Rötterbloggen
Rötterbloggen

Vilka skrev på för rösträtten?

Den här bilden känner nog många västeråsare igen. I alla fall vi som var på länsmuseet i onsdags kväll eller vi som läst senaste numret av Västmanlands Läns Museums tidskrift "Spaning". Fotot ingår i Västerås stadsarkivs bildsamling.

kvinnorna1
De nio kvinnorna på bilden är styrelsen i Föreningen för kvinnors rösträtt, en lokalförening i Västerås av LKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt). Fotografiet togs 1918 i Villa Aseas trädgård, samma år som riksdagsbeslutet togs om kvinnors rösträtt. Sittande från vänster: Nina Benner-Andersson, Ruth Randall-Edström, Helga Silverstolpe och Emelie Bergström. Stående från vänster: Ida Fröström-Johansson, Anna Löfgren, Anna von Essen, Ester Kolmodin och Vira Eklund. Okänd fotograf.

De var borgerliga kvinnor och de befann sig i Villa Aseas trädgård därför att Ruth Randall-Edström var gift med chefen på Asea. Många av dem som arbetade för kvinnors rösträtt var lärarinnor eller hade andra mer självständiga yrken. Arbetarkvinnorna engagerade sig oftare i arbetarpartiernas kvinnoklubbar men en hel del var också aktiva i LKPR.

Tre år senare fick de rösta, för första gången. 100 år av rösträtt. Längre är det alltså inte som kvinnor fått rösta i Sverige. Vi var sist av de nordiska länderna, motståndet var hårt, framför allt från de konservativa i fördta kammaren men också från män i allmänhet. Motståndet mot kvinnors rättigheter är fortfarande stort, som vi ser i världen idag. Demokratin ska vi inte ta för given, den kan försvinna snabbare än vi tror.

Läs om rösträtten.
Läs om demokratin.

En viktig del i rösträttskampen var den namninsamling för kvinnors rösträtt som genomfördes 1913-1914 av LKPR. 351 454 personer skrev på, de allra flesta kvinnor men också en och annan man. Vill du veta om någon av dina släktingar skrev på? Det kan du läsa hos Riksarkivet som digitaliserat alla listorna med namninsamlingar. De finns här. Eller så väljer du Ämnesområde, sedan Politik och sedan Rösträttsinsamling. Då kommer du till listan över alla volymerna. Längst upp finns de från Stockholm, sedan följer övriga i landet. De är ordnade länsvis och sedan ortsvis inom länet. Västerås börjar på bild 9 i volymen med Västmanland. Så här kan det se ut, som på bild 23 från Västerås:

namn1
Flera som skrev på i Västerås var lärare. Bildkälla: Riksarkivet.

Och bild 142 från volymen Hallands län:

namn2
Det är Okome och Köinge, som min mamma kommer ifrån. Men detta var långt före hennes tid och mormor vara bara ett barn då. Kanske finns det andra släktingar där, jag ska undersöka det.  Bildkälla: Riksarkivet.

Kvinnor fick kommunal rösträtt tidigare än till riksdagsvalen men det var kopplat till inkomsten och civilståndet. 1910 blev kvinnor valbara till kommunal- och stadsfullmäktige. I Västerås var det Nina Benner-Andersson som blev invald i stadsfullmäktige först, det skedde 1912.

Här är några av de kvinnor från Västmanland som kom från arbetarklassen:

3kvinnor
Från vänster: Ida Olsson, Agnes Söderquist och Agda Östlund. Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Ida Olsson föddes 1871 i Västerås och började sitt yrkesliv som piga på en gård i Tillberga. Hon hette Lundin tills hon gifte sig med metallarbetaren Alfred Olsson 1901. Ida Olsson blev invald i stadsfullmäktige 1919 och var också ledamot i folkskolestyrelsen och pensionsnämnden.

Agnes Söderquist, född Karlsson, kom från Enköpings-Näs där hon föddes 1881. Hon gifte sig 1902 med arbetaren August Rikard Söderquist. Själv arbetade hon som sömmerska och 1919 blev hon också invald i stadsfullmäktige i Västerås. Precis som Ida Olsson var hon ledamot i folkskolestyrelsen och pensionsnämnden men även i fattigvårdsstyrelsen. Hon var engsagerad i nykterhetsrörelsen och i andra föreningar och hade många olika uppdrag.

Agda Östlund är en av de fem kvinnor som var de allra första som valdes in i riksdagen. Hon var född i Köping 1870 och hette Lundgren som ogift. Hon var också sömmerska och gifte sig med järnarbetaren Anders Östlund, familjen bodde i Stockholm. Under hela sitt vuxna liv hade hon många politiska uppdrag.

Tack för en inspirerande föreläsning, Johan Andersson, stadsarkivarie i Västerås!

Fortsätt läs mer
  200 Träffar
  0 Kommentarer
200 Träffar
0 Kommentarer

Då och nu



Det känns som rena tidsresan när jag sitter och funderar på hur det hänger ihop. Inte för att det är ett och samma lilla problem som ställer till det, utan det är faktiskt så att jag, trots att jag har en Y-kromosom, kan göra två saker samtidigt. Fast som mina kvinnliga släktingar säger, du kanske gör två saker samtidigt men blir det bra. Ska det finnas sådana krav också, ja då kanske vi ska sluta tala om hur det går.

Fast det går ju att försöka, kanske kan jag bli bättre.  Men för min del så innebär de värmländska skogarna på 1660-talet vissa besvär, det må erkännas. Jag får konsultera ”Vad står det”, handbok i handskriftsläsning, ganska ofta och det är ju bra för då får jag valuta för spenderade pengar på boken. Men det är inte alltid lätt att läsa ut alla krumelurer, vare sig med bok eller utan. Men det är ju alltid en tjusning att försöka och då se att det är Mårten som är pappa till den Erik som letar efter. Kanske stämmer det som jag en gång fick mig till skänks av en släktforskare, än så länge så hittar jag inte några fel. Och den mannen fick flera söner och det går att hitta linjer ända till nutid, även om ibland tar slut med en dotterifierad familj. Kan man säga dotterifierad, inte vet jag men det finns ju en del som bara får döttrar och då tar Y-linjen slut. Sen kan det ta slut för att inga av sönerna får barn, men jag vet inte vad jag ska kalla den delen, Finns det något bra namn på sådana avbrott?

Samtidigt som letandet pågår i svunna tider, så kommer frågor om Stockholms Stads Rannsakningsfängelse, som jag inte tittat på tidigare. Plötsligt är jag bara nästan 80 år tillbaka, och ser att det fängelset har församlingsbok, där det finns intagna inskrivna vid en viss tidpunkt under året, med cellnummer, fångnummer och andra intressanta uppgifter. Nu gäller det att lära sig vad jag ser, fast även om handstilen är svårläst, så finns den inte beskriven i ovan nämnda handbok, verkar vara lite för modern för den.

 

Photo by Mike Hindle on Unsplash


I boken från fängelset följs inga Y-linjer, men det tycks finnas en del intressanta kopplingar i alla fall. På tre rader över varandra så står namnen, en Viktor född i Ryssland, Wladimir son till en general Staskewski och så en svensk sjökapten, som nyligen bytt efternamn. Det gemensamma för dessa är det står samma orsak till att de tagits in, spioneri. Spioneri under brinnande krig, skjuter man inte de som gör sånt. Men nu måste jag lära mig lite till, var hittar jag mer om detta fängelse. Sjökaptenen finns med i folkräkningen som sker i Stockholm året efter, och det ser ut som han bor med sin hustru, så han kanske kom ut.

Visst är det spännande att hitta nya saker att fundera på, vare sig det för för länge sedan i det djupa Värmland eller det avser ett fängelse i centrala Stockholm. Eller fängelse var det nog inte egentligen, det bytte namn lite senare till Kronobergshäktet, så de som satt där flyttade nog till andra fängelser eller kom ut, som sjökaptenen

Fortsätt läs mer
  434 Träffar
  0 Kommentarer
434 Träffar
0 Kommentarer

Hur olika man skriver!

penna

Att man kan uttrycka sig på många olika sätt för att meddela en och samma sak, är vi väl alla medvetna om. Vi som släktforskar, stöter ju på en mängd intressanta formuleringar i kyrkböcker, husförhörslängder och annat. Alla präster formulerade sig ju inte likadant. 

Första gången det slog mig var när jag i tjänsten letade efter en vigsel i Stockholms församlingar, någonstans i mitten av 1800-talet. Efter att ha betat av alla de stora församlingarna utan att ha hittat det vigda paret, gick jag så över på de mindre församlingarna, som vissa år inte hade några vigda par alls. Två blanka sidor hittade jag i följd, den första var i finska församlingen, den andra en militärförsamling, Svea artilleriregemente, tror jag. 

I den finska boken läste jag: 'Härmed får undertecknad intyga att inget par i denna församlings kyrka sammanvigts har under det gångna året'. I militärförsamlingen läste jag: 'Inga'. 

Några år senare satt jag på Krigsarkivet, också denna gång i tjänsteärende, och läste stamkort i pappersform. Bläddrade metodiskt igenom de gulnade bladen, ögnade igenom ifyllda vitsord, och, om soldaten begärt avsked, kompanichefens kortfattade: 'Beviljat'. Men vid ett ställe, studsade jag till, och läste en extra gång. Kompanichefen hade plötsligt skrivit: 'Det är med glädje jag hälsar XX beslut att lämna roten eftersom han varit soldat enbart till namnet'. När jag vände upp den aktuelle soldatens vitsord, förstod jag bättre varför kompanichefen plötsligt blivit så mångordig. Listan på bestraffningar var lång: 'fylleri', 'fylleri', 'rymning', 'fylleri', 'olovligt tillgrepp', 'fylleri'.... Jag fick en känsla av att kompanichefen kunde ha skrivit många rader till om detta rötägg till soldat, om han bara haft möjlighet... 

Sedan vet vi ju alla hur krångligt det kan vara rent fysiskt att läsa prästernas krumelurer i kyrkboken! Jag fastnade en kväll på Stockholms Stadsarkiv, och bad tjänstgörande om hjälp med att tolka födelseorten i en husförhörslängd. Hon satt länge och tittade på texten, men sedan suckade hon och sa: 'Antingen står det Norrtälje eller också står det Finland'. Vilket ju tyvärr inte var så användbart. 

Vid min allra första resa till Släktforskarnas Hus i Leksand, satt jag och läste en kyrkbok som i och för sig var hyfsat skriven, men med ett bläck som blev allt svagare och svagare. Till slut suckade jag: 'kan någon ge min präst en penna, den här är slut?'. Faktiskt, några sidor senare, hade han fått bläck påfyllt! 

Vid ett helt annat tillfälle satt jag på Göteborgs Landsarkiv och läste svartvita mikrokort på Stora Lundby församling. Men till slut var det inte bara kluddigt skrivet, det hade också gått igeom text från baksidan, vilket gjorde det hela nästintill oläsligt. Så jag gick ut i receptionen och frågade om jag möjligen kunde få upp originalboken. Jag hade hört att detta kunde gå för sig i särskilt ömmande fall. 

Tjänstgörande var inte pigg på detta, naturligt nog. Han frågade om jag försökt med att förstora texten, vilket jag hade. Han föreslog mer ljus, och att jag skulle försöka med den läsare han hade i receptionen. Jag gick och hämtade det aktuella kortet, och stoppade in det i läsaren ute i receptionen. Tjänstemannen satte sig och tittade. Han tittade under tystnad i någon minut, sedan sa han: 'Vilket bordsnummer har du? Jag kommer med originalboken om en liten stund'. 

Outgrundliga äro släktforskningens vägar! Ibland åtminstone...

PS För den som undrar: det visade sig faktiskt stå 'Finland' i husförhörslängden... DS

Bilden: En penna kan skriva mycket... Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  387 Träffar
  0 Kommentarer
387 Träffar
0 Kommentarer

Sanfrid och Signe Marklund

Sanfrid och Signe Marklund StorkågeträskSanfrid och Signe Marklund, Storkågeträsk. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Signe Margareta Lundkvist föddes 1897-02-02 i Norra Grundfors, Skellefteå som dotter till Olof Valfrid Lundkvist, bördig från nämnda by och Anna Karolina "Lina" Degerfeldt, barnfödd i Yttervik, Skellefteå.

Byggandet av järnvägen mellan Boliden och Slind åren 1928-1929 innebar ett stort lyft för dessa trakter. De tidigare avsides belägna gårdarna ute i skogarna kom utan vidare i kontakt med omvärlden. Med järnvägen följde ju en stor mängd rallare, som hyste in sig i gårdarna, köpte nödvändiga varor av bönderna, förde med sig berättelser och traditioner från andra bygder. Rallarna levde ju ganska ofta ett kringflackande liv, vissa kom långtifrån. Närområdets unga flickor fick plötsligt med denna ansamling karlar en drös kavaljerer. Det bereddes för bröllop här och var.

Rallarna bestod ju av ett gladlynt och skojfriskt släkte. Otaliga är berättelserna om deras upptåg. Ett av de mer omtalade genomfördes i Norra Grundfors när Lina Lundkvist, ovannämnda Olof Lundkvists hustru och Signes mor, fyllde 60 år 1929. De rallare som vid den tiden var inhysta i Lundkvistgården, hade bestämt sig för att vörda värdinnan i huset med en salut vilken nog saknar motstycke och som knappast ens kungligheter har firats med. De laddade med en rejäl laddning dynamit på en sten bakom huset. I gryningen, den 5 september 1929, small det. Det small som det aldrig tidigare hade smällt i Norra Grundfors. Glassplitter från fönsterrutorna yrde vida omkring och en från vettet skrämd Lina Lundkvist, nybliven 60-åring, sågs fly från sovrummet, klädd i ett fladdrande nattlinne.

Nu tillbaka till Signe Lundkvist. Hon hittade sin make i Storkågeträsk, Johan Sanfrid Marklund född 1894-05-10, son till Frans Gustaf Marklund och hans maka Maria Vilhelmina Lindmark, båda bördiga från Storkågeträsk. Signe och Sanfrid gifte sig i november 1919. De bodde då i Storkågeträsk där deras son föddes i juni 1920. 4 juli sistnämnda år avled Signe i barnsäng. Efter hustruns bortgång flyttade Sanfrid med sonen till Örviken där Sanfrid arbetade som renseriförman vid sulfitfabriken. Han tjänstgjorde vid fabriken tills den lades ner. Efter att fabriken i Örviken avvecklats arbetade Sanfrid en tid i Klemensnäs. Han hade flera intressen. Han skaffade sig tidigt körkort och båt. Från 1938 och åtta år framåt var han båtförman på färjan Örviken-Skelleftehamn. Marklund sysslade också med radio- och cykelreparationer. I unga år hade Sanfrid haft plats som dräng i Myckle och senare arbetade han även vid flottningen i Skellefteälven.

Hos Sanfrid hade en hushållerska vid namn Rut Elsa Valborg Pettersson född 1902-01-30 i Byske arbetat sedan december 1924. I mitten av mars 1925 vigdes hon med Sanfrid. I deras äktenskap föddes fyra barn, tre döttrar och en son.

Bland hans personliga egenskaper fanns det särskilt två som var utmärkande för honom. Hans sinne för humor och hans vänlighet. Glimten i ögat bar han med sig hela livet. Den slocknade aldrig. Hans ungdomlighet yttrade sig ofta. Hans godhet märktes också men först när man lärde känna honom nära. En välvilja som inte var en tillfällighet, en ömhet som inte var av den harmlösa sorten. Innerst inne var det förståelse för sina medmänniskor som gav honom hans inställning till livet. En godhjärtad människa lämnade jordelivet vid 61 års ålder måndagen 24 oktober 1955 på Skellefteå lasarett. Hustrun Elsa levde till 6 maj 1991.

Fortsätt läs mer
  297 Träffar
  0 Kommentarer
297 Träffar
0 Kommentarer

Digitala dagar

I helgen vet jag vad jag ska göra. Jag kommer att sitta klistrad vid datorn. Det är ju digitala släktforskardagar. Föredrag och möjligheter till kontakt och att ställa frågor.

Problemet blir nog att välja bland allt som bjuds.

Ett av föredragen från min hembygd Halland (Hallands Släktforskarförening) kommer jag absolut att lyssna på, även Ola Larsmo på söndag och förmodligen också Anna-Lena Hultman, Sonja Entzenberg och Peter Sjölund. Om de inte krockar med varandra. Vi får se. Än har jag lite svårt att få kläm på hur jag hittar det jag vill se, eller framför allt när olika föredrag sänds, men det ordnar sig nog.

Jag är tacksam att detta görs, att det inte bara är helt inställt. Att vara med på Släktforskardagarna  brukar annars (pandemifria år) vara bland det roligaste under året. Vi är ett gäng släktforskare som brukar arbeta i förbundets bokhandel och det saknar jag nu. De där dagarna är nog bland det mest intensiva och roliga man kan göra. Så mycket kontakter, så många fantastiska människor jag mött under åren! Inte minst de som kommit fram till mig och sagt "vi är släkt" och så har vi pratat en stund. De flesta är DNA-träffar men vi har aldrig setts tidigare och det är roligt att få ett ansikte på den andre. Allra mest hände detta när Släktforskardagarna gick i Halmstad 2017, eftersom jag har det mesta av min släkt i Halland.

Men bättre digitala dagar än inget alls.

Halmstad
Från släktforskardagarna i Halmstad 2017. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  541 Träffar
  0 Kommentarer
541 Träffar
0 Kommentarer

Se in i framtiden

Ofta handlar det som skrivs i släktforskarkretsar om det som skett för länge sedan, om historier runt människor, byar eller andra liknade ämnesområden. Det är ju ganska självklart att det är svårt att släktforska framåt i tiden, att kunna berätta om framtida bröllop och dop blir kanske inte helt seriöst. Kanske finns den förhoppning om hur det kan bli, eller är en rädsla, men det kan nog inte räknas in i släktforskning.

Men om jag ändå håller mig till framtiden och samtidigt tittar lite bakåt, hur blir det då. Kan det vara en möjlig kombination. Kanske inte runt familjehändelser som de jag nämnt ovan, men varför inte koppla det till släktforskning ändå. För visst är Släktforskardagarna något som verkligen berör, något som kan sätta olika delar av de intressanta uppgifter som hittas i centrum. Trots att det inte alltid är som förr så finns det mycket intressant kopplat till de dagar som vi sker nu till helgen. Mängder med intressanta föredrag, vem som helst kan ”vandra runt” bland montrarna och det finns en mängd fina mässerbjudanden.

Kopierad logga från släktforskardagarna 2021 hemsida


Kanske får vi avnjuta en lite ovanlig släktforskarbankett, var och en av oss som sitter hemma med vår egenkomponerade bankettmeny, men det kan ju vara lika gott för det. Lite svårt att konversera mellan borden men det kanske finns någon att ringa. Det är lite tråkigt att inte kunna applådera de som ordförande Erland Ringborg inte plockar upp på scenen för att överlämna välförtjänta priser. Olle Elm får säkert sitt fantastiska Örnbergpris på något sätt, men inte just denna helg med hundratals supportar i samma lokal. Likadant för årets eldsjäl, Torgny Larsson, men hur han känner kan jag kanske föreställa mig, för om jag får skryta lite grann så efterträder han ju mig på den piedestalen och förra året var det ingen bankett heller. Kanske ska jag sitta hemma och hurra lite grann för dessa två och alla de övriga pristagarna, undrar om fler gör det.

Det finns en massa montrar att besöka på årets släktforskardagar, så det är inga problem för de som vill fördriva tiden, det finns också andra som kommer att sitta i montrarna och dela med sig av kunskap och trevliga samtal. Men visst kommer det ett stänk av saknad.  Myllret, klappen på axeln och de långa köerna till topsningen finns kvar som minnen från förr. Och inte får jag sova på hotell heller, fast det är ingen större besvikelse, sängen hemma är mycket bättre än de flesta hotellsängar. Och dessutom billigare så jag kan kanske kan spendera lite mer pengar på den bokrea som Rötterbokhandlen säkert drar igång under dessa dagar.

Ja , det var lite om framtiden, även om den bara är ett par dagar bort. Kom ihåg att logga på sfd2021.se och har du inte köpt biljett till föredragen så är det inte försent än. Med förhoppning om att någon hittar mig i en monter och att vi nästa år kan träffas öga mot öga så avslutar jag med en hälsning till er alla, hoppas vi ses i Göteborg, på något sätt, nu till helgen

Fortsätt läs mer
  526 Träffar
  0 Kommentarer
526 Träffar
0 Kommentarer

Om svar anhålles?

brev

När man börjat med släktforskning, uppstår med tiden ett ganska naturligt behov av att få kontakt med andra släktforskare. Man söker kompletteringar till sin släktforskning, man vill ha bollplank för någon teori eller möjlig sökväg när det gäller svårfångade anor, eller helt enkelt kommunicera med någon eller några som forskar på samma släkter eller områden som man själv för att det är trevligt. Därför presenterar man sig gärna på ställen som Rötter, olika släktforskarföreningars medlemssidor eller tidningar, efterlyser bortsprungna anor, eller frågar om konstiga ord man stött på. 

Då brukar det dyka upp förfrågningar från andra släktforskare. Ett brev, ett e-postmeddelande eller telefon. Då kommer frågan: vad svarar man? Du kanske själv har suttit i månader och tröskat igenom husförhörslängder, svårlästa kyrkböcker och annat, och så ringer det en person och ber att få kopia på allt du har gjort. Ska man verkligen lämna ut allt material rakt av då? 

För min del har jag nästan enbart fått kontakt med trevliga, seriösa eller åtminstone ambitiösa släktforskare. Ett sätt att avgöra det hela kan vara om personen som kontaktar dig erbjuder dig något material i utbyte, exempelvis sin egen härstamning från en viss släkt eller någon gårdsgenealogi forskaren gjort. Och det är nästan enbart sådana jag har haft turen att bli kontaktad av. Fast en gång fick jag ett brev från en person som skrev att 'jag har hört att du forskar på släkten XX. Jag vill ha reda på allting om XX och hans anor bakåt'. Personen ifråga erbjöd ingenting i gengäld,  skrev inte ens hur vederbörande själv härstammade från släkten. Det brevet svarade jag aldrig på. 

Ett lite sorgligt sidospår är när någon skickat en stor släktutredning och vill att du kompletterar denna med din härstamning från släkten ifråga. Och du ser ganska omgående att det inte alls är samma släkt, trots att det kanske är samma släktnamn. Då får man svara och beklaga, samt sitter där med kopior på en stor men för din del helt onödig släktutredning. 

Sedan ska jag till sist erkänna en sak. Jag är en slarver när det gäller att svara på trevliga brev från andra släktforskare. Oavsett om det är rätt släkt eller inte. Jag tänker att det där får jag titta på lite senare, just nu hinner jag inte. Sedan glömmer jag bort det. Kommer på det, men hinner åter inte just då. Och glömmer det igen. 

Så är det någon som skickat mail eller brev till mig med släktförfrågningar (jag minns Lethenström!) så hör gärna av er igen. Om några månader. Det mesta av mina släktuppgifter ligger fortfarande i flyttkartonger... 

 

Bilden: Ett brev betyder så mycket. Foto: pixabay

Fortsätt läs mer
  656 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — MARY
behöver du ett lån? Skicka oss ett e-postmeddelande Skicka ett e-postmeddelande till remy.credit111@gmail... Läs mer
torsdag, 09 september 2021 17:51
656 Träffar
1 Kommentar

Emmy och Viktor Sandström

Emmy FredrikEmmy och Viktor SandströmEmmy och Viktor Sandström. Fotograf: Gustaf Sundkvist. Privat bildsamling. a Adolfina Nygren föddes 28 april 1891 i Holmsvattnet, Skellefteå som dotter till Per ADOLF Persson Nygren, bördig från Holmsvattnet och hans maka Sara Fredrika Holmberg, härstammande från Innervik. 15 år gammal fick Emmy ge sig ut för att tjäna sitt levebröd. Hon arbetade som hushållerska. Hon var länge ogift men 46 år gammal, 1937, gifte hon sig med Gustaf Hjalmar Enmark född 1881-10-24 i Häggnäs, Skellefteå och bosatte sig där. Han hade varit änkeman i fem år innan han gifte om sig med Emmy. Från det första äktenskapet hade han tre barn. Det yngsta bodde kvar hos honom när han gifte sig med Emmy. 1939 flyttade Hjalmar och Emmy med hans dotter Gertrud till Holmsvattnet där de köpt en gård, inte så långt från Emmys föräldrahem. 19 november 1944 blev Emmy änka när Hjalmar avled i sviterna av astma. Hon blev på nytt tvungen att ta tjänst som hushållerska för att kunna försörja sig efter makens bortgång.

1952 gifte hon om sig med änkemannen Johan Viktor Sandström född 1884-03-22 i Kroknäs, Skellefteå. Han var kusin till min farmors mor. Viktor hade tidigare varit gift sedan 1920 med Hanna Karolina Söderlund född 1882-11-16 i Kroknäs, dotter till Jonas Johansson Söderlund och hans maka Anna Johanna Renberg. Viktor och Hanna fick inga egna barn men de adopterade en pojke vid namn Folke. 30 januari 1947 gick Hanna bort av hjärtfel.

Viktor och Emmy bosatte sig i Holmsvattnet, på den gård där hon tidigare bott med sin första make Hjalmar. Huset kallas för "Bläckhornet" på grund av takets utformning.

Om Emmy kan berättas att hon var väldigt skicklig på att hugga ved. Hon hade ett lite egendomligt sätt att hugga ved på. Hon höll i yxan med ena handen och vedklabben med den andra. Hon högg med yxan jäms med fingrarna utan att hon skadade sig! Emmy var en fryntlig och rundnätt kvinna. Hon var ganska lomhörd. Emmy brukade cykla från sitt hem och uppför den stora backen några hundra meter söder om hennes hus. På den tiden var vägen grusbelagd, numera är den asfalterad. Hon cyklade mitt på vägen, när en bil kom och signalerade, stampade hon ner fötterna i marken så att det sprutade grus. När hon hade stannat, vände hon sig om och undrade vad det var som lät. Hon bodde sista tiden av sitt liv på ålderdomshemmet i Bureå där hon avled 17 juni 1967, närmast sörjande var syskon och syskonbarn.

Viktor hade lite att göra på gården de hade i Holmsvattnet. Därför hände det att han frågade några andra invånare i byn om han kunde hjälpa dem med något. Han var duktig på att arbeta och ville ju ha någonting att göra. Ibland fick han slå diken. Det hände en gång att katten hos dem han hjälpte, åt upp bitar av korven som han köpt på affären i byn innan han kom för att hjälpa till. Viktor var känd som en from och rättfram man samt en skicklig jordbrukare. Han hade en blå moped som han körde med ibland. Han gick bort 20 februari 1963.

 

Fortsätt läs mer
  349 Träffar
  0 Kommentarer
349 Träffar
0 Kommentarer

Dråpet på krögare Krabbe 1707

Natten mellan den 27 och 28 februari 1707 dödades krögaren Sven Olofsson Krabbe i Västervik, efter ett bråk på hans krog. Krögaren stacks ihjäl av den sachsiske krigsfången fänriken Henrik von Ende. Vittnen fanns det förmodligen gott om för redan i dödboken har prästen Johannes Andreæ Hargelius skrivit att det var så det gick till och vem gärningsmannen var. Denne dömdes till döden och halshöggs. En dramatisk händelse 1707 som gett stoff åt den lokala historieskrivningen.

I Västervik är detta en ganska känd historia eftersom den lokala teatergruppen Teaterskeppet gjorde en uppsättning av en pjäs om mordet på krögare Krabbe en sommar i början av 90-talet. Pjäsen spelades utomhus på Stora torget och vi var många som såg den. Det var just där på torget som fänriken halshöggs.

c2 1707
Västerviks dödbok 1707. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vastervik Radhus 2015 Holger Ellgaard
Här på Stora torget i Västervik halshöggs dråparen 1707 och här spelades pjäsen om mordet i början av 1990-talet. Foto från 2015: Holger Ellgaard, Wikipedia.

Man kan ju undra hur det kom sig att en krigsfånge fick tillfälle att gå på krogen och dräpa krögaren. Krigsfångar ska väl hållas i läger och inte vara ute på krogen? Nja, på den tiden var det inte så. Det var skillnad på folk och folk, även bland krigsfångar.

De sachsiska fångarna var de finare fångarna. De var ju européer, nästan som vi svenskar, så de fick röra sig ganska fritt. Till och med åka på spa, det skriver historikern Folke Lindberg om i boken "Västerviks historia, del 1", utgiven 1933.

De ryska krigsfångarna däremot, de ansågs mer som vildingar och släpptes inte fria på gator och torg. De hölls i arbetsläger och de togs ut i straffarbete. Det lär finnas en och annan gård i Tjust härad som har diverse murar och annat byggt av de ryska krigsfångarna.

Sven Olofsson Krabbe diskuteras på Anbytarforum. Där har Sam Blixt från PLF i Oskarshamn 1999 skrivit om familjen Krabbe (Sam Blixt gick bort 2019). Sven Krabbe var gift med Margareta Larsdotter Mård sedan 1685 och de hade fått sju barn tillsammans mellan 1686 och 1698, fyra av dem var döda.

vigsel1685b
Vigselnotisen 1685 i Västerviks äldsta kyrkbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

1707 upprättades två kartor över Västervik, en för stadens kvarter och en för jorden utom staden. På båda kartorna finns en förteckning över dem som ägde de olika fastigheterna och här finns Sven Krabbes änka med för gården nummer 128. Detta daterar kartan och visar att den upprättades efter februari 1707. Hennes fastighet var på 8459 kvadratfot och om jag räknat rätt ska det motsvara ungefär 786 kvadratmeter.

karta 128
På kartyan från 1707 står det att Sven Olofssons Krabbes änka hade gården nr 128 i staden. Bildkälla: Lantmäteriet.

karta1707
Till höger ser ni gården nr 128 och att det måste vara Brunnsgatan om vi jämför med dagens karta. Senare, för ungefär hundra år sedan, har strandlinjen ändrats och en kaj har byggts där tomterna på den här kartan går ner till vattnet. Men Stora torgets läge gör det lätt att orienteras dig. Bildkälla: Lantmäteriet.

kartor1707
Två kartor över Västervik 1707. Bildkälla: Lantmäteriet.

Kartor är fantastiska! Det vet nog de flesta släktforskare. Tack vare den hör kartan kan vi se att Krabbes krog låg där Västerviks nämndhus byggdes på 1900-talet. Nummer 128 bör vara ungefär på dagens adress Brunnsgatan 7, alltså en del av det tidigare kommunala nämndhuset, numera företagshotell (tror jag). Huset byggdes som elverk.

Huset har jag så klart besökt många gånger under mina år som lokalreporter i Västervik, då hade man ofta ärende till den kommunala förvaltningen. Men inte hade jag en aning om att det var där Krabbes krog låg. Min slutsats är i alla fall att det måste vara platsen för krogen, för han bodde säkert med sin familj i kroghuset och änkan hade knappast sålt och flyttat så snabbt att det blev inkrivet i kartan. Men säker är jag inte. Det jag annars minns från de många åren i Västervik är att de flesta äldre krogarna ska ha legat längre ner mot hamnen, och det var kanske där krogpubliken fanns i första hand. Men det lär ha funnits krogar på många ställen i stan för 300 år sedan.

Fortsätt läs mer
  585 Träffar
  0 Kommentarer
585 Träffar
0 Kommentarer

Resan

Under alla tider har människan gjort resor, ibland långt och ibland kort, men det har alltid rests. Orsaken till resorna har naturligtvis hur många skäl som helst. Om vi gör en lista på alla dessa orsaker så blir det en lång sådan, många mil och när vi är färdiga så kanske den räcker runt jorden. Men varför lägga ner tid på sådant som ändå inte blir annat än en lång upprabbling.

Jag mötte några för en kort tid sedan som berättade om en resa, både i tid och rymd. Det var inget så där iögonfallande intressant med den, men jag fann samtalet intressant för det fanns en del intressanta vinklingar. En resa kan ju starta på många olika sätt, och den här har sitt ursprung i några DNA-tester, gjorda inte för att leta efter mystiska kopplingar eller försvunna fäder, utan mer av nyfikenhet vad man kan lära sig.

En person med sina rötter i sydöstra Sverige gör ett test, det dyker upp släktingar från närområdet och det går ganska bra att koppla de största träffarna till det släktträd som redan finns. Inga större konstigheter alltså, men det fanns ju en hel del namn som fanns lite längre bak i listan som inte fann sin plats direkt. Nästan likadant kändes det för en annan person, som befinner sig i Ångermanland, och har sina rötter i området. Efter genomgång av listan så fanns det en träff som intresserade, en från södra Sverige som inte passade in i släkten på ett uppenbart sätt. Här gällde det att se om det gick att hitta något som kopplade ihop de två.

När släktforskare hittar det som inte är uppenbart så brukar jag höra den välkända frasen ”Jag borde ha frågat” , speciellt med tanke på de äldre generationerna. I det fallet så fanns den en äldre släkting kvar, som lyssnade på frågorna och motvilligt medgav att det kanske fanns någon tidigare koppling åt det geografiska hållet. Men det var inget man talat om, det fanns kanske en anledning till tystnaden men den kom inte fram. Men när det blev känt att det planerades en resa söderut för att se de nya trakterna så kom en kort kommentar, ”det finns ett mycket mörkt kapitel i vår släkthistoria där nere”. Inget mer, ingen ytterligare berättelse.

Att hålla tyst om något som hänt förr, kan det hjälpa?  Att skämmas för vad andra gjort så att en hel släktgren döljs för framtida släktmedlemmar, är det vanligt och varför blev det så? Frågor vi kan ställa oss och ju mer vi kan följa släkterna, med digitaliserade dokument, med nya sammanställningar och med sånt som DNA, desto svårare är det att dölja det som hänt. Hundraåriga sanningar kommer fram i ljuset oavsett föregångarnas försök till total mörkläggning.

Fri bild från Unsplash av Evan Dennis

Det blev ett intressant möte mellan nord och syd, speciellt när berättelsen om den nertystade grenen kom fram. Mamman som fick sina två äldsta söner att slå ihjäl deras egen far, så att hon skulle kunna leva vidare med sin nyfunne älskare. De yngre syskonen som fick se mamma resa iväg till ett 10-årigt straff på fästning och vara med om att bröderna avrättades, fick sina huvuden avhuggna och nergrävda på obekant plats. Visst är det traumatiskt, men blev det bättre av inte berätta om det. Man kan undra vilket socialt tryck det fanns på de inblandade, eller var det ett egenvalt beslut, att inte ha med en gren av släkten i någon form. Det får vi aldrig veta, men jag vet att de som nu ”återfunnit” sina släktingar kommer att lyfta fram även den delen i sina egna berättelser om de egna släkten.

Hur gör du med dina obekväma uppgifter, stoppar du undan dem eller lyfter du upp dem på samma sätt som all annan data du hittar?

Fortsätt läs mer
  671 Träffar
  0 Kommentarer
671 Träffar
0 Kommentarer

Adéle Hedberg

Adéle HedbergAdéle Hedberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Adele Kristina Hedberg föddes på nyårsdagen 1906 i Norra Hedensbyn, Skellefteå som barn nummer tre i en syskonskara på fem. Föräldrarna var Nils Albin Hedberg, bördig från Hedensbyn och hans hustru Kristina Johansdotter, barnfödd därstädes.

När Adéle var 12 år gammal avled hennes far i sviterna av en hjärnblödning. Modern Kristina blev då ensam med de fem barnen. 14 år gammal erhöll hon tjänst som hembiträde hos G. D. Åsell i Skellefteå. Familjen Åsell hyrde ut rum till de som studerade på småskoleseminariet i staden. Där bodde tre blivande lärare och Adéle var sugen på att läsa, hon tjuvläste deras böcker och blev intresserad av lärarkallet. Det berättas att Adéles mor rodde över älven från Norra Hedensbyn till Södra Hedensbyn för att låna pengar av någon bekant för att Adéle skulle ha råd att studera till lärarinna. Det var inte lätt på den tiden och Adéle fick senare i livet hjälpa till att avbetala lånet med sin lilla lön.

Läsåret 1924-1925 studerade Adéle vid Västerbottens läns landstings småskoleseminarium i Skellefteå. Hon tillhörde klass 1 B. Klassföreståndarinna var Eola A:son Gidner. I Adéles klass var de 18 elever. I den klassen fanns även en blivande lärarinna från Myckle vid namn Anna Stenberg. Hon och Adéle blev goda vänner. Fotot av Adéle kommer från Annas album. Både Adéle och Anna utexaminerades från seminariet 1926. Adéles första tjänstgöring som lärarinna var vid skolan i Morön där hon arbetade åren 1927-1928, 1928-1931 var hon i Orrliden, därefter i Norrström-Brännvattnet 1931-1938, Krångfors 1938-1939 och vid Brännan (Kyrkobordet) skola sedan 1939 och 30 år framåt.

Hennes kännetecken som lärarinna var kärlek till barnen, beslutsamhet och plikttrohet i undervisningen, vilket gjorde henne till en väldigt omtyckt person av såväl elever som föräldrar. Som vän var Adéle högt uppskattad för sin timida och försynta personlighet.

Fröken Hedberg var också ideellt intresserad, särskilt av syföreningsverksamheter. Otaliga var de vackra och gedigna handarbeten som via missionsauktionerna hamnat hos olika hem. Andra intressen som Adéle hade var att läsa böcker, att delta i studiecirklar, måla porslin, baka samt att bjuda släkt och vänner på kaffe. Hon var också aktiv inom missionskyrkan, redan 1927 engagerade hon sig där och var sedan aktiv enda fram till 1990-talet.

1965 vigdes Adéle med änkemannen och smältverksarbetaren Karl Joel Jonsson född 1906-02-03 i Gällivare men uppvuxen i Norra Hedensbyn. Äktenskapet varade dock inte länge. Redan 27 november 1966 dog Joel på Skellefteå lasarett.

Adéle fick ett långt liv. Hon slutade sina dagar i fiskarstugan i Kågnäsudden 16 juni 2002, 96 år ung.

Källor: Kyrkböcker, boken "Sveriges småskollärarinnor i ord och bild", katalog läsåret 1924-1925 från Västerbottens läns landstings småskoleseminarium och andra skriftliga uppgifter.

Fortsätt läs mer
  398 Träffar
  0 Kommentarer
398 Träffar
0 Kommentarer

Hustrurna har fått namn

I mantalslängder står ju nästan alltid enbart husbondens namn, men ibland också vuxna döttrar och söner, pigor och drängar. Men nästan aldrig hustruns namn. Om inte maken dött och hon som änka tagit över gården. Ibland kan det då stå bara "Lasses änka" men ibland "Lasse Perssons änka Ingeborg Persdotter" eller bara "änkan Ingeborg".

Kanske ska jag varna dig som redan har tröttnat på att läsa om min halländska släkt. Detta blogginlägg är en uppföljning på förra veckans blogginlägg. Tack vare kommentarer här i Rötterbloggen och i ett par halländska släktforskargrupper på Facebook har jag nu rett ut det familjeförhållande jag då bekymrade mig över. Tack till er som hjälpte mig att komma vidare!

En del i min fortsatta forskning blev att läsa i mantalslängderna från Himle härad på 1660-talet. Där blev jag glatt överraskad, för här står hela familjerna inskrivna med namn på både hustru och barn (bara de vuxna skattepliktiga barnen, förmodar jag), pigor och drängar. Men hustruns namn! Det har jag aldrig sett tidigare i en mantalslängd. Har du?

mantalslengd1662
Mantalslängden för Träslövs socken i Himle härad i Halland 1662. Först står husbonden Jöns Larsson, sedan Börta (tror jag) Börjesdotter. I nästa hushåll hette husbonden Olof Mortensson och hustrun Anna Andersdotter. Bildkälla: Riksarkivet. Länk till mantalslängden.

mantalslengd1663
I mantalslängden 1663 för Lindbergs socken ser det ut så här: Husbonden Jöns Andersson och hustrun Inger Nilsdotter. Hos grannen var Erik (har jag tolkat rätt?) Olsson husbonde och hustrun hette Gunnel Svensdotter. Bildkälla: Riksarkivet. Länk till mantalslängden.

Berätta gärmna i en kommentar om du sett detta i mantalslängder från andra härader.

Eller tolkar jag detta fel? Är det inte hustruns namn? När jag bläddrar några sidor fram och tillbaka ser jag att husbondens namn nästan alltid följs av en kvinnas namn. Därunder kan det stå namn på både män och kvinnor på samma gård. Visst borde det betyda att det översta kvinnonamnet är hustruns namn? Alla bönder hade väl inte vuxna döttrar och vore det anställdas namn så borde väl drängarna stå först, åtminstone ibland? Helt säkert är det väl inte, det står inte att det är hustrun, utan det är min tolkning.

Hustrurnas namn förekommer bara 1662 och 1663, vad jag sett. Sedan är det som vanligt igen, med bara husbondens namn.

Fortsätt läs mer
  1027 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Ulf B
Det förekommer i Östergötlands och Smålands mantalslängder vid ungefär samma tid. Intressant att det även gäller Halland.... Läs mer
lördag, 28 augusti 2021 02:27
Guest — MB
Det är jätteintressant när du skriver och funderar om din (eller andras) släkt på det här sättet, tycker jag. Det kan man lära og ... Läs mer
lördag, 28 augusti 2021 08:14
Eva Johansson
MB: Tack! Det känns så bra att kunna vara till nytta och nöje för andra.
lördag, 28 augusti 2021 22:14
1027 Träffar
5 Kommentarer

Sigill och sånt

Inte kan mitt släktträd vara fel. Det säger en del och tittar indignerat när frågan kommer upp om hur säkert en uppgift är. Jag har tidigare berört den något känsliga frågan om hur rätt vi har, och det blev aktuellt när jag läste en del äldre inlägg i en grupp. Nu vet vi att det alltid finns risk för förväxling eller misstag när det gäller alla delar av släktforskning. Det hjälper egentligen inte hur man vrider och vänder på allt, det mesta är som myntet, tvåsidigt.

Idag säger vi att DNA inte ljuger, i den diskussion jag såg så gällde det att gamla hederliga medeltidsbrev kan inte ha fel. Det fanns ingen anledning att ljuga eftersom de som det skrevs om oftast var närvarande och många gånger satte sitt sigill under brevet.  Med en sådan klar närvaro så borde allt vara rätt. Ett sigill är inte så lätt att kopiera, så äktheten borde inte ifrågasättas. Och visst gick det att se vem sigillen tillhörde, det var ju unika för varje släkt och kunde inte blandas.  Med sådan kunskap så borde det inte vara svårt att sätta tilltro till det som stod på dokumenten.

Det finns många som dragit samma slutsatser som ovan, och byggt bevis eller indiciekedjor på den väl fastlagda kunskapen. Böcker har skrivits, släktkrönikor skapats och det under ganska många år. Och numera så är vi mer intresserade av de närmaste släktleden tack vare eller på grund av allt det som redan finns framtaget av andra, säkerligen genomgånget och kontrollerat av otaliga kunniga.

Fast det börjar komma lite funderingar på hur det egentligen var, kan man idag med säkerhet utröna vilken släkt ett sigill tillhörde. Det berättas om en regel som sa stampen, den spegelvända bild som tillsammans med ett handtag gjorde att det gick att skapa ett sigill, läsbart för andra, skulle förstöras när innehavaren dog. Hur var det då med släktskapet?  Eftersom sigillet var en identifikationshandling, kopplat till en person så fanns det kanske ingen koppling till släkten. Kan ju undra om man i framtiden kommer att påstå att bank-ID som ser lika ut, i den digitala världen, pekar på släktskap

Att det inte fanns någon copyright på sigillen blir ganska klart när man tittar på en del brev. Det finns de som ser nästan likadana ut, men kommer från helt olika släkter. Och det finns de där far och son har sina sigill på ett och samma brev där det inte finns mycket till likhet mellan dem. Kanske är det bättre att leta efter så olika sigill som möjligt för att se släktband?

Bild från Genealogiska Föreningen, Svensk Genealogisk Tidskrift,

En hel del om detta och också om många felaktiga slutsatser finns beskrivet i boken Vapenlikhetsfällan. Skriven av Kaj Janzon och med Urban Sikeborg som redaktör. Boken gavs ut som en ett nummer av Svensk Genealogisk tidskrift som nummer ett 2015. Det är intressant att läsa om hur det egentligen var, om att det var inte bara adeln som hade sigill utan det fanns bland de som på den tiden kallades ofrälse, och att det inte var ovanligt att kvinnorna hade egna sigill, eftersom de många gånger hade privat egendom och då måste kunna identifiera sig, oberoende av vilken transaktion det var.

Tycker du det är skönt att koppla bort en del av allt som händer idag, varför inte titta på lite medeltidsbrev, om inte annat för att de ofta är så fantastiskt vackra, en helt annan stil än våra mail och worddokument. Och så kan man lära sig rangordningen i samhället eftersom många brev har sigillen påsatta i ordningen med den högst uppsatta först och sedan i fallande ordning.

Fortsätt läs mer
  705 Träffar
  0 Kommentarer
705 Träffar
0 Kommentarer

Radio

Laspalmas-171

Den första januari 1925 förändrades svenska folkets liv för alltid. Det var då det nybildade Radiotjänst startade sina sändningar. Och snart var radion om inte var mans egendom så i alla fall ett allmänt känt och sensationellt fenomen. 

Nu hade det ju förstås experimenterats med radio i flera år innan detta. Marconi sände ett 's' från England till New Foundland 1901, 1911 fastslogs det för svensk del att ville man sända ut radiovågor fick kungen lämna tillstånd till detta. 1922 började diverse privata aktörer att sända radio kors och tvärs i Sverige, sedan bildades alltså Radiotjänst.

Med hörlurar och kristallmottagare, kunde nu både gammelmor och drängen, som kanske aldrig varit utanför socknens gränser i levande livet, höra reportage och program från helt andra delar av Sverige, kanske till och med utomlands ifrån. Och från att bara ha hört lokala spelmän på danser och fester i bygden, kunde man nu plötsligt höra klassisk musik framförd av stora symfoniorkestrar. Radion blev en samlingsplats, det föreslogs till och med olika typer av mat och dryck som var lämpliga vid 'radiokalas'. Bananen ansågs särskilt lämplig, då den kunde skalas tyst, och inte krävde någon form av porslin eller verktyg, som kunde slamra, för att ätas. 

På 1960-talet blev det stor dramatik i radions historia. Jazzen hade i nåder släppts in i etern, men rock'n' roll och pop förfasade sig det statliga bolaget, numera omdöpt till Sveriges Radio över. Det var olagligt att sända program som inte var producerade av statliga Sveriges Radio, men bara inom landets gränser. Några skickliga och idérika personer lyckades kringgå detta genom att sända från fartyg placerade utanför territorialgränsen. Först ut var Skånes Radio Mercuri, senare under den legendariska Britt Wadner omdöpt till Radio Syd. Radio Syd ansågs dock främst vara ett lokalt 'problem' nere i Skåne. Annat ljud i skällan blev det när Jack Kotschack startade Radio Nord, som låg utanför Upplandskusten, inte långt från huvudstaden Stockholm. Nu blev det stor kalabalik, Radio Nord tvingades sluta, men istället lättade de statliga kanalerna lite på restriktionerna, främst genom att starta melodiradion, vilket lockade tillbaka en del av de unga lyssnarna. 

I början av 1990-talet blev det fritt fram att starta radiostationer. En formlig explosion av radiokanaler skedde, med diverse olika musikalisk inriktning. Några av dem finns fortfarande kvar.

Nu när jag själv som nyinflyttad saknar TV, inser jag vilken enorm skillnad i människors liv radion måste ha inneburit. Som allmänbildare, musikaliskt alternativ och inte minst sällskap ensamma stugkvkällar. 

Som släktforskare gläds jag rent allmänt åt att radion numera producerar Släktband och andra program som behandlar släktforskning och historia. Det fick de gärna göra oftare! 

Källor: Wikipedia, Nationalencyklopedin

Bilden: En modern radio i Las Palmas, dock med lite underlig tidsuppfattning... Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  963 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Intressant reflektion! Så var det förstås, världen blev större. Och sedan kom tv:n och internet... Idag saknar jag inte tv:n alls,... Läs mer
onsdag, 25 augusti 2021 11:27
Helena Nordbäck
Jadå Eva, det finns fortfarande radioapparater att köpa idag. Jag är just på jakt efter en liten sådan att ha på mitt sängbord. De... Läs mer
onsdag, 25 augusti 2021 15:36
Gunnar Grönlund
Kul att läsa. Själv född -53, så var det 208-metersbandet, Radio Luxemburg, som gällde i början på 60-talet. Sen under arbetslivet... Läs mer
onsdag, 25 augusti 2021 20:42
963 Träffar
3 Kommentarer

Anders "Skomakar-Ant" Hedlund

Anders skomakar Ant Hedlund och makan Anna född Stenlund vigda 1906 10 19 BurträskAnders Hedlund och andra hustrun Anna Stenlund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Anders "Skomakar-Ant" Hedlund föddes 6 oktober 1855 i Ljusvattnet, Burträsk som son till Johan Anton Andersson, barnfödd i nämnda by och hans maka Anna Lovisa Nilsdotter, bördig från Burvik i Skellefteå socken. 1869 flyttade Anders med sina syskon och föräldrar till den lilla byn Björknäs, strax norr om Stora Blåbergsliden i Burträsk socken.

"Laskar-Ant", som han också kallades, lärde sig till skomakare i Luleå. En oktoberdag 1880 vigdes han med Anna Fredrika Lindahl född 18 juli 1860 i Stora Blåbergsliden, Burträsk, som dotter till Olof Olsson Lindahl samt hans hustru Johanna Olofsdotter. Anders och Anna fick sönerna Fredrik och Konrad. De bosatte sig i ett torp i Björknäs. Familjen hade en ko, får och några getter. 1884 bosatte sig familjen Hedlund i Degerlund, också inom Burträsk socken. Där föddes dottern Anna Lovisa. 1886 flyttade familjen tillbaka till Björknäs. Ytterligare fem barn, fyra söner och en dotter, såg dagens ljus där. Sonen Olof Helmer dog av difteri 6 år gammal 1893.

21 september år 1900 avled Anders Hedlunds hustru Anna. Tretton dagar efter sin 51-årsdag (1906) gifte "skomakar-Ant" om sig. Han gifte sig med ytterligare en Anna. Denna gång med Anna Karolina Stenlund född 1876-07-26 i Lilla Blåbergsliden, dotter till inhysehjon Fabian Stenlund, barnfödd i nämnda by och hans maka Emma Karolina Abrahamsdotter, härstammande från Brännbergsliden.

"Ant" Hedlund var fattig och klarade inte av att ta hand om alla barnen. Därför fick sonen Konrad, från första giftet, växa upp hos sin faster och hennes man i Stenbäcken, Burträsk. Sonen Andreas fick plats hos en familj i Brönstjärn. I "Ant" och Anna född Stenlunds äktenskap föddes fem barn.

Anders Hedlunds huvudsakliga försörjning var att han tillverkade skor. En dag gjorde han nio skor. Ungefär när han gifte sig för andra gången fick han 75 öre i betalning för ett par kängskor. Han var ofta till Ljusvattnet och tillverkade skor. I ungdomens dagar hade han huggit sig i sitt vänstra knä, varför han blev stelbent och liksom "hoppade fram". Han var dock mycket vig och bra på att åka skidor.

1915 flyttade "Ant" och Anna med sina barn till Stenbäcken, Burträsk nära Rismyrliden inom Skellefteå socken. Samma år flyttades torpet i Björknäs som Hedlunds bott i till norra Tväråbyn, Burträsk.

En stor sorg för "Ant" var när han tvingades att följa äldste sonen Fredrik och hans familj till graven. Fredrik var gift med Anna Englund från Innansjön. De hade fyra barn och bodde också i Stenbäcken. Familjen var hårt drabbad av lungsot eller tuberkulos som det ju också heter. Det berättas att familjen hade hyst en luffare och fått in smittan i huset på så vis. De hade använt samma fäll som luffaren tidigare hade haft. Alla fyra barnen dog, två i lungsot. Av samma sjukdom avled även Anna och Fredrik, 1915 respektive 1920.

Anders "skomakar-Ant" Hedlund själv gick bort 12 januari 1923 i sviterna av lunginflammation och hjärnblödning. Efter hans död flyttade änkan Anna till Ljusvattnet, Burträsk tillsammans med sina fyra barn. I samband med detta flyttades familjens stuga från Stenbäcken till Nyfors, Skellefteå socken, där den monterades upp igen.

Änkefru Anna Hedlund hade i hela sitt liv varit frisk. Hon hade aldrig haft några höga krav på livet men hon var snabb och duktig på att arbeta. Hon hade också ett visst överskott av energi, vilket alla beundrade henne för. I ungdomen arbetade hon som piga i Stensträsk och Källheden, Burträsk. En stor bedrövelse för henne var när sonen Gunnar omkom vid badning i Risån 16 juli 1934. Han var då gift och efterlämnade maka samt tre minderåriga barn. I Ljusvattnet fick Anna i slutet av sitt liv god omvårdnad av yngsta dottern med make. Där slutade hon sina dagar efter några dagars sjukdom, just hemkommen från en resa den 6 juli 1954.

Källor: Kyrkböcker, tidningsnotiser och andra skriftliga uppgifter.

Fortsätt läs mer
  518 Träffar
  0 Kommentarer
518 Träffar
0 Kommentarer

Varifrån kom Anders Svensson?

I sommar har jag brottats med ett släktforskningsproblem som jag inte får någon rätsida på. Det är min anfader Anders Svensson som bodde i Hunnestad socken öster om Varberg och dog där 1782. Hans son Sven är min ana.

hfl HunnestadA1

Anders Svensson och hustrun Petronella Larsdotter finns med hemma hos sonen på Hunnestad nr 6 i Hunnestads sockens äldsta husförhörslängd från 1777-1810 (se bilden ovan, från Arkiv Digital). Där står det att Anders var född 1708. Jag har inte hittat någon Anders Svensson född 1708 i Hunnestad, varken på Börje Hindriksgård, som Hunnestad nr 6 också kallas, eller på någon annan gård i Hunnestad by.

Tidigare i livet, när de var unga och nygifta och barnen började komma, bodde Anders Svensson och Petronella Larsdotter på en annan gård i kyrkbyn, granngården Hunnestad nr 5, som också kallas Bengt Andersgård (se bilden nedan, från Arkiv Digital).

Hunnestad c1

Att de halländska gårdarna har namn efter personer ska bero på att de vid första mantalsskrivningen efter att Sverige tagit över Halland från Danmark 1645 fick namn efter sina dåvarande brukare.

Jag har inga ledtrådar till varifrån Anders Svensson kom. När han gifte sig 1736 kom Anders från Hunnestad, det är allt vi får veta.

Hunnestads äldsta kyrkbok är CI:1 och den har uppgifter ända från 1615, på dansktiden. Den är förd topografiskt, alltså gårdsvis. Så födslar, vigslar och dödsfall redovisas gård för gård. Det gör det ju enkelt när man letar efter någon på en viss gård, vilket jag gjort. Jag har letat efter Anders Svenssons födelse på både Hunnestad nr 5 och nr 6. Det var han som kom från Hunnestad, Petronella var född i Sibbarp 1714.

På Bengt Andersgård föddes ingen Anders Svensson under ett rimligt tidsspann. På Börje Hindriksgård föddes en Anders Svensson 1709 och som dog 1711. 1712 föddes hans lillebror som fick samma namn. Föräldrarna hette Sven Björnsson och Karin Mårtensdotter. Det här hittade jag för några år sedan och drog slutsatsen att detta troligen var min anfader Anders Svensson, som senare uppges vara född 1708. Att prästerna någon gång tar fel på åren har vi nog sett lite här och där i kyrkböckerna, även om fyra år fel känns i mesta laget. Men jag har stött på fler sådana exempel, när det funnits ett äldre syskon som dött och att prästen förväxlat dessa. I det här fallet har t ex hustrun Petronellas födelseår skrivits 1716 i stället för det korrekta 1714 i den äldsta husförhörslängden.

Men det här är ju en osäker slutsats.

Anders Svensson är anfader till min morfars far och han hade en syster som hette Albertina och som emigrerade till Amerika 1872. Det gjorde hon för att hon blivit mormon och hennes barnbarnsbarn idag är fortfarande mormoner. Därmed är de också flitiga släktforskare. Säkert känner du till mormonernas stora arkivsamlingar med digitaliserade kyrkböcker och andra handlingar från länder runt om i världen.

Albertinas barnbarnsbarn och jag har på senare tid diskuterat vår gemensamma släktforskning. Hon forskar en hel del själv men har också tagit hjälp av en släktforskare inom mormonkyrkan i USA. Denne har hittat en annan Anders Svensson än den jag hittat. Det är Anders Svensson född 1708 på Gunne Tygessons gård i Ljungstorp i grannsocknen Gödestad. Hans föräldrar bodde kvar i Gödestad till sin död så familjen hade inte flyttat till Hunnestad men det kan ju Anders ha gjort och varit dräng på en gård där.

Problemet är att jag hittar ingen tydlig koppling mellan denne Anders Svensson och den som är min förfader. Vad är det jag inte ser? Vad är det jag missar?

Bland de dopvittnen som finns vid Anders och Petronellas barns dop finns några namn som kanske kan kopplas till familjen i Gödestad, men det känns ändå osäkert. En fadder vid ett av barnens dop hette Gunne Svensson och Anders i Gödestad hade en bror med det namnet. Det är den ende av dopvittnena som skulle kunna vara syskon till Anders Svensson. Faddrarna är inte inskrivna vid alla barnens dop, så det är inga fullständiga uppgifter. Något som kan peka åt det här hållet är också att Anders i Gödestads mor hette Anna Eriksdotter och vid barndopen var det en Bengta Eriksdotter och en Karin Eriksdotter som var faddrar, som alltså skulle kunna vara mostrar till Anders Svensson.

Det är svårt när det inte finns flyttlängder så att man ser hur folk flyttade. Anders Svensson är ju ett vanligt namn och det går ju inte att bara ta för givet att för att han föddes 1708 så är han den rätte. Mantalslängder har inge gett någon ledning och bouppteckningar från den tiden har jag inte hittat.

Diskussionen med min släkting i Amerika går varm och just nu väntar jag på ännu ett svar från henne. Vi hjälps åt, vilket är väldigt givande.

Källhänvisningar (Arkiv Digital):
Hunnestad (N) CI:1 (1615-1754) Bild 520 (AID: v92666a.b520, NAD: SE/LLA/13161)
Hunnestad (N) AI:1 (1777-1810) Bild 12 / sid 15 (AID: v92656.b12.s15, NAD: SE/LLA/13161)
Hunnestad (N) CI:3 (1755-1805) Bild 1320 / sid 253 (AID: v92668a.b1320.s253, NAD: SE/LLA/13161)
Gödestad (N) CI:1 (1688-1805) Bild 260 (AID: v92407a.b260, NAD: SE/LLA/13134)

Tillägg 24 augusti 2021:
Efter flera tips från släktforskare, bl a i halländska släktforskargrupper, så är jag ganska säker på att det är Anders Svensson från Gödestad som är den rätte. Han är vittne vid minst två av Gunne Svenssons barns dop och det tyder ju på släktskap. Ibland missar man det uppenbara. Nu ska jag undersöka den här familjen lite till och se vad kyrkböckerna har att berätta. Tack till alla som gett råd och tips!

Fortsätt läs mer
  1224 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Claes-Göran Magnusson
Domböcker kan ge ledtrådar/svar, men problemet är att de ofta saknar register eller ens är digitaliserade. Har man tur finns dombo... Läs mer
lördag, 21 augusti 2021 19:14
Eva Johansson
Claes-Göran: Ja, domböcker har jag tänkt på men inte läst. Problemet är ju att jag inte vet vilken volym jag ska leta i, jag har i... Läs mer
lördag, 21 augusti 2021 19:42
Claes-Göran Magnusson
Jag har tyvärr inga tips om genvägar in i domböckerna utöver det jag nämnt. Har noterat att arvskiften kan ge upphov till dispyter... Läs mer
lördag, 21 augusti 2021 20:14
1224 Träffar
6 Kommentarer

Nål i höstack

Ibland kan släktforskningen innebära att letandet tar sig in på okända vägar.  Allt är inte svenska kyrkböcker eller arkiv som finns förvarade väl, och förhoppningsvis avfotograferade så att långa resor kan undvikas. Det dyker upp allehanda namn eller platser som gör att intresset för att fortsätta letandet efter nya trådar bara ökar.  Om det sedan finns något intressant bakom första kröken så finns det kanske ännu mer bakom nästa och på så sätt så kommer man förr eller senare till något som kanske inte ens fanns i fantasin från början.

Jag har en ganska flitig kommunikation med olika amerikaner som letar efter rötter eller har berättelser om olika händelser. Det går ibland lätt att hitta det de letar efter, men ibland är det helt omöjligt. En del historier som gått i arv i familjen kan innehålla intressanta uppgifter, andra kan ha så stora fel så att det inte går att förstå tokigheterna. De som berättar om hur kungligheter har varit inblandade är ju ofta sådana som så småningom visar sig ha en ganska liten sanning i sig.

Det kom en liten fundering kring ett gårdsnamn, som det berättades om i en släkt, och några namn som kanske kunde ge vidare information. Historien hade en del att göra med att den ursprungliga familjen i Sverige hade kontakt med någon som blev väldigt känd, men vem det var visste inte den som frågade. Man kan ju undra hur den historien förts vidare?  Det jag fick var Aranas, Knapp och en tidig emigration, dessutom kanske den berömde hette John Alfred.  Riktig hur detta hängde ihop visste inte vederbörande, men det fanns ett kändisskap med i bilden.

Att Aranas borde vara Aranäs är troligt, och det finns det en medeltida borg som heter och att det finns en kändis kopplad dit vet kanske många, jag tänker på Jan Guillous hjälte Arn. Men han kan det ju inte vara och de medeltida stormän som fanns där kan ju knappast blivit kändisar i USA. Det fanns flera andra spår, Gränna var ett men inte hittade jag något där. Funderingarna fortsatte och trots ett antal försök att få fram fler uppgifter ur historien från dem amerikanske kontakten så blev det stopp i funderandet. Att det funnits många kända svenskar i USA, det råder det inget tvivel om, det gäller ju bara att hitta rätt person, egentligen svårare än att hitta en nål i en höstack.

När det gått mer än ett år efter det första försöket så fick jag fler uppgifter, de hade haft en släktträff och frågan om den här kände personen var uppe. Nu var han sångare sas det och det fanns de som trodde att han bott i, eller hade släkt i, Worcester, Massachusetts. Det kanske kunde vara ett spår.  
Riktigt när det här Worcesterspåret kunde vara aktuellt framgick inte, men den tidiga emigration det talas om kunde också avgränsas till runt 1870, och då var det inte de stora massorna som drog iväg.
Boken Swedes in Worcester måste konsulteras, fanns det en berömd sångare nämnd, som kommit den angivna tiden. Första läsningen gav inte det jag hoppats, men andra, när tankarna fick spela lite mer fritt gav ett uppslag.

Unknown photographer, Public domain, via Wikimedia Commons


Om vi ändrar lite på stavningen, tänk att ett n kan ha betydelse, till Arnanäs, och Knapp till Knopp, så hamnar vi i Skepperstad socken och där bor Johannes Petterson Knopp, fast ibland ser det ut som Knapp, och han och hans familj emigrerar 1868-1869 i några omgångar. En av sönerna heter Johannes Alfred, bara 8 år gammal vid resan till Amerika. Denne J A bodde i i början på 1900-talet i Worcester och han hade det efternamn som hans pappa valde när han kom till det nya landet, om det var efter grannsocknen eller annat vet vi inte, men Hultsjö kan ju vara en bra förklaring till Hultman.

Numera vet jag en hel del om J A Hultman, en man som kallades Solskenssångaren och var mäkta populär under första halvan av 1900-talet i USA, men också bland församlingar i Sverige. För det var mestadels i kyrkor han sjöng. Tänk vad en fråga kan leda till, de fick svar och jag fick lära mig en del nytt.

Fortsätt läs mer
  1056 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Allan Sjöö
Varje sommar brukar Hultman-dagen anordnas i Terlekvarn i Skepperstad. J. A. Hultman var född 1861 i Ärnanäs i Hjärtlanda, när ha... Läs mer
fredag, 20 augusti 2021 08:05
1056 Träffar
1 Kommentar

Mötet med Dan Andersson

DSCN0489

Det är bara att inse - sommaren lider mot sitt slut. Men då kan man ju alltid sätta igång att blogga igen. Hoppas alla är tillbaka pigga och friska efter semestrarna!

Min rätt så kaotiska sommar lystes upp av en liten resa till Dalarna. I Grangärde lotsade vår outtröttliga ciceron Barbro oss till många av de platser där mammas anor levde framför allt under åren 1700-1850. Även om de flesta av byarna och gårdarna nu var försvunna eller ombyggda till oigenkännlighet, kändes det ändå bra att ha fått se de ställen man antecknat från kyrkböcker och annat under åren. 

Men den mest sällsamma upplevelsen var kanske ändå Skattlösberg och Luossa. Stugan där Dan Andersson föddes och senare återflyttade till. 

Jag har tidigare nämnt i bloggen att jag troligen inte är släkt med Dan Andersson, trots ganska djupa rötter i samma område. Jag skulle troligen inte heller dela skaldens politiska eller religiösa värderingar. Men ända sedan jag hörde hans dikter i toner framför allt av Hootenanny Singers i början av 1970-talet, har jag fascinerats av Dan Anderssons fantastiska förmåga att förvandla orden till bilder. Vackra bilder, till och med när innehållet var mörkt eller sorgset. 

Det var ganska mulet, men regnet höll upp när vi lämnade bilarna och svängde in på den bredklippta gångvägen mot Luossastugan. Det sluttade brant utför, för att så småningom vända uppåt igen. Bara ett par äldre stugor fanns längs vägen. Det dröjde inte länge förrän jag skådade ut över 'Luossas ljunghed' och insåg att där kanske Dan lekte med sin lillasyster och många år senare skrev 'Till min syster' med frodiga beskrivningar av naturen där de växte upp. Nästan framme vid Luossastugan vände jag mig om och såg skogarna och de blånande bergen långt borta. Och förstod plötsligt meningen 'Det är något bortom bergen' ur 'Omkring tiggarn från Luossa' på ett mycket mer konkret sätt än tidigare. 

Vi hann få en halv guidning av Luossastugan, och vi var inne och tittade, förstås, men vi hade en tid att passa, och var tvungna att återvända. Tillbaka längs de djupa backarna, en sista blick över Luossas ljunghed.

Sedan tillbaka till bilarna och vår egen tid igen. 

Ett starkt minne, men jag har flera. .Forts kan absolut följa!

Bilden: 'Det är något bortom bergen...' Utsikt från Luossa. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  678 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Så underbart att läsa din berättelse om Dan Andersson. Jag älskar honom nästan lika högt som Gustav Fröding och Nils Ferlin. För m... Läs mer
tisdag, 17 augusti 2021 18:14
Ann-Christin Magnusson
Hej! Vilket fint reseminne du delar med oss! Tack! Vill bara tipsa om den nya boken av Göran Greider "Hon vars hjärta var som mitt... Läs mer
torsdag, 19 augusti 2021 09:28
Guest — Tommy Wihlén
Jag blev betagen i Dan Andersson då min kompis köpt en skiva med Torstein BERGMAN.vi lade oss på golvet och fick en härlig resa. J... Läs mer
söndag, 22 augusti 2021 14:39
678 Träffar
3 Kommentarer

Magnus och Elin Vestman

Ellen Burlin Manne WestmanMagnus och Elin Vestman. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Nils Johan Magnus Vestman föddes 1877-08-29 i Kalvträsk, Burträsk som son till handlaren samt bonden Nils Olofsson Vestman, bördig från Grisbacka, Umeå och hans hustru Sofia Josefina Persdotter Lundström, barnfödd i Kalvträsk. Magnus, som kallades för "Manne", hade nio syskon, endast två av dessa, en bror och en syster, levde till vuxen ålder. Systern var min morfars mor.

"Manne" bodde hela sitt liv i Kalvträsk. Liksom fadern som var handlare, kom "Manne" också in på samma bana. Redan som liten pojke följde han sin far på olika affärsresor. I Medle, Skellefteå hittade "Manne" sin blivande hustru Elin "Ellen" Emilia Magdalena Burlin född 1877-04-03 i Kattisträsk, Norsjö, dotter till Zakris Vilhelm Burlin, barnfödd därstädes och hans hustru Johanna Emilia Rönnmark, härstammande från Ytterstfors, Byske. Ellen växte upp i en syskonskara på nio barn. 1897 hade hennes familj flyttat till Medle. 1899 vigdes "Manne" och "Ellen".

"Manne" och "Ellen" blev föräldrar till 13 barn, tre av dessa dog som små. Magnus Vestman öppnade egen handelsrörelse i Kalvträsk 1907. Från början var affärsverksamheten inte så storskalig eftersom han vid sidan om hade ett jordbruk att sköta.

I takt med att barnaskaran växte, liksom arbetskraften, utökades både jordbruket och affärerna till att omfatta de större i orten. På senare år ägnade sig Vestman åt trävaruaffärer. Otaliga var de kronstämplingar som han förädlat.

Som människa och vän var Magnus Vestman känd som en gemytlig samt tjänstvillig personlighet. Uppskattad av såväl kunder som vänner, för han var alltid glad och skämtsam i livets alla skeenden.

Hustrun Ellen var mycket ideellt intresserad. När IOGT-logen Härolden bildades hösten 1904 var hon en av medlemmarna. När Ellen fyllde 55 år 1932, var hon den enda kvarvarande chartermedlemmen (medlem som varit med sen starten) i logen. Inom logen utförde hon ett gott arbete. Hon var en god och vänsäll människa, varför hon hade erhållit allas uppskattning.

Trots olika prövningar i livet höll "Manne" och "Ellen" humöret uppe. 1917, under pågående världskrig, tvingades de att följa äldste sonen John till graven. Han avled i sviterna av tuberkulos, blott 16 år. Två år senare dog även sonen Axel fyra år. 1929 gick sonen Gunnar bort 23 år.

Ett smärtsamt dödsbud nådde Kalvträskbygden på påskaftonens morgon 8 april 1939, mälande att handlanden Magnus Vestman hastigt avlidit under natten.

Makens bortgång tog "Ellen" hårt. Det höll på att krossa henne men hennes starka livsvilja vann över det hårda slaget. På senare år var hennes hälsa sviktande, en enträgen ledvärk gjorde "Ellen" delvis oförmögen att arbeta, men oavbrutet fortsatte hon med sina arbetsuppgifter. I hemmet var hon en solstråle för sin familj och alltid mån om deras bästa. Hon somnade plötsligt in i hemmet söndagen 31 mars 1946, 68 år.

Fortsätt läs mer
  696 Träffar
  0 Kommentarer
696 Träffar
0 Kommentarer

Det stora massmordet

Häxmorden i Sverige på 1670-talet är kända av släktforskare. Många har nog hittat anor bland de många kvinnor som avrättades i ett av de största massmorden i Sverige. Värst drabbades Torsåkers socken i Ångermanland där 71 personer halshöggs och brändes 1675, anklagade för trolldom.
Det är inte så länge sedan, egentligen. Åtta-tio generationer före oss.

Haxberget minnesstenen
Här upp på berget i Torsåker avrättades kvinnorna som dömts för trolldom. Foto från Wikipedia.

Idag vill jag tipsa om en serie dokumentärprogram i Sveriges Radio om häxmorden och som sänds nu i sommar. De finns också som poddsändningar. Programmen är gjorda av två journalister, den ena med en anmoder som avrättades, den andra med en anfader som vittnade mot sin kusin.

På 1900-talet, när det gått nästan 300 år, började man efterforska information om häxprocesserna och lyfta fram dem i ljuset igen. Att det skjutits undan i minnet är inte svårt att förstå, människor vill glömma det som är svårt. De som överlevde, de som kunde berätta, var ju de många makar, barn och andra släktingar som vittnat vid rättegångarna och därmed sänt sina anhöriga i döden.

Helene Bure Wijk har anor som avrättades. Hon har skrivit sin magisteruppsats vid Högskolan i Dalarna om häxmorden i Torsåker och hon medverkar i radioprogrammen och hennes uppsats finns på högskolans webb.

Tidigare i sommar läste jag en bok om en av de kvinnor som avrättades som häxa i Stockholm. Den handlar om Malin Matsdotter, som kallades Rumpare-Malin och kom från Finland. Hon dömdes och är den enda av kvinnorna som brändes levande på bål. Boken heter "Häxmodern" och är skriven av den finske historikern Marko Lamberg. Boken rekommenderas om du vill veta mer om hur processen gick till och i vilket källmaterial du kan hitta mer information.Om Malin Matsdotter finns det också ett dokumentärradioprogram från Sveriges Radio.

Jag rekommenderar också boken "Vägen mot Bålberget" av Therese Söderlind, en dokumentärroman om häxprocessen i Torsåker.

Fortsätt läs mer
  726 Träffar
  0 Kommentarer
726 Träffar
0 Kommentarer

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Bloggare

Eva Johansson
356 inlägg
Ted Rosvall
250 inlägg
Mats Ahlgren
180 inlägg
Helena Nordbäck
164 inlägg
Anton Rosendahl
122 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Gästbloggare
29 inlägg

Annonser