Gerda och Gunnar Marklund. Privat bildsamling. Okänd fotograf. Johan Gunnar Marklund föddes 19/2 1908 i Forsberget, Skellefteå som son till Per Gustafsson Marklund och hans hustru Erika Margareta Eriksdotter.

Gunnar flyttade till Böle, Norsjö 1935 och fick jobb på snickerifabriken där. 6 januari 1936 ingick han äktenskap med Gerda Madeline Alm f. 11/9 1908 i Bastutjärn, Norsjö, dotter till hemmansägare Johan Elis Alm och hans maka lärarinnan Nanny Katarina Björk.

Gerda hade åren 1933-1934 arbetat som tjänarinna (hembiträde) hos kyrkoadjunkt Karl Emil Jonsson med familj på Kyrkobordet/Prästbordet i Skellefteå. 

Gunnar var, liksom flera av sina syskon, en händig och konstnärlig man. Han målade bland annat tavlor. Han var också en duktig snickare. Gunnar byggde makarnas egna hus under åren 1940-1945. Han arbetade då hos Böle snickerifabrik utanför Norsjö. Därefter var han verksam i Bastutjärn där han uppförde ett nytt hus åt familjen. Cirka 1950 köpte han snickerifabriken där, han tillverkade i huvudsak trappor. Gunnar hade också fiskodling där han kläckte fram ädelfisk från rom till matfisk, som såldes till olika fiskeföreningar.

Gunnar och Gerda fick inga egna barn men hade fosterbarn i perioder och adopterade en dotter.

1958 brann snickerifabriken i Böle. Då började Gunnar att arbeta som resemontör för Marbodalkök. Två år senare, 1960, flyttade familjen till Alingsås där Gunnar hade köpt ett gammalt kvarnställe en mil utanför stan vid namn Långesbro. På gården fanns kvarn, smedja, sågverk samt ett gammalt kraftverk, förutom stor tomt och bostadshus. Han renoverade huset och byggde ett nytt kraftverk.

Trädgård var ett stort intresse för Gunnar och Gerda. Blomsterprakten och odlingarna var stora. Även engagemanget för de två barnbarnen var stort. Gunnars sista stora jobb var att uppföra simhallen i Alingsås.

Gunnar var en mycket trevlig och social person men han hade sina bestämda åsikter samt kunde vara ganska envis. Han hade en mysig framtoning och en lågmäld, nästan beslöjande röst som även hans syskon hade. Gerda var en klok och begåvad kvinna. 

Gerda avled 2 februari 1982, 73 år gammal. Gunnar flyttade då in till centrala Alingsås där han blev en omtyckt slöjdlärare för pensionärer under flera års tid. 90 år ung gick Gunnar bort den 10 november 1998. 

Edvin och Sanna Forsell. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Edvin Andreas Forsell föddes 10 april 1903 i Holmfors, Skellefteå som son till Olof Anton Forsell och hans hustru Maria Kristina Eriksdotter.

Edvin deltog i bygget av Krångfors kraftstation som uppfördes åren 1926-1928. Han arbetade också vid järnvägsbygget till Boliden. 1929-09-22 vigdes Edvin med Sanna Ingrid Alida Forsell f. 1911-02-12, också hon från Holmfors. Hennes föräldrar var Sanna Adelia (Adele) Furberg och Johan Algot Forsell. I slutet av november samma år föddes deras första barn, en son. 1930 flyttade familjen till Boliden där Edvin hade fått jobb som gruvarbetare. Fem år senare kom en dotter till världen. I Boliden hade Edvin gjort sig känd som en mycket duktig och arbetsam gruvarbetare. Han blev väldigt uppskattad för sitt försynta samt samvetsgranna sätt. På sin fritid ägnade han sig gärna åt att fortbilda sig och han deltog ofta i studiekonferenser. Fackligt aktiv var han också och blev invald i avdelning 85:s styrelse.

1946 flyttade familjen från Boliden till Klutmark, Skellefteå där han startade en diversehandel som han tillsammans med sin maka drev med förutseende och vilja. Tyvärr visade det sig att hans hälsa inte var bra. Han reste därför till huvudstaden där han vistades tills han första veckan i december 1949 överfördes till Skellefteå lasarett och till slut flyttades till Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå, där döden oväntat snabbt ändade hans liv. Dödsfallet väckte stor sorg och nedstämdhet bland invånarna i Klutmark där familjen hade skaffat sig flertalet vänner.

Sanna växte som sagt upp i Holmfors. Som storasyster fick hon i unga år hjälpa till med sysslorna på bondgården och även ta ansvar för sina yngre syskon. I sitt äktenskap med Edvin Forsell arbetade hon i hemmet i Boliden fram till familjen flyttade till Klutmark 1946. Där blev Sanna föreståndarinna för byns telefonväxel.

Efter Edvins bortgång 1950 gifte Sanna om sig 1957 med byggnadsarbetaren Johan Vilgot Larsson f. 1912-08-16 i Skellefteå. Sanna jobbade därefter i brödbutiken på varuhuset EPA i Skellefteå i flera år. Med sin outsinliga energi och arbetskapacitet var hon en förebild. Släktingar och nära vänner fanns alltid i hennes tankar med handgjorda presenter vid olika bemärkelsedagar. Vilgot somnade in 27 januari 1980. Under de sista fyra åren av livet bodde Sanna på Anderstorg i Skellefteå. Hon avled dock på Skellefteå lasarett lördagsmorgonen 1991-08-31.

Isak och Anna Brännström. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Isak Johansson Brännström föddes 18 januari 1871 i Mullkälen, Skellefteå, nära gränsen till Jörns socken. Hans föräldrar var inhysemannen och separatisten Johan Olofsson samt hans hustru Brita Cajsa Andersdotter. Isak började att arbeta som dräng vid 19 års ålder 1890. Hans första tjänst var i Östra Hjoggböle, Skellefteå hos bonden Per Persson Lundgren med familj. 1892 flyttade Isak till Degerbyn, Skellefteå och finns antecknad som fältjägare Isak Johansson Hägg. I oktober samma år fick han plats som dräng i Renbergsvattnet, Burträsk hos Jonas Albin Marklund med familj. Ungefär samtidigt tog Isak sig efternamnet Brännström. I januari 1895 lämnade han Renbergsvattnet för att istället bosätta sig i Järvtjärn, Burträsk. Han ägde en bit jord där. Tre år senare, i februari 1898, flyttade han till Jörns socken och Östra Stavträsk. Han stannade där i cirka ett år innan han flyttade hem till Skellefteå igen. Han var (dräng) arbetare hos Olof Vidmark i Bjurvattnet.

12 december 1899 gifte han sig med ANNA Lena Gustafsdotter Marklund från Bjurliden, Skellefteå. Hon var född 1871-05-05. Hon hade som ung haft olika anställningar som hembiträde före giftermålet. Makarna köpte sig en gård i BjurlidenIsak Brännström. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. där de bosatte sig och uppförde ett bostadshus. De blev föräldrar till sju barn, sex av dessa levde till vuxen ålder. Den medföljande odlingsmarken var för liten för att ge familjen full försörjning, därför sysslade Isak med träarbete på sommaren och med skogsarbete på vintern. Det blev den huvudsakliga inkomstkällan för honom och familjen. På den tiden var Bjurliden en liten isolerad by som bestod av ungefär åtta hushåll. Förbindelserna med omvärlden var verkligen undermåliga. Närmaste handelsbod var flera kilometer bort. Senare upptäcktes malmfyndigheten i december 1924 och därmed bröts den undanskymda lilla byns isolering mycket fortare än vad någon hade kunnat föreställa sig. Bjurliden blev med åren en viktig förort till det snabbt expanderande gruvsamhället som fick namnet Boliden. Att herr Brännström, liksom många andra i trakten, sökte tjänst hos gruvbolaget var ju självklart. Han hade tjänst som träarbetare hos företaget i sisådär tio år. Isak förvärvade sig förtroende som en skicklig och plikttrogen arbetare. "Hederlig och vänskaplig" blev också arbetskamraternas vitsord om honom. Isak insjuknade och avled 8 september 1942, 71 år gammal.

Makarnas yngste son, Ingvar med familj övertog hemgården. Där bodde Anna efter makens död. Hon var en alert och trivsam kviAnna Gustafsdotter Marklund gift Brännström. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.nna. Hela livet hade hon haft en god hälsa. Hon var oerhört vital för sin ålder. Missionen låg henne nära hjärtat, hon besökte gärna gudstjänsterna i Boliden. Dit färdades hon sommartid på cykel. 85 åAnna Brännström på äldre dagar. Okänd fotograf. Privat bildsamling. r gammal, 1956 cyklade hon de dryga två kilometerna från hemmet i Bjurliden till kapellet i Boliden för att närvara på sin systerdotterdotters vigsel. Det var min mormors syster som gifte sig då.

Anna var en duktig kvinna. Hon lagade "hopkok" mot gulsot. Vad "kuren" bestod av vet jag inte. Utan att på något sätt smutskasta henne har det berättats för mig att hon av sin systerdotters man kallades för "Morgon- och Aftonposten" eftersom hon hade så mycket skvaller att komma med. Anna höll sig alltid uppdaterad om vad som hände, inte bara i bygden utan även på andra håll. Som person var hon gladlynt och sällskaplig.

90 år ung insomnade Anna 29 augusti 1961 på kronikerhemmet i Jörn efter en lång tids sjukdom. Hon hade dessförinnan sedan cirka 1955 bott hos en ogift son i Bjurliden. Exakt när hon flyttade till sjukhemmet i Jörn vet jag inte. Frid över deras minnen!

Maria Katarina Olofsdotter gift Andersson. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Maria Katarina Olofsdotter föddes i Hällfors, Burträsk som dotter till krononybyggaren Olof Hindriksson därstädes och hans hustru Elsa Johansdotter. 19 år gammal fick Maria Katarina tjänst som piga i Åbyn, Burträsk. Några år senare arbetade hon som piga i Ljusvattnet, också det inom Burträsk socken. 1823 vände hon hem till sina föräldrar och syskon i Hällfors. I december samma år fick hon en son utom äktenskapet.1828 vigdes hon med Olof Andersson f. 13 maj 1807 från Ljusvattnet, Burträsk. I äktenskapet föddes fem döttrar. 1838 blev makarna bönder i Brännbergsliden, Burträsk. 9 juli 1887 avled Olof. Maria Katarina vårdades i hemmet av ogifta dottern Eva Maria. 1 juli 1901, i en ålder av 102 år, 4 månader och 19 dagar avled Maria Katarina.

Samma år som Maria Katarina fyllde 100 år skrev Skellefteå Nya Tidning den 23/11 en artikel om henne. De skrev bland annat: "Med det jäktande liv som i vår tid föres inom alla samhällslager bli de höga åldringarne allt sällsyntare och ännu sällsyntare äro de, som i sin ålders höst kunna glädja sig åt så gott som obruten wigör och goda kroppskrafter. I Burträsk socken i Westerbotten finnes emellertid en gumma, som om hon lefwer över nyåret, kan skåda tillbaka på en livslängd, som infallit under icke mindre än tre sekler. En läkare bördig från Sundsvall, har under ett förordnande uppe i dessa trakter, aflagt ett besök hos den gamla och meddelat Sundsvallsposten följande skildring deraf: Omkring 9 km från Burträsks kyrkoby, ett stycke på sidan om gamla landsvägen, ligger en enstaka by, kallad Brännbergsliden. Jag hade hört, att der skulle finnas en gumma, om 100 år och då jag förut aldrig hade warit i tillfälle se eller komma i beröring med någon person äldre än 85 år beslöt jag en dag att göra den åldriga ett besök. Jag tog skjuts å gästgifwaregården och anlände efter en färd i sakta skridt (det war i wärsta regnperioden i början av oktober) till hennes bostad. Ditkommen emottogs jag på trappan av gummans 66-åriga ogifta dotter Ewa, kallad "den unga flickan", och fördes in i stugan, som bestod af ett torftigt rum, der wid spiseln satt en kwinna, af hwars yttre jag slöt, att hon war den eftersökta.

-Mor, doktorn är här. Detta dotterns tilltal kom gumman att stiga upp från spiseln, der hon just war i färd med att koka sitt aftonkaffe och gå öfwer golfwet fram emot bordet hwarpå stod en lampa.Hwad som härvid genast frapperade mig, war den spänstighet, med hwilken hon rörde sig och detta gaf, sedan öfliga helsningar utbytts, en osökt anledning till samtalets början.-Gumman är duktig att gå, ser jag.-Åh ja, går wäl an-swarade hon något stött och i en ton, som angaf, att hon ej tycktes upplagd för något samtal, men dottern, som war mycket frispråkig, berättade då, hurusom gumman dagen förut utan käpp gått 1 1/2 km till ett kafferep.Då jag emellertid önskade tala wid gumman själf, sökte jag genom litet medfördt win, som hon tacksamt antog, få henne stimulerad, hwilket lyckades, så att hon på min uppmaning kunder berätta, hurusom hon hette Maria Katarina Olofsdotter och war född den 19 februari 1799. Hennes senaste födelsedag hade warit särskildt högtidlig, derigenom att ortens presterskap och en del andra personer uppvaktat gumman med presenter och lyckönskningar. Hon var enka sedan 10 år tillbaka, då hennes man, som war torpare, dog 80-årig. Hennes närmaste stöd war nu den ofwannämnda 66-åriga dottern, som om dagarna war borta på arbete, och genom hwilken hon hade sitt lifsuppehälle. Hon hyste och uttalade stor afsky för att lefwa på fattigwården.

-Men kan gumman reda sig ensam om dagarne, när Ewa skall vara borta?

-Åh det går bra det-blef hennes korta, men twärsäkra swar. Under samtalets gång hade jag tillfälle att få en klar bild af det för många åldringar karaktäristiska, säregna förhållander, att de wäl minnas forntida händelser, men oklart och stundom ej als nutida. Så t.ex. erinrade sig denna gumma ryssarnes framfart och härjningar i Westerbotten 1809. Hon war ju då blott ett barn men kunde likwäl beskrifwa en del saker riktigt i detalj. Särskildt intressant war att höra hennes lifliga berättelse om, hurusom, sedan fred blivit sluten, tre ryssar kommit ridande genom Burträsk och frågat ett par infödingar om wägen åt ett visst håll. De båda Burträskborna hade wäl wisat wägen, men okunniga om ingången fred, sändt efter ryssarne ett par kulor, som dödat twå aw dem, hwilkas hästar de bemäktat sig.Den tredje lyckades undkomma och inberättade saken till högkwarteret, der förbittringen blew så stor, att krig ånyo höll på att utbryta och försoning enbart kunde winnas genom att de båda "skyttarne" utlemnades åt ryssarne, som uppställde och nedsköto dem utanför Burträsk gästgifwaregård, en händelse, hwartill gumman warit åsyna wittne.Detta och mera från hennes barndomstid berättade hon tydligt och korrekt, men för hwad som passerat på hennes ålderdom, och i dessa saker måste hennes dotter alltid komma henne till hjelp.Också gaf hon upprepade gånger sitt missnöje till känna med nutida seder och anordningar, i hwilka hon ej rätt hwäl tycktes trifwas. "Annorlunda war det gammalt"-sade hon ofta och med en min, som nogsamt wittnade om, hwad hon tänkte.-Orkar gumman wara uppe hwarje dag och har gumman alltid varit frisk?

-Jag stiger upp hwarje dag kl. 8 och kan wara uppe till kl. 9 om det gäller. Frisk har jag alltid warit, så när som, på en gång, jag minns inte när det war. Dottern upplyste nu, att hon warit sängliggande några dagar för 5 år sedan och af symptomen att döma tycktes gumman ha fått göra bekantskap med en så modern sjukdom som influensa. Jag passade nu på och gjorde en kort undersökning av hennes kroppstillstånd. Kroppen war af medellängd, hullet reduceradt, dock ej till ytterlighet. Muskulaturen särskildt å händerna, som i öfrigt wisade förändringar, atrörisk. Hufwudet betäckt med ett tätt sittande långt hår, som ännu ej war fullständigt grånadt, Pannan och ansiktet i öfrigt djupt rynkat. Fullständig blindhet å vänster öga. Med det högra kunde hon jämförelsewis god syn och kunde med tillhjelp av glasögon läsa i en bok. Hörseln förswagad. Dock kunde hon uppfatta pickandet af ett tidur, som lades tätt till örat. Hjertwerksamheten något oregelbunden och wisade tecken till ökadt tryck i kärlsystemet. Också kändes pulsarterna starkt kalkwandlande, nästan så hårda som blyertspenna under fingret. Pulsen liten, långsam och något oregelbunden. Från lungor och matsmältningsorgan intet att anmärka. "Räkna i hufwudet" kunde hon rätt bra, men skrifwa hade hon aldrig fått lära sig. Då jag märkte att gumman under uppehållet med mig blifwit trött, bröt jag upp, stickande i hennes hand en blank twå-krona, hwarför hon wisade sin tacksamhet genom en nigning, inför hwilken jag i betraktande af hennes wördnadsvärda ålder verkligen kände mig enkel.21 december samma år publicerade SNT (Skellefteå Nya Tidning) samma foto som det nedan och skrev exempelvis: Den märkliga hufvudbonad hvari hon afbildats, kunde lika väl som gumman förtjena sitt eget kapitel. Ty lika gammaldags som gumman väl kan sägas vara, lika antik är hufvudbonaden, "mössa och stycke" som den benämnes. Mössan utgöres af en pappstomme som är öfverklädd med sidensarge af hvit eller blå, alltid ljus färg. Baktill å densamma sitter en stor rosett af samma färg som mössan. "Stycket" bestod af fina spetsar, som sattes framtill och gingo inunder mössan.Det hela är en återstod från gammal tid. Maria Katarina är farmorsmor till bland andra advokaten Henning Sjöström och hans bror journalisten Ernst Sjöström.

Per och Erika Marklund. Vigda 1901. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.Per Gustafsson Marklund föddes 1877-05-19 i Bjurliden, Skellefteå som son till Gustaf Fredriksson Marklund och hans hustru Stina-Lisa Larsdotter. Per saknas i födelse- och dopboken, vilket även prästen har noterat i en församlingsbok. Per uppgav sig själv vara född 1877-05-15, men i den första husförhörslängden anges han vara född 19/5 1877. När han dör uppges hans födelsedatum vara 9/5.

18 år gammal 1895 fick Per tjänst som dräng hos Jonas Andersson med familj i Tjärn, Skellefteå. Han blev kvar där i ett år. Därefter flyttade han hem till föräldrar och syskon i Bjurliden. Per träffade Erika Margareta Eriksdotter från Finnforsberget. Hon var född 3 april 1881 och ett av sju syskon. Per och Erika vigdes 1901 av komminister Albert Markgren.

Per och Erika bodde först i Bjurliden där deras två äldsta barn föddes 1902 och 1904. 1906 blev de krononybyggare i Forsberget, Skellefteå. Där föddes och växte ytterligare sju barn upp. Ett av barnen blev bara fyra dagar gammalt. När sjunde barnet, Karl Ivar, föddes 15 januari 1919 avled Erika i barnsängsfeber samma dag. Ivar fick därför växa upp hos sin faster Margareta i Bjurliden. Per blev alltså änkeman och ensam med den stora barnaskaran. I grannbyn Högnäsfors bodde dock en kvinna som blev änka 15 dagar efter att Per hade blivit änkeman. Hon hette Ida Johanna Persdotter Sjöman f. 1876Per och Ida Marklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. -07-21 och hade varit gift med Lars Anton Marklund (inte släkt med Per Marklund). De hade åtta barn tillsammans. Av dessa åtta barn förlorade Ida sex genom döden. Ida var född och uppvuxen i Högnäsfors där hon tillbringade nästan hela sitt liv. Hon var dotter till hemmansägare Per Sjöman och hans maka Amalia Lindqvist.

Per Marklund och Ida Sjöman ingick äktenskap 1922. På nyårsaftonen samma år drabbades familjen på nytt av sorg. Pers dotter från första äktenskapet, Emmy, dog 6 år gammal efter en tids sjukdom. Per och Ida flyttade till Högnäsfors 1923. De övertog hemmanet där Ida förut hade bott med sin förra make. I hushållet bodde Per och Ida med Pers sju barn samt fyra av Idas barn från hennes tidigare äktenskap. 1925 dog Idas son Johan Alexander. 1929 dog även hennes son Lars Signar.

23 maj 1934 avled ytterligare en av Pers döttrar, kappsömmerskan Alice. Hon blev 24 år gammal. Hon hade genomgått en lyckad blindtarmsinflammation 1 maj men bukhinneinflammation tillstötte som ändade hennes liv. Hon var då trolovad.

Per Marklund. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Per hade länge haft dålig syn. Eventuellt hade han skadat synen vid något tillfälle men det talades även om grön starr, något som hans far hade. Per hade varit till Umeå för en ögonoperation och hustrun Ida brukade droppa något i hans ögon, antagligen ögondroppar för att sänka trycket i ögonen. Han kom hem alldeles kolsvart från sitt arbete vid kolugnarna i Granfors, Skellefteå. Det var nog i mitten av 1940-talet. Trots sin dåliga syn snickrade Per leksaker av trä. På hans skrivbord fanns radergummi samt blyerts- och bläckpennor. Dessa skrivdon använde han därför att han var brevbärare på sträckan Krångfors, Brännfors, Holmfors, Dalfors och Holmlund. Han cyklade, eventuellt hade han också en lättviktsmotorcykel, annars traskade han. Per var en timid och snäll pEn av Per Marklunds namnteckningar i logen på Finnforsberget. Foto: Anton Rosendahl.erson.

På gården i Finnforsberget där Erika, Pers första hustru, växte upp finns en gammal rundloge. Där finns Per och Erikas namn samt några datum inristade. Kanske skrevs det när Per var och hälsade på Erika. Innan slåttern började brukade Per "pinna" räfsorna och han sysslade också ofta med att laga cykeldäckens slangar under sommaren. Eftersom han cyklade mycket i sitt yrke nöttes nog cykeldäcken och även slangarna, ganska mycket.

"Tant Ida" var en språksam och gästfri kvinna. När hon fyllde 80 år skrevs det om henne att hon var: "synnerligen pigg för sin ålder, såväl kroppsligt som själsligt". Trots flera motgångar i livet behöll hon sitt glada humör.

Per och Ida bodde kvar i Högnäsfors fram till 1941 när de bosatte sig i ett hus de flyttat från Granfors kraftstation till en plats nära landsvägen i Forsberget. Där står det kvar än i dag.  En månad innan Idas bortgång hade makarna flyttat till Brännanhemmet i Skellefteå. Ida dog 30 mars 1960, 83 år och Per två år senare, 8 mars 1962, 84 år.

Alexander och Anna Degerstedt 1938. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Magnus Alexander Degerstedt föddes 12 februari 1898 i Degerbyn, Skellefteå som son till fältjägaren samt hemmansägaren Anton Olofsson Degerstedt och hans hustru Margareta Kristina Burstrand. Alexander var yngst i en stor syskonskara som även bestod av barn från faderns tidigare äktenskap. Alexander övertog vid 16 års ålder hemmanet efter sin far. Att bruka en så stor gård vid så ung ålder var inte lätt. Vid flera tillfällen var det både jobbigt och påfrestande för honom. Med tålmodighet, gott humör och initiativförmåga har han burit vedermödorna. Om det goda lynnet vittnade inte minst det faktum att tre finska barn under fem års tid erhöll den bästa omvårdnaden hos makarna Degerstedt. Trots långa arbetsdagar som ägnades åt att sköta den stora gården i Degerbyn, lade även Alexander tid på den kristliga verksamheten där söndagsskolan låg honom närmast hjärtat. I flera års tid var han ledare för söndagsskolan i byn. Dessutom innehade han några förtroendeuppdrag. Han var ledamot i Skellefteå sockens socialnämnd och ordförande i Degerbyns vägförening. Därutöver var han med och bildade Skellefteå norra jordbrukskassa 1935.

Alexander vigdes 1938 med Anna Karolina Viklund f. 1899-05-03 i Vikfors, Skellefteå. Hennes föräldrar var skiftesgodeman Salomon Viklund och hans maka Maria född Andersson. Anna var kusin till min farfarsfar.

Under sin uppväxt vistades Anna som fosterdotter i Bergsbyn, Skellefteå hos Seth Ögren med familj. Anna ville lära sig spela piano, "det måste du ju få", hade hennes far sagt så hon fick åka till Stockholm och lärde sig spela piano där. Det var ju inte så vanligt på den tiden att en kvinna från landsbygden i Västerbotten spelade piano. Åren 1933-1936 var Anna föreståndarinna för ålderdomshemmet i Lövånger. Anna levde efter devisen att "skjut inte upp till morgondagen det du kan göra i dag." Med sitt hurtiga och livliga humör var hon omtyckt av grannar samt inom den stora vänkretsen. Liksom sin make var hon kristligt intresserad och missionen vurmade hon starkt för.

1961 sålde makarna jordbruket i Degerbyn och två år senare flyttade de till Prästbordet i Skellefteå. Anna gick bort 18 november 1974 på Skellefteå lasarett, 75 år. Alexander, som var en trevlig och hygglig person, avled torsdagen 16 augusti 1979 på Skellefteå lasaretts långvårdsavdelning. Han blev 80 år och sörjdes närmast av en syster samt en brorson.

Hjalmar Furberg Stövernäs. Foto: Sundborg & Lindberg Skellefteå. Privat bildsamling. Karl Hjalmar Furberg föddes 20 mars 1888 i Stövernäs, SkelleAnna Lundström gift Furberg. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. fteå som ett av nio barn till hemmansägaren och skiftesgodemannen Jakob Larsson Furberg samt hans hustru Anna Karolina Nilsdotter.

Hjalmar vigdes 8 december 1913 med min mormors fars kusin Anna Lovisa Lundström f. 1888-04-11 från Strömfors, Skellefteå. Hennes föräldrar var Sven Svensson Lundström och hans hustru Hedda Margareta Johansdotter. Hjalmar och Anna övertog hälften av hans föräldrahem i Stövernäs. Den andra halvan ägdes av Hjalmars bror Nils. Två pojkar kom till världen åren 1914 och 1915. Midsommaren 1919 drabbades familjen av en stor sorg när Hjalmars hustru Anna avled i sviterna av tuberkulos den 20 juni. Hon blev 31 år gammal.

Hjalmar gifte om sig 1922-04-09 med Elin (Ellen) Kristina Melander f. 1895-12-05 från Stöverfors, Skellefteå, dotter till bonden Gustaf Larsson Melander och hans maka Klara Maria Nilsdotter. Hjalmar och Elin blev föräldrar till tre barn.

Utöver jordbruket som Furberg hade utökat och förbättrat, ägnade han sig även åt en hel del annat. Under första världskriget startade han en slakterirörelse som han drev ett tiotal år. Sedan han så småningom avvecklat denna verksamhet blev han intresserad av skogs- och trävaruaffärer. Han var verksam som faktor (trävaruuppköpare) vid skogsbolaget Mo & Domsjö AB och därefter hos jägmästare Konrad Beling i Skellefteå.

Hemmanet i Stövernäs överlät makarna till ena sonen hösten 1947 när Elin och Hjalmar flyttade till Degerbyn i Skellefteå där de uppfört en gård. Snabbt blev Hjalmar omtyckt av sina nya grannar men det var inte så konstigt eftersom han var känd som en trevlig karl i Stövernäs. Tanken var att han skulle slå sig till ro i Degerbyn men som den arbetsmänniska han var blev det inte så. Han ägnade sig åt gårdens skötsel. Hjalmar var medlem i kyrkobrödrakåren samt EFS och tillsammans med hustrun Elin var han en flitig kyrkobesökare.

Hjalmar var spänstig och vital för sin ålder. 70 år gammal promenerade han rak i ryggen. Hans okuvliga optimism och ungdomliga sinne gjorde att man förgäves sökte efter ålderssymtom hos honom.

Elin gick bort 10 februari 1972. Hjalmar avled torsdagen 27 juli samma år på Skellefteå lasarett. De senaste två åren hade han tillsammans med sin maka vistats på Brännanhemmet i Skellefteå.

Manny Linder. Foto: J. E. Harnesk, Boden. Privat bildsamling. Johan Manny (Holmberg) Linder föddes i Östra Stavträsk, Jörn 1887-04-17 som äldste son till Per Anton Holmberg och hans hustru Johanna Elisabeth Almlöf. När Manny var tre år gammal avled hans far. Två år senare, 1892, flyttade han med sin mor och sin yngre bror till Norsjö. De bodde hos Mannys morfar och hans andra hustru samt några av morfaderns barn från första äktenskapet. I december 1895 flyttade Manny tillbaka till Östra Stavträsk, Jörn. Där blev han fosterbarn hos makarna Nikanor Linder och Emma Fredrika Boström. I samband med detta fick Manny sina fosterföräldrars efternamn Linder.

Manny vigdes 22 december 1912 med Hilma Fredrika BränHilma Brännström gift Linder. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. nström f. 1887-02-19 i Kankberg, Jörn. Hon var dotter till Jonas Johansson Brännström och hans hustru Emma Fredrika Jonsdotter. Året efter Manny och Hilmas giftermål avled fostermodern Emma Fredrika Boström. Fosterfadern Nikanor Linder gifte om sig med Anna Maria Johansson f. 1883-01-02 i Skellefteå. I Manny och Hilmas äktenskap föddes fyra barn, två flickor och två pojkar. Dessutom bodde en fosterson hos familjen.

Manny var känd som en duktig jordbrukare. Trots att han hade mycket att syssla med hemma på gården hade han innehaft några kommunala uppdrag, bland annat som ledamot i kommunalnämnden och i taxeringsnämnden. Han var trevligt till sin personlighet och allmänt omtyckt i byn. Det "Linderska" hemmet var alltid öppet för gäster.

Hilma var en hemmets kvinna. Hon tyckte om att slöjda. I hemmet fanns flera olika slöjdarbeten som vittnade om hennes skicklighet och kunnighet inom detta gebit. Tack vara hennes gladlynta, gästfria och humana sätt var det alltid angenämt att besöka familjen Linders hem.

Efter en tids sjukdom avled Manny två dagar efter sin 64-årsdag, 19 april 1951. Hilma flyttade till Jörn på 1960-talet och 1976 till Furugården i Jörn. 90 år fyllda var hon fortfarande pigg och vital för sin ålder. Hon deltog i olika kurser som anordnades på Furugården. Hon gick bort 3 april 1978, 91 år ung.

Alfred och Sofia Marklund. Foto: Sundborg & Lindberg, Skellefteå. Privat bildsamling. Jonas Alfred Marklund såg dagens ljus 20 januari 1875 i Holmselet, Skellefteå. Han hade sex syskon. Föräldrarna var Jonas Nilsson Marklund från Karsträsk, Skellefteå och Anna Karolina Östensdotter från Holmselet.

Alfred vigdes 9 december 1900 med Linda Margareta Jonsson som var fem dagar yngre än honom, hon var alltså född 25 januari 1875 i Nyholm, Skellefteå som dotter till Jonas Jonsson och Klara Nilsdotter. Linda var barn nummer två i en syskonskara på sex.

Alfred och Linda blev föräldrar till två barn, en dotter och en son. När sonen var drygt ett år gammal avled Linda i reumatisk feber 20 juli 1905. Alfred gifte om sig 4 november 1906 med min mormors fars kusin Sofia "Fia" Margareta Svensson född 9 juni 1876 i Svanström, Skellefteå. Samma år flyttade familjen till Högnäsfors, Skellefteå där de köpt ett hemman. Där föddes Sofia och AlfredAlfred Marklund och Sofia Svensson. Vigda 1906. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.s tre gemensamma barn. 1940 sålde makarna gården i Högnäsfors och bodde något år i Svanström innan de flyttade till Bjurliden, Skellefteå. 

Alfred var känd som en duktig jordbrukare men han var även byns allt-i-allo. Han anlitades flitigt av byborna för skriftliga göromål som bouppteckningar, arvskiften, deklarationer och liknande. Kanske var det så att gamla takter satt i honom? Han hade nämligen under flera års tid varit ledamot i socknens taxeringsnämnd och dessutom mantalsskrivningsombud. Marklund hade alltid varit varmt religiös, vilket visade sig i att han i 30 års tid var sekreterare i Bruträsks DUF. I Bjurlidens missionsförening hade han innehaft uppdraget som kassör. Ofta besökte han Bolidens kapell, där få människor torde ha varit så intresserade lyssnare som honom.

Som person var Alfred gladlynt, lojal och utrustad med en god portion humor. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig många vänner. Omtyckt var han i alla kretsar. Tisdagen 13 mars 1951 avled han hastigt i sitt hem, 76 år gammal.

Sofia var en duktig bondhustru och en förträfflig person med en ungdomlig arbetslust. Gästvänlig och vänfast var hon också. 1952, efter makens död, flyttade hon till pensionärshemmet i Boliden. Hon avled dock på sjukhemmet i Sunnanå, söndagen den 28 november 1954, 78 år ung. Hon efterlämnade endast ljusa minnen och sörjdes förutom familjen av flertalet nära vänner.

Hulda f. Nilsson och Erik Eriksson. Vigda 1896. Foto: Ad. Lidwall, Tidaholm. Privat bildsamling. Erik Johan "Stor-Erik" Eriksson föddes 7 oktober 1876 i Finnforsberget, Skellefteå. Hans föräldrar hette Anders Eriksson och Ulrika Jonsdotter. Redan som 16-åring fick "Stor-Erik" ge sig ut för att tjäna pengar. Han arbetade exempelvis med byggandet av stambanedelen Kusfors-Jörn. Sedan ungdomen hade han varit en varm vän av skytterörelsen och han var en av initiativtagarna till bildandet av Bolidens skytteförening. Han ingick äktenskap 1896 med Hulda Matilda Nilsson f. 1872-03-05 från Räftkläppen, Skellefteå, dotter till nämndeman Nils Nilsson och hans hustru Matilda Gustafsdotter. Huldas far Nils ägde även ett hemman i Bjurvattnet vilket Hulda och Erik övertog i samband med deras giftermål. Erik upparbetade hemmanet och 1939 bestod gårdens kreaturbesättning av 1-2 hästar, 8-10 kor, 4 grisar, 20 får och 1 tjur. Dessutom fanns en traktor samt en lastbil på gården.

Vid sidan av jordbruket arbetade Eriksson även som vägvakt. Han hStor-Erik och Hulda Eriksson. Foto: O. Dahlkvist. Privat bildsamling. ade goda förutsättningar för kommunala uppdrag men inte så mycket tid för detta. Dock så tillhörde han under en period taxeringsnämnden i kommunen. "Stor-Erik" var även intresserad av skogsavverkning och hemmansaffärer.

I sin omgivning var han känd som en hjälpsam och förträfflig granne. Hans generositet visade sig inte minst vid missionsförsäljningar och annan form av hjälpverksamhet. Lillhemmet i Skellefteå och hednamissionen låg honom nära hjärtat. På senare år deltog han gärna i religiösa sammankomster i byn eller i Bolidens kapell. Han bistod även sina grannar med tips och hjälp, särskilt när det handlade om deklarationer samt andra skrivgöromål. Optimistisk, glad och pratsam var tre utmärkande egenskaper hos honom. Tack vare detta hade han skaffat sig flertalet vänner.

Liksom sin make var Hulda gladlynt och godhjärtad, varför hon var uppskattad bland byborna. Tystlåten och lugn var hon också. Hennes liv präglades av arbete och åter arbete. Hon var en gästvänlig kvinna som hade skaffat sig många vänner. Hulda somnade in i hemmet den 13 augusti 1946, efter en kort tids sjukdom. Hon var inne på sitt 74:e levnadsår. "Stor-Erik" var sjuk de sista två månaderna av sitt liv och vistades då hos äldste sonen bussdirektör "Kalle" Eriksson i Skellefteå. Där avled han 1 maj 1949, 72 år gammal.

Hulda och Erik Eriksson. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Hulda Eriksson f. Nilsson. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.

Nybrännlid-Olov med hustru Lydia och sonen Knut. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Olov Valfrid Johansson Lindgren, kallad "Nybrännlid-Olov", föddes 24 augusti 1859 i Innansjön, Burträsk som ett av sju barn till Johan Fredriksson och Greta Stina Olofsdotter. 1866 flyttade familjen till Nybrännliden. Familjen var dock inte de första som hade bott i byn. Soldaten Per Käck född 1788, också han från Innansjön gifte sig med Anna Redlig från samma by. De "drog till skogs" och fann en plats i Nybrännliden där de byggde ett soldattorp åt sig själva och sina barn. Husgrunderna efter deras stuga syns nog än i dag men om familjen Käcks liv finns inte så mycket information att hitta. Johan Fredriksson med familj valde att slå sig ner cirka 600 meter från platsen där familjen Käck bodde. Sommaren 1870 nästan exakt för 150 år sedan, avled Johan Fredriksson i sviterna av lunginflammation. Han hade uppfört många byggnader, bland annat en åttakantig byggnad samt en rundloge i Nybrännliden. Modern Margareta Kristina gifte om sig med Olof Gustaf Sjöström. I deras äktenskap föddes fem barn, Olov Valfrid fick alltså fem halvsyskon. O.G. Sjöström och Margareta Kristina blev med andra ord advokaten Henning Sjöströms farföräldrar.

Olov Valfrid tog sig efternamnet Lindgren cirka 1883 i samband med sitt giftermål med Karolina Elisabet Olofsdotter f. 1864-05-20 i Robertsfors. Hennes familj flyttade 1882 till Sikfors, Burträsk där fadern var skogvaktare. De blev föräldrar till en son och en dotter. Elisabet avled i mitten av februari 1891 av okänd sjukdom.

Olov gifte om sig i januari 1892 med Hilda Kristina Öman f. 15 mars 1872 i Andersfors, Burträsk, hon hade varit piga hos familjen. I ungefär samma veva köpte Olov gården av sin styvfar O.G. Sjöström. Den sistnämnde flyttade med sin hustru, Margareta Kristina, till Bergsvedjan, Burträsk där de bodde en tid. Olof Gustaf avled 1913 i Bergviken och Margareta Kristina gick bort fem år senare. I Olov Lindgrens andra äktenskap såg sex barn dagens ljus innan sorgen på nytt kom att drabba honom och barnen. Hustrun Hilda gick bort i juni 1902 efter ett tioårigt äktenskap. Olov vigdes för tredje gången i januari 1903 med LYDIA Margareta Lindmark f. 28 mars 1883 i Ljusvattnet, Burträsk. I deras äktenskap kom tretton barn till världen, Olov Lindgren blev alltså far till 21 barn. Fyra av barnen i det sistnämnda giftet dog som små, två samma dag som de föddes och ett tredje barn dog blott en dag gammalt. Yngste sonen dog 5 år gammal. Ett av dessa barn från tredje giftermålet, hette Peder. Han gifte sig med min morfars syster och de bosatte sig i Kalvträsk.

I sina krafts dagar var Olov en idog och arbetsam man. Han var en duktig jordbrukare och hade nyodlat mark i Nybrännliden. Totalt fanns det 11 hektar åkermark på hemmanet. Med tiden kunde gården föda sju till åtta kor, får, gris och kalvar samt en häst. Hästen var ju oumbärlig vid odlingen och i skogen på vintern. Olov var väldigt stark, sägs det. Han hade ärvt sin styrka av sin morfar Olof Andersson, gift med Maria Katarina Olofsdotter i Brännbergsliden som blev 102 år gammal. Det berättas att Olof Andersson en gång var i Gammelbyn, Burträsk samt bar en tjärtunna i vardera handen, från gamla gästgivaregården till kyrkan och tillbaka. I varje tunna fanns det 48 kannor tjära, d.v.s. cirka 160 kg. Ett rep eller något liknande var draget runt tunnorna så att han hade något att hålla i.

I början av 1900-talet köpte Robertsfors AB skogen i Nybrännliden för 12000 kr, men Olov Lindgren tvingades, som var vanligt på den tiden, köpa tillbaka avstyckningen (gårdstomten). Om åborna hade varit envisa lär de ha fått tomten gratis av bolaget.

Böndagshelgen efter midsommar 1919 var det en stor fest i Burträsk. På kvällen var det dans på Västomvikens relativt nya dansbana. Hjalmar Strid satt där ensam och spelade på fiol den allmänt omtyckta "Under Paris broar". När refrängen "Det var i Haga park" skrålades mer än sjöngs tyckte man att det var rena rama Burträsktoppen. Olov Lindgren deltog i denna fest. Han rörde sig fram i maklig takt. Armarna snurrade som väderkvarnsvingar. Han liknade en skuggboxare. Olov var i toppform eftersom han hade fått "en knapp i västen". Han verkade vara väldigt stark men bråkade inte eller slet någon i kläderna. "Han är inte så farlig som han ser ut. Han är en klok och fin man, så ni behöver inte vara rädda." Dessa ord yttrade den fridsamme fjärdingsmannen Lövroth om Nybrännli-Olov.

På ålderns höst blev Olov Lindgren religiös och brann för att man skulle arrangera byaböner i småbyarna. Flera sådana anordnades i Nybrännliden med omnejd. Det var Olov själv som läste bönerna och följde i princip ritualerna för en högmässa. Orglar var ovanliga ute i byarna men istället fanns "n'Jan Nilsa däri Sikfarsom". Han tjänstgjorde vid bönerna såsom uppsjungare, som det kallades.

På Burträsk sjukstuga, där Olov Lindgren vårdats en tid och varit sängliggande, avled han 2 april 1930. Efter makens död lämnade Lydia och sju av barnen Nybrännliden för Innansjön där de bodde i två år. Det värsta under tiden familjen bodde i Nybrännliden var nog barnens skolgång. Sex km hade de till skolan i Storbrännan. Vilket barn vill färdas så långt på morgonen och på kvällen? I dag finns det väg till Nybrännliden och många andra mindre tidigare boplatser.

1932 gifte Lydia om sig med änkemannen Fredrik Vilhelm Fredriksson i Västomsundet, Burträsk. Han var född 30 mars 1879. Lydia avled 25/11 1949 efter en tids sjukdom på Burträsk sjukstuga. Hon var vid sin bortgång bosatt i Innansjön. Fredrik dog 28 juni 1961 i Burträsk. Lydia var en trevlig och gästfri kvinna som var omtyckt av alla hon hade kommit i kontakt med.

Vilhelmina Mina Bexelius f. Nordsvan. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Josefina Vilhelmina "Mina" Nordsvan föddes 21 september 1859 och växte upp i Hortlax, Piteå. Hennes far, Michael Nordsvan var skeppare, modern hette Josefina Johansdotter Dahlberg. "Mina" var äldst av åtta syskon. Hon avlade telegrafistexamen 1879. Under de närmast efterföljande åren hade hon tjänst vid telegrafistationerna i Piteå, Töre och Kalix. 1883 dog fadern. 1883-1885 sommarvikarierade "Mina" som telegrafist vid telegrafstationen i Lövånger. 1885 flyttade modern och alla barnen till Piteå stad. 1888 fick Mina fast tjänst som telegrafist vid stationen i Sikeå, Bygdeå. Hon innehade den tjänsten till år 1894 när hon lämnade för flytt till Kalix men redan året efter återvände hon till Sikeå. Där stannade hon till 1902 när hon ingick äktenskap med handlare Johan Bexelius från Mångbyn, Lövånger. 

"Mina" var särskilt avhållen som telegrafist av allmänheten för sitt alltid trevliga och hjälpsamma sätt. Ett fint bevis på denna uppskattning tog hon emot när hon lämnade Sikeå, i form av en textad tacksamhetsadress från Bygdeå kommun och dess invånare.

Efter att fru Nordsvan hade slutat sitt jobb som telegrafist var hon värdinna i det gästvänliga Bexeliuska hemmet i Mångbyn, som hon skötte väldigt bra. Hon var en fin person, varmhjärtad och sympatisk. Ett av hennes stora intressen var missionen, för den offrade hon både tid och omtanke. "Mina" var även medlem i Mångbyn-Broänges syförening. "Mina" Bexelius avled 10 januari 1935 av lunginflammation. Hon hade många vänner som ärligt deltog i sorgen efter henne. Mycket folk följde henne till den sista vilan. Hennes närmast efterlevande var maken Johan Bexelius, fosterdottern Rut född Hägglund och två systrar. Må hon vila i frid!

Bexeliusgården i Mångbyn. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Mina Nordsvan gift Bexelius. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Bror Holmström, Bergsbyn, Skellefteå. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Hemmansägare Bror Anton Holmström föddes 9 december 1877 i Bergsbyn, Skellefteå. Hans föräldrar var bonden Martin Holmström och hans hustru Eva Magdalena Vikström. Bror hade åtta syskon. I unga år övertog han sina föräldrars jordbruk i Bergsbyn. Han gifte sig med Alma Gustava Boström f. 1878-08-17 från Morön, Skellefteå. Inom äktenskapet föddes fem barn. En stor sorg för makarna var när äldste sonen Abel avled 1924 i sviterna av bland annat lunginflammation på Skellefteå lasarett.

Bror efterträdde sin far som byaålderman, en befattning han innehade i 32 års tid. I 35 år var han förman vid Bure AB för timmersorteringen i Skellefteälven. I sin hemby stod Holmström alltid till förfogande för byborna. Han bistod vid boutredningar, upprättande av arvskiften, deklarationer, etcetera.

Så småningom började hans arbetskapacitet, pålitlighet och allmänintresse att anlitas för offentliga uppdrag vilka alla han skötte exemplariskt.

I 40 år satt han i taxeringsnämnden och nästan lika länge i fastighetstaxeringen. När kommunfullmäktige infördes i Skellefteå blev Bror Holmström självklart utsedd till ledamot och tillhörde den liksom beredningsutskottet i flera perioder. Dessutom var han ledamot i folkskolestyrelsen sedan dess begynnelse i Skellefteå landsförsamling, ledamot av vägfullmäktige i Skelleftebygdens vägdistrikt en lång tid, ordförande i valnämnden för Bergsbyns valdistrikt, styrelseledamot i Skellefteå sparbank, ledamot av hälsovårdsnämnden i Skelleftestrands municipalsamhälle, revisor för Skellefteå tingslags räkenskaper och för Skellefteå sockens brandkårsstyrelse. Därtill innehade Bror uppgiften som ledamot av markegångsnämnden, mantalsskrivningsombud, brandombud inom sin hemby, av länsstyrelsen utsedd värderingsman vid strandsyner med mera.

Hans prestation utmärkte sig av en varm ideell livssyn, som visade sig i bland annat det arbete för missionen som han hade lagt ner. Holmström var också en stark nykterhetsförespråkare. Trots sitt intensiva värv vandrade Bror Holmström stilla och tryggt genom livet. Han skötte sitt jobb och sina förtroendeuppdrag säkert och felfritt. Med sin tjänstvillighet att ge en hjälpande hand där så behövdes, hade han erhållit uppskattning, medkänsla och ärlig vänskap i de vidaste kretsarna.

På sin 70-årsdag uppvaktades han med start redan kl. 5 på morgonen. Hyllningarna bestod av musik, sång och tal. Därefter kom grannar, släkt och vänner för att fira honom. Senare på dagen gratulerades han av olika representanter för de olika organisationer och sammanslutningar som han var delaktig i. Det blev nog ett minne för livet för Bror Holmström. 76 år gammal avled Bror Holmström, den 4 februari 1954. Hustrun Alma avled 1952-03-16.

Valborg och Karl Forssell. Vigda 1927. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl August Forssell föddes 30 april 1896 i Svanström, Skellefteå som son till Anders Persson Forssell och hans hustru Eva Lisa Nyström. Karl var sin hembygd trogen hela livet. Han hade en arbetskapacitet av stora mått. Samma år som guldmalmen hittades på Fågelmyran i nuvarande Boliden, dvs. 1924, köpte Karl halva föräldrahemmanet i Svanström, Skellefteå. När han köpte gården födde den endast tre kor men han uppodlade fyra hektar och 1943 klarade marken av att ge mat till sju kor två hästar, ungdjur och en gris. Tre år senare födde marken tio kor och häst. För att Karl skulle få användning av sin arbetsvilja, inköpte han 1942 ett närliggande hemman. Karl Forssells jordbruk var ett av de största och mest välvårdade i byn. Såsom byasmed och speciellt plogbilssmed hade Karl gjort sig välbekant inom de vidaste kretsarna. Han hade inte mycket tid över för fritidsintressen men när tiden tillät, gav han sig gärna ut på jaktstigen. Karl var medlem av RLF, mejeri- slakteri- och kalkbruksföreningen i Svanström.

Karl hittade sin hustru i Holmfors. Valborg Johanna Forssell f. 1905-06-07 blev hans livskamrat. Hennes föräldrar var Nils-Olof "Nirs-Orsa" Forssell och Anna Viktoria Marklund. Karl och Valborg vigdes 30 oktober 1927. I unga år hade Valborg plats som hembiträde i Kåbdalis i Norrbotten. Hennes största intresse var hemmet och familjen. Valborg blev mor till fyra barn. En stor sorg för Karl och Valborg var när dottern Anna-Lisa avled på Skellefteå lasarett 14 år gammal 17 juni 1947 i sviterna av sockersjuka (diabetes) efter några dagars sjukhusvistelse.

Knappt ett år senare drabbades makarna ånyo av sorg.Sonen Anders (namne med sin farfar), tre år gammal, drunknade i Klintforsån. Han lekte på gården, som ligger alldeles bredvid ån, tillsammans med sin 11-åriga syster. När hon under ett par minuter gjorde ett ärende i den intilliggande ladugårdsbyggnaden försvann pojken. Något vittne till vad som hände fanns inte men av allt att döma hade han kommit ut på den ganska branta och halkiga slänten ned mot älven samt rutschat ner i vattnet som länge varit ofruset. Olyckshändelsen inträffade vid 17-tiden på eftermiddagen. Så fort man fick veta vad som hade hänt påbörjades efterforskningar efter den lille gossen. Han hittades i vattnet ett hundratal meter längre nedströms efter älven. Anders fördes i bil till läkare i Boliden men där konstaterades att han hade lämnat jordelivet. 14 april 1948 ägde denna mycket tragiska händelse rum. Nu hade föräldrarna "bara" kvar två av sina fyra barn i livet.1976 flyttade Karl och Valborg till Sjungande Dalen i Skellefteå där de bodde fram till sin död. Karl gick bort 2 mars 1978, Valborg dog 25/10 1979. Frid över deras minnen!

Karl Ludvig Vikström, Nedre Bäck. Foto: O. P. Engström, Piteå. Privat bildsamling. Byggmästare Karl Ludvig Vikström föddes 14 juli 1862 i Nedre Bäck, Skellefteå som yngst av tre barn till Olof "Ol-Orsa" Vikström och hans hustru Anna Katarina Bergström. Redan som pojke hade K. L. börjat intressera sig för det tekniska. Det var således ganska naturligt för honom, att han kom med idén att bygga en damm med vattenhjul, där de kunde slipa liarna, då de var i Bäckänget i slåttern. Bäcken är i norra delen av Bäckänget delad i två vattenfall. I det ena byggdes vattenhjul med slipsten och i den andra bäckfåran en skurdamm för reglering av vattentillförseln. Dammen var gjord av friskt, bilat timmer. 

Om detta var Vikströms första försök i byggbranschen, var det verkligen inte det sista. För honom blev det som för Karl XII: "Detta skall hädanefter bliva min musik." I vuxen ålder tillverkade han dessutom en flerstämmig orgel, vilken helt och hållet var ett handarbete, även stämmorna samt tangenterna. Orgeln såldes till Johan "Janne" Andersson i Risbölenoret. "Janne" hade en son som hette August. Vid den sistnämndes bortgång inropades orgeln på auktion och hamnade i Lövånger. 

Det berättas att K. L. Vikström vid 20 års ålder tillsammans med några kompisar reste till Båtvik, Byske, ett sågverk med tre ramar. Där stannade han i några år som sågare. Därefter gick resan vidare till Munksund, Piteå sommaren 1888. Ett sågverk som bestod av tolv ramar. Där träffade han Johanna Kristina Bergström född 30 oktober 1860 från Arnäs, Ångermanland. De gifte sig 15 juli samma år. 1892 flyttade makarna till Nedre Bäck, Skellefteå där de övertog Karl Ludvigs barndomshem tre år senare. 1893 avled Johanna Kristina i lungsot. Äktenskapet blev barnlöst. 22 juni 1902 gifte Karl Ludvig om sig med Katarina Augusta Karlsson f. 1867-01-22 från Risböle, Lövånger. De blev föräldrar till en dotter och en son. 

K. L. Vikström var byggmästare och fick med tiden smeknamnet "Byggen". Han ritade och uppförde ett flertal sågverk, kvarnar och spånhyvlar som drevs av ett vattenhjul. Även mindre kraftverk i byggde han i olika vattendrag. Vikström var begåvad med en särskild humor. Den kom väl till användning för honom som arbetsledare och byggmästare såväl som i umgänget med grannarna i byn. En tillrättavisning i jobbet kom ofta blandad med en gnutta humor, som framkallade ett gott skratt, vilket lättade stämningen. Han såg på sig själv med samma skämtlynne.

Ritning över vattensåg i Nedre Bäck som K. L. Vikström uppfört. Privat samling. Okänd fotograf.

Han talade om att han en gång var på en byggarbetsplats där han var tvungen att stanna över helgen. För att få lite motion tog han på sin lediga tid en spatserkäpp, som någon av herrarna lämnat i farstun, och gick en runda i samhället. Han svängde runt med käppen, och rätt som det var så slog han sig rakt i pannan. "Men, yttrade han, då skyndade jag och såg mig om, om någon sett missödet." Tydligen var han inte så van vid dylika manér.

K. L. Vikström var mycket ömhjärtad om de som var sjuka och behövde hjälp. En gång var han på besök hos en änka. Hon hade en flicka som hade kommit hem från södra Sverige och hon var inte riktigt frisk. Han tycktes förstå att hon kanske kunde ha äggvita (kallas även albuminuri eller proteinuri reds. anm.) Det hade han själv haft och det tyckte han var en svår sjukdom. När han följande dag kom till mejeriet för att avlämna mjölken. Det var vanligt att man stannade en stund i mejeriets stora invägningsrum för att diskutera aktuella frågor. Han berättade då hur det förhöll sig med den sjuka flickan och tyckte att det var oförlåtligt av dem, som grannar, att inte ordna så att hon fick komma till läkaren i Skellefteå för undersökning. Man beslöt att genast vidtala Johan Forsberg att skjutsa henne till doktorn och byamännen skulle betala resan.

Beskedet från läkaren visade att det inte var något fel på tösens hälsa och att det nog skulle ordna sig med tiden. Efter hemkomsten från Skellefteå blev det snart känt i byn vilken sjukdom det var fråga om, och när K. L.  kommande dag kom till mejeriet med mjölken, frågade en av de närvarande spetsfundigt, hur det var för honom när han var som ovannämnda flicka. Svaret lät inte vänta på sig: "He skå jig tala om för däg att om du fatt försök henderna, nog hava flisern gatt borti tannom a dä." (Det ska jag tala om för dig att om du fått försöka det där, nog har flisor gått ur tänderna av dig.) Ett vanligt uttryck på den tiden. Vikström var sällan mållös.

1916, mitt under brinnande världskrig, uppstod en viss brist på importvaror som exempelvis fotogen och oljor, tenn, koppartråd med mera. Därför bestämde sig byggmästare Karl Ludvig Vikström för att bygga en kraftstation i anslutning till den vattendrivna ramsågen i byn. En mindre tillbyggnad byggdes för detta ändamål på norra sidan av sågen och där placerades generatorn med tillhörande instrument. Turbinen var på 5 hk och tillverkad vid Ursvikens mekaniska verkstad. Generatorn med tillhörande instrument och en del armatur, köptes från Skellefteå Ångbryggeri AB när de kunde erhålla ström från kraftverket i Finnfors.

Kraftstationen var belägen drygt 400 meter från Vikströms gård och för att kunna fjärrmanövrera den placerades linskivor i ledningsstoplarna. I dessa placerades grova järntrådar, vilka var kopplade till turbinen. Hemma vid fastigheten var en snäckväxel monterad på utsidan av väggen. På insidan fanns en voltmätare och en ratt, där man kunde starta och stanna maskineriet samt reglera till önskad spänning.

På hösten samma år var allt klart för provkörning. Det var en stor upplevelse när strömmen släpptes på och de 20 ljuspunkterna spred sitt sken. Allt fungerade klockrent. Redan samma kväll kom de första intresserade från byn för att titta. En man var känd för att vara ytterst rapp i munnen. Han sa till Vikström: "Veisst fa I ga hit om he jer vackert ver å sätt me attve knuten å lääs tininga, I hall a si se ill vä den belysning I hav hääm?" (Visst får jag gå hit om det är vackert väder och sätta mig utmed knuten och läsa tidningen, jag håller att se så illa med den belysning jag har hemma). Vikström svarade: "Jåå, veisst fa du he, män he jett vara Skelletblae du lääs!" (Ja, visst får du det, men det måste vara Skelleftebladet du läser).

Ljust värre var det hos Karl Ludvig och hans familj när de hade dragit in elektricitet i sitt hem. En av grannarna kom på besök. K. L. satt och läste tidningen. Denne såväl som övriga bybor satt vid sina karbidlampor som visserligen gav ledljus men som självklart aldrig kunde jämföras med elljus. Vikström utbrast: "Jig ha tainkt att däm som läsa Skelletbladet däm ska fa seitt inni köken, men däm som läsa Norran däm ska fa seitt uta bron." (Jag har tänkt att de som läser Skelleftebladet de ska få sitta inne i köket men de som läser Norran de ska få sitta ute på bron). Vikström höll själv Skelleftebladet och Aftonbladet med bilagan Brokiga blad.

Under den första tiden kraftstationen var i bruk försåg den nämligen endast Vikströms fastighet med elektricitet. Ett par närliggande fastigheter fick sent på hösten 1916 respektive nästkommande år elström inmonterat. Installationerna begränsades till några ljuspunkter i varje fastighet. 1917 var bristen på fotogen påtaglig, varför byborna tvingades skaffa karbidlampor. Denna åtgärd medförde att byborna redan året därpå inledde förhandlingar med Vikström om att få bilda en förening och driva kraftstationen gemensamt. Så blev det också. Mer om den föreningens historia en annan gång.

Varje höst när släkten från Stockholm var hemma i Risböle på semester, brukade man anordna en jaktdag på sjöfågel i Bäckfjärden. Detta var i seklets början varför cykel ej var vanligt förekommande, utan K. L. Vikström kom gående finklädd med bössa över axeln och hade förmodligen rott efter Storträsket. När han kom tillbaka på kvällen frågade en granne hur det hade gått med andjakten. Han replikerade: "Ja, he ha vöre eitt förfärligt bombardemang uti Bäckfjölom, men naga sjöfågla hava ve eint fatt." (Ja, det har varit ett förfärligt bombardemang i Bäckfjärden, men några sjöfåglar har vi inte fått).

Vid tiden för första världskriget var Vikström tillsammans med sina svågrar delägare i det så kallade Trust bolag med ångsåg på Kolgrundet. Skog inköptes som rotposter från byarna i närheten. De flesta bönderna i Risböle och Nedre Bäck var med i timmerkörningen, så även K. L. Vikström. Det ville sig dock inte bättre att hans märr fick en skada i lokstaden, så han tvingades att sluta med timmerkörningen och kom aldrig tillbaka den vintern. Svågern K. G. Karlsson kom under våren på besök och passade då på att fråga hur det var med märren. K. L. svarade: "Jig knoog å tjöör gönniga inni Bäckänge, men jig hav ein förfärligt stor krakhop ätter mä." (Jag knogar och kör gödning i Bäckänget, men jag har en förfärligt stor hop av kråkor efter mig).

Vikström besökte ofta sin svåger Johan Forsberg. En varm sommardag satte de sig på brunnen vid ladugården för att samspråka. Det var troligtvis något intressant, då brukade K. L. lägga ena benet över knäet och svänga med foten. Detta observerade en bagge som gick och betade på gården. Det dröjde inte länge förrän han backade, tog sats och fick in en fullträff på smalbenet. K. L. svor och baggen fick en spark så att han rullade flera varv efter marken.

Karl Ludvig Vikström hade Nedre Bäcks första bil som han köpte 1924. Det var en T-ford. K. L. Vikström avled 76 år gammal 29 maj 1939. Hustrun Augusta avled fem år senare, 1944-02-21.

Maria och Viktor Larsson, Ragvaldsträsk. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Per Viktor Larsson föddes och växte upp i Ragvaldsträsk, Skellefteå som ett av tretton barn till bonden Nils Johan Larsson och hans hustru Elisabeth Karolina Persdotter. Några av syskonen dog som små. 1889 delade Viktor och brodern Algot på hemmanet som tillhört deras släkt i nio generationer. Algot erhöll stamhemmanet medan Viktor fick en avstyckad del av densamma. 1905 uppförde Viktor en ny mangårdsbyggnad på gården. 

1910-11-27 vigdes Viktor med Maria Augusta Hedström från ÖsMaria Hedström gift Larsson. Foto: Jonas Nordstrand. Privat bildsamling. tra Hjoggböle, Skellefteå. Hon såg dagens ljus 27 juni 1874 som äldst i en syskonskara på tre barn. Föräldrarna var August Andersson Hedström och Eva Greta Olofsdotter. Eftersom Marias far dog i maj 1883, när hon var nästan nio år gammal, blev hon fosterbarn 1888 hos makarna Anders Gustaf Andersson och hans hustru Greta Ulrika Holmgren i Svarttjärn, Lövånger. Maria stannade hos dem i fyra år tills hon 1892 flyttade till Ragvaldsträsk, Skellefteå. Där bodde hennes mor som hade gift om sig med änkemannen Joakim Andersson, de fick två söner tillsammans. Ett år senare erhöll Maria tjänst som piga hos Lars Anton Eriksson med familj i nämnda by. 1895 återvände hon hem till sin mor och styvfar. I tre års tid mellan 1899-1902 arbetade Maria som piga hos rådman David Reinhold Markstedt med familj i Skellefteå stad. Det sistnämnda året kom hon tillbaka till sin mor i Ragvaldsträsk. Hon övergick sen till att bli bondmor i samband med sitt giftermål. I äktenskapet mellan Viktor och Maria föddes två söner, dessutom fick Viktor en son med en kvinna som bodde hos dem. Maria gick bort 68 år gammal 14 augusti 1932. Av Marias totalt fem syskon var hon den enda som gifte sig och bildade familj. De övriga syskonen dog ogifta i olika sjukdomaMarias fosterföräldrar Anders Gustaf Andersson med hustru Margareta Ulrika Holmgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling. r. 

Vid sidan av jordbruket ägnade sig Viktor åt snickeri och smide, inom vilka områden han var väldigt duktig. Han anlitades ofta av andra för hjälp med dylika arbeten. 1939 sålde han hemmanet till två av sina söner hos vilka han bodde och hjälpte till med sysslorna. 

Larsson var också en humorist av hög kvalitet. Trots sina egna vedermödor i livet lockade han med sin humor både yngre samt äldre till att glömma alla hemskheter och att istället se det positiva i tillvaron. Det var därför aldrig trist i Viktors närvaro, utan det var istället flera klangfulla skratt som ljöd i hans omgivning. Han var alltid gladlynt och en person som det var enkelt att komma överens med. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig en stor vänkrets. Viktor Larsson avled på midsommaraftonen 1953 (19/6). 74 år ung blev han.

Garvare Zackarias Nilsson. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Zackarias föddes i Strandfors, Nysätra 6 januari 1871 men växte upp i Flarken som näst yngst i en syskonskara på åtta barn. Hans föräldrar var bonden Nils Nilsson och hans hustru Magdalena Charlotta Andersdotter. När Zackarias var 11 år gammal, 1882, avled hans far 59 år gammal. Två av Zackarias bröder tog sig efternamnet Forsberg, men själv behöll han efternamnet Nilsson efter fadern.

År 1888 blev Zackarias dräng hos sin äldre bror Olof Edvard Nilsson med familj. De hade köpt sig en gård i byn Hörnäs, Nysätra. Redan året därpå, dvs. 1889 flyttade Zackarias till Byske. Där var han dräng och lärling hos garvaren Ardent Björkman med familj. Hos honom lärde sig både Zackarias och yngre brodern Gustaf garveriyrket. Zackarias blev kvar där i knappt fyra år innan han på våren 1893 flyttade hem till Nysätra igen. Han bosatte sig i Nybyn tillsammans med sin bror. Där startade Zackarias både garveri- och skomakerirörelse. Med tiden utvidgades verksamheten till att även innefatta skoaffär. Gustaf gifte sig 1897 och bildade familj i Nybyn. Zackarias gifte sig 1905 med Selma Augusta Vidmark. Makarna fick fem barn i äktenskapet. Barnen tog sig efternamnet Essner.

Cirka 1931 avvecklades garveriet. Han hade fullt sjå med att sköta skoaffären. Denna såldes omkring 1942. Efter hustruns bortgång 11 juli 1934 vistades Zackarias hos sina fem barn. Som affärsidkare var han samvetsgrann och rättvis. Som person var han munter och inbjudande. I yngre år var han verksam inom nykterhetsrörelsen. Han arbetade ihärdigt i IOGT-logen Trofast. Under tiden Nysätra var eget vägdistrikt var han i flera år deras kassör och styrelseledamot. Han hade också en del andra förtroendeuppdrag. Överallt var han respekterad och omtyckt.

Zackarias avled 26 juli 1951 på sjukstugan i Nordmaling. Han var vid sitt frånfälle 80 år gammal. Hans bortgång kom oväntat. I många år bodde han hos sina barn i Stockholm och Nordmaling. Varenda år åkte han till Nysätra för att hälsa på vänner och bekanta. Frid över hans minne!

Johan Pettersson, Bränna, Hökmark. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Johan Pettersson föddes 13 februari 1863 och växte upp i Frostkåge, Byske. Hans föräldrar var bonden Per Johansson och hans hustru Lovisa Johansson. Johan bodde kvar hemma på gården tills han gifte sig 2/1 1898 med Tilda Johanna Pettersson f. 1877-04-01 från Ånäset. Hon var dotter till bonden Per Pettersson och hans hustru Eva Christina Nilsdotter.

Johan och Tilda köpte en gård i Frostkåge samma år som de gifte sig. Där föddes sonen Valfrid Johannes 16 mars 1899. Året därpå, den 10 april, avled Tilda i lunginflammation. Johan gifte om sig 19/1 1902 med Helena Holmgren f. 20/7 1870 i Byske. I slutet av juni 1914 flyttade familjen till Hökmark, Lövånger där de hade köpt ett hemman, gården kallas för "Bränna". Det fanns en annan Johan Pettersson som bodde på den så kallade Hallbacken i Hökmark, icke att förväxla med denna Johan Pettersson. 

Redan i ungdomen började Johan att ägna sig åt trävaruindustrin. Han hade anställning hos sågverkspatron Johan Olof Rydin i Ånäset i ungefär 10 år, förmodligen var det så han träffade sin första hustru Tilda. Johans redlighet och strävsamhet togs i anspråk både inom det allmänna men även inom den privata sektorn. Han var virkestummare både på vintrarna och vid skeppningarna på somrarna. Utöver det var han sockenbyggmästare i Lövångers kommun vilken befattning han hade i många år. Han åtnjöt full tillit från alla håll tack vare sitt klara omdöme och sitt praktiska sinne. Allt han gjorde var för Lövångers bästa.

Av Petterssons övriga åtaganden kan nämnas att han var revisor i vägkassan och ledamot i kommittén för Lövångers ålderdomshem. Förutom dessa sysslor hade han flera ytterligare förtroendeuppdrag. Även inom grannskapet gav han gärna en hjälpande hand om någon så önskade och tiden tillät det. Som person var Johan anspråkslös och allmänt omtyckt. Han var alltid osjälvisk och karaktärsfast när det handlade om andra människor. Han hade många vänner.

På måndagsmorgonen den 18 februari 1929, hade Johan begett sig till Vebomark för att utföra sitt dagliga jobb som tummare, när han hastigt insjuknade och insomnade några timmar senare vid 19-tiden på kvällen. Han blev 66 år ung. Hustrun Helena avled 30 november samma år. Sonen Valfrid övertog gården i Hökmark efter Johan och Helena.

Johannes Lundström Dalvik. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Mormors farbror Johannes Lundström föddes 14 december 1886 i byn Dalvik, Skellefteå i Västerbottens län. Han var barn nummer tre i en syskonskara på åtta barn till skomakaren Petter Svensson Lundström och hans hustru Emma Kristina Johansdotter Lundgren.

I sin ungdom arbetade Johannes med timmerkörning i skogen. Senare i livet livnärde han sig på hästuppfödning och jobbade med skogsarbete när han behövde pengar. Johannes köpte bland annat mycket envetna finska hästar och han hade ett oerhört bra öga för vilka hästar som gick att tämja till. Han hade bland annat en liten finsk märr som bara var 1,5 meter i mankhöjd. Detta sto drog tydligen tyngre lass än hästar som var två dm högre i manken. En anekdot om detta. Johannes och några andra kuskar skulle kappköra till Bonnstan i Skellefteå när han nyss hade köpt denna häst. Alla de andra kuskarna skrattade åt honom och körde iväg. Johannes sto var inte särskilt snabbt men hon gav inte upp och var seg. När de kom till Myckle hade han passerat alla de övriga sex ekipagen, han hade selat av hästen och utfodrat innan de andra kom fram.

I december 1912 tänkte Johannes flytta till Jukkasjärvi men han ångrade sig i sista stund och blev sin hembygd trogen hela livet. Johannes övertog 1921, tillsammans med sin äldre bror LeonJohannes bror Gunnar Lundström, undertecknads mormors far, med hästen Putte som Johannes hade fött upp. Okänd fotograf. Privat bildsamling. ard, hemgården i Dalvik efter fadern. Han delade rum på övervåningen tillsammans med just Leonard.

Johannes gifte sig aldrig. Han saknade dock inte kvinnligt sällskap men bytte ofta flickvän eftersom han var så blyg. Han hade nog blivit lite avskräckt av sina argsinta systrar. Johannes var en bra granne och enligt vad som berättats en ganska slarvig person men han var också oförarglig. Han var väldigt snäll och hade alltid tid för sina syskonbarn. Om någon var ledsen, var det han som fick barnen på gott humör igen.

Precis som sina bröder Arvid och Leonard brukade Johannes snurra på sin mustasch. De hade ganska ovårdat hår. Min mormor som var utbildad frisör ville därför inte klippa dem. Det fick deras bror Gunnar, (min mormors far), göra istället. 12 april 1965 somnade Johannes in på Norsjö sjukstuga 78 år gammal. Han är begravd på Bolidens kyrkogård tillsammans med brodern Leonard. 

Maria och Karl Boström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Min farmors moster Anna Maria Sandström föddes 7 juni 1879 i Svarttjärn, Lövånger som äldst av tre döttrar till smeden Albert Sandström och hans hustru Maria Fredrika Persdotter. Familjen bodde i ett litet torp som bestod av ett rum och kök. Dessutom fanns ett rum som Albert använde som smedja. På gården odlades säd och potatis. En gris, en ko och höns fanns på gården. Familjen var mycket fattig och inte blev det bättre av att Maria Fredrika avled 1895, 45 år gammal. Det berättas att Albert Sandström tvingades att lämna sitt torp på grund av sin fattigdom och att några vänner senare hjälpte honom att köpa tillbaka gården men om det stämmer vet jag inte.

20 år gammal 1899 kom Maria Sandström som piga till inspektör K.E. Vesterlund vid Klemensnäs sågverk utanför Skellefteå. Hon stannade där till året därpå när hon flyttade till Furunäs och fick tjänst hos rättaren Johan Lindfors med familj. (Rättare är en äldre titel för en förman vid ett större jordbruk).

1902 gifte sig Maria med Karl "Kalle" Ferdinand Boström född 1881-03-22 från Furunäs, Ursviken. De bosatte sig där och i äktenskapet föddes fem barn. "Kalle" arbetade sedan ungdomen som slipare hos AB Scharins söner i Klemensnäs. Han rökte pipa. Karl Boström var en skötsam och ambitiös man som aldrig tvekade att ge en hjälpande hand till sina medmänniskor om det behövdes. När barnbarnen var på besök och kammade honom i håret, då mådde han väldigt bra. Vid ett tillfälle hade ett av barnbarnen spelat fotboll och råkat krossa en fönsterruta på deras hus. "Kalle" bytte fönsterrutan och sa sedan till barnbarnet: "Nu spelar du inte fotboll mer hemma. Nu går du ner till fotbollsplanen och spelar." (Det fanns en fotbollsplan ett stenkast från deras gård).

Det fanns alltid något att äta i det Boströmska hemmet eftersom Maria Boström i maj 1967. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Maria tyckte om att laga mat och att baka. Hon bakade bland annat bröd och pepparkakor. Hon handarbetade också mycket. När dottern Agnes födde sin tredje son 1943 sa barnmorskan Adelina (en granne som var allt-i-allo) till Agnes äldsta son Gösta: "Spring nu till mormor och berätta att mamma har fött en son". Gösta kom inspringande till mormor Maria för att meddela vad som hade hänt. Han hade så bråttom att han ramlade när han kom in till Maria som stod och stekte köttbullar. Han utbrast: "Mamma har fött en son". "Äh, vart he ein pojkfuling igen!" sa Maria som nog liksom Agnes hade hoppats på en flicka därför att Agnes redan hade blivit mor till två pojkar.

Trots flera motgångar i livet höll makarna Boström humöret uppe. "Kalle" överlevde två av barnen och en svärson, Maria levde längre än tre av sina barn, en svärson samt ett barnbarn.

"Kalle" var en gladlynt och snäll man. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig flertalet vänner. Han blev sjuk och avled 23 maj 1952 i sitt hem. Hans hälsa hade sviktat och han hade en tid vårdats på Skellefteå lasarett.

Snällare människa än Maria fick man leta efter. Hon var mån om att alla skulle må bra och hade ofta förmaningsord till sina närmaste. Ett barnbarn har beskrivit henne som "en underbar människa". Hon brukade ge tiokronor till sina barnbarn vilket ju var ganska mycket pengar på den tiden (1940- och 1950-talen). Hon var en religiös och tystlåten kvinna. Missionsföreningen låg henne varmt om hjärtat. Maria var allmänt omtyckt in sin omgivning för sin goda personlighet.

Ett hårt slag för Maria var när "Kalle" gick bort. Efter det bodde hon bland annat i åtta år hos dottern Agnes och hennes make Bertil i Furunäs. Agnes blev sjuk och klarade inte av att ta hand om sin åldriga mor varför Maria fick flytta in på äldreboendet Strandgården i Skellefteå 1966. Strax innan Maria avled fick hon besök av ett av sina barnbarn med familj. Hon låg till sängs och sa med glimten i ögat: "Jag vet inte om jag ska be doktorn om p-piller, det finns så snygga manliga sköterskor här." Maria gick bort 5 januari 1970 på Skellefteå lasarett, 90 år ung.