I Fråga Lund häromdagen så kom det upp en fråga om déjà vu, som egentligen betyder ”redan sett”. Och visst är detta svårstavade begrepp något som dyker upp både här och där i släktforskningen. Hur är det med den här sidan i kyrkboken, visst har jag ett den tidigare, men jag har aldrig öppnat en bok från den här socknen förut. Kan de ha funnits i någon annan bok, eller har de bundit in sidor fel när de band ihop på något arkiv. Inte vet jag, känslan som uppkommer betyder ju inte att jag redan sett den, men att hjärnan tycks tro det.
Och hur är det med skrönor som cirkulerar, det kanske inte blir redan sett utan det blir mer av redan hört. Finns det i botten en riktig upplevelse, som sen görs om lite grann, bar någon enkel detalj ändras lite. Ingen stor ändring alltså, men nästa gång är det en annan liten detalj som ändras och så fortgår det. Skrönan liknar det som kanske någon var med om, men platser, tider och människor ändras så att passar vid just det här tillfället.Hylla i GFs bibliotek egen bild
Sådant ser eller hör man ganska ofta när det gäller berättelser som rör emigranter. Var det för att framstå som mer intressant än man egentligen var som brevet hem innehöll lånade händelser. Och varför är det så många familjer på andra sidan Atlanten som berättar historier om hur någon i släkten umgicks med kungen, och hade en betydelsefull rang, när det egentligen var en hästskötare som fanns i Livhusarernas stall en kort tid eller liknande. Fast det där med kungen dyker ju upp ganska ofta i Sverige också. Så många barn några av kungarna hade, undrar om de överhuvudtaget kom upp ur sängen om de producerat alla dessa.
Men en del av de skrönor eller om det nu är äkta berättelser som vi ser och hör kan vara värda att sparas för framtida bruk. Det görs och har gjorts mycket när det gäller bevarande syfte. Hur många timmar dialektala berättelser finns det inte bevarade i våra arkiv. Hur många hembyggsböcker har det skrivits om händelser och människor som någon gång funnits. Och vi kan se otaliga andra företeelser, men det gäller också att de blir synliga för alla intresserade i framtiden. Att skriva en bok kan vara bra, det gäller också att få den läst.
Det här leder mig osökt in på Genealogiska Föreningens Arkiv och bibliotek, där sparas hur mycket som helst. Det är naturligtvis inte det enda stället, men det ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag gått bland dess hyllor under en längre tid. Och det fylls på med båda gammal och ny litteratur, med samlingar av olika slag som gör det möjligt att någon i framtiden hittar ett guldkorn eller fler. Och ibland kommer det påfyllning genom att produkter som fått bidrag från Arvid Lundbäck Stiftelse skänks till biblioteket.
Arvid Lundbäcks Stiftelse har funnits i bra många år och ger stöd till delar av projekt som tar fram produkter kopplade till släktforskning. Många har fått en slant under årens lopp och ny är det dags igen. Det går att söka fram till första september, så tänk till, vad just kan tänkas vilja göra. Det finns lite mer att läsa på Rötters första sida , klicka gärna på länken som kommer här https://www.rotter.se/senaste-nytt/4428-sok-stipendium-for-ditt-slaktforskningsprojekt-fokus-pa-industrialiseringens-paverkan