Frans Algot Hedman (1889-1979) mer känd som "F.A." Hedman. Han föddes i Holmsvattnet, Skellefteå som son till bonden Johan Larsson Hedman och hans andra hustru Anna Eufrosyna Larsdotter Norsten. I faderns första äktenskap med Annas halvsyster Maria hade fem gossar kommit till världen. I det andra äktenskapet med Anna som hustru, föddes två pojkar, F.A. var den äldre av dem. När F.A. var knappt fem år gammal dog modern Anna. Algots farmor Greta-Cajsa levde till år 1900 och på gården fanns dessutom en piga, så familjen klarade nog av jordbruket på gården även om det nog var tufft för familjen på många sätt.

Sommaren 1904, när F.A. var 15 år gammal, tog han tjänst hos en bonde i grannbyn Bölesvik och tjänade fem kronor per vecka (277 kr i dagens penningvärde). Det var hans första arbete. 1905 arbetade han på sommaren tillsammans med sin äldre bror Lars Hedman med så kallad krondikning. De tjänade då två kr/dag (108 kr i dagens penningvärde).   

F.A. Hedman.                                                                                                                   

En faster till Algot, Eufrosyna "Syna" Larsdotter tog tjänst i Skellefteå som piga på olika ställen, bland annat hos rådman David Markstedt i Skellefteå stad. Hon gifte sig 1899 med slaktaren Anton Selin från Arnäs, Ångermanland. Han hade år 1901 uppfört ett större hus på Nygatan 46 i Skellefteå, vid torget i staden. Det huset revs senare och fick ge plats åt nuvarande byggnaden där bland annat Åhléns och Länsförsäkringar huserar. Frans Algots bror Konrad Hedman (senare bosatt i Ursviken) var en mycket duktig snickare. Han var med vid bygget av det huset. Han hade även några år tidigare varit med och byggt det stora stadshotellet som även inrymde rådstuga. Det var för övrigt Norrlands största trähus. 

Lars Hedman.

Eufrosyna "Syna" Larsdotter. 

1905 köpte Algots äldre bröder Konrad och Edvard Hedman ett gammalt soldattorp i Sävenäs för 2000 kr (108433 kr i dagens penningvärde). Det var hamnplats vid Skellefteälvens utlopp, där byggdes ett åttaramigt sågverk. Tanken var att starta egen slakterirörelse. Torpet bestod av ett stort kök och en kammare. Konrad byggde till verkstad, som bland annat innehöll en stor gryta där man kokade falukorv på hästkött och njurtalg och där man även kunde slakta något.

Två år senare, hösten 1907, togs sågen i bruk. Algot sökte då jobb där och fick det trots att han inte hade fyllt 18 år, som egentligen var minimumåldern. "Han såg ju stark ut", sa förmannen om F.A. Det F.A. arbetade med på sågen var att lassa "spink" från två ramar och för det tjänade han 32:50 kr (cirka 1616 kr i dagens penningvärde), för två veckors jobb. Arbetstiden var 6-18 med en timmes matrast, alltså elva timmar per dag och sex dagar per vecka. Han bodde hos sina bröder. På "fritiden" hjälpte han de med att dra köttkvarn eller hugga ved.

Algot, som hade lärt sig slaktaryrket av sina äldre bröder, flyttade år 1909 till Skellefteå och tog tjänst som dräng hos tidigare nämnda Eufrosyna och hennes make Anton Selin. Som lön fick F.A. 15 kr/månad (i dagens penningvärde 753 kr) inklusive mat och husrum. Emellanåt fick han dock en tia extra av sin faster. År 1910 avled hastigt Anton varför F.A. fick hjälpa sin faster med affär och slakteri.

Algots bröder Edvard och Konrad Hedman. 

Till vänster syns F.A. Hedmans slakteri- och charkuterifabrik. I mitten brandstation och polis, till höger bankhuset.

F.A. Hedman med sina hustrur, Hilma (första hustrun) och Anna (andra hustrun). 

Två år senare, den 12 maj 1912, övertog F.A. slakteriverksamheten efter "Syna". Året efter gifte sig Algot med Hilma Holmlund från Hedensbyn, Skellefteå. De fick sex barn tillsammans. En av sönerna, David Hedman, utbildade sig till läkare i Uppsala. Han tjänstgjorde som detta i bland annat Stockholm, Sundsvall och Nässjö. Algots yngste bror Helmer Hedman blev verkmästare på fabriken. F.A. innehade slakteriverksamheten fram till 1948 när han sålde den. Han tillhörde Frimurarorden, TR-orden och S:t Olovs kyrkobrödrakår. Han var ledamot i kyrkofullmäktige. Makan Hilma avled 1952 och F.A. gifte om sig fyra år senare med Anna Vikström som var född i Ursviken. Hon hade utbildat sig till sjuksköterska i Stockholm och efter avlagd examen arbetade hon som sjuksköterska i Burträsk och Skellefteå. Senare öppnade hon ”Syster Annas sjukvårdsaffär” vid Nygatan i Skellefteå som hon 1958 överlät till en dotter och måg. F.A. tillbringade mycket av sin fritid i stugan i Östanbäck strax norr om Skellefteå. Algot avled 1979, Anna avled två år senare. 

Helmer Hedman.

Johan August ”J.A.” Vikberg föddes 22 juni 1864 i Yttervik, Skellefteå som son till soldaten Nils August Carlsson Vikberg född i Holmsvattnet och Sara Johanna Jonsdotter född i Kroksjön. De fick sex barn, endast August blev vuxen. De andra fem syskonen dog bara någon dag gamla. Nils August var soldat vid rotet nr. 10 Vikberg i Yttervik. Han var ett av 21 barn till Carl Nilsson och Cajsa Dorotea Nilsdotter som bodde på fastigheten Holmsvattnet 2:20. Om Cajsa Dorotea har det berättats följande om när hon var gravid: ”Hon váar se kvedu, se da hon låg deri sanga, så snóod hon först krappen å sen slaingd hon över kven, hon váar trettan kvarter runt om. He var tjveillinga å treillinga vart ar.” (Hon var så bukstinn, så när hon låg där i sängen, så vände hon först kroppen och sen slängde hon över magen, hon var tretton kvarter runt om. Det var tvillingar och trillingar varje år.” Tretton kvarter är ungefär 192 cm. Det berättas vidare om Cajsa Dorotea att hon ska ha varit högmodig. Hon skulle ha sagt något om att Gud nog skulle få det besvärligt att göra henne fattig. Det berättas vidare att fadern Carl ska ha spelat bort hela förmögenheten, inklusive huset, till ditresta, samvetslösa, "storgubbar" från Skellefteå. Familjen blev därför försatta i konkurs, detta ska ha skett före år 1855. Därefter ska Holmsvattnets byamän ha byggt en stuga till familjen eftersom de blev vräkta från hemmanet. 

Tillbaka till August Vikberg. Han gifte sig 1898 med Emma Lovisa Löfgren i Bodan, Skellefteå. De bodde först i Yttervik där de fyra äldsta barnen föddes men flyttade 1904 till Yttre Ursviken. Där bodde de tills de dog. Tillsammans fick de sju barn, fyra pojkar och tre flickor. Som bisyssla har ju Yttervikarna sedan mitten av 1800-talet arbetat som stuveriarbetare. Kanske var det som stuvare August fick upp ögonen för livet på sjön. Efter giftermålet och avlagd skepparexamen blev J.A. bogserbåtsförare på båten "Nyhamn". Det var bara en av många timmerbogserare han kört genom åren. August var även ångbåtsförare och besökte många olika länder under sina sjöresor, bland annat Australien och Kap Horn. Han berättade att när de rundade Kap Horn vid Sydamerikas sydspets, blåste det så kraftigt att snusen blåste ur munnen och knapparna ur västen. Han seglade också en gång på en engelsk båt och lärde sig på så sätt engelska. Dessa kunskaper fick August nytta av senare i livet när han fick agera tolk i Ursvikens hamn. Under åren 1889-1891 mönstrade han på fullriggaren Andrea Wilhelmina. Hon var 179 fot (cirka 53 meter) lång. Fartyget byggdes 1873 vid Alderholmen i Ursviken och sjönk på Atlanten 1 november 1899. Här nedan är ett av de ännu bevarade brev J.A. skrev hem under en av sina sjöresor.

August Vikberg.

Och avskriften av samma brev med modern stavning:

”Nu skickar jag åstad skeppet här med många tusen hälsningar till dig min sällskapsbroder, varvid jag får frambära mitt tack för ditt kärkomna brev som jag fick av dig varvid jag ser att du lever bra till skrivande till skrivande datum. Jag för min del lever bra och allesamman hälsar dig. Jag har ej någon nyhet att berätta för dig nu när vi här blivit låsta och det var den femte i sista. Nu är vi i tårdockan och när vi nu får in barlast skall vi gå till Pensacola Nordamerika och ta trälast och vidare vet jag ej. Nu för tillfället kan jag säga för dig att alla dem som reser till Amerika så kommer varje söndagsmorgon in i samma dock som vi ligger. Och har vi kommit in här sju dagar så har vi träffat de Skellefteåborna som reste över och här har vi haft lite vinter men det har gått över. Vi hade sju tums snö på däcket och jag antar att ni har vinter nu där hemma och trevligt och här har vi haft mycket trevligt. Vi får dansa var kväll som vi vill både med svenskar och med engelsmän men inte som hemma. Vi måste betala 7 ½ öre för varje dans. Om du är snäll och skriver till mig så var snäll och säg mig vad ni har för nya pigor där om det är något skifte som det brukar vara och så vill jag att du är snäll och skriver strax efter nyåret och säg för mig allt vad du kommer ihåg det är så trevligt att veta men låt ingen se dessa rader för jag skriver så dåligt i afton. Var god och efterkom min begäran med många tusen hälsningar från mina kamrater men först och sist blir du hälsad av mig som tecknar. Hälsa dina syskon från mig och mina kamrater från mig och jag tror att vi kommer hem till våren om vi lever. Mina kamrater är visst gifta allesammans innan vi kommer hem men det kan visst inte hjälpa. Jag lever säll utan bekymmer om sådant. Hälsa din syster Anna från mig adjö.

Här är min adress:

Sjöman

J.A. Vikberg

Skp Andrea Wilhelmina

Kap P.A. Bergstedt

Pensacola Nordamerika

Vi träffas om vi lever."

Disponenten vid Sävenäsbolaget Theodor Hedberg sa ofta till sina anställda: ”Det går inte det här”. En gång mötte han August Vikberg och Hedberg sa som vanligt ”det går inte det här”, varefter Vikberg sa: ”Har inte disponenten hört träpatronens bön?” Det hade han inte gjort och August reciterade: ”Fader du som från det höga skådar på min flottning ner, blunda med ett nådigt öga om du något fuffens ser. Giv mig folk med låg betalning som arbetar natt och dag med bogsering och förhalning, timmerlag på timmerlag. Se till att andras timmer kommer till min bom och när jag då förnimmer kallelsen att gå till dig, giv mig då en himmel full av timmer det är salighet för dig.” Alla närvarande tittade på disponent Hedberg och jägmästare Bäckman som också var närvarande sa: ”Nu fick vi allt en tankeställare.”

J.A. var också vid ett tillfälle inblandad i ett krogslagsmål på Irland på grund av en inhemsk kvinna som han hade flörtat med. Han blev även vid ett tillfälle osams med sin sonhustru Greta. En gång när hon hade nyskurat golvet hemma i sitt kök kom August in i köket med sina leriga stövlar. Greta bad honom att ta av sig stövlarna, då blev han arg och lämnade huset för att aldrig mer komma till sin son Karl och hans hustru Gretas hus något mer. När han ville prata med dem eller med Karl och Gretas dotter Ingrid, stod han vid grinden. Han brukade ge karameller till Ingrid.

August var också en väldigt bra gevärsskytt och en utmärkt snickare, han tillverkade båtar och musikinstrument. En fiol som han har gjort ska finnas kvar någonstans i Skellefteå, berättas det. En av båtarna som han tillverkat finns på Stackgrönnans båtmuseum. Det är en roddbåt. I hemmet hos August och Emma fanns en panna som inom familjen kallades för "Ålands hav" på grund av sin storlek, mat skulle ju lagas åt alla barnen och de gäster som uppenbarligen ofta besökte familjen Vikberg.

August Vikberg.                                                      August Vikberg med hustru Emma född Löfgren.

I sjömanhusdatabasen (sjöfolk), som finns hos Riksarkivet, där finns tre poster om J.A. Vikberg, samtliga från Örnsköldsviks sjömanshus. Han påmönstrade vid två tillfällen år 1915 i Örnsköldsvik, befattningen var befälhavare. Då var han antecknad som oexaminerad sjöman och hade en lön på 120 kr. Ett år senare påmönstrade han i Skellefteå med befattningen styrman. J.A. tjänade då 80 kr. Jag skriver detta för att visa vad en sjöman kunde tjäna på den tiden. August och Emmas son, Karl, gick i faderns fotspår och blev sjöman. 

August var en reslig och kraftig karl. Han var även trevlig och vänlig som person. Det berättas även att han hade ett ovårdat språk. Kanske var det präglat av hans liv som sjöman? Sammanfattningsvis var han omtyckt i sin omgivning. Han var en erfaren hedersman, luttrad av det ansträngande livet som sjöbuss. 

J.A. avled 14 september 1943, 79 år gammal. Hustrun Emma avled 15 augusti 1932. 

Karl Gustaf Lundström. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Min morfars farbror Karl Gustaf ”Kalle” Lundström reste till Fernie, B.C. Kanada tillsammans med sin svåger, smeden Per Lindberg. Han var gift med Karls syster Hildur. ”Kalle” och Hildur var barn till Oskar Lundström den äldre och hans första hustru Viktoria Nordström . De bodde i Kalvträsk, i Västerbottens län. "Kalle" var född år 1891.

1910-07-01 lämnade ”Kalle” och hans svåger Per Lindberg Göteborgs hamn med destination Liverpool i Storbritannien. De reste vidare med fartyget S/S Saxonia till Boston. Dit kom de den 14 juli 1910. De hade dock biljetter till Medicin Hat, Alberta, Kanada och förmodligen åkte de tåg dit från Boston.

De båda flyttade strax därpå till Fernie, i British Columbia. Där arbetade de som skogshuggare. Tyvärr insjuknade ”Kalle” under hösten och besökte en läkare men han kunde återvända till jobbet efter en vecka. Senare drabbades han av tyfoidfeber och blev intagen på sjukhuset i Fernie. Där blev han mer sjuk och dog där den 19/11 klockan 14. 

Dagen efter "Kalles" död skrev Per ett brev hem till sin svåger, Kalles äldre bror, Herbert Lundström där han berättade vad som hade hänt. Ett brev som fortfarande finns bevarat i släkten. Han skriver bland annat:

Fernie B.C. den 20/11 1910

God dag på dig Herbert. Härmed får jag taga pennan i min hand för att först och främst svara på det brev du hade skrivit till Kalle. Jag får först och främst säga att jag lever som vanligt bra till hälsan. Men det är just inte roligt att skriva denna gång. Kanske du redan anar vad som kommer att skrivas här nedan. Ett ganska svårt bud för er alla där hemma och inte minst för mig. Jag har haft det så ledsamt nu i tre veckor. Du må säga det för alla andra. Var försiktig och börja tala smått i sänder så att du inte säger det direkt till dem andra. Du ska inte tro att jag inte har gjort mitt bästa, men det är en annan man som allting styr och ställer. Det har sett ut hela tiden som om han ingen lycka skulle ha här.

Han var ju först sjuk en vecka, så var han till doktorn, han var ej så mycket sjuk då han arbetade som vanligt. Men så blev han sämre igen. Han fick nervfeber, så han måste in på sjukhuset. Där han har legat i nära tre veckor. Jag har gått där dagligen och tröstat honom. Han trodde genast han blev liggande att det skulle bliva döden för honom och även jag anade detta. Så jag har troget bett till Gud att han skulle förbarma sig över hans fattiga själ. Han sade själv att det var det enda som kunde hjälpa honom både i liv och död och han sade att det är den enda utvägen. Att lämna allt åt herren. Då må det bEster Lundström född Vestman. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.liva som det vill.

Jag tror att han skall ha gått hem till Gud och jag vill inte att ni ska tro att jag har varit likgiltig utan tvärtom. Jag har bedit Gud för honom alltsedan han blivit liggandes så jag har gjort mitt bästa. Men det var väl herrens vilja, att han skulle gå bort ur tiden i så unga år. Men ni skall inte sörja, så att ni mister förståndet utan bedjen Gud att han hjälper eder i sorgens stund. Jag tror att han har gått hem till Gud. Därför skall vi inte sörja alltför mycket. Du må försöka trösta dem andra. Jag har ingen som tröstar mig utan jag får lämna allt i Guds hand och med det får jag vara nöjd.

I dag den 22/11 skall vi begrava honom, vilket är den dag som känns ledsam. Vi skall samlas klockan två, det är många skandinavier som skall deltaga i begravningen. Så får jag säga att vi har samlat ihop till en fin kista åt honom. 25 dollar. Hans begravning kostar 45 dollar, så det blir dyrt. Det är nästan 100 kronor. Vi ville att han skulle få en hederlig begravning.

Jag skall taga reda på hans kläder och allt vad han har. Nu måste jag visst sluta för denna gång, för mina tankar är så hårt ansatta av sorg och det kan ni ej undra på. Så om ni har ett tröstens ord att sända mig så nog är det bra.

 Innan ”Kalle” och hans svåger Per reste till Kanada hade ”Kalle” förlovat sig med Ester Vestman. Hon gifte sig, efter Kalles bortgång, med hans bror Herbert den 30/9 1917. Med honom fick hon tre barn innan Herbert hastigt insjuknade i lunginflammation efter en olycka i timmerskogen. Han avled på Skellefteå lasarett den 6 mars 1927, 39 år gammal. Ester blev lämnad ensam med tre små barn, där min morfar var yngst, knappt fyllda fem år. Dessutom hade de ett jordbruk att sköta. Herberts pappa Oskar Lundström och hans dåvarande hustru Selma levde när Herbert gick bort och de hjälpte Ester med sysslorna på gården. Utan Oskar och Selma hade nog inte Ester klarat av livet efter makens bortgång. Livet var många gånger väldigt tufft förr. I dag är mycket bättre och vi har nog inte riktigt förstått själva hur bra vi har det i dag jämfört med hur våra förfäder hade det. 

Paret på bilden är Matilda "Tilda" Jonsdotter Hedberg (1860-1921) och Jonas Jonsson Sundbom (1852-1950). Hon var född i Gran, Skellefteå som dotter till Jonas Gustaf Martinsson Hedberg och hans hustru Sara Johanna Gustafsdotter. När Matilda var nio år gammal dog hennes far. Hon fick därför växa upp med sin mor och sina tre syskon. Familjen bodde som inhysta hos en annan familj och de hade det nog ganska fattigt.

Jonas var född i Rajmirbränne, Bjurvattnet, Skellefteå. Hans föräldrar var Greta-Stina Olofsdotter Rosengren och Jon Persson. Matilda och Jonas gifte sig 1880. År 1885 köpte Jonas och ”Tilda” ett skäl skogsmark för 50 riksdaler samt en liten gammal stuga i Bjurström. Två år senare köpte de ytterligare två skäl skogsmark, den gången för 75 riksdaler. De bodde först i Svanström men flyttade till Bjurström först 1905 där de bodde resten av sina liv. Jonas odlade upp marken han köpt, byggde om stugan helt själv. Murade, snickrade och målade gjorde han. I hemmet fostrades åtta barn, sex döttrar och två söner. Makarna var med om flera umbäranden i livet, bland annat tvingades de begrava tre av sina barn.

Sonen Axel som föddes i januari 1888, avled i februari 1889, han blev alltså bara ett år gammal. År 1899 fick Jonas och ”Tilda” ännu en son, även han fick namnet Axel. Han levde till vuxen ålder och dog 63 år gammal.

Dottern Hedvig hade gift sig med gruvarbetaren Gustaf Johansson och bosatt sig i Kiruna där maken arbetade i gruvan. Makarna hade två barn tillsammans, en dotter och en son. Sonen avled ett år gammal 1910. Året därpå avled Hedvig i sviterna av tuberkulos. Dottern var bara fyra år gammal vid moderns bortgång.

Äldsta dottern Johanna "Hanna" avled 1918 i barnsäng när hon skulle föda sitt sjätte barn. Hon var gift med Nils Marklund och de hade sedan tidigare fyra gemensamma barn. (Johanna hade en son före äktenskapet med Nils). Enligt vad som berättats var halva barnet ute när hon avled. Hennes make gifte sedan om sig med Johannas syster Ester och fick med henne ytterligare fem barn. Makarna bodde i Bäckfors, Skellefteå.

Om ”Tilda” vet jag inte så mycket. Hon avled 1921 av bröstjukdom. Efter hennes bortgång överlät Jonas hemmanet i Bjurström till sonen Axel.

Jonas hade varit soldat på Gumboda hed och Vännäs läger i 26 år för Svanfors rote. Han brukade prata om när han varit till Gumboda hed (Västerbottens regemente hade en samlingsplats där för indelta soldater) på läger och han sa att det small så snabbt där, men så snabbt kan det inte ha smällt för de hade ju mynningsladdare. När Jonas son Axel kom hem från andra världskriget (de hade väl haft beredskap under den tiden) så skulle han prova uniformen och gjorde honnör! Han såg sig nog fortfarande som soldat. Han arbetade även som snickare och murare. Han var duktig inom dessa yrken. Han var lite barsk men skrattade gott efteråt till skillnad från sina bröder. När Jonas fyllde 85 år 1937 hade en grannfru bakat en tårta åt honom och när de gick dit med den för att uppvakta honom så var han ute i skogen och högg ved. Tala om en pigg 85-åring! När Jonas fyllde 90 år 1942, var han en av de få ännu levande från indelningsverkets tid som ju avskaffades 1901 när allmän värnplikt infördes. Då var han fortfarande pigg och kry för sin ålder. Han läste tidningen och var uppdaterad om vad som hände i världen. Fortfarande vid 95 års ålder högg han ved, hackade torv i ladugården och utförde snöskottning när det behövdes. Han var fortfarande vid god vigör 95 år gammal. Endast synen var något försämrad. Jonas, som blev 97 år gammal, var klar i minnet enda till slutet. Jonas var lite less att leva så länge, han önskade att han skulle få "knäpp a" som han själv sa.

Jonas goda gener för att leva länge fördes vidare till barnen. Dottern Ida blev 104 år gammal och var då Skellefteå landsförsamlings äldsta invånare. En annan dotter, Ester, uppnådde 90 års ålder och dottern Anna levde tills hon var 87 år gammal.

På bilden ovan syns Evald och Albertina med sina barn. Stående från vänster: Eugenia (1900-1996), Jenny (1895-1991), Magdalena "Magda" (1898-1971), Alexis (1904-1993). Sittande från vänster: Evald Johansson (1866-1955), Rudolf (1911-1984) och Albertina f. Renman (1866-1945). 

Evald Johansson (1866-1955) och Albertina Antoinette Renman (1866-1945). De vigdes 1893 i Burträsk av kyrkoherde K. L. Strinnholm. Äktenskapet varade i 52 år. Makarna fick fem barn tillsammans. Familjen bodde bland annat i Bygdeträsk, Burträsk, där de fyra äldsta barnen föddes, senare flyttade familjen till Lappvattnet, Burträsk där yngsta sonen föddes 1911. År 1919 flyttade familjen till den lilla byn Stavvattenskälen inom Lövångers församling. Där bodde Evald och Albertina enda fram till 1940 när de flyttade till Ängsbacka i Lövånger där de bodde sista tiden av sina liv.

Alla deras fem barn var duktiga inom sitt gebit. Äldsta dottern Jenny utbildade sig till mejerska och barnmorska (blev senare distriktsbarnmorska i Skellefteå stad), dotter nummer två (Magda) skötte föräldrarna så länge de levde, sedan arbetade hon inom vården. Yngsta dottern Eugenia utbildade sig till lärarinna och tjänstgjorde som det i många år bland annat i Lossmen, Kalvträsk. Sonen Alexis blev busschaufför och den yngste sonen Rudolf hade tänkt att studera religion men arbetade istället som kock. Sönerna tog sig efternamnet Evaldsson efter fadern.

Evald, som var född i en stor syskonskara på elva barn, växte upp i byn Lillåkälen, Degerfors (Vindeln). När han var fyra år gammal, 1870, ändrades förmodligen sockengränsen mellan Vindeln och Sävar, varför byn kom att tillhöra Sävars församling. Han kom tidigt ut i arbetslivet och arbetade bland annat som tummare åt skogsbolag. Han var en duktig och energisk jordbrukare. Han var också intresserad av hästar. Förmodligen har ett hundratal unghästar fått träning hos honom och gjorts färdiga för körning. Även upp i högre ålder deltog han i olika förvärvsarbeten. Arbetsglädjen och energin som han visade var beundransvärd. Detta fortsatte han med långt efter att han hade fyllt 80 år. Han ville alltid hålla sig uppdaterad om vad som hände i omvärlden och deltog alltid i möten av bland annat religiös läggning. Tidningen Norra Västerbotten, numera Norran, hade i augusti 1950 anledning att hylla och hedra en syskonskara på fem personer, som tillsammans var 436 år. Evald var yngst av dessa fem. När Evald gick bort var han den siste i syskonskaran som lämnade jordelivet. Till sin personlighet var Evald pratglad och trevlig. Han avled i sitt hem i Ängsbacka, Lövånger i januari 1955. Han efterlämnade ett minne som sent ska glömmas. 

Albertina var född i Svarttjärn, Lövånger i en syskonskara bestående av sex systrar. Dessutom växte en fosterdotter upp i deras hem. Alla syskonen, inklusive fosterdottern, gifte sig och bosatte sig inom Lövångers socken. Flera av dem blev kvar i hembyn Svarttjärn. Albertina var en hemmets kvinna som arbetade outtröttligt in i det tysta. Hennes vilja att hjälpa andra var stor. Hennes ord och handlingar var osjälviska och bestod av stor offervilja. Hennes minne ska tacksamt bevaras. Hon avled på Skellefteå lasarett i december 1945 efter en tids sjukdom.

Nu ska jag berätta om Adam och Maria Stenberg. Maria Johanna (1860-1948) hette Selberg som flicka och var född i Mångbyn, Lövånger, dotter till fältjägare Johan Henriksson Selberg och hans hustru Maja Stina Selberg. Maria var i unga år piga i Önnesmark, Lövånger. Hon flyttade 1885 till Sandberg, Skellefteå där hon arbetade i två år som piga. 1887 flyttade hon till grannbyn Mullkälen och blev piga där. Där träffade hon också sin blivande make Adam Jonsson Stenberg som varit dräng i Mullkälen. De gifte sig samma år och bosatte sig på ett torp i Mullkälen. 1899 bytte de hemman och bosatte sig i Norra Grundfors. De bytte alltså Mullkälen och två kor mot Norra Grundfors. De betalade 50 kr för detta. Flytten skedde vid i slutet av augusti 1899, det hade varit oväder och snön låg mot naven på vagnshjulen. Adam och Maria fick sju barn tillsammans, sex söner och en dotter. En son dog nästan åtta år gammal.

Adam (1862-1955) var född i ”Rajmirbränne”, utanför Bjurvattnet i Skellefteå församling. Han byggde både huset, ladugården och sommarstugan på gården. Med köpet av Norra Grundfors följde det med en äldre kvinna som tidigare hade bott på gården med en dotter. Hon hette Sara Fredrika Andersdotter och var född 1817 i Ersmark, Skellefteå men hade bott i Norra Grundfors sedan 1843. Hon hade ett så kallat förgångskontrakt, som ju innebar att hon fick bo kvar på gården med vissa förbehåll. Hon var blind och rörelsehindrad. De delade på hennes skötsel med grannarna. De bar över kvinnan på ett sofflock och hämtade igen henne efter en vecka. Då hon kom tillbaka var hon full av lus. Till slut tröttnade Maria på att lusa av henne varje gång och bestämde därför att det var bättre att ha kvar henne hemma för att slippa lusa av henne. Det blev ju tanten nöjd med. Sara Fredrika avled 1905.

Adam var en hederlig och ärlig karl. I Norra Grundfors finns det kvar ett brev där någon som lånat ut 25:- till Adam tackade för att han fått tillbaka pengarna men att han aldrig var orolig för att han visste att Adam var en hederlig man. 

När sonen Viktor övertog hemmanet av Adam och Maria flyttade de till en mindre stuga i byn. Adams största intresse var sedan flytten snickeri. I stugan hade Adam en snickarverkstad där han tillverkade laggkärl och näverdosor. 

Adam var alert och rörlig för sin ålder långt upp i åren. 90 år gammal åkte han fortfarande spark tre till fyra kilometer, men han kunde också åka längre än så. I 75-årsåldern deltog han i skidtävlingar för äldre män därhemma och vann alltid med briljans. På senare år åkte han enbart skidor till dottern i Skelleftehamn eller någon gång ibland till en kammare i Bonnstan i Skellefteå när det var någon särskild kyrkhelg.

Adam var också lite av en pessimist, ett stående uttryck som han brukade använda var: "Det var så förskräckligt onödigt!”

Maria hade under sin uppväxt utanför Lövånger lärt sig att knyta fiskenät. Hon hjälpte därför fiskarna i Krångfors, Skellefteå med att laga deras fiskenät. Maria var en vänlig och humoristisk person. De som en gång besökt familjen Stenbergs hem, glömde inte, i första taget, den skojfriska och vänliga ”bondmoran” i huset. Hon var en lugn människa som inte beklagade sig över missöden. Hon visste att livet bestod av både med- och motgångar.

Detta är bonden, häradsdomaren och nämndemannen Erik Hansson Stenlund (1843-1930) och hans tredje hustru Helena Sofia Andersson (1859-1931) och deras gemensamma dotter Axelia Paulina (1893-1927).

Erik var född i Bölesvik, Skellefteå som ett av tio barn till Hans Anton Stenlund och Greta Magdalena Ersdotter. Han gifte sig första gången 1870 med Mariana Kristina Persdotter (1835-1874) från Sjöbotten, Skellefteå. Makarna fick tre barn tillsammans. Dessutom hade Mariana en dotter född före äktenskapet med Erik. De bosatte sig på Eriks hemgård i Bölesvik. När deras tredje barn Anna föddes 1874 avled både hon och Mariana i barnsäng.

Två år senare (1876) gifte Erik om sig med Eliana Andersdotter Lindström (1847-1882) från Hjoggböle. Tillsammans fick han även med henne fyra barn. 35 år gammal, 1882 dog Eliana i sviterna av en hjärnblödning.

Erik gifte sig 1889 för tredje gången med lärarinnan Helena Sofia Andersson (1859-1931) från Bureå. Hon var dotter till Anders Andersson och hans hustru Lena Catharina Andersdotter i Bureå. Sofia var bland annat lärarinna i Holmsvattnet och i Bölesvik. Skolan var ju ambulerade på den tiden och hon var lärarinna åtminstone från 1882-1888 i dessa byar med flera i närheten. Detta enligt anteckningar i en gammal anteckningsbok som en man född 1847 i Holmsvattnet har skrivit.

Två år efter giftermålet kom sorgen ännu en gång att drabba familjen. Eriks son från första äktenskapet, Otto Axel född 1871 avled 1891 i lungsot, blott 20 år gammal.

Tillsammans fick Erik och Sofia dottern Axelia Paulina (1893-1927), som gick i sin mors fotspår och blev lärarinna. Det berättas att hon blev döpt efter sin halvbror Axel som dog två år innan hon föddes (läs mer ovan). Axelia blev lärarinna i Långviken där hon också gifte sig 1921 med byggnadsarbetaren Karl Sigfrid Gren. 1923 flyttade makarna till Gamla Falmark och bosatte sig där. Makarna fick en son tillsammans innan sorgen kom att drabba familjen ännu en gång. Axelia dog 1927. Tuberkulos var det som ändade hennes liv. Sigfrid gifte om sig 1930 och fick sex barn till i det andra äktenskapet.

Erik och Sofia Stenlund bodde kvar i Bölesvik fram till 1929 när de sålde hemmanet till Bureå kommun och flyttade till Gamla Falmark där sonen Hjalmar med familj köpt ett hemman. Erik och Sofia bodde hos Hjalmars fram tills dem avled. Erik avled i februari 1930 i sviterna av åderförkalkning. Sofia dog av tuberkulos i november 1931.

Det har berättats för mig att några av Eriks barnbarnsbarn brukade skämtsamt kalla Eriks tredje hustru Sofia för namn som slutade på "-iana", hans två första fruar hade ju den ändelsen i sina förnamn (Mariana och Eliana). Erik blev med åren ganska hörselsvag. Man fick prata högt för att han skulle höra vad man sa. 

Kvinnan jag nu ska berätta om är min mormors mormors mormor Margareta Kristina "Greta-Stina" Olofsdotter Rosengren (1819-1892). Hon var född i Innervik, Skellefteå som ett av nio barn till soldaten Olof Jakobsson Rosengren och hans hustru Elisabeth "Lisa" Eriksdotter. Olof deltog bland annat i finska kriget mot Ryssland 1809 och i kriget mot Napoleon 1813 i Tyskland. Olof ska, enligt sägnen, ha skrivit ett brev hem och berättat att han länge "längtat efter att få slåss för livet." Nu hade han fått göra det. Elisabeth "Lisa" var en duktig kvinna och biträdde bland annat en förlossning i grannbyn Yttervik.

Vid 15 års ålder, 1834 flyttade hon till Bjursele, Norsjö där hon enligt kyrkböckerna var fosterbarn hos en faster och hennes familj. På den gården fanns en dräng vid namn Lars Larsson f. 1810 från Torrbergsliden, Burträsk. Han kom att bli hennes make. 1839 gifte sig makarna. Greta-Stina är i vigselboken noterad som piga. De bodde först som inhyses i Bjursele och senare i Lidbrännan i Norsjö församling. Två barn föddes i äktenskapet, en dotter och en son. Dottern Stina-Lisa kom att bli min ana. Äktenskapet mellan Greta-Stina och "Penslar-Lasse" som han kallades eftersom han var målare, varade dock inte länge. Redan 1843 avled Lars Larsson. Då var sonen Olof Valfrid blott ett år gammal. Ingen dödsorsak är angiven för "Penslar-Lasse" i död- och begravningsboken, men det berättas att han söp ihjäl sig.

Efter makens död flyttade Greta-Stina med barnen år 1849 till Skärudden i Skellefteå församling. Samma år vigde hon sig med bonden Jonas Persson f. 1815 från Svanfors, Skellefteå. De bodde i Skärudden tills år 1852 när de flyttade till ett ställe som kallas för "Rajmirbränne", strax norr om Bjurvattnet, Skellefteå. Där bodde familjen i en liten stuga. Med åren utökades barnaskaran och makarna fick nio barn tillsammans, varav ett av dessa barn var dödfött. Några av barnen tog sig namnet Stenberg, en annan blev soldat och fick namnet Sundbom. En son tog sig namnet Lundmark.

Familjen hade det väldigt fattigt och fadern Jonas blev med åren blind på grund av starr. 1872 avled han i sviterna av cancer. Då var yngsta barnet, Konrad, bara sju år gammal. Greta-Stina som var en duktig kvinna, hade det nog tufft med att sköta en så stor barnaskara i det lilla hemmet. De äldre syskonen fick nog ta ett stort ansvar för sina yngre syskon när deras far hade gått bort.

Bilden ovan föreställer Greta-Stinas och Jonas lilla stuga som tidigare stod i "Rajmirbränne". I dag finns den i Bjurvattnet dit den flyttades för många år sedan. 

Greta-Stina hade många strängar på sin lyra. Hon var en duktig bagerska, skräddare, slaktare, barnmorska, själavårdare, m.m. Hon hade dessutom traktens första symaskin. Den drogs med vev och med den sydde hon bland annat vadmalsbyxor.

Hon var som sagt själavårdare. Det berättas att Greta-Stina hade vid ett tillfälle fått besök av en kvinna från Jörn. Denna kvinna hade fött ett barn utom äktenskapet och skulle gifta sig med en man som inte var barnets far. Hon besökte därför Greta-Stina för att fråga henne om råd. Greta-Stina hade sagt till kvinnan: "Du ska be Gud om förlåtelse och sedan ska du aldrig tala om detta (om det utomäktenskapliga barnet alltså) för din make för då blir han hård mot dig." Trots Greta-Stinas råd följde inte kvinnan dem utan hon berättade för maken om barnet och vad hände? Jo han slog henne flera gånger varje dag och behandlade henne illa. Han tvingade henne att bära långärmat för att dölja märkena efter hans slag. Om detta är sant eller inte vet jag inte, men det låter inte otroligt. Det var hårda bud förr och tyvärr var nog detta vardagen för många kvinnor på den tiden. Att deras män behandlade dem illa.

I den lilla byn Bjurström någon mil utanför nuvarande Boliden bodde två av Greta-Stinas söner. När hon var där på besök en gång hade det regnat så mycket att det hade bildats stora vattenansamlingar på marken. Greta-Stina hade då passat på att bada några av sina barnbarn i dessa vattenpölar.

Greta-Stina avled 1892, 73 år gammal. En av Greta-Stinas ättlingar är Kristin Enmark, som var involverad i det så kallade Norrmalmstorgsdramat 1973. 

Detta är EMMA Lovisa Norsten (1879-1966) från Vikdal, Skellefteå och ERIK Leander Andersson (1879-1963) från Holmsvattnet, Skellefteå. De gifte sig år 1903. Makarna övertog hälften av Eriks hemgård i Holmsvattnet. Den resterande hälften övertogs av en bror till Erik. I hemmet fostrades tio barn, varav nio uppnådde vuxen ålder.

Erik hade ljusblå ögon. Han hade ett brett leende. Han blev med åren mycket lomhörd. Enligt vad han själv berättat hade han varit till doktorn för sin lomhördhet och fått rådet att när han nös skulle han klämma åt kring näsan och munnen. Erik sa så här angående läkarens råd: "Han veit int hurre hart I njuus:" (Han vet inte hur hårt jag nyser). Han var säker på att det skulle sprängas hål i öronen. När han tyckte att sönerna pratade så tyst att han inte hörde vad dem sa, gick han ibland till grannfrun Märta och pratade med henne i stället. Hon var väldigt högröstad!

Emma var en missionsvän och varmt religiös. Hon rökte pipa. Smärt som yngre, stadig som äldre. Ganska häftigt humör hade hon. Till exempel vid ett tillfälle kom hon ut och skrek åt ena sonen att sluta piska hästen med tömmarna. Hästen hade tydligen retat upp honom men han bet ihop, lydde och tog in hästen i stallet (han och syskonen hade nog ärvt hennes humör). Emma var byns veterinär, förmodligen en självlärd sådan. Man vände sig till henne om djuren var sjuka. Det hade dragits in telefon i byn, även till Emma och Erik. Emma var dock livrädd för den. Hon kanske trodde att det blev ström i örat!? En man i byn hade en ko som var dålig i magen. Han ringde till Anderssons, Emma som inte ville svara tog luren, höll den långt från örat och skrek: "He jer eingen ha'am!" (Det är ingen hemma). Mannen skrek tillbaka att det gällde en ko. Då glömde hon rädslan och undrade: Vad då då? Då blev det ett vanligt samtal! Bortsett från en tids besvär med diabetes var Emma frisk och vital upp i åren.

Detta är Konrad Jonsson Stenberg (1865-1949) och Eva Katarina Lindberg (1876-1942) med sina fem äldsta barn. Barnen är från vänster: Axel (1904-1980), David (1906-1924), Knut (1901-1970), Johan (1908-1977) och Sofia (1902-1938). I hushållet föddes totalt elva barn. Familjen bodde i Malå, Västerbotten. Fotot taget 1908 eller 1909. 

Konrad var född i "Rajmirbränne" utanför Bjurvattnet, Skellefteå. Som elvaåring lämnade han hemmet eftersom familjen var så stor. Han flyttade till Malå och arbetade som getarpojke (vallgosse). Han tjänade som dräng i bland annat Lövberg och Björkås. Han fortsatte efter detta att arbeta som timmerman fram tills han förlorade synen. De flesta äldre timmerhusen i Malås samhälle uppförde han. Han ägnade sig dessutom åt byggnadsarbete i Lycksele och Sorsele med flera socknar. Konrad blev blind på grund av gråstarr 1911. Fem av sina elva barn fick han därför aldrig se. Yngsta dottern Elvy föddes 1920. Henne strök han på kinden och sa: "Du är len och fin." 

Eva föddes i Krokträsk, Arvidsjaur. Redan när hon var  fyra år gammal, 1880, flyttade familjen till Avanäs, Sorsele. Hon flyttade 1895 till Malå för att arbeta som piga. Hon gifte sig med Konrad år 1900 efter att ha tjänat som piga på olika gårdar i Malå socken.  

Familjen hade det fattigt. Konrad försörjde familjen genom att hugga ved åt kommunen. Han hanterade yxan med stor skicklighet. Visst hände det att han högg sig med yxan i handsken men han skadade sig aldrig. En av deras söner, Sigvard "Sigge" Stenberg (1918-1983), startade affären "Sigges el" i Malå. Den övertogs senare av hans söner Björn och Sune, på precis samma ställe som där Konrad och Eva hade sin lilla timrade stuga. Den lilla stugan bestod av ett rum och kök. Stugan revs 1925. Sen flyttade familjen till en större bostad. Kök, kammare och sal bestod hemmet av efter flytten. Stort utrymme tyckte familjen. 

Konrad och Eva upplevde flera svårigheter i livet. Bland annat fick de vara med om att begrava tre av sina barn. Ett av barnen var äldsta dottern Sofia som avled 1938, endast 35 år gammal. Hon var då gift och bosatt i Byske. Hon efterlämnade make samt en knappt elvaårig dotter. 

Under högmässorna på söndagarna var det förbjudet för barnen i familjen att leka. Konrad satt i köket och två av barnen försökte smita ut. De smög på tå, gav inte ifrån sig ett ljud. Plötsligt stod Konrad framför dem i farstun och stoppade deras flykt. Han hade nog hört dem. Det gick inte att lura honom.

När Konrad höll till i vedboden hade han dörren stängd. Det hände att folk kom, tittade in och sa: "Ska du stå här i mörkret?" Då bad han dem stänga dörren eftersom han ville vara ifred.

Konrad brukade utmana sina barn vem som kunde gå rakast längs en matta. Barnen förlorade alltid! Modern Eva var en duktig kvinna med att sköta hushållet. Trots de många barnen så tog hon även hand om folk som ibland kom till familjen och behövde övernatta. De fick både sovplatser och mat. Eva var också duktig på att sy. Intresset för sömnad fördes vidare till yngsta dottern. Konrad var en pålitlig och hederlig man. Ett bevis på detta är att han vid ett tillfälle tvingades låna 50 kronor av kommunen. Dessa pengar lämnade han senare tillbaka.

Eva var sjuk sista tiden av sitt liv men trots detta arbetade hon med sysslorna i hemmet. Hennes bortgång kom plötsligt. Hon avled i hemmet 1942, i sitt 66:e levnadsår. Konrad dog på sjukstugan i Malå 1949, 83 år gammal. 

Ett av Konrad och Evas barnbarn var före detta ishockeyspelaren Anders "Acka" Andersson som spelade i Skellefteå AIK, Färjestad BK och i svenska landslaget. Han var en del av det svenska landslag som vann VM-guld 1957 i Moskva och 1962 i Colorado Springs. "Acka" avled 1989. 

                                                                      "Per Larsa" framför sin stuga i Dalliden. 

Per Larsson Brännström "Per Larsa" föddes den 14 juni 1854 i Svanfors, Skellefteå som yngsta barnet i en syskonskara av sex barn till sågdrängen Lars Jonsson Brännström och hans hustru Brita Magdalena Bäckström. 1888 bosatte sig ”Per Larsa”, som han kallades, i Dalliden strax söder om nuvarande Boliden. (Platsen där han bodde finns markerad på dagens kartor som "Per Larsagärdan" och ligger på kanten mellan Dalliden och Bjurliden). Han hade en syster, Eva Margareta Brännström som också bodde i Dalliden ett år och senare i Bjurliden. Han bodde i en liten stuga med jordgolv, han tapetserade med tidningar, fotografier och allt möjligt. ”Per Larsa” kom hem till min mormors föräldrar Olga och Gunnar Lundström i Bjurliden (en grannby till Dalliden där ”Per Larsa” bodde) varenda dag. Han satte sig i köket hos de, gnuggade händerna i ögonen, han var alldeles röd. Han sa: ”Jig var in deill Kalles i dá men I feick då einget kaffe där." (Jag var in till Kalles i dag men jag fick inget kaffe där). Olga bjöd honom på kaffe, en bulle och en sockerbit. Bullen och sockerbiten stoppade han i en skinnväska som han hade. Kaffet drack han upp. När han var klar gick han vidare till nästa gård och gjorde likadant där. Han gick genom hela Bjurliden. När han blev gammal och inte kunde klara sig själv, kom han en dag till min mormors mormor Margareta Lundberg i Bjurliden. Hon hade två fosterbarn som hette Ivar Marklund och Ragnhild Tjärnlund. Det blev mörkt och på kvällen skulle Ivar och Ragnhild skulle följa ”Per Larsa” hem till Dalliden. Min mormor Adina följde med en bit sedan vände hon. Hon var nog inte så gammal då. Sen skaffade de honom till ålderdomshemmet som fanns på Sunnanå i Skelleteå och där dog han den 29 juni 1932. När han hade dött grävde man upp tvåkronor som ”Per Larsa” hade grävt ner i en lada. Han sparade pengarna han fick. Han hade också en sångröst som var enastående, han brukade sitta på hustaket och sjunga. Det hördes enda till Bjurliden sades det.

Det berättas om honom att han en gång sa: ”Kåken mine jer se grest att I kan kruup ut mela stockarn utan att vàl båsu oppa röiggen!" (Min kåk är så gles att jag kan krypa ut mellan stockarna utan att bli full av boss på ryggen!)” När han hade besökt starten av gruvdriften på 1920-talet kom han tillbaka till Dalliden och sa: ”Däm kånna int svenska språke!" (De kan inte svenska språket!)                                                                

Anders Arvid Andersson (1888-1944) och Arvida Eugenia Lundberg (1892-1970) Skellefteå. Båda födda i Burträsk församling. Arvida, som var dotter till garvare Anders Lundberg i Kalvträsk, hade redan som ung lärt sig till byx- och västsömmerska. Arvid och Arvidas dotter Anne-Marie sa alltid: "Sätt ett a efter pappa så blir det mamma." Arvida var en rättfram person som sa vad hon tyckte. Ett exempel på detta var när ett barnbarn till henne hade förlovat sig och hon fick se förlovningsringarna som var i vitt guld. Hon sa: "Har du plåtringar?" När hennes barnbarn var olydiga eller när någon vuxen inte gjorde som hon inte gillade, sa hon att hon var "upphovet till allt ont." Det hade barnbarnen roligt åt! Hon var väldigt bestämd med att nämnda dottern A-M skulle ta körkort om det skulle hända hennes make något. Arvida hade god kontakt med sina systrar Judith och Ester, särskilt den förstnämnda som också bodde i Skellefteå. Arvida följde ofta med på resor med sina barn. Hon plockade mycket svamp och bär tillsammans med dem. Hon gillade inte kortlekar, hon tyckte nog att "gubbarna var fula." Hon hade dock en egen kortlek i brunt med ljusare bruna siffror (1-14) och den kortleken var ok att använda för hennes barnbarn. Arvida var en väldigt omtyckt mormor/farmor. Hon var också en aktiv medlem inom lottakåren och Vita bandet i Skellefteå. Hon hade också ett starkt intresse för att bidra med en hjälpande hand när det behövdes. Arvida var en gästvänlig människa. I hennes hem var alla välkomna som till exempel, släkt, vänner och tjänstefolk. Hon avled efter en längre tids sjukdom på Skellefteå lasarett.

Före äktenskapet med Arvida hade Arvid, som växte upp i Åsträsk, Burträsk, genomgått underofficersutbildning och under första världskriget tjänstgjorde han som landstornskapten. I 2,5 år innehade han fast anställning hos Västerbottens regemente. Han utbildade sig först till slaktare men övergick ganska snart till livet som köpman, vilket var hans största intresse. Han började sin bana inom affärslivet med att sälja träkol, trävaror, osv. detta var innan 1917 när familjen flyttade till Skellefteå. Där innehade han först den kända affären "Godköpscentralen". Han lämnade dock detta för att ge sig in i en annan bransch. Nämligen att bli skrothandlare. Makarna fick därmed smeknamnet "Skrot-Andersson". Arvid öppnade egen affär, vilken upphörde 1923. Samma år grundade Arvid Skellefteå Skrot- och metallaffär, ett företag känt vida omkring. 1941 ombildades företaget till aktiebolag. Det fick då namnet Arv. Anderssons Skrot- och metallaffär. Företaget hade en filial i Piteå. Företaget Boliden Mineral AB köpte samtliga aktier i AB Arv. Andersson 1981. Det finska företaget Kuusakoski köpte 75% av aktierna i företaget 1999. Samma år bytte företaget namn till Arvamet. 2003 köpte Kuusakoski resterande 25% av aktierna och då fick företaget namnet Kuusakoski som det heter än i dag. Det är ett metallåtervinningsföretag. Efter Arvids bortgång 1944, blev sonen Sigge företagets ledare.

Vidare om Arvids liv kan berättas att han var en av de mest kända stadsborna i Skellefteå. Han var inte bara välkänd utan också populär bland folket, nog mycket beroende på sin lätthet som person. Han hade lagt ner ett stort engagemang hos flera organisationer, framför allt inom skytte- och landstormsrörelsen. Han fick även välförtjänta utmärkelser av respektive organisationer. Dessutom var Arvid en flitig anhängare och utövare inom gymnastik. Det kunde inte minst kompisarna inom motionsgruppen i Skellefteås gymnastikförening vittna om.

Fotot är troligtvis deras förlovningsfoto. Arvid och Arvidas barn antog släktnamnet Stavrén. Mer finns att berätta om familjen men det kan vi ta en annan gång.

Detta är Johan MANFRED Holmkvist (1897-05-13-1981-10-15) och SELMA Karolina Biström (1893-09-22-1967-02-13).

Selma var född i Grundträsk, Malå församling och kom till Holmfors, Skellefteå som piga 1916. Där träffade hon Manfred och tyckte uppstod dem emellan. Som kuriosa kan nämnas att även Selmas syster Hanna blev piga i Holmfors år 1920. Hon gifte sig senare med Gideon Stenberg från grannbyn Bjurström. Vigseln mellan Manfred och Selma ägde rum 1917. Makarna fick nio barn tillsammans. I makarna Holmkvist hem lämnade brevbärare post för avhämtning. Hos Holmkvists fick byborna alltså hämta sin post. En av de som var brevbärare på sträckan förbi Holmfors var Per Marklund från Högnäsfors (Forsberget), Skellefteå.

Selma var en duktig och arbetsam kvinna som skötte hemmets alla sysslor. De sista åren av livet led hon dock av dålig hälsa och avled i februari 1967 på Skellefteå lasarett.

Manfred övertog vid sitt giftermål sina föräldrars jordbruk i Holmfors. Han arbetade även som banarbetare vid SJ fram till sin pensionering. Manfred var under en tid orgelspelare vid gudstjänsterna i byn. Hans intresse för djur var stort och särskilt hästar. Han besökte ofta travbanan i Skellefteå. Det har berättats att Manfred hade dålig koll på när sina barn var födda. Vid ett tillfälle sa han om två av sina söner som hette Hilding och Arne. "Jag tror att Hilding är äldre än Arne men jag är inte säker." Hans fru Selma hade nog bättre koll på barnen. I mars 1981 blev Manfred sjuk och kom då till Skellefteå lasarett och senare till DHR-gården Åbackagården. Han avled på lasarettet i oktober samma år.

Känner ni till komikern Per Andersson från Mölndal, Göteborg? Han är barnbarnsbarn till Selma och Manfred.

Per Jonsson Stenberg föddes 1855 i "Rajmirbränne" (Bjurvattnet), Skellefteå som ett av tio barn till bonden Jon Persson och hans hustru Greta-Stina Olofsdotter Rosengren. Sara Andersdotter var född år 1849 i Djupträsk, Jörn. Hennes föräldrar var bonden Anders Nilsson och hans hustru Anna Magdalena Jonsdotter. När Sara var tolv år gammal, år 1861, omkom hennes far efter att ha fått ett träd över sig. Makarna Stenberg gifte sig 1879. Samma år föddes äldste sonen Jonas. De bodde först i Talliden, men flyttade 1880 till Bjurvattnet och 1885 till den lilla byn Bjurström i Skellefteå församling. Där byggde de upp en gård och där växte deras sju barn upp, fem pojkar och två flickor.

Per var skomakare till yrket och dessutom lite halt. Han var ganska kortväxt. Per gillade även att läsa. När arbetsdagen var slut i höskördens tid, och familjen hade ätit sin kornmjölsgröt, då tog Per fram andaktsböckerna och alla satte sig ner och lyssnade. Även de storväxta sönerna. Vid ett tillfälle fick Per besök av en man från en annan by än Bjurström, en tidig söndagsmorgon. Mannen undrade: "Var i Bibeln står det om Gustav Vasa i hölasset?" Han var nog inte den som läst flest böcker om man säger så.

På söndagarna hölls byabön med Per som präst. Han läste barnens skolböcker och även tidningen Triumf. Givetvis läste han också EFS missionstidning. Hans läsintresse var stort.

Per arbetade som dräng i Norsjötrakten på 1870-talet. På en gård där han arbetade kom korna aldrig hem på kvällarna. De låg borta nästan varenda natt. En söndagsmorgon hade han sagt att han skulle skaffa en getarpojke även om den onde själv skulle ta honom till getare. Han fick tag i en getarpojke och det var den onde själv som kom. Så de var tvungen dit med en präst för att läsa ut honom. Han stack hål på fönsterblecket (fönsterrutorna var bleckslagna) och där kröp den onde ut. Då blev de av med honom. 

Per drabbades av lårbensbrott och dog på Skellefteå lasarett 1926.

Sara var i sin ungdom piga i bland annat Glommersträsk före giftermålet med Per. 

Sara var stark och ganska kraftig. Större än sin make. När familjen skulle hämta malet mjöl som fanns i kvarnen i grannbyn Svanström, några kilometer bort, var det Sara som bar mjölsäckarna. Det var 100 kg säckar, så det var ju tunga säckar hon bar.

Sara brukade ofta sitta med händerna ihop och tänka. De trodde att hon tänkte på vad hon skulle laga för mat, för de hade ju så många söner i huset.

Sara avled 1932.

Frid över deras minnen.