Gott nytt släktforskningsår

Nu närmar vi oss ett nytt år och ett nytt decennium. Jag önskar alla er läsare ett gott nytt år! Mitt första år som bloggare på Rötter är snart till ända. Jag känner mig hedrad som får äran att blogga på släktforskarförbundets hemsida tillsammans med flera andra mycket duktiga släktforskare och bloggare. Jag ser fram emot det stundande året med tillförsikt.

Själv hoppas jag att fler människor börjar släktforska under 2020. Släktforskning har ju de senaste åren, när även DNA-tester i släktforskningssyfte, gjort sitt intåg, blivit mer och mer populärt bland allmänheten vilket jag tycker är roligt. Fler arkivhandlingar kommer ju också att släppas under nästa år i takt med att den 70-åriga sekretessgränsen har passerats för handlingar med anteckningar skrivna senast 1949. Fler tillgängliga kyrkböcker och andra dokument är ju alltid välkommet för oss släktforskare. 

På nyårsdagen för 77 år sedan, alltså 1942, avled min farmor mor Karin Olofsson. Hon blev endast 56 år gammal. Sommaren 1942 hade hon drabbats av en hjärnblödning vilket medförde att hon fick vissa besvär för henne. På julafton samma år insjuknade hon ånyo i en hjärnblödning. Den gången tappade hon talförmågan och hade även svårt att använda händerna. Läkaren från Lövånger kom på besök och hade sagt: "Vänta i några dagar sedan är det över." Hon levde en vecka och avled alltså på nyårsaftonen 1942, då var min farmor Hilda 18 år gammal. Karin tyckte mycket om att sjunga och sista sången hon sjöng var "Det blir, en julhelg glad", från Nya sions toner nr. 655. Hon var en mycket varmhjärtad och en rejäl person som värnade om missionen. Hon missade sällan en gudstjänst och var liksom sin make engagerad i EFS-föreningen i byn. Karins största intresse var annars hemmet och hon skötte hushållssysslorna på ett mycket bra sätt. 

Längst bak står Albert Sandström. Framför honom Johan Olofsson med hustru Karin och deras två äldsta barn Almar och Eddy. Fotot troligen taget 1913. Foto: Albert Nordén, Lövånger/privat bildsamling. Karin hade en tuff uppväxt. Hon döptes till Katarina Eugenia Sandström men kom att kallas för Karin, en kortare form av namnet Katarina. Hon var yngst av tre syskon. Först föddes Maria 1879, sedan Tekla 1882 och därefter Katarina "Karin" 1886 i Svarttjärn, Lövånger. Fadern Albert Sandström var smed, modern hette Maria Fredrika Persdotter. Familjen var torpare i Svarttjärn. Torpet bestod av ett rum och kök, dessutom fanns ett rum som Albert använde som smedja. De hade en ko, en gris, får och höns på sitt torp. På tomten odlades säd och potatis. Före äktenskapet med Albert hade Maria Fredrika en son, som hette Per Burman, han blev senare handlare i Svarttjärn, Lövånger. 1895, när Karin var nio år gammal, avled hennes mor Maria Fredrika och Albert blev då ensam på den lilla gården med sina tre döttrar. Albert var väldigt fattig och för att livnära sig brukade han traska stigen genom skogen till Brattjärn där han hjälpte en familj med diverse smidesjobb. Han låg över där under veckorna och gick hem på helgerna. Albert var en bra, hederlig och ambitiös människa. Han var allmänt omtyckt och respekterad i byn. Han hade som sagt varit med om flera motgångar i livet varför han fick jobba hårt för sin existens. Karin fick, på grund av sin mors bortgång, växa upp hos sin äldre halvbror, nämnda Per Burman och hans familj. Där bodde hon fram tills hon gifte sig.

Karin och Johan Olofsson. Fotot taget något år före Karins bortgång. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.Karin ingick äktenskap 1907 med Johan Olofsson, också han från Svarttjärn. Nio barn föddes i deras hem, sex pojkar och tre flickor. Den ena flickan dog bara 14 dagar gammal 1914. Johan var en väldigt kompetent jordbrukare. Han skötte hemmanet med stort intresse. Han arbetade mycket i skogen och var även en duktig stenhuggare. På gården fanns 8-10 kor, en häst, får och höns. God hjälp hade han av Karin.

Vid sidan av arbetet som bonde var Johan vägvakt. En vägvakt var en sorts arbetsledare vid vägbyggen. När nya landsvägen byggdes i början av 1940-talet genom Svarttjärn fick Johan vara vägvakt för den sträckan och se till att vägen var i bra skick. Det hände ju att det fuskades med vägbyggen och Johans uppgift var alltså att se till att allt gick rätt till. En bättre skött vägsträcka än den han hade ansvaret för är svår att hitta. Ordning och reda, noggrannhet, samt ärlighet kännetecknade alla hans handlingar. Som vägvakt tjänade Johan 25 öre i timmen och fick lämna rapporter till vägmästaren i Lövånger.

1943, året efter Karins bortgång, överlämnade Johan hemmanet till sonen Helmer men Johan bodde kvar på gården i Svarttjärn fram till september 1954 när han flyttade till äldreboendet Hemgården i Lövånger. Han avled där två månader senare, 75 år gammal. Minnet av hans gedigna personlighet levde länge kvar i bygden.

Gården i Svarttjärn där Karin och Johan Olofsson bodde med sin familj. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.