Lars Stenmark. Foto: Hanna Lundborg, Umeå. Privat bildsamling.Lars Stenmark kom till världen 11 januari 1876 i Båtfors, Norsjö. Han var ett av nio barn till bonden Karl Erik Stenmark och hans hustru Greta Stina Larsdotter. Lars fick tidigt hjälpa till med jordbruksarbetet på gården men även med skogsavverkning.

1898 gifte sig Lars med Maria Lovisa Vestermark född 12/6 1876 i Bruträsk, Skellefteå socken, dotter till Nils Nilsson Vestermark och hans maka Eva Margareta Teodorsdotter. Lovisa var äldst av tio syskon. Året efter vigseln föddes deras första barn, en son. År 1900 flyttade familjen till Bjurliden, Skellefteå socken. Där föddes ytterligare två barn, en son och en dotter. 1905 flyttade familjen tillbaka till Båtfors och övertog en del av Lars föräldrahem. Ytterligare fyra barn, två döttrar och två söner fostrades i hemmet. Yngste sonen var dock dödfödd. 1929 övertog de två äldsta sönerna gården och delade på den. Lars och Lovisa bodde hos barnen i en egen stuga fram till sin bortgång. Lars tyckte om att snickra. Han var en duktig smed. 

Lovisa avled dagen före julafton 1939 i sviterna av en hjärnblödning. Lovisa var en hemmets kvinna. Hennes hopp stod till Gud. En tung sorg för Lars var när de två äldsta sönerna insjuknade år 1954 och avled med drygt två månaders mellanrum. Stenmark var religiös sedan ungdomens dagar. Själv blev Lars också sjuk och sängliggande innan han gick bort 9 mars 1955.

Oskar och Elsa Lundström 1930. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Oskar Lundström föddes 30/11 1900 i Holmsvattnet, Skellefteå som son till Karl Edvard Lundström, barnfödd i Vikdal inom Skellefteå socken samt hans hustru Anna Karolina "Lina" Persdotter, bördig från Svarttjärn, Lövånger.

Oskar hade sju syskon. När han var nio år gammal flyttade familjen till grannbyn Fjällboda, belägen mellan Holmsvattnet och Svarttjärn, en bit in i skogen. Från den ensamma gården i Fjällboda fick Oskar och hans syskon gå till skolan i Svarttjärn. Ibland hände det att de nyttjade köroxen, vilket var trevligt men det tog lika lång tid som att traska genom skogen.

"Fjällbo-Oskar", som han kallades flyttade 1928 till Daglösten. Där tjänstgjorde han som dräng hos Per Eriksson med familj. Oskar gifte sig i slutet av mars 1930 med Elsa Malvina Ågren född 1906-12-27 i Övre Bäck, dotter till Karl Olof Ågren och hans hustru Anna Evelina Olofsson, båda härstammande från Övre Bäck. 1911 dog Anna Evelina vilket innebar att fadern Karl Olof lämnades ensam med de tre barnen. Det yngsta var bara en vecka gammalt.

Elsa och Oskar bodde de första sju månaderna efter vigseln i Daglösten. Där föddes också deras son. I oktober 1930 flyttade familjen till Övre Bäck. Barnaskaran utökades under denna tid med två döttrar.

Hösten 1933 deltog Oskar i A:K-arbete i sin hemby Holmsvattnet. Under denna tid råkade han en natt att falla ur översängen han låg i varpå han spräckte hakan och erhöll även andra skador. Han fördes till sjukstugan i Bureå för vård.

I augusti 1946 slog sig familjen ner i Ljusvattnet, Bureå där de köpt ett jordbruk. Ytterligare en dotter kom till världen. Oskar arbetade under denna tid vid massafabriken i Bureå. Köroxen som fanns vid hans uppväxt, hade bytts ut mot en tvåsitsig Messerschmidt, med vilken han färdades mellan hemmet i Ljusvattnet och massafabriken när skiftet var slut för dagen. Oskar Lundström var en arbetskarl som få. Han hade tidigare haft anställning vid Scharins söner i Klemensnäs.

En stor tragedi för Oskar och Elsa var när deras yngsta dotter omkom efter att ha blivit påkörd av en bilist när hon klev av skolbussen 1967. På 1970-talet flyttade makarna till en pensionärslägenhet i Bureå. På Skellefteå lasarett somnade Oskar in 9 maj 1981.

Elsa fick som ung lära sig att sy. Hon inackorderades hos en gammal skräddare i Bureå där hon fick lära sig att hantera nål och tråd. En kunskap som hon fick användning för i sitt hem. Hon tyckte om att virka spetsar exempelvis. Hon var känd som en gladlynt kvinna. En pratstund med Elsa var alltid en upplevelse. 17 september 1992 somnade Elsa in på lasarettet i Skellefteå.

Evy och Andreas Grahn. Fotograf: Ebba Lagergren, Jörn. Privat bildsamling. Evy Alice Vidmark föddes 6 februari 1896 i Renström, Jörn som barn nummer åtta av tio till Johannes Johansson Vidmark och hans hustru Kristina Lundström. De ägde hemmanet där malmfyndigheten Renströmsgruvan finns i dag, vilken är landets djupaste med ett djup på 1500 meter.

Evy träffade Per Andreas Grahn född 1892-04-07 från Mörttjärn, Norsjö och de vigdes på nyårsdagen 1919. Evy var känd som en duktig och trevlig husmor. Hon och Andreas bosatte sig i Mörttjärn, på en del av Andreas fars hemman. I deras äktenskap föddes sex barn varav endast två levde till vuxen ålder. 

Andreas, son till Per Olof Grahn och Erika Amanda Berggren i Mörttjärn, var en kraftkarl av den gamla goda stammen. Han var ett av sju syskon. På en del av sitt barndomshem uppförde Andreas en gård vilken han tillträdde 1917, där han och Evy senare bosatte sig i samband med giftermålet två år senare. Makarna var jordbrukare. 1943 bestod djurbesättningen på gården av en häst, tre kor, en kalv, en gris, tre får och sex höns. I framför allt unga år, vid sidan av jordbruket, arbetade Andreas som byggnadsarbetare. Han var känd som en skicklig sådan. Otaliga de betongbrobyggen och bostadshus som han har uppfört. Ända fram till året före sin död utförde Andreas en större renovering av ett äldre bodstadshus i Rengård utanför Norsjö. Under vintrarna arbetade Andreas i skogen och körde timmer åt Domänverket vilket han upphörde med något år före sin bortgång. 

Han var även anlitad för några samhällsuppdrag, exempelvis som vägombud. inom vilken befattning han, tack vare sin klokhet, sitt insiktsfulla och respektfulla uppförande, gjorde sig uppskattad samt omtyckt. Han var religiös och en aktad man i bygden. Hemmanet överlät han 1963 till dottern och svärsonen. Andreas bodde sedan hos dem i en egen lägenhet. Pigg och kry var han ända fram till hösten 1968, när han råkade ut för en trafikolycka. I början av november insjuknade han och avled den 14 november samma år på Norsjö sjukstuga. Hans hustru Evy avled 26 september 1956.

Nils och Lovisa Häggmark med sina barn. Fotograf: Maja Åström, Bureå. Privat bildsamling. Lovisa Eufrosyna Ljuslinder föddes på nyårsafton 1872 i Västomsundet, Burträsk som näst yngst av sex syskon till bonden Gustaf Vilhelm Ljuslinder och hans hustru Brita Gustava Andersdotter Sundqvist.

Den 16 juni 1888 erhöll Lovisa examen vid landstingets småskollärarseminarium. Året därpå påbörjade hon sin tjänst som lärare vid den flyttande mindre småskolan Sjöbotten-Holmsvattnet inom Bureå skoldistrikt. Hon efterträdde lärarinnan Sofia Andersson från Bureå som gift sig med nämndeman Erik Stenlund i Bölesvik. Lokalerna var många gånger undermåliga. Detta gällde både själva skollokalerna samt lärarinnans bostad. Det hände ibland att lärarinnan inte tilldelades ett eget rum utan tvingades att bo i skolsalen. Undervisningen skedde hos olika bönder i byarna, någon fast skollokal fanns inte vid denna tid. Höstterminen var delad mellan byarna och på vårterminen skulle man flytta två gånger. En gammal anteckningsbok i Holmsvattnets bys arkiv berättar att undervisningen på höstterminen 1889 skedde i Holmsvattnet från terminens start den 15 september fram till den 25 oktober. Därefter ägde undervisningen rum i Sjöbotten resterande del av höstterminen. På vårterminen samma år (1889) hölls skolan i Holmsvattnet mellan 11/3-17/5. Början av terminen hölls förmodligen i Sjöbotten. För att nämna ett exempel på hur undervisningen fungerade vid denna tid. Skolsakerna och lärarinnan transporterades mellan byarna av någon bybo. Hos skolrådet i Skellefteå mötte man alltid välvilja och förståelse. Det blev ändrat så att hela höstterminen och en månad av vårterminen skulle skolan vara förlagd till Holmsvattnet. Övriga fyra månader till Sjöbotten.

Så kallat skolförhör skulle hållas varannan lördag. Om vädret och föret var bra, innebar ju resan mellan byarna en trevlig omväxling i skolarbetet. Antalet barn var de första åren stort, men eftersom skolgången var mycket ojämn hände det aldrig att alla barnen var närvarande. Barnen skulle bevista skolan fram till dess att ”de skulle upp och läsa”, som det hette. Även om de hade fyllt 15 år. Föräldrarna var rädda för att barnen hade glömt vad de lärt sig om kristendomen. Det inträffade ibland att om en elev stakade sig på ett katekesstycke, blev han hemskickad att gå i skolan ytterligare ett år. Det var ju ganska trist för såväl föräldrar, barn och lärare.

Barnens flit och uppförande i skolan lämnade nog emellanåt mycket övrigt att önska. Vid ett tillfälle hade en pojke lagt sprängämne bland veden i den öppna spisen. Mitt under den första lektionen antändes detta och hela brasan flöt ut över golvet. En brand hamnade på en uppbäddad säng, som fanns i skolrummet. Syndaren togs på bar gärning vid nästa försök. Han fick välförtjänt straff och skickades hem från skolan.

I januari 1898 gifte sig Lovisa med Nils Häggmark född 1871-03-14 i Sjöbotten, son till tidigare skolläraren Johan Olof Häggmark och hans hustru Eufrosyna Abrahamsdotter. Nils hade sex syskon. Nils och Lovisa fostrade elva barn, varav ett dog vid cirka nio månaders ålder. 1902 slutade Lovisa som lärarinna för att ägna sig åt familjen. 1918 tog hon åter tjänst. Denna gång vid flyttande mindre folkskolan Ljusvattnet-Istermyrliden. Där blev hon kvar till 1927, varefter Lovisa tjänstgjorde i två år vid flyttande mindre folkskolan Ljusvattnet-Bäckån. I mer än 30 år tjänstgjorde Lovisa som lärarinna. Lönen var från början 300 kr per år men höjdes senare till 350 kr. Dessutom fick hon pension vid sin avgång som lärarinna.

Lovisa berättade att hennes mor och även flera andra kvinnor där i trakten (kring Västomsundet, Burträsk) var misstänksamma på att en av grannkvinnorna skulle ha ”bärarn”. (Det vill säga, ha del av den onde själv. Bärarn kunde man skaffa sig genom att låta sitt eget blod färga ett ullgarnnystan rött. Under tiden skulle vissa besvärgelser utföras.) Denna kvinna brukade plocka blommor från vissa ängar som hon sedan gav åt de kor hon ville bärarn skulle ”dra” mjölk och smör ifrån. Denna mjölk och smör kom ju inte bärarn till godo utan henne själv förstås. När så ”trollkärringen” var i ladugården hos någon granne, så brukade man i all hast skaffa sig en eldbrand och hålla den redo att kasta efter henne när hon gick sin väg ur ladugården.

Ibland hände det också att bärarn var ute efter vägarna på nätterna. Och då kunde det hända att ”han” lämnade latrin efter sig. Detta kallades för ”bärardynga”. Om man så piskade denna ”dynga”, måste den som hade bärarn i sin tjänst, komma dit och taga reda på latrinet.

När korna släpptes ut för första gången på våren, skulle dessa gå över ladugårdskvasten så skulle dem ej råka ut för ”ilt”. (Någonting dåligt.) En stor sorg för Nils och Lovisa var när deras äldste son Sigvard avled 1923, knappt 15 år gammal. Nils  gick bort 23 juni 1931. Lovisa levde till 2 maj 1945.

Johan och Anna Margareta Eriksson. Okänd fotograf. Bild tillhörande Lövånger hembygdsförening. Johan Eriksson "Jan Ersa" såg dagens ljus den 7 september 1851 i Brattjärn inom Lövångers socken. Föräldrarna var Erik Persson, bördig från Hökmark och hans hustru Sara Fredrika Holmqvist, barnfödd i Brattjärn.

"Jan Ersa", som var barn nummer tre i en syskonskara på fem, gifte sig 1882 med sin kusin Anna Margareta Persdotter f. 1852-09-29 i Hökmark, dotter till sockenbyggmästare Per Larsson, härstammande från Bjurön och hans hustru Brita Cajsa Persdotter, barnfödd i Hökmark. Anna Margareta var näst yngst av fem syskon. Hon kom 1881 till "Laista" (Daglösten) som piga. Hennes arbetsgivare var bonden Per Eriksson. Hon blev kvar där tills hon gifte sig. Som bröllopsgåva fick Anna Margareta och Johan av Johans mor 110 kr, 22 skålpund smör, 26 skålpund fläsk, 3 får och en kalv värderat till 10 kr.

Johan och Anna Margareta bodde till en början i Brattjärn. Där fostrade de fem barn, två av dessa dog som små. 1891 flyttade familjen till "Feboern" (Fäbodarna) mellan Daglösten och Brattjärn. Familjen utökades med två döttrar. Dessutom tog de hand om en fosterson. Deras hem var präglat av varm religiositet. "Jan Ersa" var en känd och duktig predikant i trakterna. Han blev kallad till byar i grannskapet där han i regel föreläste en predikan av Fredrik Hammarsten, till vilken han ofta framförde personlig vittnesbörd och kommentarer med stor patos. I en blå handduk hade han andaktsböckerna. I kontrast till många andra försökte han att i livet förverkliga sin Mästares lära. "Jani" var en god, anspråkslös och varmhjärtad person, som gärna gav en hjälpande hand om så behövdes.

"Jan Ersa" hade lätt för att "skraal", dvs. gråta. När han grät kallade folk honom för "n'skraal-Jani". Han och hustrun grät nog när deras yngsta dotter gick bort 1917 i sviterna av tuberkulos, vid nästan 23 års ålder.

"Jani" var också en driftig bonde. Vid hans bortgång 18/12 1920 fanns på gården två hästar, sex kor, två kvigor och fyra får. Johan var väldigt stark. Det berättas att familjen vid ett tillfälle hade varit till utskiftet Lillänget, cirka 800 meter från hemmet i Fäbodarna, och slagit hö. Det torra, slagna höet lade pojkarna som var med, i en så kallad "sjwega" (bärvidja för hö). Pojkarna lade också in den medföljande pigan i "sjwegan". "Jan Ersa" bar hem alltihop. Framkommen till hemmet satte han ner bördan och sa: "He var förfärligt vå hajje jenna var tongt, fastän jäg töickt he skull vara bra torrt". (Det var förfärligt vad det här höet var tungt, fastän jag tyckte att det skulle vara bra torrt). Då kröp pigan fram ur höet. Hur "Jan Ersa" reagerade då förtäljer inte historien. Om Anna Margareta vet jag tyvärr inte så mycket men hon gick bort 14 december 1922. Dödsorsaken var hjärtfel.

Torsten och Anna Brännström 1930. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Halvard Torsten Brännström föddes 16 juni 1904 i Brännvattnet, Burträsk som son till Jonas Anton Brännström "Brännvass-Jonk", barnfödd i nämnda by och hans andra hustru Katarina Gustava Lundberg, bördig från Ljusvattnet, Burträsk. Torsten var yngst av sex syskon. Dessutom hade fadern haft tre barn från ett tidigare äktenskap. Fadern Jonas dog när Torsten var 15 år gammal. 

Torsten övertog halva hemmanet i Brännvattnet efter sina föräldrar. 1930 gifte han sig med min farmors kusin småskollärarinnan Anna Amalia Rönnkvist f. 14/2 1904 i Renfors, Burträsk. Hennes föräldrar var Jonas Anton Rönnkvist, uppvuxen i Renfors och Sofia Margareta Olofsson, barnfödd i Svarttjärn, Lövånger. Anna var barn nummer fyra i en syskonskara på elva. 1930 fick Torsten jobb som gruvarbetare i Boliden och flyttade dit. 1932 såldes hemmanet i Brännvattnet.

Torsten var tekniskt intresserad och började tidigt att fotografera. Han hade alltid med sig kamera. Han var en av Burträskbygdens första hobbyfotografer. Även rörmokeri och radioteknik hade han ägnat sig åt. I cirka 16 års tid arbetade Torsten hos Bolidenbolaget i gruvan. 1946 slutade han och familjen flyttade till Renbergsvattnet, Burträsk där familjen köpt ett jordbruk som var i drift till slutet av 1960-talet. I Renbergsvattnet växte makarnas fyra barn upp. Brännström var en framsynt, idog och skicklig jordbrukare.

Efter avslutad folkskola började Anna på seminariet i Skellefteå. Hennes första tjänst som lärarinna var i Risåkläppens skola, tillhörande Burträsk skoldistrikt. Därefter tjänstgjorde hon vid skolorna i Blåbergsliden, Åbyn och Mjövattnet, också inom Burträsk socken. Hösten 1952 tjänstgjorde hon i den sistnämnda skolan och hade ett bekymmer. Det var tre pojkar i årskurs ett, alla var vänsterhänta tills hon upptäckte att två av dem härmade den tredje. Pojken som verkligen var vänsterhänt, blev själv lärare. Anna hade en blå Volkswagen "Bubbla" som hon körde med till och från skolan. Det har berättats att det var lustigt att se hur hon försökte att hjälpa till i uppförsbacken till skolan i Mjövattnet. Hon försökte att "ligga på bilen". Hon var därutöver söndagsskollärare i Renbergsvattnet, en syssla som låg henne varmt om hjärtat. Dessutom var hon aktiv i Burträsk pensionärsförening. Väldigt snäll och gästvänlig var Anna som person. Hon hade skaffat sig uppskattning och förtroende i vida kretsar. 

Anna avled på Skellefteå lasarett, två dagar efter sin 81-årsdag lördagen 16 februari 1985. Torsten levde till 26 april 1990, när han somnade in, 85 år på lasarettet i Skellefteå.

Oscar och Constance Brandt. Okänd fotograf. Bild från Lövånger hembygdsförenings fotoarkiv. Publiceras med tillstånd. Johan Oscar Brandt föddes 19 oktober 1885 i Gärde, Lövånger som äldst av fyra syskon. Föräldrarna var fältjägaren och bonden Salomon Högmark Brandt, härstammande från Hökmark samt hans hustru Ulrika Lundberg, barnfödd i Nolbyn.

I unga år började Oscar att intressera sig för det offentliga livet, framför allt inom nykterhetsrörelsen. Han blev IOGT-storlogens ombudsman tack vare sin utomordentliga talarbegåvning. Under flera års tid var han verksam som resetalare och organisatör. Det bör inte ha varit många mera väsentliga platser i detta avlånga land som han inte besökt. Som sann idealist och nykterhetsman tillhörde han Tempelriddarorden under ett antal årtionden. En annan folkrörelse som han troget arbetade för var frisinnet. Att höra honom prata för de liberala strävandena för rätt och människovärde var fängslande. 

Oscar ingick sommaren 1932 äktenskap med Constantia ”Constance” Elisabet Lindström född 10 november 1905 i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Dotter till Alma Alexandra Fredrika Lindström. ”Constance” hade sedan drygt ett halvårs ålder vuxit upp i Gärde, Lövånger hos makarna Nils Robert Nilsson och Jenny Maria född Renman. Den sistnämnda var en kusin till min farmors far. ”Constance” hade under sex månaders tid (från november 1931 till maj 1932) varit hushållerska i Oscars föräldrahem i Gärde. Oscar och ”Constance” övertog hans föräldrars jordbruk. De blev föräldrar till fyra barn, en dödfödd flicka samt tre pojkar. Den yngste sonen omkom tragiskt vid åtta års ålder genom en olyckshändelse. 1944 såldes hemmanet i Gärde och familjen Brandt flyttade till Lövånger.

Efter att Oscar övertagit skötseln av sin faders jordbruk och sedan han vid tiden för kommunfullmäktigeinstitutionens införande i Lövånger kom med i det kommunala livet, fick han mindre tid för organisationsarbetet inom nykterhetsrörelsen. Så länge tiden och arbetsuppgifterna tillät hade han dock verkat inom föreningslivet inte enbart inom nykterhetsrörelsen utan även inom jordbrukets fackliga rörelse RLF och partipolitiken. Han var en av de ledande personerna inom Lövångers kommunalförvaltning. Kommunfullmäktiges ordförande var han liksom ledamot i folkskolestyrelsen, arbetslöshetskommittén och i styrelsen för socknens magasinfond. Han var en drivande kraft inom ideellt och kommunalt arbete. Oscar hade också ett varmt intresse för finlandssvenskar, som utvandrat från Lövångerstrakten. 

"Brandt-Oscar", som han kallades, var också kommunalnämndens vice ordförande. Dessutom tillhörde han landstinget från 1935 och under flera mandatperioder framåt. Han stod på tröskeln till riksdagen vid flertalet tillfällen. Han reste också runt och läste av elmätarna i gårdarna. Med få ord kan man säga att han var en förträfflig karl. En i allmänna värv pålitlig och rutinerad man. I sin kamratkrets var han omtyckt av alla. Han hade glimten i ögat samt en räv bakom örat som gjorde konversationen mycket stimulerande och givande.

Utöver dessa offentliga uppdrag var han även under flera decennier lokaltidningen NV:s medarbetare i Lövånger och välbekant inom tidningens läsarkrets. Med stor skicklighet knåpade han ihop födelsedagsrunor, tog emot annonser och värvade prenumeranter. In i det längsta ville han vara med och göra tidningen. Oscar ivrade för att NV skulle fungera som ett språkrör för Lövångersbygden. Att han vid tidningens 50-årsjubileum 1960 tillhörde de obestridda hedersgästerna var en självklarhet.

Oscar deltog också i landstingets 100-årsjubileum. Då kunde han glädja sig åt mötet med åtskilliga goda kamrater från forna dagar. Glimten i ögat hade han fortfarande kvar och var till synes oerhört pigg, åldern till trots. Visst hade han blivit äldre. Efter några dagars sjukdom i sitt hem fördes han till Skellefteå lasarett på fredagen den 2 november 1962 och på lördagen slutade hans ädla hjärta att slå. En idog kämpe ”för det sant mänskliga” (Oscars favorituttryck om andra, som han ville hedra), hade nu lagt ner vandringsstaven för alltid och gått till den evinnerliga vilan. Vid minnesstunden efter Oscars jordfästning deltog ett 120-tal vänner till honom. 

Efter makens död flyttade ”Constance” till Morön i Skellefteå där hon erhöll plats som husföreståndarinna. Hon var en duktig och arbetsam kvinna som skötte sina arbetsuppgifter med stor noggrannhet. Precis som sin make var hon intresserad av nykterhetsrörelsen. Hon var medlem i IOGT-logen som fanns i Lövånger och tillhörde även Röda Korset.  ”Constance” gick bort 19/12 1992, då bosatt i Haninge, Stockholm.

Ferdinand Marklund i Vargforsen 1960. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Nils Ferdinand Marklund föddes 1907-02-23 och växte upp i Löparnäs, Skellefteå socken som son till Nils Andreas Marklund, bördig från Medle och hans andra hustru Linda Johanna Holmkvist, barnfödd i Löparnäs. Ferdinand hade sju helsyskon samt en halvbror från faderns tidigare äktenskap.

1931 flyttade Ferdinand till Skellefteå stad och arbetade hos montör Herman Viklund. Marklund knogade i unga år med skogs- och vägarbete. När malmbanan Boliden-Slind byggdes var han med. 1932 flyttade han till Norra Hamngatan 44 i Skelleftehamn och erhöll samtidigt anställning som byggnadsarbetare vid Rönnskärsverken. Där arbetade Ferdinand i fem års tid tills han under en arbetslöshetsperiod blev permitterad. Efter detta var han en kort tid anställd vid Statens Järnvägar innan han återvände hem till Löparnäs och köpte hälften av sin faders hemman.

1948 gifte sig Ferdinand med Göta Eleonora Pettersson född 1912-11-14 i Svettåker, Vännäs, dotter till bonden Jöns Tyko Pettersson, barnfödd i Styrnäs socken och hans hustru Hulda Johanna Nyberg, bördig från Vännäs socken. Göta hade sex syskon. Hon hade åren 1931-1937 arbetat i Umeå som hembiträde. Det sistnämnda året lämnade hon Umeå för Bromma, Stockholm. Hon flyttade senare till Sankt Görans församling och återvände hem till Umeå 1943, dit föräldrarna flyttat. Senare under 1940-talet kom hon till Skellefteå socken och trakterna kring Boliden. Det var så hon träffade Ferdinand. I deras hem i Löparnäs fostrades två barn.

1953 sålde Ferdinand och Göta sina kreatur samt arrenderade ut hemmanet. I samband med detta flyttade familjen till Boliden. Där hade makarna köpt sig en fastighet. Ferdinand sysslade efter flytten med byggnadsarbete. Han jobbade bland annat åt byggmästare J. A. Johansson i Skellefteå. Marklund deltog också i bygget av Vargforsens kraftstation som öppnade 1961.

Ferdinand Marklund var en duktig och skötsam herre. Han var kristligt intresserad och besökte ofta gudstjänster i Bolidens kyrka samt EFS. Han brydde sig verkligen om familjen och tyckte om att svarva i trä. Jakt och fiske var två andra av hans fritidsintressen. Ferdinand avled 10 november 1990 på Bolidens sjukhem. Hustrun Göta levde till 2006-02-22.

Jenny och Hjalmar Söderlund. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Hjalmar Sigfrid Söderlund föddes som barn nummer tre av sju 1892-12-12 i Istermyrliden, Skellefteå socken till föräldrarna Erik Valfrid Söderlund, bördig från nämnda by och hans hustru Katarina Eugenia Rönngren, barnfödd i Hökmark, Lövånger.

Som 13-14-åring började Hjalmar att arbeta som märkpojke vid Bure AB i Bureå. De efterföljande 31 åren fram till 1936, arbetade han vid bolagets brädgård. De första åren tjänade han endast nio öre per timme. Förtjänsten var således inte särskilt stor men tack vare sparsamhet kunde det ändå bli en slant över. På söndagseftermiddagarna begav han sig till fots den ungefär en mil långa vägen till arbetsplatsen. Med sig hade Hjalmar sin ryggsäck packad med föda, vilket skulle räcka för hela arbetsveckan.

1920 vigdes Hjalmar med min farmors mors kusin Jenny Maria Pettersson född 1895-12-08 i Mångbyn, Lövånger, dotter till skomakare Gustaf Adolf Pettersson, barnfödd i nämnda by och hans hustru Erika Amalia Löfgren, bördig från Bissjön. Jenny var yngst av sju syskon. När hon var drygt åtta månader gammal avled hennes far. Därför fick Jenny som sexåring (1901) flytta till f.d. soldaten Johan Biström och hans hustru Anna Maria Färm i Bodan, Lövånger där hon växte upp. Jenny kom 1916 till Istermyrliden som hembiträde, det var så hon träffade sin blivande make.

Hjalmar och Jenny övertog hans föräldrars jordbruk i Istermyrliden. De fostrade fyra barn, två pojkar och två flickor. En stor sorg för de var när äldste sonen Eugén avled 1962 i sviterna av en skada han tidigare ådragit sig, blott 38 år gammal.

1936 slutade Hjalmar sitt förvärvsarbete vid Bure AB. Han ägnade sig därefter helt och hållet till skötseln av fädernegården samt tillhörande jordbruk, som han hade övertagit efter sina föräldrar. Hemmanet överläts senare till yngste sonen men Hjalmar och Jenny bodde fortfarande kvar på gården.

Som person var Hjalmar Söderlund humoristisk och avhållen av sina grannar. Han var kristligt intresserad och medlem i Istermyrlidens missionsförening. Hans hobby var att spela gitarr. Trots att fingrarna var krokiga av ålder och arbete kunde han ändå frambringa en dur på gitarren. Det var inte fy skam!

Den 4 september 1975 somnade Hjalmar in, 82 år ung. Hustrun Jenny var lugnet själv. Hon gjorde inte en fluga förnär. Gladlynt och pigg hade hon jämt varit. Hemmet, maken och barnen var hennes största intressen. Liksom sin make var hon religiös och deltog i den kristliga verksamheten i byn. 1982 flyttade hon till ålderdomshemmet i Bureå. Sedan 1984 vistades hon på sjukhemmet i Bureå. Där slutade hon också sina dagar den 10 mars 1986, 90 år ung.

Arvid Lundström. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Mormors farbror Arvid Lundström föddes 31 juli 1883 i Åbyn, Burträsk som son till Petter Svensson Lundström, i folkmun kallad "Per Swensa", från Strömfors och hans hustru Emma Kristina Johansdotter Lundgren, bördig från Södra Grundfors inom Skellefteå socken.

1887 flyttade familjen till Dalvik, strax söder om nuvarande Boliden där de köpt sig en så kallad jordlägenhet. Arvid var näst äldst av åtta syskon. Han var 182 cm lång och blev frikallad från värnpliktstjänstgöringen.

Arvid bodde kvar på gården i Dalvik tillsammans med två av sina bröder och en syster. Han sysslade med skogsarbete och var även en tid anställd som malmlastare vid Bolidens gruvab. Till och från arbetet i Boliden körde han motorcykel. Han var med om en motorcykelolycka och hans ena underben gick inte att rädda. Därför tvingades han att amputera det och fick en benprotes. Han hade gjort en specialanordning på motorcykeln för detta.

Tidigare var vägen in till gården i Dalvik där han bodde inte lika rak som den är i dag. Då var den kurvigare och det var mer skog längs vägen. En dag gick Arvid till sin syster Edla som var gift i granngården och sade att han hade kört på ett isberg vid bäcken. Edla skakade på huvudet och sade: "Bara trams, isberg vid bäcken". Efter några minuter kom "isberget" in i huset dvs. Arvid och Edlas syster Vivi. Hon kunde vara sur i veckor, om hon var på det humöret. Arvid och Vivi hade kommit i full fart från var sitt håll. Hon i fullfart nerför knabben som är längs vägen och han i fullfart över knabben på motorcykel. Vivi pratade inte med Arvid på flera veckor efter denna händelse. Arvid var lite av en "herreman", han gick ofta omkring med tummarna innanför hängslena.

Vid ett annat tillfälle bråkade Arvid med sin äldre bror Leonard. Den sistnämnde var snäll och gjorde inte en fluga förnär. Han var inte den som brukade bråka. Deras syster Vivi som hade ett hetsigt humör, tog stekpannan och slog den i huvudet på Arvid. Sedan rullade hon in honom i en matta. Där fick han ligga tills han lugnat ner sig och nyktrat till.

Arvid var ogift hela livet men han saknade inte kvinnligt sällskap för han var inte blyg. En av hans mest långvariga flickvänner påstås ha hetat Elin Furberg men jag har inte hittat någon med det namnet som passar in i ålder och som inte var gift. Arvid hade kanske inte ekonomin för att försörja en familj. Han var bland annat ute efter att gifta sig med Olga, hon som blev min mormors mor men hon valde att istället gifta sig med Arvids bror Gunnar.

Som person var Arvid rättfram, trevlig och skojfrisk. Han hjälpte sina bröder med skötseln av gården som bröderna ägde. De sista tio åren av sitt liv vistades Arvid på ålderdomshemmet i Kusmark. Där somnade han in fredagen 8 januari 1965, 81 år ung.

Gustaf och Ester Sundström. Okänd fotograf. Foto från Lövånger hembygdsförenings fotoarkiv. Publiceras med tillstånd. Anders Gustaf Sundström föddes 2 juni 1871 i Mångbyn, Lövånger som yngst av fem barn, tillika enda sonen, till bonden Anders Nilsson Sundström och hans hustru Maria Catharina Olofsdotter.

Gustaf gifte sig 1898 med Johanna Elisabet Vidmark född 21/9 1872 i Bodan, Lövånger. Hon var dotter till Anton Vidmark och hans hustru Brita Johanna Olofsdotter. Johanna hade en tid före giftermålet tjänstgjort som piga i Umeås och Bygdeås socknar. I Gustaf och Johannas äktenskap föddes tre pojkar. Johanna avled 1903-08-11 när den yngste sonen var ett halvår gammal.

1905 gifte Gustaf om sig med Ester Teresia Olofsson född 1884-01-14 i Vallen, Lövånger. Hon var dotter till Olof Persson och hans hustru Brita Lisa Nilsdotter. Brita Lisa gick bort strax efter att Ester föddes. Ester, som hade flera äldre syskon, fick därför flytta som åttaåring till grannbyn Svarttjärn och familjen Renman där hon växte upp.

Esters fosterfar dog 1902. Året efter flyttade hon till Mångbyn där hon tjänade som piga hos just Gustaf Sundström med familj. Det var så de träffades och fattade tycke för varandra.

Gustaf och Ester övertog hans föräldrahem i Mångbyn. De fostrade åtta gemensamma barn. Förutom att arbeta exemplariskt med skötseln av det egna jordbruket var Gustaf anställd som linjevakt och reparatör i telegrafverkets tjänst inom Lövånger åren 1912-1938. I ur och skur fick han avhjälpa de fel och brister som uppstod på ledningsnätet. I allt som Sundström företog sig rådde minutiös ordning och reda. Han lämnade ingenting åt slumpen. Gården i Mångbyn såldes så småningom till deras äldste son. 1940 flyttade Gustaf och Ester till Bodan, Lövånger där de köpt sig en gård.

Som person var Gustaf gladlynt, allmänt intresserad och språksam. I hans sällskap fördrev man snabbt ett tag. Det hände väl att han någon gång sade vad han tyckte om saker och ting. Bakom den vid sådana tillfällen aningen kärva ytan fanns dock ett varmt och rikt hjärta. Han räckte gärna en hjälpande hand där det behövdes. Otaliga var de stunder när han med råd och dåd bistått sina medmänniskor.

På luciadagen 1945 somnade Gustaf Sundström in på Burträsk sjukstuga, 74 år ung. Ester bodde kvar på gården efter makens död. Hon var alltid god och glad. Aldrig hörde man henne klandra sin nästa men däremot fällde hon gärna ett urskuldande ord. Trots att hon ständigt var överhopad med arbete var hon likväl tillmötesgående i telefonväxeln i Mångbyån under de flertalet år hon skötte den. (Från början var antalet abonnenter mycket lågt. Cirka 1940 bör abonnentantalet ha varit ungefär 40 stycken.) Fru Sundström avled hos sin son i Mångbyn den 18 februari 1958 vid 74 års ålder. Hon efterlämnade ett ljust och vackert minne.

Sven och Hedda Lundström, Strömfors. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.Sven Svensson Lundström föddes 1843-12-14 i Strömfors, Skellefteå som son till nybyggaren Sven Svensson, bördig från Bastunäs och hans hustru Greta-Stina Jonsdotter från Bruträsk. Sven var barn nummer tre i en syskonskara på åtta. Han och brodern Nils övertog föräldrahemmet som delades i två delar. Sven erhöll den ursprungliga delen av hemmanet.

Sven, som var bror till min mormors farfar Petter, vigdes 1873 med Hedda Margareta Johansdotter Vidmark född 1849-10-22 i Bjurvattnet, Skellefteå socken, som dotter till Johan Andersson Vidmark, bördig från Södra Båtfors och hans hustru Lovisa Larsdotter, barnfödd i Myckle. Hedda var äldst av tio syskon.

Hedda och Sven fick tio barn tillsammans. Av dessa dog två i barnaåren. Två av sönerna emigrerade senare till USA och dog där. Det berättas att Hedda blev mycket ledsen när båda bröderna reste iväg till Nordamerika. Hedda dog redan 21 februari 1918 av slaganfall. Året efter tog Sven hand om en fosterflicka. Efter hustruns död bodde Sven kvar i den lilla stugan på gården efter att ena sonen övertagit hemmanet. Sven fick mat hos sönernas familjer.

Sven var godhjärtad. I början av 1900-talet kom det en dag besök från Bjurvattnet till Lundströms i Strömfors. Det var en ung pojke som hade ett brev med ett upprop om en penninggåva för inköp av en ko till soldatfamiljen Blylod som bodde i soldattorpet nära Bjurvattnet. När Sven hade läst brevet rev han sönder det och sa att nu var det inte tid till något sådant. Pojken blev mycket förskräckt, han hade inte varit inne hos någon annan familj tidigare på sin tiggarfärd och visste väl inte vad han skulle göra nu. Pojken blev bjuden på kaffe med dopp. Sedan tog Sven med sig pojken ut i ladugården, lösgjorde en ko som pojken fick ta med sig tillbaka till Bjurvattnet och familjen Blylod.

När ett av Svens barnbarn skulle födas 1929 var barnmorskan, som bodde i grannbyn, upptagen med födseln av ett barn i en annan närliggande by. Närmaste tillgängliga barnmorska fanns därför i Jörn. Svens son Jonas, som hade Strömfors första taxi, körde för att hämta barnmorskan i Jörn. Sven erbjöds då att åka med vilket han uppskattade mycket. 85 år ung var han vid det tillfället. Sven avled året efter, närmare bestämt 22 juli 1930. Han hade då fyllt 86 år.

Erik och Anna Johansson. Fotograf: Tor Ekholtz, Umeå. Privat bildsamling. Erik August "E. A." Johansson föddes 31 januari 1878 i Högland, Bjurholm som ett av elva barn till bonden, storjägaren Johan Mikaelsson och hans hustru Karolina Åström. Dessutom hade fadern sex barn från ett tidigare äktenskap.
Erik hjälpte till med jordbruksarbetet fram till värnplikten, som han började samma år regementet flyttade från Gumboda till Vännäs läger. Erik gick tre år i rekrytskolan och blev korpral. Livet som militär tog slut då folkskoleinspektör Frans Svedberg tyckte att Erik skulle prova på att vara skollärare i Vännäs. Han hade utförsgåvor, enligt Svedberg. Erik var skollärare i Hjoggsjö ett år. Därefter ville Svedberg att Erik skulle söka till seminariet i Härnösand. Erik gick två år men blev sjuk och var tvungen att avsluta sina studier. Läst för mycket. Erik hade ju själv endast mindre folkskola som grund och han gick själv bara ett par veckor i skola. Redan vid tolv års ålder hade dock E. A. bestämt sig för att han ville bli predikant.

Efter en tids ledighet sökte E. A. in på Johannelunds missionsinstitut, det blev förstås att läsa på nytt. Det gick bättre än i Härnösand. När Johansson var färdig med sin predikantutbildning hade han också sin första plats som predikant i en liten ask. Studierektorn hade rekommenderat direktören i Umeå att anställa E. A. som sekreterare i nybildade Västerbottens lutherska missions- och ungdomsförbund. Det var år 1909. Hans återhållsamma humor och livliga personlighet gjorde honom väl lämpad för uppgiften. Direktören behövde inte ångra att Johansson blev länets förste resepredikant. Ungdomen på drygt 20 år, var ingen vekling som undvek svårigheter. Han promenerade kors och tvärs i länet, bildade ungdomsföreningar på löpande band. På den tiden var det dåligt med vägar. E. A. Johansson gick från Umeå över Vännäs på småvägar till Fredrika, Örträsk och Åsele. Cyklar liksom bilar var okända fortskaffningsmedel. När cykeln blev populär fanns den i många västerbottniska hem. Erik bad sin chef, direktör J. M. Nilsson om en cykel. Direktören svarade: "Vad ska du med en cykel till när det inte finns några vägar?" Nåja, den godhjärtade Nilsson gav med sig. Johansson fick en tysk cykel av märket Helios, vilket blev hans sällskap i många år. Det hörde till att man tog emot predikanterna, gav dem mat och logi. Lönen för en predikant var inte särskilt stor, 65 öre per månad.
I slutet av december 1916 flyttade E. A. till Hörnsjö, Nordmaling. Han gifte sig där samma år med folkskollärarinnan, min morfars mors kusin, Anna Charlotta Olofsson född 18/7 1882 i Umeå stad, dotter till åkaren Karl Anton Olofsson, bördig från Grisbacka, Umeå och hans hustru Magdalena Charlotta Persdotter, barnfödd i Nysätra socken. I Erik och Annas äktenskap föddes fyra barn, två pojkar och två flickor. Barnen tog sig släktnamnet Jonnerby.

Under tiden i Hörnsjö satt Erik som ledamot i kyrkofullmäktige i Nordamling. Han var den som såg till att det blev kyrkogård i Hörnsjö. Dessutom var han med och beslutade om att bygga ett missionshus i Hörnsjö, vilket invigdes för kyrkligt bruk.
I Fredrika hade han under kyrkoherde Bjurbergs tid hand om undervisningen av konfirmanderna. Det var nära att kyrkoherden skrev till biskop Bergqvist med anhållan om att Erik måste prästvigas. "Har för lite kunskap. Bäst jag är som jag är", svarade Erik själv.
I en artikel från 1951 i tidningen Umebladet berättade Erik August Johansson bland annat om sina föräldrar och om sin uppväxt. I den närmaste granngården i Högland bodde en farbror som hade för vana att under de långa vinterkvällarna komma till Eriks föräldrahem. Mannen brukade sitta på vedbänken och berätta spökhistorier. De flesta av dessa skulle ha inträffat i de stora backarna längs den gamla landsvägen genom byn. Erik och hans syskon lyssnade med stort intresse på dessa berättelser. Konsekvensen blev att de inte vågade gå ut ensamma efter mörkrets inbrott.
Eriks far var som tidigare nämnts en skicklig jägare. Han deltog bland annat i en björnjakt tillsammans med socknens dåvarande länsman och en handlare. En gammal man hade berättat för Erik att han hade ärende till Eriks föräldrahem och att han fick följa Eriks far Johan till härbret eller visthusboden. Där hängde på en stång 27 torkade tjäderkroppar. Detta var ju ett avundsvärt förråd av mat under nödårstiden, då man fick nöja sig med bröd, som till stor del var blandat med bark. Trots att Erik hade många syskon fick de tillräcklig föda. De behövde inte gå och tigga efter mat.

En berättelse som visar hur fattigt och tuffa förhållanden det var förr, visar inte minst denna. En kvinna blev änka och förlorade sin man när han var i sina bästa år. Torpet som de arrenderat på 50 år, togs ifrån henne, kon samt ett par getter tillsammans med det enkla lösöret som såldes för att täcka en del av skulden. Det minsta barnet låg fortfarande i vaggan och när den skulle säljas sade en barmhärtig människa: "Men låt henne ha kvar 'tullan'". När samma änka i sin fattigdom gick till kommunordföranden och begärde att få lite mjöl på socknens bekostnad för att inte barnen skulle svälta ihjäl fick hon till svar: "Ja nog får du sälja guldringen-vigselringen-du har på handen först, innan du får någon hjälp". Hon svarade gråtandes: "Det var hårda ord".

Eriks far var född 1832. Han berättade ofta om hur gott om fisk det var i hans ungdoms- och krafts dagar i Öreälven. Det var vanligt att fiska med not. Lax var det som fiskades. På 1950-talet var det inte lika gott om fisk i älven som det var t.ex. under 1860- och 1870-talen. 1895 tog Erik, hans äldre bror och ett par ungdomskamrater noten. De fick många laxar i notvarpet. Glada över fiskefångsten tog de en fisketur nedför älven. När de kom upp till Bjurholms kyrka, gick de upp till prästgården och erbjöd fru Markgren att köpa lax för en krona kilot. Hon köpte den med glädje.

Kamraterna fortsatte sin fisketur och kom till Agnäs. Där gick de upp till herrgården och blev även där väl mottagna av fru Smith. Hon var glad och tillfreds att köpa laxen för samma pris som i Bjurholm. Hon hade dock inga pengar och bad kamraterna att vänta, medan hon gick till kontoret för att hämta pengar. Då kom inspektören in i köket. Han skrek, svor och frågade vilka rättigheter pojkarna hade att fara efter älven för att fiska. Han skulle anmäla dem till länsman, hotade med stryk m.m. Men "Jonke", som var äldst av kompisarna, var inte räddhågsen. Han sade att deras fäder hade egna hemman och ägde både vatten samt fiskerätt i älven. Därför fanns det inget förbud för dem att fiska heller. Inspektören lugnade sig och gav sin fru de pengar hon behövde för att köpa laxen.
Kamraterna fortsatte sin fisketur ned efter älven, glada och nöjda. I den så kallade Storforsen nedanför Agnäs fick pojkarna se att laxen endast kunde gå upp på östra sidan om bergsknallen, som är mitt i forsen vid lämpligt vattenstånd. Där hittade de också en lax som hade tagit sig upp till översta fallsatsen men där hoppat upp och fallit tillbaka i en grop, där det var så lite vatten att den inte kunde ta sig därifrån.
Sedan den farleden stängdes med en stenkista, troligtvis år 1899, solidarisk med berget, har ingen lax kunnat gå upp där ovanför. Vilka rättigheter de haft som lagt dit den, visste inte Erik och det vet inte undertecknad heller.

Erik och en bror började tidigt att sätta ut snaror för att fånga fågel samt hare. Vid den tiden var det gott om fågel, särskilt ripor, som var lättast att fånga. Februari månad var bästa tiden att fånga dem. Då hände det ofta på aftnarna att tolv-femton stycken flög förbi och skrattade. Om de slog sig ner i närheten av gården, gladdes Erik och hans bror åt att vid morgonvittjningen få flera i byte.
När Erik var 60 år anställdes han som distriktsombud inom EFS för södra Västerbotten. Han var sådan tills han avgick med pension sju år senare. Vid 90 års ålder var Erik fortfarande verksam som predikant, möjligen landets äldsta? Med andra ord hade han varit predikant i 55 år.
Johansson skötte själv fastigheten. Han städade och högg den ved som behövdes. Odla potatis och rotfrukter i den lilla trädgården hann han också med. I en intervju från 1964 sade han: "Hälsan är god. Han såg verkligen pigg och vital ut. Skrattade så att det ekade i rummet, när han mindes någon rolig episod från sitt långa liv. Erik hade ibland svårt att sova. Då steg han upp mitt i natten och kokade kaffe. En natt var klockan 01:30 när han vaknade och kokade kaffe.
Hur hade då samarbetet mellan E. A. och prästerna varit?
-Gott, mycket gott, svarade han själv när han fick frågan om detta. Särskilt då med de äldre. Johansson berättade att han åtminstone vid två tillfällen fått böja knä och bedja vid två prästers sista läger. Det säger väl det mesta om hur accepterad Johansson varit som förkunnare och predikant. Som predikant underlättar det ju att ha en bra sångröst. Det hade Erik. När Anna och Erik vigdes av kyrkoherde Svartengren sjöng han en ovanlig vigselpsalm för dem: "När jag lägger mig att sova". Erik själv hade under sin levnad sjungit många andra psalmer och sånger. När han skulle sövas på lasarettet stämde han upp och sjöng: "Tryggare kan..."

I 25 år bodde Erik, Anna och barnen i Hörnsjö. 1942, samtidigt som Anna slutat sitt jobb som lärarinna och avgått med pension, köpte de en fastighet på Skolgatan i Umeå av en farbror till Anna. De flyttade dit och bodde där länge.
Hustrun Anna då? Ja hennes vagga stod som sagt i Umeå stad där föräldrarna idkade både jordbruk och åkerirörelse. 1903 avlade hon folkskollärarexamen i Umeå. Hennes första tjänstgöring var i Gästrikland. Där i det gamla skolhuset mitt i skogen, där råttorna förde ett väldigt väsen, blev hon inte kvar länge. 1904 fick hon ordinarie plats i som lärarinna i Hörnsjö. Hon stannade kvar i tjänsten fram tills pensionen vid 60 års ålder 1942, när hon och åtta kollegor fick patriotiska sällskapets medalj för trogen tjänst. Liksom sin make var Anna religiös. Under tiden i Hörnsjö var hon ordförande i Hörnsjö Lutherska ungdomsförening. Efter flytten till Umeå var hon medlem i Umeå Lutherska missionsförening. Det kan också tilläggas att fru Johansson hade, liksom sin make, haft god hälsa långt upp i åren. Hon hade aldrig under sin långa tjänstgöringstid haft någon tjänstledighet.
En stor sorg för Anna och Erik var när äldsta dottern avled 1964 vid 45 års ålder. Den sista tiden bodde Erik och Anna på äldreboendet Sofieborg i Umeå. Där somnade Erik in 20 maj 1972, 94 år ung. Anna avled 20 mars 1976, 93 år fyllda.

Oskar och Gerda Stenberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Olof Oskar Stenberg kom till världen den 13 mars 1899. Hans vagga stod de fem första månaderna i Mullkälen, en numera öde by inom Skellefteå socken. I slutet av augusti samma år flyttade dock familjen till Norra Grundfors inom samma församling. Oskar var näst yngst av sju syskon. Föräldrarna var snickaren Adam Jonsson Stenberg, barnfödd i "Rajmirbränne", nära Bjurvattnet, Skellefteå och hans hustru MARIA Johanna Selberg, bördig från Lövångers socken.

Oskar Stenberg provade på diverse yrken. Han hade egen smedja i Norra Grundfors. Oskar hade i sin ungdom gått i lära hos mästersmeden Fjällström i Stavaträsk, Jörn. Som 17-åring blev han smedgesäll men dessutom var skogs- och flottarlivet ej obekant för honom.

Åren 1930-1934 arbetade Oskar på Kopparverket, Rönnskärsverken i Skelleftehamn. Det sistnämnda året gifte han sig med sin kusins dotter Gerda Teresia Amanda Holmström uppvuxen i Dalfors, Skellefteå socken. Hon var född 1907-04-16, dotter till fällmakare Edvard Holmström, barnfödd i Bastunäs och hans hustru Teresia Kristina Stenberg, bördig från grannbyn Bjurström. Gerda var äldst av dussinet syskon.

Oskar och Gerda bodde ett år i Bergsbyn innan de 1936 köpte sig en gård i Brännfors, Boliden dit de också flyttade. I deras hem fostrades fyra döttrar.

På 1940-talet utbildade sig Oskar till svarvare. Ungefär samtidigt flyttade han med sin familj till Medle. Han anställdes hos byggfirman Bäckström & Strömberg vid kraftverksbyggena, Krångforsen och Selsforsen. Där gjorde han sig känd som en skicklig svarvare. "Rätt man på rätt plats", säger ordspråket. Det kunde man med fog tillämpa på Stenberg. Han var även med vid byggen av kraftverk i Umeälven. Bygget av kraftstationen i Båtforsen var Oskar också delaktig i. Han flyttade dit med sin familj. När han fyllde 50 år skrevs det om honom i tidningen: "Få torde med sådan spänst och vitalitet passera 50-årsstrecket som han, detta, trots att han tidigare under längre perioder svårt plågats av sjukdom." I flera år var Oskar även anställd vid Skånska cement AB.

Som person var Oskar redbar, lugn och skämtsam, vilket lär ha skaffat honom flertalet vänner. På 1960-talet flyttade han och Gerda in till Skellefteå. Oskar, som var tremänning till min mormorsmor Olga, somnade in 10 december 1969.

Om Gerda vet jag inte så mycket men hemmet och barnen var hennes största intressen i livet. Hon avled på Klockarhöjdens äldreboende i Skellefteå 18 december 1995, 88 år fyllda.

Gustaf och Betty Rudholm. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Gustaf Hjalmar Rudholm föddes 1886-06-06 i Frostkåge, Byske som son till Isak Vilhelm Rudholm, barnfödd i nämnda by och hans hustru Lovisa Lindgren, härstammande från Drängsmark. Gustaf var barn nummer sex i en syskonskara på åtta.
I maj 1908 vigdes Gustaf med Betty Margareta Lundberg född 1884-12-28 i Ostvik, Byske, dotter till Petter Lundberg, bördig från Östanbäck, Byske och Ida Margareta Persdotter, barnfödd i Ostvik. Betty hade många syskon, både hel- och halvsyskon eftersom fadern varit gift tidigare. I början av juli 1885 flyttade hon med sina föräldrar till Kasern, Hälsingtunas församling i Gävleborgs län.
1892 flyttade familjen, som då bestod av föräldrarna samt fem barn, till Östanbäck. Där utökades barnaskaran med fyra barn. I oktober 1905 flyttade Betty till Storkåge, Skellefteå socken där hon tjänstgjorde som piga hos Johan Vilhelm Forssell med familj. Året efter bytte hon arbetsgivare till Karl Forsberg med familj, han bodde också i Storkåge. 1908 flyttade Betty till Frostkåge, Byske där hon gifte sig med nämnda Gustaf Rudholm. Makarna köpte sig en avstyckning kallad "Heden" i Frostkåge och slog sig ner där. I deras hem fostrades åtta barn.
16 år gammal erhöll Gustaf Rudholm anställning vid Furuögrunds sågverk. På den tiden var det en stor arbetsplats. Han tjänstgjorde där fram tills sågen lades ner 1925, alltså i 23 års tid. Efter detta hade han diverse arbeten fram till pensioneringen, bland annat var vägarbetare ett yrke han provade på.
En stor sorg för Gustaf och Betty var när deras ena dotter, sömmerskan Inga avled i sviterna av tbc 1940, 20 år ung. Även deras äldste son Olaus gick bort vid 57 års ålder 1966.
Under flera års tid besvärades Gustaf av en magsjukdom men efter en operation vid 68 års ålder blev han fullt frisk. När han fyllde 70 år var han fortfarande ungdomlig i sinnet. När han hade nått de 80 åren var han ännu pigg och duktig för sin ålder. Han for omkring och gjorde beställningar precis som i ungdomens dagar. Gladlynt och humoristisk var två kännetecknande egenskaper för honom.
Efter att ha bott i Frostkåge under en lång följd av år flyttade Gustaf och Betty 1963 till pensionärshemmet i Byske. Sedermera bosatte sig makarna på Strandgården i Skellefteå. Han somnade in på Skellefteå lasarett tisdagen 27 mars 1973, nästan 86 år ung.
Betty var en arbetsam och duglig kvinna. När finska flyktingar kom till Bysketrakten på 1940-talet var fru Rudholm en av de som ställde sig till förfogande och hjälpte till. Hon tillhörde Rödakorskretsen i Byske och var kristligt intresserad. Betty slutade sina dagar på Skellefteå lasarett måndagen 15 juli 1974, 89 år ung.

Karl Åström och Eugenia Lindström. Vigda 1911. Foto: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Karl Alexander Åström kom till världen den 19 november 1878 i Inneråträsk, Sävar församling. Han var äldst av nio barn till gästgivaren samt storbonden Anders Åström, bördig från Skivsjön, Degerfors och hans hustru Maria Karolina Åström, barnfödd i Ånäset, Degerfors. De lärospån som Karl fick i hemmet blev bestående värden.
1911 vigdes han med Eugenia Margareta Lindström född 1889-11-05 i Söderliden, Burträsk, dotter till bonden Gustaf Ulrik Lindström och hans maka Christina Magdalena Burström. Eugenia var yngst av fyra syskon. Det första året efter vigseln bodde Karl och Eugenia i Inneråträsk men 1912 flyttade de, tillsammans med deras ettåriga dotter, till Bjurfors, Burträsk. Där övertog de ett större hemman tillsammans med en bror till Karl. Ytterligare en dotter föddes i familjen. Eugenia insjuknade i tuberkulos och vårdades på Mörsils sanatorium i Jämtland. Där somnade hon in på nyårsdagen 1917 och efterlämnade make samt två döttrar, den yngsta var två år. Karl gifte om sig 1919 med Elsa Edit Olsson född 1900-12-24 i Nordmaling. Hon hade tidigare arbetat på gården. Samma år som vigseln ägde rum, blev de föräldrar till en son. Karl och Elsa sålde 1923 sin del av hemmanet och flyttade till Levar, Nordmaling där de köpt sig en jordbruksfastighet, nära sjukstugan.
En stor sorg för Karl och Elsa var när deras son avled av lunginflammation vid fyra års ålder 1923. 1925 föddes ytterligare en son i familjen. 1958 överlämnades hemmanet till sonen.
Karls största intressen var det egna jordbruket och hemmet. Han hade dock ett fritidsintresse, det var trädgårdsskötsel. Han och Elsa hade erhållit utmärkelser vid trädgårdssällskapets årsmöten. Karl Åström tillhörde en tid Nordmalings kommunalfullmäktige. En del andra förtroendeuppdrag hade han också.
Elsa somnade in 9 februari 1966 på sjukstugan i Nordmaling. Karl avled på Nordmalings kronikerhem efter en längre tids sjukdom den 22 maj 1967.

Eufrosyna Lind. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Anna Eufrosyna Larsdotter Lind föds 1839-07-05 i Ljusvattnet, Burträsk som dotter till pigan Anna Magdalena Larsdotter. Cirka 1858 flyttar Eufrosyna till Granträsk, Burträsk där hon tjänar som piga. Hon flyttar sedan till Salberget där hon blir piga hos Jonas Andersson med familj. Eufrosyna vänder sedan hem till Ljusvattnet. Hon arbetar där som piga hos Anders Eliasson med familj. Flyttar sedan till Finnfors, Skellefteå 1864 och tar samtidigt efternamnet Lind. Hon tjänar där som piga i ett år. 1865 gifter hon sig i Skellefteå med Adam Fredrik Larsson Åström född 1837-07-16 från Svensträsk, Burträsk. Hon flyttar till Svensträsk, Burträsk tre dagar efter vigseln, 29/11 1865. 

1868 flyttar hon och maken till Brännby. Där föds också dottern Anna Sofia. 1874 flyttar de till Villvattnet. I Villvattnet kommer sonen Gustaf Adolf till världen. Maken Adam Fredrik Åström blir sjuk och dör i lunginflammation 1899-02-12.1920 flyttar Eufrosyna till Risvattnet, Nysätra tillsammans med sonens familj. Där dör hon också 1929-03-21 av ålderdomssvaghet. 

Eufrosyna var jordemor, vilket innebar att hon hjälpte till vid födslar och annat. Förr i tiden följde barnen med kreaturen, korna och fåren, till skogs. Kanske var det för att vakta och skrämma bort rovdjur. Antagligen fick de höra många historier och kunde berätta för varandra om både odjur samt annat. Det berättas att Eufrosyna hade blivit tagen av vittra. Eufrosyna vallade, eller getade, "geet", som det hette att följa med korna i skogen. Bäst som hon gick där och vallade fick hon syn på ett par andra barn, det var barn hon aldrig förr hade sett. De lekte länge tillsammans, blev både trötta och hungringa varefter de andra barnen sade att Eufrosyna kunde få följa med dem hem för att äta. De bodde alldeles i närheten. När de gick in i huset kom de in i ett vackert kök med massor av god mat som doftade ljuvligt. Där var en fager kvinna, barnens mor, som bjöd till bords.

Eufrosyna tog för sig och var beredd att smaka på läckerheterna, när hon kom ihåg bordsbönen som man inte fick glömma bort. Hon knäppte händerna och bad Gud välsigna maten, men då förvandlades maten till grodor, skalbaggar och maskar. Sedan mindes Eufrosyna ingenting mer. Man hittade henne sovandes i skogen tre dagar senare. Eufrosyna tog ingen skada av sitt besök hos vitterfolket. Hon blev som vuxen kunnig i att bota människor och djur, hon visste vilka växter som var läkande.

Nils Nilsson och Matilda Gustafsdotter, Räftkläppen. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Nils Nilsson "Nirsch Nirscha" föddes 1832-07-31 i Bjurvattnet, inom Skellefteå socken som barn nummer tio i en syskonskara på elva till bonden Nils Andersson, bördig från Räftkläppen och hans hustru Anna Larsdotter, härstammande från Långträsk, Norsjö. Anna dog när Nils Nilsson var knappt fem år fyllda. Nils Andersson avled fyra år senare.
1849, vid 17 års ålder, blev Nils dräng hos sin farbror Gustaf Andersson i Räftkläppen. Han blev kvar där i ett år innan han flyttade till Svanström och bonden Erik Olofsson som var gift med Nils äldre syster Maja Stina. 1853-1854 tjänstgjorde Nils som dräng hos sin äldre bror Anders Nilsson i Skärudden. Det sistnämnda året gifte sig Nils med Matilda Gustafsdotter född 1835-03-16, dotter till Nils farbror, nybyggaren Gustaf Andersson, barnfödd i Bjurvattnet och hans hustru Margareta Johansdotter, härstammande från Skråmträsk. Nils och Matilda var alltså kusiner. De övertog Matildas föräldrahem i Räftkläppen. Matilda hade två helsystrar och en halvbror. I Nils och Matildas äktenskap föddes åtta barn.
Slåttermaskinen gjorde sitt intåg i Räftkläppen i slutet av 1890-talet. När en nyköpt slåttermaskin skulle monteras år 1900 blev Nils Nilsson sakkunnig rådgivare. Han lär då ha yttrat: "Handena känn I vä lik som fadervåra!" (Den här känner jag lika väl som fader vår!)
Mellan åren 1881 till cirka 1891 var Nils Nilsson nämndeman. Han var också en stor jordägare i Bjurvattnet. Nils och Matildas son Rickard övertog gården i Räftkläppen 1903 i samband med sitt giftermål. Nils avled den 13 februari kl. 13:00 samma år av reumatisk värk. Hustrun Matilda levde till 24 januari 1911 när hon i sviterna av astma somnade in.

Elsa och Albert Lindahl. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Albert Lindahl föddes 1893-06-24 i Knaften, Lycksele som son till hemmansägare Johan August Nilsson, barnfödd i Knaften och hans hustru folkskollärarinnan Olivia Maria Lindahl, bördig från Fredrika församling.

Vid 1,5 års ålder blev Albert moderlös. Fadern gifte om sig 1898 men det äktenskapet varade inte länge. Efter drygt ett halvår avled även hans andra hustru och Alberts styvmor, som dödsorsak är noterat "maginflammation". Samma åkomma som även Olivia dog av.

Alberts båda föräldrar var religiösa. Fadern var ett väckelsens barn och modern, som var dotter till kyrkoherde Erik Anton Lindahl i Fredrika, förde med sig de prästerliga traditionerna till familjen. Tidigt intresserade sig Albert för att bli präst även han men utsikterna för att kunna utbilda sig såg ut att vara små på grund av hemmets svaga ekonomi. Han hjälpte sin far med jordbruket och ungdomsåren förflöt. Albert tillbringade flera somrar som "getare", d.v.s. att valla kor. Det hände många gånger att han predikade för korna för att få låtsas vara präst. Så småningom blev leken allvar, när Albert via småskoleseminariet i Lycksele och Fjellstedtska skolan i Uppsala kunde avlägga erforderliga teologiska examina och prästvigas. 1915 flyttade han till Uppsala för att studera. 1922 prästvigdes han för Luleå stift.

Albert, som tog sig efternamnet Lindahl efter sin mor, ingick 1922 äktenskap med Maria Elsa Lovisa Lindgren född 1894-08-25 i Klara församling Stockholm, dotter till tapetserare Karl Edvard Verner Lindgren och hans hustru Maria Helena Margareta Rydberg. Vigseln förrättades på Alberts födelsedag 24 juni. Cirka en vecka senare 1 juli 1922 flyttade Albert och Elsa till Kalvträsk, där Albert hade erhållit tjänst som komminister. Hans första förordnande som präst efter prästvigningen.

Före vigseln med Albert hade Elsa arbetat i fem år som hushållerska i skolhuset i Kristinefors, Värmlands län. 1918 kom hon till Uppsala där hennes mor, som då var änka, bedrev bagerirörelse. 1 maj 1923 började Albert sin tjänst som komminister i Kalvträsk. Den befattningen innehade han i nästan 1,5 år. I oktober 1924 flyttade han och Elsa, samt deras ettåriga dotter till Alberts hemförsamling Lycksele där han tillträdde tjänsten som komminister.

Som komminister i sin hemförsamling gjorde Albert Lindahl en insats bland barn och ungdom. Det var vid denna tid, som det kyrkliga ungdomsarbetet växte fram i vårt land och ungdomskretsar bildades i församlingarna. Komministergården blev centrum för ett livaktigt ungdomsarbete och den kyrkliga ungdomskretsen blev en medarbetarstab, som ofta deltog i församlingsarbetet. Sommartid cyklade ungdomarna ut till de många byarna och bidrog till gudstjänsten med körsång samt vittnesbörd.

Albert Lindahl var ansedd som en väldigt bra predikant. Hans predikan utformades till en central kristen förkunnelse med aktuell anknytning, den var alltid personlig. Han talade till människorna på ett språk som de förstod och han använde dessutom gärna dialektala uttryck för att göra framställningen vardagsnära. Ungdomstidens lågkyrkliga väckelsearv gav must och djup åt hans förkunnelse. Hans utåtriktade läggning gav honom många vänner.

Familjen Lindahl utökades under Lyckseletiden till att bestå av fem barn plus föräldrarna Albert och Elsa. I nästan tio år var Albert komminister i Lycksele. Kyrkoherdetjänsten i Norsjö blev ledig och Albert erhöll den tjänsten. I september 1933 blev han vald till kyrkoherde i Norsjö men först i maj året därpå tillträdde han tjänsten. Kyrkoherdetjänsten i Norsjö gav rika tillfällen till ett intensivt församlingsarbete. Även de praktiska uppgifterna sköttes med framgång. Ett församlingshem uppfördes nära kyrkan och två nya kyrkobyggnader togs i bruk på Alberts initiativ. "Gud hade givit sin tjänare många rika gåvor och iklätt honom den vapenrustnBrev från Elsa och Albert till min morfars mor Ester. Eget fotografi. Privat samling. ing han behövde för sin herdetjänst."

En stor sorg för Albert och Elsa var när deras yngsta dotter avled knappt ett år gammal av lunginflammation år 1937.

Sedan Albert kom till Norsjö beklädde han posten som ordförande i kyrkofullmäktige samt folkskolestyrelsen där han nedlade ett värdefullt och målmedvetet arbete. Han bidrog också till att Norsjö fick en högre folkskola, i vars styrelse han hade varit ledamot.

Ett ungdomligt sinne, enkelhet, välvillighet och vänfasthet kännetecknade kyrkoherde Lindahl. Han tjänstgjorde som kyrkoherde i Norsjö fram till 1960 när han slutade och avgick med pension. Under nästan sina 30 år i Norsjö hade han blivit varmt uppskattad i bygden.

Efter pensioneringen flyttade Albert med sin maka till Uppsala. De behöll dock kontakten med Västerbotten. Albert besökte Norsjötrakten ett antal gånger efter sin pensionering. Dessutom prenumererade Albert och Elsa på tidningen Norra Västerbotten nuvarande Norran även efter att de lämnat Västerbotten. De ville hålla sig uppdaterade om vad som hände i bygden, det tyder väl på en kärlek till densamma. I ett bevarat brev som Elsa skrev till min morfars mor för att gratulera henne på 80-årsdagen skriver Elsa bl.a. om "vårt kära Kalvträsk" samt "våra rika och lyckliga år i Kalvträsk", det tyder väl på att de trivdes där.

Elsa deltog flitigt i församlingsarbetet i Norsjö. Hon var den drivande kraften inom de kyrkliga syföreningarna Missionsföreningen, Syföreningen för kyrkans prydande och Ungdomssyföreningen. I regel var hon också värdinna vid kyrkligt anordnade fester och andra samkväm. Som person var Elsa enkel, flärdfri. Tack vare dessa egenskaper hade hon gjort sig omtyckt och skaffat sig en stor skara vänner. I Albert och Elsas hem rådde stor hjärtlighet, dit var man alltid välkommen.

Albert Lindahl somnade in 3 november 1972, 79 år gammal. Elsa gick bort 18/9 1985, 91 år ung.

Signe och Ruben Forsman. Okänd fotograf. Privat bildsamling.August Ruben Forsman kom till världen den 1 mars 1896 i Falmarksforsen, Skellefteå socken. Han var barn nummer tre av tio till de lyckliga föräldrarna Olof Robert Forsman, bördig från Falmarksforsen och hans hustru Anna Karolina Hortelius, barnfödd i Degerbyn, Skellefteå.

1924, samma år som filmen Gösta Berlings saga hade premiär, gifte sig Ruben med Signe Hermine Jonsson från Långviken, Skellefteå. Hon var född 12 juli 1900 och dotter till Jonas Tyko Jonsson, barnfödd i Långviken samt hans hustru Anna Charlotta Lundmark, härstammande från Jörn socken. Signe hade åtta syskon. Ruben flyttade 1924 en halv Västerbottensgård från Falmarksforsen till sina svärföräldrars hemman i Långviken. Det blev hans och Signes bostad. Även ladugård uppfördes på gården. Ruben och Signe välsignades med sju barn, fem döttrar och två söner.

Ruben arbetade vid Bure AB samtidigt som han skötte jordbruket. Han tyckte om att arbeta. Han hade alltid varit optimist, full av arbetsglädje och outtröttlig. 1938 köpte han ett större jordbruk i Innervik dit han flyttade samma år med sin stora familj. Även där saknades byggnader på tomten varför det blev bråda dagar att så fort som möjligt få tak över huvudet för både människor och kreatur.

Forsman var kristligt intresserad och i åtskilliga år var han söndagsskollärare i Innervik. Han var också en drivande kraft för bönhusets upprustning. Dessutom tillhörde Ruben vägstyrelseföreningen i byn och var särskilt intresserad av Innerviks usla vägars förbättring.

Alla som hade kommit i kontakt med Ruben Forsman lärde känna honom som en sympatisk och hederlig person. Trots sina många åtaganden hade han alltid ett skämtsamt ord till övers. Det djupa allvaret hos honom kunde man dock snart skönja. Hans kristna tro märktes i både ord och handling.

1960 såldes hemmanet i Innervik. Ruben och Signe flyttade till Stackgrönnan utanför Skellefteå där de införskaffat sig en fastighet. 28 september 1970 avled Signe på Skellefteå lasarett, vid en ålder av 70 år. Hon hade ägnat all sin tid och energi åt det egna hemmet. Ända sedan ungdomen hade hon varit religiöst intresserad. Hon deltog aktivt i syföreningen och var så länge hon orkade en trogen besökare av möten i kyrka samt bönhus. Trots att hon tidigare i livet besvärats av sjukdomar och varit tvungen att tas in på lasarettet för operationer, hade hon ett glatt lynne samt en aldrig sinande arbetslust.

1971, ett år efter Signes död, flyttade Ruben in till centrala Skellefteå. 1975 bodde han på Stenkilsgatan. 1980 hade han flyttat till en lägenhet på Anderstorg i Skellefteå. Han somnade in på lasarettet i Skellefteå den 1 april 1984, 88 år ung.