Jag har fått önskemål om att skriva ett inlägg och berätta lite grand om vilka källor jag använder till mina blogginlägg. Jag gör ett försök här. Tidningsnotiser, byaböcker, övrig lokalhistorisk litteratur och muntliga uppgifter från släktingar är framför allt de källor jag använder mig av, förutom kyrkböcker så klart. Svenskt porträttarkiv (portrattarkiv.se) innehåller också mycket användbar information liksom protokoll både från föreningar och kommun. Dessa har jag använt mig av när jag har bloggat om vissa individer. 

Tidningsnotis om Johan Granlund i Önnesmark, Lövånger som fyllde 60 år 1948. Från tidningen Skelleftebladet.

Förr var det vanligt att när någon fyllde år, att en text ofta skrevs om jubilaren. Texten skickades in till lokaltidningen. Ett exempel är denna tidningsnotis om Johan Granlund (se urklippet till vänster). Detta är en gångbar källa till ett blogginlägg.

Böcker om byar eller orter finns ju från alla delar av landet menBoken om min hemby Holmsvattnet var jag med och skrev. Den gavs ut 2015. Så här kan en byabok se ut. Eget foto av bokens framsida. kanske är det vanligast i Västerbotten och i norra delarna av länet. Här har genom åren cirka 100 olika byaböcke givits ut om jag inte är felinformerad. Lokalbefolkningen har dokumenterat sin by eller sin trakts historia i en bok. Sådana böcker kan vara en guldgruva för släktforskare. De kan innehålla mycket värdefull och intressant information om ens släktingar. Ett tips från mig är att kolla upp om det finns någon bok skriven om den plats där era anor har bott. Byaböcker finns ofta att låna på bibliotek. 

Genom åren har jag intervjuat flera släktingar och antecknat, ibland spelat in, vad de har berättat. Deras uppgifter har jag också använt som källa i mina blogginlägg. Anekdoter om personer, fakta eller andra upplysningar man kan få av släktingar, kan man inte alltid hitta någon annanstans. Därför kan deras berättelser vara ovärdeliga för en släktforskare. Passa på att intervjua era anhöriga innan det är för sent. Även om inte ni har någon mor- eller farförälder i livet kan exempelvis deras eventuella syskon eller kusiner vara värda att ta kontakt med. De kan ha intressanta saker att berätta om släkten, det vet jag av egen erfarenhet. 

Det var några exempel på de källor jag använder mig av till mina blogginlägg. Säkert har jag glömt någon källa men de huvudsakliga har jag nämnt. Hoppas att ni läsare har fått lite inspiration att själva börja skriva om era släktingar i någon form. Det tycker jag att ni ska göra. 

Isak Lundmark 1961. Foto: Rudolf Lundström. Privat bildsamling. Den 14 december 1898 föddes i byn Illvädersträsk inom Burträsk socken, en liten gosse som vid dopet fick namnet Isak Hjalmar. Föräldrarna var Johan Petter Johansson Lundmark, bördig från Sävar och hans hustru Magdalena Eufrosyna Isaksdotter, barnfödd i Burträsk.

Isak växte upp i en stor syskonskara, bestående av tio barn. 1902 flyttade familjen till Västra Blisterliden där de arrenderade en gård som ägdes av Domänverket. Utan vidare orsak brann gården ner till grunden en sommar. Anblicken av stora och vackra vidder smekte Isaks blick under uppväxtåren i Västra Blisterliden. Han upplevde gemenskapen med föräldrar och syskon, i en atmosfär där den yttre knappheten inte förmådde att kuva vördnaden för Gud samt belåtenhet. På ålderns höst mindes han ofta tillbaka till den tiden, särskilt till sin fromma mor, vilket för honom innebar en ljus och rik tacksamhet.

Redan i tidiga tonåren gav sig Isak ut i förvärvslivet. Han arbetade en tid i skogen men insåg snabbt att hans håg stod till snickeribranschen. Lundmark blev kompanjon med sin granne från barndomstiden, snickaren Viktor Dahlqvist. De båda startade 1918 en mindre snickerirörelse i Storliden, Burträsk. 1921 bar det av till Burträsk eller Gammelbyn som samhället hette då. Där byggde Isak och Viktor tillsammans med ytterligare en kamrat, en snickeriverkstad. 1925 brann denna verkstad ner. Under den tiden hade dessutom Isak lämnat firman. Tidigare hade Isak också haft tjänst vid möbelsnickerier i Umeå och Vännäs. Isak gifte sig samma år med Elin Josefina Morén född 3 september 1900 i Mora, Burträsk, dotter till Nikanor Morén och hans hustru Margareta Eufrosyna Asplund, bägge härstammande från Burträsk socken. Elin hade, liksom Isak, nio syskon.

Isak hade bestämt sig för att starta en snickerifabrik i Åsträsks stationssamhälle. Dit flyttade han med sin nyblivna hustru och deras nyfödde son 1925. Drivkällan till fabriken var en stor lokomobil, en slags ångmaskin. Det var en mindre anläggning men cirka tio personer hade nog arbete vid fabriken. Vad som skulle tillverkas vid industrianläggningen är inte känt men likkistor och byggnadssnickerier har nämnts som objekt. Redan 1929 brann fabriken ned och året efter lämnade Isak med sin familj Åsträsk. Flyttlasset bar av till Bygdsiljum där Isak hyrde B. Åströms snickerifabrik under cirka ett års tid. Familjen Lundmark bestod nu av fyra barn och två vuxna. 1931 övertog Isak sin svärfaders jordbruk i Mora, Burträsk och Lundmarks slog sig ner där. 1936 erhöll Isak anställning vid Bertil Lindgrens snickerifabrik i Bodbysund, 1944 blev han verkmästare där. Samma år föddes Isak och Elins åttonde barn, som också blev deras sista.

Vid sidan om sitt yrke hade Lundmark ägnat mycket tid och energi åt det kommunala livet. Han hade varit ordförande i Burträskkretsen av SAP, vice ordförande i kyrkofullmäktige, kyrkorådet samt i fattigvårdsstyrelsen. Ledamot i skolstyrelsen och ekonominämnden samt ordförande i socialnämnden var han också. I fem års tid innehade han posten som kyrkvärd. Isak var därtill medlem i Träindustriarbetarförbundet, Bodbysunds Arbetarekommun, hantverksförening samt blomsterfonden, med flera uppdrag.

När byggnadskontoret i Burträsk sökte efter en man i branschen föll valet på Isak Lundmark. Den platsen passade honom som hand i handske och där tjänstgjorde han ofta som arbetsledare. Under denna tid skedde en stor expansion på byggnadsfronten i socknen. På byggnadskontoret kombinerade han kontorsjobb med fältarbete. Han tjänstgjorde även som lärare vid kurser i byggnadsteknik. Tack vare denna befattning kom han i kontakt med invånarna i socknen och deras levnadsförhållanden. Detta hade han nytta av, eftersom han i egenskap av socialnämndens ordförande hade i uppgift att med samhällets omsorg ta hand om alla dem som hade behov därav. Därvid besjälades han av en stor lidelse, som på inget sätt grumlades av smicker eller sentimentalitet. När den nya kyrkan i Burträsk skulle uppföras invaldes Lundmark i byggnadskommittén. Det förtroendet var tveklöst det bästa han hade varit med om i offentliga sammanhang, sade han själv när församlingens nya katedral stod klar 1949.

Som person var Isak Lundmark lugn och försynt. Han var aktad och avhållen av alla han kommit i kontakt med. En stor vänskara hade han skaffat sig.

Sedan pensioneringen 1964 var han inte sysslolös. I hemmet hade han en mindre snickeriverkstad där han tillverkade fina saker. Den 9 juni 1970 slutade Isak sina dagar på jorden, han blev 71 år.

Om hustrun Elin kan berättas att hon var anspråkslös och trevlig till sin läggning. Hon var allmänt omtyckt i sin omgivning. Bredvid kallet som husmor hade hon ägnat tid åt den kristliga ungdomsverksamheten i trakten. Hon var också söndagsskollärarinna i Bodbysund i flera års tid. Därutöver kan nämnas att hon var ledare för syföreningen i Mora, Burträsk. Hon somnade in 1 maj 1989, 88 år ung. Då bosatt i Skellefteå.

Helmer Hedman. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Signe Hedman född Berglund, troligtvis med sonen Tore. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Helmer Hedman föddes 1892-06-18 i Holmsvattnet, Skellefteå socken som son till Johan Larsson Hedman, barnfödd i Holmsvattnet och hans andra hustru Anna Eufrosyna Larsdotter, bördig från Vikdal inom socknen.

Helmer blev tidigt intresserad av djur och slakt. Intresset började redan under skoltiden. Han hade hört att man kunde klubba ett djur innan man stack det. Vid denna tid var det inte särskilt vanligt förekommande, av samma anledning som än i dag råder i vissa religioner. Under Helmers tid var skolan inhyst hos familjen Pettersson i Holmsvattnet. (Bönhuset i byn som även inhyste skola invigdes först 1911 så detta hände innan dess). Hos Petterssons arbetade en dräng vid namn Anders Andersson. Han var omtalad för sitt ganska häftiga humör. Han frågade Helmer om han nästa rast kunde hålla en bagge som skulle slaktas, eftersom Anders hade förstått att Helmer var intresserad av djurslakt. Helmer skaffade sig en "reedjäl ööx" (en rejäl yxa). När Anders kom med baggen till dörren föll yxan med kraft. Därefter sprang Helmer in i skolsalen, rädd för Anders reaktion. Nästa rast kom Anders in i skolsalen. Döm om Helmers förvåning när Anders utbrast: "He djick handena å, bloon rann a ändå" (Det gick det där också, blodet rann av ändå). Från och med då fick Helmer klubba djuren vid slakt!

Vid husknuten, precis bakom skolsalen fanns en stubbe man snubblade över när man sprang runt gården. Helmer hade lärt sig hur man sprängde med dynamit. Han och de andra "storpojkarna" laddade samt tände på just när klockan ringde för att rasten var slut. De sprang in. Det blev en hiskelig smäll alldeles bakom väggen där lärarinnan stod. Hon blev så rädd att hon satte sig på golvet. Sedan ställde hon sig upp och sprang ut efter Anders som hon använde för att ge "storpojkarna" en avhyvling. Hon hade lite svårt med dem. Anders kom, men först inspekterade han förödelsen. Döm om lärarinnans förvåning när han kom in och sa: "Handena vaar bra, I ha laing ånnre hur I skuull fa bort'n". (Det där var bra, jag har länge undrat hur jag skulle få bort den).

Helmers äldre bröder Konrad och Edvard bedrev slakterirörelse i Ursviken en tid. Helmer arbetade där åren 1911-1915. Det sistnämnda året flyttade Helmer till Skellefteå stad där han erhöll anställning vid sin bror F. A. Hedmans charkuteriaffär. 1917 gifte sig Helmer med Signe Karolina Berglund född 1895-01-23 i Nyborg, Långviken i Skellefteå socken, dotter till bonden Carl Anton Berglund född i Häbbersliden men uppvuxen i Västbäck och Stavbäck, samt hans hustru Ida Karolina Löfgren, bördig från Renbergsvattnet, Burträsk.

Signe hade före äktenskapet med Helmer varit piga hos grosshandlare Magnus Fredrik Öman i Skellefteå stad och därefter hos fröken Fredrika Charlotta Häggbom. I Helmer och Signes äktenskap föddes tre barn, en son och två döttrar. Familjen bodde till en början på Kanalgatan 67 i Skellefteå, från cirka 1932 bodde familjen på Högalidsgatan 20 i Skellefteå. Så småningom blev Helmer verkmästare på Hedmans charkuteriaffär. Där blev han kvar fram till pensioneringen. Helmer var en duktig och arbetsam man, inte rädd för att ta i när så behövdes.

Signe led länge av sjukdom och vårdades på lasarettet. Hon somnade in måndagen 20 juni 1949 i en ålder av 54 år. Hon var en hjärtegod kvinna som ägnade all sin tid och energi åt hemmet samt familjen.

Helmer gifte om sig 1952 med Ada Katarina Forsberg född 1903-03-25 i Södra Tuvan, Skelllefteå, dotter till Johan Axel Forsberg och hans hustru Johanna Katarina Risberg. Tre år gammal blev Ada faderlös. I ett år hade Ada varit piga hos grosshandlare Johan Gustaf Wahlberg i Skellefteå stad. Därefter tjänstgjorde hon en tid som hushållerska hos montör Johan Gustaf Hedström och hans familj. När hustrun dog gifte sig Johan Gustaf med Ada. De fick inga gemensamma barn men de adopterade en son. Ada blev änka 1949 och gifte alltså sedan om sig med Helmer Hedman.

De sista sex åren var Helmer sjuklig och vårdades på Skellefteå lasarett. Där slutade han sina dagar tisdagen 12 juni 1973, knappt en vecka före sin 81-årsdag. Ada somnade in 23 mars 1983, två dagar före sin 80-årsdag.

Jonas Vedin 1966. Fotograf: Rudolf Lundström. Privat bildsamling. Jonas "n'Jonk" Anton Vedin föddes 2 augusti 1894 i Villvattnet, Burträsk som barn nummer tre i en syskonskara på fem till föräldrarna Karl Johan Vedin och hans hustru Hedvig "Hedda" Kristina Eriksdotter, båda bördiga från Villvattnet.

Jonas vigdes 1921 med Svea Ingeborg Andersson född 1897-04-06 i Villvattnet, som näst äldst av tio barn till Johan Fredrik "Kvist-Jane" Andersson och hans hustru Vendla Karolina Lindgren, bägge härstammande från Villvattnet.

I äktenskapet mellan Jonas och Svea föddes fem barn. När Jonas föräldrar slutade som bönder 1928, övertog Jonas och brodern Arvid varsin halva av hemmanet. Delningen skedde genom lottdragning, Arvid erhöll den ursprungliga delen, Jonas fick den andra delen. Fram tills dess hade Jonas bott med sin familj på hemgården.

Den nya gården födde fem kor och häst. Jonas stod för ett idogt arbete med att uppodla myrmark. Detta gjorde han med dåtidens primitiva redskap. Parallellt med jordbruksarbetet sysslade "n'Jonk" vintertid med skogskörslor. Han var aldrig rastlös. Därtill kan tilläggas att han i 30 års tid var anställd som vägvakt. En syssla han skötte på ett ypperligt sätt. Han var generellt intresserad av offentliga uppdrag. Skiftesgodeman blev han vid 30 års ålder och innehade befattningen under en lång tid. Stämningsman var han också i distriktet. Under två perioder satt han dessutom i Burträsk kommunfullmäktige. Vice ordförande i valnämnden, skoltillsyningsman samt medlem i hushållningssällskapet var han också. Det gamla skolhuset i Villvattnet fylldes så småningom av militärprylar. Då fanns ingen lämpligare tillsyningsman än Jonas Vedin. I ungdomen var jakt hans främsta fritidsintresse. En sysselsättning han med glädje tänkte tillbaka på och ofta berättade om på äldre dagar.

Måndagen den 24/1 1949 avled Svea. Hon hade i ett antal år lidit av högt blodtryck, men den sista tiden varit ganska kry. På måndagseftermiddagen (den 24/1) hade hon besökt sina systrar och var på väg hem från dessa när hon på farstutrappan till sitt hem föll ihop. Där hittades hon av yngste sonen. Läkare tillkallades vilken vid sin ankomst konstaterade hjärnblödning. Dödsfallet inträffade några timmar senare. Svea skulle fylla 53 år i april samma år.

Svea var en arbetsmänniska som få, glad och gästvänlig, alltid beredd att ge en hjälpande hand. Sorgen efter henne var stor både inom släkten och byn. Hustruns bortgång var ett hårt slag för Jonas. Han klarade av motgången och fortsatte med skötseln av hemmanet tills äldste sonen övertog det 1959. Jonas bodde dock även fortsättningsvis kvar på gården. Hemmanet hade varit kreaturslöst sedan 1956.

Jonas låg inte på sofflocket och slöade bara för att han hade överlåtit hemmanet till sonen. Tvärtom. Han var snabbfotad, ständigt skojfrisk, trevlig och gladlynt samt vänsäll. Arbetet räckte gott och väl till för den som ville arbeta. Han var begåvad med en slitstark och beundransvärd hälsa. Vid 75 års ålder hjälpte han sin syster och svåger med slåttern. 80 år gammal hade han endast vårdats en månad på sjukhus, i övrigt hade han varit fullt frisk.

"Ingenting är som förut", tyckte "n'Jonk" när han fyllde 80 år 1974. "Nu är man bonde men driver kreaturslöst." Vedin var optimist och trodde att bönder skulle återvända till sitt "rätta element" med tiden.

Från och med cirka 80 års ålder vistades Jonas på Gästhemmet, Burträskgården och de sista två åren på sjukhemmet i Burträsk. Där somnade han hastigt in lördagen den 5 maj 1984, 89 år ung.

Viktor Johansson. Foto: Mauritz Lindqvist, Norsjö. Privat bildsamling.Jonas Viktor Johansson föddes 1893-11-17 i Långträsk, Malå som son till Johan Olofsson och hans hustru Fredrika Fredriksdotter. Viktor var yngst i en stor syskonskara.

År 1919 flyttade Viktor till Petikträsk, Norsjö. I fem års tid var han dräng hos Axel Joel Almlöf, som var gift med Viktors äldre syster Sara Evelina Johansson. 1924 vigdes Viktor med familjens fosterdotter, Dagny Johanna Lidén barnfödd 1902-09-23 i Svansele, Norsjö, dotter till faktor Erik Lidén och hans hustru Johanna Elisabet Almlöf. Viktor köpte sedan en avsöndring från Almlöfs hemman och byggde upp en egen gård. I hemmet fostrades fyra barn, en son och tre döttrar.

Utöver skötseln av det egna jordbruket, var Viktors huvudsakliga sysselsättning skogs- och flottningsarbete. Som flottare började han redan 1914 i Skellefteälven och slutade där 1962. Han var dessutom varje sommar, fram till åtminstone 70 års ålder, delaktig i flottningen i Petikån. Sedan ungdomsåren arbetade han i skogen med timmerhuggning vilket han var sysselsatt med fram till uppnådd pensionsålder.

I ungdomens dagar arbetade även Viktor som lantbrevbärare på sträckan Petikträsk-Haraliden-Rörträsk-Dragnäs-Granbergs-liden. Den uppgiften skötte han i 14 år. Han fortsatte med lantbrevbäringen till Rörträsk när de övriga byarna fått sin postgång ordnad på annat vis.

Viktor Johansson var en intresserad hemvärnsman och gruppchef för Petikträsks hemvärn. Han var känd som en duktig och pålitlig karl.

Hans fritidsintresse var fiske. När han hade blivit pensionär ägnade han sig åt träslöjd. Fina saker tillverkade han, bland annat bord och skålar i masur från ämnen som han med hjälp av sin hustru hittade i skogen. Johansson var mycket skicklig inom detta område.

Viktor somnade in tisdagen 13 augusti 1974 på Umeå lasarett efter cirka ett års sjukdom. Han blev 80 år. Efter makens död flyttade Dagny till Norsjö. Första tiden bodde hon i en pensionärslägenhet. Senare flyttade hon till äldreboendet Solbacka. Hennes intressen var bärplockning, blommor samt det egna hemmet. Hon slutade sina dagar på juldagen 25/12 1993.

Richard och Karolina Nilsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Richard Nilsson föddes 17 maj 1875 i Räftkläppen, Skellefteå socken som son till nämndeman Nils Nilsson "Nirsch Nirscha", bördig från Bjurvattnet och hans hustru Matilda Gustafsdotter, uppvuxen i Räftkläppen.

Richard övertog hälften av föräldrahemmanet i Räftkläppen. Där fanns en gård som var uppförd 1842 av Gustaf Andersson, Richards morfar. Anna Karolina "Lina" Avander född 26/6 1882 kom som piga till gården 1902. Hon härstammade från Klockarliden, Norsjö och var dotter till Karl Johan Avander, barnfödd i Jörns socken samt hans hustru Margreta Kristina Persdotter, bördig från Bastuträsk.

1903 vigdes Richard och "Lina" till äkta makar. Elva barn föddes i deras hem. Richard insjuknade i lungsot och avled i sviterna av sjukdomen 1 april 1922, 47 år ung. "Lina" kunde inte behålla hemmanet, varför allting såldes på auktion.

Johan Anton Nilsson, bördig från Rengård, Norsjö och hans hustru Hulda Gustafsson från Skärudden, Jörn, ropade in fastigheten. De flyttade in i storstugan och lämnade Bjurliden där de hade bott innan.

Richard och Karolinas yngsta barn, Bengt 11 år, Magda 9 år, Sigrid 4 år samt Ellen 2 år, auktionerades ut av kommunen. Allan, som då var 6,5 år vid faderns bortgång fick stanna hos sin mor eftersom han var sjuk. Han hade trampats i magen av en häst.

"Lina" flyttade hem till Klockarliden och skötte om sina åldriga föräldrar. Med sig hade hon Allan som avled sommaren 1927, också han i lungsot. Därefter flyttade "Lina" till Bjurliden där hon bodde med sina söner Uno och Bengt fram till sin bortgång 22/9 1953.

Vid Karolinas bortgång levde sju av de elva barnen, hon hade alltså upplevt många sorger genom åren men hon höll humöret uppe in i det sista. "Kläpp-Lina", som hon också kallades var religiöst intresserad och en tjänstvillig kvinna som varit med om ett hårt liv.

Per Anton och Agnes Tjernlund. Vigda 1917. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Per Anton Tjernlund föddes 14 september 1888 i Långselet, Skellefteå som son till Per Persson Tjernlund, bördig från Medle och hans hustru Kristina Katarina Karlsdotter, barnfödd i Långselet. P. A. var näst äldst i en syskonskara på fyra barn. Knappt fem år fyllda förlorade Per Anton sin fader, vilken avled i lunginflammation. Det var nog tufft för modern Kristina att ta hand om alla fyra barnen.

Vid 17 års ålder kom Per Anton som dräng till sin morbror Karl Karlsson och hans hustru Helena Margareta Vestermark i Skråmträsk. Där stannade han i 12 år tills han gifte sig 1917 med Agnes Katarina Lundqvist f. 1885-01-11, dotter till Anton Olofsson Lundqvist, härstammande från Medle och hans hustru Maria Erika Sundqvist, född i Örliden. Agnes föddes i Medle men flyttade vid tre års ålder med sina föräldrar och syskon till Skråmträsk. Nämnda Anton avled 1898, när Agnes var 13 år.

Per Anton och Agnes köpte hemmanet i Skråmträsk av tidigare nämnda Karl Karlsson samt hans hustru Helena född Vestermark. Makarna Tjernlund skapade sig ett trivsamt jordbrukarhem i byn. Familjen utökades med fyra döttrar, varav den näst äldsta endast levde i åtta månader. "Pelle", som Per Anton kallades, erhöll anställning vid Bolidens gruvaktiebolag 1925. Till en början sysslade han med byggnadsarbete. 1932 placerades han vid driften, samma år flyttade han med sin familj till Boliden. Efter en tid avancerade han till förman. Genom åren tjänstgjorde han på flera olika avdelningar, bland annat som förman vid krossverket och bangården samt på kontoret för malmtransporter. 1950, när gruvbolaget firade 25-årsjubileum, tilldelades "Pelle" medalj för lång och trogen tjänst. Få torde i så hög grad ha gjort skäl för de orden som farfarsmors kusin Per Anton Tjernlund. Av alla var han känd för sin duglighet och lojalitet. Han avgick med pension 1953. Två gånger i veckan kunde man dock fortsatt träffa honom på gruvområdet, där han var ciceron för turister.

"Pelle" var varmt religiös och socialt intresserad. Det gav honom många tillfällen till aktiva insatser i det offentliga livet. Han var med och bildade pensionärsföreningen i Boliden. Dess ordförande var han i flera år. I Bolidens DUF innehade han posten som kassör, i kyrkobröderna ordförande. Bolidens kyrkoråd var han även delaktig i. Från 1938 och cirka 25 år framåt var han kyrkvärd i Boliden. Han tillhörde också Skellefteå lfs kyrkofullmäktige. Ledamot av kyrko- och församlingshemsbyggnadskommittén hade han därtill varit. Inom Bolidenavdelningen av Sveriges arbetsledareförbund beklädde han befattningen som revisor.

Förman Tjernlund tillhörde den lugna skaran i landet. Försynt i sitt umgänge, kunnig samt ordentlig i sitt yrke, hade han vunnit både under- och överordnades likaledes sina kollegors förtroende såväl som vänskap.

Agnes var liksom sin make djupt religiös. Så länge hon orkade var hon en trogen besökare vid sammankomster i kyrkan och kapellet i Boliden. Hon var en duktig och arbetsam kvinna som skötte sina arbetsuppgifter i hemmet med stor omsorg samt pliktkänsla. Hennes hobby var vävning. Som person var hon präktig och försynt. I hemmet avled hon den 3 maj 1966, 81 år. På Skellefteå lasaretts långvårdsklinik slutade "Pelle" sina dagar den 13 november 1976, 88 år ung.

Olof Viksten. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Olof Villehad Viksten föddes 28 augusti 1884 i Bjurfors, Skellefteå som son till Villehad Karlsson Viksten, bördig från Östra Valliden och hans hustru Lovisa Olofsdotter, barnfödd i Holmfors, Skellefteå socken. Familjen flyttade i december 1885 till byn Norrström i Skellefteå församling. Vid knappt fyllda 15 års ålder förlorade Olof och hans tre syskon deras far genom en olyckshändelse.

1911 vigdes Olof med Hanna Karolina Lundström född 1884-05-20 i Forsbacka, dotter till Anders Andersson Lundström, härstammande från nämnda by och hans maka Johanna Viklund, bördig från Tjärn, Skellefteå. De tre första åren bodde Olof och Hanna i Norrström. 1914 övertog de Hannas fars hemman i Forsbacka. Makarnas äktenskap, som blev barnlöst, varade inte länge. Redan den 30 november 1920 avled Hanna av tuberkulos.

Olof gifte sig för andra gången 1923 med Siri Elisabet Vesterman född 25 mars 1895 i Petiknäs Norsjö, dotter till Margreta Kristina Lundmark, barnfödd i Finnforsberget, Skellefteå. Margreta Kristina gifte sig 1897 med Anders Gustaf Vesterman i Slut, Skellefteå socken. Där växte Siri upp. I äktenskapet med Olof föddes tre barn, dessutom hade makarna en gemensam dotter född före giftermålet. Siri hade också en son sedan tidigare. Totalt fostrades alltså fem barn i hemmet. I unga år hade Siri tjänst som hembiträde i bland annat Klutmark.

På gården i Forsbacka ägnade sig Vikstens åt jordbruk. Kreaturs-besättningen bestod år 1939 av en häst, fyra till fem kor och en gris.

Ett av Olofs fritidsintressen var skytte. Han var en aktiv medlem i Krångfors skytteförening. Han hade deltagit både i skytte- och skidskyttetävlingar.

Siris största intresse var det egna hemmet och omsorgen om detsamma. Hon skötte sina arbetsuppgifter som jordbrukarhustru på ett ambitiöst och bra sätt. Hon avled på Skellefteå lasarett, 16 maj 1976 vid 81 års ålder. Olof somnade in på sjukhemmet i Skellefteå den 4 juni 1977, 92 år ung.

Fotot föreställer Harald Lindmark från Ljusvattnet, Burträsk till vänster och J. A. Söderström, Kalvträsk till höger. De var goda vänner. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Anton "Janne" Söderström föddes 23/12 1888 i Kalvträsk, Burträsk socken som son till Nils Gustaf Söderström och hans hustru Katarina Juliana Edström. "Janne" var yngst av sex syskon. Vid cirka 18 års ålder började han att arbeta som järnvägsrallare. Han var i Norrbotten vid banbyggen där. Åren 1907-1909 deltog han vid liknande byggen i Skellefteåområdet. Därefter bar det av till Porjus för att arbeta med samma yrke. 1911 övergav han rallarsysslan och återvände till sin hembygd. Med tiden förärades han med en mängd olika förtroendeuppdrag.
1914, samma år som första världskriget bröt ut, sökte och erhöll "Janne" tjänsten som fjärdingsman inom Burträsk övre distrikt, vilken tjänst han innehade till den 15 april 1930 när en ny polislag trädde i kraft.
1917 ingick "Janne" äktenskap med Magda Helena Lindgren född 1894-05-22 i Lidsträsk, Burträsk, dotter till nämndeman Otto Lindgren och hans hustru Maria Lovisa Rönnmark. Makarna Söderström köpte ett hemman i Kalvträsk och uppförde en ny gård, till största delen på egen hand. Jordbruk bedrevs på fastigheten fram till 1927. Tre barn fostrades i familjen.
J. A. var under en lång följd av år ordförande i valnämnden, sedan 1919 ledamot i taxeringsnämnden till 1936, när han blev nämndens ordförande. Han hade även varit ledamot i kommun- och kyrkofullmäktige samt suppleant i kommunalnämnden.
Under tiden arbetslösheten förelåg som störst var J. A. vice ordförande i arbetslöshetskommittén. Som bankman tjänstgjorde han när Allmänna Sparbanken bedrev bankrörelse i Kalvträsk.
Vidare var han under olika perioder tummare (virkesmätare), först åt Bure AB och senare åt Robertsfors AB. Därutöver var Söderström vägvakt i flera års tid på Kalvträskvägen samt när vägbrytning pågick biträdde han även som schaktmästare.
I sin hemtrakt hade "Janne" gjort sig känd såsom en mångkunnig och duktig man, som man kunde rådfråga om allt. Han bistod ofta folk med allehanda räkne- och skrivgöromål, som bouppteckningar, arvskiften, deklarationer m.m. 1939 blev han dessutom nämndeman i Burträsk tingslags häradsrätt, som det hette på den tiden.
Under krigsåren 1944-1945 fick Söderström uppdraget att vara inkvarteringsnämndens ordförande. Av praktiska skäl flyttade "Janne" med sin hustru Magda till Burträsk samhälle 1946. Det gjorde inte att hans arbetsbörda minskade, snarare tvärtom. Han blev då också gatunämndens ordförande. Han tjänstgjorde också i rätt stor utsträckning på fögderiets häradsskrivarkontor. En åttatimmars arbetsdag var ingenting för "Janne".
"Janne" Söderström blev på 1950-talet också överförmyndare, sedan 1953 var han föreståndare för Skellefteå Sparbankskontor i Burträsk.
Som person var J. A. vänsäll, hjälpsam, präktig, trevlig och språksam samt en humorist, han hade alltid ett skämtsamt ord på sina läppar. Han var omtyckt av de som lärde känna honom.
J. A. Söderström somnade in på Skellefteå lasarett 13 juni 1978, 89 år ung. Hustrun Magda levde till 29 juli 1989.

Johannes Warg och Prost-Erik. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Erik Leonard Åberg, mer känd under namnet "Prost-Erik", föddes 1889-05-16 i Sättna, Västernorrlands län som son till kontraktsprost Carl Theodor Åberg och hans hustru Anna Margreta Senell. 1899 flyttade familjen till Skellefteå där fadern hade erhållit tjänst som kyrkoherde. Han var också kontraktsprost. Två år senare, närmare bestämt 9 oktober cirka kl. 17:00 skedde en förödande brand på pastorsexpeditionen i Skellefteå. Där förvarades ju Skellefteås kyrkoarkiv. Carl Theodor Åberg skrev i en skrivelse till domkapitlet i Härnösand om vad som orsakade branden: "Anledningen till eldens uppkomst var den, att några gossar, däribland mina tvenne yngsta, i en kammare, belägen invid expeditionsrummet, under lek kommo att stöta omkull ett bord, hurå en fotogenlampa stod, hvilken exploderade och förorsakade antändning af gardiner, väggar och tak i rummet." Det var en stor brist på vattentillgång vid prostgården och det stora avståndet till älven (425 m) lär ha varit en av de väsentligaste orsakerna till att släckningsarbetet inte kunde bedrivas med någon framgång. Pastorsexpeditionen var utom räddning och tyvärr brann några av kyrkböckerna upp men de flesta räddades, om än brandskadade. "De tvenne yngsta" som Carl Theodor nämner i skrivelsen var alltså hans söner John Edward f. 1888 och Erik Leonard "Prost-Erik" f. 1889. Tur i oturen var däremot att vädret var stilla, varför övriga byggnader kunde räddas utan problem.
Besynnerligt nog, var strax före branden det uppförda kassavalvet färdigt och dörrarna till detsamma hade dagen innan branden forslats upp till prostgården, meningen var att kyrkböckerna snart skulle ha fått en brandskyddad plats.
"Prost-Erik" själv var inte präst, han arbetade som försäljare och kontorsarbetare samt en del tummarjobb åt olika trävarubolag. Kontorsbiträde var han på den nyuppförda pastorsexpeditionen i Skellefteå. Sedan 1930-talet var han dock försäljare vilket han slutade med några år före sin död.

"Prost-Erik" gillade att skämta. En dag när han skulle åka lämnade han en väska som innehöll långkalsonger eftersom väglaget var tungt för den blåmålade spark han använde vintertid under sina resor. En kvinna lovade att se till att den blev sänd med buss. Hennes son fick en krona i förskott för att göra detta den dag han ringde och behövde väskan.

Tiden gick och Eriks stora väska stod i en skrubb väntande på sin ägare. Så en dag hade den nämnda kvinnan varit och hälsat på några släktingar. Det var mycket folk på järnvägsstationen när hennes tåg kom in. Hon skulle just gå in i väntsalen när en röst ropade hennes namn. Hon vände sig om och fick bland de jäktande resenärerna syn på "Prost-Erik" som ivrigt fäktade med armarna för att dra till sig hennes uppmärksamhet. När han såg att hon hade sett honom ropade han:
-Ta och skicka långkalsongerna jag lämnade när jag låg hos dig sist! Skicka dem till Jörn...
Han skyndade vidare och säkert myste han inom sig vid tanken på hur kvinnan kände det. Hon sa sedan till sin son att hade hon kunnat sjunka genom jorden och försvinna skulle det ha känts som en lättnad. Många av tågresenärerna hade lyssnat och kunde helt naturligt inte låta bli att dra på munnen.
Så var "Prost-Erik". En människa som när chansen gavs inte kunde motstå att skämta och har inte vi jäktade människor mycket att lära av honom? Hur ofta skulle inte ett skämt eller ett glatt leende pigga upp tillvaron och ge den större glädje?
Han bodde i Slagnäs i flera år och sedan 1960 i Blattnicksele. 19 mars 1963 avled "Prost-Erik".

Johan och Hildur Granlund. Foto: Albert Nordén, Lövånger. Privat bildsamling. Johan Granlund föddes 18 mars 1888 i Önnesmark, Lövånger som barn nummer åtta av tio till bonden, nämndemannen Gabriel Granlund och hans hustru Maria Carolina Magnidotter. Tolv år gammal blev Johan faderlös.

I vuxen ålder övertog Johan hälften av föräldrahemmet i Önnesmark. 1920 vigdes han med Hildur Maria Rönngren född 1896-10-20 i Hökmark, näst äldst av sex barn till Nils "Necke" Robert Rönngren och hans hustru Maria Ulrika Andersdotter, båda bördiga från Hökmark. (Som kuriosa kan nämnas att Johans bror Fritz Granlund övertog den andra hälften av föräldrahemmanet i Önnesmark. Han gifte sig med Anna Rönngren från Hökmark, syster till Johan Granlunds hustru Hildur). Sex barn fostrades i Johan och Hildurs hem.

Johan uppförde nya byggnader på gården men han insåg nog ganska snabbt att det relativt lilla jordbruket inte skulle räcka till för den intresserade bonden som han var, varför han även kom att ägna sin tid åt en del andra sysslor. Blott fyra kor och småkreatur bestod djurbesättningen av år 1943. Johan blev något av bygdens klockarfar, han agerade som kantor vid gudstjänsterna i byns bönhus i cirka 50 års tid. Murarmästare, smed, snickare och i viss mån urmakare var Granlund också. En tid satt han dessutom som ledamot i Lövångers kyrkofullmäktige. Han hyste stor aktning för sin bygd och för människorna i densamma. I 36 vintrar skötte han byns sågverk.

Han hade alltid varit vaken för det nya i tiden samtidigt som han hade respekt för gammal tradition. Få kunde som Johan Granlund i ord levandegöra händelser och sedvänjor från svunnen tid.

Som person var Johan sympatisk, rejäl och stillsam. Honom kunde man lita på i alla lägen. En hedersman, var en klockren beskrivning av honom.

Hustrun Hildur ansvarade för telefonväxeln i Önnesmark. En syssla som hon innehade fram till sin bortgång. I det hem som hon så väl vårdade, förnam man trevnaden och familjesamhörigheten. Hon hade en stark gudstro som präglade hennes livsgärning, i vilken hon alltid fann tröst, mod samt styrka. Fru Granlund tyckte om musik. Hon fann både stimulans och avkoppling i musikens värld. Gästfrihet var en oskriven lag hos Granlunds, varför vänner och tillfälliga besökare alltid trivdes med värdinnan samt familjens övriga glada individer.

Hildur Granlund somnade in i hemmet måndagen 7 januari 1963, 66 år ung. En djup sorg drabbade familjen och övriga anhöriga. I sorgen deltog också en stor krets vänner som nog kände tacksamhet och en förmån över att ha fått vara vän med en god människa.

Efter hustruns död flyttade Johan till ålderdomshemmet i Lövånger. Han avled på Lövångers sjukhem lördagen 13 oktober 1973 i en ålder av 85 år.

Svea Nilsson gift Forssén. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Svea Margareta Nilsson föddes 1909-10-27 i Tarsbäckliden inom Skellefteå socken som dotter till hemmansägare Gustaf Olof Nilsson, bördig från Rengård, Norsjö och hans hustru Jenny Margreta Södermark, barnfödd i Tarsbäckliden.

1940 flyttade Svea till Bjurvattnet inom Skellefteå socken där hon hade erhållit tjänst som hushållerska hos änkemannen Anders Jonsson. Hon kom också att ansvara för byns telefonväxel fram till automatiseringen. I Bjurvattnet blev hon kvar fram tills hon ingick giftermål 1953 med yrkesfiskaren Bror Fredrik Forssén f. 1908-10-05 i Östanbäck, Byske. Makarna bosatte sig på en gård i Östanbäck.

Tidvis arbetade Bror också som träarbetare. Han kunde verka lite tvär men bakom den kärva ytan klappade Svea Nilsson, Anders Jonsson och Anders dotter Greta Jonsson framför huset som inrymde Bjurvattnets telefonväxel. Lägg märke till skylten telegraftelefon på väggen. Okänd fotograf. Privat bildsamling. ett varmt hjärta. Han var en trevlig granne. Forssén avled på Skellefteå lasarett tisdagen 3 december 1985.

Svea hjälpte till i barnbespisningen på skolan i Östanbäck. Där arbetade hon fram till pensioneringen. Som person var hon gladlynt och gästfri samt omtyckt av sina vänner. Vid 79 års ålder var hon sjuk i cancer. Hon tvingades att lämna sin älskade gård i Östanbäck och vårdades först i Umeå, senare i Skellefteå. Hela tiden var hon orolig för hur det såg ut hemma på gården. Hon var då änka sedan tre år tillbaka. En dag fick hon besök på lasarettet i Skellefteå av fyra grannar hemifrån Östanbäck. De sade till henne:

-Svea, nu ska vi åka hem!

"Jag blev så glad", berättade Svea själv i en tidningsnotis. Nästa överraskning upplevde hon när hon kom hem. Alla andra grannar dök också upp.

-Jag kände mig som en prinsessa, sa Svea. De hade slagit gräsmattan och vattnat blommorna. Allt såg ut som förr. Skriv att jag är så tacksam.

Hon återvände så småningom till avdelningen på Skellefteå lasarett. Även om det inte var som hemma så trivdes hon. Alla var så vänliga och Svea var så tacksam, trots sin svåra sjukdom. Efter en lång tids cancersjukdom avled hon dock på Skellefteå lasarett måndagen 19 december 1988. Hon sörjdes närmast av syskon.

David Forssell. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Jenny Forssell. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

David Forssell föddes 1899-06-16 i Svanström i Skellefteå socken som näst yngst i en syskonskara på åtta till hemmansägare Anders Forssell, barnfödd i Svanström och hans maka Eva-Lisa Nyström, bördig från samma by.

I 20-årsåldern erhöll Forssell anställning som montör vid Storfallets elektriska förening. Jorden lockade dock och drog, varför han inte blev där någon längre tid. 1924 köpte han en bit jord och bosatte sig i Norrliden, en grannby till Svanström. Två år senare vigdes David med mejerskan Jenny Fransiska Berglund född 20 januari 1899 i Furunäs inom Skellefteå socken, dotter till gårdsägare Hans Olof Berglund, härstammande från Gärdsmark och hans hustru Alma Teresia Sjöberg, uppvuxen i Klemensnäs. Jenny hade sju syskon. Redan som 15-åring lämnade hon hemmet och flyttade till Skellefteå stad. Där arbetade hon som piga hos kaféidkerskan Ida Stenberg, vilken gav namn åt "Stenbergs hörna" och hade sitt kafé i korsningen Nygatan-Stationsgatan. Efter en period fick Jenny annat jobb i staden. I slutet av november 1915 återvände Jenny hem till föräldrar och syskon i Furunäs. 18 år gammal anställdes Jenny vid Skellefteortens mejeri i Skellefteå stad, där blev hon kvar i fyra års tid. Föreståndare vid mejeriet var under denna tid mejeristen Gustaf Rudolf Svensson, barnfödd i Bollerups församling, Kristianstads län. 22 år ung började Jenny som elev vid Flarkens mejeriskola. Efter utbildning till mejerska erhöll hon anställning vid Svanströms mejeri. Hon kom dit i december 1923. Det var så hon lärde känna sin blivande make David.

Makarna bosatte sig till en början i Norrliden, där David som tidigare nämnts, hade förvärvat ett hemman. De tyckte dock att gården var för liten för att kunna försörja en familj varför David köpte sin brors hemman i Svanström. De nygifta makarna flyttade dit med sin treåriga dotter år 1929. Familjen byggde upp en gård där och utökades med en son. Till en början bestod kreatursbesättningen av några kalvar men så småningom blev besättningen och jordbruket ett av byns största. Att utöka sitt hemman på det sättet, ställer stora krav på energi och driftighet. Förbättring och förenkling av jordbruksarbetet var något David ständigt strävade efter. Han skaffade sig bland annat en traktor.

Trots det omfattande arbetet som ett jordbruk innebär, togs även Davids tid i anspråk inom den offentliga sektorn och för olika förtroendeuppdrag. Åren 1944-1969 tjänstgjorde han som nämndeman. De tre sista åren också som häradsdomare. I flera år var han valnämndens ledamot samt dess vice ordförande. Dessutom var Forssell ledamot av brandsynenämnden sedan dess tillkomst liksom ombud för Skelleftebygdens brandstodsbolag från och med år 1939. Det sistnämnda uppdraget innebar att David i flera år gått brandsyn för bolagets räkning och därmed besökt de flesta fastigheterna inom Skellefteå socken. Han var ävenledes med i styrelsen för bönhuset, sågen och kvarnen i Svanström. Svanströms CP-avdelning och Svanström-Varuträsks LRF-avdelning var även två föreningar han ägnade sina krafter åt som flerårig ledamot samt kassör.

Såsom person var Forssell glad och skojfrisk. Han var vaken för allt som rörde sig i tiden. Därför var det alltid trevligt att tillbringa en "problemlösningsafton" hos n'David. Han var en "mixtermakare" och tillbringade mycket tid med sina uppfinningar. En ypperlig dikningsapparat kopplad till traktor är en produkt som han hade tillverkat och en finurlig utgödslingsapparat gjorde åtminstone det jordbruksarbetet till en lek. Dessa två nämnda uppfinningar hade med all rätta gett honom expertberöm. Tillika var han en av de första i trakten som införskaffade utrustning för den torkade spannmålen. David värnade om naturvård. Han var därför en av initiativtagarna för sanering av området kring Klintforsen.

Liksom sin make var Jenny sympatisk och lättsam. Alltid gladlynt och trevlig med en utpräglad vänlig glimt i ögonvrån hade hon jämt mött alla dem, som besökt det "Forsellska hemmet", där man vaket och intresserat följde med alla de stora problem, som tiden hade att erbjuda. Missionen låg Jenny nära hjärtat. Hennes hälsa var inte alltid den bästa.

David var en av de färgstarkaste personligheterna inom Skellefteå landskommun och säkert också en av de mest kända. Söndagen den 7 januari 1973 slutade han sina dagar på Skellefteå lasarett efter att ha vårdats där sedan oktober föregående år. Jenny avled på lasarettet i Skellefteå onsdagen 24 september 1975. De sista åren hade hon vistats på Brännanhemmet i staden.

Alice Johansson gift Tjärnlund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Maria Alice Johansson såg dagens ljus 8 februari 1900 i Bjurvattnet, Skellefteå socken som äldst av tio barn till Abraham Johansson, bördig från nämnda by och hans hustru Maria Fredrika Tjärnlund, barnfödd i Bäckfors, Skellefteå socken.

Alice hade i sin ungdom tjänst som piga i Norrliden och i Talliden, inom Skellefteå landsförsamling. Hon var trolovad med Elof Alfred Andersson född 1887-10-16 i Borup, Skellefteå socken, son till Abraham Andersson och hans maka Maria Zakrisdotter. Alice och E. A. fick en dotter tillsammans vilken vid dopet erhöll namnet Ragnhild Maria född 17/2 1918. Tanken var nog att Maria och E. A. skulle gifta sig men tyvärr insjuknade Andersson i spanska sjuRagnhild Tjärnlund och Ivar Marklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. kan, vilken också ändade hans liv 19/12 1918.

Det var nog inte lätt för en ogift mor att ta hand om ett litet barn. Förmodligen var det därför Ragnhild växte upp hos min mormors mormor Margareta Lundberg i Bjurliden. Exakt hur gammal Ragnhild var när hon kom dit vet jag inte men hon finns med på ett foto från 1924. Hur länge hon stannade hos Margareta vet jag inte heller men Margareta gick bort 1931.

Vad hände då med Alice? Jo hon flyttade till Bäckfors och var där länge sammanboende med sin egen morbror skomakaren Olof Tjärnlund född 1893-06-30, blott sju år äldre än henne själv. Två pojkar föddes i deras gemenskap åren 1920 och 1922. I januari 1923 tänkte Olof och Alice utflytta till Köpenhamn i Danmark men redan den 1/2 samma år hade de återlämnat sitt flyttbetyg. Oklart vad som fick dem att avstå från att resa. I juli 1928 vigdes Olof och Alice till äkta makar. De bodde på den så kallade "Tjälamyran", cirka två kilometer väster om Bolidens samhälle, mitt inne i skogen. Där hade de några kor och får. Detta var 1935 när familjen flyttade dit, då bestod den av Olof, Alice och deras sju gemensamma barn. Alice dotter före äktenskapet, Ragnhild, hade den 12 juli 1933 somnat in på Skellefteå lasarett i sviterna av tuberkulos, 15 år ung. 5 mars 1936 avled Olof Tjärnlund också han av tuberkulos. Yngsta barnet var då knappt ett halvår gammalt.

Vid denna tid köpte man på vårarna smågrisar vilka man gödde för att slakta dem när hösten anlände. Emellanåt vankades det också kalvstek i det "Tjärnlundska" hushållet.

-Nog var det besvärligt förr i tiden att ta vara på kött och fläsk efter slakten, sade Alice i en tidningsintervju från 1980.

-Det var jobbigt och tog ganska lång tid. Innan konserveringsapparaterna kom använde vi grovsalt och saltade ner ganska mycket. Vi gjorde också syltefläsk och vi förvarade i små tunnor, berättade hon vidare.

-Det var viktigt att varva grovsalt med fläsk så att inte fläskbitarna låg mot varandra. Ordentligt saltat skulle det också vara för att hålla sig.

-Ibland kokade man sälta och hällde på fläsket, men då blev det så salt att man måste vattendra det innan man kunde tillreda det, berättade Alice.

-Och ibland var fläsket som var kvar till slutet i tunnan gult och härsket. Men det fick vi lov att äta ändå, så var tiderna så, sa Alice.

Först under det tidiga 1950-talet kom Alice i kontakt med en konserveringsapparat. Den lånade hon av en bekant.

-Jag ville ju gärna pröva det här nya sättet att ta vara på köttet och tyckte det var skönt att slippa allt saltet, sade hon.

Hon berättade om konsten att konservera kött och fisk:

-Först skulle köttet saltas lite och sedan stekas ordentligt innan man lade över det på glasburkarna. Det var väldigt noga att gummiringen, som man sedan satte mellan burken och locket, var hel och ren. Sedan var det bara att trycka på bygeln över locket och sätta ner burk efter burk på en ställning i konserveringsapparaten som var fylld med vatten.

-I cirka en halvtimme skulle burkarna "koka". Vitsen var ju att koka fast locken på glasburkarna så att det blev alldeles lufttätt, yttrade Alice och tillade:

-Men nog var det ganska mycket jobb med konserveringen.

Burkarna kunde sedan förvaras upp till två år i golv- eller jordkällare, utan att maten förstördes. 1955 kom den första frysboxen inom familjen Tjärnlunds väggar.

-Tänk så bra det var, sade Alice. Och så enkelt att bara frysa ner kött, fläsk, bullar och bär. I dag förstår jag inte hur jag kunde klara mig utan frysboxen!

-Jag undrar, fortsatte Alice, om dagens unga husmödrar förstår hur enkelt hushållsarbetet är i dag jämfört med förr. De vet nog inte hur bra de har det, reflekterade hon stillsamt.

När artikeln skrevs bodde hon hos sin yngste son i Bjurliden. De var då inne på sin andra frysbox. Långt ifrån saltat och konserverat kött. Då var det djupfryst för hela slanten.

-Och mycket godare att äta än det saltade och konserverade, avslutade Alice. (Slut på artikeltext).

Sedan 1964 bodde Alice i Norra Åkulla, Jörn. Hennes största intresse var hemmet och det egna jordbruket. Hon somnade in på Skellefteå lasarett måndagen 2 november 1981.

Robert och Jenny Lidén. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Jenny Viktoria Blylod föddes 23 januari 1901 i Bjurvattnet inom Skellefteå socken som dotter till fältjägare Karl Blylod, bördig från Långselet, Skellefteå och hans första hustru Katarina Lundqvist, härstammande från Stenbäcken, Burträsk. Katarina avled i barnsängsfeber när Jenny var två år gammal. Jenny var yngst av sju syskon. På grund av moderns bortgång klarade inte fadern Karl av att ta hand om alla barnen. Därför fick Jenny tillsammans med sin syster Nanny växa upp hos en familj i Skråmträsk. Dit kom de år 1910.

Jenny utbildade sig till lärarinna och tjänstgjorde som detta under en period i just Skråmträsk. I december 1920 flyttade hon till Arnberg i Norsjö socken där hon fortsatte sin karriär som lärarinna. 1927 gifte sig Jenny med handelsbiträdet Robert Valdemar Lidén född 7 juni 1901 i Norsjö. Robert var yngst av tio barn till klockaren i Norsjö, Karl Otto Lidén och hans hustru Hilda Kristina Sjöström.

Robert och Jenny bodde en kort tid ihop i Norsjö innan de i oktober 1927 begav sig till Sorsele. Där öppnade Robert en järnhandel. Han blev en framgångsrik egen företagare. 1932 uppförde han en egen fastighet i Sorsele. Robert och Jenny fick inga egna barn men de adopterade en flicka som hade blivit moderlös vid födseln. Flickan kom från Nordanås, Sorsele.

Redan som 15-åring hade Robert börjat som handelsbiträde vid sin svågers järnhandel i Norsjö. Där blev han kvar ända tills han ingick äktenskap med Jenny.

Efter flytten till Sorsele och starten av järnhandeln där ägnade Robert all sin tid till affären samt hemmet. Tillhörande en musikalisk släkt, som Robert ju gjorde, var föga förvånande sång och musik hans stora fritidsintressen. Under tiden i sin hemsocken tillhörde han mans- och kyrkokören i Norsjö. Lidén sjöng andra bas. Han hade deltagit i sångarfärder till Lycksele 1924 och till sångarförbundets kongress i Umeå 1918. Tillsammans med sin hustru tillhörde han kyrkokören i Sorsele sedan denna bildades 1928. Han var också en del av Sorsele Manskör. Därutöver var Lidén medlem i Övre Norrlands järnhandlareförening och Södra Västerbottens köpmannaförbund. Han ingick i styrelsen för Sorsele köpmannaförening. Sorsele skytteförening och Sorsele jaktklubb var han dessutom medlem i.

Tack vare sitt goda hjärta, sitt gladlynta humör, sitt vänliga och sympatiska sinnelag hade han förvärvat sig allmän uppskattning och respekt av alla som hade kommit i kontakt med honom, d.v.s. hela Sorsele socken.

Jenny var känd som en duktig och mångsidig kvinna. Hon avled 18 juli 1952. På äldre dagar blev Robert Lidén blind och ett år före sin bortgång bröt han benet. Han slutade sitt jordiska liv söndagen 16 februari 1964 på Sorsele sjukstuga.

Salomon Karlsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Salomon Valfrid Karlsson föddes 8 juli 1888 i Fäboudden, cirka tre kilometer väster om Granträsk, Burträsk som son till Karl Anton Andersson och hans hustru Eva Kristina Fredriksdotter. Salomon var barn nummer fyra i en syskonskara på sex. När han var sju år gammal avled hans mor. Salomon övertog hemmanet i Fäboudden efter sin far. Han skötte också om sin fader till dennes bortgång 1936.

Karl Anton var den som först bosatte sig i Fäboudden. Han odlade upp fyra hektar mark. Sonen Salomon Karlsson övertog som sagt gården efter fadern Karl Anton. Till närmsta granne i Granträsk var det ungefär tre kilometer. Dit färdades Salomon vintertid på skidor, sommartid med båt. Salomon var lite av en enstöring, han älskade ensamhet. Sedan faderns bortgång skötte han allting själv, så väl inom- som utomhussysslor. Detta utom några som helst moderna hjälpmedel. I kammaren där han bodde, stod två gustavianska sängar, ett bord, några stolar. Spis fanns så klart också men under sommarmånaderna tillagade han sin mat på spritkök. På Fäboudden ville han bo så länge hälsan medgav. På Fäboudden fanns varken elektricitet, telefon eller radio, varför vintermörkret och den dåliga kontakten med grannarna blev ganska kännbart. De gångna årens ensamhet medförde att Karlsson fann sig i detta. Med tiden hade hans levnadsvillkor blivit en självklarhet för honom.

När Fäboudden var som mest produktiv fanns där fyra kor och en häst. Det mesta av födan till kreaturen togs från slåttermyrar i närheten men den största mängden hö bärgades från odlingen. De enda djur Salomon Karlsson hade på 1950-talet var en häst och en hund. Dessa två djur skulle bo kvar där, tills de var redo för bödeln, som Karlsson själv uttryckte sig.

Som 12-åring erhöll Salomon Karlsson arbete hos Robertsfors AB som ägde skogen i området på den tiden. Det var en hård tid. Vad det nu än berodde på fick Karlsson alltid det sämsta avverkningsområdet, skrotet som ingen annan ville ha, men inte fick Salomon något högre avverkningspris än vad de bättre gynnade avverkarna hade. Detta berättade han själv i en tidningsintervju vid 70 års ålder.

-Men skogsbolaget har väl låtit höra av sig i form av pension i likhet med andra skogsbolag, som ger gamla trotjänare en årlig pension, sedan de fyllt 70 år? Undrade tidningens utsände.

-Nej, svarade Salomon. Det gick inte att ta miste på äktheten i hans kommentar!

Salomon försörjde sig huvudsakligen som skogsarbetare, vilket har nämnts ovan. De sista åren när hans far levde, var arbetsbördan särskilt tung för honom eftersom hans arbetsplats vid den tiden flertalet gånger låg en halvmil från Fäboudden. Salomon skulle då färdas med häst fram och tillbaka i alla väder. Under såväl höst som vår var han många gånger i livsfara då isarna varken bar eller brast. Hans seniga och starka kropp räddade honom i alla situationer. Även på sjön Granträsket var Salomon med om många hårda duster, då stormen rusade fram och man blott hade tillgång till vanliga så kallade spelflottar att dra de stora timmerflottarna med.

Fiske och jakt var två intressen som Salomon gärna ägnade sig åt. Fisket i Granträsket försämrades markant efter uppdämningen.

Salomon brukade tobak liksom de flesta män gjorde på den tiden. Närmaste affär fanns i Kalvträsk, några kilometer bort. Där inhandlade han sin tobak. Anselm Gustafsson från Granträsk brukade ibland lifta med Salomon hem. Salomon körde ju häst och efter ett tag under hemfärden somnade han. Anselm steg av hästen och klappade den på ryggen. Då fortsatte den att trava och de kom sig hem till slut.

Vid 70 års ålder hade Karlsson fortfarande en sällsynt kroppslig och andlig spänst. När man såg Salomon kunde man tro att åldern gör en människa fysiskt och psykiskt svag, är en cynisk överdrift.

När åldern ändå tillslut gjorde sig påmind köpte Salomon ett mindre ihopsättningshus som han placerade i grannbyn Granträsk där han bodde ett antal år. Vid 78 års ålder fick han plats på ålderdomshemmet i Burträsk. Skogsfastigheten på Fäboudden sålde han till Robertsfors AB i samband med avflyttningen.

Under en promenad i Burträsk samhälle 29 januari 1970 avled Salomon Karlsson i en ålder av 81 år. Han sörjdes närmast av många syskonbarn.

Johan och Hilda Renlund 1957. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Anton Renlund föddes 1882-12-22 i Holmselet, nära Finnforsfallet inom Skellefteå socken som son till torparen Per Anton Renlund, barnfödd i Lund, Skellefteå socken och hans hustru Greta Magdalena Östensdotter, bördig från Holmselet. Johan var barn nummer fyra i en syskonskara av åtta. 1905 flyttade J. A. Renlund med sina föräldrar och tre syskon till Nyholm där föräldrarna hade köpt ett hemman.
1910 flyttade Johan Renlund till Inre Ursviken. Han arbetade som dräng (stuvare) hos handlanden och sjökaptenen Hampus Claudius Klockhoff. 1911 flyttade han tillbaka till Nyholm och övertog hemmanet där efter sin far. Två år senare vigdes Johan med Hilda Fredrika Dahlqvist född 1887-04-10 i Södra Olofsberg, Skellefteå socken, dotter till bonden Erik Dahlqvist, barnfödd i Brännfors, Skellefteå och hans hustru Katrina Johanna Gabrielsdotter, bördig från Bastunäs inom samma socken. Hilda var yngst av åtta syskon.
1924 såldes hemmanet i Nyholm. Familjen som då bestod av föräldrarna Johan och Hilda samt fem barn flyttade till Sandberg inom Skellefteå socken där de hade köpt ett mindre jordbruk. Detta innehade familjen i flera år innan de 1940 slog sig ner i Hildas hemby Södra Olofsberg. De hade köpt en hemmansdel i byn.

1942 såldes hemmanet till ena sonen. Johan och Hilda bodde dock kvar på gården även efter försäljningen. En stor sorg för makarna Renlund var när yngste sonen avled 1927, vid knappa sex års ålder.

J. A. Renlund var kristligt intrJohan och Hilda Renlunds gård i Södra Olofsberg på 1950-talet. Okänd fotograf. Privat bildsamling.esserad och en avhållen samt respekterad granne. Efter flera års sjukdom somnade han in på kronikerhemmet i ÅselRenlunds torp i Sandberg cirka 1940. Okänd fotograf. Privat bildsamling.e 1 oktober 1958, 76 år ung. Efter makens död bodde Hilda kvar hos ena sonen med familj i Södra Olofsberg. Denna son gick dock bort 1963 varför Hilda inte kunde bo kvar. I början av 1967 flyttade hon dock till Adakgruvan i Malå församling och vistades där hos en annan son med familj. På sjukstugan i Malå slutade hon sina dagar den 7 april 1969, tre dagar före sin 82-årsdag.
Bilden nedan visar makarna Renlund i Södra Olofsberg 1957, alltså året före Johans död.

Petrus och Signe Viklund. Vigda 1921. Fotograf: Maja Åström, Bureå. Privat bildsamling. Petrus Alexander Viklund såg dagens ljus 17 februari 1891 i Sjöbotten inom dåvarande Skellefteå socken. Han var näst yngst av sju syskon. Föräldrarna hette Karl Anton Salomonsson Viklund och Anna Karolina Olofsdotter Hedlund, båda bördiga från tidigare nämnda by.

Petrus övertog fädernegården i samband med sitt giftermål 1921 med Signe Elisabet Stenlund född 5 augusti 1893 i Sjöbotten, dotter till Petrus Stenlund och hans hustru Margreta Katrina Bergström, båda härstammade från förutnämnda by. Mangårdsbyggnaden på gården som ännu står kvar, är byns äldsta. Uppförd 1781 enligt uppgift. I Petrus och Signes hem fostrades åtta barn, varav ett endast levde i 16 dagar.

På gården fanns 1943 en häst, fem kor, två grisar och två höns. Vid sidan av jordbruket var Petrus byaslaktare. Man kunde se honom komma cyklande med en halv gris under armen. Utöver detta arbetade Viklund även som stuvare. Med andra ord hade han full sysselsättning från tidig morgon till sen kväll. Arbetslöshet hade nog för honom aldrig existerat. Petrus slutade som stuveriarbetare vid 67 års ålder. Då hade han tjänstgjort i nästan 40 år.  

Personligen var Petrus Viklund, som hade en jämnårig kusin med samma namn, en god granne och vän. Gladlynt, humoristisk och positiv var tre andra utmärkande egenskaper för honom. Därtill var han utrustad med en sällsynt kraftig ”högtalaranläggning”, varför det aldrig var svårt för honom att göra sig hörd. Att vara högröstad var nog något som fanns i släkten, för Petrus hade en farbror som också hördes långa vägar när han talade.

Signe var äldst av sju syskon och fick därför tidigt ta ansvar i hemmet. Efter ingånget äktenskap med Petrus blev hushållet och familjen hennes största intresse. Hon var en omsorgsfull mor och en riktig barnavän. Med säkerhet kan sägas att hon var omtyckt av alla som hade lärt känna henne.

1962 överlät Petrus och Signe jordbruket till yngste sonen men de bodde kvar på gården fram tills de gick bort. Två år senare, på onsdagen 2 december 1964 avled Petrus Viklund hastigt i sitt hem. Hans bortgång väckte förstämning i byn och även bland hans tidigare arbetskamrater inom stuveriet.

Liksom sin make var Signe kristligt intresserad. 1976 firade Sjöbottens EFS-förening 70 år. Den enda medlem som hade varit med sedan begynnelsen 24 maj 1906, var Signe Viklund. Hon var vid jubiléet 83 år gammal och hon somnade in på Skellefteå lasarett två år senare, närmare bestämt tisdagen 16 maj 1978.

Anton Rudolf Viksten föddes 14 maj 1900 i Högnäs, Malå som son till Johan Ludvig Viksten, barnfödd i Brönstjärn, Burträsk men uppvuxen i Skråmträsk, Skellefteå och hans hustru Eva Johanna Olofsdotter, bördig från Högnäs, Malå. Sju år gammal förlorade Rudolf sin mor i tuberkulos. Fadern gifte om sig två år senare och Rudolf fick flera halvsyskon.
1920 flyttade Rudolf tillsammans med sin far, styvmor och en äldre bror till Grundträsk, Malå. 18 juli 1925 vigdes Rudolf med Signe Viola Hedlund född 1904-10-29 i Långträsk, Malå, dotter till Daniel Johansson Hedlund och hans hustru Katarina Gustava Johansdotter. I Rudolf och Signes äktenskap föddes fyra barn, två döttrar och två söner. Yngsta dottern avled dock efter knappt ett år.
Sedan den dag Rudolf fyllde 14 år stod han som flottare i Storbäcken. I samband med sitt giftermål inköpte han en jordbit i Grundträsk där han uppförde familjens gård. I mer än 15 år tillhörde han kommunfullmäktige. År 1926 erhöll Viksten inträde i skogs- och flottningsavdelningen i Mörttjärn, Malå där han under nio års tid stod som representant för sin landsända. Eftersom det blev för tröttsamt med de 25 km utan väg till avdelningsmöten bildade Grundträsk 1935 egen avdelning med V. som ordförande.
Vikstens huvudsakliga sysselsättning var skogs- och flottningsarbete. Han trivdes bäst med arbete i skog och mark. Vid sidan av sitt arbete i skogen odlade han upp mark och bedrev ett mindre jordbruk tillsammans med sin familj. Ännu vid 60 års ålder var han aktiv flottare och arbetade på vintrarna åt Domänverket. I över 50 år deltog han i flottningen i Skellefteälven och var under en längre tid förman. Rudolf var en hängiven friluftsmänniska och när tiden tillät gav han sig gärna ut på en fisketur.
5/9 1955 insomnade Signe på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom. I samband med hustruns död avvecklades familjens jordbruk. Rudolf bodde den sista tiden av sitt liv på Malå sjukhem. Dessförinnan bodde han på ålderdomshemmet Miklagård. Som person var Viksten lugn och tystlåten, han gjorde inte mycket väsen av sig. En omtyckt granne och bybo var han.

Simon och Svea Stenberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Simon Andreas Stenberg föddes 25 januari 1891 i Bjurström, Skellefteå socken som son till skomakaren Per "Pelle" Stenberg, bördig från Rajmirbränne, utanför Bjurvattnet i Skellefteå socken och hans hustru Sara Magdalena Andersdotter, barnfödd i Djupträsk, Jörn.
Simon började, som brukligt på den tiden, att tjäna sitt levebröd som dräng men så småningom erhöll han anställning hos SJ. Han blev stationsföreståndare i Finnforsfallet, i den tjänsten ingick det även att sköta poststationen.
I byn Loberg inom Skellefteå socken hittade han sin blivande hustru. Det var Svea Ulrika Lindberg född 6 augusti 1899 i Borup men uppvuxen från fem års ålder i Loberg dit hon hade flyttat med sina syskon och föräldrarna Gustaf Albert Lindberg, bördig från Nya Risliden, Burträsk samt hans hustru Hilda Margreta Norberg, uppvuxen i Borup. Simon och Svea vigdes till äkta makar i november 1919. Det första året bodde de i byn Plan, nära Finnforsfallet där Simon arbetade men år 1921 ställdes Simon inför ett tilltalande erbjudande till avancemang inom SJ eller att köpa hälften av sin bror Jonas hemman i Bjurström. Han valde det senare, trots att det på grund av dyra tider kostade honom 7000 kr.
Året därpå (1922) flyttade familjen, som då bestod av Simon, Svea samt deras två barn Ingrid och Yngve, till Bjurström. De bosatte sig i nedre våningen i den av Jonas nybyggda stugan. Jonas hade föregående år flyttat med sin familj till Bjurvattnet. Simon utförde en del nyodlingar på hemmanet, bland annat Vargsundet som nyttjades fram till 1937. Han ägnade mycket tid åt skogsarbete och var känd som en sällsynt duktig timmerhuggare. Han deltog även i uppbyggandet av Rönnskärsverken i Skelleftehamn. Efter hand utökades familjen med ytterligare åtta barn, varav en son endast levde i två dagar.
Simon Stenberg gjorde sig snart känd i trakterna som en kunnig skrivkarl. Det var inte ovanligt att folk besökte honom för att få postanvisningar påskrivna. Hans goda förstånd togs även i anspråk av kommunen. I taxeringsnämnden var han ledamot under flera års tid. Befattningen som brandrotemästare innehade han under en väldigt lång tid. Simon var även en av initiativtagarna till bildandet av skogsägarföreningen och var dess distriktsråd under ett antal år. Simon Stenberg hann bli ett välbekant namn i Skelleftebygden, i officiella sammanhang. Såsom hans kanske största merit var att han behärskade det engelska språket skapligt. Man får komma ihåg att han startade sin karriär då kunskaper var svåråtkomliga och då fattigdomen ej medgav tid för självförkovran. Som person var Stenberg glad och hade en humoristisk syn på livet.
Simons hustru Svea insjuknade i magcancer och avled 22 juni 1947. Då var yngsta barnet knappt tre år gammalt. 1952 övertogs hemmanet av äldste sonen. Efter en tids sjukdom somnade Simon in på Skellefteå lasarett 17 november 1962.