Lars och Hulda Hällgren. Foto: F. W. Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Lars Vilhelm Hällgren föddes 1869-03-30 i Orrträsk, Skellefteå socken som ett av tretton barn till Anders Gustaf Hällgren, barnfödd i Grönliden, Norsjö och hans hustru Brita Kristiana Löfgren, bördig från Rismyrliden, Burträsk.

1878 flyttade den stora familjen till Brännby, Burträsk. 1883 bosatte de sig i Nya Risliden. Lars var tidigt musikintresserad. Han skaffade sig en klarinett med fem klaffar. Priset var tre kronor. Han övade med den och höll till bakom uthusen eller i skogen, rädd att någon skulle höra honom. På ett bröllop i trakten skulle ”Karl Nischa” spela tillsammans med någon fler. Lars tog med sig klarinetten och åkte dit för att ”koxa” (titta) som var vanligt på den tiden. När brudparet fick veta att Lars var en av ”koxarna” gick de ut och tog in honom bland spelmännen. Nu fick han sitta bredvid den 24 år äldre ”Karl Nischas” sida, som var en skicklig spelman, men hade ett hetsigt humör. Med uselt dold ilska konstaterade Karl att intresset låg på Lars och vad han skulle prestera i musik.

Lars började att spela men ”Karl Nischa” ofredade honom på olika sätt och tutade honom i öronen med klarinetten. (Båda spelade klarinett). Lars fortsatte att spela. Då tappade ”Karl Nischa” humöret och skrek allt vad han orkade: ”He laat som da jejta rämi” (det låter som då geten bräker). ”Jag måste skaffa mig en trevligare spelkamrat” tänkte Lars och hans tankar gick direkt till ”Spel-Viktor” Burman i Ljusvattnet, Burträsk. De träffades snart, spelade tillsammans flera kvällar och snart fick Lars följa Burman på ett bröllop. Det gick så bra och de fick så mycket beröm att de beslöt att hädanefter spela ihop. Lars skaffade sig en bättre klarinett.

1891 gifte sig Lars med Hulda Maria Degerman född 1866-10-03 i Degernäs, Burträsk, dotter till Lars Fredrik Degerman, barnfödd i Risåkläppen och hans hustru Maria Johanna Emanuelsdotter, bördig från Lappsjön, Burträsk. Hulda hade åren 1885-1886 samt 1889-1890 varit piga i Brännvattnet, Burträsk hos Johan Anton Brännström med familj. Lars och Hulda bosatte sig i Nya Risliden. De fick fem barn i rask takt, varav två dog samma år som de föddes. Lars och Huldas bröllop ägde rum i Degernäs. Som spelman vid bröllopet hade Lars anlitat sin kompis ”Spel-Viktor”. När han traskade före brudparet och spelade bröllopsmarschen lät det som en hel orkester. Samspelet dem emellan inleddes på 1880-talet och pågick fram till 1904 när Lars med sin familj flyttade till Renfors, Burträsk där de köpt en gård.

Under dessa många år hade de spelat på otaliga bröllop och andra tillställningar. Repertoaren bestod av gamla låtar efter ”Fjeru-Jani”, Lappojken, ”Anners Orsa” i Kattisträsk, och ”Spel-Viktors” tolv kadriljer som han lärt sig av ”Elias-Orsa-Johan-Anton”. ”Karl Nischa” hade också efterlämnat en melodi som Lars spelade så mycket att den till slut och numera kallas för Lars Hällgren-marschen.

När Lars mönstrade på Gumboda Hed fick han det tveksamma nöjet att gå först och spela marsch. Det var ett tufft jobb att spela ensam, han hade inte hunnit få den behövliga erfarenheten. Väl framme skramlade de övriga ihop en liten men dock kollekt till ”klarinettisten borta Risliin”.

Under Anders Lindmarks bröllop i Ljusvattnet 1895 inträffade ett missöde av mera ovanlig typ. Lars och Viktor var mitt uppe i den för brudparet så viktiga brudkadriljen. Det sades att som bruddansen gick så skulle livet också bli. Därför var det viktigt att hålla koll på repriserna i kadriljen. Mitt i spelningen gick Lars klarinett av på mitten! Som tur var tappade inte Viktor fattningen utan fortsatte att spela som om ingenting hade hänt. Tänk om även fiolen hade tystnat och kadriljen avbrutits. Då hade det blivit en stor olycka. Nu slutade ju allt bra och lyckligt.

Lars och hans kompis var med på flera långa spelningar. Man åt och drack, dansade, vilade, åt samt dansade på nytt. Spelmännen hade det jobbigt men fick jämt extra förplägnad. ”Man kände sig urblåst”, sade Lars vid ett tillfälle. Spelningen började alltid på kvällen, pågick hela den första natten, den första dagen och sedan flera dagar i följd. Ett riktigt bondbröllop kunde pågå i alltifrån tre dagar till en vecka. Lars mindes ett bröllop i Ljusvattnet den 3 juli 1899 när Andreas Nyström gifte sig med sin Maria Vilhelmina Lundberg. Lars och Viktor hade spelat bröllopsmarsch vid stugtrappen. Lars Hällgren med sin kompis fortsatte att spela i Ljusvattnet, Lappvattnet, Åbyn, Renbergsvattnet, Mjövattnet och andra byar i Burträsk socken samt på många platser i länet. Viktor hade hela tiden bott i Ljusvattnet och Lars alltså sedan 1883 i Nya Risliden. Det var arbetsförhållandena som skiljde kompanjonerna åt. Viktor lockades av stambanebygget och flyttade till Norrbotten. Lars hade efter utbildning till skomakare, köpt ett hemman i Renfors, Burträsk 1904. Han hade också fattat ett annat viktigt beslut. Han skulle sluta spela. På en marknad sålde han sin klarinett. Därmed var det slutspelat för honom.

I Renfors fick Lars och Hulda ytterligare tre barn men ett av dessa dog vid drygt ett års ålder. Dessutom avled äldsta dottern 1909, 13 år ung. Barnaskaran bestod alltså därefter av fyra barn, tre döttrar och en son. Hemmanet överläts senare till sonen men Lars fortsatte att hjälpa till med jordbruket parallellt med arbetet som skomakare.

Makarna Hällgren hade nog tänkt att få fira guldbröllop 1941 men så blev det inte eftersom Hulda hastigt gick bort 28 februari 1939. Som person var Lars lugn och harmonisk. Han vandrade sin väg genom livet stilla och försynt. Han hade ett rikt och varmt hjärta. Därför var han som vän och granne den bästa tänkbara. Mycket omtyckt hade han en stor skara vänner men inga ovänner. Lars avled på Skellefteå lasarett den 24 mars 1944 efter en kort tids sjukdom.

Valborg och Gustav Pettersson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Gustaf Antonius Pettersson föddes 1904-06-18 i Bergsbyn, Skellefteå som son till arbetaren Anton Pettersson och hans hustru Ida Augusta Jonsson, båda bördiga från Bergsbyn. Gustaf växte upp tillsammans med en äldre syster och en fosterbror.

Gustaf arbetade bland annat vid Scharins söner och kom som elektrikerlärling till Forsbergs el. Han flyttade 1931 till Boliden där han startade en elinstallationsfirma. Året efter vigdes han med Valborg Kristina Boman född 1905-07-29 i Långselet, Skellefteå men uppvuxen i Sörböle, Skellefteå. Hon var äldsta dotter till tummare Johannes Boman, barnfödd i Långselet och Hulda Ulrika Eriksson, härstammande från Finnforsberget. Enligt dåtidens sed föll det på hennes lott att stanna hemma som hjälp tills hon gifte sig. I Boliden föddes Gustaf och Valborgs två äldsta barn, en dotter och en son innan flyttlasset bar iväg till Sörböle, Skellefteå. Där föddes ytterligare en son i familjen. Dit överflyttade Pettersson sin verksamhet som fick namnet G. A. Petterssons Elektriska Byrå. Denna huserade i lokalerna på nuvarande adress Brogatan 10. Till denna rörelse hörde en elektrisk verkstad med reparationer av generatorer och motorer. Med åren blev Gustaf sjuk varför rörelsen övertogs av äldste sonen.

G. A. Pettersson var i sina krafts dagar en skicklig elektriker och en driftig affärsman. Han var också en lojal vän samt en präktig människa. Han somnade in lördagen 13 januari 1962 på Skellefteå lasarett, blott 57 år gammal.

Valborg, eller "Bojan" som hon kallades av sina äldsta vänner, hade en stor vänkrets. Ett enda ord, hemmet, sa allt om hennes största intresse och livsinriktning. Först föräldrahemmet och sen det hem hon skapat med sin make samt de tre barnen. Väldigt få människor hade som Valborg visat så många en så stor och samtidigt en engagerad samt respekterande kärlek. Hon var en glad och varm människa som med optimism bevarat sin livsglädje. Barnens familjer och de många barnbarnen fanns alltid i hennes tankar. En stor glädjekälla för henne var att hon fick tillfälle att överföra sina stora matlagningskunskaper till den yngre generationen. Kanske var trots allt tillfredsställelsen för henne ännu större över att barnbarnen delat hennes stora intresse för sömnad och handarbete. Hon saknade inte motgångar i livet. Den stora sorgen efter äldste sonen och makens alltför tidiga bortgång samt svåra sjukdomar kunde aldrig ta ifrån henne hennes stora livsglädje. Det var en sällsynt mycket älskad, känslomässigt rikt utrustad, kärleksfull och stark människa som lämnade jordelivet på Skellefteå lasarett tisdagen 30 mars 1993 i en ålder av 87 år.

Johan Andersson. Foto: Okänd fotograf. Från Lövångers hembygdsförenings bildsamling. Johan Ernst Andersson föddes utom äktenskapet 1854-08-30 i Bissjön, Lövånger som son till pigan Ulla Carolina Eriksdotter. Fadern var Anders Andersson i Broänge, Lövånger. Johan, som kallades för "Janne", växte till en början upp hos modern i Bissjön men flyttade senare till faderns familj i Broänge. Hans hemmiljö har beskrivits som mycket svår. Hans far var på flera sätt hård och omedgörlig. Sin oäkta pojke betraktade han som den olycka dåtidens samhälle stämplade dessa barn. Han fick i första hand stryk för att han fanns till. "Janne" lärde sig tidigt att hata och det var nog detta hat som gav honom den otroliga fysiska och psykiska styrka, men också de aggressioner, som han sedan i hela sitt liv visade prov på. 1873 flyttade "Janne" till Örnsköldsvik där han arbetade som dräng hos färgaren Lars Erik Bergman. 1874 flyttade "Janne" till Umeå stad och var lärling hos färgaren Carl Fredric Sandberg. 1878 bosatte han sig i Luleå och fick jobb hos fabrikör Johan Oskar Röckner.

1879 gick "Janne" till sjöss. Fram till 1886 vistades han utomlands. Som oäkting hade han säkert svårigheter att bli accepterad i sin hembygd, även utanför hemmet. Han fick sannerligen lida för att han var född utanför äktenskapet och det fanns inte mycket att välja på för denna yngling än att gå till sjöss. I Ursviken mönstrade han på första bästa skuta. Det blev upptakten till hans liv som sjöman och i främmande länder. "Janne" slet ont, frös och svalt. Han hatade, var aggressiv, slogs och fick ibland ordentligt med stryk. Det har omvittnats att han var ärrig över hela kroppen, främst beroende på att han så många gånger bundits vid stormasten och pryglats. Kölhalats hade han också gjorts. "Janne" var okuvlig, han hade tidigt uppfattat livet som en strid och striden var hans livselixir. Till sist blev han efter en omgång pryglad av en skeppare och sedan ilandkastad i den stora staden Yokohama. Säkert trodde denne skeppare att "Janne" skulle förgås i någon opiumhåla i denna stad som hyste miljoner och åter miljoner utslagna människor. Sin vistelse i denna, för en Lövångersbo, så främmande och skrämmande stad, fick "Janne" bokstavligt talat, börja med att slicka sina sår. Det var många faror som lurade på "Janne", främst då alla sjukdomar som frodades i smutsen och värmen, men genom sina tidigare världsomseglingar var han immun mot många sjukdomar. "Janne" var ingen hjälplös stackare, han var rätt språkkunnig och van att lita på sig själv. Så småningom fick han arbete på ett färgeri. Där fanns en brokig samling anställda, förrymda brottslingar och alla typer av äventyrare. Efter ett tag befordrades han till förman och han brukade skämtsamt säga, när han berättade om den tiden, att han var tvungen att slå ihjäl så där en 4-5 man varje dag för att upprätthålla disciplinen. Disciplinen var det nog lite si och så med. Bland utrustningen i färgeriet fanns en stor kittel, som kallades "kike", i en upphängningsanordning. När denne kittel tömdes, gjordes detta som regel när förmannen "Janne" passerade. Såg han inte upp fick han innehållet över benen och fötterna. Att humöret sådana gånger lätt kokade över för den hetlevrade "Janne" förstår man lätt, men samtidigt hade han nog rätt stor respekt för det klientel som jobbade där, för innan han försökte fostra dessa hårdingar, inhämtade han sin chefs tillstånd till detta. Uppfostringen skedde genom användning av "vrinageln" ett arbetsredskap, på de försumliga. En dag skedde denna "uppfostring" lite för hårdhänt och "Janne" var strax medveten om att repressalierna kunde bli ödesdigra för honom. Nu blev det bråttom att lämna färgeriet och försvinna bland mängden i staden. Han visste också att han måste lämna den med det snaraste. Han gav sig ut på landsbygden, ut på en vandring som kom att sträcka sig genom Kina, Ryssland, Finland och hem till Sverige igen. Den turen tog många år och det dröjde innan han nådde hembyn Broänge (vilket han gjorde 1886). "Janne" Andersson var säkert den förste i dessa trakter, som efter 1809 års krig, påstod att ryssarna var ett vänligt och hjälpsamt folk, för det hade han erfarenhet av. Hemkommen till Broänge köpte han av Jonas Broman en avsöndring från hans hemman och på den jordlotten byggde han sedan upp de byggnader som erfordrades. Mangårdsbyggnaden står för övrigt ännu kvar. "Janne" byggde också ett färgeri och en garnbod, där han tillbringade sin mesta arbetstid. Nu hette han i dagligt tal inget annat än "Färgarn".

1895 gifte han sig med grannens piga, Karolina Amanda Olofsdotter född 1868-11-09 i Degerfors (Vindeln). Makarna hade en fosterson Johan Helge Burman född 1895-01-08 i Nysätra. Han kom år 1903 till familjen. Tre år senare fick makarna en biologisk son. Äktenskapet tycks inte i någon nämnvärd grad ha mildrat Johans humör utan fortfarande råkade han då och då in i konflikter med någon granne, även om han hos de flesta nu var fullt accepterad. Sin uppskattning härför, och som en vänskaplig gest, visade han genom att färga något plagg gratis. Där det var gott om ungar lämnade han färgat "bläck" så de kunde rita så mycket de ville. Folk köpte, färgade garner och tyger hos färgarn. När det var marknad i Lövånger hade han eget salustånd där. Han drev jordbruket till stor del med hjälp av lejd arbetskraft vilka han punktligt betalade och han betecknades som en bra arbetsgivare. Hans aggression gentemot sina medmänniskor hade han kvar men de dämpades väl något med åren. Sina djur vårdade han ömt. Gud nåde den som gjorde hans häst Lärka eller hans hund Trogen illa. Hans käraste ägodel tycktes dock vara hans pistol. Han hade levt farligt och var alltid på sin vakt. När han någon gång var högtidsklädd var han också iförd sin pistol. Ammunition till vapnet fanns i gården och han försäkrade att "Fan tar den som kommer för att jävlas med mej". Han använde sig aldrig av Lövångersdialekten utan han talade ren svenska. Sin engelska friskade han upp varje sommar tillsammans med professor Högbom, måg till Henrik Bexelius i Mångbyn. Högbom lär ha sagt att "Färgarn" talade en god engelska.

År 1910 sålde "Färgaren" sitt hemman i Broänge och flyttade, efter att ha bott två år i Lövångers kyrkstad, till Hjuken, Vindeln, där han dog vid nära 66 års ålder, 1920-04-01 av lunginflammation. När han förstod att slutet var nära förestående hade han erkänt något han aldrig förr omtalat, han hade med sin pistol dödat en man. En gång i ett främmande land hade han blivit trängd upp på en landgång till ett fartyg av ett gäng slagskämpar. "Janne" hade då dragit sin pistol och skjutit ned den aggressivaste. De övriga hade då funnit för gott att fly. Han hade mötts av kärlekslöshet när han tvangs göra entré i denna världen. Barn var vid denna tid fullständigt utlämnade åt sina föräldrar, själv hade han ingen rätt att åberopa. Man bör nog till slut ge färgaren "Janne Andersson" det erkännandet att han till sist redde upp sitt liv på ett hedersamt sätt. Hustrun Karolina Amanda dog 1936-07-22 i Hjuken, Degerfors (Vindeln).

Levnadsbeskrivning skriven av Axel Rönmark, Mångbyn, Lövånger, med reservation för att allt kanske inte är sant. Uppgifter ur kyrkböckerna kommer från undertecknad.

Arvid och Emilia Lindberg. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Arvid Nikanor Lindberg såg dagens ljus den 25 oktober 1889 i Örliden, Skellefteå socken. Föräldrarna var Nikanor Lindberg, bördig från Eriksberg, Skellefteå och hans hustru Emma Fredrika Sundqvist, härstammande från Örliden.

1915 erhöll Arvid anställning vid SJ som vagnkarl. Året därpå flyttade han till Kallholmen som då tillhörde Skellefteå Sankt Olovs församling. 1918 vigdes Arvid med Tilda Emilia Nygren född 1895-10-20 i Finnforsfallet, dotter till Ernst Salomon Nygren och hans maka Tilda Margreta Johansson. 1919 blev Arvid och Emilia föräldrar till en dotter. De bodde då i Kallholmen. 1924 flyttade de till Vännäs. 1928 välsignades familjen med ytterligare en dotter. 1931 befordrades Arvid till stallförman. På grund av hälsoskäl avgick Arvid från sin tjänst med pension vid 60 års ålder.

Arvid Lindberg innehade även en del offentliga uppdrag. Han var fattigvårdsstyrelsens ordförande under 16 år. Under denna tid var det kanske inte alltid så roligt att ha den befattningen men tack vare sin stillsamma och blida personlighet klarade han av svårigheterna. På 1930-talet var Lindberg även ledamot i kommunalnämnden och kommunfullmäktige i Vännäs köping. Arvid var känd som en skicklig och bra karl. Han var uppskattad av såväl kollegor som överordnade. Den 26 februari 1953 somnade han in, 63 år ung.

Emilia var en hemmets kvinna. Hon var liksom sin make aktiv i kommunen. Emilia var ledamot i skolstyrelsen, kommunalnämnden och i kommunfullmäktige. Kvinnoklubben räknade henne som en av sina medlemmar. Emilia somnade in 20 april 1973, 77 år ung.

Johan och Hilma Persson. Fotograf: Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling. Johan "Jaani ve forsen" August Persson föddes 1892-05-06 i Västra Hjoggböle, Skellefteå som son till Karl Pontus "Kalle Pontus" Persson och hans hustru Anna Helena Nilsdotter Stenlund.

1922 övertog "Jaani" hemmanet efter sina föräldrar. Samma år gifte han sig med min farmors kusin Hilma Katarina Rönnkvist född 1899-04-10 i Renfors, Burträsk, dotter till Jonas Anton Rönnkvist och hans maka Sofia Margareta Olofsson. I "Jaani" och Hilmas äktenskap föddes en dotter. "Jaani" var diversearbetare vid sidan av det lilla jordbruket som bedrevs på gården. Han arbetade bland annat vid sågen i Bureå och med vägarbeten. Egendomligt nog fanns han alltid närvarande när något inträffade, ofta synlig i centrum av bydelen Forsen i Västra Hjoggböle. Han var en mästare på att munhuggas med grannar och andra människor. Det fanns inga begränsningar på hans förråd av svordomar, vilka han ofta brukade. Många episoder ur hans kunde berättas. Följande berättelse visar hur han var.

Konsum, som var närmaste granne med "Jaani", hade fått en ny föreståndare vid namn Sundqvist. En dag när "Jaani" var på bron till Konsum för att köpa snus drog Sundqvist ner rullgardinen på dörren med texten "lunch" samt låste dörren samtidigt som "Jaani" tog i handtaget och sa: "Öppen, I jer utan snus!" Svaret han fick av Sundqvist var: "Kom igen efter lunch." Efter att ha skakat dörren ett långt tag samt överöst föreståndaren med en omgång svordomar var han tvungen att traska hemåt. Nu hör det till saken att Konsum saknade brunn varför det vatten som föreståndaren behövde fick hämtas hos "Jaani". Vid 12:30-tiden kom Sundqvist visslande med sina två hinkar för att hämta vatten. Han ställde ner de och började pumpa den gamla träpump, som var vanlig vid den tiden, en borrad furustock med hävert. Vintertid drog man ut en propp en bit ner i brunnen för att det inte skulle frysa. För att ventilen skulle fungera fyllde man på en skvätt vatten. När man hade slutat att pumpa rann vattnet ut och tillbaka i brunnen. När detta hade hänt sade man att "pumpen förlorat hjärten". Nu hade "Jaani" gjort detta fastän det var sommar, så när Sundqvist satte ingång att pumpa fick han inget vatten. Efter ett tag ropade han till "Jaani", som satt på sin bro: "Det måste vara något fel på pumpen!" "Nää, det är bara att pumpa", blev svaret, vilket också skedde. Efter ett tag när han åter gav upp, blöt i svett, ropade han än en gång att det måste vara något fe eftersom det inte kom något vatten. "Jaanis" triumf var klar: "Du förstår, det är inget fel. Saken är nämligen den att pumpen har lunch!"

Ett av Jaanis fritidintressen var sportfiske. 1943 överlämnade han jordbruket till dottern och svärsonen. 1963 flyttade "Jaani" med sin hustru Hilma till Mora, Burträsk där de köpt en gård. Efter en tids sjukdom avled han på Burträsks sjukstuga 21 maj 1971, 79 år gammal.

Hustrun Hilma var snäll och rättfram. Hon var också en duktig och arbetsam kvinna. Ett exempel på detta var att hon ansvarade för badhuset i Hjoggböle, sydde kläder på beställning och arbetade även som bagerska. Efter sin pensionering fick fru Persson gott om tid för sina fritidsintressen, vävstolen och sticksömmen. Liksom sin make insomnade Hilma på Burträsks sjukhem 26 september 1977, 78 år gammal.

Matilda Lindström f. Holmgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Eva Matilda "Tilda" Johansdotter Holmgren föddes 1860-12-01 i Bygdeträsk, Burträsk som dotter till Johan Gustaf Natanaelsson Holmgren och hans hustru Anna Sofia Dahlberg. 1864 flyttade familjen till Andersvattnet. 1868 dog Anna Sofia i barnsäng, då var yngsta barnet nästan ett år gammalt. I oktober samma år blev Johan Gustaf samt barnen arrendatorer i Stavträsk, Burträsk.

1879 flyttade Matilda till Petisträsk, Degerfors (Vindeln). Hon blev där piga hos bonden Carl Anders Andersson Eklund med familj. Hon blev kvar där i två år. 1881 vände hon hem till födelsesocknen Burträsk och Gammelbyn. Olof Wilhelm Lindberg därstädes blev hennes nya arbetsgivare. Matilda flyttar 1884 till Östra Hjoggböle, Skellefteå socken. Hon hade där fått anställning hos bonden Anders Ersson Lindgren med familj. Året efter gifter sig Matilda med Anders Lindgrens son Johan född 1852-05-25 i Bergnäset, Burträsk, men uppvuxen i Lillberget, son till nämnda Anders Eriksson Lindgren och hans maka Kristina Katarina Karlsdotter, båda bördiga från Burträsk socken. Johan och Matilda får tre barn tillsammans innan Johan dör av lunginflammation 25 maj 1892.Gideon Lindström. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

"Tilda" gifter om sig 1894 med Karl Gideon "Gidde" Lindström född 1863-09-08 i Mjövattnet, Burträsk, son till bonden August Olsson Lindström, barnfödd i Burträsk och hans hustru Elisabet Christiana Westervall, bördig från Lövångers socken. 1882 erhöll Gideon tjänst som dräng i Mjövattnet hos min farmors mormors syster Anna Catharina Pehrsdotter och hennes make Olof August Burman. De hade två fosterbarn. Redan året efter blir Gideon dräng hos Anders Rönnkvist med familj i Renfors, Burträsk. Renfors är inte så långt från Hjoggböle, så troligtvis var det väl så han träffade Matilda. Gideon flyttade alltså ihop med henne i Östra Hjoggböle. De fick fyra gemensamma barn.

En stor sorg för Gideon och Matilda var när dottern Hildur avled 21 juni 1931 i sviterna av lungtuberkulos på Hällnäs sanatorium. 9 år tidigare hade Matildas dotter Evelina från första äktenskapet gått bort. Hon var då gift och bodde i Bureå. Hon efterlämnade make och två barn. Senare samma år (1922) dör även Evelinas make.

Yngste sonen övertar så småningom hemmanet. Gideon och Matilda bor dock kvar på gården fram tills att de går bort. 15 oktober 1945 somnar Eva Matilda in, 84 år ung. Dödsorsaken är luftrörskatarr. Gideon dör 1953-08-04, knappt en månad före sin 90-årsdag.

Robert och Jenny Nilsson med fosterdottern Constance. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Nils Robert Nilsson föddes 1862-06-07 i Ytterbyn, Lövånger som näst yngst av sju barn till Nils Fredrik Olofsson och hans hustru Anna Margareta Pehrsdotter.
Robert lärde sig till skomakare. Han gifte sig 1898 med min farmors fars kusin Jenny Maria Renman född 1872-01-19 i Svarttjärn, Lövånger, som ett av sex barn till Abraham Anton Renman och hans hustru Ulrika Albertina Jonsdotter. Jenny hade från 18 års ålder fram tills att hon gifte sig, tjänstgjort som piga och mejerska i Mångbyn hos handlare Henrik Bexelius.
De sju första åren efter ingånget äktenskap bodde Robert och Jenny i Svarttjärn. Ett hemman i Gärde, Lövånger inköptes och makarna flyttade dit 1905. Året därpå tog de en fosterflicka, Konstantia "Constance" Elisabet Lindström född 1905-11-10 i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Hon kom till makarna Nilsson 1906 och blev som deras egna dotter.
Robert hade en positiv syn på livet. Han levde alltid efter devisen: "god och glad skall människan vara". Det var med humorns glimt i ögonvrån han såg på livet och dess händelser. Nilssons goda humör hade skaffat honom flertalet vänner. Robert gick bort 13 mars 1941 i sitt hem.
Hustrun Jenny avled på Bureå sjukstuga 2 december 1943. I sina krafts dagar var hon en sällsport duktig kvinna som utfört ett omfattande arbete i det tysta. Hon var redbarheten och pålitligheten personifierad. En stark känsla av rättvisa och sanning hade hon också. Hon sörjdes närmast av fosterdottern samt syskon. 

Edith och Hjalmar Stenmark. Foto: Simon Lindfors. Privat bildsamling. Lars Hjalmar Stenmark föddes 25 november 1899 i Båtfors, Norsjö som äldst av sju barn till Lars Stenmark, barnfödd i Båtfors och hans hustru Maria Lovisa född Vestermark, från Bruträsk, Skellefteå socken. Hjalmar bodde hela sitt liv i Båtfors med undantag för åren 1900-1905 när familjen bodde i Bjurliden, Skellefteå socken.

1925 vigdes Hjalmar med Edith Viola Karolina Nygren född 1905-02-06 i Fallet, Skellefteå socken. Hon var barn nummer fem i en syskonskara om sju till föräldrarna Ernst Salomon Nygren, bördig från Fallet och hans hustru Tilda Margareta Johansson, barnfödd i Plan, Skellefteå socken. Hjalmar och Edith övertog 1929 hälften av hans föräldrars jordbruk i Båtfors. Byggnader uppfördes på hemmanet och cirka en hektar mark uppodlades av Hjalmar. Vid sidan av jordbruket bedrev makarna en mindre diversehandel i byn. Hjalmar arbetade under vintrarna i skogen. Hjalmar och Edith fick tre barn. 1943 bestod kreatursbesättningen på gården av en häst, tre kor, en kalv, en gris, två får och tre höns.

Hjalmar var en god granne, djupt religiös deltog han i DUF:s samt kyrkans verksamhet. Han insjuknade och vårdades bland annat i Stockholm. Efter ett års sjukdom somnade han in i sitt hem den 7 november 1954, omgiven av sin familj. Efter makens bortgång bodde Edith kvar en tid i Båtfors. 1970 kom hon till Bjursele, Norsjö som hushållerska. Hon tyckte om att handarbeta och var medlem i byns syförening. Tidigare hade hon varit medlem i Båtfors syförening. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 16 juni 1983.  

Agnes och Albert Lindberg. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Albert Johannes Lindberg föddes 1897-05-07 och växte upp i Örliden, Skellefteå socken som yngst i en syskonskara om elva. Föräldrarna var torparen Nikanor Lindberg, barnfödd i Eriksberg, Skellefteå och hans hustru Emma Fredrika Sundqvist, bördig från Örliden. 12 år gammal fick Albert hjälpa sin far med jordbruket och skogsavverkning. Under en följd av år var han dessutom dräng i byar i trakten.

Julaftonen 1922 vigdes Albert med Agnes Lovisa Boman född 1898-09-25 i Loberg, Skellefteå socken, som ett av åtta barn till Olof Boman, barnfödd i Finnfors och hans maka Anna Lovisa Nilsdotter, härstammande från Loberg. Albert och Agnes bodde det första året efter vigseln i Örliden, där föddes också deras första barn. Albert och Agnes arrenderade ett hemman i Holmselet, Skellefteå socken dit de flyttade år 1924. Två år senare började Albert sin anställning vid Boliden gruvab. Han var bland annat med och uppförde det så kallade radhuset i Boliden, som än i dag står kvar, centralt i samhället. I Holmselet utökades familjen med fyra barn. 1937-1938 bodde familjen i Boliden. Det sistnämnda året bosatte sig Albert och Agnes samt de fem barnen i Stensjön, Byske. 1941 återvände de till Boliden för att år 1945 flytta till Ytterbyn, Lövånger där de köpt sig ett hemman. Ända fram tills dess hade Albert arbetat vid gruvan i Boliden. I fem år var han verksam som jordbrukare i Ytterbyn. Åren 1950-1953 bodde han med sin maka och yngste sonen i Furunäs, Klemensnäs, Skellefteå socken. Det sistnämnda året flyttade familjen till Skellefteå stad. Aldergatan 4 i Skellefteå var adressen för Lindbergs år 1953.

Albert erhöll anställning vid kalkbruket i Bergsbyn ett halvår före sin bortgång. Han var känd av både sina arbetskamrater och förmän som en duktig samt arbetsam herre. Som person var han begåvad med ett glatt humör samt en okuvlig energi. Albert avled måndagen 30 november 1953, hastigt och oväntat. Han hade på morgonen farit ner till sitt arbete vid kalkbruket, fullt frisk, när han efter en kvarts arbete plötsligt segnade ner och dog.

Makan Agnes tyckte mycket om att baka. I yngre dagar hjälpte hon ofta till på bagerierna i Degerbyn och Sörböle. Hon var dessutom händig med sömnads- och handarbeten. Varmt religiös och medlem i missionsförsamlingen var hon också. Av sina vänner och grannar var hon omtalad som en trevlig kvinna. Hon somnade in måndagen 26 april, 1982.

Jonas och Greta Söderberg, Sörträsk. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Jonas Andersson Söderberg, ”n’Sörträsk-Jonk” kallad, föddes 1847-03-12 i Sörträsk, Skellefteå socken som näst yngst i en syskonskara på sju. Föräldrarna var Anders Jonsson, bördig från Villvattnet, Burträsk och hans hustru Greta Hansdotter, barnfödd i Finnfors, Skellefteå socken.

Jonas gifte sig 1871 med Amalia Olofsdotter född 1843-12-21 i Tjärn, Skellefteå, som ett av nio barn till bonden Olof Nilsson, härstammande från Hjoggböle och hans hustru Brita Greta Andersdotter, bördig från Morön, Skellefteå. Jonas och Amalia övertog hans barndomshem i Sörträsk. I deras äktenskap föddes sju barn, tre flickor och fyra pojkar. De tre flickorna avled i barnaåren.

26 dagar före Jonas och Amalia skulle ha firat silverbröllop efter 25 års äktenskap, dog Amalia. Det var den 31 oktober 1896. Gårdens djurbesättning bestod då av två hästar, sex kor (varav en utlånad), en tjur, en gris, en hund, en katt, tio får och fem höns.

1897 flyttade ”Jonk” och de fyra sönerna till Myckle där han köpt ett hemman. Året efter gifte Jonas om sig med änkan Greta Kajsa Larsdotter född 1851-11-27 i Röjnoret, Skellefteå socken. Hon var dotter till Lars Anton Olofsson, barnfödd i Tjärn, Skellefteå och hans hustru Stina Greta Jönsdotter från Kusmark i samma socken. Greta hade tidigare varit gift med Johan Johansson i Plan nära Finnforsfallet. De blev föräldrar till fem barn, en dotter och fyra söner. De två yngsta sönerna hade Greta med sig in i boet när hon gifte sig med Jonas Söderberg.

1904 återvände Jonas till Sörträsk tillsammans med sin andra hustru Greta samt en son till henne. Sonen gifte sig men dog året efter. Den 15 juli 1926 gick Greta bort på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom. Några år senare sålde Jonas hemmanet i Sörträsk till en dotterson åt sin avlidna hustru Greta. Själv bodde han dock kvar på gården. Han hade varit en duktig och driftig jordbrukare. Om man besökte ”n’Sörträsk-Jonk” hittade man honom med säkerhet i snickarverkstaden, särskilt på äldre dagar. Där ägnade han sig åt snickeri och laggning från tidig morgon till sen kväll. Jakt var också ett stort intresse för Söderberg. Han berättade gärna om sina jaktäventyr i yngre dagar. Vid 85 års ålder var Jonas fortfarande frisk och pigg, endast hörseln var något nedsatt. Han var verkligen en kärngubbe av den gamla stammen. 25 februari 1935 somnade han in i sitt hem, nästan 88 år ung.

Lova och James Forssell. Okänd fotograf. Privat bildsamling. James Engelbert Forsell föddes 16 oktober 1900 i Holmfors, Skellefteå i en stor syskonskara. Föräldrarna var Olof Anton Forsell och Maria Kristina Eriksson. I unga år fick han söka sig ut för att kunna försörja sig. Han ägnade sig bland annat åt flottningsarbete. 1924 erhöll han tjänst hos änkefru Stina Marklund i Svanström, Skellefteå, vars hemman han senare kom att överta.

1936 vigdes James med Stinas dotter Marta Lovisa "Lova" Marklund f. 1890-05-31 i Svanström. Makarna fick inga barn. Hennes far var Nils Larsson Marklund och modern som nämnt ovan. Makarna byggde sig en modern och fin gård med alla dåtidens bekvämligheter. Alltid gladlynta och gästfria träffade man makarna Forssell.

James var en stor person, både bildligt och bokstavligt. När han gjorde värnplikt vägde han 108 kg utan en tillstymmelse till fett på kroppen. Hans rygg var stor som en ladugårdsdörr och hans kroppskrafter var därefter. Hans kragmått var 48. Därför kunde han inte få tag på skjortor i rätt storlek i Skellefteå-trakten utan han var tvungen att beställa från en butik i Stockholm.

Som person var James munter och en stor humorist. Han var en bra historieberättare och snabb i repliken när det handlade om munhuggning. Hans fyndigheter var vida och välkända. Han tyckte om att berätta "historier", gärna lite grova på olika sätt. James var en känd och respekterad man i bygden. Han anlitades ofta som auktionist. James hade ett sinne för ekonomi och var jämförelsevis välbemedlad. Han var också rökare men det upphörde han med under en resa med häst och vagn till Holmfors. Han skulle under färdens gång tända och njuta av en cigarett men han hade glömt tändstickorna hemma. Det gav honom tid och orsak att i stället börja fundera på rökningens ekonomi. James räknade ut hur mycket pengar han gjorde av med på det viset. När han hade kommit till bron över Grundforsbäcken (Bjurån) hade han tänkt klart. Han knölade ihop cigarettpaketet och tände aldrig mer en cigarett.

James skaffade sig också körkort. Hans första bil var en vinröd Volvo PV med utvändigt solskydd över vindrutan. Bilen använde han vid sina ärenden i trakterna. Han körde alltid 70 kilometer i timmen, för han hade räknat ut att man kom längst per volymenhet bränsle om man höll den farten. Därför gjorde han det. Till saken hör att han körde 70 km/h överallt där han for fram. Det funkade nog genom byarna men det blev omedelbart värre när han skulle köra genom staden, Skellefteå. En person som blivit ögonvittne till James framfart, när han vid ett tillfälle kom körande längs E4 söderifrån och skulle svänga in på Kanalgatan, kunde tala om att den bredaxlade föraren från Svanström hade lämnat ett trafikkaos bakom sig. Bilförare som var rädda om sina fordon fick helt sonika akta sig och lämna företräde. James fortsatte dock obekymrad sin färd körandes 70 kilometer i timmen …

James hade alltid mycket kontanter på sig under sina resor, som han förklarade med att han inte ville vara utan pengar om han fick tillfälle att göra en bra affär. Någon lär en gång ha påpekat det riskfyllda i att traska runt med så mycket pengar av hänsyn till risken att bli rånad. Den som kände James slog dock direkt bort all oro för det och menade att den rånaren fort skulle avvänjas med sitt hyss om han hamnade i James armar.  

Vid sidan om jord- och skogsbruket ägnade sig James åt slakteriyrket. Han var dessutom mycket intresserad av hästar och ägde hingsten AB Bottne. Han tillhörde hästpremieringsnämnden som bedömde och premierade bra bruksdjur till nytta för aveln med nordsvenska hästar. Hela livet hade James varit frisk med bibehållen ungdomlighet och arbetskapacitet.

"Lova", som Lovisa kallades, var kristligt intresserad och förutom det var hemmet hennes stora intresse. De sista åren av sitt liv var hon sjuk. Hon avled på Skellefteå lasarett 15 november 1971, 81 år gammal.

Efter Lovas död gifte James om sig 1976 med änkan Dagmar Maria Anetty Lundberg född Forsell från Bjurån, Skellefteå. Hon var född 2 oktober 1903 och hade tidigare varit gift med min mormors morbror Karl Lundberg i Bjurliden. I samband med sitt andra äktenskap flyttade James till Bjurliden men han ägde gården i Svanström fram till sin bortgång. Han lämnade jordelivet hastigt den 2 september 1979, 78 år.

Vilhelmina och Johan Bexelius. Okänd fotograf. Bild från Lövångers hembygdsförening. Johan Bexelius (vars farfar med samma namn var komminister i Lövånger) föddes 13 september 1858 i Mångbyn, Lövånger som son till handlaren Henrik Bexelius, bördig från nämnda by och hans maka Clara Åman, barnfödd i Innervik, Skellefteå socken. Johan var barn nummer tre i en syskonskara på tio.

Som äldste sonen var det naturligt enligt dåtidens sed, att Johan övertog gården efter sina föräldrar. Modern Clara dog 1881. Johan tog över handelsrörelsen cirka 1894 efter sin fader.

1902 gifte sig Johan med telegrafisten Josefina Vilhelmina "Mina" Nordsvan född 1859-09-21 i Piteå landsförsamling, dotter till skepparen Michael Nordsvan och hans hustru Josefina Johansdotter Dahlberg. "Mina" var äldst av åtta syskon.

Några tillbakablickar i Vilhelminas liv:

Hon avlade telegrafistexamen 1879. Under de närmast efterföljande åren hade hon tjänst vid telegrafstationerna i Piteå, Töre och Kalix. 1883 dog fadern. 1883-1885 sommarvikarierade "Mina" som telegrafist vid telegrafstationen i Lövånger. 1885 flyttade modern och alla barnen till Piteå stad. 1888 fick Mina fast tjänst som telegrafist vid stationen i Sikeå, Bygdeå. Hon innehade den tjänsten till år 1894 när hon lämnade för flytt till Kalix men redan året efter återvände hon till Sikeå. Där stannade hon till 1902 när hon ingick äktenskap med Johan Bexelius. Makarna fick inga egna barn men de tog hand om en fosterflicka vid namn RUT Amalia Hägglund född 1917-10-25 i Svarttjärn, Lövånger, dotter till soldat KARL Adrian Munter Hägglund och hans maka Eva Kristina Bergmark. Rut kom till makarna Bexelius vid tre års ålder och stannade där fram till år 1940.

"Mina" var särskilt avhållen som telegrafist av allmänheten för sitt alltid trevliga och hjälpsamma sätt. Ett fint bevis på denna uppskattning tog hon emot när hon lämnade Sikeå, i form av en textad tacksamhetsadress från Bygdeå kommun och dess invånare.

Efter att fru Nordsvan hade slutat sitt jobb som telegrafist var hon värdinna i det gäsBexeliusgården i Mångbyn före 1921. Okänd fotograf. Privat bildsamling. tvänliga Bexeliuska hemmet i Mångbyn, som hon skötte väldigt bra. Hon var en fin person, varmhjärtad och sympatisk. Ett av hennes stora intressen var missionen, för den offrade hon både tid och omtanke. "Mina" var även medlem i Mångbyn-Broänges syförening. "Mina" Bexelius avled 10 januari 1935 av lunginflammation. Hon hade många vänner som ärligt deltog i sorgen efter henne. Mycket folk följde henne till den sista vilan. Hennes närmast efterlevande var maken Johan Bexelius, fosterdottern Rut och två systrar.

Maken Johan "Janne" Bexelius var som tidigare nämnts handlare. Han innehade också flertalet olika förtroendeuppdrag. Under flera års tid var han bland annat kommunalstämmans och vägstyrelsens ordförande i Lövånger. Dessutom var han landstingsman, där han representerade högerpartiet. Han var även föreståndare för mejeriet i Mångbyn och han var den som låg bakom kvalitetsstämpeln "W" på Västerbottensosten.

Större delen av sin tid ägnade han dock åt sin egen affärsrörelse. Först som ensam ägare av firman och de sista åren tillsammans med Claes Sjöstedt under firmanamnet Bexelius & Sjöstedt. När Sjöstedt flyttade med sin familj till Umeå 1933 avvecklades affärsverksamheten.                                                                                                                                                                                                    

Johan Bexelius tillhördeHerrgårdssalongen, Bexeliusgården i Mångbyn. Augusta Nordsvan i fåtöljen. Okänd fotograf. Bild från Lövångers hembydsförening. sedan 1918 Odd Fellow-logen nr. 61 Karlavagnen i Skellefteå. Som person var han aktad och redbar. 80 år fyllda var han fortfarande kry för sin ålder. Han somnade in vid 82 års ålder 24 september 1940. Närmast sörjande var fosterdottern Rut, brodern ingenjören Henrik Bexelius den yngre i Stockholm samt syskonbarn.                             

Efter Johans död övertogs gården av Röda Korset som byggde om den till vilohem för trötta husmödrar som där fick vila ut i två veckor. När brandinspektionen dömde ut byggnaden avvecklades verksamheten och fastigheten såldes. 

Adele och Enar Rönnkvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Enar Rönnkvist föddes 16 maj 1910 i Renfors, Burträsk som son till Jonas Anton Rönnkvist, uppvuxen i Renfors och hans hustru Sofia Margareta Olofsson, barnfödd i Svarttjärn, Lövånger.
Enar, som var min farmors kusin, växte upp i en stor syskonskara. Han och yngsta brodern Arvid delade på sina föräldrars jordbruk. Arvid behöll den ursprungliga delen av hemmanet. Enar byggde upp en gård lite längre österut. I juni 1932 vigdes han med Emma Adelina "Adele" Widmark född 5 september 1910 i Gummarksnoret, Skellefteå. Hon var tvilling och dotter till Olof Tyko Widmark, härstammande från Gummark samt hans hustru Alma Fredrika Hedström, barnfödd i Ragvaldsträsk. Adele samt hennes tvillingsyster Astrid var näst äldst av sex syskon.

Enar och Adele fostrade fyra barn, en dotter plus tre söner. De drev jordbruket fram till 1954 när gården såldes och familjen flyttade till Sörböle, Skellefteå. Där fick Enar jobb som byggnadssnickare vid Alfred Boström Byggnads AB, Morön. Enars största fritidsintresse var laxfiske. Han var känd som en duktig arbetare.

Adele var en hemmets kvinna, timid och försynt. Hon tyckte om att koppla av med ett handarbete. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 17 augusti 1987, 76 år gammal. Enar bodde efter makans bortgång på servicehuset Brogården i Skellefteå. Han gick bort 8 mars 1999, 88 år ung.

Axel Ollikainen 1934. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Axel Ollikainen föddes 1904-12-09 i Jokkmokks församling men växte upp i Arvidsjaur och Malmberget. Han föddes som utomäktenskaplig son till arbeterskan Magdalena Albertina Jakobsdotter, barnfödd i Hedberg, Arvidsjaur. 27 december 1911 vigdes modern Albertina med finske undersåten Risto Ollikainen från Soini i Österbotten (Finland). Makarna slog sig ner i Malmberget. Risto arbetade i gruvan. I äktenskapet föddes fyra barn. Magdalena Albertina hade sedan tidigare tre barn, födda före äktenskapet, ett av dessa var ovannämnda Karl Axel.

Genom uppmuntran från sin konfirmationspräst började Axel att studera, både privat och på Fjellstedtska skolan i Uppsala, allt under stora uppoffringar. 1928 tog han studenten. Samma år träffade han en Uppsalatjej, Gerd, som kom att bli hans hustru under 67 år.

Efter studier och avlagda examina prästvigdes Axel i Uppsala domkyrka 29 maj 1932 för tjänstgöring inom Luleå stift. Han blev stiftet trogen under hela sin aktiva tid. Första förordnandet gällde tjänsten som pastorsadjunkt i Bureå. Efter sex månader blev han ständig adjunkt. 1933-09-18 vigdes han med Gerd Birgitta Andersson född 1910-07-31 i Uppsala. Hon var dotter till polisman Arvid Andersson och hans hustru Gerda född Ströberg. I september 1934 valdes Axel till komminister i Fällfors varför makarna flyttade dit. I Fällfors föddes också Axel och Gerds enda barn, en dotter. Nästa förordnande för Axel var tjänsten som komminister i Nederluleå. Den tillträdde han 1937.

Åren 1941-1947 var Axel sjukhuspräst vid Sandträsks sanatorium samt militärpastor 1942-1947 vid F21 i Luleå. Med stor majoritet blev Ollikainen vald till kyrkoherde i Bureå, en tjänst han tillträdde 1/2 1947. Samma år blev han också ledamot av barnavårdsnämnden och ungdomsrådet i Bureå. Inspektör vid Bureå realskola från 1952 var han också. Ledamot av lönenämnden 1950-1955. Ordförande i kyrkofullmäktige från 1956. Dessutom var Axel timlärare i kristendom och musik vid Bureå realskola från dess start 1947, sedermera tidvis i högstadiet fram till mitten av 1960-talet.

Axel Ollikainen var musikalisk. Som ung var han med i sångsällskapet OD i Uppsala. Han startade och ledde körer, spelade fiol i Skellefteå musiksällskap (han även var deras vice ordförande). Vidare var Axel ordförande i Luleå stifts södra kyrkosångarförbund, ledamot av svenska kyrkosångarförbundets centralråd samt ledare för kyrkokören. Under sin tid i Fällfors var han ordförande i skolråd, kyrkoråd och kyrkofullmäktige.

Axel var en bra predikant och lärare. Han höll sig uppdaterad med aktuell facklitteratur och var dessutom skönlitterärt bevandrad. Han var en rakryggad herre i ordets fulla bemärkelse, allmänt omtyckt och respekterad. Han ställde krav både på sig själv och på sin omgivning. I över 20 år tjänstgjorde Axel som kyrkoherde i Bureå församling. Han lärde känna sina församlingsbor väl och var alltid villig att hjälpa när så behövdes. 1948 vigde han mina farföräldrar till äkta makar.

På 1950-talet var skolan fortfarande under kyrkans översyn. Axel besökte vid ett tillfälle skolan i Holmsvattnet, Bureå. Undervisningen var då förlagd i lilla salen. Lärarinnan Henny Wiklund var märkbart nervös. Plötsligt reste sig Axel från sin plats i salen, gick mot fönstret i den södra delen av rummet, tittade ut och sa: "Ja detta berg är det högsta i Bureå församling!"

1/10 1970 slutade Axel Ollikainen sin tjänstgöring som kyrkoherde i Bureå församling. Han avgick samtidigt med pension och flyttade till Uppsala. Axel Ollikainen hade en spänst som många yngre kunde avundas honom. Axels svärson Martin Lönnebo, nyligen bortgången, blev liksom sin svärfar präst. Axel somnade in 19 januari 2001 i Linköping, 96 år ung och hans hustru Gerd gick bort 13/7 2003, 92 år fyllda.

Gideon och Altea Lövmark. Fotograf: Ebba Lagergren, Jörn. Privat bildsamling.I byn Stensträsk inom Jörns socken föddes den 28 maj 1892 en pojke. Vid dopet fick han namnet Johan Gideon. Föräldrarna var Johan Anton Lövmark och hans hustru Anna Kristina Andersdotter. Gideon var barn nummer tre i en syskonskara på åtta.

Gideon, som var den äldste sonen i familjen, fick redan tidigt hjälpa till i föräldrahemmet eftersom faderns hälsa inte var den bästa. Tillsammans med en broder övertog han föräldrahemmanet i Stensträsk. När järnvägen drogs förbi byn 1925 tog han anställning åt SJ och arbetade sommartid som järnvägsarbetare vid sidan av det egna jordbruket. Han var med då inlandsbanan byggdes och fortsatte vid banavdelningen tills dess att han avgick med pension.

1925 gifte han sig också med Altea Katarina Berglund född 24/7 1901 i Ulriksberg, Jörn som barn nummer tre av sju till Jonas Oskar Berglund och hans maka Katarina Lovisa Berglund. 1908 flyttade dock familjen till Snorum där Altea tillbringade resten av sin uppväxt. I unga år fick hon lära sig att sköta både hem och ladugård. Gideon och Altea fostrade sex barn i hemmet.

Gideon Lövmark hade en hälsa som få. Vid 75 års ålder (1967) drev han fortfarande jordbruk i full skala, dock kreaturslöst sedan 1964. Ett år tidigare hade han dessutom utökat hemmanet genom att överta den del av fädernehemmanet som hade ägts av en bror till honom. Trots sin ålder var han fortfarande alert och fullt arbetsför. Han hade genom åren provat på ett flertal olika yrken. Förutom jordbruks- och järnvägsarbete hade han ägnat sig åt skogskörslor, kolning samt skogsavverkning.

Som person var Gideon gladlynt och trevlig, varför han hade gjort sig omtyckt av alla han kommit i kontakt med. 1971 flyttade Gideon och Altea till Skellefteå. Gideon gick bort 4 september 1976 på Skellefteå lasarett efter en kort tids sjukdom.

Tack vare sin fryntliga och gemytliga personlighet hade Altea skaffat sig många vänner. Hon somnade in på Dammens servicehus i Skellefteå 8 juli 1991.

Familjen Marklund, Bjurliden. I mitten sitter Gustaf och Stina-Lisa. Till höger om dem sitter dottern Margareta. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Min mormors mormors far Gustaf Fredriksson Marklund föddes 1 februari 1843 i Bjurliden utanför nuvarande Boliden som yngst i en syskonskara på sex barn till bonden Fredrik Johansson, barnfödd i Fällfors och hans hustru Maja Greta Johansdotter, bördig från Gummark. I samband med att Gustaf gifte sig 7 januari 1866 med Stina-Lisa Larsdotter övertog han också en del av föräldrahemmet i Bjurliden. Stina-Lisa var dotter till Lars "Penslar-Lasse" Larsson, född i Torrbergsliden, Burträsk och hans hustru, mångsysslerskan Greta-Stina Olofsdotter Rosengren, bördig från Innervik, Skellefteå. Stina-Lisa föddes 7 juli 1839 i Bjursele, Norsjö. Hennes far dog när hon var fyra år gammal. Det berättas att Lars som kallades för "Penslar-Lasse" eftersom han var målare, hade en förkärlek till sprit och att den också ändade hans liv. Modern var tvungen att ta tjänst som piga och efter några år träffade hon sin andre make, Jonas Persson, allmänt kallad "Jon-Pers". De bodde i en liten stuga på en plats som i folkmun kallas för "Rajmirbränne", nära nuvarande Kankbergsgruvan, inte så långt från Bjurvattnet. Marken tillhörde Bjurvattnets byamän. 

1856 erhöll Stina-Lisa tjänst som piga i Gillervattnet hos Per Persson (bror till Jon-Pers) och hans hustru Greta Fredrika Fredriksdotter (syster till Stina-Lisas blivande make Gustaf Fredriksson) samt deras familj. Där blev hon kvar i ett år innan hon vände hem till Bjurvattnet igen och tjänade som piga hos en familj där. 1862 blev hon piga på nytt hos tidigare nämnda familj i Gillervattnet. Där stannade hon tills hon gifte sig med Gustaf fyra år senare.

Gustaf och Stina-Lisa blev föräldrar till tio barn, där min mormors mormor Margareta var äldst i barnaskaran.1890 tog Gustaf efternamnet Marklund. På våren 1894 såldes hemmanet i Bjurliden till två av sönerna, Olof och Gustaf som delade på detsamma. Den relativa välgång som familjen från början hade haft, upphörde när Marklund tvingades att ansöka om personlig konkurs. På hösten 1894 hölls konkursförhandlingarna i Skellefteå tingslags häradsrätt. Även Stina-Lisas guldsmycken, däribland vigselringarna, såldes på auktionen. Dessa ropades in av en förstående man från Nyholm som gav henne dem tillbaka. Gustaf och Stina-Lisa kunde bo kvar på gården. Det var dock inte slut på motgångar för makarna. Den obeveklige liemannen kom och tog tre av deras barn ifrån dem. 

Gustaf var en mångsysslare, en allt-i-allo. Han var händig och kunde utföra alltifrån murningsarbMargaretas hus. Notera den vridna skorstenen. Okänd fotograf. Privat bildsamling.eten till att snickra. Gustaf och Stina-Lisas äldsta barn, dottern Margareta bodde med sin familj i en av de äldsta gårdarna i Bjurliden. I Margaretas mangårdsbyggnad fanns en skorsten som inte fungerade som den skulle. Röken ville inte dra ut på vanligt sätt, det var ständiga problem. Gustaf kom då på idén att göra ett experiment. Han rev ner den befintliga skorstenen till vattentaket och murade upp den nya i spiral. Detta utförande lyckades och röken sögs ut genom skorstenen. Guldmalm hittades ju på Margaretas mark på 1920-talet och i samband med detta blev hennes hem ett mål för många att besöka. De flesta besökare fastnade för den spiralformade skorstenen (den enda av denna typ som är känd) och undrade av vilken anledning den var murad på detta sätt. I tidningar skrevs det att förklaringen till det sällsynta utförandet var vidskepelse, att hindra onda andar från att komma in i huset. Troligtvis en reporters påhitt för att få det att låta intressant. Orsaken till att inte muren fungerade från början påstods vara att en vattenåder gick fram mitt under murstocken och att den tydligen hade viss dragningskraft på röken. Det kanske också var vidskepelse, jag vet inte. Stugan med den vridna skorstenen finns kvar än i dag. Den står vid Sidtjärnen i Boliden. 

Stina-Lisa insjuknade och avled måndagen 3 januari 1916 kl. 01:00. Det var fyra dagar före hon och maken skulle ha firat guldbröllop efter 50 års äktenskap. Hon sörjdes av den stora barnaskaran, barnens familjer samt en stor krets vänner. Gustaf levde längre än sin hustru. Han tvingades att följa sin äldsta dotter Margareta till graven när han var 88 år gammal, 1931. De sista 15 åren var han blind på grund av katarakt, grå starr. Med tiden blev han mycket lomhörd. På sin höjd hörde han om man skrek honom i öronen. Trots sina funktionshinder var han lugn och höll humöret uppe. Han klagade aldrig utan alla sorger och prövningar bar han med jämnmod i medvetande om att det varit Guds vilja och en del av Guds märkliga fostran. Gustaf var skröplig och mager. Han var en sympatisk och godhjärtad människa. När Gustaf fyllde 90 år 1 februari 1933, hade alla hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn, samt en del andra inbjudna, ett 50-tal personer samlats i hans hem för att gratulera honom. Han var aktad av sina grannar och av alla han kommit i kontakt med. Marklund blev sjuk och behövde sakkunnig vård. Han togs därför in på Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå där han bodde sista månaden av sitt liv och vårdades av en sondotter. Den 24 april 1933 somnade han in, drygt 90 år ung.

Johan och Evelina Lindfors. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Johan Gotthard J. G. Lindfors föddes 1889-10-30 i Rörträsk, Jörn som son till Lars Johan Lindfors och hans hustru Ida Lovisa Olofsdotter. J.G. var barn nummer tre i en syskonskara på nio. När han var sex år gammal flyttade familjen till Klöverberg.

20 år gammal 1909 erhöll J. G. tjänst som dräng hos bonden Karl Georg Markgren i Källbomark, Byske. I juni 1913 återvände Johan till Jörn. 1917, under brinnande världskrig, gifte han sig med Evelina "Lina" Kristina Vestermark född 1887-10-31 i Hebbersliden, Skellefteå, dotter till Olof Olofsson Vestermark och hans maka Emma Kristina Falkman. Precis som Johan hade Evelina åtta syskon.

Johan och Evelina bodde de första åren som gifta i Klöverberg med undantag för tre månaders vistelse i Lindå. Under denna tid föddes deras två äldsta barn. 1920 bosatte sig familjen i Porjus, Norrbotten. Där utökades familjen med ytterligare två telningar. 1926 vände familjen tillbaka till Jörns socken. De bosatte sig i Jörns samhälle.

1963 flyttade Johan och "Lina" till Furugården i Jörn. När hälsan började att tryta för honom togs han in på sjukhemmet där han också avled söndagen 27 augusti 1967.

I sina krafts dagar var Johan en driftig man. Han hade provat på lite av varje. Han var gruvarbetare i Kiruna, anläggningsarbetare i Porjus men även rallare, då bandelen Jörn-Arvidsjaur byggdes. De sista åren fram till 70-årsåldern, var han verksam som resande försäljare. Med sin cykel och väska besökte han stora delar av Västerbotten. J. G. Lindfors kännetecknades av ett glatt lynne. Närmast sörjande vid hans dödsbädd var hans maka samt de fyra barnen. Evelina bodde också den sista tiden av sitt liv på sjukhemmet i Jörn. Där somnade hon in fredagen 9 oktober 1970.

Gerda och Algot Lindberg 1947. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Johan Algot Lindberg föddes 1897-05-11 i Loberg, Skellefteå som son till Johan August Lindberg, bördig från Jörns socken och hans hustru Brita Amanda Nygren, barnfödd i Åsen, Norsjö. Algot var näst äldst av tretton syskon.
Algot gifte sig första gången för 100 år sedan (1923) med Emma Karolina Bergvall f. 1896-07-23 i Forsberget, Skellefteå, dotter till Lars Anton Bergvall, bördig från Norsjö socken och hans hustru Kristina Margreta Jonsdotter, härstammande från Nyholm, Skellefteå. Emma hade tio syskon.
De första tre åren efter vigseln bodde Algot och Emma i Fallet, Skellefteå. Där föddes också deras son Allan Valdemar 1925, han dog dock efter fem dagar. 1926 flyttade Algot och Emma till Boliden där Algot hade erhållit anställning som gruvbyggare. Inom fyra år föddes tre barn i familjen, två söner och en dotter.
29 maj 1942 drabbades familjen av en stor sorg. Mor Emma avled på Skellefteå lasarett i sviterna av bröstcancer. Äldste sonen i familjen, Assar, var sjuk i tuberkulos och vårdades på Hällnäs sanatorium. Där somnade han också in 17 oktober 1946, 17 år och 11 månader gammal.
Året efter gifte Algot om sig med Gerda Kristina Dahlberg född 1919-02-11 i Tällberget, Fällfors, dotter till tjänarinnan Selma Kristina Dahlberg, barnfödd i Byske socken och Anders Brännström i Brännkläppen. Gerda bodde dock under uppväxten på olika ställen, bl. a. i Brännkläppen, Segerlund och Norrlångträsk. I Algot och Gerdas äktenskap föddes en son. Gerda hade före giftermålet fått en son tillsammans med Karl Viktor Boström, en kusin till min farmor. Den sonen blev senare bortadopterad.
Algots dotter från första äktenskapet, Elvy, gick bort 29 år gammal 10/9 1960 när hon vistades på Skellefteå lasarett. Hon var då gift och efterlämnade make samt två minderåriga barn. Av Algots totalt fem barn återstod nu endast två stycken.
Själv avled Algot 1968-06-05 på Hällnäs sanatorium utanför Vindeln. Gerda levde till 4 januari 2008, hon bodde på Anderstorg i Skellefteå vid sin bortgång. Hon var en humoristisk person som älskade att sjunga.

Olga Dahl och Reinhold Andersson 1919. Fotograf: Albert Nordén, Lövånger. Privat bildsamling.Reinhold Andreas Andersson kom till världen 10 februari 1891 i Istermyrliden inom Skellefteå socken. Han var äldst av sju syskon till föräldrarna Gustaf Reinhold Andersson, barnfödd i Istermyrliden och hans hustru Maria Elisabet Björk, uppvuxen i Svarttjärn, Lövånger. Som tolvåring blev Reinhold moderlös, varför han tidigt fick bidra till familjens försörjning.

1916 flyttade Reinhold till Jukkasjärvi församling. Han arbetade i Tuolluvaaragruvan under tre års tid. Hans kärlek till hembygden var dock stor, vilket gjorde att han återvände hem 1919 och gifte sig samma år. Sin hustru hittade han i Brattjärn, Lövånger. Soldatdottern Olga Margareta Dahl född 1897-12-05. Hon växte upp i Bissjön, Lövånger, dotter till fältjägare Anders Persson Dahl, barnfödd i nämnda by och hans hustru Sofia Evelina Olofsdotter, härstammande från Vallen, Lövånger. Under sin uppväxt bodde Olga i Bissjön i Lövångers socken, Holmsvattnet i Skellefteå socken, Brattlund inom Burträsks dito samt i Brattjärn som tidigare nämnts.

Olga och Reinholds äktenskap blev dock inte långvarigt. De bosatte sig i Bureå. Där föddes deras son 13 mars 1920. Den 24 november samma år dog Olga av tuberkulos i magen. Hon efterlämnade make och en åtta månader gammal son. Efter Olgas död flyttade Reinhold och sonen till hennes föräldrar i Brattjärn. Fem år senare, sommaren 1926, gifte Reinhold om sig med Hildina Magdalena "Magda" Persson född 1895-08-15 i Arvidsjaur men boende i Bureå vid vigseln. Hon hade med sig två barn in i boet från ett tidigare äktenskap. I september 1926 flyttade Reinhold och Magda med barnen till Bureå. De fick fyra gemensamma barn. Familjen bodde på en gård vid Skärvägen i Bureå.

Reinhold hade provat på att syssla med lite av varje. Gruvarbete har tidigare nämnts som en av hans sysslor men Andersson arbetade senare i livet på brädgården vid Bure AB fram till sin pensionering. Han var känd som en duktig och arbetsam människa. Stilla, tyst och försynt vandrade han sin väg genom livet. Han tog dagen som den kom och var hjälpsam mot alla som behövde ett handtag. Tack vare dessa egenskaper var han allmänt omtyckt i sin omgivning. Andersson innehade en positiv livssyn. Trots motgångar och umbäranden hade han en tro på att allting skulle ordna sig.

Hustrun "Magda" somnade in 10 mars 1956, då blev Reinhold åter ensam. Den sista tiden av sitt liv tillbringade Reinhold på Bureå sjukstuga. Han togs in där för vård tisdagen 11 december 1962. På lördagen samma vecka, dvs. den 15 december var han död.

Samuel och Matilda Andersson troligtvis med sonen Sigurd. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Samuel Andersson föddes 2 september 1871 i Ljusvattnet, Burträsk som son till Anders Andersson och hans hustru Eva Maria Samuelsdotter. Samuel var barn nummer fem av sju. Han var 12 år när fadern Anders vid laga skiftet 1883 flyttade längre söderut i byn och slog ned sina bopålar. 17 år gammal köpte Samuel hälften av detta hemman och senare den andra halvan.
1903 gifte sig Samuel med Matilda Sofia Pettersson född 1873-05-28 i Ljusvattnet, dotter till Per Gustaf Larsson och hans maka Margareta Elisabet Burlin. Matilda var barn nummer fyra av sju. I Samuel och Matildas äktenskap föddes fyra barn, en son samt tre döttrar. I sina krafts dagar var Samuel en skicklig jordbrukare som genom oförtrutet arbete skaffade sig en god ekonomi. Han tillhörde den stillsamma skaran i landet som aldrig på något sätt ville lysa utåt eller dra till sig uppmärksamhet. För sin familj och för sitt hem var han alltiallo, han strävade för dem så länge krafterna medgav. Under en lång tid av sitt liv drogs han med olika kroppsliga åkommor men allt detta bar han med imponerande tålamod.
Samuel och Matilda överlämnade senare hemmanet till två av barnen. Under en resa till kyrkan i Burträsk ådrog sig Samuel en förkylning. Andra sjukdomar tillstötte och hans liv stod inte att rädda. En månad senare gick han bort, den 27 november 1942. Samuel var en hederlig man som efterlämnade ett ljust och vackert minne.
I sin ungdom arbetade Matilda som piga i hembyn och en tid på mejeriet i Skråmträsk. Efter giftermålet med Samuel blev hon bondmora och skötte hemmet på ett omsorgsfullt sätt. Hon var inte rädd för att ta i, även på karlsidan. Efter att Matilda hade blivit änka hushållade hon hos sonen Sigurd. I november 1951 råkade hon falla och bryta lårbenshalsen. Sedan dess var hon invalid. Från och med hösten 1954 hade de fyra barnen växelvis vakat över henne timme för timme. I maj 1956 fick hon plats på kronikerhemmet i Hällnäs. Där slutade hon också sina dagar den 22 juni samma år. Hon efterlämnade minnet av en lugn och blid kvinna som i ordets rätta bemärkelse varit en hemmets goda fe