Hugo och Anna-Lisa Lundkvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl Hugo Lundkvist föddes 1913-11-26 i Renfors, Jörn som ett av nio barn till Petter Lundqvist och hans maka Hanna Kristina Gradin. 1937 vigdes Hugo med Anna-Lisa Viklund född 1916-03-02 i Grånäs, Skellefteå, dotter till Per Hjalmar Viklund och hans hustru Anna Amalia Boman. Två månader gammal förlorade Anna-Lisa sin far. Han avled i sviterna av rosfeber och lunginflammation på Skellefteå lasarett. Efter Hjalmars död flyttade modern Amalia till sin hemby Långselet tillsammans med de två döttrarna Dagmar och Anna-Lisa. 1919 flyttade de till Norsjö. Amalia hade gift om sig med Lars Palmer Hällgren i Bastuträsk. 1922 bosatte sig Palmer, Amalia och barnen i Kåge, där bland annat Anna-Lisa växte upp. I Palmer och Amalias äktenskap föddes sju barn. Anna-Lisa hade tjänst som hembiträde på olika platser före giftermålet.

Hugo och Anna-Lisa bodde till en början i Renfors, Jörn. 1946 byggde de egen gård i Södra Åkulla, Jörn dit de sedan flyttade. I hemmet fostrades sex barn.

Varje ledig stund ägnade Anna-Lisa åt handarbete. Virkning och sömnad var för henne mer än ett fritidsintresse. Hon älskade också att omge sig med blommor och hon hade en vacker blomstrande trädgård på tomten. God, gladlynt och gästvänlig var tre egenskaper som kännetecknade fru Lundqvist. Hon var alltid redo att ge en hjälpande hand till någon. Med ett hjärta som inte bara klappade för de sina hade Anna-Lisa genom åren skaffat sig en stor krets vänner.

Hugo startade eget lastbilsåkeri. Han skötte hemmet i Södra Åkulla med stor omsorg och bjöd ofta gäster på hemkokt köttsoppa. Alltid när någon kom på besök dröjde det inte länge innan kaffepannan ställdes på spisen. Hugos stora fritidsintresse var bilar, vilka han skötte väl om.

Hugo tyckte också om att vandra i skogen, att plocka bär och att hämta björkvrilar som han gjorde fina kåsor samt skålar av. Han delade intresset för trädgårdsskötsel med sin hustru. En vacker trädgård visade att han och Anna-Lisa hade gröna fingrar. Det blomstrade både inom- och utomhus.

3 oktober 1980 somnade Anna-Lisa in på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom, 64 år. På äldeboendet trivseln i Ursviken avled Hugo 19 juli 2004, 90 år gammal.

Andreas och Nanny Nilsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Andreas Nilsson föddes 1873-01-05 i Ljusvattnet, Burträsk som son till Nils Andersson, bördig från Selet, Byske och hans hustru Margareta Christina Abrahamsdotter Burman, barnfödd i Lappvattnet, Burträsk. Andreas var äldst av fyra syskon.

Andreas tillhörde den från Gammelbyn, Burträsk till Ljusvattnet i början på 1700-talet inflyttade Anders Anderssonska släkten. Andreas bodde i hela sitt liv på den gård där han tog sina första steg, den ärevördiga så kallade "Nils-Petter Orsa-gården" i Ljusvattnet. Föräldrahemmet delades mellan Andreas och en bror, varav han själv behöll fädernehemmanet. Han väntade länge med att gifta sig men när han väl gjorde det blev det ett hejdundrande bröllop som varade i fyra dagar med början en torsdag. Troligtvis det sista av den sorten i Burträsk. Hustrun han fick fatt i hette Nanny Amalia Bergqvist född 1895-01-20 i Orrliden, Skellefteå, dotter till Oskar Bergqvist, härstammande från Medle och hans maka Eva Amalia Stenmark, född i Gummark, Skellefteå men uppvuxen i Skråmträsk. Vigseln mellan Andreas och Nanny förrättades i november 1915, mitt under pågående världskrig. I deras äktenskap såg fem barn dagens ljus, tre pojkar och två flickor. En stor sorg för makarna var när äldste sonen avled 1935 i barnförlamning eller polio som det också heter, 19 år ung. Efter detta tog makarna Nilsson hand om en fosterpojke som kom till familjen 1940.

Andreas Nilsson var den timide och tålmodige hedersmannen som tagit både dåliga och bra dagar med samma imponerande lugn samt tillförsikt. Han var en god och förträfflig granne med ett gott hjärta. Liksom sina förfäder var Nilsson en mycket idog jordbrukare. 1946 såldes hemmanet till sonen Torsten med maka. Andreas och Nanny bodde dock kvar på gården i en egen bostad.

På kronikeravdelningen vid Hällnäs sanatorium insomnade Andreas Nilsson lördagen 1 september 1962, 89 år ung. I hela sitt liv hade Andreas en god hälsa, bortsett från år 1952 när han drabbades av sjukdom vilken han dock återhämtade sig från. I slutet infann sig dock ålderskrämpor vilka han utan klagan bar med sig enda till slutet.

Nanny kom som piga till Ljusvattnet, Burträsk 1915, samma år som hon gifte sig med Andreas. Trots att hon levt och verkat i över 50 år i Burträsk socken bröt "Skelletmåle" fram emellanåt. (Hon var ju som sagt barnfödd i Orrliden, nära Skråmträsk inom Skellefteå socken). Hon växte upp i en stor syskonskara. På den tiden var det viktigt att snabbt skaffa sig en tjänst som lillpiga, barnskötare och riktig piga som behärskade alla sysslor på ett jordbruk, för att tjäna sitt levebröd.

Hennes gärning som bondmora kännetecknades av hårt arbete från arla morgon till sen kväll. Hon hade alltid varit kry och i farten. Dessutom hade hon ju en kull barn att fostra. Sedan hon blev änka bodde hon kvar i den nya gården som sonen Torsten uppförde på 1940-talet. Samtidigt övertog den sistnämndes hustru hennes plats och hon fick dra sig tillbaka för att ägna sig åt sina intressen, som hon tidigare inte hann med. Ljusvattnets missionsförenings symöten besökte hon flitigt. Hon deltog också i pensionärsföreningens resor och sammanträden. Lite tid tog det nog varje vecka för henne att utöka "uppklistringspärmarna". Där kunde besökaren få veta mycket av en klar och minnesrik hjärna med berättelser om "hur det var då" i Ljusvattnets hävder samt i den egna familjen. Handarbete, i synnerhet stickning och vävning var också något hon gärna ägnade sig åt så länge synen och hälsan medgav detta. När hon hade blivit änka och kände sig ensam reste hon till "hemmet" (Burträskgården) i Burträsk, där hon med sina sällskapliga förmågor spred solsken och gott kamratskap de sista åren av sitt liv. Hon somnade dock in på Skellefteå lasarett 22 februari 1984, i en ålder av 89 år.

Edde och Serafia Eklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Edde Eklund föddes 1880-09-29 i Älgliden, Jörn som barn nummer tio av tolv till Olof Eklund och hans hustru Sara Greta Johansdotter. I ungdomens dagar sysslade Edde med skogsarbete. Edde övertog senare en del av sin faders hemman. Han var dessutom en tid malmlastare vid LKAB i Malmberget. Där trivdes han bra, men läkare rådde honom att sluta. Hans hjärta klarade inte av det hårda arbetet. Eklund återvände hem och återupptog ånyo jordbruksarbetet på gården i Älgliden. Under hans frånvaro hade hemmanet blivit allt sämre, varför det krävdes hårt jobb för att få det i gott skick igen.

Trots alla slags motgångar hade Edde vandEdde och Serafias gård i Älgliden, Jörn. Okänd fotograf. Privat bildsamling. rat sjungande genom livet. Djupt religiös som han var, såg man ofta honom sitta på kyrkbänken och hans kraftiga röst hördes i psalmsången.

1909 vigdes han med Serafia Katarina Stenmark född 1888-12-22 i Ljusträsk, Burträsk, dotter till Fredrik "Sur-Frecke" Valfrid Stenmark och hans första hustru Emma Evelina Olofsdotter Lindberg. Ett år gammal flyttade Serafia med sina föräldrar till Kalvträsk. Vid nästan sju års ålder förlorade Serafia sin mor. Serafia fick därför 1896 ett nytt hem i Ljusträsk, Burträsk som fosterbarn hos bonden Pehr Johan Olofsson Burman och hans hustru Maria Fredrika Lindgren, vilka saknade egna barn. Där bodde Serafia fram tills hon gifte sig. 

Edde och Serafia fostrade sju barn. När krafterna avtog för makarna avyttrade de hemmanet i Älgliden och flyttade in till Jörn. Där ansvarade Edde för klockringningen i kyrksalen. I början hyrde de en privat bostad, men senare flyttade in på pensionärshemmet i samhället. Under den allra sista tiden vistades Edde och Serafia på Furugården i Jörn.

Serafias hälsa började att svikta i slutet av hennes liv varför hon intogs på sjukhemmet i Jörn. På annandag pingst (22 maj) 1961 slutade hon sin vandring på jorden. Hon blev 72 år.

Edde var som person godhjärtad varför han var omtyckt i sin omgivning. Han blev sjuk och intogs på lasarettet i Umeå där han avled 17 januari 1962, 81 år.

Karl Lundgren med sin första hustru Aina Lundkvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl Edvard "Lill-Kalle" Lundgren föddes 17 mars 1907 i Stavbäck, Skellefteå som son till min mormors fars kusin Johan Bruno Lundgren, bördig från Södra Grundfors och hans hustru Emma Karolina Holmström, barnfödd i Östra Nyliden, Skellefteå. "Kalle" hade två syskon. När han var drygt ett år gammal avled fadern Bruno av lungsot. Hans uppväxt blev nog därför ganska tuff. Mamma Emma gifte om sig 1920 med Brunos bror Karl Lundgren och de bosatte sig i Dalen, Skellefteå. I deras äktenskap föddes tre barn. Dessutom hade de en gemensam son född före giftermålet. Karl Lundgren den äldre hade åren 1903-1911 vistats i Nordamerika.

Under uppväxten arbetade "Lill-Kalle" i hemmet tills han började som banarbetare vid SJ. 1928 ingick han äktenskap med Aina Kristina Erika Lundkvist född 1906-05-05, uppvuxen i Medle, Skellefteå, dotter till banvakt Edvard Lundkvist, härstammande från Jörn och hans maka Emma Kristina Lindgren från Norsjö. Makarna Lundgren slog sig ner i Gråberg, där de köpt ett mindre hemman av Johan Åström. På gården bedrevs ett mindre jordbruk med en ko, en kalv och en gris som djurbesättning. Fyra flickor fostrades i hemmet. Samma dag som den yngsta flickan föddes (11 juli 1937) avled Aina av barnsbörd, inre blödningar. Dödsfallet lämnade "Lill-Kalle" och de fyra döttrarna i djupaste sorg. Åren förlöpte och i Medle hittade han än en gång sin hustru. Thea Maria Lundström född 1918-06-10 vigdes 1944 med honom. Hennes föräldrar var hemmansägare Anders Lundström och hans hustru Anna Johanna Lundmark. Tea hade sedan år 1940 varit hushållerska hos Lundgrens i Gråberg. I detta äktenskap föddes en son.

Karl Edvard Lundgren var intresserad av föreningslivet. Han tillhörde byns ungdomsförening och var dess ordförande en period. Dessutom var han aktiv i ungdomsföreningens sångkör. Vidare var Lundgrens intressen ryaknytning, trädgårdsskötsel och tillverkning av mosaiktavlor.

Gården i Gråberg överläts så småningom till yngste sonen. Där är i dag Gråbergs plant, en stor handelsträdgård. 1972 flyttade Karl och Thea Lundgren till Brännan i Skellefteå. 1983-09-09 insomnade Karl Lundgren på Skellefteå lasarett, 76 år gammal efter en tids sjukdom. Hans hustru Tea levde till 14 juli 2017, hon var vid sitt frånfälle 99 år ung.

Källor: Svenska gods och gårdar, kyrkböcker, tidningsnotiser och andra skriftliga uppgifter.

Jenny Degerstedt och Karl Fällman. Foto: Fotografisk reproduktionsexpress og förstörelseanstalt. Privat bildsamling. Karl Fällman föddes 1871-09-25 på Sunnanå i Skellefteå som ett av tio barn till mjölnaren Johan Fällman, bördig från Lappvattnet, Burträsk och hans hustru Cajsa Eufrosyna Andersdotter, barnfödd i Mjövattnet, Burträsk. Under Karls uppväxt bodde han i både Sunnanå och Lund vid Skellefteå, dit föräldrarna flyttade. Åren 1892-1895 var Karl dräng hos handlare Richard Sundberg i Skellefteå stad. Under samma period var Jenny Lovisa Degerstedt (född 1872-04-14 i Stämningsgården, Skellefteå dotter till Pehr August Degerstedt, härstammande från Degerbyn, Skellefteå och hans maka Maria Lovisa Tillberg, bördig från Hedensbyn, Skellefteå) piga hos handlare Harald Höijer i Skellefteå stad. Det var nog så Karl träffade sin Jenny. 16 år gammal 1888 erhöll Jenny sin första tjänst som piga hos bonden Lars Anton Fahlgren på Sörböle. Där blev hon kvar till 1890. Det sistnämnda året flyttade Jenny till Ragvaldsträsk där hon fick tjänst som piga hos Johan Johansson Lindström med familj. 1892 bosatte sig Jenny i Skellefteå stad som nämnts ovan.

1895 vigdes Karl och Jenny. De bodde då på Tuböle egendom (tillhörande hemman Sörböle nr. 2) där Karl var rättare i tio år under grosshandlare Jonas Sidenmark i Skellefteå. (En rättare var en arbetsledare för ett större jordbruk.) Under denna tid blev makarna Fällman föräldrar till fem barn. 1905 flyttade familjen till Hedensbyn där de vistades i tre år innan de 1908 återvände till Tuböle. När den första kraftstationen i Finnforsfallet började att byggas 1906 var Karl en av dem som tog första spadtaget vid bygget. Han erhöll tjänst som dammvakt vid kraftstationen, ordinarie sådan blev han 1910. Karl och Jenny flyttade med sina barn till Finnforsfallet i samband med detta. Tjänsten som dammvakt i Finnforsfallet innehade Fällman fram tills att han avgick med pension vid 65 års ålder 1936. Samma år flyttade han med sin maka till Skellefteå stad. Under tiden i Finnfors var han dessutom förman för utearbetarna vid kraftverket.

Som person var Karl Fällman jovialisk och hade skaffat sig många vänner i de vidaste kretsarna.

Jenny var en husmor av högsta klass. Hon utförde sina handlingar med stor omsorg och ihärdighet. Hon var religös, hon bad och arbetade hårt. Under tiden hon och Karl var jordbruksarbetare åt Jonas Sidenmark var hennes uppgift att mjölka ett tiotal kor, att skaffa mjölken till staden och att delta i "ann'tin" (tiden för sådd eller skörd) samt att dessutom sköta det egna hushållet.

I två månaders tid var hon intagen på Skellefteå lasarett. Hon hade genomgått en operation och verkade ganska bra efter denna men rätt snart blev hon sämre. Hennes liv gick inte att rädda. Eljest hade hennes hälsa varit god i hela livet fram tills de sista åren. 23 september 1937 somnade hon in i sviterna av tjocktarmscancer.

Efter en tids sjukdom avled Karl Fällman 28 juli 1943, då folkbokförd på Kanalgatan 75 i Skellefteå.

Algot och Adele Forsell. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Johan Algot Forsell föddes 1877-10-17 i Holmfors, Skellefteå som ett av nio barn till Olof "Ol-Orscha" Forsell och hans hustru Kristina Amanda Nilsdotter.

1903 övertog Algot sina föräldrars jordbruk i Holmfors. Samma år körde han ett varulass från Skellefteå till Bastuträsk. Algot var då nyligen förlovad med sin blivande hustru. När han hade lastat av där kom det ett tivolisällskap med tåget söderifrån, de skulle till Skellefteå. Banan Bastuträsk-Skellefteå var vid denna tid ännu inte byggd.

Nu ville de att Algot skulle skjutsa de till stan (Skellefteå). Detta var under pingstveckan. Han hade redan gjort en vända Holmfors-Skellefteå-Bastuträsk. Han fick nu möjlighet till en extraförtjänst så han tog på sig uppdraget. Det var en kvinna som hade detta företag med några personer och en hel del rekvisita. Han lastade på allt och det bar iväg. Hästarna var vältränade på att gå på den här tiden. Det gick raskt undan till Krångfors, där det blev rast. Häst och kusk blev bjudna på mat på gästgiveriet.

Hästen trodde nog att han skulle få svänga av mot Holmfors när man kom till "fisket" (Forsbacka), men det blev att traska iväg till stan igen. Väl framme i stan och efter avlastning samt betalning, kom Algot på idén att säga till madamen, att han nu till pingsthelgen skulle till Bonnstan och kyrkhelgen, därför skulle han ha sin fästmö med sig. Han undrade om de inte möjligen kunde få se föreställningen gratis och det fick de.

När så pingstlördagskvällen hade kommit, tågade de iväg till cirkusplatsen. Där var vakter och inträde. Då dök madamen upp, men hon var så sminkad och utstyrd att Algot inte kände igen henne. Hon kände dock igen honom, för han var osminkad. "Var så god och stig på. Å, så vacker fästmö du har." sade hon. Det här var förmodligen det enda tivolibesöket som Algot bjöd på.

1905 gifte han sig med Sanna Adelia "Adele" Furberg född 1883-08-19 i Stövernäs, Skellefteå. Hon var dotter till lantbrevbäraren, skiftesgodmannen samt bonden Jakob Larsson Furberg o. h. h. Anna Karolina Nilsdotter. I Algot och Adeles äktenskap fostrades elva barn.

Fram till 1953, när landsvägen kom till, avgick bussen från landsvägen Klemensboda-Brutorp, med Verner Åström som chaufför. Han körde busslinjen Skellefteå-Brutorp med avstickare till Krångfors. Bussen gick två gånger per dag. På söndagsafton avgick den mot Skellefteå vid 17-tiden och tillbaka kl. 22.00 på kvällen. Denna tur passade ungdomar som ville gå på bio, som började kl. 19.00, då åkte man hem kl. 22.00.

Nu var det så att det visades en kristen film på en av biograferna i Skellefteå. Den var mycket omtalad och hade fått bra reklam. Filmen hette "Konungarnas konung". Adele och Algot Forsell i Holmfors, samt deras goda vänner i grannbyn Brännfors, Karin och Olov Brännström, bestämde sig för att gå på bio. Alla var vid denna tid pensionärer och umgicks ofta. Algot var lite skeptisk till biobesöket. "Fara å vara bort dell mitt i natta" (Fara och vara borta till mitt i natten) sa han och så kostade det en massa pengar. "He val eint å" (Det blir inte av) yttrade han vidare men Karin var envis och det bar iväg.

Filmen handlade om Jesu liv från Betlehem till Golgata. Det var så spännande och intressant, de var så inne i händelserna i filmen, att de inte märkte att filmen överskred 22:00 med någon minut. När de kom till busstationen hade bussen redan åkt. "Han visst ju om att vä skull ham, å liik fullt sä haven före, hänna ska´n få ut för bara vä få i´en." (Han visste ju att vi skulle hem, och lika fullt har han farit. Det här ska han få ut för bara vi får i honom). Det hade ju varit enklast att ta en taxi hem, men det fick vara någon hejd på slöseriet tyckte de. Bussen som gick till Slind stod på busstationen och var klar för avgång. Den steg de på och sällskapet hamnade i Slind. Efter en kort överläggning där, delade paren på sig. Algot och Adele gick till Algots bror Gustav, Karin och Olov till någon bekant. De väckte upp folk mitt i natten och fick ligga över till dagen efter. När Gustav öppnade dörren och fick se sin gamle bror och svägerska stå där utanför sa han: "Vådda i Jesu namnen komma jä mitt i natta!" (Vad då i Jesu namn kommer ni mitt i natten!) "Jaa, svara Algot, vä hå vöre oppa bio, men hä jär a'Karin som rå för'e." (Ja svarade Algot. Vi har varit på bio, men det är Karin som rå för det.)

Dagen därpå åkte de hem med middagsbussen och fick då tillfälle att träffa chaufför Åström, för att säga honom några sanningens ord. Byborna och särskilt ungdomarna, som de klankat på, hade roligt åt detta en lång tid efteråt. "Gamlern var ändå värst, som eint komme fram förrän dan ätt." (Gamlingarna var ändå värst, som inte kom fram förrän dagen efter.) 

Algot var som person gladlynt och pratsam, varför han hade skaffat sig många vänner. Han avled på Skellefteå lasarett 2 maj 1965, 87 år. Adele flyttade 1974 till Brännanhemmet i Skellefteå där hon vistades fram till sin död. Hon var med om att bilda missionsföreningen i Brännfors. Hon tyckte om att baka i bagarstugan och var långt upp i åren pigg samt vital. Adele var djupt religiös, alltid god och hjälpsam mot sina medmänniskor. Adele gick bort 14 maj 1979, nästan 96 år gammal.

Källor: Kyrkböcker och boken "Byarna vid Stöverån". 

Boliden den 6 juni 1932. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Från och med torsdag 2/6 till och med söndag 5/6 1932 inträffade ett av de värsta snöfallen det senaste seklet. I Skellefteå stad blev till exempel cirka 250 telefoner satta ur funktion på grund av snöovädret. Snöfallet orsakade även omfattande strömavbrott, främst ute i byarna. Det berättas att telefonledningarna låg på marken som snören och att telefonstolparna knäcktes som tändstickor av snötyngden. Hästarnas selar var fulla med snö enda upp till öronen på hästarna. Ett fästefolk i Kalvträsk fick åka släde för att ta ut lysning. Ganska säreget för att vara i början av juni månad.

Tidningen Skelleftebladet skrev tisdagen 1932-06-07 att snöfallet orsakat skador för flera hundratusen kronor bara i Västerbotten. Tidningen skriver också att: "Från några håll uppges det att fåren redan hade släppts ut på bete. Då de före utsläppandet vanligen är nyklippta, torde de få utstå svåra lidanden och antagligen har hundratals får dukat undan för snön och kölden."

Detta finns att läsa om snöfallet på SMHI:s hemsida:

Det som får anses som det allra extremaste snöfallet under en junimånad inträffade den 2-5 juni 1932 i mellersta Norrland. Ulvoberg i Lappland rapporterade ett snödjup på 100 centimeter den 5 juni efter att man haft barmark några dygn tidigare. Vid samma tillfälle bildades ett nysnötäcke på 87 centimeter i Dalliden i Västerbotten, 75 centimeter i Fagerheden i Norrbotten och 70 centimeter i Grönliden i Västerbotten.

En meteorolog kan kanske fascineras av sådana siffror, men i verkligheten var det inte så roligt. Snöfallet med efterföljande stora mängder smältvatten orsakade foderbrist på flera håll och nödhjälpsmedel fick sändas till de värst drabbade områdena.

Får vi se en repris på detta snöfall nästa år när det är 90 år sedan sist? Det återstår att se. 

Familjen Andersson. Från vänster: Erna, Johannes med Jonas i knäet, Karl, Viktoria och Elsa. Den sistnämnda var piga en tid hos min mormors föräldrar i Bjurliden. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johannes "Jani" Andersson föddes 13 januari 1885 i Bruträsk, Skellefteå som son till Abraham Andersson och hans hustru Eva Kajsa Andersdotter Fjellström. Förutom en helsyster hade "Jani" även två halvsystrar från faderns första äktenskap. Abraham Andersson köpte en gård i Bjurliden och flyttade dit med sin familj 1899.

Johannes gifte sig 1914 med Emilia Viktoria Strömberg f. 1885-02-01 i Östra Eriksberg, Jörn. Hon var dotter till Jonas Strömberg och hans maka Maria Karolina Bergmark. Viktoria hade varit piga hos familjen Andersson i Bjurliden. Johannes och Viktoria övertog 1922 gården i Bjurliden i samband med Abrahams död. Bostadshuset byggdes om 1937 och ny ladugård uppfördes 1927. I hemmet växte fyra barn upp, två gossar och två stintor.

1932 gick Johannes och Viktoria skilda vägar. Johannes behöll gården som var hans barndomshem och Viktoria bosatte sig på en gård längre norrut i Bjurliden. Johannes gifte om sig hösten 1932 med sjuksköterskan Edith Dagmar Ingeborg Ingert f. 1893-06-03 i Göteborgs Gamlestads församling. I det äktenskapet föddes en dotter. 1939 fanns en ko på gården. Samma år fanns dessutom en radioapparat hos Anderssons, kanske den första i byn. 

"Jani" var en av de första arbetarna i Bolidengruvan. Sedan 1925 var han anställd hos gruvbolaget. Han var känd som en bra och pålitlig arbetare. När Johannes låg för döden var min mormor, då 17 år, hos honom och vakade en natt. Han dog inte den natten utan natten därpå. "Jani" hade varit sjuk en längre tid. Han hade dåligt hjärta och det i kombination med den lunginflammation som tillstötte gjorde att han inte orkade mer. Han insomnade måndagen 1 maj 1939.

Viktoria avled 21 juni 1947 efter en tids sjukdom. Edith, som tidigare hade arbetat inom vården i Stockholm och Göteborg, levde enda till 2 april 1975.

Petrus Olofsson. Fotograf: I. A. Harnesk, Umeå. Privat bildsamling. Min morfars mors kusin Viktor Petrus Olofsson föddes 22 september 1897 på enstakagården Gottland inom Burträsk församling, Västerbottens län som näst yngst av fyra syskon. Föräldrarna var Vilhelm Olofsson bördig från Gottland och hans hustru Eva Katarina Lundström, barnfödd i Kalvträsk.

Lördagen den 24 februari 1934 var Petrus på väg hem från sitt arbete vid kronoparken Bjursjöaltaret som i dag är ett naturreservat. Han hade där denna vinter sysslat med timmerhuggning. På lördagsaftonen reste han hem för helgen med häst och släde. Framkommen till Välvsjöliden, cirka en km från sitt hem i Rödningsheden utanför Bygdsiljum, hade han just passerat över Korvbäcksbron. Där gör vägen en ganska skarp kurva och en mindre snödriva hade lagt för på platsen. Hästen ryckte till och det medförde att Olofsson föll av ekipaget som bestod av ett brädflak som låg på timmerkälken. I fallet råkade en medhavd yxa följa med som vände det vassa egget uppåt med konsekvensen att Petrus föll på yxan och skar av muskelpartiet i bakre delen av låret (sätesmuskeln). Det blev ett djupt Brunte kommer dragande med ett timmerlass. Mannen vid tömmarna är Petrus Olofsson. Möjligen var det denna häst han hade när olyckan inträffade. Fotograf: Troligen Petrus bror Elof Olofsson. Privat bildsamling. sår och flera blodkärl skadades. Ett kolossalt blodflöde uppstod i det cirka 8 cm stora såret.

En medföljande kamrat tog hand om honom och Olofsson fördes med bil till dr. Svensson i Burträsk. Denne pålade förband och skickade Petrus med ilfart till Skellefteå lasarett. Enligt medföljande chaufför blödde Petrus oerhört mycket, vadmalsbyxorna var fulla av blod och även pjäxorna.

Vid kl. 20:00 anlände Olofsson till Skellefteå lasarett. Där vidtog genast operation. Efter denna operation blev han om möjligt ännu sämre, pulsen kunde ej längre kännas, ansiktet hade en askgrå färg, han var kall om händer och näsa. Därför genomfördes omedelbart en ny operation med blodöverföring. Denna operation blev mer lyckad, pulsen mycket bättre än någonsin, färgen återvände. Till en början såg det ut som att han skulle klara sig. Under natten vid 03-tiden blev han dock sämre igen. På nytt blev han blek, motorisk oro, pulsen ej längre möjlig att känna med handen. Han fick då omedelbart 1000 cc naCl-glykus/glukos med (troligtvis) spruta i underhudsfettet medan han stimulerades med koffein på samma sätt samt coranin med spruta.

Tyvärr gav detta ingen förbättring.Klockan 04:10 söndagen den 25 februari 1934 klev Petrus Olofsson "över till den andra sidan". Det tragiska dödsfallet väckte stor sorg bland anhöriga, vänner och arbetskamrater eftersom den avlidne var en mycket omtyckt vän samt kollega. Uppskattad av alla var han för sitt lugna och fridfulla sätt. Därför saknade han ovänner. Olofsson var en ytterst duktig och skötsam arbetare vilket hans fina lilla jordbruk vittnade om. Petrus kreaturbesättning bestod, vid hans frånfälle, av en 13 år gammal häst, en gris och tre kor. Den bortgångne var 36 år och sörjdes närmast av åldrig mor samt två syskon.

Johan Anton och Hulda Nilsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Anton Nilsson föddes 1878-12-18 i Rengård, Norsjö som ett av tio barn till Nils Johan Jonsson och hans hustru Katrina Charlotta Johansdotter. 1901 flyttade Johan-Anton, som han kallades, till Skärudden, Jörn. Där vigdes han samma år med Maria Teolinda Gustafsdotter född 1882-12-12 i Skärudden, dotter till bonden Gustaf Andersson och hans maka Maria Fredrika Andersdotter. Maria Teolinda var näst äldst av sex syskon.

1902 flyttade Johan Anton och Maria Teolinda till Storträsk, Jörn där de hade köpt ett hemman. Tre barn fostrades i deras hem, varav det äldsta levde i knappt två månader. 1905 bosatte sig familjen i Bjurliden utanför nuvarande Boliden där de hade köpt en gård. Ytterligare fem barn kom till världen i Bjurliden innan Maria Teolinda avled 19 september 1913 i sviterna av lungsot.

Johan-Anton gifte om sig 1914 med Maria Teolindas yngre syster Hulda Fredrika Gustafsson född 1885-10-26. I det senare äktenskapet föddes fyra barn. Dessutom hade Hulda en son född före vigseln som också bodde hos familjen.

1923 köpte min mormors föräldrar Karl Gunnar Lundström och hans hustru Olga Kristina Lundström samt Karl Gunnars syster Edla Amalia Lundström med make Erik Hugo Nyström hemmanet i Bjurliden av Johan-Anton och Hulda. Lundströms och Nyströms delade hemmanet i två delar. Lundströms ägde då 1:16 och Nyströms 1:17.

Johan-Anton och Hulda flyttade samtidigt med sin familj till Räftkläppen, där hade de köpt en gård. I Räftkläppen såg ytterligare en flicka dagens ljus i deras hem. Hemmanet i den lilla byn skötte Johan-Anton med ivrigt intresse och en sällsport stor arbetsförmåga, tills han år 1948 överlät hemmanet till en son. Enda till sista tiden före sin död var hans hälsa god. Förutom jorden och skogen ägnade sig Nilsson ofta åt vägarbeten och dylikt. På fritiden utövade han gärna jakt och fiske. Kristligt intresserad som han var sökte han sig ofta till Bolidens kapell eller Bjurvattnets bönhus.

Den 13 november 1953 insomnade Johan-Anton Nilsson på Skellefteå lasarett. Han skulle efterföljande månad ha fyllt 75 år. Efter en tids sjukdom blev Hulda hädankallad på Skellefteå lasarett 2 januari 1959. Hon hade efter sin makes död varit bosatt på pensionärshemmet i Boliden och var vid sitt frånfälle 73 år ung.

Teresia och Edvard Holmström. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Edvard "Edde" Holmström föddes 18 mars 1875 i Bastunäs, Skellefteå som ett av 13 barn till bonden Nils Johan Andersson Holmström, bördig från Högdal, Skellefteå och hans hustru Amanda Gabrielsdotter Westermark, barnfödd i Bastunäs.

Edvard var en tid volontär inom det militära innan han år 1900 flyttade till Krutaholm, Arjeplog. Där vigdes han samma år med Lydia Sundberg f. 1873-05-11 från nämnda by. Hon var dotter till Johan Sundberg från Överluleå och Maria Laestander från Arjeplog. Äktenskapet blev inte långvarigt. Redan 24 april 1902 avled Lydia av okänd dödsorsak. Makarna fick inga gemensamma barn men Lydia hade en dotter före äktenskapet, Hildur Maria f. 1898-06-10. Hon växte upp hos sina morföräldrar efter Lydias bortgång.

Efter hustruns alltför tidiga frånfälle flyttade Edvard hem till sina föräldrar i Bastunäs, Skellefteå. 1906 flyttade Edvard till Bjurström, Skellefteå. Han gifte sig där med Teresia Kristina Stenberg f. 1886-04-08 i just nämnda by. Hennes föräldrar var Per Jonsson Stenberg, från "Rajmirbränne", Bjurvattnet utanför nuvarande Boliden och hans maka Sara Magdalena Andersdotter, bördig från Djupträsk, Jörn. Edvard och Teresia bodde i vad som hade varit en gammal så kallad födorådsstuga. Edvard var en duktig fällmakare och dessutom var han en flitig jägare. Han var också med och byggde vägen Brutorp-Klemensboda tillsammans med två av sina söner. Fem barn fostrades i familjen innan det 1915 var dags att flytta till byn Dalfors, några kilometer bort där Edvard och Teresia hade köpt en gård. De uppförde mangårdsbyggnad samt ladugård på tomten. Ytterligare sju barn föddes i familjen efter flytten till Dalfors. Tre av dessa barn dog som väldigt små.

Edvard hade en bror som hette Anton. Denne pratade ganska ogenerat om sex och liknande men Edvard var mer pryd. Han var inte lik sin bror på det sättet. Tyvärr dog Edvard redan 2 juni 1941 efter en tids sjukdom. Strax innan hans bortgång övertogs gården av ena sonen. 1943 fanns på gården 1 häst, 3 kor och en kalv.

Teresia hjälpte sin make genom att sy de fällar (skinn) han beredde. Hon var hemmafru och skötte hemmets alla sysslor. Efter att hon hade blivit änka bodde hon hos sina ogifta barn. De sista 20 åren av sitt liv led hon av ohälsa. Sedan 1964 var hon sängliggande. Hon var religiös och missionen hade alltid legat henne nära hjärtat. 25 oktober 1966, i en ålder av 80 år, insomnade Teresia på Skellefteå lasarett.

Carl Olov Hedström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Carl Olov "C. O." Hedström föddes 16 augusti 1885 i Holmsvattnet som yngst av sex syskon till mångsysslaren August Salomonsson Hedström, bördig från Ragvaldsträsk och hans hustru Maria Persdotter Norsten, härstammande från Gummarksnoret, Skellefteå. Två av Carl Olovs syskon, systrarna Amanda och Kristina avled i tidiga barnaår (1886 och 1881). 1910 gick de två äldsta systrarna Katarina Augusta och Anna Lovisa bort. Året därpå dog fadern August i sviterna av cancer. Detta var en svår sorg för Carl Olov som saknade sina två systrar och sin pappa. Endast Carl Olov och brodern Per Anton återstod nu i syskonskaran, den sistnämnde övertog föräldrahemmet i Holmsvattnet.

Som barn var C. O. Hedström ganska livfull och hans mor hade det ganska besvärligt att sköta honom, varför hon hade en flicka från byn som hjälpte henne att ta hand om honom. När C. O. skulle börja skolan vid sju års ålder hölls skolan i vinterbyggnaden hos Hedströms i Holmsvattnet. På den tiden fanns endast en så kallad flyttande mindre folkskola. Lärarinnan var ganska kraftig och hade en allvarlig personlighet, hon var duktig på att undervisa. Carl Olovs första skoldag blev ett minne för livet. Lärarinnan hade fått veta av någon att han inte ville börja skolan, därför att lärarinnan var så arg. För detta gav hon honom en luggning och ett slag i huvudet med en bok. Hon ville lära honom att aldrig mer tala illa om henne. Det blev ju fler skoldagar för C. O. och dessa blev bättre för honom. Lärarinnan blev med tiden riktigt snäll mot honom och klasskamraterna var utmärkta.

Våren 1900 konfirmerades C. O. Konfirmationslärare var Albert Markgren. Hedström var under konfirmationsläsningen inneboende hos Isak Berggren på "Körran" (Nordanå) i Skellefteå där han hade det mycket bra. Hedström blev under läsningen sjuk. Sjukdomen kom hastigt, en natt hade han hög feber, läkare, doktor Bergengren tillkallades, skrev ut recept och sade att medicinen genast skulle hämtas på apoteket. Så skedde och läkarens ordination var bra, vilket medförde att sjukdomstiden inte blev långvarig för C. O. Innan det var dags för konfirmationsdagen var Hedström så pass frisk att han kunde delta. Det var palmsöndagen år 1900, 8 april. 134 pojkar konfirmerades samtidigt den dagen. Dessa höll sedan kontakten med varandra och träffades vid olika tillfällen. 1920 hade de första sammankomsten i den gamla sockenstugan, då var även Albert Markgren med. Även åren 1946, 1950 och 1955 samlades den stora skaran till möten.

Sommaren 1901 hade Carl Olov väckt tanken på sin levnadsbana. En julikväll när hans far läste tidningen, såg han en annons om inträdesansökan till Skellefteå landstingsseminarium. Han visade C. O. annonsen och yttrade: "Du borde söka in i seminariet." Han hade vid flera tidigare tillfällen sagt att Carl Olov borde få börja studera. För honom hade studentexamen och prästkallet alltid hägrat, när det gällde valet av yrke, men att bli lärare hade aldrig funnits i hans sinne förut. Tanken, som den praktiska fadern hade uttalat, kom tillbaka för C. O. i hans ensamma stunder och det blev för honom en dröm som skulle bli sann.

Den 23 augusti 1901 hade C. O. Hedström kommit till seminariet i Skellefteå för att tentera. Före tentamen, när ansökan till seminariet skulle inlämnas, gick det upp för Hedström att han var för ung för att komma in på seminariet. Detta påvisade prosten Carl Theodor Åberg, men han rådde ändå Hedström att tentera för att säkrare erhålla inträde året därpå. Det stod i annonsen att inträde vid seminariet kunde vinnas först det år de sökande fyllt 16 år vid kalenderårets början. Detta hade inte C. O. noterat. Seminarielärarinnorna fröken Augusta Saedén och Ida Nordsvan sa att Hedström var välkommen åter att tentera nästa höst. Detta sporrade C. O.

Hösten 1902 inlämnade Hedström ånyo ansökan och vann inträde vid seminariet i Skellefteå. Tentamen lyckades och med stor glädje hörde Carl Olov sitt namn nämnas bland de som vunnit inträde. Det var ju över 100 personer som tenterade, endast 24 blev intagna. Det var dock med blandade känslor som Hedströms arbete vid seminariet började. Det kändes jobbigt för honom att vara borta från barndomshemmet. Längtan blev ibland så kraftig, att han grät i sin ensamhet.

Carl Olovs far August hade beställt helinackordering för sin son för 75 öre per dygn hos handlanden J.P. Lundstedt i Degerbyn. Där fick Hedström dela rum i en vindskammare med Leonard Nyström från Mjövattnet, Burträsk. De båda gick i samma klass vid seminariet. Lundstedts hem var dock inte passande för Hedström varför han redan vid vårterminens början 1903 flyttade till sin andre manlige kamrat, Karl Georg Backman från Aspliden, Byske.

Strax efter pingst 1904 hölls avgångsexamen och eleverna fick sina betyg. Hedströms examensdag var ljus och anledningen till det var att prosten Åberg hade lovat honom att söka samt få den enda lediga plats, som då fanns i Skellefteå skoldistrikt, nämligen Storkågeträsks fasta mindre folkskola.

I början av september hösten 1904 skedde Hedströms resa till Kågeträsk. Fadern skjutsade honom med häst till Bureå, varifrån färden skedde med båt till Skellefteå där bonden Jonas Jonsson från Kågeträsk hämtade honom med häst och vagn. Eleverna i skolan var präktiga och det var inte mindre än 51 barn. Hedström hade fått i uppdrag av prosten Åberg att hålla gudstjänster på söndagarna och även söndagsskola i byn, vilket han gjorde. C. O. tjänstgjorde endast ett år som lärare i Storkågeträsk. Prosten Åberg hade skrivit till honom och bett honom att söka in vid folkskoleseminariet i Härnösand.

Hösten 1905 reste Hedström med båt från Bureå till Härnösand. Hösten året därefter mötte C. O. den kvinna som kom att bli hans första hustru. Det var en söndag i Lutherska bönhuset, där fanns flera avdelningar söndagsskolebarn, som Hedström var ledare för. Lektionen hade precis börjat för Carl Olovs grupp när en åhörare uppenbarade sig. Det var en ung kvinna vid namn Ida Samuelsson född 1885-03-01. Hon hade en söndagsskolegrupp i en annan lokal och skulle börja sin lektion lite senare under dagen. Redan vid första ögonkastet kände Carl Olov och Ida sig dragna till varandra, men de talade inte med varandra om det förrän våren 1908, då de började att sällskapa. Hösten samma år förklarade C. O. och Ida sin kärlek till varandra. Studierna vid folkskoleseminariet gick bra för Hedström och avskedet skedde i början av juni 1909. 6 juni 1909 förlovade Carl Olov sig med Ida. Hösten 1909 erhöll Hedström en tjänst som vikarierande folksskolelärare vid Skråmträsks fasta folkskola. Före Hedström skulle tillträda sin tjänst i Skråmträsk, skulle han fullgöra den andra repetitionsövningen vid infanteriet i Boden. Det var under perioden 31 augusti 1909-1 oktober samma år. Under Carl Olovs tjänstgöring i Boden sköttes undervisningen i skolan i Skråmträsk av en pensionerad lärarinna, Vilma Degerstedt från Degerbyn.

Onsdagen 6 oktober 1909 åkte Hedström till Skråmträsk. Dagen därpå började han sin tjänstgöring som lärare därstädes. 14 augusti 1910 vigdes Carl Olov med sin Ida i Härnösands domkyrka. I nästan sex år tjänstgjorde Hedström som folkskollärare i Skråmträsk. Under dessa år föddes även tre barn i familjen. 1915 utnämndes C. O. till lärare vid Brännans folkskola i Skellefteå, en tjänst som han innehade i 34 år. Lärarbostaden därstädes var uppförd strax innan Hedströms tillträdande. Under tiden på Brännan föddes ytterligare två barn i det Hedströmska hemmet, barnaskaran bestod nu av fem barn. Hösten 1924 stod ett nytt skolhus färdigt på Brännan, nära Klintforsån. Det bestod av sex lärosalar, korridorer, kollegium för lärare, vaktmästarbostad, samlingssal, reservrum i tredje våningen samt badavdelning, tvättstuga, pannrum och slöjdsal i källarvåningen. Hedström var vid denna tid ordförande för byggnadskommitéen för uppförandet av tre skolhus inom församlingen. De två övriga skolhusen var de i Brännfors, Boliden och Medle. En del klasser hade tidigare undervisats i Degerbyn och Stämningsgården bland annat.

Hedströms hustru Ida blev sjuk och avled 9 januari 1927. Detta strax efter att hon blivit mor för sjätte gången. Det var tragiskt för hela familjen men en god vän till Ida blev Carl Olovs nästa hustru Adele Nygren f. 1890-01-24 i Skellefteå, som också var folkskolelärarinna, vigdes med Carl Olov 9 april 1928. Adele hade varit lärare vid Tuvans mindre folkskola och hade även varit vikarierande vid Kyrkobordets folkskola. Makarna fick en dotter tillsammans.

Sedan 1905 hade Carl Olov Hedström varit lekmannapredikant i Skelefteå landsförsamling. 1949 avgick Hedström med pension från sitt jobb som lärare och flyttade till centrala Skellefteå. 1950 hyrde han och hustrun bostad vid F. A. Hedmans hus vid torget. Samma år blev C. O. ordförande i Skellefteå lfs (landets och stiftets största) kyrkobrödrakår. Han tillhörde TR-orden. Under ett antal år var Hedström dessutom ordförande i pensionsnämnden och nedlade ett förtjänstfullt och exemplariskt arbete för ungdomar med nedsatt arbetsförmåga till för dem passande yrkesutbildning. 1955 skulle fastigheten vid torget rivas varför Adele och C. O. flyttade till ett av höghusen på Morön i Skellefteå. Där bodde de till november 1957. Därefter fick de hyra en bostad på Storgatan i staden. 1960 erhöll Hedström Patriotiska sällskapets guldmedalj av första storleken för lång och trogen tjänst som lekmannapredikant i församlingen. Biskop Ivar Hylander överlämnade medaljen. C.O. Hedström har målat altartavlan som finns i Holmsvattnets bönhus, han var nog lite konstnärlig av sig.

Som person var C. O. noggrann, redbar och snäll. Han avled 24 januari 1977, inne på sitt 92:a levnadsår. Hustrun Adele gick bort 8 februari 1968. Mer finns att berätta om C. O. Hedström men det får bli en annan gång.

Familjen Andersson. Från vänster: Hjalmar, Erik, Karl, Anna, Sigfrid, Hildur. Hundens namn okänt. Sonen Enar från första giftet, samt sonen Axel från andra giftet saknas på fotot. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Karl "Kalle" Anton Andersson ("Karl Annersa") föddes i en stor syskonskara i Ljusvattnet, Burträsk 28/1 1881. Hans föräldrar var Anders Eliasson och hans hustru Maria Johanna Johansdotter. Vid 20 års ålder blev "Kalle" volontär vid Kungliga Västerbottens regemente i Umeå. Han fick avsked därifrån 1903. Sju år senare, 1910 gifte han sig med Teresia Boström född 1874-04-19 i Gammelbyn, Burträsk, dotter till snickaren Gustaf Boström och hans maka Matilda Maria Hedström. Fem dagar gammal blev Teresia moderlös. Hon flyttade då med sin far till Bodbyn, Burträsk. "Kalle" och Teresia bosatte sig i Ljusvattnet. De blev jordbrukare. Sonen Enar föddes 16/6 1910. Nio dagar efter födseln avled Teresia. "Kalle" köpte 1912 ett odlat skifte i västra delen av Ljusvattnet. Ett skifteTeresia Boström, Karl Anderssons första hustru. Foto: Evy Eckhell. Privat bildsamling. som sannerligen inte var lättodlat. Envis sandjord tar det ju tid att få något att växa i. Driftig och målmedveten som han var, lyckades han dock att utvidga hemmanet genom nyodlingar. Han byggde både gård och tillhörande byggnader. Han träffade en flicka från byn, Anna Elisabeth Lindqvist född 1887-05-30 som blev hans nästa hustru. Hon var dotter till Olof Vilhelm Lindqvist och hans maka Elisabeth Mariana Nilsson. Karl och Anna vigdes en oktoberdag 1913. I deras äktenskap föddes ytterligare fyra pojkar och en flicka. 1945 överlät de hemmanet till sonen Erik och sonhustrun Agnes född Södermark. Dessa byggde en vacker villa på gården där Karl fick en egen bostad. Han hjälpte till i jordbruket så länge han orkade. 80 år gammal var han ännu pigg och spänstig. På 1950-talet när "asiaten" härjade verkade det som att han skulle bli ett offer för denna men han återvände hem till sin fina lägenhet där han på alla sätt och vis hade det bra. Förutom detta var hälsan hans trogne följeslagare. Han var alltid rak i ryggen.

Hans tapperhet tycktes vara outslitlig. Trots sina motgångar i livet var han en munter person som tyckte mycket om att berätta gamla historier och han hade en underbar humor som gick i arv till flera av hans barn. Han hade förmågan att gnabbas med vem han än träffade. Det var alltid roligt i hans närvaro. Bakom det glada och skojfriska lynnet fanns en tänkande allvarlig filosof. "Kalle" hade en schysst och omutlig personlighet. Tack vare sin karaktär hade han skaffat sig flertalet vänner. "Karl Annersa" avled 23 juni 1963 på Skellefteå lasarett, 83 år ung.

Om Anna vet jag inte så mycket. Hon var som sagt född i Ljusvattnet, Burträsk liksom "Kalle". När Anna var knappt 10 år gammal avled hennes mor, varför hon förmodligen fick en tuff uppväxt. Anna gick bort 15 januari 1955. Hon blev således 68 år gammal.

Villiam Åström. Foto: I. A. Harnesk, Umeå. Privat bildsamling. Villiam Natanael Åström föddes 1897-04-19 i Ragvaldsträsk, Skellefteå som son till Karl Persson Åström, barnfödd i Klutmark och Ida Karolina Häggmark, härstammande från Gamla Falmark. I ungdomen utbildade sig Villiam till smed. 1925 blev Villiam hemmansägare i Ragvaldsträsk efter att ha köpt en gård i byn.

I december 1926 gifte han sig med Hildur Emilia Andersson född 1902-05-26 i Västra Hjoggböle. Hon var dotter till Johan Anton Andersson och hans hustru Emma Charlotta Hedström. Under uppväxten vistades Hildurs far i USA. Hildur hade sedan mindre än en månad före äktenskapet tjänstgjort som piga hos Villiams bror Josef Åström med familj i Ragvaldsträsk.

1928 flyttade Villiam och Hildur till Boliden. Där uppförde han tillsammans med enVilliam med sin första hustru Hildur Andersson och deras adoptivdotter Britt född Hedström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. bror ett bostadshus på Kapellgatan och han började att köra lastbil. Tillsammans med brodern bedrev han i ett antal år åkeriverksamhet. De var två av Bolidens gruvaktiebolag betrodda chaufförer. 1939 anställdes Villiam Åström av Bolidens gruvaktiebolag. I cirka tre år tjänstgjorde han i Kristineberg men kom sen tillbaka till Boliden. Där övergick han till att arbeta som slipare vid mekaniska verkstadens verktygsförråd. En syssla som han skötte med stor noggrannhet och skicklighet.

Villiam och Hildur fick inga egna barn men 1931 tog de omhand en flicka vid namn Britt Ingegärd Susanna Hedström som var född 1927-12-08 i Nyholm, Boliden. 1940 adopterades hon av makarna Åström. Året efter, den 5 september, avled Hildur på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom.

Hemmet var Hildurs stora intresse. Hennes goda smak och hennes varmt religiösa personlighet satte sin prägel på hemmet. För det krisliga arbetet i Boliden betydde hon mycket. I många år nedlade hon ett förtjänstfullt arbete för DUF:s "Solglimten", som lärarinna i söndagsskolan och som medlem i sångkören. Sorgen och saknaden efter henne var därför stor, inte minst bland DUF:s medlemmar, vilka framförde ett stort tack för vad Hildur fått vara och betyda för dem. Deras ord var: "Tack Hildur, för din livsgärning! Vi vet, att vi skola få möta dig i evighetens ljusa värld. Må ditt ljusa minne länge leva bland oss."

Villiam med sina andra hustru Agnes Östlund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. 1946 gifte Villiam om sig med Agnes Helena Östlund född 1905-08-18 i Furuögrund, Byske, dotter till stabbläggare Jonas Östlund och hans maka Hulda Margareta Jonsson. I Agnes och Villiams äktenskap föddes två söner. I unga år flyttade Agnes till Stockholm där hon arbetade i affär och hushåll. Hon flyttade senare till Boliden och jobbade där som tjänarinna innan hon gifte sig med Villiam.

Förutom arbetet vid Bolidens gruvaktiebolag tjänstgjorde Villiam i några år som kyrkvärd i Bolidens kapell. Ett uppdrag som hans noggrannhet och religiösa intresse gjorde honom väl lämpad för. Inom Bolidens DUF var han en trogen medlem och en flitig gudstjänstbesökare i samhället.

Som person var Villiam försynt och präktig. På grund av sjukdom sjukpensionerades han 1960. Han dog 1966-08-21 på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom.

Agnes ägnade mycket tid åt hemmet. Hon tyckte även om handarbete, att läsa och trädgårdsskötsel. Liksom sin make var hon en trogen besökare vid gudstjänsterna i Boliden. En stor sorg för henne var när sonen Bertil gick bort 1989. Sedan 1994 bodde hon på servicehuset i Boliden. På väg från kyrkan till församlingshemmet i samhället dog Agnes hastigt 5 november 1995 i en ålder av 90 år.

Oskar och Jenny Vidmark med sina barn. Stående från vänster: Adolf, Sylvia, Elvira och Per. Sittande från vänster: Jenny och Oskar. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Per Oskar Vidmark föddes 1893-11-16 i Bjurvattnet inom Skellefteå dåvarande församling som son till Anders "Ant" Johansson Vidmark, barnfödd i nämnda by och hans hustru Eva "Ant-Eva" Greta Johansdotter, bördig från Örliden, Skellefteå. Oskar kallades av de flesta för "PO". 

I sin ungdom, framför allt under första världskriget, sysslade PO mycket med kolning. Han övertog senare hälften av sina föräldrars jordbruk i Bjurvattnet. 1922 vigdes han med Jenny Elvira Andersson född 1892-08-14 i Strycksele, Jörn. Hennes föräldrar var Anton Andersson, barnfödd i Strycksele och hans maka Ida Kristina Berglund, bördig från Ersmark, Skellefteå. I Oskar och Jennys äktenskap föddes fyra barn, två pojkar plus två flickor. Före vigseln hade Jenny varit piga i tre års tid hos en familj i Selsliden, Jörn.

PO Vidmark var känd som en flitig och skicklig jordbrukare. Under en period var han dessutom tjurhållare i Bjurvattnet. En syssla som han gillade. PO berättade en gång om detta för en då kanske 10-årig pojke, att "tjuren var se väldigt galant". Den unga pojken förstod ju inte att Oskar menade på Skelleftemål att tjuren var väldigt snäll. Hans fritidsintressen, som han gärna ägnade tid åt, var jakt och fiske. Han var särskilt omtalad som en duktig rävjägare och hade ett ansenligt lager av jakthistorier att förtälja. Flertalet duktiga jakthundar hade PO också fött upp. Tillsammans med två av sina bröder hade han dessutom drivit en såg med hyvleriverksamhet i byn. Byaålderman var han också en tid. Som person var han gladlynt, pratsam, en god historieberättare och ungdomlig i sinnet.

Jenny var kristligt intresserad och besökte så ofta hon kunde olika gudstjänster. I Bjurvattnets missions- och syföreningsarbete deltog hon med stort intresse. Hennes hälsa var länge god och hennes humör var glatt. Hon var en arbetsam och duktig kvinna som skötte både hushållet samt ladugården. Dessutom hann hon med att sköta om sin åldriga svärmor som bodde kvar på gården fram till sin död vid 91 års ålder.

1959 överlämnade makarna jordbruket i Bjurvattnet till en son och sonhustru. Själva flyttade de till Bastunäs där de köpt en liten gård. Efter flera års sjukdom avled Per Oskar Vidmark i sitt hem måndagen den 8 november 1961, 67 år gammal.

Efter att Jenny hade blivit änka flyttade hon till en liten stuga på samma tomt som sin son och sonhustru i Bjurvattnet. 1966 bosatte hon sig i Långselet, Boliden. Sju år senare flyttade hon till Strandgården i Skellefteå där hon bodde vid sin död på Skellefteå lasarett torsdagen 13 mars 1975, vid 82 års ålder.

Maria och Johan Asplund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Nilsson Asplund föddes 1871-07-07 i Dalen, Skellefteå som ett av åtta barn till nybyggaren Nils Andersson och hans maka Marta Helena Hansdotter. När Johan var 4,5 år gammal avled hans mor. 1883 kom Johan till Medle som fosterbarn hos bonden Karl Nilsson med familj. 1890 blev Johan fältjägare på rote nr. 30 i Sörböle, Skellefteå. Han erhöll då soldatnamnet Asplund. Han blev befordrad till vice korpral för rotet.

1898 bosatte sig Johan i Norrström, Skellefteå och gifte sig där samma år med Maria Johanna Jansson Holmström f. 1878-02-18 i Skellefteå stad, dotter till Maria Helena Marklund barnfödd i Rönnbäcken, Skellefteå. Marias fosterfar var sjömannen Anders Gustaf Jansson Broberg från Väddö, Stockholm som modern Maria Helena gifte sig med 1880. Maria bodde under sin uppväxt i både Väddö och Sundsvall innan hon kom till Nyliden som piga samma år som hon gifte sig.

I Norrström föddes Johan och Marias tre äldsta barn. 1906 köpte makarna ett hemman i Östra Nyliden, Skellefteå och slog sig ner där. Ytterligare sex barn kom till världen efter flytten. I Nyliden var vid denna tid förhållandena usla. Det var både ett frostlänt och väglöst landskap. Asplund påbörjade därför ett hårt jobb med utdikningar och nyodlingar samt vägarbete. Resultatet kom så småningom i form av bättre vägar och skördar, över huvud taget bättre livsvillkor för familjen.

I sammanlagt 24 år tjänstgjorde Johan i kronans tjänst, de första åtta åren varje sommar. Han fick avsked vid 43 års ålder 1914. Med åren överlämnades hemmanet till en son. Han och makan bodde dock kvar i Nyliden i ett hus som han själv hade uppfört. Personligen var Asplund pratsam och trevlig varför han hade skaffat sig många vänner.

Maria var en mycket god och genuin människa. Med sin lugna och sin skinande personlighet var hon omtyckt och älskad av alla hon kommit i kontakt med. Inte minst för sin stora gästfrihet. Hon var religiöst intresserad och hade i flera års tid förtroendeuppdrag inom religiösa föreningar. Fru Asplund var en person som man såg upp till och hon lämnade aldrig någon otröstlig. Hon var också en mycket bra och uppoffrande hustru samt mor.

Maria avled på Skellefteå lasarett måndagen 27 mars 1950 efter en svår sjukdom. Johan hade varit krasslig en längre tid men ej värre än att han hade kunnat sköta sig själv. Han gick bort hastigt i hemmet i Nyliden 7 maj 1951.

Min mormors far Karl Gunnar Lundström föddes 1897-02-20 och växte upp i Dalvik, utanför Skellefteå som sjätte barnet av åtta till skomakaren Petter "Per Swensa" Lundström, från Strömfors och hans hustru EMMA Kristina Lundgren, bördig från Södra Grundfors. När Gunnars yngsta syster Vivi föddes år 1904 dog modern Emma i barnsäng. Det blev nog tufft för familjen då, att klara ett mindre jordbruk och en stor barnaskara. De äldre syskonen fick nog ta stort ansvar på gården. 

Olga Lindström och Gunnar Lundström. Vigda 1921-11-06. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. I den närliggande byn Bjurvattnet hittade Gunnar sin blivande hustru Olga Kristina Lindström. Hon föddes 21 september 1892 i Bjurvattnet, Skellefteå som det äldsta barnet av tre till snickaren Johannes Blylod Lindström  och hans hustru Margareta Kristina Gustafsdotter Marklund. Fadern dog när Olga var knappt fem år fyllda. Hon fick därför tidigt hjälpa till i hemmet med olika sysslor. Olgas mor Margareta gifte senare om sig med en man som hette Karl Eliasson Lundberg och Olga fick två halvsyskon. Tyvärr dog även Karl hastigt. Olga var fosterbarn under åren 1901-1917 hos Anders Jonsson i Bjurvattnet. Det berättas att hon fick ärva 7000 kr av sina fosterföräldrar Anders och Brita Jonsson i Bjurvattnet, varför hon kallades för "7000 kronors Olga." Det finns en bevarad kopia av en förmyndareräkning där det framgår att Anders Jonsson skänkt drygt 2200 kr i gåva till Olga. Det är möjligt att han fortsatte att ge henne pengar, att hon till slut fick 7000 kr sammanlagt. Olga själv ville inte prata om tiden när hon var fosterbarn, hon tyckte nog att det inte var den bästa perioden i hennes liv.

Gunnar och Olga gifte sig 6 november 1921 i Skellefteå landsförsamlingskyrka. Vigselförrättare var K. A. Fellström. I deras äktenskap föddes sex barn, där yngste sonen Klas dog efter drygt en månad. Gunnar och Olga var jordbrukare, en häst och några kor hade de som kreaturbesättning. Vid sidan av jordbruksarbetet arbetade Gunnar i 18 år med att köra lastbil åt Bolidens gruvaktiebolag (1930-1948). Det sistnämnda året slutade han på egen begäran. Gunnar var också med Gunnar och Olga Lundström på lite äldre dagar. Okänd fotograf. Privat bildsamling. och byggde järnvägen från Boliden till Rönnskärsverken i Skelleftehamn vintern 1928-1929.

Gunnar var på alla sätt en pålitlig vän och granne. Han skaffade sig en traktor och anlitades ofta av grannar för olika körningar med densamma. Hans största fritidsintressen var jakt och fiske. Han var dessutom, liksom sina tre söner, en aktiv medlem i Bolidens skytteförening. Han var också mycket barnkär. Han månade om att andra barn skulle ha det bra, både sina egna barn samt hans och Olgas syskonbarn. Gunnar var en trevlig och glad person med humor. Gunnars far Petter hade ett ganska långt skägg. Gunnar bruka de skämta med honom och säga: "Det där skägget har du dragit mycket snus ur!"

Tyvärr insjuknade Gunnar. När han fyllde 60 år 1957 var han sjuk. Då kom endast de närmaste släktingarna och gratulerade honom på födelsedagen. När hans granne och svåger Hugo fyllde 60 år året därpå, kom dock princip hela byn för att uppvakta honom. Kanske var folk rädda för sjuka människor förr i tiden? När Gunnar låg för döden kom några av hans syskon för att säga farväl. Äldste brodern Leonard sa: "När man talar med någon som är döende ska man bara prata om det som är roligt." Det var klokt sagt av honom tycker jag. Gunnar avled 61 år gammal 16 juli 1958.

Olga var till sin personlighet lågmäld, snäll, arbetsam och duktig på matematik. Hade inte Olgas far dött så tidigt hade hon kanske haft möjligheten att studera vidare, om familjens ekonomi hade tillåtit det. När fadern dog behövdes hon ju istället hemma på gården. Det har berättats för mig att Olga hade lätt för att studera och för att lära sig nya saker. 

Olga var kristligt intresserad och en av medlemmarna i Bolidens EFS. De sista åren av livet var Olga i stort sett blind. Hennes hälsa vacklade även under den tiden. Hon blev dock 93 år och 8 dagar gammal, hon avled 29 september 1985 på sjukhemmet i Boliden. Hon var vital för sin ålder.

Från vänster: Aina, Ester, John, Herbert, Märta, Oskar och Selma Lundström. De tre barnen var Herbert och Esters. Herbert var son till Oskar. Foto: Elof Olofsson. Privat bildsamling. Min morfars farfar Karl Oskar "Gamm-Oskar" Lundström föddes 13 juli 1857 i Kalvträsk som ett av 16 barn till Gustaf Olof "Gusta Orsa" Olofsson Lundström och hans hustru Eva Katarina Johansdotter. Av de 16 barnen levde 11 till vuxen ålder, "Gamm-Oskar" var näst äldst i syskonskaran. Han kallades för "Gamm-Oskar" (eller Oskar Lundström den äldre) eftersom han hade en systerson som också hette Oskar Lundström, vilken också bodde i Kalvträsk.

"Gamm-Oskar" gifte sig första gången med herrskrädderskan Viktoria Johanna Nordström från Ekorrträsk i Lycksele. Hon var född 1861-03-10 och dotter till skräddaren Per Nathanaelsson Nordström samt hans hustru Kristina Petronella Persdotter. När Viktoria var 11 år gammal avled hennes mor i barnsäng. Viktoria hade 1885 kommit till Kalvträsk som piga hos familjen Lundström. 1886 gifte hon sig med "Gamm-Oskar". Hon hade med sig en kappa som hon själv hade sytt. De övertog en del av hans Viktoria Nordström. Oskars första hustru. Foto: Hulda Jonsson. Privat bildsamling. föräldrahem i Kalvträsk. I rask takt föddes fem barn.

Det berättas att när makarnas yngsta barn föddes 1894 så kom barnet till utan barnmorska. Samma dag som Petrus föddes, som barnet skulle heta, så invigdes stambanan i Åsträsk, en by cirka en mil från Kalvträsk. Viktoria var i full färd med att hinna dit för att se dåvarande kronprinsen komma på besök vilken skulle närvara vid invigningen. Det sägs att Viktoria var en mycket fin och snäll person. Hon gick bort 25 maj 1895 av okänd dödsorsak, i en ålder av endast 34 år. Sonen Petrus blev, efter sin mors död, fosterbarn hos två ogifta syskon i Kalvträsk. 

År 1899 kom Barbara Olivia Norberg född 1864-12-04 i Storklinten, Norsjö, dotter till pigan Josefin Nilsdotter, som piga till "Gamm-Oskar" i Kalvträsk. Tycke uppstod de emellan och de vigdes till äkta makar i mitten av januari 1900. Makarna fick två barn tillsammans, en son som levde i två dagar samt en dotter. Oskar och Olivias äktenskap varade dock inte länge. 23 april år 1900 somnade Olivia in av okänd dödsorsak. Makarnas gemensamma dotter var då blott 13 dagar gammal. Dottern Viktoria "Tora" växte upp hos en familj i Hemmingen Norsjö. Oskar klarade inte av att ta hand om henne, han hade ju fem barn från sitt tidigare äktenskap att ta hand om också.

Än en gång kom dock sorgen att drabba Oskar. En av hans söner från första äktenskapet, Karl Gustaf "Kalle" reste vid midsommartid 1910 till Fernie B. C. Kanada tillsammans med sin svåger Per Lindberg, gift med Kalles syster Hildur. Tanken var att Karl Gustaf och Per skulle tjäna pengar i Kanada för att sedan återvända hem till Kalvträsk igen året därpå. "Kalle" och Per ägnade sig åt skogsarbete en tid innan "Kalle" insjuknade och togs in på sjukhus. I nära tre veckor låg han där och till slut avled han 19 november 1910, blott 18 år gammal. Dödsorsaken var tyfus (nervfeber). Det berättas att Karl Gustaf före resan till Kanada, hade förlovat sig med Ester Vestman från samma by som honom. När "Kalle" dog gifte sig Ester istället med Karls bror Herbert, vilka blev min morfars föräldrar. "Kalles" svåger Per Lindberg, som följt med honom till Kanada, återvände hem till Kalvträsk hösten 1911.

"Gamm-Oskar" vigdes 1911 för tredje och sista gången med Selma Karolina Karlsson uppväxt i Risåträsk, Burträsk som dotter till Karl Olof Olofsson och Eleonora Agata Andersdotter. Selma var född 27 februari 1863.

Lördagen 22 februari 1927 var Oskars son Johan Herbert ute i skogen och arbetade. Han råkade då att få ett slag av en timmerstock i vänster sida av bröstet. Slaget var inte svårare än att han kunde ta sig hem på egen hand. På kvällen fick han frosskakningar och började att svettas. Samtidigt håll i vänster sida och feber. Han vägrade först att åka till lasarettet men gjorde det till slut. Herbert reste från Kalvträsk till Åsträsk (gissningsvis skjutsades han med bil eller häst av någon), en sträcka på cirka en mil. Därifrån fick han åka godståg till Skellefteå där han togs in på lasarettet 27/2 1927, alltså fem dagar efter olyckan. Han hade då 40,6 graders feber och 92 i puls. Hans tillstånd förbättrades inte och det blev mors för honom kl. 17 den 6 mars 1927. Dödsorsaken var lunginflammation. Herbert blev 39 år gammal och min morfar var vid detta tillfälle knappt fem år fyllda. Herbert och hustrun Ester hade övertagit jordbruket i Kalvträsk efter Oskar samt hans hustru Selma. Herbert och Ester hade tre barn, min morfar var yngst i syskonskaran. Efter Herberts bortgång klarade Ester av jordbruket tack vare hjälp av Oskar och Selma.

Oskar var en ganska tystlåten, sansad och lugn herre. Han var respektingivande och ganska storväxt (183 cm lång vid mönstringen 1878). Han hade fyra bröder och var kanske den starkaste av dem alla, han var åtminstone bredast mellan axlarna. Han fick nog ibland agera medlare när temperaturen steg hos bröderna. Frisk och spänstig hade han alltid varit, liksom duktig i arbetet, bland annat i timmerskogen. "He veill eint gå na vidare ve timmerhuggninga" (det vill inte gå något vidare med timmerhuggningen) lär han dock ha yttrat strax innan han fyllde 80 år. Han ägde tidigare ett väldigt stort hemman men skogsskiftet sålde han till Robertsfors AB och han behöll gårdstomten.

Ett av Oskars stora intressen var hästar. Han körde timmer och ställde vid ett tillfälle upp med sin gamla timmerdragare vid en travtävling nere på sjön. Skriv upp att det blev applåder när 79-åringen gick i mål med sin 20-årige travare!

"Gamm-Oskar" blev sjuk och togs in på lasarettet i Skellefteå 11 juni 1940. Tyvärr blev inte hans hälsa bättre utan han gick till mors kl. 07:30 den 23 juni samma år, han blev 82 år. 1944-11-03 gick Selma bort, 81 år ung.

Anton och Edla Holmgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Anton (Holmström) Holmgren föddes 1871-05-01 i Bastunäs inom Skellefteå socken som son till "Slammer-Nick" Nils Johan Andersson Holmström och hans hustru "Nick-Manda" Amanda Gabrielsdotter Westermark.

Anton hjälpte i unga år till med skötseln av sina föräldrars jordbruk. Redan tio år gammal fick han göra rätt för sig. Så småningom ägnade han sig åt jordbruks- och skogsarbete samt sommartid även flottning. Ett par år arbetade han dessutom i Malmberget i gruvan där. Efter att han vänt hemåt övertog han hemmanet i Bastunäs efter sina föräldrar. Han gifte sig i december 1913 med hemmadottern Edla Kristina Holmgren från Gran, Högdalsås. Hon var född 1881-10-30 samt dotter till Nikanor Gustafsson Holmgren och hans hustru Anna Fredrika Stenman. I Anton och Edlas äktenskap fostrades sex barn. 1933 sålde makarna hemmanet och uppförde ett nytt bostadshus i Bastunäs där de bosatte sig. Senare överläts detta till en son, hos honom bodde Anton och hustrun Edla i slutet av sina liv.

Vid sidan av jordbruksarbetet var "n'Slammer-Ant", som Anton kallades, brevbärare på sträckan Sandberg-Olofsberg-Bastunäs, en sträcka på drygt en halv mil och en syssla som han skötte fram tills han åtminstone hade fyllt 75 år.

Anton hade genom hela livet haft en god hälsa. Han var vid god vigör långt upp i åren. Hörseln var det enda som hade mankerat. Tankeförmågan och övrigt intellekt var bra. 85 år gammal var han helt döv men han läste tidningen utan glasögon. Dessutom var han utrustad med en god humor och hade ett strålande gott humör. Som person var han sällskaplig och trevlig varför han hade skaffat sig många vänner.

En händelse som Anton brukade berätta om var denna. Han pratade ju alltid på Skelleftemål varför jag också berättar på dialekt: "N gang da jig hadd kåmme nedi stan, treffe jig Grönlund fra Kag, såm bruke hanel ve hesta. Da han feick sej hest'n män veille Grönlund tjöp a me han. Naj, naj, sa jig han säli eint. Nager ar ettat se feck hest'n n sårts sjukdom såm ve kall kråbbitar å jer som obotli se jig gatt fara nedi stan å djetta seli hest'n deill slagt å bara fa n par hunre kron. Da jig for hamma var he no se att öga tarese för a mor, å ve töickt no baigge tjwåen att he var antjelit att hest'n skull djetta slaktes. Da jig kåmme nedi stan sette jig ein hest'n deri Ömans stallen. Väm tro je kåmme just då åm eint Grönlund fra Kag såm tjend idjen hest'n å sa, no säl döuw hest'n åm döuw fa tus'n kron, da schvåra jig no jer he laisamt scheljes fra åm, men da he jer döuw Grönlund fa döuw fäll tjöp n. Da jig kåmme hamm djeick jig atve bore å la opp tjugu femtilappa å a mor håll nestan oppa tapp an. (En gång då jag hadde kommit ner till staden, träffade jag Grönlund från Kåge, som brukade handla med hästar. Då han fick se hästen min ville Grönlund köpa av mig den. "Nej, nej sa jag, han säljer jag inte." Några år efteråt fick hästen en sorts sjukdom som vi kallar "kråbbitar" och är som obotlig. Jag var tvungen att åka ner till staden och sälja hästen till slakt och få ett par hundra kronor. Då jag for hemifrån var det nog så att öga tårade sig för mor, och ve tyckte nog bägge två att he var ynkligt att hästen skulle tvingas slaktas. Då jag kom ner till staden satte jag in hästen i Ömans stall. Vem tro ni kom just då om inte Grönlund från Kåge som kände igen hästen och sa: "Nog säljer du hästen om du får tusen kronor?" Då svarade jag: "Nog är det ledsamt att skiljas från den, men då det är du Grönlund får du väl köpa den." Då jag kom hem gick jag utmed bordet och lade upp tjugo femtilappar. Mor höll nästan på att tappa andan. 

När han berättat detta undrade man ju nyfiket, vad sa Grönlund nästa gång ni träffades i stan? Anton svarade: "Grönlund frage åm jig veile ha n sup, n hesthanlar veille eint tjennes ve att ha djort n dali afer." (Grönlund frågade om jag ville ha en sup, en hästhandlare ville inte kännas vid att ha gjort en dåligt affär). 

Holmgren berättade också om en gång när hans hustru var med barn. "N gang da a mor var banut å he var tin att hon skull fa bane for ain a granna ät banmosken, fru Kalson i Svanfors. Da hon kåmme sa hon vist ha jig vöre snell? Da schvåra jig hennar, he kan no henn att döuw vöre snell, men jig ha tajje mot twjå onga, ga ein döuw fa sej vå döuw fa." (En gång då mor var med barn och det var tid att hon skulle få barn for en av grannarna efter barnmorskan, fru Karlsson i Svanfors. Då hon kom sa hon: "Visst har jag varit snabb?" Anton svarade: "Det kan nog hända att du ha varit snabb, men jag har tagit emot två ungar, gå in du få se vad du får".)

De som bodde på landet och hade långt till närmaste stad var vana vid att klara upp många svåra situationer och att inte vara hjälplösa inför det som skedde.

"N'Slammer-Ant" var väldigt idrottsintresserad, särskilt när det handlade om fotboll och längdskidor. Han höll sig uppdaterad om vad som hände om dessa idrotter i Boliden. Han besökte ibland idrottsplatsen Malmbacka i Boliden för att bevittna något idrottsevenemang. Varje vecka fyllde han i sina tipskuponger. Resultatet blev småvinster några gånger. Själv var han för gammal för att delta i tävlingar, men han hade söner som var duktiga skidåkare. En dag i mars var det en större skidtävling, mycket folk var samlat. Dit kom också Anton Holmgren, nu ville han att det skulle bli extra festligt, efter en stund bad han några av sina äldre vänner i Boliden att följa honom vid sidan av torget. Framkomna till lämplig plats tog "Slammer-Ant" fram en literflaska och ett spetsglas för att bjuda på en sup, han började att hälla ur flaskan men inte en droppe kom. Då sa han:

"Nöuw första jig vafför a mor sag se spjuverakti ut da jig to flaska å for, je första he att hon hadd lätte brännvinsflaska å serapsflaska bit plass". (Nu förstår jag var för mor såg så spjuveraktig ut då jag tog flaskan och for, ni förstår det att hon hade låtit brännvinsflaskan och sirapsflaskan byta plats). 

Anton skrattade gott åt det inträffade och skyndade sig hem efter den rätta flaskan. Då han kom tillbaka var han vid gott humör, han kunde skämta och tålde skämt från andra. Han yttrade: "Da jig kåmme hamm ve serapsflaskan kån ve eint anne n skratt baige tjwåen at spratte hon hadd djort." (Då jag kom hem med sirapsflaskan kunde vi inte annat än skratta bägge två åt sprattet hon hade gjort). Det blev en munter dag för "n'Slammer-Ant", en av hans söner hamnade på pallen i tävlingen.

1921 hade malmletningar påbörjats av Centralgruppens emissionsaktiebolag i trakterna kring nuvarande Boliden. Några geologer var delaktiga i sökandet, bland annat österrikaren Fritz Kautsky och en som hette Meijer. Geologerna hade hört talas om en sten som några karlar hittat vid dikesgrävningar i Svanfors. En sten som inte var lik andra stenar. De bad Anton visa de stenen. "Du har häst och vagn, du kan köra oss dit stenen är", sa de till honom. De åkte dit och de såg att stenen var mycket bra, de blev glada, Kautsky och Meijer. Anton frågade hur det var: "Det är högprocentigt, högprocentigt, fick han till svar av Kautsky. Kautsky sa till slut att Anton skulle få fara hem med häst och vagn, vi ska stanna här. Kautsky frågade hur mycket "Slammer-Ant" skulle ha betalt för resan. "2,50 kr" svarade han men han fick två tior och en femkrona. Anton trodde att Kautsky inte förstod honom eftersom att han var österrikare. "2,50" upprepade Anton. "Det är brorspengar, det är brorspengar", sa Kautsky och klappade honom på axeln. Anton for hem och tyckte sig ha tjänat mycket pengar. Det var ju mycket pengar på den tiden. 18 år efter fyndet av det så kallade Svanforsblocket fick Anton ett brev från gruvbolaget och 100 kr som tack. Fyndet av stenen, det så kallade "Svanforsblocket", låg bakom att det senare blev en gruva i Boliden och att samhället uppstod.

Anton gick bort 29 september 1957 i hemmet, 86 år gammal. Hustrun Edla var en duktig och arbetsam husmor. Lugn och försynthet var två egenskaper som kännetecknade henne. Hon var alltid vänlig och hjälpsam mot alla personer hon mötte. Hon avled på Skellefteå lasarett 20 mars 1971 i en ålder av 89 år.

Bror och Jenny Varg. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. På självaste julafton 1895, samma år som röntgenstrålningen upptäcktes, såg Bror Varg dagens ljus i Karsträsk inom Skellefteå dåvarande församling. En något ovanlig julklapp för föräldrarna, Johan Martinsson Varg och Amanda Holmström, som också blev en gåva för byn. Ända sedan barndomen var Bror ett energiknippe. Hjälpsam och alltid redo att hugga tag varhelst hans insats behövdes. Det hände ofta, inte minst i egenskap av hovslagare, smed, byaålderman m.m. Flottningsförman i Karsbäcken var han i flera års tid. Han var inte stor då han fick lov att stå på egna ben som det ju heter, men så hann han ju med en hel del också.

Redan 1913 blev han hemmansägare i Karsträsk. 1921 gifte han sig med min mormors fars kusin Jenny Emilia Lundström f. 1892-04-16 i Strömfors, dotter till kvarnägare Nils Lundström och hans hustru Amanda Degerfeldt. I Bror och Jennys hem fostrades fyra barn, varav tre levde till vuxen ålder. 1922 uppförde Bror ny mangårdsbyggnad på gården, ladugården uppfördes två år senare. 4 kor samt ungdjur, 1 gris och 3 får fanns på gården 1943.

Varg var ung som en pojke i sinnet. När han fyllde 60 år lär nog folk i nordvästra hörnet av Skellefteå socken i korus ha yttrat ungefär något i stil med: ”Men vå stackarn-jer han redan saixti år." (Men vad stackarn-är han redan sextio år). När man hörde hans muntra sång och såg hans pojkglimt i ögonen hade man svårt att tro att han hade uppnått de 60 åren. Han kom till världen som yngst i en stor syskonskara och skulle ju sålunda ha blivit som en sparv i tranedansen i sin generations ungdomliga eskapader. Bror Varg var en pigg, godhjärtad granne och kompis. Han var också ungdomens man. Byns ungdomar såg upp till honom som lite av en fadersgestalt. Han angav tonen för ungdomarna. Det gick nyktert och schysst till men både Bror samt ungdomarna hade väldigt roligt vid deras lekar och upptåg. Det blev trevliga minnen både för honom och för ynglingarna. Han var en faderlig vän som fick veta om ungdomarnas små hemligheter. Han visste exempelvis när någon av ungdomarna hade lyckats ”sno ihop e”, som det på den tiden kallades, att få sällskap. Då skulle de ”kabbas”, det vill säga, överraskas när de satt sig på en stol och dunkas i stolsitsen tre gånger. Det skötte Bror Varg om.

Bror Vargs vänskapskrets var stor. Han var omtyckt i sin omgivning. Till honom vände man sig för att få råd när så behövdes. Han var en omtänksam person som månade om att alla skulle må bra.

Bror avled på Hällnäs sanatorium fredagen 30 november 1962. Han blev 67 år gammal. Jenny var en hemmets kvinna. Sista tiden av livet tillbringade hon på Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå. Där insomnade hon söndagen 23 februari 1969, 76 år.