Elin och Harald Holmgren. Vigda 1922. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Harald Vilhelm Holmgren föddes 3/7 1897 i Ljustorp, Burträsk men flyttade som tvååring med sina föräldrar och syskon till Villvattnet. Där växte han upp som näst äldst i en syskonskara på åtta barn till Johan "Jani" Holmgren och hans hustru Maria "Mia" f. Ågren. I unga år började Harald att jobba som getarpojke. Det innebar bland annat att hindra kreaturen från att göra skada på slåttermyrarna. Om inte, var spö och bannor att vänta. Han arbetade en tid med jordbruksarbete i Andersvattnet och ett par år tjänade han som dräng hos kronojägare Forsman i Avaborg. Ett tag tjänstgjorde han som rallare, han åkte enda till Kiruna för att arbeta vid järnvägen. Det var sommaren 1919, lönen var 2 kr/dag. En tid var han även järnvägsarbetare vid Lyckselebanan. Harald prövade även på yrket som timmerhuggare i Vindeln, vilket han tyckte var det mest påfrestande jobb han hade prövat på.

I flera års tid var Holmgren bäruppköpare i Åsträsk och Kalvträsk. När handlare Brännström i Burträsk övertog bäruppköpandet spikade Harald med barnens hjälp bärlådor. Harald betalade sina ackordsarbetare efter det arbete de utförde. Barnen och deras respektive slet många dagar i bärskogen men det var enda sättet att få tjäna en slant.

Harald vigdes 1922 med Elin Eugenia LundstrElin och Harald Holmgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling. öm född 29 mars 1895, också hon från Villvattnet. I äktenskapet föddes tre barn, en flicka och två pojkar. Harald och Elin övertog hans föräldrahem. Den 17 maj 1932 blev de ägare till gården vilken då födde två kor och en häst. Tack vare nyodling, täckdikning och tusentals kubikmeter sand arbetade Harald upp jordbruket till 15 tunnland. Då utökades beståndet av kreatur till sex kor, häst, småkreatur och höns.

Holmgren hade ett stort intresse för jordbruket och blev också belönad för detta. 1946 erhöll han Svenska vall- och mosskulturföreningens diplom för förebildlig nyodlingsverksamhet. Han var bland annat ägare till Burträsks största mossodling. Diplom fick han även av J.U.F. Att åka till Burträsk på "Kassa", som han kallade jordbrukskassan vilkens styrelse han var med i, var inget besvär alls. Han var hedersordförande i RLF-avdelningen.

Harald var dessElin Lundström gift Holmgren. Foto: Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling. utom en bra skidåkare och deltog i flera skidtävlingar, även som "veteran". Hans barn och deras respektive såg upp till hans simkunnighet. Ett intresse som gått i arv till barnbarn och barnbarnsbarn.

Hustrun Elin var religiös. Som människa var hon lugn samt snäll, vilket gjorde henne omtyckt bland grannar och vänner. Hon skötte uppgiften som bondmora på ett utmärkt sätt men hälsan satte stopp för att hon kunde fortsätta med sina sysslor. Hon avled 1956-05-22, 61 år gammal.

Harald fortsatte med jordbruket även efter Elins död. 1967 kunde han stoltsera med Villvattnets största kornteg. Samma år överlät han hemmanet till yngste sonen med hustru. Harald arbetade dock på gården med olika uppgifter så länge han orkade. Han avled 4 november 1977.

Stina och Nils Marklund, Svanström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Stina Lisa född Svensdotter 1855-06-25 i Strömfors, var näst yngst i en syskonskara på åtta barn till smeden Sven Svensson och hans hustru Greta-Stina Jonsdotter. Yngst i syskonskaran var min mormors farfar Petter Svensson Lundström.

Stina bodde kvar hemma på gården i Strömfors fram till 1880 när hon gifte sig med Nils Larsson Marklund f. 1854-03-12 från Grånäset, Skellefteå. Han var ett av åtta barn till bonden Lars Johan Larsson Marklund och hans hustru Marta Helena Nilsdotter. Nils var i 20-årsåldern dräng hos en familj i Svanfors, en grannby till Svanström. Förmodligen vaStina och Nils barn. Bakre raden från vänster: Ester f. 1898, Lovisa (Lova) f. 1890. Främre raden från vänster: Helena f. 1884 och Vendela f. 1886. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. r det så han och Stina träffades.

Till att börja med bodde Nils och Stina i Grånäset där deras två äldsta barn föddes, en son samt en dotter. Sonen levde endast tolv dagar. Efter några år köpte de en gård i Svanström och flyttade dit 1884. Där kom ytterligare fyra döttrar till världen, en av döttrarna dog endast nio månader gammal. En stor sorg för makarna var när dottern Vendela gick bort 1918-03-14 efter att ha insjuknat akut i lunginflammation. Hon var då gift och efterlämnade make samt en fyra månader gammal dotter.

Nils var en man ur den gamla goda stammen. Tack vare arbete, sparsamhet och en rättskaffens livsstil, hade han lyckats jobba sig till en bemedlad ställning. Under sina krafts dagar var han i många år ledamot i fattigvårdsstyrelsen i kommunen. Nils var väldigt uppskattad bland alla som kom i kontakt med honom. Han avled i sviterna av lunginflammation 10 maj 1924.

Stina var en mycket religiös kvinna. Allt var synd, hon var väldigt stilig och renlig av sig. Hon hade varit till Skellefteå landskyrka och närvarat på gudstjänsten där. Hon väntade på en avgående buss som skulle ta henne hem till Svanström när hon helt plötsligt segnade ner. Stina fördes till Skellefteå lasarett där det konstaterades att hon var död, förmodligen drabbad av hjärtförlamning. Hon dog 30 juli 1939, cirka en månad innan andra världskriget bröt ut.

Må Stina och Nils vila i frid!

Johan och Eufrosyna Lundmark, Brännfors, Skellefteå samt en obekant piga i mitten. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Lundmark och hans hustru Maria Eufrosyna Nyström. Johan var född i "Rajmirbränne" 21 januari 1851, strax norr om Bjurvattnet, Skellefteå som ett av barnen i en stor syskonskara. Eufrosyna växte upp i Norrlångträsk, Skellefteå som yngst av tre syskon. Johan var dräng i Degerträsk och Finnliden inom Jörns socken och träffade under vistelsen där Eufrosyna som var piga i byn Melsträsk. De gifte sig på juldagen 1877. De bodde först som inhyses i Finnliden och senare i Degerträsk. 1887 köpte de ett hemman i Bjurström, Skellefteå och flyttade dit. 1892 sålde de hemmanet och flyttade till grannbyn Brännfors, cirka tre kilometer bort istället. De bosatte sig där.

1918 sålde de dock gården till Johans systerson Anders Marklund med familj. I samband med köpet skrevs ett så Anders Marklund. Foto: Erl. Groth, Kiruna. Privat bildsamling. kallat födorådskontrakt, vilket innebar att Lundmarks hade rätt att bo kvar på gården så länge de levde . Marklunds bodde i köket och Lundmarks i kammaren. Senare byggde Anders upp en stuga i backen på gården där Lundmarks fick bo. Efter några år drabbades Eufrosyna av en hjärnblödning och blev sängliggande i sex år. Gubben Lundmark skötte om henne, det "dög" inte med någon annan. Ibland blev hon otålig men tröstade sig med att röka pipa. "Shandalupp" var röktobaken som hon använde, men det var nog ett mindre mirakel att hon inte fumlade med tändstickorna och brände upp hela huset samt sig själv.

Johan Lundmark var en ganska kortväxt, knubbig karl med skäggtopp på hakan, vilket ju även syns på fotot. Bland Marklunds barn kallades han för "farfar". De kom bra överens, han och barnen. Han tyckte om att diskutera bland annat politik och han tyckte inte om "socialista". Byns postställe låg hos Lundmarks och det gjorde att de hade besök i stort sett varje dag. Det innebar ju omväxling för den sängliggande Eufrosyna. "Farfar" (Johan Lundmark alltså), var byns "allt i allo". Han filade sågar och reparerade allt möjligt, till exempel läckande hinkar. Han var även byasmed och reparerade kördon med tillbehör. Vid ett tillfälle kom en Holmforsbo till honom med en klumpigt lagad skakel. (Holmfors är en grannby till Brännfors). "Farfar" var inte alls nöjd, fräste och sa att det enda en Holmforsbo "kånna he jer spiik" (kan göra, det är att spika). Johan Lundmark hade en rejäl snickarbänk i köket, på vintern fick den tjänstgöra som verkstad då han gjorde laggkärl. Ibland när man kom in var det stora drivor av hyvelspån, men han var noga med att städa upp efter sig. Arbetslönen var inte hög, 10 öre och uppåt för småjobb, dock har jag ingen aning om vad ett laggkärl kostade. I lillstugan där "farfars" bodde var det aldrig tapetserat. Det var så kallad Örvikspapp på väggarna som med tiden blev både smutsig och inrökt. Anders Marklund ville tapetsera och göra det snyggare men Lundmarks sa nej. Det såg dåligt ut efter att de hade dött.

1931-09-07 avled Eufrosyna i sviterna av sin hjärnblödning. Hon kom till världen 12 april 1852 och blev följaktligen 79 år gammal. Johan låg på lasarettet i Skellefteå för en sjukdom, men var hemma några veckor med ständig passning. Två av Anders Marklunds barn turades om att passa "farfar" hela nätterna. Det blev ett tungt jobb för de unga barnen så de tvingades be om hjälp. Alla ställde dock upp tills Johan somnade in, vilket han gjorde på sitt 82:a levnadsår, den 23 oktober 1933.

Per Andersson Forssell med sonen Anders och hustrun Margareta. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Per Andersson "Per Annersa" Forssell föddes i Forsbacka, Skellefteå 1841-09-23 men vid tre års ålder flyttade han med föräldrarna och syskonen till Krångfors. Han var ett av tio barn till bonden Anders Johansson och hans hustru Brita Magdalena Andersdotter. Per vigdes 1868 med Margareta Magdalena Andersdotter f. 1844-04-13 i Krångfors. I äktenskapet föddes fyra barn, tre döttrar och en son. 

Anders Johansson, Pers far, hade i början av 1800-talet inrättat ett gästgiveri i Krångfors. Byggnaden där gästgiveriet höll till, hade ett fint läge, bara ett stenkast ovanför den ståtliga Krångforsen. Innan stambanan byggdes genom Västerbotten på 1890-talet var det inte många som besökte gästgiveriet. Mestadels rörde det sig om jägmästare och kronojägare. Efter stambanans tillkomst blev det fler resande som tog in på gästgiveriet. Stundtals blev det att stå till tjänst både dag och natt. En höstdag var det 40 hästar på gården. Vintertid var skjutslegan 4,08 kr/häst och sommartid 4,60 kr inklusive trilla. En kväll kom fem så kallade "provryttare" med sin packning och ville ha skjuts till Bastuträsk. I hotelliggaren skrev de in sig som "svenska negertruppen". Fem skjutsar gjordes klara, men de ville inte ha fler än fyra och blev aggressiva samt ohövliga. Gästgivaren som hade lagt sig för att sova, väcktes. Med bestämda ord berättade han för resenärerna vilka regler som gällde i skjutsstadgan. Provryttarna gav upp och färdades med fem hästar. Deras förargelse var stor och de visade detta genom att skjuta med revolvrar när ekipaget passerade strax väster om Krångfors. När de kom fram till Bastuträsk vägrade resenärerna att betala för skjutsen, men skjutskarlarna var inga ängsliga herrar. De hotade provryttarna med stryk och att hämta länsman. Då betalade resenärerna vad de var skyldiga. Per Andersson Forssell. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.

Per och brodern Johan övertog det stora föräldrahemmanet. Det delades mellan bröderna som även delade på gästgiveriverksamheten. De hade den vartannat år. Vid böndagshelgen på sommaren ägde ombytet rum. 1898 blev Per Andersson Forssell ensam ägare till gästgiveriet. Entreprenadsumman delades dock fortfarande mellan bröderna. Skjutsen var fördelad på byns tre bönder, som även delade entreprenadsumman lika. Efter Pers hustru Margaretas död 24 april 1892 var det döttrarna Margareta och Emma som ansvarade för värdinneskapet på gästgiveriet. Det berättas om de hur otroligt tjänstvilliga de var mot besökare och resenärer. I matsalen fanns ständigt framdukat ett digert smörgåsbord med alla tänkbara assietter. Där brukade framför allt handelsresande förse sig med mat. På sommaren var lax en ofta återkommande rätt. Laxen fångades i tinor nere vid Krångforsen. Emellanåt kunde man som mest ha tio laxar i tinorna på morgonen. Vid sekelskiftet var priset för försäljning av lax 25 öre per skålpund (ett skålpund är ungefär 0,43 kilo). Några laxar gavs också bort. "Per Annersa" var närmare bestämt noga med att följa den gamla traditionen att församlingens präster och klockare skulle få var sin lax på sommaren.  

Handelsresenärerna ville alltid ha tillgång till en kanna brännvin. "Per Annersa" blev ofta bjuden på sprit. Han nekade till det och blev därför tillfrågad om han tillhörde någon nykterhetsorganisation. "En karl ska vara nykter ändå", replikerade han. Till sin personal sa han: "Ni ska se till så att folket får det de ska ha av mat, kaffe och spirituosa." När kraftstationen byggdes i Finnfors beställde Skellefteå stad vid ett tillfälle en middag på Krångfors gästgivaregård. Per Andersson Forssell blev tillfrågad vem som ansvarade för gästgiveriet. "Inte vet jag. Kan det vara någon tro? Vet ingen, vet ingen." sa han med tjuvpojksblick i ögat. "Per Annersa" skämtade ofta med folk och tyckte om att skoja med stadsborna. 

Per Andersson Forssell var en duktig hemmansägare. Han var krävande i arbetet men var också väldigt driftig. Hans hem var öppet för samtliga som proklamerade Guds ord. Han själv övade dagligen husandakt. Kyrkobesöken, när man åkte den 2,5 mil långa vägen, var ju fler på den tiden än i dag. Vanligtvis åkte man till julottan och var då tvungen att stiga upp vid klockan 4 på morgonen. Tack vare gästgiverirörelsen blev "Per Annersa" känd i vida kretsar och omtyckt för sitt fryntliga sätt och för sitt humoristiska sinnelag. När järnvägen till Skellefteå invigdes 1912 minskade antalet resenärer till och från Krångfors. Året därefter drogs entreprenaden in och gästgiveriet upphörde men även en tid efter detta fortsatte äldre Skelleftebor att besöka den gamla gården där de upplevt så mycket välbefinnande. 

I Krångfors var "Per Annersa" den som bestämde. Vid häradsrätten i Skellefteå satt han i flertalet år som nämndeman. Samma år som han skulle ha blivit häradsdomare, tvingades han på grund av hälsoskäl att avstå från uppdraget. Under åtskilliga år var han dessutom skiftesgodman. I cirka 15 år var han tillika ledamot i missionsförbundet. Mestadels var "Per Annersa" en vaken karl men under ett möte vid häradsrätten råkade han slumra till. Där pågick en rättslig granskning av ett mål om tjuvfiske och ett ärende om faderskap. Processen om tjuvfisket hade påbörjats när Per somnade och tjuvfiskarens dom avkunnades genast. Därefter tog faderskapsmålet vid samtidigt som "Per Annersa" fortsatte att sova. I samband med faderskapsrättegångens slut frågade domaren de närvarande nämndemännen om eventuellt straff skulle utdömas. Precis då vaknade Per och svarade yrvaket: "Jag yrkar på höga böter och redskapens konfiskering!"

Tisdagen 12 juni 1923 somnade "Per Annersa" in, nästan 82 år gammal. En hedersman av den gamla stammen gick ur tiden. En gladlynt, vänsäll, skojfrisk och godhjärtad människa lämnade jordelivet. Minnet av den gamle gästgivaren i Krångfors levde länge kvar i trakterna och i övriga delar av landet. 

Yngve Nordin. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Yngve Andreas Nordin föddes 19 april 1889 i Ljusvattnet, SkelAgnes Hedlund och Yngve Nordin. Vigda 14/2 1915. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. lefteå som son till byggmästare Karl Gustaf Nordin och hans hustru Emma Dorotea Andersdotter. Yngve och hans bröder gick i faderns fotspår. De var till exempel med när fadern uppförde det gamla posthuset på Storgatan 45 i Skellefteå i början av 1900-talet. Efter ett par år som stamanställd vid Västerbottens kungliga regemente i Umeå, lämnade Yngve det militära för att till fullo ägna sig åt snickar- och byggmästareyrket. Som byggmästare och förman visade han en färdighet som inte endast kom hans egna företag och anställda till nytta utan även hans kollegor. Yngve byggde hus i bland annat Bureå, Skellefteå och Arvidsjaur. Han hade också flera förtroendeuppdrag. I byggmästareföreningen var han sekreterare och styrelseledamot var han i fastighetsägareföreningen. Han var även delaktig, om än i mindre skala, i hantverkarföreningens verksamhet. Dessutom var han ledamot i taxerings- och byggnadsnämnden i Skellefteå. Han var även under 20 års tid medlem i Tempelriddareorden, RT Sirius i Skellefteå. I Skellefteå var Yngve känd bland allmänheten och var en gedigen representant för det gamla borgerskapet innan guldruschen och stadens expansion. Bland Yngves större byggen kan nämnas Centralhotellet i Skellefteå som stod färdigt 1925 och den så kallade centrumfastigheten i staden samt Klemensnäs wallboardfabrik. 

I sin omgivning var Yngve allmänt omtyckt och känd som en trevlig och lugn herre med en helgjuten personlighet. Hans till synes starka fysik bröts ned av en hjärnblödning och han avled på Skellefteå lasarett i sviterna av sjukdomen 18 mars 1951, 62 år ung. 

Agnes Matilda Hedlund växte upp i Bureå som näst äldst i en syskonskara på sex barn till Johan Oskar Hedlund och Selma Lovisa Markström. Hon gifte sig med Yngve 14 februari 1915. De bodde i Bureå fram till 1925 när de flyttade till Skellefteå stad. I äktenskapet föddes två barn, en son och en dotter. När Yngve dog bodde familjen på Vretgatan i Skellefteå. Efter att maken hade dött bodde Agnes länge kvar i staden. Hon dog dock 20 november 1983 hos sin dotter som då bodde i Trosa, Sörmland. Agnes var född 6 augusti 1891 och blev således 92 år gammal.

Karl Renström Östra Falmark. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Karl Anton Renström föddes 22 mars 1877 på nuvarande fastighet Falmark 10:16 i Östra Falmark, Skellefteå. Han var näst äldst i en syskonskara på åtta barn till Per Anton Renström och hans hustru Eufrosyna Stenlund. Per Anton var född i Bodan, Skellefteå. Eufrosyna växte upp i Bölesvik, Skellefteå. Hon var syster till häradsdomaren och nämndemannen Erik Hansson Stenlund därstädes. 1874 köpte Per Anton och Eufrosyna en fastighet i Östra Falmark och bosatte sig där.

I ungdomens dagar prövade Karl på att arbeta vid malmfälten i Norrbotten. Senare fick han jobb i Bureå där han arbetade under många år. Han övertog hälften av föräldrahemmet i Östra Falmark. Den andra hälften ägdes av brodern Johan. Karl blev hemmansägare och jordbrukare i Östra Falmark. Han gifte sig 1913 med lärarinnan Edla Kristina Marklund född 26/12 1874 i Kusmark, Skellefteå. Hon hade före 1912 varit lärarinna i Östra Falmark, det var så hon och Karl träffades. Makarna fick inga egna barn men en fosterdotter växte upp i deras hem. Hon hette Anna-May Nordmark och var född 1916-01-02 i Sörböle, Skellefteå. Hennes biologiska föräldrar var vandringsrättaren Noak Helmer Nordmark och Anna Hilda Stefania Sidenmark. Anna avled 1922 vilket medförde att Anna-May, som var döpt till Anna Maria, fick komma till Karl och Edla som fosterdotter vid åtta års ålder 1924 och blev kvar där till 1938 när hon gifte sig med Manfred Granlund, även han från Östra Falmark. De köpte samma år hemmanet av Karl och Edla.

Vid sidan om sysslorna med jordbruket var Karl ofta anlitad för skriftliga göromål som exempelvis bouppteckningar, arvskiften, auktioner och liknande uppgifter. Byborna hade stort förtroende för honom. Han var dessutom kassör i byns bönhusförening en period. Han var också delägare i kraftstationen som från och med 1919 var i drift. Den försåg Östra Falmarks invånare med elektricitet.

Karl hade flera kommunala uppdrag. Ända sen Bureå blev egen kommun 1913 var han en av de tongivande personerna inom det kommunala. Han var ledamot av nästan alla kommunala styrelser och nämnder. Karl var till exempel ledamot i kommunalnämnden mellan åren 1914-1917. Han var även engagerad i bland annat Bureå sjukkassa och Skellefteå sockens brandstodsbolag. Alla uppgifterna skötte han på ett mycket bra sätt.

Karl Renström avled den 21 juni 1940 på Skellefteå lasarett i sviterna efter en svår förkylning. Komplikationer tillstötte och hans liv gick inte att rädda. Han blev 63 år gammal. En omutlig människa med hjärtat på rätt ställe lämnade jordelivet. Han var en oförarglig person som inte ville någon illa. Han var en av Bureå sockens mest uppskattade och respekterade individer. Hans bortgång sörjdes nog av hela socknen. Minnet av honom levde länge kvar efter hans död. Hustrun Edla avled 13 september 1952, på sitt 78:e levnadsår.

Anny Löfstedt gift Rönmark. Foto: R. Garfvé, Umeå. Privat bildsamling. Anny, som hon kallades, var döpt till Anna Maria Löfstedt. Hon föddes 22 november 1884 och växte upp i Övre Bäck, Skellefteå som äldst i en syskonskara av sju barn till bonden och smeden Karl Erik Johansson Löfstedt samt hans hustru Maria Helena Lundqvist. Fadern "Kalle" Löfstedt hade byggt upp gården som familjen bodde på. Han var en ovanligt driftig och duktig man. Han nyodlade större delen av hemmanet. "Kalle" arbetade i smedjan en stor del av sin tid. Det berättas om honom att han inte hade tid att gå till och från smedjan, utan att han sprang. Han var en hederlig och hjälpsam människa. Bad någon honom om hjälp, kom han alltid till undsättning. Han ville inte hjälpa för att få berömmelse eller för att kräva gentjänster tillbaka. Det var mer en känsla av pliktuppfyllelse som gjorde att han hjälpte om någon behövde ett handtag. Att hjälpa sina medmänniskor var något som gick i arv till dottern Anny. 

Anny kom 1910 som handelsbiträde till Gammelbyn, Lövånger där hon blev kvar livet ut. Hon vigdes år 1913 med bagaremästare Karl Birger Rönmark född 1886-09-25. De blev föräldrar till fem barn. Tillsammans drev makarna en kaférörelse i Lövånger med tillhörande bageri. Detta medförde mycket arbete för Anny och maken. Mycket skulle beställas och tas om hand. Därtill följde ju även uppgiften som värdinna i stort sett varje helg. Alla dessa arbetsuppgifter klarade Anny av utan besvär. Ett flertal år efter makens död fortsatte Anny att driva rörelsen vidare. Hon slutade först när hälsan började svikta.

Fru Rönmark hade många strängar på sin lyra. Hon hade flera uppdrag såväl ideella som sociala. Hon var i många år Blomsterfondens kassör. En ideell förening som ju arbetar för hem och vård åt de som är äldre.  Anny var ledamot i pensionsnämnden och tillhörde barnavårdsnämnden under flera års tid. Dessutom var hon en del av styrelsen för Burträsk-Lövångers dispensärdistrikt, där även barnkolonin i Lövånger ingick. Hon var även politiskt intresserad och var en av ledarna för Moderata kvinnoföreningen i Lövånger. 

Som person var Anny stillsam, omtänksam, ambitiös och lyhörd. Hon hade uträttat en livsgärning som varit till nytta för åtskilliga människor i bygden. Därför hade hon skaffat sig många vänner. Hon gick bort på tisdagsmorgonen 24 oktober 1950. Maken Karl Rönmark avled 23 juli 1935. 

Hulda Andersson. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Hulda Kristina Andersson kom till världen 7 augusti 1878. Hon växte upp i Mårtensboda, Lövånger som äldsta barnet i en syskonskara av sju till bonden Anders Persson och hans hustru Kristina Katarina Nilsdotter.

I unga år utbildade hon sig till mejerska. 1901 flyttade hon till Kusmark, Skellefteå och erhöll tjänst på mejeriet där. 1906 arbetade hon vid mejeriet i Daglösten. En tid var hon även mejerist vid mejerierna i Vallen och Selet utanför Lövånger. Hulda insjuknade och kunde därför inte fortsätta med sin profession. Hon hade ett stort intresse för sitt yrke och hade alltid varit en skicklig kvinna. Hon hade en förträfflig arbetskapacitet och förenade det med en stark ansvarskänsla. Detta medförde att hon var en högt ansedd och duktig mejerska. Uppskattad av både leverantörer, medarbetare samt chefer.

1912 återvände hon hem till Mårtensboda. Hon fick ett antal år senare ansvaret för att sköta byns telefonväxel och postutlämning vilket hon gjorde i cirka 15 års tid. I dessa arbetsuppgifter var hon sympatisk, snäll och alltid redo att stå allmänheten till tjänst. Hon var en idealist och en osjälvisk person av stora mått. Fröken Andersson tillhörde IOGT och inom sin loge nedlade hon ett uppoffrande arbete. För Hulda var nykterhetsarbetet ett viktigt och heligt uppdrag, som det handlade om att slutföra med målet att få en bättre allmän folknykterhet. Förmodligen var det flertalet minnesgoda arbetskamrater som ville önska säga henne ett varmt tack för bra utförd livsgärning. 

Omkring 1925 drabbades hon av polio vilket gjorde livet svårare för henne. Så länge hon orkade och hälsan tillät, tvekade hon aldrig att ge en hjälpande hand inom olika områden. Hon var intresserad av det som hände i omvärlden och hade en positiv syn på allting. Hennes funderingar om det som hände i det vardagliga livet, fanns det all anledning att lyssna på. Det borde inte vara många som så ingående tänkt igenom bekymren och räknat med konsekvenserna av vad som händer och sker. Hulda gjorde detta. Hon var en rättfram och opretentiös kvinna med en helgjuten karaktär som alla lärt sig att beundra med stor respekt och ödmjukhet.

68 år gammal avled hon plötsligt i sitt hem i Mårtensboda söndagen 5 januari 1947. Hon var en förebild för de självständiga kvinnorna, som trots sjukdom under de sista åren försökt klara sig själv och sina åtaganden på bästa sätt. Nu har hennes rastlösa själ fått vila. Den långa arbetsdagen är slut. Hennes närmast anhöriga var syskon, syskonbarn, släktingar och åtskilliga vänner. 

Hulda och Per Anton Viklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Hulda Kristina Nyström föddes 13 september 1875 i Källheden, Burträsk som dotter till den i trakterna kända bonden, snickaren och bössmeden Nils Karlsson Nyström samt hans hustru Emma Karolina Karlsdotter Lindahl. När Hulda var 6 år gammal flyttade familjen till Holmtjärnliden, Burträsk. Redan som nioåring arbetade hon som barnsytare hos sin morbror O. P. Lindahl i Tornäset, Gammelbyn, Burträsk. Efter att hon vuxit upp tjänade hon som piga på olika ställen och gifte sig 19 år gammal, 1894 med Per Anton Viklund från Risåträsk, Burträsk. 

Olika åkommor plågade henne de sista tio åren av livet, trots det hade hon alltid kvar sitt goda humör och var strävsam ända till slutet. Sorger upplevde hon också. Maken gick bort 1934 och två år senare somnade gifta dottern Hildur in, endast 32 år gammal. Hulda var en bra och godhjärtad människa vars omsorg om hemmet och sin familj aldrig tog slut. Hon avsomnade plötsligt lördagen 11/4 1942 i sitt hem i Fisktjärnliden, 66 år ung. 

Per Anton Viklund kom till världen 5 juli 1870. Han växte upp i Risåträsk, Burträsk som yngst av sju syskon. Hans föräldrar var den legendariske kraftkarlen Johan Fredrik Jonsson Viklund, kallad ”Stor-Jan-Frick” och hans hustru Katarina Sofia Andersdotter. Gården i Risåträsk var Katarina Sofias barndomshem, hennes föräldrar bodde med på gården. När Per Anton var två år gammal omkom hans far ”Stor-Jan-Frick” genom drunkning. Om Per Antons far, ”Jan-Frick” finns mycket att berätta. Gissningsvis var han, att döma av sonens storlek, cirka två meter lång och bred som en ladugårdsport. När bönderna i bygden skulle göra stadsbesök ville de gärna ha honom med sig bak på släden eller vagnen. Man ville nog ha med sig en stadig man vid ett eventuellt krogbesök, med honom som sällskap ville nog ingen börja bråka.

Under senare delen av 1800-talet hade diverse skogsbolag köpt upp skogen i trakterna och det flottades timmer i de flesta vattendrag. Johan Fredrik arbetade som flottningsförman i Risån.

Tjärbränning var ju något som kunde bringa inkomster till bönder. Stor-Jan-Frick sägs ha kunnat greppa en full tjärtunna (lite mindre än ett bensinfat) och lyfta den med raka armar. Få i Burträsk socken eller i Västerbotten kunde upprepa den bedriften.

När han skulle ut och arbeta i skogen på vintrarna ville hans hustru skicka med honom en matsäck. Han lär då ha yttrat: ”Äsch, det är väl ingen karl som inte kan vara ifrån matfatet över dagen.” Helt onödigt tyckte han och det tog kanske också överflödig tid att äta lunch. Om allt detta om ”Jan-Frick” är sant vet jag inte men så har det berättats om honom.

Tillbaka till Per Anton. Han kom som dräng till Fisktjärnliden 17 år gammal 1887. Hans mor bodde också där, hon hade år 1882 gift om sig med Nils Johan Gustafsson Lindahl. Per Anton vigdes som sagt med Hulda 14/10 1894. De köpte en bit mark i Fisktjärnliden och blev torpare där. Ett tufft liv började då för makarna. Länge födde deras hemman endast en ko, men både Per Anton och Hulda kämpade samt knogade hårt vilket gjorde dem så småningom ganska välbärgade. Vid Per Antons frånfälle hade makarna Viklund fyra kor på gården. Genom åren kom 10 barn till världen, vilket innebar många vaknätter och umbäranden för makarna. Per Anton insjuknade i tuberkulos och avled måndagen 2 april 1934 i sviterna av sjukdomen. Han var vid sin bortgång 63 år gammal.

Skräddare Robert Nystedt. Foto: C. Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Skräddaremästare Per Robert Nystedt föddes 1870-05-01 i Nybyn, Nysätra som son till torparen Hans Olof Nystedt och hans hustru Maria Lovisa Persdotter. Fadern dog 1885-08-21 när Robert var 15 år gammal. Han hade ramlat i en brunn och drunknat. Efter Hans Olofs död gifte Maria Lovisa om sig 1890 med småbrukaren och änkemannen Per Johansson. De bosatte sig i Stensborg, Ånäset.

Robert började sin yrkesbana i Sundsvall hos den stora skrädderifirman Frans Pettersson och var där midsommardagen 1888 när staden lades i aska. Robert flyttade till Vallen, Nordmaling i oktober samma år och blev skräddarelärling hos skräddare August Öberg. Senare bosatte sig Robert i Aspeå, Nordmaling och var där verksam som skräddaregesäll. Liksom många andra gesäller, begav sig Robert ut i världen på äventyr. Han besökte Danmark, Norge och Tyskland. 1890 flyttade han till Umeå stad. Han arbetade där som skräddaremästare innan han året därpå återvände hem till Nybyn, Nysätra. Där startade han egen skrädderirörelse. 

1896 flyttade Robert till Yttre Ursviken, Skellefteå. Där gifte han sig samma år med Margareta Kristina Lundström född 1875-02-19 från Kusmark, Skellefteå. Fem barn föddes i deras äktenskap. Robert hade till en början sin skrädderiverksamhet i bagarstugukammaren i gästgiveriet i Ursviken. Han var en duktig skräddare och tack vare det skapade han sig en framtid. Han uppförde en egen gård i Ursviken. Precis som de flesta människor var Nystedt ingen som klarade sig undan olyckor. Första fastigheten han ägde i Ursviken tvingades han se brinna upp. Robert gav sig inte. Han tog på nytt nya tag och skapade sig ett hem på egen mark i Ursviken. 1913 flyttade familjen till Piteå stad. Äldsta dottern Svea avled där 1915-02-06, 17 år gammal i tuberkulos. Familjen flyttade senare samma år till Inre Ursviken, Skellefteå. Äldste sonen Napoleon dog 9 oktober 1928, 30 år gammal i lunginflammation. Som ung lärde han sig att arbeta i skräddarverkstaden tillsammans med sin far. Sveas och Napoleons dödsfall innebar en stor sorg för hela familjen. Roberts hustru Kristina avsomnade 23/3 1939 i sviterna av en hjärnblödning. Efter hustruns bortgång bodde skräddaremästare Nystedt hos sonen Sven som övertagit skrädderiaffären efter honom. Där fick Robert vandra och pyssla med sitt kära jobb, som han hade svårt att lämna. Tråd, nål och pressjärn låg honom nära hjärtat.

I ungdomsåren var Robert en hängiven medlem av IOGT-logen Dunker. Hans fritidsintresse var på den tiden fiske och motorbåtsfärder i skärgården. Robert var trevlig, social och gladlynt. Han var en något unik person som kom att saknas länge av både skärgårdsbor och andra människor. Skräddaremästare Robert Nystedt gick bort 19/3 1943, nästan 73 år gammal. Må han vila i frid!

Korpral Gabriel Hansson Hurtig. Foto: Hanna Lundborg Umeå. Privat bildsamling. Korpral Gabriel Hansson Hurtig föddes 22 februari 1856 i Hötjärn, Lövånger som äldst av fem söner till Hans Gabrielsson och hans hustru Barbro Kristina Andersdotter. Gabriel växte upp under simpla förhållanden. På den tiden var det verkligen inte fördelaktigt att bygga och leva i dessa trakter. Om detta vittnar inte minst det faktum att Gabriel som 11-åring, nödåret 1867, fick följa sin far till skogen för att skrapa bark och plocka mossa att dryga ut mjölet med. 

20 år gammal, 1876, blev Gabriel indelt soldat. 1878 flyttade han till Yttervik, Skellefteå och bosatte sig på soldatrote nr. 8 Hurtig. 1881 befordrades han till korpral. Han blev kvar i kronans tjänst i 25 års tid och avgick 1901 med pension samt erhöll svärdsmedaljen för trogen tjänst.

Gabriel gifte sig 1887 med Ida Maria Lundmark född 1865-12-24 i just Yttervik. Sju barn fostrades i deras hem. 1897 flyttade familjen till Sjöbotten, Skellefteå där de köpt ett hemman. Ida avled 17/2 1920. 1929 sålde Gabriel hemmanet till yngste sonen och bodde resten av sitt liv hos honom. 

Enda sen 1885 var Gabriel engagerad nykterhetsman. Han var en av stöttepelarna i Sjöbottens blåbandsförening som startades 1912. Dessutom var han djupt religiös samt aktiv i byns EFS-förening, några år som dess ordförande och när söndagsskolan startade 1908 var Hurtig en av ledarna för denna. 

Gabriel Hansson Hurtig innehade en häpnadsväckande fysisk och psykisk vitalitet. En spänst som 30 år yngre personer kunde avundas honom. På somrarna cyklade han gärna ganska långa sträckor för att hälsa på barn och barnbarn. Vid 85 års ålder jobbade han fortfarande med alla existerande sysslor som fanns på gården.

På sin 90-årsdag uppvaktades Hurtig av biskop Bengt Jonzon. I Sjöbottens bönhus fick den gamle korpralen sitta mellan biskopen och prosten K. A. Fellström. Han fick ta emot gratulationer och en present ur biskopens hand. En stor dag för Gabriel, en glad men lite trött jubilar.  

90 år gammal ägnade Hurtig sig åt lättare arbeten. Han promenerade, åldern till trots, rak i ryggen som en 20-åring. Mentalt var han alltjämt pigg som en ungdom. Han höll sig alltid uppdaterad om vad som hände runt omkring honom och var allmänt uppskattad i sin omgivning. Det utnötta uttrycket "en kärngubbe av den gamla stammen" kom väl till användning för att beskriva gamle korpral Hurtig. Om det var någon som skulle ha en blomma för ett förtjänstfullt livsverk så var det han. 92 år ung avled Gabriel Hansson Hurtig den 15 december 1948. 

Hjalmar Stenlund som ung. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Frans Hjalmar Stenlund föddes 30 maj 1879 i Bölesvik, Skellefteå. Hans far var bonden, nämndemannen och häradsdomaren Erik Hansson Stenlund (se tidigare inlägg). Modern Eliana dog när Hjalmar var knappt tre år gammal. Innan Hjalmar träffade Selina sällskapade han med en kvinna i Holmsvattnet, Skellefteå som hette Maria Pettersson. I slutet av november 1917 fick de en dotter tillsammans som fick namnet Maja-Lisa. Hon avled vid 13 års ålder 1931 i tuberkulos och bodde då hemma hos sin mor Maria, moster Alice och mormor Eufrosyna i Holmsvattnet. Hjalmar och Maria gifte sig aldrig eftersom Marias mor Eufrosyna inte godkände Hjalmar som svärson, enligt vad som berättats. Annat var på den tiden, då fick man inte själv bestämma vem man skulle gifta sig med utan det bestämde föräldrarna. Maria var ogift livet ut, liksom hennes syster Alice.

Selina Gren och Hjalmar Stenlund. Vigda 1922 i Bureå kyrka. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Nanny Selina Gren, som kom till världen 1893-10-30, var dotter till fältjägaren Karl Gren och hans hustru Karolina Eufrosyna Holmlund i Långviken, Skellefteå. Hon var tillsammans med sin tvillingsyster äldst i en syskonskara bestående av sju barn. Selina gifte sig 1922-10-29 med Hjalmar Stenlund i Skellefteå landsförsamlings kyrka. I äktenskapet föddes fyra barn, tre pojkar och en flicka. Efter giftermålet övertog de Hjalmars föräldrahem i Bölesvik, Bureå. Där bodde de fram till 1929 när de, tillsammans med Hjalmars far och styvmor, flyttade till en gård i Gamla Falmark, Bureå. De bedrev både jord- och tegelbruk på hemmanet. Selina avled i sviterna av en hjärnblödning tre dagar före julen 1943, blott 50 år gammal. Hjalmar var då ensam med fyra barn och dessutom hade han ett jordbruk att ta hand om. När Selina dog fick dottern Ruth, då 17 år, hjälpa till med hushållsbestyren i hemmet. Hon blev senare sjukvårdsbiträde dels i Norrköping och dels i Bureå.

Hjalmar sålde hemmanet till näst äldsta sonen och flyttade 1947 till Bureå tillsammans med dottern och yngsta sonen. De bodde på en fastighet nära kyrkan. Inte nog med att Hjalmar förlorade sin kära hustru och barnen sin mor, dessutom rycktes familjens enda dotter bort bara 27 år gammal. Rut avled 1953 på Skellefteå lasarett efter en kort tids sjukdom och efterlämnade trolovad, fader och tre bröder som närmaste anhöriga. Hjalmar levde i Bureå fram till 1962, när han började vistas hos yngste sonen med familj i Kusmark, Kågedalen. Det gjorde han fram till sin död två år senare.

När Hjalmar hade blivit änkeman, var han på besök hos en familj i Holmsvattnet. Han satt och beklagade sig över att det inte gick som han hade tänkt sig med Maria, att han inte fick gifta sig med henne. Han tittade ut genom köksfönstret, pekade med handen mot en granngård. Han berättade om en kvinna som på 1800-talet hade bott där och som hade fött 21 barn. Hon hette Cajsa Dorotea Nilsdotter och levde mellan 1813-1868. Så här berättade Hjalmar om henne: "Hon var se kvedu, se da hon lag däri sanga, se snood hon först krappen å sen slaingd hon över kven. Hon var tretton kvarter (cirka 193 cm) runt om. He var tjveillinga å treillinga vart år!" (Hon var så bukstinn, när hon låg i sängen, så vände hon först kroppen och sen slängde hon över magen. Hon var tretton kvarter (cirka 193 cm) runt om. Det var tvillingar och trillingar varje år!" Det sista om tvillingar och trillingar varje år stämmer inte riktigt men Cajsa Dorotea födde två tvillingpar och en gång trillingar. Av de 21 födda barnen var det "bara" fem som blev vuxna. Första barnet födde hon vid 20 års ålder och det sista vid knappt 44,5 års ålder. Cajsa Dorotea var gift med Carl Nilsson, makarna var väldigt fattiga. 

Hjalmar Stenlund (till höger) tillsammans med sin syster Margareta gift Öhman. Foto: Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Hjalmar var ofta anlitad som förmyndare och var känd för att ha ordning och reda i sina papper. I 80-årsåldern var han fortfarande pigg, skötte hushållet för sig och sonen. Stenlund var en skojfrisk och gemytlig herre, som såg det roliga också i den trista vardagen. I sina krafts dagar var han en duktig arbetare. Han hjälpte bland annat sin äldste son med att bygga ett fritidshus till honom som fortfarande finns kvar. Hjalmar traskade genom samhället med en spänst som flera yngre kunde avundas honom. Han avled dagen efter sin 85-årsdag 1964.

Jonas Bernhard JB Lundström, Strömfors. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Jonas Bernhard kallad "JB" Lundström föddes 1893-01-27 och växte upp i Strömfors, Skellefteå där han även bodde i större delen av livet. Han gifte sig 7/12 1919 med Vilma Charlotta Enmark från Djupgrovan. De övertog JB:s barndomshem. JB och Vilma tog hand om tre fosterbarn vid namn Arne, Ingeborg och Anneli. De blev som deras egna barn. Huset som familjen bodde i uppfördes 1919-1920. Lundströms hade sex kor, grisar och en häst som hette Flora. Vatten fanns indraget både i huset och i ladugården. Den sistnämnda byggnaden byggdes 1937 och var därför ganska modern för sin tid med vatten etcetera.

JB hade Strömfors första taxi. Den skaffade han på 1920-talet i samband med Bolidengruvans tillkomst. Taxirörelsen överlät han 1936 till Paul Oskarsson. JB hade senare en bil som var av "ovanligt" märke och vid ett tillfälle var två av fosterbarnen på bilutställning i Lycksele med hans bil. Den drog till sig väldigt stort intresse från besökarna där. När de kom hem och JB fick reda på detta sa han: "Ni skulle ju ha sålt den." Senare bytte han bort bilen till en Volkswagen "Bubbla".

Efter att JB slutat köra taxi ägnade han sig istället åt jordbruket på den egna gården. En tid försökte han sig även på försäljning av silverrävar, men den verksamheten avvecklades på grund av de dåliga förhållanden som förelåg under andra världskriget. JB var också en framgångsrik köpman. Han sålde bland annat skogsskiften till gruvbolaget Boliden och andra köpare.

I Strömfors angelägenheter deltog Lundström med stort intresse. Under flera års tid var han byaålderman och kassör i bönhusföreningen. Dessutom var JB i mer än 20 år ordförande i Strömfors kvarnförening. Jakt var ett stort intresse för honom liksom skytte. Han var aktiv i Bolidens skytteförening från 1936 och vann flera priser inom skytterörelsen. Som person var JB vänlig och pratsam. Han tvekade inte att yttra sin åsikt om olika världshändelser. Ett besök i hans och Vilmas gästfria hem var alltid gemytligt. Alla kände sig välkomna där.

En vinter var Vilma och JB:s fosterson Arne uppe i trakterna kring grannbyarna Sandberg/Brännet och högg timmer. Plötsligt kom han åkande hem på sina skidor och ropade: "Märren är i brunnen". Flora hade alltså hamnat i brunnen. Det blev bråttom. Oskar Forsberg som hade lastbil i Strömfors lastade folk på flaket och sedan bar det iväg för att försöka dra upp Flora ur brunnen. Med gemensamma krafter lyckades de att få upp henne ur brunnen. Hon överlevde även om hon var väldigt slut efter detta och de hade nog gett upp hoppet om att hon skulle överleva. Som tur var gick det vägen denna gång.

En dag frågade Ingeborg JB vad som skulle hända med henne och hennes fostersyskon om JB och Vilma dog. "Jag kan ju inte ens sopa ihop 'sotuklea'" (sotuklea=sotiga, smutsiga kläder), hade Ingeborg själv sagt. Det var det ju ingen som hade tänkt på. Detta fick JB att åka till häradsdomare Hjalmar Holmberg i Klintforsliden som hjälpte honom att skriva ett testamente som sa att Ingeborg, Arne och Anneli skulle få ärva efter Vilma och JB. JB hittade en gång hittade nämnda Ingeborg gråtande i ladugården. Hon tyckte att det var för jobbigt och slitsamt att mjölka korna. "Nu ska vi inte ha kvar några kor", sade JB Lundström efter denna händelse.

JB och Vilma bodde de sista åren i Boliden efter att de sålt hemmanet i Strömfors till JB:s brorson Sten Svensson. JB gick bort 28 mars 1977. Vilma levde till 21 maj 1981. 

Sigurd Nygren och Axelina Nordin. Vigda 1920. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Karl Sigurd Nygren föddes 1888. Han växte upp på "Strann" i Bureå som son till skomakaren Nils Petter Nygren från Vallen, Lövånger och hans hustru Maria Margareta Andersdotter från Bureå. Sigurd gick till sjöss 1906 men återvände efter några år hem till Bureå. Han vigdes första gången 1913 med Vilma Maria Johansson (1886-1918) från Övre Bäck, Skellefteå. Makarna fick sonen Daniel år 1914. Drygt ett år gammal avled Daniel av hjärntuberkulos. Det var år 1916. Två år senare, 1918, avled även Vilma i tuberkulos.

Sigurd gifte om sig år 1920 med Axelina Nordin född 1887 (se bild). Hon hade arbetat som hushållerska hos honom och var ursprungligen från Ljusvattnet, Bureå. Hennes föräldrar var torparen Karl Gustaf Nordin och hans hustru Emma Dorotea Andersdotter. I äktenskapet mellan Axelina och Sigurd föddes sonen Erik år 1922. Än en gång kom dock sorgen att drabba Sigurd. Axelina avled efter en kort tids sjukdom 1940. Hon var en stillsam, duktig och försynt kvinna som arbetade hårt i det tysta. Hon hade skaffat sig många vänner under sin livstid. Därför kom hennes bortgång att väcka stor saknad och sorg hos flera personer.

Rut Matilda Häggström blev Sigurds tredje och sista hustru. Hon var född 1900 och växte upp i Östra Hjoggböle. 1941 ägde äktenskapet rum mellan Rut och Sigurd. 

Sigurd var anställd hos Bure AB. Först som stabbläggarchef. Han var också så kallad "pråmskeppare". Därefter skötte han massautlastningen på Storgrundet. Kontoret på brädgården blev sedan hans arbetsplats, där arbetade han i ungefär 20 år, de tre sista åren som förman. Ordning och reda var signifikativt för Sigurd. Han tog väl hand om folk av olika slag. Under denna tid fick han vara med om en utveckling som ingen hade kunnat förutspå. Hans liv var nog intressant men det var emellanåt ganska mödosamt. Motgångar och sorger upplevde han, mer än många. Med stort lugn blickade han framåt mot framtiden och tog dagen som den kom.

Från 1939 var Sigurd nämndeman i Skellefteå tingslag av Västerbottens norra domsaga. På äldre dagar ägnade sig Nygren gärna åt fiske. Han var en omtyckt och ömsint man, med ett religiöst lynne. Hans plats i kyrkan var sällan tom och bland sina kyrkobröder var Sigurd högt respekterad och uppskattad. Han var en känd och avhållen Burebo som lämnade oss på Skellefteå lasarett 1958, 70 år gammal. Hustrun Rut avled 1983.

Erik och Sofia Vallsson. Okänd fotograf, privat bildsamling.

Erik Vallsson (1868-1957) och Sofia Kristina Renman (1864-1957) bodde i Svarttjärn, Lövånger. De ägnade sig åt jordbruk på gården som de övertagit efter Eriks föräldrar i samband med vigseln 1892. Fem barn blev de föräldrar till, yngsta dottern Ruth blev bara en dag gammal. En stor sorg för makarna Vallsson var när äldste sonen Bernhard gick bort 1947 i levercancer, blott 53 år gammal.

Erik var en hedersman och allmänt uppskattad i bygden. Missionen låg honom nära hjärtat, han var varmt religiös. Hans största intresse var livet som lantbrukare. Arbete, ordning och insikt om skötseln av ett jordbruk, gjorde honom till en driftig bonde. Pålitlig och karaktärsfast var egenskaper som präglade honom. Han avled i hemmet 89 år gammal.

Sofia var kusin med min farmors far Johan Olofsson. Hon brukade prata om honom som sin kusin. Folk hade nog rent generellt god kännedom om sina närmaste släktingar även förr. Vad skulle de annars hålla koll på tänker jag? Sofia var en duktig och exemplarisk husmor. Hemmet och familjen var hennes stora livsuppgift. Hon hade grön starr och var helt blind sedan cirka 1935. Aldrig hörde man dock henne klaga över detta, utan trots sitt funktionshinder, satt hon ofta vid spinnrocken eller stickade exempelvis på ett par strumpor. Detta gjorde hon även efter att hon hade fyllt 90 år. Det var gedigna saker hon tillverkade, men hon var ju också en van och erfaren handarbetare. Om ögat utåt var mörkt, var den inre blicken desto klarare. Den förlorade synen tog inte bort hennes goda humör och viljekraft. Hon rökte pipa och vid ett tillfälle hade hon ramlat i trappen hos en av sönerna, hon utbrast då: "Vars jer pipskall'n?" (Var är pipskallen?) Hon hittade allt utom den, därför sa hon så. Hon var en rekorderlig kvinna. Sofia var liksom sin make djupt religiös och bland sin umgängeskrets var hon en god granne samt en högt värderad vän. Hon var vital för sin ålder och helt klar i minnet ända till slutet. Det är inte alla förunnat att långt upp i åren få behålla sin livskraft och andliga viljestyrka. Sofia var ett av dessa undantag. Hennes livgärning var berikande. Den yngre generationen hade all anledning att buga i aktning inför hennes livsverk. Sofia avled på nyårsafton 1957, en halvtimme innan det nya året 1958, 93 år ung.

Frid över deras minnen! 

Maria och Salomon Viklund, Vikfors. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Maria föddes 5 augusti 1866 och växte upp i Yttervik, Skellefteå som yngst i en syskonskara på tio barn till sjömannen och bonden Anders Persson samt hans hustru Greta Cajsa Johansdotter. Fem av de tio barnen dog något eller några år gamla. Modern gick bort när Maria var sex år gammal 1872. Fadern dog två år senare. Maria växte därför upp med sina äldre bröder Johan August och Per Anton. Maria var piga mellan åren 1884-1888 hos Gabriel Persson Marklin med familj i Yttervik. Maria dog i sepsis (blodförgiftning) på Bureå sjukstuga 28 juli 1929, 62 år ung.

Salomon kom till världen 1866-11-29 i Vikfors, Skellefteå. Han var yngste son till Salomon Persson Viklund och hans hustru Anna Magdalena Eriksdotter. I äktenskapet med Maria, som ägde rum 1888, föddes tolv barn, två av dessa flyttade till USA. Samma år som giftermålet köpte Salomon av sin mor hemmanet för 2500 kronor. Samtidigt köpte även Salomon tillsammans med sina bröder Petter och Jonas Viklund Vikfors såg. Sågen ökade i kapacitet under brödernas ägo. Vid sidan av arbetet på sågen var Salomon bonde i mer än 50 år. Han började nyodla Frängsmyran och Björkmyran. När han inledde sin odling födde hemmanet endast tre kor och en häst. Efter utökning och förbättring av den odlade jorden kunde Salomon med tiden hålla tio kor samt två till tre hästar. Åkerarealen uppgick till cirka 25 hektar vid Salomons död. 

I ungdomens dagar arbetade Salomon på båtar och lastade bräder med en lön på 20 öre/timme. I 20 års tid var han flottningsförman och kände mycket väl till alla krokar uppefter Bureälven. Han uppförde stenmurar i älven vilket synnerligen underlättade flottningen. Inom detta område var han en pionjär. Han sov inte länge men jobbade trots detta mer effektivt än de flesta tack vare sin järnhälsa och praktfysik.

Salomons intresse för skogsskötsel var vida känt och omvittnat. Han utsågs till skiftesgodman 23 december 1908. Hans stora hobby var fiske. Där visade sig hans sprudlande humör på ett överväldigat sätt. Hans livsgärning och arbete tog inte slut förrän han låg på sin dödsbädd. Även den mest energiska måste till slut böja sig för naturens lagar. En sak var dock säker. Man behövde aldrig fundera på var man hade Salomon Viklund. Hans uppriktighet gjorde att alla eventuella fördomar och hinder tynade bort. Han höll gästvänligheten i ära och delade med sig av sitt hjärtas rika förråd till samtliga i sin omgivning. Folk hyste stor uppskattning för hans levnadssätt. Salomon var en hjälte i vardagen och en riktig hedersman. Gladlynt, pratsam, humoristisk och givmild var han som person. Minnet av honom ska aldrig glömmas. Om hans livsverk kan skaldens ord nämnas: "Vad rätt du tänkt, vad du i kärleken vill, vad skönt du drömt kan ej av tiden härjas, det är en skörd som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till."

Vidare kan det sägas att Salomon hade en väldigt hög röst. Han var ju som sagt en av delägarna i Vikfors såg och det berättas att när han pratade med arbetarna på sågen hörde Bureborna vad han sa. Han tyckte om att få kramar av sina barnbarn men eftersom han hade skäggstubb var barnbarnen inte så angelägna om att krama honom.

Salomon dog i sviterna av ett fall under en sparkstöttingfärd mellan sågen och hemmet den 10 februari 1945. Eljest var han ovanligt frisk och rörlig. Han läste utan glasögon. Han drabbades av en hjärtattack under natten till torsdagen den 1 mars 1945 och blev därefter medvetslös. Onsdagen därpå, 6 mars, avled han 84 år gammal.

Vilma och Seth Burmans förlovningsfoto. Fotograf: Maja Åström, Bureå, privat bildsamling.

Politikern och bonden Seth Burman föddes 10 december 1902 i Svarttjärn, Lövånger. Enligt honom själv var han född 9/12 men kyrkböckerna säger 10/12. Han växte upp tillsammans med fem syskon. Han träffade en flicka från grannbyn Vallen som kom att bli hans hustru. Hon hette Vilma Larsson och var född 16/9 1901. De gifte sig 13 oktober 1929. Makarna bedrev jordbruk på gården i Svarttjärn, som var Seths barndomshem. Seth och Vilma Burmans bröllopsfoto. Okänd fotograf, privat bildsamling.

Vilma var äldst i en syskonskara på fyra barn. Hon tillbringade större delen av sin uppväxt i Vallen, Lövånger förutom nästan tre år när familjen bodde i Renfors, Burträsk. Vilma var under sitt liv ganska sjuk. Hon insjuknade i tuberkulos första gången cirka 1935 och besegrade då sjukdomen. Tuberkulosen återkom dock och när hon reste till sanatoriet i Hällnäs, Vindeln igen hade hon gett upp hoppet om att bli frisk. Hon avled på Hällnäs sanatorium i sviterna av sjukdomen 26 maj 1950. Hon blev 48 år gammal. En duktig och rask kvinna lämnade därmed make och tre söner efter sig. 

Seth gifte 6 juli 1952 om sig med Celina Lindkvist född Nordmark 1896-10-31 från Sjöbotten, Bureå. Sedan 30 år var hon änka efter Henrik Lindkvist och hade tre pojkar i äktenskapet med honom. 

Denna händelse, som jag nu ska berätta om, utspelade sig efter att Seth och Celina gift sig med varandra. Seth hade en Ford Anglia, en så kallad halvfemma. Han var ute och körde en vinter, Celina var med. De körde efter en smal grusväg mellan E4:an söder om Bureå och Holmsvattnet. När de kört en bit så stod det en älg tvärs över vägen. Seth signalerade, gasade och gjorde allt för att försöka få älgen att flytta på sig men den ville inte röra sig. Seth själv sa så här om det som inträffade: "Deill slut ställd n se oppa bakbeina så I kjårt unner n men precis när I hadd passere slo'n deill så baklucka vart förstörd. (Till slut ställde den sig på bakbenen så jag körde under den men precis när jag hade passerat slog den till så att bakluckan blev förstörd)."

Seth och Celina Burman. Okänd fotograf, privat bildsamling.

En annan händelse, som också handlar om älg, ägde rum under en älgjakt. Seth hade skjutit en älg och när han skulle berätta för sina jaktkamrater hur det hela hade utspelat sig sa han: "I såg att nanting glimme deill i öga oppa n se I skajt! (Jag såg att något glimmade till i ögat på den så jag sköt!)" Då sa en av jaktkamraterna, som var måttligt imponerad av Seths berättelse: "He kånd lik gärna ha vyre glasöga hans n'Helmer. (Det kunde lika gärna ha varit Helmers glasögon)." (Helmer var undertecknads farmors bror och även en av byns älgjägare).

Seth skjutsade en gång sin kusin Knut Vallsson och de blev stoppade för en rutinkontroll av polisen. När polisen vinkade in de vinkade Seth bara tillbaka och körde vidare. "He var ju polisen" (Det var ju polisen), sa Knut. "Var he polisen?" (Var det polisen?), sa Seth. Polisen körde sedan ifatt de och stoppade de igen, poliserna ville bara kolla allt stod rätt till. Sedan fick Seth och Knut åka vidare. Det ska tilläggas att det regnade den dagen och poliserna hade regnkläder på sig vilket kanske förvillade Seth.

När Celina dog 7 december 1975 på Skellefteå lasarett blev Seth änkeman för andra gången. 

Seth var bland annat ledamot i kommun- och kyrkofullmäktige i Lövånger. Han var även under 45 år ordförande i missionsföreningen i Svarttjärn samt kantor i byn från 16 års ålder och minst 55 år framåt. Han var dessutom aktiv i bygdens pensionärskör på ålderns höst. Sista året av sitt liv bodde sett på äldreboendet Hemgården i Lövånger. Där bodde han tillsammans med vännen Aina Ceder. Seth avled 91 år gammal 16 oktober 1994. 

Korpral Gabriel Anton Lilja. Foto: Hilma Burström, Skellefteå. Privat bildsamling. Korpral Gabriel Anton "G.A." Högmark Lilja . Han föddes 24/5 1846 och växte upp i Hökmark, Lövånger som ett av sju barn till bonden Johan Johansson den yngre och hans hustru Sara Catharina Johansdotter. Fadern tog sig cirka 1856 namnet Högmark.

Anton antogs som soldat år 1867 i Lövångers kompani och var då 5 fot, 8 tum lång (cirka 172 cm). Han befordrades så småningom till korpral. Han fick soldatnamnet Lilja och bosatte sig i Gärde, Lövånger. Efter 32 år som soldat tog han avsked med pension. Som soldat var Lilja rask och spänstig. Han erhöll stor uppskattning av överordnade och kollegor i kompaniet. Anton kunde som få andra träna och sätta fart på sina soldater vilka inte bara såg Lilja som förman utan även såsom kamrat. Hans kompanichef kapten Carré hade inspekterat Liljas excercis med sin halvtropp (avdelning). Kaptenen berömde med orden: "Så snälla och hurtiga gossar korpral Lilja har!" 

Korpral Liljas blivande hustru, Catharina (Karin) Ulrika Lundgren (1840-1918) hade varit piga på gården i Hökmark där Anton växte upp. Även hon var från Hökmark. De gifte sig två dagar före hennes 31-årsdag, 1871. Sju barn växte upp i hemmet.1894 lämnade familjen Gärde och flyttade till Hökmark där de hade köpt en gård. Där bedrev makarna jordbruk. År 1913 flyttade makarna till Kyrkostaden i centrala Lövånger. Makan, Karin, som hade haft fallandesot (epilepsi) avled fem år senare, 1918 av en hjärnblödning.

Några år före sin 80-årsdag gjorde Anton Lilja en cykelresa till Fällfors. På en dag åkte han den ungefär 11 mil långa vägen från Lövånger, en prestation som få yngre hade klarat av. 

G.A. bodde kvar på gården i Lövånger fram till 1930 när han flyttade till en dotter med familj i Böle, Lövånger. Lilja promenerade ideligen genom samhället, kvick och hurtig, hälsande varje mötande person med en militärisk honnör. Han kommenterade med snabbtänkta svar, vilket ofta innebar lite avundsjuka hos den yngre generationen. Varje söndag besökte han kyrkan i Lövånger där han deltog i psalmsången med sin grova stämma.

Anton Lilja var en "krutgubbe". Genom hela livet hade han haft en god hälsa. De dagar han hade varit sjuk och sängliggande var lätträknade. I februari 1932 när piloten Albin Ahrenberg kom med sitt flygplan till Lövånger, vilket var det första flygplan som besökte samhället, bad Lilja att få åka en flygtur. Med ställningssteg och honnör anmälde han sig till detta. Han var då 86 år gammal. För honom var det självklart att tilltala en flygkapten på detta sätt. Det finns ett foto taget vid detta tillfälle. Själv hade ju Lilja varit soldat i drygt 30 år. Troligen en av de sista i bygden. Under hans tid på regementet var det verkligen ingen dans på rosor. Hur stora vedermödorna än var, så var han alltid samma person. Han klagade aldrig. Liljas glada humör och sinnelag släppte honom aldrig. Därför var han alltid omtyckt av både vänner och befäl. 

28 oktober 1934 avled G. A. Lilja hastigt i sitt hem hos sin dotter i Lövånger. Han var vid sin bortgång 88 år gammal. Vid gravsättningen av honom talade ett antal personer, bland annat predikant Lindfors och skräddaremästare Johansson. En stor bunt kransar och blommor vid Liljas begravning visade hur aktad och respekterad han var.

Ida Sundbom. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Ida Sundbom. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.

Ida Adelina Sundbom föddes 27 juni 1893 i Svanström, Skellefteå. Hennes föräldrar var soldaten Jonas Jonsson Sundbom och hans hustru Matilda Jonsdotter Hedberg. Ida hade sju syskon. 1905 flyttade familjen till Bjurström, Skellefteå där de hade köpt en gård. Redan som åttaåring började Ida arbeta som barnpiga på sommarloven.

Ida berättade om en söndag (gissningsvis i samband med konfirmationsläsningen) när hon och några kamrater åkte förbi Falkträsket i Skellefteå då fick de höra sång, det lät som att det var barn som sjöng. Då de tittade ner mot träsket såg de några småbarn i storlek som i femårsåldern, de gjorde lekar och hade så roligt. Ida och hennes vänner begav sig vidare till Kroksjön och när de åkte tillbaka hörde de samma sång, men så fort de hörde Ida och hennes kompisar så sprang de upp i berget. "Det gick så fort, som på film", sa Ida. Hon förstod inte vad det var för några som sjöng, inte heller Jenny, en av flickorna som var med, sa någonting om det. Dagen efter, på måndagen vid middagen, frågade Ida pojkarna som var med: "Vad tror ni att det var vi såg vid Falkträsket?" De svarade: "De säger att det finns sjörå, tomtar och troll, det måste väl vara det vi såg."

 1917 flyttade Ida till Bjurvattnet, Skellefteå där hon tjänade som piga hos de ogifta bröderna Nils och Johannes Jonsson i knappt tre års tid. När de nämnda bröderna hade köpt en gård på Sunnanå, Skellefteå följde Ida med dem dit. 1920 flyttade de till Sunnanå. Fyra år senare gick flyttlasset till Sörböle. Ida var fortsatt tjänarinna hos bröderna Jonsson därstädes i ytterligare två år. 1926 lämnade hon Sörböle och bröderna. Hon bosatte sig i Bäckfors, Kågedalen och gifte sig samma år med vaktmästaren samt agenten Frans Oscar Jakobsson född 1895 från Umeå. Mellan åren 1926-1931 bodde de i Ersmark, Kågedalen. Under den tiden föddes också deras två döttrar. Familjen köpte en gård i Slyberg, Kågedalen och flyttade dit 1931. 1944 blev Ida änka och samma år flyttade hon med sina två döttrar till en lägenhet i Skellefteå. 

Ida Sundbom och Oscar Jakobsson. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.

1978 avled hennes äldsta dotter vilket var en stor sorg för henne. 1986 flyttade Ida till en lägenhet på Anderstorps servicehus i Skellefteå där hon själv klarade av att ta hand om sina egna bestyr. 

Hon tyckte mycket om att arbeta men hennes fingrar blev med åren så tjocka att hon inte längre kunde bära några ringar. En gång när en sjuårig pojke såg hennes fingrar sa han: "Ni har så krokiga fingrar. Ska jag laga till dem åt er?" "Kan du det?" undrade Ida. "Jo, lägg upp dem här på bordet så ska jag slå till dem hårt med näven så att de blir raka.", svarade pojken.

När Ida fyllde 100 år, 1993, såg hon fortfarande positivt på livet och såg fram emot att leva i flera år till. Vid 101 års ålder var hon fortfarande snabb och rapp i stegen. Hon använde en rullator för att gå men när hon tog tag i den var det med raska steg hon traskade genom korridorerna på Anderstorps äldreboende, Regnbågen. Ida handarbetade fram tills hon fyllde 102 år, när hon började att se dåligt. Hon tyckte då inte längre att det var roligt att leva så länge som hon hittils hade gjort och att det mest kändes jobbigt att leva vidare. Särskilt virkning och vävning var det hon ägnade sig åt. Mestadels dukar och löpare tillverkade hon med hjälp av vävstolen. 

Ida sa att hemligheten med att bli så gammal som hon blev, var att hon hade jobbat så mycket. Hon nämnde också att hon alltid hade haft det bra. Hela livet hade hon haft god hälsa, någon influensa hade hon möjligtvis haft men inget värre än så. 

På söndagsmorgonen den 6 juli 1997, nio dagar efter att Ida hade firat sin 104:e födelsedag, avled hon på Regnbågens äldreboende på Anderstorp i Skellefteå. Hon var vid sin död Skellefteå landsförsamlings äldsta invånare. 

Prästen Gustaf Höijer. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.I dag bloggar jag om prästen Gustaf Höijer. Han föddes i Skellefteå 20 december 1849 som son till postmästaren Anders Gustaf Höijer och hans hustru Anna Fredrika Elisabeth Wallmark. Det berättas att denna postmästare Höijer hade sitt i korsningen Strandgatan/Köpmangatan i Skellefteå och var en ganska arrogant person, folk var nästan rädda för att utföra sina ärenden hos honom. Anders Gustaf Höijer var till sin personlighet väldigt hetsig och hans vredesutbrott gick ofta ut över allmänheten bakom luckan. All expediering skedde genom en lucka till postkontorets farstu och ibland hände det att luckan slogs igen med en våldsam fart. Då gällde det för kunden att inte ha några fingrar emellan. Jämna pengar skulle kunderna också ha, annars fick de höra: "Här är inget växelkontor". Vid ett tillfälle kom en dräng in på postkontoret och bjöd ut en lax, vilket han inte skulle ha gjort. A.G. Höijer blev oerhört förbannad och med en utskällning kördes kunden ut. Drängen gav dock inte upp. Han gick in i köket och husföreståndarinnan där, fru Hofverberg, blev mycket glad för laxen. En stund senare kom postmästaren själv in i köket med ett leende på läpparna och var så glad som om att han alltid hade varit det. Laxen inhandlades och drängen fick ett glas konjak i förplägnad. Sonen Gustaf Höijer var dock på ett helt annat sätt än sin far.

Gustaf prästvigdes 1874 i Uppsala och var länge verksam i Piteå landsförsamling. Han började där som komminister 1876 och blev 1888 kyrkoherde för samma församling.

1896 blev tjänsten som kyrkoherde ledig i Höijers födelseförsamling Skellefteå och året därpå blev han utsedd till kyrkoherde för församlingen.Tillträdandet skedde 1 maj 1897. Han efterträdde doktor Simon Brandell på den posten. Liten och smärt till växten, var Höijer ihärdig och stark i sin trospredikan. Han hade inget emot att resa långt för att tillgodose de andliga behoven för sina församlingsbor ute i byarna och blev därför uppskattad av lantbefolkningen med stor lojalitet. Gustaf var reserverad mot att delta i sammanslutningar, han ansåg att allvarliga kristna inte borde ägna sig åt kommunala angelägenheter.

Gustaf Höijer var gift med Anna Lovisa Markstedt, dotter till sågverksägaren vid Lejonströms såg i Skellefteå, Anders Markstedt och hans hustru Margareta Katarina Davidsdotter. I äktenskapet föddes två döttrar, Ruth och Mirjam. Döttrarna flyttade senare till Stockholm där de bodde fram tills de dog. Hustrun Anna Lovisa avled hastigt 27/12 1896 i prästgården Björklunda, Öjebyn, Piteå och fick alltså inte uppleva återkomsten till Skellefteå. Hon är liksom Gustaf begravd i Skellefteå. Deras gravsten finns ännu kvar.

Tjänstgöringen i Skellefteå blev inte långvarig för Gustaf eftersom han avled sommaren 1898. Dödsfallet kom oväntat eftersom Höijer den sista veckan av sitt liv, enda till kvällen före sin bortgång, varit i full färd med att undervisa sina nattvardsflickor. I samband med hemfärden från bönhuset i Skellefteå, där undervisningen hade ägt rum, fick han känningar av en magsjukdom som besvärat honom till och från under flera års tid. Vid hemkomsten tillkallades genast läkare men denne kunde inget göra. Han avled på lördagseftermiddagen den 11 juni 1898 i sviterna av magcancer. Hans närmaste anhöriga var de två döttrarna samt brodern Harald Höijer, handlare och stadsfogde i Skellefteå.

Vidare var Höijer känd som en god predikant. Han värnade om missionen. Han använde ett enkelt språk och levande bilder i sina predikningar. Skolverksamheten låg honom också varmt om hjärtat. Till främjandet av den bidrog han ofta med egna medel. Han var även en praktiskt lagd person som betraktades som en god organisatör. Han spelade även olika musikinstrument och skrev också poesi inom den närmaste familjen.