Daniel och Lovisa Rhodin. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Daniel Andreas "D. A." Rhodin föddes 24 februari 1882 i Stenbäcken, Burträsk som barn nummer fem av sju till Andreas Olofsson Rhodin, bördig från nämnda by och hans hustru Maria Kristina Danielsdotter, barnfödd i Långselet, Skellefteå socken.

1903 tog D. A. värvning som volontär vid Västerbottens regemente i Umeå. Han genomgick då korprals- och underofficersutbildning. 1906 slutade han som soldat och flyttade samma år till Skråmträsk, Skellefteå socken. Dit hade också hans föräldrar och syskon flyttat. Daniel hjälpte fadern med jordbruket. 15/2 1909 invaldes D. A. Rhodin som fjärdingsman vid kommunalstämman i Skellefteå. Tre månader senare, 15/5 utsågs Rhodin till polis vid järnvägsbygget Bastuträsk-Skellefteå-Kallholmen (Skelleftehamn). Lönen var 100 kr/månad. Hans stationeringsort var Krångfors.

D. A. Rhodin vigdes i juni 1912 med Margareta Lovisa "Lova" Holmström född i Bergliden, Skellefteå socken, dotter till Jakob Jonsson Holmström, uppvuxen i Medle samt hans hustru Kristina Karolina Stenmark, bördig från Bergliden. Lovisa var barn nummer tre av åtta till föräldrarna. Lovisas mor gick bort 1901. Tre år senare flyttade hon tillsammans med sina syskon och deras far till Malmberget, Gällivare. Efter fem år vid malmfälten i norr återvände Lovisa till hemsocknen. Hon bosatte sig i Krångfors och köpte upp resterna efter sin svågers affärsrörelse. Hon betalade 691 kr och 28 öre. Lovisas svåger, Olof Lindblom, som var utbildad bagare, hade nämligen 1908 startat en affär i Krångfors. I och med järnvägsbygget Bastuträsk-Skellefteå-Kallholmen fanns ju förutsättningarna för att driva en affär. Olof insåg dock efter en tid att detta med att driva en lanthandel inte var något för honom. Rörelsen försattes i konkurs 1910. Samma år flyttade Olof med sin familj till Stockholm.

Lovisa hade arbetat som biträde i butiken när Olof drev den. Hon var egentligen sömmerska till yrket, men började trots allt att intressera sig för butiken och köpte den som tidigare nämnts. Affären fick namnet "Krångfors kontantaffär". I affären såldes alltifrån karameller till fotogen. Butiken utvecklades och snart gav den sysselsättning för båda makarna Rhodin. I Daniel och Lovisas hem fostrades fem barn.

Hur såg handlare Rhodin ut? En stor reslig karl i kostym. På sommaren hade han en mörk svalrock, vegamössa med svart skärm och "tjuvstörn" (pennan) instucken bak vänstra örat. En kraftkarl som inte hade några besvär med fläsklådorna, sirapsfaten, sockerfaten och 100-kilossäckarna. D. A. var också något av byns "klockarfar". Han var en av få i byn som hade telefon och kunde ringa till myndighetspersoner i Skellefteå för att framföra allmogens ärenden eller t.ex. att prata med läkare. Rhodin var ju även skrivkunnig och hjälpte folk med skrivningar vid hemmansköp samt upprättande av kontrakt, m.m.

Fru Rhodin var en medelstor och rörlig kvinna med ett vinnande sätt samt begåvad med ett affärssinne. Hon var ett bra komplement till sin man. Semestrar och ledigheter var okända begrepp för dessa arbetsmänniskor. Makarna Rhodin drev affären med stor framgång i 40 år fram till 1951 när näst äldste sonen tillsammans med sin hustru, övertog affärsrörelsen.

D. A. Rhodin hade dessutom en del kommunala uppdrag. I flera års tid var han ledamot i kommunalfullmäktige i Skellefteå landskommun, ordförande i valnämnden och ledamot i pensionsnämnden. Även i kyrkofullmäktige satt han en längre tid. D. A. var en stillsam, flärdfri och öppen person. Han stack inte under stol med sina åsikter men framförde dem på ett sätt som medförde meningsmotståndarnas respekt.

Efter att makarna Rhodin hade överlåtit affären till yngre händer, fick de tid att ägna sig åt sådant de tyckte om. För sin ålder var de spänstiga. Det var nog inte särskilt vanligt att en 75-åring gick till skogen för att hugga kastved, men Daniel Rhodin gjorde det! Jakt, fiske, skytte och i någon mån längdskidor var hans några av hans fritidsintressen. Fortfarande vid 75 års ålder kunde man någon gång se honom bege sig ut på jaktstigen för att göra livet surt för hararna i Krångforsskogarna. Han var medlem i Krångfors skytteförening och blev med tiden dess ordförande.

Lovisa "Lova" Rhodin var en i bygden vida känd kvinna. Hon var uppskattad för sin vänlighet, sin klokhet och för sin idoghet. Hon hade gjort stora insatser som affärsföreståndarinna. Det viktigaste för henne var dock omsorgen om hemmet och familjen. Trots att hon i många år led av värk som bröt ned hennes krafter, var hon alltid glad och vänlig mot sina medmänniskor. Hon avled onsdagen 10 augusti 1960, 78 år ung. Söndagen 18 november 1962 somnade D. A. Rhodin in vid en ålder av 80 år efter en längre tids sjukdom.

Verner Lindfors med sin familj. I Verners knä sitter fostersonen Knut, stående vid mor Ingrid är dottern Gunhild, framför henne står fostersonen Gideon. Okänd fotograf. Privat bildsamling.En av Skellefteå sockens mest kända personer, Verner Salomon Lindfors, min farfarsfars kusin, föddes 20 augusti 1888 i Fällfors, Byske som äldst i en syskonskara på åtta barn till predikanten och rättaren Johannes Lindfors samt hans hustru Maria Augusta Viklund. Johannes var i många år lekmannapredikant för EFS. Både Maria och Johannes hade varit gifta en gång tidigare och hade barn från dessa äktenskap. Verner hade därför flera halvsyskon.

Verner växte upp i Fällfors, Byske där familjen bodde till år 1900 när de flyttade till Furunäs, Skellefteå socken. Fyra år senare bar det av till Ragvaldsträsk, Skellefteå. I vuxen ålder arbetade Verner en tid som sågverksarbetare i Klemensnäs.

I Ragvaldsträsk mötte Verner sin blivande hustru, Ingrid Lovisa Åström född 13 juli 1894, dotter till bonden Karl Persson Åström och hans hustru Ida Karolina Häggmark. Verner och Ingrid ingick äktenskap mitt under pågående världskrig, den 15 april 1917. De köpte en jordbruksfastighet i Ragvaldsträsk och bosatte sig där. Deras hemman blev ett av de mest välskötta i byn. I mitten av oktober 1917 föddes deras enda barn, dottern Gunhild. Makarna tog även hand om två fosterbarn, Knut Eriksson (som var en systerson till Ingrid) och Gideon Lindström (en brorson till Ingrid). Knut hade en tvillingbror och flera syskon vilket medförde att han fick växa upp hos sin moster Ingrid med familj. Gideons föräldrar bodde aldrig ihop och enligt vad som berättas ville de inte ha honom som sitt barn.

En stor sorg var när Ingrid avled i sviterna av bröstcancer 9 juni 1932. Samma år fick Knut flytta hem till sina biologiska föräldrar i Ragvaldsträsk. Mellan åren 1927-1932 hade han bott hos Verner och Ingrid. Gideon bodde hos Lindfors från år 1923 fram tills dess att han blev myndig 1938.

Verner gifte om sig 1 september 1935 med småskollärarinnan i byn, BERTA Ingeborg Lindholm f. 18 juli 1901 i Kusmark, Skellefteå. Hon hade varit lärarinna i Ragvaldsträsk sedan 1926.

Verner Lindfors engagerade sig tidigt i den kommunala förvaltningen. Hans praktiska läggning och fallenhet för skrivarbete gjorde honom till en ledande person inom Skellefteå landskommuns förvaltning. Att räkna upp alla förtroendeuppdrag som Lindfors hade skulle bli alltför långt men här är några av de väsentligaste.

Han var ordförande i hälsovårds-, barnavårds-, och taxeringsnämnden i Skellefteå landskommun samt överblockledare i Skellefteå sockens södra distrikt. Ledamot i beredningsutskottet, pensionsnämnden och kommunalfullmäktige var Verner också. När Skellefte-Norets jordbrukskassa bildades 1937 utsågs Lindfors till dess ordförande och valdes samtidigt till kamrer i jordbrukskassan. Verner var också ledamot i Övre Norrlands centralkassa för jordbrukskredit. Dessutom var han skiftesgodeman. Hans goda intellekt, religiösa läggning tillsammans med en sällsynt god fysisk spänst medförde att han erhöll alla dessa förtroendeuppdrag. Lindfors utförde sina förpliktelser på ett superbt och mönstergillt sätt. Han var en stor resurs för Skellefteå landskommun samt för den bygd han levt och arbetat i. Verner Lindfors var gladlynt och gemytlig. Han hade alla egenskaper man gärna vill associera med en god vän och kollega, en hedersman.

När Verner Lindfors fyllde 50 år 1938 skrevs följande dikt om honom: Vad tiden kan gå och hur mycket bestämmas, så är det dock något, som icke kan hämmas, det är tidens flykt och vår ställning till denna, ty vi följa med, hur vi än detta känna. I dag har herr Lindfors nått halvsekelsdagen, men ungdomlig, pigg, så man känner sig slagen, man vill vara yngre men verkar långt äldre, om åldern så varit, man trott det långt hellre. Den börda han fått i de många uppdragen, den trycker nog också nu på högtidsdagen, ty till allting annat han länge har varit, vår bys talesman, och jag tror det är marigt. Den lotten nog ingen så gärna vill ta, ty flera det finns, som alltjämt vill gnaga, men trots det man aldrig har sett Lindfors ledsen, nej gladlynt och snäll i den kritiska kretsen.

Han är också korad till ”jordbruksminister”, att hjälpa och leda, så ingenting brister, det har och gjort verkan på åkrar och ängar, och gjort, att vi ej blott fått ligga i sängar. I stället det räckt till med bärgning av gröda, så när vintern kommer det ej fattas föda, visst ha vi orsak nog att vara belåtna, och icke som småbarn, som är utgråtna.

En säkerhet är när nu stordag är inne, ett hjärtevarmt tack går från hjärta och sinne, för visad välvilja och human bemötning, och detta sägs helt utan försötning. All lycka nu önskas för dag, som är inne, ja även för framtid i ett soligt sinne. Uppvaktningar komma nog inte att fattas, för en sådan man, som av många uppskattas.

På Skellefteå lasarett avled Verner fredagen den 18 juli 1975, ungefär en månad före sin 87-årsdag. Drygt en månad tidigare hade hans dotter Gunhild lämnat det jordiska livet, vilket nog var en stor sorg för gamle kamrer Lindfors. Hustrun Berta avled 18 januari 1995, 93 år gammal.

Reinhold och Hedvig Karlsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Olof Reinhold Karlsson föddes 1880-12-08 i Östra Blisterliden, Burträsk som son till Karl Jonas Viklund, bördig från nämnda by och hans hustru Matilda Johansdotter, härstammande från Storliden, Burträsk.
Reinhold, som var näst äldst av sex syskon, gifte sig 1903 med Hedvig Fredrika Åberg f. 1877-12-13 i Lappvattnet, Burträsk, dotter till småskollärare Per Efraim Åberg, barnfödd i Åbyn, Burträsk och hans hustru Fredrika Amalia Åström, bördig från Lappvattnet. Hedvig hade under en kort tid åren 1895-1896 tjänat som piga hos Nils Ulrik Nilsson med familj i Bodbyn. Hon utbildade sig till barnmorska och examinerades 1901. 1903 gifte hon sig alltså. Reinhold och Hedvig bodde en kort period i Östra Blisterliden strax efter vigseln. Där föddes också deras äldste son. När han var två månader gammal, i mars 1904, flyttade familjen från Burträsk socken till Skellefteås dito. De slog sig ner i byn Svanfors där de köpt sig jordlägenheten "Karlgård". I deras hem fostrades sex barn.
Hedvigs distrikt som barnmorska var mycket stort. De långa resorna efter hästskjuts var ytterst besvärliga. Otaliga var de barn hon hade förlöst i trakterna kring nuvarande Boliden. En gång när hon kom till en grannby för att hjälpa till med förlossningen, möttes hon av husbonden. Hon sade till honom: "Veisst ha jig vöre snell"? (Visst har jag varit snabb?) Husbonden svarade: "He kan no henn att döuw ha vöre snell men jig ha tajje emot tjwå onga, ga ein döuw å sej va döuw fa." (Det kan nog hända att du har varit snabb men jag har tagit emot två ungar, gå in  du och se vad du får.)
Reinhold, som var snickare till yrket, avled på Skellefteå lasarett trettondedag jul 1922 av brusten blindtarm. Deras yngsta barn fyllde 6 år i februari samma år. Tack vare sitt kunnande kunde fru Karlsson, som hon kallades av de flesta i bygden, uppfostra sina barn samt till och med göra sig skuldfri på den egna gården.
Förutom att vara ackuschörska hade även Hedvig ansvaret för posten samt telefonväxeln i Svanfors. Hon skötte dessa sysslor med hjälp av sina vuxna barn. Hon hann fira 30-årsjubileum som växelföreståndarinna. Efter pensioneringen ägnade sig Hedvig åt konstvävnad och trädgårdsskötsel. Hon somnade in 11 oktober 1947 i sviterna av magcancer.

Signe och Bror Karlsson vid Signes 50-årsdag 1953. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Borrförman Bror Bernhard Karlsson föddes 1902-08-11 i Risingbo, Norrbärke, Dalarna, som yngst av tio syskon, son till kolaren Karl Erik Karlsson och hans hustru Susanna Matilda Andersson. Sin första anställning hade Bror hos Bergslagernas järnväg, där han var lokeldare i två år. Sina första lärospån som diamantborrare gjorde han hos AB Gröndals Patent i Ludvika. Han reste till Västerbotten 1923 och anställdes som diamantborrare hos Centralgruppens emissionsaktiebolag (sedermera Bolidens Gruvaktiebolag), vilka påbörjat borrningar i Mensträsk, Norsjö. Hösten 1924 flyttade Karlsson till Boliden och kunde därför med fog räkna sig som en av pionjärerna inom gruvsamhället. 1926 befordrades han till borrförman. Han var med i den första grupp inom Bolidens gruvförvaltning som tilldelades Patriotiska sällskapets guldmedalj i andra storleken för (minst) 25 års anställning hos företaget.

Bror Karlsson hade tillhört styrelsen för avd. 225 Boliden av SAF. 1930 gifte han sig med Signe Ragnhild Paulina Bergmark född 1903-05-24 i Ersmark, Skellefteå som dotter till byggmästare Moses Bergmark och hans hustru Nina Lovisa Persson. Signe, som var näst yngst av fyra syskon, utbildade sig till lärarinna och examinerades vid 20 års ålder 1923. Sin första tjänstgöring hade hon vid Bjurvattnets skola inom Skellefteå socken. Där skötte hon ensam undervisningen under femton läsår. Många av hennes tidigare elever mindes säkert med tacksamhet den gedigna undervisning, som de, trots den otillfredställande skolformen fick, av sin energiska och plikttrogna "fröken". 1939 flyttade Bror och Signe till Boliden efter att skolan i Bjurvattnet dragits in året innan. Makarna skaffade sig en fin villa vid Ringen i Boliden. I deras hem fostrades tre barn. Äldste sonen levde dock endast en dag. Signe erhöll anställning som småskollärarinna vid skolan i Boliden samma år. Även där vann hon målsmännens förtroende och kollegornas entydiga uppskattning. I Bolidens husmodersförening var hon mycket aktiv under flera år och tillhörde styrelsen, bland annat som sekreterare.

Signe var glad, öppen, försynt, hjälpsam och hon hade ett hjärta, som klappade varmt för alla. Tack vare dessa egenskaper hade fru Karlsson skaffat sig en stor skara vänner som ofta besökte henne och maken i deras gästfria hem i Boliden.

Omkring år 1952 drabbades Signe av en svår sjukdom som sakta men säkert bröt ner hennes hälsa. Största delen av sin långa och prövande sjukdomstid, som hon genomled utan klagan samt med största tålamod, tillbringade hon i hemmet. Hon blev dock så illa däran att hon togs in på Skellefteå lasarett där hon vårdades i ett antal veckor. Hennes tillstånd försämrades och hon avled tisdagen 7 augusti 1956.

Personligen var Bror gladlynt och skämtsam. Han hade lätt för att skaffa sig vänner och bekanta. Hjälpsamhet och ett gott hjärta var också utmärkande för hans väsen. I yngre dagar ägnade sig Bror gärna åt skytte och fiolspel. Som pensionär bosatte han sig i Vika, där han hade förvärvat en fastighet vid sjön Runn i Dalarna. Bror Karlsson somnade in lördagen 23 september 1967.

Rudolf och Henny Vikström. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Frans Rudolf Vikström föddes 1897-11-06 i Ragvaldsträsk inom Skellefteå socken som näst äldst av sju barn till Erik Anton Persson Vikström, barnfödd i Ragvaldsträsk och hans hustru Hulda Kristina Rask, bördig från Hedensbyn, Skellefteå.

När Rudolf var knappt 13 år (1910) fyllda avled hans mor i sviterna av tuberkulos. Året efter fick han se två av sina yngre bröder lämna jordelivet. Han fick därmed en tuff uppväxt, präglad av sorg. Han gav sig tidigt ut för att tjäna sitt levebröd.

10 april 1921 vigdes han med Henny Celina Lindahl född 1898-01-04 i Renbergsvattnet, Burträsk, dotter till Per Anton Lindahl, barnfödd i Högdal, Skellefteå socken och hans hustru Greta Kajsa Nyström, uppvuxen i Svanström, Skellefteå. Henny hade 11 syskon.

Rudolf hade sedan något år före vigseln arbetat på sulfitfabriken i Örviken. Han fortsatte att arbeta där även efter giftermålet. Till en början bodde han och Henny i Morön, Skellefteå. Där föddes deras första barn, en son. Lång och besvärlig blev vägen till arbetsplatsen för Rudolf. Detta avskräckte dock inte honom. Hans energi och framåtanda var stor. Henny och Rudolf flyttade 1923 till Sävenäs. 1927 dog Rudolfs far och året därpå övertog han tillsammans med sin hustru samt deras barn, det ”Vikströmska” jordbruket i Ragvaldsträsk. Trots detta fortsatte han sitt arbete vid Örvikens sulfitfabrik till dess nedläggning 1947, eftersom det lilla hemmet i Ragvaldsträsk inte var tillräckligt för att försörja en stor familj. Han bodde då i Örviken på vardagarna och åkte hem till familjen under helgerna.

Med tiden utökades familjen till att bestå av 11 barn. Det var med andra ord ingen lätt last som makarna Vikström hade att bära. Rudolf hade aldrig sparat sig vilket var ett samstämmigt vittnesbörd från samtliga arbetsgivare han haft anställning hos. Stillsam och försynt, som inte ville någon något illa, kännetecknade honom som person. Sanning och rätt åt alla var hans ledmotiv.

I unga år hade Henny arbetat några år som piga före hon gifte sig med Rudolf. Liksom sin make var hon lugn och sansad. Hon tröttnade aldrig på sina arbetsuppgifter, trots att barnaskaran var stor och arbetsbördan tung. Henny arbetade från tidig morgon till sen kväll för de sinas bästa. Som vän och granne hade hon de bästa vitsorden. Hon hörde till dem som ville ha frid och sammanhållning.

På sjukhemmet i Skellefteå avled Henny 6 april 1977, 79 år ung. Rudolf Vikström somnade in på Skellefteå lasarett 19 november 1981, i en ålder av 84 år.

Hildur och Gunnar Åström. Vigda 1919. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Gunnar Åström föddes 1897-01-03 i Klutmark, Skellefteå som näst äldst av sex barn till bonden Per Andersson Åström, bördig från Gråberg inom Skellefteå socken och hans hustru Kristina Lovisa Lundström, barnfödd i Klutmark.

1919 gifte sig Gunnar med Hildur Viktoria Viklund född 1899-10-04 i Östra Falmark, som den äldsta av två döttrar till Johan August Viklund, barnfödd i Östra Falmark och hans hustru Anna Gustava Stenmark, bördig från Sjöbotten inom Skellefteå socken. Gunnar och Hildur bosatte sig i Östra Falmark. Under flera års tid arbetade Gunnar med diverse olika yrken, främst diknings- och vägarbeten. Han och hustrun Hildur köpte 1930 hennes föräldrars lilla jordbruk i Östra Falmark. I deras hem fostrades nio barn, åtta söner och en dotter. Det lilla jordbruket räckte dock inte till att försörja en stor familj varför Gunnar köpte en personbil innan bilväg fanns i byn. Han hade därför sin bil i grannbyn Långviken. Dit färdades han antingen till fots eller på skidor. När vägen hade byggts 1932 kunde han köra bilen ända hem till gården. Gunnar använde sin personbil till att ploga vägen på vintern. Så småningom skaffade han sig en lastbil och fick därmed ett kraftigare fordon. På vintern när han skulle sanda vägen använde han en granbuske som släpades efter bilen. Själv stod han på flaket och skottade ner sanden. Den som körde bilen var en av sönerna som satt på en margarinlåda för att nå upp och för att kunna se genom vindrutan samt att hålla i ratten.

På våren 1940 deltog åkare Karl Gunnar Åström med en lastbil av märket Chevrolet årsmodell 1934 under finska vinterkriget. Han transporterade i huvudsak ammunition över Kvarkenisen från Umeå till Finland. Transporterna skedde nattetid. Bilarna var målade kritvita. Två vändor kördes, sedan ansågs inte isarna längre vara hållbara.

Gunnar var också med vid evakueringen av folk tillbaka från Rovaniemi och Sodankylä i norra Finland. Vid slutskedet av kriget befann de sig vid Sallafronten och fick där se hur det såg ut i spåren efter kriget. Vid plogningen av vägarna kom stupade soldater fram ur snömassorna. I vägkorsningen till Salla var en rysk soldat uppställd i plogkanten med ena armen pekande mot Sallafronten. De evakuerade bestod mest av äldre kvinnor och barn. Det var dåligt med hygienen, och utslitna kläder kännetecknade dem alla.

Lastbilsrörelsen övertogs cirka 1945 av ena sonen. Några år innan Gunnar fyllde 50 år drabbades han av sjukdom och blev sängliggande. Före sjukdomen var Åström en arbetskarl som få. Driftig hade han alltid varit. 1953 sålde Gunnar och Hildur jordbruket till en av sönerna men de bodde kvar i en egen lägenhet på gården. Som person var Gunnar Åström präktig och hederlig. Han avled på Bureå sjukhem tisdagen 13 juli 1965.

Hildurs största intresse var hemmets skötsel och omsorgen av barnen. Hon hade en oövervinnelig energi och ett glatt humör. Missionen låg henne varmt om hjärtat. Hon var en flitig besökare på gudstjänster i Östra Falmarks bönhus. Hon slutade sina dagar på Skellefteå lasarett tisdagen 25 januari 1972.

'David Lindström med sin andra hustru Ida född Renlund. Foto: Jonas Nordstrand, Skellefteå. Privat bildsamling. David Johansson Lindström föddes 19 maj 1870 i Bjurliden, Skellefteå socken som son till Johannes Olofsson Lindström, bördig från Bjurån och hans hustru Marta Greta Hällberg, barnfödd i Hällbergssvedjan, Skellefteå församling. Johannes och Marta Greta hade sex barn, varav tre dog i barnaåren. Ovannämnda David samt två systrar var de som levde till vuxen ålder och som även bildade familjer.
David gifte sig i Norsjö 1891 med Kristina Katarina Westermark född 1872-07-22 i Petiknäs, Norsjö, dotter till Nils Westermark och hans hustru Kajsa Erika Eriksdotter. David och Kristina Katarina köpte år 1895 en del av Davids föräldrars hemman i Bjurliden. De slog sig ner där och tre barn fostrades i hemmet. De två äldsta dog i barnaåren. När den överlevande sonen Nils Verner f. 1897 var två år avled Kristina Katarina. Som dödsorsak står "morbus Brighti", Bright's sjukdom, någon form av njuråkomma är det.
David gifte om sig med Ida Margreta Renlund född 18 augusti 1878 i Holmselet inom Skellefteå socken, dotter till Per Anton Renlund, bördig från Lund, Skellefteå och hans hustru Greta Magdalena Östensdotter, barnfödd i Holmselet. En dotter samt en son föddes i andra äktenskapet. David sålde hemmanet i Bjurliden till sin svåger Johannes Marklund, gift med Davids syster Emma. (Senare köpte min mormors mormor och hennes make hemmanet av Johannes men det är en annan historia). David med familj flyttade 1904 till Kiruna i Jukkasjärvi församling. Det är oklart vad familjen livnärde sig på där, David är endast noterad som "arbetare" i församlingsboken. En son som blev drygt ett år gammal kom till världen under familjen Lindströms tid i Kiruna. Efter fyra år i Lappland vände David och Ida hem till Skellefteåtrakten igen.
Familjen slog sig ner i Fallet, strax väster om Finnfors. Inom loppet av tre dagar avled både David och Ida. David somnade in 16 februari 1911, Ida 19 februari samma år. Som dödsorsak är antecknad "hjärtförlamning" för David och för Ida "Tuberkler i ena sidan och lungsot". De tre barnen som fanns i hemmet vid deras frånfälle blev nu föräldralösa. Äldst var Davids son från första äktenskapet, Nils Verner som då var 14 år. Sonen Bengt Valdemar, yngst av de tre syskonen (det fanns även en syster) skulle fylla 7 år under sommaren samma år som föräldrarna gick bort. Hur klarade sig barnen undrar jag?

Eva och Albin Söderström. Fotograf: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.Per Albin Söderström föddes 1883-04-20 i Svarttjärn, Lövånger som äldst i en syskonskara på fem barn till föräldrarna Per August Söderström, bördig från nämnda by och hans hustru Josefina Lovisa Pettersson, barnfödd i Vallen, Lövånger.

I unga år utbildade sig Albin till skomakare. Enligt den tidens sed ambulerade han mellan gårdarna och tillverkade skor på beställning. Vid 75 års ålder kunde man fortfarande hitta honom sittandes vid skomakeribordet.

Sin hustru hittade Albin i Ytterbyn, Lövånger. Soldatdottern Eva Katarina Ström f. 1886-12-23, dotter till fältjägaren Samuel Ström, barnfödd i Vebomark och hans hustru Kristina Ulrika Olofsdotter, bördig från Hertsånger, Nysätra. Eva hade två syskon och dessutom en fostersyster. Albin och Eva vigdes 1916.

De då nyblivna makarna övertog hennes föräldrars jordbruk. I deras hem fostrades tre barn, två pojkar och en flicka. Efter giftermålet och övertagandet av gården hade makarna fullt upp att sköta densamma. Man kunde aldrig se Albin sitta med armarna i kors under lediga stunder, för då ägnade han sig istället åt skomakeriet.

Albin Söderström hade alltid agerat efter vad samvetet bjudit honom och han gav gärna en hjälpande hand till sina medmänniskor. Han var känd som en god granne och vän. En kristen livssyn hade alltid präglat honom. Söderström var en stor missionsvän.

Den 17 september 1956 slutade Eva sina dagar. Hon var en hemmets kvinna i ordets rätta bemärkelse. I det "Söderströmska hemmet" rådde alltid harmoni, arbetsglädje och god ordning. Med värme och hjälpsamhet mötte fru Söderström sina medmänniskor. Liksom sin make låg missionen henne varmt om hjärtat. Närmast sörjande vid hennes bortgång var förutom maken och barnen även hennes syskon, däribland missionär Anna Ström. 1963 överlät Albin jordbruket till ena sonen men han själv bodde alltjämt kvar på gården fram till sin bortgång 29 maj 1969, 86 år ung. Närmaste anhöriga var barnen, en broder samt syskonbarn.

Hilda Marklund och Svea Bergström. Fotograf: Sundborg & Lindberg, Skellefteå. Privat bildsamling. I Brutorp utanför Boliden bodde två kvinnor som skötte sina hemman utan hjälp från karlar. De hette Elin Vesterlund och Svea Bergström.

-De bort’ ha en guldmedalj, yttrade byborna i Brutorp. Elin Kristina Vesterlund var född 1901-09-29 samt uppvuxen i Granfors nära Finnforsberget i Skellefteå socken, dotter till Anders Vesterlund, barnfödd i Granfors och hans hustru Hulda Kristina Nygren, bördig från Norsjö socken. Elin var barn nummer tre i en syskonskara på sex. Elin hade en gård i Brutorp men arrenderade även en del av sitt föräldrahem i Granfors. Sommartid hade hon sina kreatur på det sistnämnda stället. Kreatursbesättningen bestod av tre kor och två grisar. Varje dag åkte hon tre kilometer morgon och kväll för att sköta korna. När hösten stundade, tog hon hem kritterna och skötte dem i den ladugård, som från början var en vedbod men som senare blev en fin liten ekonomibyggnad. Frånsett jorden i Granfors arrenderade hon även jord i Brutorp. I en gammal tidningsartikel sade Elin:
-Det där med korna och de två svinen, det är nästan som en hobby. Man var van vid djur från barndomen och det är nästan svårt att lämna dem. Fast någon vidare affär är det inte.

När Elin började sin bana i Brutorp hade hon ett kapital på 400 kr. Hon fick dock skuldsätta sig för en gård på 4000 kr. Den summan betalade hon av med tiden och gården förbättrades så att den var värd lånesumman flera gånger om. 1958 moderniserades gården. Hon installerade avlopp, byggde badrum, satte in elektisk spis samt toalett med mera.
-En liten skuld har jag väl, men jag tror värdet täcker denna, förklarade Elin försynt i en tidningsartikel från 1958. Arbete och åter arbete var hennes signum. I över 25 års tid arbetade Elin som städerska i Finnforsfallets skola. Den sysslan skötte hon samtidigt som hon tog hand om sin gamla mor och sina två invalidiserade systrar. Den ena var så sjuk att hon var sängliggande och inte kunde vistas uppe. Lägg därtill skötseln av jordbruket. Som extrasyssla bakade Elin, när tiden medgav, ljusugnsbröd och tunnbröd. I unga år hade hon, under fem års tid, haft anställning vid ett bageri i Skellefteå. Hon startade senare eget tunnbrödsbageri i Brutorp som hon drev under många år. I Elins bageri hade Svea Bergström, som också bodde i Brutorp, under några år ”gått i lära” hos henne. Där lärde Svea sig att baka både ljusugns- och tunnbröd.

Svea Margareta Bergström föddes 1904-02-23 i Brännfors, Skellefteå socken som näst yngst av fyra barn till Johan Valfrid ”J.V.” Bergström, bördig från Bjurån, Skellefteå socken och hans hustru Magdalena Fredrika Forsell, barnfödd i Holmfors inom samma församling. Vid fjorton års ålder förlorade Svea sin mor. Åren 1940-1945 var Svea hushållerska i Bjurliden, Boliden. 1950 var hon hembiträde hos sin syster Frida i Brutorp. Frida hade gift sig 1923 och blivit änka 1947. 1953 köpte Svea sin systers och svågers jordbruk i Brutorp. Sveas skötebarn var skogen. Hon gick fram i skogen som en hel karl. Hennes hemman var ett av de mest välskötta i Brutorp.
-A’Sveas skog ser nästan ut som en park, sa en Brutorpare. Det var ingen överdrift. En mer välgallrad skog än hennes fick man leta efter. I en tidningsartikel sade hon:
-Jag har väl int’ gjort allt själv, urskuldade hon sig. Jag har lejt några dagsverken också. Men mens man får vara frisk och slippa värk så går det bra. Att arbeta i skogen är nättopp det roligaste som finns, yttrade fröken Bergström och svängde med yxan lika kvickt som skidåkarna i Eriksbergskojan i närheten. Fyra kor och smådjur hade hon i sin ladugård. Det tog så klart en hel del tid för henne att sköta denna, men alltid fick hon någon dag ledigt. Då satte hon fart på tunnbrödsugnen och beredde storbak. Tagen från bageriet satt fortfarande i. Dessutom hann hon göra något dagsarbete hos grannarna.

Elin räckte gärna en hjälpande hand där så behövdes. Vid religiösa tillställningar i trakten hjälpte hon villigt till såsom kaffekokerska. Hon slutade sina dagar på Skellefteå lasaretts långvårdsavdelning tisdagen 3 mars 1981. Svea flyttade till Skellefteå 1980. Där avled hon också på lasarettet lördagen 30 juni 1984.

-A’Elin och a’Svea är en prydnad för bygden, sade man i Brutorp. Det var så sant som det var sagt. De hade stått för en enastående arbetsgärning. Två kvinnor som visat att det svaga könet emellanåt med skäl kan kallas för det starka. 

Från vänster: Unos syster Helena Sjöström, samt Selma och Uno Sjöström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl Fredrik Uno Sjöström föddes 7 augusti 1872 i Umeå som son till poststationsföreståndaren Karl Johan Sjöström och hans hustru Augusta Vilhelmina Nilsdotter.

Uno erhöll tjänst som extra kronojägare i Lycksele 1897. Den befattningen innehade han till och med år 1901 när han flyttade till Skellefteå. Under vistelsen i Lycksele träffade han sin blivande hustru. Hon hette Selma Olivia Åberg och var dotter till fjärdingsman Johan Alfred Åberg samt hans hustru Margareta Johanna Stenlund. Selma föddes 1878-08-09 och utbildade sig till småskolelärarinna. Hon gifte sig 1901 med Uno i Lycksele och flyttade till honom i Skellefteå 1902.

Sin bana inom köpmannayrket började Sjöström som handelsresande. 1910 öppnade han egen herrekiperingsaffär på Stationsgatan i Skellefteå. Affären hade han fram till 1922. Därefter var han under en period knuten till Umeå glas och porslin. Han arbetade för firman tills han började med egen agenturaffär.

I det "Sjöströmska" hemmet fostrades tre barn, en son och två döttrar. En stor sorg för Uno och Selma var när deras ende son avled i spanska sjukan 1918. 1930 bodde familjen på Storgatan 67 i Skellefteå. En tid bodde dessutom tre brorsbarn till Uno hos dem.

Uno Sjöström hade under sina handelsresor i övre Norrland grundligt lärt känna dess folk och bygd. Han var en stor naturälskare, som gärna strövade omkring i skog och mark. Trädgårdsodling var ett annat av hans intressen. 1949 flyttade Uno och Selma till Morön i Skellefteå. Efter en längre tids sjukdom slutade Uno sina dagar den 24 februari 1955. Han hade då länge vårdats i hemmet av sin hustru. När Sjöström gick ur tiden hade även en omtyckt vän, granne och familjefar lämnat jordelivet.

Selmas stora intresse var hemmet och det hade hon skött på ett föredömligt sätt. Hon hade även varit en aktiv medlem i Vita bandet i Skellefteå samt dess kassör. Stilla och försynt vandrade hon sin väg genom livet, avhållen av sina vänner. Hos en av sina döttrar i Skellefteå somnade Selma in 2 mars 1959. Hon hade då varit sjuk under sitt sista levnadsår.

Elisabet och Helmer Viklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Knut Helmer Viklund föddes 1884-07-06 i Ostvik, Byske som son till Per Larsson Viklund, bördig från Drängsmark, Byske och hans hustru Sara Greta Lundström, barnfödd i Degerträsk, Jörn. Redan som fyraåring flyttade Helmer med sina föräldrar, en äldre samt en yngre bror, till Vågträsk, Malå. I Malåskogarna fick Helmer redan som 12-åring biträda sin far vid timmerkörslor. Under tiden i Vågträsk utökades syskonskaran till nio barn.

1904 flyttade familjen till Grånäs inom Skellefteå landsförsamling. 1917 vigdes Helmer med Maria Elisabet "Elise" Boman född 1895-07-12 i Loberg, Skellefteå, dotter till Greta Maglena Boman, barnfödd i Bodbacka, inom Skellefteå socken. Hon växte dock upp i Finnfors. Helmer och "Elise" bodde till en början i Grånäs, där föddes deras två första barn också, en son och en dotter. Sonen avled dock drygt ett år gammal. 1920 flyttade familjen till Långselet, Boliden. Vid sidan om det egna jordbruket, var Helmer med och uppförde bönhuset i Långselet. Han provade också på yrket som anläggningsarbetare vid Finnfors kraftstation.

Helmer och "Elise" fostrade 11 barn i sitt hem. 1943 såldes hemmanet i Långselet och den stora familjen flyttade till Norra Bergfors, nära Varuträsk där de hade köpt sig en gård.

"Tant Lisa" som Elisabet också kallades förutom Elise, utstrålade värme och förståelse. I det Viklundska hemmet fanns alltid en stor gästfrihet. Många såg därför upp till henne med stor vördnad och tacksamhet. Tant Lisa avled tyvärr redan 23 januari 1947.

Helmer var pigg långt upp i åren. Vid 75 års ålder hade han ännu en sprudlande livskraft. Godmodigheten var det inget fel på. 85 år ung promenerade han gärna. Han var stillsamheten personifierad och han gjorde inte mycket väsen av sig. De sista åren av livet vistades han på ålderdomshemmet på Sunnanå i Skellefteå. Han slutade sina dagar den 14 juni 1970, nästan 86 år ung.

Magda och Signar Söderlund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Nils Signar Söderlund föddes 1904-10-12 i Istermyrliden inom Skellefteå socken som son till Johan Leonard Söderlund, bördig från Bureå och hans hustru Hulda Karolina Nilsson också barnfödd i Bureå. Signar föddes som barn nummer fem av åtta.

1925 flyttade Signar till Brattjärn, Lövånger där han gifte sig samma år med Magda Maria Dahl född 1900-07-22 i Holmsvattnet, Skellefteå socken, dotter till soldat Anders Persson Dahl, barnfödd i Bissjön och hans hustru Sofia Evelina Olofsdotter, bördig från Vallen, Lövånger. Magda hade nio syskon. Före giftermålet hade Magda i november 1920 tjänat som piga i Vallen hos Karl och Hilma Markström. Den 14 november nämnda år hade Magda bevistat ett bröllop i Tjärn, Burträsk. På bröllopet hade hon träffat Frans Enok Frimodig från Vallen. Han hade dagen efter bröllopet besökt Magda hos Markströms i Vallen där hon tjänstgjorde som piga. Enok hade avlat henne med barn. Magda flyttade i augusti 1921 till sina föräldrar i Brattjärn, Lövånger där hon födde barnet, som var en dotter. En stor sorg för henne var nog när dottern ifråga avled vid 20 års ålder 2 november 1941. 

Magda hade under sin uppväxt bott på tre olika platser i tre olika socknar. Holmsvattnet i Skellefteå socken, Brattlund i Burträsk socken och slutligen Brattjärn inom Lövångers församling. När Magda gifte sig med Signar övertog de hennes föräldrars hemman i Brattjärn. I hemmet fostrades Magdas dotter före äktenskapet samt deras fyra gemensamma barn. Signar odlade och skötte hemmanet i Brattjärn jämte sitt arbete vid Bure AB:s såganläggning. Där arbetade han fram till 1943 när fastigheten i Brattjärn såldes och familjen flyttade till Stämningsgården i Skellefteå socken där de byggde upp en gård.

Efter flytten till Stämningsgården ägnade sig Signar åt träarbete vid Skelleftehus i Degerbyn. Som person var han fryntlig och redbar, varför han var omtyckt i sin omgivning.

Signar somnade in 25 mars 1969, 64 år ung. Magda var en skicklig husmor och en gästvänlig människa. Hon hade en hjärtegod personlighet och var allmänt avhållen. Hon hade en stor skara vänner. 1973 flyttade hon till Sjungande Dalen. Hemmet var hennes stora intresse i livet. Hon tyckte även om att koppla av med handarbete. Magda, som var en tremänning till min farmor, slutade sina dagar på sjukhemmet i Skellefteå 3 augusti 1983, 83 år ung.

Nils Nilsson den yngre med tredje hustrun Vendla. Flickan är okänd. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Nils Nilsson den yngre föddes 19 maj 1872 i Loberg, nära Finnforsfallet i Skellefteå socken, som ett av åtta barn till Nils Nilsson den äldre, bördig från nämnda by och hans hustru Lovisa Degerfeldt, barnfödd i Granå, Kusmark inom Skellefteå socken.
1895 vigdes Nils med Emma Fredrika Strömberg född 1/5 1873 i Svansele, Norsjö, dotter till pigan Hedda Gustava Strömberg. Nils och Emma övertog hälften av Nils faders hemman i Loberg. De uppförde i samband med övertagandet en ny mangårdsbyggnad, vilken de bebodde. I deras äktenskap föddes tre barn, det yngsta dog i späd ålder. 29 mars 1901 avled Emma i sviterna av ryggmärgslidande. Nils gifte om sig året efter med Ida Lovisa Degerfeldt, barnfödd i Granå, Kusmark 30 september 1875, dotter till Carl Eric Degerfeldt, bördig från Rönnberget och hans hustru Carolina Samuelsdotter, född i Ersmark, Skellefteå. Ida Lovisa hade från år 1900 varit piga hos familjen Boman i Loberg. I deras äktenskap föddes nio barn. Än en gång kom dock sorgen att drabba Nils. Hustrun Ida Lovisa somnade in i sviterna av magsår 17 augusti 1929.
Nils gifte sig för tredje gången 1933 med Vendla Vilhelmina Kihlström född 1894-10-02 i Helsingfors, Finland som dotter till avlidne Nils Kihlström och hans hustru Edla Maria Louhiainen. Det tredje äktenskapet blev barnlöst.
1943 fanns på gården i Loberg en häst, fyra kor, två ungdjur samt grisar till husbehov. 1945 hade Nils och Vendla sålt hemmanet i Loberg. De flyttade då till ett nybyggt hus i samma by.
Trots flera motgångar i livet bibehöll Nils alltid sitt goda humör. Han var en kärnkarl av den gamla stammen. 75 år gammal var han fortfarande pigg för sin ålder. Att ingen av barnen ville överta föräldrahemmanet var nog inte så konstigt, eftersom det är fem kilometer till närmaste landsväg. Dessutom var byvägen vissa tider på året oframkomlig.
Förutom arbete med det egna jordbruket hade Nils ägnat sig åt flottnings- och skogsarbete.
I april 1954 flyttade Nils och Vendla till Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå. Där avled han tisdagen 20/7 samma år och hon somnade in tisdagen 8 mars 1955.

Anna och Helmer Holmqvist. Fotograf: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Jonas Helmer Holmqvist föddes 1894-02-20 i Ljusvattnet inom Skellefteå socken som barn nummer sju av tio till Jonas Olofsson Holmqvist, barnfödd i nämnda by och hans hustru Margareta Karolina "Lina" Nordin, bördig från Kåsböle, Lövånger.

Helmer övertog föräldrahemmet i samband med sitt giftermål och ägnade sig åt jordbruket på gården. Han vigdes 1917 med Anna Alice Andersson född 1891-05-14 (enligt henne själv var hon dock född 13/6) i Bureå, dotter till Anders Andersson, bördig från nämnda by och hans andra hustru Maria Persdotter Lundgren, härstammande från Östra Falmark. Anna var näst yngst av sju syskon.

Helmer och Anna blev föräldrar till nio barn, varav åtta levde till vuxen ålder. Den gamla gården brann en natt 1935. Makarna byggde sig därför ett nytt hus på samma tomt, ett stenkast från E4:an och inte långt från den natursköna sjön Ljusvattnet, Burebornas sommarparadis.

Vid sidan av jordbruksarbetet på den egna gården hade Helmer även arbetat en tid inom industrin och i timmerskogen, där fick man leta efter starkare karlar. 1952 bestod djurbeståndet på gården av en ko och en häst.

På äldre dagar drabbades Helmer av en besvärande värk vilket gjorde honom rullstolsbunden de sista 10 åren av livet. Han blev helt oförmögen till tyngre arbete och helt beroende av andras hjälp för att kunna förflytta sig. För många skulle en sådan tillvaro bli ett inferno men Helmer besatt det goda humör som kännetecknade "Holmqvistarna" från Ljusvattnet. Han hade även stort stöd av sin hustru Anna som inte tappade tålamodet i första taget. Dessutom råkade han ut för ett benbrott. Anna skötte honom tålmodigt i hemmet under sjukdomstiden.

Helmer var i yngre dagar en riktig kraftkarl och hade väl aldrig tänkt sig att bli så isolerad på ålderns höst. Han bar dock sitt tuffa öde med lovordat lugn och hans fridsamma humor lyste fram ibland trots motgångarna. Holmqvist hade en ljus livssyn.

Helmer somnade in i hemmet på onsdagsförmiddagen den 13 maj 1964. Året efter makens bortgång flyttade Anna till äldreboendet Bureborg i Bureå. Hon var en snäll och glad person. Duktig och idog var två utmärkande egenskaper för henne. Anna avled på Skellefteå lasarett måndagen 8 december 1975.

Tekla och Leonard Hedlund. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Tekla Viktoria Nyström föddes 1886-02-10 som utomäktenskaplig dotter till EMMA Fredrika Blylod Lindström, barnfödd i Bjurvattnet, Skellefteå socken och Erik "Långa-Erik" Nyström från Långheden, inom samma socken.

På nyårsdagen 1916 gifte hon sig med Martin Leonard Hedlund född 1888-08-06 i Lidlund, Jörn, son till Fredrik Hedlund, bördig från nämnda by och hans hustru Magdalena Albertina Grönborg, bördig från Åsen, Norsjö. Leonard var ett av åtta syskon. När han var 12 år gammal år 1900, avled fadern Fredrik i sviterna av hjärnsjukdom. Modern gifte om sig fem år senare med gårdfarihandlare Karl Villiam Bernhard Kullberg från Tammerfors, Finland. Dit flyttade familjen i december 1914, så även Leonard. I december året efter bosatte han sig dock i Hemliden (Lidlund), Jörn där han blev kronotorpare tillsammans med hustrun Tekla. På torpet fanns tre kor samt sju får och lamm.

Tekla, som var min mormors mors kusin, tyckte om att handarbeta och att baka. Hon sydde och vävde bland annat trasmattor. De sista tio åren av maken Leonards liv skötte hon om honom eftersom han på grund av sjukdom var oförmögen till arbete. Hon fick därför ensam sköta alla inom- och utomhussysslor. Man kan förundras över hur hon klarade av detta, att både sköta om sin make och alla åtaganden i hemmet. Hennes goda hälsa och arbetskapacitet hjälpte henne igenom den svåra tiden. Hennes vilja och duglighet att hjälpa sina grannar vid sjukdom samt andra svårigheter är också värt att nämna. Hon var hjälpsam som få.

Dessutom hade Tekla en, åtminstone för kvinnor, ovanlig förmåga. Hon var nämligen "slagrutekvinna", vilket ju innebar att hon med hjälp av en björkklyka som redskap kunde söka rätt på vattenkällor. Hon var välkänd för den förmågan och var mycket anlitad av folk som ville slippa att "ösa ur dåliga brunnar". Tekla hade aldrig i hela sitt liv behövt uppsöka läkare, vilket tyder på att hon var av kärnfriskt virke. Glad och god till sin läggning var hon.

Tekla och Leonard fick inga barn men det berättas att de ville ha ett av barnen i handlarfamiljen Björk i Kusfors som fosterbarn. Leonard ville ha en pojke, Tekla en flicka. De kom inte överens om detta, varför det inte blev något av det.

Leonard avled i sviterna av hjärnblödning 9 december 1937, 49 år ung. I sin ungdom arbetade han som bagare. Han var en gladlynt och sympatisk person som endast spred glädje samt trevnad omkring sig. I flera år tid kämpade han mot sjukdom och vårdades i hemmet av sin maka.

Tekla somnade in 16 april 1957, då bosatt på kronotorpet Flakaheden i Jörns socken.

Josef Burlin. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Josef Severin Burlin föddes 1895-09-22 i Kattisträsk, Norsjö som son till Anders Olofsson Burlin, bördig från Ljusvattnet, Burträsk och tillhörande den så kallade "Zachris-släkten" därstädes samt hans hustru Hedda Juliana Andersdotter, barnfödd i Långträsk, Norsjö. Två år gammal flyttade Josef med sina föräldrar och syskon till "Fredriksberg", Träskliden, Bastuträsk. Familjen bestod, förutom föräldrarna, av åtta barn. De bodde i en timrad stuga, 25 kvadratmeter stor. 

Redan som sjuåring blev Josef vallpojke. Han hade 15 kor och en hel del småkreatur att ensam varje dag valla ute i skogen. Vid 11 års ålder började Josef, tillsammans med en broder, att arbeta i timmerskogen nära hemmet i Träskliden. I skolan gick Josef endast några veckor. Han erhöll anställning som körgosse mellan Jörn och Arvidsjaur. Det var flertalet hästlass, som drog fram den här vägen under dessa år. På vägen uppåt i landet forslade man varor och trätjära på vägen tillbaka. En resa tur och retur tog i regel en vecka. Josef tjänade vid detta arbete, två kronor per dag och fritt vivre.

16 år gammal kom han in på järnvägen och arbetade på en maskinavdelning innan han blev rallare vid Lyckselebanan. "Då tjänade vi ibland bra, upp emot fyra kronor i timmen", berättade han i en gammal tidningsartikel från 1976. Josef blev så småningom utan jobb. På tåget hem fick han höra talas om det fynd man hade gjort i Boliden. Josef beslöt sig för att resa direkt till Boliden och i maj 1926 anlände han till Finnforsfallets järnvägsstation. Någon landsväg från stationen till Boliden fanns inte vid denna tid utan det var bara en gångstig genom skogen. Från Bjurliden och fram till gruvan var det enbart blötmyrar. Burlin fick kasta ned ristullar där det var som blötast för att kunna ta sig fram. Gruvan var då endast ett schakt och såg ut som en brunn. Han fick inte anställning vid gruvan utan började att arbeta på en väg som bröts från Strömfors och till gruvan. Det arbetet räckte sommaren ut. Sedan var Josef med om att staka Finnforsvägen. När man hade hunnit med denna väg fram till Bjurliden såg han en vacker kulle alldeles bredvid landsvägen och tänkte för sig själv att där skulle han bygga sig en gård. En dröm som blev verklighet ett antal år senare. 

Den 13 augusti 1926 påbörjade han sin tjänst hos gruvbolaget som så kallad grovarbetare. 80 öre i timmen var hans lön när han började där. Första arbetsuppgiften blev att följa byggmästare till skogen där Burlin fick order att börja gräva för ett mycket stort husbygge. En order som han själv tyckte var mycket konstig eftersom det ju bara var skog runt omkring. Han började dock arbetet och dagen efter var arbetsstyrkan utökad så att det var totalt 13 man på arbetsplatsen. Det hus man på detta sätt handgrävde källarvåningen till fick 32 lägenheter och har sedan länge kallats för stora radhuset. Det är i dag mycket centralt i Boliden. Josef knegade ovan jord fram till 1928 när han hamnade i gruvan. Allting skulle göras med handkraft. Josef berättade vidare i tidningsartikeln:

-Det var ett fruktansvärt tungt jobb. Det minsta vi skulle lasta var 27 ton per man och dag. En del lastade ända upp till 35 ton. Men det här oerhörda slitet förkortade många liv. Det var många som lämnade handlastningen och försökte få annat jobb, jag var en av dem. Jag sökte mig till bolagets verkstad. Men de som stannade kvar under de hårda förhållandena klarade sig inte längre än tio-tolv år, då försvann de för alltid. Men det var kanske inte främst det hårda slitet som knäckte dem det var miljön, ventilationen var i det närmaste obefintlig. På 50-metersnivån stod vi och arbetade i vatten, skorna dåliga, fukten trängde nerom kläderna, många fick eksem.

Josef fortsatte: 

-På den tiden torrborrade vi i gruvan. Det gav stendammslunga eller silikos. Det kallades lungcancer, men det var silikos som tog en del av mina kamrater. I dag torrborra det inte, i dag är det bättre och i dag har maskinerna tagit över det omänskliga slitet. 

Man kan konstatera att det inte var bättre förr, åtminstone inte när det gäller att arbeta i en gruva. Burlin arbetade sedan 1929 som montör och reparatör i verkstaden fram till sin pensionering 1960. Han hade funnit sin plats i livet och blev alltså företaget troget i 34 år. Josef tyckte att hans liv hade varit händelserikt. Att ha fått vara med om att år efter år uppleva hur Boliden expanderat till dagens moderna samhälle ansåg han vara en stor glädje. Pålitlig och plikttrogen var två egenskaper som kännetecknade Josef Burlin. Han var en oförarglig och prima människa.

Här följer några fler händelser ur Burlins liv. Han förlorade sin mor vid 17 års ålder och flyttade 1921 (samma år som hans far somnat in) till Persliden, Bastuträsk. Två år senare vigdes han med Astrid Viola Teresia Berg född 1903-04-27 i Luleå stad men uppvuxen i Granström, Bastuträsk och i Birka (Västra Nyliden), Skellefteå socken. Hennes föräldrar var kronotorpare Erik Ansgarius Persson Berg, barnfödd i Mensträsk, Norsjö och hans hustru Anna Evelina Nilsdotter, uppvuxen i Granström.

Josef och Astrid bodde i fem år i Persliden. Där föddes tre barn i rask takt, de två yngsta dog som små. 1926 flyttade makarna Burlin till Bjurliden, Boliden i samband med att Josef erhöll anställning vid gruvbolaget. Makarna Burlin blev då inneboende hos min mormors föräldrar. Burlins bodde till en början i kammaren i huset men fick senare flytta till "salen". Min mormor, hennes syskon och föräldrar bodde i köket. Vid denna tid, när samhället Boliden växte fram, uppstod en enorm bostadsbrist i de trakterna varför folk var inneboende hos olika familjer. Burlins byggde senare ett eget hus i Bjurliden och flyttade dit. Familjen utökades med tre telningar. 

Josef jobbade även en tid som anställd åt skogsbolaget Robertsfors AB. År 1923 sysslade han, jämte sin granne i Persliden, Hugo Cederlund och Tyko Lundmark från Mullberg, Norsjö, med så kallad frostdikning av en myr i byn Fäbokälen, nära Kalvträsk. De skulle, för bolagets räkning, gräva en kanal för sjösänkning av Fäboträsket. Sjön som skulle sänkas var genom en mindre bäck i förbindelse med en skogstjärn 200 meter bort. De skulle följa bäcken och gräva en kanal fram till tjärnen. Kanalen skulle vara 11,9 m bred och 165 cm djup. Arbetet underlättades betydligt genom att de tre arbetarna utvidgade bäckens utflöde från sjön så att vattnet, som då forsade fram i bäckfåran, tog med sig en stor del av dyn. Burlin var sysselsatt med rensningsarbete av kanalens botten med hjälp av en jordyxa då han kände att han högg i något som var av trä. Han tänkte direkt att det var märkvärdigt att trä kunde finnas så djupt nere i myren och arbetade försiktigt vidare för att se vad det var. Så plötsligt blottades ett par gamla skidor. De låg bredvid varandra. Han hade råkat hugga bort en flisa ur brättet på ena skidan. Dessutom låg en stav intill. Skidorna var 12,7 cm breda och nästan två meter långa. Genom skidorna hade hål borrats för att kunna fästa flätade tågor av vide som öglor för fötterna. Alltså en typ av skidbindning. Staven var en rund käpp, spetsad i övre änden och skovelformad i den nedre. Den hade tillverkats med ett slött verktyg för den var mycket ojämn. Staven såg ut som att den skulle ha varit alldeles nygjord. Trävirket var vitt och rent, så bra hade det konserverats i myren. 

Burlin ställde skidorna samt staven på kanten av kanalen och fortsatte att arbeta. Några dagar senare kom skogsinspektör August Högdahl från Robertsforsbolaget för att inspektera arbetet. Burlin berättade då vad han hade hittat i myren. Högdahl blev mycket intresserad och frågade om han inte kunde få överlämna det upphittade till museet på Gammlia i Umeå. 

-Ta skidorna, svarade Josef, för inte ska jag ha dem. Så blev det. Skidorna lämnades in till museet i Umeå där de än i dag finns att beskåda. Skidorna har med hjälp av mätningar på senare år, visat sig vara ungefär 5200 år gamla. Äldre än Egyptens pyramider till exempel. Kalvträskskidan är också världens äldsta bevarade träföremål. 

1947 var nog ett år som Josef Burlin ville glömma. Då avled både hans hustru Astrid (12/3) och äldsta barnet Gurli (14/6). 1949 gifte Josef om sig med hushållerskan och änkan Emma Aurora Johansson f. Vallsten. Hon var född 1886-06-26 i Voutner, Arvidsjaur. 

Josef var en intresserad fiskare. Fortfarande vid 76 års ålder ägnade sig han åt att ställa i ordning och laga nät till sommarens fisketurer.

Den 29 juli 1968 somnade hans andra hustru Emma in. 1973 flyttade Josef in på Strandgården i Skellefteå där han bodde fram till sin död 3 juli 1982. Josef var kristligt intresserad och medlem i missionsförbundet.

Erika och Anselm Norström. Fotograf: Helmer Harnesk, Norsjö. Privat bildsamling. På juldagen 1879 föddes i byn Maursele inom Norsjö socken en pojke som vid dopet erhöll namnen Johan Anselm. De lyckliga föräldrarna var bonden Erik Olofsson Norström och hans hustru Eva Lena Fredriksdotter. Anselm var yngst av fyra syskon.

Anselm gifte sig 1906 med Marta Erika Eriksdotter född 1877-10-26 i Mensträsk, Norsjö, dotter till Erik Nilsson och hans hustru Julina Westermark. Knappt fyllda nio år (1886) förlorade Erika sin far i cancer. Modern gifte dock om sig året efter. Erika hade tio syskon. Hon bodde kvar i Mensträsk fram till vigseln med Anselm. De övertog Anselms föräldrars jordbruk 1911. I deras hem fostrades sju barn, fyra flickor och tre pojkar. En pojke dog som liten. 1929 dog två av döttrarna.

Anselm Norström var en duktig och driftig karl. Under ett tjugotal år tjänstgjorde han som brevbärare på Sträckan Norsjö-Mensträsk-Grundträsk. Hur han färdades dessa långa sträckor är obekant men 1923 skaffade han sig bil och sågs då ofta i Norsjö där han utförde beställningar åt ortsborna. Under hans första tid som brevbärare fanns ingen bilväg mellan Mensträsk och Maursele. Norström fick därför lämna bilen vid Skellefteåbron på militärvägen och traska den fyra km långa vägen hem med posten. När vägen byggdes blev läget dock annorlunda. Cirka 1935 slutade Anselm att köra ut post, då den sysslan övertogs av Rackejaurbussen. Dessutom var Norström vägvakt under ett antal år.

En stor sorg för Anselm och Erika var när äldsta dottern Astrid avled 1944-06-23 i sviterna av struma. Hon var då gift och bosatt i Grundträsk, Malå. Hon efterlämnade make samt två små barn. 

Anselm var en mycket skicklig jordbrukare. Han brukade sina föräldrars jordbruk fram till 1947 när han överlät det till sönerna. Anselm ägde även en motorsåg, vilket inte var så vanligt på den tiden. I byn Grundträsk hade han uppfört två byggnader. Den ena uthyrdes till skolhus, den andra inrymde bageri.

Anselm Norström var en präktig och redbar människa. Han slutade sina dagar 9 oktober 1948, i sviterna av en hjärtsjukdom. Han hade insjuknat ett år före sin bortgång och förutom under sommaren, då han vistades i hemmet var han på Skellefteå lasarett en kortare period, därtill på Norsjö sjukstuga, där han, när tillståndet försämrades, togs in två veckor före sin död.

Erika var en exceptionellt duktig husmor. Hon ägde en god hälsa samt var väldigt idog och företagsam. I sina yngre dagar hände det ofta att hon trots det betydande arbetet för familjen, tog emot skogsfolk, jägmästare, kronojägare samt andra i sitt hem med både mat och husrum. Hon var som en gästgivarmor i trakten. Efter makens bortgång bodde hon i en egen lägenhet hemma på gården i Maursele som sonen hade tagit över. Fru Norström var med om en cykelolycka. Det var också i sviterna av denna som hon avled på Norsjö sjukstuga den 12 november 1958 efter att ha vårdats där sedan slutet av september samma år.

Per och Svea Pettersson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Per Johan Pettersson föddes 1885-04-12 i Hökmark, Lövånger som barn nummer fyra i en syskonskara på tolv. Fadern var Johan Pettersson "Jan Pers", bördig från nämnda by. Modern hette Anna Margareta Andersdotter, också härstammade från Hökmark.

Per lärde sig till snickare. Framför allt möbler tillverkade han, stolar var hans specialitet. Inom detta område hade han skaffat sig ett namn långt utanför Lövångers sockengräns. Otaliga var de alster av träslöjd som han förfärdigat i sin snickarverkstad. Allt han tillverkade präglades av hög kvalité.

1927 gifte sig Per med min farmors kusin SVEA Sofia Rönnkvist född 1900-12-10 i Renfors, Burträsk, dotter till Jonas Anton Rönnkvist, härstammande från Hökmark och hans hustru Sofia Margareta Olofsson, barnfödd i Svarttjärn, Lövånger. Svea hade tio syskon. Hon utbildade sig till mejerska och arbetade på mejeriet i Ljusvattnet, Burträsk under åren 1920-1923. Det sistnämnda året erhöll hon tjänst vid mejeriet i Hökmark. Det var så hon träffade sin blivande make Per.

Svea och Per byggde upp en gård i Hökmark på Pers föräldrars mark. Familjen bodde på övervåningen i huset medan Per hade sin snickeriverkstad på nedre våningen. Dessutom drev makarna ett litet jordbruk. Fem barn, fyra söner och en dotter, fostrades i deras hem.

Som person var Per lugn och försynt. Han var redbarheten personifierad och väldigt omtyckt i sin omgivning. Petterssons hälsa sviktade de sista åren, dödsbudet kom därför inte helt oväntat. Han avled i sitt hem den 12 februari 1961 vid 75 års ålder.

Svea fostrade barnen och skötte hemmet efter att hon hade ingått äktenskap med Per. Hon var kristligt intresserad, gästvänlig och hjälpsam. När tiden medgav ägnade hon sig gärna åt vävning. Det hon skapade med hjälp av vävstolen väckte alltid befogad uppskattning. 1973 flyttade hon till ålderdomshemmet Hemgården i Lövånger. Där bodde hon fram till sin bortgång 1981-10-12. Vid sin bortgång vårdades hon dock på Skellefteå lasarett. Hon blev 80 år.

Lars Vidmark. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Lars Ludvig Vidmark föddes 20 januari 1896 i Bjurvattnet, Skellefteå socken som näst yngst i en syskonskara på sju till Anders "Ant" Vidmark, barnfödd i Bjurvattnet och hans hustru Eva "Ant-Eva" Greta Johansdotter, bördig från Örliden, Skellefteå socken.

Redan som ung man ägnade sig Vidmark åt jord- och skogsbruksarbete. När han och brodern Oskar skaffade en byasåg med hyvleri, arbetade han otaliga timmar där. Tillsammans med ovannämnda bror övertog Lars Vidmark hemmanet i Bjurvattnet efter fadern. En tid knogade Lars dessutom, vid sidan av jordbruket, på gruvbolagets diamantsättarverkstad i Boliden.

Vidmark var en exemplarisk bonde, en intresserad och skicklig skogskarl. Som person var han snäll och präktig. En av hans hobbyer var fiolspel. Dessa färdigheter som allmogespelman, kom väl till pass bl. a. vid bröllop i bygden. Andra fritidsintressen som Lars Vidmark hade var skytte och jakt. Han var medlem i skytteföreningen och Bolidens hemvärn. Han hade erövrat flera medaljer inom skytterörelsen.

En vacker dag i juni 1940 fick Vidmark besök av handlaren i Boliden. Det var ju mitt under pågående världskrig. Frankrike var nästan besegrade av tyskarna och då förklarade Italien krig mot Frankrike. Vid nämnda besök kom kriget på tal varpå Vidmark, som var mycket arg över Italiens sätt att hantera situationen, yttrade: "Je ska få säj, n vacker dag kom bå n'Mussolini å katolska tjörka åk oppa aschår uti Medelhave." (Ni ska få se, en vacker dag kommer både Mussolini och katolska kyrkan åka på arslet uti Medelhavet.) Lars fick delvis rätt kan man nog säga. Mussolini arkebuserades i april 1945 men katolska kyrkan klarade sig genom kriget.

En annan gång, när Lars träffade samma handlare, pratade de om Sara Lidmans bok "Tjärdalen" som nyss hade utkommit (1953) och kostade tio kronor att köpa. Handlaren erbjöd Vidmark att köpa boken, varpå han replikerade: "Na, jig ha bränd se mang tjerdala å vait möitje mair om he än a'Sara Lidman, se jig skull kånna skriiv mang böcker för fem kroon stöitje." (Nej, jag har bränt så många tjärdalar och vet mycket mer om det än Sara Lidman, så jag skulle kunna skriva många böcker för fem kronor styck.)

Sedan 1965 vistades han på grund av sviktande hälsa, på ålderdomshemmet i Kusmark. Där slutade han också sina dagar söndagen 12 juli 1970.

Olof Hedqvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Olof Valfrid Hedqvist föddes 1873-10-12 i Grannäs, Skellefteå socken som son till Carl Gustafsson Hedqvist, bördig från Fisktjärnliden, Burträsk och hans hustru Maria Kristina Andersdotter, barnfödd i Kattisträsk, Norsjö. Olof var näst äldst i en syskonskara på åtta.

Cirka 1897 utbildade sig Olof till skräddare. Han flyttade till Nyhem, Skråmträsk och slog sig ner där. 1905 flyttade O. V, som han kallades, till Lycksele. Där gifte han sig med Selma Maria Hällgren född 1887-05-23 i Fårträsk, Malå, dotter till Salomon Hällgren och hans andra hustru Sara Sofia Renström, båda bördiga från Arvidsjaurs socken. Selma hade åtta helsyskon och dessutom några halvsyskon.

1908 flyttade O.V. och Selma till Hällnäs, Degerfors (Vindeln). Där föddes också makarnas första barn innan flyttlasset gick vidare till KvSelma Hedkvist född Hällgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling. arnriset, Burträsk året efter. 1910 flyttade familjen till Klutmark, Skellefteå där O.V. startade en handelsrörelse som han drev fram till 1920. Därefter blev han försäljare för framstående maskinfirmor. Familjen utökades med sex barn. 1924 bosatte sig Hedqvists i Bastuträsk. I Bastuträsk föddes ytterligare en son i familjen.

1934 lämnade familjen Bastuträsk för att slå sig ner i Bjurliden utanför Boliden. Där byggde familjen en gård tillsammans med äldste sonen. Han slutade som försäljare vid uppnådd pensionsålder.

O.V. Hedqvist hade många vänner i norra Västerbotten där han kuskat runt, oftast på cykel, för att göra affärer. Den som en gång mött honom, den blev hans vän. Samvetsgrant och ärligt behandlade han alla och delade med sig av sin humor. Hans liv och leverne präglades av en stark gudstro. Under åren i Bastuträsk och Boliden var hans plats vid missionsförsamlingens möten sällan tom.

På juldagskvällen 1946 insomnade Selma på Skellefteå lasarett. Det var det tredje dödsfallet på fem dagar i byn Bjurliden. Olof var pigg för sin ålder. 70 år gammal hjälpte han sonen med dennes trädgårdsodling. 80 år ung var han fortfarande livskraftig trots avsevärt nedsatt syn. Efter en tids sjukdom avled Olof på Sturebys sjukhem i Stockholm den 19 april 1961, vid en ålder av 88 år. De sista åren av sitt liv hade han vistats hos en dotter i Stockholm.