Helmer och Anna Holmqvist

Anna och Helmer Holmkvist 0001Anna och Helmer Holmqvist. Fotograf: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Jonas Helmer Holmqvist föddes 1894-02-20 i Ljusvattnet inom Skellefteå socken som barn nummer sju av tio till Jonas Olofsson Holmqvist, barnfödd i nämnda by och hans hustru Margareta Karolina "Lina" Nordin, bördig från Kåsböle, Lövånger.

Helmer övertog föräldrahemmet i samband med sitt giftermål och ägnade sig åt jordbruket på gården. Han vigdes 1917 med Anna Alice Andersson född 1891-05-14 (enligt henne själv var hon dock född 13/6) i Bureå, dotter till Anders Andersson, bördig från nämnda by och hans andra hustru Maria Persdotter Lundgren, härstammande från Östra Falmark. Anna var näst yngst av sju syskon.

Helmer och Anna blev föräldrar till nio barn, varav åtta levde till vuxen ålder. Den gamla gården brann en natt 1935. Makarna byggde sig därför ett nytt hus på samma tomt, ett stenkast från E4:an och inte långt från den natursköna sjön Ljusvattnet, Burebornas sommarparadis.

Vid sidan av jordbruksarbetet på den egna gården hade Helmer även arbetat en tid inom industrin och i timmerskogen, där fick man leta efter starkare karlar. 1952 bestod djurbeståndet på gården av en ko och en häst.

På äldre dagar drabbades Helmer av en besvärande värk vilket gjorde honom rullstolsbunden de sista 10 åren av livet. Han blev helt oförmögen till tyngre arbete och helt beroende av andras hjälp för att kunna förflytta sig. För många skulle en sådan tillvaro bli ett inferno men Helmer besatt det goda humör som kännetecknade "Holmqvistarna" från Ljusvattnet. Han hade även stort stöd av sin hustru Anna som inte tappade tålamodet i första taget. Dessutom råkade han ut för ett benbrott. Anna skötte honom tålmodigt i hemmet under sjukdomstiden.

Helmer var i yngre dagar en riktig kraftkarl och hade väl aldrig tänkt sig att bli så isolerad på ålderns höst. Han bar dock sitt tuffa öde med lovordat lugn och hans fridsamma humor lyste fram ibland trots motgångarna. Holmqvist hade en ljus livssyn.

Helmer somnade in i hemmet på onsdagsförmiddagen den 13 maj 1964. Året efter makens bortgång flyttade Anna till äldreboendet Bureborg i Bureå. Hon var en snäll och glad person. Duktig och idog var två utmärkande egenskaper för henne. Anna avled på Skellefteå lasarett måndagen 8 december 1975.

Fortsätt läs mer
172 Träffar
0 Kommentarer

Tekla och Leonard Hedlund

Tekla och Leonard HedlundTekla och Leonard Hedlund. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Tekla Viktoria Nyström föddes 1886-02-10 som utomäktenskaplig dotter till EMMA Fredrika Blylod Lindström, barnfödd i Bjurvattnet, Skellefteå socken och Erik "Långa-Erik" Nyström från Långheden, inom samma socken.

På nyårsdagen 1916 gifte hon sig med Martin Leonard Hedlund född 1888-08-06 i Lidlund, Jörn, son till Fredrik Hedlund, bördig från nämnda by och hans hustru Magdalena Albertina Grönborg, bördig från Åsen, Norsjö. Leonard var ett av åtta syskon. När han var 12 år gammal år 1900, avled fadern Fredrik i sviterna av hjärnsjukdom. Modern gifte om sig fem år senare med gårdfarihandlare Karl Villiam Bernhard Kullberg från Tammerfors, Finland. Dit flyttade familjen i december 1914, så även Leonard. I december året efter bosatte han sig dock i Hemliden (Lidlund), Jörn där han blev kronotorpare tillsammans med hustrun Tekla. På torpet fanns tre kor samt sju får och lamm.

Tekla, som var min mormors mors kusin, tyckte om att handarbeta och att baka. Hon sydde och vävde bland annat trasmattor. De sista tio åren av maken Leonards liv skötte hon om honom eftersom han på grund av sjukdom var oförmögen till arbete. Hon fick därför ensam sköta alla inom- och utomhussysslor. Man kan förundras över hur hon klarade av detta, att både sköta om sin make och alla åtaganden i hemmet. Hennes goda hälsa och arbetskapacitet hjälpte henne igenom den svåra tiden. Hennes vilja och duglighet att hjälpa sina grannar vid sjukdom samt andra svårigheter är också värt att nämna. Hon var hjälpsam som få.

Dessutom hade Tekla en, åtminstone för kvinnor, ovanlig förmåga. Hon var nämligen "slagrutekvinna", vilket ju innebar att hon med hjälp av en björkklyka som redskap kunde söka rätt på vattenkällor. Hon var välkänd för den förmågan och var mycket anlitad av folk som ville slippa att "ösa ur dåliga brunnar". Tekla hade aldrig i hela sitt liv behövt uppsöka läkare, vilket tyder på att hon var av kärnfriskt virke. Glad och god till sin läggning var hon.

Tekla och Leonard fick inga barn men det berättas att de ville ha ett av barnen i handlarfamiljen Björk i Kusfors som fosterbarn. Leonard ville ha en pojke, Tekla en flicka. De kom inte överens om detta, varför det inte blev något av det.

Leonard avled i sviterna av hjärnblödning 9 december 1937, 49 år ung. I sin ungdom arbetade han som bagare. Han var en gladlynt och sympatisk person som endast spred glädje samt trevnad omkring sig. I flera år tid kämpade han mot sjukdom och vårdades i hemmet av sin maka.

Tekla somnade in 16 april 1957, då bosatt på kronotorpet Flakaheden i Jörns socken.

Fortsätt läs mer
261 Träffar
0 Kommentarer

Josef Burlin

Josef BurlinJosef Burlin. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Josef Severin Burlin föddes 1895-09-22 i Kattisträsk, Norsjö som son till Anders Olofsson Burlin, bördig från Ljusvattnet, Burträsk och tillhörande den så kallade "Zachris-släkten" därstädes samt hans hustru Hedda Juliana Andersdotter, barnfödd i Långträsk, Norsjö. Två år gammal flyttade Josef med sina föräldrar och syskon till "Fredriksberg", Träskliden, Bastuträsk. Familjen bestod, förutom föräldrarna, av åtta barn. De bodde i en timrad stuga, 25 kvadratmeter stor. 

Redan som sjuåring blev Josef vallpojke. Han hade 15 kor och en hel del småkreatur att ensam varje dag valla ute i skogen. Vid 11 års ålder började Josef, tillsammans med en broder, att arbeta i timmerskogen nära hemmet i Träskliden. I skolan gick Josef endast några veckor. Han erhöll anställning som körgosse mellan Jörn och Arvidsjaur. Det var flertalet hästlass, som drog fram den här vägen under dessa år. På vägen uppåt i landet forslade man varor och trätjära på vägen tillbaka. En resa tur och retur tog i regel en vecka. Josef tjänade vid detta arbete, två kronor per dag och fritt vivre.

16 år gammal kom han in på järnvägen och arbetade på en maskinavdelning innan han blev rallare vid Lyckselebanan. "Då tjänade vi ibland bra, upp emot fyra kronor i timmen", berättade han i en gammal tidningsartikel från 1976. Josef blev så småningom utan jobb. På tåget hem fick han höra talas om det fynd man hade gjort i Boliden. Josef beslöt sig för att resa direkt till Boliden och i maj 1926 anlände han till Finnforsfallets järnvägsstation. Någon landsväg från stationen till Boliden fanns inte vid denna tid utan det var bara en gångstig genom skogen. Från Bjurliden och fram till gruvan var det enbart blötmyrar. Burlin fick kasta ned ristullar där det var som blötast för att kunna ta sig fram. Gruvan var då endast ett schakt och såg ut som en brunn. Han fick inte anställning vid gruvan utan började att arbeta på en väg som bröts från Strömfors och till gruvan. Det arbetet räckte sommaren ut. Sedan var Josef med om att staka Finnforsvägen. När man hade hunnit med denna väg fram till Bjurliden såg han en vacker kulle alldeles bredvid landsvägen och tänkte för sig själv att där skulle han bygga sig en gård. En dröm som blev verklighet ett antal år senare. 

Den 13 augusti 1926 påbörjade han sin tjänst hos gruvbolaget som så kallad grovarbetare. 80 öre i timmen var hans lön när han började där. Första arbetsuppgiften blev att följa byggmästare till skogen där Burlin fick order att börja gräva för ett mycket stort husbygge. En order som han själv tyckte var mycket konstig eftersom det ju bara var skog runt omkring. Han började dock arbetet och dagen efter var arbetsstyrkan utökad så att det var totalt 13 man på arbetsplatsen. Det hus man på detta sätt handgrävde källarvåningen till fick 32 lägenheter och har sedan länge kallats för stora radhuset. Det är i dag mycket centralt i Boliden. Josef knegade ovan jord fram till 1928 när han hamnade i gruvan. Allting skulle göras med handkraft. Josef berättade vidare i tidningsartikeln:

-Det var ett fruktansvärt tungt jobb. Det minsta vi skulle lasta var 27 ton per man och dag. En del lastade ända upp till 35 ton. Men det här oerhörda slitet förkortade många liv. Det var många som lämnade handlastningen och försökte få annat jobb, jag var en av dem. Jag sökte mig till bolagets verkstad. Men de som stannade kvar under de hårda förhållandena klarade sig inte längre än tio-tolv år, då försvann de för alltid. Men det var kanske inte främst det hårda slitet som knäckte dem det var miljön, ventilationen var i det närmaste obefintlig. På 50-metersnivån stod vi och arbetade i vatten, skorna dåliga, fukten trängde nerom kläderna, många fick eksem.

Josef fortsatte: 

-På den tiden torrborrade vi i gruvan. Det gav stendammslunga eller silikos. Det kallades lungcancer, men det var silikos som tog en del av mina kamrater. I dag torrborra det inte, i dag är det bättre och i dag har maskinerna tagit över det omänskliga slitet. 

Man kan konstatera att det inte var bättre förr, åtminstone inte när det gäller att arbeta i en gruva. Burlin arbetade sedan 1929 som montör och reparatör i verkstaden fram till sin pensionering 1960. Han hade funnit sin plats i livet och blev alltså företaget troget i 34 år. Josef tyckte att hans liv hade varit händelserikt. Att ha fått vara med om att år efter år uppleva hur Boliden expanderat till dagens moderna samhälle ansåg han vara en stor glädje. Pålitlig och plikttrogen var två egenskaper som kännetecknade Josef Burlin. Han var en oförarglig och prima människa.

Här följer några fler händelser ur Burlins liv. Han förlorade sin mor vid 17 års ålder och flyttade 1921 (samma år som hans far somnat in) till Persliden, Bastuträsk. Två år senare vigdes han med Astrid Viola Teresia Berg född 1903-04-27 i Luleå stad men uppvuxen i Granström, Bastuträsk och i Birka (Västra Nyliden), Skellefteå socken. Hennes föräldrar var kronotorpare Erik Ansgarius Persson Berg, barnfödd i Mensträsk, Norsjö och hans hustru Anna Evelina Nilsdotter, uppvuxen i Granström.

Josef och Astrid bodde i fem år i Persliden. Där föddes tre barn i rask takt, de två yngsta dog som små. 1926 flyttade makarna Burlin till Bjurliden, Boliden i samband med att Josef erhöll anställning vid gruvbolaget. Makarna Burlin blev då inneboende hos min mormors föräldrar. Burlins bodde till en början i kammaren i huset men fick senare flytta till "salen". Min mormor, hennes syskon och föräldrar bodde i köket. Vid denna tid, när samhället Boliden växte fram, uppstod en enorm bostadsbrist i de trakterna varför folk var inneboende hos olika familjer. Burlins byggde senare ett eget hus i Bjurliden och flyttade dit. Familjen utökades med tre telningar. 

Josef jobbade även en tid som anställd åt skogsbolaget Robertsfors AB. År 1923 sysslade han, jämte sin granne i Persliden, Hugo Cederlund och Tyko Lundmark från Mullberg, Norsjö, med så kallad frostdikning av en myr i byn Fäbokälen, nära Kalvträsk. De skulle, för bolagets räkning, gräva en kanal för sjösänkning av Fäboträsket. Sjön som skulle sänkas var genom en mindre bäck i förbindelse med en skogstjärn 200 meter bort. De skulle följa bäcken och gräva en kanal fram till tjärnen. Kanalen skulle vara 11,9 m bred och 165 cm djup. Arbetet underlättades betydligt genom att de tre arbetarna utvidgade bäckens utflöde från sjön så att vattnet, som då forsade fram i bäckfåran, tog med sig en stor del av dyn. Burlin var sysselsatt med rensningsarbete av kanalens botten med hjälp av en jordyxa då han kände att han högg i något som var av trä. Han tänkte direkt att det var märkvärdigt att trä kunde finnas så djupt nere i myren och arbetade försiktigt vidare för att se vad det var. Så plötsligt blottades ett par gamla skidor. De låg bredvid varandra. Han hade råkat hugga bort en flisa ur brättet på ena skidan. Dessutom låg en stav intill. Skidorna var 12,7 cm breda och nästan två meter långa. Genom skidorna hade hål borrats för att kunna fästa flätade tågor av vide som öglor för fötterna. Alltså en typ av skidbindning. Staven var en rund käpp, spetsad i övre änden och skovelformad i den nedre. Den hade tillverkats med ett slött verktyg för den var mycket ojämn. Staven såg ut som att den skulle ha varit alldeles nygjord. Trävirket var vitt och rent, så bra hade det konserverats i myren. 

Burlin ställde skidorna samt staven på kanten av kanalen och fortsatte att arbeta. Några dagar senare kom skogsinspektör August Högdahl från Robertsforsbolaget för att inspektera arbetet. Burlin berättade då vad han hade hittat i myren. Högdahl blev mycket intresserad och frågade om han inte kunde få överlämna det upphittade till museet på Gammlia i Umeå. 

-Ta skidorna, svarade Josef, för inte ska jag ha dem. Så blev det. Skidorna lämnades in till museet i Umeå där de än i dag finns att beskåda. Skidorna har med hjälp av mätningar på senare år, visat sig vara ungefär 5200 år gamla. Äldre än Egyptens pyramider till exempel. Kalvträskskidan är också världens äldsta bevarade träföremål. 

1947 var nog ett år som Josef Burlin ville glömma. Då avled både hans hustru Astrid (12/3) och äldsta barnet Gurli (14/6). 1949 gifte Josef om sig med hushållerskan och änkan Emma Aurora Johansson f. Vallsten. Hon var född 1886-06-26 i Voutner, Arvidsjaur. 

Josef var en intresserad fiskare. Fortfarande vid 76 års ålder ägnade sig han åt att ställa i ordning och laga nät till sommarens fisketurer.

Den 29 juli 1968 somnade hans andra hustru Emma in. 1973 flyttade Josef in på Strandgården i Skellefteå där han bodde fram till sin död 3 juli 1982. Josef var kristligt intresserad och medlem i missionsförbundet.

Fortsätt läs mer
240 Träffar
0 Kommentarer

Anselm och Erika Norström

Erika Norström och Anselm Norström Maursele NorsjöErika och Anselm Norström. Fotograf: Helmer Harnesk, Norsjö. Privat bildsamling. På juldagen 1879 föddes i byn Maursele inom Norsjö socken en pojke som vid dopet erhöll namnen Johan Anselm. De lyckliga föräldrarna var bonden Erik Olofsson Norström och hans hustru Eva Lena Fredriksdotter. Anselm var yngst av fyra syskon.

Anselm gifte sig 1906 med Marta Erika Eriksdotter född 1877-10-26 i Mensträsk, Norsjö, dotter till Erik Nilsson och hans hustru Julina Westermark. Knappt fyllda nio år (1886) förlorade Erika sin far i cancer. Modern gifte dock om sig året efter. Erika hade tio syskon. Hon bodde kvar i Mensträsk fram till vigseln med Anselm. De övertog Anselms föräldrars jordbruk 1911. I deras hem fostrades sju barn, fyra flickor och tre pojkar. En pojke dog som liten. 1929 dog två av döttrarna.

Anselm Norström var en duktig och driftig karl. Under ett tjugotal år tjänstgjorde han som brevbärare på Sträckan Norsjö-Mensträsk-Grundträsk. Hur han färdades dessa långa sträckor är obekant men 1923 skaffade han sig bil och sågs då ofta i Norsjö där han utförde beställningar åt ortsborna. Under hans första tid som brevbärare fanns ingen bilväg mellan Mensträsk och Maursele. Norström fick därför lämna bilen vid Skellefteåbron på militärvägen och traska den fyra km långa vägen hem med posten. När vägen byggdes blev läget dock annorlunda. Cirka 1935 slutade Anselm att köra ut post, då den sysslan övertogs av Rackejaurbussen. Dessutom var Norström vägvakt under ett antal år.

En stor sorg för Anselm och Erika var när äldsta dottern Astrid avled 1944-06-23 i sviterna av struma. Hon var då gift och bosatt i Grundträsk, Malå. Hon efterlämnade make samt två små barn. 

Anselm var en mycket skicklig jordbrukare. Han brukade sina föräldrars jordbruk fram till 1947 när han överlät det till sönerna. Anselm ägde även en motorsåg, vilket inte var så vanligt på den tiden. I byn Grundträsk hade han uppfört två byggnader. Den ena uthyrdes till skolhus, den andra inrymde bageri.

Anselm Norström var en präktig och redbar människa. Han slutade sina dagar 9 oktober 1948, i sviterna av en hjärtsjukdom. Han hade insjuknat ett år före sin bortgång och förutom under sommaren, då han vistades i hemmet var han på Skellefteå lasarett en kortare period, därtill på Norsjö sjukstuga, där han, när tillståndet försämrades, togs in två veckor före sin död.

Erika var en exceptionellt duktig husmor. Hon ägde en god hälsa samt var väldigt idog och företagsam. I sina yngre dagar hände det ofta att hon trots det betydande arbetet för familjen, tog emot skogsfolk, jägmästare, kronojägare samt andra i sitt hem med både mat och husrum. Hon var som en gästgivarmor i trakten. Efter makens bortgång bodde hon i en egen lägenhet hemma på gården i Maursele som sonen hade tagit över. Fru Norström var med om en cykelolycka. Det var också i sviterna av denna som hon avled på Norsjö sjukstuga den 12 november 1958 efter att ha vårdats där sedan slutet av september samma år.

Fortsätt läs mer
270 Träffar
0 Kommentarer

Per och Svea Pettersson

FB IMG 1653308762558Per och Svea Pettersson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Per Johan Pettersson föddes 1885-04-12 i Hökmark, Lövånger som barn nummer fyra i en syskonskara på tolv. Fadern var Johan Pettersson "Jan Pers", bördig från nämnda by. Modern hette Anna Margareta Andersdotter, också härstammade från Hökmark.

Per lärde sig till snickare. Framför allt möbler tillverkade han, stolar var hans specialitet. Inom detta område hade han skaffat sig ett namn långt utanför Lövångers sockengräns. Otaliga var de alster av träslöjd som han förfärdigat i sin snickarverkstad. Allt han tillverkade präglades av hög kvalité.

1927 gifte sig Per med min farmors kusin SVEA Sofia Rönnkvist född 1900-12-10 i Renfors, Burträsk, dotter till Jonas Anton Rönnkvist, härstammande från Hökmark och hans hustru Sofia Margareta Olofsson, barnfödd i Svarttjärn, Lövånger. Svea hade tio syskon. Hon utbildade sig till mejerska och arbetade på mejeriet i Ljusvattnet, Burträsk under åren 1920-1923. Det sistnämnda året erhöll hon tjänst vid mejeriet i Hökmark. Det var så hon träffade sin blivande make Per.

Svea och Per byggde upp en gård i Hökmark på Pers föräldrars mark. Familjen bodde på övervåningen i huset medan Per hade sin snickeriverkstad på nedre våningen. Dessutom drev makarna ett litet jordbruk. Fem barn, fyra söner och en dotter, fostrades i deras hem.

Som person var Per lugn och försynt. Han var redbarheten personifierad och väldigt omtyckt i sin omgivning. Petterssons hälsa sviktade de sista åren, dödsbudet kom därför inte helt oväntat. Han avled i sitt hem den 12 februari 1961 vid 75 års ålder.

Svea fostrade barnen och skötte hemmet efter att hon hade ingått äktenskap med Per. Hon var kristligt intresserad, gästvänlig och hjälpsam. När tiden medgav ägnade hon sig gärna åt vävning. Det hon skapade med hjälp av vävstolen väckte alltid befogad uppskattning. 1973 flyttade hon till ålderdomshemmet Hemgården i Lövånger. Där bodde hon fram till sin bortgång 1981-10-12. Vid sin bortgång vårdades hon dock på Skellefteå lasarett. Hon blev 80 år.

Fortsätt läs mer
262 Träffar
0 Kommentarer

Lars Vidmark

Lars VidmarkLars Vidmark. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Lars Ludvig Vidmark föddes 20 januari 1896 i Bjurvattnet, Skellefteå socken som näst yngst i en syskonskara på sju till Anders "Ant" Vidmark, barnfödd i Bjurvattnet och hans hustru Eva "Ant-Eva" Greta Johansdotter, bördig från Örliden, Skellefteå socken.

Redan som ung man ägnade sig Vidmark åt jord- och skogsbruksarbete. När han och brodern Oskar skaffade en byasåg med hyvleri, arbetade han otaliga timmar där. Tillsammans med ovannämnda bror övertog Lars Vidmark hemmanet i Bjurvattnet efter fadern. En tid knogade Lars dessutom, vid sidan av jordbruket, på gruvbolagets diamantsättarverkstad i Boliden.

Vidmark var en exemplarisk bonde, en intresserad och skicklig skogskarl. Som person var han snäll och präktig. En av hans hobbyer var fiolspel. Dessa färdigheter som allmogespelman, kom väl till pass bl. a. vid bröllop i bygden. Andra fritidsintressen som Lars Vidmark hade var skytte och jakt. Han var medlem i skytteföreningen och Bolidens hemvärn. Han hade erövrat flera medaljer inom skytterörelsen.

En vacker dag i juni 1940 fick Vidmark besök av handlaren i Boliden. Det var ju mitt under pågående världskrig. Frankrike var nästan besegrade av tyskarna och då förklarade Italien krig mot Frankrike. Vid nämnda besök kom kriget på tal varpå Vidmark, som var mycket arg över Italiens sätt att hantera situationen, yttrade: "Je ska få säj, n vacker dag kom bå n'Mussolini å katolska tjörka åk oppa aschår uti Medelhave." (Ni ska få se, en vacker dag kommer både Mussolini och katolska kyrkan åka på arslet uti Medelhavet.) Lars fick delvis rätt kan man nog säga. Mussolini arkebuserades i april 1945 men katolska kyrkan klarade sig genom kriget.

En annan gång, när Lars träffade samma handlare, pratade de om Sara Lidmans bok "Tjärdalen" som nyss hade utkommit (1953) och kostade tio kronor att köpa. Handlaren erbjöd Vidmark att köpa boken, varpå han replikerade: "Na, jig ha bränd se mang tjerdala å vait möitje mair om he än a'Sara Lidman, se jig skull kånna skriiv mang böcker för fem kroon stöitje." (Nej, jag har bränt så många tjärdalar och vet mycket mer om det än Sara Lidman, så jag skulle kunna skriva många böcker för fem kronor styck.)

Sedan 1965 vistades han på grund av sviktande hälsa, på ålderdomshemmet i Kusmark. Där slutade han också sina dagar söndagen 12 juli 1970.

Fortsätt läs mer
292 Träffar
0 Kommentarer

Olof Hedqvist

O. V. Hedqvist som ungOlof Hedqvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Olof Valfrid Hedqvist föddes 1873-10-12 i Grannäs, Skellefteå socken som son till Carl Gustafsson Hedqvist, bördig från Fisktjärnliden, Burträsk och hans hustru Maria Kristina Andersdotter, barnfödd i Kattisträsk, Norsjö. Olof var näst äldst i en syskonskara på åtta.

Cirka 1897 utbildade sig Olof till skräddare. Han flyttade till Nyhem, Skråmträsk och slog sig ner där. 1905 flyttade O. V, som han kallades, till Lycksele. Där gifte han sig med Selma Maria Hällgren född 1887-05-23 i Fårträsk, Malå, dotter till Salomon Hällgren och hans andra hustru Sara Sofia Renström, båda bördiga från Arvidsjaurs socken. Selma hade åtta helsyskon och dessutom några halvsyskon.

1908 flyttade O.V. och Selma till Hällnäs, Degerfors (Vindeln). Där föddes också makarnas första barn innan flyttlasset gick vidare till KvSelma Hedkvist f. HällgrenSelma Hedkvist född Hällgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling. arnriset, Burträsk året efter. 1910 flyttade familjen till Klutmark, Skellefteå där O.V. startade en handelsrörelse som han drev fram till 1920. Därefter blev han försäljare för framstående maskinfirmor. Familjen utökades med sex barn. 1924 bosatte sig Hedqvists i Bastuträsk. I Bastuträsk föddes ytterligare en son i familjen.

1934 lämnade familjen Bastuträsk för att slå sig ner i Bjurliden utanför Boliden. Där byggde familjen en gård tillsammans med äldste sonen. Han slutade som försäljare vid uppnådd pensionsålder.

O.V. Hedqvist hade många vänner i norra Västerbotten där han kuskat runt, oftast på cykel, för att göra affärer. Den som en gång mött honom, den blev hans vän. Samvetsgrant och ärligt behandlade han alla och delade med sig av sin humor. Hans liv och leverne präglades av en stark gudstro. Under åren i Bastuträsk och Boliden var hans plats vid missionsförsamlingens möten sällan tom.

På juldagskvällen 1946 insomnade Selma på Skellefteå lasarett. Det var det tredje dödsfallet på fem dagar i byn Bjurliden. Olof var pigg för sin ålder. 70 år gammal hjälpte han sonen med dennes trädgårdsodling. 80 år ung var han fortfarande livskraftig trots avsevärt nedsatt syn. Efter en tids sjukdom avled Olof på Sturebys sjukhem i Stockholm den 19 april 1961, vid en ålder av 88 år. De sista åren av sitt liv hade han vistats hos en dotter i Stockholm.

Fortsätt läs mer
298 Träffar
0 Kommentarer

Ett blogginlägg om källor och information

Jag har fått önskemål om att skriva ett inlägg och berätta lite grand om vilka källor jag använder till mina blogginlägg. Jag gör ett försök här. Tidningsnotiser, byaböcker, övrig lokalhistorisk litteratur och muntliga uppgifter från släktingar är framför allt de källor jag använder mig av, förutom kyrkböcker så klart. Svenskt porträttarkiv (portrattarkiv.se) innehåller också mycket användbar information liksom protokoll både från föreningar och kommun. Dessa har jag använt mig av när jag har bloggat om vissa individer. 

Johan Granlund 60 år SkelleftebladetTidningsnotis om Johan Granlund i Önnesmark, Lövånger som fyllde 60 år 1948. Från tidningen Skelleftebladet.

Förr var det vanligt att när någon fyllde år, att en text ofta skrevs om jubilaren. Texten skickades in till lokaltidningen. Ett exempel är denna tidningsnotis om Johan Granlund (se urklippet till vänster). Detta är en gångbar källa till ett blogginlägg.

Böcker om byar eller orter finns ju från alla delar av landet men20220501 211939Boken om min hemby Holmsvattnet var jag med och skrev. Den gavs ut 2015. Så här kan en byabok se ut. Eget foto av bokens framsida. kanske är det vanligast i Västerbotten och i norra delarna av länet. Här har genom åren cirka 100 olika byaböcke givits ut om jag inte är felinformerad. Lokalbefolkningen har dokumenterat sin by eller sin trakts historia i en bok. Sådana böcker kan vara en guldgruva för släktforskare. De kan innehålla mycket värdefull och intressant information om ens släktingar. Ett tips från mig är att kolla upp om det finns någon bok skriven om den plats där era anor har bott. Byaböcker finns ofta att låna på bibliotek. 

Genom åren har jag intervjuat flera släktingar och antecknat, ibland spelat in, vad de har berättat. Deras uppgifter har jag också använt som källa i mina blogginlägg. Anekdoter om personer, fakta eller andra upplysningar man kan få av släktingar, kan man inte alltid hitta någon annanstans. Därför kan deras berättelser vara ovärdeliga för en släktforskare. Passa på att intervjua era anhöriga innan det är för sent. Även om inte ni har någon mor- eller farförälder i livet kan exempelvis deras eventuella syskon eller kusiner vara värda att ta kontakt med. De kan ha intressanta saker att berätta om släkten, det vet jag av egen erfarenhet. 

Det var några exempel på de källor jag använder mig av till mina blogginlägg. Säkert har jag glömt någon källa men de huvudsakliga har jag nämnt. Hoppas att ni läsare har fått lite inspiration att själva börja skriva om era släktingar i någon form. Det tycker jag att ni ska göra. 

Fortsätt läs mer
435 Träffar
6 Kommentarer

Isak Lundmark

Isak Lundmark Mora Burträsk 1961Isak Lundmark 1961. Foto: Rudolf Lundström. Privat bildsamling. Den 14 december 1898 föddes i byn Illvädersträsk inom Burträsk socken, en liten gosse som vid dopet fick namnet Isak Hjalmar. Föräldrarna var Johan Petter Johansson Lundmark, bördig från Sävar och hans hustru Magdalena Eufrosyna Isaksdotter, barnfödd i Burträsk.

Isak växte upp i en stor syskonskara, bestående av tio barn. 1902 flyttade familjen till Västra Blisterliden där de arrenderade en gård som ägdes av Domänverket. Utan vidare orsak brann gården ner till grunden en sommar. Anblicken av stora och vackra vidder smekte Isaks blick under uppväxtåren i Västra Blisterliden. Han upplevde gemenskapen med föräldrar och syskon, i en atmosfär där den yttre knappheten inte förmådde att kuva vördnaden för Gud samt belåtenhet. På ålderns höst mindes han ofta tillbaka till den tiden, särskilt till sin fromma mor, vilket för honom innebar en ljus och rik tacksamhet.

Redan i tidiga tonåren gav sig Isak ut i förvärvslivet. Han arbetade en tid i skogen men insåg snabbt att hans håg stod till snickeribranschen. Lundmark blev kompanjon med sin granne från barndomstiden, snickaren Viktor Dahlqvist. De båda startade 1918 en mindre snickerirörelse i Storliden, Burträsk. 1921 bar det av till Burträsk eller Gammelbyn som samhället hette då. Där byggde Isak och Viktor tillsammans med ytterligare en kamrat, en snickeriverkstad. 1925 brann denna verkstad ner. Under den tiden hade dessutom Isak lämnat firman. Tidigare hade Isak också haft tjänst vid möbelsnickerier i Umeå och Vännäs. Isak gifte sig samma år med Elin Josefina Morén född 3 september 1900 i Mora, Burträsk, dotter till Nikanor Morén och hans hustru Margareta Eufrosyna Asplund, bägge härstammande från Burträsk socken. Elin hade, liksom Isak, nio syskon.

Isak hade bestämt sig för att starta en snickerifabrik i Åsträsks stationssamhälle. Dit flyttade han med sin nyblivna hustru och deras nyfödde son 1925. Drivkällan till fabriken var en stor lokomobil, en slags ångmaskin. Det var en mindre anläggning men cirka tio personer hade nog arbete vid fabriken. Vad som skulle tillverkas vid industrianläggningen är inte känt men likkistor och byggnadssnickerier har nämnts som objekt. Redan 1929 brann fabriken ned och året efter lämnade Isak med sin familj Åsträsk. Flyttlasset bar av till Bygdsiljum där Isak hyrde B. Åströms snickerifabrik under cirka ett års tid. Familjen Lundmark bestod nu av fyra barn och två vuxna. 1931 övertog Isak sin svärfaders jordbruk i Mora, Burträsk och Lundmarks slog sig ner där. 1936 erhöll Isak anställning vid Bertil Lindgrens snickerifabrik i Bodbysund, 1944 blev han verkmästare där. Samma år föddes Isak och Elins åttonde barn, som också blev deras sista.

Vid sidan om sitt yrke hade Lundmark ägnat mycket tid och energi åt det kommunala livet. Han hade varit ordförande i Burträskkretsen av SAP, vice ordförande i kyrkofullmäktige, kyrkorådet samt i fattigvårdsstyrelsen. Ledamot i skolstyrelsen och ekonominämnden samt ordförande i socialnämnden var han också. I fem års tid innehade han posten som kyrkvärd. Isak var därtill medlem i Träindustriarbetarförbundet, Bodbysunds Arbetarekommun, hantverksförening samt blomsterfonden, med flera uppdrag.

När byggnadskontoret i Burträsk sökte efter en man i branschen föll valet på Isak Lundmark. Den platsen passade honom som hand i handske och där tjänstgjorde han ofta som arbetsledare. Under denna tid skedde en stor expansion på byggnadsfronten i socknen. På byggnadskontoret kombinerade han kontorsjobb med fältarbete. Han tjänstgjorde även som lärare vid kurser i byggnadsteknik. Tack vare denna befattning kom han i kontakt med invånarna i socknen och deras levnadsförhållanden. Detta hade han nytta av, eftersom han i egenskap av socialnämndens ordförande hade i uppgift att med samhällets omsorg ta hand om alla dem som hade behov därav. Därvid besjälades han av en stor lidelse, som på inget sätt grumlades av smicker eller sentimentalitet. När den nya kyrkan i Burträsk skulle uppföras invaldes Lundmark i byggnadskommittén. Det förtroendet var tveklöst det bästa han hade varit med om i offentliga sammanhang, sade han själv när församlingens nya katedral stod klar 1949.

Som person var Isak Lundmark lugn och försynt. Han var aktad och avhållen av alla han kommit i kontakt med. En stor vänskara hade han skaffat sig.

Sedan pensioneringen 1964 var han inte sysslolös. I hemmet hade han en mindre snickeriverkstad där han tillverkade fina saker. Den 9 juni 1970 slutade Isak sina dagar på jorden, han blev 71 år.

Om hustrun Elin kan berättas att hon var anspråkslös och trevlig till sin läggning. Hon var allmänt omtyckt i sin omgivning. Bredvid kallet som husmor hade hon ägnat tid åt den kristliga ungdomsverksamheten i trakten. Hon var också söndagsskollärarinna i Bodbysund i flera års tid. Därutöver kan nämnas att hon var ledare för syföreningen i Mora, Burträsk. Hon somnade in 1 maj 1989, 88 år ung. Då bosatt i Skellefteå.

Fortsätt läs mer
254 Träffar
0 Kommentarer

Helmer och Signe Hedman

Helmer HedmanHelmer Hedman. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Signe HedmanSigne Hedman född Berglund, troligtvis med sonen Tore. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Helmer Hedman föddes 1892-06-18 i Holmsvattnet, Skellefteå socken som son till Johan Larsson Hedman, barnfödd i Holmsvattnet och hans andra hustru Anna Eufrosyna Larsdotter, bördig från Vikdal inom socknen.

Helmer blev tidigt intresserad av djur och slakt. Intresset började redan under skoltiden. Han hade hört att man kunde klubba ett djur innan man stack det. Vid denna tid var det inte särskilt vanligt förekommande, av samma anledning som än i dag råder i vissa religioner. Under Helmers tid var skolan inhyst hos familjen Pettersson i Holmsvattnet. (Bönhuset i byn som även inhyste skola invigdes först 1911 så detta hände innan dess). Hos Petterssons arbetade en dräng vid namn Anders Andersson. Han var omtalad för sitt ganska häftiga humör. Han frågade Helmer om han nästa rast kunde hålla en bagge som skulle slaktas, eftersom Anders hade förstått att Helmer var intresserad av djurslakt. Helmer skaffade sig en "reedjäl ööx" (en rejäl yxa). När Anders kom med baggen till dörren föll yxan med kraft. Därefter sprang Helmer in i skolsalen, rädd för Anders reaktion. Nästa rast kom Anders in i skolsalen. Döm om Helmers förvåning när Anders utbrast: "He djick handena å, bloon rann a ändå" (Det gick det där också, blodet rann av ändå). Från och med då fick Helmer klubba djuren vid slakt!

Vid husknuten, precis bakom skolsalen fanns en stubbe man snubblade över när man sprang runt gården. Helmer hade lärt sig hur man sprängde med dynamit. Han och de andra "storpojkarna" laddade samt tände på just när klockan ringde för att rasten var slut. De sprang in. Det blev en hiskelig smäll alldeles bakom väggen där lärarinnan stod. Hon blev så rädd att hon satte sig på golvet. Sedan ställde hon sig upp och sprang ut efter Anders som hon använde för att ge "storpojkarna" en avhyvling. Hon hade lite svårt med dem. Anders kom, men först inspekterade han förödelsen. Döm om lärarinnans förvåning när han kom in och sa: "Handena vaar bra, I ha laing ånnre hur I skuull fa bort'n". (Det där var bra, jag har länge undrat hur jag skulle få bort den).

Helmers äldre bröder Konrad och Edvard bedrev slakterirörelse i Ursviken en tid. Helmer arbetade där åren 1911-1915. Det sistnämnda året flyttade Helmer till Skellefteå stad där han erhöll anställning vid sin bror F. A. Hedmans charkuteriaffär. 1917 gifte sig Helmer med Signe Karolina Berglund född 1895-01-23 i Nyborg, Långviken i Skellefteå socken, dotter till bonden Carl Anton Berglund född i Häbbersliden men uppvuxen i Västbäck och Stavbäck, samt hans hustru Ida Karolina Löfgren, bördig från Renbergsvattnet, Burträsk.

Signe hade före äktenskapet med Helmer varit piga hos grosshandlare Magnus Fredrik Öman i Skellefteå stad och därefter hos fröken Fredrika Charlotta Häggbom. I Helmer och Signes äktenskap föddes tre barn, en son och två döttrar. Familjen bodde till en början på Kanalgatan 67 i Skellefteå, från cirka 1932 bodde familjen på Högalidsgatan 20 i Skellefteå. Så småningom blev Helmer verkmästare på Hedmans charkuteriaffär. Där blev han kvar fram till pensioneringen. Helmer var en duktig och arbetsam man, inte rädd för att ta i när så behövdes.

Signe led länge av sjukdom och vårdades på lasarettet. Hon somnade in måndagen 20 juni 1949 i en ålder av 54 år. Hon var en hjärtegod kvinna som ägnade all sin tid och energi åt hemmet samt familjen.

Helmer gifte om sig 1952 med Ada Katarina Forsberg född 1903-03-25 i Södra Tuvan, Skelllefteå, dotter till Johan Axel Forsberg och hans hustru Johanna Katarina Risberg. Tre år gammal blev Ada faderlös. I ett år hade Ada varit piga hos grosshandlare Johan Gustaf Wahlberg i Skellefteå stad. Därefter tjänstgjorde hon en tid som hushållerska hos montör Johan Gustaf Hedström och hans familj. När hustrun dog gifte sig Johan Gustaf med Ada. De fick inga gemensamma barn men de adopterade en son. Ada blev änka 1949 och gifte alltså sedan om sig med Helmer Hedman.

De sista sex åren var Helmer sjuklig och vårdades på Skellefteå lasarett. Där slutade han sina dagar tisdagen 12 juni 1973, knappt en vecka före sin 81-årsdag. Ada somnade in 23 mars 1983, två dagar före sin 80-årsdag.

Fortsätt läs mer
319 Träffar
0 Kommentarer

Jonas Vedin

Jonas Vedin 1966Jonas Vedin 1966. Fotograf: Rudolf Lundström. Privat bildsamling. Jonas "n'Jonk" Anton Vedin föddes 2 augusti 1894 i Villvattnet, Burträsk som barn nummer tre i en syskonskara på fem till föräldrarna Karl Johan Vedin och hans hustru Hedvig "Hedda" Kristina Eriksdotter, båda bördiga från Villvattnet.

Jonas vigdes 1921 med Svea Ingeborg Andersson född 1897-04-06 i Villvattnet, som näst äldst av tio barn till Johan Fredrik "Kvist-Jane" Andersson och hans hustru Vendla Karolina Lindgren, bägge härstammande från Villvattnet.

I äktenskapet mellan Jonas och Svea föddes fem barn. När Jonas föräldrar slutade som bönder 1928, övertog Jonas och brodern Arvid varsin halva av hemmanet. Delningen skedde genom lottdragning, Arvid erhöll den ursprungliga delen, Jonas fick den andra delen. Fram tills dess hade Jonas bott med sin familj på hemgården.

Den nya gården födde fem kor och häst. Jonas stod för ett idogt arbete med att uppodla myrmark. Detta gjorde han med dåtidens primitiva redskap. Parallellt med jordbruksarbetet sysslade "n'Jonk" vintertid med skogskörslor. Han var aldrig rastlös. Därtill kan tilläggas att han i 30 års tid var anställd som vägvakt. En syssla han skötte på ett ypperligt sätt. Han var generellt intresserad av offentliga uppdrag. Skiftesgodeman blev han vid 30 års ålder och innehade befattningen under en lång tid. Stämningsman var han också i distriktet. Under två perioder satt han dessutom i Burträsk kommunfullmäktige. Vice ordförande i valnämnden, skoltillsyningsman samt medlem i hushållningssällskapet var han också. Det gamla skolhuset i Villvattnet fylldes så småningom av militärprylar. Då fanns ingen lämpligare tillsyningsman än Jonas Vedin. I ungdomen var jakt hans främsta fritidsintresse. En sysselsättning han med glädje tänkte tillbaka på och ofta berättade om på äldre dagar.

Måndagen den 24/1 1949 avled Svea. Hon hade i ett antal år lidit av högt blodtryck, men den sista tiden varit ganska kry. På måndagseftermiddagen (den 24/1) hade hon besökt sina systrar och var på väg hem från dessa när hon på farstutrappan till sitt hem föll ihop. Där hittades hon av yngste sonen. Läkare tillkallades vilken vid sin ankomst konstaterade hjärnblödning. Dödsfallet inträffade några timmar senare. Svea skulle fylla 53 år i april samma år.

Svea var en arbetsmänniska som få, glad och gästvänlig, alltid beredd att ge en hjälpande hand. Sorgen efter henne var stor både inom släkten och byn. Hustruns bortgång var ett hårt slag för Jonas. Han klarade av motgången och fortsatte med skötseln av hemmanet tills äldste sonen övertog det 1959. Jonas bodde dock även fortsättningsvis kvar på gården. Hemmanet hade varit kreaturslöst sedan 1956.

Jonas låg inte på sofflocket och slöade bara för att han hade överlåtit hemmanet till sonen. Tvärtom. Han var snabbfotad, ständigt skojfrisk, trevlig och gladlynt samt vänsäll. Arbetet räckte gott och väl till för den som ville arbeta. Han var begåvad med en slitstark och beundransvärd hälsa. Vid 75 års ålder hjälpte han sin syster och svåger med slåttern. 80 år gammal hade han endast vårdats en månad på sjukhus, i övrigt hade han varit fullt frisk.

"Ingenting är som förut", tyckte "n'Jonk" när han fyllde 80 år 1974. "Nu är man bonde men driver kreaturslöst." Vedin var optimist och trodde att bönder skulle återvända till sitt "rätta element" med tiden.

Från och med cirka 80 års ålder vistades Jonas på Gästhemmet, Burträskgården och de sista två åren på sjukhemmet i Burträsk. Där somnade han hastigt in lördagen den 5 maj 1984, 89 år ung.

Fortsätt läs mer
285 Träffar
0 Kommentarer

Viktor Johansson

Viktor JohanssonViktor Johansson. Foto: Mauritz Lindqvist, Norsjö. Privat bildsamling.Jonas Viktor Johansson föddes 1893-11-17 i Långträsk, Malå som son till Johan Olofsson och hans hustru Fredrika Fredriksdotter. Viktor var yngst i en stor syskonskara.

År 1919 flyttade Viktor till Petikträsk, Norsjö. I fem års tid var han dräng hos Axel Joel Almlöf, som var gift med Viktors äldre syster Sara Evelina Johansson. 1924 vigdes Viktor med familjens fosterdotter, DAGNY Johanna Lidén barnfödd 1902-09-23 i Svansele, Norsjö, dotter till faktor Erik Lidén och hans hustru Eva Charlotta Sundqvist. Viktor köpte sedan en avsöndring från Almlöfs hemman och byggde upp en egen gård. I hemmet fostrades fyra barn, en son och tre döttrar.

Utöver skötseln av det egna jordbruket, var Viktors huvudsakliga sysselsättning skogs- och flottningsarbete. Som flottare började han redan 1914 i Skellefteälven och slutade där 1962. Han var dessutom varje sommar, fram till åtminstone 70 års ålder, delaktig i flottningen i Petikån. Sedan ungdomsåren arbetade han i skogen med timmerhuggning vilket han var sysselsatt med fram till uppnådd pensionsålder.

I ungdomens dagar arbetade även Viktor som lantbrevbärare på sträckan Petikträsk-Haraliden-Rörträsk-Dragnäs-Granbergs-liden. Den uppgiften skötte han i 14 år. Han fortsatte med lantbrevbäringen till Rörträsk när de övriga byarna fått sin postgång ordnad på annat vis.

Viktor Johansson var en intresserad hemvärnsman och gruppchef för Petikträsks hemvärn. Han var känd som en duktig och pålitlig karl.

Hans fritidsintresse var fiske. När han hade blivit pensionär ägnade han sig åt träslöjd. Fina saker tillverkade han, bland annat bord och skålar i masur från ämnen som han med hjälp av sin hustru hittade i skogen. Johansson var mycket skicklig inom detta område.

Viktor somnade in tisdagen 13 augusti 1974 på Umeå lasarett efter cirka ett års sjukdom. Han blev 80 år. Efter makens död flyttade Dagny till Norsjö. Första tiden bodde hon i en pensionärslägenhet. Senare flyttade hon till äldreboendet Solbacka. Hennes intressen var bärplockning, blommor samt det egna hemmet. Hon slutade sina dagar på juldagen 25/12 1993.

Fortsätt läs mer
366 Träffar
1 Kommentar

Richard och Karolina Nilsson

Richard och Lina NilssonRichard och Karolina Nilsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Richard Nilsson föddes 17 maj 1875 i Räftkläppen, Skellefteå socken som son till nämndeman Nils Nilsson "Nirsch Nirscha", bördig från Bjurvattnet och hans hustru Matilda Gustafsdotter, uppvuxen i Räftkläppen.

Richard övertog hälften av föräldrahemmanet i Räftkläppen. Där fanns en gård som var uppförd 1842 av Gustaf Andersson, Richards morfar. Anna Karolina "Lina" Avander född 26/6 1882 kom som piga till gården 1902. Hon härstammade från Klockarliden, Norsjö och var dotter till Karl Johan Avander, barnfödd i Jörns socken samt hans hustru Margreta Kristina Persdotter, bördig från Bastuträsk.

1903 vigdes Richard och "Lina" till äkta makar. Elva barn föddes i deras hem. Richard insjuknade i lungsot och avled i sviterna av sjukdomen 1 april 1922, 47 år ung. "Lina" kunde inte behålla hemmanet, varför allting såldes på auktion.

Johan Anton Nilsson, bördig från Rengård, Norsjö och hans hustru Hulda Gustafsson från Skärudden, Jörn, ropade in fastigheten. De flyttade in i storstugan och lämnade Bjurliden där de hade bott innan.

Richard och Karolinas yngsta barn, Bengt 11 år, Magda 9 år, Sigrid 4 år samt Ellen 2 år, auktionerades ut av kommunen. Allan, som då var 6,5 år vid faderns bortgång fick stanna hos sin mor eftersom han var sjuk. Han hade trampats i magen av en häst.

"Lina" flyttade hem till Klockarliden och skötte om sina åldriga föräldrar. Med sig hade hon Allan som avled sommaren 1927, också han i lungsot. Därefter flyttade "Lina" till Bjurliden där hon bodde med sina söner Uno och Bengt fram till sin bortgång 22/9 1953.

Vid Karolinas bortgång levde sju av de elva barnen, hon hade alltså upplevt många sorger genom åren men hon höll humöret uppe in i det sista. "Kläpp-Lina", som hon också kallades var religiöst intresserad och en tjänstvillig kvinna som varit med om ett hårt liv.

Fortsätt läs mer
496 Träffar
0 Kommentarer

Per Anton och Agnes Tjernlund

Per Anton och Agnes TjernlundPer Anton och Agnes Tjernlund. Vigda 1917. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Per Anton Tjernlund föddes 14 september 1888 i Långselet, Skellefteå som son till Per Persson Tjernlund, bördig från Medle och hans hustru Kristina Katarina Karlsdotter, barnfödd i Långselet. P. A. var näst äldst i en syskonskara på fyra barn. Knappt fem år fyllda förlorade Per Anton sin fader, vilken avled i lunginflammation. Det var nog tufft för modern Kristina att ta hand om alla fyra barnen.

Vid 17 års ålder kom Per Anton som dräng till sin morbror Karl Karlsson och hans hustru Helena Margareta Vestermark i Skråmträsk. Där stannade han i 12 år tills han gifte sig 1917 med Agnes Katarina Lundqvist f. 1885-01-11, dotter till Anton Olofsson Lundqvist, härstammande från Medle och hans hustru Maria Erika Sundqvist, född i Örliden. Agnes föddes i Medle men flyttade vid tre års ålder med sina föräldrar och syskon till Skråmträsk. Nämnda Anton avled 1898, när Agnes var 13 år.

Per Anton och Agnes köpte hemmanet i Skråmträsk av tidigare nämnda Karl Karlsson samt hans hustru Helena född Vestermark. Makarna Tjernlund skapade sig ett trivsamt jordbrukarhem i byn. Familjen utökades med fyra döttrar, varav den näst äldsta endast levde i åtta månader. "Pelle", som Per Anton kallades, erhöll anställning vid Bolidens gruvaktiebolag 1925. Till en början sysslade han med byggnadsarbete. 1932 placerades han vid driften, samma år flyttade han med sin familj till Boliden. Efter en tid avancerade han till förman. Genom åren tjänstgjorde han på flera olika avdelningar, bland annat som förman vid krossverket och bangården samt på kontoret för malmtransporter. 1950, när gruvbolaget firade 25-årsjubileum, tilldelades "Pelle" medalj för lång och trogen tjänst. Få torde i så hög grad ha gjort skäl för de orden som farfarsmors kusin Per Anton Tjernlund. Av alla var han känd för sin duglighet och lojalitet. Han avgick med pension 1953. Två gånger i veckan kunde man dock fortsatt träffa honom på gruvområdet, där han var ciceron för turister.

"Pelle" var varmt religiös och socialt intresserad. Det gav honom många tillfällen till aktiva insatser i det offentliga livet. Han var med och bildade pensionärsföreningen i Boliden. Dess ordförande var han i flera år. I Bolidens DUF innehade han posten som kassör, i kyrkobröderna ordförande. Bolidens kyrkoråd var han även delaktig i. Från 1938 och cirka 25 år framåt var han kyrkvärd i Boliden. Han tillhörde också Skellefteå lfs kyrkofullmäktige. Ledamot av kyrko- och församlingshemsbyggnadskommittén hade han därtill varit. Inom Bolidenavdelningen av Sveriges arbetsledareförbund beklädde han befattningen som revisor.

Förman Tjernlund tillhörde den lugna skaran i landet. Försynt i sitt umgänge, kunnig samt ordentlig i sitt yrke, hade han vunnit både under- och överordnades likaledes sina kollegors förtroende såväl som vänskap.

Agnes var liksom sin make djupt religiös. Så länge hon orkade var hon en trogen besökare vid sammankomster i kyrkan och kapellet i Boliden. Hon var en duktig och arbetsam kvinna som skötte sina arbetsuppgifter i hemmet med stor omsorg samt pliktkänsla. Hennes hobby var vävning. Som person var hon präktig och försynt. I hemmet avled hon den 3 maj 1966, 81 år. På Skellefteå lasaretts långvårdsklinik slutade "Pelle" sina dagar den 13 november 1976, 88 år ung.

Fortsätt läs mer
478 Träffar
0 Kommentarer

Olof Viksten Forsbacka

Olof Viksten ForsbackaOlof Viksten. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Olof Villehad Viksten föddes 28 augusti 1884 i Bjurfors, Skellefteå som son till Villehad Karlsson Viksten, bördig från Östra Valliden och hans hustru Lovisa Olofsdotter, barnfödd i Holmfors, Skellefteå socken. Familjen flyttade i december 1885 till byn Norrström i Skellefteå församling. Vid knappt fyllda 15 års ålder förlorade Olof och hans tre syskon deras far genom en olyckshändelse.

1911 vigdes Olof med Hanna Karolina Lundström född 1884-05-20 i Forsbacka, dotter till Anders Andersson Lundström, härstammande från nämnda by och hans maka Johanna Viklund, bördig från Tjärn, Skellefteå. De tre första åren bodde Olof och Hanna i Norrström. 1914 övertog de Hannas fars hemman i Forsbacka. Makarnas äktenskap, som blev barnlöst, varade inte länge. Redan den 30 november 1920 avled Hanna av tuberkulos.

Olof gifte sig för andra gången 1923 med Siri Elisabet Vesterman född 25 mars 1895 i Petiknäs Norsjö, dotter till Margreta Kristina Lundmark, barnfödd i Finnforsberget, Skellefteå. Margreta Kristina gifte sig 1897 med Anders Gustaf Vesterman i Slut, Skellefteå socken. Där växte Siri upp. I äktenskapet med Olof föddes tre barn, dessutom hade makarna en gemensam dotter född före giftermålet. Siri hade också en son sedan tidigare. Totalt fostrades alltså fem barn i hemmet. I unga år hade Siri tjänst som hembiträde i bland annat Klutmark.

På gården i Forsbacka ägnade sig Vikstens åt jordbruk. Kreaturs-besättningen bestod år 1939 av en häst, fyra till fem kor och en gris.

Ett av Olofs fritidsintressen var skytte. Han var en aktiv medlem i Krångfors skytteförening. Han hade deltagit både i skytte- och skidskyttetävlingar.

Siris största intresse var det egna hemmet och omsorgen om detsamma. Hon skötte sina arbetsuppgifter som jordbrukarhustru på ett ambitiöst och bra sätt. Hon avled på Skellefteå lasarett, 16 maj 1976 vid 81 års ålder. Olof somnade in på sjukhemmet i Skellefteå den 4 juni 1977, 92 år ung.

Fortsätt läs mer
375 Träffar
0 Kommentarer

Johan Anton Söderström

Harald Lindmark och J. A. SöderströmFotot föreställer Harald Lindmark från Ljusvattnet, Burträsk till vänster och J. A. Söderström, Kalvträsk till höger. De var goda vänner. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Anton "Janne" Söderström föddes 23/12 1888 i Kalvträsk, Burträsk socken som son till Nils Gustaf Söderström och hans hustru Katarina Juliana Edström. "Janne" var yngst av sex syskon. Vid cirka 18 års ålder började han att arbeta som järnvägsrallare. Han var i Norrbotten vid banbyggen där. Åren 1907-1909 deltog han vid liknande byggen i Skellefteåområdet. Därefter bar det av till Porjus för att arbeta med samma yrke. 1911 övergav han rallarsysslan och återvände till sin hembygd. Med tiden förärades han med en mängd olika förtroendeuppdrag.
1914, samma år som första världskriget bröt ut, sökte och erhöll "Janne" tjänsten som fjärdingsman inom Burträsk övre distrikt, vilken tjänst han innehade till den 15 april 1930 när en ny polislag trädde i kraft.
1917 ingick "Janne" äktenskap med Magda Helena Lindgren född 1894-05-22 i Lidsträsk, Burträsk, dotter till nämndeman Otto Lindgren och hans hustru Maria Lovisa Rönnmark. Makarna Söderström köpte ett hemman i Kalvträsk och uppförde en ny gård, till största delen på egen hand. Jordbruk bedrevs på fastigheten fram till 1927. Tre barn fostrades i familjen.
J. A. var under en lång följd av år ordförande i valnämnden, sedan 1919 ledamot i taxeringsnämnden till 1936, när han blev nämndens ordförande. Han hade även varit ledamot i kommun- och kyrkofullmäktige samt suppleant i kommunalnämnden.
Under tiden arbetslösheten förelåg som störst var J. A. vice ordförande i arbetslöshetskommittén. Som bankman tjänstgjorde han när Allmänna Sparbanken bedrev bankrörelse i Kalvträsk.
Vidare var han under olika perioder tummare (virkesmätare), först åt Bure AB och senare åt Robertsfors AB. Därutöver var Söderström vägvakt i flera års tid på Kalvträskvägen samt när vägbrytning pågick biträdde han även som schaktmästare.
I sin hemtrakt hade "Janne" gjort sig känd såsom en mångkunnig och duktig man, som man kunde rådfråga om allt. Han bistod ofta folk med allehanda räkne- och skrivgöromål, som bouppteckningar, arvskiften, deklarationer m.m. 1939 blev han dessutom nämndeman i Burträsk tingslags häradsrätt, som det hette på den tiden.
Under krigsåren 1944-1945 fick Söderström uppdraget att vara inkvarteringsnämndens ordförande. Av praktiska skäl flyttade "Janne" med sin hustru Magda till Burträsk samhälle 1946. Det gjorde inte att hans arbetsbörda minskade, snarare tvärtom. Han blev då också gatunämndens ordförande. Han tjänstgjorde också i rätt stor utsträckning på fögderiets häradsskrivarkontor. En åttatimmars arbetsdag var ingenting för "Janne".
"Janne" Söderström blev på 1950-talet också överförmyndare, sedan 1953 var han föreståndare för Skellefteå Sparbankskontor i Burträsk.
Som person var J. A. vänsäll, hjälpsam, präktig, trevlig och språksam samt en humorist, han hade alltid ett skämtsamt ord på sina läppar. Han var omtyckt av de som lärde känna honom.
J. A. Söderström somnade in på Skellefteå lasarett 13 juni 1978, 89 år ung. Hustrun Magda levde till 29 juli 1989.

Fortsätt läs mer
481 Träffar
0 Kommentarer

Erik Åberg "Prost-Erik"

Johannes Warg och Prost ErikJohannes Warg och Prost-Erik. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Erik Leonard Åberg, mer känd under namnet "Prost-Erik", föddes 1889-05-16 i Sättna, Västernorrlands län som son till kontraktsprost Carl Theodor Åberg och hans hustru Anna Margreta Senell. 1899 flyttade familjen till Skellefteå där fadern hade erhållit tjänst som kyrkoherde. Han var också kontraktsprost. Två år senare, närmare bestämt 9 oktober cirka kl. 17:00 skedde en förödande brand på pastorsexpeditionen i Skellefteå. Där förvarades ju Skellefteås kyrkoarkiv. Carl Theodor Åberg skrev i en skrivelse till domkapitlet i Härnösand om vad som orsakade branden: "Anledningen till eldens uppkomst var den, att några gossar, däribland mina tvenne yngsta, i en kammare, belägen invid expeditionsrummet, under lek kommo att stöta omkull ett bord, hurå en fotogenlampa stod, hvilken exploderade och förorsakade antändning af gardiner, väggar och tak i rummet." Det var en stor brist på vattentillgång vid prostgården och det stora avståndet till älven (425 m) lär ha varit en av de väsentligaste orsakerna till att släckningsarbetet inte kunde bedrivas med någon framgång. Pastorsexpeditionen var utom räddning och tyvärr brann några av kyrkböckerna upp men de flesta räddades, om än brandskadade. "De tvenne yngsta" som Carl Theodor nämner i skrivelsen var alltså hans söner John Edward f. 1888 och Erik Leonard "Prost-Erik" f. 1889. Tur i oturen var däremot att vädret var stilla, varför övriga byggnader kunde räddas utan problem.
Besynnerligt nog, var strax före branden det uppförda kassavalvet färdigt och dörrarna till detsamma hade dagen innan branden forslats upp till prostgården, meningen var att kyrkböckerna snart skulle ha fått en brandskyddad plats.
"Prost-Erik" själv var inte präst, han arbetade som försäljare och kontorsarbetare samt en del tummarjobb åt olika trävarubolag. Kontorsbiträde var han på den nyuppförda pastorsexpeditionen i Skellefteå. Sedan 1930-talet var han dock försäljare vilket han slutade med några år före sin död.

"Prost-Erik" gillade att skämta. En dag när han skulle åka lämnade han en väska som innehöll långkalsonger eftersom väglaget var tungt för den blåmålade spark han använde vintertid under sina resor. En kvinna lovade att se till att den blev sänd med buss. Hennes son fick en krona i förskott för att göra detta den dag han ringde och behövde väskan.

Tiden gick och Eriks stora väska stod i en skrubb väntande på sin ägare. Så en dag hade den nämnda kvinnan varit och hälsat på några släktingar. Det var mycket folk på järnvägsstationen när hennes tåg kom in. Hon skulle just gå in i väntsalen när en röst ropade hennes namn. Hon vände sig om och fick bland de jäktande resenärerna syn på "Prost-Erik" som ivrigt fäktade med armarna för att dra till sig hennes uppmärksamhet. När han såg att hon hade sett honom ropade han:
-Ta och skicka långkalsongerna jag lämnade när jag låg hos dig sist! Skicka dem till Jörn...
Han skyndade vidare och säkert myste han inom sig vid tanken på hur kvinnan kände det. Hon sa sedan till sin son att hade hon kunnat sjunka genom jorden och försvinna skulle det ha känts som en lättnad. Många av tågresenärerna hade lyssnat och kunde helt naturligt inte låta bli att dra på munnen.
Så var "Prost-Erik". En människa som när chansen gavs inte kunde motstå att skämta och har inte vi jäktade människor mycket att lära av honom? Hur ofta skulle inte ett skämt eller ett glatt leende pigga upp tillvaron och ge den större glädje?
Han bodde i Slagnäs i flera år och sedan 1960 i Blattnicksele. 19 mars 1963 avled "Prost-Erik".

Fortsätt läs mer
746 Träffar
0 Kommentarer

Johan och Hildur Granlund

Johan Granlund Önnesmark och Hildur Rönngren Hökmark LövångerJohan och Hildur Granlund. Foto: Albert Nordén, Lövånger. Privat bildsamling. Johan Granlund föddes 18 mars 1888 i Önnesmark, Lövånger som barn nummer åtta av tio till bonden, nämndemannen Gabriel Granlund och hans hustru Maria Carolina Magnidotter. Tolv år gammal blev Johan faderlös.

I vuxen ålder övertog Johan hälften av föräldrahemmet i Önnesmark. 1920 vigdes han med Hildur Maria Rönngren född 1896-10-20 i Hökmark, näst äldst av sex barn till Nils "Necke" Robert Rönngren och hans hustru Maria Ulrika Andersdotter, båda bördiga från Hökmark. (Som kuriosa kan nämnas att Johans bror Fritz Granlund övertog den andra hälften av föräldrahemmanet i Önnesmark. Han gifte sig med Anna Rönngren från Hökmark, syster till Johan Granlunds hustru Hildur). Sex barn fostrades i Johan och Hildurs hem.

Johan uppförde nya byggnader på gården men han insåg nog ganska snabbt att det relativt lilla jordbruket inte skulle räcka till för den intresserade bonden som han var, varför han även kom att ägna sin tid åt en del andra sysslor. Blott fyra kor och småkreatur bestod djurbesättningen av år 1943. Johan blev något av bygdens klockarfar, han agerade som kantor vid gudstjänsterna i byns bönhus i cirka 50 års tid. Murarmästare, smed, snickare och i viss mån urmakare var Granlund också. En tid satt han dessutom som ledamot i Lövångers kyrkofullmäktige. Han hyste stor aktning för sin bygd och för människorna i densamma. I 36 vintrar skötte han byns sågverk.

Han hade alltid varit vaken för det nya i tiden samtidigt som han hade respekt för gammal tradition. Få kunde som Johan Granlund i ord levandegöra händelser och sedvänjor från svunnen tid.

Som person var Johan sympatisk, rejäl och stillsam. Honom kunde man lita på i alla lägen. En hedersman, var en klockren beskrivning av honom.

Hustrun Hildur ansvarade för telefonväxeln i Önnesmark. En syssla som hon innehade fram till sin bortgång. I det hem som hon så väl vårdade, förnam man trevnaden och familjesamhörigheten. Hon hade en stark gudstro som präglade hennes livsgärning, i vilken hon alltid fann tröst, mod samt styrka. Fru Granlund tyckte om musik. Hon fann både stimulans och avkoppling i musikens värld. Gästfrihet var en oskriven lag hos Granlunds, varför vänner och tillfälliga besökare alltid trivdes med värdinnan samt familjens övriga glada individer.

Hildur Granlund somnade in i hemmet måndagen 7 januari 1963, 66 år ung. En djup sorg drabbade familjen och övriga anhöriga. I sorgen deltog också en stor krets vänner som nog kände tacksamhet och en förmån över att ha fått vara vän med en god människa.

Efter hustruns död flyttade Johan till ålderdomshemmet i Lövånger. Han avled på Lövångers sjukhem lördagen 13 oktober 1973 i en ålder av 85 år.

Fortsätt läs mer
566 Träffar
0 Kommentarer

Svea Nilsson gift Forssén

272894772 10224337445137639 6133108218821058686 nSvea Nilsson gift Forssén. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Svea Margareta Nilsson föddes 1909-10-27 i Tarsbäckliden inom Skellefteå socken som dotter till hemmansägare Gustaf Olof Nilsson, bördig från Rengård, Norsjö och hans hustru Jenny Margreta Södermark, barnfödd i Tarsbäckliden.

1940 flyttade Svea till Bjurvattnet inom Skellefteå socken där hon hade erhållit tjänst som hushållerska hos änkemannen Anders Jonsson. Hon kom också att ansvara för byns telefonväxel fram till automatiseringen. I Bjurvattnet blev hon kvar fram tills hon ingick giftermål 1953 med yrkesfiskaren Bror Fredrik Forssén f. 1908-10-05 i Östanbäck, Byske. Makarna bosatte sig på en gård i Östanbäck.

Tidvis arbetade Bror också som träarbetare. Han kunde verka lite tvär men bakom den kärva ytan klappade Svea Nilsson Anders Jonsson och Lill Greta JonssonSvea Nilsson, Anders Jonsson och Anders dotter Greta Jonsson framför huset som inrymde Bjurvattnets telefonväxel. Lägg märke till skylten telegraftelefon på väggen. Okänd fotograf. Privat bildsamling. ett varmt hjärta. Han var en trevlig granne. Forssén avled på Skellefteå lasarett tisdagen 3 december 1985.

Svea hjälpte till i barnbespisningen på skolan i Östanbäck. Där arbetade hon fram till pensioneringen. Som person var hon gladlynt och gästfri samt omtyckt av sina vänner. Vid 79 års ålder var hon sjuk i cancer. Hon tvingades att lämna sin älskade gård i Östanbäck och vårdades först i Umeå, senare i Skellefteå. Hela tiden var hon orolig för hur det såg ut hemma på gården. Hon var då änka sedan tre år tillbaka. En dag fick hon besök på lasarettet i Skellefteå av fyra grannar hemifrån Östanbäck. De sade till henne:

-Svea, nu ska vi åka hem!

"Jag blev så glad", berättade Svea själv i en tidningsnotis. Nästa överraskning upplevde hon när hon kom hem. Alla andra grannar dök också upp.

-Jag kände mig som en prinsessa, sa Svea. De hade slagit gräsmattan och vattnat blommorna. Allt såg ut som förr. Skriv att jag är så tacksam.

Hon återvände så småningom till avdelningen på Skellefteå lasarett. Även om det inte var som hemma så trivdes hon. Alla var så vänliga och Svea var så tacksam, trots sin svåra sjukdom. Efter en lång tids cancersjukdom avled hon dock på Skellefteå lasarett måndagen 19 december 1988. Hon sörjdes närmast av syskon.

Fortsätt läs mer
457 Träffar
0 Kommentarer

David och Jenny Forssell Svanström

David ForssellDavid Forssell. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Jenny ForssellJenny Forssell. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

David Forssell föddes 1899-06-16 i Svanström i Skellefteå socken som näst yngst i en syskonskara på åtta till hemmansägare Anders Forssell, barnfödd i Svanström och hans maka Eva-Lisa Nyström, bördig från samma by.

I 20-årsåldern erhöll Forssell anställning som montör vid Storfallets elektriska förening. Jorden lockade dock och drog, varför han inte blev där någon längre tid. 1924 köpte han en bit jord och bosatte sig i Norrliden, en grannby till Svanström. Två år senare vigdes David med mejerskan Jenny Fransiska Berglund född 20 januari 1899 i Furunäs inom Skellefteå socken, dotter till gårdsägare Hans Olof Berglund, härstammande från Gärdsmark och hans hustru Alma Teresia Sjöberg, uppvuxen i Klemensnäs. Jenny hade sju syskon. Redan som 15-åring lämnade hon hemmet och flyttade till Skellefteå stad. Där arbetade hon som piga hos kaféidkerskan Ida Stenberg, vilken gav namn åt "Stenbergs hörna" och hade sitt kafé i korsningen Nygatan-Stationsgatan. Efter en period fick Jenny annat jobb i staden. I slutet av november 1915 återvände Jenny hem till föräldrar och syskon i Furunäs. 18 år gammal anställdes Jenny vid Skellefteortens mejeri i Skellefteå stad, där blev hon kvar i fyra års tid. Föreståndare vid mejeriet var under denna tid mejeristen Gustaf Rudolf Svensson, barnfödd i Bollerups församling, Kristianstads län. 22 år ung började Jenny som elev vid Flarkens mejeriskola. Efter utbildning till mejerska erhöll hon anställning vid Svanströms mejeri. Hon kom dit i december 1923. Det var så hon lärde känna sin blivande make David.

Makarna bosatte sig till en början i Norrliden, där David som tidigare nämnts, hade förvärvat ett hemman. De tyckte dock att gården var för liten för att kunna försörja en familj varför David köpte sin brors hemman i Svanström. De nygifta makarna flyttade dit med sin treåriga dotter år 1929. Familjen byggde upp en gård där och utökades med en son. Till en början bestod kreatursbesättningen av några kalvar men så småningom blev besättningen och jordbruket ett av byns största. Att utöka sitt hemman på det sättet, ställer stora krav på energi och driftighet. Förbättring och förenkling av jordbruksarbetet var något David ständigt strävade efter. Han skaffade sig bland annat en traktor.

Trots det omfattande arbetet som ett jordbruk innebär, togs även Davids tid i anspråk inom den offentliga sektorn och för olika förtroendeuppdrag. Åren 1944-1969 tjänstgjorde han som nämndeman. De tre sista åren också som häradsdomare. I flera år var han valnämndens ledamot samt dess vice ordförande. Dessutom var Forssell ledamot av brandsynenämnden sedan dess tillkomst liksom ombud för Skelleftebygdens brandstodsbolag från och med år 1939. Det sistnämnda uppdraget innebar att David i flera år gått brandsyn för bolagets räkning och därmed besökt de flesta fastigheterna inom Skellefteå socken. Han var ävenledes med i styrelsen för bönhuset, sågen och kvarnen i Svanström. Svanströms CP-avdelning och Svanström-Varuträsks LRF-avdelning var även två föreningar han ägnade sina krafter åt som flerårig ledamot samt kassör.

Såsom person var Forssell glad och skojfrisk. Han var vaken för allt som rörde sig i tiden. Därför var det alltid trevligt att tillbringa en "problemlösningsafton" hos n'David. Han var en "mixtermakare" och tillbringade mycket tid med sina uppfinningar. En ypperlig dikningsapparat kopplad till traktor är en produkt som han hade tillverkat och en finurlig utgödslingsapparat gjorde åtminstone det jordbruksarbetet till en lek. Dessa två nämnda uppfinningar hade med all rätta gett honom expertberöm. Tillika var han en av de första i trakten som införskaffade utrustning för den torkade spannmålen. David värnade om naturvård. Han var därför en av initiativtagarna för sanering av området kring Klintforsen.

Liksom sin make var Jenny sympatisk och lättsam. Alltid gladlynt och trevlig med en utpräglad vänlig glimt i ögonvrån hade hon jämt mött alla dem, som besökt det "Forsellska hemmet", där man vaket och intresserat följde med alla de stora problem, som tiden hade att erbjuda. Missionen låg Jenny nära hjärtat. Hennes hälsa var inte alltid den bästa.

David var en av de färgstarkaste personligheterna inom Skellefteå landskommun och säkert också en av de mest kända. Söndagen den 7 januari 1973 slutade han sina dagar på Skellefteå lasarett efter att ha vårdats där sedan oktober föregående år. Jenny avled på lasarettet i Skellefteå onsdagen 24 september 1975. De sista åren hade hon vistats på Brännanhemmet i staden.

Fortsätt läs mer
429 Träffar
0 Kommentarer