Nu närmar vi oss ett nytt år och ett nytt decennium. Jag önskar alla er läsare ett gott nytt år! Mitt första år som bloggare på Rötter är snart till ända. Jag känner mig hedrad som får äran att blogga på släktforskarförbundets hemsida tillsammans med flera andra mycket duktiga släktforskare och bloggare. Jag ser fram emot det stundande året med tillförsikt.

Själv hoppas jag att fler människor börjar släktforska under 2020. Släktforskning har ju de senaste åren, när även DNA-tester i släktforskningssyfte, gjort sitt intåg, blivit mer och mer populärt bland allmänheten vilket jag tycker är roligt. Fler arkivhandlingar kommer ju också att släppas under nästa år i takt med att den 70-åriga sekretessgränsen har passerats för handlingar med anteckningar skrivna senast 1949. Fler tillgängliga kyrkböcker och andra dokument är ju alltid välkommet för oss släktforskare. 

På nyårsdagen för 77 år sedan, alltså 1942, avled min farmor mor Karin Olofsson. Hon blev endast 56 år gammal. Sommaren 1942 hade hon drabbats av en hjärnblödning vilket medförde att hon fick vissa besvär för henne. På julafton samma år insjuknade hon ånyo i en hjärnblödning. Den gången tappade hon talförmågan och hade även svårt att använda händerna. Läkaren från Lövånger kom på besök och hade sagt: "Vänta i några dagar sedan är det över." Hon levde en vecka och avled alltså på nyårsaftonen 1942, då var min farmor Hilda 18 år gammal. Karin tyckte mycket om att sjunga och sista sången hon sjöng var "Det blir, en julhelg glad", från Nya sions toner nr. 655. Hon var en mycket varmhjärtad och en rejäl person som värnade om missionen. Hon missade sällan en gudstjänst och var liksom sin make engagerad i EFS-föreningen i byn. Karins största intresse var annars hemmet och hon skötte hushållssysslorna på ett mycket bra sätt. 

Längst bak står Albert Sandström. Framför honom Johan Olofsson med hustru Karin och deras två äldsta barn Almar och Eddy. Fotot troligen taget 1913. Foto: Albert Nordén, Lövånger/privat bildsamling. Karin hade en tuff uppväxt. Hon döptes till Katarina Eugenia Sandström men kom att kallas för Karin, en kortare form av namnet Katarina. Hon var yngst av tre syskon. Först föddes Maria 1879, sedan Tekla 1882 och därefter Katarina "Karin" 1886 i Svarttjärn, Lövånger. Fadern Albert Sandström var smed, modern hette Maria Fredrika Persdotter. Familjen var torpare i Svarttjärn. Torpet bestod av ett rum och kök, dessutom fanns ett rum som Albert använde som smedja. De hade en ko, en gris, får och höns på sitt torp. På tomten odlades säd och potatis. Före äktenskapet med Albert hade Maria Fredrika en son, som hette Per Burman, han blev senare handlare i Svarttjärn, Lövånger. 1895, när Karin var nio år gammal, avled hennes mor Maria Fredrika och Albert blev då ensam på den lilla gården med sina tre döttrar. Albert var väldigt fattig och för att livnära sig brukade han traska stigen genom skogen till Brattjärn där han hjälpte en familj med diverse smidesjobb. Han låg över där under veckorna och gick hem på helgerna. Albert var en bra, hederlig och ambitiös människa. Han var allmänt omtyckt och respekterad i byn. Han hade som sagt varit med om flera motgångar i livet varför han fick jobba hårt för sin existens. Karin fick, på grund av sin mors bortgång, växa upp hos sin äldre halvbror, nämnda Per Burman och hans familj. Där bodde hon fram tills hon gifte sig.

Karin och Johan Olofsson. Fotot taget något år före Karins bortgång. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.Karin ingick äktenskap 1907 med Johan Olofsson, också han från Svarttjärn. Nio barn föddes i deras hem, sex pojkar och tre flickor. Den ena flickan dog bara 14 dagar gammal 1914. Johan var en väldigt kompetent jordbrukare. Han skötte hemmanet med stort intresse. Han arbetade mycket i skogen och var även en duktig stenhuggare. På gården fanns 8-10 kor, en häst, får och höns. God hjälp hade han av Karin.

Vid sidan av arbetet som bonde var Johan vägvakt. En vägvakt var en sorts arbetsledare vid vägbyggen. När nya landsvägen byggdes i början av 1940-talet genom Svarttjärn fick Johan vara vägvakt för den sträckan och se till att vägen var i bra skick. Det hände ju att det fuskades med vägbyggen och Johans uppgift var alltså att se till att allt gick rätt till. En bättre skött vägsträcka än den han hade ansvaret för är svår att hitta. Ordning och reda, noggrannhet, samt ärlighet kännetecknade alla hans handlingar. Som vägvakt tjänade Johan 25 öre i timmen och fick lämna rapporter till vägmästaren i Lövånger.

1943, året efter Karins bortgång, överlämnade Johan hemmanet till sonen Helmer men Johan bodde kvar på gården i Svarttjärn fram till september 1954 när han flyttade till äldreboendet Hemgården i Lövånger. Han avled där två månader senare, 75 år gammal. Minnet av hans gedigna personlighet levde länge kvar i bygden.

Gården i Svarttjärn där Karin och Johan Olofsson bodde med sin familj. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Julkort från Gunnar och Olga Lundström med familj till Sara Jonsson. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.Julen närmar sig med stormsteg. I dag är det dan före dopparedagen. Julkortet ovan är ett gammalt sådant som min mormors föräldrar i Bjurliden, Skellefteå skickade till Sara Jonsson i Bjurvattnet, Skellefteå. Min mormors far Gunnar Lundström var tremänning/syssling med Sara. Olga, min mormors mor, var väl bekant med Sara och hennes syster Karolina "Lina" efter sin tid som fosterbarn i Bjurvattnet på. Olga var fosterbarn på gården mittemot där Sara och "Lina" hade växt upp. De kände varandra mycket bra. 

Julkort från Norsjö. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling. Jul i Dalvik utanför Boliden på 1940-talet eller kanske i början på 1950-talet. Bakre raden från vänster: Gunnar Lundström och Vivi Lundström. Främre raden från vänster: Olga Lundström (gift med Gunnar), Edla Nyström (gift med Hugo), Arvid Lundström, Hugo Nyström och Johannes Lundström. Foto: Troligen Leonard Lundström/privat bildsamling.

Ovan syns ett julkort som farmors bror Knut Olofsson med familj skickat till min farmor och farfar, gissningsvis på 1960-talet. Den andra bilden visar min mormors föräldrar, tidigare nämnda Gunnar och Olga, med några av Gunnars syskon (Vivi, Edla, Arvid och Johannes) samt Edlas make Hugo Nyström. 

Från mig till alla läsare av denna blogg, en riktigt god jul! 

Johan Hjalmar Andersson var född 1881-02-06 i Holmsvattnet, Skellefteå som son till Jonas Andersson och hans hustru Margareta Gustava Eriksdotter. Citat från Hjalmar och Huldas barnbarnsbarn Anna Bergströms specialarbete om bland andra Hulda och Nina: Efter några år gick Hulda också ut som piga. Huldas svåger och svägerska hade en bror, Hjalmar Andersson född 1881, som bodde för sig själv i Holmsvattnet och där tog hon tjänst som piga. De fattade tycke för varandra men Hulda var inte riktigt övertygad om att den inbitne ungkarlen menade allvar, så hon bad sin syster Ida Maria att ta platsen som piga hos Hjalmar för att testa honom, men Ida Maria vägrade. Det blev ändå bröllop och Hulda gifte sig med Hjalmar den 13 april 1913.

Hulda Norsten och Hjalmar Anderssons bröllopsfoto. Vigda 1913-04-10. Foto: Franke, Skellefteå/privat bildsamling.

Hulda Kristina Norsten föddes 1878-03-27 i Vikdal, Skellefteå som dotter till Lars Johan Norsten och hans hustru Matilda Nilsdotter. Hjalmar och Hulda fick fyra barn, Svea Gustava född 1914-04-20, Agda Matilda född 1915-10-18, Nina Kristina född 1917-01-12 och Nils Johannes född 1919-02-23. Ännu ett citat från Anna Bergströms uppsats: Det första barnet, Svea, föddes den 20 april 1914 och dog 27 timmar efter födseln. När Huldas och Hjalmars första barn dog tog Hjalmar det mycket hårt. Han skyllde på barnmorskan och sa att den barnmorskan aldrig skulle dit igen. Så en barnmorska från Gummark förlöste de andra två barnen. Men när Johannes skulle födas och Hulda bad drängen skicka efter barnmorskan i Gummark påpekade han att det var närmare till Vallen, där den första barnmorskan bodde, och for dit istället. Barnmorskan från Vallen hade nyligen själv fött ett barn och var mycket trött och det påverkade kanske hennes arbetsinsats.

På hösten 1918 insjuknade Hjalmar i spanska sjukan (epidemisk influensa) och avled den 8 november samma år av lunginflammation. Det gjorde Hulda ensam med de två äldsta barnen. Dessutom var ju Hulda gravid med Johannes som föddes den 23:e februari året därpå. Hulda blev vid förlossningen sjuk i barnsängsfeber. Den 27/2 1919 besökte doktorn henne i Holmsvattnet men kunde inget göra. På fettisdagen den 4:e mars 1919 dog Hulda drygt en vecka efter att Johannes hade kommit till världen. Sista natten Hulda levde var pigan Sofia Jonsson närvarande vid hennes sida tillsammans med Hjalmars morbror Johan Eriksson. (Läs mer om Sofia och Johan nedan).

De tre föräldralösa barnen Agda, Nina och Johannes. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Vad hände då med de tre föräldralösa barnen? Ånyo citerar jag Anna Bergström: Efter förlossningen hade Hulda sagt ifrån att hon inte orkade med allt, ett nyfött barn, makens död, sin egen utmattning och ytterligare två småbarn, så hon bad föräldrarna ta hand om den äldsta flickan Agda. Agda har berättat att hon inte fattade sambandet med varför hon fick flytta till mormor och morfar och varför alla vuxna grät när dödsbudet kom. Agda växte alltså upp i Vikdal hos sina morföräldrar.

Algot Karlsson och Sofia född Jonsson från Sjöbotten. Sofia hade varit piga hos Hulda och Hjalmar en tid. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Sofia Jonsson från Sjöbotten, Skellefteå, som var piga hos Hjalmar och Hulda, ville ta hand om Johannes när Hulda hade dött. Sofia flyttade senare hem till Sjöbotten och till hennes far. Fadern, som var änkeman, var gammal och skröplig så det skulle nog bli för stökigt om hon tog hand om Johannes som fosterbarn. Därför blev det inget. Johannes blev i stället fosterbarn, när han var cirka sex veckor gammal, hos änkan Anna Lundgren i Falmarksforsen. Där fick han en bra uppväxt. Om vad som hände med Nina skriver Anna Bergström: Innan Hulda dog bad hon en morbror till hennes make Hjalmar att ta hand om Nina. Han höll sitt löfte och Nina fick en ny familj hos dem. Morbrodern var Johan Eriksson "Jan Ersa" som boddde i Daglösten, Lövånger. Han dog dock året efter Hulda, 1920. Nina växte därför upp hos Johan Erikssons son Erik Eriksson som övertagit gården efter faderns död. 

Trots att barnen förlorade sina föräldrar i så unga år med allt vad det innebar, fick de tre syskonen en bra uppväxt hos respektive fosterfamilj. De blev vuxna och bildade egna familjer. Fastän Agda, Nina och Johannes hade en tuff början på livet fick de så småningom en fin tillvaro. 

Tisdag 10 december 2019 är det 95 år sedan malmfyndigheten hittades på Fågelmyran i nuvarande Boliden. Jag berättar nedan om malmfyndet och om Margareta Lundberg, min mormors mormor, som ägde marken där guldmalmen hittades. 

Två gånger blev hon änka och lämnad ensam med sina små barn. Trots umbäranden tog hon hand om sin familj och sin gård, senare i livet tog hon dessutom hand om två fosterbarn. Margareta Lundberg i Bjurliden gav inte upp för motgångar.

Den fattiga änkan Margareta Lundberg uppnådde välstånd på äldre dagar tack vare en guldfyndighet på Fågelmyran som hon ägde. Få anade nog vilken stor betydelse denna oansenliga lilla markplätt skulle komma att få för trakten. Den första markbiten hon sålde inbringade 8000 kr, i efterhand en ganska liten summa. Hon hade behövt pengarna tidigare i livet och det kan man förstå om man gör återblickar i hennes liv.

Margareta Kristina Gustafsdotter Marklund, mer känd som Margareta Lundberg, föddes den 2 oktober 1866 i Bjurliden 1:25 i dåvarande Skellefteå församling, som det äldsta barnet i en syskonskara på tio barn. Hennes föräldrar var bonden Gustaf Fredriksson Marklund och hans hustru Stina-Lisa Larsdotter. Av de nio syskonen dog två som barn, en dog barnlös i vuxen ålder. De andra gifte sig och bildade familj.

När Margareta var 19 år fick hon arbete som piga hos bonden Anders Jonsson och hans hustru Brita i Bjurvattnet. Där stannade hon i fem år, tills hon år 1891 gifte sig med soldatsonen Johannes Blylod Lindström, från samma by. Han var snickare och son till soldaten Anders Persson Blylod och Brita Magdalena Persdotter.  Margareta och Johannes bosatte sig i en stuga på den så kallade ”Nybrukskläppen” (även kallat ”Lindströms jäla”) i Bjurvattnet, nuvarande fastighet Bjurvattnet 1:8 och 2:8. När maken dog bodde Margareta kvar, hon hade en ko och en get. Hon gjorde dagsverke i byn för 50 öre per dag. Hon bakade, tvättade och grävde upp potatis.

Johannes Lindström. Foto: C. Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Margareta Gustafsdotter Marklund, mer känd som Margareta Lundberg. Foto: C. Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.

Bakre raden från vänster: (Margaretas syskon och föräldrar), Anders, Per, Olof, Johan och Gustaf. Mittenraden från vänster: Emma, Gustaf (far), Stina-Lisa (mor) och Margareta. Längst fram från vänster: Anna och Olga. Jonas och Bernhard hade redan dött när detta foto togs. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Johannes och Margareta fick tre barn tillsammans, Olga Kristina, 1892, Jenny Margareta, 1894 och Johan Andreas, 1896. Efter bara sex år som gifta drabbades Johannes av njurinflammation och dog den 30 maj 1897. Då var sonen Andreas fortfarande spädbarn. Fotot nedan är troligtvis taget vid Johannes begravning. Barnet längst fram är Margaretas dotter Olga och till höger om henne sitter Margareta.

Makens bortgång innebar att Margareta stod ensam med tre små barn. Dessutom hade hon ett jordbruk att sköta. Jordbruket klarade hon med hjälp av drängar, som var billiga att anställa vid den tiden. Hon var ensam med barnen i fyra år, innan hon 1901 gifte om sig med drängen Karl Eliasson Lundberg från Jörns socken. I Gamla Falmark i dåvarande Skellefteå församling köpte makarna ett hemman tillsammans med Margaretas bror Johan. De bosatte sig där och brukade gården ihop. Den 10 mars 1902 fick makarna lagfart på fastigheten Bjurliden 1:14, som de köpt för 2000 kronor av Johannes ”Janne” Marklund (ej släkt med Margareta). Då sålde Karl och Margareta sin del av Gamla Falmark och flyttade till Bjurliden. I köpet ingick ett skogsskifte. Det var i samband med detta köp som Fågelmyran kom i deras ägo. Karl Lundberg hade Margareta lärt känna under sin tid som piga hos Anders Jonsson i Bjurvattnet, Lundberg var dräng hos honom vid samma tid.

Även detta äktenskap blev kortvarigt. Den 26 juli 1903 avled Karl hastigt i lunginflammation. När maken dog var Margareta gravid med sitt femte barn. Före Mikaelis helg när Karl Artur föddes, tog Margareta skidorna och åkte till sina bröder. Korna fanns i sommarladugården och hon ville ha hjälp med att flytta korna till vinterladugården. Året innan, 1902, hade dottern Emma Fredrika kommit till världen. Fyra månader efter att Margaretas andra make Karl hade dött, föddes sonen Karl Artur. Margareta blev då ensam med fem barn. Hennes barn hamnade under förmyndarskap. Margareta tvingades ha dräng i flera år tills barnen hade blivit stora. Förmyndaren klarade upp ekonomin och Margaretas barn fick en bit var av hemmanet. Senare tog Margareta även hand om två fosterbarn, hennes brorson Ivar Marklund och en flicka som hette Ragnhild Tjärnlund, som dog bara 15 år gammal, 1933. Det var nog ingen lätt uppgift att klara av och på den tiden fanns ju inte samma sociala hjälp att få som finns idag. Att bli ensam med fem barn var tufft, men det fick gå ändå. Margareta var en trevlig, pålitlig och duktig kvinna. Hon var arbetsam som få och skötte hemmanet på ett mycket bra sätt. Hon var dessutom mycket lugn och gjorde inte mycket väsen av sig. Hon tog sig an den tuffa utmaningen och klarade av den med bravur.

Margareta och Karl Lundberg. Vigda 1901-07-16. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Karl Lundberg. Foto: Jonas Nordstrand, Skellefteå. Privat bildsamling.

Fyra av Margaretas barn, Jenny Lindström, Karl Lundberg, Emma Lundberg och Andreas Lindström. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Margaretas äldsta dotter Olga Lindström, undertecknads mormors mor. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.

Malmfyndet på Fågelmyran

Malmfyndigheten hittades den 10 december 1924 vid provborrningar på Fågelmyran. Fyndigheten, som var Europas största, bestod både av guld och silver. Redan tre år tidigare hade undersökningar påbörjats i trakterna kring nuvarande Boliden. 1921 påbörjades avmätningar i Svanfors av bland annat geolog Fritz Kautsky (se bild nedan). Först två år senare kom de till Bjurliden. Det var några ingenjörer, en vid namn Meyer och dessa var faktiskt inneboende hos Margareta. Byborna i Bjurliden erbjöds 12000 kr vardera för nyttjande- och äganderätten till de fyndigheter som fanns eller som kanske kom att finnas på deras marker. Avtal gjordes upp. Bolaget skulle enligt detta betala 300 kr den 1 juli 1925 och 900 kr den 31 december samma år. Kvarvarande belopp skulle betalas en krona per ton malm som bröts i gruvan tills hela summan, 12000 kr, var betald. Då skulle ägande- och nyttjanderätten till malmen för all framtid övergå till bolaget. Förutom Margareta Lundberg var det ingen som fick mer än handpenningen. Vid 60 års ålder fick Margareta en livränta på 150 kr/månad fram till sin död.

Tre av Bolidens gruvaktiebolags geologer. Från vänster: Fritz Kautsky, Olof Baeckström och Erland Grip. Foto: Okänd fotograf. Privat bildsamling.

För den första markbiten Margareta sålde 1925, ett skogsskifte på 74 hektar, fick hon 8000 kr. Totalt fick hon alltså 20000 kr (12000 kr för kontraktet och 8000 kr för marken). Hon betalade av sina skulder. Många tyckte att hon hade sålt alldeles för billigt men själv var Margareta nöjd. Hon sa i en intervju med tidningen Veckojournalen: ”Jag ägde en guldgruva i 25 år och hade varken glädje eller ett öres nytta av den. Skulle jag då inte vara nöjd när jag nu på gamla dagar just genom bolaget själv fått det bra, och ser hur tusentals andra människor får det bra genom att jag sålt den för mig, och för vem som helst här uppe, värdelösa marken?” Det bästa med gruvdriften tyckte Margareta var att de fick en riktig väg till byn (Bjurliden). Tidigare fanns endast en 6 km lång kärrväg till Svanström där post och affär fanns. Tack vare gruvans tillkomst fick också Bjurliden bättre strömförsörjning. När elektriciteten kom till byn vet jag inte men det var nog ungefär samtidigt. En lanthandel öppnades i Margaretas sommarstuga. Nu behövde inte Bjurlidenborna längre resa drygt en halvmil för att handla.

Margareta Lundbergs gård före flytten till Boliden. Till vänster syns sommarstugan där en lanthandel startades, i mitten av bilden finns bostadshuset som i dag står vid Sidtjärn i Boliden. Det stora huset till höger om sommarstugan beboddes av Margaretas son Andreas. Längst till höger i bild syns Margaretas ladugård. Foto: Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Margareta sålde marken till Centralgruppens emissionsaktiebolag med villkoret att byborna samt hennes manliga barn och barnbarn skulle få arbete i gruvan, vilket de också fick om de så önskade. 1925 bildades bolagen Skellefteå Gruvaktiebolag och Västerbottens Gruvaktiebolag. I juli samma år togs det första spadtaget för en gruva, som fick namnet Bolidengruvan. Malmbrytningen påbörjades 1926 och pågick till 1967 när Bolidengruvan lades ner. Gruvan var känd för sin höga guldhalt. Namnet Boliden uppstod efter ett feltryck på generalstabskartan från 1902, där Bjurliden felaktigt benämns som Boliden. Tidigare hade en annan fyndighet hittats i Bjurliden inom Norsjö socken varför det namnet redan var upptaget, därför fick fyndigheten på Fågelmyran heta Boliden. De två förut nämnda gruvaktiebolagen slogs ihop i februari 1931 och bildade Bolidens Gruvaktiebolag.

Generalstabskartan från 1902 där Bjurliden felaktigt kallas för Boliden. Foto: Lantmäteriets historiska kartor. Lantmäteriets kartsamling.

Margareta själv fick uppleva lite av samhället Bolidens uppkomst men hon drabbades av en hjärnblödning. Läkarna kunde inte göra så mycket på den tiden och efter tre dygn den 15 april 1931 avled hon. Margareta uppmärksammades långt efter sin död med en egen gata i samhället och även parken i Boliden fick namn efter henne. Hennes stuga i Bjurliden flyttades i slutet av 1950-talet till Boliden vid Sidtjärn. Byggnaden kallas i dag för ”Bolidengården” och vårdas av Bolidens hembygdsförening. Stugan kan hyras för olika tillställningar.

Så stor användning för pengarna som Margareta fick för marken hon sålde hann hon inte ha men det råder ingen tvekan om att för hela bygden, länet, till och med för hela landet gjorde fyndigheten på hennes mark stor nytta. Inte minst för samhället Boliden har företaget Boliden Mineral stor betydelse. Gruvdriften tog vid när andra näringar som exempelvis jordbruket gav dålig lönsamhet. Fortfarande är det många människor som får sin inkomst från det bolag som uppstod tack vare fyndigheten. 

Olga Lindström och Margareta Lundberg i dörröppningen. Sittande från vänster: Jenny Lindström, Sanfrid Lundström, Ivar Marklund, Adina Lundström (undertecknads mormor), Ragnhild Tjärnlund. Sanfrid och Adina var barn till Olga. Ivar och Ragnhild var fosterbarn hos Margareta. Olga och Jenny barn till Margareta. Fotot är taget sommaren 1924 vid Margaretas stuga, den så kallade

Margaretavägen i Boliden som har fått namn efter Margareta Lundberg. Foto: Undertecknad. Privat bildsamling.

Margaretaparken i Boliden. Den fick sitt namn efter Margareta Lundberg. Foto: Undertecknad. Privat bildsamling.

Margaretas barnbarn Henry Lundberg gjorde en lång chefskarriär inom Boliden Mineral. 1973 blev han VD för Rönnskärsverken och 1975 valdes han till VD för Boliden Metall, som omfattade Bolidens smältverk och gruvor i Sverige. Foto: Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Algot Forsgren och Nina Söderlund, vigda 1917-10-07. Foto: Sundborg & Lindberg/privat bildsamling. Nu ska jag berätta om makarna Algot Forsgren (1887-1967) och Nina Fredrika Söderlund (1890-1983). Makarna vigdes 7 oktober 1917 i Skellefteå landskyrka. Fyra barn växte upp i deras hem.

Algot föddes i Bergsbyn, Skellefteå men redan när han var ett år gammal flyttade han och syskonen till Nedre Bäck där han växte upp i en syskonskara bestående av nio barn. Föräldrarna var diversearbetaren och senare diversehandlaren Jonas Olof Forsgren och hans hustru sömmerskan Johanna Jakobsdotter. I början av 1900-talet öppnade Jonas och Johanna en lanthandel på "Heden" som platsen i byn Nedre Bäck kallades där de bodde. "Jonas Forsgrens diversehandel" stod det på skylten som vägledde kunderna dit.

Tillbaka till Algot. Han visade i unga år intresse för teknik och hade en teknisk begåvning. Någon teknisk skola var inte att tänka på för honom och många andra i hans situation. Med avsaknad av teoretisk kunskap fick han istället försöka lösa problem med hjälp av fantasi, nyfikenhet, envishet och kombinationsförmåga. Han jobbade ett tag som sågställare och maskinist på en såg i närheten. Han nöjde sig dock inte med detta utan startade en mekanisk verkstad på gården i Nedre Bäck. Där reparerade han cyklar och motorfordon. Dessutom utförde han även smiden av olika slag för husbehov.

När första världskriget startade 1914 innebar ju detta att fotogen slutade att säljas i affärerna. "Nöden är uppfinningarnas moder" sägs det ju. Algot tog fasta på detta och började genast att tillverka karbidlampor, vilka fick en strykande åtgång. Inom kort lyste de i de flesta hemmen i Bäck och byarna i närheten. När kriget slutade 1918 upphörde tillverkningen, eftersom fotogen på nytt kom tillbaka i handeln.

Algot var nu gift och bodde kvar i föräldrahemmet i sex år innan han och familjen år 1923 flyttade till Bureå. Där uppförde han en gård och startade en bilverkstad som efter hans bortgång övertogs av sonen Gösta.

Algot avled 11 juni 1967 på Skellefteå lasarett i sviterna av en trafikolycka. Han skulle ha fyllt 80 år i slutet av juni (27 för att vara exakt). Makarna hade planerat att fira guldbröllop efter ett 50-årigt äktenskap.

Algot Forsgren. Foto: Fotografisk reproduktionsexpres og forstorrelsesanstalt, Hurup, Danmark/privat bildsamling. Nina Söderlund gift Forsgren. Foto: G. Sandin, Skellefteå/privat bildsamling.

Nina, som var en kusin till min farmors mor, föddes och växte upp i Istermyrliden, Skellefteå. Hon hade åtta syskon, varav en bror och sju systrar. En av systrarna dog bara tre dagar gammal. Hennes föräldrar var hemmansägare Olof Ulrik Olofsson Söderlund och hans hustru Maria Lovisa Sandström.

Nina tog tidigt i livet tjänst som piga på olika bondgårdar i trakten, bland annat i Risböle, Lövånger. Några vintrar arbetade hon som hembiträde i Stockholm och deltog även i det så kallade bondetåget 1914. Det var ju då bönder från hela landet marscherade till kungliga slottet för att försöka få kung Gustav V att förbättra böndernas levnadsvillkor. När Nina fyllde 92 år 1982 uppvaktades hon av tidningen Norra Västerbotten (numera Norran). Där berättade Nina att bondetåget var i början av februari. Alla skolor och affärer i Stockholm var stängda på grund av marschen. Det var 4000-5000 bönder som deltog i tåget. Kungen talade från en terass på slottet och lovade att bönderna skulle få det bättre. Det var oerhört fattigt för människorna som levde då. Nina berättade vidare i artikeln att folk i dag inte skulle förstå hur de som levde då hade det. Ninas familj klarade sig dock rätt bra. Hennes far var ofta ute i skogen och jagade fågel som familjen åt. Tjädrar fick han ofta. 

Nina hade ett oerhört bra minne för exakta datum och t.o.m. klockslag för olika händelser. Till exempel sin konfirmation mindes hon som om det var igår. Resan till och från konfirmationen blev lite bekymmersam. Tanken var att konfirmanderna från Istermyrliden skulle gå den fyra mil långa vägen till kyrkan i Skellefteå och sedan åka båt tillbaka längs älven. Någon båt fanns emellertid inte att få tag i, så konfirmanderna fick gå hem också! Nina konfirmerade sig lördagen 13 maj 1905. Samma dag föddes hennes bror Sven. Efter konfirmationen i kyrkan startade Nina och hennes kompisar hemfärden tidigt på måndagsmorgonen den 15 maj. Först vid 21:30-tiden på kvällen kom de hem. De hade nästan ingen färdkost kvar, bara lite mjölk och bröd som de köpt för sista pengarna. Vägen var dessutom lerig och någon hästskjuts att lifta med såg de inte till på hela sträckan.

I Istermyrliden fanns på den tiden ingen affär. Därför fick de som bodde där gå en mil in till Bureå och handla. Cyklar fanns ju inte på den tiden så man fick släpa med sig så mycket man kunde med bara händerna.

Nina avled på Skellefteå lasarett 13 mars 1983, 93 år gammal. Hon hade fram tills dess varit frisk från allvarligare sjukdomar i hela sitt liv, en god fysik hade hon alltid haft. "Fantastiskt", sa hon själv om det. Hon var helt klar i minnet enda fram tills sin bortgång.

Per och Amalia Andersson, Mjövattnet. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling. Diversehandlare Per Efraim Andersson (1848-1929) och Eva Amalia Andersdotter (1849-1927) bodde i Mjövattnet, Burträsk. Per, som i folkmun kallades för "Per Annersa", var född i Mjövattnet. Hans föräldrar var bönder. Han började sin bana som hemmansägare på ett av sin faders hemman i byn, Mjövattnet 4. I dag är det området där fritidslokalen och där den senaste affärsbyggnaden är belägen. En bostadsbyggnad fanns på fastigheten, i denna hade även ett vid den tiden nedlagt mejeri funnits. I detta mejeri ska, enligt uppgift, "Per Annersa", ha startat sin karriär som handlare. I början av 1880-talet etablerade Per diversehandel i Mjövattnet, vilken med ganska stor omfattning bedrevs under cirka 40 år, men som han senare överlät till en son. Byggnaden ifråga är den f.d. skolan, belägen vid vägen mot Lappbäcken. På fastigheten fanns även en kombinerad ladugård/uthuslänga. Vid sidan om affärsrörelsen bedrevs jordbruk på gården. Affären gjorde under de första decennierna skäl för namnet diversehandel, eftersom allt möjligt såldes. Allt från tjära och byggvaror till fläsk. Per var inte bara handlare, han var även engagerad i kommunen. I många år var han ledamot av Burträsks kommunalnämnd, skolråd, taxeringsnämnd, fattigvårdsstyrelse. Dessutom var han flitigt anlitad för diverse skrivgöromål som t.ex. bouppteckningar, boutredningar, deklarationer osv.

Senare byggde "Per Annersa" en särskild affärsbyggnad längre österut på andra sidan vägen ner mot vägkorsningen. Mejeriet ombyggdes till bostadshus och i mitten av huset inreddes en drängkammare. Två drängar från en gård som kallas för "Kvastriset" i grannbyn Renfors och några pigor skötte jordbruket på gården medan "Per Annersa" ägnade i stort sett all sin tid åt affären samt alla de förtroendeuppdrag han hade.

Sonen Adolf Andersson, gift med Selma Åberg från Bursiljum, övertog affären i Mjövattnet ungefär 1919 och drev den vidare i drygt 20 år. Jordbruket avvecklades när Adolf och Selma hade övertagit affären. 1948 sålde makarna affärsrörelsen.

"Per Annersa" var en anspråkslös, hjälpsam, pålitlig och vördnadsvärd person. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig många vänner i trakterna.

Amalia var även hon uppväxt i Mjövattnet som bondedotter. I sina krafts dagar var hon omtalad som en duktig husmor. Alla som kände henne vet att hon alltid var snäll och hjälpsam. Drygt ett år före sin bortgång drabbades hon av ett benbrott vilket medförde att hon blev sängliggande fram tills dess att hon avled. Hon avled på hösten 1927, 78 år gammal.

Pers närmast sörjande var de fem sönerna Konrad Andersson, chef och delägare i grosshandelsfirman S. Museot, Sundsvall, Frans och Edvin Andersson, ägare av firman Bröderna Andersson, Skellefteå, Adolf Andersson, handlare i Mjövattnet och Gunnar Andersson, hemmansägare i samma by. Per avled på våren 1929, i en ålder av nästan 81 år.

Alfrida Öberg född Svensson. Foto: Franke, Skellefteå/privat bildsamling. Detta är Magda Alfrida Svensson. Hon föddes 1881-08-14 i Kyrkobordet, Skellefteå som yngst av fem syskon. Hennes föräldrar var resehandlaren och konstförvanten Alfred Paul Teodor Svensson född i Söderköpings församling och hans hustru Lovisa Johansdotter Sundqvist, född i Sandviken, Skellefteå. Fadern dog när Alfrida var nio år gammal år 1890.

Alfrida gifte sig år 1911 med typografen och boktryckaren Karl August Öberg f. 1883-08-03 i Alnö, Västernorrlands län. Makarna hade inga egna barn men tog hand om två fosterbarn, en pojke och en flicka. Flickan dog ogift 22 år gammal 1929. "Kalle" arbetade till en början på Skellefteå Nya Tidnings tryckeri och sedan i 25 år som egen företagare. Företaget fick namnet Öbergs tryckeri. Tryckeriet fanns år 1948 på Trädgårdsgatan 19 i Skellefteå. Karl avled 1951-05-21. Efter Karls död övertogs tryckeriet av sonen Torsten Öberg som tidigare hade hjälpt sin far med verksamheten. "Kalle" var alltid glad och snäll. En mer godhjärtad person än honom var svår att hitta.

Fru Magda Alfrida Öberg hade en betydande roll i Skellefteå. Hon kämpade för jämställdhet och hon tillhörde kvinnorösträttsrörelsen. Hon blev vid valet 1921 invald i stadsfullmäktige som en av pionjärerna för kvinnlig rösträtt. Hon var medlem i Svenska röda korset och Fredrika Bremer förbundet. Hon tillhörde kyrkofullmäktige fram till år 1950 och var ledamot i många olika styrelser samt nämnder, längst i fattigvårdsstyrelsen. Alfrida var dessutom mycket aktiv i husmodersföreningen, både som styrelseledamot och ordförande. Hon var sekreterare i Vita bandet och verksam i många andra ideella föreningar. Hon var energisk som få och strävade efter att förändra samhället åt rätt håll. I unga år arbetade hon som telefonist hos Televerket. Som husmor tog hon inte bara hand om den egna familjen utan även inackorderade skolbarn.

Alfrida hade en "ungdomlig röst" och ett karaktäristiskt glatt skratt. Hon var en duktig berättare och hade en livlig fantasi vilket ju inte försämrade hennes berättelser. Hon umgicks med flera framstående personer som missionärer, ambassadörer, nobelpristagare, kungligheter etc. Vad som var sant och vad som var falskt av det hon berättade vet nog ingen. Hon var en färgstark och respektingivande person. En stor sorg för henne var när sonen och boktryckaren Torsten Öberg avled 1965. Alfrida gick bort 9/12 1969, 88 år gammal. Hon var då en av de äldsta Skelefteborna och även en av de mest kända.

Mjölnare Bror Fredrik Qvarnström föddes 2 maj 1875 i Lagfors bruksförsamling, Västernorrlands län som nummer sju i en syskonskara på tio barn. Hans far var mästersmeden Anders Gustaf Qvarnström. Modern var Johanna Katarina Bengtzelius. I november 1876 flyttade familjen till Anders Gustafs hemförsamling Orsa i Dalarnas län. Familjen bosatte sig i byn Fredshammar. År 1889, när Fredrik Qvarnström var 14 år gammal, avled fadern Anders Gustaf. 

Mjölnare Fredrik Qvarnström med hustru Sofia. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

I juli 1894 flyttade Fredrik till Björkå, Överlännäs i Västernorrlands län. Där arbetade han som dräng hos sin äldre bror, mjölnaren Gustaf Leonard Qvarnström och hans familj. Redan året därpå, 1896, flyttade dock Fredrik vidare till Agnäs, Bjurholm. Han tjänade som dräng där hos mjölnare Karl Erik Sundqvist med familj. 1897 vände Fredrik hem till Kyrkbyn i Orsa församling. 1898 reste han vidare med destination Ytterlännäs, Västernorrland. Han bosatte sig i Hammar, Ytterlännäs och fick jobb som järnarbetare. I oktober 1899 lämnade han länet för att flytta till Risböle, Lövånger. Han fick tjänst där som mjölnare och bosatte sig i den nybyggda mjölnarbostaden i Bäckfors, Risböle. Förutom bostadshuset fanns också en ladugård och en uthuslänga på tomten. Vid sekelskiftet år 1900 ändrades mjölnarens lön från att tidigare ha varit en tredjedel av intäkterna till en fast månadslön på 75 kr/månad. I maj månad 1902 slutade Qvarnström sitt arbete som mjölnare i Risböle och drog iväg till Risselsås, i Ström församling, Jämtlands län. Han ersattes som mjölnare i Risböle av Villehad Vikman från Skellefteå.

Under tiden i Risböle hade Fredrik träffat lärarinnan i byn Sofia Albertina Nilsson. Hon var född och uppväxt i byn, dotter till bonden Nils Olofsson och Katarina Lovisa Gabrielsdotter. Precis som Fredrik förlorade Sofia sin far när hon var i tonåren. 1890 avled fadern Nils. Sofia hade även varit lärarinna i Nordmaling. Tycke uppstod mellan henne och Fredrik. Vigseln ägde rum den 23 juni 1902 i Lövångers kyrka. Sofia flyttade ihop med Fredrik i Risselsås drygt en månad efter giftermålet. I Risselsås föddes också sonen Nils Gustaf Alfons året efter. 1904 återvände familjen Qvarnström till Risböle, Lövånger. Fredrik Qvarnström återupptog sitt jobb som mjölnare vid kvarnen i Risböle som han hade avslutat två år tidigare. 1906 kom dottern Astrid Sofia till världen. 

Mjölnare Bror Fredrik Qvarnström med hustru Sofia, barnen Alfons och Astrid vid den gamla kvarnen i Bäckfors, Risböle. Fotot från juli 1907. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

1912 påbörjades bygget av en ny kvarn, på norra sidan av Bäckån. Den platsen kallas för Risbölenoret. Där fanns tidigare en såg som ägdes av byamännen i Risböle. Sågen revs och delar av virket användes till det nya kvarnbygget. Kostnaden för bygget blev drygt 19000 kr. Den gamla kvarnen såldes 1914. 

1915, under pågående världskrig, blev Qvarnström förmodligen missnöjd med sin lön, som var 1130 kr/år och sade upp sig på nytt från mjölnarjobbet. Annonseringen i dagstidningarna efter en ny mjölnare till kvarnen blev resultatlös, varför Qvarnström övertalades att fortsätta som mjölnare vilket han också gjorde under vissa villkor. Han skulle ha fri bostad, fri ved och elektricitet, detta godkändes. Han skulle dessutom ha taket på bostadshuset reparerat och nytt golv i ladugården. Lönen ansågs också vara för låg, ett så kallat "dyrtidsstillägg" på 250 kr skulle betalas ut för år 1917. En elkabel drogs från kvarnen till bostadshuset och förutom den ordinarie årslönen som nu var på 1250 kr, höjdes "dyrtidstillägget" med 450 kronor. 1919 höjdes lönen till 2000 kr. 

Den 22 december 1918 insjuknade Qvarnström i spanska sjukan, han blev sängliggande i nio dagar och klagade över hur kallt det var i huset. 1920 begärde han att kvarnföreningen skulle ge honom en ny bostad. Det beslutades att det nya huset skulle placeras på samma plats som det befintliga. Således skulle den gamla byggnaden säljas på offentlig auktion. Högsta budet landade på 400 kr. Köparen var G. P. Nilsson i Risböle som tog ner huset och fraktade bort det. Under sommaren 1920 när det nya huset uppfördes, skulle ju mjölnare Qvarnström med familj ha en bostad. Därför hyrde kvarnföreningen kök, kammare och vindsrum av E. A. Berglund. Bygget av det nya bostadshuset kostade 6248 kr. 

Vid sidan av arbetet som mjölnare hade Bror Fredrik Qvarnström flera olika förtroendeuppdrag. Han var under flera år ledamot i kommun- och kyrkofullmäktige i Lövånger, folkskolestyrelsen, nykterhetsnämnden samt ordförande i valnämnden. Han blev medlem i Tempelriddareorden R. T. Umeborg 1920, tillhörde R. T. Sirius Skellefteå från 1921. Qvarnström var även en aktiv medlem inom IOGT där han lade ner ett frenetiskt arbete. 

Bror Fredrik Qvarnström var känd som en mycket duktig yrkesman. Han var därutöver begåvad utrustad med en genuin ansvarskänsla. Han var också omtyckt av både arbetsgivare och av allmänheten där han var verksam. Det rådde inget tvivel om detta. 

Malningen fortsatte fram till 1928 när kvarnen brann. Efter branden köpte Fredrik Qvarnström huset och uthuslängan av föreningen för 1500 kr. En kort tid efter eldsvådan var Qvarnström föreståndare för kvarnanläggningen i Mångbyn. Fredrik och Sofia bodde länge kvar i Risböle men flyttade senare till dottern Astrid i Lövånger där Bror Fredrik Qvarnström avled den 15 oktober 1949, 74 år gammal. Sofia levde till 10/8 1952 när hon gick bort, då boende hos dottern Astrid i Lövsele. Hon var en väldigt gästvänlig kvinna som skapade ett rofyllt och ordningsamt hem för sin familj och sin omgivning. 

Mjölnare Bror Fredrik Qvarnström med hustru Sofia till vänster och dotter Astrid i mitten. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Nu berättar jag lite om barnen Alfons och Astrids liv. I unga år hjälpte Alfons sin far med arbetet i kvarnen, han jobbade också en tid vid sågen som fanns i Risböle. I början av november 1931 flyttade Alfons till Skelleftehamn. Han fick jobb på Rönnskärsverken. Först arbetade han i den mekaniska verkstaden, sedan vid driften. Han gifte sig 1935 med Märta Andersson från Lövånger. Han gick en kurs vid Vindelns trädgårdsskola och arbetade därefter i 17 år vid företagets villaträdgårdar och växthus samt på centrallaboratoriet som trädgårdsassistent. Efter pensioneringen flyttade han och makan till Skellefteå. Där bodde de fram till 1984 när Söderköping blev deras hemort. Alfons var verksam inom kyrkobrödrarörelsen och IOGT. Han tyckte mycket om att skriva poesi och gav ut diktsamlingen "Från arbetsfält och kyrkovall." Dessutom skrev han dikter i tidningen Norra Västerbotten, nuvarande Norran. Det största fritidsintresset för honom var sommarstugan i Bjurön, Lövånger. Alfons avled 5 december 1987. Hustrun Märta dog 8 november 1994.

Som jag tidigare nämnde hade Sofia varit lärarinna i sin ungdom. Dottern Astrid gick i sin mors fotspår och utbildade sig till lärarinna. Hon avlade småskollärarexamen i Skellefteå 1926. Hon tjänstgjorde som lärarvikarie i Risböle 1927-1930, höstterminen 1930 i Broträsk småskola, för att 1931 bli ordinarie lärarinna i Broträsk. Astrid undervisade i slöjd. I Broträsk tjänstgjorde hon som lärarinna i 18 år. Därefter var hon verksam från 1948 i Lövsele och Lövångers kyrkstad som småskollärarinna. Efter 1953 tjänstgjorde hon inom Skellefteå Sankt Örjans och Sankt Olovs församlingar fram tills pensioneringen 1965. Astrid var gift med kyrkvaktmästaren Sem Nilsson som gick bort på juldagen 1964. I unga år var hon, precis som sin far, aktiv inom nykterhetsrörelsen, samt inom den kyrkliga ungdomsverksamheten. Under sin tid som lärarinna i Lövångersområdet, var hon under några år sina kollegors representant i skolstyrelsen. Hon var även styrelseledamot i Broträsk blåbandsförening, Lövångers kyrkliga ungdomskrets och Lövångers lokalförening av Sveriges kyrkliga lärarförbund. Som person var Astrid principfast och målmedveten i allt hon företog sig. Hon stod alltid på de svaga och nedtrycktas sida. En stor personlighet och förebild lämnade jordelivet den 22 augusti 1971.  

Simon Brandell. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Filosofie magister och teologie doktor samt kyrkoherde Simon Brandell föddes 6 juni 1822 i Nora församling, Västernorrlands län. Fadern var den kände prästen, väckelsepredikanten och nykterhetsmannen Per Brandell, senare komminister i Ullånger. Modern var Anna Brita Geting. Åren 1848-1858 var Simon Brandell anställd som lärare vid Härnösand högre allmänna läroverk. 1856 vigdes han till präst. Han blev kyrkoherde i Skellefteå 1875 efter att Nils Nordlander, kyrkoherde och grundare av Skellefteå stad, hade avlidit året innan. En viss misstämning som mötte Simon vid tillträdandet av tjänsten (röstmajoriteten vid valet av kyrkoherde hade tillfallit en annan präst, som tidigare varit komminister i Skellefteå) förvandlades snabbt till obegränsad kärlek och uppskattning bland församlingen. Simon hade tidigare varit kyrkoherde i Själevad och Vibyggerå. 1877 blev han inspektör vid Skellefteås allmänna läroverk. Han var även under några år på 1880-talet ordförande i Västerbottens läns landsting. Alla sina uppdrag skötte han med stor noggrannhet.

Skellefteå församling utgjorde ett av de finaste pastoraten men prästlönen var endast 50 kr/år. Denna lön hade år 1867 beslutats av tidigare nämnda Nordlander och att det skulle gälla i 50 år. Som predikant var Brandell högt aktad. Många personer traskade långa sträckor för att höra hans rörande, av luthersk anda och personlig livserfarenhet präglade, predikningar. En gammal stadsbo sa: "Om det också hade blåst knivar, så skulle man ändå ut för att höra då doktor Brandell predikade." Brandell använde ett mycket enkelt språk i sina predikningar så enkelt att det minsta skolbarn kunde förstå honom.

Vid Brandells tillträdande som kyrkoherde var kyrkan (nuvarande landskyrkan) i dåligt skick, förfallet präglade kyrkan både ut- och invändigt. Kyrkan, som då var Norrlands största, genomgick två omfattande restaureringar under hans tid som kyrkoherde. Bland annat åren 1876-1877 när en grundlig renovering genomfördes som kostade nära 16000 kr, vilket var nästan hela kyrkokassan. En ny läktare uppfördes, nytt golv lades in i hela kyrkan, nya, tidsenliga bänkar sattes in tillsammans med värmeapparater.

Sommaren 1878 hade Brandell årets konfirmandflickor. Vid konfirmationen var flickorna svartklädda. Stadsflickorna hade hattar och landsflickorna den gamla huvudbonaden mössa och stycke eller silkesschaletter. Det var sista gången mössa och stycke brukades eftersom Brandell bestämde att nästa år skulle läsarflickorna vara barhuvade. Konfirmationsläsningen tog han ordentligt liksom med allt annat. Det hindrade dock inte honom från att en dag bjuda hela skaran med läsarflickor på kaffe i prostgården.

Doktor Brandell var mycket mån om att man ute i byarna skulle samlas kring Guds ord. I en by sa byborna: "Vi har ingen annan än Lars Annersa mor att samlas omkring." "Ja läs ni Lars Annersa mor", var Brandells svar. Senare tillsatte han så kallade byapräster. En av dem var Gustaf Wiksten i Skråmträsk, som i flera år hade varit dräng i prästgården i Skellefteå. Han började med byaböner efter Brandells önskan. 

Församlingens skolväsende var ganska undermåligt vid Brandells tillträdande. Fyra examinerade folkskollärare var anställda och ett 20-tal småskollärarinnor utan någon som helst utbildning. Skolväsendet utvecklades och förbättrades under hans ledning. Simon Brandell förmådde församlingen att åren 1876 och 1877 på egen bekostnad anordna särskilda undervisningskurser för utbildande av småskollärarinnor. På hans initiativ förlades landstingets seminarium till Skellefteå åren 1882-1883. Den första tvååriga kursen 1888-1890 placerades också i Skellefteå. Då sökte många unga flickor i församlingen inträde. Doktor Brandell tog då alltid reda på om vederbörande hade sångröst. Själv saknade han det, när han försökte sjunga lät det som när en humla surrade. Seminariet ägde först rum i Karltorp och senare i den så kallade fogdegården i Degerbyn. Vid Brandells bortgång fanns 30 skolhus i församlingen och 49 lärare jämfört med nio respektive 25 vid hans tillträde.

Simon Brandell var gift tre gånger, han hade barn från alla tre äktenskapen, totalt 11 stycken, varav ett dog i späd ålder. Sista frun hette Anna född Huss, med henne fick han bland annat dottern Kerstin Brandell. Hon gifte sig med K. A. Fellström som senare blev kyrkoherde i Skellefteå stad. Anna var en duktig husmor och värdinna. Alla var välkomna till det Brandellska hemmet. Under missionsmötena kunde ett hundratal gäster komma till middagarna, som vid passande väder serverades ute på gården. 

Alla såg upp till den högaktade doktor Brandell, den lille mannen med de blixtrande blå ögonen, de fina anletsdragen och det vackra huvudet. Skellefteborna mindes honom som en spänstig herre. Kom han exempelvis till Ursviken och ingen skjuts mötte honom, vandrade han ofta landsvägen upp till Skellefteå och prostgården.

Simon Brandell insjuknade i lunginflammation natten mot den 10 mars 1895. Han avled tisdagen 19/3 kl. 06:15, på sitt 73:e levnadsår. En 20-årig livsgärning som kyrkoherde i Skellefteå var därmed slut. Brandells sista ord var bland annat ett fullt hörbart "ära vare Gud". En stund senare hördes från hans läppar, troligen ett svagt "Amen".

Frid över hans minne!

Anders och Brita Jonsson, Bjurvattnet. Foto. Gustaf Lindell, Jörn/privat bildsamling. Detta är Anders Jonsson den äldre (1835-1916) och hans hustru Brita Kristina Nilsdotter (1838-1910). De bodde i Bjurvattnet, Skellefteå och fick tre egna barn som förmodligen hade olika funktionsvariationer, som vi skulle kalla det i dag. Barnen dog i MS-liknande sjukdomar enligt vad som berättats. Inga dödsorsaker är noterade i kyrkböckerna. Alla tre barnen dog ogifta och mellan 20-30 år gamla. Makarna Jonsson tog därför hand om två fosterbarn istället. Det var Anna Maria Westermark, dotter till Anders Westermark och hans hustru Klara Margareta Andersdotter i Båtfors, Norsjö som först kom dit som fosterbarn samt min mormors mor Olga Kristina Lindström, dotter till snickaren Johannes Lindström och Margareta Kristina Gustafsdotter Marklund. Olga kom till Jonssons vid nio års ålder 1901 och stannade där i 16 år tills 1917, när hon flyttade till Bjurliden. Olga ville inte prata så mycket om sin tid som fosterbarn, hon tyckte nog inte att det var så bra. En kvinna som hette Sara Jonsson (en systerdotter till Brita), uppväxt på gården mittemot där Jonssons bodde, hade varit piga hos Jonssons en tid och hjälpt till med barnen. Hon tyckte att det var väldigt slitsamt och att makarna Jonsson borde ha kunnat hjälpa till med detta också, för de var ju på den tiden vid god hälsa och ganska alerta.

Det sista av makarna Anders och Brita Jonssons barn dog 1891 så efter det saknade de ju bröstarvingar. Därför upprättade de året därpå ett testamente som registrerades den 7/6 1892 vid Skellefteå tingslags häradsrätt. Den 24/3 1900 upprättade makarna ett nytt testamente, som berättade vad som skulle hända när de båda hade avlidit. Testamentet sade att: 1. Maria Westermarks blivande make Anders Jonsson (han hette likadant som Marias fosterfar och var systerson till Brita) skulle erhålla hemmanet 7/64dels mantal No:1 Bjurvattnet mot erläggande av ettusen kronor till makarnas arvingar. 2. Maria Westermark skulle erhålla 1/64dels mantal N:o 2 i samma by. Övriga tillgångar skulle fördelas enligt lag.

Anders Jonsson den yngre och Maria Westermark gifte sig 1902. I äktenskapet föddes åtta barn, fyra flickor och fyra pojkar. Ena sonen, Folke, avled redan 1924, 10 år gammal. 

Den 15/12 1904 skrevs ytterligare ett testamente. Denna gång var även Olga med. Det sa att punkt ett och två från det tidigare testamentet fortsatt skulle gälla med tillägget följande gällande Olga: "Olga Kristina Lindström i Bjurvattnet skall af vår kvarlåtenskap erhålla dels ettusen (1000) kronor, dels ock en säng jämte sängkläder dertill, allt av ny och god beskaffenhet." Några fler punkter nämndes i testamentet men det blir för långt att skriva.

Den 27 november 1906 sålde Anders och Brita hemmanet till sin fosterdotter Maria Westermark och hennes make Anders Jonsson, enligt överenskommelse i testamentet.

Familjen Jonsson i Bjurvattnet. Stående från vänster i bakre raden: Karolina Jonsson (Anders Jonssons yngre syster som var piga på gården), Olga Lindström (min mormors mor som var fosterbarn hos Jonssons), Anders Jonsson och hans hustru Maria född Westermark. Stående längst fram från vänster: Manfred Jonsson, Berta Jonsson och Frida Jonsson. Troligen taget cirka 1908. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Brita dog 1910. Året därpå den 10/2 1911 stämde sex av hennes syskon, (en broder anslöt sig senare under processen) änkemannen Anders Jonsson vid häradsrätten och yrkade att testamentet från 1900 skulle förklaras ogiltigt och inte hindra syskonen från att ärva efter Brita.

Först vid rättegångstillfället den 14/3 1911 motiverades klandertalan. Den grundade på att "hustru Jonsson icke vid testamentets upprättande varit vid sina sinnens fulla bruk." Efter många och långa turer i häradsrätten som fastslog att Brita varit vid sina sinnes fulla bruk vid testamentets upprättande, så överklagades det av syskonen till Svea hovrätt som fastställde häradsrättens dom. Käranden fick betala svarandens rättegångskostnader på 567 kronor.

Familjen Jonsson i Bjurvattnet troligen sommaren 1915. Bakre raden från vänster: Manfred Jonsson, Herman Nygren (han var en tid dräng på gården), Berta Jonsson, Olga Lindström. Främre raden från vänster: Emmy Jonsson, Maria Jonsson med sonen Folke i famnen, Frida Jonsson, Anders Jonsson den yngre, Eugén Jonsson och Anders Jonsson den äldre. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

När Anders Jonsson den äldre avled den 30/1 1916 framkom i hans bouppteckning ytterligare ett testamente, ett muntligt sådant. Där stod bland annat att efterträdaren Anders Jonsson skulle få ett sto med namnet Pärla men att Anders Jonsson den äldre skulle få begagna det så länge han levde, därefter skulle det tillfalla Anders Jonsson den yngre.
Vidare att en häst, Dower, skulle få användas för husets behov i ett år men därefter slaktas. Vid samma tillfälle gavs en ko bort till Olga med namnet Örsvart samt till Maria Westermark en ko med namnet Vitlin.

Enligt den muntliga traditionen fick Olga ärva 7000 kr av sina fosterföräldrar och blev därför kallad "7000 kronors Olga". Detta har dock inte gått att styrka via några dokument. Olgas far Johannes Lindström avled dock när Olga var knappt fem år gammal. Karl Johan Boman i Långselet utsågs till Olgas och hennes två syskons förmyndare. Vid arvsskiftet efter Johannes mor Brita Magdalena Persdotter, i april 1910, erhöll de tre barnen en summa av 130 kronor och 60 öre som de fick dela på.

Karl Johan Boman ersattes som förmyndare för barnen av tidigare nämnda Anders Jonsson den yngre. Vid utgången av 1913, när Olga fyllt 21 år och blivit myndig, redovisades uppdraget. Transaktionerna under året såg ut så här:
Vid årets ingång innestående på bank: 3191:68 kr.
2 maj gåva av Anders Jonsson: 2279:69 kr.
Räntor under året: 204:50 kr.
Summa: 5675:87 kr.

Sedan förmyndararvode och övriga kostnader på 17:74 kr avdragits kvitterade Olga ut en summa av 5656:13 kr. I dagens penningvärde motsvarar det 269499 kr.
Förmodligen är det Anders Jonsson den äldre som skänkt Olga det kapital som redovisas. Det är möjligt att han fortsatte att vara generös och att Olga vid hans död fick de 7000 kr som den muntliga traditionen berättade.

Till sist. Brita påstods alltså ha varit dement. Enligt vad som berättats var hon också snål och ansåg att man skulle äta mat först efter att den hade förlorat all näring. Drängen som tjänade hos Anders och Brita Jonsson, sägs ha sagt: "Om jag biter i trä gör det ändå ingen skillnad", angående Britas snålhet alltså. Om detta är sant eller bara en skröna vet jag inte.                                                                                                              

Slåtter på Anders Jonssons gård i Bjurvattnet 1916. Anders Jonsson och hans hustru Maria är förmodligen två av personerna på fotot, dock osäkert vem som är vem. Gissningsvis står Anders längst till vänster och Maria näst längst till höger med ljusa kläder. Övriga okända. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Anders Jonsson den äldre dog i slutet av januari 1916, Brita avled i början av juni 1910. Anders Jonsson den yngre avled 1952 och hans hustru Maria dog 1933. 

John och Berta Norbergs förlovningsfoto. Taget i juli 1924. Foto: Sundborg & Lindberg/privat bildsamling. Detta är makarna John Gustaf Norberg (1899-1958) och hans hustru Berta Lovisa Jonsson (1904-1977). Makarna vigdes på luciadagen 1924, för övrigt tre dagar efter att de funnit guldmalmen i nuvarande Boliden, men det är en annan historia. Fotot är troligen makarnas förlovningsfoto. 

John föddes i den lilla byn Norrström vid Krångfors i Skellefteå församling. Hans far var före detta vice korpralen Johan Anton Norberg född i Persliden, Norsjö och Johns mor var Anna Gustava Gustafsson från Yttre Ånäset, Burträsk. När John var sex år gammal 1905, flyttade familjen till Långselet, Skellefteå där de hade köpt ett hemman. John var äldste sonen i familjen. Han hade tre syskon, två bröder och en syster. Han och brodern Axel övertog föräldrahemmet i Långselet. Vilka planer John hade kan man bara spekulera om. I maj 1922 köpte han en avstyckad fastighet, "Norrbacka" med fastighetsbeteckningen Plan 1:5, nära Finnforsfallet. Sista april 1925 sålde han avsöndringen. Vid den tidpunkten var han redan förlovad och gift med Berta. I mars 1925 förvärvade John och Berta en fastighet i Frostkåge utanför Skellefteå. Om de bebodde den är dock oklart, eftersom familjen är skrivna i Långselet i kyrkböckerna och ej i Frostkåge. I Frostkåge ska John ha bedrivit gästgiveri, bageri och skeppshandel. Redan i juli året därpå såldes fastigheten vidare. Hur och var familjen bodde blir varken jag eller yngste sonen till John och Berta, som också har släktforskat, inte kloka på. Enligt en stämning från 1 oktober 1927 av en fordran ställd till John Norberg "å Morön". (Morön är i dag en stadsdel i Skellefteå). Den 30/9 1927 var John involverad i en trafikolycka på vägen mellan Kåge och Skellefteå. I den utförliga polisrapporten finns bland annat ett polisförhör med agenten John Gustaf Norberg, som uppgav sig vara kyrkoskriven i Boliden men boende på Norrböle som i dag är en stadsdel i Skellefteå. Mer finns att berätta om olyckan men det kan vi ta en annan gång.

John bedrev en del handel med olika saker både i Frostkåge och Långselet men hade tyvärr svårt att betala sina räkningar och hamnade i ekonomiska besvär. Detta gjorde att han och familjen tvingades sälja fastigheten i Långselet på offentlig auktion. Johns bror Axel bjöd högst och fick köpa fastigheten som han och John hade ägt var sin del av.

Den 27 april 1929 lämnade John Göteborg och Sverige för att resa till Kanada. Hur han lyckades finansiera den resan vet jag inte. Han återvände hem till Sverige 1933. Under vistelsen i Kanada var han bland annat anställd hos en tandläkare. Så småningom fick han jobb som tandtekniker hos denne tandläkare. Efter återkomsten till Sverige började John laga och även tillverka tandproteser till många personer. De blev genast och tillfredsställande hjälpta av honom. På 1940-talet flyttade han till Gummarksnoret utanför Skellefteå. Där fortsatte han att arbeta som tandtekniker fram till sin död. 

Som vän och person var John generellt omtyckt och väl ansedd i trakten. Förtroendet för honom var stort bland befolkningen. Han avled efter en tids sjukdom i slutet av januari 1958, 58 år gammal. Minnet av John bestod av stor aktning och tacksamhet i hans omgivning.

Berta då? Ja hon gifte sig som sagt med John och de fick fem barn tillsammans, två döttrar och tre söner. Berta var äldsta dotter till Anders Jonsson född i Bjurvattnet och hans hustru Maria Vestermark från Båtfors, Norsjö. Berta hade sex syskon. Anders var tremänning till min mormors far Gunnar Lundström. Anders hade stora ekonomiska planer men lyckades kanske inte som han hade tänkt sig. Han bodde en tid med familjen i Sörböle, Skellefteå. Under den tiden fick Berta gå en kurs i bokföring omfattande femtio lektionstimmar. Där lärde hon sig grunderna i dubbel bokföring och kunde vid kursavslutningen, enligt ett bevarat intyg utfärdat 1921, själv verkställa bokslut.

Under de fyra år John var i Kanada bodde Berta med de tre barnen på övervåningen i huset i Bjurvattnet där hon hade vuxit upp. Berta bodde sista tiden av livet på Prästbordet i Skellefteå men hon avled på Umeå lasarett i januari 1977. Hon blev 72 år gammal.

Maria Tjärnlund och Adam Olofsson. Foto: J. Franke, Skellefteå/privat bildsamling.

Adam Olofsson "'Adam Ols" föddes 6 december 1851 i Yttervik, Skellefteå. Föräldrarna var soldaten Olof Johansson Munter från Innervik och Fredrika Jonsdotter från Skråmträsk. De hade fem barn, fyra pojkar och en flicka. Fadern var i tjänst som soldat i Yttervik 1838-1864. Adam tillbringade alltså troligen sina första år i tjänstetorpet i Avan (nuvarande adress Båtvik 50). När han var 13 år måste familjen lämna över huset till nästa soldat, Joakim Olofsson Munter. Adam Olofsson och familjen Munter flyttade då troligen till Bergsåkern, en plats inom Ytterviks by. Det berättas att en soldat Munter ska ha odlat och bott där, vilket namnet Muntersgärdan i östra änden av odlingarna vittnar om. Soldatkontraktet har gett denna möjlighet. I protokollet från Laga skiftet (1852) görs ett litet tillägg till detta:

 ”De nybruk som fältjägarna utsynt åt sig av samfälld mark få de behålla, men efter deras död återfalla dessa till jordägaren utan att han derföre ska giva någon ersättning för till äventyrs skedd odling”.

Cirka 1870 flyttade Adam till Ytterstfors glasbruk, Byske. Han arbetade där som dräng men återvände till Yttervik 1875. Det var i samma veva som glasbruket lades ner. Han odlade upp mark i Yttervik och bosatte sig med sin familj vid det som i dag kallas för "Nybruket", eller "Adams nybruket", mellan Bergsåkertjärn och vägen till Vikfors. Odlingsmarken finns kvar än i dag, den skördas fortfarande. Alla hus på platsen är borta, men tydliga spår av byggnader finns ännu. På platsen har det funnits en liten stuga med en spismur i sten. 

Adam vigdes 1878 med Maria Tjärnlund. Hon hade kommit till Yttervik som piga två år tidigare. Hon var född i Tjärn, Skellefteå 27 december 1852 som ett av sex barn till soldaten Per Andersson Tjärnlund född i Hjoggböle och Ulrika Johansdotter från Brännvattnet, Skellefteå. 1855 flyttade familjen till Medle varför Maria växte upp där. I äktenskapet mellan Adam och Maria föddes sju barn, fyra flickor och tre pojkar. Två av pojkarna dog som små. 

Efter cirka 20 år på platsen flyttar familjen till en ny plats, nuvarande Yttervik 345. 1897 hade Adam och Maria köpt 1/64-del av hemman nr. 5 i Yttervik, de bodde i ett torp vid Avatjärn. På platsen hade det sedan tidigare varit två bosättningar. Torpet var inte särskilt stort men de ägde det och fortsatte att nyodla mark. De hade vid denna tid två kor som hette Gärda och Svärta, en gris, ett får och ett lamm. 18 december 1899 avled Maria i sviterna av lungsot (tuberkulos), nästan 47 år gammal. Adam blev då ensam med det lilla jordbruket och de sex barnen. Sonen John Artur, dog knappt två månader senare av okänd dödsorsak. Han blev fyra år gammal.

Adam Olofssons dödsannons från tidningen Skelleftebladet 27/7 1905. Sommaren 1905, närmare bestämt lördagen den 22 juli klockan 08:00, somnade även Adam in av lungsot, 53 år gammal. Barnen blev föräldralösa. Yngsta dottern Anna var 12 år gammal när fadern dog. Vid Adams bortgång fanns det två kor och två höns på gården. Sonen Arvid Olofsson född 1882 övertog gården i Yttervik och nyodlade ytterligare en hektar. Efter honom och makan Hilma bodde deras dotter Ally gift Markström på gården. 

Denna familj var hårt drabbad av tuberkulos. Förutom Adam och Maria hade även Adams mor Fredrika dött i sviterna av sjukdomen. En av döttrarna till Adam och Maria, Jenny född 1885, blev vid fyra års ålder fosterbarn hos Gabriel Persson Marklin och hans hustru Marta Erika Persdotter i Yttervik. Det berättas att Jenny var en duktig kvinna och när hon hade kommit till makarna Marklin som fosterbarn hade hon sagt: "I vill eta atve husbonn" (jag vill äta med husbonden). Hon hade alltså ställt krav, trots att det vid denna tid inte var vanligt att kvinnor åt vid bordet, flickorna åt vid spisen och kanske särskilt ett fosterbarn. Jenny gifte sig 1907 med Frans Larsson som hade varit dräng hos familjen. Han var uppvuxen i Fagerviken, en plats strax öster om Yttervik. I deras äktenskap föddes tre barn. 1913 flyttade Frans och Jenny med sina barn samt Jennys fosterföräldrar till Gummark, Skellefteå. De bosatte sig på gården där Jennys äldre syster "Mia" gift med Viktor Lindberg bodde med sin familj. Tre år senare, 27 februari 1916, hade Jenny insjuknat i tuberkulos och hon avled på Umeå lasarett av sjukdomen. Yngsta barnet var blott tre år gammalt när Jenny gick bort. Frans blev ju änkeman och ensam med de tre småbarnen. Han gifte senare om sig och fick ytterligare två barn i det äktenskapet. Tänk vad mycket elände en sjukdom kan ställa till med och hur samma familj kan drabbas så hårt. 

En syster till Jenny, Nanny född 1887, kom att bli min farfarsmor. Hon flyttade 1919 till Sjöbotten, Skellefteå och gifte sig samma år med Sigfrid Rosendahl. Ett av deras barn var min farfar Sigurd som föddes två år senare. Mer om detta berättar jag en annan gång. 

Jenny Olofsson Marklin, dotter till Adam och Maria Olofsson. Foto: Franke, Skellefteå/privat bildsamling. Tre av Adam och Maria Olofssons barn, Maria (Mia), Anna och Nanny Olofsson. Foto: Franke Skellefteå/privat bildsamling.

Per Abraham Lundgren. Foto: Fotografiatelieren Norsjö/privat bildsamling.Per Abraham Lundgren (1888-1966) föddes i Risliden, Norsjö som enda barnet till bonden Jakob Abrahamsson Lundgren och hans hustru Hilda Johanna Fällman. Per Abraham hade dock en 13 år yngre fostersyster vid namn Ragnhild Kristina Linnéa Holmgren. Hon kom till familjen vid sex års ålder 1907. Hon gifte sig 1919 med handlaren Olof Rickard Brännström född 1889. De fick dottern Rutgerd Johanna f. 1919. Olof Rickard avled redan 1923 av okänd sjukdom. Ragnhild dog 1926, 25 år gammal på Hällnäs sanatorium av tuberkulos. Rutgerd blev därmed föräldralös. Hon växte upp hos sin faster med familj i Brännlund, Norsjö.

Tillbaka till Per Abraham, P.A. Han ingick äktenskap med Anna Sofia Agneta Lidén år 1915. Hon var född 1894 i Norresträsk, Norsjö. Makarna var jordbrukare i Risliden. Fem barn fostrades i hemmet. I slutet av april 1940 drabbades familjen av en stor sorg. Per Abrahams hustru Anna gick bort i sviterna av tarmvred på Skellefteå lasarett. Yngsta barnet var vid moderns bortgång knappt fjorton år gammalt.

Per Abraham gifte sig andra gången med småskollärarinnan i Risliden, Jenny Viktoria Sparrman född 1894. Hon var från Björnkliden, Jörn och var småskollärarinna i Risliden från och med år 1919.

P.A. blev i sin hemby Risliden tidigt anlitad för bouppteckningar och olika räkenskaper. Han hade också en mängd förtroendeuppdrag i byn. Han var sekreterare i byaföreningen och senare också som ordförande. När Rislidens blåbandsförening bildades 1912 var P.A. dess förste ordförande. Han var även ordförande och kassör i byns elförening mellan 1923-1946. Det sistnämnda året fick Risliden elektricitet från Skellefteå stad. Per Abraham kämpade för att el- och telefonnäten skulle byggas ut och att vägarna i socknen skulle förbättras. Det var förutsättningar som hans hemby saknade när 1900-talet var ungt.

Per Abraham var även engagerad i kommunen i många år. Från början av 1920-talet fram till cirka 1955 hade han olika kommunala uppdrag. Norsjö kommunfullmäktige tillhörde han från år 1920 och i drygt 30 år framåt dessutom kommunalnämnden från år 1922. Från 1935 till och med 1955 var han kommunalnämndens ordförande, före 1935 hade han varit nämndens vice ordförande.

Nämndeman i Malå-Norsjös tingslags häradsrätt blev han 1918 och häradsdomare ungefär 1950. Den senare befattningen lämnade han sex år före sin bortgång. Före vägorganisationerna blev statliga var han bland annat ledamot och ordförande i Norsjö vägnämnd till 1951. Landstingspolitiker 1927-1934. Ordförande i kristidsnämnden och ledamot av kyrkofullmäktige var han också. Sista tiden var han ordförande. Han verkade även som revisor för Norsjö jordbrukskassa och konsumtionsföreningen.

Samtliga av dessa sysslor skötte Per Abraham hängivet och som en riktig demokrat. Han var en person som lyssnade på vad andra hade att säga och försökte alltid i sina gärningar gynna allmänheten. P.A. var verkligen en hedersman, tillmötesgående och hederlig, i dubbel bemärkelse principfast. Han var även begåvad med en fin humor. I diskussionerna i kommunfullmäktige där han redovisade kommunalnämndens ståndpunkt, var han i som allt annat i högsta grad objektiv. Han kunde replikera med ett leende om någon opponerade sig mot honom. Både som kommunalman och häradsdomare tilldelades han utomordentliga hedersbetygelser för medborgerliga förtjänster. Nu är han borta men minnet av honom levde länge kvar efter hans död.

78 år gammal blev han. Sista åren var hans hälsa försämrad. Han somnade in på Norsjö sjukstuga i maj 1966 efter att ha varit sjuk i en vecka. I och med hans bortgång har en framstående och respekterad person inom kommunväsendet i Norsjö kommun lämnat jordelivet. Vid begravningen av honom talade ett flertal personer och framförde tackhälsningar. Exempelvis ordföranden från kyrkofullmäktige och kommunalnämnden, släktingar samt vänner. Den stora skaran begravningsgäster vittnade om hur omtyckt och uppskattad den avlidne varit.

Hustrun Jenny avled 1981 på sjukhemmet i Jörn.

Johan Enmark som ung. Foto: Signe Risberg Kallholmen/privat bildsamling. Johan Enmark som lite äldre. Foto: Sundborg & Lindberg Skellefteå/privat bildsamling.

Johan Valdemar Enmark var född 1901 i Djupgrovan, Kågedalen som nummer sex i en syskonskara på nio barn till Klas Erik Enmark och hans hustru Anna Magdalena Johansdotter. Fadern dog när Johan var tio år gammal. 

Som brukligt på den tiden fick Johan i unga år ge sig ut i arbetslivet. Först arbetade han som dräng, därefter skogsarbetare och senare som flottningsarbetare. Han jobbade som flottare i Kågeälven vid Stavaträsk, Jörn och träffade då sin blivande hustru Hulda Maria Jonsson född 1892 från Högkälen, Jörn. De vigdes 1927. Då hade Johan redan fått anställning hos Boliden Mineral. Han byggde ett hus i Strömfors där familjen bosatte sig. Sonen Harry föddes året därpå och dottern Signe 1929, hon dog dock samma dag som hon föddes. 1931 såldes hemmet i Strömfors och familjen flyttade till Granholm, inte så långt från Djupgrovan.

I slutet av november 1934 avled hustrun Hulda av tuberkulos i lungorna. Därför fick Johan ensam sköta sonen Harry, sex år gammal, jordbruket på gården i Granholm samt sitt jobb i Boliden åtta kilometer hemifrån. För att mäkta med allt detta tvingades han att anställa en piga och tidvis även en dräng.

1936 drabbades Enmark av silikos, även kallat stendammslunga. Han slutade då sitt arbete hos Boliden Mineral. Han blev jordbrukare på heltid. För att dryga ut inkomsterna som ju inte var särskilt höga på den tiden, hade Johan flera kolmilor och tjärdalar. Året därpå gifte han sig med Myrie Margareta Johanna Renlund. Hon hade arbetat som piga hos honom. Myrie var född år 1914 i Nyholm, Skellefteå. De fick tre pojkar tillsammans.

Johan var en person som grannar och andra lyssnade på när han framförde sina förslag och åsikter. Hans stora dröm var en utfartsväg till landsvägen vid Nyholm. Med honom som ordförande bildades en förening som skulle förverkliga denna dröm. Flera arbetstimmar lade han ner för att det skulle bli gjort. 1951 var den nya vägen färdig. Biltrafik till Granholm och Djupgrovan blev därmed möjlig året om.

I början av 1960-talet försämrades Enmarks hälsa mestadels beroende på de arbetsskador han tidigare i livet hade ådragit sig i den dammiga och högljudda miljön i malmkrossverket i Boliden. Jordbruket avvecklades successivt och 1963 flyttade familjen till Strömfors, senare till Boliden. Gården i Granholm användes länge som fritidsbostad men såldes 1986 till äldste sonen Harry. 

På 1970-talet förvärrades Johans gamla hörselskada avsevärt. Det blev självklart ett hinder för en så lättsam och utåtriktad person som han tidigare hade varit. Sista tiden av livet vistades han på sjukhemmet i Boliden.

Johan avled i mars 1987, nästan 86 år gammal. Myrie gick bort i november 2002.

Anton Nordmark. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.Hanna Nordmark. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Makarna Anton Nordmark och Hanna Katarina Lindberg. De gifte sig 1903. Tre barn, en son och två döttrar, växte upp i deras hem. Familjen bodde i Sjöbotten, Skellefteå.

Anton föddes 1862 och växte upp i Sjöbotten, Skellefteå. Som äldste son i en syskonskara på åtta barn fick han tidigt lära sig vad arbete och fattigdom var. Han hjälpte till i hemmet eftersom fadern var sjuk. Det var därför upp till honom och de äldre syskonen att skaffa mat samt husrum till familjen. Detta eftersom deras hem var tvunget att säljas. 1887 köpte Anton tillsammans med sin bror Konrad ett hemman i samma by som då födde 2-3 kor. Bröderna arbetade upp gården och delade sedan på densamma. När Anton sålde sin del av hemmanet till sonen Birger med familj 1935 så födde gården 6-7 kor och en häst. Anton arbetade i 18 års tid på sågen i Bureå. Arbetsdagarna var 12 timmar långa och dagpenningen 1:50 kr per dag. Det var nog inte lätt att klara alla utgifter som exempelvis skulder samt försörjning av föräldrar och syskon med en sådan inkomst. Senare jobbade han som transportarbetare. Vi som lever i dag förstår nog inte hur så mycket arbete var möjligt men Anton hade en oövervinnerlig arbetsvilja och kärlek till sitt jobb så han var aldrig sparsam med sina krafter. Han var en uppriktig och godhjärtad person, som aldrig tvekade att ge ett handtag om det behövdes. Därför var han alltid uppskattad och omtyckt i sin omgivning. Han saknade ovänner. Anton avled i sviterna av magcancer i januari 1941, 78 år gammal.

Hanna var född 1869 i Kåge strax norr om Skellefteå. Hon levde kvar på gården i Sjöbotten efter Antons bortgång och vårdades av sonen Birger med familj. I en liten stuga hade hon ett eget hem där hon bodde så länge hon orkade. När Bureå fick sitt ålderdomshem flyttade hon dit och vistades där fram till sin död. Hon var, trots sin ålder, vid god hälsa. Hon skojade med folk och sjöng även emellanåt. I sin ungdom var hon en arbetskvinna utan dess like. Ett exempel på detta var när maken hade kommit hem med höskrindan och den hade tippat, då var det hon som lyfte upp den igen innan Anton ens hann tänka. Som person var Hanna gladlynt och positiv. Hon var 91 år gammal vid sin död i september 1960.

Olof och Maria Holmgren, Sandviken. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Detta är makarna Olof Valfrid Holmgren (1856-1937) och hans andra hustru Maria Augusta Rönngren (1877-1929). Olof var född i Sandviken, Skellefteå (Bureå) och övertog hemgården efter sina föräldrar. Han gifte sig första gången 1894 med Margareta Eufrosyna Holmström f. 1858 från Falmark, Skellefteå. Det äktenskapet varade dock bara i ett år. 1895 avled Margreta Eufrosyna i benröta. 

År 1898 gifte Olof om sig med Maria Rönngren från Hökmark, Lövånger. Hon hade varit piga på gården i Sandviken ett halvår innan vigseln. Olof och Maria fick fem barn tillsammans, två av barnen dog i späd ålder. 1927 sålde makarna hemmanet till Bureå kommun. Olof och Maria flyttade därför in till Bureå samhälle. Maria dog 1929 av hjärtfel och Basedows sjukdom. Efter hustruns död flyttade Olof till en dotter och måg i Bureå. Där bodde han fram till sin död 1937. Vid ett besök hos yngsta dottern och mågen i Kusmark, Skellefteå insjuknade Olof i lunginflammation och avled sedan i sviterna av sjukdomen.

Om Olof har det berättats att han en gång var ute på promenad i Sandviken. Han gick österut och kom gående upp mot backen där en man som hette Otto bodde på den tiden. "Ottoslanne" (Ottoslandet) kallar vi det i dag. Olof gick med armarna på ryggen, lätt framåtlutad. Kan du se honom gå? När han kom fram till "Ottoslanne" utbrast han plötsligt: "Jaså, he gar bo jera backen janna å." (Jaså, det går att bo här i backen också.) Sedan traskade han vidare.

Vidare kan det berättas att ett barnbarnsbarn till Olof och Maria är författaren Stig Larsson. Inte Stieg Larsson som har skrivit Millenium-trilogin, utan hans namne som bl.a. har skrivit romanerna Autisterna och Nyår samt filmen Kaninmannen som han både har skrivit och regisserat.

Brudparen från vänster: Per Olofsson och Vilma Hägglund, Daniel Olofsson och Ruth Öqvist, Konrad Olofsson och Astrid Granberg, Hugo Olofsson och Elin Rönngren. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.  Söndagen den 18 oktober 1942, mitt under pågående världskrig, ägde ett ovanligt bröllop rum i Lövångers kyrka. Fyra bröder från Svarttjärn, Lövånger vigdes med sina blivande makar. Dessa var Hugo född 1912, Per född 1915, Daniel född 1916 och Konrad född 1920. Bröderna vigdes med Elin Rönngren född 1915 i Svarttjärn, Lövånger, Vilma Hägglund född 1912 i Svarttjärn, Lövånger, Ruth Öqvist född 1913 i Tuvan, Skellefteå och Astrid Granberg född 1920 i Andersvattnet, Burträsk. Brudnäbbar var Enar Lundström och Solveig Holmer. Det berättas att kantorn fick spela bröllopsmarschen flera gånger eftersom brudparen kom i otakt med varandra när de tågade in i kyrkan. Vigselförrättare var kyrkoherde Johan Hedqvist, som också höll ett hjärtligt anförande till de nygifta. Trots det usla vädret var kyrkan fylld med folk. 

Efter vigseln i kyrkan hade brudparen bjudit in släkt och vänner till middag i brödernas föräldrahem i Svarttjärn. Där tog de emot ett flertal telegram och hyllningar. Ett tal framfördes till de nyss gifta av kyrkoherde Hedqvist. Omkring 125 personer medverkade i bröllopsfirandet. 

När de fyra brudparen firade silverbröllop (25 år) uppvaktade tidningen VF (Västerbottens Folkblad) dem och bjöd på tårta. 1992 när brudparen skulle ha firat guldbröllop uppmärksammades detta i samma tidning med en artikel.

Vad hände sen med brudparen? Äldste brodern Hugo byggde 1943 upp ett nytt hus i den norra delen av byn. Där bosatte han sig med hustrun Elin. Hon hade i unga år arbetat som hembiträde. De fick tre barn, två söner och en dotter. Hugo var en alltiallo i byn. Han var lite av en ”byafrisör”. Han klippte bland annat bybor och släktingar. Hugo var också en flitig och skicklig jordbrukare. Han var ofta anlitad för olika sysslor i Svarttjärn. Hugo var också väldigt religiöst intresserad, kassör i missionsföreningen i över 30 år och var en av de som låg bakom byggandet av bönhuset i byn. Han avled hastigt 1972. Elins stora intressen var bärplockning, trädgårdsarbete, mattvävning och brodering av dukar. Hon tyckte också om att sticka. Många sockar och vantar stickade hon till sina barn samt barnbarn. Hon hade en kristen tro och var medlem i byns EFS-förening. Elin bodde kvar på gården med äldste sonen som övertog densamma. Hon gick bort 2005.

Brodern Per hade som ung lärt sig till snickare i Hökmark. Han blev en skicklig möbelsnickare och arbetade efter lärotiden på exempelvis Burmans snickeri i Bureå. Per och Vilma bodde efter vigseln i bland annat Bodbysund och Svarttjärn, men 1960 flyttade makarna till Skellefteå. Två barn, en dotter och en son, föddes i äktenskapet. Vilma var en driftig och ihärdig kvinna.som på ett exemplariskt vis vårdade både sitt hem och sin anställning vid skolbespisningen på Norrhammarskolan i Skellefteå. Hon somnade in på lasarettet i Skellefteå 1978. Efter att Per hade varit änkeman i några år gifte han om sig med Margit Karlsson 1985. Makarna bodde då i Skellefteå. Per avled på Skellefteå lasarett år 2000. Margit gick bort 2012.

Den tredje brodern Daniel startade tillsammans med sin maka Ruth affär i Svarttjärn, ”Daniel Olofssons diversehandel”. Daniel och Ruth köpte 1942 affärsfastigheten av Per Burman, som tidigare hade haft affär i byn. Affärsrörelsen var verksam till 1963, när makarna sålde fastigheten och flyttade till Sörböle, Skellefteå. Daniel körde taxi och buss, Ruth skötte affärsverksamheten. Hon tyckte inte om namnet på affären eftersom det ju var hon som var föreståndarinna för affären och inte Daniel. I affären fanns även telefonväxel, apotek och post. Det fanns dessutom drivmedel att köpa på affären. Det hände att förbipasserande knackade på fönstret mitt i natten och ville köpa bensin eller annat drivmedel. Många gånger fick Daniel och Ruths barn springa telefonbud till folk i byn som någon ville prata med (de fick då ringa tillbaka) eller lämna något meddelande till.  Daniel och Ruth fick fyra barn, två döttrar och två söner. Daniel dog samma år som brodern Per, år 2000. Makan Ruth levde till 2009.

Yngste brodern Konrad övertog hemgården i samband med giftermålet. Han och makan Astrid bedrev jordbruk på fastigheten. Astrid kom till Svarttjärn, Lövånger som piga. I äktenskapet med Konrad föddes fyra döttrar. Båda makarna var religiöst intresserade och Konrad var, liksom brodern Hugo, delaktig i byggandet av byns bönhus som invigdes 1953. Astrid hjälpte maken med jordbruksarbetet och hon jobbade även en tid som hemsamarit. 1982 flyttade makarna till Lövånger. Fyra år senare avled maken Konrad. Astrid levde till 1992.

Eva och Karl Renström. Foto: C. Franke, Skellefteå/privat bildsamling. Familjen Renström från Långviken bestod av föräldrarna Karl Efraim Renström (1854-1917) och Eva Margareta Bergmark (1851-1918) samt deras sex döttrar. Karl föddes och växte upp i Bodan, Skellefteå som ett av nio barn till bonden Per Anton Renström och hans hustru Magdalena Kristina Lundberg. Karl träffade lärarinnan Eva Bergmark från Yttervik, Skellefteå. Hon hade varit lärarinna i tio år innan hon gifte sig med Karl år 1881. I samband med vigseln bosatte sig Karl och Eva i Långviken, Skellefteå där de hade köpt ett hemman. 

Karl och Eva bodde kvar på gården i Långviken efter att barnen hade lämnat hemmet. De var jordbrukare och hade bland annat en häst. En dag i mars 1917 skulle Karl hämta en höskrinda med hjälp av hästen. Han korsade vägen och plötsligt halkade hästen på grund av isen. Karl föll av hästen och bröt nacken. Han levde fem dagar efter denna tragiska händelse. Han avled 26 mars 1917.

Eva levde till året därpå när hon avled den 20 oktober 1918 i sviterna av en hjärnblödning.

Vad hände med deras barn då? Samtliga av barnen förutom "Sanna" emigrerade till USA. Systrarna reste med destinationen Boston, USA. Det jag vet är att Fanny gifte sig Knutsson och Anna gifte sig med Robert Johnsson. Vad som hände de övriga syskonen som reste till USA vet jag inte, jag har inte forskat om det så mycket. 

Om Anna och Robert vet jag dock lite. När Agnes fyllde 70 år 1954 så var hon och sonhustrun Berit uppe på övervåningen i huset. De gjorde i ordning maten till kalaset. Då såg Berit i fönstret att en taxi stannade utanför huset och ut klev ett par som Berit tidigare bara hade sett på foto. De gick in i huset och upp på övervåningen till Agnes och Berit. Till slut sa Robert till Agnes: "Agnes, känner du inte igen oss?" De hade alltså åkt enda till Sverige för att fira Agnes.

Karl och Eva med fyra av sina barn. Bakre raden från vänster: Susanna (Sanna), Elisabeth (Elise). Främre raden från vänster: Elin, Karl, Eva, Agnes. Döttrarna Anna och Fanny saknas på fotot. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Om "Sanna", som var äldst i syskonskaran, kan berättas att hon gick i sin mors fotspår och utbildade sig till lärarinna. Hon avlade småskollärarinneexamen 1902. Hennes första tjänstgöring som lärarinna var i Lidberg-Södra Grundfors mindre folkskola. Där var hon verksam i nästan två år. Hon blev senare lärarinna i  Sjöbotten och Långviken. "Sanna" var en lojal och bra lärare, berättas det. Hon var en tid förlovad med min farfarsfars kusin Hugo Lindkvist från Sjöbotten. Det blev dock aldrig någon vigsel dem emellan. "Sanna" vigdes istället i juli 1917 med Konrad Marklund född i Bergliden men uppväxt i Klutmark, Skellefteå. De övertog "Sannas" hemgård i Långviken efter att hennes far hade dött. I äktenskapet föddes tre döttrar. Både "Sanna" och Konrad insjuknade i tuberkulos. Hon avled den 13 maj 1927 och han avled den 12 juli samma år. Tänk så mycket tragik som kan drabba samma familj. Barnen var ju nu föräldralösa, de växte upp hos fosterföräldrar på olka håll.

Konrad och Sanna Marklund 1917. Foto: Sundborg & Lindberg, Skellefteå/privat bildsamling.

Konrad och Sanna Marklund med barnen Ruth och Elisabet (Lisa). Taget 1921 eller 1922. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Agnes Renström gift Lundmark. Foto: Franke, Skellefteå/privat bildsamling.

Agnes var ett av syskonen som emigrerade till Nordamerika. Hon arbetade där i sex år mellan 1904-1910. Hon återvände därefter till Sverige och Långviken. Agnes gifte sig 1920 med Simon Lundmark från samma by och de fick tre pojkar. Dessutom växte Agnes systerdotter Ruth upp hos dem. Ruth hade ju blivit föräldralös när Agnes syster "Sanna" och hennes make Konrad dog i lungsot. En son och sonhustru övertog 1946 gården. Agnes blev sjuk i slutet av sitt liv och hon somnade in på sjukstugan i Norsjö den 26 augusti 1968. Hon blev 84 år gammal. Maken Simon avled 25 juli 1974, 80 år gammal. 

Agnes hade humor. Som till exempel när hennes son Oskar och hans fru Berit nyss hade gift sig. Hon låg på BB med deras första barn strax före jul. Berit hade köpt ett armbandsur till honom som Agnes skulle ge till Oskar i julklapp. Agnes slog in den i en stor låda och en stor plastpåse utanpå. När Oskar öppnade den sa han att paketet var större än innehållet.

Sista rotesoldaten i Bjurvattnet, Skellefteå hette Karl Blylod. Han var född i Långselet, Skellefteå år 1859, som son till Jonas Ulrik Jonsson och hans hustru Kristina Katarina Johansdotter. Föräldrarna var fattiga. Karl berättade om ett minne han hade från nödåret 1867. Han var ju då 8 år gammal. Maten var helt slut i den lilla torpstugan. Fadern i familjen gick till logen och plockade de ax som fanns, med agn och allt. Han tog yxan, försökte hugga och krossa dem så bra han kunde. Av detta gjorde dem en pannkaka. Det blev ju inte en normal pannkaka som enkelt kunde tas ur pannan. Bitarna fick brytas loss med kniv, det liknade mest svart kol. Det var den godaste pannkakan som Karl hade ätit. Detta var ett levande bevis på att hunger är den bästa kryddan. Fjorton dagar före Karls tioårsdag, 1869, dog hans mor, vilket gjorde att han tidigt fick söka sig ett arbete för att tjäna pengar. Först var han vallpojke och sen dräng, därefter blev han rotesoldat i Bjurvattnet när han var 21 år gammal. Till sin personlighet var han försynt, men han var en duktig hantverkare, skomakare och snickare. Sin skjutskicklighet hade han nytta av eftersom han var en flitig jägare. Det berättas att under tiden som Blylod var soldat fick han en silvermedalj. Att få den medaljen räknades som ett mästerverk.

Karl bodde på Långmyrbacken, ett ställe cirka 1 km nordöst om byn Bjurvattnet. Han bodde i ett litet soldattorp med ett uthus och lite odlingsmark till. Han arbetade upp en odling (Porsmyran) där han bedrev jordbruk för husbehov med en ko och två får. Det berättas att marken inte fryser däruppe på Långmyrbacken, varför det är ett bra ställe att odla på.

Blylod var gift två gånger, första gången med Katarina ”Karin” Lundqvist från Stenbäcken, Burträsk. Med henne hade han åtta barn. När hon skulle föda det nionde barnet så dog både hon och barnet i barnsäng. Deras barn hette Kristina Albertina (dog knappt två år gammal), Karolina (kallades för Lina), Johan Edvard, Hanna, Ester, Nanny, Paul och Jenny. Vad sista barnet hette som dog tillsammans med modern har inte gått att få fram. Karin dog på sitt 39:e levnadsår, den 18 januari 1903. 

Ester Blylod. Foto: Sundborg och Lindberg/privat bildsamling.

Blylod gifte om sig med Kristina Nilsson ifrån Röjnoret. Hon hade tre barn före vigseln med Karl. Barnen hette Emma, Hugo och Anny Nilsson. I äktenskapet med Karl Blylod fick hon fem barn till. Två av dem var tvillingar, den ena av tvillingarna dog knappt ett halvår gammal. Karl och Kristinas barn hette Sally, Jesper, Sanna (hon som dog fem månader gammal), Sanny, och Maria (kallades för Maja). Det var mycket tragiskt i familjen Blylod. Flera av barnen dog i lungsot (tuberkulos). En av dessa var Karls dotter från första äktenskapet, Ester, som var lärarinna i Bjurvattnet. Hon dog i sviterna av tuberkulos 1927, 32 år ung. Jesper Blylod var hemma under sommaren 1937 och dog senare på hösten samma år på Hällnäs sanatorium utanför Vindeln. 20 år gammal blev han.

Denna bild togs 29/6 1929 när Karl Blylod fyllde 70 år. Foto: Eugén Jonsson/privat bildsamling. Jag har numrerat personerna för att lättare visa vem som är vem på fotot. Bybor, släktingar och vänner uppvaktade Karl på födelsedagen. Fotografen Eugen Jonsson var son till nr. 33 på bilden.  1. Helge Holmström, Frängsberget. Son till nr. 17 och nr. 29. 2. Lea Stenberg, Bjurvattnet. Dotter till nr. 26 och nr. 27. 3. Erik Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Son till nr. 24 och nr. 16.  4. Gulli-Maj Norberg, Boliden. Dotter till John Norberg och Berta f. Jonsson ifrån Bjurvattnet.  5. Maria ”Maja” Blylod, Bjurvattnet. Dotter till nr. 12 och nr. 13.  6. Sanny Blylod, Bjurvattnet. Dotter till nr. 12 och nr. 13. 7. Alvina Norström, Långdal. Dotter till nr. 20 och nr. 33. 8. Sally Blylod, Bjurvattnet. Dotter till nr. 12 och nr. 13. 9. Hugo Nilsson, Steninge, Norsjö, son till nr. 13.  10. Anton Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Son till nr. 24 och nr. 16. 11. Jesper Blylod, Bjurvattnet. Son till nr. 12 och nr. 13.  12. Jubilaren Karl Blylod, Bjurvattnet.  13. Kristina Blylod f. Nilsson, Bjurvattnet. 14. Emma Avander f. Nilsson, Valfors. Dotter till nr. 13. 15. Erik Holmström, Frängsberget. Son till nr. 17 och nr. 29. 16. Lovisa Degerfeldt f. Nygren, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Gift med nr. 24.  17. Karolina ”Lina” Holmström f. Blylod, Frängsberget. Dotter till nr. 12. 18. Sanny Holmström, Frängsberget. Dotter till nr. 17 och nr. 29. 19. Paul Blylod, Boliden, son till nr. 12.  20. Konrad Norström, Långdal. Far till nr. 7. 21. Mårten Avander, Valfors. Gift med nr. 14. 22. Abraham Johansson, Bjurvattnet. Gift med nr. 23. 23. Maria Johansson f. Tjernlund, Bjurvattnet. Gift med nr. 22.  24. Oskar Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Gift med nr. 16.  25. Sven Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Son till nr. 24 och nr. 16. 26. Jonas Stenberg, Bjurvattnet. Gift med nr. 27. 27. Karolina ”Lina” Stenberg f. Jonsson, Bjurvattnet. Gift med nr. 26. 28. Axel Vidmark, Bjurvattnet. Son till nr. 39. 29. Antonius Holmström, Frängsberget. Gift med nr. 17. 30. Hulda Eriksson f. Nilsson, Bjurvattnet. Gift med nr. 32.  31. Sara Jonsson, Bjurvattnet. Syster till nr. 27 och 34. 32. Erik ”Stor-Erik” Eriksson, Bjurvattnet. Gift med nr. 30. 33. Eva Norström f. Jonsson, Långdal. Gift med nr. 20 och halvsyster till Karl Blylod.  34. Anders Jonsson, Bjurvattnet. Bror till nr. 31 och nr. 27, far till fotografen. 35. Anders ”Ant” Brännström, Bjurvattnet. Gift med nr. 36.  36. Margreta ”Greta” Brännström f. Blylod, Bjurvattnet. Gift med nr. 35. 37. Eva ”Ant-Eva” Vidmark f. Johansdotter, Bjurvattnet.  38. Johannes Varg, Räftkläppen. Gift med nr. 40.  39. Linda Vidmark f. Lindqvist. Mor till nr. 28. 40. Erie Varg f. Nilsson, Räftkläppen. Gift med nr. 38. 41. Emma Nygren f. Vestermark, Bjurvattnet.  42. Bertil Marklund, Gillervattnet.  43. Frida Jonsson, Bjurvattnet. Dotter till nr. 34. 44. Karolina ”Lina” Nilsson f. Avander, Räftkläppen. 45. Emmy Jonsson, Bjurvattnet. Dotter till nr. 34. 46. Per Oskar ”P-O” Vidmark, Bjurvattnet. Gift med nr. 48. 47. Sylvia Vidmark, Bjurvattnet. Dotter till nr. 46 och till nr. 48. 48. Jenny Vidmark f. Andersson, Bjurvattnet. Gift med nr. 46.

En dag i mars 1943 skulle Karl laga skor, han var ju skomakare. Han tog ett stearinljus med sig och gick upp på vinden för att hämta någonting att reparera skor med. Han snubblade och spillde stearin som dem sa. Hela soldattorpet började brinna. Hans hustru Kristina tog sig snabbt ut ur stugan, men Karl ville rädda ett väggur som han tyckte var lite märkvärdigt. Det medförde att han blev bränd på huvud och hals innan han tog sig ut ur torpet. Närmaste grannen till Blylods var hemmansägaren Jonas Stenberg. Han hade just kommit hem från skogen med ett timmerlass. När han kom hem sa han ungefär så här: Jag kan inte köra in hästen, jag måste fara till Blylodstorpet, det brinner där! Han sadlade aldrig om Jeppe, som hästen hette. De lade Karl Blylod på ett bolster och sen bar det av mot Skellefteå lasarett. Där dog han efter en veckas vistelse, det var den 27 mars 1943. Karl blev 84 år gammal.

En månad efter denna tragiska händelse avled makarnas yngsta dotter Maria ”Maja”, som var medlem i frälsningsarmén (se bilden till nedan), av lungsot på Hällnäs sanatorium. Hon blev 22 år gammal. 

Maja Blylod. Foto: Okänd/privat bildsamling.

Vad hände med Karls hustru Kristina undrar ni säkert? Hon bodde någon eller några veckor hos William Erikssons familj i Bjurvattnet och flyttade sen till sin dotter Sally med familj i Bjurliden fram till 1949 när de flyttade därifrån. Kristina flyttade då till sin andra dotter Sanny med familj i Boliden och bodde där fram till sin död 1953, 73 år gammal. 

Soldattorpet brann ju ner till grunden. En gammal fiskarstuga inköptes av Bjurvattnets kulturminnesförening med syftet att rekonstruera det förstörda soldattorpet. Stugan flyttades till platsen där det gamla torpet stod. Invigningen av torpet ägde rum lördagen den 19 augusti 1995. Om man kör till Bjurvattnet, är det skyltat ifrån landsvägen, var Blylodstorpet är. Det ägs och vårdas än i dag av Bjurvattnets kulturminnesförening. I dag används torpet som samlingsplats för byborna vid olika sammankomster. 

Så här ser soldattorpet ut i dag efter återuppbyggnaden. Det är en aning kortare än torpet som brann ner. Grundstenarna från det tidigare soldattorpet finns kvar och visar att det torpet var längre än det nuvarande. Foto: Anton Rosendahl/privat bildsamling. 

Fritz Anders Erland Nilsson föddes 11 januari 1908 i Kalvträsk, Västerbotten. Han var äldst i en syskonskara på sju barn. Föräldrarna hette Anders Nilsson och Anna född Karlsson. 

År 1923 dog Erlands far i tuberkulos. Året därpå avled även hans mor i samma sjukdom. Erland och de övriga sex syskonen blev därmed föräldralösa. Därför växte han och hans syskon upp hos deras farbror och faster, Jonas och Lotta Nilsson i Kalvträsk. Erland tyckte inte om att vara dräng hos sin farbror och det var inget han pratade om senare i livet. Antagligen arbetade barnen för mat och husrum. Han blev inte länge hos Jonas och Lotta. Han och en kompis letade något annat yrke. Det blev till att gå och han jobbade som bland annat pinnpojke på sågar, skogshuggare, flottare, ja allt som fanns till buds. De två grabbarna fick jobb hos en skomakare men de hade magrat så mycket att sitta på en stol gjorde ont, båda var tvungna att sitta på kuddar. Lönen var mat och husrum.

Åren gick och de klarade sig, på något sätt. 1931 flyttade Erland till Klemensnäs, Skelleftehamn och hade då fått anställning på Rönnskärsverken. 1933 flyttade han till Yttre Ursviken. Han gifte sig samma år med Anna Oskaria Lundström som hade arbetat som hushållerska hos honom. Hon var också född i Kalvträsk, precis som Erland. 1932 föddes makarnas gemensamma son. 1933 flyttade han och familjen till Matrosgatan 3 i Skelleftehamn. Där bor även Erlands svåger, Alfons Lundström.  Redan 1934 avled Anna på Skellefteå lasarett. Han återvände 1943 till Kalvträsk. Där öppnade han en svets- och smidesverkstad samt en taxifirma. 1944 gifte han om sig med sin framlidna frus syster, Beda Regina Lundström. De fick två döttrar tillsammans.

Ett flertal hus runt om i Västerbotten har broräcken och staket som Erland har gjort. En trätavelfabrik startades i ett garage nära kyrkogårdsmuren i Kalvträsk. På dörren stod det ”experiment pågår”. Erland hade gjort en maskin som tillverkade tredimensionella tavlor. Han ritade motivet och maskinen skar ut. Motiven betsades i olika nyanser, ett motiv som var extra användbart i Arjeplogstrakten var Stalin utskuren i trä. En försäljare anställdes och affärerna gick ypperligt.

Prototypen till en skoter byggde han också, men intresset var svalt bland tillverkare, ingen förstod vad en skoter skulle vara bra till. Han var för tidigt ute. När Erlands familj skulle på sommarsemester byggde han en husvagn, med många fiffiga lösningar. Efter en gallstensoperation pratade en läkare om att det tog alldeles för lång tid att sterilisera operationsverktygen. Erland tillverkade en autoklav som halverade tiden.

Byggandet av flygplan

Erlands intresse för byggande av olika saker var alltså stort, redan som åttaåring väcktes intresset för flygplan, när han för första gången såg ett flygplan i Kalvträsk där han växte upp. Föräldrarna som var jordbrukare, såg med blandade känslor på när deras åttaårige son tillverkade ett fungerande flygplan som snurrade runt på köksgolvet, drivet av en väckarklocka. 1936 reste han till Stockholm för att titta på flygplan och träffa flygare. Han säger till dem att han själv ska bygga ett flygplan och blir idiotförklarad av dem. Erland återvände till Västerbotten och väl där byggde Erland en skördebindare åt sin svärfar, något som han hade lärt sig på någon mässa. Samma år började han bygga sitt första flygplan. Ett ensitsigt flygplan började han att bygga utan ritningar i ett hyresrum i Skelleftehamn. Så småningom blir hyresrummet för litet och han flyttar tillverkningen till Folkets hus källare.

1938 startade Norr- och Västerbottens första flygskola i Skellefteå. Erland anmälde sig omedelbart. Förutom att han jobbade på Rönnskärsverken, byggde ett eget flygplan, lärde han sig att flyga flygplan och han var dessutom skolflygplanets mekaniker. Den 20 april 1938 erhöll "Flygar-Nisse" flygcertifikat. 

Blixten blev klar, hans hemmabyggda ensitsiga flygplan, som mätte 8,6 meter mellan vingspetsarna. Med detta silverfärgade plan flög han, tidiga morgnar, till Kalvträsk till sin blivande fru, Beda. Planet var så litet att inte många kunde se det på hög höjd. De kunde stiga upp till fem kilometers höjd. Blixten blev efter 100 flygtimmar bortskänkt som en markbunden leksak. 

Erland Nilssons första flygplan Blixten. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.Blixten var inte det sista flygplanet Erland byggde. År 1950 anhöll han skriftligen hos sin hustru Beda, om att på fritiden få bygga en flygbåt. Hon säger ja och byggandet kan börja. Under denna tid bodde Erland och Beda med sina två döttrar i Harsprånget, Jokkmokk. Under grannens vardagsrumsgolv grävde Erland för hand ut ett rum med måtten 7,3 m x 3,9 m. Ett lagom stort rum för att bygga ett flygplan i. Tillverkningen sker endast på fritiden med undantag för söndagarna. Den dagen åt familjen god mat och umgicks med väldigt många vänner. Hela familjen sjöng och musik spelades. Erland behärskade många instrument. Under pauser i arbetet med planet tände alltid Erland sin pipa, som han själv hade tillverkat av rör från något trasigt plan i närheten. 

Erland Nilsson med sin flygbåt Beda. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Fyra år tog bygget och premiärflygningen ägde rum den 11 juli 1954 på Porjusselet. Flygbåten fick namnet Beda efter Erlands fru. Den hade en spännvidd på 11,26 m och var 7,56 m lång. Tom vägde flygmaskinen 495 kg. Erland blev väldigt nöjd med bygget. Brev skickades till familjen, några med inbjudningar till USA och Kanada. De ville att Nilsson skulle ta med sig familjen och flygplanet för att visa upp det. De ville börja serietillverka flygmaskinen därborta.

En söndagsmorgon skulle familjen åka iväg med flygbåten Beda. Erland var inte tillfreds med motorn, den gick inte som den skulle. Efterhand visade det sig att en person hade hällt grus i bränsletanken. Motorn plockades isär i minsta detalj och rengjordes i brännolja. Eftersom Nilssons flygbåt inte var godkänd av Luftfartsverket fick han ju inte flyga med den. Flygturerna började anmälas till polisen och böterna blev mer och mer kostsamma. För att inte riskera att förlora sitt flygcertifikat lät Erland därför flygmaskinen stå kvar på marken tills vidare. Flygbåten Beda finns än i dag att beskåda på Arlanda Aero Space, ett flygplansmuseum i Stockholm. 

Den 4 augusti 1965 avled Erland Nilsson, då boende i Gällivare. Han efterlämnade hustru och tre barn som sina närmaste anhöriga. Mer finns att berätta om Erland och hans liv men det får bli en annan gång.