Robert och Jenny Nilsson med fosterdottern Constance. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Nils Robert Nilsson föddes 1862-06-07 i Ytterbyn, Lövånger som näst yngst av sju barn till Nils Fredrik Olofsson och hans hustru Anna Margareta Pehrsdotter.
Robert lärde sig till skomakare. Han gifte sig 1898 med min farmors fars kusin Jenny Maria Renman född 1872-01-19 i Svarttjärn, Lövånger, som ett av sex barn till Abraham Anton Renman och hans hustru Ulrika Albertina Jonsdotter. Jenny hade från 18 års ålder fram tills att hon gifte sig, tjänstgjort som piga och mejerska i Mångbyn hos handlare Henrik Bexelius.
De sju första åren efter ingånget äktenskap bodde Robert och Jenny i Svarttjärn. Ett hemman i Gärde, Lövånger inköptes och makarna flyttade dit 1905. Året därpå tog de en fosterflicka, Konstantia "Constance" Elisabet Lindström född 1905-11-10 i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Hon kom till makarna Nilsson 1906 och blev som deras egna dotter.
Robert hade en positiv syn på livet. Han levde alltid efter devisen: "god och glad skall människan vara". Det var med humorns glimt i ögonvrån han såg på livet och dess händelser. Nilssons goda humör hade skaffat honom flertalet vänner. Robert gick bort 13 mars 1941 i sitt hem.
Hustrun Jenny avled på Bureå sjukstuga 2 december 1943. I sina krafts dagar var hon en sällsport duktig kvinna som utfört ett omfattande arbete i det tysta. Hon var redbarheten och pålitligheten personifierad. En stark känsla av rättvisa och sanning hade hon också. Hon sörjdes närmast av fosterdottern samt syskon. 

Edith och Hjalmar Stenmark. Foto: Simon Lindfors. Privat bildsamling. Lars Hjalmar Stenmark föddes 25 november 1899 i Båtfors, Norsjö som äldst av sju barn till Lars Stenmark, barnfödd i Båtfors och hans hustru Maria Lovisa född Vestermark, från Bruträsk, Skellefteå socken. Hjalmar bodde hela sitt liv i Båtfors med undantag för åren 1900-1905 när familjen bodde i Bjurliden, Skellefteå socken.

1925 vigdes Hjalmar med Edith Viola Karolina Nygren född 1905-02-06 i Fallet, Skellefteå socken. Hon var barn nummer fem i en syskonskara om sju till föräldrarna Ernst Salomon Nygren, bördig från Fallet och hans hustru Tilda Margareta Johansson, barnfödd i Plan, Skellefteå socken. Hjalmar och Edith övertog 1929 hälften av hans föräldrars jordbruk i Båtfors. Byggnader uppfördes på hemmanet och cirka en hektar mark uppodlades av Hjalmar. Vid sidan av jordbruket bedrev makarna en mindre diversehandel i byn. Hjalmar arbetade under vintrarna i skogen. Hjalmar och Edith fick tre barn. 1943 bestod kreatursbesättningen på gården av en häst, tre kor, en kalv, en gris, två får och tre höns.

Hjalmar var en god granne, djupt religiös deltog han i DUF:s samt kyrkans verksamhet. Han insjuknade och vårdades bland annat i Stockholm. Efter ett års sjukdom somnade han in i sitt hem den 7 november 1954, omgiven av sin familj. Efter makens bortgång bodde Edith kvar en tid i Båtfors. 1970 kom hon till Bjursele, Norsjö som hushållerska. Hon tyckte om att handarbeta och var medlem i byns syförening. Tidigare hade hon varit medlem i Båtfors syförening. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 16 juni 1983.  

Agnes och Albert Lindberg. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Albert Johannes Lindberg föddes 1897-05-07 och växte upp i Örliden, Skellefteå socken som yngst i en syskonskara om elva. Föräldrarna var torparen Nikanor Lindberg, barnfödd i Eriksberg, Skellefteå och hans hustru Emma Fredrika Sundqvist, bördig från Örliden. 12 år gammal fick Albert hjälpa sin far med jordbruket och skogsavverkning. Under en följd av år var han dessutom dräng i byar i trakten.

Julaftonen 1922 vigdes Albert med Agnes Lovisa Boman född 1898-09-25 i Loberg, Skellefteå socken, som ett av åtta barn till Olof Boman, barnfödd i Finnfors och hans maka Anna Lovisa Nilsdotter, härstammande från Loberg. Albert och Agnes bodde det första året efter vigseln i Örliden, där föddes också deras första barn. Albert och Agnes arrenderade ett hemman i Holmselet, Skellefteå socken dit de flyttade år 1924. Två år senare började Albert sin anställning vid Boliden gruvab. Han var bland annat med och uppförde det så kallade radhuset i Boliden, som än i dag står kvar, centralt i samhället. I Holmselet utökades familjen med fyra barn. 1937-1938 bodde familjen i Boliden. Det sistnämnda året bosatte sig Albert och Agnes samt de fem barnen i Stensjön, Byske. 1941 återvände de till Boliden för att år 1945 flytta till Ytterbyn, Lövånger där de köpt sig ett hemman. Ända fram tills dess hade Albert arbetat vid gruvan i Boliden. I fem år var han verksam som jordbrukare i Ytterbyn. Åren 1950-1953 bodde han med sin maka och yngste sonen i Furunäs, Klemensnäs, Skellefteå socken. Det sistnämnda året flyttade familjen till Skellefteå stad. Aldergatan 4 i Skellefteå var adressen för Lindbergs år 1953.

Albert erhöll anställning vid kalkbruket i Bergsbyn ett halvår före sin bortgång. Han var känd av både sina arbetskamrater och förmän som en duktig samt arbetsam herre. Som person var han begåvad med ett glatt humör samt en okuvlig energi. Albert avled måndagen 30 november 1953, hastigt och oväntat. Han hade på morgonen farit ner till sitt arbete vid kalkbruket, fullt frisk, när han efter en kvarts arbete plötsligt segnade ner och dog.

Makan Agnes tyckte mycket om att baka. I yngre dagar hjälpte hon ofta till på bagerierna i Degerbyn och Sörböle. Hon var dessutom händig med sömnads- och handarbeten. Varmt religiös och medlem i missionsförsamlingen var hon också. Av sina vänner och grannar var hon omtalad som en trevlig kvinna. Hon somnade in måndagen 26 april, 1982.

Jonas och Greta Söderberg, Sörträsk. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Jonas Andersson Söderberg, ”n’Sörträsk-Jonk” kallad, föddes 1847-03-12 i Sörträsk, Skellefteå socken som näst yngst i en syskonskara på sju. Föräldrarna var Anders Jonsson, bördig från Villvattnet, Burträsk och hans hustru Greta Hansdotter, barnfödd i Finnfors, Skellefteå socken.

Jonas gifte sig 1871 med Amalia Olofsdotter född 1843-12-21 i Tjärn, Skellefteå, som ett av nio barn till bonden Olof Nilsson, härstammande från Hjoggböle och hans hustru Brita Greta Andersdotter, bördig från Morön, Skellefteå. Jonas och Amalia övertog hans barndomshem i Sörträsk. I deras äktenskap föddes sju barn, tre flickor och fyra pojkar. De tre flickorna avled i barnaåren.

26 dagar före Jonas och Amalia skulle ha firat silverbröllop efter 25 års äktenskap, dog Amalia. Det var den 31 oktober 1896. Gårdens djurbesättning bestod då av två hästar, sex kor (varav en utlånad), en tjur, en gris, en hund, en katt, tio får och fem höns.

1897 flyttade ”Jonk” och de fyra sönerna till Myckle där han köpt ett hemman. Året efter gifte Jonas om sig med änkan Greta Kajsa Larsdotter född 1851-11-27 i Röjnoret, Skellefteå socken. Hon var dotter till Lars Anton Olofsson, barnfödd i Tjärn, Skellefteå och hans hustru Stina Greta Jönsdotter från Kusmark i samma socken. Greta hade tidigare varit gift med Johan Johansson i Plan nära Finnforsfallet. De blev föräldrar till fem barn, en dotter och fyra söner. De två yngsta sönerna hade Greta med sig in i boet när hon gifte sig med Jonas Söderberg.

1904 återvände Jonas till Sörträsk tillsammans med sin andra hustru Greta samt en son till henne. Sonen gifte sig men dog året efter. Den 15 juli 1926 gick Greta bort på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom. Några år senare sålde Jonas hemmanet i Sörträsk till en dotterson åt sin avlidna hustru Greta. Själv bodde han dock kvar på gården. Han hade varit en duktig och driftig jordbrukare. Om man besökte ”n’Sörträsk-Jonk” hittade man honom med säkerhet i snickarverkstaden, särskilt på äldre dagar. Där ägnade han sig åt snickeri och laggning från tidig morgon till sen kväll. Jakt var också ett stort intresse för Söderberg. Han berättade gärna om sina jaktäventyr i yngre dagar. Vid 85 års ålder var Jonas fortfarande frisk och pigg, endast hörseln var något nedsatt. Han var verkligen en kärngubbe av den gamla stammen. 25 februari 1935 somnade han in i sitt hem, nästan 88 år ung.

Lova och James Forssell. Okänd fotograf. Privat bildsamling. James Engelbert Forsell föddes 16 oktober 1900 i Holmfors, Skellefteå i en stor syskonskara. Föräldrarna var Olof Anton Forsell och Maria Kristina Eriksson. I unga år fick han söka sig ut för att kunna försörja sig. Han ägnade sig bland annat åt flottningsarbete. 1924 erhöll han tjänst hos änkefru Stina Marklund i Svanström, Skellefteå, vars hemman han senare kom att överta.

1936 vigdes James med Stinas dotter Marta Lovisa "Lova" Marklund f. 1890-05-31 i Svanström. Makarna fick inga barn. Hennes far var Nils Larsson Marklund och modern som nämnt ovan. Makarna byggde sig en modern och fin gård med alla dåtidens bekvämligheter. Alltid gladlynta och gästfria träffade man makarna Forssell.

James var en stor person, både bildligt och bokstavligt. När han gjorde värnplikt vägde han 108 kg utan en tillstymmelse till fett på kroppen. Hans rygg var stor som en ladugårdsdörr och hans kroppskrafter var därefter. Hans kragmått var 48. Därför kunde han inte få tag på skjortor i rätt storlek i Skellefteå-trakten utan han var tvungen att beställa från en butik i Stockholm.

Som person var James munter och en stor humorist. Han var en bra historieberättare och snabb i repliken när det handlade om munhuggning. Hans fyndigheter var vida och välkända. Han tyckte om att berätta "historier", gärna lite grova på olika sätt. James var en känd och respekterad man i bygden. Han anlitades ofta som auktionist. James hade ett sinne för ekonomi och var jämförelsevis välbemedlad. Han var också rökare men det upphörde han med under en resa med häst och vagn till Holmfors. Han skulle under färdens gång tända och njuta av en cigarett men han hade glömt tändstickorna hemma. Det gav honom tid och orsak att i stället börja fundera på rökningens ekonomi. James räknade ut hur mycket pengar han gjorde av med på det viset. När han hade kommit till bron över Grundforsbäcken (Bjurån) hade han tänkt klart. Han knölade ihop cigarettpaketet och tände aldrig mer en cigarett.

James skaffade sig också körkort. Hans första bil var en vinröd Volvo PV med utvändigt solskydd över vindrutan. Bilen använde han vid sina ärenden i trakterna. Han körde alltid 70 kilometer i timmen, för han hade räknat ut att man kom längst per volymenhet bränsle om man höll den farten. Därför gjorde han det. Till saken hör att han körde 70 km/h överallt där han for fram. Det funkade nog genom byarna men det blev omedelbart värre när han skulle köra genom staden, Skellefteå. En person som blivit ögonvittne till James framfart, när han vid ett tillfälle kom körande längs E4 söderifrån och skulle svänga in på Kanalgatan, kunde tala om att den bredaxlade föraren från Svanström hade lämnat ett trafikkaos bakom sig. Bilförare som var rädda om sina fordon fick helt sonika akta sig och lämna företräde. James fortsatte dock obekymrad sin färd körandes 70 kilometer i timmen …

James hade alltid mycket kontanter på sig under sina resor, som han förklarade med att han inte ville vara utan pengar om han fick tillfälle att göra en bra affär. Någon lär en gång ha påpekat det riskfyllda i att traska runt med så mycket pengar av hänsyn till risken att bli rånad. Den som kände James slog dock direkt bort all oro för det och menade att den rånaren fort skulle avvänjas med sitt hyss om han hamnade i James armar.  

Vid sidan om jord- och skogsbruket ägnade sig James åt slakteriyrket. Han var dessutom mycket intresserad av hästar och ägde hingsten AB Bottne. Han tillhörde hästpremieringsnämnden som bedömde och premierade bra bruksdjur till nytta för aveln med nordsvenska hästar. Hela livet hade James varit frisk med bibehållen ungdomlighet och arbetskapacitet.

"Lova", som Lovisa kallades, var kristligt intresserad och förutom det var hemmet hennes stora intresse. De sista åren av sitt liv var hon sjuk. Hon avled på Skellefteå lasarett 15 november 1971, 81 år gammal.

Efter Lovas död gifte James om sig 1976 med änkan Dagmar Maria Anetty Lundberg född Forsell från Bjurån, Skellefteå. Hon var född 2 oktober 1903 och hade tidigare varit gift med min mormors morbror Karl Lundberg i Bjurliden. I samband med sitt andra äktenskap flyttade James till Bjurliden men han ägde gården i Svanström fram till sin bortgång. Han lämnade jordelivet hastigt den 2 september 1979, 78 år.

Vilhelmina och Johan Bexelius. Okänd fotograf. Bild från Lövångers hembygdsförening. Johan Bexelius (vars farfar med samma namn var komminister i Lövånger) föddes 13 september 1858 i Mångbyn, Lövånger som son till handlaren Henrik Bexelius, bördig från nämnda by och hans maka Clara Åman, barnfödd i Innervik, Skellefteå socken. Johan var barn nummer tre i en syskonskara på tio.

Som äldste sonen var det naturligt enligt dåtidens sed, att Johan övertog gården efter sina föräldrar. Modern Clara dog 1881. Johan tog över handelsrörelsen cirka 1894 efter sin fader.

1902 gifte sig Johan med telegrafisten Josefina Vilhelmina "Mina" Nordsvan född 1859-09-21 i Piteå landsförsamling, dotter till skepparen Michael Nordsvan och hans hustru Josefina Johansdotter Dahlberg. "Mina" var äldst av åtta syskon.

Några tillbakablickar i Vilhelminas liv:

Hon avlade telegrafistexamen 1879. Under de närmast efterföljande åren hade hon tjänst vid telegrafstationerna i Piteå, Töre och Kalix. 1883 dog fadern. 1883-1885 sommarvikarierade "Mina" som telegrafist vid telegrafstationen i Lövånger. 1885 flyttade modern och alla barnen till Piteå stad. 1888 fick Mina fast tjänst som telegrafist vid stationen i Sikeå, Bygdeå. Hon innehade den tjänsten till år 1894 när hon lämnade för flytt till Kalix men redan året efter återvände hon till Sikeå. Där stannade hon till 1902 när hon ingick äktenskap med Johan Bexelius. Makarna fick inga egna barn men de tog hand om en fosterflicka vid namn RUT Amalia Hägglund född 1917-10-25 i Svarttjärn, Lövånger, dotter till soldat KARL Adrian Munter Hägglund och hans maka Eva Kristina Bergmark. Rut kom till makarna Bexelius vid tre års ålder och stannade där fram till år 1940.

"Mina" var särskilt avhållen som telegrafist av allmänheten för sitt alltid trevliga och hjälpsamma sätt. Ett fint bevis på denna uppskattning tog hon emot när hon lämnade Sikeå, i form av en textad tacksamhetsadress från Bygdeå kommun och dess invånare.

Efter att fru Nordsvan hade slutat sitt jobb som telegrafist var hon värdinna i det gäsBexeliusgården i Mångbyn före 1921. Okänd fotograf. Privat bildsamling. tvänliga Bexeliuska hemmet i Mångbyn, som hon skötte väldigt bra. Hon var en fin person, varmhjärtad och sympatisk. Ett av hennes stora intressen var missionen, för den offrade hon både tid och omtanke. "Mina" var även medlem i Mångbyn-Broänges syförening. "Mina" Bexelius avled 10 januari 1935 av lunginflammation. Hon hade många vänner som ärligt deltog i sorgen efter henne. Mycket folk följde henne till den sista vilan. Hennes närmast efterlevande var maken Johan Bexelius, fosterdottern Rut och två systrar.

Maken Johan "Janne" Bexelius var som tidigare nämnts handlare. Han innehade också flertalet olika förtroendeuppdrag. Under flera års tid var han bland annat kommunalstämmans och vägstyrelsens ordförande i Lövånger. Dessutom var han landstingsman, där han representerade högerpartiet. Han var även föreståndare för mejeriet i Mångbyn och han var den som låg bakom kvalitetsstämpeln "W" på Västerbottensosten.

Större delen av sin tid ägnade han dock åt sin egen affärsrörelse. Först som ensam ägare av firman och de sista åren tillsammans med Claes Sjöstedt under firmanamnet Bexelius & Sjöstedt. När Sjöstedt flyttade med sin familj till Umeå 1933 avvecklades affärsverksamheten.                                                                                                                                                                                                    

Johan Bexelius tillhördeHerrgårdssalongen, Bexeliusgården i Mångbyn. Augusta Nordsvan i fåtöljen. Okänd fotograf. Bild från Lövångers hembydsförening. sedan 1918 Odd Fellow-logen nr. 61 Karlavagnen i Skellefteå. Som person var han aktad och redbar. 80 år fyllda var han fortfarande kry för sin ålder. Han somnade in vid 82 års ålder 24 september 1940. Närmast sörjande var fosterdottern Rut, brodern ingenjören Henrik Bexelius den yngre i Stockholm samt syskonbarn.                             

Efter Johans död övertogs gården av Röda Korset som byggde om den till vilohem för trötta husmödrar som där fick vila ut i två veckor. När brandinspektionen dömde ut byggnaden avvecklades verksamheten och fastigheten såldes. 

Adele och Enar Rönnkvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Enar Rönnkvist föddes 16 maj 1910 i Renfors, Burträsk som son till Jonas Anton Rönnkvist, uppvuxen i Renfors och hans hustru Sofia Margareta Olofsson, barnfödd i Svarttjärn, Lövånger.
Enar, som var min farmors kusin, växte upp i en stor syskonskara. Han och yngsta brodern Arvid delade på sina föräldrars jordbruk. Arvid behöll den ursprungliga delen av hemmanet. Enar byggde upp en gård lite längre österut. I juni 1932 vigdes han med Emma Adelina "Adele" Widmark född 5 september 1910 i Gummarksnoret, Skellefteå. Hon var tvilling och dotter till Olof Tyko Widmark, härstammande från Gummark samt hans hustru Alma Fredrika Hedström, barnfödd i Ragvaldsträsk. Adele samt hennes tvillingsyster Astrid var näst äldst av sex syskon.

Enar och Adele fostrade fyra barn, en dotter plus tre söner. De drev jordbruket fram till 1954 när gården såldes och familjen flyttade till Sörböle, Skellefteå. Där fick Enar jobb som byggnadssnickare vid Alfred Boström Byggnads AB, Morön. Enars största fritidsintresse var laxfiske. Han var känd som en duktig arbetare.

Adele var en hemmets kvinna, timid och försynt. Hon tyckte om att koppla av med ett handarbete. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 17 augusti 1987, 76 år gammal. Enar bodde efter makans bortgång på servicehuset Brogården i Skellefteå. Han gick bort 8 mars 1999, 88 år ung.

Axel Ollikainen 1934. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Axel Ollikainen föddes 1904-12-09 i Jokkmokks församling men växte upp i Arvidsjaur och Malmberget. Han föddes som utomäktenskaplig son till arbeterskan Magdalena Albertina Jakobsdotter, barnfödd i Hedberg, Arvidsjaur. 27 december 1911 vigdes modern Albertina med finske undersåten Risto Ollikainen från Soini i Österbotten (Finland). Makarna slog sig ner i Malmberget. Risto arbetade i gruvan. I äktenskapet föddes fyra barn. Magdalena Albertina hade sedan tidigare tre barn, födda före äktenskapet, ett av dessa var ovannämnda Karl Axel.

Genom uppmuntran från sin konfirmationspräst började Axel att studera, både privat och på Fjellstedtska skolan i Uppsala, allt under stora uppoffringar. 1928 tog han studenten. Samma år träffade han en Uppsalatjej, Gerd, som kom att bli hans hustru under 67 år.

Efter studier och avlagda examina prästvigdes Axel i Uppsala domkyrka 29 maj 1932 för tjänstgöring inom Luleå stift. Han blev stiftet trogen under hela sin aktiva tid. Första förordnandet gällde tjänsten som pastorsadjunkt i Bureå. Efter sex månader blev han ständig adjunkt. 1933-09-18 vigdes han med Gerd Birgitta Andersson född 1910-07-31 i Uppsala. Hon var dotter till polisman Arvid Andersson och hans hustru Gerda född Ströberg. I september 1934 valdes Axel till komminister i Fällfors varför makarna flyttade dit. I Fällfors föddes också Axel och Gerds enda barn, en dotter. Nästa förordnande för Axel var tjänsten som komminister i Nederluleå. Den tillträdde han 1937.

Åren 1941-1947 var Axel sjukhuspräst vid Sandträsks sanatorium samt militärpastor 1942-1947 vid F21 i Luleå. Med stor majoritet blev Ollikainen vald till kyrkoherde i Bureå, en tjänst han tillträdde 1/2 1947. Samma år blev han också ledamot av barnavårdsnämnden och ungdomsrådet i Bureå. Inspektör vid Bureå realskola från 1952 var han också. Ledamot av lönenämnden 1950-1955. Ordförande i kyrkofullmäktige från 1956. Dessutom var Axel timlärare i kristendom och musik vid Bureå realskola från dess start 1947, sedermera tidvis i högstadiet fram till mitten av 1960-talet.

Axel Ollikainen var musikalisk. Som ung var han med i sångsällskapet OD i Uppsala. Han startade och ledde körer, spelade fiol i Skellefteå musiksällskap (han även var deras vice ordförande). Vidare var Axel ordförande i Luleå stifts södra kyrkosångarförbund, ledamot av svenska kyrkosångarförbundets centralråd samt ledare för kyrkokören. Under sin tid i Fällfors var han ordförande i skolråd, kyrkoråd och kyrkofullmäktige.

Axel var en bra predikant och lärare. Han höll sig uppdaterad med aktuell facklitteratur och var dessutom skönlitterärt bevandrad. Han var en rakryggad herre i ordets fulla bemärkelse, allmänt omtyckt och respekterad. Han ställde krav både på sig själv och på sin omgivning. I över 20 år tjänstgjorde Axel som kyrkoherde i Bureå församling. Han lärde känna sina församlingsbor väl och var alltid villig att hjälpa när så behövdes. 1948 vigde han mina farföräldrar till äkta makar.

På 1950-talet var skolan fortfarande under kyrkans översyn. Axel besökte vid ett tillfälle skolan i Holmsvattnet, Bureå. Undervisningen var då förlagd i lilla salen. Lärarinnan Henny Wiklund var märkbart nervös. Plötsligt reste sig Axel från sin plats i salen, gick mot fönstret i den södra delen av rummet, tittade ut och sa: "Ja detta berg är det högsta i Bureå församling!"

1/10 1970 slutade Axel Ollikainen sin tjänstgöring som kyrkoherde i Bureå församling. Han avgick samtidigt med pension och flyttade till Uppsala. Axel Ollikainen hade en spänst som många yngre kunde avundas honom. Axels svärson Martin Lönnebo, nyligen bortgången, blev liksom sin svärfar präst. Axel somnade in 19 januari 2001 i Linköping, 96 år ung och hans hustru Gerd gick bort 13/7 2003, 92 år fyllda.

Gideon och Altea Lövmark. Fotograf: Ebba Lagergren, Jörn. Privat bildsamling.I byn Stensträsk inom Jörns socken föddes den 28 maj 1892 en pojke. Vid dopet fick han namnet Johan Gideon. Föräldrarna var Johan Anton Lövmark och hans hustru Anna Kristina Andersdotter. Gideon var barn nummer tre i en syskonskara på åtta.

Gideon, som var den äldste sonen i familjen, fick redan tidigt hjälpa till i föräldrahemmet eftersom faderns hälsa inte var den bästa. Tillsammans med en broder övertog han föräldrahemmanet i Stensträsk. När järnvägen drogs förbi byn 1925 tog han anställning åt SJ och arbetade sommartid som järnvägsarbetare vid sidan av det egna jordbruket. Han var med då inlandsbanan byggdes och fortsatte vid banavdelningen tills dess att han avgick med pension.

1925 gifte han sig också med Altea Katarina Berglund född 24/7 1901 i Ulriksberg, Jörn som barn nummer tre av sju till Jonas Oskar Berglund och hans maka Katarina Lovisa Berglund. 1908 flyttade dock familjen till Snorum där Altea tillbringade resten av sin uppväxt. I unga år fick hon lära sig att sköta både hem och ladugård. Gideon och Altea fostrade sex barn i hemmet.

Gideon Lövmark hade en hälsa som få. Vid 75 års ålder (1967) drev han fortfarande jordbruk i full skala, dock kreaturslöst sedan 1964. Ett år tidigare hade han dessutom utökat hemmanet genom att överta den del av fädernehemmanet som hade ägts av en bror till honom. Trots sin ålder var han fortfarande alert och fullt arbetsför. Han hade genom åren provat på ett flertal olika yrken. Förutom jordbruks- och järnvägsarbete hade han ägnat sig åt skogskörslor, kolning samt skogsavverkning.

Som person var Gideon gladlynt och trevlig, varför han hade gjort sig omtyckt av alla han kommit i kontakt med. 1971 flyttade Gideon och Altea till Skellefteå. Gideon gick bort 4 september 1976 på Skellefteå lasarett efter en kort tids sjukdom.

Tack vare sin fryntliga och gemytliga personlighet hade Altea skaffat sig många vänner. Hon somnade in på Dammens servicehus i Skellefteå 8 juli 1991.

Familjen Marklund, Bjurliden. I mitten sitter Gustaf och Stina-Lisa. Till höger om dem sitter dottern Margareta. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Min mormors mormors far Gustaf Fredriksson Marklund föddes 1 februari 1843 i Bjurliden utanför nuvarande Boliden som yngst i en syskonskara på sex barn till bonden Fredrik Johansson, barnfödd i Fällfors och hans hustru Maja Greta Johansdotter, bördig från Gummark. I samband med att Gustaf gifte sig 7 januari 1866 med Stina-Lisa Larsdotter övertog han också en del av föräldrahemmet i Bjurliden. Stina-Lisa var dotter till Lars "Penslar-Lasse" Larsson, född i Torrbergsliden, Burträsk och hans hustru, mångsysslerskan Greta-Stina Olofsdotter Rosengren, bördig från Innervik, Skellefteå. Stina-Lisa föddes 7 juli 1839 i Bjursele, Norsjö. Hennes far dog när hon var fyra år gammal. Det berättas att Lars som kallades för "Penslar-Lasse" eftersom han var målare, hade en förkärlek till sprit och att den också ändade hans liv. Modern var tvungen att ta tjänst som piga och efter några år träffade hon sin andre make, Jonas Persson, allmänt kallad "Jon-Pers". De bodde i en liten stuga på en plats som i folkmun kallas för "Rajmirbränne", nära nuvarande Kankbergsgruvan, inte så långt från Bjurvattnet. Marken tillhörde Bjurvattnets byamän. 

1856 erhöll Stina-Lisa tjänst som piga i Gillervattnet hos Per Persson (bror till Jon-Pers) och hans hustru Greta Fredrika Fredriksdotter (syster till Stina-Lisas blivande make Gustaf Fredriksson) samt deras familj. Där blev hon kvar i ett år innan hon vände hem till Bjurvattnet igen och tjänade som piga hos en familj där. 1862 blev hon piga på nytt hos tidigare nämnda familj i Gillervattnet. Där stannade hon tills hon gifte sig med Gustaf fyra år senare.

Gustaf och Stina-Lisa blev föräldrar till tio barn, där min mormors mormor Margareta var äldst i barnaskaran.1890 tog Gustaf efternamnet Marklund. På våren 1894 såldes hemmanet i Bjurliden till två av sönerna, Olof och Gustaf som delade på detsamma. Den relativa välgång som familjen från början hade haft, upphörde när Marklund tvingades att ansöka om personlig konkurs. På hösten 1894 hölls konkursförhandlingarna i Skellefteå tingslags häradsrätt. Även Stina-Lisas guldsmycken, däribland vigselringarna, såldes på auktionen. Dessa ropades in av en förstående man från Nyholm som gav henne dem tillbaka. Gustaf och Stina-Lisa kunde bo kvar på gården. Det var dock inte slut på motgångar för makarna. Den obeveklige liemannen kom och tog tre av deras barn ifrån dem. 

Gustaf var en mångsysslare, en allt-i-allo. Han var händig och kunde utföra alltifrån murningsarbMargaretas hus. Notera den vridna skorstenen. Okänd fotograf. Privat bildsamling.eten till att snickra. Gustaf och Stina-Lisas äldsta barn, dottern Margareta bodde med sin familj i en av de äldsta gårdarna i Bjurliden. I Margaretas mangårdsbyggnad fanns en skorsten som inte fungerade som den skulle. Röken ville inte dra ut på vanligt sätt, det var ständiga problem. Gustaf kom då på idén att göra ett experiment. Han rev ner den befintliga skorstenen till vattentaket och murade upp den nya i spiral. Detta utförande lyckades och röken sögs ut genom skorstenen. Guldmalm hittades ju på Margaretas mark på 1920-talet och i samband med detta blev hennes hem ett mål för många att besöka. De flesta besökare fastnade för den spiralformade skorstenen (den enda av denna typ som är känd) och undrade av vilken anledning den var murad på detta sätt. I tidningar skrevs det att förklaringen till det sällsynta utförandet var vidskepelse, att hindra onda andar från att komma in i huset. Troligtvis en reporters påhitt för att få det att låta intressant. Orsaken till att inte muren fungerade från början påstods vara att en vattenåder gick fram mitt under murstocken och att den tydligen hade viss dragningskraft på röken. Det kanske också var vidskepelse, jag vet inte. Stugan med den vridna skorstenen finns kvar än i dag. Den står vid Sidtjärnen i Boliden. 

Stina-Lisa insjuknade och avled måndagen 3 januari 1916 kl. 01:00. Det var fyra dagar före hon och maken skulle ha firat guldbröllop efter 50 års äktenskap. Hon sörjdes av den stora barnaskaran, barnens familjer samt en stor krets vänner. Gustaf levde längre än sin hustru. Han tvingades att följa sin äldsta dotter Margareta till graven när han var 88 år gammal, 1931. De sista 15 åren var han blind på grund av katarakt, grå starr. Med tiden blev han mycket lomhörd. På sin höjd hörde han om man skrek honom i öronen. Trots sina funktionshinder var han lugn och höll humöret uppe. Han klagade aldrig utan alla sorger och prövningar bar han med jämnmod i medvetande om att det varit Guds vilja och en del av Guds märkliga fostran. Gustaf var skröplig och mager. Han var en sympatisk och godhjärtad människa. När Gustaf fyllde 90 år 1 februari 1933, hade alla hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn, samt en del andra inbjudna, ett 50-tal personer samlats i hans hem för att gratulera honom. Han var aktad av sina grannar och av alla han kommit i kontakt med. Marklund blev sjuk och behövde sakkunnig vård. Han togs därför in på Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå där han bodde sista månaden av sitt liv och vårdades av en sondotter. Den 24 april 1933 somnade han in, drygt 90 år ung.

Johan och Evelina Lindfors. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Johan Gotthard J. G. Lindfors föddes 1889-10-30 i Rörträsk, Jörn som son till Lars Johan Lindfors och hans hustru Ida Lovisa Olofsdotter. J.G. var barn nummer tre i en syskonskara på nio. När han var sex år gammal flyttade familjen till Klöverberg.

20 år gammal 1909 erhöll J. G. tjänst som dräng hos bonden Karl Georg Markgren i Källbomark, Byske. I juni 1913 återvände Johan till Jörn. 1917, under brinnande världskrig, gifte han sig med Evelina "Lina" Kristina Vestermark född 1887-10-31 i Hebbersliden, Skellefteå, dotter till Olof Olofsson Vestermark och hans maka Emma Kristina Falkman. Precis som Johan hade Evelina åtta syskon.

Johan och Evelina bodde de första åren som gifta i Klöverberg med undantag för tre månaders vistelse i Lindå. Under denna tid föddes deras två äldsta barn. 1920 bosatte sig familjen i Porjus, Norrbotten. Där utökades familjen med ytterligare två telningar. 1926 vände familjen tillbaka till Jörns socken. De bosatte sig i Jörns samhälle.

1963 flyttade Johan och "Lina" till Furugården i Jörn. När hälsan började att tryta för honom togs han in på sjukhemmet där han också avled söndagen 27 augusti 1967.

I sina krafts dagar var Johan en driftig man. Han hade provat på lite av varje. Han var gruvarbetare i Kiruna, anläggningsarbetare i Porjus men även rallare, då bandelen Jörn-Arvidsjaur byggdes. De sista åren fram till 70-årsåldern, var han verksam som resande försäljare. Med sin cykel och väska besökte han stora delar av Västerbotten. J. G. Lindfors kännetecknades av ett glatt lynne. Närmast sörjande vid hans dödsbädd var hans maka samt de fyra barnen. Evelina bodde också den sista tiden av sitt liv på sjukhemmet i Jörn. Där somnade hon in fredagen 9 oktober 1970.

Gerda och Algot Lindberg 1947. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Johan Algot Lindberg föddes 1897-05-11 i Loberg, Skellefteå som son till Johan August Lindberg, bördig från Jörns socken och hans hustru Brita Amanda Nygren, barnfödd i Åsen, Norsjö. Algot var näst äldst av tretton syskon.
Algot gifte sig första gången för 100 år sedan (1923) med Emma Karolina Bergvall f. 1896-07-23 i Forsberget, Skellefteå, dotter till Lars Anton Bergvall, bördig från Norsjö socken och hans hustru Kristina Margreta Jonsdotter, härstammande från Nyholm, Skellefteå. Emma hade tio syskon.
De första tre åren efter vigseln bodde Algot och Emma i Fallet, Skellefteå. Där föddes också deras son Allan Valdemar 1925, han dog dock efter fem dagar. 1926 flyttade Algot och Emma till Boliden där Algot hade erhållit anställning som gruvbyggare. Inom fyra år föddes tre barn i familjen, två söner och en dotter.
29 maj 1942 drabbades familjen av en stor sorg. Mor Emma avled på Skellefteå lasarett i sviterna av bröstcancer. Äldste sonen i familjen, Assar, var sjuk i tuberkulos och vårdades på Hällnäs sanatorium. Där somnade han också in 17 oktober 1946, 17 år och 11 månader gammal.
Året efter gifte Algot om sig med Gerda Kristina Dahlberg född 1919-02-11 i Tällberget, Fällfors, dotter till tjänarinnan Selma Kristina Dahlberg, barnfödd i Byske socken och Anders Brännström i Brännkläppen. Gerda bodde dock under uppväxten på olika ställen, bl. a. i Brännkläppen, Segerlund och Norrlångträsk. I Algot och Gerdas äktenskap föddes en son. Gerda hade före giftermålet fått en son tillsammans med Karl Viktor Boström, en kusin till min farmor. Den sonen blev senare bortadopterad.
Algots dotter från första äktenskapet, Elvy, gick bort 29 år gammal 10/9 1960 när hon vistades på Skellefteå lasarett. Hon var då gift och efterlämnade make samt två minderåriga barn. Av Algots totalt fem barn återstod nu endast två stycken.
Själv avled Algot 1968-06-05 på Hällnäs sanatorium utanför Vindeln. Gerda levde till 4 januari 2008, hon bodde på Anderstorg i Skellefteå vid sin bortgång. Hon var en humoristisk person som älskade att sjunga.

Olga Dahl och Reinhold Andersson 1919. Fotograf: Albert Nordén, Lövånger. Privat bildsamling.Reinhold Andreas Andersson kom till världen 10 februari 1891 i Istermyrliden inom Skellefteå socken. Han var äldst av sju syskon till föräldrarna Gustaf Reinhold Andersson, barnfödd i Istermyrliden och hans hustru Maria Elisabet Björk, uppvuxen i Svarttjärn, Lövånger. Som tolvåring blev Reinhold moderlös, varför han tidigt fick bidra till familjens försörjning.

1916 flyttade Reinhold till Jukkasjärvi församling. Han arbetade i Tuolluvaaragruvan under tre års tid. Hans kärlek till hembygden var dock stor, vilket gjorde att han återvände hem 1919 och gifte sig samma år. Sin hustru hittade han i Brattjärn, Lövånger. Soldatdottern Olga Margareta Dahl född 1897-12-05. Hon växte upp i Bissjön, Lövånger, dotter till fältjägare Anders Persson Dahl, barnfödd i nämnda by och hans hustru Sofia Evelina Olofsdotter, härstammande från Vallen, Lövånger. Under sin uppväxt bodde Olga i Bissjön i Lövångers socken, Holmsvattnet i Skellefteå socken, Brattlund inom Burträsks dito samt i Brattjärn som tidigare nämnts.

Olga och Reinholds äktenskap blev dock inte långvarigt. De bosatte sig i Bureå. Där föddes deras son 13 mars 1920. Den 24 november samma år dog Olga av tuberkulos i magen. Hon efterlämnade make och en åtta månader gammal son. Efter Olgas död flyttade Reinhold och sonen till hennes föräldrar i Brattjärn. Fem år senare, sommaren 1926, gifte Reinhold om sig med Hildina Magdalena "Magda" Persson född 1895-08-15 i Arvidsjaur men boende i Bureå vid vigseln. Hon hade med sig två barn in i boet från ett tidigare äktenskap. I september 1926 flyttade Reinhold och Magda med barnen till Bureå. De fick fyra gemensamma barn. Familjen bodde på en gård vid Skärvägen i Bureå.

Reinhold hade provat på att syssla med lite av varje. Gruvarbete har tidigare nämnts som en av hans sysslor men Andersson arbetade senare i livet på brädgården vid Bure AB fram till sin pensionering. Han var känd som en duktig och arbetsam människa. Stilla, tyst och försynt vandrade han sin väg genom livet. Han tog dagen som den kom och var hjälpsam mot alla som behövde ett handtag. Tack vare dessa egenskaper var han allmänt omtyckt i sin omgivning. Andersson innehade en positiv livssyn. Trots motgångar och umbäranden hade han en tro på att allting skulle ordna sig.

Hustrun "Magda" somnade in 10 mars 1956, då blev Reinhold åter ensam. Den sista tiden av sitt liv tillbringade Reinhold på Bureå sjukstuga. Han togs in där för vård tisdagen 11 december 1962. På lördagen samma vecka, dvs. den 15 december var han död.

Samuel och Matilda Andersson troligtvis med sonen Sigurd. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Samuel Andersson föddes 2 september 1871 i Ljusvattnet, Burträsk som son till Anders Andersson och hans hustru Eva Maria Samuelsdotter. Samuel var barn nummer fem av sju. Han var 12 år när fadern Anders vid laga skiftet 1883 flyttade längre söderut i byn och slog ned sina bopålar. 17 år gammal köpte Samuel hälften av detta hemman och senare den andra halvan.
1903 gifte sig Samuel med Matilda Sofia Pettersson född 1873-05-28 i Ljusvattnet, dotter till Per Gustaf Larsson och hans maka Margareta Elisabet Burlin. Matilda var barn nummer fyra av sju. I Samuel och Matildas äktenskap föddes fyra barn, en son samt tre döttrar. I sina krafts dagar var Samuel en skicklig jordbrukare som genom oförtrutet arbete skaffade sig en god ekonomi. Han tillhörde den stillsamma skaran i landet som aldrig på något sätt ville lysa utåt eller dra till sig uppmärksamhet. För sin familj och för sitt hem var han alltiallo, han strävade för dem så länge krafterna medgav. Under en lång tid av sitt liv drogs han med olika kroppsliga åkommor men allt detta bar han med imponerande tålamod.
Samuel och Matilda överlämnade senare hemmanet till två av barnen. Under en resa till kyrkan i Burträsk ådrog sig Samuel en förkylning. Andra sjukdomar tillstötte och hans liv stod inte att rädda. En månad senare gick han bort, den 27 november 1942. Samuel var en hederlig man som efterlämnade ett ljust och vackert minne.
I sin ungdom arbetade Matilda som piga i hembyn och en tid på mejeriet i Skråmträsk. Efter giftermålet med Samuel blev hon bondmora och skötte hemmet på ett omsorgsfullt sätt. Hon var inte rädd för att ta i, även på karlsidan. Efter att Matilda hade blivit änka hushållade hon hos sonen Sigurd. I november 1951 råkade hon falla och bryta lårbenshalsen. Sedan dess var hon invalid. Från och med hösten 1954 hade de fyra barnen växelvis vakat över henne timme för timme. I maj 1956 fick hon plats på kronikerhemmet i Hällnäs. Där slutade hon också sina dagar den 22 juni samma år. Hon efterlämnade minnet av en lugn och blid kvinna som i ordets rätta bemärkelse varit en hemmets goda fe

Johan och Hulda Boström. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Johan "Janne" Algot Boström föddes 20 juli 1895 i Långviken, Skellefteå socken som barn nummer tre av åtta till Nils Johan Boström, barnfödd i Långviken och hans hustru Anna Margareta Forsman, härstammande från Falmarksforsen.
"Janne" gifte sig 1923 med Hulda Karolina Löfgren född 1889-06-03 i Renbergsvattnet, Burträsk, dotter till Per Anton Löfgren och hans hustru Klara Matilda Gustafsdotter, båda härstammande från Burträsk socken. Redan året efter Hulda föddes, flyttade familjen bestående av föräldrar samt åtta barn till krononybygget Nyborg utanför Långviken i Skellefteå socken. 1912 uppförde P. A. Löfgren ett bostadshus i Långviken vilket skulle bli pensionärsbostad för honom och hustrun. Dit flyttade de tillsammans med några av barnen som fortfarande bodde hemma vid denna tid.
1908, vid 19 års ålder, erhöll Hulda tjänst som piga hos Lars Anton Fahlgren med familj på Sörböle, Skellefteå. 1911-1915 tjänstgjorde hon hos Jonas Leonard Degerman med familj på Sunnanå, Skellefteå socken. Från 1915 fram till giftermålet med "Janne" arbetade Hulda som piga i Bureå hos hemmansägarna Johan Ferdinand Bergström och Gustaf Emil Holmström.
Efter ingånget äktenskap övertog "Janne" och Hulda hennes föräldrars gård i Långviken. Där fostrades makarnas fyra pojkar. Familjen bodde kvar på gården fram till 1938 när de flyttade till ett hemman längre österut i byn. På gården fanns en mindre ladugård som inhyste några kor.
Förutom det lilla jordbruket arbetade "Janne" under många år vid sågen i Bureå men tvingades att sluta när depressionen gjorde sitt intåg. Han var mångsidig och var verksam som montör samt maskinkörare vid Kemiska tvätten med mera. För byn ställde han upp bl.a. som ordförande i bönhusföreningen i flera års tid.
"Janne" erhöll 1951 anställning vid Rönnskärsverken där han arbetade som elektriker. I samband med detta lämnade han och Hulda Långviken. De bosatte sig i Norra Hedensbyn, Skellefteå. 1960 avgick Johan med pension och slutade sitt arbete vid Rönnskärsverken. Liksom sin hustru var "Janne" väl insatt i Bibelns ord. Makarna Boström flyttade 1964 till Morön, Skellefteå.
Tidigt 1970-tal flyttade Johan och Hulda till Klockarhöjdens äldreboende i Skellefteå. Som person var "Janne" glad och gemytlig. Han hade också ett sinne för humor. Johan somnade in 22 april 1982, 86 år ung. Huldas stora intresse var hemmet och familjen. Precis som "Janne" var hon kristligt intresserad och medlem inom EFS. Under tiden i Långviken var hon aktiv i byns syförening. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 24/3 1983, 93 år ung.

Jonas och Helena Skog. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Jonas Anton Skog föddes 1881-08-05 i Ljusvattnet, Burträsk som son till pigan Maria Eufrosyna Skog. 1893 kom Jonas Anton till Brönstjärn. Han blev fosterbarn där hos Johan Gustaf Andersson med hustru. Under uppväxtåren lärde sig Jonas Anton till skomakare.

1905 flyttade Jonas Anton till Degernäs, Burträsk. Han gifte sig samma år med Helena Amalia Stenlund född 20/5 1886 i Lillblåbergsliden, dotter till Nils Petter Stenlund och hans maka Anna Amalia Renman. Helena var barn nummer tre i en syskonskara på tio. Från fyra års ålder växte hon upp i Degernäs dit hon flyttat med sina föräldrar och syskon. Jonas Anton och Helena bodde i fyra år efter vigseln i Degernäs. Där föddes också deras två äldsta barn, en son som levde i 14 dagar samt en dotter. 1909 flyttade familjen till Ljusvattnet. Ytterligare tio barn fostrades i hemmet.

Familjen blev arrendatorer i Sittuträsk 1917, ett ensamställe mitt i skogen utan farbar väg, sex km söder om Ljusvattnet. 1938 köpte Jonas och Helena ett hemman i Hedbacka, Burträsk. De bosatte sig där med tillsammans med fyra av barnen. I mitten av 1940-talet flyttade Jonas och Helena till Åbyn, Burträsk.

Jonas var begåvad med en strålande ljus optimism. Det lär vara ett fåtal personer som av naturen utrustats med en sådan orubblig livsenergi. Hans livsgärning var mödornas dag från början till slut. Man måste se upp till honom som kunde reda sig bland den stora barnaskaran, ett helt dussin. Han var också en rejäl make, familjefar och en uppskattad granne. Jonas Anton dog 30 januari 1954.

Helena var en energisk och duktig husmor. Redan från barnsben var hon van vid vedermödor. Hon kämpade sig fram med en avsikt att hålla hemmet rent och snyggt. Helena somnade in i hemmet i Åbyn 4 juni 1954. Hon var sjuk de sista fem åren av sitt liv och drabbades av en hjärnblödning. Vid hennes bortgång levde åtta av de tolv barnen.

Frans och Ebba Widmark med familj. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Frans Oskar Widmark föddes 20 november 1877 i Tarsmyran inom Skellefteå socken som son till Johan Olofsson Widmark, härstammande från nämnda by och hans hustru Maja Lena Andersdotter Bjurman, barnfödd i Drängsmark men uppvuxen i Bodan, Ersmark samt Bjurån i Skellefteå socken. Frans hade fem bröder.

Som 15-åring sysslade Frans med timmerhuggning och flottningsarbete. Från och med år 1901 arbetade han som rallare vid den under uppbyggnad varande Riksgränsbanan. Fem år senare erhöll han anställning vid SJ:s maskinavdelning på stationen Riksgränsen. I samband med detta flyttade han till Kiruna. Där gifte han sig 1908 med min mormors mors tremänning Ebba Maria Stenberg f. 1888-09-25 i Bjurström, Skellefteå socken, dotter till skomakare Per Stenberg, bördig från "Rajmirbränne", Skellefteå socken och hans maka Sara Magdalena Andersdotter, härstammande från Djupträsk, Jörn. Ebba hade sex syskon. Inom loppet av två år föddes två pojkar i deras hem. 1913 flyttade familjen till Norrböle, Skellefteå. Där utökades barnaskaran med en dotter och en son. 1916 bosatte sig Frans och Ebba med sina barn på Åsgatan 26 i Skellefteå. Efter flytten tillbaka till Skellefteå var Frans fortsatt anställd vid SJ. Familjen kompletterades med tiden och bestod sammanlagt av tio barn.

Frans var ideellt och religiöst intresserad. I Skellefteås föreläsningsförening och blåbandsförening var han en aktiv medlem. Dessutom arbetade han idogt inom stadens lokalsjukkassa. Som person var Frans sympatisk och försynt. Han hade skaffat sig en stor skara vänner. En stor sorg för honom och hustrun Ebba var när dottern Judit avled 1932 i sviterna av tuberkulos, blott 16 år. Sjäv somnade Frans in i sitt hem 30 maj 1939.

Ebbas stora intresse var barnen och deras studier. Med en exceptionellt vänlig försorg följde hon dem alla på de skilda levnadsbanor de valde. Hon var gladlynt och hjärtegod till hela sin personlighet, begåvad med ett utmärkt intellekt, vilket alla barnen ärvde. Fru Widmarks andra stora intresse var Svenska kyrkan och missionsverksamheten. Det måste ha glatt henne särskilt, att äldste sonen valde att bli en kyrkans tjänare.

Under sin sista levnadstid led Ebba av svagt hjärta och högt blodtryck. Hon rörde sig med viss möda, men det vänliga leendet lyste mot varje känd Skelleftebo hon mötte under sin vandring. Strax före sin bortgång togs hon in på Bureå sjukstuga där lunginflammation satte punkt för ett liv nära den Herre hon högt älskade och väl tjänade. Hon somnade in 25 oktober 1954. Närmast sörjande var de nio barnen, bland andra Göran Widmark tidigare tjänstgörande präst i Nilivaara, Harads och Pajala, senare sekreterare vid SKM, Germund Widmark, kamrer, gift med Laila Immonen, Gusten Widmark, arkivarie och ortnamnsforskare vid Uppsala universitet, gift med textilkonstnär Birgit "Bibbi" Lindgren, Sverker Widmark, tingsnotarie, gift med reklamtecknare Gabriella Hellström, Gunnel Widmark, folkskollärare, gift med chaufför Tore Enmark, Mait Widmark, socionom, gift med laborator Arvid Nilsson, Gunvor Widmark, handelsbiträde, gift med direktör Carl-Gustav Sandström.

Nils och Ackvelina Olofsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Nils Rickard Olofsson kom till världen 27 maj 1885. Han växte upp i Nyträsk, Jörn som yngst av sju syskon. Föräldrarna var bonden Olof Jonsson och hans hustru Klara Fredrika Karlsdotter. När Nils var ett halvår gammal avled hans far. Nils fick därför redan tidigt göra rätt för sig och skaffa föda till hemmet. Under en tid var han dräng hos sin äldre bror Jonas som övertog en del av föräldrahemmanet i Nyträsk. Nils fick slita ont många gånger men med sin okuvliga energi och driftighet gick det bra.
1915 vigdes Nils med min mormors mors tremänning Anna Ackvelina Jonsson född 27 december 1894 i Melsträsk, Jörn, dotter till Jonas Olofsson och hans maka Marta Fredrika Persdotter. Ackvelina var näst äldst av tio syskon. 1917 byggde Nils en egen gård i Nyträsk till sin familj. Där slog de sig ner och där växte deras tio barn upp. Ett av barnen levde endast i tolv dagar. Ett mindre jordbruk bedrevs på gården.
Nils var till sin läggning lugn och gladlynt. Humorn lyste i hans ögon. Han var omtyckt av alla som han hade kommit i beröring med och han gav gärna en hjälpande hand när så behövdes. De sista åren av hans liv sviktade hälsan. Trots detta kunde man se honom göra sina inköp inne i samhället (Jörn). Stillsamt ville han leva sitt liv och stillsamt somnade han in i sitt hem 20 februari 1958, 73 år gammal.
Som ung tjänade Ackvelina som piga, vilket ju var brukligt på den tiden. Efter att hon hade gift sig skötte hon hemmet och fostrade barnen samt hjälpte till med sysslorna på gården. Liksom sin make var hon god och glad. Gästfriheten var stor i det ”Olofssonska” hemmet. Alla som kom på besök blev väl mottagna av fru Olofsson. ”Lina”, som hon kallades, var djupt religiös. En stor sorg för henne var när hon tvingades att följa näst äldsta dottern till graven 1961. Samma år lämnade hon också hemmet i Nyträsk, nära Lundbacka och flyttade till yngste sonen Kurt i Stavaträsk. 70 år fyllda var hon fortfarande pigg och kry för sin ålder. Det var mest barnbarnen som då fick ta emot hennes omsorger. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 16 januari 1979, 84 år ung.

Andreas Lindström med sin trotjänarinna Linnéa Stoltz. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Mormors morbror Johan Andreas Lindström föddes 1896-12-12 i Bjurvattnet utanför nuvarande Boliden som yngst av tre syskon till snickaren Johannes Lindström och hans hustru Margareta Gustafsdotter. Fadern dog när Andreas var ett halvår gammal. Margareta gifte om sig efter makens död med Karl Lundberg från Nybo, Jörn. De bodde ett år i Gamla Falmark innan de 1902 köpte ett hemman i Bjurliden och bosatte sig där. Det var i samband med detta köp som Fågelmyran kom i Margareta och Karls ägo. Året efter dog Karl. På Fågelmyran hittades  guldmalm den 10 december 1924, vilket blev grunden till samhället Boliden. Andreas bodde kvar på gården och hjälpte sin mor med gårdens sysslor efter att hon hade blivit änka. 

Redan 1923 bodde det flera geologer hos Lundbergs i Bjurliden, bland annat två österrikare, Otto Meier och Fritz Kautsky. Den förstnämnde hade deltagit i första världskriget och hade mycket att berätta därifrån. Det var en del andra också. Enligt Andreas fanns det i detta gäng riktiga festprissar. De hade gjort upp med taxibilar i Skellefteå att varje lördag blev de hämtade och skjutsade till Skellefteå. Där festade de på Statt och kom hem på söndag eftermiddag.1923 gjordes inga malmfynd och sökandet upphörde under vintern.

1924 började mätningsarbetena igen. Många av Bjurlidenborna arbetade med detta. En 24-årig mätningsingenjör vid namn Tore Kättström kom då in i bilden. Andreas menade att om det var någon som skulle tillskrivas äran att gruvan verkligen hittades så var det Kättström. Han bodde i kammaren uppe hos Margareta Lundberg, Andreas mor. Andreas hade många minnen av honom.

Andreas berättade att Kättström en kväll kommit hem från dagens mätningsjobb i skogen, det var på hösten och det hade regnat hela dagen. Då satte sig Kättström ner på en stol och tittade på den vid det laget ganska slitna gröna rock han hade haft hela sommaren. ”Ja den här rocken börjar att vara sliten och ruggig men jag hade inte tänkt att byta rock förrän jag hittat malmen”, sa Kättström.

Centralgruppens emissionsaktiebolag (senare Bolidens gruvab), som finansierade malmletandet, började att ha en ganska ansträngd ekonomi. I slutet av augusti 1924 beslutade man därför att stoppa allt vidare malmletande.

Längst upp i bild syns det stora bostadshus som Andreas uppförde i början av 1930-talet. Till vänster om det syns sommarstugan byggd 1859, vilken ännu står kvar på platsen. Huset i mitten av bilden, där bodde Margareta samt Andreas och hans syskon. Huset kallas för Bolidengården och är sedan många år tillbaka flyttat till Boliden. Till höger i bild syns ladugården som ännu står kvar. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Det finns några olika versioner om hur det verkligen gick till när malmen hittades men här är en version. En afton kom Tore in till Andreas och sade att de fått order från Stockholm att avbryta allt letande efter malm. Då fattade Kättström ett beslut som kom att bli avgörande för hela gruvfyndigheten. Han frågade om Andreas kunde skaffa fram någon man till hjälp så skulle Andreas och den andre mannen hugga upp en sticklinje till. Då skulle Kättström på eget bevåg flytta borraggregatet dit och göra ytterligare ett borrhål.
Andreas vände sig till ”Valle” Brännström. Det var de två som högg upp sticklinjen över Fågelmyran. Där lät Kättström uppföra ett borrskjul och lät sina diamantborrare borra vidare. Det hela pågick i någon vecka och Kättström började att förstå att de hittat malm. De trodde att det var koppar, vilket var vad de hela tiden hade letat efter. Det bestämdes att några borrkärnor en viss dag skulle borras upp. Dessa skulle skickas till Stockholm för analys. Andreas hade fått order om att infinna sig i borrskjulet på en bestämd tidpunkt. Där skulle vara en representant för bolaget, en för bergmästarämbetet i Luleå och en för markägaren. Den sistnämnda blev alltså Andreas. Det var ju vinter när detta skedde. Andreas berättade att det blåste kallt i det glesa borrskjulet. Borrmaskinen krånglade flera gånger, man fick in vatten och lera i röret. Trots alla dessa missöden lyckades de att få upp några borrkärnor som skickades till Stockholm för analys. Resultatet blev ju en världssensation, det var ju inte bara koppar i analysdegeln utan även högprocentigt guld. Guldruschen kunde börja!

Gruvepoken börjar. Efter guldfyndet blev det alltmer liv och rörelse på Fågelmyran. Bolidengruvan uppstod. Någon riktig väg fram till gruvan fanns inte vid denna tid. Allt gods som kom med järnväg och lastades av vid järnvägsstationen i Finnforsfallet, hade Andreas tagit på sig att transportera med häst därifrån till gruvan. Transporten skedde då på en skogsväg som gick från Finnforsfallet över Bruträsk innanför Bjurlidensjön och till Fågelmyran där gruvan var. En dag skulle den första provisoriska gruvhissen anlända. Det var en begagnad sådan som bolaget köpt från en nedlagd gruva i mellansverige. Den kom i tre delar, med en vikt på cirka 1500 kg vardera. Andreas hade tagit hjälp av ytterligare två kuskar, Gunnar Lundström och Gustaf Gustafsson. Till en början gick allting bra men när ekipagen skulle passera Brubäcken hände följande: Gustafsson hade en häst som var ganska hetlevrad, hans lass fastnade mitt på bron över bäcken. Hästen ryckte till vilket gjorde att hela hissdelen gled av lasset och ner i Brubäcken. I första skedet blev Andreas och hans kamrater förstummade över vad som hänt. Det var bara att ta nya tag. De högg slanor och stack under hissdelen. De kopplade om hästarna så att alla tre hjälptes åt att dra hissdelen uppför den glidbana som slanorna utgjorde. Så småningom fick de upp allting på lasset igen och kunde fortsätta färden mot gruvan.

En undertröja i halvylle som Andreas har använt och som hans mor har tillverkat. Som synes är tröjan lappad och lagad flera gånger. Ett klädesplagg som förmodligen inte är så bekvämt. Foto: Anton Rosendahl. Tröjan finns sedan länge hos Skellefteå museum. 1931 övertog Andreas hemmanet i samband med moderns död. Han uppförde ett nytt bostadshus på gården där han också bosatte sig. Han var kunnig i lite av varje. Jordbruksarbete, timmerhuggning samt träförädling var några av de yrken han ägnade sig åt. Han hade även under en tid lastbilstrafik med lejd chaufför. Tillsammans med sin svåger Oskar Eriksson ägde Andreas ett mindre sågverk i Bjurliden. Sågverket fungerade som "byasåg". Byborna kunde lämna in sina fällda träd och få brädor tillbaka. Gruvbolaget Boliden AB var dock sågverkets största kund.

Hela livet var Andreas ogift men han hade genom åren flera olika hushållerskor som hjälpte honom med gårdens sysslor. Den hushållerska som tjänstgjorde längst tid hos honom hette Linnéa Stoltz. Hon var där från 1954 fram till sin bortgång 1977. Andreas var intresserad av politik. Via press, radio och tv höll han sig uppdaterad om vad som hände ute i vida världen.

Snäll, lugn och enkel var egenskaper som kännetecknade Andreas Lindström. Han var tillbakadragenheten personifierad. Allmänt omtyckt var han av sin omgivning. Trots att han saknade egna barn brukade han sköta sina syskonbarn. Bland annat gungade han sin syster Jennys barn när de satt i gungstolen. Jennys make Oskar var sjuk en tid och därför hjälpte Andreas Jenny en del. Andreas var arbetsam och duktig. Han såg med tillförsikt på framtiden. När han fyllde 80 år 1976, planerade han var han skulle avverka skog om 20 år, han hade tänkt att leva länge! Andreas somnade in 1981-04-28. 

Anshelm Rönnkvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Jonas Anshelm Rönnkvist kom till världen i Renfors, Burträsk den 29 april 1908 som barn nummer sex i en syskonskara på elva. Föräldrarna var Jonas Anton Rönnkvist, barnfödd i Hökmark, Lövånger men uppvuxen i Renfors, Burträsk och hans hustru Sofia Margareta Olofsson (min farmors faster), bördig från Svarttjärn, Lövånger.
Anshelm gifte sig 1933 med Margit Ottilia Jonsson f. 1909-11-07 i Gummarksnoret, dotter till Karl Olof Jonsson och Frida Margareta Lundmark. Anshelm och Margit bosatte sig i Gummarksnoret där de köpt sig ett hemman. I deras hem fostrades fem barn, två döttrar och tre söner. När yngste sonen föddes 19 augusti 1941 avled Margit samma dag av blodstörtning. Hon var känd som en hemmets kvinna. Sympatisk och fryntlig till sin läggning hade hon skaffat sig förtroende samt uppskattning av alla som hade lärt känna henne. Trots det myckna arbetet i hemmet utförde hon en hel del syarbeten till sina kunders belåtenhet. Hennes favoritsång var Sions toner nr. 646.
På nyårsaftonen 1946 gifte Anshelm om sig med Astrid Altea Johansson född 1902-02-26 i Plan, Finnforsfallet, Skellefteå, dotter till Lars Edvard Johansson och hans hustru Eva Maria Nilsson. Åren 1929-1931 arbetade Astrid som hembiträde i Kiruna men återvände sedan hem till sina föräldrar.
Anshelm Rönnkvist var en skicklig träarbetare och snickare. Han anlitades flitigt för olika arbeten, både i Skellefteå och på landsbygden. Hans egna fina gård, som han själv byggt, i Gummarksnoret vittnade om hans kunskaper. Vid sidan om sin huvudsysselsättning drev han även ett mindre jordbruk på gården, vilket han skötte med stor omsorg och intresse. Kreatursbesättningen bestod av två kor, en kalv och 146 höns. Den areal som han brukade, hade han uppodlat ur stenig, besvärlig mark, vilket kostat honom mycket tid och pengar. Han var också troende kristen.
1964 sålde Anshelm och Astrid fastigheten i Gummarksnoret. De flyttade då till Medlefors i Skellefteå. Astrid somnade in 10 februari 1975. Anshelm gick bort 16 augusti 1980. Hans stora hobby var att svarva i trä. Jakt var ett annat av hans intressen.