Rötterbloggen
Rötterbloggen

Alfred och Sofia Marklund, Högnäsfors

Alfred Marklund och Sofia Fia SvenssonjpgAlfred och Sofia Marklund. Foto: Sundborg & Lindberg, Skellefteå. Privat bildsamling. Jonas Alfred Marklund såg dagens ljus 20 januari 1875 i Holmselet, Skellefteå. Han hade sex syskon. Föräldrarna var Jonas Nilsson Marklund från Karsträsk, Skellefteå och Anna Karolina Östensdotter från Holmselet.

Alfred vigdes 9 december 1900 med Linda Margareta Jonsson som var fem dagar yngre än honom, hon var alltså född 25 januari 1875 i Nyholm, Skellefteå som dotter till Jonas Jonsson och Klara Nilsdotter. Linda var barn nummer två i en syskonskara på sex.

Alfred och Linda blev föräldrar till två barn, en dotter och en son. När sonen var drygt ett år gammal avled Linda i reumatisk feber 20 juli 1905. Alfred gifte om sig 4 november 1906 med min mormors fars kusin Sofia "Fia" Margareta Svensson född 9 juni 1876 i Svanström, Skellefteå. Samma år flyttade familjen till Högnäsfors, Skellefteå där de köpt ett hemman. Där föddes Sofia och AlfredAlfred Marklund och Sofia Fia SvenssonAlfred Marklund och Sofia Svensson. Vigda 1906. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.s tre gemensamma barn. 1940 sålde makarna gården i Högnäsfors och bodde något år i Svanström innan de flyttade till Bjurliden, Skellefteå. 

Alfred var känd som en duktig jordbrukare men han var även byns allt-i-allo. Han anlitades flitigt av byborna för skriftliga göromål som bouppteckningar, arvskiften, deklarationer och liknande. Kanske var det så att gamla takter satt i honom? Han hade nämligen under flera års tid varit ledamot i socknens taxeringsnämnd och dessutom mantalsskrivningsombud. Marklund hade alltid varit varmt religiös, vilket visade sig i att han i 30 års tid var sekreterare i Bruträsks DUF. I Bjurlidens missionsförening hade han innehaft uppdraget som kassör. Ofta besökte han Bolidens kapell, där få människor torde ha varit så intresserade lyssnare som honom.

Som person var Alfred gladlynt, lojal och utrustad med en god portion humor. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig många vänner. Omtyckt var han i alla kretsar. Tisdagen 13 mars 1951 avled han hastigt i sitt hem, 76 år gammal.

Sofia var en duktig bondhustru och en förträfflig person med en ungdomlig arbetslust. Gästvänlig och vänfast var hon också. 1952, efter makens död, flyttade hon till pensionärshemmet i Boliden. Hon avled dock på sjukhemmet i Sunnanå, söndagen den 28 november 1954, 78 år ung. Hon efterlämnade endast ljusa minnen och sörjdes förutom familjen av flertalet nära vänner.

Fortsätt läs mer
  215 Träffar
  0 Kommentarer
215 Träffar
0 Kommentarer

Erik och Hulda Eriksson, Bjurvattnet, Skellefteå

Hulda Nilsson och Stor Erik Eriksson BjurvattnetHulda f. Nilsson och Erik Eriksson. Vigda 1896. Foto: Ad. Lidwall, Tidaholm. Privat bildsamling. Erik Johan "Stor-Erik" Eriksson föddes 7 oktober 1876 i Finnforsberget, Skellefteå. Hans föräldrar hette Anders Eriksson och Ulrika Jonsdotter. Redan som 16-åring fick "Stor-Erik" ge sig ut för att tjäna pengar. Han arbetade exempelvis med byggandet av stambanedelen Kusfors-Jörn. Sedan ungdomen hade han varit en varm vän av skytterörelsen och han var en av initiativtagarna till bildandet av Bolidens skytteförening. Han ingick äktenskap 1896 med Hulda Matilda Nilsson f. 1872-03-05 från Räftkläppen, Skellefteå, dotter till nämndeman Nils Nilsson och hans hustru Matilda Gustafsdotter. Huldas far Nils ägde även ett hemman i Bjurvattnet vilket Hulda och Erik övertog i samband med deras giftermål. Erik upparbetade hemmanet och 1939 bestod gårdens kreaturbesättning av 1-2 hästar, 8-10 kor, 4 grisar, 20 får och 1 tjur. Dessutom fanns en traktor samt en lastbil på gården.

Vid sidan av jordbruket arbetade Eriksson även som vägvakt. Han hStor Erik Eriksson och Hulda f. Nilsson BjurvattnetStor-Erik och Hulda Eriksson. Foto: O. Dahlkvist. Privat bildsamling. ade goda förutsättningar för kommunala uppdrag men inte så mycket tid för detta. Dock så tillhörde han under en period taxeringsnämnden i kommunen. "Stor-Erik" var även intresserad av skogsavverkning och hemmansaffärer.

I sin omgivning var han känd som en hjälpsam och förträfflig granne. Hans generositet visade sig inte minst vid missionsförsäljningar och annan form av hjälpverksamhet. Lillhemmet i Skellefteå och hednamissionen låg honom nära hjärtat. På senare år deltog han gärna i religiösa sammankomster i byn eller i Bolidens kapell. Han bistod även sina grannar med tips och hjälp, särskilt när det handlade om deklarationer samt andra skrivgöromål. Optimistisk, glad och pratsam var tre utmärkande egenskaper hos honom. Tack vare detta hade han skaffat sig flertalet vänner.

Liksom sin make var Hulda gladlynt och godhjärtad, varför hon var uppskattad bland byborna. Tystlåten och lugn var hon också. Hennes liv präglades av arbete och åter arbete. Hon var en gästvänlig kvinna som hade skaffat sig många vänner. Hulda somnade in i hemmet den 13 augusti 1946, efter en kort tids sjukdom. Hon var inne på sitt 74:e levnadsår. "Stor-Erik" var sjuk de sista två månaderna av sitt liv och vistades då hos äldste sonen bussdirektör "Kalle" Eriksson i Skellefteå. Där avled han 1 maj 1949, 72 år gammal.

Hulda och Stor Erik Eriksson BjurvattnetHulda och Erik Eriksson. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Hulda Eriksson född Nilsson Stor Eriks fruHulda Eriksson f. Nilsson. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.

 

Fortsätt läs mer
  475 Träffar
  0 Kommentarer
475 Träffar
0 Kommentarer

Olov Lindgren Nybrännliden, Burträsk

Nybrännliden Olov Lindgren hustru Lydia och sonen Knut beskurenNybrännlid-Olov med hustru Lydia och sonen Knut. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Olov Valfrid Johansson Lindgren, kallad "Nybrännlid-Olov", föddes 24 augusti 1859 i Innansjön, Burträsk som ett av sju barn till Johan Fredriksson och Greta Stina Olofsdotter. 1866 flyttade familjen till Nybrännliden. Familjen var dock inte de första som hade bott i byn. Soldaten Per Käck född 1788, också han från Innansjön gifte sig med Anna Redlig från samma by. De "drog till skogs" och fann en plats i Nybrännliden där de byggde ett soldattorp åt sig själva och sina barn. Husgrunderna efter deras stuga syns nog än i dag men om familjen Käcks liv finns inte så mycket information att hitta. Johan Fredriksson med familj valde att slå sig ner cirka 600 meter från platsen där familjen Käck bodde. Sommaren 1870 nästan exakt för 150 år sedan, avled Johan Fredriksson i sviterna av lunginflammation. Han hade uppfört många byggnader, bland annat en åttakantig byggnad samt en rundloge i Nybrännliden. Modern Margareta Kristina gifte om sig med Olof Gustaf Sjöström. I deras äktenskap föddes fem barn, Olov Valfrid fick alltså fem halvsyskon. O.G. Sjöström och Margareta Kristina blev med andra ord advokaten Henning Sjöströms farföräldrar.

Olov Valfrid tog sig efternamnet Lindgren cirka 1883 i samband med sitt giftermål med Karolina Elisabet Olofsdotter f. 1864-05-20 i Robertsfors. Hennes familj flyttade 1882 till Sikfors, Burträsk där fadern var skogvaktare. De blev föräldrar till en son och en dotter. Elisabet avled i mitten av februari 1891 av okänd sjukdom.

Olov gifte om sig i januari 1892 med Hilda Kristina Öman f. 15 mars 1872 i Andersfors, Burträsk, hon hade varit piga hos familjen. I ungefär samma veva köpte Olov gården av sin styvfar O.G. Sjöström. Den sistnämnde flyttade med sin hustru, Margareta Kristina, till Bergsvedjan, Burträsk där de bodde en tid. Olof Gustaf avled 1913 i Bergviken och Margareta Kristina gick bort fem år senare. I Olov Lindgrens andra äktenskap såg sex barn dagens ljus innan sorgen på nytt kom att drabba honom och barnen. Hustrun Hilda gick bort i juni 1902 efter ett tioårigt äktenskap. Olov vigdes för tredje gången i januari 1903 med LYDIA Margareta Lindmark f. 28 mars 1883 i Ljusvattnet, Burträsk. I deras äktenskap kom tretton barn till världen, Olov Lindgren blev alltså far till 21 barn. Fyra av barnen i det sistnämnda giftet dog som små, två samma dag som de föddes och ett tredje barn dog blott en dag gammalt. Yngste sonen dog 5 år gammal. Ett av dessa barn från tredje giftermålet, hette Peder. Han gifte sig med min morfars syster och de bosatte sig i Kalvträsk.

I sina krafts dagar var Olov en idog och arbetsam man. Han var en duktig jordbrukare och hade nyodlat mark i Nybrännliden. Totalt fanns det 11 hektar åkermark på hemmanet. Med tiden kunde gården föda sju till åtta kor, får, gris och kalvar samt en häst. Hästen var ju oumbärlig vid odlingen och i skogen på vintern. Olov var väldigt stark, sägs det. Han hade ärvt sin styrka av sin morfar Olof Andersson, gift med Maria Katarina Olofsdotter i Brännbergsliden som blev 102 år gammal. Det berättas att Olof Andersson en gång var i Gammelbyn, Burträsk samt bar en tjärtunna i vardera handen, från gamla gästgivaregården till kyrkan och tillbaka. I varje tunna fanns det 48 kannor tjära, d.v.s. cirka 160 kg. Ett rep eller något liknande var draget runt tunnorna så att han hade något att hålla i.

I början av 1900-talet köpte Robertsfors AB skogen i Nybrännliden för 12000 kr, men Olov Lindgren tvingades, som var vanligt på den tiden, köpa tillbaka avstyckningen (gårdstomten). Om åborna hade varit envisa lär de ha fått tomten gratis av bolaget.

Böndagshelgen efter midsommar 1919 var det en stor fest i Burträsk. På kvällen var det dans på Västomvikens relativt nya dansbana. Hjalmar Strid satt där ensam och spelade på fiol den allmänt omtyckta "Under Paris broar". När refrängen "Det var i Haga park" skrålades mer än sjöngs tyckte man att det var rena rama Burträsktoppen. Olov Lindgren deltog i denna fest. Han rörde sig fram i maklig takt. Armarna snurrade som väderkvarnsvingar. Han liknade en skuggboxare. Olov var i toppform eftersom han hade fått "en knapp i västen". Han verkade vara väldigt stark men bråkade inte eller slet någon i kläderna. "Han är inte så farlig som han ser ut. Han är en klok och fin man, så ni behöver inte vara rädda." Dessa ord yttrade den fridsamme fjärdingsmannen Lövroth om Nybrännli-Olov.

På ålderns höst blev Olov Lindgren religiös och brann för att man skulle arrangera byaböner i småbyarna. Flera sådana anordnades i Nybrännliden med omnejd. Det var Olov själv som läste bönerna och följde i princip ritualerna för en högmässa. Orglar var ovanliga ute i byarna men istället fanns "n'Jan Nilsa däri Sikfarsom". Han tjänstgjorde vid bönerna såsom uppsjungare, som det kallades.

På Burträsk sjukstuga, där Olov Lindgren vårdats en tid och varit sängliggande, avled han 2 april 1930. Efter makens död lämnade Lydia och sju av barnen Nybrännliden för Innansjön där de bodde i två år. Det värsta under tiden familjen bodde i Nybrännliden var nog barnens skolgång. Sex km hade de till skolan i Storbrännan. Vilket barn vill färdas så långt på morgonen och på kvällen? I dag finns det väg till Nybrännliden och många andra mindre tidigare boplatser.

1932 gifte Lydia om sig med änkemannen Fredrik Vilhelm Fredriksson i Västomsundet, Burträsk. Han var född 30 mars 1879. Lydia avled 25/11 1949 efter en tids sjukdom på Burträsk sjukstuga. Hon var vid sin bortgång bosatt i Innansjön. Fredrik dog 28 juni 1961 i Burträsk. Lydia var en trevlig och gästfri kvinna som var omtyckt av alla hon hade kommit i kontakt med.

Fortsätt läs mer
  273 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
Fantastiska historier du berättar.
onsdag, 29 juli 2020 16:14
273 Träffar
1 Kommentar

Vilhelmina "Mina" Bexelius f. Nordsvan

Fru Vilhelmina Mina Bexelius f. Nordsvan Mångbyn 2015 001 031Vilhelmina Mina Bexelius f. Nordsvan. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Josefina Vilhelmina "Mina" Nordsvan föddes 21 september 1859 och växte upp i Hortlax, Piteå. Hennes far, Michael Nordsvan var skeppare, modern hette Josefina Johansdotter Dahlberg. "Mina" var äldst av åtta syskon. Hon avlade telegrafistexamen 1879. Under de närmast efterföljande åren hade hon tjänst vid telegrafistationerna i Piteå, Töre och Kalix. 1883 dog fadern. 1883-1885 sommarvikarierade "Mina" som telegrafist vid telegrafstationen i Lövånger. 1885 flyttade modern och alla barnen till Piteå stad. 1888 fick Mina fast tjänst som telegrafist vid stationen i Sikeå, Bygdeå. Hon innehade den tjänsten till år 1894 när hon lämnade för flytt till Kalix men redan året efter återvände hon till Sikeå. Där stannade hon till 1902 när hon ingick äktenskap med handlare Johan Bexelius från Mångbyn, Lövånger. 

"Mina" var särskilt avhållen som telegrafist av allmänheten för sitt alltid trevliga och hjälpsamma sätt. Ett fint bevis på denna uppskattning tog hon emot när hon lämnade Sikeå, i form av en textad tacksamhetsadress från Bygdeå kommun och dess invånare.

Efter att fru Nordsvan hade slutat sitt jobb som telegrafist var hon värdinna i det gästvänliga Bexeliuska hemmet i Mångbyn, som hon skötte väldigt bra. Hon var en fin person, varmhjärtad och sympatisk. Ett av hennes stora intressen var missionen, för den offrade hon både tid och omtanke. "Mina" var även medlem i Mångbyn-Broänges syförening. "Mina" Bexelius avled 10 januari 1935 av lunginflammation. Hon hade många vänner som ärligt deltog i sorgen efter henne. Mycket folk följde henne till den sista vilan. Hennes närmast efterlevande var maken Johan Bexelius, fosterdottern Rut född Hägglund och två systrar. Må hon vila i frid!

Vykort på Bexeliusgården i Mångbyn. Påskrivet 2 dec. 1921. 2015 001 083Bexeliusgården i Mångbyn. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Mina Nordsvan gift med Johan Bexelius 2015 001 079Mina Nordsvan gift Bexelius. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

 

Fortsätt läs mer
  325 Träffar
  0 Kommentarer
325 Träffar
0 Kommentarer

Bror Holmström Bergsbyn, Skellefteå

Bror Holmström BergsbynBror Holmström, Bergsbyn, Skellefteå. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Hemmansägare Bror Anton Holmström föddes 9 december 1877 i Bergsbyn, Skellefteå. Hans föräldrar var bonden Martin Holmström och hans hustru Eva Magdalena Vikström. Bror hade åtta syskon. I unga år övertog han sina föräldrars jordbruk i Bergsbyn. Han gifte sig med Alma Gustava Boström f. 1878-08-17 från Morön, Skellefteå. Inom äktenskapet föddes fem barn. En stor sorg för makarna var när äldste sonen Abel avled 1924 i sviterna av bland annat lunginflammation på Skellefteå lasarett.

Bror efterträdde sin far som byaålderman, en befattning han innehade i 32 års tid. I 35 år var han förman vid Bure AB för timmersorteringen i Skellefteälven. I sin hemby stod Holmström alltid till förfogande för byborna. Han bistod vid boutredningar, upprättande av arvskiften, deklarationer, etcetera.

Så småningom började hans arbetskapacitet, pålitlighet och allmänintresse att anlitas för offentliga uppdrag vilka alla han skötte exemplariskt.

I 40 år satt han i taxeringsnämnden och nästan lika länge i fastighetstaxeringen. När kommunfullmäktige infördes i Skellefteå blev Bror Holmström självklart utsedd till ledamot och tillhörde den liksom beredningsutskottet i flera perioder. Dessutom var han ledamot i folkskolestyrelsen sedan dess begynnelse i Skellefteå landsförsamling, ledamot av vägfullmäktige i Skelleftebygdens vägdistrikt en lång tid, ordförande i valnämnden för Bergsbyns valdistrikt, styrelseledamot i Skellefteå sparbank, ledamot av hälsovårdsnämnden i Skelleftestrands municipalsamhälle, revisor för Skellefteå tingslags räkenskaper och för Skellefteå sockens brandkårsstyrelse. Därtill innehade Bror uppgiften som ledamot av markegångsnämnden, mantalsskrivningsombud, brandombud inom sin hemby, av länsstyrelsen utsedd värderingsman vid strandsyner med mera.

Hans prestation utmärkte sig av en varm ideell livssyn, som visade sig i bland annat det arbete för missionen som han hade lagt ner. Holmström var också en stark nykterhetsförespråkare. Trots sitt intensiva värv vandrade Bror Holmström stilla och tryggt genom livet. Han skötte sitt jobb och sina förtroendeuppdrag säkert och felfritt. Med sin tjänstvillighet att ge en hjälpande hand där så behövdes, hade han erhållit uppskattning, medkänsla och ärlig vänskap i de vidaste kretsarna.

På sin 70-årsdag uppvaktades han med start redan kl. 5 på morgonen. Hyllningarna bestod av musik, sång och tal. Därefter kom grannar, släkt och vänner för att fira honom. Senare på dagen gratulerades han av olika representanter för de olika organisationer och sammanslutningar som han var delaktig i. Det blev nog ett minne för livet för Bror Holmström. 76 år gammal avled Bror Holmström, den 4 februari 1954. Hustrun Alma avled 1952-03-16.

Fortsätt läs mer
  360 Träffar
  0 Kommentarer
360 Träffar
0 Kommentarer

Karl och Valborg Forssell, Svanström, Skellefteå

Valborg och Karl Forssell SvanströmValborg och Karl Forssell. Vigda 1927. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl August Forssell föddes 30 april 1896 i Svanström, Skellefteå som son till Anders Persson Forssell och hans hustru Eva Lisa Nyström. Karl var sin hembygd trogen hela livet. Han hade en arbetskapacitet av stora mått. Samma år som guldmalmen hittades på Fågelmyran i nuvarande Boliden, dvs. 1924, köpte Karl halva föräldrahemmanet i Svanström, Skellefteå. När han köpte gården födde den endast tre kor men han uppodlade fyra hektar och 1943 klarade marken av att ge mat till sju kor två hästar, ungdjur och en gris. Tre år senare födde marken tio kor och häst. För att Karl skulle få användning av sin arbetsvilja, inköpte han 1942 ett närliggande hemman. Karl Forssells jordbruk var ett av de största och mest välvårdade i byn. Såsom byasmed och speciellt plogbilssmed hade Karl gjort sig välbekant inom de vidaste kretsarna. Han hade inte mycket tid över för fritidsintressen men när tiden tillät, gav han sig gärna ut på jaktstigen. Karl var medlem av RLF, mejeri- slakteri- och kalkbruksföreningen i Svanström.

Karl hittade sin hustru i Holmfors. Valborg Johanna Forssell f. 1905-06-07 blev hans livskamrat. Hennes föräldrar var Nils-Olof "Nirs-Orsa" Forssell och Anna Viktoria Marklund. Karl och Valborg vigdes 30 oktober 1927. I unga år hade Valborg plats som hembiträde i Kåbdalis i Norrbotten. Hennes största intresse var hemmet och familjen. Valborg blev mor till fyra barn. En stor sorg för Karl och Valborg var när dottern Anna-Lisa avled på Skellefteå lasarett 14 år gammal 17 juni 1947 i sviterna av sockersjuka (diabetes) efter några dagars sjukhusvistelse.

Knappt ett år senare drabbades makarna ånyo av sorg.Sonen Anders (namne med sin farfar), tre år gammal, drunknade i Klintforsån. Han lekte på gården, som ligger alldeles bredvid ån, tillsammans med sin 11-åriga syster. När hon under ett par minuter gjorde ett ärende i den intilliggande ladugårdsbyggnaden försvann pojken. Något vittne till vad som hände fanns inte men av allt att döma hade han kommit ut på den ganska branta och halkiga slänten ned mot älven samt rutschat ner i vattnet som länge varit ofruset. Olyckshändelsen inträffade vid 17-tiden på eftermiddagen. Så fort man fick veta vad som hade hänt påbörjades efterforskningar efter den lille gossen. Han hittades i vattnet ett hundratal meter längre nedströms efter älven. Anders fördes i bil till läkare i Boliden men där konstaterades att han hade lämnat jordelivet. 14 april 1948 ägde denna mycket tragiska händelse rum. Nu hade föräldrarna "bara" kvar två av sina fyra barn i livet.1976 flyttade Karl och Valborg till Sjungande Dalen i Skellefteå där de bodde fram till sin död. Karl gick bort 2 mars 1978, Valborg dog 25/10 1979. Frid över deras minnen!

Fortsätt läs mer
  419 Träffar
  0 Kommentarer
419 Träffar
0 Kommentarer

Byggmästare Karl Ludvig Vikström, Nedre Bäck

Carl Ludvig Vikström Nedre BäckKarl Ludvig Vikström, Nedre Bäck. Foto: O. P. Engström, Piteå. Privat bildsamling. Byggmästare Karl Ludvig Vikström föddes 14 juli 1862 i Nedre Bäck, Skellefteå som yngst av tre barn till Olof "Ol-Orsa" Vikström och hans hustru Anna Katarina Bergström. Redan som pojke hade K. L. börjat intressera sig för det tekniska. Det var således ganska naturligt för honom, att han kom med idén att bygga en damm med vattenhjul, där de kunde slipa liarna, då de var i Bäckänget i slåttern. Bäcken är i norra delen av Bäckänget delad i två vattenfall. I det ena byggdes vattenhjul med slipsten och i den andra bäckfåran en skurdamm för reglering av vattentillförseln. Dammen var gjord av friskt, bilat timmer. 

Om detta var Vikströms första försök i byggbranschen, var det verkligen inte det sista. För honom blev det som för Karl XII: "Detta skall hädanefter bliva min musik." I vuxen ålder tillverkade han dessutom en flerstämmig orgel, vilken helt och hållet var ett handarbete, även stämmorna samt tangenterna. Orgeln såldes till Johan "Janne" Andersson i Risbölenoret. "Janne" hade en son som hette August. Vid den sistnämndes bortgång inropades orgeln på auktion och hamnade i Lövånger. 

Det berättas att K. L. Vikström vid 20 års ålder tillsammans med några kompisar reste till Båtvik, Byske, ett sågverk med tre ramar. Där stannade han i några år som sågare. Därefter gick resan vidare till Munksund, Piteå sommaren 1888. Ett sågverk som bestod av tolv ramar. Där träffade han Johanna Kristina Bergström född 30 oktober 1860 från Arnäs, Ångermanland. De gifte sig 15 juli samma år. 1892 flyttade makarna till Nedre Bäck, Skellefteå där de övertog Karl Ludvigs barndomshem tre år senare. 1893 avled Johanna Kristina i lungsot. Äktenskapet blev barnlöst. 22 juni 1902 gifte Karl Ludvig om sig med Katarina Augusta Karlsson f. 1867-01-22 från Risböle, Lövånger. De blev föräldrar till en dotter och en son. 

K. L. Vikström var byggmästare och fick med tiden smeknamnet "Byggen". Han ritade och uppförde ett flertal sågverk, kvarnar och spånhyvlar som drevs av ett vattenhjul. Även mindre kraftverk i byggde han i olika vattendrag. Vikström var begåvad med en särskild humor. Den kom väl till användning för honom som arbetsledare och byggmästare såväl som i umgänget med grannarna i byn. En tillrättavisning i jobbet kom ofta blandad med en gnutta humor, som framkallade ett gott skratt, vilket lättade stämningen. Han såg på sig själv med samma skämtlynne.

Ritning för vattensåg i BäckRitning över vattensåg i Nedre Bäck som K. L. Vikström uppfört. Privat samling. Okänd fotograf.

Han talade om att han en gång var på en byggarbetsplats där han var tvungen att stanna över helgen. För att få lite motion tog han på sin lediga tid en spatserkäpp, som någon av herrarna lämnat i farstun, och gick en runda i samhället. Han svängde runt med käppen, och rätt som det var så slog han sig rakt i pannan. "Men, yttrade han, då skyndade jag och såg mig om, om någon sett missödet." Tydligen var han inte så van vid dylika manér.

K. L. Vikström var mycket ömhjärtad om de som var sjuka och behövde hjälp. En gång var han på besök hos en änka. Hon hade en flicka som hade kommit hem från södra Sverige och hon var inte riktigt frisk. Han tycktes förstå att hon kanske kunde ha äggvita (kallas även albuminuri eller proteinuri reds. anm, se länk nedan för mer info). Det hade han själv haft och det tyckte han var en svår sjukdom. När han följande dag kom till mejeriet för att avlämna mjölken. Det var vanligt att man stannade en stund i mejeriets stora invägningsrum för att diskutera aktuella frågor. Han berättade då hur det förhöll sig med den sjuka flickan och tyckte att det var oförlåtligt av dem, som grannar, att inte ordna så att hon fick komma till läkaren i Skellefteå för undersökning. Man beslöt att genast vidtala Johan Forsberg att skjutsa henne till doktorn och byamännen skulle betala resan.

Beskedet från läkaren visade att det inte var något fel på tösens hälsa och att det nog skulle ordna sig med tiden. Efter hemkomsten från Skellefteå blev det snart känt i byn vilken sjukdom det var fråga om, och när K. L.  kommande dag kom till mejeriet med mjölken, frågade en av de närvarande spetsfundigt, hur det var för honom när han var som ovannämnda flicka. Svaret lät inte vänta på sig: "He skå jig tala om för däg att om du fatt försök henderna, nog hava flisern gatt borti tannom a dä." (Det ska jag tala om för dig att om du fått försöka det där, nog har flisor gått ur tänderna av dig.) Ett vanligt uttryck på den tiden. Vikström var sällan mållös.

1916, mitt under brinnande världskrig, uppstod en viss brist på importvaror som exempelvis fotogen och oljor, tenn, koppartråd med mera. Därför bestämde sig byggmästare Karl Ludvig Vikström för att bygga en kraftstation i anslutning till den vattendrivna ramsågen i byn. En mindre tillbyggnad byggdes för detta ändamål på norra sidan av sågen och där placerades generatorn med tillhörande instrument. Turbinen var på 5 hk och tillverkad vid Ursvikens mekaniska verkstad. Generatorn med tillhörande instrument och en del armatur, köptes från Skellefteå Ångbryggeri AB när de kunde erhålla ström från kraftverket i Finnfors.

Kraftstationen var belägen drygt 400 meter från Vikströms gård och för att kunna fjärrmanövrera den placerades linskivor i ledningsstoplarna. I dessa placerades grova järntrådar, vilka var kopplade till turbinen. Hemma vid fastigheten var en snäckväxel monterad på utsidan av väggen. På insidan fanns en voltmätare och en ratt, där man kunde starta och stanna maskineriet samt reglera till önskad spänning.

På hösten samma år var allt klart för provkörning. Det var en stor upplevelse när strömmen släpptes på och de 20 ljuspunkterna spred sitt sken. Allt fungerade klockrent. Redan samma kväll kom de första intresserade från byn för att titta. En man var känd för att vara ytterst rapp i munnen. Han sa till Vikström: "Veisst fa I ga hit om he jer vackert ver å sätt me attve knuten å lääs tininga, I hall a si se ill vä den belysning I hav hääm?" (Visst får jag gå hit om det är vackert väder och sätta mig utmed knuten och läsa tidningen, jag håller att se så illa med den belysning jag har hemma). Vikström svarade: "Jåå, veisst fa du he, män he jett vara Skelletblae du lääs!" (Ja, visst får du det, men det måste vara Skelleftebladet du läser).

Ljust värre var det hos Karl Ludvig och hans familj när de hade dragit in elektricitet i sitt hem. En av grannarna kom på besök. K. L. satt och läste tidningen. Denne såväl som övriga bybor satt vid sina karbidlampor som visserligen gav ledljus men som självklart aldrig kunde jämföras med elljus. Vikström utbrast: "Jig ha tainkt att däm som läsa Skelletbladet däm ska fa seitt inni köken, men däm som läsa Norran däm ska fa seitt uta bron." (Jag har tänkt att de som läser Skelleftebladet de ska få sitta inne i köket men de som läser Norran de ska få sitta ute på bron). Vikström höll själv Skelleftebladet och Aftonbladet med bilagan Brokiga blad.

Under den första tiden kraftstationen var i bruk försåg den nämligen endast Vikströms fastighet med elektricitet. Ett par närliggande fastigheter fick sent på hösten 1916 respektive nästkommande år elström inmonterat. Installationerna begränsades till några ljuspunkter i varje fastighet. 1917 var bristen på fotogen påtaglig, varför byborna tvingades skaffa karbidlampor. Denna åtgärd medförde att byborna redan året därpå inledde förhandlingar med Vikström om att få bilda en förening och driva kraftstationen gemensamt. Så blev det också. Mer om den föreningens historia en annan gång.

Varje höst när släkten från Stockholm var hemma i Risböle på semester, brukade man anordna en jaktdag på sjöfågel i Bäckfjärden. Detta var i seklets början varför cykel ej var vanligt förekommande, utan K. L. Vikström kom gående finklädd med bössa över axeln och hade förmodligen rott efter Storträsket. När han kom tillbaka på kvällen frågade en granne hur det hade gått med andjakten. Han replikerade: "Ja, he ha vöre eitt förfärligt bombardemang uti Bäckfjölom, men naga sjöfågla hava ve eint fatt." (Ja, det har varit ett förfärligt bombardemang i Bäckfjärden, men några sjöfåglar har vi inte fått).

Vid tiden för första världskriget var Vikström tillsammans med sina svågrar delägare i det så kallade Trust bolag med ångsåg på Kolgrundet. Skog inköptes som rotposter från byarna i närheten. De flesta bönderna i Risböle och Nedre Bäck var med i timmerkörningen, så även K. L. Vikström. Det ville sig dock inte bättre att hans märr fick en skada i lokstaden, så han tvingades att sluta med timmerkörningen och kom aldrig tillbaka den vintern. Svågern K. G. Karlsson kom under våren på besök och passade då på att fråga hur det var med märren. K. L. svarade: "Jig knoog å tjöör gönniga inni Bäckänge, men jig hav ein förfärligt stor krakhop ätter mä." (Jag knogar och kör gödning i Bäckänget, men jag har en förfärligt stor hop av kråkor efter mig).

Vikström besökte ofta sin svåger Johan Forsberg. En varm sommardag satte de sig på brunnen vid ladugården för att samspråka. Det var troligtvis något intressant, då brukade K. L. lägga ena benet över knäet och svänga med foten. Detta observerade en bagge som gick och betade på gården. Det dröjde inte länge förrän han backade, tog sats och fick in en fullträff på smalbenet. K. L. svor och baggen fick en spark så att han rullade flera varv efter marken.

Karl Ludvig Vikström hade Nedre Bäcks första bil som han köpte 1924. Det var en T-ford. K. L. Vikström avled 76 år gammal 29 maj 1939. Hustrun Augusta avled fem år senare, 1944-02-21.

Fortsätt läs mer
  575 Träffar
  0 Kommentarer
575 Träffar
0 Kommentarer

Viktor och Maria Larsson, Ragvaldsträsk, Skellefteå

MARIA Augusta Hedström Per VIKTOR Larsson RagvaldsträskMaria och Viktor Larsson, Ragvaldsträsk. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Per Viktor Larsson föddes och växte upp i Ragvaldsträsk, Skellefteå som ett av tretton barn till bonden Nils Johan Larsson och hans hustru Elisabeth Karolina Persdotter. Några av syskonen dog som små. 1889 delade Viktor och brodern Algot på hemmanet som tillhört deras släkt i nio generationer. Algot erhöll stamhemmanet medan Viktor fick en avstyckad del av densamma. 1905 uppförde Viktor en ny mangårdsbyggnad på gården. 

1910-11-27 vigdes Viktor med Maria Augusta Hedström från ÖsMARIA Augusta Hedström RagvaldsträskMaria Hedström gift Larsson. Foto: Jonas Nordstrand. Privat bildsamling. tra Hjoggböle, Skellefteå. Hon såg dagens ljus 27 juni 1874 som äldst i en syskonskara på tre barn. Föräldrarna var August Andersson Hedström och Eva Greta Olofsdotter. Eftersom Marias far dog i maj 1883, när hon var nästan nio år gammal, blev hon fosterbarn 1888 hos makarna Anders Gustaf Andersson och hans hustru Greta Ulrika Holmgren i Svarttjärn, Lövånger. Maria stannade hos dem i fyra år tills hon 1892 flyttade till Ragvaldsträsk, Skellefteå. Där bodde hennes mor som hade gift om sig med änkemannen Joakim Andersson, de fick två söner tillsammans. Ett år senare erhöll Maria tjänst som piga hos Lars Anton Eriksson med familj i nämnda by. 1895 återvände hon hem till sin mor och styvfar. I tre års tid mellan 1899-1902 arbetade Maria som piga hos rådman David Reinhold Markstedt med familj i Skellefteå stad. Det sistnämnda året kom hon tillbaka till sin mor i Ragvaldsträsk. Hon övergick sen till att bli bondmor i samband med sitt giftermål. I äktenskapet mellan Viktor och Maria föddes två söner, dessutom fick Viktor en son med en kvinna som bodde hos dem. Maria gick bort 68 år gammal 14 augusti 1932. Av Marias totalt fem syskon var hon den enda som gifte sig och bildade familj. De övriga syskonen dog ogifta i olika sjukdomaAnders Gustaf Andersson och MARGARETA Ulrika Holmgren Svarttjärn LövångerMarias fosterföräldrar Anders Gustaf Andersson med hustru Margareta Ulrika Holmgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling. r. 

Vid sidan av jordbruket ägnade sig Viktor åt snickeri och smide, inom vilka områden han var väldigt duktig. Han anlitades ofta av andra för hjälp med dylika arbeten. 1939 sålde han hemmanet till två av sina söner hos vilka han bodde och hjälpte till med sysslorna. 

Larsson var också en humorist av hög kvalitet. Trots sina egna vedermödor i livet lockade han med sin humor både yngre samt äldre till att glömma alla hemskheter och att istället se det positiva i tillvaron. Det var därför aldrig trist i Viktors närvaro, utan det var istället flera klangfulla skratt som ljöd i hans omgivning. Han var alltid gladlynt och en person som det var enkelt att komma överens med. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig en stor vänkrets. Viktor Larsson avled på midsommaraftonen 1953 (19/6). 74 år ung blev han.

 

 

Fortsätt läs mer
  597 Träffar
  0 Kommentarer
597 Träffar
0 Kommentarer

Garvare Zackarias Nilsson, Nybyn, Nysätra

Garvare Zackarias Nilsson f. 1871 01 06 Nybyn 2015 059Garvare Zackarias Nilsson. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Zackarias föddes i Strandfors, Nysätra 6 januari 1871 men växte upp i Flarken som näst yngst i en syskonskara på åtta barn. Hans föräldrar var bonden Nils Nilsson och hans hustru Magdalena Charlotta Andersdotter. När Zackarias var 11 år gammal, 1882, avled hans far 59 år gammal. Två av Zackarias bröder tog sig efternamnet Forsberg, men själv behöll han efternamnet Nilsson efter fadern.

År 1888 blev Zackarias dräng hos sin äldre bror Olof Edvard Nilsson med familj. De hade köpt sig en gård i byn Hörnäs, Nysätra. Redan året därpå, dvs. 1889 flyttade Zackarias till Byske. Där var han dräng och lärling hos garvaren Ardent Björkman med familj. Hos honom lärde sig både Zackarias och yngre brodern Gustaf garveriyrket. Zackarias blev kvar där i knappt fyra år innan han på våren 1893 flyttade hem till Nysätra igen. Han bosatte sig i Nybyn tillsammans med sin bror. Där startade Zackarias både garveri- och skomakerirörelse. Med tiden utvidgades verksamheten till att även innefatta skoaffär. Gustaf gifte sig 1897 och bildade familj i Nybyn. Zackarias gifte sig 1905 med Selma Augusta Vidmark. Makarna fick fem barn i äktenskapet. Barnen tog sig efternamnet Essner.

Cirka 1931 avvecklades garveriet. Han hade fullt sjå med att sköta skoaffären. Denna såldes omkring 1942. Efter hustruns bortgång 11 juli 1934 vistades Zackarias hos sina fem barn. Som affärsidkare var han samvetsgrann och rättvis. Som person var han munter och inbjudande. I yngre år var han verksam inom nykterhetsrörelsen. Han arbetade ihärdigt i IOGT-logen Trofast. Under tiden Nysätra var eget vägdistrikt var han i flera år deras kassör och styrelseledamot. Han hade också en del andra förtroendeuppdrag. Överallt var han respekterad och omtyckt.

Zackarias avled 26 juli 1951 på sjukstugan i Nordmaling. Han var vid sitt frånfälle 80 år gammal. Hans bortgång kom oväntat. I många år bodde han hos sina barn i Stockholm och Nordmaling. Varenda år åkte han till Nysätra för att hälsa på vänner och bekanta. Frid över hans minne!

Fortsätt läs mer
  504 Träffar
  0 Kommentarer
504 Träffar
0 Kommentarer

Johan Pettersson, Hökmark, Lövånger

Johan Pettersson Hökmark 2015 001 075Johan Pettersson, Bränna, Hökmark. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Johan Pettersson föddes 13 februari 1863 och växte upp i Frostkåge, Byske. Hans föräldrar var bonden Per Johansson och hans hustru Lovisa Johansson. Johan bodde kvar hemma på gården tills han gifte sig 2/1 1898 med Tilda Johanna Pettersson f. 1877-04-01 från Ånäset. Hon var dotter till bonden Per Pettersson och hans hustru Eva Christina Nilsdotter.

Johan och Tilda köpte en gård i Frostkåge samma år som de gifte sig. Där föddes sonen Valfrid Johannes 16 mars 1899. Året därpå, den 10 april, avled Tilda i lunginflammation. Johan gifte om sig 19/1 1902 med Helena Holmgren f. 20/7 1870 i Byske. I slutet av juni 1914 flyttade familjen till Hökmark, Lövånger där de hade köpt ett hemman, gården kallas för "Bränna". Det fanns en annan Johan Pettersson som bodde på den så kallade Hallbacken i Hökmark, icke att förväxla med denna Johan Pettersson. 

Redan i ungdomen började Johan att ägna sig åt trävaruindustrin. Han hade anställning hos sågverkspatron Johan Olof Rydin i Ånäset i ungefär 10 år, förmodligen var det så han träffade sin första hustru Tilda. Johans redlighet och strävsamhet togs i anspråk både inom det allmänna men även inom den privata sektorn. Han var virkestummare både på vintrarna och vid skeppningarna på somrarna. Utöver det var han sockenbyggmästare i Lövångers kommun vilken befattning han hade i många år. Han åtnjöt full tillit från alla håll tack vare sitt klara omdöme och sitt praktiska sinne. Allt han gjorde var för Lövångers bästa.

Av Petterssons övriga åtaganden kan nämnas att han var revisor i vägkassan och ledamot i kommittén för Lövångers ålderdomshem. Förutom dessa sysslor hade han flera ytterligare förtroendeuppdrag. Även inom grannskapet gav han gärna en hjälpande hand om någon så önskade och tiden tillät det. Som person var Johan anspråkslös och allmänt omtyckt. Han var alltid osjälvisk och karaktärsfast när det handlade om andra människor. Han hade många vänner.

På måndagsmorgonen den 18 februari 1929, hade Johan begett sig till Vebomark för att utföra sitt dagliga jobb som tummare, när han hastigt insjuknade och insomnade några timmar senare vid 19-tiden på kvällen. Han blev 66 år ung. Hustrun Helena avled 30 november samma år. Sonen Valfrid övertog gården i Hökmark efter Johan och Helena.

Fortsätt läs mer
  560 Träffar
  0 Kommentarer
560 Träffar
0 Kommentarer

Johannes Lundström, Dalvik, Skellefteå

Johannes LundströmJohannes Lundström Dalvik. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Mormors farbror Johannes Lundström föddes 14 december 1886 i byn Dalvik, Skellefteå i Västerbottens län. Han var barn nummer tre i en syskonskara på åtta barn till skomakaren Petter Svensson Lundström och hans hustru Emma Kristina Johansdotter Lundgren.

I sin ungdom arbetade Johannes med timmerkörning i skogen. Senare i livet livnärde han sig på hästuppfödning och jobbade med skogsarbete när han behövde pengar. Johannes köpte bland annat mycket envetna finska hästar och han hade ett oerhört bra öga för vilka hästar som gick att tämja till. Han hade bland annat en liten finsk märr som bara var 1,5 meter i mankhöjd. Detta sto drog tydligen tyngre lass än hästar som var två dm högre i manken. En anekdot om detta. Johannes och några andra kuskar skulle kappköra till Bonnstan i Skellefteå när han nyss hade köpt denna häst. Alla de andra kuskarna skrattade åt honom och körde iväg. Johannes sto var inte särskilt snabbt men hon gav inte upp och var seg. När de kom till Myckle hade han passerat alla de övriga sex ekipagen, han hade selat av hästen och utfodrat innan de andra kom fram.

I december 1912 tänkte Johannes flytta till Jukkasjärvi men han ångrade sig i sista stund och blev sin hembygd trogen hela livet. Johannes övertog 1921, tillsammans med sin äldre bror LeonGunnar och PutteJohannes bror Gunnar Lundström, undertecknads mormors far, med hästen Putte som Johannes hade fött upp. Okänd fotograf. Privat bildsamling. ard, hemgården i Dalvik efter fadern. Han delade rum på övervåningen tillsammans med just Leonard.

Johannes gifte sig aldrig. Han saknade dock inte kvinnligt sällskap men bytte ofta flickvän eftersom han var så blyg. Han hade nog blivit lite avskräckt av sina argsinta systrar. Johannes var en bra granne och enligt vad som berättats en ganska slarvig person men han var också oförarglig. Han var väldigt snäll och hade alltid tid för sina syskonbarn. Om någon var ledsen, var det han som fick barnen på gott humör igen.

Precis som sina bröder Arvid och Leonard brukade Johannes snurra på sin mustasch. De hade ganska ovårdat hår. Min mormor som var utbildad frisör ville därför inte klippa dem. Det fick deras bror Gunnar, (min mormors far), göra istället. 12 april 1965 somnade Johannes in på Norsjö sjukstuga 78 år gammal. Han är begravd på Bolidens kyrkogård tillsammans med brodern Leonard. 

Fortsätt läs mer
  641 Träffar
  0 Kommentarer
641 Träffar
0 Kommentarer

Maria och Karl Boström, Furunäs, Skellefteå

Maria och Karl Boström1Maria och Karl Boström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Min farmors moster Anna Maria Sandström föddes 7 juni 1879 i Svarttjärn, Lövånger som äldst av tre döttrar till smeden Albert Sandström och hans hustru Maria Fredrika Persdotter. Familjen bodde i ett litet torp som bestod av ett rum och kök. Dessutom fanns ett rum som Albert använde som smedja. På gården odlades säd och potatis. En gris, en ko och höns fanns på gården. Familjen var mycket fattig och inte blev det bättre av att Maria Fredrika avled 1895, 45 år gammal. Det berättas att Albert Sandström tvingades att lämna sitt torp på grund av sin fattigdom och att några vänner senare hjälpte honom att köpa tillbaka gården men om det stämmer vet jag inte.

20 år gammal 1899 kom Maria Sandström som piga till inspektör K.E. Vesterlund vid Klemensnäs sågverk utanför Skellefteå. Hon stannade där till året därpå när hon flyttade till Furunäs och fick tjänst hos rättaren Johan Lindfors med familj. (Rättare är en äldre titel för en förman vid ett större jordbruk).

1902 gifte sig Maria med Karl "Kalle" Ferdinand Boström född 1881-03-22 från Furunäs, Ursviken. De bosatte sig där och i äktenskapet föddes fem barn. "Kalle" arbetade sedan ungdomen som slipare hos AB Scharins söner i Klemensnäs. Han rökte pipa. Karl Boström var en skötsam och ambitiös man som aldrig tvekade att ge en hjälpande hand till sina medmänniskor om det behövdes. När barnbarnen var på besök och kammade honom i håret, då mådde han väldigt bra. Vid ett tillfälle hade ett av barnbarnen spelat fotboll och råkat krossa en fönsterruta på deras hus. "Kalle" bytte fönsterrutan och sa sedan till barnbarnet: "Nu spelar du inte fotboll mer hemma. Nu går du ner till fotbollsplanen och spelar." (Det fanns en fotbollsplan ett stenkast från deras gård).

Det fanns alltid något att äta i det Boströmska hemmet eftersom Maria Boström maj 1967Maria Boström i maj 1967. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Maria tyckte om att laga mat och att baka. Hon bakade bland annat bröd och pepparkakor. Hon handarbetade också mycket. När dottern Agnes födde sin tredje son 1943 sa barnmorskan Adelina (en granne som ar allt-i-allo) till Agnes äldsta son Gösta: "Spring nu till mormor och berätta att mamma har fött en son". Gösta kom inspringande till mormor Maria för att meddela vad som hade hänt. Han hade så bråttom att han ramlade när han kom in till Maria som stod och stekte köttbullar. Han utbrast: "Mamma har fött en son". "Äh, vart he ein pojkfuling igen!" sa Maria som nog liksom Agnes hade hoppats på en flicka därför att Agnes redan hade blivit mor till två pojkar.

Trots flera motgångar i livet höll makarna Boström humöret uppe. "Kalle" överlevde två av barnen och en svärson, Maria levde längre än tre av sina barn, en svärson samt ett barnbarn.

"Kalle" var en gladlynt och snäll man. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig flertalet vänner. Han blev sjuk och avled 23 maj 1952 i sitt hem. Hans hälsa hade sviktat och han hade en tid vårdats på Skellefteå lasarett.

Snällare människa än Maria fick man leta efter. Hon var mån om att alla skulle må bra och hade ofta förmaningsord till sina närmaste. Ett barnbarn har beskrivit henne som "en underbar människa". Hon brukade ge tiokronor till sina barnbarn vilket ju var ganska mycket pengar på den tiden (1940- och 1950-talen). Hon var en religiös och tystlåten kvinna. Missionsföreningen låg henne varmt om hjärtat. Maria var allmänt omtyckt in sin omgivning för sin goda personlighet.

Ett hårt slag för Maria var när "Kalle" gick bort. Efter det bodde hon bland annat i åtta år hos dottern Agnes och hennes make Bertil i Furunäs. Agnes blev sjuk och klarade inte av att ta hand om sin åldriga mor varför Maria fick flytta in på äldreboendet Strandgården i Skellefteå 1966. Strax innan Maria avled fick hon besök av ett av sina barnbarn med familj. Hon låg till sängs och sa med glimten i ögat: "Jag vet inte om jag ska be doktorn om p-piller, det finns så snygga manliga sköterskor här." Maria gick bort 5 januari 1970 på Skellefteå lasarett, 90 år ung.

Fortsätt läs mer
  600 Träffar
  0 Kommentarer
600 Träffar
0 Kommentarer

Harald och Elin Holmgren, Villvattnet, Burträsk

Elin Lundström Harald Holmgren 0001Elin och Harald Holmgren. Vigda 1922. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Harald Vilhelm Holmgren föddes 3/7 1897 i Ljustorp, Burträsk men flyttade som tvååring med sina föräldrar och syskon till Villvattnet. Där växte han upp som näst äldst i en syskonskara på åtta barn till Johan "Jani" Holmgren och hans hustru Maria "Mia" f. Ågren. I unga år började Harald att jobba som getarpojke. Det innebar bland annat att hindra kreaturen från att göra skada på slåttermyrarna. Om inte, var spö och bannor att vänta. Han arbetade en tid med jordbruksarbete i Andersvattnet och ett par år tjänade han som dräng hos kronojägare Forsman i Avaborg. Ett tag tjänstgjorde han som rallare, han åkte enda till Kiruna för att arbeta vid järnvägen. Det var sommaren 1919, lönen var 2 kr/dag. En tid var han även järnvägsarbetare vid Lyckselebanan. Harald prövade även på yrket som timmerhuggare i Vindeln, vilket han tyckte var det mest påfrestande jobb han hade prövat på.

I flera års tid var Holmgren bäruppköpare i Åsträsk och Kalvträsk. När handlare Brännström i Burträsk övertog bäruppköpandet spikade Harald med barnens hjälp bärlådor. Harald betalade sina ackordsarbetare efter det arbete de utförde. Barnen och deras respektive slet många dagar i bärskogen men det var enda sättet att få tjäna en slant.

Harald vigdes 1922 med Elin Eugenia LundstrElin och Harald HolmgrenElin och Harald Holmgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling. öm född 29 mars 1895, också hon från Villvattnet. I äktenskapet föddes tre barn, en flicka och två pojkar. Harald och Elin övertog hans föräldrahem. Den 17 maj 1932 blev de ägare till gården vilken då födde två kor och en häst. Tack vare nyodling, täckdikning och tusentals kubikmeter sand arbetade Harald upp jordbruket till 15 tunnland. Då utökades beståndet av kreatur till sex kor, häst, småkreatur och höns.

Holmgren hade ett stort intresse för jordbruket och blev också belönad för detta. 1946 erhöll han Svenska vall- och mosskulturföreningens diplom för förebildlig nyodlingsverksamhet. Han var bland annat ägare till Burträsks största mossodling. Diplom fick han även av J.U.F. Att åka till Burträsk på "Kassa", som han kallade jordbrukskassan vilkens styrelse han var med i, var inget besvär alls. Han var hedersordförande i RLF-avdelningen.

Harald var dessElin LundströmElin Lundström gift Holmgren. Foto: Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling. utom en bra skidåkare och deltog i flera skidtävlingar, även som "veteran". Hans barn och deras respektive såg upp till hans simkunnighet. Ett intresse som gått i arv till barnbarn och barnbarnsbarn.

Hustrun Elin var religiös. Som människa var hon lugn samt snäll, vilket gjorde henne omtyckt bland grannar och vänner. Hon skötte uppgiften som bondmora på ett utmärkt sätt men hälsan satte stopp för att hon kunde fortsätta med sina sysslor. Hon avled 1956-05-22, 61 år gammal.

Harald fortsatte med jordbruket även efter Elins död. 1967 kunde han stoltsera med Villvattnets största kornteg. Samma år överlät han hemmanet till yngste sonen med hustru. Harald arbetade dock på gården med olika uppgifter så länge han orkade. Han avled 4 november 1977.

Fortsätt läs mer
  727 Träffar
  0 Kommentarer
727 Träffar
0 Kommentarer

Stina och Nils Marklund, Svanström Skellefteå

Stina och Nils MarklundStina och Nils Marklund, Svanström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Stina Lisa född Svensdotter 1855-06-25 i Strömfors, var näst yngst i en syskonskara på åtta barn till smeden Sven Svensson och hans hustru Greta-Stina Jonsdotter. Yngst i syskonskaran var min mormors farfar Petter Svensson Lundström.

Stina bodde kvar hemma på gården i Strömfors fram till 1880 när hon gifte sig med Nils Larsson Marklund f. 1854-03-12 från Grånäset, Skellefteå. Han var ett av åtta barn till bonden Lars Johan Larsson Marklund och hans hustru Marta Helena Nilsdotter. Nils var i 20-årsåldern dräng hos en familj i Svanfors, en grannby till Svanström. Förmodligen vaEster Lova Helena VendelaStina och Nils barn. Bakre raden från vänster: Ester f. 1898, Lovisa (Lova) f. 1890. Främre raden från vänster: Helena f. 1884 och Vendela f. 1886. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. r det så han och Stina träffades.

Till att börja med bodde Nils och Stina i Grånäset där deras två äldsta barn föddes, en son samt en dotter. Sonen levde endast tolv dagar. Efter några år köpte de en gård i Svanström och flyttade dit 1884. Där kom ytterligare fyra döttrar till världen, en av döttrarna dog endast nio månader gammal. En stor sorg för makarna var när dottern Vendela gick bort 1918-03-14 efter att ha insjuknat akut i lunginflammation. Hon var då gift och efterlämnade make samt en fyra månader gammal dotter.

Nils var en man ur den gamla goda stammen. Tack vare arbete, sparsamhet och en rättskaffens livsstil, hade han lyckats jobba sig till en bemedlad ställning. Under sina krafts dagar var han i många år ledamot i fattigvårdsstyrelsen i kommunen. Nils var väldigt uppskattad bland alla som kom i kontakt med honom. Han avled i sviterna av lunginflammation 10 maj 1924.

Stina var en mycket religiös kvinna. Allt var synd, hon var väldigt stilig och renlig av sig. Hon hade varit till Skellefteå landskyrka och närvarat på gudstjänsten där. Hon väntade på en avgående buss som skulle ta henne hem till Svanström när hon helt plötsligt segnade ner. Stina fördes till Skellefteå lasarett där det konstaterades att hon var död, förmodligen drabbad av hjärtförlamning. Hon dog 30 juli 1939, cirka en månad innan andra världskriget bröt ut.

Må Stina och Nils vila i frid!

Fortsätt läs mer
  704 Träffar
  0 Kommentarer
704 Träffar
0 Kommentarer

Johan och Eufrosyna Lundmark, Brännfors, Skellefteå

Johan Eufrosyna Lundmark retuscherad beskurenJohan och Eufrosyna Lundmark, Brännfors, Skellefteå samt en obekant piga i mitten. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Lundmark och hans hustru Maria Eufrosyna Nyström. Johan var född i "Rajmirbränne" 21 januari 1851, strax norr om Bjurvattnet, Skellefteå som ett av barnen i en stor syskonskara. Eufrosyna växte upp i Norrlångträsk, Skellefteå som yngst av tre syskon. Johan var dräng i Degerträsk och Finnliden inom Jörns socken och träffade under vistelsen där Eufrosyna som var piga i byn Melsträsk. De gifte sig på juldagen 1877. De bodde först som inhyses i Finnliden och senare i Degerträsk. 1887 köpte de ett hemman i Bjurström, Skellefteå och flyttade dit. 1892 sålde de hemmanet och flyttade till grannbyn Brännfors, cirka tre kilometer bort istället. De bosatte sig där.

1918 sålde de dock gården till Johans systerson Anders Marklund med familj. I samband med köpet skrevs ett så Anders MarklundAnders Marklund. Foto: Erl. Groth, Kiruna. Privat bildsamling. kallat födorådskontrakt, vilket innebar att Lundmarks hade rätt att bo kvar på gården så länge de levde . Marklunds bodde i köket och Lundmarks i kammaren. Senare byggde Anders upp en stuga i backen på gården där Lundmarks fick bo. Efter några år drabbades Eufrosyna av en hjärnblödning och blev sängliggande i sex år. Gubben Lundmark skötte om henne, det "dög" inte med någon annan. Ibland blev hon otålig men tröstade sig med att röka pipa. "Shandalupp" var röktobaken som hon använde, men det var nog ett mindre mirakel att hon inte fumlade med tändstickorna och brände upp hela huset samt sig själv.

Johan Lundmark var en ganska kortväxt, knubbig karl med skäggtopp på hakan, vilket ju även syns på fotot. Bland Marklunds barn kallades han för "farfar". De kom bra överens, han och barnen. Han tyckte om att diskutera bland annat politik och han tyckte inte om "socialista". Byns postställe låg hos Lundmarks och det gjorde att de hade besök i stort sett varje dag. Det innebar ju omväxling för den sängliggande Eufrosyna. "Farfar" (Johan Lundmark alltså), var byns "allt i allo". Han filade sågar och reparerade allt möjligt, till exempel läckande hinkar. Han var även byasmed och reparerade kördon med tillbehör. Vid ett tillfälle kom en Holmforsbo till honom med en klumpigt lagad skakel. (Holmfors är en grannby till Brännfors). "Farfar" var inte alls nöjd, fräste och sa att det enda en Holmforsbo "kånna he jer spiik" (kan göra, det är att spika). Johan Lundmark hade en rejäl snickarbänk i köket, på vintern fick den tjänstgöra som verkstad då han gjorde laggkärl. Ibland när man kom in var det stora drivor av hyvelspån, men han var noga med att städa upp efter sig. Arbetslönen var inte hög, 10 öre och uppåt för småjobb, dock har jag ingen aning om vad ett laggkärl kostade. I lillstugan där "farfars" bodde var det aldrig tapetserat. Det var så kallad Örvikspapp på väggarna som med tiden blev både smutsig och inrökt. Anders Marklund ville tapetsera och göra det snyggare men Lundmarks sa nej. Det såg dåligt ut efter att de hade dött.

1931-09-07 avled Eufrosyna i sviterna av sin hjärnblödning. Hon kom till världen 12 april 1852 och blev följaktligen 79 år gammal. Johan låg på lasarettet i Skellefteå för en sjukdom, men var hemma några veckor med ständig passning. Två av Anders Marklunds barn turades om att passa "farfar" hela nätterna. Det blev ett tungt jobb för de unga barnen så de tvingades be om hjälp. Alla ställde dock upp tills Johan somnade in, vilket han gjorde på sitt 82:a levnadsår, den 23 oktober 1933.

Fortsätt läs mer
  796 Träffar
  0 Kommentarer
796 Träffar
0 Kommentarer

Gästgivare Per Andersson Forssell Krångfors Skellefteå

Per Andersson Forsell f. 1841 m. s. Anders och hustru Margareta KrångforsPer Andersson Forssell med sonen Anders och hustrun Margareta. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Per Andersson "Per Annersa" Forssell föddes i Forsbacka, Skellefteå 1841-09-23 men vid tre års ålder flyttade han med föräldrarna och syskonen till Krångfors. Han var ett av tio barn till bonden Anders Johansson och hans hustru Brita Magdalena Andersdotter. Per vigdes 1868 med Margareta Magdalena Andersdotter f. 1844-04-13 i Krångfors. I äktenskapet föddes fyra barn, tre döttrar och en son. 

Anders Johansson, Pers far, hade i början av 1800-talet inrättat ett gästgiveri i Krångfors. Byggnaden där gästgiveriet höll till, hade ett fint läge, bara ett stenkast ovanför den ståtliga Krångforsen. Innan stambanan byggdes genom Västerbotten på 1890-talet var det inte många som besökte gästgiveriet. Mestadels rörde det sig om jägmästare och kronojägare. Efter stambanans tillkomst blev det fler resande som tog in på gästgiveriet. Stundtals blev det att stå till tjänst både dag och natt. En höstdag var det 40 hästar på gården. Vintertid var skjutslegan 4,08 kr/häst och sommartid 4,60 kr inklusive trilla. En kväll kom fem så kallade "provryttare" med sin packning och ville ha skjuts till Bastuträsk. I hotelliggaren skrev de in sig som "svenska negertruppen". Fem skjutsar gjordes klara, men de ville inte ha fler än fyra och blev aggressiva samt ohövliga. Gästgivaren som hade lagt sig för att sova, väcktes. Med bestämda ord berättade han för resenärerna vilka regler som gällde i skjutsstadgan. Provryttarna gav upp och färdades med fem hästar. Deras förargelse var stor och de visade detta genom att skjuta med revolvrar när ekipaget passerade strax väster om Krångfors. När de kom fram till Bastuträsk vägrade resenärerna att betala för skjutsen, men skjutskarlarna var inga ängsliga herrar. De hotade provryttarna med stryk och att hämta länsman. Då betalade resenärerna vad de var skyldiga. Per Andersson Forsell f. 1841 KrångforsPer Andersson Forssell. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.

Per och brodern Johan övertog det stora föräldrahemmanet. Det delades mellan bröderna som även delade på gästgiveriverksamheten. De hade den vartannat år. Vid böndagshelgen på sommaren ägde ombytet rum. 1898 blev Per Andersson Forssell ensam ägare till gästgiveriet. Entreprenadsumman delades dock fortfarande mellan bröderna. Skjutsen var fördelad på byns tre bönder, som även delade entreprenadsumman lika. Efter Pers hustru Margaretas död 24 april 1892 var det döttrarna Margareta och Emma som ansvarade för värdinneskapet på gästgiveriet. Det berättas om dem hur otroligt tjänstvilliga de var mot besökare och resenärer. I matsalen fanns ständigt framdukat ett digert smörgåsbord med alla tänkbara assietter. Där brukade framför allt handelsresande förse sig med mat. På sommaren var lax en ofta återkommande rätt. Laxen fångades i tinor nere vid Krångforsen. Emellanåt kunde man som mest ha tio laxar i tinorna på morgonen. Vid sekelskiftet var priset för försäljning av lax 25 öre per skålpund (ett skålpund är ungefär 0,43 kilo). Några laxar gavs också bort. "Per Annersa" var närmare bestämt noga med att följa den gamla traditionen att församlingens präster och klockare skulle få var sin lax på sommaren.  

Handelsresenärerna ville alltid ha tillgång till en kanna brännvin. "Per Annersa" blev ofta bjuden på sprit. Han nekade till det och blev därför tillfrågad om han tillhörde någon nykterhetsorganisation. "En karl ska vara nykter ändå", replikerade han. Till sin personal sa han: "Ni ska se till så att folket får det de ska ha av mat, kaffe och spirituosa." När kraftstationen byggdes i Finnfors beställde Skellefteå stad vid ett tillfälle en middag på Krångfors gästgivaregård. Per Andersson Forssell blev tillfrågad vem som ansvarade för gästgiveriet. "Inte vet jag. Kan det vara någon tro? Vet ingen, vet ingen." sa han med tjuvpojksblick i ögat. "Per Annersa" skämtade ofta med folk och tyckte om att skoja med stadsborna. 

Per Andersson Forssell var en duktig hemmansägare. Han var krävande i arbetet men var också väldigt driftig. Hans hem var öppet för samtliga som proklamerade Guds ord. Han själv övade dagligen husandakt. Kyrkobesöken, när man åkte den 2,5 mil långa vägen, var ju fler på den tiden än i dag. Vanligtvis åkte man till julottan och var då tvungen att stiga upp vid klockan 4 på morgonen. Tack vare gästgiverirörelsen blev "Per Annersa" känd i vida kretsar och omtyckt för sitt fryntliga och för sitt humoristiska sinnelag. När järnvägen till Skellefteå invigdes 1912 minskade antalet resenärer till och från Krångfors. Året därefter drogs entreprenaden in och gästgiveriet upphörde men även en tid efter detta fortsatte äldre Skelleftebor att besöka den gamla gården där de upplevt så mycket välbefinnande. 

I Krångfors var "Per Annersa" den som bestämde. Vid häradsrätten i Skellefteå satt han i flertalet år som nämndeman. Samma år som han skulle ha blivit häradsdomare, tvingades han på grund av hälsoskäl att avstå från uppdraget. Under åtskilliga år var han dessutom skiftesgodman. I cirka 15 år var han tillika ledamot i missionsförbundet. Mestadels var "Per Annersa" en vaken karl men under ett möte vid häradsrätten råkade han slumra till. Där pågick en rättslig granskning av ett mål om tjuvfiske och ett ärende om faderskap. Processen om tjuvfisket hade påbörjats när Per somnade och tjuvfiskarens dom avkunnades genast. Därefter tog faderskapsmålet vid samtidigt som "Per Annersa" fortsatte att sova. I samband med faderskapsrättegångens slut frågade domaren de närvarande nämndemännen om eventuellt straff skulle utdömas. Precis då vaknade Per och svarade yrvaket: "Jag yrkar på höga böter och redskapens konfiskering!"

Tisdagen 12 juni 1923 somnade "Per Annersa" in, nästan 82 år gammal. En hedersman av den gamla stammen gick ur tiden. En gladlynt, vänsäll, skojfrisk och godhjärtad människa lämnade jordelivet. Minnet av den gamle gästgivaren i Krångfors levde länge kvar i trakterna och i övriga delar av landet. 

Fortsätt läs mer
  680 Träffar
  0 Kommentarer
680 Träffar
0 Kommentarer

Yngve och Agnes Nordin, Skellefteå

Yngve Nordin 0001Yngve Nordin. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Yngve Andreas Nordin föddes 19 april 1889 i Ljusvattnet, SkelAgnes Hedlund f. 1891 och Yngve Nordin f. 1889Agnes Hedlund och Yngve Nordin. Vigda 14/2 1915. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. lefteå som son till byggmästare Karl Gustaf Nordin och hans hustru Emma Dorotea Andersdotter. Yngve och hans bröder gick i faderns fotspår. De var till exempel med när fadern uppförde det gamla posthuset på Storgatan 45 i Skellefteå i början av 1900-talet. Efter ett par år som stamanställd vid Västerbottens kungliga regemente i Umeå, lämnade Yngve det militära för att till fullo ägna sig åt snickar- och byggmästareyrket. Som byggmästare och förman visade han en färdighet som inte endast kom hans egna företag och anställda till nytta utan även hans kollegor. Yngve byggde hus i bland annat Bureå, Skellefteå och Arvidsjaur. Han hade också flera förtroendeuppdrag. I byggmästareföreningen var han sekreterare och styrelseledamot var han i fastighetsägareföreningen. Han var även delaktig, om än i mindre skala, i hantverkarföreningens verksamhet. Dessutom var han ledamot i taxerings- och byggnadsnämnden i Skellefteå. Han var även under 20 års tid medlem i Tempelriddareorden, RT Sirius i Skellefteå. I Skellefteå var Yngve känd bland allmänheten och var en gedigen representant för det gamla borgerskapet innan guldruschen och stadens expansion. Bland Yngves större byggen kan nämnas Centralhotellet i Skellefteå som stod färdigt 1925 och den så kallade centrumfastigheten i staden samt Klemensnäs wallboardfabrik. 

I sin omgivning var Yngve allmänt omtyckt och känd som en trevlig och lugn herre med en helgjuten personlighet. Hans till synes starka fysik bröts ned av en hjärnblödning och han avled på Skellefteå lasarett i sviterna av sjukdomen 18 mars 1951, 62 år ung. 

Agnes Matilda Hedlund växte upp i Bureå som näst äldst i en syskonskara på sex barn till Johan Oskar Hedlund och Selma Lovisa Markström. Hon gifte sig med Yngve 14 februari 1915. De bodde i Bureå fram till 1925 när de flyttade till Skellefteå stad. I äktenskapet föddes två barn, en son och en dotter. När Yngve dog bodde familjen på Vretgatan i Skellefteå. Efter att maken hade dött bodde Agnes länge kvar i staden. Hon dog dock 20 november 1983 hos sin dotter som då bodde i Trosa, Sörmland. Agnes var född 6 augusti 1891 och blev således 92 år gammal.

 

Fortsätt läs mer
  550 Träffar
  0 Kommentarer
550 Träffar
0 Kommentarer

Karl Renström Östra Falmark

Karl Renström Östra Falmark f. 1877 03 22. 2015 001 041Karl Renström Östra Falmark. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Karl Anton Renström föddes 22 mars 1877 på nuvarande fastighet Falmark 10:16 i Östra Falmark, Skellefteå. Han var näst äldst i en syskonskara på åtta barn till Per Anton Renström och hans hustru Eufrosyna Stenlund. Per Anton var född i Bodan, Skellefteå. Eufrosyna växte upp i Bölesvik, Skellefteå. Hon var syster till häradsdomaren och nämndemannen Erik Hansson Stenlund därstädes. 1874 köpte Per Anton och Eufrosyna en fastighet i Östra Falmark och bosatte sig där.

I ungdomens dagar prövade Karl på att arbeta vid malmfälten i Norrbotten. Senare fick han jobb i Bureå där han arbetade under många år. Han övertog hälften av föräldrahemmet i Östra Falmark. Den andra hälften ägdes av brodern Johan. Karl blev hemmansägare och jordbrukare i Östra Falmark. Han gifte sig 1913 med lärarinnan Edla Kristina Marklund född 26/12 1874 i Kusmark, Skellefteå. Hon hade före 1912 varit lärarinna i Östra Falmark, det var så hon och Karl träffades. Makarna fick inga egna barn men en fosterdotter växte upp i deras hem. Hon hette Anna-May Nordmark och var född 1916-01-02 i Sörböle, Skellefteå. Hennes biologiska föräldrar var vandringsrättaren Noak Helmer Nordmark och Anna Hilda Stefania Sidenmark. Anna avled 1922 vilket medförde att Anna-May, som var döpt till Anna Maria, fick komma till Karl och Edla som fosterdotter vid åtta års ålder 1924 och blev kvar där till 1938 när hon gifte sig med Manfred Granlund, även han från Östra Falmark. De köpte samma år hemmanet av Karl och Edla.

Vid sidan om sysslorna med jordbruket var Karl ofta anlitad för skriftliga göromål som exempelvis bouppteckningar, arvskiften, auktioner och liknande uppgifter. Byborna hade stort förtroende för honom. Han var dessutom kassör i byns bönhusförening en period. Han var också delägare i kraftstationen som från och med 1919 var i drift. Den försåg Östra Falmarks invånare med elektricitet.

Karl hade flera kommunala uppdrag. Ända sen Bureå blev egen kommun 1913 var han en av de tongivande personerna inom det kommunala. Han var ledamot av nästan alla kommunala styrelser och nämnder. Karl var till exempel ledamot i kommunalnämnden mellan åren 1914-1917. Han var även engagerad i bland annat Bureå sjukkassa och Skellefteå sockens brandstodsbolag. Alla uppgifterna skötte han på ett mycket bra sätt.

Karl Renström avled den 21 juni 1940 på Skellefteå lasarett i sviterna efter en svår förkylning. Komplikationer tillstötte och hans liv gick inte att rädda. Han blev 63 år gammal. En omutlig människa med hjärtat på rätt ställe lämnade jordelivet. Han var en oförarglig person som inte ville någon illa. Han var en av Bureå sockens mest uppskattade och respekterade individer. Hans bortgång sörjdes nog av hela socknen. Minnet av honom levde länge kvar efter hans död. Hustrun Edla avled 13 september 1952, på sitt 78:e levnadsår.

Fortsätt läs mer
  544 Träffar
  0 Kommentarer
544 Träffar
0 Kommentarer

Anny Rönmark, Lövånger

Anny Löfstedt f. 1884 i Bäck gift Rönnmark 2015 001 067Anny Löfstedt gift Rönmark. Foto: R. Garfvé, Umeå. Privat bildsamling. Anny, som hon kallades, var döpt till Anna Maria Löfstedt. Hon föddes 22 november 1884 och växte upp i Övre Bäck, Skellefteå som äldst i en syskonskara av sju barn till bonden och smeden Karl Erik Johansson Löfstedt samt hans hustru Maria Helena Lundqvist. Fadern "Kalle" Löfstedt hade byggt upp gården som familjen bodde på. Han var en ovanligt driftig och duktig man. Han nyodlade större delen av hemmanet. "Kalle" arbetade i smedjan en stor del av sin tid. Det berättas om honom att han inte hade tid att gå till och från smedjan, utan att han sprang. Han var en hederlig och hjälpsam människa. Bad någon honom om hjälp, kom han alltid till undsättning. Han ville inte hjälpa för att få berömmelse eller för att kräva gentjänster tillbaka. Det var mer en känsla av pliktuppfyllelse som gjorde att han hjälpte om någon behövde ett handtag. Att hjälpa sina medmänniskor var något som gick i arv till dottern Anny. 

Anny kom 1910 som handelsbiträde till Gammelbyn, Lövånger där hon blev kvar livet ut. Hon vigdes år 1913 med bagaremästare Karl Birger Rönmark född 1886-09-25. De blev föräldrar till fem barn. Tillsammans drev makarna en kaférörelse i Lövånger med tillhörande bageri. Detta medförde mycket arbete för Anny och maken. Mycket skulle beställas och tas om hand. Därtill följde ju även uppgiften som värdinna i stort sett varje helg. Alla dessa arbetsuppgifter klarade Anny av utan besvär. Ett flertal år efter makens död fortsatte Anny att driva rörelsen vidare. Hon slutade först när hälsan började svikta.

Fru Rönmark hade många strängar på sin lyra. Hon hade flera uppdrag såväl ideella som sociala. Hon var i många år Blomsterfondens kassör. En ideell förening som ju arbetar för hem och vård åt de som är äldre.  Anny var ledamot i pensionsnämnden och tillhörde barnavårdsnämnden under flera års tid. Dessutom var hon en del av styrelsen för Burträsk-Lövångers dispensärdistrikt, där även barnkolonin i Lövånger ingick. Hon var även politiskt intresserad och var en av ledarna för Moderata kvinnoföreningen i Lövånger. 

Som person var Anny stillsam, omtänksam, ambitiös och lyhörd. Hon hade uträttat en livsgärning som varit till nytta för åtskilliga människor i bygden. Därför hade hon skaffat sig många vänner. Hon gick bort på tisdagsmorgonen 24 oktober 1950. Maken Karl Rönmark avled 23 juli 1935. 

Fortsätt läs mer
  670 Träffar
  0 Kommentarer
670 Träffar
0 Kommentarer

Mejerskan Hulda Andersson

Mejerskan Hulda Andersson f. 1878 i Mårtensboda 2015 001 009Hulda Andersson. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Hulda Kristina Andersson kom till världen 7 augusti 1878. Hon växte upp i Mårtensboda, Lövånger som äldsta barnet i en syskonskara av sju till bonden Anders Persson och hans hustru Kristina Katarina Nilsdotter.

I unga år utbildade hon sig till mejerska. 1901 flyttade hon till Kusmark, Skellefteå och erhöll tjänst på mejeriet där. 1906 arbetade hon vid mejeriet i Övre Bäck. En tid var hon även mejerist vid mejerierna i Vallen och Selet utanför Lövånger. Hulda insjuknade och kunde därför inte fortsätta med sin profession. Hon hade ett stort intresse för sitt yrke och hade alltid varit en skicklig kvinna. Hon hade en förträfflig arbetskapacitet och förenade det med en stark ansvarskänsla. Detta medförde att hon var en högt ansedd och duktig mejerska. Uppskattad av både leverantörer, medarbetare samt chefer.

1912 återvände hon hem till Mårtensboda. Hon fick ett antal år senare ansvaret för att sköta byns telefonväxel och postutlämning vilket hon gjorde i cirka 15 års tid. I dessa arbetsuppgifter var hon sympatisk, snäll och alltid redo att stå allmänheten till tjänst. Hon var en idealist och en osjälvisk person av stora mått. Fröken Andersson tillhörde IOGT och inom sin loge nedlade hon ett uppoffrande arbete. För Hulda var nykterhetsarbetet ett viktigt och heligt uppdrag, som det handlade om att slutföra med målet att få en bättre allmän folknykterhet. Förmodligen var det flertalet minnesgoda arbetskamrater som ville önska säga henne ett varmt tack för bra utförd livsgärning. 

Omkring 1925 drabbades hon av polio vilket gjorde livet svårare för henne. Så länge hon orkade och hälsan tillät, tvekade hon aldrig att ge en hjälpande hand inom olika områden. Hon var intresserad av det som hände i omvärlden och hade en positiv syn på allting. Hennes funderingar om det som hände i det vardagliga livet, fanns det all anledning att lyssna på. Det borde inte vara många som så ingående tänkt igenom bekymren och räknat med konsekvenserna av vad som händer och sker. Hulda gjorde detta. Hon var en rättfram och opretentiös kvinna med en helgjuten karaktär som alla lärt sig att beundra med stor respekt och ödmjukhet.

68 år gammal avled hon plötsligt i sitt hem i Mårtensboda söndagen 5 januari 1947. Hon var en förebild för de självständiga kvinnorna, som trots sjukdom under de sista åren försökt klara sig själv och sina åtaganden på bästa sätt. Nu har hennes rastlösa själ fått vila. Den långa arbetsdagen är slut. Hennes närmast anhöriga var syskon, syskonbarn, släktingar och åtskilliga vänner. 

Fortsätt läs mer
  645 Träffar
  0 Kommentarer
645 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
299 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Mats Ahlgren
123 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Helena Nordbäck
117 inlägg
Anton Rosendahl
66 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser