Erik och Sofia Vallsson Svarttjärn, Lövånger

Erik och Sofia Vallsson. Okänd fotograf, privat bildsamling.

Erik Vallsson (1868-1957) och Sofia Kristina Renman (1864-1957) bodde i Svarttjärn, Lövånger. De ägnade sig åt jordbruk på gården som de övertagit efter Eriks föräldrar i samband med vigseln 1892. Fem barn blev de föräldrar till, yngsta dottern Ruth blev bara en dag gammal. En stor sorg för makarna Vallsson var när äldste sonen Bernhard gick bort 1947 i levercancer, blott 53 år gammal.

Erik var en hedersman och allmänt uppskattad i bygden. Missionen låg honom nära hjärtat, han var varmt religiös. Hans största intresse var livet som lantbrukare. Arbete, ordning och insikt om skötseln av ett jordbruk, gjorde honom till en driftig bonde. Pålitlig och karaktärsfast var egenskaper som präglade honom. Han avled i hemmet 89 år gammal.

Sofia var kusin med min farmors far Johan Olofsson. Hon brukade prata om honom som sin kusin. Folk hade nog rent generellt god kännedom om sina närmaste släktingar även förr. Vad skulle de annars hålla koll på tänker jag? Sofia var en duktig och exemplarisk husmor. Hemmet och familjen var hennes stora livsuppgift. Hon hade grön starr och var helt blind sedan cirka 1935. Aldrig hörde man dock henne klaga över detta, utan trots sitt funktionshinder, satt hon ofta vid spinnrocken eller stickade exempelvis på ett par strumpor. Detta gjorde hon även efter att hon hade fyllt 90 år. Det var gedigna saker hon tillverkade, men hon var ju också en van och erfaren handarbetare. Om ögat utåt var mörkt, var den inre blicken desto klarare. Den förlorade synen tog inte bort hennes goda humör och viljekraft. Hon rökte pipa och vid ett tillfälle hade hon ramlat i trappen hos en av sönerna, hon utbrast då: "Vars jer pipskall'n?" (Var är pipskallen?) Hon hittade allt utom den, därför sa hon så. Hon var en rekorderlig kvinna. Sofia var liksom sin make djupt religiös och bland sin umgängeskrets var hon en god granne samt en högt värderad vän. Hon var vital för sin ålder och helt klar i minnet ända till slutet. Det är inte alla förunnat att långt upp i åren få behålla sin livskraft och andliga viljestyrka. Sofia var ett av dessa undantag. Hennes livgärning var berikande. Den yngre generationen hade all anledning att buga i aktning inför hennes livsverk. Sofia avled på nyårsafton 1957, en halvtimme innan det nya året 1958, 93 år ung.

Frid över deras minnen!