Simon och Svea Stenberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Simon Andreas Stenberg föddes 25 januari 1891 i Bjurström, Skellefteå socken som son till skomakaren Per "Pelle" Stenberg, bördig från Rajmirbränne, utanför Bjurvattnet i Skellefteå socken och hans hustru Sara Magdalena Andersdotter, barnfödd i Djupträsk, Jörn.
Simon började, som brukligt på den tiden, att tjäna sitt levebröd som dräng men så småningom erhöll han anställning hos SJ. Han blev stationsföreståndare i Finnforsfallet, i den tjänsten ingick det även att sköta poststationen.
I byn Loberg inom Skellefteå socken hittade han sin blivande hustru. Det var Svea Ulrika Lindberg född 6 augusti 1899 i Borup men uppvuxen från fem års ålder i Loberg dit hon hade flyttat med sina syskon och föräldrarna Gustaf Albert Lindberg, bördig från Nya Risliden, Burträsk samt hans hustru Hilda Margreta Norberg, uppvuxen i Borup. Simon och Svea vigdes till äkta makar i november 1919. Det första året bodde de i byn Plan, nära Finnforsfallet där Simon arbetade men år 1921 ställdes Simon inför ett tilltalande erbjudande till avancemang inom SJ eller att köpa hälften av sin bror Jonas hemman i Bjurström. Han valde det senare, trots att det på grund av dyra tider kostade honom 7000 kr.
Året därpå (1922) flyttade familjen, som då bestod av Simon, Svea samt deras två barn Ingrid och Yngve, till Bjurström. De bosatte sig i nedre våningen i den av Jonas nybyggda stugan. Jonas hade föregående år flyttat med sin familj till Bjurvattnet. Simon utförde en del nyodlingar på hemmanet, bland annat Vargsundet som nyttjades fram till 1937. Han ägnade mycket tid åt skogsarbete och var känd som en sällsynt duktig timmerhuggare. Han deltog även i uppbyggandet av Rönnskärsverken i Skelleftehamn. Efter hand utökades familjen med ytterligare åtta barn, varav en son endast levde i två dagar.
Simon Stenberg gjorde sig snart känd i trakterna som en kunnig skrivkarl. Det var inte ovanligt att folk besökte honom för att få postanvisningar påskrivna. Hans goda förstånd togs även i anspråk av kommunen. I taxeringsnämnden var han ledamot under flera års tid. Befattningen som brandrotemästare innehade han under en väldigt lång tid. Simon var även en av initiativtagarna till bildandet av skogsägarföreningen och var dess distriktsråd under ett antal år. Simon Stenberg hann bli ett välbekant namn i Skelleftebygden, i officiella sammanhang. Såsom hans kanske största merit var att han behärskade det engelska språket skapligt. Man får komma ihåg att han startade sin karriär då kunskaper var svåråtkomliga och då fattigdomen ej medgav tid för självförkovran. Som person var Stenberg glad och hade en humoristisk syn på livet.
Simons hustru Svea insjuknade i magcancer och avled 22 juni 1947. Då var yngsta barnet knappt tre år gammalt. 1952 övertogs hemmanet av äldste sonen. Efter en tids sjukdom somnade Simon in på Skellefteå lasarett 17 november 1962.

Spel-Viktor Burman. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl Viktor "Spel-Viktor" Burman föddes 14 februari 1872 i Brännby, Burträsk församling som yngst i en syskonskara på sex barn till föräldrarna Olof Anton Burman och hans hustru Eva Greta Olofsdotter, båda härstammande från Ljusvattnet, Burträsk. 1878 flyttade familjen till just Ljusvattnet där Viktor kom att tillbringa sin uppväxt.

Redan i tidiga barnaåren visade Viktor ett intresse för musik. Det dröjde inte länge innan fadern tillverkade en fiol en natt då han tjänstgjorde som mjölnare intill Tvärån där det vid denna tid fanns en skvaltkvarn. Fiolen var självklart inte den bästa men det var på denna som pojken gjorde sina första lärospån.
Viktor hade en äldre bror, Anders, som även han var intresserad av musik. Han skaffade sig en fiol och började öva men han var rädd för att den yngre brodern skulle fara illa med instrumentet. Gossen (Viktor) fann råd och pratade med sin mor att få låna fiolen när Anders inte var hemma, det fick han. Han lärde sig snart att stämma den, något som inte Anders klarade av utan moderns hjälp. Moderns far, Anders och Viktors morfar, Olof Jonsson, var nämligen även han violinist och spelade notlåda. Han lär ha varit notspelare och spelade alla melodier i 1695 års psalmbok. Hans hustru var även hon från en musikalisk släkt.

Tillbaka till Viktor och Anders. Den sistnämnde brukade fråga: "Jere eint stämd mamme?" Till slut tröttnade modern på att hjälpa honom med stämningen av fiolen och visade honom istället till Viktor som direkt genomförde uppgiften. Anders blev förstås mäkta arg för att Viktor använt fiolen i lönndom. Saken var dock klar. Även Viktor skulle ha en fiol. På en marknad köpte Anders honom en fiol för endast tre kronor men som var bra.

Vid denna tid var det vanligt att pojkarna skickades iväg för att vara så kallade "getare" (vallpojke) eller kovaktare. Så blev det även för Viktor. Han började som getare i Fiskberg ovanför Kalvträsk för att sedan återvända hem ett tag. Sedan drog han iväg till Karsträsk inom Skellefteå socken där han blev kvar i två år. En anekdot därifrån är värd att nämna. Bland sin anförtrodda flock fanns en tjurkalv. Den dresserade V. på alla möjliga sätt, vilket medförde att året efter var den mycket tam. Han brukade ge kalven bröd och emellanåt också retas med denne vilket en gång höll på att sluta illa. Viktor var nära på att bli stångad av denne. Allt som oftast var de dock vänner. Burman, som alltid brukade ha fiolen med sig, satt ofta på kalvens rygg och spelade så att det ekade i skogen. Lantmätare Brännström vilken hade förrättning i Karsträsk vid denna tidpunkt fick en dag se den något udda synen. Även han tyckte mycket om musik av hela sin själ. Han stannade länge och hörde på gossens fiolspel utan att V. observerade lantmätaren. På kvällen kom bud att Brännström ville tala med Burman. Med fiolen under armen begav han sig till lantmätaren. Viktor blev då uppmanad att spela en låt. Han spelade ”Krokuvalsen” vilket inte var den lättaste som man kunde tänka sig. Lantmätaren blev entusiastisk över den medryckande takten och renspelet varför han gav V. en klapp på axeln samt en femkrona, vilket var rätt mycket pengar på den tiden. Denna händelse ägde rum år 1884, när Viktor Burman var tolv år gammal.

När V. återvände hem bestämde han sig för att lära sig noter. Förvisso bestod hans repertoar redan av ett 50-tal låtar, men han strävade efter att utöka den ännu mer, vilket gick dubbelt så fort med noter. Hans läromästare blev Zackris Burlin, Kvarnbacken. Där blev han kvar i tre dagar. I och med det var grunden lagd. Nu följde en ihärdig musikutövning under hans lediga stunder i sällskap med fadern när de var ute i arbete med fällberedning i övre delen av Burträsk och Degerfors socknar.

I gården där Konrad Lundberg bodde i Ljusvattnet, Burträsk spelade Viktor för första gången under ett bröllop. Det var då hans bror Anders Burman gifte sig. Viktors spelkompisar var då ”Anners-Orsa” från Kattisträsk som behärskade klarinett samt violinisterna W. Burlin och J. A. Lindgren från Kvarnsvedjan. V. var inte större än att han tvingades att stå på ett bord för att höras vilket han också gjorde. 13 år gammal avverkade Viktor sex bröllop i rad utan att återvända hem emellan.
18 år gammal erhöll Viktor anställning vid stambanebygget i Bastuträsk och senare till Boden. Cirka två år senare anknöts den med den tidigare byggda malmbanan Luleå-Gällivare. Efter värnpliktstjänstgöringen återtog V. rallarjobb, men då på banan Boden-Yttermorjärv. Fiolen följde troget med honom och mer än en gång livades rallarna upp i det tunga arbetet av fritidens musikstunder.
Viktor Burman ingick äktenskap år 1902 med Hulda Johanna Nygren född 1867-10-17 i Nymyrliden, Norsjö, dotter till Olof Zackrisson Nygren och hans hustru Catharina Johanna Persdotter. Året innan vigseln hade V:s föräldrar avlidit. De nygifta makarna slog sig ner på Viktors föräldrars torva i västra utkanten av Ljusvattnet. Där fostrades tre barn, det äldsta dog drygt en vecka gammal. Förtjänstmöjligheterna i Norrbotten lockade och flyttlasset bar iväg. Gården såldes och flytten skedde år 1909 till Nedre Flåsjön, Råneå. Sonen Karl Olof avled 29 mars 1913, knappt 5,5 år gammal. Viktors hustru Hulda gick bort i sviterna av lungsot 21 april 1917. Två år senare flyttade V till Hundsjön, Överluleå. 1921 gifte han om sig med Johanna Amalia Berg född 1881-06-17 i Degersel-Sörby, Råneå, dotter till Johan Fredrik Berg och hans hustru Brita Amalia Engström. Makarna Burman gemensamt tre pojkar, den yngsta dog ungefär en månad gammal. Dessutom hade Amalia tre gossar före ingånget äktenskapet med Viktor. Dessa barn hade en annan far än honom. 1923 slog sig familjen ner i Skogså, Överluleå. 1925 deltog Viktor Burman för första gången i en spelmanstävling i Luleå. Där erhöll han tredjepris och hedersdiplom bland 30 deltagare, vilka spelade tre låtar var. Framöver deltog V. även på tävlingar i Boden, Nederkalix och Gällivare. Han erövrade då två gånger andrapris och lika många gånger förstapris. 7 juli 1929 radierades en bröllopsfest från Björknäsgården i Boden. Där spelade Viktor. Då hördes ett glatt sorl och applåder. Burman var väldigt populär däruppe, vilket han också visade med sin fela. Inte långt senare vann han förstapris vid andra spelmanstävlingen i Luleå bland 46 deltagare och märket i guld, bestående av en fiol i miniatyr. Han blev därtill utsedd som Norrbottensmästare i fiol. V. återvände några gånger till sin hemby för att spela fiol och träffa gamla vänner. Viktor blev en gång erbjuden tusen kronor för sin fiol men han avböjde. Ett sätt att visa lojalitet mot en gammal vän. Violinen alltså.
Viktors spelkompis under tiden i Burträsk var klarinettisten Lars Hällgren, som på äldre dagar livnärde sig som skomakare i Renfors, Burträsk. När Lars vid 22 års ålder gifte sig med Hulda Degerman från Degernäs, Burträsk hade Lars engagerat endast en spelman, nämligen Spel-Viktor. När han traskade före brudparet och spelade bröllopsmarschen lät det som en hel orkester. Samspelet mellan Lars och Viktor började redan på 1880-talet och varade fram till 1905 när Lars flyttade till Renfors från Nya Risliden, Burträsk där han hade vuxit upp. Under denna långa tid hade de spelat på ett hundratal bröllop och andra tillställningar. På Anders Lindmarks bröllop i Ljusvattnet 1895 inträffade en fatalitet av det mer sällsynta slaget. Lars och Viktor var mitt uppe i den för brudparet så viktiga brudkadriljen. Det gick ett tal om att som bruddansen gick skulle så skulle livet också gå. Därför var det viktigt att hålla ordning på repriserna i kadriljen och för dansarna att få det att gå ihop ”som en kattmun”. Mitt i spelningen gick Lars klarinett av mitt itu! Lyckligtvis tappade inte Viktor fattningen utan fortsatte att spela som om ingenting hade hänt. Lars bestämde sig senare att börja ett nytt liv som skomakare och sålde sin klarinett.
På senare år spelade V. för prins Wilhelm och var nog ensam från Burträskbygden om en sådan upplevelse. Efteråt blev Burman inbjuden till prinsens hem på Stenhammars slott där han vistades nästan en hel dag.
10 augusti 1946 somnade Spel-Viktor Burman in av hjärtfel. Hustrun Amalia flyttade året efter hans död till Boden och senare till Kalix. Hon återvände dock till Boden där hon avled 24/1 1953.

Jonas Nilsson vid sitt torp Kämparvallen som han själv kallade det. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Jonas Nilsson "Prins-Jonk" föddes 1874-12-15 i Dalen, en gård nära Skellefteälven öster om Krångfors. Föräldrarna var nybyggaren "Nisch Annersa" (Nils Andersson), bördig från Skråmträsk och hans hustru Marta Helena Hansdotter, barnfödd i Medle.

När Jonas var en månad gammal avled hans mor. Därför splittrades syskonskaran som bestod av fem syskon. (Ytterligare två syskon hade dött i späd ålder, en av dessa var Jonas tvillingsyster Anna som dog 10 dagar gammal). Sonen Johan utauktionerades vid 12 års ålder 1883. Jonas blev, som tioåring, fosterbarn hos avskedade soldaten Samuel Gustafsson Printz och hans hustru Klara Margareta Enqvist. De var torpare i Krångsvarvet. Samuel hade varit soldat vid rotet Printz i Skråmträsk, där han också växte upp. Klara härstammade från Krångsvarvet. Makarna Printz hade haft en son, Karl Johan, som hade drunknat i Skellefteälven 1863.
Jonas Nilsson hade av sin far "Nisch Annersa", som var finsnickare, ärvt goda tekniska kunskaper. Jonas var en mycket duktig smed och hantverkare som kunde den svåra konsten att välla ihop stål till knivar och andra eggverktyg med ypperligt bett. Som smed blev han känd i stora delar av norra Västerbotten. Mest känd var han för sina raspar, brännjärn och stansar. Han hade prövat sig fram till en egen metod att härda sina alster. Än i dag finns det saker som han har tillverkat med signaturen "J. N-s." Han var noga med att signera det han tillverkade. När Jonas gjorde en klocka var även den av egen konstruktion. Endast ett lod drev både ur- och slagverk. Klockan går rätt än i dag. Så stora förtjänster för sitt smide fick inte "Prins-Jonk" som han allmänt kallades och det namn han var mest känd under. På 1920-1930-talen kunde han under ett bra år tjäna 700 kr. För stansar som inkluderade hela alfabetet tog han oftast en krona per bokstav.

När "Prins-Jonk" fick besök hade han alltid tid att lägga ifrån sig verktygen. Han ville ofta bjuda på kaffe för att besökaren skulle stanna så länge som möjligt. Kaffekokningen gjorde han till en omständlig procedur. Bönorna skulle först malas i en kvarn han själv hade tillverkat. (Många kaffekvarnar han har tillverkat finns spridda i norra delen av länet). Därefter kunde han smaka både två och tre koppar själv innan han serverade den besökande. Allt detta för att besöket skulle dra ut på tiden. Om någon gick utan att vänta på kaffet tog han illa vid sig.

Det berättas att det var fjärdingsman K. J. Rhodin som hjälpte Jonas med deklarationen och att Jonas var noga med att alla inkomster togs upp, även stugan på ofri grund. Som parentes kan nämnas att när fosterfadern Samuel skulle friköpa torpet, blev köpet av någon orsak felskrivet, så att Printz stod som säljare. Detta upptäcktes först vid bouppteckningen efter Samuel Printz. Det sägs att Jonas då blev mycket arg.

Vid ett tillfälle därefter hade Jonas en märklig dröm. Han drömde att "Skam", dvs den onde, kom och ville få sin eldgaffel smidd samt riktigt vass. Den onde ställde sig och pumpade luft till ässjan. Jonas smidde och gjorde ett fint arbete. Det sista Jonas såg av den onde var att han stod överst på backen, kramade eldgaffeln och sa:
-Det här blev jädrigt bra.
Dagen efter fick Jonas höra att bonden, som skulle ha sålt marken där stugan stod, hade avlidit.

Berättelserna om "Prins-Jonk" är otaliga. De som hade förmånen att själva höra honom berätta på sin oefterhärmliga jargong, glömmer det inte i första taget. Det var både fridfull humor och frodig fantasi, emellanåt lite väl grovt, rått språk blandat med eleganta ordval. Många av resenärerna brukade stanna upp, dels för att få en vilopaus för sig själva och för hästarna, men också för att få en pratstund med Jonas, som kunde göra en konversation intressant.

Jonas var en färgstark person, många av hans citat lever kvar än i dag. Han var en rättfram person som inte trugade för överheten. När Skelleftebanan byggdes kom dåvarande generaldirektören Granholm förbi. Han blev trött av att bära på sin väska och gick in till "Prins-Jonk" för att få hjälp. Granholm berättade vem han var, vilket dock inte gjorde saken bättre. Jonas yttrade:
"Jer du högsta fareln vid järnvägen, då får du bära väskern dine sjölven". (Är du högsta f-n vid järnvägen, då får du bära dina väskor själv.)
Ungefär lika illa slutade det för doktor Bertil Kårsell som vid ett tillfälle kom in till Jonas för att fråga efter vägen till Stöverfors, dit han skulle på ett sjukbesök. Kårsell kom körande i en öppen Ford med suflett. Han hade endast lågskor på fötterna. "Prins-Jonk" frågade:
-Ska du noli Stövern i de där skorna? (Ska du norrut till Stöverfors i de där skorna?)
-Ja, jag ska köra bil, svarade Kårsell. Det var så dåliga vägar att han tvingades att lämna bilen. Av "Prins-Jonk" fick doktorn låna ett par stövlar och en fotogenlampa. Kårsell ville ha hjälp med att bära doktorsväskan. Då svarade "Prins-Jonk":
-Bär du väskern dine sjölven! (Bär du dina väskor själv!)
-Ja men jag är ju doktor Kårsell.
-Om än he var sjölve fanen, så få du bära sjölven. (Om än det var själva f-n, så får du bära själv.)
Med handelsman Daniel Rhodin i Krångfors hade "Prins-Jonk" många dispyter. När Rhodin med fingret på balansvågen kände efter hur mycket det fattades sa Jonas:
-Ta bort surfingra borta våga, däm tjöft jig å de förra gången jig tjöft korven. (Ta bort surfingrarna från vågen, de köpte jag av dig förra gången jag köpte korven.)
Efter första världskrigets slut var det svårt att få tag i en del tyger, varför det gjordes försök med underkläder i papper. "Prins-Jonk" köpte en omgång, men slitstyrkan var inte så bra och han klagade hos Rhodin.
-Papperskalsongren som jig tjöft å de förre veckan ha remne se n'Barabbas ha komme fram. (Papperskalsongerna som jag köpte av dig förra veckan har rämnat så att Barabbas har kommit fram.)

"Prins-Jonk" var mycket intresserad av religion. Han var nog ganska obstinat mot kyrkan och troligen en av de första anhängarna av Russels läror (Jehovas vittnen) i dessa trakter. Predikant Jonas Stenlund från Bruträsk stannade hos "Prins-Jonk" en gång. En diskussion om citat ur Bibeln uppstod dem emellan. Det var ju inte alla gånger som deras tolkning var lika. Efteråt sade Stenlund:
-Om det ändå fanns mycket folk som hade så gott hov (förstånd) som "Prins-Jonk".
Kyrkoherde K. A. Fellström hade en gång stannat vid vägen utanför Jonas Nilssons stuga och väntade på vidare skjuts. Han kom inte in, så "Prins-Jonk" kommenterade med orden:
-Du är en herde och du vet så väl att du har ett får här, men du uppsöker det icke.
Vid ett besök hos en svägerska som var evangelisk-luthersk sade hon:
-Du anser dig vara mycket bättre än oss andra.
-Jo, jig slå me för både bröste och baki arshle att jig jer bätter, svarade han. (Jo, jag slår mig för både bröstet och bak i arslet att jag är bättre.)
Vid ett tillfälle när Jonas kom till Stöverfors för att köpa mjölk, hade man bönemöte där. Efteråt berättade "Prins-Jonk":
-Stöverboon gapa å sjonge, se överhalvskall'n hadd flätte baklanges. (Stöverborna gapade och sjöng, så att överhalvskallen hade halkat baklänges.) Vid ett annat tillfälle kom grannen Johan Anton, samtidigt som en "fårköttspredikant" var där. Predikanten och "Prins-Jonk" diskuterade väldigt och drog fram strofer ur Bibeln, men för Johan Anton gick det sämre:
-Han to' tag ve baa hennren deri luven för att slitfram nage bu'ol, men där fanns intet, anförde Jonas. (Han tog tag med båda händerna i luvan för att slita fram något budord men där fanns inget). En änka i grannbyn hade dött en nyårshelg och "Prins-Jonk" kommenterade:
-Nu fick fanen se´en rikti nöjårsgaav, a'Maria lämne in i kvällst. (Nu fick f-n sig en riktig nyårsgåva, Maria lämnade in igår kväll.)
Vid ett tillfälle frågade han Kalle Vidman från Holmlund:
-En sak skall jig fråga dig Kalle. Då jig ha sterne (dött) ska du då tåras (våga) gå förbi jenna? (En sak ska jag fråga dig Kalle. Då jag har dött ska du då våga gå förbi här?)
Kalle svarade:
-Det ska du väl inte betvivla. Det finns väl ingen anledning att jag inte skulle våga det.
-Jag tror dig men nog ska det vara många som dra ihop se då dem fara förbi. Det är ju tokigt, för då jig ha sterne, då jer jig stel, å då feinns jig eint jenna. (Jag tror dig men nog ska det vara många som drar ihop sig då de åker förbi. Det är ju tokigt, för då jag har dött, då är jag stel, och då finns jag inte här.)
"Prins-Jonk" tyckte om att låtsas att han var vän med mörkrets makter. En regnig och ruskig höstkväll fick han besök av en vägfarande som ville vila en stund. Farstudörren knarrade för vinden och även andra ljud hördes. "Prins-Jonk" öppnade dörren och sa rakt ut i mörkret:
-Du som jer luden unner föttren och ha hårna oppa knen. Du val vänt, jig ha främmen just növ. Hur den tillfällige besökaren kände sig förtäljer inte historien. (Du som är luden under fötterna och har horn på knäna. Du måste vänta, jag har främmande just nu.)

För en brorson berättade "Prins-Jonk" att vittra, då de flyttade från Medle, stannade över natten på Kämparvallen, som han brukade kalla sitt torp. En kväll hörde han ljud av folk, kor och hästar. In kom en liten gubbe, en meter lång och ville att de skulle få stanna i närheten av gården över natten. På morgonen innan "Prins-Jonk" stigit upp hörde han hur sällskapet gjorde uppbrott och fortsatte sin resa.

Fosterfadern Samuel Printz avled 26/9 1907, före sin hustru Klara. Deras torp låg på Medleheden vid häradsvägen till Norsjö, precis när man hade kommit uppför backen från Forsbacka. (Nuvarande landsväg är flyttad några hundra meter västerut). En del post till grannar som bodde längre från vägen lämnades till Klara Printz, som kokade karameller, sålde kaffe och ibland även öl. Att sälja öl var olagligt. När myndigheterna fick nys om detta tog "Prins-Jonk" på sig brottet och satt av det i häktet på Sunnanå. Straffet var 5-6 dagar på vatten och bröd.
När Klara på äldre dagar blev sjuk skötte Jonas om henne med stor omsorg. Hon hade mycket vatten i kroppen och blev tung. Det blev svårt för Jonas att sköta och vända henne, det sägs att han har yttrat:
-Om då tjälinga ha hatt rompa, se hon ha vöre jettare att sno. (Om då käringen hade haft svans, så hade hon varit lättare att vända.) Sedan Klara hade avlidit i sviterna av astma 1908-10-14 snickrade Jonas med hjälp av evighetssnickaren Jakob Stenberg en kista. På grund av sjukdomen gjordes kistan vattentät!? Efteråt sa Jonas att:
-He vart n stöddi koffert. (Det blev en stadig koffert.)
1914 stod "Prins-Jonk" på vakt vid järnvägsbron i Slind. När han fick ut sin utrustning lämnade han kommentaren:
-Bajonetten jer för kort, he ryms ju bara en. (Bajonetten är för kort, det ryms ju bara en.)
När gästgivaren "Per Annersa Forsell" i Krångfors hade dött och kistan kördes förbi Kämparvallen sade "Prins-Jonk":
-Om folk visste hur mycket humbug som far på rygg efter Melesheden. Han har suttit på vinden och läst gammel-Luther och Skelleftebladet och vaknar inte förrän i det så kallade helvetet. (Om folk visste hur mycket humbug som åker på rygg efter Medleheden. Han har suttit på vinden och läst gammel-Luther, Skelleftebladet och vaknar inte förrän i det så kallade helvetet.)
Till saken hör att mannen ifråga var avhållen som en stor nykterhetsvän, men som ändå sålde pilsner till sina gäster.
I en grannby bodde Holmqvist som var astmasjuk och hostade mycket. Det skulle enligt Jonas Nilsson sluta på detta sätt:
-Holmqvist han host å deill slut val he n storsata smäll, sen jer he fölut. (Holmqvist han hostar och till slut blir det en storsatans smäll, sen är det färdigt.)

Ett av barnen från grannbyn Grubban hade lyckats skapa sig en framtid i kungliga huvudstaden. När "Prins-Jonk" fick höra det sade han:
-Eint trodd jig att he kånd komma nage storgåve borti Grubben. (Inte trodde jag att det kunde komma något begåvat ur Grubban.)
Lika vass i munnen som i händerna, egensinnig och burlesk, bitande ironisk samt med en livsfilosofi, som låg långt ifrån "medel-Svensson", det var beskrivande för "Prins-Jonk". Han somnade in på Skellefteå lasarett söndag 5 september 1937 av hjärtinfarkt och långt framskriden diabetes. Under sin livstid var han känd som lite av ett "original" men efter hans bortgång skapades något av en legend kring hans liv och leverne.

Bror och Hilma Vikström. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Byggmästare Bror Johan Vikström föddes 27 oktober i Risböle, Lövånger som ett av dussinet barn till bonden Per August Vikström och hans hustru Anna Ulrika Nilsdotter. Från sju års ålder växte dock Bror upp i Kräkånger (nuvarande Lövsele) i Lövångers socken dit familjen hade flyttat.
1922 vigdes han med Hilma Eugenia Lundström född 11 april 1901 i Svarttjärn, Lövånger, dotter till hemmansägare Johan Lundström och hans hustru Anna Karolina Brandt. I åtta år bodde Bror och Hilma som gifta i Kräkånger. Där fostrades också deras fyra äldsta barn. 1930 flyttade familjen till Selet, Lövånger men redan året efter bar det iväg till Skelleftehamn. Där föddes tvillingar, familjen bestod nu av föräldrar och totalt sex barn.
Vid 18 års ålder började Bror Vikström som snickarlärling i Lövånger. Där byggde han flertalet byggnader, såväl kommunala som enskilda. Med tiden startade han egen byggnadsfirma och som mest hade han drygt 60 anställda. Firman avvecklades 1963. Bland de byggnader som Vikström uppfört kan nämnas centralskolan i Skelleftehamn, hamnförvaltningsbyggnaden, badhuset, tjänstemannabostäder för Bolidens Gruvab i Skelleftehamn, kommunkontoret i Malåträsk och häradshäktet i Arvidsjaur. Han låg också bakom Skelleftehamns golvparkettfabrik.
På fritiden ägnade sig Bror gärna åt fiske eller åt att sparka boll, förutsatt att inte byggmästareföreningen eller Skärgårdens hantverksförening tog hans tid i anspråk. Han var också mycket intresserad av friluftsliv. På vintern åkte han längdskidor, på sommaren promenerade eller cyklade han gärna. Vikström sysslade också med olika hobbyarbeten. Han var dessutom kassör för Skelleftehamns pensionärsförening.
Personligen var Bror Vikström en man som stod vid sitt ord, det kunde alla som kände honom intyga. Vänsäll, människovänlig och fryntlig var tre egenskaper som kännetecknade byggmästare Vikström.
Om hans hustru Hilma, som var tremänning till min farmorsfar, vet jag inte så mycket men hon var en hemmets kvinna. Hon var även mycket aktad i de vidaste kretsarna för sitt goda sinnelag samt för sitt stilla och försynta sätt. Hon somnade in på Skellefteå lasarett söndagen 26 april 1970, 69 år ung. Sedan 1983 vistades Bror på Klockarhöjdens äldreboende i Skellefteå. Också han avled på Skellefteå lasarett söndagen 22 april 1984, 87 år. 

Hilda och Robert Strandberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Anton Robert Strandberg kom till världen 25 november 1877 i Aspliden, Byske församling. Som näst äldst av nio syskon växte han upp som son till Johan Vilhelm Strandberg, bördig från Storkågeträsk, Skellefteå och hans hustru Stina Eufrosyna Boström, barnfödd i Aspliden.

1894 lämnade familjen Strandberg Aspliden och bosatte sig i Storkågeträsk inom Skellefteå socken där de övertog hälften av Vilhelm Strandbergs föräldrahem. År 1900 vigdes Robert med Hilda Lovisa Hedström född 1880-08-05 i Nyheden, Skellefteå, dotter till Anders Olofsson Hedström, barnfödd i nämnda by och hans hustru Emma Kristina Eriksdotter, härstammande från Storkågeträsk. Hilda var äldst av sju syskon. Robert köpte en del av sin fars hemman i Storkågeträsk och bosatte sig där med sin Hilda. Sju barn fostrades i hemmet. 1916, mitt under pågående världskrig, öppnade Robert Strandberg diversehandel i Storkågeträsk. DenHilda och Robert Strandberg på Östra Nygatan 76 i Skellefteå. Fotot taget mellan 1923-1925. Okänd fotograf. Privat bildsamling. drev han tillsammans med Axel Sandström. 1921 uppförde Robert en egen fastighet på Östra Nygatan 76 i Skellefteå. Där etablerade han sig som grusleverantör till Skellefteå stad. Åren 1923-1925 bodde familjen där. Under den tiden kom ytterligare ett barn till världen. Hilda och Robert hade nu blivit föräldrar till åtta stycken telningar, varav en dotter hade dött i tidig ålder.

1925 byggde Robert Strandberg ett hus i Strömfors, Boliden. Det bestod av två våningar med en bostadslänga i en våning, totalt tre lägenheter. Det berättas att när familjen Strandberg skulle flytta från Skellefteå stad till Strömfors hyrde de två kuskar i Nyholm som med häst och släde skjutsade de till Strömfors. Flytten skedde i november månad nämnda år. Robert startade en liten matvaruaffär även där men verksamheten såldes efter några år. I Strömfors kom ytterligare en dotter till världen, makarna Strandbergs nionde barn.

Efter att ha försålt affärsverksamheten i Strömfors arbetade Robert en tid som tummare men senare ägnade han sig helt åt att sälja försäkringar. Han var i cirka 20 års tid ombudsman för Brandförsäkringsab. Skandinavien och Livförsäkringsab. Framtiden. Denna syssla skötte Strandberg med stor omsorg och energi. Otaliga var de försäkringar som tillkommit tack vare hans arbete. 

Robert Strandberg var intresserad av vad som hände i omgivningen och i världen. Med stort intresse läste han dagstidningarna för att hålla sig uppdaterad om de senaste nyheterna. Som person var Strandberg försynt, timid och positiv. Han var en företagsam och driftig människa. Länge hade han en god hälsa men vid 66 års ålder råkade han ut för en olycka vilket gjorde honom rörelsehindrad.

Hilda Strandberg var omtalad som en duktig husmor, som ägnat hela sin energi åt barnen, hemmet och maken. Trots många år av sjukdom (hjärtfel och högt blodtryck) hade hon med flit och förnämlig arbetsvilja lyckats skapa ett bra hem för de sina. Hon hade ständigt haft mycket folk omkring sig och ett gott ord hade hon alltid haft till alla.

Hilda avled på Jörns sjukhem torsdag kväll 23 mars 1950, nästan 70 år gammal. Robert Strandberg flyttade efter sin hustrus död till Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå. Där somnade han in måndagen 17 november 1952, drygt en vecka före sin 75-årsdag.

Syster och Anton Pettersson. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.Per Anton "Ante" Pettersson föddes i Ljusvattnet, Burträsk 1881-11-24 som son till bonden Per Gustaf Larsson och hans hustru Margareta Elisabeth Burlin. När Anton var 14,5 år gammal avled hans far.

1904 flyttade "Ante" till Finnfors och arbetade som dräng hos Olof Hjalmar Lind med familj. Han var även med och byggde kraftstationen vid Finnforsfallet. I Finnfors träffade Anton sin blivande hustru. Syster Emilia Lundgren född 1883-12-13 i Södra Grundfors, Skellefteå, dotter till Karl Johansson Lundgren och hans hustru Eva Greta Andersdotter. Syster tjänstgjorde som hembiträde hos samma familj där P. A. samtidigt tjänade som dräng. 1908 gifte sig Anton och Syster. SAmma år flyttade de till Södra Grundfors där de övertog en del av hennes föräldrahem.

I ungdomen var Anton en utomordentlig visslare. Inom det området var han en liten trollkonstnär som satte färg och sprätt på allehanda folkmelodier, vilket det var en fröjd att lyssna på eller att dansa till. Han var en skicklig jordbrukare. Personligen var Pettersson glad och trevlig samt uppskattad i sin omgivning.

Syster var känd som en duktig och idog kvinna. Hon skötte uppgiften som bondhustru på ett bra sätt. Anton och Syster fick inga egna barn men de hade tre fosterbarn. Ett av dessa adopterades. 1942 överlät de jordbruket till adoptivdottern och hennes make. 28 maj 1961 avled Syster Pettersson på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom. 20/9 1964 somnade Anton Pettersson in.

Engelbert och Emilia Vidmark. Foto: Ebba Lagergren. Privat bildsamling. Axel Engelbert Vidmark föddes 29 mars 1902 i Bjurvattnet i Skellefteå socken som yngst i en syskonskara på tio barn till hemmansägare Per Gustaf Vidmark, barnfödd i Bjurvattnet och hans hustru Anna Fredrika Olofsdotter Forssell, bördig från Holmfors, Skellefteå.

Fyra år gammal blev Engelbert faderlös varför han, modern samt fyra av syskonen flyttade till Grundnäs, Skellefteå där modern gifte om sig med Nils Robert Lindqvist.

Engelbert ingick 1924 äktenskap med Agda Emilia Norberg född 1904-12-13 i Andersträsk, Jörn, dotter till Olof Albin Norberg, barnfödd i Andersträsk och hans hustru Tekla Johanna Marklund, härstammande från Sundheden, Jörn. Emilia var ett av tolv barn till föräldrarna. Som tonåring (1917) förlorade hon sin far. Sju år senare avled även modern. Emilia tjänade som piga hos sin farbror Lars Anton Norberg med familj i Andersträsk. Hon var där från 1920 fram till vigseln.

I samband med vigseln övertog Engelbert och Emilia hemmanet i Grundnäs efter Engelberts fosterfar. 12 barn fostrades i deras hem, två av dessa tvingades makarna att begrava.

Ända sedan barnaåren hade Engelbert Vidmark ägnat sig åt jordbruk. Genom åren köpte han mer mark att odla på och kunde nog vid 50 års ålder betecknas som en av kommunens största jordägare. Det han inte visste om jordbruk, var inte värt att veta. Hans fritidsintresse hade alltid varit arbete och åter arbete. För honom existerade ingen åttatimmars arbetsdag. Som person var Engelbert Vidmark synnerligen anspråkslös och glad, varför han skaffat sig en stor skara vänner.

Emilia var en hemmets kvinna. Hon skötte barnen och var en ömhjärtad mor. I arbetet på gården tycktes hon finna den riktiga och genuina glädjen. Ständigt hade hon ett leende till övers för vänner och bekanta. Hon var begåvad med en ödmjuk och berikande personlighet.

Jordbruket drev makarna Vidmark framgångsrikt till 1968 när det överläts till ena sonen. Makarna bodde dock kvar på gården även efter försäljningen. 23 oktober 1981 somnade Engelbert in. Efter makens död flyttade Emilia 1983 till Klockarhöjdens ålderdomshem i Skellefteå. Där slutade hon sina dagar 20 november 1986.

Lärarinnan Maja Holmgren född Österlund på sin 50-årsdag. Fotograf: Elof Olofsson, Bygdsiljum. Privat bildsamling. Maria "Maja" Elisabet Österlund föddes 1905-08-18 i Umeå stad, dotter till plåtslagare Per Axel Österlund, bördig från Umeå stad och hans hustru Elisabet Larsson, barnfödd i Helsingtuna, Gävleborgs län.
"Maja" avlade folkskollärarexamen i Umeå 1926. Därefter tjänstgjorde hon i Åmlidens skola i Norsjö 1927, Svansele 1928 och i Jormvattnets folkskola inom Frostvikens skoldistrikt i Jämtland. I oktober 1929 flyttade hon till Åsträsk i Kalvträsk församling och blev extra ordinarie lärarinna därstädes 1930. 1932 blev hon ordinarie lärarinna vid den nyinvigda skolan i Villvattnet, Burträsk. Hon var verksam där fram till åtminstone 1936. 1938 vigdes hon med vägmästare Anton Konrad Holmgren född 1910-05-28 i Villvattnet, son till Johan "Jani" Vilhelm Holmgren, härstammande från Villvattnet och Maria "Mia" Gustava född Ågren från Kvarnbyn, Burträsk. 1939 blev Konrad och "Maja" föräldrar till två tvillingflickor. Senare samma år lämnade de Villvattnet och bosatte sig i Åsträsk. Där avled Konrad 8 mars 1941. "Maja" återvände då till Villvattnet tillsammans med döttrarna. Hon tvingades nu att ensam sköta döttrarna samtidigt som skolarbetet. "Maja" tjänstgjorde också vid Ljusvattnets skola i tre års tid och cirka 1952 kom hon till Bygdsiljums folkskola där hon tjänstgjorde fram till sin pensionering.

"Maja" tyckte mycket om naturen, varför hon gärna sökte sig till lärartjänster på landsbygden. Hon hade en konstnärlig ådra, målade och ritade gärna. På kyrkliga möten spelade hon både orgel och piano. Fritiden ägnades också åt litteratur och poesi. Hon fick snabbt kontakt med ortsborna och blev mycket omtyckt för sitt goda sätt att vara. Hon har beskrivits som en väldigt snäll "fröken". Maria Elisabet Holmgren, som kallades "Maja", slutade sina dagar på Skellefteå lasarett 25 januari 1982.

Lina Nygren född Jonsson. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Helmer Nygren. Foto: Franke. Privat bildsamling.Petrus Helmer Nygren föddes 16 januari 1886 i Holmsvattnet i Skellefteå socken som ett av fem barn till Per Adolf Nygren och hans hustru Sara Fredrika Holmberg. Helmer övertog hemmanet efter sina föräldrar. Vid sidan av sin gärning som jordbrukare hann Nygren med mycket annat också. För Holmsvattnets elektriska kraftverksanläggning hade han varit en lojal och uppskattad föreståndare under ett flertal år. På julafton 1918 fick byn elektricitet till ljuspunkter.

Tjänsten som vägvakt på vägen Holmsvattnet-Bureå, i folkmun kallad "Fäbovägen", hade Helmer innehaft sedan vägen var färdigbyggd. Nygren var även ideellt intresserad och hade nedlagt ett stort arbete för byns bönhusförening, vars kassör han hade varit under en lång period.

Humoristisk och trevlig hade han gjort sig omtyckt av alla som lärt känna honom. Han verkade vara yngre än vad han var. När han fyllde 50 år skrevs det följande om honom: "Att han nått livets middagshöjd ter sig ganska otroligt då man ser honom, ty på honom besannas orden: Femtio år på dagen, förti år i dragen, trettio år i tagen."

1935 gifte sig Helmer med Ida Karolina "Lina" Jonsson född 1891-04-04 i grannbyn Sjöbotten, dotter till Anders Jonsson och Vendla född Hedlund. Helmer och "Lina" fick inga egna barn men tog hand om två fosterbarn. Fram till giftermålet med Helmer hade "Lina" bott i sitt föräldrahem där hon nedlagt ett stort arbete med hemmets skötsel. Snabb och duktig som hon var hade hon även hunnit med att bedriva ett inte oansenligt hembageri. Många var de festtillfällen då man låtit sig väl smaka av "Linas" bullar som tilltugg till den älskade kaffetåren. Hon var även en skicklig och erfaren matlagerska. Flertalet gånger tjänstgjorde hon som kokmor. Liksom sin make var "Lina" kristligt intresserad och hade aldrig varit rädd för att arbeta för den kristna verksamheten.

"Lina" trodde nog att alla pojkar gjorde hyss av olika slag. Hon hade ett stående uttryck hon brukade säga om pojkar: "Sej du n'pajk se pesk'n. Stå'n se funder'n oppa att djära nanteing, gå'n se jer'n påväg att göra he å spreint'n ha'n redan djoort he!" (Ser du en pojk så piska honom. Står han funderar han på att göra någonting, går han är han på väg att göra det och springer han har han redan gjort det). Personligen var "Lina" en enkel och snäll människa med ett gott humör. Det sades skämtsamt om henne: "Vad är det för likhet mellan Helmer Nygren och svenska flaggan? Båda dras med en Lina."

Helmer avled 14 maj 1947 efter en tids sjukdom, 60 år gammal. "Lina" levde till 13 juli 1972 när hon avled på Skellefteå lasarett, 81 år.

Erik och Lisa Åberg. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Erik Hjalmar Åberg föddes 17 november 1896 i Svanfors, Skellefteå som son till tummare Johan Åberg, bördig från Tjärn, Skellefteå och hans hustru Kristina Augusta Lindström, barnfödd i Varuträsk. 6 år gammal förlorade Erik sin mor i lungsot.

Erik var sin hemby trogen hela livet. Han övertog en del av sin fars hemman i byn och bedrev jordbruk på detsamma. Vid sidan av jordbruket arbetade han med sågning och hyvling för byns sågbolag under flera års tid. Under många år var han även chef för densamma. Vad Åberg ej visste om virke och sågning var inte värt att veta. Han trivdes att arbeta med trä. Han sysslade också en del med byggnadsarbete. På lediga stunder sökte han sig gärna till lämpliga fiskevatten eller gav sig ut på en färd med sin bil.

Bland grannar och vänner var Erik Åberg omtyckt för sitt hurtfriska sätt och sina spontana kommentarer. Med klar och framsynt blick gick han i rak kurs genom alla diskussioner. Det kan tilläggas att det fanns ingen tröttsam stämning där hans stämma gjorde sig hörd. Präktig, gladlynt, rättfram men samtidigt också humoristisk var kännetecknande egenskaper för honom.

1922, två dagar efter sin 26-årsdag, vigdes Erik Hjalmar Åberg med Emmy Elisabet "Lisa" Johansson-Brännström född 1898-06-14 i Kankberg, Jörn. Hennes föräldrar var hemmansägare Johan Edvard Brännström, barnfödd i Kankberg och hans hustru Sara Margareta Lundgren, bördig från Dalliden, Jörn. Fem år gammal blev "Lisa" och hennes två syskon föräldralösa. Syskonskaran splittrades och "Lisa" kom 1918 till Svanström i Skellefteå socken som tjänarinna hos familjen Adrian Eriksson med familj. I grannbyn Svanfors hittade hon alltså sin blivande make. Hon flyttade där ihop med honom. I deras hem fostrades två barn, en son och en dotter. Makarna Åberg bedrev jordbruk på gården fram till 1963 när hemmanet såldes och de flyttade till en annan fastighet i byn.

1964 den 26 maj, insomnade Erik Åberg på Skellefteå lasarett i en ålder av 67 år. 1980 flyttade Lisa Åberg till Boliden. Hon var kyrkligt intresserad och en tid var hon söndagsskollärare. Handarbete var också ett stort intresse för henne. Otaliga var de alster hon broderat. En stor sorg för henne var när sonen avled 1982. Som person var Lisa Åberg vänlig och sympatisk. Tack vare dessa egenskaper var hon allmänt uppskattad i bygden. 1993-02-05 avled hon på servicehuset i Boliden, 94 år ung.

Elin och Gustaf Degerfeldt. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Gustaf Degerfeldt föddes 1886-06-06 i Granå inom Skellefteå socken, som son till Salomon Karlsson Degerfeldt, barnfödd i Jörns socken och hans hustru Eva Fredrika Nygren, också från Jörn.

Som nybliven tonåring blev Gustaf faderlös. Därför fick han tidigt stå på egna ben. Gustaf var äldst av åtta syskon.

I januari 1913 flyttade Gustaf till Norra Åkulla, Jörn. Där vigdes han med Elin Maria Nygren född 1886-10-24 i nämnda by, dotter till Jonas Jonsson Nygren och hans hustru Klara Eufrosyna Nygren, båda härstammande från Skellefteå socken. I Gustaf och Elins äktenskap fostrades nio barn. Efter ingånget äktenskap övertog Gustaf sin svärfaders hemman, vilket han brukade med stor skicklighet och omsorg. Vid sidan av jordbruket arbetade han med flottning, vilket bjöd på flera farliga stunder. I Kvistforsen i Skellefteälven fick hans kamrater se honom försvinna och hann även rapportera honom som drunknad, men Gustaf klarade forsen och tog sig i land. Gruvarbete hade han också provat på. Åren 1908-1914 var han i Kiruna. Under den korta tid gruvan i Norra Åkulla varade jobbade han där.

Präktig, snäll och hjälpsam var kännetecken för Gustaf Degerfeldt. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig en stor skara vänner. Hans hälsa hade alltid varit bra, ända fram tills strax före 80-årsålder.

Elin Degerfeldt tyckte om att cykla. Hon cyklade ofta fram och åter till Boliden. 70 år ung hade hon fortfarande god hälsa och skötte ladugården. Språksam, gladlynt och godhjärtad, alltid beredd att ge en hjälpande hand, hade hon gjort sig omtyckt av alla i sin omgivning.

14 mars 1962 somnade Elin in på Skellefteå lasarett. Efter hustruns död bodde Gustaf kvar i Norra Åkulla men flyttade 1964 till en son bosatt i Boliden. Själv avled Gustaf på Jörns sjukhem 13 februari 1967. Han hade då under nästan ett års tid varit sängbunden på grund av sjukdom.

Burlins i Villvattnet 1929. Från vänster: Göran Bergström, Hildur Burlin född Bergström med sonen Yngve i famnen, Rickards dotter Rut från första äktenskapet, Rickard Burlin. Yngste sonen Bertil var ännu inte född när detta foto togs. Fotograf: August Vestman. Privat bildsamling. Mångsysslaren Rickard Ferdinand Burlin föddes 1889-02-10 i Villvattnet, Burträsk som utomäktenskaplig son till pigan Ida Kristina Kvist, barnfödd i ovannämnda by. 1893 vigdes Ida Kristina med Johan Olofsson Burlin, barnfödd i Ljusvattnet, Burträsk. Åren 1893-1895 bodde familjen i Norsjö. Det sistnämnda året bosatte de sig i en liten stuga i Villvattnet på en plats kallad "Burlinsgärdan". I december 1903 dog Johan Burlin. Efter hans död bodde änkan och Rickard kvar. De var fattiga och fick, enligt uppgift, hjälp från kommunen åren 1903-1906. I december 1908 gick även Rickards mor bort. Han bodde kvar i stugan efter moderns död och sysslade då med skogsarbete.

Efter en tid flyttade Rickard från byn och erhöll plats som skogvaktare i Kolmården. Han arbetade även en tid vid Finnforsfallets kraftstation och senare som elektriker vid Porjuslinjen. Han återvände emellertid till Burträsk socken och gifte sig 1920 med en kvinna från Orrberget, Sofia Alexandra Larsson född 1899-09-10, dotter till Kristina Sofia Ekman, gift med Gustaf Albert Larsson. Rickard och Alexandra bosatte sig i Orrberget. Där föddes deras dotter knappt en månad efter giftermålet. Alexandra avled 13 januari året därpå i sviterna av tuberkulos. Då var dottern endast knappt tre månader gammal.

Under perioden (1920-1924) som Rickard bodde i Orrberget utanför Bygdsiljum räddade han en 7-årig pojke från att drunkna. Trots att han själv inte var simkunnig tvekade han inte att hoppa i och rädda pojken. För denna insats erhöll han Carnegiestiftelsens pris på 1000 kronor samt en silverklocka. Rickard hade också under denna tid uppfört ett hus i Välvsjöliden där han bedrev handelsverksamhet, mest som agent eller gårdfarihandlare.

1924 bosatte sig Rickard med sin dotter i Villvattnet där han köpt ett hemman av "Jani" Holmgren. Stugan från Burlinsgärdan flyttades till den nya boplatsen och byggdes på. Dit flyttade också Hildur Regina Bergström född 1894-09-07 i Piteå stadsförsamling. Hon hade tidigare varit bageriidkerska och var även Rickards hushållerska efter första hustruns död. Rickard och Hildur ingick äktenskap i december 1926. Två pojkar kom till världen

Rickard Burlin var en man med många strängar på sin lyra. Sjöman, reparatör, handlare, kypare och flottningsarbetare hade han bland annat varit. Han var dessutom en väldigt duktig och flitigt anlitad fotograf. Redan som ung hade han skaffat sig en kamera och blev en mycket känd fotograf i trakterna. Han hade en mycket imponerande fotoutrustning, som ännu finns kvar.

Många skolfoton och familjebilder var han upphovsman till. Han skrev även i tidningen Norra Västerbotten (numera Norran) under signaturen "Nilrub" (Burlin baklänges). Enligt Norrans egen bedömning var Rickard en av de vaknaste och mest energiska nyhetslämnare tidningen hade till sitt förfogande. Han skrev om föreningslivet och om Villvattnet i största allmänhet. Även till "Per Rim" lämnade han sina nyheter. Betalningen för varje rad var inte mycket. Kanske årsarvodet räckte till en årsprenumeration på tidningen som år 1929 var 8 kr.

Han hade ett klart intellekt och var före andra i fråga om nyheter. I början av 1930-talet köpte han Villvattnets första bil och dessförinnan hade han kört motorcykel.

Huset i Villvattnet inrymde en liten affär. Han fortsatte även med sin agentur, vilken omfattade flera olika tjänster, exempelvis beställning av fotografier och förstoringar, vilka han själv framkallade. Han var också ombud för Falu ullspinneri samt tipsombud. På den lilla tomten hade familjen skapat sig ett stort trädgårdsland. Där odlades bland annat morötter och jordgubbar, vilka var de första i byn. Dessa var också ute till försäljning.

Någon samlingslokal för ungdomar fanns inte i Villvattnet vid denna tid men hos Burlins fick de samlas på kvällarna till sent in på nätterna. För 25 öre per individ skjutsade han ungdomarna till Storbrännans café med sin bil, i resan ingick gratis fika för chauffören.

Rickard samlade på tomflaskor, vilka han rengjorde nere vid sjön innan han sålde dem. Byns pojkar roade sig med att ställa upp dessa för att pricka dem med stenar. Många krossades vilket Rickard av förståeliga skäl inte tyckte om.

Han hade också ett positiv (en slags vev/handorgel) som han åkte runt och spelade med på fester samt andra tillställningar. På Långnäset i Burträsk brukade han anordna tivoli med skytte och dans.

År 1945 vid Skellefteå-utställningen när Skellefteå stad firade 100 år var Rickard i full färd med att fotografera till exempel sångerskan Rosita Serrano. Vid en solförmörkelse som inträffade vid samma tid, sålde han sotade glasplåtar som han skurit sönder och häftat fast på kartong. Med hjälp av dessa kunde man se solförmörkelsen. Alla ville köpa dessa glasbitar av honom, kön ringlade lång och polisen var där för att hålla ordning. När dagen var slut hade han sålt glasplåtar för 1000 kr, vilket ju var mycket pengar vid den tiden. Han bjöd då bland annat stadens borgmästare på middag. Tyvärr var han inte så bra på att spara de pengar han tjänade, dessa intjänade pengar tog nog slut fort.

Dessutom sålde Rickard glass. Han hade en handdragen glassmaskin. Några bybor blev lyckliga ägare till denna raritet efter Rickards bortgång. Före frysboxarnas tid användes den flitigt vid helger och fester. Av mjölk och capglasspulver fick man en jättegod mjukglass.

Personligen var Burlin en snäll, givmild, frispråkig och orädd man med en ljus livssyn. Under några månaders tid var han intagen på sjukhus för sinnessjukdom. Han blev senare utskriven fri från symtom. Han brukade skämta om att han var den enda i byn (Villvattnet) som hade papper på att han var normal. Rickard var en god granne som inte tvekade att hjälpa till när så behövdes.

Rickard fick aldrig veta vem som var hans biologiska far även om han gjorde vissa efterforskningar för att försöka ta reda på hur det låg till. Det pratades om att hans far var en präst men om det är sant vet nog ingen.

Hustrun Hildur var en hemmets kvinna och fick många gånger sköta både hem samt barn när Rickard var ute på sina affärsresor. Hon virkade dukar, vilka hon lottade ut och fick tack vare det en extra inkomst. Hon var duktig på att sy och på att baka. Hos Burlins bodde även Hildurs bror Göran Bergström i flera år. Han var en stor hjälp för Hildur inte minst när Rickard var ute på sina affärsresor. Göran var en skicklig cykelreparatör och en duktig fiskare. Han gjorde också olika dagsverken hos bönderna i byn samt ägnade sig åt skogsarbete. 

En blodpropp i hjärtat ändade Rickards liv. Den sista tiden av sitt liv var han på grund av sjukdom tvungen att vara stillsam. Han somnade in 29 juli 1952. Hildur bodde kvar i Villvattnet fram till 1961 när hon flyttade in till pensionärshemmet i Burträsk. Tyvärr var hennes hälsa inte den bästa. Hon led av högt blodtryck och hade en månad före sin död varit sängliggande på grund av en hjärnblödning. Hon somnade in 10 juli 1963 på Skellefteå lasarett.

Sanfrid och Signe Marklund, Storkågeträsk. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Signe Margareta Lundkvist föddes 1897-02-02 i Norra Grundfors, Skellefteå som dotter till Olof Valfrid Lundkvist, bördig från nämnda by och Anna Karolina "Lina" Degerfeldt, barnfödd i Yttervik, Skellefteå.

Byggandet av järnvägen mellan Boliden och Slind åren 1928-1929 innebar ett stort lyft för dessa trakter. De tidigare avsides belägna gårdarna ute i skogarna kom utan vidare i kontakt med omvärlden. Med järnvägen följde ju en stor mängd rallare, som hyste in sig i gårdarna, köpte nödvändiga varor av bönderna, förde med sig berättelser och traditioner från andra bygder. Rallarna levde ju ganska ofta ett kringflackande liv, vissa kom långtifrån. Närområdets unga flickor fick plötsligt med denna ansamling karlar en drös kavaljerer. Det bereddes för bröllop här och var.

Rallarna bestod ju av ett gladlynt och skojfriskt släkte. Otaliga är berättelserna om deras upptåg. Ett av de mer omtalade genomfördes i Norra Grundfors när Lina Lundkvist, ovannämnda Olof Lundkvists hustru och Signes mor, fyllde 60 år 1929. De rallare som vid den tiden var inhysta i Lundkvistgården, hade bestämt sig för att vörda värdinnan i huset med en salut vilken nog saknar motstycke och som knappast ens kungligheter har firats med. De laddade med en rejäl laddning dynamit på en sten bakom huset. I gryningen, den 5 september 1929, small det. Det small som det aldrig tidigare hade smällt i Norra Grundfors. Glassplitter från fönsterrutorna yrde vida omkring och en från vettet skrämd Lina Lundkvist, nybliven 60-åring, sågs fly från sovrummet, klädd i ett fladdrande nattlinne.

Nu tillbaka till Signe Lundkvist. Hon hittade sin make i Storkågeträsk, Johan Sanfrid Marklund född 1894-05-10, son till Frans Gustaf Marklund och hans maka Maria Vilhelmina Lindmark, båda bördiga från Storkågeträsk. Signe och Sanfrid gifte sig i november 1919. De bodde då i Storkågeträsk där deras son föddes i juni 1920. 4 juli sistnämnda år avled Signe i barnsäng. Efter hustruns bortgång flyttade Sanfrid med sonen till Örviken där Sanfrid arbetade som renseriförman vid sulfitfabriken. Han tjänstgjorde vid fabriken tills den lades ner. Efter att fabriken i Örviken avvecklats arbetade Sanfrid en tid i Klemensnäs. Han hade flera intressen. Han skaffade sig tidigt körkort och båt. Från 1938 och åtta år framåt var han båtförman på färjan Örviken-Skelleftehamn. Marklund sysslade också med radio- och cykelreparationer. I unga år hade Sanfrid haft plats som dräng i Myckle och senare arbetade han även vid flottningen i Skellefteälven.

Hos Sanfrid hade en hushållerska vid namn Rut Elsa Valborg Pettersson född 1902-01-30 i Byske arbetat sedan december 1924. I mitten av mars 1925 vigdes hon med Sanfrid. I deras äktenskap föddes fyra barn, tre döttrar och en son.

Bland hans personliga egenskaper fanns det särskilt två som var utmärkande för honom. Hans sinne för humor och hans vänlighet. Glimten i ögat bar han med sig hela livet. Den slocknade aldrig. Hans ungdomlighet yttrade sig ofta. Hans godhet märktes också men först när man lärde känna honom nära. En välvilja som inte var en tillfällighet, en ömhet som inte var av den harmlösa sorten. Innerst inne var det förståelse för sina medmänniskor som gav honom hans inställning till livet. En godhjärtad människa lämnade jordelivet vid 61 års ålder måndagen 24 oktober 1955 på Skellefteå lasarett. Hustrun Elsa levde till 6 maj 1991.

Emmy FredrikEmmy och Viktor Sandström. Fotograf: Gustaf Sundkvist. Privat bildsamling. a Adolfina Nygren föddes 28 april 1891 i Holmsvattnet, Skellefteå som dotter till Per ADOLF Persson Nygren, bördig från Holmsvattnet och hans maka Sara Fredrika Holmberg, härstammande från Innervik. 15 år gammal fick Emmy ge sig ut för att tjäna sitt levebröd. Hon arbetade som hushållerska. Hon var länge ogift men 46 år gammal, 1937, gifte hon sig med Gustaf Hjalmar Enmark född 1881-10-24 i Häggnäs, Skellefteå och bosatte sig där. Han hade varit änkeman i fem år innan han gifte om sig med Emmy. Från det första äktenskapet hade han tre barn. Det yngsta bodde kvar hos honom när han gifte sig med Emmy. 1939 flyttade Hjalmar och Emmy med hans dotter Gertrud till Holmsvattnet där de köpt en gård, inte så långt från Emmys föräldrahem. 19 november 1944 blev Emmy änka när Hjalmar avled i sviterna av astma. Hon blev på nytt tvungen att ta tjänst som hushållerska för att kunna försörja sig efter makens bortgång.

1952 gifte hon om sig med änkemannen Johan Viktor Sandström född 1884-03-22 i Kroknäs, Skellefteå. Han var kusin till min farmors mor. Viktor hade tidigare varit gift sedan 1920 med Hanna Karolina Söderlund född 1882-11-16 i Kroknäs, dotter till Jonas Johansson Söderlund och hans maka Anna Johanna Renberg. Viktor och Hanna fick inga egna barn men de adopterade en pojke vid namn Folke. 30 januari 1947 gick Hanna bort av hjärtfel.

Viktor och Emmy bosatte sig i Holmsvattnet, på den gård där hon tidigare bott med sin första make Hjalmar. Huset kallas för "Bläckhornet" på grund av takets utformning.

Om Emmy kan berättas att hon var väldigt skicklig på att hugga ved. Hon hade ett lite egendomligt sätt att hugga ved på. Hon höll i yxan med ena handen och vedklabben med den andra. Hon högg med yxan jäms med fingrarna utan att hon skadade sig! Emmy var en fryntlig och rundnätt kvinna. Hon var ganska lomhörd. Emmy brukade cykla från sitt hem och uppför den stora backen några hundra meter söder om hennes hus. På den tiden var vägen grusbelagd, numera är den asfalterad. Hon cyklade mitt på vägen, när en bil kom och signalerade, stampade hon ner fötterna i marken så att det sprutade grus. När hon hade stannat, vände hon sig om och undrade vad det var som lät. Hon bodde sista tiden av sitt liv på ålderdomshemmet i Bureå där hon avled 17 juni 1967, närmast sörjande var syskon och syskonbarn.

Viktor hade lite att göra på gården de hade i Holmsvattnet. Därför hände det att han frågade några andra invånare i byn om han kunde hjälpa dem med något. Han var duktig på att arbeta och ville ju ha någonting att göra. Ibland fick han slå diken. Det hände en gång att katten hos dem han hjälpte, åt upp bitar av korven som han köpt på affären i byn innan han kom för att hjälpa till. Viktor var känd som en from och rättfram man samt en skicklig jordbrukare. Han hade en blå moped som han körde med ibland. Han gick bort 20 februari 1963.

Adéle Hedberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Adele Kristina Hedberg föddes på nyårsdagen 1906 i Norra Hedensbyn, Skellefteå som barn nummer tre i en syskonskara på fem. Föräldrarna var Nils Albin Hedberg, bördig från Hedensbyn och hans hustru Kristina Johansdotter, barnfödd därstädes.

När Adéle var 12 år gammal avled hennes far i sviterna av en hjärnblödning. Modern Kristina blev då ensam med de fem barnen. 14 år gammal erhöll hon tjänst som hembiträde hos G. D. Åsell i Skellefteå. Familjen Åsell hyrde ut rum till de som studerade på småskoleseminariet i staden. Där bodde tre blivande lärare och Adéle var sugen på att läsa, hon tjuvläste deras böcker och blev intresserad av lärarkallet. Det berättas att Adéles mor rodde över älven från Norra Hedensbyn till Södra Hedensbyn för att låna pengar av någon bekant för att Adéle skulle ha råd att studera till lärarinna. Det var inte lätt på den tiden och Adéle fick senare i livet hjälpa till att avbetala lånet med sin lilla lön.

Läsåret 1924-1925 studerade Adéle vid Västerbottens läns landstings småskoleseminarium i Skellefteå. Hon tillhörde klass 1 B. Klassföreståndarinna var Eola A:son Gidner. I Adéles klass var de 18 elever. I den klassen fanns även en blivande lärarinna från Myckle vid namn Anna Stenberg. Hon och Adéle blev goda vänner. Fotot av Adéle kommer från Annas album. Både Adéle och Anna utexaminerades från seminariet 1926. Adéles första tjänstgöring som lärarinna var vid skolan i Morön där hon arbetade åren 1927-1928, 1928-1931 var hon i Orrliden, därefter i Norrström-Brännvattnet 1931-1938, Krångfors 1938-1939 och vid Brännan (Kyrkobordet) skola sedan 1939 och 30 år framåt.

Hennes kännetecken som lärarinna var kärlek till barnen, beslutsamhet och plikttrohet i undervisningen, vilket gjorde henne till en väldigt omtyckt person av såväl elever som föräldrar. Som vän var Adéle högt uppskattad för sin timida och försynta personlighet.

Fröken Hedberg var också ideellt intresserad, särskilt av syföreningsverksamheter. Otaliga var de vackra och gedigna handarbeten som via missionsauktionerna hamnat hos olika hem. Andra intressen som Adéle hade var att läsa böcker, att delta i studiecirklar, måla porslin, baka samt att bjuda släkt och vänner på kaffe. Hon var också aktiv inom missionskyrkan, redan 1927 engagerade hon sig där och var sedan aktiv enda fram till 1990-talet.

1965 vigdes Adéle med änkemannen och smältverksarbetaren Karl Joel Jonsson född 1906-02-03 i Gällivare men uppvuxen i Norra Hedensbyn. Äktenskapet varade dock inte länge. Redan 27 november 1966 dog Joel på Skellefteå lasarett.

Adéle fick ett långt liv. Hon slutade sina dagar i fiskarstugan i Kågnäsudden 16 juni 2002, 96 år ung.

Källor: Kyrkböcker, boken "Sveriges småskollärarinnor i ord och bild", katalog läsåret 1924-1925 från Västerbottens läns landstings småskoleseminarium och andra skriftliga uppgifter.

Anders Hedlund och andra hustrun Anna Stenlund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Anders "Skomakar-Ant" Hedlund föddes 6 oktober 1855 i Ljusvattnet, Burträsk som son till Johan Anton Andersson, barnfödd i nämnda by och hans maka Anna Lovisa Nilsdotter, bördig från Burvik i Skellefteå socken. 1869 flyttade Anders med sina syskon och föräldrar till den lilla byn Björknäs, strax norr om Stora Blåbergsliden i Burträsk socken.

"Laskar-Ant", som han också kallades, lärde sig till skomakare i Luleå. En oktoberdag 1880 vigdes han med Anna Fredrika Lindahl född 18 juli 1860 i Stora Blåbergsliden, Burträsk, som dotter till Olof Olsson Lindahl samt hans hustru Johanna Olofsdotter. Anders och Anna fick sönerna Fredrik och Konrad. De bosatte sig i ett torp i Björknäs. Familjen hade en ko, får och några getter. 1884 bosatte sig familjen Hedlund i Degerlund, också inom Burträsk socken. Där föddes dottern Anna Lovisa. 1886 flyttade familjen tillbaka till Björknäs. Ytterligare fem barn, fyra söner och en dotter, såg dagens ljus där. Sonen Olof Helmer dog av difteri 6 år gammal 1893.

21 september år 1900 avled Anders Hedlunds hustru Anna. Tretton dagar efter sin 51-årsdag (1906) gifte "skomakar-Ant" om sig. Han gifte sig med ytterligare en Anna. Denna gång med Anna Karolina Stenlund född 1876-07-26 i Lilla Blåbergsliden, dotter till inhysehjon Fabian Stenlund, barnfödd i nämnda by och hans maka Emma Karolina Abrahamsdotter, härstammande från Brännbergsliden.

"Ant" Hedlund var fattig och klarade inte av att ta hand om alla barnen. Därför fick sonen Konrad, från första giftet, växa upp hos sin faster och hennes man i Stenbäcken, Burträsk. Sonen Andreas fick plats hos en familj i Brönstjärn. I "Ant" och Anna född Stenlunds äktenskap föddes fem barn.

Anders Hedlunds huvudsakliga försörjning var att han tillverkade skor. En dag gjorde han nio skor. Ungefär när han gifte sig för andra gången fick han 75 öre i betalning för ett par kängskor. Han var ofta till Ljusvattnet och tillverkade skor. I ungdomens dagar hade han huggit sig i sitt vänstra knä, varför han blev stelbent och liksom "hoppade fram". Han var dock mycket vig och bra på att åka skidor.

1915 flyttade "Ant" och Anna med sina barn till Stenbäcken, Burträsk nära Rismyrliden inom Skellefteå socken. Samma år flyttades torpet i Björknäs som Hedlunds bott i till norra Tväråbyn, Burträsk.

En stor sorg för "Ant" var när han tvingades att följa äldste sonen Fredrik och hans familj till graven. Fredrik var gift med Anna Englund från Innansjön. De hade fyra barn och bodde också i Stenbäcken. Familjen var hårt drabbad av lungsot eller tuberkulos som det ju också heter. Det berättas att familjen hade hyst en luffare och fått in smittan i huset på så vis. De hade använt samma fäll som luffaren tidigare hade haft. Alla fyra barnen dog, två i lungsot. Av samma sjukdom avled även Anna och Fredrik, 1915 respektive 1920.

Anders "skomakar-Ant" Hedlund själv gick bort 12 januari 1923 i sviterna av lunginflammation och hjärnblödning. Efter hans död flyttade änkan Anna till Ljusvattnet, Burträsk tillsammans med sina fyra barn. I samband med detta flyttades familjens stuga från Stenbäcken till Nyfors, Skellefteå socken, där den monterades upp igen.

Änkefru Anna Hedlund hade i hela sitt liv varit frisk. Hon hade aldrig haft några höga krav på livet men hon var snabb och duktig på att arbeta. Hon hade också ett visst överskott av energi, vilket alla beundrade henne för. I ungdomen arbetade hon som piga i Stensträsk och Källheden, Burträsk. En stor bedrövelse för henne var när sonen Gunnar omkom vid badning i Risån 16 juli 1934. Han var då gift och efterlämnade maka samt tre minderåriga barn. I Ljusvattnet fick Anna i slutet av sitt liv god omvårdnad av yngsta dottern med make. Där slutade hon sina dagar efter några dagars sjukdom, just hemkommen från en resa den 6 juli 1954.

Källor: Kyrkböcker, tidningsnotiser och andra skriftliga uppgifter.

Magnus och Elin Vestman. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Nils Johan Magnus Vestman föddes 1877-08-29 i Kalvträsk, Burträsk som son till handlaren samt bonden Nils Olofsson Vestman, bördig från Grisbacka, Umeå och hans hustru Sofia Josefina Persdotter Lundström, barnfödd i Kalvträsk. Magnus, som kallades för "Manne", hade nio syskon, endast två av dessa, en bror och en syster, levde till vuxen ålder. Systern var min morfars mor.

"Manne" bodde hela sitt liv i Kalvträsk. Liksom fadern som var handlare, kom "Manne" också in på samma bana. Redan som liten pojke följde han sin far på olika affärsresor. I Medle, Skellefteå hittade "Manne" sin blivande hustru Elin "Ellen" Emilia Magdalena Burlin född 1877-04-03 i Kattisträsk, Norsjö, dotter till Zakris Vilhelm Burlin, barnfödd därstädes och hans hustru Johanna Emilia Rönnmark, härstammande från Ytterstfors, Byske. Ellen växte upp i en syskonskara på nio barn. 1897 hade hennes familj flyttat till Medle. 1899 vigdes "Manne" och "Ellen".

"Manne" och "Ellen" blev föräldrar till 13 barn, tre av dessa dog som små. Magnus Vestman öppnade egen handelsrörelse i Kalvträsk 1907. Från början var affärsverksamheten inte så storskalig eftersom han vid sidan om hade ett jordbruk att sköta.

I takt med att barnaskaran växte, liksom arbetskraften, utökades både jordbruket och affärerna till att omfatta de större i orten. På senare år ägnade sig Vestman åt trävaruaffärer. Otaliga var de kronstämplingar som han förädlat.

Som människa och vän var Magnus Vestman känd som en gemytlig samt tjänstvillig personlighet. Uppskattad av såväl kunder som vänner, för han var alltid glad och skämtsam i livets alla skeenden.

Hustrun Ellen var mycket ideellt intresserad. När IOGT-logen Härolden bildades hösten 1904 var hon en av medlemmarna. När Ellen fyllde 55 år 1932, var hon den enda kvarvarande chartermedlemmen (medlem som varit med sen starten) i logen. Inom logen utförde hon ett gott arbete. Hon var en god och vänsäll människa, varför hon hade erhållit allas uppskattning.

Trots olika prövningar i livet höll "Manne" och "Ellen" humöret uppe. 1917, under pågående världskrig, tvingades de att följa äldste sonen John till graven. Han avled i sviterna av tuberkulos, blott 16 år. Två år senare dog även sonen Axel fyra år. 1929 gick sonen Gunnar bort 23 år.

Ett smärtsamt dödsbud nådde Kalvträskbygden på påskaftonens morgon 8 april 1939, mälande att handlanden Magnus Vestman hastigt avlidit under natten.

Makens bortgång tog "Ellen" hårt. Det höll på att krossa henne men hennes starka livsvilja vann över det hårda slaget. På senare år var hennes hälsa sviktande, en enträgen ledvärk gjorde "Ellen" delvis oförmögen att arbeta, men oavbrutet fortsatte hon med sina arbetsuppgifter. I hemmet var hon en solstråle för sin familj och alltid mån om deras bästa. Hon somnade plötsligt in i hemmet söndagen 31 mars 1946, 68 år.

Karesia och Sven Svensson. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karesia "Kajsa" Augusta Sofia Wimmerdahl föddes 1903-02-19 i Skellefteå stad som dotter till snickaren Karl Johan Oskar Wimmerdahl, barnfödd i Västertelje församling och hans hustru EMMA Elisabet Tornéus, bördig från Piteå stad. 20 år gammal avlade Karesia småskollärarexamen vid seminariet i Skellefteå. Hennes första tjänstgöring som lärarinna var vid skolan i Lidberg inom Skellefteå landsförsamling. Där verkade hon fram till 1930 när hon erhöll plats som lärarinna vid skolan i Karsträsk, en tjänst som hon hade i flera års tid. Därefter var hon verksam som lärarinna vid Moröns skola i Skellefteå, i Bergliden och Finnfors. 1942 vigdes Karesia med hemmansägare Sven Anders Svensson född 1908-10-23 i Finnfors, son till godsägare Nils Svensson, barnfödd i Skorped, Västernorrland och hans hustru Helena Karolina "Lina" Hedlund, bördig från Krångnäs, Skellefteå. Karesia och Sven bosatte sig i Finnfors där de övertog hans föräldrars jordbruk. Karesia tjänstgjorde där en tid som lärarinna. Från 1948 tjänstgjorde hon dock som lärarinna vid skolan i Klutmark, vilket blev hennes sista arbetsplats. Tack vare sin okonstlade och enkla personlighet hade hon gjort sig uppskattad i sin omgivning och skaffat sig många vänner. Såsom lärarinna var hon mycket duktig och omtyckt. I hemmet avled Karesia 1 april 1964, vid en ålder av 61 år.

1931 blev Sven Svensson anställd vid Rönnskärsverken i Skelleftehamn. Där var han till 1940. Sedan dess ägnade han all sin tid åt sin fars jordbruk som han övertog 1936. 1952 fanns 6 kor och 1 häst på gården.

1965 avskaffade Sven Svensson djuren på gården och drev jordbruket vidare utan kreatur. Han var politiskt intresserad och var bland annat ledamot i Skellefteå kommunalfullmäktige som Folkpartiets representant, skiftesgodeman, ledamot av taxerings- och socialnämnden. Dessutom var han valnämndens ordförande. Som person var Svensson sympatisk och avhållen. Sven somnade in 29 oktober 1978, 70 år ung.

Axel Edqvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Axel Edqvist föddes 9 mars 1888 i Stavvattnet inom Lövångers socken som son till J.P. Eriksson och hans hustru Johanna Gustava Holm. I unga år arbetade Axel som skomakare. Cirka 1910 tog han sig efternamnet Edqvist. 1911 gifte han sig med Ingeborg Elisabet Tufberg född 1882-05-29 i Vallen, Lövånger, dotter till soldat Per Efraim Tufberg och hans maka Karolina Vahlberg. I Axel och Ingeborgs äktenskap föddes tre barn, varav det äldsta levde i endast två dagar. 1915 flyttade makarna Edqvist, deras barn och Axels föräldrar till Bissjön där de köpt ett hemman. Axel uppodlade hemmanet med två hektar. 1943 fanns en häst, tre kor, två ungdjur, en gris och ett får som djurbesättning på gården.Ingeborg Edqvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Under tiden i Bissjön började Axel att intressera sig för sågverksrörelser och han var delägare i en motordriven såg. Med tiden blev han en "skogskarl" och arbetade åt firman A. Huss & Co i Lövånger som tummare (virkesmätare). Hemmanet i Bissjön såldes cirka 1946. Axel och Ingeborg flyttade då till en mindre gård på Strömbacken i Lövånger. Axel ägnade sig efter flytten åt skogsaffärer på heltid. Han var skogsfaktor och uppköpare. Därefter blev det Norrlands tunnindustri i Örviken för hans del. Han var högt uppskattad bland sina kollegor och utförde sina arbetsuppgifter till full belåtenhet. Som person var Edqvist pratglad och trevlig. Han hade ett gott humör och var ständigt skojfrisk.

Ingeborg var en driftig och duktig husmor. Arbetsglädje och en aldrig vikande framtidstro var signifikativt för hennes livsgärning. Hon var en gedigen person och hade ett gott hjärta. Gästvänlig och hjälpsam mot alla hon mötte, hade fru Edqvist varit den godhjärtade grannen samt vännen. Ingeborg var religiöst intresserad och deltog aktivt i missionens arbete. Fridfull, som hon var, ägnade hon sin tid åt hemmet och familjen.

På Hemgården i Lövånger insomnade Ingeborg Edqvist lördagen 25 juni 1966, 84 år gammal. Axel levde till måndagen 1 februari 1971 när han också slutade sin vandring på jorden. Han blev nästan 83 år.

Oskar Sjöström. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.Johanna Bergström. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Köpman Oskar Olof Andreas Sjöström föddes 11 oktober 1873 i Umeå som son till skrivaren Carl Johan Sjöström, bördig från Umeå och hans maka Augusta Vilhelmina Nilsson, barnfödd i Växjö.

Sin bana inom affärslivet började Oskar hos grosshandlare J. O. Wikström i Umeå. 1893 flyttade Oskar till Skellefteå stad där han blev föreståndare för Sidenmark & Co:s manufakturaffär. (Affären huserade i korsningen Storgatan/Stationsgatan där Ömans mattor från år 1912 var inrymda). 1899 startade Oskar egen affär inom samma bransch vilken han drev till 1911 för att därefter ägna sig åt yrket som resande försäljare. Han reste runt i hela landet som representant för firmorna Lagerstedt & Co i Göteborg samt John Lundin, Stockholm.

Hos Sidenmark & Co fanns från 1896 ett handelsbiträde vid namn Johanna "Hanna" Bergström, som kom att bli Oskars hustru. Hon var född 26 december 1873 i Luleå, dotter till snickaren samt vaktmästaren Johannes Bergström, bördig från Luleå och hans hustru Ulrika Vikström, också härstammande från samma ort.

Oskar och "Hanna" vigdes till äkta makar 1 april 1900. I deras äktenskap föddes sex barn, tre döttrar och tre söner. En stor sorg för makarna Sjöström var när näst äldsta dottern avled i sviterna av tuberkulos vid 22 års ålder julafton 1926. Samma sjukdom ändade även livet för deras yngste son som somnade in 14 juni 1929, knappt fyllda 18 år.

Cirka 70 år gammal slutade Oskar som resande försäljare och slog sig ner i Skellefteå. Han ägnade sig då åt agenturverksamhet och var bland annat en tid Skelleftebladet behjälplig på deras distributionsavdelning. Vid 80-års ålder sysslade han fortfarande med sin agenturrörelse. För sin ålder var han pigg och vital, både mentalt samt fysiskt.

Hjärtlig, gladlynt och vänfast var tre egenskaper som kännetecknade Oskar Sjöström. Han mötte ofta sina medmänniskor med ett blygsamt leende. Tack vare dessa karaktärsdrag hade han skaffat sig en stor vänkrets.

Johanna eller "Hanna" Sjöström, som hon kallades, ägnade sin tid åt familjen och hemmet. Utåt visade hon sig inte så mycket men hon var en aktiv medlem i husmodersföreningen sedan dess begynnelse. Varmhjärtad och trevlig hade hon förvärvat många vänner genom åren.

Efter en lång tids sjukdom insomnade Oskar Sjöström på Skellefteå lasarett fredagen 29 april 1955. Han blev 81 år. "Hanna" Sjöström avled även hon på lasarettet söndagen 9 augusti 1959, 85 år. Från åtminstone 1930 och fram till sitt frånfälle var makarna bosatta på Skeppargatan 4 A i Skellefteå. Frid över deras minnen!