

Vid sidan av arbetet som bonde var Johan vägvakt. En vägvakt var en sorts arbetsledare vid vägbyggen. När nya landsvägen byggdes i början av 1940-talet genom Svarttjärn fick Johan vara vägvakt för den sträckan och se till att vägen var i bra skick. Det hände ju att det fuskades med vägbyggen och Johans uppgift var alltså att se till att allt gick rätt till. En bättre skött vägsträcka än den han hade ansvaret för är svår att hitta. Ordning och reda, noggrannhet, samt ärlighet kännetecknade alla hans handlingar. Som vägvakt tjänade Johan 25 öre i timmen och fick lämna rapporter till vägmästaren i Lövånger.

1943, året efter Karins bortgång, överlämnade Johan hemmanet till sonen Helmer men Johan bodde kvar på gården i Svarttjärn fram till september 1954 när han flyttade till äldreboendet Hemgården i Lövånger. Han avled där två månader senare, 75 år gammal. Minnet av hans gedigna personlighet levde länge kvar i bygden.

 

Svarttjärn 111 0001Gården i Svarttjärn där Karin och Johan Olofsson bodde med sin familj. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Fortsätt läs mer
  595 Träffar
  0 Kommentarer
595 Träffar
0 Kommentarer

God jul!

Julkort från Gunnar och Olga till Sara JonssonJulkort från Gunnar och Olga Lundström med familj till Sara Jonsson. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.Julen närmar sig med stormsteg. I dag är det dan före dopparedagen. Julkortet ovan är ett gammalt sådant som min mormors föräldrar i Bjurliden, Skellefteå skickade till Sara Jonsson i Bjurvattnet, Skellefteå. Min mormors far Gunnar Lundström var tremänning/syssling med Sara. Olga, min mormors mor, var väl bekant med Sara och hennes syster Karolina "Lina" efter sin tid som fosterbarn i Bjurvattnet på. Olga var fosterbarn på gården mittemot där Sara och "Lina" hade växt upp. De kände varandra mycket bra. 

God jul från Knut och Inga Britt OlofssonJulkort från Norsjö. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling. Bakre r. fr. v. Gunnar Vivi. Främre fr. v. Olga Edla Arvid Hugo JohannesJul i Dalvik utanför Boliden på 1940-talet eller kanske i början på 1950-talet. Bakre raden från vänster: Gunnar Lundström och Vivi Lundström. Främre raden från vänster: Olga Lundström (gift med Gunnar), Edla Nyström (gift med Hugo), Arvid Lundström, Hugo Nyström och Johannes Lundström. Foto: Troligen Leonard Lundström/privat bildsamling.

Ovan syns ett julkort som farmors bror Knut Olofsson med familj skickat till min farmor och farfar, gissningsvis på 1960-talet. Den andra bilden visar min mormors föräldrar, tidigare nämnda Gunnar och Olga, med några av Gunnars syskon (Vivi, Edla, Arvid och Johannes) samt Edlas make Hugo Nyström. 

Från mig till alla läsare av denna blogg, en riktigt god jul! 

Fortsätt läs mer
  496 Träffar
  0 Kommentarer
496 Träffar
0 Kommentarer

Hulda och Hjalmar Andersson Holmsvattnet

Johan Hjalmar Andersson var född 1881-02-06 i Holmsvattnet, Skellefteå som son till Jonas Andersson och hans hustru Margareta Gustava Eriksdotter. Citat från Hjalmar och Huldas barnbarnsbarn Anna Bergströms specialarbete om bland andra Hulda och Nina: Efter några år gick Hulda också ut som piga. Huldas svåger och svägerska hade en bror, Hjalmar Andersson född 1881, som bodde för sig själv i Holmsvattnet och där tog hon tjänst som piga. De fattade tycke för varandra men Hulda var inte riktigt övertygad om att den inbitne ungkarlen menade allvar, så hon bad sin syster Ida Maria att ta platsen som piga hos Hjalmar för att testa honom, men Ida Maria vägrade. Det blev ändå bröllop och Hulda gifte sig med Hjalmar den 13 april 1913.

Hulda och Hjalmar Andersson Holmsvattnet 0001Hulda Norsten och Hjalmar Anderssons bröllopsfoto. Vigda 1913-04-10. Foto: Franke, Skellefteå/privat bildsamling.

Hulda Kristina Norsten föddes 1878-03-27 i Vikdal, Skellefteå som dotter till Lars Johan Norsten och hans hustru Matilda Nilsdotter. Hjalmar och Hulda fick fyra barn, Svea Gustava född 1914-04-20, Agda Matilda född 1915-10-18, Nina Kristina född 1917-01-12 och Nils Johannes född 1919-02-23. Ännu ett citat från Anna Bergströms uppsats: Det första barnet, Svea, föddes den 20 april 1914 och dog 27 timmar efter födseln. När Huldas och Hjalmars första barn dog tog Hjalmar det mycket hårt. Han skyllde på barnmorskan och sa att den barnmorskan aldrig skulle dit igen. Så en barnmorska från Gummark förlöste de andra två barnen. Men när Johannes skulle födas och Hulda bad drängen skicka efter barnmorskan i Gummark påpekade han att det var närmare till Vallen, där den första barnmorskan bodde, och for dit istället. Barnmorskan från Vallen hade nyligen själv fött ett barn och var mycket trött och det påverkade kanske hennes arbetsinsats.

På hösten 1918 insjuknade Hjalmar i spanska sjukan (epidemisk influensa) och avled den 8 november samma år av lunginflammation. Det gjorde Hulda ensam med de två äldsta barnen. Dessutom var ju Hulda gravid med Johannes som föddes den 23:e februari året därpå. Hulda blev vid förlossningen sjuk i barnsängsfeber. Den 27/2 1919 besökte doktorn henne i Holmsvattnet men kunde inget göra. På fettisdagen den 4:e mars 1919 dog Hulda drygt en vecka efter att Johannes hade kommit till världen. Sista natten Hulda levde var pigan Sofia Jonsson närvarande vid hennes sida tillsammans med Hjalmars morbror Johan Eriksson. (Läs mer om Sofia och Johan nedan).

Tre föräldralösa barnDe tre föräldralösa barnen Agda, Nina och Johannes. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Vad hände då med de tre föräldralösa barnen? Ånyo citerar jag Anna Bergström: Efter förlossningen hade Hulda sagt ifrån att hon inte orkade med allt, ett nyfött barn, makens död, sin egen utmattning och ytterligare två småbarn, så hon bad föräldrarna ta hand om den äldsta flickan Agda. Agda har berättat att hon inte fattade sambandet med varför hon fick flytta till mormor och morfar och varför alla vuxna grät när dödsbudet kom. Agda växte alltså upp i Vikdal hos sina morföräldrar.

Karl Algot och Sofia Karlsson SjöbottenAlgot Karlsson och Sofia född Jonsson från Sjöbotten. Sofia hade varit piga hos Hulda och Hjalmar en tid. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Sofia Jonsson från Sjöbotten, Skellefteå, som var piga hos Hjalmar och Hulda, ville ta hand om Johannes när Hulda hade dött. Sofia flyttade senare hem till Sjöbotten och till hennes far. Fadern, som var änkeman, var gammal och skröplig så det skulle nog bli för stökigt om hon tog hand om Johannes som fosterbarn. Därför blev det inget. Johannes blev i stället fosterbarn, när han var cirka sex veckor gammal, hos änkan Anna Lundgren i Falmarksforsen. Där fick han en bra uppväxt. Om vad som hände med Nina skriver Anna Bergström: Innan Hulda dog bad hon en morbror till hennes make Hjalmar att ta hand om Nina. Han höll sitt löfte och Nina fick en ny familj hos dem. Morbrodern var Johan Eriksson "Jan Ersa" som boddde i Daglösten, Lövånger. Han dog dock året efter Hulda, 1920. Nina växte därför upp hos Johan Erikssons son Erik Eriksson som övertagit gården efter faderns död. 

Trots att barnen förlorade sina föräldrar i så unga år med allt vad det innebar, fick de tre syskonen en bra uppväxt hos respektive fosterfamilj. De blev vuxna och bildade egna familjer. Fastän Agda, Nina och Johannes hade en tuff början på livet fick de så småningom en fin tillvaro. 

 

Fortsätt läs mer
  680 Träffar
  0 Kommentarer
680 Träffar
0 Kommentarer

Margareta Lundberg

Tisdag 10 december 2019 är det 95 år sedan malmfyndigheten hittades på Fågelmyran i nuvarande Boliden. Jag berättar nedan om malmfyndet och om Margareta Lundberg, min mormors mormor, som ägde marken där guldmalmen hittades. 

Två gånger blev hon änka och lämnad ensam med sina små barn. Trots umbäranden tog hon hand om sin familj och sin gård, senare i livet tog hon dessutom hand om två fosterbarn. Margareta Lundberg i Bjurliden gav inte upp för motgångar.

Den fattiga änkan Margareta Lundberg uppnådde välstånd på äldre dagar tack vare en guldfyndighet på Fågelmyran som hon ägde. Få anade nog vilken stor betydelse denna oansenliga lilla markplätt skulle komma att få för trakten. Den första markbiten hon sålde inbringade 8000 kr, i efterhand en ganska liten summa. Hon hade behövt pengarna tidigare i livet och det kan man förstå om man gör återblickar i hennes liv.

Margareta Kristina Gustafsdotter Marklund, mer känd som Margareta Lundberg, föddes den 2 oktober 1866 i Bjurliden 1:25 i dåvarande Skellefteå församling, som det äldsta barnet i en syskonskara på tio barn. Hennes föräldrar var bonden Gustaf Fredriksson Marklund och hans hustru Stina-Lisa Larsdotter. Av de nio syskonen dog två som barn, en dog barnlös i vuxen ålder. De andra gifte sig och bildade familj.

När Margareta var 19 år fick hon arbete som piga hos bonden Anders Jonsson och hans hustru Brita i Bjurvattnet. Där stannade hon i fem år, tills hon år 1891 gifte sig med soldatsonen Johannes Blylod Lindström, från samma by. Han var snickare och son till soldaten Anders Persson Blylod och Brita Magdalena Persdotter.  Margareta och Johannes bosatte sig i en stuga på den så kallade ”Nybrukskläppen” (även kallat ”Lindströms jäla”) i Bjurvattnet, nuvarande fastighet Bjurvattnet 1:8 och 2:8. När maken dog bodde Margareta kvar, hon hade en ko och en get. Hon gjorde dagsverke i byn för 50 öre per dag. Hon bakade, tvättade och grävde upp potatis.

Johannes Lindström retuscheradJohannes Lindström. Foto: C. Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Margareta MarklundMargareta Gustafsdotter Marklund, mer känd som Margareta Lundberg. Foto: C. Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.

 

Familjen Marklund BjurlidenBakre raden från vänster: (Margaretas syskon och föräldrar), Anders, Per, Olof, Johan och Gustaf. Mittenraden från vänster: Emma, Gustaf (far), Stina-Lisa (mor) och Margareta. Längst fram från vänster: Anna och Olga. Jonas och Bernhard hade redan dött när detta foto togs. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Johannes och Margareta fick tre barn tillsammans, Olga Kristina, 1892, Jenny Margareta, 1894 och Johan Andreas, 1896. Efter bara sex år som gifta drabbades Johannes av njurinflammation och dog den 30 maj 1897. Då var sonen Andreas fortfarande spädbarn. Fotot nedan är troligtvis taget vid Johannes begravning. Barnet längst fram är Margaretas dotter Olga och till höger om henne sitter Margareta.

Makens bortgång innebar att Margareta stod ensam med tre små barn. Dessutom hade hon ett jordbruk att sköta. Jordbruket klarade hon med hjälp av drängar, som var billiga att anställa vid den tiden. Hon var ensam med barnen i fyra år, innan hon 1901 gifte om sig med drängen Karl Eliasson Lundberg från Jörns socken. I Gamla Falmark i dåvarande Skellefteå församling köpte makarna ett hemman tillsammans med Margaretas bror Johan. De bosatte sig där och brukade gården ihop. Den 10 mars 1902 fick makarna lagfart på fastigheten Bjurliden 1:29, som de köpt för 5000 kronor av Johannes ”Janne” Marklund (ej släkt med Margareta). Då sålde Karl och Margareta sin del av Gamla Falmark och flyttade till Bjurliden. I köpet ingick ett skogsskifte. Det var i samband med detta köp som Fågelmyran kom i deras ägo. Karl Lundberg hade Margareta lärt känna under sin tid som piga hos Anders Jonsson i Bjurvattnet, Lundberg var dräng hos honom vid samma tid.

Även detta äktenskap blev kortvarigt. Den 26 juli 1903 avled Karl hastigt i lunginflammation. När maken dog var Margareta gravid med sitt femte barn. Före Mikaelis helg när Karl Artur föddes, tog Margareta skidorna och åkte till sina bröder. Korna fanns i sommarladugården och hon ville ha hjälp med att flytta korna till vinterladugården. Året innan, 1902, hade dottern Emma Fredrika kommit till världen. Fyra månader efter att Margaretas andra make Karl hade dött, föddes sonen Karl Artur. Margareta blev då ensam med fem barn. Hennes barn hamnade under förmyndarskap. Margareta tvingades ha dräng i flera år tills barnen hade blivit stora. Förmyndaren klarade upp ekonomin och Margaretas barn fick en bit var av hemmanet. Senare tog Margareta även hand om två fosterbarn, hennes brorson Ivar Marklund och en flicka som hette Ragnhild Tjärnlund, som dog bara 15 år gammal, 1933. Det var nog ingen lätt uppgift att klara av och på den tiden fanns ju inte samma sociala hjälp att få som finns idag. Att bli ensam med fem barn var tufft, men det fick gå ändå. Margareta var en trevlig, pålitlig och duktig kvinna. Hon var arbetsam som få och skötte hemmanet på ett mycket bra sätt. Hon var dessutom mycket lugn och gjorde inte mycket väsen av sig. Hon tog sig an den tuffa utmaningen och klarade av den med bravur.

Margareta Karl LundbergMargareta och Karl Lundberg. Vigda 1901-07-16. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Karl Eliasson LundbergKarl Lundberg. Foto: Jonas Nordstrand, Skellefteå. Privat bildsamling.

 

Jenny Karl Emma AndreasFyra av Margaretas barn, Jenny Lindström, Karl Lundberg, Emma Lundberg och Andreas Lindström. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Olga LindströmMargaretas äldsta dotter Olga Lindström, undertecknads mormors mor. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Malmfyndet på Fågelmyran

Malmfyndigheten hittades den 10 december 1924 vid provborrningar på Fågelmyran. Fyndigheten, som var Europas största, bestod både av guld och silver. Redan tre år tidigare hade undersökningar påbörjats i trakterna kring nuvarande Boliden. 1921 påbörjades avmätningar i Svanfors av bland annat geolog Fritz Kautsky (se bild nedan). Först två år senare kom de till Bjurliden. Det var några ingenjörer, en vid namn Meyer och dessa var faktiskt inneboende hos Margareta. Byborna i Bjurliden erbjöds 12000 kr vardera för nyttjande- och äganderätten till de fyndigheter som fanns eller som kanske kom att finnas på deras marker. Avtal gjordes upp. Bolaget skulle enligt detta betala 300 kr den 1 juli 1924 och 900 kr den 31 december samma år. Kvarvarande belopp skulle betalas en krona per ton malm som bröts i gruvan tills hela summan, 12000 kr, var betald. Då skulle ägande- och nyttjanderätten till malmen för all framtid övergå till bolaget. Förutom Margareta Lundberg var det ingen som fick mer än handpenningen. Vid 60-års ålder fick Margareta en livränta på 150 kr/månad fram till sin död.

Fritz Kautsky Olof Bäckström Erland Grip Menstr. omkr. 1925Tre av Bolidens gruvaktiebolags geologer. Från vänster: Fritz Kautsky, Olof Bäckström och Erland Grip. Foto: Okänd fotograf. Privat bildsamling.

När guldfyndigheten upptäcktes erbjöds Margareta att få betalt per ton guld som gruvbolaget bröt eller 20000 kr (drygt 500000 kr i dagens penningvärde). Hon valde det senare och betalade av sina skulder. Många tyckte att hon hade sålt alldeles för billigt men själv var Margareta nöjd. Hon sa i en intervju med tidningen Veckojournalen: ”Jag ägde en guldgruva i 25 år och hade varken glädje eller ett öres nytta av den. Skulle jag då inte vara nöjd när jag nu på gamla dagar just genom bolaget själv fått det bra, och ser hur tusentals andra människor får det bra genom att jag sålt den för mig, och för vem som helst här uppe, värdelösa marken?” Det bästa med gruvdriften tyckte Margareta var att de fick en riktig väg till byn (Bjurliden). Tidigare fanns endast en 6 km lång kärrväg till Svanström där post och affär fanns. Tack vare gruvans tillkomst fick också Bjurliden bättre strömförsörjning. När elektriciteten kom till byn vet jag inte men det var nog ungefär samtidigt. En lanthandel öppnades i Margaretas sommarstuga. Nu behövde inte Bjurlidenborna längre resa drygt en halvmil för att handla.

Margaretas hus ladugård före flytten till BolidenjpgMargareta Lundbergs gård före flytten till Boliden. Till vänster syns sommarstugan där en lanthandel startades, i mitten av bilden finns bostadshuset som i dag står vid Sidtjärn i Boliden. Det stora huset till höger om sommarstugan beboddes av Margaretas son Andreas. Längst till höger i bild syns Margaretas ladugård. Foto: Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Margareta sålde marken till Centralgruppens emissionsaktiebolag med villkoret att byborna samt hennes manliga barn och barnbarn skulle få arbete i gruvan, vilket de också fick om de så önskade. 1925 bildades bolagen Skellefteå Gruvaktiebolag och Västerbottens Gruvaktiebolag. I juli samma år togs det första spadtaget för en gruva, som fick namnet Bolidengruvan. Malmbrytningen påbörjades 1926 och pågick till 1967 när Bolidengruvan lades ner. Gruvan var känd för sin höga guldhalt. Namnet Boliden uppstod efter ett feltryck på generalstabskartan från 1918, där Bjurliden felaktigt benämns som Boliden. Tidigare hade en annan fyndighet hittats i Bjurliden inom Norsjö socken varför det namnet redan var upptaget, därför fick fyndigheten på Fågelmyran heta Boliden. De två förut nämnda gruvaktiebolagen slogs ihop i februari 1931 och bildade Bolidens Gruvaktiebolag.

Generalstabskarta 1902Generalstabskartan från 1902 där Bjurliden felaktigt kallas för Boliden. Foto: Lantmäteriets historiska kartor. Lantmäteriets kartsamling.

Margareta själv fick uppleva lite av samhället Bolidens uppkomst men hon drabbades av en hjärnblödning. Läkarna kunde inte göra så mycket på den tiden och efter tre dygn den 15 april 1931 avled hon. Margareta uppmärksammades långt efter sin död med en egen gata i samhället och även parken i Boliden fick namn efter henne. Hennes stuga i Bjurliden flyttades i slutet av 1950-talet till Boliden vid Sidtjärn. Byggnaden kallas i dag för ”Bolidengården” och vårdas av Bolidens hembygdsförening. Stugan kan hyras för olika tillställningar.

Så stor användning för pengarna som Margareta fick för marken hon sålde hann hon inte ha men det råder ingen tvekan om att för hela bygden, länet, till och med för hela landet gjorde fyndigheten på hennes mark stor nytta. Inte minst för samhället Boliden har företaget Boliden Mineral stor betydelse. Gruvdriften tog vid när andra näringar som exempelvis jordbruket gav dålig lönsamhet. Fortfarande är det många människor som får sin inkomst från det bolag som uppstod tack vare fyndigheten. 

Jenny m barn redigeradOlga Lindström och Margareta Lundberg i dörröppningen. Sittande från vänster: Jenny Lindström, Sanfrid Lundström, Ivar Marklund, Adina Lundström (undertecknads mormor), Ragnhild Tjärnlund. Sanfrid och Adina var barn till Olga. Ivar och Ragnhild var fosterbarn hos Margareta. Olga och Jenny barn till Margareta. Fotot är taget sommaren 1924 vid Margaretas stuga, den så kallade

IMG 2020Margaretavägen i Boliden som har fått namn efter Margareta Lundberg. Foto: Undertecknad. Privat bildsamling.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IMG 4915Margaretaparken i Boliden. Den fick sitt namn efter Margareta Lundberg. Foto: Undertecknad. Privat bildsamling.

Henry Lundberg cirka 1986Margaretas barnbarn Henry Lundberg gjorde en lång chefskarriär inom Boliden Mineral. 1973 blev han VD för Rönnskärsverken och 1975 valdes han till VD för Boliden Metall, som omfattade Bolidens smältverk och gruvor i Sverige. Foto: Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Fortsätt läs mer
  1409 Träffar
  0 Kommentarer
1409 Träffar
0 Kommentarer

Algot och Nina Forsgren Bureå

Algot och Nina Forsgren Nedre Bäck 0001Algot Forsgren och Nina Söderlund, vigda 1917-10-07. Foto: Sundborg & Lindberg/privat bildsamling. Nu ska jag berätta om makarna Algot Forsgren (1887-1967) och Nina Fredrika Söderlund (1890-1983). Makarna vigdes 7 oktober 1917 i Skellefteå landskyrka. Fyra barn växte upp i deras hem.

Algot föddes i Bergsbyn, Skellefteå men redan när han var ett år gammal flyttade han och syskonen till Nedre Bäck där han växte upp i en syskonskara bestående av nio barn. Föräldrarna var diversearbetaren och senare diversehandlaren Jonas Olof Forsgren och hans hustru sömmerskan Johanna Jakobsdotter. I början av 1900-talet öppnade Jonas och Johanna en lanthandel på "Heden" som platsen i byn Nedre Bäck kallades där de bodde. "Jonas Forsgrens diversehandel" stod det på skylten som vägledde kunderna dit.

Tillbaka till Algot. Han visade i unga år intresse för teknik och hade en teknisk begåvning. Någon teknisk skola var inte att tänka på för honom och många andra i hans situation. Med avsaknad av teoretisk kunskap fick han istället försöka lösa problem med hjälp av fantasi, nyfikenhet, envishet och kombinationsförmåga. Han jobbade ett tag som sågställare och maskinist på en såg i närheten. Han nöjde sig dock inte med detta utan startade en mekanisk verkstad på gården i Nedre Bäck. Där reparerade han cyklar och motorfordon. Dessutom utförde han även smiden av olika slag för husbehov.

När första världskriget startade 1914 innebar ju detta att fotogen slutade att säljas i affärerna. "Nöden är uppfinningarnas moder" sägs det ju. Algot tog fasta på detta och började genast att tillverka karbidlampor, vilka fick en strykande åtgång. Inom kort lyste de i de flesta hemmen i Bäck och byarna i närheten. När kriget slutade 1918 upphörde tillverkningen, eftersom fotogen på nytt kom tillbaka i handeln.

Algot var nu gift och bodde kvar i föräldrahemmet i sex år innan han och familjen år 1923 flyttade till Bureå. Där uppförde han en gård och startade en bilverkstad som efter hans bortgång övertogs av sonen Gösta.

 

Algot avled 11 juni 1967 på Skellefteå lasarett i sviterna av en trafikolycka. Han skulle ha fyllt 80 år i slutet av juni (27 för att vara exakt). Makarna hade planerat att fira guldbröllop efter ett 50-årigt äktenskap.

Algot Forsgren 0001Algot Forsgren. Foto: Fotografisk reproduktionsexpres og forstorrelsesanstalt, Hurup, Danmark/privat bildsamling. Nina Söderlund gift Forsgren 0001Nina Söderlund gift Forsgren. Foto: G. Sandin, Skellefteå/privat bildsamling.

Nina, som var en kusin till min farmors mor, föddes och växte upp i Istermyrliden, Skellefteå. Hon hade åtta syskon, varav en bror och sju systrar. En av systrarna dog bara tre dagar gammal. Hennes föräldrar var hemmansägare Olof Ulrik Olofsson Söderlund och hans hustru Maria Lovisa Sandström.

Nina tog tidigt i livet tjänst som piga på olika bondgårdar i trakten, bland annat i Risböle, Lövånger. Några vintrar arbetade hon som hembiträde i Stockholm och deltog även i det så kallade bondetåget 1914. Det var ju då bönder från hela landet marscherade till kungliga slottet för att försöka få kung Gustav V att förbättra böndernas levnadsvillkor. När Nina fyllde 92 år 1982 uppvaktades hon av tidningen Norra Västerbotten (numera Norran). Där berättade Nina att bondetåget var i början av februari. Alla skolor och affärer i Stockholm var stängda på grund av marschen. Det var 4000-5000 bönder som deltog i tåget. Kungen talade från en terass på slottet och lovade att bönderna skulle få det bättre. Det var oerhört fattigt för människorna som levde då. Nina berättade vidare i artikeln att folk i dag inte skulle förstå hur de som levde då hade det. Ninas familj klarade sig dock rätt bra. Hennes far var ofta ute i skogen och jagade fågel som familjen åt. Tjädrar fick han ofta. 

 

Nina hade ett oerhört bra minne för exakta datum och t.o.m. klockslag för olika händelser. Till exempel sin konfirmation mindes hon som om det var igår. Resan till och från konfirmationen blev lite bekymmersam. Tanken var att konfirmanderna från Istermyrliden skulle gå den fyra mil långa vägen till kyrkan i Skellefteå och sedan åka båt tillbaka längs älven. Någon båt fanns emellertid inte att få tag i, så konfirmanderna fick gå hem också! Nina konfirmerade sig lördagen 13 maj 1905. Samma dag föddes hennes bror Sven. Efter konfirmationen i kyrkan startade Nina och hennes kompisar hemfärden tidigt på måndagsmorgonen den 15 maj. Först vid 21:30-tiden på kvällen kom de hem. De hade nästan ingen färdkost kvar, bara lite mjölk och bröd som de köpt för sista pengarna. Vägen var dessutom lerig och någon hästskjuts att lifta med såg de inte till på hela sträckan.

I Istermyrliden fanns på den tiden ingen affär. Därför fick de som bodde där gå en mil in till Bureå och handla. Cyklar fanns ju inte på den tiden så man fick släpa med sig så mycket man kunde med bara händerna.

Nina avled på Skellefteå lasarett 13 mars 1983, 93 år gammal. Hon hade fram tills dess varit frisk från allvarligare sjukdomar i hela sitt liv, en god fysik hade hon alltid haft. "Fantastiskt", sa hon själv om det. Hon var helt klar i minnet enda fram tills sin bortgång.

Fortsätt läs mer
  851 Träffar
  0 Kommentarer
851 Träffar
0 Kommentarer

Per och Amalia Andersson, Mjövattnet, Burträsk

Amalia och Per Andersson Mjödvattnet 2015 001 017Per och Amalia Andersson, Mjövattnet. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling. Diversehandlare Per Efraim Andersson (1848-1929) och Eva Amalia Andersdotter (1849-1927) bodde i Mjövattnet, Burträsk. Per, som i folkmun kallades för "Per Annersa", var född i Mjövattnet. Hans föräldrar var bönder. Han började sin bana som hemmansägare på ett av sin faders hemman i byn, Mjövattnet 4. I dag är det området där fritidslokalen och där den senaste affärsbyggnaden är belägen. En bostadsbyggnad fanns på fastigheten, i denna hade även ett vid den tiden nedlagt mejeri funnits. I detta mejeri ska, enligt uppgift, "Per Annersa", ha startat sin karriär som handlare. I början av 1880-talet etablerade Per diversehandel i Mjövattnet, vilken med ganska stor omfattning bedrevs under cirka 40 år, men som han senare överlät till en son. Byggnaden ifråga är den f.d. skolan, belägen vid vägen mot Lappbäcken. På fastigheten fanns även en kombinerad ladugård/uthuslänga. Vid sidan om affärsrörelsen bedrevs jordbruk på gården. Affären gjorde under de första decennierna skäl för namnet diversehandel, eftersom allt möjligt såldes. Allt från tjära och byggvaror till fläsk. Per var inte bara handlare, han var även engagerad i kommunen. I många år var han ledamot av Burträsks kommunalnämnd, skolråd, taxeringsnämnd, fattigvårdsstyrelse. Dessutom var han flitigt anlitad för diverse skrivgöromål som t.ex. bouppteckningar, boutredningar, deklarationer osv.

Senare byggde "Per Annersa" en särskild affärsbyggnad längre österut på andra sidan vägen ner mot vägkorsningen. Mejeriet ombyggdes till bostadshus och i mitten av huset inreddes en drängkammare. Två drängar från en gård som kallas för "Kvastriset" i grannbyn Renfors och några pigor skötte jordbruket på gården medan "Per Annersa" ägnade i stort sett all sin tid åt affären samt alla de förtroendeuppdrag han hade.

Sonen Adolf Andersson, gift med Selma Åberg från Bursiljum, övertog affären i Mjövattnet ungefär 1919 och drev den vidare i drygt 20 år. Jordbruket avvecklades när Adolf och Selma hade övertagit affären. 1948 sålde makarna affärsrörelsen.

"Per Annersa" var en anspråkslös, hjälpsam, pålitlig och vördnadsvärd person. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig många vänner i trakterna.

Amalia var även hon uppväxt i Mjövattnet som bondedotter. I sina krafts dagar var hon omtalad som en duktig husmor. Alla som kände henne vet att hon alltid var snäll och hjälpsam. Drygt ett år före sin bortgång drabbades hon av ett benbrott vilket medförde att hon blev sängliggande fram tills dess att hon avled. Hon avled på hösten 1927, 78 år gammal.

Pers närmast sörjande var de fem sönerna Konrad Andersson, chef och delägare i grosshandelsfirman S. Museot, Sundsvall, Frans och Edvin Andersson, ägare av firman Bröderna Andersson, Skellefteå, Adolf Andersson, handlare i Mjövattnet och Gunnar Andersson, hemmansägare i samma by. Per avled på våren 1929, i en ålder av nästan 81 år.

Fortsätt läs mer
  649 Träffar
  0 Kommentarer
649 Träffar
0 Kommentarer

Alfrida Öberg

Alfrida Öberg f. SvenssonAlfrida Öberg född Svensson. Foto: Franke, Skellefteå/privat bildsamling. Detta är Magda Alfrida Svensson. Hon föddes 1881-08-14 i Kyrkobordet, Skellefteå som yngst av fem syskon. Hennes föräldrar var resehandlaren och konstförvanten Alfred Paul Teodor Svensson född i Söderköpings församling och hans hustru Lovisa Johansdotter Sundqvist, född i Sandviken, Skellefteå. Fadern dog när Alfrida var nio år gammal år 1890.

Alfrida gifte sig år 1911 med typografen och boktryckaren Karl August Öberg f. 1883-08-03 i Alnö, Västernorrlands län. Makarna hade inga egna barn men tog hand om två fosterbarn, en pojke och en flicka. Flickan dog ogift 22 år gammal 1929. "Kalle" arbetade till en början på Skellefteå Nya Tidnings tryckeri och sedan i 25 år som egen företagare. Företaget fick namnet Öbergs tryckeri. Tryckeriet fanns år 1948 på Trädgårdsgatan 19 i Skellefteå. Karl avled 1951-05-21. Efter Karls död övertogs tryckeriet av sonen Torsten Öberg som tidigare hade hjälpt sin far med verksamheten. "Kalle" var alltid glad och snäll. En mer godhjärtad person än honom var svår att hitta.

Fru Magda Alfrida Öberg hade en betydande roll i Skellefteå. Hon kämpade för jämställdhet och hon tillhörde kvinnorösträttsrörelsen. Hon blev vid valet 1921 invald i stadsfullmäktige som en av pionjärerna för kvinnlig rösträtt. Hon var medlem i Svenska röda korset och Fredrika Bremer förbundet. Hon tillhörde kyrkofullmäktige fram till år 1950 och var ledamot i många olika styrelser samt nämnder, längst i fattigvårdsstyrelsen. Alfrida var dessutom mycket aktiv i husmodersföreningen, både som styrelseledamot och ordförande. Hon var sekreterare i Vita bandet och verksam i många andra ideella föreningar. Hon var energisk som få och strävade efter att förändra samhället åt rätt håll. I unga år arbetade hon som telefonist hos Televerket. Som husmor tog hon inte bara hand om den egna familjen utan även inackorderade skolbarn.

Alfrida hade en "ungdomlig röst" och ett karaktäristiskt glatt skratt. Hon var en duktig berättare och hade en livlig fantasi vilket ju inte försämrade hennes berättelser. Hon umgicks med flera framstående personer som missionärer, ambassadörer, nobelpristagare, kungligheter etc. Vad som var sant och vad som var falskt av det hon berättade vet nog ingen. Hon var en färgstark och respektingivande person. En stor sorg för henne var när sonen och boktryckaren Torsten Öberg avled 1965. Alfrida gick bort 9/12 1969, 88 år gammal. Hon var då en av de äldsta Skelefteborna och även en av de mest kända.

Fortsätt läs mer
  739 Träffar
  0 Kommentarer
739 Träffar
0 Kommentarer

Mjölnare Bror Fredrik Qvarnström

Mjölnare Bror Fredrik Qvarnström föddes 2 maj 1875 i Lagfors bruksförsamling, Västernorrlands län som nummer sju i en syskonskara på tio barn. Hans far var mästersmeden Anders Gustaf Qvarnström. Modern var Johanna Katarina Bengtzelius. I november 1876 flyttade familjen till Anders Gustafs hemförsamling Orsa i Dalarnas län. Familjen bosatte sig i byn Fredshammar. År 1889, när Fredrik Qvarnström var 14 år gammal, avled fadern Anders Gustaf. 

Fredrik och Sofia Qvarnström RisböleMjölnare Fredrik Qvarnström med hustru Sofia. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

I juli 1894 flyttade Fredrik till Björkå, Överlännäs i Västernorrlands län. Där arbetade han som dräng hos sin äldre bror, mjölnaren Gustaf Leonard Qvarnström och hans familj. Redan året därpå, 1896, flyttade dock Fredrik vidare till Agnäs, Bjurholm. Han tjänade som dräng där hos mjölnare Karl Erik Sundqvist med familj. 1897 vände Fredrik hem till Kyrkbyn i Orsa församling. 1898 reste han vidare med destination Ytterlännäs, Västernorrland. Han bosatte sig i Hammar, Ytterlännäs och fick jobb som järnarbetare. I oktober 1899 lämnade han länet för att flytta till Risböle, Lövånger. Han fick tjänst där som mjölnare och bosatte sig i den nybyggda mjölnarbostaden i Bäckfors, Risböle. Förutom bostadshuset fanns också en ladugård och en uthuslänga på tomten. Vid sekelskiftet år 1900 ändrades mjölnarens lön från att tidigare ha varit en tredjedel av intäkterna till en fast månadslön på 75 kr/månad. I maj månad 1902 slutade Qvarnström sitt arbete som mjölnare i Risböle och drog iväg till Risselsås, i Ström församling, Jämtlands län. Han ersattes som mjölnare i Risböle av Villehad Vikman från Skellefteå.

Under tiden i Risböle hade Fredrik träffat lärarinnan i byn Sofia Albertina Nilsson. Hon var född och uppväxt i byn, dotter till bonden Nils Olofsson och Katarina Lovisa Gabrielsdotter. Precis som Fredrik förlorade Sofia sin far när hon var i tonåren. 1890 avled fadern Nils. Sofia hade även varit lärarinna i Nordmaling. Tycke uppstod mellan henne och Fredrik. Vigseln ägde rum den 23 juni 1902 i Lövångers kyrka. Sofia flyttade ihop med Fredrik i Risselsås drygt en månad efter giftermålet. I Risselsås föddes också sonen Nils Gustaf Alfons året efter. 1904 återvände familjen Qvarnström till Risböle, Lövånger. Fredrik Qvarnström återupptog sitt jobb som mjölnare vid kvarnen i Risböle som han hade avslutat två år tidigare. 1906 kom dottern Astrid Sofia till världen. 

 

Bror Fredrik Qvarnström med hustru Sofia son Alfon och dotter Astrid. Risbölenoret juli 1907. 2015 001 074Mjölnare Bror Fredrik Qvarnström med hustru Sofia, barnen Alfons och Astrid vid den gamla kvarnen i Bäckfors, Risböle. Fotot från juli 1907. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

1912 påbörjades bygget av en ny kvarn, på norra sidan av Bäckån. Den platsen kallas för Risbölenoret. Där fanns tidigare en såg som ägdes av byamännen i Risböle. Sågen revs och delar av virket användes till det nya kvarnbygget. Kostnaden för bygget blev drygt 19000 kr. Den gamla kvarnen såldes 1914. 

1915, under pågående världskrig, blev Qvarnström förmodligen missnöjd med sin lön, som var 1130 kr/år och sade upp sig på nytt från mjölnarjobbet. Annonseringen i dagstidningarna efter en ny mjölnare till kvarnen blev resultatlös, varför Qvarnström övertalades att fortsätta som mjölnare vilket han också gjorde under vissa villkor. Han skulle ha fri bostad, fri ved och elektricitet, detta godkändes. Han skulle dessutom ha taket på bostadshuset reparerat och nytt golv i ladugården. Lönen ansågs också vara för låg, ett så kallat "dyrtidsstillägg" på 250 kr skulle betalas ut för år 1917. En elkabel drogs från kvarnen till bostadshuset och förutom den ordinarie årslönen som nu var på 1250 kr, höjdes "dyrtidstillägget" med 450 kronor. 1919 höjdes lönen till 2000 kr. 

Den 22 december 1918 insjuknade Qvarnström i spanska sjukan, han blev sängliggande i nio dagar och klagade över hur kallt det var i huset. 1920 begärde han att kvarnföreningen skulle ge honom en ny bostad. Det beslutades att det nya huset skulle placeras på samma plats som det befintliga. Således skulle den gamla byggnaden säljas på offentlig auktion. Högsta budet landade på 400 kr. Köparen var G. P. Nilsson i Risböle som tog ner huset och fraktade bort det. Under sommaren 1920 när det nya huset uppfördes, skulle ju mjölnare Qvarnström med familj ha en bostad. Därför hyrde kvarnföreningen kök, kammare och vindsrum av E. A. Berglund. Bygget av det nya bostadshuset kostade 6248 kr. 

Vid sidan av arbetet som mjölnare hade Bror Fredrik Qvarnström flera olika förtroendeuppdrag. Han var under flera år ledamot i kommun- och kyrkofullmäktige i Lövånger, folkskolestyrelsen, nykterhetsnämnden samt ordförande i valnämnden. Han blev medlem i Tempelriddareorden R. T. Umeborg 1920, tillhörde R. T. Sirius Skellefteå från 1921. Qvarnström var även en aktiv medlem inom IOGT där han lade ner ett frenetiskt arbete. 

Bror Fredrik Qvarnström var känd som en mycket duktig yrkesman. Han var därutöver begåvad utrustad med en genuin ansvarskänsla. Han var också omtyckt av både arbetsgivare och av allmänheten där han var verksam. Det rådde inget tvivel om detta. 

Malningen fortsatte fram till 1928 när kvarnen brann. Efter branden köpte Fredrik Qvarnström huset och uthuslängan av föreningen för 1500 kr. En kort tid efter eldsvådan var Qvarnström föreståndare för kvarnanläggningen i Mångbyn. Fredrik och Sofia bodde länge kvar i Risböle men flyttade senare till dottern Astrid i Lövånger där Bror Fredrik Qvarnström avled den 15 oktober 1949, 74 år gammal. Sofia levde till 10/8 1952 när hon gick bort, då boende hos dottern Astrid i Lövsele. Hon var en väldigt gästvänlig kvinna som skapade ett rofyllt och ordningsamt hem för sin familj och sin omgivning. 

Fredrik och Sofia Qvarnström med dottern Astrid RisböleMjölnare Bror Fredrik Qvarnström med hustru Sofia till vänster och dotter Astrid i mitten. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Nu berättar jag lite om barnen Alfons och Astrids liv. I unga år hjälpte Alfons sin far med arbetet i kvarnen, han jobbade också en tid vid sågen som fanns i Risböle. I början av november 1931 flyttade Alfons till Skelleftehamn. Han fick jobb på Rönnskärsverken. Först arbetade han i den mekaniska verkstaden, sedan vid driften. Han gifte sig 1935 med Märta Andersson från Lövånger. Han gick en kurs vid Vindelns trädgårdsskola och arbetade därefter i 17 år vid företagets villaträdgårdar och växthus samt på centrallaboratoriet som trädgårdsassistent. Efter pensioneringen flyttade han och makan till Skellefteå. Där bodde de fram till 1984 när Söderköping blev deras hemort. Alfons var verksam inom kyrkobrödrarörelsen och IOGT. Han tyckte mycket om att skriva poesi och gav ut diktsamlingen "Från arbetsfält och kyrkovall." Dessutom skrev han dikter i tidningen Norra Västerbotten, nuvarande Norran. Det största fritidsintresset för honom var sommarstugan i Bjurön, Lövånger. Alfons avled 5 december 1987. Hustrun Märta dog 8 november 1994.

Som jag tidigare nämnde hade Sofia varit lärarinna i sin ungdom. Dottern Astrid gick i sin mors fotspår och utbildade sig till lärarinna. Hon avlade småskollärarexamen i Skellefteå 1926. Hon tjänstgjorde som lärarvikarie i Risböle 1927-1930, höstterminen 1930 i Broträsk småskola, för att 1931 bli ordinarie lärarinna i Broträsk. Astrid undervisade i slöjd. I Broträsk tjänstgjorde hon som lärarinna i 18 år. Därefter var hon verksam från 1948 i Lövsele och Lövångers kyrkstad som småskollärarinna. Efter 1953 tjänstgjorde hon inom Skellefteå Sankt Örjans och Sankt Olovs församlingar fram tills pensioneringen 1965. Astrid var gift med kyrkvaktmästaren Sem Nilsson som gick bort på juldagen 1964. I unga år var hon, precis som sin far, aktiv inom nykterhetsrörelsen, samt inom den kyrkliga ungdomsverksamheten. Under sin tid som lärarinna i Lövångersområdet, var hon under några år sina kollegors representant i skolstyrelsen. Hon var även styrelseledamot i Broträsk blåbandsförening, Lövångers kyrkliga ungdomskrets och Lövångers lokalförening av Sveriges kyrkliga lärarförbund. Som person var Astrid principfast och målmedveten i allt hon företog sig. Hon stod alltid på de svaga och nedtrycktas sida. En stor personlighet och förebild lämnade jordelivet den 22 augusti 1971.  

Fortsätt läs mer
  929 Träffar
  0 Kommentarer
929 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
279 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
103 inlägg
Helena Nordbäck
100 inlägg
Anton Rosendahl
46 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser