Rötterbloggen
Rötterbloggen

Slutet gott, eller …..?

Vi närmar os slutet på 2018, och även om det är några dagar kvar så kan det kanske göras en summering av året och det blir sett helt utifrån mina upplevelser. Fast med släktforskningsglasögonen på.

Mycket kan hända under ett år och allt ska inte speglas, men det går att hitta en del höjdpunkter och även bråddjupa upplevelser, värda att plocka fram.

 
Spännande och med en känsla av nya sökvägar var det som visserligen påbörjades under förra året men som fick sin upplösning i år. Många, många med olika bakgrunder har sökt efter skeppsredaren och den svenske konsuln William Matsons bakgrund. Verksam under många i San Francisco med stora ekonomiska framgångar, men med en okänd bakgrund. Angav själv när han var född, att blev föräldralös tidigt och gick till sjöss tidigt. Utifrån hans egna berättelser gjordes det upp olika tidslinjer, händelser kopplades till andra händelse och så trodde genealoger och andra att det gick att hitta hans ursprung. Det finns många brev från de som påstått sig vara släktingar, det tiggdes friskt från olika socknar med försök att få skolhus eller tak till sockenstugan. Många var det som letat, men ingen som hittat hans ursprung. När barnbarns barnbarnet började leta så tog han DNA till hjälp, men det gav inte så mycket, men efter att vi flyttat över testsvaren till FTDNA och att barnbarnet Carol, en pigg 99-åring, tagit ett test så började det att lossna. För att göra en lång historia kort, så gick det att snäva in sökområdet genom nya tester, och så stod han där, den lille pojken som först förlorade sin far och några månader sedan sin mor. Han växte upp, minnet av födelsedagen bleknade nog och lite andra händelser ägde rum vid andra tidpunkter än vad han berättade på ålderns höst, men visst är det Olof Eduard, född 19 november 1847, Rixö, Brastad, som träder fram, till stor lycka för släkten i USA.

Det kan tyckas lite tradigt att det under året hänt så mycket med koppling till DNA, men det blir väl så när man håller på så mycket med den delen av släktforskning. Det är inte alltid som kopplingen finns i matcher eller så kallade haplogrupper, ibland händer det saker som har en helt annan ingångsvinkel. Jag kan inte komma ifrån att vissa händelser sätter spår, tänker på den första kontakten med en person på Gotland, som då hade funderingar på om de skulle våga och kunna hänga på den nya trenden. Föreningen var inte så stor och hur skulle det gå. Jag har berättat om det tidigare, så många kanske minns, men det gör inte minnet mindre. Den initiala oron förbyttes till något helt annat, det var som om glädjerop kom farande från ön. Visst funkade det, visst fanns det intresserade, både bland medlemmar och inte minst bland alla de som fyllde på medlemsregistret under hösten. Att framgång för en för mig ganska okänd förening kan ge sådana härliga känslor, det är något som verkligen satt sina spår i mina tankar runt 2018.

Att det sker utveckling inom för släktforskningen ganska nya områden är klart, inte helt nytt är facebookgrupperna men under året har några av de grupper som jag är med och sköter växt rejält. Att koppla ihop släktingar till emigrerade svenskar, både de som är kopplade till de som flyttade likväl till de som stannade har exploderat. Intresset bland emigrerade om den kultur och de traditioner som härstammar från ”det gamla landet” har samma explosiva utveckling. Jätteroligt att delta, men så händer det som inte får hända. Den lilla sammansvetsade grupp som vi administratörer utgjort, där vi talat om allt, ibland om grupperna och olika händelser, men också om våra egna erfarenheter, kunskaper och tillkortakommanden splittras. Ingela från Göteborg lämnar det här livet. Plötsligt, oväntat och allt för tidigt. Det är förunderligt vilka band som kan skapas i cyberrymden, alla de samtal som förs via chattar, och hur påtagligt det kan bli när det går upp för mig att en ny rad lagts till i en dödbok. Tisdagen i denna vecka var det minnesstund, ett avslut på ett liv säger en del, men jag vet att det som Ingela producerat, de frågor hon besvarat gör att minnet av henne kommer att leva länge.



Allt är inte svart eller vitt, ibland så kan man fundera på vad det är som driver släktforskningen och alla dess olika företeelser. Nyligen kom den ut, det nya registret över döda, ett uppskattat hjälpmedel för många. Tusentals skivor och stickor skickas från Rötterbokhandeln, till glädje för alla (inte minst förbundets kassa). En lyckad satsning som på alla de sätt och vis. En annan, enligt min mening, mindre lyckad satsning är den av många hyllade leverantören MyHeritage nu plötsligt, utan större iver om att informera, ändrar sin strategi när det gäller den egna DNA-testen. Den kostar lika mycket som förr, men de har tagit bort ett antal vitala funktioner, exempelvis att kunna se sina träffars släktträd från det som ingår. Nu måste man lösa abonnemang, för en bra slant för att få tillgång till verktygen. Inte så snyggt tycker jag, men de ska ju göra vinst.

Fortsätt läs mer
  108 Träffar
  0 Kommentarer
108 Träffar
0 Kommentarer

Symbolfrågan

Symbolfrågan

I dessa yttersta dagar må bloggaren vara ursäktad om han för en gångs skull blir rejält politisk - partipolitisk till och med. Dock bara i en enda fråga, nämligen den som berör oss alla såsom varande släktforskare och kulturkonsumenter: Inträdesavgifterna på våra nationella museer!

Sedan tre månader lever vi i ett politiskt vakum med en övergångsregering som, i avvaktan på att partierna och deras ledare käbblat klart, har att sköta den löpande verksamheten på det att konungariket Sverige inte ska avstanna. Så står det i grundlagen. En övergångsregering får således inte introducera nya kontroversiella frågor, bestämma om nya skatter eller avgifter, utan lägga en fullkomligt neutral budget, byggd på föregående års siffror och överväganden. Detta har övergångsregeringen nu gjort och lämnat över till riksdagen för beslut. Då kommer radarparet Ulf och Ebba med sina i hast hopkomna och partipolitiskt motiverade budgetreservationer, som mirakulöst vinner kammarens gillande. Det kan tyckas märkligt att de regerande partierna, de som faktiskt fortfarande har ansvar för riket, i detta sammanhang är förbjudna att agera politiskt, medan det för oppositionen är fullt tillåtet att hitta på i princip vad som helst. Förmodligen kunde inte grundlagsförfattarna ens föreställa sig en sådan situation, som den vi nu upplever.

Bland de prioriterade frågor som M och Kd nu lyckats få igenom riksdagen finns alltså inträdesavgifterna på våra statliga museer. Det var Socialdemokraterna som en gång införde gratisprincipen. Motivet då var, att kultur som bekostas med allmänna medel också skall komma alla till del. Det ska inte vara så att det bara är de välbärgade som ska få ta del av gemensamma satsningar, som ändå till 90% eller mer finansieras via skattsedeln. För fattiga familjer, studenter och pernsionärer var det tidigare uteslutet att besöka våra museer, inträdesvgiften utgjorde en allt för hög tröskel.

Satsningen blev en succé. Plötsligt ökade antalet besökare på de 18 statliga museerna lavinartat. Det var vid dessa museer gratisprincipen gällde:

  • Armémuseum 
  • Etnografiska museet
  • Hallwylska museet
  • Historiska museet
  • Livrustkammaren
  • Medelhavsmuseet
  • Moderna Museet
  • Naturhistoriska riksmuseet
  • Sjöhistoriska museet
  • Östasiatiska museet
  • Nationalmuseum
  • Medeltidsmuseet
  • Riksidrottmuseet
  • Flygvapenmuseum i Linköping
  • Marinmuseum i Karlskron
  • Skoklosters slott
  • Statens centrum för arkitektur och design
  • Världskulturmuseet i Göteborg

Även de fortfarande avgiftsbelagda museerna fick sig en skjuts i och med att tröskeln var sänkt och aptiten retad. 

Så fick Sverige en alliansregering och en av dess första åtgärder blev att återinföra avgifterna på de statliga museerna. Det är svårt att riktigt förstå motiven bakom detta beslut. I rikets sammanlagda budget handlar det ju om växelpengar, varför det bara går att tolka agerandet ur en ideologiskt uppfostrande synvinkel: Du ska göra rätt för dig! Här ska minsann inte finnas några onödiga subventioner! Kultur ska kosta! Det finns inga gratisluncher - vänj dig vid det! Eller något i den stilen.   

Så föll alliansregeringen 2014 och vi fick en ny koalition mellan S och Mp - som i sin tur återinförde gratisprincipen på de statliga museerna med samma motiv som förra gången. Detta kom att gälla från och med den 1 februari 2016 och hann återigen bli en succès pyramidal, inte minst sedan nyrenoverade Nationalmuseum efter många och långa år i höstas slog upp sina portar. Den renoveringen har kostat skattebetalarna 1,2 miljarder kronor, en investering som den inkuppade budgeten nu kommer att urvattna eftersom entréavgiften effektivt kommer att hämma publikströmmen. Liksom förra gången.

Varför gör M och Kd så här? Är frågan verkligen av sådan vikt att den nödvändigtvis måste finnas med i statskuppen? Tydligen har den för dessa partier kommit att bli en prestigefylld

SYMBOLFRÅGA

och då vet man ju hur politiker blir. Då biter inga argument i världen, ingen logik och inga vädjanden. Nu återgår museerna till sin diskreta tillvaro med tomma lokaler och desillusionerade chefer och utställningskuratorer. Verksamheterna kommer fortfarande att kosta skattebetalarna lika mycket men så många färre kommer i fortsättningen att utnyttja dem.

Vad blir då nästa steg för kulturprofilerna Ulf och Ebba? Är det inte ganska självklart? Den 1 februari i år blev det gratis att använda Riksarkivets digitala resurser, kyrkoböcker, mantalsländer, domböcker, rullor och allt det andra som utgör nationens minne. För första gången i landets historia blev släktforskningen helt demokratisk, tillgänglig för alla utan kostnad. För fattigpensionärer såväl som för skolungdomar. För ensamstående föräldrar såväl som för arbetslösa och utslagna. Lita på att M och Kd inte kommer att nöja sig med museerna. Som ett brev på posten kommer återinförandet av Riksarkivets avgifter.

Riksarkivet sorg

 

Det kanske inte vore så dumt med ett extraval i alla fall .... 

 

 

Fortsätt läs mer
  2651 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bengt Welander
Heder åt Ted Rosvall som vågar "ryta" till mot detta kulturella vansinne att avgiftsbelägga något som tillhör oss alla. Som histor... Läs mer
måndag, 17 december 2018 21:24
Ted Rosvall
Ja, fast England är kanske ändå inte det bästa exemplet. Där är det nämligen svindyrt att släktforska! För varje födelse- vigsel- ... Läs mer
måndag, 17 december 2018 21:52
2651 Träffar
4 Kommentarer

Böcker för barn

Tror du att dina barn och barnbarn inte alls är intresserade av din släktforskning? Så behöver det inte alls vara, inte ens om barnen är små förskolebarn. Själv har jag fem barnbarn mellan fem och två år. Den äldste av dem visade sig i höstas vara mycket intresserad av att strukturera upp ett litet släktträd med syskon, föräldrar, kusiner, mor- och farföräldrar och ett par generationer till. Vi ritade och skrev på ett papper med honom själv i centrum. En mycket trevlig stund.

Allt började med att vi diskuterade varifrån hans efternamn kommer, för det hade de pratat om på dagis. Givetvis kunde jag berätta det, hur det kommer sig att han heter som sin pappa, farfar, farfars far och farfars farfar men inte som farfars farfars far. Och varför jag, mormor och morfar har andra efternamn. Vi tog oss bakåt till mitten av 1800-talet, sedan blev det för mycket.

Vill man få barn intresserade av släkthistoria så finns det några barnböcker på temat. Här ska jag tipsa om dessa.

Det här blogginlägget borde jag gjort mycket tidigare i höst, så att ni inte hunnit handla alla julklappar redan. Men bättre sent än aldrig. Det var i veckan, när jag letade efter en annan bok, som jag hittade en av de här böckerna och kom på att jag ska dela med mig av dessa boktips. En hylla här hemma har jag avsatt för barnböcker och de används flitigt när barnbarnen är på besök.

De böcker jag skriver om här är inte några nya böcker utan utgivna för flera år sedan. Alla går att få tag på begagnade på Bokbörsen och finns säkert också på bibliotek. En direktlänk till Bokbörsen och till biblioteket finns för varje bok.

soffan
Farfars mammas soffa av Anna Bengtsson, Alfabeta förlag 2014. En bilderbok som berättar om en familj i flera generationer, med en kökssoffa som huvudperson. Soffan står idag i en sommarstuga och är lite skamfilad. "Inte konstigt" säger pappan, "soffan är ju hundra år gammal". Sedan hoppar vi bakåt till 1915 när Olof och Nanny gifte sig och köpte soffan. Vi får följa soffan i varje generation, som sittplats, säng, undanskuffad i förrådet ett tag men sedan framtagen igen. Alla som satt i den och åt middag och drack kaffe, alla som sov i den, och hur den flyttades med. Vad hände i familjen? Vem tog över? Ja, det är en riktigt underbar bok att läsa för förskolebarnen. Bokbörsen Bibliotek

Gelotte
När vi var barn
av Ann-Madeleine Gelotte, Tidens förlag 1991. Egentligen är det här en serie som består av tre böcker, men den gavs ut med alla tre böckerna i en volym också, och det är den jag har. De tre böckerna heter Ida Maria från Arfliden (1977) och handlar om författarens mormor på 1880- och 90-talet, Tyra i 10:an Odengatan (1981) som handlar om författarens mor i Stockholm på 1910- och 20-talet, samt Vi bodde i Helenelund (1983) som handlar om hennes egen och brodern Ronnies barndom i en villaförort utanför Stockholm på 1940- och 50-talet. Ann-Madeleine Gelotte skriver själv att det är böcker tänkta för både vuxna och barn, och gjorda för att väcka intresset hos läsaren att förmedla sina egna minnen. Det är bilderböcker med många färgstarka och detaljerade bilder som berättar om vardagslivet ur barnens perspektiv. Texten är lättläst men förmedlar mycket kunskap. Bokbörsen Bibliotek

Nedanstående böcker är mer allmänna historieböcker:

Hulth

När Sverige var som störst av Sonja Hulth och Fibben Hald, Rabén & Sjögren 1989, och När svenskarna flyttade till stan av Sonja Hulth och Ola Ambjörnsson, Rabén & Sjögren 1992. De två böckerna ingår i en serie på fyra som heter Barnens svenska historia. Dessa två handlar om tiden från 1500-talet fram till början av 1700-talet samt om tiden därefter fram till våra dagar. De två tidigare böckerna handlar om tiden innan dess. Sonja Hulth har skrivit alla böckerna men de har olika illustratörer. De två senare är dem som är mest aktuella för den tid vi normalt släktforskar på. Detta är historieböcker som bilderböcker för barn men är till stor del fokuserade på hur vanligt folk levde i skuggan av kungar och krig och samhällsomvandlingar. Bokbörsen Bibliotek Bibliotek

Elmqvist

Sveriges historia av Annika Elmqvist och Pål Rydberg, Ordfronts förlag 1979. Detta är en tecknad historiebok för barn och spänner över tiden från strenåldern till idag, och har inte den mer personliga prägeln som de andra böckerna. Även om illustrationerna är huvuddelen av boken är den nog mer för lite äldre barn. Boken har ett tydligt underifrånperspektiv, i den senare delen av boken lyfter man fram industrialiseringen och arbetarrörelsen. Det finns en uppenbar politiskt radikal tanke bakom innehållet. Samma författarpar har gjort bilderboken Farliga tankar om demokratirörelser, revolutioner och rösträttskamp. Bokbörsen Bibliotek

 

Fortsätt läs mer
  286 Träffar
  0 Kommentarer
286 Träffar
0 Kommentarer

Om stenarna KAN tala....!

Runstenarna-vid-Aspa-tingsplats-171

I Täby finns de ängar, där barn jag lekt. För er som är utsocknes så ligger Täby kommun någon dryg mil nordost om Stockholm, är känd för sin (numera tyvärr utflyttade) galoppbana, och Albertus Pictors målningar i kyrkan, kanske framför allt 'Döden spelar schack' som lär ha gett Ingmar Bergman uppslaget till 'Sjunde inseglet'.

Men allra mest känt är kanske Täby för sina många runstenar, en av de mest runristade kommunerna i Sverige.

Ett namn som ideligen återkommer på runstenarna i Täby är Jarlabanke. För mig är han en naturlig del av min uppväxt. Vi hade bokstöd hemma utformade som Jarlabanke. Utanför kommunalhuset stod en staty av Jarlabanke. Jarlabankes bro med runstenarna besökte jag redan i mycket unga år med skolklassen. Bokstaverade oss mödosamt igenom textraden 'och ensam ägde han hela Täby. Gud hjälpe hans själ'. Vi undrade väl lite var, varför det var så synd om honom för att han ägde hela Täby... så hemskt kunde det väl inte ha varit!

Kort sagt, så var denne storbonde och viking vardagsmat för mig, ända till senare arkeologiska undersökningar, och grävningar vid Broby, då historikerna fått ihop en hel släkttavla! Jarlabankes farmor Estrid var tydligen en riktig krutgumma, framgår det...

 

Härom veckan läste jag en vägvisare till Värmland, ett av 'mina' många släktforskningslandskap. Framför allt fastnade jag för en kort notis om runstenen i Järsberg, daterad till senare delen av 500-talet, en sten med ovanligt tidig inskrift: 'Jag herulen heter Leubar...' är en möjlig tolkning av första textraden. Jag erinrade mig en kort forskningsresa till Karlstad 2003. Då hade Värmlands museum en utställning som hette just 'Jag Herulen'. Och jag som trott att herulen var ett namn, men nu har jag lärt mig att det är en hel folkgrupp som heter så. Snokande på nätet och i Nordisk Familjebok ger vid handen att forskarna verkar vara rejält osams om var herulerna egentligen kommit ifrån. Vad man är någorlunda överens om är att de har haft en kung vid namn Rodulf, och att en del heruler kom över till nuvarande Sverige från Danmark någonstans i början av 500-talet.

En kort notis på en runsten i en gammal vägvisare - och jag har tillbringat en vecka med att läsa allt jag hittat om heruler!

 

Vid Aspa i Rönö församling, Sörmland, finns en liten å och fyra runstenar. En av dessa, som för övrigt hittades inne i en vägtrumma i ån, nämner namnet Svitjod, vikingarnas svearike. Alldeles intill den brusande motorvägen, delvis dold av stora buskage, låg alltså något som förmodligen varit en vikingatida tingsplats. Det var inte utan att jag kände mig förflyttad tusen år tillbaka i tiden...

 

I Halland (nu är vi där igen) fanns under senare delen av 1800-talet en herre vid namn Bexell. Han lät rista in diverse tänkespråk och dogmer samt aktuella personnamn på stenar ute i bokskogen. Dessa stenar kallas i dagligt tal oftast 'Bexells talande stenar'.

Varför tror jag att även Bexell var fascinerad av forna tiders budskap ristade i sten?

 

Så visst kan en del stenar tala!

Särskilt tilltalar de mig. Fast jag erkänner en sak: jag är fortfarande hemskt dålig på att läsa runskrift....

 

Bilden: Svitjod-stenen vid Aspa

Fortsätt läs mer
  412 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Så roligt att läsa detta! Om du inte sett Bexells stenar än måste du göra det, det är så vackert där i bokskogen i Åkulla.
lördag, 15 december 2018 10:35
Helena Nordbäck
Tack! Det var nära att bli Bexell när jag var nere i Halland i maj, men vädret blev sämre, så det får bli nästa gång...
måndag, 17 december 2018 17:56
Ann-Charlotte Lagerström
Väldigt spännande att läsa. Det har gjorts en helt ny inventering av runstenar i Sverige. Blev själv förvånad att det fanns nästan... Läs mer
söndag, 16 december 2018 06:51
412 Träffar
4 Kommentarer

Ingar Andersdotters hårda liv – Per Albin Hanssons farmor

Det här är ett stycke kvinnohistoria. Under långa tider har kvinnorna skött gårdar och torp, uppfostrat barnen och tagit hand om de gamla. De har tagit socialt ansvar, varit med och byggt upp samhället. Männen var ute i krig eller på arbetsvandringar. Ofta dog de alltför unga. Männen hade titlar som talade om vad de gjorde, hur de flyttade, vad de ägde. Men det är svårt att få fram uppgifter om kvinnorna.

I husförhörsböckerna kallas de dotter, flicka, piga, hustru eller änka. Jag blir glad för varje liten uppgift jag får fram, ibland kan det bli en riktig berättelse om en kvinnas liv. Som i fallet med Ingar Andersdotter, min mormors morfars mor och Per Albin Hanssons farmor.

Ingar föddes den 16 april 1816. Hennes pappa, Anders Larsson, var åbo på Skabersjö by No 4. Han var inflyttad i byn, kom ursprungligen från Lilla Slågarp. Hennes mamma, Elna Larsdotter, hade alltid bott i Skabersjö, släkten på hennes mammas sida hade bott där länge.

Ingar hade fyraäldre syskon, Marna f. 1802, Bereta f. 1807, Bengta f. 1809 och Hans f. 1813. Hans blev så småningom soldat och fick namnet Hans Nero.1824 föddes hennes lillasyster, Kerstin.

Redan när Ingar var ett år flyttade familjen till Christineberg i Bjärshög och pappa blev statdräng. Här kom Ingar att växa upp. Säkert fick hon lära sig det mesta om en kvinnas arbete på ett skånskt jordbruk.

Hon var bara tretton år gammal när hon fick ge sig ut att tjäna piga. Till en början kallas hon ”flickan” men hon fick nog arbeta hårt.

Nu började flera års kringflyttande. De unga pigorna och drängarna bytte tjänst vart och vartannat år, hela tiden på jakt efter något bättre. Varje höst, vid fardagen i oktober, gick flyttlassen. Fast så mycket att flytta med sig hade man inte. Är man inte bofast har man inte många ägodelar. Fardagen föregicks av Mickelsmässomarknad i september. Då fick man tillfälle att träffas och byta tips. Då kom bönderna och letade nya drängar och pigor. För att få flytta måste man ha flyttbevis från prästen med uppgifter om födelse, vandel, smittkoppsvaccinering mm.

arrie hii 11 1826 1836 bildFlyttbevis. Arrie (M) HII:11 (1826-1836) Bild 2230

Här kan vi läsa när Ingar är född, varifrån hon närmast kom och vart hon flyttar. Hon är ”välfrägdad” och vaccinerad mot koppor.

Ingars första flytt gick hösten 1829 till Hötofta. Hösten därpå flyttade hon till Käglinge i Glostorp, och nästa år till Hököpinge. Hösten 1832 flyttade hon tillbaks till sin födelseby, Skabersjö, och blev piga hos sin kusin Hans Hansson. 1834 var hon skriven på fattighuset i Skabersjö. Då bodde hennes gamla föräldrar på fattighuset tillsammans med lillasyster Kerstin som bara var 10 år. Men varför bodde Ingar där? Hon är skriven som piga tillsammans med flera andra unga pigor. Jobbade de där?

20150515 skabersjc3b6 1Skabersjö har bevarat en gammaldags atmosfär, ändå ser det helt annorlunda ut än under Ingars tid.

1835 dör pappa Anders, 71 år gammal. I bouppteckningen efter honom står att de har ett helt bohag: bord, bänkar, skåp, kakelugn (förmodligen en järnspis), vävstol, redskap och en gris. Det stämmer inte med min bild av att bo på fattighus. Var det annorlunda i Skabersjö? Var det mer som ett undantagsboende? Barnen enades om att mamma Elna skulle få ha kvar boet orubbat. Elna, som var 16 år yngre än sin man, levde till 1845. 1835 och 1836 var Ingar piga i Lockarp, sen var hon piga i Fosie i 2 år. Hösten 1838 flyttar hon till Hököpinge igen, och hösten 1839 till Herrestorp i Vellinge.

Jag har försökt rita in Ingars många flyttar på en modern karta. Jag har inte följt några vägar för de gick ändå annorlunda på den tiden. 1840 var hon 24 år och hade tjänat på 10 olika ställen. Så såg livet ut för massor av pigor och drängar runt om i landet. De hade ingen egen jord att bruka, inga pengar att gifta sig för!

ingars mc3a5nga flyttarIngars flyttar

På hösten flyttade hon igen: till Västra Verlinge No 5, 15 i Håslöv. På gården i Västra Verlinge skulle hon bli kvar i 4 år. 1842 föddes hennes son Anders, min mormors morfar. Anders står antecknad som oäkta och enligt husförhörsboken är han född i Lockarp. Vem är hans far? Jag har letat i massor av födelseböcker utan att finna honom. För att hitta en eventuell fader följde jag Ingar i flyttböckerna år efter år. Det blev många timmar med Arkiv Digital.

Till slut blev det bingo! I flyttlängden för Håslöv 1843 finns en lite kladdig anteckning längst ner i hörnet. Ögonen dras dit. Vad står det? Noteringen rör drängen Rasmus Andersson på Västra Verlinge No 5, 16 och lyder: Pigan Ingar Anderdotter i Västra Verlinge vill icke samtycka till hans att ??? Husf. P. 138. Prästen noterade också att Dräng Rasmus Andersson står igen på No 5, 16 V Verl. Han fick inte flytta! Talade prästen allvarsord med honom? Jag skyndar mig att bläddra till husförhöret sidan 138. Där står: Pigan Ingar Andersdr föregifver att Rasmus Andersson är far till hennes gosse. Denna piga flytade til Skabersjö.

hc3a5slc3b6v b 2 1834 1847 bild 4Källa: Håslöv (M) B:2 (1834-1847) Bild 45 - Flyttlängden där jag fann gåtans lösning
Husförhörsboken med Rasmus, Ingar och Anders och prästens notering:

hc3a5slc3b6v ai 7 1841 1851 bild Håslöv (M) AI:7 (1841-1851) Bild 78 / sid 138

Trots att Ingar och Rasmus bodde på samma gård i flera år blev det inget äktenskap. Hösten 1844 flyttade de åt olika håll. Ingar kom till Skabersjö och ännu en gång blev hon piga hos sin kusin Hans Hansson. 1845 flyttade Ingar och sonen Anders till ett av många små jordbruk på Keglinge No 12. Där bodde änklingen Hans Olsson och hans son Per, 6 år. Ingar hade hunnit bli nästan 30 år. Den 22 februari 1846 gifte hon sig med Hans. De skulle få 20 år tillsammans. Anders fick sin styvfars namn och blev Anders Hansson.

Redan den 18 april 1846 föddes sonen Jacob och 1848 kom dottern Elna. 1849 blev ett sorgligt år. I januari dör Hans´ son Per och i februari dör lille Jacob. 1851 föddes Carl. Han var knappt ett år när scharlakansfeber härjade i trakten. Han klarade sig inte och Ingar förlorade ännu ett barn. 1853 föddes dottern Bengta, 1855 sonen Carl och 1859 dottern Hanna. 1858 flyttade Anders hemifrån. Han hade föresatt sig att bli skräddare och nu började han gå i lära. På 1860-talet står Hans och Ingar antecknade som utfattige.

Den 14 december 1865 dog Ingar av bröstsjukdom, bara 49 år gammal. Förutom maken och sonen Anders, som var vuxen, lämnade hon efter sig barnen Elna 17 år, Bengta 12 år, Carl 10 år och Hanna 6 år.
Jag letar fram bouppteckningen. De hade inte mycket. Ingar hade 2 klädningar, 4 tröjar, 2 öfverliv, 3 förkläden, 3 schalar, 6 halskläden och 3 hufvudkläden. De brukade Augmentshuset "af fem väggarums med tillhörande 1 kappeland jord af Skatte Rusthållshemmanet No 12 Keglinge med ett nu åsatt bevillnings taxeringsvärde af 125 kronor."

Augmentshemman: Ett rusthåll skall utrusta en dragon, en beriden soldat, och hålla honom med häst. Rusthållet kunde få stöd av ett augmentshemman som då blev skattebefriat och i stället betalade till rusthållet.
Kappeland: den areal som en kappe utsäde räckte till, 1/32 tunnland, ungefär 150 kvadratmeter. Väggarum: = fack = avstånd mellan 2 stolpar i ett korsvirkeshus.

"Sedan Bouppteckningen sålunda var afslutad träffades emellan Enklingen och de omyndigas närmaste anhöriga den öfverenskommelsen att sedan enklingen utlemnat till fördelning alla barnen emellan den aflednes kista och Gångkläder till ett värde 22 riksdaler 25 öre skulle han tills vidare få sitta i orubbad besittning af hela boets qvarlåtenskap mot det han föder vårdar och Christligen uppfostrar de minderåriga barnen, tills de hinna den ålder, att de kunna sig sjelfva försörja"

Hans levde till 1888. Han blev, trots de knappa omständigheterna, 80 år. Ingar kunde aldrig samla på sig en massa ägodelar. Med allt sitt slit blev hon aldrig rik eller ens någorlunda välbärgad. Säkert kände hon en stor oro för sina barn. Jag vet inte hur det gick för döttrarna. Kanske kan jag få kontakt med någon som vet. Äldste sonen, Anders Hansson blev skräddare. Han fick 6 barn med sin första hustru, Karna. I andra äktenskapet, med Cecilia, fick han en son. Tre söner blev skräddare. Äldsta dottern och hennes man flyttade till London där de drev skrädderi på Savile Row. En dotter blev sömmerska, en blev barnmorska, en blev lärare.

Carl Hansson, Ingars yngste son, blev murare. 1885 flyttade han till Fosie utanför Malmö. Hans hem finns, om inte bevarat, så återskapat på Per Albin Hanssons väg 91 – 93 i Malmö. Han var gift med Kersti och de fick 3 söner. Alla tre sönerna blev fackligt och politiskt aktiva. Mellanbrodern Sigfrid Hansson blev journalist och politiker och generaldirektör för Socialstyrelsen. Yngste sonen Per Albin Hansson blev politiker och statsminister.

20150514 vid per albin hansPer Albin Hanssons födelsehem

20150515 per albin hanssons

I Per Albins Hanssons födelsehem finns denna vackra antavla med Ingar och Hans i centrum. Jag har tagit mig friheten att rita en pil, men bara på ett foto av tavlan. Tänk om Ingar kunnat ana den stora förändringen som skulle komma och att hennes barnbarn skulle vara med och skapa den!

Gunvor Detta är ett gästblogginlägg skrivet av Gunvor Waller, som ärvde ett viktigt släktforskningsuppdrag av sin mor. På äldre dagar hade hon sett att datoriseringen gav helt nya möjligheter för släktforskare och därför bad hon sin dotter att försöka hitta mormors morfars okände far. Efter mycket letande hittade Gunvor Waller honom – och var fast i släktforskningen.

I dag är hon medlem i ett antal föreningar och anorna finns i Värmland, Östergötland, Skåne och Småland. Numera är hon pensionerad efter att ha arbetat på förskola och efter många år i Kungsbacka har hon nyligen flyttat till Gräsmark i Värmländska Sunne.

Fortsätt läs mer
  427 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Tack för din berättelse! Så intressant, och så viktigt att lyfta fram de vanliga människorna och framför allt kvinnorna som nästan... Läs mer
fredag, 14 december 2018 19:04
Ann-Charlotte Lagerström
Väldigt spännande läsning.
söndag, 16 december 2018 07:02
427 Träffar
3 Kommentarer

Århundradet - en gigantisk släktsaga

Århundradet

För någon tid sedan fick jag ett lästips: GIGANTERNAS FALL av Ken Follett - ett drama i fem länder kring 1:a Världskriget - en tegelsten med bortemot 1000 sidor. Nej tack, tänkte jag, den hinner jag aldrig läsa. Men hur det var gjorde jag ett utfall mot Audible, min hovleverantör av engelska ljudböcker- jag "läser" helst i bilen - med sällsynt begåvade skådespelare som uppläsare. Deras tolkningar, med dussintalet olika röster och dialekter, ger läsningen (lyssningen) en alldeles särskild dimension. 

Redan efter ett kapitel var jag fast. Romanen utspelar sig alltså parallellt i Storbritannien (mest i Wales), Frankrike, Tyskland, Ryssland och USA. I varje land får vi lära känna en eller flera familjegrupper ur olika sociala skikt, överklass, politiker, aktivister, militärer, gruvarbetare och, framför allt, starka kvinnor. Med start 1911 leds vi genom de händelser som orsakade det förfärliga och egentligen alldeles onödiga 1:a Världskriget: Vi är med i Skyttegravarna i Frankrike, vi genomlider de ryska revolutionerna och det skräckvälde som sedan utbröt, ja vi hamnar till och med i Vita Huset och i Kreml. Men boken har också en smula "Herrskap och tjänstefolk" eller "Downton Abbey" över sig, klassmotsättningar, gruvarbetarstrejker och spritsmuggling.  

Det är en mustig soppa megaförfattaren Ken Follett denna gång har kokat ihop. Ur litterär synvinkel kanske inte världens bästa bok - inget Nobelpris så långt ögat ser - men fascinerande och framför allt bildande. Trots att jag tycker mig kunna en hel del av 1900-talets historia fick jag i varje kapitel nya fakta och ny kunskap, varfär utfärderna på Google blev många och givande. När jag under åtta säsonger var med och skapade "Vem tror du att du är?" brukade jag ibland kommentera programidén så: Vi utnyttjar skamlöst våra kändisar för att genom dem få tillfälle att berätta om Sveriges historia;  Kyrkohistoria; Socialhistoria, Militärhistoria och Rättsväsende - om arkiven, biblioteken, museerna o.s.v. På samma sätt skulle man kunna säga om Ken Follett och hans böcker: Han använder skamlöst romanens lockande form för att få tillfälle att skildra 1900-talets historia.  

Ken Follett 2Kenneth "Ken" Martin Follett, född 5 juni 1949 i Cardiff, är en brittisk författare som mestadels skriver historiska romaner och thrillers. Han har totalt sålt drygt 130 miljoner exemplar. Fyra av hans verk har placerat sig på förstaplats i New York Times bestsellerlista.

Som barn var han förbjuden att se på TV och film av sina nykristna föräldrar. Han utvecklade tidigt ett intresse för läsning, men förblev en likgiltig student tills han kom upp i tonåren. Hans familj flyttade till London när han var tio år gammal och kom att studera  filosofi, blev engagerad i vänsterinriktad politik och utbildade sig till journalist.

Så småningom drev hans sökande efter nya utmaningar honom att lämna journalistiken för att i stället publicera böcker. Han började också skriva skönlitteratur under kvällar och helger som en hobby. I och med publiceringen av Nålens öga 1978, blev han både rik och internationellt känd.

Han har i dagsläget skrivit cirka 40 böcker, som sammanlagt sålts i över 130 miljoner exemplar internationellt (2014). Han skriver mycket om historiska skeenden och har bland annat skrivit "Århundradet-trilogin" om fem familjer genom 1900-talets historia, konflikter och krig. [ur Wikipedia]

Normalt är jag verkligen inte mycket för råa krigsskildringar med granater och bomber - är lite för blödig för sådant - men redogörelserna från skyttegravarna i Frankrike är faktiskt något som alla tänkande människor behöver känna till, liksom vi alla, hur smärtsamt det än är, måste ta till oss ropen från andra världskrigets ghetton och koncentrationsläger. Men man blir arg, rasande arg, över alla dessa korkade officerare på båda sidor, som samvetslöst kastar upp våg efter våg av unga pojkar för att i hundratusental mejas ned av motståndarnas maskingevär. Här har vi de verkliga massmördarna - generalerna och krigsivrarna! Lika upprörd blir man över Bolsjevikernas framfart efter det att man till sist, med västmakternas goda minne, bluffat till sig makten i landet och fått fart på utrensningarna av sina motståndare, reella eller inbillade.

Efter 31 timmars andlöst lyssnande tog boken till sist slut och jag hamnade som så ofta i en sorts post-litterär depression. Det är svårt att skiljas från alla dessa personer, påhittade och verkliga, som man under så lång tid haft alldeles inpå sig och fått lära känna. Döm om min lättnad och glädje när jag idag upptäckte att GIGANTERNAS FALL bara är den första delen i en historisk 1900-talstrilogi, där de övriga delarna heter VÄRLDENS VINTER och EVIGHETENS RAND. Del två handlar givetvis om nästa stora världskris, andra världskriget med förspel och efterspel, medan del tre tar sin början 1960 och går fram till kommunismens fall. Och hela tiden är det samma personer och familjer - de fem släkterna och familjekretsarna - vi får följa.

Släktromanen är ingen ny företeelse i litteraturen och inte heller i TV-serierna värld. Vem minns inte:

  • Forsytesagan av John Galsowrthy
  • Huset Buddenbrooks av Thomas Mann
  • Familjen Thibault av Roger Martin du Gard
  • Roots av Alex Haley
  • Stad-serien av Per Anders Fogelström
  • Sorundasviten m.fl.historiska serier av Lasse Widding
  • Brobyggarna av Jan Guillou
  • Matador och Krönikan [Danska TV-serier]
  • Vår tid är nu [Svensk TV-serie]
  • Halvbrodern [Norsk TV-serie]

Det finns säkert många fler!

Det slår mig, att vi släkt- och hembygdsforskare ofta sitter inne med unik dokumentation om gångna tider och personer, berättelser och historier som bara väntar på att någon med författandets gåva ska ta sig an dem. Eller borde vi försöka själva? Tegelstenar är det ingen som förväntar sig av oss, men kanske en novell eller två eller, varför inte, en artikel i Släktforskarnas Årsbok, som alltid söker nya spännande manuskript för kommande volymer.

Årsboken

Välkommen med ditt bidrag!

   

 

 

 

 

   

.    

 

Fortsätt läs mer
  1160 Träffar
  0 Kommentarer
1160 Träffar
0 Kommentarer

Fick han sin medalj?

Den 12 oktober 1881 förliste det franska fartyget Saundary någonstans ute på havet. Vid förlisningen kom det engelska ångfartyget Greece till undsättning. Ombord på Greece fanns en svensk sjöman som hette Hans Strandberg. Han gjorde en så stor insats att han senare tilldelades en silvermedalj med diplom av franska regeringen. Problemet var bara att de inte kunde hitta honom.

Den här historien rullas upp när jag bläddrar i en arkivvolym i Vadstena sjömanshus arkiv och egentligen letar efter något annat. Jo, det fanns faktiskt ett sjömanshus i Vadstena. Det ligger ju vid Vättern och där var det betydligt mycket mer sjöfart förr i tiden än idag.

HansStrandberg

Fransmännen hade hört sig för hos engelsmännen för att få tag på Hans Strandberg. Och en tjänsteman på Board of Trade i England skickade frågan vidare till svenska konsulatet som vände sig till Kommerskollegium i Stockholm som i sin tur vände sig till sjömansdirektionerna i Sverige. Brevet från Kommerskollegium är det som bevarats i Vadstena sjömanshus arkiv. Troligen finns ett likadant brev kvar i flera av de andra svenska sjömanshusarkiven.

Det brittiska rederiet trodde att Hans Strandberg var född i Stockholm men när man började leta där hittades ingen sjöman med namnet Hans Strandberg. Däremot en Johannes Strandberg som skulle vara född den 26 juni 1860 i Sala men kyrkoskriven i Maria Magdalena församling i Stockholm som vuxen. Vid närmare undersökning visade sig dessa uppgifter inte stämma och därför vände man sig nu till sjömanshusen med frågan om det fanns en annan Hans Strandberg. Brevet skrevs 1887, alltså sex år efter olyckan, så de hade nog letat ett tag.

Hur det gick vet jag inte. Fanns det någon sjöman Hans Strandberg? Kanske var han en rymling från ett svenskt fartyg och hade tagit nytt namn. Sådant hände ibland. Givetvis har jag googlat på detta men inga svar leder till gåtans lösning.

Idag är det ju lätt att söka i databaser så jag har sökt både i Riksarkivets sjöfolksdatabas och i Arkiv Digitals personregister 1860-1947. Något entydigt svar finns inte, inte ens en antydan. En sjöman har jag hittat, Hans Strandberg, född 1849 och inskriven i Visby sjömanshus men han hade sadlat om till hemmansägare hemma på ön vid tiden för sjöolyckan, så vitt jag kan se. Av de andra handfull män med lämpligt namn och som lever vid den här tiden så finns det en i Göteborg som kanske skulle kunna vara en kandidat. Det finns inga uppgifter om honom, bara namnet och födelseåret 1837. Han var på 1860-talet kyrkobokförd i Karl Johans församling i Göteborg. Något som tyder på att det skulle kunna vara denne man finns inte men de övriga verkar vara väl förankrade på landbacken.

Har du en Hans Strandberg i släkten, kanske försvunnen från Sverige vid den här tiden före olyckan 1881?

Sådana här historier fascinerar mig. De finns överallt i arkiven. Frågorna man vill få svar på. Just den här arkivvolymen från Vadstena sjömanshus är en samlingsvolym med flera olika typer av handlingar. Fartygshandlingar och kungörelser, mönstringshandlingar och betygsavskrifter, räkenskaper och protokoll. Och så det här brevet med denna dramatiska historia.

Fortsätt läs mer
  393 Träffar
  0 Kommentarer
393 Träffar
0 Kommentarer

Fort som tåget

Novemberdecember18-029

Undertecknad är varken miljönisse eller fanatisk tågentusiast. Men jag har dock bott vid en järnväg (Roslagsbanan) de första fyrtio åren av mitt liv, och tycker mycket om att åka tåg (utom nattåg, se tidigare blogg).

Under min uppväxttid var smalspåriga Roslagsbanan ständigt hotad av nedläggning. Och lika ständigt protesterade vi som bodde norr om Stockholm mot detta. Jag skrev på åtskilliga namninsamlingar, och grämde mig mycket över nedläggningen av sträckan Kårsta-Rimbo.

Vindarna vände någonstans i mitten av 1980-talet, det byggdes dubbelspår, och så kom de nya vagnarna. Man började rentav diskutera att sträcka ut banan till Rimbo igen! Men det har vi inte sett ännu, tyvärr. Som historienörd och nostalgiker, saknar jag dock de gamla vagnarna, med sina galonsoffor och outplånliga lukt av motorolja och apelsinskal. Men självklart måste järnvägen utvecklas och fungera effektivt för att tjäna sitt syfte.

Om nu jag fick skåda en del utveckling på nära håll i och med detta, vad gjorde då inte, funderar jag, de människor som fick skåda 'järnhästen' för allra första gången? 1825 börjades det, i England. Då satte man helt enkelt en dilligens på skenorna, och hade ånglok till. 'Locomotion' hette det, och hade George Stephenson till pappa.

Sedan var bollen i rullning, järnvägen spred sig till övriga Europa, USA, Asien.... 'Järnhästen' var de amerikanska indianernas namn på tåget. Massmedia fanns ju inte på den tiden, och kunde berätta om nyheten. Folk måtte ha blivit skräckslagna när de såg den stora svarta, röksprutande kolossen skramla fram på sina skenor!

I Sverige var vi förhållandevis sent ute, inte förrän 1849 invigdes Fryksdal - Klara älvs järnväg i Värmland, med en vagn dragen av hästar! Den 'riktiga' järnvägstrafiken kom igång först 1856, när tåg började rulla på flera håll i landet.

Allt detta orerande om tåg leder mig fram till en bok som jag glömde bort i min blogg 'Bokfrossa' för några veckor sedan:

Njutningen av att åka tåg. Rune Monö. 1988, ny upplaga 1996. Jag fyndade den här boken av en slump på rea, och blev helt bergtagen av de många roliga personberättelser och den grundliga historik författaren samlat ihop. Här kan du läsa om en bromsares vådliga turer på tågsättet i förra seklets barndom, eller om hur en regelrätt tågväska såg ut för en herre i mitten av 1800-talet. För oss släktforskare finns Linköpingsflickan Selma Helena Petterssons reseberättelse om hur hon som nyss ilandkliven emigrant satte sig på tåget tvärsöver den amerikanska kontinenten. Allt beledsagat av träffande och roliga teckningar!

Bilden: Åhléns skyltfönster vid Klarabergsgatan här i Stockholm idag. Tåg på tapeten där också, tydligen...

 

 

Fortsätt läs mer
  370 Träffar
  0 Kommentarer
370 Träffar
0 Kommentarer

Dyrbara bolster

Fryser du i vinterkylan? Drar du en extra pläd över dig när du ska sova? Tänk då hur de frös i stugorna förr i tiden! Ja, i slotten också förresten. Det gick åt mycket ved för att försöka hålla kylan ute men på natten trängde den sig in genom springorna och på morgonen var det is på vattnet i hinken. Även de som hade tak över huvudet riskerade att frysa ihjäl. Vi kan tacka bolstren för att de överlevde, för att barnen överlevde och för att vi finns till nu.

Jag läser bouppteckningar för att försöka få en bild av hur mina förfäder hade det. En del var utfattiga, andra hade det ganska gott. I många, många hem var bolstret det allra mest värdefulla av inventarierna. Ibland hade man flera, ibland hade man bara ett som hela familjen fick samlas under.

Här kommer några exempel på hur det kunde se ut:

vifolka hc3a4radsrc3a4tt e fii 22

Torparen Sven Börjesson dog i nervfeber 1826. Då var han 45 år gammal och efterlämnade hustru och 4 barn.
Inget annat han hade värderades till över 10 rd. I hemmet fanns bland annat:

ett väggur 6:32
en vävstol 1:16
en kärra 5:16
2  järngrytor 3:16
en blå rock 4:-
en blå forpäls 3:32
1 röd ko 9:-
1 gris 1:16

Stugan var värd 66:32, fastigheten 300:-, så 13:16 för ett bolster var väldigt mycket pengar

vifolka hc3a4radsrc3a4tt e fii 24

Så här såg det ut i bouppteckningen efter den fattige torparen Börje Svensson i Hadelö, Mjölby, Östergötland. Stackars Börje, som drunknade 1832, hade haft svårt att få inkomsterna att räcka till. I bouppteckningen har han mer skulder än tillgångar. Han efterlämnar änka och 3 barn (varav ett i magen) och i den familjen får man enas om 1 bolster värt 10 kronor.

sunnerbo hc3a4radsrc3a4tt g fii 2

Sven Holmqvist var häradssnickare i Ryssby, nära Ljungby. Han dog 1817. Han hade naturligtvis en massa verktyg, det är de som räknas upp t v om Säng och Linkläder. Inget av verktygen var värt ens 1 riksdaler, endast hyvelbänken var värd lite över 1 riksdaler.

allbo hc3a4radsrc3a4tt g fiiia 261

Änkan Kerstin Månsdotter dog i Stockanäs, Stenbrohult 1841. Kerstin var av lite bättre familj. Hon hade en gård, en häst värd 33 rd , några värdefulla kor, ett väggur med fodral värt 16 rd, en del värdefulla kopparsaker. Hon hade förråd av säd och potatis för 49 rd och gott om foder till sina djur. Ändå är bolster och dynor bland hennes värdefullaste ägodelar.

fryksdals nedre tingslags h

Bonden Nils Jonsson gick bort 1821.  Han hade en hyfsad liten gård vid Grässjön i Gräsmark. Utöver djuren och skörden var bolstret det värdefullaste i hemmet.

Inte långt ifrån Grässjön, där Nils Jonsson bodde, fanns det några som löste problemet med kylan på ett annat sätt.

rokstuga

I Finnskogen bodde man i rökstugor. Det fanns de som talade illa om rökstugorna, som tyckte att de var smutsiga. De kom att associeras med fattigdom och elände. Men, herregud, människor var fattiga överallt, även på de rika skånska och östgötska slätterna.

Skillnaden var den fantastiska rökugnen! Det stora stenmagasinet lagrade värmen så att man kunde hålla värmen även under den kallaste vinter. I bouppteckningarna hittar jag inte många bolster i dessa hem. De klarade sig ändå.

Det var också så att barnadödligheten var lägre på Finnskogen. En teori är att barnen kunde sova i sin egen vagga och inte blev ihjällegade i mammans säng. Eller bara att de inte frös ihjäl!

Gunvor Detta är ett gästblogginlägg skrivet av Gunvor Waller, som ärvde ett viktigt släktforskningsuppdrag av sin mor. På äldre dagar hade hon sett att datoriseringen gav helt nya möjligheter för släktforskare och därför bad hon sin dotter att försöka hitta mormors morfars okände far. Efter mycket letande hittade Gunvor Waller honom – och var fast i släktforskningen.

I dag är hon medlem i ett antal föreningar och anorna finns i Värmland, Östergötland, Skåne och Småland. Numera är hon pensionerad efter att ha arbetat på förskola och efter många år i Kungsbacka har hon nyligen flyttat till Gräsmark i Värmländska Sunne.

Fortsätt läs mer
  466 Träffar
  0 Kommentarer
466 Träffar
0 Kommentarer

Magiska trick och finesser

Magiska trick

Så kom den då äntligen, den nya versionen av SVERIGES DÖDBOK, släktforskarförbundets flaggskepp, som i snart två decennier hjälpt och fascinerat landets släkt- och hembygdsforskare och många, många andra. Produkten är egentligen genial, både som ett exempel på vad som kan åstadkommas när många bäckar små får flyta ihop och när flitiga fingrar fortsätter att komplettera och förbättra, och som ett enastående hjälpmedel i jakten på våra förfäder och släktingar.. För det är ju just det den är, ett suveränt hjälpmedel och en väg in i kyrkoböckernas och bouppteckningarnas förlovade värld. 

Vi är ju så vana vid denna och de andra suveräna resurserna, Befolkningsskivorna, Rotemannen, EMIBAS, lokala och regionala databaser producerade med hjälp av det s.k. Presentationsprogrammet och mycket annat från Johan Gidlöfs tomteverkstad - så vana att vi kanske har glömt en del av de unika funktioner dessa skivor faktiskt innehåller. Helst vill man ju sköta sig själv och tror sig om att mer eller mindre intuitivt kunna hantera alla sökmenyer. Risken är dock att man i sin forskarhybris glömmer eller missar några av de magiska tricken och finesserna ...

MENYN

Så här ser den ut, den välbekanta menyn med sina närmast obegränsade sökmöjligheter. Som vanligt gäller den gyllene regeln: Skriv så lite som möjligt - om du får för många träffar lägger du till begränsningar i form av nya parametrar. Låt oss först titta på en ofta bortglömd knapp, nämligen den som finns som ett alternativ efter de fem rutorna för EFTERNAMN, FÖRNAMN, YRKE/TITEL, FÖDELSEORT och DÖDSORT. De representerar en sorts register i registret, en total förteckning över alla förekommande namn, orter och yrken. Om du är det minsta osäker på stavningen är det denna funktion du skall välja:

Förekomstlistor

Efternamnslistan visar dels samtliga stavningsvarianter, dels hur många av varje sort som finns med i databasen. Med höger musknapp bockar du för de namn du vill ha med i din sökning och när du är färig med ditt urval trycker du på grönt ljus. Enkelt och praktiskt! Församlingsnamnen i de geografiska listorna har normerats - det finns alltså endast en version av varje sådant namn - men eftersom stavningen kan ha ändrats är denna funktion också värdefull. Särskilt nyttig är förekomstlistan när det gäller yrken och titlar, som kan se ut och stavas precis hur som helst. 

Förnamn

Det här är en av mina favoriter. Förutom förekomstlistan kan du i denna meny välja att söka efter ett enskilt förnamn eller en kombination av flera. Min mormor hette KARIN CECILIA SOFIA. Om jag söker på Något/några får jag hur många träffar som helst, men om jag trycker på Alla reduceras antalet till sex. Om jag dessutom bockar i rutan Endast i denna ordning blir det bara två, däribland mormor. I kombination med exempelvis ett födelseår eller en födelseförsamling är detta ett oerhört kraftfullt verktyg.

datum

Datum skrivs i Sveriges dödbok på detta sätt - 19120523 - men det är också möjligt att söka bredare: 1912, 191205 eller 1912052 om man är osäker på det exakta datumet. Om man råkar ha tillgång till ett komplett personnummer blir det bara en träff, den rätta nämligen ...  Civilståndsändring är också en mycket användbar funktion. Den handlar alltså om: 

  • Vigseldatum
  • Datum då personen blev änka/änkeman
  • Skilsmässodatum   

Här infinner sig ett bonustrick! Låt oss säga att du har hittat en kvinna med efternamnet Bergström i Sveriges dödbok och du ser att hon blev änka 19640725. Du tar då genast och kopierar detta datum samt häller in det i rutan Dödsdatum i en ny sökning, denna gång på en man som heter Bergström och som är avliden just detta datum. Bingo, där är ju maken!

Civilstånd

Denna rad är särskilt välkommen när du söker personer med allt för vanliga efternamn. För att inte drunkna i träffar kan du här på olika sätt begränsa urvalet. Smart!

Geografi

Med födelseort menas naturligtvis Församling, och denna knapp är därför förvald. Om du inte riktigt vet hur församlingsnamnet stavas är det bara att trycka på listan till höger och leta. Det går också att söka på Land, t.ex. Norge, Län och Landskap. Under Dödsort tillkommer möjligheten att söka på Kommun vilket i vissa fall kan vara bättre än län eller landskap. Däremot har jag inte lyckats klura ut hur de nya knapparna och Nu skall användas ... Förmodligen har de väl med länsindelngen att göra.

Adress

De sista sökrutorna är måhända en smula "luddiga". Adressökningar fungerar inte särskilt bra men kan ändå vara värda ett försök. Återigen, skriv så lite som möjligt. Jag försökte med "Tanto" och fick då 30 träffar på personer som bott på Tantogatan i Stockholm. En sökning på den synnerligen vanligt förekommande adressen "Storgatan" ger bara 341 träffar, så här är det något skumt! Kommentarerna kan handla om lite av varje men den information som kanske kan vara värdefull är om en person finns antecknad i en svensk dödbok men faktiskt har avlidit utomlands någonstans. Jag prövade med "Chicago" och fick fyra träffar, "New York" gav sex och "USA" 39. Även begrepp som "sälvmord", "försvunnen" och "mördad" kan förekomma.

Sveriges Dödbok är en välsignad produkt och vi svenskar får sägas vara lyckligt lottade som har den. Inte nog med att vi har världens bästa folkbokföring, vi har också världens bästa register/databaser. Andra aktörer har presenterat nätversioner av olika sorters dödregister, även svenska, men ingen av dessa har den exakthet, detaljrikedom och eleganta sökbarhet som Sveriges Dödbok erbjuder. Vi fröjdar oss redan över nästa version, då även inkluderande perioden 1830-1860, som enligt planerna skall vara klar 2021. Heder åt alla flitiga excerpister och kontrolläsare! Och åt den ursprunglige skaparen av konceptet, framlidne Carl Szabad, åt Anders Berg och hans företrädare Anna-Lena Hultman, Johan Gidlöf m.fl.

heja sverige1

 

Fortsätt läs mer
  2176 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ingrid Bergström
Har inte den nya ännu, men på den gamla är Storgatan ofta förkortad till storg. 72611 träffar men blir även Storgården och Brunkeb... Läs mer
måndag, 03 december 2018 10:56
Ingrid Bergström
Intressant med anmärkningarna, man kan skriva bara en bokstav och få fram olika saker. Så många okända hittade döda!
måndag, 03 december 2018 11:29
Björn Zötterman
Jag har egentligen bara en anmärkning, och den gäller alla skivorna: vid förnamnsvalet borde "alla" vara den förvalda knappen, eft... Läs mer
måndag, 03 december 2018 13:44
2176 Träffar
3 Kommentarer

Gubbvälde består

Idag kom Släkt och hävd, Genealogiska Föreningens (GF) medlemstidskrift. Den här gången handlar den om föreningens historia, eftersom det är 85-årsjubileum i år. Själv har jag bara varit med några få år. GF är en rikstäckande men Stockholmsbaserad förening, med föreningslokal i Solna i samma hus som släktforskarförbundet.

Egentligen är skriften som en tunn bok på över 170 sidor. När jag bläddrar i den fastnar jag genast i ett avsnitt på sidan 125 med rubriken "Släktbegreppet, intern debatt och lobbyism". Det handlar om det agnatiska släktbegreppet som innebär att en person anses enbart tillhöra sin fars släkt. Moderns släkt räknas inte.

Jag har aldrig begripit mig på detta synsätt. Att släkten skulle utgå från faderlinjen i stället för moderlinjen.

Här berättas att på 1960- och 1970-talen var GF med i diskussionerna om en ny namnlag och att man ansåg att en gift kvinna skulle ha mannens efternamn och barn skulle bara kunna få moderns efternamn efter rättslig prövning!

Jag var ju vuxen då och vet ju att majoriteten gifta kvinnor bytte efternamn till makens. Så gjorde min mamma och de flesta andra jag kände. Men att jag skulle göra det föresvävade mig aldrig. Varför byta namn? Varför skulle plötsligt en mans namn bli mitt? Obegripligt. När jag gifte mig 1985 behöll jag mitt efternamn Johansson, även om det är Sveriges vanligaste namn. Min dåvarande man hette Andersson, och även våra barn heter så. Det har gått alldeles utmärkt att ha kvar mitt eget namn.

Den kände släktforskaren Hans Gillingstam skrev en debattartikel i Släkt och hävd och gick emot vad ordföranden Börje Furtenbach och medlemmen Lennart Zielfelt tyckte. De senare stod för GF:s officiella hållning: Att den agnatiska principen skulle gälla. Kvinnor och barn skulle alltså vara underställda mannen, när det gällde namnskick och släkttillhörighet. Men Hans Gillingstam undrade i en artikeln varför det skulle "...vara mindre värdefullt att med telefonkatalogens hjälp finna – kanske närmare – släktingar på spinnsidan än avlägsna släktingar på svärdsidan?" Heder åt en sådan fördomsfri man då!

SoH
Från Släkt och hävd nr 4, 2018, sidan 125. Författare här är Michael Lundholm.

Den patriarkala synen består ju. Fortfarande finns det släktforskare som menar att den viktiga släkten är fadersläkten. Ändå är ju släktskap mycket säkrare på moderlinjen. Att en och annan av de barn som föddes fick fel far i kyrkboken hände nog, men fel mor? Troligen inte.

Svenska Släktkalendern är ett värdefullt verktyg för släktforskare, men presenterar bara fädernesläkter. Ett undantag finns i årets bok, en mödernesläkt, men det beskrivs som ett undantag, inte någon nyordning.

Sedan kan man förstås fundera på om det är de biologiska föräldrarna eller de sociala, alltså de ett barn växt upp med, som är viktigast. Släktforskare i allmänhet tror jag letar efter de biologiska förfäderna, många av dem okända fäder. Men man vill veta och DNA-testerna ökar i antal i allt snabbare takt.

Mammas4gen

Pappa4gen
Överst: Kvinnorna, dvs mina förmödrar på moderlinjen. Min mamma Gertrud Dahlberg, min mormor Alida Johansson, min mormors mor Amanda Johansdotter, min mormors mormor Inger Christina Petersdotter född 1837. Underst: Männen, dvs min far och mina förfäder på faderlinjen. Min pappa Yngve Johansson, min farfar John Johansson, min farfars far Johan Olausson, min farfars farfar Olaus Larsson född 1821. Alla är lika viktiga.

Det är inte så konstigt om kvinnorna skrivits ut ur historien och inte fått ingå, de räknades ju inte som självständiga egna personer utan "tillhörde" i stället sin make och hans familj. Det vet vi ju.

Men något som var bra ända fram till ungefär förra sekelskiftet är att kvinnorna fick behålla sina efternamn livet igenom. Bara för att maken hette Petter Andersson blev ju inte hustrun Stina Andersson (Anders son). Men så kom namnskiftet kring år 1900 och min farmor bytte namn från Kristoffersdotter till Johansson när hon gifte sig med farfar. Och min mamma bytte från Dahlberg till Johansson när hon gifte sig med pappa 1947. Trots det tillhör jag släkten Dahlberg, precis lika mycket som min släkt Johansson.

Det finns också de som fick efternamn efter sina mödrar. När jag forskade i en församling i Norrbotten för något år sedan stötte jag på en kvinna som hette Ingridsdotter. Och det finns fler, det vet jag, inte minst i vår tid. Kanske stundar nya tider.

Fortsätt läs mer
  642 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Bra Eva! Jag håller helt med.
söndag, 02 december 2018 20:13
Eva Johansson
Tack, Barbro! Jag tror att fler gör det också.
söndag, 02 december 2018 23:13
Eva Johansson
Tack Gunvor! Alla är lika viktiga.
måndag, 03 december 2018 12:54
642 Träffar
4 Kommentarer

Räkmacka i släktforskningen!

rkmackablogg

Olika falla ödets lotter när man släktforskar. Medan somliga får traggla med vidbrända kyrkböcker och massor med okända fäder, finns det andra som springer på en fix och färdig släktutredning, täckande både fars och mors släkter. Nåja, det sistnämnda kanske var lite överdrivet.

För de flesta av oss, blir det lite mitt emellan. Det är därför den där klassiska frågan från ickesläktforskare 'hur långt bakåt har du kommit?' sällan får något riktigt kort och enkelt svar. För egen del skulle jag kunna svara 'ner till 1400-talet alternativt 1890-talets slut'. Prästerskap förklarar det ena, dubbel uppsättning okända fäder det andra.

Men de där räkmackorna är ju helt ljuvliga när de dyker upp! Eller...? Visst är det fantastiskt när man plötsligt hittar en fix och färdig släktutredning som trasslar upp den ena knuten efter den andra. Men då infinner sig ju nästa fråga som ett brev på posten: är allt det här rätt? Var i all världen har räkmackekocken hittat de här uppgifterna? Är det en äldre släktings utredning, står det kanske inga källhänvisningar alls.  Så då blir det att försöka kolla av kyrkböcker och annat, åtminstone stickprovsvis. I lyckosamma fall, stämmer uppgifterna hyfsat. Men då har man ju ändå måst plöja igenom kyrkböcker själv.

Själv har jag herdaminne-räkmacka och studentmatrikel-räkmacka på konsumentsamvetet. Och det är sådana mängder uppgifter att jag bara har kollat av en liten del än så länge. För ärligt talat: hur kul är det att sitta och vidimera någon annans redan utförda släktforskning? Det är ju så mycket roligare att forska själv och pussla sig bakåt bit för bit! Lite av upptäcktsresandets spänning.

Lagom är nog bäst. En liten räktoast då och då när man verkligen kört fast och inte kommer längre, skadar ju inte. Men för många räkmackor kan vara direkt dåligt. Man riskerar att tröttna på dem, och inte granska dem ordentligt.

Och vad värre är, till slut kanske räkmackorna blir så många att ingen vill äta dem längre...

PS För egen del föredrar jag Toast Skagen DS

Bilden: äkta räkmacka

 

Fortsätt läs mer
  816 Träffar
  0 Kommentarer
816 Träffar
0 Kommentarer

Förbereda julen!

Snart är det första advent och det börjar pocka på med julförberedelser. Jag ser på Facebook att amerikanerna visar upp den ena fantasifullt dekorerade granen efter den andra. Ibland undrar jag om det finns en gran under alla dekorationer som bilden visar. Kanske är det en stålställning, hopfällbar sådan, som döljs under allt som hänger där.


Och ser jag en gran, så kommer bilden på julklappar i bakhuvudet, något som för vissa är en ångest, för andra något fullt av förväntningar. Finns det då någon koppling mellan julklapp och släktforskning, kan man fundera på. Visst finns det sådana kopplingar.  Kanske är den senaste upplagan av Dödboken en perfekt present, köper man den i USB-format så är nog det största problemet hur man slår in en sån liten sak, risken är att det pyttelilla paketet försvinner. Man kan också välja en present som lever hela året, en prenumeration på Släkthistoriskt Forum, fem laddade nummer som påminner mottagaren om den godsinte givaren med jämna mellanrum.


Naturligtvis finns det annat som passar som julklapp, varför inte ett snyggt släktträd från AsynjaArt, som du fyllt med de uppgifter som du plockat fram ur olika källor.  Det är ju verkligen en hållbar julklapp, som räcker i många år framåt. Det är ju inte så ofta ett släktträd ändrar sig, på de delar som ligger bakåt i tiden.

Vill man vara säker på att julklappen med släktträd inte ändrar på sig, så undviker man att ge bort ett eller flera DNA-tester. Det är ju inga problem att fylla i den tomma rutan för farfar när testet visar klart vem han var, det är ju ett rent nöje med sådana kompletteringar. Värre är det kanske när något visar sig inte stämma, men det är en risk man får ta.

Kanske är det en bra idé att börja julkalaset, innan någon hunnit äta något, med en topsningsrunda. Bjud in släkten och välkomna dem med kommandot: gapa, och kör en minut på varje sida.
Undrar om det blir populärt? Kanske får du äta julmaten själv när all plötsligt vände i dörren och går hem, men den risken kanske det är värt.

Nu ska jag ut och leta stearinljus, för det ska det vara i min adventsljusstake.

Fortsätt läs mer
  644 Träffar
  0 Kommentarer
644 Träffar
0 Kommentarer

Regenttavlor

Ulrica Fredrika Pasch Den Gustavianska Familjen

Veckans blogg tillägnas tvenne förnämliga REGENTTAVLOR. Den första ser ni här ovan - en samling av miniatyrbilder målade av Konstakademiledamoten Ulrica Fredrica Pasch (1735-1796). Målningen förefaller vara utförd omkring 1785 och visar alla svenska regenter från Gustav Vasa fram t.o.m. tjusarkungen Gustav III. Även lille kronprinsen, Gustav (IV) Adolf, har fått plats i kompositionen. Ulrica Fredrica "Ulla" Pasch tillhörde en mycket speciell dynasti. Hon var dotter till konstnären Lorens Pasch d.ä., syster till konstnären Lorens Pasch d.y. och brorsdotter till konstnären Johan Pasch. Om henne skriver Wikipedia: 

500px Ulrica pasch

Sedan hennes bror år 1752 påbörjat sina studier utomlands, och hennes fars karriär inte längre inbringade så mycket som förut på grund av att han inte höll sig stilmässigt uppdaterad, led familjen av ekonomiska problem. Efter sin mors död år 1756 blev Ulrika Pasch därför hushållerska hos sin mosters änkling, guldsmeden Gustaf Stafhell den äldre, som emellertid lät henne måla på fritiden. Hon ska i själva verket ha börjat ta emot beställningar mot betalning samma år. Hon började snart utföra porträtt och andra målningar mot betalning, och kunde som yrkeskonstnär försörja sin far och sin syster fram till broderns återkomst till Sverige år 1766. Eftersom hon då sägs ha försörjt familjen under en tioårsperiod, bör hon ha varit yrkesverksam sedan cirka år 1756. Hennes framgång i att så snabbt bygga upp en kundkrets under dessa år har sagts bero på de låga priser hon tog. I slutet av denna period levde hon i egen bostad, något djärvt för en kvinna under denna tid.

År 1766 återvände som sagt hennes bror Lorens Pasch den yngre från sina studier utomlands, och från detta år arbetade syskonen tillsammans och delade bostad och ateljé, medan deras syster skötte hushållet. Deras relation och samarbete beskrivs som harmoniskt. Ulrika Pasch ska enligt uppgift ofta ha målat de detaljer i broderns arbeten som han fann tröttande, såsom särskilt kläder och textilier. Pasch hade en framgångsrik karriär fram till sin död och anlitades frekvent av medlemmar av kungliga hovet. Deras syster och hushållerska Hedvig Lovisa beskrivs som djupt tillgiven dem båda, och det antyds att hennes död senare samma år som Ulrikas var ett självmord.

När Konstakademien grundades 1773 valdes hon in som ledamot samtidigt som sin bror. Hon har kallats den första av sitt kön i konstakademien: Ulla Adlerfelt nämns som medlem före henne, men detta var i konstakademiens föregångare. Hon var i alla händelser den första kvinnliga yrkeskonstnären. 

Sveriges regenter

Den andra regenttavlan - troligen inpirerad av den första - tillkom 1897 i samband med Kung Oskar II:s silverjubileum. Det var 1872 Oskar efterträdde sin storebror Karl XV som Sveriges och Norges konung, en roll och en position han länge åtrått. Här har ytterligare kungar tillkommit: Gustav IV Adolf, Karl XIII och så fyra kungar ur den nya dynastin, BERNADOTTE: Karl XIV Johan, Oskar I, Karl XV och så huvudpersonen själv, Oskar II.

"Konstnären" bakom denna komposition är okänd, men han (eller hon) tycks ha varit svårt influerad av tidens något pompösa smak med vapensköldar, fanor och lagerkransar. Frågan är om inte Ullas version är mera stilren och sober. "Less is more".

I år är det 200-årsjubileum för ätten Bernadotte. Igen, får man väl säga, eftersom det redan firades stort för åtta år sedan, 2010. Det var ju 1810 den nya dynastin anlände till Sverige, men det var inte förrän 1818 som Karl XIV Johan faktiskt som Karl XIII:s adoptivson och efterträdare uppsteg på tronen. Ergo - två jubileumsår.

Det kanske kunde vara läge för en ny Regenttavla - denna gång med Carl XVI Gustaf, rekordmonarken som nu regerat i 45 år, i mitten ...

Bara en idé!

Fortsätt läs mer
  1138 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ingrid Bergström
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10215218994082654&set=p.10215218994082654&type=3&theater&ifg=1... Läs mer
onsdag, 28 november 2018 11:29
1138 Träffar
2 Kommentarer

Bouppteckningar berättar om livet

Bouppteckningar är en mycket intressant källa för släktforskare, så missa inte dessa. Där får vi många ledtrådar till den dödes liv, sådant vi annars aldrig skulle fått veta.

I äldre tiders bouppteckningar finns mycket mer uppgifter om en person och ett hushåll än i dem som görs idag. På senare år har också mängden digitaliserade bouppteckningar ökat och många finns tillgängliga hos Arkiv Digital. Bouppteckningarna registrerades på härads- och rådhusrätterna och finns i deras arkiv, sorterade någorlunda (men inte helt) i tidsordning men inte sockenvis. Ibland finns det register att slå upp i, annars är det många sidor att leta bland. Alla bouppteckningar är inte sparade och alla sparade är inte digitaliserade men det går förhoppningsvis att hitta en del av dina släktingarnas bouppteckningar. Till vissa bouppteckningar kan också finnas testamenten.

Bouppteckningen förrättades av två betrodda bouppteckningsmän i socknen, som tillsammans med de efterlevande gick igenom dödsboets tillgångar och skulder. Detta skedde på plats i hemmet och en detaljerad lista skrevs. Tack vare det kan vi idag se exakt hur många kor, silverskedar, yxor eller rivjärn som fanns i hushållet. Detta kan säga väldigt mycket om en person och en familj. Inte minst kan det berätta om det var ett välbärgat eller fattigt hushåll. Ibland ingår bara några få och slitna saker, i andra kan det vara sida efter sida med uppräknat lösöre.

Bouppteckningen visar alltid hela hushållets behållning, inte bara den avlidnes. Med ett undantag: det är bara den avlidnes kläder som tas upp, inte efterlevande makens eller eventuella hemmavarande barns. I en bouppteckning jag sett, där hushållet i övrigt inte verkade särskilt välbeställt, hade den döda kvinnan ägt flera klänningar av både siden och sammet. Hur de kommit att bli hennes gick inte att klarlägga men det väckte så klart min nyfikenhet.

ChristinaMo
Änkan Christina Svensdotter på Erlandsbo i Åsenhöga socken dog den 10 september 1857. Hennes bouppteckning visar att hon inte ägde särskilt mycket kläder. Hon hade sex kjortlar, två tröjor, tolv klutar, två förkläden ett par handskar, två lintyg (underkläder), ett par strumpor och ett par skor. Bildkälla: Arkiv Digital.

registerMo
Christina Svensdotters bouppteckning kan vi hitta tack vare bouppteckningsregistret i Mo häradsrätts arkiv. Här ser vi att hennes bouppteckning finns i volym 14 på sidan 763. Volymbeteckningen är FII:14. Bildkälla: Arkiv Digital.

Genom de saker som räknas upp kan du få ett hum om vad förfäderna sysslade med. Vanliga jordbruksredskap fanns förstås hos nästan alla när de flesta levde på jordbruk. Men det kan variera. Finns det fiskeredskap bland jordbruksredskapen, då har bonden förmodligen fiskat en del i närmaste sjö eller havsvik också. Finns det en rad olika snickarverktyg, då har bonden kanske varit en duktig snickare och till och med varit anlitad av andra för att snickra.

fiske
Den här bouppteckningen gjordes efter hemmansbrukaren Carl August Andersson i Gräna i Dalby socken som dog den 26 april 1887. Av förteckningen att döma ägnade han sig inte bara åt jordbruk utan även fiske eftersom han hade två fisknät bland sina redskap. Bildkälla: Arkiv Digital.

I en del bouppteckningar kan man se hur saker går i arv. Du kanske har en silverbägare hemma i bokhyllan och som du vet kommer från din mammas släkt. Men från vem? Kanske nämns den i en bouppteckning några generationer tillbaka. Det var jag med om en gång när jag släktforskade åt en bekant. Tre silverbägare fanns i en bouppteckning från tidigt 1800-tal, så småningom var det en som gick vidare till min bekant.

Karlstad
Hur hade de det hemma, våra gamla släktingar? Vilka möbler hade de? Den här familjen ägde både chiffonjé, två byråer (dragkistorna), kryddskåp, hörnskåp och pulpet, en slagklocka (är det ett golvur eller ett väggur?), fem sängar, tre soffor med madrasser, en brun målad liggsoffa, ett omålat slagbord och två dussin plus tre styck klädda stolar. Kanske är det någon nutida släkting som idag äger chiffonjén eller hörnskåpet? Bouppteckningen gjordes efter Anna Cajsa Carlmark i Karlstad, hustru till vaktmästaren L. Andersson. Hon dog den 13 mars 1847. Bildkälla: Arkiv Digital.

korna
Sådant här gillar jag, att få veta vilka namn korna hade. Rubriken "Kreatur" finns med i de bouppteckningar där den döde ägde djur, vilket gäller de flesta vuxna på landsbygden. Maja Persdotter i Lilla Grundemar i Loftahammars socken dog den 2 maj 1829. Hon och maken Johannes Andersson hade en hel del djur, bland annat en oxe, fyra kor och en tjur. Kornas namn står med i bouppteckningen. En heter Grevinna och en heter Blomstra. Bildkälla: Arkiv Digital.

Bouppteckningar är också bra för för att bekräfdta släktskap eller berätta vart arvingar tagit vägen. Bouppteckningar visar också den dödes välstånd eller fattigdom. Detta ska jag återkomma till senare, med belysande exempel.

 

I senaste numret av tidningen Släkthistoriskt Forum finns en artikel som berättar mer om bouppteckningar.

Fortsätt läs mer
  786 Träffar
  0 Kommentarer
786 Träffar
0 Kommentarer

Färdig?!

frdigbild

Ja, det har väl inte undgått någon i släktforskarbranschen att den senaste dödboken har dykt upp i Rötterbokhandeln. Försedd med likadant omslag som föregångaren, med undantag för en illgrön stämpel med texten 'Färdig Version' väl synlig.

'Färdig' förefaller mig vara ett lite intressant uttryck i det sammanhanget. För min del tänker jag, när jag hör ordet 'färdig' omedelbart på Beppes godnattstund och dockan Sigrid.... ja, ni vet.

En av de första saker jag fick lära mig när jag började i släktforskarbranschen var, att 'man blir aldrig färdig med sin släktforskning'. Och förvisso stämmer det. Det finns alltid någon kusin till farmor vars släktlinje man ännu inte följt framåt i tiden, och så är det ju den där förarglige korpralen som försvann ur kyrkböckerna år 1733 utan att säga vart, och som hittills trotsat alla ens ansträngningar att hitta honom.

Men kan man ändå bli 'färdig' i släktforskarbranschen? Jo, självklart, om man helt enkelt förlorar intresset för släktforskning. Jag tror dock att det vanligaste är att en 'gammal garvad' släktforskare som redan läst det mesta av kyrkböcker, domböcker och mantalslängder, söker sig nya grenar. DNA är ju en ny vinkel på släktforskningen som kommit enormt starkt på senare år. Har släkten haft en gård eller ett torp, halkar man kanske in på hembygdsforskning, med mera.

Den enkla sanningen är nog den, att den som en gång börjat forska i släktens historia, får väldigt svårt att bli 'färdig'. Fast undantag finns ju. En gång fick jag i min hand ett brev från en medlem som ville gå ur GF, med motiveringen 'jag är klar med min släktforskning'... Det hör till saken att personen ifråga endast hade varit medlem i något år. Jag minns att jag funderade mycket på hur vederbörande lyckats 'bli klar' med släktforskningen så fort.

Jag blev påmind om detta så sent som för någon vecka sedan. På min farmors fars sida, är släkten utredd av den kände släktforskaren Per Andersson från Mjölby. Tack vare hans arbete, har jag kunnat fylla i antavlor ända ner till första halvan av 1600-talet. Jag insåg hur 'styvmoderligt' jag behandlat den grenen av släkten, då jag på förfrågan inte alls kunde svara på några detaljer om hur släktingarna hade bott och levt. Således inte ett dugg 'färdig' där, även om 'ramen' redan finns. Nyttig läxa!

Det är ganska svårt att hitta någon bild som illustrerar en blogg om 'färdig'. Studentmössan får duga som symbol för någon som är färdig med skolan. Fast ofta är man ju inte det. Högskola, yrkesskola....

Ytterligare en illusion om 'färdig'....

Fortsätt läs mer
  1095 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars Åhnström
Angående senaste dödboken. Färdig. Det beror på vilka mål utgivaren har satt, inte vilka förväntningar mottagaren har. Själv tvivl... Läs mer
lördag, 24 november 2018 16:52
1095 Träffar
1 Kommentar

Slutet – eller början på något

Idag var jag på det som kallas urnsättning. Att sänka ner en urna med som finns kvar av en kär person, ner i ett hål i den mörka jorden, utgör på något sätt det oundvikliga slutet på ett liv. Vad finns kvar efter att jorden fyllts på ovanför urnan och det så småningom spirar gräs på den lilla plätt som grävdes upp och sedan las tillbaka.



Vad hände med de 97 år som personen i detta fall levt, vad hände med alla de intryck som hon gjorde på andra under sitt liv?  Som släktforskare är vi vana att samla in och dokumentera olika händelser under ett liv. Vi vet allt om det som står i födelsebok, husförhörslängd och dödbok, men är det vad som ska kopplas till den här personen. Vad hände med det som skedde mellan de olika händelserna, kan vi på något sätt finna former för att spara intryck, eller ska vi kalla det avtryck som personen gjort under sitt liv.

Hur fångar vi personer som mötte den nu döde, hur bevarar vi deras minne? Kanske genom att återberätta en del om personen, men kommer allt med?  Naturligtvis inte, men istället för att inte göra något så kan vi göra något och skriva in bland alla siffror finns i släktforskningsprogrammet.

Mina tankar gick till alla de som fått sina första kunskaper i läsning, skrivning och räkning efter de fyrtio år som småskollärare som nu följde med urnan. Fanns det någon som kom ihåg de upplevelserna och hade något följt med genom livet, något som kanske innebar en förändring.  Hur var det pojken som hon berättade om, han som av många ansågs helt obildbar. Det tog ett par år av skolarbete innan det släppte, men då kom allt. Det sa plopp och sedan fungerade allt.  Vad hade hänt om fröken gett upp, och hur gick det sen. Tänk om det svaret hade kunnat samlas ihop med alla andra och kunnat läsas av kommande generationer, tänk om mitt program kunde ta emot sådana filer som bara trillade ner.

Det blir lite filosofiska tankar, far åt lite olika håll, baserat på en urna som sattes ner, på ett liv som tog slut. I morgon blir det kanske andra funderingar, men dagens upplevelser kommer att finnas kvar i bakhuvudet under lång tid framåt. Det går inte att radera ett liv, det finns mycket kvar även om det inte ryms i mitt släktforskningsprogram.

Fortsätt läs mer
  998 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars Åhnström
Lite filosofiska tankar! Jag tror att tankar och svaren bakom dem är det som de flesta släktforskare egentligen vill åt. Att spar... Läs mer
onsdag, 21 november 2018 15:11
998 Träffar
1 Kommentar

Koordinater i stället för geografiska namn?

Koordinater

På MyHeritage-konferensen i Oslo nyligen släpptes en stor och potentiellt omvälvande nyhet  - införandet av GEOGRAFISKA begrepp i företagets DNA-plattform. Som det nu är svämmar dina matchningar över av meningslösa "gemensamma efternamn", typ Johansdotter och Pettersson. För oss svenskar, som förstår det här med patronymikon, är varje sådant tips naturligtvis fullkomligt värdelöst. Detta verkar MyHeritage nu ha insett - vi är ju inte ensamma på denna jord om att ha namnseder som avviker från den gängse anglikanska normen. Därför kommer det snart att bli möjligt att som ett alternativ i stället välja GEOGRAFISKA MATCHNINGAR, t.ex. på församlings- eller landskapsnivå, snarare än EFTERNAMNSMATCHNINGAR. Utmärkt, men då infinner sig genast nästa problem:

STAVNINGEN!

Hur vet man vilken stavningsversion som ger flest antal träffar - den nuvarande eller någon av de historiska? Hur ska en amerikansk släktforskare veta att det som står i de svenska kyrkoböckerna inte längre gäller? Att HVETLANDA och FJELKINGE idag stavas på ett annat sätt. Att massor av socknar helt har bytt namn, eller att församlingar har delats - särskilt i städerna - eller lagts ihop. Forskar man i andra länder, som genom århundraden lydit och lidit under olika stormakter, upptäcker man snart att platser kan ha både tre och fyra olika namn. Så till exempel i Estland, där städer kan ha estniska, tyska, svenska och ryska namn och där kyrkoböckerna förts på lika många språk. Särskilt besvärligt är det om det förekommer olika sorters alfabeten i de länder man har anledning att söka i.

I den nya geografiska resursen skall man på något sätt kunna söka efter gemensamma släktingar runt en KOORDINAT. Man kommer inte att behöva ta reda på alla namnversioner av en stad eller by, utan får via longtiduer och latituder alla dessa träffar gratis. Riktigt hur det kommer att fungera vet jag inte, men tanken är god. Jag föreställer mig att det också kommer att finnas någon form av distansparameter: "Sök alla gemensamma anor inom X antal kilometers avstånd från Vrigstad" eller något i den stilen.

Koordinatresursen kommer att, om den fungerar som det är tänkt, underlätta det svåra matchningsarbetet enormt för alla oss som kvackar med våra DNA-resultat utan att riktigt veta vad vi sysslar med. Den torde också kunna vara ett utmärkt redskap för den som försöker ta sig fram i den tätnande djungeln av Publika släktträd på nätet. 

8066863 orig KOORDINATER

Fortsätt läs mer
  1804 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Magnus Sälgö
Trevligt vi kör ett projekt på Wikipedia/Wikidata att städa upp alla Svenska församlingar där vi kopplar ihop NAD numret med försa... Läs mer
måndag, 19 november 2018 14:15
Ted Rosvall
Magnus - detta goda projekt kanske MyHeritage och de andra aktörerna behöver veta existerar.
måndag, 19 november 2018 17:27
Magnus Sälgö
Du som känner alla det är bara att sprida.... han som håller ihop det på Wikipedia är samma person som gjorde tidigare Wikipedia ... Läs mer
måndag, 19 november 2018 17:47
1804 Träffar
5 Kommentarer

Morfars mor dog i spanska sjukan

I måndags hade det gått exakt hundra år sedan min morfars mor dog. Hon hette Lotta Maria Bengtsdotter och var född den 5 november 1852. När hon dog den 18 november hade hon alltså nyss fyllt 66 år. En aning äldre än vad jag är nu.

Lotta Maria dog i spanska sjukan, som så många andra den här hösten. Ungefär 34 000 personer i Sverige dog i spanska sjukan. Det var en riktig farsot som drog fram runt hela jorden. Miljoner människor dog. De flesta dog av den efterföljande lunginflammationen.

Lotta Maria bodde i Gällsås i Okome socken i Halland och var gift med morfars far Emanuel Dahlberg. De hade sju barn. Min morfar Gottrid, född 1893, var yngst och bodde fortfarande hemma. Han fick också spanska sjukan men tillfrisknade, fast han inte trodde att han skulle klara sig igenom. Maken Emanuel levde till 1922.

EmanuelLottaDahlberg
Emanuel och Lotta Maria Dahlberg.

Heden
Emanuel och Lotta Maria 1910 med tre av sina barn: Anders, Gottfrid (min morfar) och Albertina.

HN

I en tidningsnotis i Hallands Nyheter står det att Okome socken drabbats av två dödsfall i spanska sjukan och där nämns Lotta Maria. Men före henne hade redan två andra sockenbor dött i samma sjuka: den 34-årige bonden Per Alfred Nilsson i Åparp och torparhustrun Anna Benedikta Andersson från Ryen. Per Alfred Nilsson dog den 30 oktober och var spanska sjukans första dödsoffer i socknen. Därefter följde sex till, med dödsorsak spanska sjukan, varav morfars mor var en.

Den första influensavågen kom till Sverige på hösten 1918. Ett par gånger till blossade epidemin upp, sista gången 1920. Svårast var den första omgången och det tog kanske lite tid innan man i allmänhet förstod vad det var.

Egentligen var det inte en epidemi utan en pandemi, eftersom den drabbade hela världen. På 2000-talet har man lyckats identifiera viruset till ett typ A-virus, det vill säga som en fågelinfluensa.

Var och när den startade är oklart. Möjligen kan det ha varit i skyttegravarna i Frankrike redan 1916, eller bland soldater i England vid samma tid.

Värst var det i Sverige i oktober och november 1918. Det var då dödstalen steg markant i de svenska socknarna. Flest sjuka och döda i spanska sjukan hade Jämtland, Medelpad och Ångermanland. Även övriga Norrland hade många sjuka.

Långt ifrån alla som insjuknade i spanska sjukan dog. De allra flesta överlevde, omkring 2,5 procent av de insjuknade dog. Störst dödlighet var det i den internationellt sett andra vågen av spanska sjukan, den som spreds den här hösten 1918 och då nådde Sverige och övriga nordiska länder. Tidigare hade en första våg svept fram över USA och delar av Europa under våren 1918.

Våren 1920 kom en sista våg av spanska sjukan till Sverige, men då med betydligt färre sjukdomsfall. Då dog cirka 3000 personer i Sverige i influensa.

 

Fortsätt läs mer
  748 Träffar
  0 Kommentarer
748 Träffar
0 Kommentarer

Ur markperspektiv

Arkeologidagen-006

Häromdagen fick jag för första gången i livet professionell fotvård. När det blev min tur, dirigerades jag till en fåtölj bakom ett litet fyrkantigt badkar med turkost vatten. Sedan följde en rad militäriska kommandon: 'i vatten!' 'andra!' 'båda!' med mera. Till slut var jag alldeles vimmelkantig och visste inte vilken fot som var vänster eller höger. Samt insåg att ordet 'fotsoldat' hade fått en alldeles ny innebörd...

Mot slutet av behandlingen placerade tjejen en underlig tingest på badkarskanten. Det liknade närmast en rund hamsterbur, om nu något sådant vore tänkbart. Jag stirrade klentroget på den, tills det gick upp ett ljus. Ni damer som hunnit till mogen ålder, minns väl hårfrissans torkhuvar? De där hårdsurrande apparaterna som man förväntades stoppa in hela sitt nypapiljotterade huvud i?

Detta var helt enkelt en torkhuv för fötter! En absolut nyhet.

Jag tvekade i det längsta, men pedikyristens obarmhärtiga: 'båda!' var skoningslöst. Nåja, väl inne med fötterna konstaterade jag, att bortsett från att jag var tvungen att knipa med tårna för att hindra apparaten att trilla av badkarskanten, hände inget särskilt.

 

Denna omtumlande men absolut professionella fotvårdsupplevelse, fick mig att fundera lite på det här med fötter och skor.

Det finns ju åtskilliga legender om hur ångerfulla personer 'vandrat barfota' till en eller annan helgedom för att göra bot för tidigare tvivelaktigt beteende. Ofta var det långan väg till de där helgedomarna också. Man undrar ju hur deras fötter såg ut efteråt....

I Nordisk Familjebok (1953 års upplaga) läser jag att i begynnelsen av skornas historia var sandalen. Sedermera behövde man binda fast benskydd vid sandalen, och stöveln såg dagens ljus. Därefter har det tydligen rullat på, från mjuka textilier till skinn och alla möjliga material.

Vid utgrävningarna runt Slussen i Stockholm nyligen, fann man ovan visade sko. En herrsko som daterats till sen medeltid. Men, påpekade guiden, detta var en sko för en äldre herre. En ung man skulle tveklöst ha haft spetsiga 'snablar' på sina skor. Wow, förhistoriska myggjagare!

Jag har läst flera berättelser om personer som vandrat iväg till marknaden med skorna hängande i skosnöret om halsen. Slita på de dyrbara skorna när man kunde gå barfota var tydligen onödigt, och så var ju skorna blanka och fina när man gick omkring i dem på marknaden!

I London lär det fortfarande finnas ett skomakeri där man kan få ett par skor tillverkade efter exakta mått av ens egna fötter. Finns det något sådant ställe i Sverige tro?

 

Bilden: Oxmulesko funnen i utgrävningarna vid Slussen. Fotograferad av undertecknad på Medeltidsmuseum 2016.

Fortsätt läs mer
  525 Träffar
  0 Kommentarer
525 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
242 inlägg
Eva Johansson
212 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
51 inlägg
Helena Nordbäck
45 inlägg
Gästbloggare
21 inlägg