Rötterbloggen
Rötterbloggen

Adam och Maria Olofsson Yttervik, Skellefteå

Maria Tjernlund och Adam OlofssonMaria Tjärnlund och Adam Olofsson. Foto: J. Franke, Skellefteå/privat bildsamling.

Adam Olofsson "'Adam Ols" föddes 6 december 1851 i Yttervik, Skellefteå. Föräldrarna var soldaten Olof Johansson Munter från Innervik och Fredrika Jonsdotter från Skråmträsk. De hade fem barn, fyra pojkar och en flicka. Fadern var i tjänst som soldat i Yttervik 1838-1864. Adam tillbringade alltså troligen sina första år i tjänstetorpet i Avan (nuvarande adress Båtvik 50). När han var 13 år måste familjen lämna över huset till nästa soldat, Joakim Olofsson Munter. Adam Olofsson och familjen Munter flyttade då troligen till Bergsåkern, en plats inom Ytterviks by. Det berättas att en soldat Munter ska ha odlat och bott där, vilket namnet Muntersgärdan i östra änden av odlingarna vittnar om. Soldatkontraktet har gett denna möjlighet. I protokollet från Laga skiftet (1852) görs ett litet tillägg till detta:

 ”De nybruk som fältjägarna utsynt åt sig av samfälld mark få de behålla, men efter deras död återfalla dessa till jordägaren utan att han derföre ska giva någon ersättning för till äventyrs skedd odling”.

Cirka 1870 flyttade Adam till Ytterstfors glasbruk, Byske. Han arbetade där som dräng men återvände till Yttervik 1875. Det var i samma veva som glasbruket lades ner. Han odlade upp mark i Yttervik och bosatte sig med sin familj vid det som i dag kallas för "Nybruket", eller "Adams nybruket", mellan Bergsåkertjärn och vägen till Vikfors. Odlingsmarken finns kvar än i dag, den skördas fortfarande. Alla hus på platsen är borta, men tydliga spår av byggnader finns ännu. På platsen har det funnits en liten stuga med en spismur i sten. 

Adam vigdes 1878 med Maria Tjärnlund. Hon hade kommit till Yttervik som piga två år tidigare. Hon var född i Tjärn, Skellefteå 27 december 1852 som ett av sex barn till soldaten Per Andersson Tjärnlund född i Hjoggböle och Ulrika Johansdotter från Brännvattnet, Skellefteå. 1855 flyttade familjen till Medle varför Maria växte upp där. I äktenskapet mellan Adam och Maria föddes sju barn, fyra flickor och tre pojkar. Två av pojkarna dog som små. 

Efter cirka 20 år på platsen flyttar familjen till en ny plats, nuvarande Yttervik 345. 1897 hade Adam och Maria köpt 1/64-del av hemman nr. 5 i Yttervik, de bodde i ett torp vid Avatjärn. På platsen hade det sedan tidigare varit två bosättningar. Torpet var inte särskilt stort men de ägde det och fortsatte att nyodla mark. De hade vid denna tid två kor som hette Gärda och Svärta, en gris, ett får och ett lamm. 18 december 1899 avled Maria i sviterna av lungsot (tuberkulos), nästan 47 år gammal. Adam blev då ensam med det lilla jordbruket och de sex barnen. Sonen John Artur, dog knappt två månader senare av okänd dödsorsak. Han blev fyra år gammal.

Adam Olofssons dödsannonsAdam Olofssons dödsannons från tidningen Skelleftebladet 27/7 1905. Sommaren 1905, närmare bestämt lördagen den 22 juli klockan 08:00, somnade även Adam in av lungsot, 53 år gammal. Barnen blev föräldralösa. Yngsta dottern Anna var 12 år gammal när fadern dog. Vid Adams bortgång fanns det två kor och två höns på gården. Sonen Arvid Olofsson född 1882 övertog gården i Yttervik och nyodlade ytterligare en hektar. Efter honom och makan Hilma bodde deras dotter Ally gift Markström på gården. 

Denna familj var hårt drabbad av tuberkulos. Förutom Adam och Maria hade även Adams mor Fredrika dött i sviterna av sjukdomen. En av döttrarna till Adam och Maria, Jenny född 1885, blev vid fyra års ålder fosterbarn hos Gabriel Persson Marklin och hans hustru Marta Erika Persdotter i Yttervik. Det berättas att Jenny var en duktig kvinna och när hon hade kommit till makarna Marklin som fosterbarn hade hon sagt: "I vill eta atve husbonn" (jag vill äta med husbonden). Hon hade alltså ställt krav, trots att det vid denna tid inte var vanligt att kvinnor åt vid bordet, flickorna åt vid spisen och kanske särskilt ett fosterbarn. Jenny gifte sig 1907 med Frans Larsson som hade varit dräng hos familjen. Han var uppvuxen i Fagerviken, en plats strax öster om Yttervik. I deras äktenskap föddes tre barn. 1913 flyttade Frans och Jenny med sina barn samt Jennys fosterföräldrar till Gummark, Skellefteå. De bosatte sig på gården där Jennys äldre syster "Mia" gift med Viktor Lindberg bodde med sin familj. Tre år senare, 27 februari 1916, hade Jenny insjuknat i tuberkulos och hon avled på Umeå lasarett av sjukdomen. Yngsta barnet var blott tre år gammalt när Jenny gick bort. Frans blev ju änkeman och ensam med de tre småbarnen. Han gifte senare om sig och fick ytterligare två barn i det äktenskapet. Tänk vad mycket elände en sjukdom kan ställa till med och hur samma familj kan drabbas så hårt. 

En syster till Jenny, Nanny född 1887, kom att bli min farfarsmor. Hon flyttade 1919 till Sjöbotten, Skellefteå och gifte sig samma år med Sigfrid Rosendahl. Ett av deras barn var min farfar Sigurd som föddes två år senare. Mer om detta berättar jag en annan gång. 

Jenny LarssonJenny Olofsson Marklin, dotter till Adam och Maria Olofsson. Foto: Franke, Skellefteå/privat bildsamling. Systrarna Mia Anna och Nanny Olofsson YttervikTre av Adam och Maria Olofssons barn, Maria (Mia), Anna och Nanny Olofsson. Foto: Franke Skellefteå/privat bildsamling.

Fortsätt läs mer
  192 Träffar
  0 Kommentarer
192 Träffar
0 Kommentarer

Nämndeman Per Abraham Lundgren

Per Abraham Lundgren f. 1888 i Risliden NorsjöPer Abraham Lundgren. Foto: Fotografiatelieren Norsjö/privat bildsamling.Per Abraham Lundgren (1888-1966) föddes i Risliden, Norsjö som enda barnet till bonden Jakob Abrahamsson Lundgren och hans hustru Hilda Johanna Fällman. Per Abraham hade dock en 13 år yngre fostersyster vid namn Ragnhild Kristina Linnéa Holmgren. Hon kom till familjen vid sex års ålder 1907. Hon gifte sig 1919 med handlaren Olof Rickard Brännström född 1889. De fick dottern Rutgerd Johanna f. 1919. Olof Rickard avled redan 1923 av okänd sjukdom. Ragnhild dog 1926, 25 år gammal på Hällnäs sanatorium av tuberkulos. Rutgerd blev därmed föräldralös. Hon växte upp hos sin faster med familj i Brännlund, Norsjö.

Tillbaka till Per Abraham, P.A. Han ingick äktenskap med Anna Sofia Agneta Lidén år 1915. Hon var född 1894 i Norresträsk, Norsjö. Makarna var jordbrukare i Risliden. Fem barn fostrades i hemmet. I slutet av april 1940 drabbades familjen av en stor sorg. Per Abrahams hustru Anna gick bort i sviterna av tarmvred på Skellefteå lasarett. Yngsta barnet var vid moderns bortgång knappt fjorton år gammalt.

Per Abraham gifte sig andra gången med småskollärarinnan i Risliden, Jenny Viktoria Sparrman född 1894. Hon var från Björnkliden, Jörn och var småskollärarinna i Risliden från och med år 1919.

P.A. blev i sin hemby Risliden tidigt anlitad för bouppteckningar och olika räkenskaper. Han hade också en mängd förtroendeuppdrag i byn. Han var sekreterare i byaföreningen och senare också som ordförande. När Rislidens blåbandsförening bildades 1912 var P.A. dess förste ordförande. Han var även ordförande och kassör i byns elförening mellan 1923-1946. Det sistnämnda året fick Risliden elektricitet från Skellefteå stad. Per Abraham kämpade för att el- och telefonnäten skulle byggas ut och att vägarna i socknen skulle förbättras. Det var förutsättningar som hans hemby saknade när 1900-talet var ungt.

Per Abraham var även engagerad i kommunen i många år. Från början av 1920-talet fram till cirka 1955 hade han olika kommunala uppdrag. Norsjö kommunfullmäktige tillhörde han från år 1920 och i drygt 30 år framåt dessutom kommunalnämnden från år 1922. Från 1935 till och med 1955 var han kommunalnämndens ordförande, före 1935 hade han varit nämndens vice ordförande.

Nämndeman i Malå-Norsjös tingslags häradsrätt blev han 1918 och häradsdomare ungefär 1950. Den senare befattningen lämnade han sex år före sin bortgång. Före vägorganisationerna blev statliga var han bland annat ledamot och ordförande i Norsjö vägnämnd till 1951. Landstingspolitiker 1927-1934. Ordförande i kristidsnämnden och ledamot av kyrkofullmäktige var han också. Sista tiden var han ordförande. Han verkade även som revisor för Norsjö jordbrukskassa och konsumtionsföreningen.

Samtliga av dessa sysslor skötte Per Abraham hängivet och som en riktig demokrat. Han var en person som lyssnade på vad andra hade att säga och försökte alltid i sina gärningar gynna allmänheten. P.A. var verkligen en hedersman, tillmötesgående och hederlig, i dubbel bemärkelse principfast. Han var även begåvad med en fin humor. I diskussionerna i kommunfullmäktige där han redovisade kommunalnämndens ståndpunkt, var han i som allt annat i högsta grad objektiv. Han kunde replikera med ett leende om någon opponerade sig mot honom. Både som kommunalman och häradsdomare tilldelades han utomordentliga hedersbetygelser för medborgerliga förtjänster. Nu är han borta men minnet av honom levde länge kvar efter hans död.

78 år gammal blev han. Sista åren var hans hälsa försämrad. Han somnade in på Norsjö sjukstuga i maj 1966 efter att ha varit sjuk i en vecka. I och med hans bortgång har en framstående och respekterad person inom kommunväsendet i Norsjö kommun lämnat jordelivet. Vid begravningen av honom talade ett flertal personer och framförde tackhälsningar. Exempelvis ordföranden från kyrkofullmäktige och kommunalnämnden, släktingar samt vänner. Den stora skaran begravningsgäster vittnade om hur omtyckt och uppskattad den avlidne varit.

Hustrun Jenny avled 1981 på sjukhemmet i Jörn.

Fortsätt läs mer
  267 Träffar
  0 Kommentarer
267 Träffar
0 Kommentarer

Johan Enmark Djupgrovan

Johan Enmark Djupgrovan 2Johan Enmark som ung. Foto: Signe Risberg Kallholmen/privat bildsamling. Johan Enmark DjupgrovanJohan Enmark som lite äldre. Foto: Sundborg & Lindberg Skellefteå/privat bildsamling.

Johan Valdemar Enmark var född 1901 i Djupgrovan, Kågedalen som nummer sex i en syskonskara på nio barn till Klas Erik Enmark och hans hustru Anna Magdalena Johansdotter. Fadern dog när Johan var tio år gammal. 

Som brukligt på den tiden fick Johan i unga år ge sig ut i arbetslivet. Först arbetade han som dräng, därefter skogsarbetare och senare som flottningsarbetare. Han jobbade som flottare i Kågeälven vid Stavaträsk, Jörn och träffade då sin blivande hustru Hulda Maria Jonsson född 1892 från Högkälen, Jörn. De vigdes 1927. Då hade Johan redan fått anställning hos Boliden Mineral. Han byggde ett hus i Strömfors där familjen bosatte sig. Sonen Harry föddes året därpå och dottern Signe 1929, hon dog dock samma dag som hon föddes. 1931 såldes hemmet i Strömfors och familjen flyttade till Granholm, inte så långt från Djupgrovan.

I slutet av november 1934 avled hustrun Hulda av tuberkulos i lungorna. Därför fick Johan ensam sköta sonen Harry, sex år gammal, jordbruket på gården i Granholm samt sitt jobb i Boliden åtta kilometer hemifrån. För att mäkta med allt detta tvingades han att anställa en piga och tidvis även en dräng.

1936 drabbades Enmark av silikos, även kallat stendammslunga. Han slutade då sitt arbete hos Boliden Mineral. Han blev jordbrukare på heltid. För att dryga ut inkomsterna som ju inte var särskilt höga på den tiden, hade Johan flera kolmilor och tjärdalar. Året därpå gifte han sig med Myrie Margareta Johanna Renlund. Hon hade arbetat som piga hos honom. Myrie var född år 1914 i Nyholm, Skellefteå. De fick tre pojkar tillsammans.

Johan var en person som grannar och andra lyssnade på när han framförde sina förslag och åsikter. Hans stora dröm var en utfartsväg till landsvägen vid Nyholm. Med honom som ordförande bildades en förening som skulle förverkliga denna dröm. Flera arbetstimmar lade han ner för att det skulle bli gjort. 1951 var den nya vägen färdig. Biltrafik till Granholm och Djupgrovan blev därmed möjlig året om.

I början av 1960-talet försämrades Enmarks hälsa mestadels beroende på de arbetsskador han tidigare i livet hade ådragit sig i den dammiga och högljudda miljön i malmkrossverket i Boliden. Jordbruket avvecklades successivt och 1963 flyttade familjen till Strömfors, senare till Boliden. Gården i Granholm användes länge som fritidsbostad men såldes 1986 till äldste sonen Harry. 

På 1970-talet förvärrades Johans gamla hörselskada avsevärt. Det blev självklart ett hinder för en så lättsam och utåtriktad person som han tidigare hade varit. Sista tiden av livet vistades han på sjukhemmet i Boliden.

Johan avled i mars 1987, nästan 86 år gammal. Myrie gick bort i november 2002.

Fortsätt läs mer
  371 Träffar
  0 Kommentarer
371 Träffar
0 Kommentarer

Anton och Hanna Nordmark

Anton Nordmark SjöbottenAnton Nordmark. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.Hanna Nordmark SjöbottenHanna Nordmark. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Makarna Anton Nordmark och Hanna Katarina Lindberg. De gifte sig 1903. Tre barn, en son och två döttrar, växte upp i deras hem. Familjen bodde i Sjöbotten, Skellefteå.

Anton föddes 1862 och växte upp i Sjöbotten, Skellefteå. Som äldste son i en syskonskara på åtta barn fick han tidigt lära sig vad arbete och fattigdom var. Han hjälpte till i hemmet eftersom fadern var sjuk. Det var därför upp till honom och de äldre syskonen att skaffa mat samt husrum till familjen. Detta eftersom deras hem var tvunget att säljas. 1887 köpte Anton tillsammans med sin bror Konrad ett hemman i samma by som då födde 2-3 kor. Bröderna arbetade upp gården och delade sedan på densamma. När Anton sålde sin del av hemmanet till sonen Birger med familj 1935 så födde gården 6-7 kor och en häst. Anton arbetade i 18 års tid på sågen i Bureå. Arbetsdagarna var 12 timmar långa och dagpenningen 1:50 kr per dag. Det var nog inte lätt att klara alla utgifter som exempelvis skulder samt försörjning av föräldrar och syskon med en sådan inkomst. Senare jobbade han som transportarbetare. Vi som lever i dag förstår nog inte hur så mycket arbete var möjligt men Anton hade en oövervinnerlig arbetsvilja och kärlek till sitt jobb så han var aldrig sparsam med sina krafter. Han var en uppriktig och godhjärtad person, som aldrig tvekade att ge ett handtag om det behövdes. Därför var han alltid uppskattad och omtyckt i sin omgivning. Han saknade ovänner. Anton avled i sviterna av magcancer i januari 1941, 78 år gammal.

Hanna var född 1869 i Kåge strax norr om Skellefteå. Hon levde kvar på gården i Sjöbotten efter Antons bortgång och vårdades av sonen Birger med familj. I en liten stuga hade hon ett eget hem där hon bodde så länge hon orkade. När Bureå fick sitt ålderdomshem flyttade hon dit och vistades där fram till sin död. Hon var, trots sin ålder, vid god hälsa. Hon skojade med folk och sjöng även emellanåt. I sin ungdom var hon en arbetskvinna utan dess like. Ett exempel på detta var när maken hade kommit hem med höskrindan och den hade tippat, då var det hon som lyfte upp den igen innan Anton ens hann tänka. Som person var Hanna gladlynt och positiv. Hon var 91 år gammal vid sin död i september 1960.

Fortsätt läs mer
  382 Träffar
  0 Kommentarer
382 Träffar
0 Kommentarer

Olof och Maria Holmgren, Sandviken, Bureå

Olof Valfrid Holmgren med fru Maria RönngrenOlof och Maria Holmgren, Sandviken. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Detta är makarna Olof Valfrid Holmgren (1856-1937) och hans andra hustru Maria Augusta Rönngren (1877-1929). Olof var född i Sandviken, Skellefteå (Bureå) och övertog hemgården efter sina föräldrar. Han gifte sig första gången 1894 med Margareta Eufrosyna Holmström f. 1858 från Falmark, Skellefteå. Det äktenskapet varade dock bara i ett år. 1895 avled Margreta Eufrosyna i benröta. 

År 1898 gifte Olof om sig med Maria Rönngren från Hökmark, Lövånger. Hon hade varit piga på gården i Sandviken ett halvår innan vigseln. Olof och Maria fick fem barn tillsammans, två av barnen dog i späd ålder. 1927 sålde makarna hemmanet till Bureå kommun. Olof och Maria flyttade därför in till Bureå samhälle. Maria dog 1929 av hjärtfel och Basedows sjukdom. Efter hustruns död flyttade Olof till en dotter och måg i Bureå. Där bodde han fram till sin död 1937. Vid ett besök hos yngsta dottern och mågen i Kusmark, Skellefteå insjuknade Olof i lunginflammation och avled sedan i sviterna av sjukdomen.

Om Olof har det berättats att han en gång var ute på promenad i Sandviken. Han gick österut och kom gående upp mot backen där en man som hette Otto bodde på den tiden. "Ottoslanne" (Ottoslandet) kallar vi det i dag. Olof gick med armarna på ryggen, lätt framåtlutad. Kan du se honom gå? När han kom fram till "Ottoslanne" utbrast han plötsligt: "Jaså, he gar bo jera backen janna å." (Jaså, det går att bo här i backen också.) Sedan traskade han vidare.

Vidare kan det berättas att ett barnbarnsbarn till Olof och Maria är författaren Stig Larsson. Inte Stieg Larsson som har skrivit Millenium-trilogin, utan hans namne som bl.a. har skrivit romanerna Autisterna och Nyår samt filmen Kaninmannen som han både har skrivit och regisserat.

Fortsätt läs mer
  562 Träffar
  0 Kommentarer
562 Träffar
0 Kommentarer

Fyrdubbelt bröllop i Lövångers kyrka

                                                                           

Per Daniel Konrad och Hugo Olofsson med respektive 0001Brudparen från vänster: Per Olofsson och Vilma Hägglund, Daniel Olofsson och Ruth Öqvist, Konrad Olofsson och Astrid Granberg, Hugo Olofsson och Elin Rönngren. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.  Söndagen den 18 oktober 1942, mitt under pågående världskrig, ägde ett ovanligt bröllop rum i Lövångers kyrka. Fyra bröder från Svarttjärn, Lövånger vigdes med sina blivande makar. Dessa var Hugo född 1912, Per född 1915, Daniel född 1916 och Konrad född 1920. Bröderna vigdes med Elin Rönngren född 1915 i Svarttjärn, Lövånger, Vilma Hägglund född 1912 i Svarttjärn, Lövånger, Ruth Öqvist född 1913 i Tuvan, Skellefteå och Astrid Granberg född 1920 i Andersvattnet, Burträsk. Brudnäbbar var Enar Lundström och Solveig Holmer. Det berättas att kantorn fick spela bröllopsmarschen flera gånger eftersom brudparen kom i otakt med varandra när de tågade in i kyrkan. Vigselförrättare var kyrkoherde Johan Hedqvist, som också höll ett hjärtligt anförande till de nygifta. Trots det usla vädret var kyrkan fylld med folk. 

Efter vigseln i kyrkan hade brudparen bjudit in släkt och vänner till middag i brödernas föräldrahem i Svarttjärn. Där tog de emot ett flertal telegram och hyllningar. Ett tal framfördes till de nyss gifta av kyrkoherde Hedqvist. Omkring 125 personer medverkade i bröllopsfirandet. 

När de fyra brudparen firade silverbröllop (25 år) uppvaktade tidningen VF (Västerbottens Folkblad) dem och bjöd på tårta. 1992 när brudparen skulle ha firat guldbröllop uppmärksammades detta i samma tidning med en artikel.

Vad hände sen med brudparen? Äldste brodern Hugo byggde 1943 upp ett nytt hus i den norra delen av byn. Där bosatte han sig med hustrun Elin. Hon hade i unga år arbetat som hembiträde. De fick tre barn, två söner och en dotter. Hugo var en alltiallo i byn. Han var lite av en ”byafrisör”. Han klippte bland annat bybor och släktingar. Hugo var också en flitig och skicklig jordbrukare. Han var ofta anlitad för olika sysslor i Svarttjärn. Hugo var också väldigt religiöst intresserad, kassör i missionsföreningen i över 30 år och var en av de som låg bakom byggandet av bönhuset i byn. Han avled hastigt 1972. Elins stora intressen var bärplockning, trädgårdsarbete, mattvävning och brodering av dukar. Hon tyckte också om att sticka. Många sockar och vantar stickade hon till sina barn samt barnbarn. Hon hade en kristen tro och var medlem i byns EFS-förening. Elin bodde kvar på gården med äldste sonen som övertog densamma. Hon gick bort 2005.

Brodern Per hade som ung lärt sig till snickare i Hökmark. Han blev en skicklig möbelsnickare och arbetade efter lärotiden på exempelvis Burmans snickeri i Bureå. Per och Vilma bodde efter vigseln i bland annat Bodbysund och Svarttjärn, men 1960 flyttade makarna till Skellefteå. Två barn, en dotter och en son, föddes i äktenskapet. Vilma var en driftig och ihärdig kvinna.som på ett exemplariskt vis vårdade både sitt hem och sin anställning vid skolbespisningen på Norrhammarskolan i Skellefteå. Hon somnade in på lasarettet i Skellefteå 1978. Efter att Per hade varit änkeman i några år gifte han om sig med Margit Karlsson 1985. Makarna bodde då i Skellefteå. Per avled på Skellefteå lasarett år 2000. Margit gick bort 2012.

Den tredje brodern Daniel startade tillsammans med sin maka Ruth affär i Svarttjärn, ”Daniel Olofssons diversehandel”. Daniel och Ruth köpte 1942 affärsfastigheten av Per Burman, som tidigare hade haft affär i byn. Affärsrörelsen var verksam till 1963, när makarna sålde fastigheten och flyttade till Sörböle, Skellefteå. Daniel körde taxi och buss, Ruth skötte affärsverksamheten. Hon tyckte inte om namnet på affären eftersom det ju var hon som var föreståndarinna för affären och inte Daniel. I affären fanns även telefonväxel, apotek och post. Det fanns dessutom drivmedel att köpa på affären. Det hände att förbipasserande knackade på fönstret mitt i natten och ville köpa bensin eller annat drivmedel. Många gånger fick Daniel och Ruths barn springa telefonbud till folk i byn som någon ville prata med (de fick då ringa tillbaka) eller lämna något meddelande till.  Daniel och Ruth fick fyra barn, två döttrar och två söner. Daniel dog samma år som brodern Per, år 2000. Makan Ruth levde till 2009.

Yngste brodern Konrad övertog hemgården i samband med giftermålet. Han och makan Astrid bedrev jordbruk på fastigheten. Astrid kom till Svarttjärn, Lövånger som piga. I äktenskapet med Konrad föddes fyra döttrar. Båda makarna var religiöst intresserade och Konrad var, liksom brodern Hugo, delaktig i byggandet av byns bönhus som invigdes 1953. Astrid hjälpte maken med jordbruksarbetet och hon jobbade även en tid som hemsamarit. 1982 flyttade makarna till Lövånger. Fyra år senare avled maken Konrad. Astrid levde till 1992.

Fortsätt läs mer
  1089 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
3 3
måndag, 02 september 2019 21:03
Stefan Simander
måndag, 02 september 2019 21:04
1089 Träffar
2 Kommentarer

Familjen Renström, Långviken, Skellefteå

Karl och Eva Renström LångvikenEva och Karl Renström. Foto: C. Franke, Skellefteå/privat bildsamling. Familjen Renström från Långviken bestod av föräldrarna Karl Efraim Renström (1854-1917) och Eva Margareta Bergmark (1851-1918) samt deras sex döttrar. Karl föddes och växte upp i Bodan, Skellefteå som ett av nio barn till bonden Per Anton Renström och hans hustru Magdalena Kristina Lundberg. Karl träffade lärarinnan Eva Bergmark från Yttervik, Skellefteå. Hon hade varit lärarinna i tio år innan hon gifte sig med Karl år 1881. I samband med vigseln bosatte sig Karl och Eva i Långviken, Skellefteå där de hade köpt ett hemman. 

Karl och Eva bodde kvar på gården i Långviken efter att barnen hade lämnat hemmet. De var jordbrukare och hade bland annat en häst. En dag i mars 1917 skulle Karl hämta en höskrinda med hjälp av hästen. Han korsade vägen och plötsligt halkade hästen på grund av isen. Karl föll av hästen och bröt nacken. Han levde fem dagar efter denna tragiska händelse. Han avled 26 mars 1917.

Eva levde till året därpå när hon avled den 20 oktober 1918 i sviterna av en hjärnblödning.

Vad hände med deras barn då? Samtliga av barnen förutom "Sanna" emigrerade till USA. Systrarna reste med destinationen Boston, USA. Det jag vet är att Fanny gifte sig Knutsson och Anna gifte sig med Robert Johnsson. Vad som hände de övriga syskonen som reste till USA vet jag inte, jag har inte forskat om det så mycket. 

Om Anna och Robert vet jag dock lite. När Agnes fyllde 70 år 1954 så var hon och sonhustrun Berit uppe på övervåningen i huset. De gjorde i ordning maten till kalaset. Då såg Berit i fönstret att en taxi stannade utanför huset och ut klev ett par som Berit tidigare bara hade sett på foto. De gick in i huset och upp på övervåningen till Agnes och Berit. Till slut sa Robert till Agnes: "Agnes, känner du inte igen oss?" De hade alltså åkt enda till Sverige för att fira Agnes.

Sanna Elise Elin Karl Eva Agnes Renström LångvikenKarl och Eva med fyra av sina barn. Bakre raden från vänster: Susanna (Sanna), Elisabeth (Elise). Främre raden från vänster: Elin, Karl, Eva, Agnes. Döttrarna Anna och Fanny saknas på fotot. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Om "Sanna", som var äldst i syskonskaran, kan berättas att hon gick i sin mors fotspår och utbildade sig till lärarinna. Hon avlade småskollärarinneexamen 1902. Hennes första tjänstgöring som lärarinna var i Lidberg-Södra Grundfors mindre folkskola. Där var hon verksam i nästan två år. Hon blev senare lärarinna i  Sjöbotten och Långviken. "Sanna" var en lojal och bra lärare, berättas det. Hon var en tid förlovad med min farfarsfars kusin Hugo Lindkvist från Sjöbotten. Det blev dock aldrig någon vigsel dem emellan. "Sanna" vigdes istället i juli 1917 med Konrad Marklund född i Bergliden men uppväxt i Klutmark, Skellefteå. De övertog "Sannas" hemgård i Långviken efter att hennes far hade dött. I äktenskapet föddes tre döttrar. Både "Sanna" och Konrad insjuknade i tuberkulos. Hon avled den 13 maj 1927 och han avled den 12 juli samma år. Tänk så mycket tragik som kan drabba samma familj. Barnen var ju nu föräldralösa, de växte upp hos fosterföräldrar på olka håll.

Konrad Marklund och Sanna Renström bröllopsfotoKonrad och Sanna Marklund 1917. Foto: Sundborg & Lindberg, Skellefteå/privat bildsamling.

Konrad och Sanna Marklund med barnen Rut och LisaKonrad och Sanna Marklund med barnen Ruth och Elisabet (Lisa). Taget 1921 eller 1922. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

 

 

 

 

 

 

 

Agnes Renström gift Lundmark LångvikenAgnes Renström gift Lundmark. Foto: Franke, Skellefteå/privat bildsamling.

 

 

 

 

Agnes var ett av syskonen som emigrerade till Nordamerika. Hon arbetade där i sex år mellan 1904-1910. Hon återvände därefter till Sverige och Långviken. Agnes gifte sig 1920 med Simon Lundmark från samma by och de fick tre pojkar. Dessutom växte Agnes systerdotter Ruth upp hos dem. Ruth hade ju blivit föräldralös när Agnes syster "Sanna" och hennes make Konrad dog i lungsot. En son och sonhustru övertog 1946 gården. Agnes blev sjuk i slutet av sitt liv och hon somnade in på sjukstugan i Norsjö den 26 augusti 1968. Hon blev 84 år gammal. Maken Simon avled 25 juli 1974, 80 år gammal. 

Agnes hade humor. Som till exempel när hennes son Oskar och hans fru Berit nyss hade gift sig. Hon låg på BB med deras första barn strax före jul. Berit hade köpt ett armbandsur till honom som Agnes skulle ge till Oskar i julklapp. Agnes slog in den i en stor låda och en stor plastpåse utanpå. När Oskar öppnade den sa han att paketet var större än innehållet.

Fortsätt läs mer
  509 Träffar
  0 Kommentarer
509 Träffar
0 Kommentarer

Siste rotesoldaten Karl Blylod

Sista rotesoldaten i Bjurvattnet, Skellefteå hette Karl Blylod. Han var född i Långselet, Skellefteå år 1859, som son till Jonas Ulrik Jonsson och hans hustru Kristina Katarina Johansdotter. Föräldrarna var fattiga. Karl berättade om ett minne han hade från nödåret 1867. Han var ju då 8 år gammal. Maten var helt slut i den lilla torpstugan. Fadern i familjen gick till logen och plockade de ax som fanns, med agn och allt. Han tog yxan, försökte hugga och krossa dem så bra han kunde. Av detta gjorde dem en pannkaka. Det blev ju inte en normal pannkaka som enkelt kunde tas ur pannan. Bitarna fick brytas loss med kniv, det liknade mest svart kol. Det var den godaste pannkakan som Karl hade ätit. Detta var ett levande bevis på att hunger är den bästa kryddan. Fjorton dagar före Karls tioårsdag, 1869, dog hans mor, vilket gjorde att han tidigt fick söka sig ett arbete för att tjäna pengar. Först var han vallpojke och sen dräng, därefter blev han rotesoldat i Bjurvattnet när han var 21 år gammal. Till sin personlighet var han försynt, men han var en duktig hantverkare, skomakare och snickare. Sin skjutskicklighet hade han nytta av eftersom han var en flitig jägare. Det berättas att under tiden som Blylod var soldat fick han en silvermedalj. Att få den medaljen räknades som ett mästerverk.

Karl bodde på Långmyrbacken, ett ställe cirka 1 km nordöst om byn Bjurvattnet. Han bodde i ett litet soldattorp med ett uthus och lite odlingsmark till. Han arbetade upp en odling (Porsmyran) där han bedrev jordbruk för husbehov med en ko och två får. Det berättas att marken inte fryser däruppe på Långmyrbacken, varför det är ett bra ställe att odla på.

Blylod var gift två gånger, första gången med Katarina ”Karin” Lundqvist från Stenbäcken, Burträsk. Med henne hade han åtta barn. När hon skulle föda det nionde barnet så dog både hon och barnet i barnsäng. Deras barn hette Kristina Albertina (dog knappt två år gammal), Karolina (kallades för Lina), Johan Edvard, Hanna, Ester, Nanny, Paul och Jenny. Vad sista barnet hette som dog tillsammans med modern har inte gått att få fram. Karin dog på sitt 39:e levnadsår, den 18 januari 1903. 

Ester Blylod BjurvattnetEster Blylod. Foto: Sundborg och Lindberg/privat bildsamling.

 

Blylod gifte om sig med Kristina Nilsson ifrån Röjnoret. Hon hade tre barn före vigseln med Karl. Barnen hette Emma, Hugo och Anny Nilsson. I äktenskapet med Karl Blylod fick hon fem barn till. Två av dem var tvillingar, den ena av tvillingarna dog knappt ett halvår gammal. Karl och Kristinas barn hette Sally, Jesper, Sanna (hon som dog fem månader gammal), Sanny, och Maria (kallades för Maja). Det var mycket tragiskt i familjen Blylod. Flera av barnen dog i lungsot (tuberkulos). En av dessa var Karls dotter från första äktenskapet, Ester, som var lärarinna i Bjurvattnet. Hon dog i sviterna av tuberkulos 1927, 32 år ung. Jesper Blylod var hemma under sommaren 1937 och dog senare på hösten samma år på Hällnäs sanatorium utanför Vindeln. 20 år gammal blev han.

 

 

 

 

 

 

Blylods beskurenDenna bild togs 29/6 1929 när Karl Blylod fyllde 70 år. Foto: Eugén Jonsson/privat bildsamling. Jag har numrerat personerna för att lättare visa vem som är vem på fotot. Bybor, släktingar och vänner uppvaktade Karl på födelsedagen. Fotografen Eugen Jonsson var son till nr. 33 på bilden.  1. Helge Holmström, Frängsberget. Son till nr. 17 och nr. 29. 2. Lea Stenberg, Bjurvattnet. Dotter till nr. 26 och nr. 27. 3. Erik Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Son till nr. 24 och nr. 16.  4. Gulli-Maj Norberg, Boliden. Dotter till John Norberg och Berta f. Jonsson ifrån Bjurvattnet.  5. Maria ”Maja” Blylod, Bjurvattnet. Dotter till nr. 12 och nr. 13.  6. Sanny Blylod, Bjurvattnet. Dotter till nr. 12 och nr. 13. 7. Alvina Norström, Långdal. Dotter till nr. 20 och nr. 33. 8. Sally Blylod, Bjurvattnet. Dotter till nr. 12 och nr. 13. 9. Hugo Nilsson, Steninge, Norsjö, son till nr. 13.  10. Anton Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Son till nr. 24 och nr. 16. 11. Jesper Blylod, Bjurvattnet. Son till nr. 12 och nr. 13.  12. Jubilaren Karl Blylod, Bjurvattnet.  13. Kristina Blylod f. Nilsson, Bjurvattnet. 14. Emma Avander f. Nilsson, Valfors. Dotter till nr. 13. 15. Erik Holmström, Frängsberget. Son till nr. 17 och nr. 29. 16. Lovisa Degerfeldt f. Nygren, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Gift med nr. 24.  17. Karolina ”Lina” Holmström f. Blylod, Frängsberget. Dotter till nr. 12. 18. Sanny Holmström, Frängsberget. Dotter till nr. 17 och nr. 29. 19. Paul Blylod, Boliden, son till nr. 12.  20. Konrad Norström, Långdal. Far till nr. 7. 21. Mårten Avander, Valfors. Gift med nr. 14. 22. Abraham Johansson, Bjurvattnet. Gift med nr. 23. 23. Maria Johansson f. Tjernlund, Bjurvattnet. Gift med nr. 22.  24. Oskar Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Gift med nr. 16.  25. Sven Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Son till nr. 24 och nr. 16. 26. Jonas Stenberg, Bjurvattnet. Gift med nr. 27. 27. Karolina ”Lina” Stenberg f. Jonsson, Bjurvattnet. Gift med nr. 26. 28. Axel Vidmark, Bjurvattnet. Son till nr. 39. 29. Antonius Holmström, Frängsberget. Gift med nr. 17. 30. Hulda Eriksson f. Nilsson, Bjurvattnet. Gift med nr. 32.  31. Sara Jonsson, Bjurvattnet. Syster till nr. 27 och 34. 32. Erik ”Stor-Erik” Eriksson, Bjurvattnet. Gift med nr. 30. 33. Eva Norström f. Jonsson, Långdal. Gift med nr. 20 och halvsyster till Karl Blylod.  34. Anders Jonsson, Bjurvattnet. Bror till nr. 31 och nr. 27, far till fotografen. 35. Anders ”Ant” Brännström, Bjurvattnet. Gift med nr. 36.  36. Margreta ”Greta” Brännström f. Blylod, Bjurvattnet. Gift med nr. 35. 37. Eva ”Ant-Eva” Vidmark f. Johansdotter, Bjurvattnet.  38. Johannes Varg, Räftkläppen. Gift med nr. 40.  39. Linda Vidmark f. Lindqvist. Mor till nr. 28. 40. Erie Varg f. Nilsson, Räftkläppen. Gift med nr. 38. 41. Emma Nygren f. Vestermark, Bjurvattnet.  42. Bertil Marklund, Gillervattnet.  43. Frida Jonsson, Bjurvattnet. Dotter till nr. 34. 44. Karolina ”Lina” Nilsson f. Avander, Räftkläppen. 45. Emmy Jonsson, Bjurvattnet. Dotter till nr. 34. 46. Per Oskar ”P-O” Vidmark, Bjurvattnet. Gift med nr. 48. 47. Sylvia Vidmark, Bjurvattnet. Dotter till nr. 46 och till nr. 48. 48. Jenny Vidmark f. Andersson, Bjurvattnet. Gift med nr. 46.

En dag i mars 1943 skulle Karl laga skor, han var ju skomakare. Han tog ett stearinljus med sig och gick upp på vinden för att hämta någonting att reparera skor med. Han snubblade och spillde stearin som dem sa. Hela soldattorpet började brinna. Hans hustru Kristina tog sig snabbt ut ur stugan, men Karl ville rädda ett väggur som han tyckte var lite märkvärdigt. Det medförde att han blev bränd på huvud och hals innan han tog sig ut ur torpet. Närmaste grannen till Blylods var hemmansägaren Jonas Stenberg. Han hade just kommit hem från skogen med ett timmerlass. När han kom hem sa han ungefär så här: Jag kan inte köra in hästen, jag måste fara till Blylodstorpet, det brinner där! Han sadlade aldrig om Jeppe, som hästen hette. De lade Karl Blylod på ett bolster och sen bar det av mot Skellefteå lasarett. Där dog han efter en veckas vistelse, det var den 27 mars 1943. Karl blev 84 år gammal.

En månad efter denna tragiska händelse avled makarnas yngsta dotter Maria ”Maja”, som var medlem i frälsningsarmén (se bilden till nedan), av lungsot på Hällnäs sanatorium. Hon blev 22 år gammal. 

majablylodMaja Blylod. Foto: Okänd/privat bildsamling.

Vad hände med Karls hustru Kristina undrar ni säkert? Hon bodde någon eller några veckor hos William Erikssons familj i Bjurvattnet och flyttade sen till sin dotter Sally med familj i Bjurliden fram till 1949 när de flyttade därifrån. Kristina flyttade då till sin andra dotter Sanny med familj i Boliden och bodde där fram till sin död 1953, 73 år gammal. 

Soldattorpet brann ju ner till grunden. En gammal fiskarstuga inköptes av Bjurvattnets kulturminnesförening med syftet att rekonstruera det förstörda soldattorpet. Stugan flyttades till platsen där det gamla torpet stod. Invigningen av torpet ägde rum lördagen den 19 augusti 1995. Om man kör till Bjurvattnet, är det skyltat ifrån landsvägen, var Blylodstorpet är. Det ägs och vårdas än i dag av Bjurvattnets kulturminnesförening. I dag används torpet som samlingsplats för byborna vid olika sammankomster. 

Bild 011Så här ser soldattorpet ut i dag efter återuppbyggnaden. Det är en aning kortare än torpet som brann ner. Grundstenarna från det tidigare soldattorpet finns kvar och visar att det torpet var längre än det nuvarande. Foto: Anton Rosendahl/privat bildsamling. 

Fortsätt läs mer
  821 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Åke Wahlqvist
Underbara (om än många gånger tragiska) släkthistorier du förmedlar till oss Anton!
måndag, 19 augusti 2019 13:34
821 Träffar
1 Kommentar

Erland "Flygar-Nisse" Nilsson

Fritz Anders Erland Nilsson föddes 11 januari 1908 i Kalvträsk, Västerbotten. Han var äldst i en syskonskara på sju barn. Föräldrarna hette Anders Nilsson och Anna född Karlsson. 

År 1923 dog Erlands far i tuberkulos. Året därpå avled även hans mor i samma sjukdom. Erland och de övriga sex syskonen blev därmed föräldralösa. Därför växte han och hans syskon upp hos deras farbror och faster, Jonas och Lotta Nilsson i Kalvträsk. Erland tyckte inte om att vara dräng hos sin farbror och det var inget han pratade om senare i livet. Antagligen arbetade barnen för mat och husrum. Han blev inte länge hos Jonas och Lotta. Han och en kompis letade något annat yrke. Det blev till att gå och han jobbade som bland annat pinnpojke på sågar, skogshuggare, flottare, ja allt som fanns till buds. De två grabbarna fick jobb hos en skomakare men de hade magrat så mycket att sitta på en stol gjorde ont, båda var tvungna att sitta på kuddar. Lönen var mat och husrum.

Åren gick och de klarade sig, på något sätt. 1931 flyttade Erland till Klemensnäs, Skelleftehamn och hade då fått anställning på Rönnskärsverken. 1933 flyttade han till Yttre Ursviken. Han gifte sig samma år med Anna Oskaria Lundström som hade arbetat som hushållerska hos honom. Hon var också född i Kalvträsk, precis som Erland. 1932 föddes makarnas gemensamma son. 1933 flyttade han och familjen till Matrosgatan 3 i Skelleftehamn. Där bor även Erlands svåger, Alfons Lundström.  Redan 1934 avled Anna på Skellefteå lasarett. Han återvände 1943 till Kalvträsk. Där öppnade han en svets- och smidesverkstad samt en taxifirma. 1944 gifte han om sig med sin framlidna frus syster, Beda Regina Lundström. De fick två döttrar tillsammans.

Ett flertal hus runt om i Västerbotten har broräcken och staket som Erland har gjort. En trätavelfabrik startades i ett garage nära kyrkogårdsmuren i Kalvträsk. På dörren stod det ”experiment pågår”. Erland hade gjort en maskin som tillverkade tredimensionella tavlor. Han ritade motivet och maskinen skar ut. Motiven betsades i olika nyanser, ett motiv som var extra användbart i Arjeplogstrakten var Stalin utskuren i trä. En försäljare anställdes och affärerna gick ypperligt.

Prototypen till en skoter byggde han också, men intresset var svalt bland tillverkare, ingen förstod vad en skoter skulle vara bra till. Han var för tidigt ute. När Erlands familj skulle på sommarsemester byggde han en husvagn, med många fiffiga lösningar. Efter en gallstensoperation pratade en läkare om att det tog alldeles för lång tid att sterilisera operationsverktygen. Erland tillverkade en autoklav som halverade tiden.

Byggandet av flygplan

Erlands intresse för byggande av olika saker var alltså stort, redan som åttaåring väcktes intresset för flygplan, när han för första gången såg ett flygplan i Kalvträsk där han växte upp. Föräldrarna som var jordbrukare, såg med blandade känslor på när deras åttaårige son tillverkade ett fungerande flygplan som snurrade runt på köksgolvet, drivet av en väckarklocka. 1936 reste han till Stockholm för att titta på flygplan och träffa flygare. Han säger till dem att han själv ska bygga ett flygplan och blir idiotförklarad av dem. Erland återvände till Västerbotten och väl där byggde Erland en skördebindare åt sin svärfar, något som han hade lärt sig på någon mässa. Samma år började han bygga sitt första flygplan. Ett ensitsigt flygplan började han att bygga utan ritningar i ett hyresrum i Skelleftehamn. Så småningom blir hyresrummet för litet och han flyttar tillverkningen till Folkets hus källare.

1938 startade Norr- och Västerbottens första flygskola i Skellefteå. Erland anmälde sig omedelbart. Förutom att han jobbade på Rönnskärsverken, byggde ett eget flygplan, lärde han sig att flyga flygplan och han var dessutom skolflygplanets mekaniker. Den 20 april 1938 erhöll "Flygar-Nisse" flygcertifikat. 

Blixten blev klar, hans hemmabyggda ensitsiga flygplan, som mätte 8,6 meter mellan vingspetsarna. Med detta silverfärgade plan flög han, tidiga morgnar, till Kalvträsk till sin blivande fru, Beda. Planet var så litet att inte många kunde se det på hög höjd. De kunde stiga upp till fem kilometers höjd. Blixten blev efter 100 flygtimmar bortskänkt som en markbunden leksak. 

Erland Nilssons första plan BlixtenErland Nilssons första flygplan Blixten. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.Blixten var inte det sista flygplanet Erland byggde. År 1950 anhöll han skriftligen hos sin hustru Beda, om att på fritiden få bygga en flygbåt. Hon säger ja och byggandet kan börja. Under denna tid bodde Erland och Beda med sina två döttrar i Harsprånget, Jokkmokk. Under grannens vardagsrumsgolv grävde Erland för hand ut ett rum med måtten 7,3 m x 3,9 m. Ett lagom stort rum för att bygga ett flygplan i. Tillverkningen sker endast på fritiden med undantag för söndagarna. Den dagen åt familjen god mat och umgicks med väldigt många vänner. Hela familjen sjöng och musik spelades. Erland behärskade många instrument. Under pauser i arbetet med planet tände alltid Erland sin pipa, som han själv hade tillverkat av rör från något trasigt plan i närheten. 

Erland och flygbåten BEDAErland Nilsson med sin flygbåt Beda. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Fyra år tog bygget och premiärflygningen ägde rum den 11 juli 1954 på Porjusselet. Flygbåten fick namnet Beda efter Erlands fru. Den hade en spännvidd på 11,26 m och var 7,56 m lång. Tom vägde flygmaskinen 495 kg. Erland blev väldigt nöjd med bygget. Brev skickades till familjen, några med inbjudningar till USA och Kanada. De ville att Nilsson skulle ta med sig familjen och flygplanet för att visa upp det. De ville börja serietillverka flygmaskinen därborta.

En söndagsmorgon skulle familjen åka iväg med flygbåten Beda. Erland var inte tillfreds med motorn, den gick inte som den skulle. Efterhand visade det sig att en person hade hällt grus i bränsletanken. Motorn plockades isär i minsta detalj och rengjordes i brännolja. Eftersom Nilssons flygbåt inte var godkänd av Luftfartsverket fick han ju inte flyga med den. Flygturerna började anmälas till polisen och böterna blev mer och mer kostsamma. För att inte riskera att förlora sitt flygcertifikat lät Erland därför flygmaskinen stå kvar på marken tills vidare. Flygbåten Beda finns än i dag att beskåda på Arlanda Aero Space, ett flygplansmuseum i Stockholm. 

Den 4 augusti 1965 avled Erland Nilsson, då boende i Gällivare. Han efterlämnade hustru och tre barn som sina närmaste anhöriga. Mer finns att berätta om Erland och hans liv men det får bli en annan gång. 

Fortsätt läs mer
  709 Träffar
  0 Kommentarer
709 Träffar
0 Kommentarer

Fabrikör F.A. Hedman i Skellefteå

F.A. HedmanFrans Algot Hedman (1889-1979) mer känd som "F.A." Hedman. Han föddes i Holmsvattnet, Skellefteå som son till bonden Johan Larsson Hedman och hans andra hustru Anna Eufrosyna Larsdotter Norsten. I faderns första äktenskap med Annas halvsyster Maria hade fem gossar kommit till världen. I det andra äktenskapet med Anna som hustru, föddes två pojkar, F.A. var den äldre av dem. När F.A. var knappt fem år gammal dog modern Anna. Algots farmor Greta-Cajsa levde till år 1900 och på gården fanns dessutom en piga, så familjen klarade nog av jordbruket på gården även om det nog var tufft för familjen på många sätt.

Sommaren 1904, när F.A. var 15 år gammal, tog han tjänst hos en bonde i grannbyn Bölesvik och tjänade fem kronor per vecka (277 kr i dagens penningvärde). Det var hans första arbete. 1905 arbetade han på sommaren tillsammans med sin äldre bror Lars Hedman med så kallad krondikning. De tjänade då två kr/dag (108 kr i dagens penningvärde).   

 

 

F.A. Hedman.                                                                                                                   Lars Hedman

En faster till Algot, Eufrosyna "Syna" Larsdotter tog tjänst i Skellefteå som piga på olika ställen, bland annat hos rådman David Markstedt i Skellefteå stad. Hon gifte sig 1899 med slaktaren Anton Selin från Arnäs, Ångermanland. Han hade år 1901 uppfört ett större hus på Nygatan 46 i Skellefteå, vid torget i staden. Det huset revs senare och fick ge plats åt nuvarande byggnaden där bland annat Åhléns och Länsförsäkringar huserar. Frans Algots bror Konrad Hedman (senare bosatt i Ursviken) var en mycket duktig snickare. Han var med vid bygget av det huset. Han hade även några år tidigare varit med och byggt det stora stadshotellet som även inrymde rådstuga. Det var för övrigt Norrlands största trähus. 

             Eufrosyna Syna Larsson gift m. Anton Sellin 1856 1940                                                                                                                               

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                      

Lars Hedman.

                                                                                                                                                                                                        

 

 

 

Eufrosyna "Syna" Larsdotter. 

1905 köpte Algots äldre bröder Konrad och Edvard Hedman ett gammalt soldattorp i Sävenäs för 2000 kr (108433 kr i dagens penningvärde). Det var hamnplats vid Skellefteälvens utlopp, där byggdes ett åttaramigt sågverk. Tanken var att starta egen slakterirörelse. Torpet bestod av ett stort kök och en kammare. Konrad byggde till verkstad, som bland annat innehöll en stor gryta där man kokade falukorv på hästkött och njurtalg och där man även kunde slakta något.

Edvard HedmanKonrad Hedman

Två år senare, hösten 1907, togs sågen i bruk. Algot sökte då jobb där och fick det trots att han inte hade fyllt 18 år, som egentligen var minimumåldern. "Han såg ju stark ut", sa förmannen om F.A. Det F.A. arbetade med på sågen var att lassa "spink" från två ramar och för det tjänade han 32:50 kr (cirka 1616 kr i dagens penningvärde), för två veckors jobb. Arbetstiden var 6-18 med en timmes matrast, alltså elva timmar per dag och sex dagar per vecka. Han bodde hos sina bröder. På "fritiden" hjälpte han de med att dra köttkvarn eller hugga ved.

Algot, som hade lärt sig slaktaryrket av sina äldre bröder, flyttade år 1909 till Skellefteå och tog tjänst som dräng hos tidigare nämnda Eufrosyna och hennes make Anton Selin. Som lön fick F.A. 15 kr/månad (i dagens penningvärde 753 kr) inklusive mat och husrum. Emellanåt fick han dock en tia extra av sin faster. År 1910 avled hastigt Anton varför F.A. fick hjälpa sin faster med affär och slakteri.

 

Algots bröder Edvard och Konrad Hedman. 

F.A. Hedmans charkuteriaffär

Till vänster syns F.A. Hedmans slakteri- och charkuterifabrik. I mitten brandstation och polis, till höger bankhuset.

F.A. Hedman äldre Hilma HedmanF A o Anna Hedman 001

F.A. Hedman med sina hustrur, Hilma (första hustrun) och Anna (andra hustrun). 

Helmer HedmanTre år senare, den 12 maj 1913, övertog F.A. slakteriverksamheten efter "Syna". Samma år gifte sig Algot med Hilma Holmlund från Hedensbyn, Skellefteå. De  fick sex barn tillsammans. En av sönerna, David Hedman, utbildade sig till läkare i Uppsala. Han tjänstgjorde som detta i bland annat Stockholm, Sundsvall och Nässjö. Algots yngste bror Helmer Hedman blev verkmästare på fabriken. F.A. innehade slakteriverksamheten fram till 1948 när han sålde den. Han tillhörde Frimurarorden, TR-orden och S:t Olovs kyrkobrödrakår. Han var ledamot i kyrkofullmäktige. Makan Hilma avled 1952 och F.A. gifte om sig fyra år senare med Anna Vikström som var född i Ursviken. Hon hade utbildat sig till sjuksköterska i Stockholm och efter avlagd examen arbetade hon som sjuksköterska i Burträsk och Skellefteå. Senare öppnade hon ”Syster Annas sjukvårdsaffär” vid Nygatan i Skellefteå som hon 1958 överlät till en dotter och måg. F.A. tillbringade mycket av sin fritid i stugan i Östanbäck strax norr om Skellefteå. Algot avled 1979, Anna avled två år senare. 

 

 

 

Helmer Hedman.

Fortsätt läs mer
  703 Träffar
  0 Kommentarer
703 Träffar
0 Kommentarer

Sjömannen Johan August Vikberg

Johan August ”J.A.” Vikberg föddes 22 juni 1864 i Yttervik, Skellefteå som son till soldaten Nils August Carlsson Vikberg född i Holmsvattnet och Sara Johanna Jonsdotter född i Kroksjön. De fick sex barn, endast August blev vuxen. De andra fem syskonen dog bara någon dag gamla. Nils August var soldat vid rotet nr. 10 Vikberg i Yttervik. Han var ett av 21 barn till Carl Nilsson och Cajsa Dorotea Nilsdotter som bodde på fastigheten Holmsvattnet 2:20. Om Cajsa Dorotea har det berättats följande om när hon var gravid: ”Hon váar se kvedu, se da hon låg deri sanga, så snóod hon först krappen å sen slaingd hon över kven, hon váar trettan kvarter runt om. He var tjveillinga å treillinga vart ar.” (Hon var så bukstinn, så när hon låg där i sängen, så vände hon först kroppen och sen slängde hon över magen, hon var tretton kvarter runt om. Det var tvillingar och trillingar varje år.” Tretton kvarter är ungefär 192 cm. Det berättas vidare om Cajsa Dorotea att hon ska ha varit högmodig. Hon skulle ha sagt något om att Gud nog skulle få det besvärligt att göra henne fattig. Det berättas vidare att fadern Carl ska ha spelat bort hela förmögenheten, inklusive huset, till ditresta, samvetslösa, "storgubbar" från Skellefteå. Familjen blev därför försatta i konkurs, detta ska ha skett före år 1855. Därefter ska Holmsvattnets byamän ha byggt en stuga till familjen eftersom de blev vräkta från hemmanet. 

IMG 1 Johan August Wikberg

Tillbaka till August Vikberg. Han gifte sig 1898 med Emma Lovisa Löfgren i Bodan, Skellefteå. De bodde först i Yttervik där de fyra äldsta barnen föddes men flyttade 1904 till Yttre Ursviken. Där bodde de tills de dog. Tillsammans fick de sju barn, fyra pojkar och tre flickor. Som bisyssla har ju Yttervikarna sedan mitten av 1800-talet arbetat som stuveriarbetare. Kanske var det som stuvare August fick upp ögonen för livet på sjön. Efter giftermålet och avlagd skepparexamen blev J.A. bogserbåtsförare på båten "Nyhamn". Det var bara en av många timmerbogserare han kört genom åren. August var även ångbåtsförare och besökte många olika länder under sina sjöresor, bland annat Australien och Kap Horn. Han berättade att när de rundade Kap Horn vid Sydamerikas sydspets, blåste det så kraftigt att snusen blåste ur munnen och knapparna ur västen. Han seglade också en gång på en engelsk båt och lärde sig på så sätt engelska. Dessa kunskaper fick August nytta av senare i livet när han fick agera tolk i Ursvikens hamn. Under åren 1889-1891 mönstrade han på fullriggaren Andrea Wilhelmina. Hon var 179 fot (cirka 53 meter) lång. Fartyget byggdes 1873 vid Alderholmen i Ursviken och sjönk på Atlanten 1 november 1899. Här nedan är ett av de ännu bevarade brev J.A. skrev hem under en av sina sjöresor.

 

 

 

 

August Vikberg.

0001 beskuren

Och avskriften av samma brev med modern stavning:

”Nu skickar jag åstad skeppet här med många tusen hälsningar till dig min sällskapsbroder, varvid jag får frambära mitt tack för ditt kärkomna brev som jag fick av dig varvid jag ser att du lever bra till skrivande till skrivande datum. Jag för min del lever bra och allesamman hälsar dig. Jag har ej någon nyhet att berätta för dig nu när vi här blivit låsta och det var den femte i sista. Nu är vi i tårdockan och när vi nu får in barlast skall vi gå till Pensacola Nordamerika och ta trälast och vidare vet jag ej. Nu för tillfället kan jag säga för dig att alla dem som reser till Amerika så kommer varje söndagsmorgon in i samma dock som vi ligger. Och har vi kommit in här sju dagar så har vi träffat de Skellefteåborna som reste över och här har vi haft lite vinter men det har gått över. Vi hade sju tums snö på däcket och jag antar att ni har vinter nu där hemma och trevligt och här har vi haft mycket trevligt. Vi får dansa var kväll som vi vill både med svenskar och med engelsmän men inte som hemma. Vi måste betala 7 ½ öre för varje dans. Om du är snäll och skriver till mig så var snäll och säg mig vad ni har för nya pigor där om det är något skifte som det brukar vara och så vill jag att du är snäll och skriver strax efter nyåret och säg för mig allt vad du kommer ihåg det är så trevligt att veta men låt ingen se dessa rader för jag skriver så dåligt i afton. Var god och efterkom min begäran med många tusen hälsningar från mina kamrater men först och sist blir du hälsad av mig som tecknar. Hälsa dina syskon från mig och mina kamrater från mig och jag tror att vi kommer hem till våren om vi lever. Mina kamrater är visst gifta allesammans innan vi kommer hem men det kan visst inte hjälpa. Jag lever säll utan bekymmer om sådant. Hälsa din syster Anna från mig adjö.

Här är min adress:

Sjöman

J.A. Vikberg

Skp Andrea Wilhelmina

Kap P.A. Bergstedt

Pensacola Nordamerika

Vi träffas om vi lever."

Disponenten vid Sävenäsbolaget Theodor Hedberg sa ofta till sina anställda: ”Det går inte det här”. En gång mötte han August Vikberg och Hedberg sa som vanligt ”det går inte det här”, varefter Vikberg sa: ”Har inte disponenten hört träpatronens bön?” Det hade han inte gjort och August reciterade: ”Fader du som från det höga skådar på min flottning ner, blunda med ett nådigt öga om du något fuffens ser. Giv mig folk med låg betalning som arbetar natt och dag med bogsering och förhalning, timmerlag på timmerlag. Se till att andras timmer kommer till min bom och när jag då förnimmer kallelsen att gå till dig, giv mig då en himmel full av timmer det är salighet för dig.” Alla närvarande tittade på disponent Hedberg och jägmästare Bäckman som också var närvarande sa: ”Nu fick vi allt en tankeställare.”

J.A. var också vid ett tillfälle inblandad i ett krogslagsmål på Irland på grund av en inhemsk kvinna som han hade flörtat med. Han blev även vid ett tillfälle osams med sin sonhustru Greta. En gång när hon hade nyskurat golvet hemma i sitt kök kom August in i köket med sina leriga stövlar. Greta bad honom att ta av sig stövlarna, då blev han arg och lämnade huset för att aldrig mer komma till sin son Karl och hans hustru Gretas hus något mer. När han ville prata med dem eller med Karl och Gretas dotter Ingrid, stod han vid grinden. Han brukade ge karameller till Ingrid.

August var också en väldigt bra gevärsskytt och en utmärkt snickare, han tillverkade båtar och musikinstrument. En fiol som han har gjort ska finnas kvar någonstans i Skellefteå, berättas det. En av båtarna som han tillverkat finns på Stackgrönnans båtmuseum. Det är en roddbåt. I hemmet hos August och Emma fanns en panna som inom familjen kallades för "Ålands hav" på grund av sin storlek, mat skulle ju lagas åt alla barnen och de gäster som uppenbarligen ofta besökte familjen Vikberg.

IMG 2 Johan August Wikberg

IMG 4 Johan August och Emma Wikberg

August Vikberg.                                                      August Vikberg med hustru Emma född Löfgren.

I sjömanhusdatabasen (sjöfolk), som finns hos Riksarkivet, där finns tre poster om J.A. Vikberg, samtliga från Örnsköldsviks sjömanshus. Han påmönstrade vid två tillfällen år 1915 i Örnsköldsvik, befattningen var befälhavare. Då var han antecknad som oexaminerad sjöman och hade en lön på 120 kr. Ett år senare påmönstrade han i Skellefteå med befattningen styrman. J.A. tjänade då 80 kr. Jag skriver detta för att visa vad en sjöman kunde tjäna på den tiden. August och Emmas son, Karl, gick i faderns fotspår och blev sjöman. 

August var en reslig och kraftig karl. Han var även trevlig och vänlig som person. Det berättas även att han hade ett ovårdat språk. Kanske var det präglat av hans liv som sjöman? Sammanfattningsvis var han omtyckt i sin omgivning. Han var en erfaren hedersman, luttrad av det ansträngande livet som sjöbuss. 

J.A. avled 14 september 1943, 79 år gammal. Hustrun Emma avled 15 augusti 1932. 

 

 

Fortsätt läs mer
  713 Träffar
  0 Kommentarer
713 Träffar
0 Kommentarer

Min morfars farbror "Kalle"

Karl Gustav Kalle Lundström 0004

Min morfars farbror Karl Gustaf ”Kalle” Lundström reste till Fernie, B.C. Kanada tillsammans med sin svåger, smeden Per Lindberg. Han var gift med Karls syster Hildur. ”Kalle” och Hildur var barn till Oskar Lundström den äldre och hans första hustru Viktoria Nordström . De bodde i Kalvträsk, i Västerbottens län. "Kalle" var född år 1891.

1910-07-01 lämnade ”Kalle” och hans svåger Per Lindberg Göteborgs hamn med destination Liverpool i Storbritannien. De reste vidare med fartyget S/S Saxonia till Boston. Dit kom de den 14 juli 1910. De hade dock biljetter till Medicin Hat, Alberta, Kanada och förmodligen åkte de tåg dit från Boston.

De båda flyttade strax därpå till Fernie, i British Columbia. Där arbetade de som skogshuggare. Tyvärr insjuknade ”Kalle” under hösten och besökte en läkare men han kunde återvända till jobbet efter en vecka. Senare drabbades han av tyfoidfeber och blev intagen på sjukhuset i Fernie. Där blev han mer sjuk och dog där den 19/11 klockan 14. 

Bilden till vänster föreställer Karl Gustaf "Kalle" Lundström.

Dagen efter "Kalles" död skrev Per ett brev hem till sin svåger, Kalles äldre bror, Herbert Lundström där han berättade vad som hade hänt. Ett brev som fortfarande finns bevarat i släkten. Han skriver bland annat:

Fernie B.C. den 20/11 1910

God dag på dig Herbert. Härmed får jag taga pennan i min hand för att först och främst svara på det brev du hade skrivit till Kalle. Jag får först och främst säga att jag lever som vanligt bra till hälsan. Men det är just inte roligt att skriva denna gång. Kanske du redan anar vad som kommer att skrivas här nedan. Ett ganska svårt bud för er alla där hemma och inte minst för mig. Jag har haft det så ledsamt nu i tre veckor. Du må säga det för alla andra. Var försiktig och börja tala smått i sänder så att du inte säger det direkt till dem andra. Du ska inte tro att jag inte har gjort mitt bästa, men det är en annan man som allting styr och ställer. Det har sett ut hela tiden som om han ingen lycka skulle ha här.

Han var ju först sjuk en vecka, så var han till doktorn, han var ej så mycket sjuk då han arbetade som vanligt. Men så blev han sämre igen. Han fick nervfeber, så han måste in på sjukhuset. Där han har legat i nära tre veckor. Jag har gått där dagligen och tröstat honom. Han trodde genast han blev liggande att det skulle bliva döden för honom och även jag anade detta. Så jag har troget bett till Gud att han skulle förbarma sig över hans fattiga själ. Han sade själv att det var det enda som kunde hjälpa honom både i liv och död och han sade att det är den enda utvägen. Att lämna allt åt herren. Då må det bliva som det vill.

Jag tror att han skall ha gått hem till Gud och jag vill inte att ni ska tro att jag har varit likgiltig utan tvärtom. Jag har bedit Gud för honom alltsedan han blivit liggandes så jag har gjort mitt bästa. Men det var väl herrens vilja, att han skulle gå bort ur tiden i så unga år. Men ni skall inte sörja, så att ni mister förståndet utan bedjen Gud att han hjälper eder i sorgens stund. Jag tror att han har gått hem till Gud. Därför skall vi inte sörja alltför mycket. Du må försöka trösta dem andra. Jag har ingen som tröstar mig utan jag får lämna allt i Guds hand och med det får jag vara nöjd.

I dag den 22/11 skall vi begrava honom, vilket är den dag som känns ledsam. Vi skall samlas klockan två, det är många skandinavier som skall deltaga i begravningen. Så får jag säga att vi har samlat ihop till en fin kista åt honom. 25 dollar. Hans begravning kostar 45 dollar, så det blir dyrt. Det är nästan 100 kronor. Vi ville att han skulle få en hederlig begravning.

Jag skall taga reda på hans kläder och allt vad han har. Nu måste jag visst sluta för denna gång, för mina tankar är så hårt ansatta av sorg och det kan ni ej undra på. Så om ni har ett tröstens ord att sända mig så nog är det bra.

 

Ester LundströmInnan ”Kalle” och hans svåger Per reste till Kanada hade ”Kalle” förlovat sig med Ester Vestman. Hon gifte sig, efter Kalles bortgång, med hans bror Herbert den 30/9 1917. Med honom fick hon tre barn innan Herbert hastigt insjuknade i lunginflammation efter en olycka i timmerskogen. Han avled på Skellefteå lasarett den 6 mars 1927, 39 år gammal. Ester blev lämnad ensam med tre små barn, där min morfar var yngst, knappt fyllda fem år. Dessutom hade de ett jordbruk att sköta. Herberts pappa Oskar Lundström och hans dåvarande hustru Selma levde när Herbert gick bort och de hjälpte Ester med sysslorna på gården. Utan Oskar och Selma hade nog inte Ester klarat av livet efter makens bortgång. Livet var många gånger väldigt tufft förr. I dag är mycket bättre och vi har nog inte riktigt förstått själva hur bra vi har det i dag jämfört med hur våra förfäder hade det. 

Bilden till höger föreställer min morfarsmor Ester Lundström född Vestman.

Fortsätt läs mer
  856 Träffar
  0 Kommentarer
856 Träffar
0 Kommentarer

Jonas och Matilda Sundbom

Matilda och Jonas Sundbom

Paret på bilden är Matilda "Tilda" Jonsdotter Hedberg (1860-1921) och Jonas Jonsson Sundbom (1852-1950). Hon var född i Gran, Skellefteå som dotter till Jonas Gustaf Martinsson Hedberg och hans hustru Sara Johanna Gustafsdotter. När Matilda var nio år gammal dog hennes far. Hon fick därför växa upp med sin mor och sina tre syskon. Familjen bodde som inhysta hos en annan familj och de hade det nog ganska fattigt.

Jonas var född i Rajmirbränne, Bjurvattnet, Skellefteå. Hans föräldrar var Greta-Stina Olofsdotter Rosengren och Jon Persson. Matilda och Jonas gifte sig 1880. År 1885 köpte Jonas och ”Tilda” ett skäl skogsmark för 50 riksdaler samt en liten gammal stuga i Bjurström. Två år senare köpte de ytterligare två skäl skogsmark, den gången för 75 riksdaler. De bodde först i Svanström men flyttade till Bjurström först 1905 där de bodde resten av sina liv. Jonas odlade upp marken han köpt, byggde om stugan helt själv. Murade, snickrade och målade gjorde han. I hemmet fostrades åtta barn, sex döttrar och två söner. Makarna var med om flera umbäranden i livet, bland annat tvingades de begrava tre av sina barn.

Sonen Axel som föddes i januari 1888, avled i februari 1889, han blev alltså bara ett år gammal. År 1899 fick Jonas och ”Tilda” ännu en son, även han fick namnet Axel. Han levde till vuxen ålder och dog 63 år gammal.

Dottern Hedvig hade gift sig med gruvarbetaren Gustaf Johansson och bosatt sig i Kiruna där maken arbetade i gruvan. Makarna hade två barn tillsammans, en dotter och en son. Sonen avled ett år gammal 1910. Året därpå avled Hedvig i sviterna av tuberkulos. Dottern var bara fyra år gammal vid moderns bortgång.

Äldsta dottern Johanna "Hanna" avled 1918 i barnsäng när hon skulle föda sitt sjätte barn. Hon var gift med Nils Marklund och de hade sedan tidigare fyra gemensamma barn. (Johanna hade en son före äktenskapet med Nils). Enligt vad som berättats var halva barnet ute när hon avled. Hennes make gifte sedan om sig med Johannas syster Ester och fick med henne ytterligare fem barn. Makarna bodde i Bäckfors, Skellefteå.

Om ”Tilda” vet jag inte så mycket. Hon avled 1921 av bröstjukdom. Efter hennes bortgång överlät Jonas hemmanet i Bjurström till sonen Axel.

Jonas hade varit soldat på Gumboda hed och Vännäs läger i 26 år för Svanfors rote. Han brukade prata om när han varit till Gumboda hed (Västerbottens regemente hade en samlingsplats där för indelta soldater) på läger och han sa att det small så snabbt där, men så snabbt kan det inte ha smällt för de hade ju mynningsladdare. När Jonas son Axel kom hem från andra världskriget (de hade väl haft beredskap under den tiden) så skulle han prova uniformen och gjorde honnör! Han såg sig nog fortfarande som soldat. Han arbetade även som snickare och murare. Han var duktig inom dessa yrken. Han var lite barsk men skrattade gott efteråt till skillnad från sina bröder. När Jonas fyllde 85 år 1937 hade en grannfru bakat en tårta åt honom och när de gick dit med den för att uppvakta honom så var han ute i skogen och högg ved. Tala om en pigg 85-åring! När Jonas fyllde 90 år 1942, var han en av de få ännu levande från indelningsverkets tid som ju avskaffades 1901 när allmän värnplikt infördes. Då var han fortfarande pigg och kry för sin ålder. Han läste tidningen och var uppdaterad om vad som hände i världen. Fortfarande vid 95 års ålder högg han ved, hackade torv i ladugården och utförde snöskottning när det behövdes. Han var fortfarande vid god vigör 95 år gammal. Endast synen var något försämrad. Jonas, som blev 97 år gammal, var klar i minnet enda till slutet. Jonas var lite less att leva så länge, han önskade att han skulle få "knäpp a" som han själv sa.

Jonas goda gener för att leva länge fördes vidare till barnen. Dottern Ida blev 104 år gammal och var då Skellefteå landsförsamlings äldsta invånare. En annan dotter, Ester, uppnådde 90 års ålder och dottern Anna levde tills hon var 87 år gammal.

Fortsätt läs mer
  861 Träffar
  0 Kommentarer
861 Träffar
0 Kommentarer

Albertina och Evald Johanssons familj

Familjen Johansson Stavvattnet Lövånger

På bilden ovan syns Evald och Albertina med sina barn. Stående från vänster: Eugenia (1900-1996), Jenny (1895-1991), Magdalena "Magda" (1898-1971), Alexis (1904-1993). Sittande från vänster: Evald Johansson (1866-1955), Rudolf (1911-1984) och Albertina f. Renman (1866-1945). 

Evald Johansson (1866-1955) och Albertina Antoinette Renman (1866-1945). De vigdes 1893 i Burträsk av kyrkoherde K. L. Strinnholm. Äktenskapet varade i 52 år. Makarna fick fem barn tillsammans. Familjen bodde bland annat i Bygdeträsk, Burträsk, där de fyra äldsta barnen föddes, senare flyttade familjen till Lappvattnet, Burträsk där yngsta sonen föddes 1911. År 1919 flyttade familjen till den lilla byn Stavvattenskälen inom Lövångers församling. Där bodde Evald och Albertina enda fram till 1940 när de flyttade till Ängsbacka i Lövånger där de bodde sista tiden av sina liv.

Alla deras fem barn var duktiga inom sitt gebit. Äldsta dottern Jenny utbildade sig till mejerska och barnmorska (blev senare distriktsbarnmorska i Skellefteå stad), dotter nummer två (Magda) skötte föräldrarna så länge de levde, sedan arbetade hon inom vården. Yngsta dottern Eugenia utbildade sig till lärarinna och tjänstgjorde som det i många år bland annat i Lossmen, Kalvträsk. Sonen Alexis blev busschaufför och den yngste sonen Rudolf hade tänkt att studera religion men arbetade istället som kock. Sönerna tog sig efternamnet Evaldsson efter fadern.

Evald, som var född i en stor syskonskara på elva barn, växte upp i byn Lillåkälen, Degerfors (Vindeln). När han var fyra år gammal, 1870, ändrades förmodligen sockengränsen mellan Vindeln och Sävar, varför byn kom att tillhöra Sävars församling. Han kom tidigt ut i arbetslivet och arbetade bland annat som tummare åt skogsbolag. Han var en duktig och energisk jordbrukare. Han var också intresserad av hästar. Förmodligen har ett hundratal unghästar fått träning hos honom och gjorts färdiga för körning. Även upp i högre ålder deltog han i olika förvärvsarbeten. Arbetsglädjen och energin som han visade var beundransvärd. Detta fortsatte han med långt efter att han hade fyllt 80 år. Han ville alltid hålla sig uppdaterad om vad som hände i omvärlden och deltog alltid i möten av bland annat religiös läggning. Tidningen Norra Västerbotten, numera Norran, hade i augusti 1950 anledning att hylla och hedra en syskonskara på fem personer, som tillsammans var 436 år. Evald var yngst av dessa fem. När Evald gick bort var han den siste i syskonskaran som lämnade jordelivet. Till sin personlighet var Evald pratglad och trevlig. Han avled i sitt hem i Ängsbacka, Lövånger i januari 1955. Han efterlämnade ett minne som sent ska glömmas. 

Albertina var född i Svarttjärn, Lövånger i en syskonskara bestående av sex systrar. Dessutom växte en fosterdotter upp i deras hem. Alla syskonen, inklusive fosterdottern, gifte sig och bosatte sig inom Lövångers socken. Flera av dem blev kvar i hembyn Svarttjärn. Albertina var en hemmets kvinna som arbetade outtröttligt in i det tysta. Hennes vilja att hjälpa andra var stor. Hennes ord och handlingar var osjälviska och bestod av stor offervilja. Hennes minne ska tacksamt bevaras. Hon avled på Skellefteå lasarett i december 1945 efter en tids sjukdom.

Fortsätt läs mer
  918 Träffar
  0 Kommentarer
918 Träffar
0 Kommentarer

Adam och Maria Stenberg

Adam och Maria Stenberg 0001

Nu ska jag berätta om Adam och Maria Stenberg. Maria Johanna (1860-1948) hette Selberg som flicka och var född i Mångbyn, Lövånger, dotter till fältjägare Johan Henriksson Selberg och hans hustru Maja Stina Selberg. Maria var i unga år piga i Önnesmark, Lövånger. Hon flyttade 1885 till Sandberg, Skellefteå där hon arbetade i två år som piga. 1887 flyttade hon till grannbyn Mullkälen och blev piga där. Där träffade hon också sin blivande make Adam Jonsson Stenberg som varit dräng i Mullkälen. De gifte sig samma år och bosatte sig på ett torp i Mullkälen. 1899 bytte de hemman och bosatte sig i Norra Grundfors. De bytte alltså Mullkälen och två kor mot Norra Grundfors. De betalade 50 kr för detta. Flytten skedde vid i slutet av augusti 1899, det hade varit oväder och snön låg mot naven på vagnshjulen. Adam och Maria fick sju barn tillsammans, sex söner och en dotter. En son dog nästan åtta år gammal.

Adam (1862-1955) var född i ”Rajmirbränne”, utanför Bjurvattnet i Skellefteå församling. Han byggde både huset, ladugården och sommarstugan på gården. Med köpet av Norra Grundfors följde det med en äldre kvinna som tidigare hade bott på gården med en dotter. Hon hette Sara Fredrika Andersdotter och var född 1817 i Ersmark, Skellefteå men hade bott i Norra Grundfors sedan 1843. Hon hade ett så kallat förgångskontrakt, som ju innebar att hon fick bo kvar på gården med vissa förbehåll. Hon var blind och rörelsehindrad. De delade på hennes skötsel med grannarna. De bar över kvinnan på ett sofflock och hämtade igen henne efter en vecka. Då hon kom tillbaka var hon full av lus. Till slut tröttnade Maria på att lusa av henne varje gång och bestämde därför att det var bättre att ha kvar henne hemma för att slippa lusa av henne. Det blev ju tanten nöjd med. Sara Fredrika avled 1905.

Adam var en hederlig och ärlig karl. I Norra Grundfors finns det kvar ett brev där någon som lånat ut 25:- till Adam tackade för att han fått tillbaka pengarna men att han aldrig var orolig för att han visste att Adam var en hederlig man. 

När sonen Viktor övertog hemmanet av Adam och Maria flyttade de till en mindre stuga i byn. Adams största intresse var sedan flytten snickeri. I stugan hade Adam en snickarverkstad där han tillverkade laggkärl och näverdosor. 

Adam var alert och rörlig för sin ålder långt upp i åren. 90 år gammal åkte han fortfarande spark tre till fyra kilometer, men han kunde också åka längre än så. I 75-årsåldern deltog han i skidtävlingar för äldre män därhemma och vann alltid med briljans. På senare år åkte han enbart skidor till dottern i Skelleftehamn eller någon gång ibland till en kammare i Bonnstan i Skellefteå när det var någon särskild kyrkhelg.

Adam var också lite av en pessimist, ett stående uttryck som han brukade använda var: "Det var så förskräckligt onödigt!”

Maria hade under sin uppväxt utanför Lövånger lärt sig att knyta fiskenät. Hon hjälpte därför fiskarna i Krångfors, Skellefteå med att laga deras fiskenät. Maria var en vänlig och humoristisk person. De som en gång besökt familjen Stenbergs hem, glömde inte, i första taget, den skojfriska och vänliga ”bondmoran” i huset. Hon var en lugn människa som inte beklagade sig över missöden. Hon visste att livet bestod av både med- och motgångar.

Fortsätt läs mer
  1857 Träffar
  2 Kommentarer
1857 Träffar
2 Kommentarer

Häradsdomare Erik Hansson Stenlund

Erik och Sofia Stenlund med dottern Axelia Bölesvik

Detta är bonden, häradsdomaren och nämndemannen Erik Hansson Stenlund (1843-1930) och hans tredje hustru Helena Sofia Andersson (1859-1931) och deras gemensamma dotter Axelia Paulina (1893-1927).

Erik var född i Bölesvik, Skellefteå som ett av tio barn till Hans Anton Stenlund och Greta Magdalena Ersdotter. Han gifte sig första gången 1870 med Mariana Kristina Persdotter (1835-1874) från Sjöbotten, Skellefteå. Makarna fick tre barn tillsammans. Dessutom hade Mariana en dotter född före äktenskapet med Erik. De bosatte sig på Eriks hemgård i Bölesvik. När deras tredje barn Anna föddes 1874 avled både hon och Mariana i barnsäng.

Två år senare (1876) gifte Erik om sig med Eliana Andersdotter Lindström (1847-1882) från Hjoggböle. Tillsammans fick han även med henne fyra barn. 35 år gammal, 1882 dog Eliana i sviterna av en hjärnblödning.

Erik gifte sig 1889 för tredje gången med lärarinnan Helena Sofia Andersson (1859-1931) från Bureå. Hon var dotter till Anders Andersson och hans hustru Lena Catharina Andersdotter i Bureå. Sofia var bland annat lärarinna i Holmsvattnet och i Bölesvik. Skolan var ju ambulerade på den tiden och hon var lärarinna åtminstone från 1882-1898 i dessa byar med flera i närheten. Detta enligt anteckningar i en gammal anteckningsbok som en man född 1847 i Holmsvattnet har skrivit.

Två år efter giftermålet kom sorgen ännu en gång att drabba familjen. Eriks son från första äktenskapet, Otto Axel född 1871 avled 1891 i lungsot, blott 20 år gammal.

Tillsammans fick Erik och Sofia dottern Axelia Paulina (1893-1927), som gick i sin mors fotspår och blev lärarinna. Det berättas att hon blev döpt efter sin halvbror Axel som dog två år innan hon föddes (läs mer ovan). Axelia blev lärarinna i Långviken där hon också gifte sig 1921 med byggnadsarbetaren Karl Sigfrid Gren. 1923 flyttade makarna till Gamla Falmark och bosatte sig där. Makarna fick en son tillsammans innan sorgen kom att drabba familjen ännu en gång. Axelia dog 1927. Tuberkulos var det som ändade hennes liv. Sigfrid gifte om sig 1930 och fick sex barn till i det andra äktenskapet.

Erik och Sofia Stenlund bodde kvar i Bölesvik fram till 1929 när de sålde hemmanet till Bureå kommun och flyttade till Gamla Falmark där sonen Hjalmar med familj köpt ett hemman. Erik och Sofia bodde hos Hjalmars fram tills dem avled. Erik avled i februari 1930 i sviterna av åderförkalkning. Sofia dog av tuberkulos i november 1931.

Det har berättats för mig att några av Eriks barnbarnsbarn brukade skämtsamt kalla Eriks tredje hustru Sofia för namn som slutade på "-iana", hans två första fruar hade ju den ändelsen i sina förnamn (Mariana och Eliana). Erik blev med åren ganska hörselsvag. Man fick prata högt för att han skulle höra vad man sa. 

Fortsätt läs mer
  748 Träffar
  0 Kommentarer
748 Träffar
0 Kommentarer

Greta-Stina Olofsdotter Rosengren

Greta Stina Rosengren beskuren

Kvinnan jag nu ska berätta om är min mormors mormors mormor Margareta Kristina "Greta-Stina" Olofsdotter Rosengren (1819-1892). Hon var född i Innervik, Skellefteå som ett av nio barn till soldaten Olof Jakobsson Rosengren och hans hustru Elisabeth "Lisa" Eriksdotter. Olof deltog bland annat i finska kriget mot Ryssland 1809 och i kriget mot Napoleon 1813 i Tyskland. Olof ska, enligt sägnen, ha skrivit ett brev hem och berättat att han länge "längtat efter att få slåss för livet." Nu hade han fått göra det. Elisabeth "Lisa" var en duktig kvinna och biträdde bland annat en förlossning i grannbyn Yttervik.

Vid 15 års ålder, 1834 flyttade hon till Bjursele, Norsjö där hon enligt kyrkböckerna var fosterbarn hos en faster och hennes familj. På den gården fanns en dräng vid namn Lars Larsson f. 1810 från Torrbergsliden, Burträsk. Han kom att bli hennes make. 1839 gifte sig makarna. Greta-Stina är i vigselboken noterad som piga. De bodde först som inhyses i Bjursele och senare i Lidbrännan i Norsjö församling. Två barn föddes i äktenskapet, en dotter och en son. Dottern Stina-Lisa kom att bli min ana. Äktenskapet mellan Greta-Stina och "Penslar-Lasse" som han kallades eftersom han var målare, varade dock inte länge. Redan 1843 avled Lars Larsson. Då var sonen Olof Valfrid blott ett år gammal. Ingen dödsorsak är angiven för "Penslar-Lasse" i död- och begravningsboken, men det berättas att han söp ihjäl sig.

Efter makens död flyttade Greta-Stina med barnen år 1849 till Skärudden i Skellefteå församling. Samma år vigde hon sig med bonden Jonas Persson f. 1815 från Svanfors, Skellefteå. De bodde i Skärudden tills år 1852 när de flyttade till ett ställe som kallas för "Rajmirbränne", strax norr om Bjurvattnet, Skellefteå. Där bodde familjen i en liten stuga. Med åren utökades barnaskaran och makarna fick nio barn tillsammans, varav ett av dessa barn var dödfött. Några av barnen tog sig namnet Stenberg, en annan blev soldat och fick namnet Sundbom. En son tog sig namnet Lundmark.

 

Greta-Stina Olofsdotter Rosengren.

 

Familjen hade det väldigt fattigt och fadern Jonas blev med åren blind på grund av starr. 1872 avled han i sviterna av cancer. Då var yngsta barnet, Konrad, bara sju år gammal. Greta-Stina som var en duktig kvinna, hade det nog tufft med att sköta en så stor barnaskara i det lilla hemmet. De äldre syskonen fick nog ta ett stort ansvar för sina yngre syskon när deras far hade gått bort.

En av pojkarna, Per, som var gift med Sara Andersdotter från 

 

Stugan från Rajmirbränne som flyttades till Bjurvattnet

Bilden ovan föreställer Greta-Stinas och Jonas lilla stuga som tidigare stod i "Rajmirbränne". I dag finns den i Bjurvattnet dit den flyttades för många år sedan. 

Greta-Stina hade många strängar på sin lyra. Hon var en duktig bagerska, skräddare, slaktare, barnmorska, själavårdare, m.m. Hon hade dessutom traktens första symaskin. Den drogs med vev och med den sydde hon bland annat vadmalsbyxor.

Hon var som sagt själavårdare. Det berättas att Greta-Stina hade vid ett tillfälle fått besök av en kvinna från Jörn. Denna kvinna hade fött ett barn utom äktenskapet och skulle gifta sig med en man som inte var barnets far. Hon besökte därför Greta-Stina för att fråga henne om råd. Greta-Stina hade sagt till kvinnan: "Du ska be Gud om förlåtelse och sedan ska du aldrig tala om detta (om det utomäktenskapliga barnet alltså) för din make för då blir han hård mot dig." Trots Greta-Stinas råd följde inte kvinnan dem utan hon berättade för maken om barnet och vad hände? Jo han slog henne flera gånger varje dag och behandlade henne illa. Han tvingade henne att bära långärmat för att dölja märkena efter hans slag. Om detta är sant eller inte vet jag inte, men det låter inte otroligt. Det var hårda bud förr och tyvärr var nog detta vardagen för många kvinnor på den tiden. Att deras män behandlade dem illa.

I den lilla byn Bjurström någon mil utanför nuvarande Boliden bodde två av Greta-Stinas söner. När hon var där på besök en gång hade det regnat så mycket att det hade bildats stora vattenansamlingar på marken. Greta-Stina hade då passat på att bada några av sina barnbarn i dessa vattenpölar.

Greta-Stina avled 1892, 73 år gammal. En av Greta-Stinas ättlingar är Kristin Enmark, som var involverad i det så kallade Norrmalmstorgsdramat 1973. 

 

Fortsätt läs mer
  909 Träffar
  0 Kommentarer
909 Träffar
0 Kommentarer

Emma och Erik Andersson

Emma och Erik AnderssonDetta är EMMA Lovisa Norsten (1879-1966) från Vikdal, Skellefteå och ERIK Leander Andersson (1879-1963) från Holmsvattnet, Skellefteå. De gifte sig år 1903. Makarna övertog hälften av Eriks hemgård i Holmsvattnet. Den resterande hälften övertogs av en bror till Erik. I hemmet fostrades tio barn, varav nio uppnådde vuxen ålder.

Erik hade ljusblå ögon. Han hade ett brett leende. Han blev med åren mycket lomhörd. Enligt vad han själv berättat hade han varit till doktorn för sin lomhördhet och fått rådet att när han nös skulle han klämma åt kring näsan och munnen. Erik sa så här angående läkarens råd: "Han veit int hurre hart I njuus:" (Han vet inte hur hårt jag nyser). Han var säker på att det skulle sprängas hål i öronen. När han tyckte att sönerna pratade så tyst att han inte hörde vad dem sa, gick han ibland till grannfrun Märta och pratade med henne i stället. Hon var väldigt högröstad!

Emma var en missionsvän och varmt religiös. Hon rökte pipa. Smärt som yngre, stadig som äldre. Ganska häftigt humör hade hon. Till exempel vid ett tillfälle kom hon ut och skrek åt ena sonen att sluta piska hästen med tömmarna. Hästen hade tydligen retat upp honom men han bet ihop, lydde och tog in hästen i stallet (han och syskonen hade nog ärvt hennes humör). Emma var byns veterinär, förmodligen en självlärd sådan. Man vände sig till henne om djuren var sjuka. Det hade dragits in telefon i byn, även till Emma och Erik. Emma var dock livrädd för den. Hon kanske trodde att det blev ström i örat!? En man i byn hade en ko som var dålig i magen. Han ringde till Anderssons, Emma som inte ville svara tog luren, höll den långt från örat och skrek: "He jer eingen ha'am!" (Det är ingen hemma). Mannen skrek tillbaka att det gällde en ko. Då glömde hon rädslan och undrade: Vad då då? Då blev det ett vanligt samtal! Bortsett från en tids besvär med diabetes var Emma frisk och vital upp i åren.

Fortsätt läs mer
  865 Träffar
  0 Kommentarer
865 Träffar
0 Kommentarer

Konrad Jonsson Stenberg

Konrad Stenberg fru Eva. Barnen fr. vDetta är Konrad Jonsson Stenberg (1865-1949) och Eva Katarina Lindberg (1876-1942) med sina fem äldsta barn. Barnen är från vänster: Axel (1904-1980), David (1906-1924), Knut (1901-1970), Johan (1908-1977) och Sofia (1902-1938). I hushållet föddes totalt elva barn. Familjen bodde i Malå, Västerbotten. Fotot taget 1908 eller 1909. 

Konrad var född i "Rajmirbränne" utanför Bjurvattnet, Skellefteå. Som elvaåring lämnade han hemmet eftersom familjen var så stor. Han flyttade till Malå och arbetade som getarpojke (vallgosse). Han tjänade som dräng i bland annat Lövberg och Björkås. Han fortsatte efter detta att arbeta som timmerman fram tills han förlorade synen. De flesta äldre timmerhusen i Malås samhälle uppförde han. Han ägnade sig dessutom åt byggnadsarbete i Lycksele och Sorsele med flera socknar. Konrad blev blind på grund av gråstarr 1911. Fem av sina elva barn fick han därför aldrig se. Yngsta dottern Elvy föddes 1920. Henne strök han på kinden och sa: "Du är len och fin." 

Eva föddes i Krokträsk, Arvidsjaur. Redan när hon var  fyra år gammal, 1880, flyttade familjen till Avanäs, Sorsele. Hon flyttade 1895 till Malå för att arbeta som piga. Hon gifte sig med Konrad år 1900 efter att ha tjänat som piga på olika gårdar i Malå socken.  

Familjen hade det fattigt. Konrad försörjde familjen genom att hugga ved åt kommunen. Han hanterade yxan med stor skicklighet. Visst hände det att han högg sig med yxan i handsken men han skadade sig aldrig. En av deras söner, Sigvard "Sigge" Stenberg (1918-1983), startade affären "Sigges el" i Malå. Den övertogs senare av hans söner Björn och Sune, på precis samma ställe som där Konrad och Eva hade sin lilla timrade stuga. Den lilla stugan bestod av ett rum och kök. Stugan revs 1925. Sen flyttade familjen till en större bostad. Kök, kammare och sal bestod hemmet av efter flytten. Stort utrymme tyckte familjen. 

Konrad och Eva upplevde flera svårigheter i livet. Bland annat fick de vara med om att begrava tre av sina barn. Ett av barnen var äldsta dottern Sofia som avled 1938, endast 35 år gammal. Hon var då gift och bosatt i Byske. Hon efterlämnade make samt en knappt elvaårig dotter. 

Under högmässorna på söndagarna var det förbjudet för barnen i familjen att leka. Konrad satt i köket och två av barnen försökte smita ut. De smög på tå, gav inte ifrån sig ett ljud. Plötsligt stod Konrad framför dem i farstun och stoppade deras flykt. Han hade nog hört dem. Det gick inte att lura honom.

När Konrad höll till i vedboden hade han dörren stängd. Det hände att folk kom, tittade in och sa: "Ska du stå här i mörkret?" Då bad han dem stänga dörren eftersom han ville vara ifred.

Konrad brukade utmana sina barn vem som kunde gå rakast längs en matta. Barnen förlorade alltid! Modern Eva var en duktig kvinna med att sköta hushållet. Trots de många barnen så tog hon även hand om folk som ibland kom till familjen och behövde övernatta. De fick både sovplatser och mat. Eva var också duktig på att sy. Intresset för sömnad fördes vidare till yngsta dottern. Konrad var en pålitlig och hederlig man. Ett bevis på detta är att han vid ett tillfälle tvingades låna 50 kronor av kommunen. Dessa pengar lämnade han senare tillbaka.

Eva var sjuk sista tiden av sitt liv men trots detta arbetade hon med sysslorna i hemmet. Hennes bortgång kom plötsligt. Hon avled i hemmet 1942, i sitt 66:e levnadsår. Konrad dog på sjukstugan i Malå 1949, 83 år gammal. 

Ett av Konrad och Evas barnbarn var före detta ishockeyspelaren Anders "Acka" Andersson som spelade i Skellefteå AIK, Färjestad BK och i svenska landslaget. Han var en del av det svenska landslag som vann VM-guld 1957 i Moskva och 1962 i Colorado Springs. "Acka" avled 1989. 

Fortsätt läs mer
  1040 Träffar
  0 Kommentarer
1040 Träffar
0 Kommentarer

"Per Larsa" Brännström

Per Larsa Brännström

                                                                      "Per Larsa" framför sin stuga i Dalliden. 

 

Per Larsson Brännström "Per Larsa" föddes den 14 juni 1854 i Svanfors, Skellefteå som yngsta barnet i en syskonskara av sex barn till sågdrängen Lars Jonsson Brännström och hans hustru Brita Magdalena Bäckström. 1888 bosatte sig ”Per Larsa”, som han kallades, i Dalliden strax söder om nuvarande Boliden. (Platsen där han bodde finns markerad på dagens kartor som "Per Larsagärdan" och ligger på kanten mellan Dalliden och Bjurliden). Han hade en syster, Eva Margareta Brännström som också bodde i Dalliden ett år och senare i Bjurliden. Han bodde i en liten stuga med jordgolv, han tapetserade med tidningar, fotografier och allt möjligt. ”Per Larsa” kom hem till min mormors föräldrar Olga och Gunnar Lundström i Bjurliden (en grannby till Dalliden där ”Per Larsa” bodde) varenda dag. Han satte sig i köket hos de, gnuggade händerna i ögonen, han var alldeles röd. Han sa: ”Jig var in deill Kalles i dá men I feick då einget kaffe där." (Jag var in till Kalles i dag men jag fick inget kaffe där). Olga bjöd honom på kaffe, en bulle och en sockerbit. Bullen och sockerbiten stoppade han i en skinnväska som han hade. Kaffet drack han upp. När han var klar gick han vidare till nästa gård och gjorde likadant där. Han gick genom hela Bjurliden. När han blev gammal och inte kunde klara sig själv, kom han en dag till min mormors mormor Margareta Lundberg i Bjurliden. Hon hade två fosterbarn som hette Ivar Marklund och Ragnhild Tjärnlund. Det blev mörkt och på kvällen skulle Ivar och Ragnhild skulle följa ”Per Larsa” hem till Dalliden. Min mormor Adina följde med en bit sedan vände hon. Hon var nog inte så gammal då. Sen skaffade de honom till ålderdomshemmet som fanns på Sunnanå i Skelleteå och där dog han den 29 juni 1932. När han hade dött grävde man upp tvåkronor som ”Per Larsa” hade grävt ner i en lada. Han sparade pengarna han fick. Han hade också en sångröst som var enastående, han brukade sitta på hustaket och sjunga. Det hördes enda till Bjurliden sades det.

Det berättas om honom att han en gång sa: ”Kåken mine jer se grest att I kan kruup ut mela stockarn utan att vàl båsu oppa röiggen!" (Min kåk är så gles att jag kan krypa ut mellan stockarna utan att bli full av boss på ryggen!)” När han hade besökt starten av gruvdriften på 1920-talet kom han tillbaka till Dalliden och sa: ”Däm kånna int svenska språke!" (De kan inte svenska språket!)                                                                

Fortsätt läs mer
  912 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars Åhnström
Trots att det finns många fattiga än i dag i Sverige, så får man väl anse att " Per Larsas " hus tillhör en svunnen tid. Nu är det... Läs mer
tisdag, 30 april 2019 11:07
912 Träffar
1 Kommentar

Bloggare

Eva Johansson
255 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
86 inlägg
Helena Nordbäck
80 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
23 inlägg