Greta Wikberg 1939. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Greta Johanna Wikberg, distriktssjuksköterska och diakonissa. Hon växte upp i Yttre Ursviken, Skellefteå socken som yngst av sju syskon. Fadern Johan August Wikberg, var ångbåtsförare. Modern hette Emma Lovisa Löfgren. Greta, som var född den 7 april 1912, flyttade 18 januari 1937 till Skellefteå stad. Där var hon tjänarinna hos landsfiskal Gårding på Nygatan 22 fram till den 14 december 1937. Hon återvände till Yttre Ursviken och till sitt föräldrahem. Då levde fortfarande fadern J. A. Wikberg. 1942 reste Greta till Sofia församling, Stockholms län. Hon är i Sofias inflyttningslängd antecknad som sjuksköterska. 1943 flyttade hon till Fröstland, Bjärtrå församling, Västernorrlands län. Hon var diakonissa eller ”församlingssyster” i Bjärtrå församling men samtidigt var hon industrisköterska vid Lugnviks AB. I februari 1947 vände hon hem till Yttre Ursviken igen. I oktober samma år lämnade hon församlingen för gott och flyttade till Malmberget. Hon bodde på Kaptensvägen 33.

Åren 1947–1951 tjänstgjorde Greta som distriktssköterska i Norrbotten. Om den tiden berättar Greta i en gammal tidningsartikel. Hennes distrikt var lika stort som Skåne och halva Blekinge till ytan. Inom det området bodde det cirka 5000 personer, de flesta i väglöst land. Praktiskt taget fanns det endast en bilväg, det var vägen mellan Kiruna och Gällivare. Malmbanan fanns ju och det tyckte Greta var en välsignelse. Hon fick tillstånd av banchefen i Luleå att åka på malmloken, när hon skulle till de mest avlägsna byarna och gårdarna. Tågen hade dock inte tid att stanna utan hon fick hoppa av i farten, ofta i en uppförsbacke, när tåget gick lite saktare. Lokföraren ropade när det var dags. Han kastade ut skidor och stavar i terrängen. Greta hoppade efter med sin ryggsäck, på egen risk! Tack vare att hon fick åka malmlok kunde hon ta sig fram och tillbaka under en dag men det blev långa dagar för syster Greta. Hon startade ofta vid 4–5-tiden på morgonen och kom hem vid 8–9-tiden på kvällen. Inga åttatimmars arbetsdagar där inte.  Längst var det till byarna Stor-Sjaunja och Lill-Sjaunja på andra sidan den stora Sjaunja-myren. Dit var det 4,5 mil enkel resa, alltså 9 mil tur och retur.

Det var alltså mer än ett Vasalopp och det åkte Greta på en dag. Då ska det tilläggas att det var ospårad terräng och några kontroller med blåbärssoppa fanns inte samt att Greta hade 17–18 kg i sin ryggsäck. Greta var ju då ung och vältränad, så det gick bra. Hon hade kondition som en häst. När hon kom tillbaka till järnvägsspåret på kvällen, satte hon upp skidorna och stavarna som en kåtaställning. Ryggsäcken hängde hon i den. När Greta såg lyktorna på tåget svängde hon ryggsäcken fram och tillbaka så att lokföraren skulle se henne. Lokförarna var snälla och plockade upp henne, var hon än befann sig.

En av Gretas patienter var bland annat den riksbekante samekonstnären Nils Nilsson Skum och hans familj. Skum var en märklig person på många sätt. Han var ovanligt storväxt för att vara same. För att slippa förflytta sig ända ner till Fjällåsens station när han skulle ut och resa skrev han till dåvarande generaldirektören Granholm på SJ. Nils bad att få en egen anhalt i Siska, där han bodde. Det var ju en konstig begäran, men ansökan beviljades. Troligtvis är Skum den enda privatperson som lyckats få en egen anhalt av SJ.

Greta besökte Nils Skum och hans hustru Helena flera gånger. Det var enligt henne underbara människor. Särskilt mindes Greta första gången, vilket förtroende och generositet han visade henne. När Greta skulle åka därifrån ville Nils att hon skulle betala hans restskatt när hon kom till Gällivare. Greta ville ha ett kvitto, men det tyckte Skum var onödigt. ”Jag litar på dig”, sade han.

Greta Wikberg träffade många originella människor under sin tid i lappmarken. Vid ett tillfälle ringde socialchefen i Gällivare till Greta och ville att hon skulle besöka en rallare, som man ville ha kontakt med. Rallaren hette Värme och kom från Värmland. Han blev så förtjust i trakterna att han stannade kvar uppe i norr, sedan banan var färdig. Han ville dock inte bo i ett vanligt hus med centralvärme och andra bekvämligheter. I stället hade han byggt en riskoja nära järnvägen, som han bodde i. När Greta kom fram till hans bostad, såg hon bara ett par små snöhögar. Hon kunde aldrig tro att det bodde någon människa där men det rök ur en av högarna. Mycket riktigt, där bodde gubben Värme. Kojan var så liten att bara en person rymdes. Greta fick stå i dörröppningen och sticka in huvudet. Gubben var över 80 år och man ville flytta honom till ålderdomshemmet. Han funderade en stund på förslaget och sa sedan: ”Om du lovar att jag får flytta hem, när det blir vår, då lovar jag att flytta till ålderdomshemmet i vinter.” Så blev det också. Värme bodde på ålderdomshemmet under vintern men så fort det blev vår flyttade han hem till sin riskoja. Där hade han endast en bekvämlighet, när han skulle koka kaffe stack han ut pannan genom dörröppningen och fyllde den med snö. Gubben Värme har gått till historien genom en av Ivar Lo-Johanssons böcker.

Konstigt nog var hälsotillståndet gott bland människorna uppe i nordligaste Sverige, trots att bostäderna ofta var ganska primitiva och trots att levnadsvillkoren generellt var relativt tuffa. Dock hände det att man fick lida och dö i onödan. En gång kom Greta till en gård där en liten pojke haltade på båda benen. Greta frågade om man hade sökt läkarvård, nej blev svaret, den där skadan är nog ärftlig. De trodde att hältan var ett släktdrag för att både far, farfar och en farbror till pojken hade liknande åkommor. Efter långa diskussioner lyckades Greta få pojken att besöka läkare, som skickade honom till Vanföreanstalten i Härnösand. Det var ju för pojken som att resa till världens slut, men en familj som var glad när pojken kom hem och kunde springa utan att halta, det var pojkens föräldrar. Hade inte Greta fått pojken att uppsöka läkare hade han förmodligen varit invalid även många år senare.

Greta var orädd. Hon tvekade inte när någon familj behövde hjälp. Hon var inte rädd för vilka besvär och mödor det skulle kunna innebära. Dock var en resa från Kiruna till Nikkaluokta nära att ta knäcken på henne. Sträckan är sju mil, varav halva sträckan, 3,5 mil, kunde på den tiden ske med buss till Holmajärvi. Resterande sträcka fick man åka båt på sommaren och skidor på vintern. Greta startade återresan till Holmajärvi tidigt på morgonen för att hinna till bussen vid halvfemtiden på eftermiddagen. Greta kom fram i god tid men någon buss syntes inte till. Vid 6-tiden ringde Greta till Kiruna och frågade bussen skulle komma. ”Ja inte i dag”, fick hon till svar. Massor med blötsnö hade fallit och vägen ansågs vara oframkomlig. Greta ringde en taxi men även taxichauffören vägrade att ge sig ut i det rådande väglaget. Vad göra? Greta tog ryggsäcken på ryggen, skidor samt stavar på axlarna och började promenera de 3,5 milen till Kiruna. Vid 2-tiden på natten kom Greta fram till en god vän, som satt uppe och väntade med choklad samt smörgåsar. Medan Greta försökte äta smörgåsarna, hon somnade nästintill mellan varje tugga, så tvättade vännen Gretas fötter och smorde dem med salva. Greta hade skavsår på båda hälarna och på alla tårna. Den natten somnade Greta innan hon hade lagt huvudet på kudden. Halv sju på morgonen var hon klar för att arbeta som vanligt.

Greta såg det inte som något negativt, att det var slitsamma och hårda år uppe i ödemarken. Tack vare det skaffade hon sig en god hälsa och en stark kropp. Hon upplevde dessutom många stunder av mänsklig värme och gemenskap. ”Åren i Norrbotten var nog de slitsammaste, men också de roligaste och mest intressanta. Jag kom människorna nära och jag kände att jag var till hjälp i svåra situationer. Nog var det jobbigt att ta sig fram genom väglöst land. På somrarna gick jag miltals till fot på slingrande stigar. På vintrarna blev det skidturer över fjäll och turer som ibland var långa som Vasalopp. Det var nog några av mina bästa år”, sa Greta själv om den tiden.

1951 flyttade Greta till Västernorrlands län och tjänstgjorde där som distriktssköterska. Hon var verksam i Junsele från åtminstone 1965 fram till pensioneringen 1973.Greta var religiös och gjorde flera resor till Palestina samt Israel. Det berättas att Greta lär ha en allé med träd uppkallad efter sig där. Hon reste även mycket i Europa och hade besökt de flesta större städerna. Greta var med i TV i "Kaffe Sundsvall" och intervjuades av Gun Hägglund som en intressant person. Den 20 juli 1992 slutade Greta sina dagar här på jorden. Hon bodde då i Härnösand.

Sven Vestman. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling. Morfars kusin Sven Nikolaus Vestman föddes 1902-12-18 i Kalvträsk, Burträsk socken som son till handlare Magnus Vestman, barnfödd i Kalvträsk och hans hustru Ellen född Burlin, bördig från Kattisträsk, Norsjö. Sven var barn nummer tre i en syskonskara på 13.

Sven fick tidigt lära sig att arbeta och hjälpa till. Han hjälpte sin far med jordbruksarbetet och den trävarufirma fadern bedrev vid sidan av sin diversehandel. Skogsarbete var ett annat yrke Sven provade på i sin ungdom. Han hade aldrig varit rädd för att ta hårda tag och att arbeta hårt.

Åren 1921-1924 var Sven fast anställd som korpral vid Västerbottens regemente (I20) i Umeå. Under denna tid gjorde han sig känd som en duktig gymnast. 1936 erhöll han Västerbottens gymnastikförbunds förtjänstplakett. Efter hemkomsten till Kalvträsk återupptog han skogsarbetet som han tidigare hade ägnat sig åt. Detta sysslade han med fram till 1946 när han anställdes av vägförvaltningen som vägvakt inom Kalvträskdistriktet. Flertalet vackra diken och vägslänter vittnade om hans kunnighet samt hans arbetsförmåga. Senare kom han att övergå till nybyggnadsavdelningen, vilken omfattade hela länet. 

Redan som sjuåring 1909 inträdde han som medlem i Kalvträsks ungdomsloge inom IOGT. Sedan dess kom nykterhets- och ungdomsrörelsen att ligga honom närmast hjärtat. I mer än 25 år var Vestman ungdomsledare inom logeverksamheten. Lika länge tillhörde han Burträsk kretsråd och cyklade många mil, med cittran på pakethållaren, inom kretsen för att delta i möten samt att stimulera. Inget väder eller före var för dåligt för Sven Vestman. Otaliga är de cykelfärder han har gjort de fem milen mellan Burträsk och Kalvträsk. Han utförde imponerande insatser inom IOGT-logen i Kalvträsk. Sedan 1940 tillhörde han distriktsungdomsrådet. För sina prestationer inom IOGT tilldelades han storlogens diplom.

1945 uppfördes ordenshuset i Kalvträsk. Självklart var Vestman initiativtagare och den drivande kraften för dess tillkomst. Sven blev vaktmästare och fick en fin bostad på övre våningen. I ordenshuset inrymdes även biograflokal, vilken Sven också skötte. Då fanns det alltså biograf i Kalvträsk. En kort tid fanns även frisörsalong i ordenshuset. Det var ingen lätt uppgift att ansvara för skötseln av denna byggnad. Finansieringen var ett ständigt problem. Huset var redan vid bygget skuldsatt och inkomsterna räckte inte till. Ett antal år av god verksamhet och framgång följde men utvecklingen kunde ju inte förhindras. De flesta yngre eldsjälarna flyttade från byn och nya unga skulle ta vid. Bion började att ge dåligt resultat, de yngre ville roa sig mera, bland annat ville de spela musik på högre volym. Sven hade under denna tid gift sig och var fortfarande husets vaktmästare samt den ekonomiansvarige. Därför var det inte konstigt om åsikterna var olika, särskilt om ekonomin blev allt sämre. Till slut fanns ingen annan lösning än att sälja ordenshuset till idrottsföreningen i byn, SK Örnvingen. En förening Sven själv var ledare för under en period.

Sven hyste även ett stort intresse för blommor och för trädgårdsarbete. Under sin tid som vaktmästare för ordenshuset anlade han en sällsynt vacker trädgårdsanläggning, vilket blev en blommande oas.

Vestman hade många intressen, två av dessa var sång och musik. Han var en underhållare av rang och en uppskattad festarrangör. Otaliga var de fester han ordnade. Det kunde vara allt från basarer till morsdagsfester, alltid med honom själv i huvudrollen. Han roade sina åhörare med skämtsamma visor, men också med allvarsammare dito. Publiken bestod ofta av ungdomar. I samband med idrottsföreningen SK Örnvingens årsmöte 1936 kunde man läsa: ”Gästuppträdande av den nästan riksbekante humoristen hr Sven Vestman, vilken med sina tokroliga historier och utmärkta sångnummer satte åhörarnas skrattmuskler på hårda prov, och själv i gengäld skördade applåder.”

Förutom att ägna sig åt ideella intressen åtog han sig också en del kommunala uppdrag. I två perioder tillhörde han Burträsk kommunalfullmäktige, ledamot i skolstyrelsen och hälsovårdsnämnden var han också i flera års tid. Burträsk köpmannaförening var han också medlem i.

I november 1950 gifte sig Sven med Elsa Karlsson från Östanbäck, Byske. De bosatte sig först i Kalvträsk men flyttade senare till Norsjö för att Sven skulle komma närmare sin arbetsplats som vägvakt. Där bodde de fram tills han pensionerades och han flyttade då med sin maka till Norrböle i Skellefteå. Efter pensioneringen sydde han tavlor och gav sig emellanåt ut på en fisketur. Sven somnade in på Skellefteå lasarett torsdagen 16 december 1971, två dagar före sin 69-årsdag. Hustrun Elsa avled 17 februari 1979.

SofiaSofia och Anton Rönnkvist. Foto: Sundborg & Lindberg Skellefteå. Privat bildsamling. Margareta Olofsson föddes i Svarttjärn, Lövånger den 16 november 1875 som äldst i en syskonskara om sju till föräldrarna Per Olofsson, barnfödd i Svarttjärn och hans andra hustru Elisabeth Katarina Mattsdotter, bördig från Vallen, Lövånger.

Sofia konfirmerades sommaren 1890. Hon kom några år senare som piga till Anders Rönnkvist med familj i Mjövattnet, Burträsk. 1898 vigdes Sofia med Anders son Jonas Anton Rönnkvist född 31 juli 1869. Han var född i Hökmark, Lövånger men hade vuxit upp i Mjövattnet som ett av sju barn till föräldrarna Anders Rönnkvist, bördig från Hökmark och hans hustru Anna Katarina Jonsdotter, härstammande från Fjälbyn, Lövånger. Anton och Sofia hade köpt ett hemman nära Renfors. De blev föräldrar till elva barn, varav åtta levde till vuxen ålder. Anton avled på Skellefteå lasarett den 20 januari 1937. Efter Antons död överlämnades hemmanet till en av sönerna, vilkens hushåll Sofia skötte efter makens bortgång.

Sedan ungdomen var Sofia varmt religiös och en trogen missionsvän, som alltid varit aktiv i syföreningen. Fru Rönnkvist var en god och klarsynt människa. Alla som hade kommit till hennes gästvänliga hem hade mottagits med förståelse och vänligt bemötande. Tack vare detta var hon omtyckt av sin omgivning. Sofia, som var min farmors faster, somnade in den 3 februari 1952 på Skellefteå lasarett efter en längre tids sjukdom.

Magnus Moritz. Fotograf: Hanna Lundborg, Umeå. Privat bildsamling. Karl Magnus ”Manne” Moritz föddes i Gumboda, Nysätra 4 augusti 1869 som näst Albertina Moritz. Fotograf: Hanna Lundborg, Umeå. Privat bildsamling. äldst av 14 syskon. Fem av syskonen dock dog i barnaåren. Föräldrarna var bonden Magnus Moritz och hans hustru Brita Margareta Olofsdotter. 1895 flyttade Karl Magnus till Nybyn, Nysätra. Från år 1897 är han antecknad som handlare i Nybyn, 1898 vigdes han med Albertina Amalia Mattsson från Smårödningen, Bygdeå. Hon var född 4 april 1873 som ett av sju barn till bonden Per Anton Mattsson samt hans maka Magdalena Sofia Nilsdotter. Som tioåring blev Albertina moderlös. 1894 flyttade hon till Nybyn, Nysätra och arbetade som sömmerska fram till giftermålet med Karl Magnus Moritz. I Albertinas och Karl Magnus hem fostrades två döttrar. 1909 flyttade familjen till Rickleå, Bygdeå där ”Manne” öppnade handelsrörelse. 1911 slog de sig ner i Robertsfors. Då är ”Manne” noterad som före detta handlare. 1913 flyttade familjen till Skinnarbyn, Bygdeå och två år senare till Sikeå, Robertsfors. 1918 återvänder de till Nysätra socken och Gumboda. Där dog ”Manne” den 22 januari 1931 av halscancer. I Karl Magnus bouppteckning finns ett antal snickeriverktyg upptagna, exempelvis hyvelbänk, sågar, rubank, borrsvängar, tumstockar, hammare med mera. Han gillade nog att snickra. Jakt var också ett av hans fritidsintressen.

På nyårsdagen den 1 januari 1950 var Albertina på väg till ett möte på skolan i Gumboda när hon plötsligt segnade ihop och avled. Hon hade under en längre tid lidit av svagt hjärta, varför dödsfallet inte kom oväntat. Naturligt nog väckte det dock förstämning bland släkt och vänner. Som person var hon gästvänlig, snäll och omtyckt av sin omgivning.

Oskar Höglander, Fått. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Oskar Andreas Höglander föddes 1918-10-29. Hans vagga stod i byn Fått inom Skellefteå socken. Fadern var hemmansägare Karl August Höglander, bördig från Lycksele socken och hans andra hustru Hanna Sofia Norström, barnfödd i Brönstjärn, Burträsk. Oskar hade nio helsyskon och tre halvsyskon, från faderns första äktenskap. När Oskar var sju år dog hans mor.
Hela livet kom Oskar att ägna sig åt skogs- och jordbruksarbete. På vintern 1937 flyttade han till Fäbokälen, Kalvträsk. Där tjänade han som dräng i ett år. 1938-1940 var han dräng i Lappselsliden, Kalvträsk. Det sistnämnda året flyttade han till Sämskkälen, Bastuträsk. I november 1940 flyttade han hem till Fått. 1950 var Oskar återigen bosatt i Fäbokälen, Kalvträsk. Han var då noterad som skogsarbetare. Sedan åtminstone 1953 bodde han i Holmfors, Krångfors i Skellefteå socken. Han blev byn och sin arbetsgivare trogen fram till början av 1980-talet när han flyttade till Bastuträsk. Där bodde han fram till sin bortgång.
När Oskar avled i sitt hem den 10 februari 1988 skrevs det om honom i lokaltidningen: "Vår förre medarbetare och familjemedlem Oskar Höglander har lämnat oss i sorg och saknad." Hans arbetsgivare i Holmfors såg honom alltså som mer än en arbetstagare. Oskars närmaste anhöriga var syskon och syskonbarn.