Rötterbloggen
Rötterbloggen

Land ska med lag byggas....

nedladdning

Det var Karl XV som hade det valspråket. Jag har just plöjt igenom ett digert verk med kommentarer till brottsbalken i min nya tjänst (jag har korrekturläst den som talbok). Detta har fått mig att inse en sak. Det knepigaste är kanske inte att fånga in brottslingen och ställa honom inför rätta. Det är nog minst lika knepigt att sålla fram rätt lagparagraf att konfrontera boven med! 

På sätt och vis var det nog enklare förr. I forntida lagstiftning fanns helt strikta lagar för vad som skulle hända om någon begick stöld, hor eller rentav mord. På en ring av stenar satt lagkloka och lät kärandena komma fram med sina ärenden, en efter en. 

Men idag... låt oss säga att du gjort dig skyldig till bokföringsbrott. Då finns det en uppsjö olika kriterier att ta hänsyn till. Gjorde du det för egen vinning? För att rädda ditt företag, eller gamla mammas pengar som du satsat? 

Jag läste om ett ganska knepigt fall som egentligen borde ha varit snatteri. I en butik plockade en man till sig en bit grillad kyckling värd 8:66 (det här var några år sedan). Han ställde sig helt lugnt i butiken och åt upp den grillade kycklingbiten. Varvid han förstås åkte fast, det bör ju ha väckt en viss uppmärksamhet. Men då uppstod problem. Eftersom mannen inte hade fört ut kycklingbiten ur butiken, kunde han inte dömas för snatteri. Å andra sidan hade han ju bevisligen avlägsnat matbiten. Och det var ju inga förhoppningar om att han skulle återlämna den i ursprunglig form...  Några pengar hade han inte, så betala för måltiden kunde han inte, alltså kunde han inte gå fri heller. För övrigt blir man inte frikänd från brott genom att återställa det man stulit. Det hela slutade med en dom för någon form av egenmäktigt tillgrepp. 

Jag hyser numera en stark beundran för lagman Torgny och andra beryktade lagläsare. Det var långtifrån alla som kunde läsa eller skriva sina namn, men lagarna kunde de rabbla ur minnet!  Och de ingav nog mycket respekt där de kom inskridande på tinget. Till och med förmögna herremän kunde dömas för grova brott vid tingen. Och de var tämligen okänsliga för mutor, som jag också läst om idag. Det var däremot inte fyra kommunalgubbar, som bjöds på resa av ett företag som ville etablera sig i gubbarnas kommun. Det slutade illa. Domstolen kunde inte förstå varför gubbarna skulle få åka till Budapest, och ansåg det hela 'otillbörligt'. 

 

Lite lagom virriga tankar ur 'Träskman och Wennberg: kommentarer till Brottsbalken 1-12'. Och lite historiska minnen ur en tankspridd bloggares hjärnbalk....

Bild: Lagparagraf. Foto: Pixabay

 

Fortsätt läs mer
  45 Träffar
  0 Kommentarer
45 Träffar
0 Kommentarer

Anny Rönmark, Lövånger

Anny Löfstedt f. 1884 i Bäck gift Rönnmark 2015 001 067Anny Löfstedt gift Rönmark. Foto: R. Garfvé, Umeå. Privat bildsamling. Anny, som hon kallades, var döpt till Anna Maria Löfstedt. Hon föddes 22 november 1884 och växte upp i Övre Bäck, Skellefteå som äldst i en syskonskara av sju barn till bonden och smeden Karl Erik Johansson Löfstedt samt hans hustru Maria Helena Lundqvist. Fadern "Kalle" Löfstedt hade byggt upp gården som familjen bodde på. Han var en ovanligt driftig och duktig man. Han nyodlade större delen av hemmanet. "Kalle" arbetade i smedjan en stor del av sin tid. Det berättas om honom att han inte hade tid att gå till och från smedjan, utan att han sprang. Han var en hederlig och hjälpsam människa. Bad någon honom om hjälp, kom han alltid till undsättning. Han ville inte hjälpa för att få berömmelse eller för att kräva gentjänster tillbaka. Det var mer en känsla av pliktuppfyllelse som gjorde att han hjälpte om någon behövde ett handtag. Att hjälpa sina medmänniskor var något som gick i arv till dottern Anny. 

Anny kom 1910 som handelsbiträde till Gammelbyn, Lövånger där hon blev kvar livet ut. Hon vigdes år 1913 med bagaremästare Karl Birger Rönmark född 1886-09-25. De blev föräldrar till fem barn. Tillsammans drev makarna en kaférörelse i Lövånger med tillhörande bageri. Detta medförde mycket arbete för Anny och maken. Mycket skulle beställas och tas om hand. Därtill följde ju även uppgiften som värdinna i stort sett varje helg. Alla dessa arbetsuppgifter klarade Anny av utan besvär. Ett flertal år efter makens död fortsatte Anny att driva rörelsen vidare. Hon slutade först när hälsan började svikta.

Fru Rönmark hade många strängar på sin lyra. Hon hade flera uppdrag såväl ideella som sociala. Hon var i många år Blomsterfondens kassör. En ideell förening som ju arbetar för hem och vård åt de som är äldre.  Anny var ledamot i pensionsnämnden och tillhörde barnavårdsnämnden under flera års tid. Dessutom var hon en del av styrelsen för Burträsk-Lövångers dispensärdistrikt, där även barnkolonin i Lövånger ingick. Hon var även politiskt intresserad och var en av ledarna för Moderata kvinnoföreningen i Lövånger. 

Som person var Anny stillsam, omtänksam, ambitiös och lyhörd. Hon hade uträttat en livsgärning som varit till nytta för åtskilliga människor i bygden. Därför hade hon skaffat sig många vänner. Hon gick bort på tisdagsmorgonen 24 oktober 1950. Maken Karl Rönmark avled 23 juli 1935. 

Fortsätt läs mer
  180 Träffar
  0 Kommentarer
180 Träffar
0 Kommentarer

Är vi besatta?

Vi släktforskare har väl ett rykte av att vara lite nördiga? Vårt stora intresse är verkligen stort och uppslukande och vi pratar om det i tid och otid. Eller? Jo, så är det allt för mig, det ska erkännas. Är det så för dig också? Men var går gränsen till när det blir för mycket? Har du någon gång avfärdat en pockande familjemedlem med att du "ska bara kolla en sak till..." och så går timmarna och tillfället till det där samtalet eller promenaden har försvunnit?

Det här låter ju hemskt, eller hur? Jag brukar tänka på att de levande alltid är viktigare än de döda, även om jag älskar att leta efter de döda i arkiven. Men arkiven finns alltid kvar.

Jag är nog lite besatt ibland. När jag träffar mina släktingar är det väldigt lätt att jag bubblar på om de senaste fynden i släktforskningen men kusinen kanske helllre vill prata om något annat, och så märker jag inte det för att jag är så inne i mitt. Jag hoppas att det inte är så. Men visst kan jag känna mig besatt ibland. När timmarna går och jag letar och letar och bara ska hitta hon som försvunnit på väg mellan pigplatserna eller föräldrarna som bara är som uppslukade av jorden... Plötsligt är det natt, maken har redan somnat och trafiken stillnat utanför.

familj
Jag vill veta allt om de gamla släktingarna, sedan länge döda.

Även om jag släktforskar en hel del ger jag mig också tid att läsa, nu när sociala kontakter ligger på is. I vintras upptäckte jag författaren Maria Gustavsdotter som skriver historiska romaner. Rekommenderar henne varmt. Här om dagen läste jag en av hennes senare böcker, som heter "En sekund är jag evig". Släktforskning är en bärande del av intrigen. Utan att avslöja för mycket ska jag bara berätta att det handlar om en kvinna i min egen ålder som heter Birgitta. Hennes mor dör och hon ska ta hand om dödsboet. Många av er har varit med om detta, precis som jag. Birgittas far är död sedan 1990-talet. Han var släktforskare. Parallellt med den nutida historien får vi följa Annika Trulsdotter i Dalby utanför Lund som levde i början av 1700-talet och uppenbarligen var en anmoder till Birgitta. Historien nystas upp allt eftersom.

Men det som gav mig en tankeställare är hur Birgittas far beskrivs. En släktforskare som är nästan besatt av att hitta släktens historia i arkiven. Så besatt att han försummar hustruns behov, så som dottern Birgitta upplevde det.

Först kändes det som en orättvis beskrivning. Sådana är vi väl inte? Men jag rannsakar mig själv och inser att jag kanske skulle kunna vara på väg ditåt, om det inte vore för att mina nu levande familjemedlemmar håller mig på jorden. Men nördig ska jag absolut tillstå att jag är. Dvs uppslukad av ett specifikt och mycket intressant intresse.

För övrigt är boken mycket läsvärd.

dombok
Kan vi bli alltför besatta av vårt letande i arkivhandlingar? Ja, kanske. (Eget foto.)

Fortsätt läs mer
  603 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Hej Eva Jovisst är släktforskare nördiga! Precis som modellbyggare, fågelskådare och alla andra med specialintresse. Och det ma... Läs mer
lördag, 04 april 2020 17:49
Eva Johansson
Ann-Christin: Tack för din fina kommentar och så bra boktips! Jag ska se om jag kan få tag på de böckerna. Jag gillar att läsa skö... Läs mer
lördag, 04 april 2020 19:31
603 Träffar
2 Kommentarer

Digitala resor

I dessa dagar så blir det allt vanligare med digitala möten.  Allt från årsmöten till personliga kontakter, något vi blivit tvungna till i virustider. Detsamma gäller resor, vi ska inte resa mer än nödvändigt så då kom jag på att jag kan göra en digital resa, tillsammans med vilka som helst och var som helst.  Jag bestämde mig för att göra en sådan resa och jag gjorde det tillsammans med några som intresserat mig under en längre tid. Jag följde några av barnen till en person som jag tidigare skrivit om, Lasse i Berget från Husaby socken i Västergötland.  Hans eget liv var spartanskt och många funderar nog på hur det blev med familjen. Jag gjorde den här resan tillsammans med två av barnen, Frans född 1865 och Maria född 1867.

De båda emigrerade och skaffade sig familj på andra sidan atlanten. Jag tog fram uppgifterna ur mitt program, allt det som egentligen bara är torra uppgifter om födslar, vigslar och dödslar med lite uppgifter om plats och tid.  Eftersom det inte är mina släktingar så har jag inte så många källor att ösa ur, det finns inte så många anekdoter från andra familjemedlemmar och det finns inte heller bevarade brev hem till Sverige som jag sett. Ärligt talat så vet jag inte hur duktiga de var att skriva och pappa Lasses färdigheter låg nog mer åt det praktiska, tillverka bössor med en fantastisk precision och fixa till sitt boende under kalkstensutsprånget än att skriva och läsa.

Minnessten Eget foto
Resan jag gjorde ledde mig till många små berättelser om de orter som fanns angivna i släktforskningsprogrammet. En del från den tid då Frans och Maria levde och fram till nutid. Små intressanta inblickar och ibland överdådiga beskrivningar av natur och kultur. Eftersom de två inte hamnade på samma plats, även om de bodde nära varandra i Pennsylvania ett tag, så blev det olika beskrivningar. Frans blev kolgruvearbetare och fick säkert slita ont, men det ser nästan ut som trakter runt Kinnekulle på en del bilder. Maria hamnade ganska tidigt i Connecticut, New Haven närmare bestämt och där kan jag vandra runt hur mycket som helst.  Det finns mycket intressant och jag behöver inte förhålla mig till de restriktioner som finns idag utan kan drömma mig bort från verkligheten och försöka se hur det var förr.

När jag reser i min digitala värld så har jag ju också en tidsmaskin. Leta upp berättelser om hur det var för de som kom från Sverige, gå vidare med hur Frans elva barn och Marias fyra kunde ha upplevt tider och platser och sedan vidare ner bland barnbarn och så vidare. Att försöka leva sig in i miljöerna och händelser som präglade de olika epokerna ger många gånger upphov till dagdrömmar och ibland nästan mardrömmar. Tankarna glider iväg, frågorna dyker upp och en del besvaras men det finns ju alltid ett litet frågetecken med, var det så eller tolkar jag intrycken helt fel.

Jag hoppar på möjligheten att göra en liten gravrunda, kan man se skillnader och likheter beroende på plats och tid. Find A Grave ger många svar och här och där dyker det upp små notiser eller dödsrunor som gör att upplevelsen får ett annat innehåll, det blir en mer innehållsrik och fördjupad känsla. Efter några timmar så börjar reströttheten ta över och det är skönt att kunna ta en paus, en svensk fika och sen reser vi vidare ett tag till. Det bästa av allt är att jag kan göra resan en gång till och då kanske hitta nya vyer och vinklingar på allt som finns att se och uppleva. Egentligen tar resan aldrig slut, jag kan ju hoppa på tåget när som helst och jag ta vilka pauser som helst. Yndrar om det är fler än jag som reser på detta sätt?

Bilden på stenen ovan är en minnessten över de som är upphovet till resan, Lasse och hans hustru Inga. Den finns på Husaby kyrkogård och står ungefär där den omärkta graven en gång låg.

Fortsätt läs mer
  693 Träffar
  0 Kommentarer
693 Träffar
0 Kommentarer

Nu ska vi gå till Skansen...

DSCN9918

... och titta på alla djuuuuuren, sjöng man som barn. Men då har vi kommit in vid fel tidpunkt. Låt oss vända tillbaka i historien.

För länge, länge sedan var det en nytillträdd kung som ville att hans ende son skulle träna sig på krigföring. Ute på den kungliga Djurgården byggde han därför en liten försvarsanläggning, en skans. Den finns omnämnd som tidigast 1814. 

Flera decennier senare, blev den här kungens sonson uppvaktad av en ivrig man, som ville köpa marken där den lilla skansen var belägen. Mannen ifråga hette Arthur Hazelius, och var redan far till Nordiska museet, där man inomhus visade nordiska seder, bruksföremål och hantverk. Nu ville han visa svenska byggnader, växtlighet och djur under bar himmel. Han tänkte sig också kultur, såsom dansuppvisningar och liknande. Den uppvaktade kungen, Oscar II, var road av projektet och släppte till mark. Några år senare köpte Nordiska Museet in ett intilliggande parkområde med utsiktstorn, kallat Belvederen men av Hazelius senare omdöpt till Bredablick. Tornet var byggt redan 1876 och fanns alltså redan på plats. Men nu är Skansen fött! 

'På Djurgårdsbergens från teaterslätten och Djurgårdsbrunnsviken brant uppstigande platå ligger ett af backsluttningar och högslätt samt löf- och barrskog i angenäm omväxling bestående område, sedan gammalt kallat Skansen' berättar Nordisk Familjebok anno 1913. 

På detta område hamnade alltså hantverksgård, klockstaplar, rökstuga, lappkåtor, soldattorp, kolarkoja, Seglora kyrka och mycket annat. För att då inte tala om nordiska växter och djur. 

Finns det någon i Stockholm med omnejd som INTE har någon form av relation till Skansen? När jag själv blickar tillbaka, så inser jag att platsen var en självklarhet för mig redan när jag var ganska liten. 

Men första gången, vad jag minns i alla fall, som jag skulle gå på Skansen, gjorde jag det inte. Det var nämligen stängt! Jag och lillasyster var ute med morfar och hans sambo. Men då visade det sig att intilliggande Gröna Lund var öppet, så då gick vi dit istället. Dagen var räddad. 

Jag minns en gruvligt het sommardag, med åskan hängande i luften, där våra träskor gjorde avtryck i asfalten. Till slut tog jag av mig skorna och gick barfota, men det skulle jag förstås inte ha gjort. För första och hittills enda gången i mitt liv, trampade jag på en geting! Men aporna var gulliga, tyckte jag. 

Flera julmarknader, i rykande iskyla, med glögg, korvgrillning och köer. Sedan var det en period när jag räknades som 'ung vuxen' rent åldersmässigt, där Skansen låg lite i skymundan. Mest för barn och gamla, tänkte man. Så småningom löste jag dock Kulturarvskort, och då kom Skansen tillbaka in i bilden. Jag insåg att även om man växt ifrån att klappa kaniner och kattungar, så finns det ohyggligt mycket att se på Skansen. Inte minst i stadskvarteret. För oss släktforskare är det en guldgruva. 

Vid mitt senaste besök i början av mars, upptäckte jag det gamla apoteket. Inredningen kommer huvudsakligen från Drottningholms slottsapotek utanför Stockholm, och från Scheeles apotek i Köping, båda från senare hälften av 1700-talet. Kunderna betjänades vid den långa disken, i mitten av rummet fanns recepturen där den slutliga blandningen av av medicinerna gjordes. I det inre rummet fanns laboratoriet och materialkammaren, där medicinerna förbereddes. 

Jag hamnade i ett intressant samtal med en vackert tidstroget klädd man, som tillhörde en ideell förening som jag tyvärr glömt det exakta namnet på. Han fick veta att min farfars far var apotekare, och att jag tyckte att hans apotek, som jag sett foto av från ungefär 1930, påminde rätt mycket om detta på Skansen. Jag fick veta en hel del om apoteksverksamheten förr, bland annat det jag skrivit ovan. 

När jag gick ut genom Skansens grindar den dagen, insåg jag att jag varken varit och tittat på djur, salubodar eller några timmerhus. Ändå hade jag varit där i flera timmar! 

Så visst finns det anledning att återkomma. Här finns något för alla. Dessutom är det fin utsikt!

PS Den ursprungliga Skansen, som alltså Oskar I skulle öva sig på, låg ungefär där Håsjöstapeln finns nu. Om någon vill se just den. DS

Bilden: Från Skansens apotek. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  335 Träffar
  0 Kommentarer
335 Träffar
0 Kommentarer

Mejerskan Hulda Andersson

Mejerskan Hulda Andersson f. 1878 i Mårtensboda 2015 001 009Hulda Andersson. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Hulda Kristina Andersson kom till världen 7 augusti 1878. Hon växte upp i Mårtensboda, Lövånger som äldsta barnet i en syskonskara av sju till bonden Anders Persson och hans hustru Kristina Katarina Nilsdotter.

I unga år utbildade hon sig till mejerska. 1901 flyttade hon till Kusmark, Skellefteå och erhöll tjänst på mejeriet där. 1906 arbetade hon vid mejeriet i Övre Bäck. En tid var hon även mejerist vid mejerierna i Vallen och Selet utanför Lövånger. Hulda insjuknade och kunde därför inte fortsätta med sin profession. Hon hade ett stort intresse för sitt yrke och hade alltid varit en skicklig kvinna. Hon hade en förträfflig arbetskapacitet och förenade det med en stark ansvarskänsla. Detta medförde att hon var en högt ansedd och duktig mejerska. Uppskattad av både leverantörer, medarbetare samt chefer.

1912 återvände hon hem till Mårtensboda. Hon fick ett antal år senare ansvaret för att sköta byns telefonväxel och postutlämning vilket hon gjorde i cirka 15 års tid. I dessa arbetsuppgifter var hon sympatisk, snäll och alltid redo att stå allmänheten till tjänst. Hon var en idealist och en osjälvisk person av stora mått. Fröken Andersson tillhörde IOGT och inom sin loge nedlade hon ett uppoffrande arbete. För Hulda var nykterhetsarbetet ett viktigt och heligt uppdrag, som det handlade om att slutföra med målet att få en bättre allmän folknykterhet. Förmodligen var det flertalet minnesgoda arbetskamrater som ville önska säga henne ett varmt tack för bra utförd livsgärning. 

Omkring 1925 drabbades hon av polio vilket gjorde livet svårare för henne. Så länge hon orkade och hälsan tillät, tvekade hon aldrig att ge en hjälpande hand inom olika områden. Hon var intresserad av det som hände i omvärlden och hade en positiv syn på allting. Hennes funderingar om det som hände i det vardagliga livet, fanns det all anledning att lyssna på. Det borde inte vara många som så ingående tänkt igenom bekymren och räknat med konsekvenserna av vad som händer och sker. Hulda gjorde detta. Hon var en rättfram och opretentiös kvinna med en helgjuten karaktär som alla lärt sig att beundra med stor respekt och ödmjukhet.

68 år gammal avled hon plötsligt i sitt hem i Mårtensboda söndagen 5 januari 1947. Hon var en förebild för de självständiga kvinnorna, som trots sjukdom under de sista åren försökt klara sig själv och sina åtaganden på bästa sätt. Nu har hennes rastlösa själ fått vila. Den långa arbetsdagen är slut. Hennes närmast anhöriga var syskon, syskonbarn, släktingar och åtskilliga vänner. 

Fortsätt läs mer
  316 Träffar
  0 Kommentarer
316 Träffar
0 Kommentarer

Lägesrapport i coronatid

Hur har ni det där ute i coronatider? Hoppas alla släktforskare och alla andra håller sig till rekommendationerna och på avstånd så att smittan kan hållas i schack. I början av mars fick jag frågan av en bekant om jag var orolig för coronaviruset. Nej det var jag inte. Så lite jag förstod då!

För oss som släktforskar är det kanske inte riktigt lika illa som för många andra, just när det gäller sysselsättningen under självvald isolering. Vi har ju alltid något i släktforskningen att ta tag i och fördjupa oss i. Hittills har jag aldrig träffat på någon släktforskare som sagt sig vara färdig. Har du?

Naturligtvis ska jag inte förringa det som händer just nu. Läget är mycket allvarligt. För många är det en väldigt svår tid, framför allt för dem som är sjuka och för de äldre som nu isoleras på äldreboenden och i hemmet. Alla handskas inte med Skype och Facetime i kontakten med yngre släktingar. Men ringa och skriva brev kan man också göra, glöm inte det.

För oss som är aktiva i en eller flera släktforskarföreningar så läggs ju all sådan verksamhet på is, åtminstone fram till sommaren. Kanske längre, det får vi se. Här i Västerås är jag nu invald i styrelsen för Västerås Släktforskarklubb och vi håller styrelsemöten och övrig kontakt digitalt. Det går bra. Jag är också med i Tjust Släktforskarförening i Västervik och där är planen sedan länge att hålla en veckokurs till sommaren, i slutet av juli, där jag ska medverka ett par dagar. Det spörs hur det blir med det.

Under tiden fortsätter jag släktforska. Just nu åt ett par kunder där forskningen rör socknar i Dalarna och Skåne, växelvis med min egen släkt i Halland. Det är fantastiskt roligt att ha ett sådant här intressant intresse, både som hobby och som jobb. Så många fascinerande livsöden jag råkar på i kyrkböckerna. Det spelar ingen roll att det inte är min egen släkt, det är lika intressant för det.

Här om dagen funderade jag på en familj där de gamla föräldrarna lämnade ifrån sig en ansenlig förmögenhet enligt bouppteckningarna. Men inte så många år senare, när nästa generation lämnade jordelivet, då var pengarna borta. Vad hände? Det har jag inget svar på.

Just nu grubblar jag på en annan familj i Dalarna. En kvinna som föddes i mitten av 1700-talet och namnet på hennes föräldrar finns i kyrkboken. Båda två hade mycket vanliga namn. Husförhörslängd saknas för den tiden men finns från ett decennium tidigare. Då fanns det två ungdomar med de rätta namnen i byn. Men namnen var så vanliga så någon av föräldrarna kan lika gärna vara från en annan by som kommit dit efter vigseln. Gapet till nästa husförhörslängd är 30 år och då finns föräldrarna inte kvar i byn. Så nu grunnar jag på vilka andra vägar jag ska gå. Det här är alltså för en kunds räkning så jag ska inte gå in mer i detalj på det.

I min egen släkt har jag nyss fått kontakt med en annan släktforskare som är gift med en tremänning till mig. Hon har släktforskat på min och hennes makes gemensamma släkt så vi har utbytt information. Jätteintressant, tycker jag. Allt stämmer inte överens, men det mesta. Snart ska jag fördjupa mig i diskrepanserna och se vad som kan vara rätt.

Som släktforskare är jag alltså fullt sysselsatt hela tiden, även i självvald isolering. Hade jag varit vårdutbildad och yngre hade jag haft en annan uppgift nu. Det finns mycket vi kan göra för att hjälpa varandra i dessa tider.

Jag saknar mina barnbarn, det ska erkännas. Hoppas coronakurvan planat ut så mycket till sommaren att vi kan träffas då.

farmor konfirmation
Min farmors konfirmationskort från Rolfstorp i Halland. Hon var född 1889 så det bör vara från 1903 eller 1904. Farmor hette Gerda Kristoffersson och sitter som tredje från vänster. Jag hoppas lösa en släktgåta i hennes släkt.

mammas klasskort
Min mammas skolkort från sjätte klass (eller möjligen femte) i Okome skola i Halland. Mamma står precis framför trädet och hon verkar inte ha varit på så gott humör den dagen. Mamma hette Gertrud Dahlberg, föddes 1924 och dog 2009. Detta bör alltså vara från 1935 eller 1936. I hennes släkt, liksom i min pappas, finns det inte en enda okänd far i rakt uppåtstigande led. Men utmaningar finns ändå för den som släktforskar.

fattighus
Varje dag går jag ut en timme, oftast i skogen i närheten av där vi bor, antingen själv eller med maken som nu jobbar hemifrån. Vid en stig finns den här husgrunden och jag jobbar på att ta reda på vad detta är för hus. Det går ju inte att låta bli att fundera på. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  544 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Håkan Gelin
Hej Eva! När det gäller Dalarna och sökning på föräldrar där problem föreligger. Gäller det församlingar som vår skiva Födda vigda... Läs mer
måndag, 30 mars 2020 10:00
Eva Johansson
Håkan: Tack för omtanken! Jättebra att veta men just den här familjen fanns i Leksands socken. Och jag lär mig efter hand som jag ... Läs mer
måndag, 30 mars 2020 13:12
544 Träffar
2 Kommentarer

Smått och gott

Att ha en älskad hobby är ju en ”gudagåva” och det är så många glädjestunder som kommer upp i minnet när jag tittar tillbaka på de olika delarna av mitt släktforskarliv.

Alla de små och stora tillfällen när personer, platser och händelser plötsligt faller på plats. När det som verkat vara helt omöjligt plötsligt får en lösning.  Ibland genom olika spår i arkiven, där den senaste sidan ger den förklaring som behövs. När det är klart att det var mellan två sidor som det blev lite fel på födelseår och plats.  Trots att mammans namn ändrades så går det nu att se att det samma familj, något som andra påpekat är omöjligt.

Ibland hittar jag uppgifterna själv, ibland kommer det någon form av information från oväntade håll. En gammal kommentar på Anbytarforum gör att någon för mig okänd skriver ett meddelande och pekar på var jag ska leta. Eller plötsligt kommer det en hel bunt med papper, kolla igenom och se om det är så att du är släkt med Dan Andersson, för det tror avsändaren. Visst, där står ju namnet på personen som jag tappat bort, och eftersom det finns källhänvisningar så startar kontrollen av de uppgifter jag fått och nog kommer vi till samma slutsats. Det finns en koppling och den finns ju där som den tegelväggen var. Tegelvägg är kanske inte rätt namn, men hur översätter man annars det engelska ordet brickwall som många skriver om både här och där.

Fritt foto Evan Dennis Unsplash

För länge sedan stod jag och pratade med en person i det som då var Släktforskarförbundets lokaler. Han hade några släktträd uppsatta på väggen och vi småpratade om de olika ingående släkterna och hur olika ödets lotter kan falla. Det gick bra för en del och mindre bra, eller vi ska kanske benämna det som att det gick rätt åt pipan för andra. Kunde det bero på arv, fallenhet eller vad kunde vara den bakomliggande orsaken. Ä det så att det kan olika bra för olika grenar i en familj, då kanske det inte är arv utan mer lyckliga eller olyckliga omständigheter. Personen ifråga tog då upp ett stort träd, som han hade hoprullat i en hylla. Stort var det och en massa namn, efter vad jag minns så var det en produkt som förbundet tagit fram vid något tillfälle, fast jag kan ju minnas fel. Hur eller hur så fastnade mina ögon på ett namn och en ort.  Någonstans bland de grå cellerna så dök det upp ett liknande namn från mitt eget träd. Kunde det vara samma person. Hem och kontrollera, visst var det samma person och då kunde jag konstatera att jag var släkt med en stor skidåkare eftersom huvudpersonen var Gunde Svan. Tydligen fanns det ett intresse för hans anor då det togs fram ett träd av någon, undrar vem det var. Så genom den trycksaken så fick lite fler avlägsna, riktigt avlägsna släktingar.

Att det är bra att kasta ur sig frågor både här och där kan jag inte nog understryka. Kört fast på en östgöte, slängde ur mig namnet när vi städade bland hyllor på Genealogiska Föreningen och då stannade en av deltagarna upp och sa att jag borde läsa förbundets årsbok, det fanns ett avsnitt som kanske kunde leda till något.  Sagt och gjort, efter lite letande och med min information kopplat till det som stod i boken, och även lite andra häften så var det klart att jag har släktband till Tage Danielsson, en av de största humoristerna vi haft.

Så, men olika sorters hjälp, med olika verktyg och olika personers intresse så förstår jag nu varför jag egentligen inte vill skriva något. Att jag inte är bra på skidor vet alla som sett mig, även om det är få som gjort det och att min humor inte alltid går hem har ju också sin förklaring. De gener jag skulle ha haft gick alltså inte till mig, utan till Dan, Gunde och Tage.

Fortsätt läs mer
  440 Träffar
  0 Kommentarer
440 Träffar
0 Kommentarer

Nittionio-och-en-halv.... hundra!

DSCN9945

Nä. Som det står i den gamla soulklassikern: 99 and a half won't do... HUNDRA ska det vara! 

Tänk, detta är min etthundrade blogg här på Rötter! Jag som fortfarande kommer ihåg när jag fick frågan och skulle bli fotograferad... Det var klart att jag tackade ja, men undrade ju lite grann om jag verkligen skulle kunna skriva något varje vecka. Någon gång har det väl blivit 'mässfall' och ledigt över jul och  sommarsemester har jag ju tagit mig, men i stort sett, så har det gått bättre än jag trodde. 

En liten titt i backspegeln: Den MEST sedda av mina bloggar är fortfarande 'Min vän mördaren' som jag skrev för lite drygt två år sedan. Kanske inte så konstigt, det är väl inte så många släktforskarföreningar som fått brev med begäran om släktforskarhjälp från en dömd mördare. 

Den MINST sedda bloggen är till dags dato 'Usch - snö!' som jag skrev i december förra året. Kanske lät den lite gnällig även om jag faktiskt försökte att skriva positiva saker också. 

Den mest KOMMENTERADE bloggen, vad jag sett åtminstone, är, underligt nog, 'Funderingar på dass' som inte innehöll några genealogiska inslag, bara allmän dasshistoria. 

Det har varit drygt två roliga, intensiva och lärorika år med bloggen. Lite trista bananer också, som när sura facebookanvändare vill att min länk till bloggen ska tas bort bara för att den inte varje vecka behandlar just den gruppens specialintresse. Men, som jag påpekat flera gånger, man behöver ju faktiskt inte klicka på länken och läsa!  Och jag försöker ju i alla fall inte sälja falska märkessolglasögon.... 

Det roligaste med att blogga är alla snälla kommentarer och beröm som kommit mig till del, ibland från helt okända människor! En extra rolig sak: när jag skrev om det 'turkiska tältet' på Armémuseum, som jag återsåg många år efter min pryotid där, så hörde min handledare av sig! Fantastiskt, efter så många år.... 

Det absolut svåraste med bloggen är att det ibland blir tisdag lite väl fort....  Har jag bara en idé om vad jag ska skriva om, så löser det sig i allmänhet. Men det har hänt att jag suttit här vid skärmen och stirrat på en tom bloggruta och malt: 'vadihelsifyrskajagskrivaom?' femtioelva gånger. Men oftast har jag kommit på något, om än ibland i sista minuten. 

Det finns säkert en och annan som tycker att jag borde skriva mer 'strikt' om släktforskning här i bloggen. Och ge tips på länkar och böcker som kan lösa släktforskningsproblem. Men det gör mina bloggkollegor så bra, att jag medvetet har valt att lägga mig lite 'vid sidan' om detta. Försöker kreera en salig blandning av släktforskning, alllmänhistoria, folktro, mytologi och hembygd. Som den historienörd jag är och har varit sedan barnsben, så envisas jag med att lägga historisk synvinkel på i stort sett allt jag upplever, läser eller hör talas om. Och jag tror att de flesta släktforskare nog faktiskt är intresserade av ovanstående ämnen, eftersom släktforskningen hela tiden 'krockar' med dessa.

Ibland har jag varit frestad att använda min blogg till diverse samhällskritiska inlägg. Jag blir heligt förbannad som så många andra, på exvis könsfördomar, narkotikaliberalism och annat. Men hittills har jag lyckats hejda mig. Den här bloggen ska vara TREVLIG, så att ni vill läsa den! Det där andra skriver så många om på olika håll och kanter, så det behöver inte stå att läsa på Rötterbloggen också. 

Men... den främsta orsaken till att jag kommit ända till hundra, och faktiskt tänker fortsätta om jag får, är ju att ni LÄSER mina bloggar! Och det tycker jag är HELT FANTASTISKT! 

Stort och varmt tack till ALLA som läser min blogg! 

Vi ses nästa tisdag!

Släktforskarhälsningar

 

Helena

Bilden: 99 and a half (won't do) är en soullåt som spelats in av många artister.... Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  319 Träffar
  0 Kommentarer
319 Träffar
0 Kommentarer

Per Anton och Hulda Viklund, Fisktjärnliden

Per Anton Hulda ViklundHulda och Per Anton Viklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Hulda Kristina Nyström föddes 13 september 1875 i Källheden, Burträsk som dotter till den i trakterna kända bonden, snickaren och bössmeden Nils Karlsson Nyström samt hans hustru Emma Karolina Karlsdotter Lindahl. När Hulda var 6 år gammal flyttade familjen till Holmtjärnliden, Burträsk. Redan som nioåring arbetade hon som barnsytare hos sin morbror O. P. Lindahl i Tornäset, Gammelbyn, Burträsk. Efter att hon vuxit upp tjänade hon som piga på olika ställen och gifte sig 19 år gammal, 1894 med Per Anton Viklund från Risåträsk, Burträsk. 

Olika åkommor plågade henne de sista tio åren av livet, trots det hade hon alltid kvar sitt goda humör och var strävsam enda till slutet. Sorger upplevde hon också. Maken gick bort 1934 och två år senare somnade gifta dottern Hildur in, endast 32 år gammal. Hulda var en bra och godhjärtad människa vars omsorg om hemmet och sin familj aldrig tog slut. Hon avsomnade plötsligt lördagen 11/4 1942 i sitt hem i Fisktjärnliden, 66 år ung. 

Per Anton Viklund kom till världen 5 juli 1870. Han växte upp i Risåträsk, Burträsk som yngst av sju syskon. Hans föräldrar var den legendariske kraftkarlen Johan Fredrik Jonsson Viklund, kallad ”Stor-Jan-Frick” och hans hustru Katarina Sofia Andersdotter. Gården i Risåträsk var Katarina Sofias barndomshem, hennes föräldrar bodde med på gården. När Per Anton var två år gammal omkom hans far ”Stor-Jan-Frick” genom drunkning. Om Per Antons far, ”Jan-Frick” finns mycket att berätta. Gissningsvis var han, att döma av sonens storlek, cirka två meter lång och bred som en ladugårdsport. När bönderna i bygden skulle göra stadsbesök ville de gärna ha honom med sig bak på släden eller vagnen. Man ville nog ha med sig en stadig man vid ett eventuellt krogbesök, med honom som sällskap ville nog ingen börja bråka.

Under senare delen av 1800-talet hade diverse skogsbolag köpt upp skogen i trakterna och det flottades timmer i de flesta vattendrag. Johan Fredrik arbetade som flottningsförman i Risån.

Tjärbränning var ju något som kunde bringa inkomster till bönder. Stor-Jan-Frick sägs ha kunnat greppa en full tjärtunna (lite mindre än ett bensinfat) och lyfta den med raka armar. Få i Burträsk socken eller i Västerbotten kunde upprepa den bedriften.

När han skulle ut och arbeta i skogen på vintrarna ville hans hustru skicka med honom en matsäck. Han lär då ha yttrat: ”Äsch, det är väl ingen karl som inte kan vara ifrån matfatet över dagen.” Helt onödigt tyckte han och det tog kanske också överflödig tid att äta lunch. Om allt detta om ”Jan-Frick” är sant vet jag inte men så har det berättats om honom.

Tillbaka till Per Anton. Han kom som dräng till Fisktjärnliden 17 år gammal 1887. Hans mor bodde också där, hon hade år 1882 gift om sig med Nils Johan Gustafsson Lindahl. Per Anton vigdes som sagt med Hulda 14/10 1894. De köpte en bit mark i Fisktjärnliden och blev torpare där. Ett tufft liv började då för makarna. Länge födde deras hemman endast en ko, men både Per Anton och Hulda kämpade samt knogade hårt vilket gjorde dem så småningom ganska välbärgade. Vid Per Antons frånfälle hade makarna Viklund fyra kor på gården. Genom åren kom 10 barn till världen, vilket innebar många vaknätter och umbäranden för makarna. Per Anton insjuknade i tuberkulos och avled måndagen 2 april 1934 i sviterna av sjukdomen. Han var vid sin bortgång 63 år gammal.

Fortsätt läs mer
  329 Träffar
  0 Kommentarer
329 Träffar
0 Kommentarer

Mormors betyg

I dessa karantäntider så kanske du ägnar dig lite mer åt släktforskning än vanligt, nu när du inte kan umgås med nära och kära i samma utsträckning som tidigare.

Har du din släkt i Österåker och Västra Vingåker i Sörmland och vill fördjupa din forskning så finns det nu avfotograferade examenskataloger från skolorna i dessa socknar att hämta information från. Detta är ett av många lokala projekt som genomförs av medlemmarna i släktforskarföreningar, i detta fall Katrineholm-Flen-Vingåkers släktforskarförening.

Examenskatalogerna sträcker sig från 1862 till 1950 så det är en ganska lång period, även om det finns några luckor på 1930-talet. Utöver betygen från examen innehåller katalogerna uppgifter om närvaro i skolan, sjukdagar, lovliga och olovliga frånvarodagar. Även frånvaro pga avsaknad av skor eller kläder är inskrivet, liksom redovisning från slöjdskolor och skolkök.

Bilderna finns inte på nätet utan är du intresserad av att ta del av en skolkatalog kan du kontakta släktforskarföreningen på e-post till .

Är du med i en förening där andra liknande projekt genomförs, alltså fotografering av lokala arkivhandlingar? Berätta gärna om det i en kommentar här.

Egentligen borde man samla information om sådant från hela landet. Eller finns det redan någonstans?

Så här kan bilderna se ut:

2

kyrkskolanVV1880

Fasta1870

Opsala1898
Namnen står på vänstra sidan i uppslaget.

1

3

 

Fortsätt läs mer
  535 Träffar
  0 Kommentarer
535 Träffar
0 Kommentarer

Galgbacken

Jag var under några dagar på Öland, i närheten av Långlöt och fick då höra om galgbacken i närheten. Den ligger i Nedra Bägby, en del av Gärdslösa socken.  Kanske inte en plats som är högsta prioritet som turistattraktion, men det är ju en historisk plats som kan tilldra sig visst intresse. Inte blev det mindre när en person i grannskapet berättade att han var släkt med ”mörderskan” som var delaktig i det brott som ledde till den sista avrättningen på den galgbacken.

När nyfikenheten steg så gick jag in på databasen Avrättade, som finns på Rötter under rubriken Faktabanken.  Där finns, som avrättning 699, den hemska historien i en kort beskrivning och med hänvisning till uppgifter i dödboken för Gärdslösa socken.

Bröderna Erland och Peter, 19 respektive 23 år avrättas genom halshuggning på en stupstock. De hade året innan slagit ihjäl sin egen far, efter, vad det skrivs, påtryckningar från modern. Avrättningen skedde den 11 september 1845. Efter det har inte galgbacken använts.

Genom uppgifterna i databasen Avrättade var det lätt att gå vidare och hitta lite uppgifter i Gärdslösas olika kyrkböcker. Små notiser om tillvägagångssätt och straffet finns invävt i dödbok och husförhörslängder. Det finns också uppgifter om vart modern skickades och vad som hände med övriga barn i familjen, det var 5 syskon totalt och tre blev fosterbarn i en annan del av socknen. Modern och den man som hon tydligen fattat tycke för och som var en av orsakerna till mordet dömdes också till döden, men fick straffet omvandlat från dödsstraff till 10 års fängelse.

Öländskt landskap, eget foto

I husförhörslängden finns notering om att modern skickats till Norrköpings fängelse, och i den längd som finns där över fångarna finns utförlig beskrivning om händelserna som ledde till mordet och även den rättegång som varit. Hon anklagades, tillsammans med den nya mannen, för dubbelt hor, men det gick inte att bevisa eftersom inget vittne trädde fram. Beskrivningen av den elake äkta mannen kanske är färgad, men den finns där och anges som den orsak som gjorde att hans liv skulle släckas. Att det fanns ett kärleksdrama som också påverkade framgår av den detaljerade beskrivningen.

Den man som modern umgåtts med och som var en av anstiftarna blir som sagt ovan dömd till 10 års fängelse och han transporteras till Malmö, där han, enligt husförhörslängden i Gärdslösa avlider i lungsot den 21 juni 1847.

Naturligtvis finns det mer i andra källor, jag har inte ens letat efter domboken, men bara genom en enkel slagning i databasen Avrättade och sedan uppföljande sökningar i de angivna källorna så framkom en hel del, som gav kött på benen till besöket på Galgbacken i Nedra Bägby. Undrar om det är fler än jag som sökt på den platsen i år, eller är den så gammal och ointressant att den sjunker allt längre ner i glömskans mörker.

Nu har jag ju ingen koppling till de inblandade familjerna, men visst kliar det lite i fingrarna att försöka följa de olika personerna. Vad hände med modern, när hon frigavs 1855 och, som det står, får attest att resa till Gärdslösa. Kom hon tillbaka, fick hon träffa sina barn och ville de se henne. Mannen som deltog och fick lämna sin fru och sina barn dog ju i fängelset. Hur gick det för den familjen, kunde änkan driva jordbruket vidare efter den tragedi hon varit med om och fick barnen möjlighet till en bra uppväxt. 

Frågorna blir fler och fler, kanske finns det redan beskrivet, och ska jag lägga ner lite mer tid, hittills är det ju inte så lång tid som gått åt.  Eller har du svaren på mina frågor, har du sett något som jag kan använda?

Fortsätt läs mer
  707 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Mats Ahlgren
Spännande att få veta en del om hur det gick för de inblandade.
söndag, 22 mars 2020 16:52
707 Träffar
2 Kommentarer

Röda stugor tågar jag förbi...

Sderkkar-003

Undertecknad, som är lite grann i husletarsvängen, kom att fundera på detta med nu och då vad gäller bostäder. Många gamla röda trähus är till salu ute på landsbygden, och man försöker övertyga mig om att dessa hus eller stugor har 'bevarat sin charm' sedan 1800-talet eller rentav ännu tidigare. 

Charm??

Ja, kanske för oss idag, om vi är sådana att vi, matade med 'Hemsöborna' och annat TV-serieutformat 1800-tal vill ha takbjälkar, gnisslande dörrar och knakande trappor. Men jag skakar oftast på huvudet åt de objekten. För de som bodde i husen när de var nya, betraktade dem knappast som vare sig charmiga eller 'fulla av karaktär' som det så målande brukar stå i annonserna. Fulla med löss och möss var husen däremot. Och särskilt romantiskt med brunnar som frös till is eller sinade var det knappast. Dessutom var stugorna små, och utan möjligheter till barnbegränsning, kunde det vara väldigt många som skulle trängas i ett enda rum. Men det hade ju sina fördelar på vintern, eftersom det måste ha varit fruktansvärt kallt i de oisolerade stugorna. Då var det bra att vara många och kunna sova tätt ihop! 

Idag heter det 'öppen planlösning' när kök och vardagsrum sitter ihop. Jag avskyr öppen planlösning! För det första brukar kök och matplats bre ut sig så att vardagsrumsdelen blir pytteliten. För det andra: om man har gäster och har öppen planlösning så att gästerna ser allt som händer och sker i köket, vill det till att man är gourmetkock!  För oss andra, som blir glatt överraskade varje gång vi lyckas värma de industrilagade köttbullarna utan att de bränns, är det absolut nödvändigt med väggar till köket! Vem i allsin dar vill visa sina kladdiga bänkar, vidbrända rester av teststekning och nermjölade golv för gästerna? Då gick de väl hem... 

Ett nytt uttryck i fastighetsannonserna för lägenheter har dykt upp på sistone: 'hotellkänsla'. Själv tycker jag det är ett lite konstigt uttryck. Det är ju så att man förväntas köpa lägenheten och bo där? Ska man då känna sig som man bor på hotell? 'Känn dig som hemma' blir istället 'känn dig som på hotell'....  Fast de röda stugornas folk, på 1800-talet och långt in på 1900-talet, skulle nog gärna ha bytt till sig en lägenhet med 'hotellkänsla'! 

Men 'röda stugor' tågar jag förbi. Det krävs oftast så mycket renovering att det bleve enklare att bygga sig ett nytt hus! 

Bilden: Stuga från en mycket speciell lekplats vars namn jag glömt, på Söder i Stockholm. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  423 Träffar
  0 Kommentarer
423 Träffar
0 Kommentarer

Skräddaremästare Robert Nystedt

Robert Nystedt Inre Ursviken f. 1870 05 01. 2015 001 057Skräddare Robert Nystedt. Foto: C. Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Skräddaremästare Per Robert Nystedt föddes 1870-05-01 i Nybyn, Nysätra som son till torparen Hans Olof Nystedt och hans hustru Maria Lovisa Persdotter. Fadern dog 1885-08-21 när Robert var 15 år gammal. Han hade ramlat i en brunn och drunknat. Efter Hans Olofs död gifte Maria Lovisa om sig 1890 med småbrukaren och änkemannen Per Johansson. De bosatte sig i Stensborg, Ånäset.

Robert började sin yrkesbana i Sundsvall hos den stora skrädderifirman Frans Pettersson och var där midsommardagen 1888 när staden lades i aska. Robert flyttade till Vallen, Nordmaling i oktober samma år och blev skräddarelärling hos skräddare August Öberg. Senare bosatte sig Robert i Aspeå, Nordmaling och var där verksam som skräddaregesäll. Liksom många andra gesäller, begav sig Robert ut i världen på äventyr. Han besökte Danmark, Norge och Tyskland. 1890 flyttade han till Umeå stad. Han arbetade där som skräddaremästare innan han året därpå återvände hem till Nybyn, Nysätra. Där startade han egen skrädderirörelse. 

1896 flyttade Robert till Yttre Ursviken, Skellefteå. Där gifte han sig samma år med Margareta Kristina Lundström född 1875-02-19 från Kusmark, Skellefteå. Fem barn föddes i deras äktenskap. Robert hade till en början sin skrädderiverksamhet i bagarstugukammaren i gästgiveriet i Ursviken. Han var en duktig skräddare och tack vare det skapade han sig en framtid. Han uppförde en egen gård i Ursviken. Precis som de flesta människor var Nystedt ingen som klarade sig undan olyckor. Första fastigheten han ägde i Ursviken tvingades han se brinna upp. Robert gav sig inte. Han tog på nytt nya tag och skapade sig ett hem på egen mark i Ursviken. 1913 flyttade familjen till Piteå stad. Äldsta dottern Svea avled där 1915-02-06, 17 år gammal i tuberkulos. Familjen flyttade senare samma år till Inre Ursviken, Skellefteå. Äldste sonen Napoleon dog 9 oktober 1928, 30 år gammal i lunginflammation. Som ung lärde han sig att arbeta i skräddarverkstaden tillsammans med sin far. Sveas och Napoleons dödsfall innebar en stor sorg för hela familjen. Roberts hustru Kristina avsomnade 23/3 1939 i sviterna av en hjärnblödning. Efter hustruns bortgång bodde skräddaremästare Nystedt hos sonen Sven som övertagit skrädderiaffären efter honom. Där fick Robert vandra och pyssla med sitt kära jobb, som han hade svårt att lämna. Tråd, nål och pressjärn låg honom nära hjärtat.

I ungdomsåren var Robert en hängiven medlem av IOGT-logen Dunker. Hans fritidsintresse var på den tiden fiske och motorbåtsfärder i skärgården. Robert var trevlig, social och gladlynt. Han var en något unik person som kom att saknas länge av både skärgårdsbor och andra människor. Skräddaremästare Robert Nystedt gick bort 19/3 1943, nästan 73 år gammal. Må han vila i frid!

Fortsätt läs mer
  375 Träffar
  0 Kommentarer
375 Träffar
0 Kommentarer

Varifrån kom Helena Alexandersdotter?

I min farmors släkt finns ett par makar som jag är lite fundersam på. Det är min farmors farmors farmors föräldrar. De hette Sven Nilsson och Helena Alexandersdotter och bodde i Gässlösa i Rolfstorps socken i Halland vid mitten av 1700-talet. Min ana är deras dotter Nilla, född den 11 oktober 1744 i Gässlösa. I mars 1746 föddes hennes lillasyster Bodil. Fler barn verkar de inte ha fått, möjligen kan de ha haft ett till. Hemmanet Gässlösa hörde till säteriet Hovgården och de var torpare i Gässlösa.

Det som för mig fortfarande är mer eller mindre oklart är vilka föräldrarna Sven och Helena var. Sven Nilsson tror jag att jag hittat, men är inte helt säker. Helena Alexandersdotter är jag mycket osäker på. Kanske är det någon av er som läser detta som har någon ledtråd att komma med.

Det jag vet är följande. Sven Nilsson dog i Gässlösa i Rolfstorp den 19 oktober 1784. Enligt prästen var han då på sitt 70:e år, alltså född omkring 1714. Helena Alexandersdotter dog redan den 30 juli 1764 (Sven gifte sedan om sig, men det är en annan historia). Hon ska då ha varit 60 år och 4 månader gammal, alltså född i mars 1704. Om nu det stämmer. De gifte sig den 26 oktober 1740 i Gödestad, som är grannförsamling till Rolfstorp. Sven var då dräng från Rolfstorp och Helena var piga från Gödestad. Dräng och piga kan betyda att de var ogifta sedan tidigare, men givetvis också att de arbetade som dräng och piga. Jag hittar dem även i husförhörslängden från 1750 i Gässlösa.

Hallands släktforskarförening har en databas med födda, vigda och döda i Halland och som medlemmar har tillgång till. Där har jag sökt efter Sven och Helena. Det finns en Sven Nilsson som föddes i Gödestad socken den 8 mars 1713. Han är den ende med detta namn som kommer i närheten av rätt födelsetid. Han föddes på Anders Svensgården i Gödestad kyrkby. Det var hans mors föräldragård, hon hette Gunnel Svensdotter. Svens far var Nils Hansson Holm som dog i Göteborg 1719, när Sven alltså var sex år gammal. 1721 gifte hans mor om sig med Anders Eriksson som blev bonde på gården. I Gödestads CI:1 finns ingen anteckning om att han flyttat från gården, men det kan han ju ha gjort så snart han blev vuxen. Han bör ju ha varit 26-27 år när han gifte sig så han kan ha blivit dräng i Rolfstorp före vigseln. Eftersom de gifte sig i Gödestad och Helena var därifrån tänker jag att de kan ha lärt känna varandra men att han tillfälligt bott i grannsocknen. Så därför är denne Sven Nilsson en stark kandidat. Men alltså inte helt säkert.

Helena vigsel1740
Vigseln i Gödestads ministerialbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Helena mantal1760
Mantalslängden från Rolfstorp 1760, där Sven Nilsson i Gässlösa kallas "torparen och adelsryttaren". Bildkälla: Riksarkivet.

Varken när han dog eller någon annanstans har jag hittat någon uppgift om varifrån Sven Nilsson kom. I mantalslängden kallas han adelsryttare när han var torpare i Gässlösa 1755 och 1760 och det tolkar jag som att han var ryttare i Adelsfanan. Men jag har inte hittat någon mönsterrulla från Adelsfanan för rätt tid, bara från 1743 och där är han inte med. Förmodligen hade det inte framgått där varifrån han kom.

Ingemar Rosengren är en nestor inom släktforskningen i Halland. Han har gett ut flera gårdsgenealogier, där han för vissa socknar gått igenom vilka som har bott på de olika gårdarna. Som källor har han både kyrkböcker, mantalslängder, domböcker, bouppteckningar och en del andra källor. I boken för Hovgåren och Gässlösa konstaterar han att varken Sven Nilsson eller Helena Alexandersdotter var födda i Rolfstorps socken, vilket även är min slutsats.

En kvinna med namnet Helena Alexandersdotter borde ju gå att hitta, eller hur? Åtminstone i en databas. Alexander var inget vanligt namn i Halland i början av 1700-talet och Helena eller Lena var inte så vanligt heller. Men några finns det. Däremot bara en enda Helena Alexandersdotter född i början av 1700-talet i mellersta Halland. Det är dottern till klockaren Alexander Geting i Drängsered, Helena som föddes den 12 december 1703. Några månader fel är det ju men fel på några månader är ju inte ovanligt i 1700-talets kyrkböcker. Ändå är jag ganska tveksam till att detta är rätt Helena.

Drängsered ligger ungefär fyra mil sydost om Gödestad. Varför skulle en klockardotter flytta så långt bort för att bli piga? Visserligen var hennes far död sedan 1736 så hon kan ju ha vistats hos t ex en släkting i Gödestad. Det vet jag alltså inte. Däremot funderar jag på om hon kan ha kommit från någon närliggande socken i Halland. Eller i Västergötland, till exempel Istorp eller Horred. Dessutom finns det några halländska socknar i närheten som inte verkar ingå i databasen. En av dem är Skällinge och där är förklaringen att CI:1 börjar 1713 så där går det ändå inte att hitta hennes födelse om hon skulle vara född där.

Det här är en släktgren jag tidigare lagt åt sidan eftersom jag haft så lite att gå på i sökandet. Det är flera år sedan jag höll på med denna, långt innan Hallands Släktforskarförenings databas fanns tillgänglig på nätet. Men på minnesstunden efter min farbrors begravning förra veckan kom jag att prata om detta med en kusin som också släktforskar men mer sporadiskt. Han undrade om jag kunde ta en titt i Adelsfanans rullor, vilket jag alltså gjort. Och sedan var jag ju igång igen... Något som gör sökningen efter födda i de socknar som inte ingår i databasen svår är att flera av kyrkböckerna i häradet är förda topografiskt. Det vill säga att födda, vigda och döda finns inskrivna på gården och inte kronologiskt. Vet jag vilken gård en släkting kom ifrån är det ju väldigt bra eftersom jag ibland kan hitta flera generationer där, men vet jag inte det blir det att leta på varje gård tills jag hittar rätt. Och det har jag inte gjort i Gödestad än. Men den dagen kommer, om jag inte har tur att hitta rätt lösning på annat sätt.

Om inga andra tips kommer fram blir nästa steg att leta mer i de närmaste socknarnas födelseböcker men också att se om det går att ta reda på vad som hände klockardottern Helena Alexandersdotter från Drängsered.

Helena 1
Gässlösa är numera ett naturreservat. Torpet där mina släktingar bodde låg nog precis väster om det som idag är gräns för naturreservatet. Eget foto 2016.

Helena 2
Trappan leder till en stig där man kommer in i naturreservatet intill skylten. Min far och jag och ett par andra släktingar stannade till här en sommardag 2016 men vi hade då inte tid att utforska reservatet eller leta upp platsen för släktingarnas torp. Det kräver lite mer detaljstudier av gamla kartor för att fastställa det, misstänker jag. Forskning fortsätter. Det är en trakt med mycket bokskog och inte långt från Åkulla bokskogar. Eget foto.

Kanske borde jag i dessa coronavirustider i stället ha bloggat om historiska farsoter. Men de känner ni förstås rerdan till. Spanska sjukan, kolerautbrott, pesten, rödsoten och andra smittsamma och farliga sjukdomar. Det är ett annat perspektiv idag. 1918-1919 dog omkring 38 000 personer i Sverige i spanska sjukan. Fruktansvärt! En av dem var min morfars mor. Morfar blev också sjuk, men överlevde. Tack vare det finns jag idag. Men det var en skör tråd. Säkert finns det fler sådana tillfällen i släkten där någon överlevt en svår sjukdom och sedan fått barn som annars inte skulle funnits. Tänk vad lite vi vet, egentligen...

Fortsätt läs mer
  597 Träffar
  0 Kommentarer
597 Träffar
0 Kommentarer

Små saker

 Mitt bland allt som händer, på olika plan, så är det ibland skönt att få grotta ner sig i en frågeställning som inte relaterar till något annan än några personer i min egen släkt. Glöm allt som händer runtomkring och försöka hitta de spår som hittills fördolts.  Letandet kan ha sitt eget liv och att få prova olika vägar kan ju leda till både frustration och förnöjelse.

På min morfars sida så finns det lite att grotta i, pojken från Brattfors som drar sig lite sydöst ut, mot Lindesbergstrakten och som jag har svårt att knyta ihop alla trådar för. Han lägger sig till med ett efternamn så där bara, och som jag själv berättar för många emigrantättlingar så behöver det inte finnas någon logik eller speciell händelse bakom tillägget, men ändå så kommer frågan: varför?  Trots att jag vet att det troligen inte finns någon förklaring nedskriven så letar jag, var det någon han bodde hos, någon annan släkting bakåt eller varför kom han på just det namnet.  Har syskonen lagt till något efter sitt patronymikon och om ja, vad har de valt och finns det någon synbar förklaring till deras val. Hittills är utfallet lika dåligt som jag vet att det är för många, men det finns en gnagande känsla att jag har svaret framför mig men inte ser det.

Fast å andra sidan så finns ett hål i det som jag hittat hittills. Han finns i sin hembygd, noterad för nattvardsgång fram till 1803 och sedan finns han som ankommen till Nora från Filipstad 12 år senare. Hittar honom inte i Filipstad, som det står i inflyttningsboken att han kom ifrån,  eller närheten så var kom han ifrån. Förhoppningsvis, men inte helt säkert, är det rätt person eftersom födelseort och födelsetid är densamma, men konstiga saker kan ju hända.



Nåväl, det är bara att ta skeden i vacker hand och acceptera läget, men det finns ju fler saker att fundera på. Varför dyker plötsligt begreppet ofärdig upp, som en liten notering i en husförhörslängd.  Var det något som fanns med sen födseln, men inte noterats tidigare eller hände något. Det kanske inte har så stor betydelse men visst vill jag veta. Det skrevs inte så mycket i böckerna i de trakterna så det blir kanske en hemlighet, som så mycket annat.

Fritt foto av Dimitri Houtteman på Unsplash



Efter giftermål, som ju ger en del uppgifter, så kommer en dotter och strax därefter en son, och det är han som är kopplingen till mig.  Men det blir inte så bra, mamma dör i lungsot året efter sonens födelse och det syns i dödbok och husförhörslängd. På raden ovanför, i husförhörslängden står det på pappan en notering, död 1825, tre år efter hustrun, men jag hittar inte något i dödboken.  Vad som hände med barnen är oklart, längden som de står i går ytterligare fem år framåt i tiden efter faderns död, men ingen notering om flytt.  För mig försvinner den något äldre dottern, jag hittar inga spår efter henne men sonen dyker upp som dräng betydligt senare.  Så någonstans tog de vägen, någon tog hand om dem, så nu gäller det att leta vidare, att försöka se vad som hände med de två och också ett letande efter uppgift om faderns död, var det kopplat till ofärdigheten som gjorde att han dog eller vad hände.

Efter ett tag i bubblan på 1820-talet så blir det till att ta en paus, efter att ha lagt till de trådar som kollats och visat sig leda fel och naturligtvis de fynd som kanske kan ge något.  Tiden räcker inte för att sitta kvar för länge, måste skriva en liten text till Rötterbloggen.  Men därefter, vid lämplig tidpunkt, så blir det till att hoppa in i bubblan igen och se vad som kommer ut då.  Så om ni inte får kontakt, så sitter jag i min lilla bubbla, om jag sliter mitt hår eller har ett stort leende får framtiden utvisa.

Ha det bra!

Fortsätt läs mer
  954 Träffar
  0 Kommentarer
954 Träffar
0 Kommentarer

Månen vandrar....

Nykamexp-030

I fjol var det exakt femtio år sedan Neil Armstrong och Edwin 'Buzz' Aldrin (bördig från Värmland) tog sina första steg på månen. Många månprogram har det varit under året, både på radio och i TV. På wikipedia läser jag att månen befinner sig 384 400 kilometer från jorden, och är den femte största månen i vårt solsystem. Bland annat, med många siffror...

Om månen har mytologi, sagor och fantasier flödat i årtusenden, i vitt skilda kulturer. Jules Verne kom redan 1856 med  boken 'Från jorden till månen', en bok som innehåller flera detaljer som på ett kusligt sätt liknar det verkliga Apolloprojektet drygt hundra år senare. Hergé kom på 1950-talet med 'Månen tur och retur' där han skickade Tintin och hans vänner till månen med framför allt i första bokdelen en rad detaljerade skildringar av tekniken som gjorde det möjligt. Undertecknad är allt utom tekniskt lagd, men hyser stor beundran för detaljrikedomen i en bok som skrevs mer än tio år innan den verkliga månlandningen blev av. 

Redan de gamla grekerna intresserade sig mycket för månen, för att inte tala om vad kineserna gjorde. I gamla kinesiska folksagor, brukar månen ofta vara försedd med ett antal övernaturliga väsen som påverkar jordens befolkning på olika sätt. I romersk mytologi heter mångudinnan Luna och är förenad med dödsgudinnan Proserpina (Persefone i grekisk mytologi) och jaktgudinnan Diana (alias Artemis) i någon slags treenighet. Proserpina sprider skräck i underjorden med sin spira, Luna skickar bländande sken från himlen, och Diana jagar vilddjur med pil och båge. Hm, ett lite bisarrt jaktlag kanske...? 

Sagor om månen och mångubbar av olika slag finns det massor. Själv minns jag en ganska fånig historia om en bortskämd liten pojke som såg månen i en hink med vatten, och ville ha den. Pappa storbonden beordrade då sin dräng att hämta ner månen från himlen åt pojken. Drängen försökte då hoppa upp i himlen ett par gånger, men misslyckades. Då bonden röt och pojken fortsatte gnälla efter månen, tog drängen hinken med vattnet och hällde det prompt över pojken istället. 

Det gjorde han rätt i, tyckte jag. 

I nordisk mytologi är Sol och Måne barn till en viss Mundilfare, och denne var så stolt över barnens skönhet att Oden och Ve, skapargudarna, blev sura och slängde upp barnen till himlen. Där drar Sol en stor vagn med det största av himlens ljus, vilket gudarna har förfärdigat av gnistor från Muspelhem. Måne drar en något mindre ljuspunkt, och kan själv reglera dess olika ny och nedan. Som det inte räckte med det, sitter det en elak trollkvinna i en skog en bit bort och föder fram otäcka vargar som jagar Sol och Måne i ett evigt kretslopp.... 

Nog för att dagens astronomer och meteorologer har mer rationella förklaringar till månens olika utseenden och faser, men onekligen lite tråkiga i jämförelse.

Ja, månen har fått se och höra mycket genom tiderna. Och då har jag ändå inte nämnt varulvar, tidvatten och alla tusentals månlåtar som spelats och sjungits....  Så nära och ändå så långt borta!

Källa utom wikipedia: Alf Henriksson, Lars Hansson och Disa Törngren: Hexikon som lexikon.

Bilden: Fullmåne genom balkongfönstret. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  507 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Håkan Gelin
Jag brukar fundera när jag ser fullmånen, undrar vad vår anfader hammarsmedsmästaren Göran Andersson Aldrin född 1709 i Alsters so... Läs mer
onsdag, 11 mars 2020 10:22
Helena Nordbäck
Håkan Gelin, vad roligt att en av 'Buzz' släktingar sett min blogg ovan! Intressant det du skriver, tyvärr härstammar jag inte frå... Läs mer
fredag, 13 mars 2020 22:34
507 Träffar
2 Kommentarer

Korpral Gabriel Hansson Hurtig

Gabriel Hansson HurtigKorpral Gabriel Hansson Hurtig. Foto: Hanna Lundborg Umeå. Privat bildsamling. Korpral Gabriel Hansson Hurtig föddes 22 februari 1856 i Hötjärn, Lövånger som äldst av fem söner till Hans Gabrielsson och hans hustru Barbro Kristina Andersdotter. Gabriel växte upp under simpla förhållanden. På den tiden var det verkligen inte fördelaktigt att bygga och leva i dessa trakter. Om detta vittnar inte minst det faktum att Gabriel som 11-åring, nödåret 1867, fick följa sin far till skogen för att skrapa bark och plocka mossa att dryga ut mjölet med. 

20 år gammal, 1876, blev Gabriel indelt soldat. 1878 flyttade han till Yttervik, Skellefteå och bosatte sig på soldatrote nr. 8 Hurtig. 1881 befordrades han till korpral. Han blev kvar i kronans tjänst i 25 års tid och avgick 1901 med pension samt erhöll svärdsmedaljen för trogen tjänst.

Gabriel gifte sig 1887 med Ida Maria Lundmark född 1865-12-24 i just Yttervik. Sju barn fostrades i deras hem. 1897 flyttade familjen till Sjöbotten, Skellefteå där de köpt ett hemman. Ida avled 17/2 1920. 1929 sålde Gabriel hemmanet till yngste sonen och bodde resten av sitt liv hos honom. 

Enda sen 1885 var Gabriel engagerad nykterhetsman. Han var en av stöttepelarna i Sjöbottens blåbandsförening som startades 1912. Dessutom var han djupt religiös samt aktiv i byns EFS-förening, några år som dess ordförande och när söndagsskolan startade 1908 var Hurtig en av ledarna för denna. 

Gabriel Hansson Hurtig innehade en häpnadsväckande fysisk och psykisk vitalitet. En spänst som 30 år yngre personer kunde avundas honom. På somrarna cyklade han gärna ganska långa sträckor för att hälsa på barn och barnbarn. Vid 85 års ålder jobbade han fortfarande med alla existerande sysslor som fanns på gården.

På sin 90-årsdag uppvaktades Hurtig av biskop Bengt Jonzon. I Sjöbottens bönhus fick den gamle korpralen sitta mellan biskopen och prosten K. A. Fellström. Han fick ta emot gratulationer och en present ur biskopens hand. En stor dag för Gabriel, en glad men lite trött jubilar.  

90 år gammal ägnade Hurtig sig åt lättare arbeten. Han promenerade, åldern till trots, rak i ryggen som en 20-åring. Mentalt var han alltjämt pigg som en ungdom. Han höll sig alltid uppdaterad om vad som hände runt omkring honom och var allmänt uppskattad i sin omgivning. Det utnötta uttrycket "en kärngubbe av den gamla stammen" kom väl till användning för att beskriva gamle korpral Hurtig. Om det var någon som skulle ha en blomma för ett förtjänstfullt livsverk så var det han. 92 år ung avled Gabriel Hansson Hurtig den 15 december 1948. 

Fortsätt läs mer
  499 Träffar
  0 Kommentarer
499 Träffar
0 Kommentarer

Vilka var församlingens präster?

Igår såg jag något jag aldrig sett förr. En Series Pastorum som tavlor på väggen i en kyrka. Tidigare har jag bara sett detta i kyrkböckerna, men det finns säkert fler kyrkor (kanske många?) där listan över församlingens präster är uppsatt på väggen.

För det är just vad Series Pastorum är. En lista på prästerna i en församling. Ibland finns det uppgifter ända från medeltiden. Listan brukar oftast, men inte alltid, finnas i någon av de äldre ministerialöckerna, dvs C:1, C:2 etc. Ibland finns de i andra böcker i kyrkoarkivet. Uppräkningen av präster kan alltså börja långt innan kyrkboken börjar, då har en senare präst fört in uppgifter som funnits i församlingen. I många fall sträcker den sig också betydligt längre framåt än vad resten av kyrkboken gör. Senare präster har alltså fortsatt fylla på om sig själv i samma bok.

Har du präster i släkten kan det ju vara intressant, men då är herdaminnena till betydligt mer hjälp i många fall. En del herdaminnen är digitaliserade men inte alla. Och finns en Series Pastorum där din präst är med, då finns den tillgänglig digitalt om den finns i någon ministerialbok. I en del församlingar står det biografiska anteckningar, i andra är det bara en uppräkning av namn.

Hishult1
Series Pastorum i Hishults kyrka i Halland. Tavlorna hänger på vägger till höger om entrén till kyrkorummet. Den äldste nämnde prästen här är Herr Laurentius Nilsson Stubbeus som kom till Hishult 1606. Eget foto.

Hishult CI2B
I Hishults församling finns Series Pastorum i CI:2 och börjar lite tidigare än tavlorna på väggen. Först i raden är Nicolaus Olai Halmstadius som kom hit 1560. Om honom och de nästföljande tre får vi bara veta namn och årtal, sedan är det mer att läsa om varje. Om nummer 5 Laurentius Kilian (alltså inte Nilsson som på tavlan) Stubbeus kan vi läsa att han var född i Stubbhult, kom till Hishult i slutet av 1500-talet (inte 1606 som det står på tavlan) och liksom sin far blivit superintendent på Gotland och sedan bytt namn till Lauritz Nilsson Helsingburgius. Sedan står det något om predikstolen och trappan till den som jag inte riktigt kan tolka. Därefter har en sentida präst skrivit: "Förestående uppgifter är falska, se Skarstedts herdaminne pag 445". Jag undrar vad det står där. Kanske är det rätta det som står på tavlorna som hänger på väggen i kyrkan.På de följande sidorna i C:2 finns också mycket att läsa om senare präster. Bildkälla: Arkiv Digital.

Flisby
Ett annat exempel är Flisby församlings Series Pastorum, som finns uppdelad på tre ställen i C:1. Här har en del av prästerna skrivit om sig själva, det är olika handstilar. En är Magister Hans Bruzelius från Ingatorp som kom till Flisby i maj 1702. Han var 30 år gammal och stannade visst bara ett år, sedan överlämnade han till Johannes Erici Styrenius. Det är Styrenius som har skrivit detta i mitten på vänstersidan. Bildkälla: Arkiv Digital.

Behöver en bry sig om det här om en inte har präster i släkten? Nej, naturligtvis inte. Men själv tycker jag att det är intressant att se vilken präst som varit verksam när jag hittar vad han skrivit om mina gamla släktingar. I släktboken kan det kännas bra att skriva att "... prästen Jöns Halmstadius skrev att ..." när jag berättar om vad jag läst i en kyrkbok. Och alla har ni väl stött på någon präst med oläslig handstil eller som slarvat och då vill en gärna veta vem det var.

Hishult2
Tavlorna hänger ju i Hishults kyrka som jag besökte igår för att vara med vid begravningen av min hundraårige farbror. Han gick bort för en månad sedan. Kyrkan är stor och ståtlig för att vara en landsbygdskyrka. Vi parkerade vid kyrkogårdsmuren och där såg vi de här ringarna som är fästade i muren. Är de till för att binda fast hästen, tro? Eget foto.

Fortsätt läs mer
  692 Träffar
  8 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anders Pemer
Jag har sett detsamma i Nora stads kyrka i Örebro län. Maria Langs Nora (Skoga), alltså.
lördag, 07 mars 2020 23:00
Eva Johansson
Anders: Ja, jag tänkte väl att det måste finnas sådana här tavlor i fler kyrkor. Själv har jag aldrig sett det förut.
söndag, 08 mars 2020 13:53
Carl-Johan Ivarsson
Ja, dessa tavlor är mycket vanliga. Besökte Tryserums kyrka i nordöstliga Småland i går och där finns det sådana tavlor. De bygger... Läs mer
måndag, 09 mars 2020 15:16
692 Träffar
8 Kommentarer

Nummer 100

Ibland kan det vara skoj att räkna lite på olika saker. Det kan vara för att bevisa något eller bara för skoj skull. Tänk så många som anger hur många de har i sina alldeles egna släktträd, en del är stolta över de närmaste 100 raka anorna och andra svänger sig med många hundra tusen namn.  Vilket som är bäst kan vi alltid diskutera, men vi lär inte komma till någon gemensam uppfattning eftersom vi har olika drivkrafter för det som vi samlar och räknar.

Att ett tal bara är något som faktiskt betyder något när det sätts in i sitt sammanhang är nog ganska välkänt.  För en god vän betyder antalet 91 en hel del, även om det kanske inte är så klart för andra.
Pappa blev 91 år och det blev farfar också, innebär det att han blir lika gammal. Två tal i följd säger inte så mycket men när vi lägger till att hans morfar blev 91 år så börjar tankarna snurra och med lite egen släktforskning så visade det sig att farfars far blev 91 år och en dag, han dog på sin 92-årsdag.  Nog borde alla de gener som dessa herrar förmedlat ner min vän vara en bra grund för att tippa att det skulle bli ett 91-årskalas. Men vi får se.

Jag tycker att talet 100 är bra, även om jag inte kan räkna in några kända 100-åringar i min släkt. Några har kommit nära, men ingen har hittills passerat dem magiska gränsen. Vi får se vad framtiden kan utvisa, om det kommer om fyra år då den första 100-åringen i min antavla kanske kan räknas in.
Men 100 kan användas till annat också, det kan vara en delmängd på väg mot något mycket mer eller det kan vara ett mål med något som vi gör.

Fri bild Jason Dent på Unsplash

Jag har skrivit en del små snuttar på Rötterbloggen, lite om intressanta personer, intressanta händelser och intressanta fynd. Åtminstone har jag tyckt det var intressant, men ibland har jag förstått att vi tycker lite olika, och tur är väl det. Tänk om alla tyckte likadant, vad trist det skulle vara då. Att få ifrågasätta uttryck och skeenden är också något som jag tagit mig friheten att göra, bland det ”bästa” var att ifrågasätta behovet av böcker när vi kan digitalisera allt, där kom det en del intressanta mail direkt hem till mig och det var kanske tur att andra inte behövde läsa dem, det var inte språk som passade i de fina salongerna, utan kanske mer i drängastugan.

Men jag får trösta mig med att andra inlägg fått lite mer uppskattning, att kunna berätta om vem den rike amerikan var och få kontakt med personer från Australien när jag skrev om en försvunnen , det uppväger. Det var meningen när jag började att det skulle bli ett fåtal inlägg, det var ju bara en prova-på-tid, men det blev lite mer. Det är inte det lättaste att komma på något som kan intressera och därför bugar och bockar jag mig för de som producerat ett stort antal inlägg, det är ett fantastiskt jobb de gjort och gör.

Så nu är dags att för mig att gå över till tresiffrigt, kanske blir det högre siffror men en nivå är nådd, blogg nummer 100 är publicerad, och glad är jag för det!

Fortsätt läs mer
  764 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan von Schinkel
Hej! Tack för 100 st. Det har varit en trevlig läsning och jag väntar mig fler av samma djupa och förnuftiga utläggningar. / Stefa... Läs mer
torsdag, 05 mars 2020 09:02
764 Träffar
1 Kommentar

Bloggare

Eva Johansson
280 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
104 inlägg
Helena Nordbäck
102 inlägg
Anton Rosendahl
48 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser