Ivar och Svea Marklund. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Karl Ivar Marklund föddes 15 januari 1919 i Forsberget, Skellefteå som yngste son till Per Gustafsson Marklund, barnfödd i Bjurliden och hans första hustru Erika Margareta Eriksson, bördig från Finnforsberget. Samtidigt som Ivar föddes avled Erika i barnsängsfeber. Ivar kom därför att växa upp hos sin faster Margareta Lundberg i Bjurliden, Boliden. Hur gammal Ivar var när han kom dit vet jag inte men det var nog strax efter födseln. Han stannade där fram tills Margareta avled 1931. Därefter bodde han på övervåningen hos hennes son, hans kusin Andreas Lindström. Ivar bodde där fram till 1944 när han gifte sig med Svea Persson f. 1923-09-27 i Hammerdal, Jämtland. När hon var fyra år gammal flyttade hon med sina föräldrar och sin två år yngre syster till Strömfors, Boliden. Hennes far hade fått jobb som gruvarbetare i Boliden. Svea hade från år 1940 arbetat som tjänarinna hos Karl och Elsa Andersson i Bjurliden.

Ivar och Svea köpte en gård i Bjurliden där de skapade sig ett fint hem. Från 1943 och fram till sin pensionering arbetade Ivar hos Boliden Mineral. Det har berättats för mig att särskilt Svea var väldigt pedant av sig. På gården var gräsmattan alltid fin och välklippt. Grusgången var dessutom välkrattad, så när man besökte dem visste man inte var man skulle gå för att inte förstöra något av detta... Svea rökte inte men när de fick besökare som rökte sprang hon efter dem med askkoppen och ville att de skulle fimpa. Hon var religiös och deltog ofta i olika sammankomster i Bolidens kapell/kyrka. Ivar följde med som sällskap, vare sig han ville eller inte.

Vid sidan av sitt arbete hos Bolidenbolaget tyckte Ivar mycket om att snickra och att teckna. När han blev pensionär var han ofta i PRO:s hobbyverkstad och tillverkade olika saker. Ivar tecknade och skickade iväg sina teckningar för att få omdöme om dessa. Han fick alltid lovord för det han hade tecknat. Här nedan syns några av hans teckningar.

En av Ivars teckningar. Privat bildsamling.

Ivar och Svea fick inga barn men de hade god kontakt med sina syskonbarn. Deras fotoalbum och Ivars pärm med hans teckningar finns i dag i min ägo. Ett av hans syskonbarn gav dem till mig och sa: "Jag tror att de är på en bra plats nu." Ivar och min mormors mor var kusiner.

1998 flyttade Ivar och Svea till Skogsbackens äldreboende i Boliden där de fick god omvårdnad. Svea gick bort 19 januari 2003 och Ivar avled 18 december 2007. 

En av Ivars teckningar. Privat bildsamling.En av Ivar Marklunds teckningar. Privat bildsamling.

En av Ivars teckningar. Privat bildsamling.

En av Ivar Marklunds teckningar. Privat bildsamling.

Leonard Lundström. Foto: Atelier Fos, Kiruna. Privat bildsamling. Min mormors äldsta farbror Petter Leonard Lundström föddLeonard Lundström. Foto: Sundborg & Lindberg, Skellefteå. Privat bildsamling. es 7 september 1880 i Strömfors utanför nuvarande Boliden som son till Petter "Per Swensa" Lundström, från Strömfors och hans hustru Emma Kristina Johansdotter Lundgren, bördig från Södra Grundfors. Från sju års ålder växte Leonard upp i Dalvik utanför nuvarande Boliden dit familjen då hade flyttat. I unga år arbetade Leonard åt SJ i Kiruna. Tillsammans med sin bror Johannes övertog han 1921 gården i Dalvik efter fadern. På gården bodde också en ogift syster. Vid sidan av jordbruket arbetade han i cirka 20 år hos Bolidens gruvaktiebolag. Han hade en knallert, en slags "cykelmoped" som han körde till och från jobbet i Boliden.

Leonard var nog lite frusen av sig. Han satt ofta i gungstolen vid spisen för värmens skull. Han hade kanske något fel på skelettet, för han kunde nästan snurra underbenen runt varandra. Han hade möjligen "gummiben".

Leonard var väldigt musikalisk av sig. Han spelade ofta på danser. De instrument han bemästrade var fiol, cittra, orgel och gitarr. Han var nog för blyg för att själv dansa och blev ogift livet ut.

Dessutom var han en mycket duktig snickare. Han hade gjort alla möblerna som fanns hemma i huset. Han tillverkade alltifrån möbler och musikinstrument till båtar.

Lundströms fritidsintressen vaLeonard Lundström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. r jakt och fiske. Ekorrjakt hade han tidigare intresserat sig för men på senare år främst älgjakt. Älg jagade han med bland annat två av sina brorsöner. Leonard fick en gång frågan om vilka som var med i jaktlaget och jagade älg. Han svarade: "He jer jig å nager gammgubba!" (Det är jag och några gamla gubbar). Så sa han trots att han själv var äldst i jaktlaget...

Leonard var 1,72 m lång och ovanligt frisk för sin ålder. Långt upp i åren utförde han olika dagsverken på gården. Sympatisk var han till sin personlighet. När hans bror, min mormors far Gunnar, låg för döden 1958 sade Leonard: "När man pratar med någon som är döende ska man bara prata om det som är roligt." Det var klokt sagt av honom tycker jag.

Han avled på Skellefteå lasarett 19 mars 1968, 87 år gammal.

Ingrid och Hjalmar Morén. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl Hjalmar Morén föddes 18 juni 1905 i Bergviken, Burträsk som näst äldst i en syskonskara på nio barn till mästersmeden samt bonden Karl August Morén och hans hustru Augustina f. Sjöström. Hjalmar gick i sin faders fotspår och fick grundlig utbildning i både smide samt brunnsborrning. Det sistnämnda ett krävande yrke som han arbetade med fram till 1953 när trästocksmetoden började tas ur bruk. Morén var dessutom snickare, murare och en mycket mångsidig man som på grund av sin kunskap hade mycket att göra tillsammans med skötseln av jordbruket. Han snickrade möbler och jordbruksredskap. Hemmanet, som var halva fadershemmanet, övertog han i samband med sitt giftermål 1937 med min farmors kusin Ingrid Margareta Rönnkvist f. 1912-07-26 i Renfors, Burträsk, dotter till Jonas Anton Rönnkvist och hans maka Sofia Margareta Olofsson. I deras hem fostrades tre barn. Hemmanet i Bergviken var obebyggt när makarna tog över det varför Hjalmar uppförde både bostadshus samt tillhörande byggnader. Han anlitades ofta av andra vid husbyggnationer. Dessutom var Morén en skicklig jordbrukare.

Hjalmar Morén hade dessutom ett ideellt sinne och ett intresse för sång. När Åbyns kyrkokör bildades 1926 var han med. Träningen ägde rum i samhället (Burträsk). Att resa 8 km för varje repetition avskräckte honom aldrig. När kören framträdde på de flesta ställen inom stiftet från Nordmaling i söder till Norsjö i norr var Hjalmar allt som oftast med och lät sin vackra stämma ljuda. I Burträsk kyrkokör var Hjalmar verksam i 55 år! Han var söndagsskollärare i Gammelbyn åren 1931-1937 och därefter i många år i sin hemby Bergviken.

Förutom sång var jakt och fiske stora intressen för Hjalmar Morén som också var en stor humorist. Som pensionär ägnade han sig åt träslöjd. Han tillverkade bland annat brudkistor och fina barnstolar. Personligen var Morén glad och snäll. Cirka 70 år gammal tog han körkort. Hans första bil var en SAAB. Den körde han av vägen, en annan bil han hade brann. Han lyckades också med konststycket att köra på en hare trots väldigt låg hastighet. Några av hans barnbarn hyrde en moviebox och visade honom Albert och Herbert. Oj vad Hjalmar skrattade då.

Hans hustru Ingrid var en duktig husmor. Hennes hobbys var blommor, sång och musik. Hon var ledare för söndagsskolan i sin hemby Renfors i flera år och lade ner mycket arbete för missionen. Liksom sin make var hon länge aktiv i Burträsk kyrkokör. Gladlynt och vänlig var hon till sin läggning. Ingrid hade haft lätt för att få vänner. Hon avled på Burträsk sjukstuga lördagen 29 december 1973, 61 år. Hjalmar gick bort torsdagen 22 augusti 1991 på Skellefteå lasarett, 86 år.

Frans och Selma Bergvall. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Frans Johan Bergvall föddes 27 november 1888 och växte upp i Forsberget, Skellefteå som ett av elva syskon. Föräldrarna var Lars Anton Bergvall, född i Vikborg, Norsjö och hans hustru Christina Margareta Jonsdotter, uppvuxen i Forsberget. Frans var den lilla byn trogen hela sitt liv med undantag för en kortare tid när han arbetade vid gruvorna i Koskullskulle. I unga år och så länge krafterna var med honom, ägnade han sig åt skogs-, sten- och flottningsarbete eller åt jordbruk samt vägbygge. När Skellefteå stad byggde kraftverket i Finnfors, var Bergvall en av arbetarna där. Hans hälsa försämrades med åren och efter att han hade blivit änkeman orkade han inte med tyngre sysslor. Trots både sjukdomar och motgångar i livet, höll Frans alltid humöret uppe. Personligen var han en timid, präktig och sympatisk människa.

Samma år som Selma Lagerlöf tilldelades nobelpriset i litteratur, (1909), gifte sig Frans med hennes namne, nämligen Selma Kristina Bergström, barnfödd 12 juli 1886 i Brännfors, Skellefteå som dotter till Johan Hansson Bergström, bördig från Ragvaldsträsk och hans maka Fredrika Karlsdotter, härstammande från Brännfors. Frans och Selma övertog en del av hans barndomshem i Forsberget. I deras äktenskap föddes fem barn, tre döttrar och två söner. En stor sorg för familjen var när näst äldsta dottern gick bort på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom, blott 28 år. Om Selma vet jag tyvärr inte så mycket. Hon avled 17 januari 1951. I flera års tid fick Frans god omvårdnad av sin yngsta dotter, efter att hustrun hade dött. Bergvall somnade in torsdagen 14 april 1960 efter att ha vårdats på lasarettet i Skellefteå och på Jörns kronikerhem.

Johannes och Hulda Boman. Fotot är troligen taget i samband med deras förlovning. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Johannes Boman föddes i Långselet, Skellefteå 1878-06-12 som ett av elva barn till bonden Karl Johan Jakobsson Boman, bördig från Bastuträsk by inom Norsjö församling och hans hustru Marta Stina Vikman, från Björkliden, Jörn. I Finnforsberget hittade Johannes sin hustru, Hulda Ulrika Eriksson född 9 mars 1884, hon var ett av åtta barn till bonden och handlanden Anders Eriksson, bördig från Örliden, Skellefteå samt hans maka Ulrika Jonsdotter, från Rengård, Norsjö. Johannes och Hulda vigdes i november 1902 och bosatte sig till en början i Långselet. Där föddes deras sju äldsta barn. 1916 flyttade familjen till Sörböle i Skellefteå. Ytterligare tre barn fostrades i hemmet efter flytten. Det var ett stort hemman som Johannes och Hulda ägde. Det avstyckades med tiden. Cirka 1932 såldes hemmanet till Teodor Andersson med hustru Frida och deras sju barn. Huvudbyggnaden på Bomans hemman var belägen direkt i korsningen Brogatan-Skråmträskvägen. I avstyckningsplanen hade man markerat gårdstunet som lämplig plats för kommunala byggnader. Vid sidan av arbetet med jordbruket jobbade Johannes som tummare (virkesmätare) åt bland annat Scharins söner. När han hade sålt hemmanet blev det tumning på heltid för honom. Han sparade dock några tomter för ett eget nytt hus och två tomter längs Brogatan, nr. 10 (där Bogården funnits i många år) där uppfördes garage för Vägförvaltningens väghyvlar, samt nr. 14 där ett bostadshus byggdes. 

Johannes Boman var allmänt omtyckt och uppskattad i bygden. En stor sorg för honom och för makan Hulda var när deras äldste son avled 1933, blott 30 år, i sviterna av en bilolycka. Han efterlämnade hustru och en liten dotter som sina närmaste anhöriga förutom föräldrarna. Trots att Johannes var sängliggande de sista fyra åren av livet höll han humöret uppe. Han somnade in i sitt hem den 28 april 1954, 75 år gammal. 

Hulda skötte Johannes på ett mycket kärleksfullt sätt under hans sjukdomstid. Hon var känd som en suveränt duktig och arbetsam kvinna. Med stor plikttrogenhet och omsorg skötte hon sina arbetsuppgifter i hemmet som ju bestod av flera familjemedlemmar. Snäll, gästvänlig och hederlig till sin personlighet traskade hon sin väg genom livet, respekterad samt omtyckt av såväl vänner som grannar. Efter en lång tids sjukdom lämnade hon det jordiska livet på Byske kronikerhem den 25 augusti 1961, 77 år ung. 

Lars Lundmark och Jenny Sjöman. Vigda 1921-04-03. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Lars Anton Lundmark föddes 1883-08-17 i Klintforsliden, Skellefteå som son till Anton Andersson Lundmark och hans hustru Margareta Larsdotter Marklund. 1888, när Lars var fem år gammal, flyttade familjen till Dalfors, Skellefteå. När Anton Lundmark övertog hemmanet i Dalfors fanns en inteckningsskuld på 1800 kronor kvar sedan de tidigare ägarna. Denna skuld ökades under familjen Lundmarks tid med ytterligare 3314 kr, vilket medförde att de efter 17 år tvingades att försättas i konkurs 1904. Efter konkursen bodde familjen kvar som inhyses i den sommarstuga som ännu finns kvar på gården. 1912 flyttade Anton Lundmarks till Forsbacka.

I januari 1914 flyttade Lars Lundmark till Malmberget och var verksam som gruvarbetare. 1917 återvände han hem till Forsbacka, Skellefteå. 1921 vigdes han med Jenny Elisabet Sjöman född 1890-02-12 i Högnäsfors, Skellefteå. Hennes föräldrar var f.d. fältjägaren och bonden Per Andersson Sjöman samt hans andra hustru Amalia Lindqvist. I Lars och Jennys äktenskap föddes fyra barn. Jenny arbetade en tid som piga hos sin syster Ida och hennes make Lars Anton Marklund i Högnäsfors. 18 år gammal reste Jenny till Bastuträsk för att lära sig sy hos skräddarmästare Brännström. När hon var färdigutbildad herrsömmerska färdades hon byarna runt för att sy. Jenny Sjöman blev ett välkänt namn i gårdarna runt om i bygden. Efter sitt giftermål blev hon bosatt i Forsbacka, där fortsatte hon att sy. Långt efter detta kom fortfarande folk till henne och ville ha hjälp av sömmerskan. Hälsans gåva hade hon haft hela sitt liv och var därför den Gud tacksam som hon tjänat sen ungdomen. Förutom att sy ägnade hon sig åt att sköta hemmet och barnen.

Lars Lundmark var kraftverksarbetare och uppförde familjens gård i Forsbacka som senare övertogs av yngste sonen. Lars avled i hemmet efter en tids sjukdom den 13 april 1955, 71 år. Jenny somnade in på Skellefteå lasarett 15 maj 1974, 84 år.

Oskar Forsberg med sin första hustru Tekla Zakrisson. Vigda 1918. Fotograf: Ebba Lagergren. Privat bildsamling. Johan Oskar Forsberg föddes 1895-08-23 i Kvarnfors, Jörn som äldst i en syskonskara på elva barn till Johan Anton Forsberg och hans hustru Hulda Margareta Enqvist.

Redan som väldigt ung visade Oskar intresse för yrket som handelsman. Han skaffade sig en bil, vilket inte var vanligt på den tiden för en man i hans ålder. Han åkte omkring och köpte upp bland annat hundskinn.

Han gifte sig vid 22 års ålder den 31 mars 1918 med Tekla Johanna Zakrisson, barnfödd i Tjärnliden, Jörn 1895-05-03. Hennes föräldrar var Olof Zakrisson och hans maka Kristiana Andersdotter.

Oskar och Teklas äktenskap varade inte länge. 3 september 1918, cirka fem månader efter vigseln, avled Tekla i sviterna av lunginflammation och blödning efter förlossning som det står i död- och begravningsboken. Dagen innan hade makarna blivit föräldrar till en son, Johan Edgar, som dog samma dag som han föddes. Vilken tragedi det måste ha varit för Oskar, eller "J.O." som han också kallades, att förlora både sin son och maka på två dagar.

18 oktober 1925 gifte Oskar om sig med Alma Kristina Johansson född 1898-04-22 i Storselet, Kågedalen. I början av 1920-talet idkade Forsberg under något år linjetrafik i Kågedalen. Vid samma tid bosatte han och Alma sig i Jörn där de bodde fram till 1926 när de flyttade till Strömfors, Boliden där de uppförde en gård och öppnade en livsmedelsaffär. På övervåningen bodde familjen Forsberg som med tiden utökades med tre flickor och en pojke. Dessutom tog familjen hand om en fosterflicka. På vindsvåningen inreddes också en lägenhet. Den nedre våningen bestod av butikslokal, kylrum för kött- och charkvaror, lager samt kontor. I affären såldes alla slags specerier samt färskt kött från det egna slakteriet. Vid sidan av arbetet med livsmedelsbutiken bedrev J.O. lastbilstrafik i stor omfattning. Under den första tiden som handlare i Strömfors hade Forsberg en mindre lastbil, som var tillåten på landsvägen till Skellefteå. Vägen var på 1920-talet både smal, krokig och backig. Det berättas att Oskar startade tidigt på morgonen med lastbilen för att vara framme hos grossisterna i Skellefteå då de öppnade sina lager. Han lastade varorna och mitt på dagen var han tillbaka i Strömfors. Om det behövdes kunde han hinna med två sådana resor på en dag. Forsberg levererade också varor från grossisterna till andra handlare i bygden.

I slutet av 1930-talet byggde Forsberg ett nytt slakteri på en tomt mittemot livsmedelsaffären. På den tomten hade tidigare funnits bostadslänga med verkstadslokal. Det användes sen som garage till Oskars lastbil som under andra världskriget var utrustad med gengasaggregat. En gång när bilen skulle startas fattade den eld och huset brann upp.

Cirka 1964 sålde Oskar Forsberg affärsverksamheten. I närmare 40 år hade han bedrivit affärsverksamhet i Norra Strömfors. Den drevs vidare i några år med ny ägare innan den lades ner för alltid. Slakteriet hade dessförinnan upphört sedan lång tid. Det revs och byborna ordnade en lekplats på den tomten.

Forsberg var med och startade Bolidens köpmannaförening, i vilken han bland annat hade varit styrelseledamot. I yngre år tillhörde jakt ett av hans intressen. Som person var J.O. pratsam och glad. Långt upp i åren var han fortfarande ungdomlig och spänstig. Han var också kristligt intresserad.

Alma skötte hemmet och familjen vilket hon med kärlek, arbetsamhet och kunnighet utförde på ett bra sätt. Hennes hobby var handarbete. Fru Forsberg var en gladlynt och hjälpsam kvinna. Johan Oskar Forsberg somnade in 3 april 1972 på Skelefteå lasarett, i en ålder av 76 år. Hustrun Alma gick bort 24/8 1964 på lasarettet i Skellefteå.

Celina och August Burman. Privat bildsamling. Okänd fotograf. Nils August Burman föddes 19 mars 1885 i Ljusvattnet, Burträsk som enda barnet till bonden Samuel Burman och hans hustru Anna Carolina Lindström. August tillhör den så kallade Zakris-släkten från Ljusvattnet och var hela livet sin hemby trogen.

I sin ungdom var August en idrottsman av hög klass. Han segrade i flera sprintertävlingar. Mjuk och smidig var det en relativt enkel match för honom att lyfta en 100 kg:s mjölsäck från golvet och lägga den på ryggen. Försök själv så får ni känna hur pass lätt eller tungt det är. (Undertecknad har inte försökt men kan tänka mig att det nog inte är så enkelt).

I början av juli 1916 vigdes han med sin hustru Hulda Celina Viklund född 1896-04-08 i Fisktjärnliden, Burträsk. Hon var näst äldst i en syskonskara på tio barn. Hennes föräldrar var Per Anton Viklund och Hulda Kristina Nyström.

August och Celina övertog hans faders hemman som de brukade fram till 1941 när de sålde det. Innan dess hade åtta barn fostrats i hemmet. De behöll en gårdstomt på vilken de uppförde bostadshus, där familjen vistades och hade det bra.

Hösten 1944 gav sig August ut på äventyr och en upptäcktsresa. Målet var de skånska betfälten. Från denna resa kunde han livfullt och målande beskriva en betplockares vedermödor, glädjeämnen samt övriga intryck från turen. Att han gav sig iväg visade ju på att han var ung i sinnet trots att han hade lagt de tuffa åren bakom sig. En optimistisk och ljus syn på livet hade han.

"God och glad ska människan vara" heter det ju. Burman hade tagit fasta på detta. Genom hela livet hade han haft ett glatt och jämnt humör. Som granne och medmänniska var Burman den bästa tänkbara. Ingen kunde påstå sig att inte ha blivit vänligt och humant bemött av honom. Med säkerhet kan det sägas att han saknade ovänner. Han var en mycket trevlig och social person, han talade aldrig illa om någon, ej heller blandade han sig i andras göromål. August var en god berättare som lätt och ledigt kunde underhålla besökare. Burman avled i sitt hem 15 november 1961, 76 år gammal.

Celina växte som tidigare nämnts upp i Fisktjärnliden, i en liten stuga där hon bodde med sina föräldrar och syskon. Tidigt fick hon lära sig arbeten i alla slags former, inom jordbruket samt hem och hushåll. Hon hade en aldrig sinande arbetsförmåga. Som hobby tyckte hon om att sy. Hon var en duktig sömmerska och sydde inte bara å familjens vägnar utan även åt andra. Hennes flinka fingrar skapade flertalet fina klädesplagg och vid symaskinen kom hon till rätta. Denna sidosyssla resulterade i att hon började att beställa hem tyger m.m. från olika firmor och sälja varorna. För henne blev det ett dominerande intresse och ett inkomstbringande sådant. Inte alla hade kunnat göra så mycket av den flyende tiden som hon. Tyvärr försämrades hennes hälsa med åren vilket gjorde att hon nu inte kunde prestera vad som förut varit en bagatell för henne. Liksom sin make var hon trevlig och gladlynt som person, varför hon aldrig hade haft svårt för att skaffa sig vänner.

På grund av försämrad hälsa flyttade hon till ena dottern i Bastuträsk 1962. Celina hade varit sjuk i cirka tio års tid och på Umeå lasarett somnade hon in söndagen 13 oktober 1963, i en ålder av 67 år.

Det blev en vit jul i år. Eget foto. Snölandskap i juletid. Eget foto.

Nu börjar året att närma sig sitt slut. Endast några dagar kvar innan detta på många sätt konstiga år är över. Vi får blicka framåt och hoppas på ett bra år 2021. Det kan ju knappast bli sämre än det snart gångna året. 

Julen var stillsam för min del. Jag firade hos min syster och hennes pojkvän, det var bara vi tre. Vanligtvis brukar vi vara minst tio personer på julafton men så blev det inte nu av förklarliga skäl. Hoppas att vi kan återgå till någorlunda "normalt" julfirande nästa år. 

Jag vill tacka alla er läsare för detta år så ser vi fram med tillförsikt mot nästa år. Åtminstone jag gör det. Jag önskar er ett gott slut på detta år och ett gott nytt år! 

Julkort från Uppsala postat 1969. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Årets jul blir ju, av kända skäl, annorlunda än vad vi är vana vid. Vi ska inte umgås och träffa andra personer än de vi bor med. Vi får göra det bästa av situationen och hoppas på en mer "normal" jul nästa år, att vi då får träffa våra nära och kära igen.

Jag hoppas på en vit jul i år. Just nu är det vitt här på marken men eftersom det har varit plusgrader hela helgen och ska vara så även i början på kommande vecka ser det inte så ljust ut för snön. Jag hoppas att den inte töar bort och försvinner utan att den får ligga kvar åtminstone till julafton.  

Släktforskning är ju ett intresse man kan ägna sig åt utan att behöva träffa folk. Det passar ju bra att släktforska denna jul, det tänker jag göra. Alltid finns det några "nya" uppgifter man kan hitta och fylla ut släktforskningen med. Jag har några grenar i släktträdet som behöver kompletteras. Man kan ju alltid ringa sina äldre släktingar (telefonsamtal är ju smittsäkert) och skänka de en tanke. Samtidigt kan man ju passa på att fråga de om släkten och vad de minns om sina släktingar. Glöm inte att anteckna vad som sägs, eljest är det lätt att glömma. 

Att besöka kyrkogårdar och tända ljus på sina släktingars gravar är ju också något som är smittsäkert. Det ska jag göra. De bortgångna kan också behöva omtanke så här i juletider. 

Undvik att bli smittade av covid-19 och ta hand om er. Vi får lägga detta år bakom oss och hoppas att nästa år blir bättre. Dessvärre verkar det som att vi får stå ut med smittan även i början av nästa år, innan alla har blivit vaccinerade. 

En riktigt god jul önskar jag er alla!  

Knut och Edla Lundmark. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Knut Konrad Lundmark kom till världen 4 juli 1894. Han föddes och växte upp i Degerbyn, Skellefteå som ett av åtta barn till Olof Vilhelm Lundmark och hans hustru Ida Margareta Norlund. Knut övertog gården efter sina föräldrar i samband med sitt giftermål. Hemmanet var byns största. Knut var en framstående och driftig jordbrukare. På gården bedrev han dessutom grisuppfödning i stor omfattning.

Knut Lundmark var en försynt och tillbakadragen karl. Han tyckte inte om att stå i rampljuset, ej heller gillade han allmänna uppdrag. Han trivdes bäst med att sköta sin egen gård. Knut berättade för bybor i Degerbyn om nödåret 1867 hur man på hösten endast fick en hink potatis. Däremot blev höstskörden bra och korna gav rikligt med mjölk. Kornskörden blev dock nästintill obefintlig.

1914 fanns en blåbandsförening i Degerbyn bestående av 22 medlemmar. Knut Lundmark var föreningens ordförande. Kristliga ungdomsföreningen De Våra hyrde 1940 Knut Lundmarks västerbottensgård vilken användes som sommarhem. Gården skulle fungera som ett utflyktsmål för ungdomsverksamheten. 

Tillsammans med bönderna Helge Holmstedt, Bernhard och Ferdinand Furberg köpte Knut Lundmark 1923 Degerbyns första traktor. Det var en Ford. Plogen drevs av hjul och gick inte att backa. Ett antal år senare köpte Knut Lundmark och Lasse Holmstedt en sprättmaskin som användes vid potatisupptagning. Knuts far, Olof Vilhelm Lundmark, hade år 1904 köpt en radsåningsmaskin. Tillsammans med rättaren på prostgården var han först i Skelleftebygden att skaffa en sådan maskin. 1940 inköpte Knut i lag med bönderna Bengt Degerstedt, Gunnar Degerstedt och Alexander Degerstedt byns första självbindare. Knut avled på sjukhemmet i Skellefteå 14 december 1984.

Edla Maria Lundgren föddes 28 februari 1897 och växte upp i Myckle som dotter till Per Persson Lundgren och hans hustru Emma Kristina Nilsdotter. 31 oktober 1920 gifte Edla sig med ovannämnda Knut. I äktenskapet föddes två söner. Edla var en hemmets kvinna och en duktig husmor i sina krafts dagar. Hon avled på Skellefteå lasarett 18 mars 1973.

Petter Lundström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Detta är min mormors farfar Petter Svensson Lundström, i folkmun kallad "Per Swensa". Honom skulle jag ha velat träffa. Han föddes 16 juni 1858 och växte upp i norra Strömfors utanför nuvarande Boliden som ett av sju syskon. Föräldrarna hette Sven Svensson Lundström och Greta-Stina Jonsdotter. Sven var smed. Hantverkaryrket gick i arv till sonen Petter, som var skomakare.

Petter träffade Emma Lundgren från Södra Grundfors. De gifte sig år 1880 och fick åtta barn tillsammans. De första två åren bodde de i Strömfors, därefter fem år i Åbyn, Burträsk. Sedan bar flyttlasset av till Dalvik, utanför nuvarande Boliden där de bodde resten av sina liv. När åttonde barnet Vivi föddes 1904 avled Emma i barnsäng, varför Petter blev änkeman och ensam med barnen. Han klarade inte av att ta hand om Vivi så hon fick bo hos en familj i Svanström i några år men fick senare återvända hem.

1921, när två av sönerna övertog hemmanet i Dalvik efter honom skrevs ett födorådskontrakt. Petter skulle årligen ha ett får att klippa och slakta, tio kilogram snus, fem kilogram kaffe, tio kilogram socker, förutom husrum samt annan föda. Han var en rolig man tycker jag.

Petter hade sedan ungdomen haft problem med tuberkulos och andra sjukdomar. Dessa besvär gjorde att han år 1925 tvingades att amputera vänster ben på grund av tuberkulos. Han fick då en benprotes. En träkäpp använde han som stöd på äldre dagar.

Petter Lundström uppförde en kammare i Skellefteå kyrkstad (i folkmun kallas kyrkstaden för "Bonnstan") som ännu finns kvar och som efter hans död övertogs av några av barnen. I dag ägs kammaren av någon utomstående, icke släkting. Det berättas om Petter att min mormors far Gunnar, Petters son, brukade säga till honom: "Det där skägget har du dragit mycket snus ur!"

Jag nämnde tidigare att Petter var skomakare. Han var en mycket duktig sådan även när han blev äldre. När han var 75 år gammal kom fortfarande folk till honom och ville få ett par skor halvsulade. De behövde inte vänta på svar från honom. "Nog går det bra", svarade han. Då visste folk att de fick tillbaka skorna på den av Lundström bestämda tiden. Trots många motgångar i livet med sjukdomar, dödsfall och annat behöll han humöret uppe in i det sista. Han blev med åren mycket lomhörd.

Klockan 13.45 söndagen den 3 maj 1936 somnade Petter in efter ett nästan 78-årigt långt liv. Fotot på honom är taget i Dalvik. I bakgrunden syns "sommarstugan". Frid över hans minne!

Viktor och Matilda Stenberg med barnen Ove samt Stefan. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Jonas Viktor Stenberg såg dagens ljus 8 mars 1894 i Mullkälen, Skellefteå som son till snickaren Adam Stenberg och hans hustru Maria Johanna Selberg, bördig från Lövånger. När Viktor var fem år gammal flyttade familjen till Norra Grundfors utanför nuvarande Boliden.

I sin ungdom arbetade Viktor som flottningsarbetare i Skellefteälven och på sågen i Örviken. 1929 vigdes Viktor med Jenny Matilda "Tilda" Forssell från Holmfors, dotter till Johan "Jani" Oskar Forssell och hans hustru Selma Karolina Persson. "Tilda" var född 1897-01-05 och äldst aViktor och Matilda Stenberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. v tio syskon.

Viktor och "Tilda" övertog så småningom en del av Viktors föräldrahem i Norra Grundfors. De blev jordbrukare och fyra barn, tre söner samt en dotter fostrades i hemmet. Senare överlät makarna gården till yngste sonen. På gården i Norra Grundfors fanns 1943 en häst, fyra kor, två ungdjur och två får.

Viktor var, till skillnad från sin far, en spjuver trots sina motgångar i livet. Han hade bland annat varit till Härnösand och stelopererat ryggen. Ett stående uttryck som Viktors far Adam brukade använda var: "He var se förskräckligt onödigt!" (Det var så förskräckligt onödigt!) Viktor däremot var mer positiv och skojfrisk. När han hästen skulle in på kvällen sa han att han skulle köra in "mercan" (märra).

En stor sorg för Viktor och "Tilda" var när äldste sonen omkom i en tågolycka 1969. Hösten 1975 flyttade Viktor och "Tilda" till Prästbordet i Skellefteå. 5 maj året efter avled Viktor på Skellefteå lasarett, 82 år.

Tilda levde betydligt längre. Hon bodde under något år på Klockarhöjdens äldreboende i Skellefteå, sedan på sjukhemmet avdelning 21 där hon vistades fram till sin död 13 maj 1994, 97 år gammal. Vid hennes bortgång levde endast ett av barnen.

Jonas Stenlund, som var min mormors far tremänning, föddes 10 oktober 1880 i Bruträsk utanför nuvarande Boliden som ett av elva barn till bonden "Jon Persa" Stenlund från Bruträsk och hans hustru Anna Nilsdotter från Räftkläppen. I unga år ägnade sig Jonas bland annat åt skomakeri. Han blev sedan intresserad av förkunnelse och studerade vid Johannelunds missionsinstitut åren 1906-1909. 1910 gifte sig Jonas med HILDA Karolina Marklund född 22 oktober 1882 i Holmselet. Hennes föräldrar var Jonas Nilsson Marklund och hans maka Anna Carolina Östensdotter. Jonas Stenlunds första tjänst som predikant var i Blattnicksele, Sorsele där han och Hilda vistades åren 1910-1915. Långa resor samt krävande strapatser satte både kropp och själ på hårda prov för Jonas under denna tid. Deras tre äldsta barn föddes där. Det sistnämnda året flyttade familjen till Bruträsk och övertog hälften av Jonas fädernehem. Där blev Jonas bonde men han hade inte glömt sin kallelse. Hans främsta livsgärning var dock som predikant och själasörjare. Såsom predikant gjorde han sig välkänd för sin enkla och lättbegripliga förkunnelse. Både humor och gripenhet präglade hans förkunnelse som alltid velat teckna det centrala i kristendomen med tonvikten på Jesus Kristus och hans korsfästelse. Han hade även en del förtroendeuppdrag. Till exempel var han ledamot i kyrkofullmäktige, ordförande inom valnämnden för Granfors valdistrikt samt ordförande för Bruträsk DUF och några andra missions- och ungdomsföreningar. Dessutom var han kassör för Bolidens kapellstyrelse. Sina förtroendeuppdrag skötte han med flit och redbarhet. Som person var Stenlund varm, trofast, pratsam och munter. Tack vare dessa egenskaper hade han förvärvat sig en stor skara vänner och erhållit allmän aktning.

På Skellefteå lasarett avled Jonas efter en tids sjukdom tisdagen 6 mars 1951, 70 år gammal.

Hilda och Jonas äktenskap välsignades med sju barn barn, varav den yngste i syskonskaran dog 4,5 år gammal. "Tant Stenlund" växte upp i en ganska stor syskonskara. Hon utbildade sig till lärarinna och tjänstgjorde i några år i så kallande flyttande skola i bland annat sin hemby. Det blev dock inte så länge eftersom hon ju gifte sig med Jonas. Predikant Stenlund skrev i sina memoarer följande: "Vår vigsel förrättades av dr. Söderlind i Skellefteå landsförsamlings kyrka den 26 juni 1910. Denna min hustru, som först och sist var en gåva av Gud, har jag aldrig kunnat tacka givaren för som jag borde. Hon blev solen i hemmet, trots den dryga arbetsdag hon haft och fortfarande har." Religiöst intresserad som hon var liksom sin make, hade hon i söndagsskola och syförening nedlaget ett förtjänstfullt arbete. Genom sin försynta, glada, hjälpsamma och trevliga personlighet hade hon skaffat sig idel vänner.

Efter makens död bodde Hilda hos en son i Boliden och hos en dotter i Luleå. 1966 flyttade fru Stenlund till Brännanhemmet i Skellefteå. Hon hade ägnat all sin tid åt hemmet, jordbruket och varit med i EFS-föreningen. Hon somnade in på fredagsmorgonen 17 november 1967, 85 år. Närmast sörjande var barnen med familjer bosatta i Boliden, Luleå, Afrika och Finland.

Lars och Linda Furberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Lars Larsson Furberg föddes 30 november 1864 i Stövernäs, Skellefteå som barn nummer sju av tio till Lars Olof Andersson Furberg och hans hustru Amanda Jakobsdotter. 18 år gammal erhöll Lars tjänst som dräng i Forsbacka och ett år samt tre år senare var han dräng i Krångfors.

Lars vigdes 18 juni 1892 med Eva Josefina Lindqvist f. 1871-09-19 i Bjurån, Skellefteå. De köpte en gård i nämnda by och bodde där. Eva Josefina var dotter till Olof Persson Lindqvist och hans maka Eva Elisabet Fredriksdotter därstädes. I Lars och Eva Josefinas äktenskap föddes en dotter, Svea Evelina 18/9 1893. Två veckor senare avled Eva Josefinat i barnsäng den 1/10 1893. Svea Evelina växte upp hos sina morföräldrar i Bjurån.

I Bjurån hittade Lars även sin nästa hustru, LINDA Kristina Lindblom f. 6 mars 1876, Hennes föräldrar var bonden Per Anton Fredriksson Lindblom och hans hustru Mariana Brännström. Lars och Linda gifte sig 19 mars 1895. Fyra barn föddes i rask takt inom sex års tid. 1901 sålde makarna hemmanet i Bjurån och flyttade till Klintforsliden. Makarna var där verksamma som jordbrukare. Ytterligare fem barn såg nu dagens ljus.

1908 erhöll Lars Furberg Evangeliska Fosterlandsstiftelsens predikantbetyg. Sedan dess hade han tjänat i ordets förkunnelse i stiftelsens tjänst, Västerbottens missionsförenings- och ungdomsförbund samt inom Skellefteå landsförsamling under lång tid som dess missionsförenings predikant. Han var en känd och uppskattad predikant i trakterna. Hans verk som predikant var högt värderat, för den kunnighet, den klara framställningen och beslutsamheten i bekännelsen, vilket varit karakteristisk för densamma. De äldre och ständigt nya tonerna i luthersk-roseniansk anda präglade Furbergs predikan. Lars orubbliga karaktär, lojalitet i vänskapen och ödmjukhet i sin bekantskapskrets hade förvärvat honom kärlek och uppskattning.

1926 flyttade familjen från Klintforsliden till Stämningsgården Skellefteå. 1937 flyttade Lars, Linda och dottern Selma, som blev lärarinna, till Brännan i Skellefteå. På senare år bosatte sig Lars och Linda i Skellefteå stad.

Lars var en redbar, principfast, from och bra person som alltid stod fast vid sina åsikter. Han var en god make och fader. Han skaffade sig flertalet vänner tack vare sin gedigna personlighet och sin goda förkunnelse. Han var trofast i sin vänskap.

På sin åttioårsdag 1944 blev Lars anledning för betydande hyllningar. I arla morgonstund uppvaktades han av barnen med sång och gåva i form av pengar. Senare under dagen gratulerades han av prästerskapet och några vänner med en förbeställd gåva. Denna överlämnades av prosten K. A. Fellström samt komministrarna Eugén Bergbom och Emil Jonsson. Predikanterna överlämnade även en penningpresent via predikanterna J. A. Karlsson och Olof Forslund. På aftonen var ett sextiotal personer inbjudna till middag på Margaretas matsalar, där sång och tal utfördes.

Linda, Lars hustru, var en duktig kvinna. När maken ofta var borta från hemmet på olika predikningar under veckorna, blev det hennes uppgift att sköta barnen, hemmet och ladugården som bestod av 5 eller 6 kor. Hon hade en god hälsa och ett bra humör vilket hjälpte henne i dessa stunder. Liksom för maken låg missionen henne nära hjärtat och Guds ande hade alltid funnits i det "Furbergska" hemmet.

Lördagsförmiddagen 22 januari 1949 avled Lars Furberg i sitt hem 84 år gammal. Linda avled dagen före dopparedagen 1953 på Skellefteå lasarett, inne på sitt 77:e levnadsår.

Karl och Dagmar Lundberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Min mormors morbror Karl "Kalle" Artur Lundberg föddes 28 november 1903 i Bjurliden utanför nuvarande Boliden som son till framlidne Karl Eliasson Lundberg och hans hustru Margareta Kristina Gustafsdotter Marklund. "Kalles" uppväxt var inte den bästa eftersom han var faderlös redan från födseln. Fadern hade avlidit i juli samma år. "Kalle" fick därför tidigt hjälpa sin mor med jordbruket på gården. Han sysslade även med skogsavverkning.

När Karl hade fyllt 21 år och blivit myndig upptäcktes guldmalmen på Fågelmyran i Bjurliden på den mark som hans mor ägde. En del av marken såldes. "Kalle" deltog i unga år i så kallade mätningar men ägnade sig senare åt jorden och skogen. 1925 erhöll han anställning hos Bolidens gruvaktiebolag där han tjänstgjorde i 40 år. I flertalet år arbetade han som så kallad "spelstyrare", därefter arbetade han vid företagets mekaniska verkstad.

Skicklighet, noggrannhet och pålitlighet kännetecknade honom. Tack vare dessa egenskaper hade "Kalle", av såväl överordnade som kollegor, vunnit uppskattning. När Bolidens gruvab firade 25 år som företag, var Lundberg en av de som erhöll medaljer för lång och trogen tjänst. Kunnig, vaksam och pålitlig hade "Kalle" tilldelats några allmänna förtroendeuppdrag i Bjurliden, vilka han skötte på bästa sätt. Bland annat var han byaålderman och lite av Bjurlidens "allt-i-allo". Den som skötte byns angelägenheter och den som grannarna vände sig till när de behövde råd. Han tillhörde styrelsen för Bjurlidens missionsförening och Bolidens reservfond. För sin ålder var Lundberg spänstig. Vid sidan av arbetet i gruvan ägnade han sig åt jordbruket på den egna gården. Hans fritidsintressen var friluftsliv samt att vistas i skog och mark. Han var även medlem i Bolidens kyrkobrödrakår.Karl och Dagmar Lundbergs förlovning. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.

"Kalle" var en av de inkallade soldaterna för att försvara Sverige i andra världskriget. Hans familj fick aldrig veta var han befann sig, bara att det var i Sverige. En gång intervjuades han av Lars Madsen i radioprogrammet Hemmakväll. "Kalle" sa att det bästa med gruvdriften var att de fick väg till byn, för på den tiden var Bjurliden väldigt isolerat från omvärlden. En väldigt dålig kärrväg ledde till landsvägen vid Svanfors. Reportern frågade Lundberg om det inte kändes bittert att arbeta som anställd i en gruva som man själv kunde ha ägt? Lundberg svarade:

-Nja, det tycker jag inte. Jag är inte särskilt avundsjuk, men det är klart att man funderar på saken ibland. Nu blev ju gruvdriften till väldig nytta för hela kommunen och fick verkningar ännu vidare omkring. Man får väl säga som skolpojken som kom hem med underkänt i examensbetyget. När föräldrarna efter flera frågor om resultatet äntligen fick honom att svara så sa han: Huvudsaken att man får vara frisk.

1930 gifte sig Karl Lundberg med Dagmar Maria Anetty Forssell född 2 oktober 1903 i Bjurån utanför nuvarande Boliden. Hon var dotter till Anders Forssell och hans hustru Jenny Maria Lindblom. Dagmar arbetade i sin ungdom företrädesvis i hemmet. 1927 flyttade hon till Norra Strömfors och blev så kallad "kocka" för ett arbetslag där. "Kalle" och Dagmar fick fyra barn, varav ett dog efter drygt ett år. Dagmar var känd för att vara duktig och ytterst idog, vilket ju var nödvändigt eftersom hon ju inte bara hade hemmet att sköta utan även allt som följer med ett jordbruk. Trots långa och ansträngande arbetsdagar ägnade sig fru Lundberg även åt det ideella föreningslivet. I Bolidens husmodersförening samt Bjurlidens missions- och syförening var hon en högt uppskattad medlem. Uppriktig och gladlynt till sin personlighet hade den trevliga fru Lundberg gjort sig allmänt omtyckt av vänner samt bekanta.

"Kalle" avled på Skellefteå lasarett torsdagen 3 mars 1966. Dagmar gifte om sig tio år senare med slaktaren James Forsell från Svanström. 2 september 1979 blev Dagmar änka för andra gången. Hon somnade in söndagen 28 oktober 1984 på lasarettet i Skellefteå.

Hjalmar Stenberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Per Hjalmar Stenberg föddes 10 november 1881 på en plats som i dag kallas för "Rajmirbränne" strax norr om Bjurvattnet, utanför nuvarande Boliden i Västerbotten. Som barn var han nära att drunkna i en kallkälla i närheten av där familjen då bodde men han räddades av sin äldre bror Jonas. Hjalmar var näst äldst i en syskonskara på sju barn till Per Stenberg och hans hustru Sara Magdalena Andersdotter. När Hjalmar var fyra år gammal flyttade familjen till Bjurström, också det ligger utanför nuvarande Boliden.

Hjalmar övertog den västra delen av faderns hemman 1917. Ursprungliga gården, där Hjalmar växte upp, övertogs av brodern Algot. Redan innan 1917 hade Hjalmar och hans bröder börjat odla på det som senare blev hans ägor. 1921 uppförde han bostadshus och ladugård.

I sin ungdom hade Hjalmar arbetat med krondikning och skogsavverkning. Han var eljest den i brödraskaran som stannade hemma och bistod i föräldrahemmet. Lojaliteten till hembyn Bjurström var för honom stor. Få var kända för en sådan kärlek till jorden och hembygden, vilket visade sig i hans uppoffrande hårda arbete i nyodlingar och i timmerskogen under ett långt samt strävsamt liv.

Hjalmar var liksom undertecknad aldrig gift. Hans hushåll sköttes av anställda hembiträden. Hanna Biström från Grundträsk Malå, som så småningom blev hustru till Hjalmars bror Gideon, var Hjalmars första piga. Hon var där 1922 och kanske något år framåt. Därefter var en kvinna vid namn Ester Nilsson hans tjänarinna i några år. 1932 kom Maria Dahlkvist från Södra Olofsberg till Hjalmar i Bjurström. Hon blev hans trotjänare och stannade där till 1948.

Under andra världskriget tog Hjalmar hand om en finsk flicka, tvååriga Hilja från Uleåborg. Då blev det möjligt för Hjalmar att påstå att han hade en familj. Hilja, som blev gift, lämnade Bjurström på 1950-talet och bosatte sig i Stockholm.

Som tidigare nämnt hade Hjalmar, som var min mormors mors tremänning vilket han mycket väl kände till, en lågmäld kärlek till sin hembygd och ingen torde ha varit så mycket kunnig om dess historia som han. Tack vare en exceptionell förmåga att minnas kunde han 1968, ett år innan sin död, ge författaren till Bjurströms historia, det mesta av materialet till beskrivningen av Bjurströms historia, som publicerades i boken "Ett sekel i Skelleftebygden". Egentligen skulle man kunna säga att Hjalmar kännetecknades av ett särdeles mångsidigt intellektuellt intresse, men detta lär nog på grund av en kort och knapp skolgång aldrig helt förverkligats för hans del.

1949-1952 var Hiljas syster Aira piga hos Hjalmar. Då fanns fyra kor och en häst på gården. Fram till 1954, då Hjalmar sålde hemmanet till en brorson, sköttes det av honom och fosterdottern Hilja. Efter försäljningen bodde Hjalmar kvar på gården och hjälpte till med dess sysslor. 1965-1966 blev Hjalmar sjuk och togs in på sjukhemmet i Jörn där han bodde fram till sin död. Före det hade han i princip aldrig haft en enda sjukdag i hela sitt liv.

I samband med att Hjalmars brorson Harald gifte sig 1954 med Gertrud Lundmark från Bjurån och även övertog hemmanet, hade Hjalmar köpt en dammsugare till Gertrud i present. Det var inte många som hade dammsugare på den tiden, Gertrud blev så chockad att hon inte "hade mage" att tacka Hjalmar samma dag som hon fick presenten.

Begåvad med en stor portion humor och ett lugnt lynne hade Stenberg erhållit uppskattning samt medkänsla hos alla han hade kommit i kontakt med. Tack vare dessa egenskaper hade han också förskaffat sig en stor skara vänner.

Missionen låg honom nära hjärtat, han ivrade varmt för dess verksamhet.

Hjalmar var kanske inte alltid så noga med hygienen. En gång skulle han hjälpa sin bror och granne Algot med en ko som skulle kalva. Hjalmar kom gående med sot i ansiktet. Av bilden nedan att döma verkar han dock ha tvättat sig.

Söndagen 25 maj 1969 somnade Hjalmar in på sjukhemmet i Jörn efter en tids sjukdom. Han blev 87 år ung.

Amalia och Anders Furberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Anders Larsson Furberg föddes 22 december 1854 i Stövernäs, Skellefteå som son till Lars Olof Andersson Furberg och hans hustru Amanda Jakobsdotter, kallad "Läsar-Amanda". Redan i unga år blev Anders intresserad av att predika. En väckelse där Anders tyckte sig skönja Guds särskilda ingripande gjorde att han drogs till detta yrke. I många år var han verksam som frivillig lekmannapredikant, senare blev han antagen som ordinarie resepredikant. Vid 22 års ålder började han sin karriär som föreläsare vid byabönerna i sin hemby och sedan i närliggande byar. Därefter började han att verka som predikant i Skellefteå och angränsande församlingar. 1876 höll han sin första predikan i Ostvik i Byske församling. I 68 år tjänade han som predikant

I ungdomen var han dessutom flottningsarbetare vid flottningen i Skellefteälven, som leddes av hans farbror Karl Furberg, endast sex år äldre än honom själv.

1882 ingick Anders äktenskap med Katarina Amalia Fälman f. 18/2 1858 i Fällan, Lövånger. Föräldrarna var Nils Johan Fällman och hans maka Brita Cajsa Nilsdotter därstädes. I rask takt föddes tio barn hos familjen Furberg, ett av dem dog nio månader gammalt.

Anders sålde hemmanet i Stövernäs till sin bror Jakob och flyttade med sin familj till en stor gård i Degerbyn, Skellefteå 1896. Under tiden där hade Anders även ägnat sig åt offentliga uppdrag. I 28 års tid var han ledamot av församlingens kyrko- och skolråd. I ungdomsföreningen "De Våra" var han under ganska många år dess ordförande. När han avsade sig uppdraget som ordförande blev han utsedd till hedersordförande i föreningen som ett bevis på tacksamhet bland medlemmarna. Därutöver var Anders ledamot i Skellefteå missionsförening, med flera uppdrag.

Anders hade genom hela livet haft en god hälsa med en sällsynt fysisk styrka, så även långt upp i åren. 90 år gammal hade han fortfarande en brinnande livslust och viljekraft. Han var ovanligt pigg för sin ålder. Att vara fåfäng var något som aldrig hade tilltalat honom. Som människa var Furberg högt uppskattad och högaktad.

Som predikant var han känd och omtyckt i vida kretsar. Någon lysande talare i yttersta bemärkelse var han nog inte och det var heller inget han hade strävat efter att vara. Hans predikningar präglades istället av känsla och djup luthersk-evangeliska läran. ren och sann, i gammalkristlig anda har han velat meddela andra och även själv levt efter.

Anders Furberg var även en skicklig jägare. Ett stort antal harar hade han förpassat till de sälla jaktmarkerna. Otaliga episoder hade han att berätta om från sina jakttillfällen. Ännu flitigare laxfiskare var han också. Både tur och otur hade han varit med om under sina fisketurer. När det var tillåtet att ljustra i älven togs flertalet höstlaxar på det sättet, som krävde stor kunnighet och vana. Dessutom hade han fångat åtskilliga laxar med drag på höstarna.

I 68 års tid var Furberg verksam som predikant. Han gick i fotspåren efter prästerna Simon Brandell och Gustaf Höijer när det handlade om predikningar. Fast i sin karaktär var Anders. Han hade en djupt grundad passion att följa sitt samvetes bud, att aldrig ge efter för sin övertygelse. Att stå för sin åsikt var något som kännetecknade hans framträdanden.

Amalia avled 13 december 1947, 89 år gammal. Inne på sitt 94:e levnadsår insomnade Anders Furberg 8 maj 1948.

Olof Anton Forssell föddes på nyårsafton nödåret 1867 i Holmfors, Skellefteå som son till Johan Olofsson Forssell och hans hustru Eva Lisa Jakobsdotter. Anton hade fem syskon men tre av dessa dog som spädbarn.

Anton vigdes 7 december 1893 med Maria Kristina Eriksson f. 3 juli 1874 i Finnforsberget, Skellefteå. Hennes föräldrar var Anders Eriksson och Ulrika Jonsdotter. Anton och Maria övertog Antons barndomshem i Holmfors. De fick nio barn, varav de två yngsta dog som små. På gården bedrev makarna jordbruk.

Maria insjuknade i lunginflammation sommaren 1909 och avled 28 augusti samma år, endast 35 år. Anton gifte om sig 5 november 1911 med Ulrika Lundgren f. 30/9 1870 i Risliden, Norsjö.

28/10 1919 fick Holmfors och närliggande byar elektricitet. Transformatorn var placerad hos Antons, "oppa Antons djääla" som de sa. ("Djääla" betyder odlat område). Högspänningsledning var dragen från Holmfors till Krångfors och vidare till Gråberg. Ledningarna var smala vilket hade till följd att vid snöfall, böjdes träd över trådarna med strömavbrott som konsekvens. Längsta avbrottet inträffade i början av juni 1932 när det föll en meter blötsnö över trakterna. I stort sett samtliga stolpar var avbrutna vid markytan. Vårtvätten pågick som bäst och de gamla hederliga strykjärnen som värmdes upp i eld, kom till användning igen. Strömmen återkom inte förrän efter "slåttanna".

Anton Forssell var en aning närsynt. Han råkade en gång vid vedhuggning fälla en björk över högspänningen varpå trådarna slogs ihop och brann av. Eftersom det inte fanns telefon i byn på den tiden skickades bud följande dag med mjölkköraren till Svanström där telefon fanns. Dagen därpå kom bröderna David och Artur Forssell från Svanström. De bar på ett trådknippe och ett par stolpskor för att reparera ledningen. Anton var synnerligen förfärad över vad han hade orsakat. På kvällen samma dag när en grannpojke tittade in för att hämta tidningen hade han redan gått till sängs och dragit fällen över huvudet. Han tittade upp och sa: "Ja he jer änt skämt för meg som ha feld-å lenja, ennan i måran kwell jer i införpassad i kronohäktet i Umeå". (Ja det är inte skämt för mig som har fällt av linjen, innan i morgon kväll är jag införpassad i kronohäktet i Umeå).

Anton hade en hund som kallades för "N´sprätti". Det var en färgrik vovve som i dag kallas för Norrbottenspets. När det var djupsnö brukade de ha honom i ryggsäcken. De åkte upp spår kors och tvärs genom skogen, så att han skulle kunna ta sig fram. Han satte sig på spåret, såg upp i träden och fixerade ekorrens position. En underlighet var att hunden var dresserad så att han, när det önskades, inte skällde utan bara smågnisslade. Det var nämligen hård konkurrens om ekorrarna och det sågs inte med blida ögon, om man jagade för nära gårdarna.

Det finns många berättelser om Anton i Holmfors. Förr var ju avstånden stora och vägarna dåliga i dessa trakter. Därför var det tradition att ta till rejält med tid när man skulle passa ett fastställt klockslag. Holmforsborna var kända för att vara morgontidiga. I andra byar pratades det om "Holmfors-tin". Anton i Holmfors slog alla rekord i att vara tidig. Följaktligen skulle han en gång åka med tåget från Krångfors till Skellefteå, ett tåg som avgick från Krångfors vid kl. 08:00. Någon klocka hade han inte på sig, men han hade tagit till så pass tid, att han skulle vara säker på att hinna. Detta var vid den tiden när kraftstationen byggdes i Krångforsen. (Kraftstationen byggdes under åren 1926-1928). Anton mötte i Krångbacken en av anläggningsarbetarna, som han frågade:

-Tro du att I henn tåge? (Tror du att jag hinner tåget?)

Rallaren tog fram sin klocka och tittade efter.

-Ja du gubbe, ska du hinna med tåget får du allt sno på! 

Anton sprang allt vad han kunde och berättade sen:

-He vart just så pass att I henne dit'a stasijon, så komme tåge å he vart hoj-vaj å I glamd hånska däri väntrummen. (Det blev just så pass att jag hann till station, så kom tåget och det blev bråttom och jag glömde handskarna i väntrummet).

Framkommen till stan tyckte han att det var märkligt att alla "bodar" var stängda. I efterhand insåg han att han hade åkt med tåget som avgick från Krångfors kl. 06:00.

Anton var väldigt morgonpigg. Det berättas att han brådstörtat väckte en dräng med orden: "Nu jett du opp, för sola ha redan gatt opp." (Nu är du tvungen upp, för solen har redan gått upp). De skulle ut och slå hö på ängarna. När de hade hållit på ett tag konstaterade drängen lite ironiskt att: "i dag vál he vart för nöuw ga he raint opp ein sol deill." (I dag blir det varmt för nu går det faktiskt upp en sol till). De hade startat slåtterarbetet långt före soluppgången. 

Anton insomnade 5 juni 1938 och hans andra hustru Ulrika gick bort 3 mars 1947.

Gerda och Gunnar Marklund. Privat bildsamling. Okänd fotograf. Johan Gunnar Marklund föddes 19/2 1908 i Forsberget, Skellefteå som son till Per Gustafsson Marklund och hans hustru Erika Margareta Eriksdotter.

Gunnar flyttade till Böle, Norsjö 1935 och fick jobb på snickerifabriken där. 6 januari 1936 ingick han äktenskap med Gerda Madeline Alm f. 11/9 1908 i Bastutjärn, Norsjö, dotter till hemmansägare Johan Elis Alm och hans maka lärarinnan Nanny Katarina Björk.

Gerda hade åren 1933-1934 arbetat som tjänarinna (hembiträde) hos kyrkoadjunkt Karl Emil Jonsson med familj på Kyrkobordet/Prästbordet i Skellefteå. 

Gunnar var, liksom flera av sina syskon, en händig och konstnärlig man. Han målade bland annat tavlor. Han var också en duktig snickare. Gunnar byggde makarnas egna hus under åren 1940-1945. Han arbetade då hos Böle snickerifabrik utanför Norsjö. Därefter var han verksam i Bastutjärn där han uppförde ett nytt hus åt familjen. Cirka 1950 köpte han snickerifabriken där, han tillverkade i huvudsak trappor. Gunnar hade också fiskodling där han kläckte fram ädelfisk från rom till matfisk, som såldes till olika fiskeföreningar.

Gunnar och Gerda fick inga egna barn men hade fosterbarn i perioder och adopterade en dotter.

1958 brann snickerifabriken i Böle. Då började Gunnar att arbeta som resemontör för Marbodalkök. Två år senare, 1960, flyttade familjen till Alingsås där Gunnar hade köpt ett gammalt kvarnställe en mil utanför stan vid namn Långesbro. På gården fanns kvarn, smedja, sågverk samt ett gammalt kraftverk, förutom stor tomt och bostadshus. Han renoverade huset och byggde ett nytt kraftverk.

Trädgård var ett stort intresse för Gunnar och Gerda. Blomsterprakten och odlingarna var stora. Även engagemanget för de två barnbarnen var stort. Gunnars sista stora jobb var att uppföra simhallen i Alingsås.

Gunnar var en mycket trevlig och social person men han hade sina bestämda åsikter samt kunde vara ganska envis. Han hade en mysig framtoning och en lågmäld, nästan beslöjande röst som även hans syskon hade. Gerda var en klok och begåvad kvinna. 

Gerda avled 2 februari 1982, 73 år gammal. Gunnar flyttade då in till centrala Alingsås där han blev en omtyckt slöjdlärare för pensionärer under flera års tid. 90 år ung gick Gunnar bort den 10 november 1998.