Rötterbloggen
Rötterbloggen

Adresser till emigranter

Bouppteckningar är väldigt intressanta källor för oss släktforskare och vi är många som läser sådana. Har du ännu inte upptäckt bouppteckningar så vill jag verkligen föreslå att du utforskar dem.

Mest intressant är kanske vad en bouppteckning berättar om hushållets tillgångar och skulder, och det har jag bloggat om tidigare. Men det finns mer som är intressant med bouppteckningar. De kan också bekräfta släktskap och ge ledtrådar till var försvunna släktingar finns.

I första stycket i en bouppteckning beskrivs när personen dött och vilka arvingar som efterlämnas, oftast med både namn och bostadsort. Det innebär att det kan gå att hitta en person som på något sätt försvunnit i kyrkobokföringen, till exempel en som flyttat men där prästen inte noterat vart, om det finns ett register att söka i. Dessutom hjälper det till att fastställa att det verkligen är rätt persons bouppteckning när många har samma namn. Här kan också ett osäkert släktskap bekräftas, om du till exempel vill säkerställa att den du hittat verkligen är din anas förälder. Det ser du om det är rätt barn till den avlidne och att alla uppgifter stämmer. Sådant har jag haft hjälp av ibland för att komma vidare i generationerna bakåt.

Den bästa hjälpen kanske det är om men letar efter emigranter i släkten. En del boupptecknare, men inte alla, var noga med att skriva in bostadsort även för emigrerade arvtagare. Då har du något att gå efter när du söker emigranten i Amerika. Det är inte ovanligt att det bara står vilken stat arvtagaren bor i men t o m rätt adress kan förekomma.

boupp1 2019
Här har vi en bouppteckning från Ala tingslags häradsrätt 1907 där vi får veta att en av den avlidnes barn, sonen Ernst Fritiof, är gift med Karin Olsson och bor i Salt Lake City i Utah i USA. Det var ju en stor stad men med bådas namn kan det kanske vara möjligt att hitta paret i en amerikansk folkräkning. Bildkälla: Arkiv Digital.

boupp2 2019
Ytterligare ett exempel, från en bouppteckning från Konga häradsrätt 1889. Den dödes ene son bor i Stillwater i Amerika (som ligger i Minnesota). En dotter har också emigrerat, kanske bor hon någon annanstans. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag har också varit med om att det för en emigrerad dotter stått vem hon gifte sig med i Amerika och då bytt namn och den gången kunde jag lätt hitta henne och hennes efterlevande i Pennsylvania.

Allt fler bouppteckningar digitaliseras och även register till dessa. Men ibland saknas register och då är det bara att bläddra i volymen närmast efter dödsdagen. Det hände ibland att det dröjde länge innan en bouppteckning gjordes eller innan den lämnades in till häradsrätten eller rådhusrätten, så en del är svåra att hitta. Dessutom finns det inte bevarat bouppteckningar efter alla som dött. Jag tror att för en del som var så fattiga att de egentligen inte ägde något gjordes inte bouppteckning utan man skrev ett s k fattigbevis. Men var man hittar sådana vet jag inte.

PS. De jag nämner här är bara slumpvisa exempel och inte släkt till mig.

Fortsätt läs mer
  323 Träffar
  0 Kommentarer
323 Träffar
0 Kommentarer

Kan vi minnas utan sten?

Jag fick en fråga från en amerikansk vän om hur det kan komma sig att vi inte behåller gravstenarna på våra gravar under så lång tid som möjligt.  Tycker ni inte att de som ligger där är värda att minnas, var den kommentar som kom farande.

Behöver vi en sten för att minnas, var min första tanke. Om den inte finns är det då ett tecken på någon form av ringaktning, eller hur ska frågan som kom över atlanten egentligen förstås. Kan inte minnet leva ändå, i olika former för olika personer och vad händer med den delen när gravrätten går ut och stenen försvinner från sin plats på kyrkogården. Försvinner minnet av just den personen och hamnar i någon hög av andra bortglömda människor.

Götlunda kyrkogård. Egen bild

Naturligtvis, anser i alla fall jag, så finns det ingen direkt koppling mellan en gravsten och de minnesbilder som en avliden person lämnar efter sig. Minnet av en älskad är lika starkt oavsett hur den begravs eller om det finns ett minnesmärke vid gravplatsen. Att vi idag har så många olika fina sätt att begrava våra kära ger oss möjligheter att välja den väg som passar den avlidne och dennes efterkommande bäst. Minnet av den vi älskar har ju inget med hur en gravplats ser ut, om det finns ett namn inristat, om det är i en anonym grav eller om askan spridits för vinden över land eller vatten.

För min egen del så aktualiserades frågan på allvar första gången när min mamma för ett tjugotal år sedan bestämde sig för att verkligen tänka igenom sina egna önskningar inför det som komma skulle. Med barnen utflugna, boende en bra bit från hennes bostadsort, och ingen familjekoppling till platsen, så beslöt hon sig för att hennes egen önskan var att vila på en anonym plats i en minneslund. Det fanns en liten hake, tyckte hon, eftersom min pappa sedan länge vilade i en urngrav, med en sten som hade plats för bådas namn. Trots att det inte var möjligt enligt vissa regler, som kyrkogårdsnämndens ordförande sa, så fick mamma nämnden att gå med på att flytta pappa till minneslunden och där vilar de nu båda.  Jag upplever att jag samma möjligheter som de med en gravsten att minnas mina föräldrar. Och det finns en rofylld plats att bara vara på när jag besöker minneslunden, men det är ju inte bara där minnena finns, de följer ju mig hela tiden.

Så mitt svar till den amerikanske vännen blev, som du säkert förstår, att visst kan man minnas både med  och utan sten, minnena finns inom mig.

Fortsätt läs mer
  1380 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars Åhnström
Visst minns man en tid, men som de flesta vet så bleknar minnena med tiden. Jag satt för en tid sedan med syskon och pratade om ge... Läs mer
torsdag, 10 oktober 2019 19:31
1380 Träffar
1 Kommentar

Ord om ord

DSCN9443

Ord upphör aldrig att fascinera mig.  Deras klang, uttal, betydelse.... Möjligheterna till nya upptäckter är oändliga. Som släktforskare lär man sig många nya ord och rätt många pikanta stavningar av bekanta ord. Ibland undrar jag om orden närmast var ett självändamål för dem som skrev kyrkböcker och tingsprotokoll förr. Skrev man långa, invecklade meningar för att förklara något som egentligen kunde förklarats i tre ord, bara för att visa för andra människor att man minsann hade ett rikt ordförråd? Vi får ju komma ihåg att läs- och skrivkunnighet var ganska ovanligt bland gemene man förr i tiden. 

En annan intressant aspekt på ord är ju, att somliga förr inte alls betydde samma sak som idag. Om vi tar det svenska ordet 'enfaldig', som idag väl närmast betyder... tja, lite bakom flötet, kan vi väl säga. Så har det inte alltid varit. Förr i tiden kunde en person med stolthet notera sig ha blivit bedömd som 'enfaldig'. Det betydde ungefär 'rättrådig' eller 'hederlig'. Senare betydde det väl närmast 'enkelspårig', och landade i dagens uppfattning av ordet. 

Engelskans 'nice' har en liknande historia. Under medeltid och renässans betydde ordet 'nice' inte som idag 'trevlig' eller 'bra' utan snarare 'blyg' eller 'skygg'. Senare var en 'nice' person nervös eller känslig. För att så småningom landa i den trevligare betydelsen av idag. 

Det är roligt att jämföra ord på olika språk. Jag minns en polska som jag jobbade tillsammans med en tid. Hon berättade att på sitt förra jobb, hade en medarbetare gått förbi när hon satt och talade polska i telefon med sin mamma. Han undrade sedan: 'varför sitter du coh säger "tack" till din mamma i telefon hela tiden?'. Det polska ordet för 'ja' låter som vårt svenska 'tack'....  

Säger du 'Leffe' till rätt person i Belgien så får du in en skummande öl. Säger du 'Leffe' i Sverige, så blir det ingen öl, däremot kanske en västklädd herre som med släpig röst meddelar fakta om kända och okända kriminalfall i TV... 

Ord är inte bara fascinerande, de är också otroligt viktiga. Det hjälper inte hur raffinerade elektroniska hjälpmedel vi än uppfinner åt oss, kan vi inga ord, eller sätta orden i begripliga meningar, så är vi snart tillbaka på grottstadiet. Kan vara bra att ha i åtanke... 

Bilden: Konserthuset på Konserthuset, en liten ordlek. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  383 Träffar
  0 Kommentarer
383 Träffar
0 Kommentarer

Nämndeman Per Abraham Lundgren

Per Abraham Lundgren f. 1888 i Risliden NorsjöPer Abraham Lundgren. Foto: Fotografiatelieren Norsjö/privat bildsamling.Per Abraham Lundgren (1888-1966) föddes i Risliden, Norsjö som enda barnet till bonden Jakob Abrahamsson Lundgren och hans hustru Hilda Johanna Fällman. Per Abraham hade dock en 13 år yngre fostersyster vid namn Ragnhild Kristina Linnéa Holmgren. Hon kom till familjen vid sex års ålder 1907. Hon gifte sig 1919 med handlaren Olof Rickard Brännström född 1889. De fick dottern Rutgerd Johanna f. 1919. Olof Rickard avled redan 1923 av okänd sjukdom. Ragnhild dog 1926, 25 år gammal på Hällnäs sanatorium av tuberkulos. Rutgerd blev därmed föräldralös. Hon växte upp hos sin faster med familj i Brännlund, Norsjö.

Tillbaka till Per Abraham, P.A. Han ingick äktenskap med Anna Sofia Agneta Lidén år 1915. Hon var född 1894 i Norresträsk, Norsjö. Makarna var jordbrukare i Risliden. Fem barn fostrades i hemmet. I slutet av april 1940 drabbades familjen av en stor sorg. Per Abrahams hustru Anna gick bort i sviterna av tarmvred på Skellefteå lasarett. Yngsta barnet var vid moderns bortgång knappt fjorton år gammalt.

Per Abraham gifte sig andra gången med småskollärarinnan i Risliden, Jenny Viktoria Sparrman född 1894. Hon var från Björnkliden, Jörn och var småskollärarinna i Risliden från och med år 1919.

P.A. blev i sin hemby Risliden tidigt anlitad för bouppteckningar och olika räkenskaper. Han hade också en mängd förtroendeuppdrag i byn. Han var sekreterare i byaföreningen och senare också som ordförande. När Rislidens blåbandsförening bildades 1912 var P.A. dess förste ordförande. Han var även ordförande och kassör i byns elförening mellan 1923-1946. Det sistnämnda året fick Risliden elektricitet från Skellefteå stad. Per Abraham kämpade för att el- och telefonnäten skulle byggas ut och att vägarna i socknen skulle förbättras. Det var förutsättningar som hans hemby saknade när 1900-talet var ungt.

Per Abraham var även engagerad i kommunen i många år. Från början av 1920-talet fram till cirka 1955 hade han olika kommunala uppdrag. Norsjö kommunfullmäktige tillhörde han från år 1920 och i drygt 30 år framåt dessutom kommunalnämnden från år 1922. Från 1935 till och med 1955 var han kommunalnämndens ordförande, före 1935 hade han varit nämndens vice ordförande.

Nämndeman i Malå-Norsjös tingslags häradsrätt blev han 1918 och häradsdomare ungefär 1950. Den senare befattningen lämnade han sex år före sin bortgång. Före vägorganisationerna blev statliga var han bland annat ledamot och ordförande i Norsjö vägnämnd till 1951. Landstingspolitiker 1927-1934. Ordförande i kristidsnämnden och ledamot av kyrkofullmäktige var han också. Sista tiden var han ordförande. Han verkade även som revisor för Norsjö jordbrukskassa och konsumtionsföreningen.

Samtliga av dessa sysslor skötte Per Abraham hängivet och som en riktig demokrat. Han var en person som lyssnade på vad andra hade att säga och försökte alltid i sina gärningar gynna allmänheten. P.A. var verkligen en hedersman, tillmötesgående och hederlig, i dubbel bemärkelse principfast. Han var även begåvad med en fin humor. I diskussionerna i kommunfullmäktige där han redovisade kommunalnämndens ståndpunkt, var han i som allt annat i högsta grad objektiv. Han kunde replikera med ett leende om någon opponerade sig mot honom. Både som kommunalman och häradsdomare tilldelades han utomordentliga hedersbetygelser för medborgerliga förtjänster. Nu är han borta men minnet av honom levde länge kvar efter hans död.

78 år gammal blev han. Sista åren var hans hälsa försämrad. Han somnade in på Norsjö sjukstuga i maj 1966 efter att ha varit sjuk i en vecka. I och med hans bortgång har en framstående och respekterad person inom kommunväsendet i Norsjö kommun lämnat jordelivet. Vid begravningen av honom talade ett flertal personer och framförde tackhälsningar. Exempelvis ordföranden från kyrkofullmäktige och kommunalnämnden, släktingar samt vänner. Den stora skaran begravningsgäster vittnade om hur omtyckt och uppskattad den avlidne varit.

Hustrun Jenny avled 1981 på sjukhemmet i Jörn.

Fortsätt läs mer
  233 Träffar
  0 Kommentarer
233 Träffar
0 Kommentarer

På torpletning med tur

Nu ska jag bjuda er på ett kantarellställe. Åtminstone er som har vägarna förbi Gärdhem utanför Trollhättan. Att berätta om sina kantarellställen är inget man gör lättvindigt, inte vi svenskar i alla fall. Men jag kommer kanske inte att komma dit igen så därför kan jag dela med mig.


kantarell

De här kantarellerna hittade jag i närheten av platsen där torpet Tippekulla stått en gång i tiden. I torpet bodde min farfars far Johan Olausson med sina föräldrar och syskon åren innan han flyttade hemifrån. Familjen kom dit 1873, han flyttade därifrån 1875 när han gifte sig, men föräldrar och syskon var kvar till 1879.

Tippekulla låg under Baggården i Gärdhems socken och är ett av tre torp under Baggården där min släkt bodde på 1800-talet. I lördags var två av mina bröder, en svägerska och jag ute i markerna och letade torpgrunder. Vi hittade resterna från ett av torpen, det som hette Baggårdstorp. Gärdhems hembygdsförening har gjort en torpinventering som resulterat i en bok 2001 och i boken finns en karta som underlättar att hitta dessa torpställen. Stort tack till hembygdsföreningen! Utan kartan hade vi inte hittat rätt.

För att hitta mitt kantarellställe måste du alltså antingen hitta torpet Tippekulla på häradsekonkmiska kartan eller ha tillgång till kartan från torpinventeringen. Tippekulla är torp nr 18. Kantarellerna växer i gräset sydost om platsen för torpet, på andra sidan vägen. Så du får jobba lite för att hitta stället. Just nu finns det kanske inga kantareller att plocka där, men snart, för jag lämnade några på tillväxt. Om de nu växer på sig i höstkylan.

Först tog vi oss till torpet nummer 16 i inventeringen, det hette Baggårdstorp. Enligt boken fanns torphuset kvar för 20 år sedan men idag har det rasat. Resterna ligger kvar så det var inte svårt att hitta även om vi fick gå längre än vi räknat med. Men det gäller att se hur landskapet ser ut på kartan och hitta riktpunkter. Även om landskapet förändrats (men inte så mycket just vid detta torp) så kan det ibland vara lättare att se på flygbilder i karttjänsterna på nätet, då kan man se spår av gamla vägar, åkerholmar och odlingar som bara syns uppifrån. Det är ju så många beteshagar och åkrar som växt igen sedan 1800-talet, det som är skog nu kanske inte var det då.

Min svägerska är en fena på att se detaljer i gräs och snår och såg ganska snart att det finns en torpgrund till intill det raserade huset vid Baggårdstorp. Och den grunden är sannolikt äldre, det måste vara ett första torp som stått där och att det andra byggts senare.

På Baggårdstorp bodde Lars Larsson och Ingrid Olofsdotter, som är min farfars föräldrar. De kom dit 1820 och det står då som ett nytt torp i husförhörslängden. Sedan finns det två familjer så kanske var det redan då ett gammalt torp och att det nya byggdes redan 1820. På 1980-talet var det reveterat och det är svårt att avgöra åldern även om det ser gammalt ut. Vilket av husen mina förfäder bodde i kan inte jag avgöra. Är det någon av er släktforskare där ute som vet något om detta?

Hur som helst var det väldigt roligt och spännande att gå på torpletning. Till slut fann vi också platsen där Lars Larsson fötts, soldattorpet under Bastorp några kilometer från Baggården. Hans far var soldaten Lars Larsson Lind och hans mor hette Maria Jonsdotter och om dessa har jag bloggat tidigare.

16A
Vid de två träden i förgrunden finns mindre rester kvar av en byggnad, kanske ett äldre torp. Det ser ut som om det kan vara rester efter en eldhärd just vid träden. I bakgrunden, vid min bror och svägerska, ligger resterna av ett troligen senare torp, det som är Baggårdstorp. Egen bild.

16C
Resterna av det raserade Baggårdstorp. Egen bild.

16B
Kan det vara huggna grundstenar efter ett gammalt torp? Egen bild.

bokG
Tack för att ni gjort boken, Gärdhems Hembygdsförening! Huset på bilden i boken är det som vi såg raserade rester av.

Baggarden
Baggården i Gärdhem. Där var min farfars mor Fredrika Olofsdotter piga innan hon gifte sig med farfars far Johan Olausson 1875, när han flyttade från torpet Tippekulla. Egen bild.

41
Inga spår finns kvar efter soldattorpet men enligt Gärdhems Hembygdsförenings torpinventering måste det vara här torpet stod, på den här lilla åkerholmen där jag står idag, tvåhundra år senare. De bodde här kring sekelskiftet 1800. Eget foto.

Min ene bror har bott i Gärdhem i väldigt många år och känner till trakten väl, vilket underlättar i sådana här sammanhang. Men ge er ut och leta, jag lovar att det ger mycket tillbaka. Bara känslan av att befinna sig på samma plats som förfäderna gjort i flera generationer tillbaka, det gör att en kan känna någon slags helhet i livet.

Så är det med släktforskning.

Fortsätt läs mer
  383 Träffar
  0 Kommentarer
383 Träffar
0 Kommentarer

D som i Dalsland

Prstergtland-original-001-Sluss-i-Karlstad

För några veckor sedan bloggade jag om min distanssläktgren i Blekinge, ett landskap som jag faktiskt aldrig besökt, hittills. Nästa landskap i alfabetisk  ordning bland mina mer obskyra släktkopplingar, är Dalsland. Där har jag varit! Paddlade kanot på sjöarna där någon gång i början av 1980-talet. Den enda tätort jag stiftade bekantskap med var Bengtsfors. Dock såg jag orten endast i grodperspektiv, då vi fick vänta någon halvtimme i kanotkö vid slussen. 

Så var då frågan om släktutgreningen Dalsland skulle visa sig vara lika snöpligt kort som Blekinge visade sig vara. Inledningen såg inte så lovande ut. Det handlade om en enda person som, ehuru västgöte till börden, hamnat i Dalsland. Historien är som följer:

För länge, länge sedan levde i Källstorp, Tengene, Västergötland en man som hette Anders Andersson Maskoll (Matskoll, Maschål med fler stavningar). Han var bonde, ryttare och rusthållare åtminstone 1571. År 1601-1605 var han nämndeman i Viste härad. Anders hade bland barnen två söner: Lars, som levde på Nolby och blev nämndeman i Åse härad. Brynolf, som via tjänster som militärpräst och rektor, slutligen hamnade som kyrkoherde i en ort som tidigare emellanåt kallats Hesselskog, numera heter den Edsleskog. Denna ort ligger i Dalsland. 

Lars i Nolby är min ff mm fm mf ff f. Han blev så småningom far till en Anders Larsson Maskoll. Och så vidare. Men vi ska fokusera på Dalslandsidan av det hela. 

Brynolf gifte sig med Margareta Hjerpe och fick ett flertal barn. De flesta av dessa barn kallade sig inte Maskoll utan Hesselgren efter orten där de från 1640-talet var bosatta. Ett av barnen, Abraham Hesselgren, for till Stockholm, blev fiskal, och fick en son Gudmund H, som blev adlad Silfverstolpe. Men eftersom jag i detta kåseri fortfarande vill stanna kvar i Dalsland, fortsätter jag till den av Brynolfs söner som efterträdde honom.

Laurentius (nu dög det väl inte med 'Lars' längre) Hesselgren var född 1632, blev prästvigd i Skara och hamnade som först medhjälpare och senare efterträdare till sin far. 1675 tillträdde han pastoratet. Han var gift med Anna Matsdotter Norenia från Nor, och en intressant notis om henne är att hennes mor hette Brita Arvidsdotter Roman. Om nu Edestam har rätt i allt han skriver i Karlstads stifts herdaminne, som jag hämtat dessa uppgifter ur, så blir det andra gången släkten Roman korsar min väg. Jag har Roman på min värmländska farfars farmors sida också... 

De av Laurentius Hesselgren och Anna Norenias barn som finns uppräknade i herdaminnet, verkar ha vandrat iväg åt alla möjliga håll. Värmland, Västmanland, och Kronobergs län. Endast ett, Margareta, tycks ha blivit kvar i Dalsland. Hon hamnade i Åmål, och var gift med två präster därstädes, Faxell och Svahla. 

Det är så långt jag har hunnit på denna utgrening. Kanske har Margaretas barn fortsatt leva i Dalsland? 

Hursomhelst: den enda utgreningen till Dalsland, börjar få ett flertal kvistar! 

Källa: Anders Edestam: Karlstads stifts herdaminne, band 5. 

Bilden: Sluss i Karlstad, med efterföljande kanal. Får vikariera för Dalslands kanal, som jag tyvärr inte har några bilder av. Foto: författaren.

Fortsätt läs mer
  374 Träffar
  0 Kommentarer
374 Träffar
0 Kommentarer

Johan Enmark Djupgrovan

Johan Enmark Djupgrovan 2Johan Enmark som ung. Foto: Signe Risberg Kallholmen/privat bildsamling. Johan Enmark DjupgrovanJohan Enmark som lite äldre. Foto: Sundborg & Lindberg Skellefteå/privat bildsamling.

Johan Valdemar Enmark var född 1901 i Djupgrovan, Kågedalen som nummer sex i en syskonskara på nio barn till Klas Erik Enmark och hans hustru Anna Magdalena Johansdotter. Fadern dog när Johan var tio år gammal. 

Som brukligt på den tiden fick Johan i unga år ge sig ut i arbetslivet. Först arbetade han som dräng, därefter skogsarbetare och senare som flottningsarbetare. Han jobbade som flottare i Kågeälven vid Stavaträsk, Jörn och träffade då sin blivande hustru Hulda Maria Jonsson född 1892 från Högkälen, Jörn. De vigdes 1927. Då hade Johan redan fått anställning hos Boliden Mineral. Han byggde ett hus i Strömfors där familjen bosatte sig. Sonen Harry föddes året därpå och dottern Signe 1929, hon dog dock samma dag som hon föddes. 1931 såldes hemmet i Strömfors och familjen flyttade till Granholm, inte så långt från Djupgrovan.

I slutet av november 1934 avled hustrun Hulda av tuberkulos i lungorna. Därför fick Johan ensam sköta sonen Harry, sex år gammal, jordbruket på gården i Granholm samt sitt jobb i Boliden åtta kilometer hemifrån. För att mäkta med allt detta tvingades han att anställa en piga och tidvis även en dräng.

1936 drabbades Enmark av silikos, även kallat stendammslunga. Han slutade då sitt arbete hos Boliden Mineral. Han blev jordbrukare på heltid. För att dryga ut inkomsterna som ju inte var särskilt höga på den tiden, hade Johan flera kolmilor och tjärdalar. Året därpå gifte han sig med Myrie Margareta Johanna Renlund. Hon hade arbetat som piga hos honom. Myrie var född år 1914 i Nyholm, Skellefteå. De fick tre pojkar tillsammans.

Johan var en person som grannar och andra lyssnade på när han framförde sina förslag och åsikter. Hans stora dröm var en utfartsväg till landsvägen vid Nyholm. Med honom som ordförande bildades en förening som skulle förverkliga denna dröm. Flera arbetstimmar lade han ner för att det skulle bli gjort. 1951 var den nya vägen färdig. Biltrafik till Granholm och Djupgrovan blev därmed möjlig året om.

I början av 1960-talet försämrades Enmarks hälsa mestadels beroende på de arbetsskador han tidigare i livet hade ådragit sig i den dammiga och högljudda miljön i malmkrossverket i Boliden. Jordbruket avvecklades successivt och 1963 flyttade familjen till Strömfors, senare till Boliden. Gården i Granholm användes länge som fritidsbostad men såldes 1986 till äldste sonen Harry. 

På 1970-talet förvärrades Johans gamla hörselskada avsevärt. Det blev självklart ett hinder för en så lättsam och utåtriktad person som han tidigare hade varit. Sista tiden av livet vistades han på sjukhemmet i Boliden.

Johan avled i mars 1987, nästan 86 år gammal. Myrie gick bort i november 2002.

Fortsätt läs mer
  348 Träffar
  0 Kommentarer
348 Träffar
0 Kommentarer

Tack för priset!

I går kväll var jag på Bokmässan i Göteborg. Där fick jag ta emot årets litteraturpris från Stiftelsen Sveriges Sjömanshus. Priset har jag fått för boken "Släktforska om sjöfolk", utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 2017, som handbok nr 16.

Jag är mycket stolt och tacksam över priset, och fortfarande lite överväldigad över en sådan här belöning. Det är stort. Tack för en fin uppmuntran!

boken

Stiftelsen Sveriges Sjömanshus bildades 1972, efter att sjömanshusorganisationen lagts ner på 1960-talet. Stiftelsen tog över sjömanshusens tillgångar och har förvaltat dem väl. Varje år delar man ut en lång rad belöningar. Det är arbetsbelöningar till sjöfolk som kommit på bra lösningar för att öka säkerheten till sjöss, belöningar för insatser inom sjöräddning med mera. Och så ett litteraturpris varje år.

Att jag tilldelats priset blev känt i våras och idag skedde den högtidliga utdelningen. I samband med det höll jag ett kort föredrag om bokens innehåll.

För dig som hittar sjömän i släkten och vill veta mer om dem är sjömanhusarkiven en mycket rik källa. I boken går jag igenom steg för steg hur man tar sig fram i arkivhandlingarna. Först registret (inskrivningsboken), sedan påmönstringsliggaren och sedan till sjömansrullan. Med hjälp av dessa handlingar kan du följa en sjömans hela karriär till sjöss. Med lite tur, för det är inte alla handlingar från alla sjömanshus som bevarats, i vissa saknas en del. Arkiv Digital har digitaliserat arkivhandlingar från alla sjömanshusarkiven.

I boken skriver jag också om andra källor som kan ge information om sjömän. Boken handlar bara om sjömän i handelsflottan, inte om militära sjömän (båtsmän, skeppsgossar m fl).

Det var väldigt trevligt och roligt men mycket ovant av vara i centrum för uppmärksamheten på det här sättet. Men jag är extra glad för att jag fått möjlighet att kombinera mina intressen släktforskning och sjöfart och hoppas boken kan vara till nytta för många släktforskare och andra arkivforskare med sjöfartsintresse.

pris
Vid prisutdelningen på Bokmässan fick jag prata om boken en stund. Min bror Thomas Lundborg var där och fotograferade.

Resten av helgen blir det släktutflykt nu när jag är på västkusten.

Fortsätt läs mer
  453 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
GRATTIS Eva!
lördag, 28 september 2019 18:10
Eva Johansson
Tack, Stefan!
lördag, 28 september 2019 22:37
Neta Hedberg
Stort grattis Eva, du är verkligen värd priset. Jag har själv haft stor nytta av din bok i min forskning.
söndag, 29 september 2019 00:44
453 Träffar
4 Kommentarer

Blott Sverige svenska husförhörslängder har

Krusbär

Vid MyHeritage Live-konferensen i Amsterdam nyligen lyssnade jag till ett föredrag av en av Nederländernas främsta och mest kända genealoger, Yvette Hoitink, som berättade om Holländska källor av olika slag. Det visar sig att den sekularisering av statsförvaltningen som blev resultatet av Franska Revolutionen, och som förfinades av en viss Napoleon Bonaparte, kom att gälla långt utanför Frankrikes gränser. Under Napoleons erövringar av stora delar av Europa spreds den nya ordningen, där staten tog över registreringen av medborgarna från kyrkan - så även i Nederländerna där brytåret är 1811. Före detta år: Kyrkoböcker, efter detta år: Civil registrering. Så småningom smittade systemet av sig på andra länder, England 1837, Tyskland (Standesamt) senast 1876, Danmark 1924 (1968) och Sverige 1991.  

Av alla dessa system tycks det svenska vara det mest extrema och dessutom det mest fragila. I alla andra länder registrerar man de tre viktiga livshändelserna, födelse, vigsel och död, i separata böcker, längder eller databaser - information som kan användas som underlag för fortsatt forskning, som kan korrigera andra källor och som kan skrivas ut analogt och bevaras för framtiden i säkra arkiv, långt från attackerna från cyberrymden. Sverige har inte längre några egentliga födelseböcker, vigslar registreras, förutom själva datumet för civilståndsändring, över huvud taget inte och dödsuppgiften är just bara detta, ett datum, ingen ort, inget sjukhus, ingen dödsorsak, ingen begravningsplats. Det svenska Skatteverket envisas dessutom med att den stora folkbokföringsdatabasen inte behöver arkiveras eller säkras på något annat sätt än via "speglingar", d.v.s. en sorts enkelt back-up-system. Det svenska kulturdepartementet, som borde oroas över den historielöshet som blir resultatet om systemen skulle kollapsa, vågar inte säga flaska eftersom frågan "ägs" av Finansdepartementet, och nåde den minister som klampar in på en kollegas revir ...

Bevoelking

1811 är alltså brytpunkten mellan kyrkoböcker och civil registrering av födelse, vigsel och död i Nederländerna. Detta visste jag redan, men vad jag inte visste var att landet sedan 1850 faktiskt också har en sorts HUSFÖRHÖRSLÄNGDER - snarlika de svenska, med kolumner, familjegrupper, hänvisningar bakåt och framåt, ja till och med överstrykningar ... En längd för varje decennium och alltså inte bara i form av ett nedslag, som i folkräkningar eller mantalslängder, utan med fortlöpande information. Va? Här har man i ett halvsekel predikat om att Sverige, av historiska skäl tillsammans med Finland, är det enda landet i världen som förfogar över denna guldgruva av information på individnivå, och så är det inte så ... Min släktforskningsvärld skakar i sina grundvalar! När man tittar lite på ovanstående exempel från det Holländska "Bevolkingsregister" anar man dock att holländarna nog måste ha varit på studiebesök i Sverige och lärt sig hur det ska se ut ... 

EMOJ Smiley Cool

När det gller digitaliseringen ligger Nederländerna väl framme och har på många sätt gått förbi Sverige. Archieven.nl kan vara ett bra ställe att börja på eller varför inte kika in på Yvette Hoitinks mycket informativa sida: https://www.dutchgenealogy.nl/ - för att inte tala om det Holländska Riksarkivet, som också kan vara värt en mässa: Nationaalarchief

Så var det den lite märkliga rubriken på denna blogg: Den allmänbildade vet att originalaforimsen inte handlar om husförhörslängder utan om KRUSBÄR. Men vem var det som sa så? Den här mannen:

Carl Jonas Love Almqvist ca 1835 av Carl Peter Mazer

 

 

Fortsätt läs mer
  1184 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
Stort TACK Ted! Eftersom min sambo Katinka Henriets far kom ifrån Amsterdam, så har jag vid forskning på deras bakgrund via nätet ... Läs mer
lördag, 28 september 2019 18:07
1184 Träffar
1 Kommentar

Trassligt

Det finns idag en uppsjö av olika digitala lösningar som kan kopplas till släktforskning. Och det kommer nya ganska ofta. Ibland bra tekniska lösningar som ser intressanta ut, ibland verkar det som suget efter pengar har gått före de släktforskningsbaserade kraven. Vilka är då de krav som vi kan ställa på tekniken, inte är de så speciella jämfört med andra lösningar kan man tycka. Det mesta består av att kunna ta fram det som är inmatat på något sätt och sätta det i relation till en mängd olika handlingar vid olika tillfällen på olika platser, och kanske lite andra olika ingredienser.

Vi vill naturligt vis få ut det vi stoppar in i den ordning vi tänkt oss. Det är inte alltid så lätt att förstå hur olika familjekonstellationer ska presenteras. Hur ska det synas att mamma var gift flera gånger och att männen i hennes liv har olika koppling till de barn som finns. Och hur blir det när pappan till tredje barnet tidigare var gift med mammans syster och de har barn. Hur ska då relationen ritas upp. Det kan synas som trivialiteter men ibland blir det trassligt, och så länge vi inte presenterar resultatet i tre dimensioner så korsar linjerna varandra lite hur som helst.

Foto Evan Dennis Unsplash, fri bild.

Men det som inte kan visas kan i alla fall beskrivas. Det finns alltid möjligheter att lägga till beskrivningar och det ska naturligtvis anges var man kan läsa om de aktuella händelserna, det där med källor som det egentligen inte kan bli för mycket av. Det är när det är för litet av källor som problemen uppstår för de som ska försöka läsa det som kommer upp på skärmen eller finns i den intressanta släktboken.

Men även om tekniken förfinas, möjligheter att lägga in den ena uppgiften efter den andra så finns det en viktig faktor som vi ibland bortser från. Vem är det som lägger in vilken information och hur vet jag att det är rätt?  Ibland är det uppenbart att det kommer in fel uppgifter, oavsett om det är medvetna eller omedvetna fel. Det som framkommer är att det finns många lösningar, men inte alla, som saknar grundläggande kontroll på hur sannolik informationen kan vara. Ett flertal av de vanligaste utländska programmen som hanteras på internet saknar varje form av rimlighetskontroll.

Jag har senaste veckorna sett hur uppgifter som ska kunna vara mina har sådana uppgifter som född 1794 och död 1792, pappa föds tre år efter äldsta sonen och min mormor tycks ha varit gift med min farfar samtidigt som hon får barn med sin andre man, min morfar. Att det inte är ett rent tekniskt fel är uppenbart eftersom det inte finns kontroller och att den som ansvarat för inmatningen har det yttersta ansvaret är också klart, men visst borde vi kunna kräva mer av de som ska betalt för att tillgängliggöra informationen.  Att det dessutom ska slå igenom i ett tidigare riktigt träd gör saken lite allvarligare, att uppdatera genom att ta bort riktiga uppgifter och ersätta dessa med trams är ingen höjdare för någon.

Nog borde vi kunna få till bättre kontroller genom att använda den makt vi har som rörelse. Skriv till den leverantör som saknar dessa och kräv bättring. Se till att påpeka det på olika sätt. Upp till kamp mot slöa leverantörer, kvalité ska det vara och det kan vi kräva. Ju fler som reagerar och agerar desto fortare urholkar vi stenen.


Fortsätt läs mer
  741 Träffar
  0 Kommentarer
741 Träffar
0 Kommentarer

England i mitt hjärta

Semester-019-Longlands-mer-engelskt-kan-det-inte-grna-bli-1

Det är väl lika bra att erkänna även här på bloggen: jag är anglofil. Hyser en glödande passion för England, engelska språket, engelsk historia, engelskt godis med mera.

Jag vet, det ska heta Storbritannien och brittisk historia osv, men det är i första hand England jag har erfarenhet av.  

Det började när jag som tonåring kom till Eastbourne på språkkurs. Närmare bestämt den dagen vi var på utflykt till London. Plötsligt fann jag mig ensam i miljonstaden, mina kurskamrater hade gått vidare utan mig. Och vad hände? På den tiden var jag paniskt rädd för att komma bort. Jo, jag tänkte helt lugnt: 'äsch, jag har ju kartan'. Den bisarra sanningen var att jag kände mig mer hemma i både London och  England än vad jag någonsin gjort någon annanstans. Jag trivdes med Albions döttrar och söner; deras torra men alltid närvarande humor, det stillsamma småpratet i butikerna och inte minst deras otroligt välbevarade historia, så ömt vårdad och samtidigt lätt tillgänglig för oss sentida resenärer (där har svenska ansvariga MYCKET att lära!). 

Jag har också haft glädjen att räkna in lite släkt från öriket. Min ff mm, hon med prästerna i Halland och Västergötland, hade en bror som drog iväg till London på 1870-talet, gifte sig med en kvinna från Suffolk, blev pubägare i East End, och fick en dotter. Den dottern i sin tur har sett till att det faktiskt finns lite nutida släktingar i England (och på Irland). Dessutom har jag en jämnårig femmänning som släktforskat! Vi har förstås bytt mycket information, jag förstod så mycket som att släktforskningen i Storbritannien fortfarande skedde på 'register offices' (det här var i slutet av 1990-talet, nu är det nog datoriserat). Min femmänning ville ha uppgifter från mig och frågade om hon inte kunde 'get a copy' av dopattester och liknande. Det ställde sig ju lite knepigt då våra gemensamma släktingar fanns nere i Halland och originalen därmed på landsarkivet i Lund, men jag ordnade kopior från mikrokort via SVAR, om jag minns rätt. 

Men även om släktforskningen skiljer sig åt, så finns det ju, förutom att vi hör till samma språkstam, en hel del annat som vi svenskar har gemensamt med britterna. Jag har nyss läst ut en bedövande vacker fotobok om Peak District, och den i de trakterna utgrenade traditionen med 'well-dressing', alltså brunns- och källdekorationer. Man klär helt enkelt in brunnarna och källorna med blommor och blad. Detta är en sed som troligen funnits redan under förkristen tid, men under Digerdödens härjningar på medeltiden, sägs invånarna i den lilla orten Tissington ha klarat sig från smitta genom att enbart dricka rent källvatten, och i tacksamhet blåst liv i den gamla traditionen. En annan sedvänja som har sitt ursprung i en hednisk fruktbarhetsrit, är 'church clypping', som nu handlar om ortsbornas kärlek till sin kyrka, där man bland annat, hållande varandras händer, promenerar runt kyrkan ifråga, medsols. Precis som  många av våra svenska sedvänjor har de alltså sitt ursprung i hednatro, men har sedan 'anpassats' till den nya religionen kristendom. Vilket såväl där som här troligen skyndat på befolkningens övergång till kristendomen. 

(Rob Talbot & Robin Whiteman: The Peak District)

Sedan går det ju inte att komma ifrån att man (kanske) kan gå lite väl långt i bevarandet av historiska sedvänjor i de förenade kungadömena. I en av mina favoritböcker om London läser jag: 'År 1211 fick skråna i City från Kronan överta en ödemark i Shropshire mot årlig avgift. Denna erläggs fortfarande varje september vid Law Courts (i London, min anm.) där Citys advokat möter en ämbetsman från hovet med den charmanta titeln "Queen's Remembrancer". Med yxa och faschinkniv hugger den lärde juristen av ett risknippe och betalar därefter gälden med 6 hästskor och 61 spikar....' 

(Knut Haeger: Läsebok för Londonfarare)

Men det är väl just det där som gör det där dimmiga öriket så speciellt.... Rule Britannia! 

Bilden: Ett stilla vattendrag utanför Longland's i  Twetfield, Carnforth, Lancashire. Man skymtar några utlöpare från Cumbrias berg i bakgrunden. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  441 Träffar
  0 Kommentarer
441 Träffar
0 Kommentarer

Anton och Hanna Nordmark

Anton Nordmark SjöbottenAnton Nordmark. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.Hanna Nordmark SjöbottenHanna Nordmark. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Makarna Anton Nordmark och Hanna Katarina Lindberg. De gifte sig 1903. Tre barn, en son och två döttrar, växte upp i deras hem. Familjen bodde i Sjöbotten, Skellefteå.

Anton föddes 1862 och växte upp i Sjöbotten, Skellefteå. Som äldste son i en syskonskara på åtta barn fick han tidigt lära sig vad arbete och fattigdom var. Han hjälpte till i hemmet eftersom fadern var sjuk. Det var därför upp till honom och de äldre syskonen att skaffa mat samt husrum till familjen. Detta eftersom deras hem var tvunget att säljas. 1887 köpte Anton tillsammans med sin bror Konrad ett hemman i samma by som då födde 2-3 kor. Bröderna arbetade upp gården och delade sedan på densamma. När Anton sålde sin del av hemmanet till sonen Birger med familj 1935 så födde gården 6-7 kor och en häst. Anton arbetade i 18 års tid på sågen i Bureå. Arbetsdagarna var 12 timmar långa och dagpenningen 1:50 kr per dag. Det var nog inte lätt att klara alla utgifter som exempelvis skulder samt försörjning av föräldrar och syskon med en sådan inkomst. Senare jobbade han som transportarbetare. Vi som lever i dag förstår nog inte hur så mycket arbete var möjligt men Anton hade en oövervinnerlig arbetsvilja och kärlek till sitt jobb så han var aldrig sparsam med sina krafter. Han var en uppriktig och godhjärtad person, som aldrig tvekade att ge ett handtag om det behövdes. Därför var han alltid uppskattad och omtyckt i sin omgivning. Han saknade ovänner. Anton avled i sviterna av magcancer i januari 1941, 78 år gammal.

Hanna var född 1869 i Kåge strax norr om Skellefteå. Hon levde kvar på gården i Sjöbotten efter Antons bortgång och vårdades av sonen Birger med familj. I en liten stuga hade hon ett eget hem där hon bodde så länge hon orkade. När Bureå fick sitt ålderdomshem flyttade hon dit och vistades där fram till sin död. Hon var, trots sin ålder, vid god hälsa. Hon skojade med folk och sjöng även emellanåt. I sin ungdom var hon en arbetskvinna utan dess like. Ett exempel på detta var när maken hade kommit hem med höskrindan och den hade tippat, då var det hon som lyfte upp den igen innan Anton ens hann tänka. Som person var Hanna gladlynt och positiv. Hon var 91 år gammal vid sin död i september 1960.

Fortsätt läs mer
  360 Träffar
  0 Kommentarer
360 Träffar
0 Kommentarer

Så fann jag Elin

Ibland får en tänka lite kreativt i släktforskningen. Igår lyckades jag hitta en person som jag letade efter för fyra år sedan och inte hittade då.

I januari 2015 släktforskade jag om min pappas två morbröder Karl och John som emigrerade 1909 och 1911. Vi i släkten visste inte så mycket om vad som hänt dem men en del fragmentariska uppgifter fanns. Men jag gick till verket och fick fram en del från amerikanska arkivdokument, genom Familysearch och Ancestry. Jag skrev ihop en berättelse om Karl och John och lämnade till min pappa, mina bröder och mina andra släktingar. Då levde ännu fyra av pappas sju syskon. Idag är de bara två kvar. Men det jag skrev triggade minnet hos två av mina fastrar och ytterligare några uppgifter kom i dagen.

Det är ett ständigt pusslande, det vet ju ni som släktforskar.

Det jag fann om Karl då, 2015, var att han emigrerade 1909 och kom till USA via Kanada. I Amerika gifte han sig med en kvinna som hette Elin och som sedan kallades Ellen. De bodde i staten Washington och i Kalifornien. Men så dog Elin på hösten 1921. Karl åkte hem till Sverige 1922 men återvände till USA 1923. Jag har inte hittat deras vigsellicens i USA och i folkräkningarna har Elin ju makens efternamn. Så vem var Elin och varifrån kom hon?

Karl var född och uppväxt i Rolfstorp i mellersta Halland men när han var hemma och vände på 1920-talet bodde han hela tiden i Vänersborgstrakten. Innan han emigrerade 1909 hade han också bott där en kort tid. Men han tog inte ut något flyttbetyg då så det är hans inresa i USA via Kanada som gett mig information om när han reste.

När jag hade skrivit ihop det jag visste och lämnat ut det kom en av mina fastrar på att hans fru Elin skulle ha kommit från Vänersborgstrakten och att hans syfte med hemresan på 1920-talet var att han kom hem för att begrava henne. Om det verkligen var så har jag inte hittat något bevis på, för jag har inte hittat någon sådan begravning i Vänersborg eller de närmaste grannsocknarna.

När han återvände till USA 1923 uppgav han Tekla Johansson i Kassartorpet som närmaste anhörig, trots att hans far och syskon levde nere i Halland. Dessutom hade han en dotter i Varberg som bodde hos sin ogifta mor, men han hade erkänt faderskapet, betalade för henne och höll kontakten via brev.

När jag 2015 läste om Tekla Johansson i passagerarlistan tänkte jag att han under sin vistelse i Vänersborg träffat en ny kvinna och kanske förlovat sig och att hon skulle komma efter. Att det inte blev så visste jag, för några år senare gifte han om sig i USA med svenskättlingen Mary Berg.

Jag letade efter Tekla i Kassartorpet. Kassartorpet finns i Vassända-Naglums församlingsbok (AII:8) och det var i den församlingen Karl bodde 1922-1923. Men jag kunde inte hitta henne där. Numera finns ju det sökbara registret Befolkningen i Sverige 1860-1947 hos Arkiv Digital. Där kunde jag nu hitta tre Tekla från Vänersborg eller omgivande församlingar. En var för ung men det fanns två som skulle kunna passa åldersmässigt med Karl, en född 1877 och en född 1884. Men ingen av dem hette Johansson. När jag kollade den äldsta såg jag att hon hade många syskon och att en av dem hette Elin. Och då slog det mig att denna Tekla kanske kunde vara Karls svägerska och inte en käresta. Den äldsta Teklas syster Elin emigrerade, men redan 1906 och då var inte Karl i Vänersborg. Nästa Tekla hade också en syster som hette Elin och denna Elin emigrerade 1909, samma år som Karl. Men denna Tekla född 1884 hette inte Johansson utan Andersson. Så jag sökte vidare på henne och kunde se att hon senare var gift med en Johansson och de bodde i Kassartorpet. Bingo alltså! Så jag vill nog påstå att denna Teklas syster Elin Maria Andersson, född den 19 februari 1882, med all sannolikhet är min fars morbrors första hustru. I utflyttningslängden ser jag okcså nu att Elin Maria utvandrade till Amerika men att prästen lagt till Kanada. Hon reste alltså samma väg som Karl.

collage
Till vänster: Bröderna John och Karl Oteen i USA tillsammans med Karls hustru Elin Maria Andersson.
Till höger: Karl och Elin, fotograferade kanske vid samma tillfälle.

Jag hittade Tekla nu, i Kassartorpet i församlingsboken före Karls vistelse i Sverige, i Vassända-Naglum (P) AII:2 (1900-1917) Bild 61 / sid 457 (Arkiv Digital). Men i nästa församlingsbok från 1916-1933 kunde jag inte hitta henne i Kassartorpet och det var bara där jag hade letat för fyra år sedan. I den boken (AII:8) tar Kassartorpet slut på sidan 716. Tekla och hennes familj finns i stället i Almedal, på sidan 732. Så förmodligen var det så att han 1923 uppgav att hon bodde i Kassartorpet, för det hade hon ju gjort tidigare. Inte konstigt att jag inte hittade henne. Eller låg Almedal i Kassartorpet fast det inte framgår av församlingsboken?

Min pappas morbror hette Karl Kristoffersson Oteen. Namnet Oteen hade han skaffat sig i Amerika, och det gjorde hans bror John också. Tack och lov för det, för tack vare deras ovanliga efternamn har jag kunnat hitta Johns barnbarn idag.

Karl bodde i Almedal i Vassända-Naglums församling när han var hemma i Sverige 1922-1923. Han finns på sidan 732 i församlingsboken AII:8, nästan längst ner på sidan tillsammans med några andra ungkarlar. Där hittade jag honom 2015. Och det är ju där jag hittat Tekla till slut också, igår! 2015 tänkte jag inte utanför boxen utan letade bara på sidorna med Kassartorpet. Jag kollade aldrig längst upp på sidan 732. Kanske var Karl inneboende hos sin svägerska 1922-1923, det verkar nästan så.

Det här blev en lång och snårig historia men syftet med den är att visa att man ibland får lägga pussel av flera olika bitar och tänka lite kreativt. Och så bra det är med dessa sökbara register, som gör att jag kan hitta människor som annars håller sig gömda. Det tackar jag för!

CharlesOtenDraft1918
Charles Otens (tidigare Karl Kristoffersson) Registration Card från 1918

 

Fortsätt läs mer
  816 Träffar
  0 Kommentarer
816 Träffar
0 Kommentarer

När vi gräver guld i USA

Att leta släktingar som rest över till USA någon gång för länge sedan och inte kommit tillbaka är många gånger en utmaning. Men med det som händer i den digitala världen så finns det fler och fler möjligheter att tillgå. Det ena registret efter det andra dyker upp och gör det mindre svårt (ska inte skriva lättare) att spåra den försvunne släktingen.

Att Familysearch (gratis) och Ancestry (kostar) har många register är kanske känt, och de har så mycket så det nästan är svårt att sortera träffarna. Ibland blir det nästan för mycket av det goda, men som i alla andra fall så gäller det att kontrollera och kontrollera igen att det är rätt person som dyker upp i listorna.

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap


När det gäller den här sidan av Atlanten så finns det ett antal register att tillgå, ett som funnits länge och fortfarande är superbra är online-tjänsten Emibas. Kostar men inte alls mycket.  Att Arkiv Digital har en sökmöjlighet till de som uppges vara svenskar i den amerikanska folkräkningen från 1940 är kanske ingen nyhet eftersom den funnits ett tag, men nu finns det möjlighet att söka på de som finns på många av de passagerarlistor som framställdes under emigrationsperioden.  Inte helt unikt, det har funnits liknande möjligheter tidigare, men likväl ytterligare en möjlighet att söka efter sin försvunna emigrant.

Personligen söker jag efter Klas, född 1866, som enligt kyrkboken tog ut flyttbetyg 1888, tillsammans med sin broder Alfred och två kusiner. Jag har letat och letat men hittar inte Klas någonstans, han verkar inte finnas i någon passagerarlista, så frågan är om han kom iväg. Alfred och de två kusinerna finns, men vad hände med Klas?  När jag pratade med min faster, så blev bara svaret: Det talar vi inte om.  Lämnade han hemmet med de tre andra och försvann på vägen till Göteborg? Blev han rånad eller ihjälslagen eller vad hände. Hände något på vägen till Göteborg eller ångrade han sig och stannade kvar, men inte ville återvända till hemsocknen. Ingen tycks veta så jag sitter här med min försvunna bror till min farfar. Kanske hittar jag honom inte, men jag undrar om det skulle vara så att det finns något spår i Polisunderrättelser.

Jag måste nog sätta mig ner och gå igenom det som finns registrerat där också, undrar om Arkiv Digital hinner före mig med ett register över alla namn i de källorna?

Fortsätt läs mer
  870 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Harry Hultman
Hej Ja inte lätt att söka i USA söker farfars far Valdemar emigrerade 1906 och som inte går att hitta efter 1910 census i USA han... Läs mer
torsdag, 19 september 2019 17:09
Mats Ahlgren
Det var ett antal Valdemar som reste 1906, men är det Pehr Valdemar född 1883 så gifter han sig med Sally och de får minst två bar... Läs mer
torsdag, 19 september 2019 23:53
Harry Hultman
Hej Mats Tack för svar. Intressant detta vi får höras av. Harry H
fredag, 20 september 2019 12:26
870 Träffar
5 Kommentarer

Blekinge tur och retur

DSCN9775

De som pratat släktforskning med mig, vet att jag brukar skryta med att jag har anor över i stort sett hela Sverige. Anor är förstås att ta i, det rör sig i några fall om utgreningar i form av ingifta, syskonbarn och liknande. Jag har också rätt dålig koll på de släktgrenarna och landskapen. Tänkte att jag skulle börja titta lite närmare på dem, och började i god ordning med Blekinge, eftersom det kom först av landskapen alfabetiskt sett. Så här ligger det till:

Min farfars farmor dog ung i sin enda barnsäng. Barnet överlevde (annars satt jag inte här och skrev detta) och fick senare i livet några lyckligtvis bevarade brev undertecknade med 'moster Emma'. Sagda dam visade sig heta Emma Albertina Lethenström. Hon var gift, och hennes son, farfars fars kusin, hamnade så småningom i Carlshamn i Blekinge, där han gifte sig med en kvinna från trakten. 

Det var denna kvinna, modern till farfars sysslingar, som jag räknade som min Blekinge-utgrening. Hon hette Maria Elfrida Andersson och visade sig vara född i Asarum 1872. Så långt allting bra. Men när jag nu började titta på hennes föräldrar, visade det sig att mamma Anne Mari Jensdatter (senare ändrat till Jensen)  var direktimporterad från Danmark. Hon kom enligt uppgift från Köpenhamn år 1866. Så där blev det då inget mer Blekinge. 

Men pappan då? Ja, han hette Eric Andersson och var trädgårdsmästare. Familjen bodde i Stampen 24 i Asarum när Maria Elfrida kom till världen. Hon hade också två äldre bröder, den äldste född i Oxie, den yngre i Malmö. Redan här började jag få onda aningar, och en liten titt på Ortnamnsskivan bekräftade dem. Pappa Eric Andersson kom från en ort vid namn Österslöv, som jag aldrig tidigare hört talas om. Den visade sig vara belägen i Skåne. Inte så långt från gränsen till Blekinge i och för sig, men obestridligen Skåne. 

I förtvivlans mod slog jag upp Eric i Österslöv. Jodå, han var född på platsen. Jag letade också vidare på hans föräldrar. De hette Anders Hansson och Ingar Persdotter. Både Anders och Ingar var födda 'in loco' som prästen skrivit i kyrkböckerna. Anders i Fjelkestad, som numera är egen församling, tror jag. Ingar i Karstad i Österslöv. 

Det blev en mycket, mycket kort släktutgrening i Blekinge, det... 

Undrar vad som händer om jag försöker mig på något av de andra landskapen där jag har lite mer 'obskyra' släktutgreningar? 

Bilden: Ur lysningsboken för Österslöv år 1822, där det framgår var Anders och Ingar kommer ifrån. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  642 Träffar
  0 Kommentarer
642 Träffar
0 Kommentarer

Olof och Maria Holmgren, Sandviken, Bureå

Olof Valfrid Holmgren med fru Maria RönngrenOlof och Maria Holmgren, Sandviken. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Detta är makarna Olof Valfrid Holmgren (1856-1937) och hans andra hustru Maria Augusta Rönngren (1877-1929). Olof var född i Sandviken, Skellefteå (Bureå) och övertog hemgården efter sina föräldrar. Han gifte sig första gången 1894 med Margareta Eufrosyna Holmström f. 1858 från Falmark, Skellefteå. Det äktenskapet varade dock bara i ett år. 1895 avled Margreta Eufrosyna i benröta. 

År 1898 gifte Olof om sig med Maria Rönngren från Hökmark, Lövånger. Hon hade varit piga på gården i Sandviken ett halvår innan vigseln. Olof och Maria fick fem barn tillsammans, två av barnen dog i späd ålder. 1927 sålde makarna hemmanet till Bureå kommun. Olof och Maria flyttade därför in till Bureå samhälle. Maria dog 1929 av hjärtfel och Basedows sjukdom. Efter hustruns död flyttade Olof till en dotter och måg i Bureå. Där bodde han fram till sin död 1937. Vid ett besök hos yngsta dottern och mågen i Kusmark, Skellefteå insjuknade Olof i lunginflammation och avled sedan i sviterna av sjukdomen.

Om Olof har det berättats att han en gång var ute på promenad i Sandviken. Han gick österut och kom gående upp mot backen där en man som hette Otto bodde på den tiden. "Ottoslanne" (Ottoslandet) kallar vi det i dag. Olof gick med armarna på ryggen, lätt framåtlutad. Kan du se honom gå? När han kom fram till "Ottoslanne" utbrast han plötsligt: "Jaså, he gar bo jera backen janna å." (Jaså, det går att bo här i backen också.) Sedan traskade han vidare.

Vidare kan det berättas att ett barnbarnsbarn till Olof och Maria är författaren Stig Larsson. Inte Stieg Larsson som har skrivit Millenium-trilogin, utan hans namne som bl.a. har skrivit romanerna Autisterna och Nyår samt filmen Kaninmannen som han både har skrivit och regisserat.

Fortsätt läs mer
  540 Träffar
  0 Kommentarer
540 Träffar
0 Kommentarer

DNA-nytt från Amsterdam

Ethnicity karta

Den 6-8 september besökte jag Amsterdam för att delta i den andra (den första var i Oslo förra hösten) MyHeritage Live-konferensen. I ett par gästbloggar kommer jag att berätta om mina intryck från denna konferens och framför allt om de nyheter som där presenterades. Av dessa var det kanske tre som stod ut - här mina kommentarer:

1. EDUCATIONAL RESOURCE CENTER

Ju större och mer innehållsrika dessa databasjättar blir, desto svårare är det att bemästra dem, förstå hur de fungerar och få ut mesta möjliga. MyHeritage samlar nu alla pedagogiska videosnuttar och längre handledningar (webbinars) till en särskild avdelning där det kommer att vara lätt att hitta dem och få den önskade informationen. Förutom redan befintliga resurser kommer man att lägga till en mängd nya videor med vägledning och användartips. Om sanningen skall fram är väl vi släktforskare notoriskt slöa när det gäller att läsa manualer och instruktioner - vi tror att det räcker med intuition och en god portion erfarenhet - men ju mer komplicerade resurserna blir, desto mer nödvändig kommer denna "utbildningsavdelning" bli, särskilt på DNA-sidan som hela tiden bubblar av nyheter.

2. DNA Health [Hälsa och härkomst] 

Man kan undra varför MyHeritage gör denna satsning inom ett område som egentligen inte har så mycket med släktforskning att göra. Kanske handlar det om att nischa in sig bland potentiella användare som kanske inte primärt är intresserade av sin släkthistoria, men som på ett enkelt sätt vill kunna upptäcka eventuella ärftligt betingade sjukdomar. Konkurrenten 23andMe har sedan länge specialiserat sig just på hälsoaspekten av DNA-tester och MyHeritages nya satsning är kanske ett sätt att vinna över "testare" från just detta företag. Ur släktforskningsperspektiv är det naturligtvis bra att så många som möjligt låter testa sig - även om det sker av andra orsaker än de rent genealogiska - men i övrigt finner jag ingen anledning att kommentera hälsobiten av DNA-konceptet.

3. The World Wide DNA Web

Rubriken är kanske en smula missvisande, men så hette det frullkomligt lysande föredrag som forskaren Alain Diament Carmel höll. Vad det handlade om var den sensationella nyheten att man nu är på god väg att förfina det hittills mycket trubbiga verktyg som brukar kallas "Etnicitet". De flesta av oss har väl studerat de kartor (se ovan) som de olika DNA-aktörerna brukar presentera om att man är så och så många procent Skandinav, Mellaneuropé, Västeruropé, Finländare o.s.v. Uppgifterna är genomgående allt för ungefärliga och saknar därmed värde. Nyheten är alltså att man nu kommer att kunna beskriva etniciteten på betydligt mer detaljerad nivå. Tack vare den stora mängden av testade personer och inskickade antavlor kommer man nu att kunna identifiera mindre populationer och geografiska områden, typ GOTLAND eller SKÅNE, ja t.o.m. ännu mindre enheter, härader eller grupper av socknar. 

Deutsche Siedlungen

Carmel berättade om hur denna identifiering gått till och tog som exempel den tyska 1700-talsutvandringen till Ukraina och Ryssland, där relativt isolerade tyska "kolonier" uppstod. Efter 150 eller 200 år i förskringen kom lejonparten av dessa populationer att återvända til Tyskland. Tack vare DNA-testerna, och med denna specifika migrationshistoria i åminne, gick det att klart definiera de etniska undergrupper som bildats under tiden utanför Tyskland. Kunskapen kring Rysslandsexemplet kunde sedan överflyttas på en rad andra europeiska folkslag och grupper som på grund av krig och förföljelser eller av andra orsaker blivit tvungna att röra på sig.

Nu börjar det bli riktigt intressant och spännande och även om jag bara förstod en bråkdel av alla de vetenskapliga detaljerna i föredraget anade jag ändå möjligheterna i en sådan förfinad teknik. Kanske kommer vi så småningom kunna spåra vårt ursprung inte bara till svepande beskrivningar som "västeuropa" eller "mellanöstern" utan verkligen kunna filtrera fram en rimligt stor geografisk eller etnisk enhet att sedan arbeta vidare med. Kanske går det att finna mönster kring invandring och utvandring som vi tidigare inte känt till. Kanske kommer vi tack vare denna nya teknik också kunna få fram ledtrådar till borttappade släktgrenar i främmande länder ...   

 

Fortsätt läs mer
  2513 Träffar
  0 Kommentarer
2513 Träffar
0 Kommentarer

Hon räddade sina arbetskamrater

Elli Pihlava är en kvinna som jag tänker på ibland. Hon var kocka på kanalbåten Nils vid förlisningen innanför Stedsholmen i Västerviks skärgård i januari 1929. Hon gjorde en heroisk insats och bidrog till att nästan alla ombord överlevde. Tack vare sitt mod och sin rådighet lyckades hon få sina arbetskamrater att hålla sig i rörelse ute på skäret dit de tagit sig efter grundstötningen, och därmed överlevde alla utom en.

VT1
Västerviks-Tidningen 21 januari 1929, med foto på Elli Pihlava.

Klubb Maritims hemsida kan du läsa hela den långa historien om förlisningen och vad som hände sedan. Jag skrev artikeln 2009, när det gått 80 år. Nu är det mer än 90 år sedan den här dramatiska och förfärliga januarinatten.

För ett tag sedan sökte jag efter henne i Riksarkivets databas med sjöfolk. Och där finns hon. Kvinnor blev inte inskrivna i sjömanshusen förrän efter 1934, men de mönstrades (registerades som arbetande ombord) och finns i mönstringsliggarna, fast de inte var insrkivna. Det är i mönstringsliggaren för 1926 som jag hittat henne i Härnsösands sjömanshus arkiv:

Rikard
Bildkälla: Arkiv Digital. Se bilden i större och mer läsligt format.

Den 29 april blev hon påmönstrad på motorfartyget Rikard från Oskarshamn. Hon arbetade som förestånderska, alltså tog hand om hushållet ombord, med 125 kronor i månadslön. Där arbetade hon hela sommaren och mönstrade av i Gävle den 3 september.

S/S Nils ägdes av en kvinna som hette Anna Wilhelmina Österberg och bodde i Linköping. Det framgår både av samtida tidningsartiklar och protokollet från sjöförklaringen:

redarefrun
Från kopia av sjöförklaringsprotokollet från Västerviks Rådhusrätts arkiv, Riksarkivet.

Även fartyget M/F Rikard, där Elli arbetade före S/S Nils, ägdes av en kvinna. Hon hette Valborg Andersson och bodde i Oskarshamn. Är det en tillfällighet att Elli arbetade på två fartyg ägda av kvinnor? Eller var det kanske betydligt vanligare att kvinnor var skeppsredare än vad vi kanske föreställer oss? Det har jag inget svar på men skulle gärna vilja veta.

Skeppsredare Anna Wilhelmina Österberg i Linköping var född 1884 i Norrköping och gift med sjökaptenen Axel Hjalmar Österberg. Kanske ägde han också båtar. Skeppsredare Valborg Andersson i Oskarshamn var född 1890 i Döderhult och gift med handlaren Fritz Hjalmar Andersson. Någon gång mellan 1915 och 1931 övergick han från att vara handlare till att vara skeppsredare.

Ägde de här kvinnorna fler fartyg? Jag har förgäves försökt hitta information om dem, men inte lyckats.

Elli Pihlava var född 1906 i Esbo i Finland hade börjat arbeta till sjöss när hon kom till Stockholm som 18-åring, har hennes barnbarn berättat för mig. Men i Finska församlingens församlingsbok står det att hon var modist. När jag arbetade med artikeln för tio år sedan blev jag mycket gripen av den unga Elli och letade upp hennes barnbarn. Då hade jag inte börjat släktforska men fick hjälp att hitta hennes familj. Vid förlisningen 1929 var Elli 22 år gammal. Tre år senare dog hon, i juli 1932, av tuberkulos, och är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.

Fortsätt läs mer
  672 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Britt Maria Ekstrand
Hej Eva Familjen Andersson finns i min mans släkt. Kontakta gärna Urban Lindström ... Läs mer
söndag, 15 september 2019 12:17
Eva Johansson
Britt Maria: Tack! Det ska jag göra.
söndag, 15 september 2019 17:28
672 Träffar
2 Kommentarer

Trixa med siffror

Att det ibland blir lite för mycket siffror och för lite av annat vittnar många släktforskare om. Rad efter rad med siffror om födelse, vigsel, barnafödande och död. Sida upp och sida ner, men vad ger de uppgifterna, vad berättar de om den släkt man är intresserad av. Kan det vara rimligt att lägga ner arbetsår efter arbetsår, decennium efter decennium i sifferjakten?

Naturligtvis finn det lika många svar som det finns släktforskare. Det är oundvikligt att sifferuppgifter spelar en stor roll när det gäller att stoppa in personer och händelser i rätt skeende och rätt tidsperiod. Men det finns så mycket mer att hitta, det finns så många fler uppgifter som inte är kopplade till siffror som kan fylla upp tiden som vi lägger ner och ju fler källor som blir tillgängliga desto mer text kan vi lägga till.

Men det finns andra siffror vi kan fundera på, som inte har direkt med släktforskning att göra, men som dyker upp när vi funderar på ett av mina prioriterade områden, DNA och släktforskning. För att förstå hur det egentligen går till när uppgifter från våra celler jämförs och när vi hämtar uppgifter från den egna kroppen och jämför så kan det vara skoj att titta lite på den, kroppen. Vad är den och vad kan den göra. Att den är en fantastisk ”uppfinning” kan vi nog vara överens om.

Fri bild Hal Gatewood Unsplash

Att vi alla består av en massa celler som klumpats ihop och bildat det vi ser idag, det vet de flesta. För att hålla liv i cellerna så pumpas det blod till alla, och då går det åt en del transportvägar för att nå ut och få tillbaka blodet till hjärtat.  Det sägs att den sammanlagda längden av det egna blodomloppet är lika långt som ett varv runt jorden, runt 4 000 mil, och då förstår vi att hjärtat har lite att göra. Att vi har någonstans mellan 4 till 6 liter blod i kroppen som cirkulerar tre gånger i minuten påverkar också. Eftersom det ska pumpas hela tiden så blir det några slag och jag läste att har man en genomsnittspuls på 72 slag och blir runt 80 år så har hjärtat slagit, i grova drag, 3 miljarder gånger.

3 miljarder är ganska ofattbart många gånger, men i samma härad ligger det antal tecken som det finns i varje cell. DNA-delen i cellen beräknas ha 3,2 miljarder tecken. Det är mycket det, och det ligger som en hopsnurrad liten grej i varje cell. Nu är det ju så små bitar vi pratar om att det kan vara svårt att förstå. Men om vi kunde dra ut DNA-spiralen till en enda lång, rak sträng skulle den bli två meter. Två meter i varje liten cell.

Eftersom vi har många celler och kunde vi då lägga ut varje cells DNA-sträng efter varandra så blir det en enormt lång sträng. I en människokropp finns ungefär 1014 celler. Detta innebär att den totala längden av vårt DNA är ca 200 000 000 000 km långt, vilket är över 660 resor till solen fram och tillbaka. Om det stämmer kan jag inte garantera, men hur eller hur är det en sträcka som vi nog inte riktigt förstår.

Med dessa sifferuppgifter i bakhuvudet så återgår jag gärna till att leta reda på några fler uppgifter ur kyrkböckerna, det tar ett tag innan de siffrorna är uppe i tal som liknar DNA-delen.

Fortsätt läs mer
  790 Träffar
  0 Kommentarer
790 Träffar
0 Kommentarer

Ett fatalt misstag!

Sderkkar-017

Min mm mm f, Nils Persson Burström, föddes i Lövånger, Västerbotten år 1811. Vid tjugo års ålder arbetade han som dräng i Yttervik i Skellefeå landsförsamling, och där gifte han sig med pigan Catharina Andersdotter, som var hela tretton år äldre än han själv. Året därpå lämnade paret Västerbotten och flyttade ner till Stockholm. Nils utbildar sig till kornett vid Göta Artilleriregemente, och hör till Klerckers kompani. 

År 1841 inträffade något troligen rätt överraskande för Nils och Catharina. De fick en dotter, min mormors mormor. Catharina var hela fyrtiotre år gammal, och paret hade nog inte direkt räknat med att få några barn alls. Tyvärr dog Catharina Andersdotter tolv år senare i kolera. Hon fick aldrig återse sin västerbottniska hembygd. 

Men vad blev det egentligen av Nils? Jag hade sett i mantalslängderna att familjen flyttade från Maria församling på Söder till Ladugårdsland, och fastän hans hustru stod som 'corporalshustru' i dödboken, så var Nils inte längre militärt verksam. 

Stadsarkivet hade då (numera är de väl inlagda på data) ett maskinskrivet mantalsregister för år 1855, där hela familjerna stod uppräknade. På det sättet hittade jag Nils det året, men vad stod det egentligen? 'Straffånge'! Inte särskilt trevlig läsning, även om jag inte precis haft några illusioner om hans liv och leverne. Nåja, jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen, beställde fram straffrullor och satte igång att leta. Jag sökte både i Stockholm och i Vaxholm, ifall han skulle ha hamnat där. Inte ett spår av honom. Han fanns inte som död eller utflyttad heller!  Han var borta... 

Efter att ha ägnat mig åt annan släktforskning någon tid, gjorde jag ett nytt försök, med hjälp av Stadsarkivet då nya CD med mantalsregister för Stockholm 1800-1870. Och då hittade jag honom! Han hade gjort en liten utflyttning till Maria Norra. Och nu uppdagades SANNINGEN: Min anfader Nils Persson Burström var inte alls straffånge! Däremot arbetade han som fångvaktare vid Södra Kronohäktet! Det var ju en helt annan sak. 

Uppbragt å min anfaders vägnar, försökte jag tubba Stadsarkivets personal att göra en liten tippexradering i det maskinskrivna mantalsregistret för 1855, men man vägrade, klokt nog. 

När jag plöjde mantalslängden, såg jag att det faktiskt fanns en fånge vid namn Burström intagen på Nils arbetsplats vid samma tid som Nils tjänstgjorde där. Men den fången hade ett helt annat förnamn. 

Några år senare, 1859, är Nils Burström tillbaka i Ladugårdsland, bor i kvarteret Kronkvarn. Men 1860 är han försvunnen igen! 

Och det är han alltjämt, trots att jag emellanåt gör nya försök att hitta honom. Någon som har sett till honom? Flyttade han rentav hem till Västerbotten igen? 

Hursomhelst, om nu Stadarkivets personal inte ville radera i mantalsregistret, så har jag i alla fall här och nu slagit ett slag för Nils Persson Burströms heder! 

 

Delar av den här texten publicerades i DIS-PLAY nr 4 2002.

Bilden:  Södermiljö. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  1189 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars Åhnström
Enligt Mantalsregistret i Stockholms Stadsarkiv för året 1855 är denne Nils Burström född 1808, inte 1811. Är det samma person ? ... Läs mer
fredag, 13 september 2019 14:42
Helena Nordbäck
Hej! Jodå, det är samma person. Nils födelsedatum 'åkte kana' en hel del efter att han kom till Stockholm. Men 1811 är han född, d... Läs mer
fredag, 13 september 2019 22:24
1189 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
255 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
86 inlägg
Helena Nordbäck
79 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
22 inlägg