Rötterbloggen
Rötterbloggen

Släktforskning för mig

Jag minns ännu mina första trevande steg som släktforskare, kring millennieskiftet. Genom pastorsexpeditionen i Västra Karaby hade farfar fått fram födelseuppgifter för sin farmor Anna Svensson, som tydligen var född Jönsdotter i Lomma socken den 30 mars 1866. Detta var på den tiden då alla kyrkoböcker mellan 1895 och 1991 ännu låg kvar ute hos församlingarna, och då SVAR var allenarådande om man ville släktforska utanför landsarkivens tjocka väggar. Jag fick alltså vända mig till SVAR för vidare forskning bakåt, en procedur som kändes evighetslång för en fjortonårig novis i släktforskning. På tal om novis så hade jag ju hört talas om de där fadersnamnen, patronymikonen, men det kändes ändå lite overkligt att hitta sin första anmoder som var född med ett sådant och inte ett sonnamn. Men tillbaka till SVAR.

Kyrkoböcker på mikrokort kunde man som sagt endast beställa från SVAR, med hjälp av pappersblanketter i stadsbibliotekets källare. Dessa fylldes noggrant i och sändes sedan iväg till Ramsele, varifrån man så småningom fick hemskickat de beställda mikrokorten tillsammans med en faktura. Jag som inte hade egen mikrokortläsare fick dessutom snällt återvända till stadsbibliotekets källare, där det oftast var kö till mikrokortläsarna – det var fler än jag som ville spåra sina förfäder. Trots denna eviga väntan, detta hopplöst omoderna system och krångliga sätt att forska minns jag mina första trevande steg inom släktforskningens värld som magiska. Och det är denna magi, denna innerligt passionerade känsla som ännu efter sexton år är lika stark som då det begav sig.

b2ap3_thumbnail_2016-12-15_20161229-115130_1.JPGb2ap3_thumbnail_2016-12-15_20161229-115130_1.JPG

Släktforskning för mig är verkligen allt – min hobby, min lycka, min avkoppling och passion. Men rubriken på dagens blogg ska inte bara utläsas ”släktforskning för mig”, utan även ”släktforskning för mig”. Ty släktforskningen har verkligen fört mig dit jag aldrig trodde att jag skulle hamna, till kunskaper om sådant jag inte ens visste fanns. Under dessa sexton år har jag lärt mig om rättshistoria och geografi, kungalängder och äldre tiders namnskick, om allmogens vanligaste bruksföremål under 1800-talet och 1700-talets värderingar, valuta och priser – visste ni till exempel att det kostade en hel riksdaler att reparera en peruk i Ystad år 1790?

För att inte tala om allt jag fått uppleva under dessa år! Jag har lyssnat på min mormors mormors fars fiolspel, beskådat min farfars farfars farfars stövlar, spårat släktingar över hela USA, besökt min farmors farmors syssling och rotat runt i peruanska kyrkoböcker – det är inte klokt vad snabbt man lär sig begrepp som defunciones, testigo och inscripciones tardías de nacimientos! Jag har hittat fotografier på förfäder födda på 1700-talet, gråtit över en anfaders initialer i en klockarbänk från 1500-talet, funnit släktskap med författare, artister och hollywoodstjärnor, och läst brev från alla möjliga kungligheter. Jag vet att man inte borde, men jag tog av mig de vita handskarna och lät försiktigt fingret glida över Karl XII:s egenhändiga namnteckning i ett brev från 1716...

Ja, släktforskningen är verkligen fantastisk, och man vet aldrig var man hamnar – det vet jag inte ens nu, när jag lämnar Rötterbloggen efter tre år. Något jag däremot vet är att dessa år har varit fantastiska, inspirerande och lärorika, och jag är så ödmjuk och tacksam till släktforskarförbundets dåvarande ordförande Barbro Stålheim, som hösten 2013 frågade om jag ville blogga i Släktforskarförbundets nya blogg. Jag är även väldigt tacksam för alla roliga, trevliga och lärorika kommentarer, tankar och åsikter från Er, kära läsare. Kanske ses vi någonstans där ute, men tills dess – ta hand om er, fortsätt släktforska och tack för dessa tre år!

Fortsätt läs mer
  2378 Träffar
  9 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Tråkigt Markus att du lämnar bloggen! Dina blogginlägg har jag alltid sett fram emot då inläggen för det mesta har visat på att sl... Läs mer
fredag, 30 december 2016 13:12
Markus Gunshaga
Tusen tack för de vänliga orden, Barbro! Jag ska absolut fortsätta skriva, även om det blir i mer traditionell artikelform. Inom ... Läs mer
lördag, 31 december 2016 00:46
Håkan Bergström, Bryssel
Stort tack för intressanta artiklar!Och välkommen tillbaka mycket snart hoppas jag!
fredag, 30 december 2016 19:13
2378 Träffar
9 Kommentarer

Prata med de levande!

»Petronella och Anders hade ett litet »koställe» i Staffanstorp, i den del som hette Nevishög. Huset var på tre rum och kök och gården hade en ko, någon gris och för övrigt odlade man sockerbetor och säd samt grönsaker och rotfrukter för husbehov. Möblerna i boningshuset var blåfärgade som Gösta (en dotterson som hade konstnärliga talanger) hade målat röda blommor på. På gårdsplanen fanns en brunn som tillhandahöll vattnet. Sommartid användes brunnen även som »kylskåp» – i en mjölkkanna lade man ner det som skulle kylas, satte på locket och firade sedan ner/upp med en kedja. Det fanns också ett loft där allehanda saker förvarades, och där den rökta hushållsskinkan jämt hängde på tork i taket.

Farfar Anders var precis som sin far till yrket skräddare och hade sin verksamhet i hemmet – när han jobbade satt han i så kallad »skräddarställning» på ett bord. De var underbara människor som tog hand om alla barnbarn som föddes utanför äktenskapet. […] Farmor och farfar var omtyckta av barnbarnen och de upplevde atmosfären hos dem som positiv. Det var därför helt naturligt att varje jul tillbringades hos dem. Någon julgran minns jag inte men jag tror att man hade en sådan. Barnen fick enstaka julklappar men i form av klädesplagg.

Anders var en glad och skämtsam man som tyckte om att umgås och busa med barn. Han snusade och hade en näsa som alltid rann. Stor munterhet väckte han när han sprang omkring och letade efter sina glasögon som han hade satt upp i pannan. Han behöll med åren sin vitalitet och jag minns att han gick med rak gång, stödd av sin käpp.

Farmor Petronella var en bestämd dam. Bland annat tyckte hon att sondottern Ester var bortskämd och aldrig fått lära sig att veta hut! Sonen Erik ärvde troligen mycket av sina bestämda drag från modern. Petronellas klädedräkt gick i mörka färger med en kjol bestående av ett enda tygstycke som hon svepte runt sig och sedan knöt fast med ett bomullsband, och hennes underbyxor var inte hopsydda i grenen. Hon höll rent och prydligt omkring sig i hemmet, var duktig på att laga mat och mån om att alla skulle ha det bra. Hon bakade rullrån, sockerkakor och vetebullar och tog hand om köttet efter slakten, gjorde leverkorv och så vidare.»

b2ap3_thumbnail_Kopia-av-Fam-Bergqvist.jpgb2ap3_thumbnail_Kopia-av-Fam-Bergqvist.jpgFamiljen Bergkvist, sannolikt på föräldrarnas guldbröllopsdag 1922. Anders Bergkvist (1848-1933) och Petronella Andersdotter (1851-1926) sitter ner, omringade av barnen Matilda (1879-1965), Elida (1886-1963), Johan (1874-1956), Erik (1892-1963), Nils (1873-1955) och Johanna (1877-1962).

Raderna ovan beskriver min farmors farmors föräldrar Anders och Petronella Bergkvist i Nevishögs socken, strax utanför Lund, och har berättats av deras barnbarn Agne (1915-2010) och Lisa (1920-2012). Några år tidigare hade jag gjort det stora misstaget att vänta alldeles för länge med att kontakta min gammelfarmors kusin Signe (1903-2004), så denna gång var jag mycket snabbare. Jag sände brev, drog i trådar, ställde frågor – och ur de gamla släktingarnas minnen, dessa ovärderliga skattkammare, framträdde sakta men säkert Anders och Petronella tydligare och mer levande än någonsin tidigare. 

Ja, lysningsböcker och flyttningslängder i all ära, men ingenting slår känslan av att verkligen kunna se förfäderna framför sig – livs levande, som människor i färg av kött och blod. Så prata med dina gamla släktingar, ställ frågor och var nyfiken, titta i gamla fotoalbum, fråga igen och skriv ner släktens berättelser för att rädda dem undan glömskan. Detta är något av det finaste du kan göra som släktforskare, om du frågar mig. För kyrkoböckerna har funnits där i många, många år, och lär finnas kvar minst lika länge, men dina gamla släktingar lever inte för evigt. Så passa på nu i jul, när hela släkten är samlad, och prata med de levande – det bästa sättet att göra släktforskningen levande.

Fortsätt läs mer
  1558 Träffar
  0 Kommentarer
1558 Träffar
0 Kommentarer

Tidiga släktforskare

Släktforskning har nog aldrig varit hetare än idag, men i alla tider har människor varit genealogiskt intresserade. Det är dock svårt att begripa hur man kunde släktforska i en tid bortom ArkivDigital, Släktforskarförbundets CD-skivor och blixtsnabb e-post – men se, det kunde man! I många fall har dessa tidiga genealogers forskningsmaterial dessutom bevarats åt eftervärlden – till fromma för nutida släktforskare.

b2ap3_thumbnail_IMG_4954.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_4954.JPG

Gustaf Sommelius (1726-1800), samtida siluett.

En av dessa tidiga genealoger var Gustaf Sommelius (1726-1800), bibliotekarie vid Lunds universitet. Som docent i österländska och grekiska språken hade han 1756 blivit rektor för Lunds skola och bevärdigades 1763 med professors namn, heder och värdighet. Från 1767 till sin död var han bibliotekarie vid Lunds universitet, en tjänst som krävde att han dessutom undervisade i lärdomshistoria. Undervisningen var krävande, men trots mängder av föreläsningar och över fyrahundra akademiska avhandlingar fann han tid till sin stora passion – släkt- och personforskning. Framförallt utredde han prästsläkter i Skåne och Blekinge till sitt omfattande verk om skånska prästerskapets historia, men forskningen förblev ofullbordad, antagligen på grund av undervisningsskyldigheten. Det enda som hann publiceras var Skånska clereciets historia (1763) och Lexici eruditorum Scanensium disputationibus (del 1-2, 1776-97), men det omfattande forskningsmaterialet finns ännu bevarat på Lunds universitetsbibliotek.

Det för släktforskare mest intressanta materialet är de fem volymer som kommit att kallas »Strödda lefvernesbeskrifningar och anteckningar över skånska kyrkoherdar». Som namnet antyder ligger tyngdpunkten på just skånska kyrkoherdar, men volymerna innehåller även blekingska präster och mycket annat intressant material – såsom släktträd, självbiografier, likpredikningar, korrespondens, avskrifter och teckningar av numera försvunna gravstenar och epitafier. Bland de bevarade släktträden finner man prästsläkter såsom Abelin, Albin, Findorf och Sorbon, men även denna förtjusande stamtavla över skånsk-blekingska släkten Wankif:

b2ap3_thumbnail_Wankif.JPGb2ap3_thumbnail_Wankif.JPG

Man stöter dock inte bara på regelrätta släktträd och stamtavlor, utan även mindre släktutredningar. En av dem gav mig svaret på vart klockaren Nils Månsson Rönnows dotter Anna Espman från Äspö tog vägen: »Dorothea Hobro gift med Klåckaren Nills Månsson Rönnow uti Espö, huilkas Barn kallade sig Espman; sonen Jöns Espman blef Kyrkoherde 1709 på Huen och 1715 i Tranås, Margareta gift med StallMästaren Jacob Hagerman på Wittskiöfle och Catharina gift med Quartermästaren Olof Lönquist fader till Kyrkoherde Niclas Olaus Lönquist i Bara […]. Anna gift med Strandridaren Daniel Svensson Ring i Silfwitsborg, döde båda i Pästen, lämnade efter sig sönerna Sven och Carl, som kalla sig Ringman». Samlingen innehåller dessutom många avskrivna likpredikningar, till stor del sådana som inte går att hitta på exempelvis universitetsbiblioteken. En av dem hölls över min anmoder Ingrid Sommars bror, häradsprosten Jöns Sommar (1675-1750) i Östra Hoby, och noggrant avskriven som den är innehåller den namn på både mor, far och morfar:

b2ap3_thumbnail_Sommar.JPG

»Beträffande det förra: Så har salige Herr Probstens berömmeliga förda lefnadswandel tagit sin början den 24. Junii åhr 1675, då han uti Swenskiöps Sochn och Frosta Härad blifwit född till werlden. Fadren war för detta Kyrkioherden wid Swenskiöps och Huaröds Församlingar wälährewyrdige och Höglärde nu hos Gud salige Herr Daniel Sommar; Modren war wälähreborna och dygde-zirade Frun Fru Maria Frisdorf, förra Kyrkioherdens uti Huaröd wälährewyrdige och Höglärde Herr Petter Frisdorfs kjärälskeliga dotter.»

Man finner även många prästerliga självbiografier, flera av dem egenhändigt nedtecknade i korrespondens med professor Sommelius under 1700-talet, men också en och annan äldre levnadsberättelse – däribland kyrkoherden Niels Pedersen Quidings från mitten av 1600-talet:

b2ap3_thumbnail_Qwiding.JPGb2ap3_thumbnail_Qwiding.JPG

»ANNO 1581. Den 6, Octobris, En Fredag Morgen tielig er Jeg födt i Qwiinge Præstegaard i Giönge Herredt aff Erlige Hæderlige æcte Förældre; Min Fader: Her Peder Nielßön, da Sognepræst till Qwiinge och Gryd. Min Moder Berete Peders daatter, som begge hwiler i Qwiinge Kircke och forwenter en ærefuld Opstandelse och it æwigt Liff.

Anno 1590. Wed Michaelis kom Jeg til Wæ schole, effter Jeg haffde lærdt min A. B. C. hiemme aff bemelte min S. Fader.»

Dokumentet vittnar om professor Sommelius’ jakt på originalhandlingar, något man finner många exempel på i samlingen. Ett av dem är brevet från prästänkan Karine salig Jacob Hansens, daterat Vinslöv den 17 april 1651, där hon tackar för hjälpen med hennes sjuke make, men förklarar att han inte behöver mer hjälp här på jorden:

»Herhoes giffuendes eder sörgeligen tilkiende, att efftersom Gud alleennest: effter sin welbehagelige willje oc urandsagelige wisdoms raad haffuer nu effter lang hiemsögelse hedenkaldet fra denne elendige werden, til sit himmelsche Rijge, min hiertekiere hosbonde nu S: med Gud, her Jacob Hanß Sogneprest til Winslöff oc Neflinge Sogner oc Proust offuer Giöngeherredt, da behöffuer samme S: Mennische intet meere end en Christelig begraffuelses Jordeferd.»

Något annat man finner mängder av i samlingen är de kyrkobeskrivningar som Sommelius tänkte använda i sin forskning, och som han antagligen uppmanat Lunds stifts prästerskap att sända in till honom. De är oftast väldigt detaljerade med både teckningar och avskrifter, och man kan därför hitta ovärderliga genealogiska och biografiska uppgifter från sedermera försvunna gravstenar. Kyrkoherden Gustaf Wisings gravsten i Hyby kyrka ger exempelvis både hans och hustruns födelsedata:

b2ap3_thumbnail_Hyby.JPGb2ap3_thumbnail_Hyby.JPG

»Här hvilar i Christo Högvällärd man sal. Mag. Gustaf Wising fordom Pastor och probst uti Högby. Barnfödt på Wisingsö i Småland d 1 Jan. åhr 1647. som i Gudi afsomnade d 15 Maj 1697. tillika med sin dygdrika K. Hustru Sal. Gundela Timberman, född i Stockholm d 29 Nov. 1636. och i Herranom afled d … år … med 2 theras kära Barn Sal. Herrman och Sal. Hermanna Wising. Gud förläne dem en frögdefull upståndelse på Herrans dag.»

Äldre tiders kyrkor kryllade dessutom av epitafier och begravningsvapen, varav de flesta numera är förkomna, men även dessa har bevarats åt eftervärlden tack vare de insända kyrkobeskrivningarna. Med tanke på att dessa personminnen var hotade redan då det begav sig är det lätt att förstå varför de inte bevarats till våra dagar, något prosten Sundius' brev den 19 oktober 1762 vittnar om:

b2ap3_thumbnail_Allerum.JPGb2ap3_thumbnail_Allerum.JPG

»Epitaphier öfwer prester äro i Fleninge kyrka inga, och här allenast 2ne: af hwilka det äldre, öfwer pastor Canutus Johannis, har warit, jemte en bröst-bild, stäldt med latinska versar uti samtal imellan den afledne och hans effterlefwande barn; men är så sönderfallit, och bokstäfwerne i denna fuktiga kyrkan så affallne, at man endast kunnat samla ett par stropher af begynnelsen, och platt ingen reda få på det följande och aldramästa. Det senare är öfwer pastores Nils Thulin och Palle Bång, af bägges deras enka upsatt, och innehåller allenast dessa mäns födelse, ämbets-tilträde och död; hwilka omständigheter jag meddelt tilförene. Håller altså för onödigt, at afskrifwa dessa epitaphier, men skall dock gjerna effterkommat, om så åstundas.»

Det är dock inte bara prästerliga personminnen som fångat skribenternas intresse, utan de flesta intressanta gamla föremål. Från Strövelstorps kyrka finns exempelvis en förteckning över medeltida adelsgravar, med detaljerade bilder på adliga vapensköldar och namn:

b2ap3_thumbnail_Strvelstorp.JPGb2ap3_thumbnail_Strvelstorp.JPG

Korrespondensen i Sommelius’ samling innehåller även mer regelrätta brev, som både ger uppgifter om samtiden och forntiden. Dåvarande komministern Andreas Lanærus i Karlshamn berättar exempelvis i ett brev till Sommelius 1763 angående den blekingska prästsläkten Gullberg att

»Jag ärhindrar mig eljest at jag wid et tillfälle talade om denna slägten med magister Gullberg i CarlsCrona, som är son af wår Jöns Gullbergs cousin. Han sade att denna slägten är en märkwärdig prästeslägt och nämbde äfwen att hela slägtregisteret war till finnandes hos en flicka, som war, om jag mins rätt, brordoter af wår Gullberg, och skall wistas hos en klockare i Södra Hoeslöf, benembd Nobelius.»

och kyrkoherden Ivar Wandel förklarar i ett odaterat brev varifrån han tagit sitt släktnamn, något som avslöjar flera släktled bakåt:

»mitt tilnamn tagit af moderen emedan hon hetat Wandell och min fader Wanstad effter byen Wanstad i Färs Härad, när jag nu med åhren kom till at skrifwa mitt nampn tykte iag bättre om min moders nampn än faders och behölt sålunda den ena stafwelsen af fadrens men bägge af modrens nampn; beträffande eliest min moders nampn, så har hon det bekommit af sin fader klåckare fordom i Högzeröd, Jöns Wandell, hwilkens fader war lector i Lund, kort förän academien blef inauguerat och hetat Ifwar Wandell, effter hwilken iag fådt mitt dope-namn, denna lector Wandells fader har warit biskopp i Kiöppenhamn och hetat Jöns eller Johan Wandell.»

Detta var några av alla de genealogiska och biografiska skatter som gömmer sig i Gustaf Sommelius' efterlämnade forskningsmaterial, och om man har (präst)släkt i Skåne eller Blekinge finns det all anledning att studera materialet – det är lättöverskådligt tack vare den detaljerade förteckningen. Liknande samlingar finns på fler platser i Sverige, och det är en rörande tanke att man som nutida släktforskare kan komma vidare i forskningen – tack vare dessa tidiga släktforskare.

Fortsätt läs mer
  3310 Träffar
  0 Kommentarer
3310 Träffar
0 Kommentarer

En hedersam och välaktad lögnare och fyllehund

I ett hörn av kyrkogården i Borgeby, strax norr om Lund, ligger en gammal gravsten från 1700-talet. Den är antagligen gjord i sandsten och därför väldigt sliten och svårläst, men då den en gång stod upprätt berättade den historien om Sven Rasmusson och hans hustru Karna Bertilsdotter som för länge sedan brukade en gård i Borgeby socken:

»HER UNDER

HVILAR HEDERSAMME OCH

VÄLACTADE MANNEN

SWEN RASMUSSON

FÖD ÅR 1713

OCH DÖD ÅR 1791 DE 1 MAIJ

I HERRANS HAND

BEGROFS DEN 8 MAII 1787

BBOD No 21 

HERUNDER HVILAR

CATHARINA BERTELSDOTTER

FÖD ÅR 1710 OCH

DÖD ÅR 1787 DEN 18 MAII

AFLADT 9 BARN

JOB. 29:25.» 

Hedersam och välaktad, minsann – Sven Rasmusson låter som en hyvens karl! Hans ättlingar hade kunnat vara stolta över sin gamle anfader, om det inte var för att Borgebys ovanligt detaljerade död- och begravningsbok från samma tid finns bevarad. I den har nämligen prosten Severin Schlüter skrivit mindre biografier över de hädangångna församlingsborna, och de rader som beskriver Sven Rasmusson ger ett allt annat än hedersamt och välaktad intryck:

b2ap3_thumbnail_Borgeby_20161027-200314_1.jpgb2ap3_thumbnail_Borgeby_20161027-200314_1.jpg

»den 1 maj dog åbon, nu inhysmannen Sven Rasmusson på nummer 21. Var född 1713 här i församlingen, föga upplyst, och genom en i ungdomen begynt och hela tiden fortsatt uppsåtlig syndavana varuti han förhärdat sig, hans synder voro fylleri, bedrägeri i handel och vandel; en svärjare och försmädare; snål och orättfärdig i alla sina göromål, de fattigas sugare och underträngare; alla förmaningar gjorde ingen verkan. Ingen av mina åhörare har varit i ogudaktighet hans like; genom lögn och falska berättelser satte han ovänskap, emellan herrskapet och mig åstadkom han ovänskap, och förstörde den kostsamma påväxning jag gjort på tvenne dammars intäppning, så att jag miste den ena, varigenom den gjorda plantagen är bliven förstörd, fisken i dammarna dels uppäten av änder och dels bortstulna, även så stenarna av täppet [inhägnaden], om nattetid nedhögg han träden. Summa: gjorde allt det onda han kunde. Både enskilt och uppenbarligen sökte jag bringa honom till eftertanke, men han, han hade förhärdat sig för många år sedan. Han dog i yra, och gav föga hopp om en salig ändalykt. Begrovs utan likpredikan: hans hustru dog av slag, och begrovs även utan likpredikan: – hans ålder var 78 år.» (ur Borgeby kyrkoarkiv, vol. CI:2, sid. 221; bild ArkivDigital).

Som släktforskare vill man ju lära känna förfäderna – men hur hanterar man två motstridiga omdömen? Ett sätt är genom källkritisk analys, alltså att kritiskt granska källmaterialet och bedöma trovärdigheten av de påståenden som ges i källorna. Inom den vetenskapliga historieforskningen har ett flertal kriterier för källkritik vuxit fram, och många av dem går att applicera på fallet med Sven Rasmusson:

1) Identifikationen av källan – vem är källans författare, och i vilket syfte skapades källan? Det gäller att bedöma upphovsmannen, varför och i vilken situation källan skapades.

Gravstenens upphovsman har såklart varit de anhöriga, som inte bara velat föreviga den avlidne från sin bästa sida utan antagligen även som ett föredöme för andra sockenbor som kommer i kontakt med gravstenen. Man skulle alltså utan tvekan uteslutit mindre fördelaktiga karaktärsdrag – för vem vill läsa negativa omdömen på en gravsten? I officiella kyrkliga sammanhang var det till och med kutym att tona ner de avlidnas negativa sidor, och istället lyfta fram de positiva. Ett kyrkoordningsförslag från 1600-talet angående likpredikningar stadgade till och med att »Om några fel i livstiden haver varit hos den döde, och han likväl i sann omvändelse och tro är hädan skild, skola de ingalunda på predikstolen nämnas, utan med den kristliga kärlekens kjortel höljas». 

Uppgifterna i kyrkoböckerna skulle dock inte nå allmänhetens ögon, utan nedtecknades för prästerskapet och de återkommande biskopsvisitationerna. Varför har då prosten Schlüter skrivit så långa, inte sällan negativa dödsrunor om sina församlingsbor? Den åttonde paragrafen i 1686 års kyrkolags 24:e kapitel stadgade endast att kyrkoböckerna skulle innehålla »The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äre begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder», men prosten har uppenbarligen nyttjat ett annat stycke i samma paragraf, nämligen att prästerna dessutom skulle nedteckna »Hwad sälsamt i Sochnen sig tildragit hafwer, bestående af ens eller annans synnerlige gode eller onde bedrift». Detta skulle alltså införas i kyrkoböckerna, uppgifter som prosten Schlüter infogat i respektive persons dödsruna.

Men vilket är då syftet med dessa negativa dödsrunor, Sven Rasmussons i synnerhet? Det är svårare att gissa, men man kan konstatera att prosten Schlüter var en ganska bråkig och hetsig man, som ofta fällde negativa omdömen om sina avlidna församlingsbor och inte sällan passade på att »ge betalt för gammal ost» i dödsrunorna. Å andra sidan var han »en arbetsam, vaksam och drivande man både i kyrkoherde- och prosteämbetet och isynnerhet i att befordra en god ordning i församlingarna», för att citera den samtida kyrkoherden Martin Elmgren, vilket för oss till...

2) Tendenskriteriet – är källmaterialet tendentiöst, alltså: har upphovsmannen haft intresse av att påverka opinionen i en viss riktning när han skapade källan?

Den nitiske prosten Schlüter hade nog all anledning att nedteckna Sven Rasmussons ogudaktiga leverne i kyrkoboken, som ett skräckexempel på hur en god kristen inte skulle agera, och som en brasklapp över hur prosten gjort allt i sin makt för att få Sven på bättre tankar. Å andra sidan hade prosten allt att vinna på att försköna Sven Rasmussons dödsruna – den är ju delvis ett bevis på prostens eget misslyckande som kyrkoherde och själavårdare – och i det avseendet känns det som att uppgifterna i dödsrunan mycket väl kan stämma. Gravstenens främsta intresse är å sin sida att förhärliga minnet av Sven Rasmusson, och bedömningen blir då att gravstenens tendens är större än dödsrunans.

3) Tidskriteriet – hur pass nära i tid och rum har upphovsmannen skapat källan i förhållande till den information källan förmedlar? Är det förstahandsuppgifter från ett ögonvittne eller en muntlig tradition?

Dödsrunan nedtecknades i Borgeby kort efter Sven Rasmussons död 1791, vilket är relativt nära de händelser som beskrivs i dödsrunan – även om inga årtal nämns. Gravstenen har antagligen samma förhållande till rums- och tidsaspekten, så i detta fall finns det nog inte så mycket mer att säga angående tidskriteriet.

4) Beroendekriteriet – går det att hitta andra trovärdiga källor, som oberoende av varandra säger samma sak?

I fallet med Sven Rasmusson har vi ju redan två olika källor, men eftersom de ju totalt motsäger varandra får vi ingen hjälp där. Möjligtvis skulle någon dombok kunna verifiera den information som ges i dödsrunan om trädskövlingen, den förstörda fiskdammen och fylleriet, men uppgifterna på gravstenen kan nog endast bekräftas av kyrkliga handlingar såsom flyttningsattester eller husförhörslängder – men sådant källmaterial finns inte bevarat från 1700-talets Borgeby.

Slutsats

Efter denna lilla källkritiska analys av motsättningen mellan Sven Rasmussons gravsten och prosten Schlüters omdöme i Borgebys kyrkobok lutar det åt att gravstenen är lite för snäll i sitt omdöme, tendentiös som den är i sitt syfte, medan prostens omdöme ligger närmare sanningen – trots den omvittnade bråkigheten och långsintheten. När allt kommer kring får man dock inte glömma att förfäderna var människor, precis som du och jag, med bra och dåliga sidor. I prostens ögon var Sven Rasmusson utan tvekan en ogudaktig plåga, men för familjen var han antagligen en hårt arbetande familjefar, och därför skulle man kanske kunna beskriva honom som – en hedersam och välaktad lögnare och fyllehund.

 

 

Referenser och länktips:

Bergkvist, Karl, Salig prosten berättar, Malmö, 1989.

Nilsson, Birgitta, »Severin Schlüter : prosten som inte snålade med sanningen», i Saxo 1991(7).

Källkritik på Wikipedia

Fortsätt läs mer
  2083 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anna Martinsson
Kanske det hade funnits mer i domböcker?
fredag, 28 oktober 2016 06:24
Markus Gunshaga
Anna; jag tror det också, för en del av det som nämns i dödsrunan är ju sådant som borde uppmärksammats av rättsväsendet - och all... Läs mer
fredag, 28 oktober 2016 21:20
Eva Johansson
För en tid sedan hittade jag en dödsnotis i en östgötaförsamling där prästen skriver om en församlingsbo att han "var i livstiden ... Läs mer
lördag, 29 oktober 2016 16:14
2083 Träffar
4 Kommentarer

Ett yrke går i släkten

Förr i tiden var det inte ovanligt att yrken gick i släkten – kyrkoherdens dotter gifte sig kanske med komministern, smedens son blev lärling hos sin far, den unge sergeanten fick kanske plats vid farbroderns regemente och så vidare. I de flesta fall bröts dock traditionen efter ett par generationer, men det finns exempel på hur yrken kunde vara så hårt sammanflätade med en släkt att de till slut blev en del av släktens identitet. Ett sådant exempel finner man i den så kallade åklagarsläkten Kinberg, som under slutet av 1700-talet, hela 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet var kronolänsman och landsfiskaler i Skåne. En kronolänsman var en statlig tjänsteman som mellan åren 1675 och 1918 (från 1918 till 1965 under titeln landsfiskal) upprätthöll ordningen i ett härad genom att ta upp skatter, driva in skulder, väcka åtal och ägna sig åt diverse polisverksamhet. Det ställdes alltså höga krav på de personer som innehade dylika tjänster, krav som släkten Kinbergs medlemmar uppenbarligen levde upp till – generation efter generation, sekel efter sekel.

Släktens förste kronolänsman var Zacharias Kinberg (1747-1814), son till en klockare i Ullstorps socken på Österlen. I unga år tycks han ha varit inriktad på en karriär inom kyrkan, för 1767 började han studera teologi vid Lunds universitet. När klockartjänsten i Övraby pastorat blev ledig sex år senare såg han sin chans – ett ypperligt första steg mot prästvigning – föga anande att hans ansökan skulle trassla in honom i en mångårig rättsprocess. Han förlorade nämligen omröstningen mot studenten Georg Johan Grönqvist, som inte bara var omyndig utan dessutom son till kyrkoherden Grönqvist i Övraby. Det visade sig att pappa kyrkoherden hade gått omkring i församlingen och »dels genom tiggande, dels genom lockande och tubbande, dels ock genom smickrande och favorisering» värvat röster åt sin omyndige son, och när Zacharias påpekade detta för biskopen fick han genast mothugg från kyrkoherden som gick till motattack genom att understryka »den nog bekante personen Kinbergs samvetslösa förhållande, som under sken av klockarhusets konserverande och ogrundade klagomål vill bana sig vägen till klockaresysslan, oaktat varken [jag] eller församlingarnas ledamöter hava till honom något förtroende».

I flera år valsade ärendet omkring mellan Lunds domkapitel och Ingelstads häradsrätt innan det till slut nådde en lösning – vare sig Zacharias Kinberg eller kyrkoherdens omyndige son fick klockartjänsten i Övraby, utan det var en helt annan person som år 1776 tillträdde klockarlägenheten i Övraby. Kanske var det denna utdragna rättsprocess (kombinerat med att han senare helt lagvidrigt avsattes från sin tjänst som extra tulluppsyningsman) som fick Zacharias Kinberg att överge teologin och istället ägna sig åt juridikstudier. Detta ledde först till en tjänst som tulluppsyningsman i Lund 1780 innan han året därpå tillträdde kronolänsmanstjänsten i Onsjö härads norra distrikt. Denna innehade han med undantag för ett kort uppehåll 1804-1806 fram till 1812, då han begärde avsked, och den ännu bevarade avskedsansökan lyder som följer:

»Efter 32 års tjenstebefattning som Kronolänsman och sedan jag hunnit en ålder av nära 70 år, är lugn och mera beqvämlighet icke en önskan som härleder sig från lättsinnighet, utan af ett värckeligt behof, gemensamt för hvarje dödlig, som hunnit min ålder och måste vidkännas de bräkligheter, densamma åtfölja. Af sådan anledning föranlåtes jag äfven i djupaste ödmjukhet anhålla om avskjed från min innehafvande Krono Länsman syssla i Onsiö Härad och till hvars återbestridande jag i djupaste ödmjukhet vågar föreslå min son Inspektoren Carl Kinberg.

Sonnarp den 24 juni 1812.

Zack. Kinberg.»

Båda sönerna gick i faderns fotspår, men där äldste sonen Knut Axel Kinberg (1785- ) fick en kort karriär som kronolänsman var det alltså minstingen Carl Kinberg (1789-1848) som 1812 övertog faderns gamla kronolänsmansdistrikt i samband med dennes avsked. Carl stationerades då i Billinge men förflyttades till Härslöv i samband med att han 1832 blev kronolänsman i Rönnebergs härads distrikt, en tjänst han innehade till sin död 1848. Tyvärr är inte mycket känt om hans verksamhet i lagens tjänst, med att han vid sin död titulerades »vice befallningsman» talar för det höga förtroende han hade hos höga vederbörande.

Carl Kinbergs äldste son Carl Johan Kinberg (1820-1906) var sedan två år tillbaka kronolänsman i Onsjö härads södra distrikt då han 1848 transporterades till Rönnebergs distrikt i samband med att han övertog sin nyligen avlidne faders gamla distrikt. Från 1838 studerade Carl Johan Kinberg vid Lunds universitet där han efter sex år avlade kameralexamen, och det är ingen tvekan om att han var en skicklig och uppskattad kronolänsman. År 1872 överlämnade nämligen distriktsborna en gåva till honom, värd nära 2000 kronor, som »ett minne åt herr Kinbergs familj, men hedern att vara av allmänheten omtyckt och bedömd som en nitisk och redbar tjänsteman, den där alltid på ett humant sätt bemött folket, tillkom herr Kinberg». Han erhöll avsked från tjänsten 1890 och slutade sina dagar i Lund 1906, åttiosex år gammal.

b2ap3_thumbnail_Carl-Johan-Kinberg.jpgb2ap3_thumbnail_Carl-Johan-Kinberg.jpg

Carl Johan Kinberg (1820-1906). Foto i privat ägo.

Två av Carl Johan Kinbergs söner trädde i faderns fotspår, nämligen Oscar Kinberg (1868-1915) och Emil Kinberg (1857-1936). Den sistnämnde i bokstavlig bemärkelse eftersom han övertog faderns gamla distrikt Rönneberg 1890, men innan dess hade han tagit kronolänsmansexamen i Malmö 1881, biträtt på kronolänsmanskontor och landskansliet samt varit tillförordnad kronolänsman i över fyra års tid. När kronolänsmännen ersattes av titeln landsfiskal 1918 fick även Emil denna titel, som han bar i sex år fram till pensioneringen 1924.

b2ap3_thumbnail_Oscar-Kinberg1.jpgb2ap3_thumbnail_Oscar-Kinberg1.jpg

Oscar Kinberg (1868-1915). Foto i privat ägo.

Emil Kinbergs son Thore Kinberg (1904-1998) kom att bli den sista generationen åklagare i släkten Kinberg. Han tog landsfiskalsexamen i Malmö 1931, blev landsfiskalsassistent i Rönnebergs distrikt samma år och landsfiskalsassistent i Kävlinge distrikt 1938. Nio år senare bröt han dock släktens mångåriga band till Malmöhus län då han blev landsfiskal i Mörrums distrikt i Blekinge län, och 1952 transporterades han till Lessebo distrikt i Småland. År 1965 skedde en stor reform då landsfiskalernas uppgifter delades upp genom att åklagarverksamheten överfördes till en distriktsåklagare, exekutionsverksamheten till en kronofogdemyndighet och övriga verksamhet till en polismyndighet, och då blev Thore Kinberg distriktsåklagare i Växjö. Han pensionerades 1970 men tjänstgjorde som extra åklagare med strafförelägganden fram till 1971, och därmed var släkten Kinbergs åklagarverksamhet över. De fem generationer som i närmare 200 år var kronolänsman, landsfiskaler och åklagare är dock ett fantastiskt exempel på hur yrken ibland kunde vara så hårt sammanflätade med en släkt att de till slut blev en del av släktens identitet – generation efter generation, sekel efter sekel.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned_20161020-195911_1.jpgb2ap3_thumbnail_ladda-ned_20161020-195911_1.jpg

Thore Kinberg (1904-1998). Foto i privat ägo.

 

Referenser:

Westerhult, Bo, Kronofogde, häradsskrivare, länsman : den svenska fögderiförvaltningen 1810-1917 (1965).

Lindberg, Otto, Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917 (Malmö, 1919).

Fortsätt läs mer
  2318 Träffar
  0 Kommentarer
2318 Träffar
0 Kommentarer

Fri, ledig och lös till annat äktenskap

I bloggen om förfäder som skiljer sig lyfte jag fram att skilsmässor i äldre tid var vanligare än man kan tro, men faktum kvarstår – det var inte särskilt vanligt att man skilde sig förr i tiden. In i det längsta ville de världsliga och andliga myndigheterna bevara redan ingångna äktenskap, och endast extrema omständigheter var skäl nog till en skilsmässa. Sådana skäl kunde vara att den ene maken begått mord, stöld, hor eller tidelag, dolt epilepsi eller impotens när äktenskapet ingicks, eller att makarna fattat sådant hat till varandra att äktenskapet var bortom räddning. Den absolut vanligaste anledningen till skilsmässor i äldre tid tycks dock ha varit övergivande, och i mitt eget släktträd finns ett antal sådana skilsmässor. Den äldsta av dem skedde i Skåne 1692, och genom det bevarade källmaterialet får man en god inblick i hur en skilsmässa gick till för över trehundra år sedan.

Min anfader Jeppa Nilsson (ca 1616-1704) var bonde i Väsums by i Knästorps socken, strax utanför Lund, och jag härstammar från hans första gifte med Sissa Andersdotter (ca 1616-1690). Jeppa var som synes en bra bit över sjuttio år när han blev änkling, men det hindrade honom inte från att söka sig en ny maka. Valet föll på hustrun Karna Bengtsdotter (ca 1638-1717), och jo – hon var faktiskt hustru och inte änka, eftersom hennes make ännu var i livet då hon gifte sig med Jeppa. Den märkliga historien tar sin början i den vigselnotis som nedtecknades i Knästorps kyrkobok 1692:

b2ap3_thumbnail_Jeppa-Nilssons-vigsel-1692.jpgb2ap3_thumbnail_Jeppa-Nilssons-vigsel-1692.jpg

»Anno 1692. Dom. Misericord. blef Jepp Nielßon en Enckling uti Wäsum ok Karen Bengtzd. hwars man (Knut Nilss) war bortrömd ifrån – och sedan effter Consistorij dom och sluut blef then förste qwitt och ingick Ecktenskap med then förra»; ur Knästorps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1661-1820), sid. 4 (bild: ArkivDigital).

Var hittar man då denna »Consistorij dom och sluut»? Ett konsistorium (av latinets consistorium, församlingsställe) är en typ av styrelse som man bland annat stöter på inom universitetsvärlden (consistorium academicum) och kyrkan (consistorium ecclesiasticum), och det var alltså det sistnämnda som utfärdade ett så kallat »skiljobrev» mellan Karna Bengtsdotter och Knut Nilsson. Dessa handlingar förvaras i Lunds domkapitels arkiv, dit Lunds stift konsistorium hörde. Konsistoriet hade dock inte myndighet att utdöma regelrätta skilsmässor på egen hand, utan man fick först gå via en världslig domstol som upplöste äktenskapets juridiska band, och sedan visa upp domstolens skillnadsdom för konsistoriet som i sin tur utfärdade ett skiljobrev som löste upp äktenskapets andliga band.

Vi återgår till Karna Bengtsdotter. Hennes äktenskap med Knut Nilsson hade ingåtts 1677, och parets vigselnotis finns faktiskt bevarad i Knästorps äldsta kyrkobok som tar sin början redan 1661. Där får man veta att Karna varit gift en gång tidigare, samt att Knut var tjänstedräng – antagligen i tjänst hos änkan Karna – och att paret vigdes tredje söndagen efter påsk: »Knudh Nielßon tienstdr. uthi Wäsum ok Karen Bengsd – S. Lasse Olß Effterleffuerske ibijd». Äktenskapet förblev barnlöst, men hur det såg ut i övrigt förtäljer inte historien – där är källorna ytterst knapphändiga. Efter tolv års samlevnad hände dock något som fick Knut att överge Karna och fly utomlands strax efter påsk 1689.

Lunds domkapitels arkiv ger många exempel på att man ibland väntade i åratal med att efterlysa en försvunnen maka, så i sammanhanget var Karna ovanligt kvick. Redan i januari 1690 begav hon sig nämligen till tingsplatsen i Dalby, där häradshövdingen Wickman Tigerschiöld lovade att inkalla Knut Nilsson till nästa ting. Den 13 juni 1690 infann sig Karna vid tinget, men Knut syntes inte till. Sedan sista tinget hade man dessutom resultatlöst efterlyst honom från alla predikstolar i Bara härad »på dhet om förbend. Perßon i häradet hemmeligen hoos någon wistandes», och vid detta ting ropade man upp honom hela tre gånger utan svar. Någon av de närvarande yppade att Knut eventuellt hade rymt till Danmark, och nu kunde inte häradsrätten göra mer än att remittera ärendet till Lunds domkapitels konsistorium med hänvisning till 16 kapitlets åttonde paragraf i 1686 års kyrkolag:

»Utom Hordoms Last, åtskilies Ächtenskapz Bandet, när en utan twång och rätta skiäl, af ondsko och illwilia, öfwergifwer och förloper sin ächta Maka, förblifwandes utrijkes, uti thet upsåt och mening, at eij mehra boo, och bygga Hionelag med dhen samma, eller bewijsan then plicht, hielp och bijstånd, som Ächtenskapz Ståndet fordrar; Tå skal then öfwergifne, af werldzlige Domare, offentelig Stämning på then afwijkne begära, och i lijka måtto af DomCapitlet, at han af Predikstolen, i sin Socknekyrckia och hela Probsteriet, må stämmas. Om han, efter then i Stämningen föresatte Tijdens förlopp, sig intet inställer, söker then öfwergifne Biskopen och Capitlet, och warde skild wijd then förrymde: Men öfwergifwer någon sin Maka, och blifwer doch quar i Rijket, och ther öfwer klagas, måste then werldzlige Domaren göra sitt Embete, och skaffa then öfwergifne rätt.»

Kanske hoppades Karna att Knut skulle återvända på egen hand, för hon väntade i över ett år innan hon anlitade Lunds domkapitel. Den 29 juli 1691 utfärdade domkapitlet med biskopen Christian Papke i spetsen en officiell citation som skulle tvinga fram Knut ur sitt gömställe:

»Consistorium wid DomCapitlet uti Lundh, giör härmed witterligit, hurusåsom hustruun Karin Bengtz dotter af Wäßheem Knästorpz Sokn, sig högl:n beswärat öfwer dig Knut Nilßon, att du den Echtenskapz troo och löffte som du henne in för Gud och H:s försambl: tillsagdt hade, sålunda i förgätenheet stält, att du uthan twång och rättan skiähl, af ondsko och illwillia henne öfwergifwit hafwer, lembnandes henne i armod och fattigdom, hwarutöfwer hon förmehnar att du med sådan din trolöösheet dig iche förhållit, som en redelig Echteman bordt hade; Och Ehuruwähl hon in Martio 1690. dig genom Consistorij Citation instämma låtit, dock såsom du då intet wehlat dig inställa, thy warder du nu, uppå Kongl: Mtz: Wår Allernåd: Konungz och Herres wägnar, effter dragande kall och Embethe, andra gången, och altså peremptorii citerat, till nästkommande d 9. Septemb: will Gud, här hos Consistorio I egen Persohn, att mötha, hafwandes då med dig, hwad skiähl och bewijß, som du förmehnar dig till godo kunna lända, då dett uthslag i saken skall skee, som Gudz ord och wår Christelige Kyrkiolag kan lijkmätigt wahra, hwilchet dig sålunda länder till hörsam effterrettelse.»

b2ap3_thumbnail_IMG_2961.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_2961.JPG

Lunds domkapitels konsistoriums brevkoncept 1692, uppvisande Karna Bengtsdotters erhållna skiljobrev.

Äntligen syntes en strimma av hopp. I september 1691 hörde Knut av sig i ett brev, där han lovade att dyka upp vid konsistorium inom tre veckor och förklara sitt försvinnande – men ännu en gång svek han sin övergivna hustru. Tre veckor passerade utan att man hörde av honom, så den 26 november utfärdade konsistorium en tredje citation. Men veckorna övergick till månader utan att Knut dök upp, så till slut hade konsistorium inget annat val än att utfärda skiljobrev. Under tiden hade Karna ordnat ett intyg från häradsrätten som betygade hennes goda uppförande i motsats till Knuts trolöshet, så det var ingen tvekan om saken när Lunds domkapitels konsistorium den 10 februari 1692 bestämde sig för att

»för bem:te skiähl sampt i anledning af Kyrkiolagen, Cap. 16. §. 8, sagdt henne Karina Bengtz dotter härmed frij, ledig och lööß från bem:te Knut Nilßon, till annat gifftermåhl, när och hwar som helst henne sielf synes, och Gud rådh förelegger; hwilchet wederböranden särdeles Ven:do Ministerio till Effterrettelse länder.»

Två års kamp var till ända, och även om Karna Bengtsdotter kanske gärna hade sett Knut Nilsson återvända till Väsum var hon nu fri att välja en annan make. Valet föll som tidigare nämnts på min anfader Jeppa Nilsson, och äktenskapet med den gamle änklingen varade i hela tolv år – ända fram till makens död i september 1704. Källorna avslöjar ingenting om hur Karnas äktenskap med Jeppa tedde sig, men förhoppningsvis var det lyckligt – fyllt av den tro, trygghet, välgång och kärlek som Knut Nilsson inte vill ge henne.

Fortsätt läs mer
  2131 Träffar
  0 Kommentarer
2131 Träffar
0 Kommentarer

Föränderliga släktnamn

För länge sedan levde en man vid namn Sven Svensson (död 1806), bosatt i Bjärshögs socken strax utanför Malmö. Till yrket var han skräddare, men under en period även båtsman och erhöll då efternamnet Brun. Han fick flera barn, och den yngste av dem var Per (1766-1829) som till skillnad från fadern varken blev båtsman eller skräddare utan smed. Antagligen var det under sin gesälltid som han antog namnet Beckström, ett släktnamn som överlevt till dags dato, om än med den moderniserade stavningen Bäckström. Han blev far till sex barn, men det var endast sonen Nils (1805-1853) som förde smedyrket, och därmed namnet Beckström, vidare – de övriga barnen kallade sig Persson eller Persdotter.

b2ap3_thumbnail_Bckstrm-Lars-N.jpgb2ap3_thumbnail_Bckstrm-Lars-N.jpg

Lars Bäckström (1841-1909), smedmästare i Malmö (foto i privat ägo).

Nils Beckström blev så småningom far till sju barn. Sönerna Per (1837-1912), Lars (1841-1909) och Jöns (1851-1872) förde vidare både smedyrket och släktnamnet Bäckström, mellanbrodern Pål (1844-1913) blev lantbrukare i Mölleberga socken och kallade sig därför Nilsson, medan sonen Anders (1848-1933) tog namnet Bergkvist. Detta skedde under hans gesälltid, och kanske för att särskilja sig från sina smidande bröder. Brodern Pål Nilssons barn kallade sig för övrigt Pålsson, men en av hans söner tog släktnamnet Norén.

Både Per och Lars fick söner som förde släktnamnet Bäckström vidare, men Anders Bergkvists gren – som ju redan bytt släktnamn en gång – fortsatte bytena. Av hans fem söner och fyra döttrar använde de senare stavningen Bergqvist medan minstingen Erik (1892-1963) konsekvent stavade namnet Bergquist med u, och två av sönerna bytte helt efternamn. Man kan åtminstone ana det ursprungliga släktnamnet då sonen Algot Bergkvist (1889-1953) tog namnet Bergée som flaggjunkare i Östersund, men att Johan Bergkvist (1874-1956) tog namnet Kaénevoff blir mer oväntat. En förklaring är att han under sin värnplikt lär ha inspirerats av ett hundskall (av latinets cane, »hund», och »voff»), något som låter rimligt med tanke på att ättlingarna sedermera använt stavningen Kanewoff. I unga år blev Johan för övrigt far till en utomäktenskaplig son, som tog sin mors släktnamn Rundström.

b2ap3_thumbnail_667.JPGb2ap3_thumbnail_667.JPG

Smedmästaren Per Bäckströms (1837-1912) gravsten på Bara kyrkogård.

Sex generationer på raka manslinjen med åtta olika släktnamn, varav flera med skiftande stavningsvarianter. Som släktforskare vill man ju gärna tro (eller snarare hoppas?) att släktnamn är statiska, men faktum är att de ofta är föränderliga. När man följer en släkt finner man otaliga namnbyten, för genom livet mötte förfäderna många tillfällen att byta eller anta ett släktnamn – om man blev hantverkare eller borgare, soldat eller ryttare, student eller klockare, kronolänsman eller präst, adlades, förlorade sitt adelskap, var född utom äktenskapet, eller helt enkelt bara kände för att bära ett (nytt) släktnamn. Den sistnämnda varianten ökade lavinartat under 1900-talet och fram till våra dagar, och oavsett anledning kan det krångla till släktforskningenSjälv skulle jag hetat Hansson om inte min farfar bytt efternamn till Gunshaga 1961, och om farmors bror Bosse fått några barn hade kanske det fantasifulla Björlebo fått leva vidare – ett släktnamn han tog istället för det mindre fantasifulla Larsson. Om vi vänder på det skulle min mormors flicknamn varit Silvius, om inte hennes västgötske farfars farfars farfar Nicolaus Silvius (ca. 1697-1759) hade gått från regementspipare till bonde under namnet Claus Mårtensson. Liknande exempel finns säkerligen i de flesta släkter, och är något man måste ha i åtanke när man släktforskar – alla dessa föränderliga släktnamn.

Fortsätt läs mer
  3778 Träffar
  0 Kommentarer
3778 Träffar
0 Kommentarer

De adliga oäktingarna

Egentligen ogillar jag starkt orden »oäkta» eller »oäkting», för jag har alltid ansett att människor är lika äkta vare sig man är född inom eller utom äktenskapet. I släktforskningen använder jag därför hellre begreppet »utomäktenskaplig», men valet av dagens rubrik beror på att bloggens huvudpersoner utan tvekan sågs som just oäktingar när de föddes för närmare tvåhundra år sedan. Fast hur kommer då »adlig» in i bilden, tänker kanske den adelsintresserade, de var ju födda utom äktenskapet? Ja, det är lite komplicerat, så vi tar det från början.

Sophia Bergh (1801-1888) var syssling till två av mina förfäder, och föddes i den lilla byn Björka, strax nordväst om Sjöbo i Skåne. Hon var dotter till järnhandlaren Petter Bergh (1760-1811) och Dorothea Knutsdotter (1768-1809) och blev som synes föräldralös redan i barnaåren. Trots denna turbulenta start i livet gick det bra för både Sophia och hennes syskon, antagligen tack vare deras inflytelserika morbröder. Som tonåring hamnade hon som jungfru i Margreteholm i Färlövs socken, antagligen i tjänst hos landshövdingefamiljen Wrangel, socknens störste godsägare. Kanske var det även genom denna familj som hon i slutet av 1810-talet träffade den man som kom att bli hennes följeslagare genom livet – även om deras kärlekssaga var minst sagt okonventionell.

Mannen ifråga var Echard af Klercker (1787-1869), vid tidpunkten kapten vid Wendes artilleriregemente, sedermera vid Svea artilleriregemente och slutligen major i armén samt riddare av Svärdsorden. Han hade visserligen inga »fina anor», och var inte ens adlig till börden – fadern adlades nio månader efter sonens födelse – men tillhörde likväl adliga ätten 2132 B, introducerad på Svenska riddarhuset 1788. Den unge kaptenen tog uppenbarligen Sophia med storm, och efter ett löfte om äktenskap gick hon till sängs med honom – blott sexton år gammal. Nio månader senare föddes sonen Carl August, men varken äktenskapslöftet eller barnafaderns namn syns till i kyrkoboken så den lille gossen begåvas med det förhatliga epitetet »oäkta».

Sophia behöll dock sin älskade kapten, och flyttade så småningom in till honom i Kristianstad – officiellt som hans »jungfru» men i realiteten som hans sambo. Det dröjde inte länge innan hon blev gravid igen, och i mars 1821 föddes dottern Dorothea Augusta. Inte heller denna gång erkänner Echard faderskapet, men nu framträder åtminstone hans namn i kyrkoboken – dock endast bland faddrarna, eftersom det var han som höll barnet vid dopfunten. Detta gjorde han även då parets barn Carl Edvard döptes 1822, och vid dottern Dorothea Augustas dop 1825 närvarade han som fadder. Ingenstans nämns dock faderskapet eller äktenskapslöftet, och när parets yngsta barn Johan Victor Arvid föds i Stockholm i april 1833 noteras föräldrarna i Hedvig Eleonora församlings födelse- och dopbok vara »okända».

b2ap3_thumbnail_IMG_0244-1.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_0244-1.jpgNågot foto på Echard af Klercker och hans älskade Sophia Bergh har ännu inte hittats, men såhär såg i varje fall Echards yngre bror, generalmajoren Fredrik af Klercker (1792-1867) ut (Krigsarkivets porträttsamling).

Echard och Sophia hade nu varit ett par i hela femton år, och det skulle dröja ytterligare nio innan det där äktenskapslöftet vann sin fullbordan. Det är inte klarlagt varför det dröjde så länge, men antagligen ligger förklaringen i den vanliga bördsstoltheten – adliga ätten af Klercker må ha varit ung, men tänkte i gengäld hålla sig kvar i samhällstoppen till varje pris. Echards far Adolf Klerck (1746-1818) adlades som tidigare nämnts af Klercker och slutade sina dagar som generalmajor, ledamot av Krigsvetenskapsakademien och riddare av Svärdsorden, och när Echard träffade Sophia hade hans syskon redan börjat knyta hymens band – givetvis med personer vars adliga sköldar tronade på Riddarhuset i Stockholm. Helena af Klercker var gift sedan 1817 med överstelöjtnanten Jean Toussaint Charpentier, brodern Gustaf Carl ingick äktenskap året därpå med Catharina Maria Lagerberg och brodern Fredrik gifte sig tio år senare med Jeanette Charlotte Henriette Reuterskiöld. Att då Echard, den unge adlige kaptenen skulle ingå äktenskap med en föräldralös järnhandlardotter från Björka ansågs säkert oacceptabelt, och av den anledningen fick äktenskapslöftet läggas på is – i decennier. Den 16 juli 1842 var det dock äntligen dags, och i Kristianstads stadsförsamlings lysnings- och vigselbok finns en lång anteckning som reder ut de flesta frågetecknen:

b2ap3_thumbnail_Vigselbok-1842.jpgb2ap3_thumbnail_Vigselbok-1842.jpg

»Enligt förevist betyg af Regements-Pastor And. Lev. Olbers i Stockholm blefvo Majoren, Kaptenen vid Kgl. Svea Art. Reg. och Ridd. af Sv. O. Herr Echard af Klerker och Jungfru Sophia Berg i laga äktenskap sammanvigde d. 16 Juli 1842; och uti ett med vittnen och sigiller försedt Dokument af d. 18 Juli 1842 hafva dessa makar förklarat sina barn, Carl Edvard född i Christianstad 1822 6/9 samt Dorothea Augusta f. derst. 1825 26/2, för äkta, berättigade att af dem arf taga. Hvilket allt, på deras egen begäran, varder i denna församlings Kyrkoböcker anteknadt. Christianstad 1842 25/7. J. J. Thomæus. Vittnen under Dokumentet: Major A. von Meltzer och Kap. G. Planck.» (ur Kristianstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. EI:4 (1834-1855), sid. 44; bild: ArkivDigital).

Även äldste sonen Carl August var född inom äktenskapet, trots att han inte nämns vid föräldrarnas vigsel. I Färlövs kyrkobok 1819 finns nämligen en anteckning om att han förklarats för äkta av majoren af Klercker, och två dagar efter vigseln författade föräldrarna en attest som intygade att sonen var deras gemensamma:

»Undertecknade förklara härmedelst, att vårt barn sonen Carl August född den 1:e Februarii 1819 i Margreteholm uti Färlöfs församling, Östra Göinge Härad och Christianstads Län, är af oss under äktenskaps löfte sammanaflad, hvarföre han af oss förklaras för äckta och såsom barn af laggift säng, den der efter oss skall arf taga; till yttermera visso anhålla vi, att detta vårt erkännande måtte intagas i nämnde församlings kyrkobok, där barnets födelse finnes antecknad; samt att vi såsom hans föräldrar måtte blifva uptagne.

Att Vi denna handling af fri vilja och med sundt förstånd författadt och undertecknadt samt med våra sigill försett ombedje vi underskrifne vittnen attestera.

Stockholm den 18. Julii 1842

Echard af Klercker. Major i Armén, Capitaine vid Kongl. Svea Art:e Reg:te

Sophia af Klercker född Bergh. Dotter af aflidna Jernhandlaren Petter Bergh i Björka vid Öfveds Kloster.»

Parets små telningar blev nu äntligen legitimerade, men även om de hittills burit moderns efternamn Bergh i officiella sammanhang hade fadern dragit all faderlig försorg om dem. De två äldsta sönerna inskrevs redan i slutet av 1830-talet vid Uppsala universitet och blev sergeanter vid faderns regemente, men det var först efter föräldrarnas vigsel som det verkligen rörde på sig. Bland annat fick Carl Edvard kunglig fullmakt på underlöjtnantsbeställningen vid Svea artilleriregemente, medan dottern Dorotea gifte sig 1846 med översten Erik Gustaf Klingenstierna. Antagligen förenklades detta av att de nu bar namnen af Klercker, något som dock inte skedde per automatik. Kort efter giftermålet fick nämligen Echard tillskriva Riddarhuset i Stockholm och ansöka om att hans fyra barn »måtte blifva införda uti Genealogien öfver Adlige Ätten af Klercker», och i september 1842 diskuterades ärendet av Riddarhusdirektionen. Man gick igenom de många attester, intyg, kyrkoboksutdrag och prästbetyg som Echard sänt in, och sedan man fått en helhetsbild av läget togs ett beslut om barnens adelskap:

b2ap3_thumbnail_Picture-690.jpgb2ap3_thumbnail_Picture-690.jpg

»Riddarhus Directionen beslöt att de nu företedde handlingar skulle ordagrant i Protocollet intagas, och att förhållandet skulle antecknas å Stamtaflan öfver Adeliga Ätten af Klercker N:o 2132 med hänvisning till denna dagens Protocoll. Ut supra.»

Historien om Sophia Bergh och Echard af Klercker handlar om klasskillnader under svenskt 1800-tal, och uppfattningen om att man skulle hålla sig inom sitt stånd. Den handlar dock även om gränslös och tidlös kärlek, och är ett intressant exempel på hur det gamla ståndssamhället började luckras upp när den föräldralösa järnhandlardottern från Björka äntligen kunde titulera sig fru majorskan af Klercker. Det tog visserligen tjugofem år, men till slut fick Sophia sin älskade Echard – och släktnamnet af Klercker kunde föras vidare till deras fyra barn. De adliga oäktingarna.

b2ap3_thumbnail_Brderna.jpgb2ap3_thumbnail_Brderna.jpg

Överstelöjtnant Carl Edvard af Klercker (1822-1884) till vänster och hans bror kapten Carl August af Klercker (1819-1883) till höger.

Fortsätt läs mer
  5416 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anna Martinsson
Vilket sammanträffande! Min f.d moster, ja hon är skild från min morbror, en av hennes släktingar är/var gift med en af Klercker!... Läs mer
fredag, 26 augusti 2016 12:55
Carin Olofsson
Echards far Adolf Klerck var son till pastorn i Kågeröd Petter Reinhold Klerck, som var bror till pastorn i Brunnby Johannes Klerc... Läs mer
fredag, 26 augusti 2016 15:32
Håkan Bergström, Bryssel
Beror inte irritationen över ordet 'oäkta' över att man uppfattar det i den moderna betydelsen, inte autentisk, falsk?Om barn bety... Läs mer
lördag, 27 augusti 2016 18:47
5416 Träffar
4 Kommentarer

Hjälp från ovan?

Kanske har Rötterbloggens ärade läsare uppmärksammat att jag har en förkärlek för klockare – denna fäbless beror inte bara på att jag sedan många år tillbaka utforskar alla klockare, kantorer och organister i Skåne, Halland och Blekinge, utan även på att jag har många klockare i antavlan. Om denna yrkesgrupp hittar man många intressanta uppgifter i arkiven, och mina förfäder är inget undantag. En av dem var Petter Dahlstedt (1691-1763), först vikarierande klockare i Dalby utanför Lund innan han erhöll ordinarie klockartjänst i närbelägna Stora Råby församling. Hans ursprung är dock ännu höljt i dunkel, men när han avlider den 8 december 1763 i Stora Råby anger dödboken den exakta åldern 72 år, 2 månader och 2 dagar. Om man räknar bakåt hamnar man alltså på den 6 oktober 1691, och med tanke på efternamnet Dahlstedt misstänker jag att han föddes i Dalby. Någon Petter eller Per föds dock inte där kring den 6 oktober – det närmaste är Per svarvares son Per som döps i Dalby den 13 september 1691, men nära skjuter ju som bekant ingen hare. Något som ytterligare försvårar identifieringen är att Petter Dahlstedt aldrig har något patronymikon i de skriftliga källorna, men genom att studera Dalbys kyrkoböcker, katekismi- och mantalslängder får man inte bara fram att Per svarvares son överlevde barndomen, utan även att hans hustru hette Elna – samma namn som Petter Dahlstedt gav sin äldsta dotter 1721.

b2ap3_thumbnail_516.JPGb2ap3_thumbnail_516.JPG

Dalby kyrka (foto: undertecknad)

Åren 1706-1715 tappar jag spåret, men i mantalslängden för Lunds stad 1716 finner man en Petter Dahlstedt som varken syns till förr eller senare – förmodligen är detta vår klockare. Vad han i så fall gjorde i Lund framgår inte, men några år senare vistas han i Dalby. Församlingens klockare hade avlidit i september 1719, och när klockartjänsten nu stod ledig ryckte Petter tydligen in. I ett brev till biskopen i Lund strax före jul 1720 berättar nämligen prosten Thomas Laijngh att »...Pär Dahlstedt, som sig i Dalby församling uppå några års tid uppehållit, har dess emellan efter klockaren salig Joh. Agrells död och avgång uppehållit församlingarna med sång, samt socknebarnens information i Dalby; då han förut av högärevördige herr doktor Martin Hegardt var examinerad och till substitut efter min och församlingarnas begäran uppå ett halvt års tid antagen». Ännu i maj 1721 var Petter klockarsubstitut i Dalby, och när han tillträdde som klockare i Stora Råby på hösten samma år hade han tjänstgjort i Dalby i två år – dock bara som just substitut, eftersom han aldrig blev ordinarie klockare med fullmakt. Detta hindrade honom dock inte från att bete sig som en riktig klockare, något jag blev varse igår.

Förra sommaren besökte jag Dalby kyrka, och av någon anledning åkte jag dit igen under gårdagen. Kyrkan är fantastisk, med en historia som sträcker sig över tusen år och handlar om riddare och ärkebiskopar, pilgrimer och munkar – man känner verkligen historiens vingslag när man strosar runt i det vackra kyrkorummet. Förra sommarens besök blev tyvärr ganska kort, men igår hade jag längre tid på mig. Jag beundrade den ståtliga altaruppsatsen, de monumentala gravstenarna, gamla skulpturerna och minnestavlorna som hänger på kyrkans pelare. Plötsligt fick jag syn på något slags bänk framme vid altaret, matchande de vanliga kyrkobänkarna förutom att den var vänd ut mot församlingen. Jag kikade försiktigt in i bänken, och när jag upptäckte en massa ristade bokstäver, bomärken och namn på träplankorna förstod jag genast vad jag hittat – det var såklart klockarstolen!

b2ap3_thumbnail_426.JPGb2ap3_thumbnail_426.JPG

Klockarstolen i Dalby, där Petter Dahlstedt satt och ledde psalmsången i kyrkan åren 1719-1721 (foto: undertecknad).

Jag började tyda ristningarna, och en efter en trädde de fram, de gamla klockarna i Dalby. Paulus Jacobi, Esaias Jani, »Andræas Severini Lundensis 1604», »Andreas Svenonis Hall 1614», »G C S 1670» – ja till och med Gustaf Fredrik Gernandt (1799-1844) hade ristat in ett litet »G. F. G. 1826» och Lars Peter Wahlström (1843-1907) ett bestämt »L. P. W. 1879». Min käre förfader var ju dock aldrig ordinarie klockare, så jag hade inte tanke på honom när jag studerade namnteckningarna och initialerna. Rysningen längs ryggraden blev därför desto större när jag en bit ner på träplankan kunde utläsa ett tydligt »P P S D S». Jag gick igenom klockarna en efter en i mitt huvud och kunde till slut konstatera att de där fem bokstäverna bara passade in på en enda, nämligen Petter Pers Son Dahl Stedt!

b2ap3_thumbnail_439.JPGb2ap3_thumbnail_439.JPG

Uppgiften som saknas i de skriftliga källorna fanns alltså här, inkarvat på den gamla klockarstolen i Dalby för nästan exakt trehundra år sedan av huvudpersonen själv. Innebär detta att Petter Dahlstedt verkligen är identisk med Per svarvares son från Dalby? Nja, som släktforskare är jag inte helt övertygad, men dagens fynd var ändå en otrolig påminnelse om att viktiga uppgifter ibland dyker upp på det mest oväntade stället – kanske med lite hjälp från ovan?

 

 

Fortsätt läs mer
  2105 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Jan Kärrman
Observera att Sverige gick över från julianska till gregorianska kalendern under hans livstid. Det kan ha trasslat till det för pr... Läs mer
fredag, 22 juli 2016 15:48
Markus Gunshaga
Stort tack för din kommentar, Jan! Det har jag faktiskt inte tänkt på, men du har ju helt rätt - och det skulle förklara den avvik... Läs mer
söndag, 18 september 2016 11:03
2105 Träffar
2 Kommentarer

Kärt barn har många namn

Det gamla ordspråket lyder ju som bekant »kärt barn har många namn», och sådana barn stöter man emellanåt på i släktforskningen – med en något annan betydelse än den gängse. Inte sällan sticker dessa barn ut ur barnaskaran eftersom deras syskon i regel fått färre namn, och därför blir den aldrig sinande uppräkningen av förnamn nästan absurd i sammanhanget. Ett sådant exempel finner man i Karlstad vid mitten av förra sekelskiftet. Bokhandlaren Karl Axel Nerman (1841-1914) hade i första äktenskapet fem barn med någorlunda vanliga namn, nämligen Hjalmar Axel (1875), Tyra Anna (1876), Asta Signe Anna (1880), Folke Axelsson (1884) samt Åke Pihlgren (1886), och med andra hustrun Zelma Julia Maria Olin (1871-1911) fick han sonen Eskil Axelsson 1894. Sex år därefter var det dags för tillökning igen, och den 13 mars 1900 nedkom hustrun med en liten dotter. När det var dags för dop en månad senare hade föräldrarna helt lämnat de gängse ett-tre förnamnen, för den lilla flickan döptes till Selma Maria Elisabet Thyra Asta Anna Constantia Agnes Gerda Ester Barbro Margareta. Som om inte de tolv namnen var nog förärades hon dessutom ett litet patronymikon, Axelsdotter, och för att kröna det hela blev tilltalsnamnet det näst sista namnet, Barbro.

b2ap3_thumbnail_Karlstad-1900.jpgb2ap3_thumbnail_Karlstad-1900.jpg

Ur Karlstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. CI:13 (1895-1905), sid. 199 (bild: ArkivDigital).

Vilka tankar rörde sig i paret Nermans huvuden inför dopet? Det blev inga fler barn efter lilla Barbro, så kanske hon begåvades med alla de namn som betydde något för föräldrarna men som aldrig skulle hinna fördelas på en växande syskonskara? Antagligen var det i alla fall så min anfaders kusin Ingrid Christina Dahlman (1768-1853) och hennes make, komministern Johan Christian Hintze (1769-1833) i Lövestad tänkte när deras yngste son föddes 1809. Föräldrarna gifte sig ganska sent och hann bara få tre barn innan modern närmade sig fyrtioårsstrecket, och dessa döptes till Carl Gustaf (1801), Anna Helena (född och död 1804) och Anna Helena (1805). När så Ingrid blir gravid vid fyrtio års ålder insåg föräldrarna antagligen att detta skulle bli parets sista barn. När deras lille son döptes i Lövestad den 21 januari 1809 kan man nämligen läsa att han erhöll namnen Johan Göran Christian Christopher Lars Petter Michael. Personen som nedtecknade gossens namn i kyrkoboken har dessutom infogat små konstpauser i form av kommatecken mellan varje namn, och det är en syn man inte ser varje dag:

b2ap3_thumbnail_Lvestad-1809.jpgb2ap3_thumbnail_Lvestad-1809.jpg

Ur Lövestads kyrkoarkiv, vol. CI:3 (1759-1825), sid. 581 (bild: ArkivDigital)

De sju namnen finner man i föräldrarnas närmaste släktkrets, så föräldrarna tycks verkligen ha tagit i från tårna för att alla manliga släktingars namn skulle komma med – pappa Johan, farbror Göran, farbror Christopher, farfar Peter och morfar Mikael. Frågan är dock varifrån namnet Lars hämtats? Det är i varje fall inte tilltalsnamnet – detta blev Christian, och den lille gossen kallade sig som vuxen »Christian Johan». Kort och praktiskt – men inte ens i samma ordning som de sju namn som infördes i kyrkoboken 1809!

b2ap3_thumbnail_Vinslv-1831.jpgb2ap3_thumbnail_Vinslv-1831.jpg

Ur Vinslövs kyrkoarkiv, vol. CI:6 (1823-1848), sid. 147 (bild: ArkivDigital)

Långa namn må vara ovanliga i äldre tid, men inom samhällets högre skikt var de mer frekvent förekommande. De långa namnen fick där funktionen som social markör, och tre till fyra namn var inte ovanliga bland 1800-talets högre stånd. I sammanhanget finner man de mest extrema exemplen hos adeln, men även utanför adelsståndet finner man barn med ovanligt många namn. Exempelvis lät häradshövdingen och 1:e hovrättsnotarien August Falck och hans hustru Aurora Ekvall i skånska Vinslöv i augusti 1831 döpa en dotter till Anna Maria Constantia Magdalena Lovisa Fredrica Aurora Ulrica Helena. På hennes väg genom livet tycks dock namnen ha fallit bort ett efter ett, för i 1870-talets Lund finner man den mer måttliga mamsell »Anna Maria Constance Falck». Man kan undra vad Barbro, Christian och Anna, och alla de andra barnen tyckte om sina många förnamn? Antagligen lär vi varken få svar på detta eller veta vad föräldrarna tänkte, men vi kan åtminstone trösta oss med att kärt barn som bekant har många namn.

Fortsätt läs mer
  7139 Träffar
  0 Kommentarer
7139 Träffar
0 Kommentarer

En get, två grisar och tretton höns

När min farfars far Samuel Gustafsson (1895-1981) var tio år flyttade familjen från Lomma – där fadern i tjugo år slitit hårt på tegelbruket – till den lilla byn Håkantorp i Västra Karaby socken, sydost om Landskrona. Här inköpte fadern Gustaf Svensson ett litet lantbruk, som han och hustrun Anna Jönsdotter kämpade och slet med under resten av sina liv. Det lilla lantbruket skulle försörja två vuxna personer och elva barn – parets nio egna barn, födda mellan 1890 och 1909, och de två »oäkta» barnbarn som senare flyttade in hos morföräldrarna. Det kan verkligen inte ha varit en enkel sak, och man fick ta till alla medel – sonen Oskar har berättat att han som barn ofta följde med sin far när denne sålde skrot och sill för att dryga ut hushållskassan. Under första världskriget var det särskilt hårt, och en dag hände det som inte fick hända. Brödet tog slut. Mor Anna utbrast förtvivlat »nu är brödet slut och vi har inte mer att äta!», och när den sjuårige Oskar hörde detta tog han med en säck och begav sig hemifrån, utan att säga till sin mor. Han traskade sedan omkring i socknen och knackade på hos de större gårdarna för att tigga bröd, och eftersom storbönderna tyckte synd om den lille gossen lade de några halvor grovbröd i hans säck – på ett ställe fick han en hel limpa. När Oskar kom hem fick han en rejäl utskällning för att han tiggt, men mor Anna var så glad över att ha lite mat i huset igen så att tårarna flödade.

b2ap3_thumbnail_016-Gustaf-o-Anna2.JPGb2ap3_thumbnail_016-Gustaf-o-Anna2.JPG

Anna (1866-1952) och Gustaf Svensson (1861-1938) på äldre dar i sin trädgård.

När det gäller familjens lantbruk har jag hört sägas att det var klent och tungt, men ingen av de gamla släktingarna kunde ge mer exakta uppgifter. Hur stor var arealen, vad odlade familjen och vilka djur hade man? Liknande frågor har nog många släktforskare när det gäller förfädernas och släktingarnas lantbruk i början av 1900-talet, och det finns ett enkelt sätt att hitta svaren. Mellan åren 1913 och 1920 genomförde nämligen Hushållssällskapet på uppdrag av Statistiska Centralbyrån en praktisk undersökning där man samlade in uppgifter om Sveriges jordbruk på gårdsnivå, och i det bevarade källmaterialet får man inte bara en unik inblick i det tidiga 1900-talets lantbruk utan hittar även svaren på just de frågor jag ställer ovan.

b2ap3_thumbnail_Lokalunderskning-1915.jpgb2ap3_thumbnail_Lokalunderskning-1915.jpg

Till familjen Svenssons gård i Håkantorp anlände Statistiska Centralbyråns representant den 15 juni 1915, alltså mitt under första världskriget. Man noterade att »Uppgift lämnad den 15/6 av ägarens hustru», så antagligen var husfadern ute och sålde skrot eller sill, samt att man besökte gårdens brukningsdel. Det antecknades att det lilla lantbruket höll en valack som arbetshäst samt att man hade en get, två gödsvin, två grisar under fyra månader och tretton höns. Den 0,1 hektar stora trädgården innehöll även en 200 kvadratmeter stor köksväxtodling (äldre släktingar har berättat att där fanns många träd och buskar, bland annat en vit krusbärsbuske samt ett stort päronträd), medan åker- och odlingsmarken var 1,8 hektar stor. Där hade man gjort nyodling de senaste fem åren, och nu odlades höstråg, potatis, foderrotfrukter och hö. År 1914 hade skörden tydligen uppgått till 800 kilo höstråg, 7 ton potatis och 1,5 ton hö – där ser man! Man får som synes veta en hel del om det tidiga 1900-talet jordbruk i Sverige, och dessa så kallade »lokalrapporter» har numera skannats in av SVAR. Till och med den 23 maj är materialet dessutom fritt tillgängligt via hemsidan, så passa på om ni vill veta mer om era förfäders och släktingars lantbruk för hundra år sedan!

b2ap3_thumbnail_016-Gustaf.jpgb2ap3_thumbnail_016-Gustaf.jpg

Fortsätt läs mer
  1929 Träffar
  0 Kommentarer
1929 Träffar
0 Kommentarer

Anavundsjuka

Avundsjuka är inte bara en av de sju dödssynderna, utan även ett otrevligt sinnestillstånd, vare sig man själv är avundsjuk eller upplever avundsjuka från omgivningen. I vissa sammanhang är det dock väldigt svårt att inte avundas andra, och tyvärr är släktforskning ett sådant sammanhang – åtminstone för mig. Det handlar dock inte alls om missunnsamhet, för jag unnar andra släktforskare allt gott i världen, men ibland kan jag inte låta bli att tänka: »åh, jag vill också...».

b2ap3_thumbnail_IMG_0285.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_0285.jpg

Kjell Christoffer Hagerman, adlad Rosenblad (1740-1808), som slutade sina dagar som major med överstelöjtnants namn, heder och värdighet samt riddare av Svärdsorden.

Jag avundas släktforskare som har adliga anor – inte för att det på något sätt skulle vara finare än alla torpare och hemmansägare i min antavla, utan för att välborna damer och herrar ökar chanserna till spännande källmaterial. Dagböcker, memoarer, berättelser, brev och andra personminnen – för att inte tala om alla vackra porträtt – som kan ge släktforskningen kött på benen. En adelsman som både avporträtterades och efterlämnade skriftligt källmaterial är min anfader Anders Dahlmans svåger Kjell Christoffer Hagerman, adlad Rosenblad (1740-1808). På porträttet syns han iförd krigsmundering och pudrad peruk, och i den dagbok han förde på örlogsskeppet Prins Carl under 1790 års sjökampanj beskriver han bland annat målande vad som hände sedan han tillfångatagits av ryssarna:

»Vi blef då förde till armial Skjeppet Rostislaf, en magnifique 3 däckare med 100 Canoner utom 8 st nicker. Därest Herr Amiralen med många förnäma Herrar af flottan var. Amiralen en gammal Herre, klädd i en blå Sictenpälls med dyrbart foderverck, nattmössa och Hatt på hufvudet. – Under dett vi nalkades detta i Wattnet flytande Slott, hördes därifrån en Superbe musique, af många Trumpeter, W althorn – Puker och hårda instrumenter. [...] Klockan var nu millan 3 och 4 på eftermiddagen, Ett bord var serverat med kall mat, däraf oss blef båden, men ingen af oss åt, ty hvar och en tjände sig nog mätt af Harm.»

Ack, om man ändå hade sådana spännande saker i antavlan! Något annat jag avundas är släktforskare som har fotografier på sina förfäder långt tillbaka i tiden. Något jag själv skattar högt är de båda fotografierna på min farmors farmors mormors far, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882) – men utöver dessa dyrgripar är det ont om foton på mina förfäder. Jag har exempelvis inga fotografier på varken morfars farfar Johannes Thoresen (1840-1924) eller farfars morfars föräldrar Hans Petter Persson (1839-1923) och Kjerstina Persdotter (1834-1924), trots att de levde en bra bit in på 1900-talet. Är det då konstigt att man blir avundsjuk på släktforskare som stoltserar med foton på en hel drös med förfäder födda under 1810- och 1820-talet?

b2ap3_thumbnail_Carlbergs.jpgb2ap3_thumbnail_Carlbergs.jpg

Innan kameran uppfanns fick man ju som bekant anlita en konstnär när man ville föreviga sitt anlete, och runt om i Sverige finns många vackra gamla porträtt – vem blir inte avundsjuk på släktforskare som har sina förfäder inramade på väggen? Ju »finare» släkt desto fler porträtt, men eftersom mina förfäder inte var särskilt »fina» har de heller inte avporträtterats för eftervärlden. Förutom en och annan prästvigd kusin eller syssling till mina förfäder finns bara en inramad äldre person i mitt släktträd, och det är den ovan fotograferade förfadern Johan Carlbergs yngsta dotter Louise (1832-1869). Det hade inte varit helt fel om även farföräldrarna eller systern Johanna besökte någon konstnär under sin livstid – men nu ska jag inte vara avundsjuk utan istället glädja mig åt de släktforskare som har generationer av förfäder på väggen, i färg.

b2ap3_thumbnail_Carlberg-Anna-Louise-1832-1869-hos-Lenhammar-Gunilla.JPGb2ap3_thumbnail_Carlberg-Anna-Louise-1832-1869-hos-Lenhammar-Gunilla.JPG

Jag blir ofta avundsjuk på släktforskare som har sina anor centrerade till områden med genealogiska fördelar. Som bloggens ärade läsare har märkt var de flesta av mina förfäder skåningar, och en nackdel med att forska i Skåne är att det knappt finns husförhörslängder före 1810-talet. I de andra landskap där jag har anor, såsom Dalsland, Västmanland och Småland, hittar man däremot husförhörslängder en bra bit ner på 1700-talet, och i Västergötland omnämns ej sällan de avlidnas föräldrar i dödboken (som till exempel när min anfader Sven Arfvidsson dör i Näs socken 1776, här nedan). Sådana uppgifter finner man aldrig i Skåne, och även om jag är glad för mina få västgötska anor blir jag lite avundsjuk på de släktforskare som har många anor i detta landskap. Å andra sidan förbannar jag ofta att de västgötska socknarna är små och ofta många inom samma pastorat, samtidigt som prästerna inte alltid var så noga med moder- och annexförsamling, något som försvårar släktforskningen rejält. Kanske är de västgötska släktforskarna avundsjuka på mina skånska anor av den anledningen? Andra genealogiska fördelar som skiljer landskapen åt är databaser, namn- och personregister, släktböcker eller liknande – och det är nog ingen tvekan om att sådana ojämlikheter väcker avundsjuka i släktforskar-Sveriges alla hörn! 

b2ap3_thumbnail_Ns.jpgb2ap3_thumbnail_Ns.jpg

Nej, avund är verkligen ingen trevlig sak, men ibland kan man bara inte hjälpa det. När man släktforskar finns det ju uppenbarligen många anledningar att känna avundsjuka, eller anavundsjuka, som jag brukar kalla det, och därför är jag nyfiken – vad väcker din anavundsjuka?

Fortsätt läs mer
  1790 Träffar
  0 Kommentarer
1790 Träffar
0 Kommentarer

Arkivbesök

Igår besökte jag Arkivcentrum Syd i Lund, en plats jag reser till alltför sällan med tanke på hur många lyckliga stunder jag haft där. Det blev många volymer att undersöka, och medan jag satt där i forskarsalen funderade jag över hur det hela startade för mig, när jag började släktforska för sexton år sedan. Då gällde det att skynda sig in i landsarkivets forskarsal när de öppnade klockan 9, annars var risken stor att man inte fick plats. När jag besökte Arkivcentrum Syd igår lunkade jag in vid klockan 11, och tyckte att det var ovanligt många besökare i forskarsalen – då var ändå nitton av de tjugofyra forskarplatserna lediga!

b2ap3_thumbnail_2_20160407-180439_1.jpgb2ap3_thumbnail_2_20160407-180439_1.jpg

Vad betyder egentligen arkiven i dagens digitaliserade värld, där allt går i en rasande fart? Hur många av de som börjar släktforska idag kommer aldrig någonsin sätta sin fot på ett arkiv? Hur vänder vi denna trend, och hur kan arkiven bli populära igen? På vilket sätt kan man förhindra att arkiven blir något som ska digitaliseras sönder och sedan glömmas bort? Arkiven svämmar nämligen över av spännande register, databaser och källmaterial som ännu inte har (och kanske aldrig kommer att) digitaliseras, och den släktforskare som aldrig besöker ett arkiv går utan tvekan miste om härliga upplevelser.

b2ap3_thumbnail_1_20160407-180503_1.jpgb2ap3_thumbnail_1_20160407-180503_1.jpg

Vid ett av mina senaste besök på Arkivcentrum syd plöjde jag domböcker som ännu inte blivit digitaliserade. Jag letade efter min utomäktenskapliga anmoder Johanna Johansdotters (1816-1883) föräldrar i Hyby, men tyvärr höll de sig undan. I Bara häradsrätts dombok 1815 fick jag dock reda på att Johannas farmors bror Sven Ahlström (1769-1823) tydligen slapp betala skatt eftersom han var blind. Hur han då kunde vara församlingens organist övergick mitt förstånd, men i Hybys sockenstämmoprotokoll 1813 läste jag sedan att »Sven Ahlström är anförd såsom blind, men är endast svagsynt eller mycket närsynt». Där ser man...

I 1817 års dombok upptäckte jag dessutom att min anmoder Karna Nilsdotter (1768-1828) i Vismarlöv tydligen tröttnade på att hennes ägor »ofta ofredas af vanartigt folk» och därför krävde böter för alla som vistades där olovligt, samtidigt som hennes dotters blivande svärfar Nils Larsson (1772-1846) i samma by hade det dåliga omdömet att dyka upp berusad vid hösttinget 1818. Häradsrätten ansåg att »alldenstund synbarligen märkas kunde, att bemälte Nils Larsson war drucken, fördenskull [...] varder han Nils Larsson, för första resan fylleri [inför Domstol] pliktfäld [...] och tillsades närvarande Kronofjerdingsman, att honom i förvar taga, intill dess han blifver nyckter». Många intressanta uppgifter till släktträdet, uppgifter som jag aldrig hittat om jag inte besökt ett arkiv.

b2ap3_thumbnail_3_20160407-180524_1.jpgb2ap3_thumbnail_3_20160407-180524_1.jpg

På arkiven finns inte bara arkivhandlingar, utan även mängder av böcker. Forskarsalens bokhyllor på Arkivcentrum Syd dignar av referenslitteratur av stort intresse för släktforskaren, såsom Lunds stifts herdaminne, Svenskt Biografiskt Lexikon, Hugo Samzelius' Kongl. skogs- och jägeristaten : biografiska studier 1539-1898 och Gustaf Upmarks Guld- och silversmeder i Sverige 1520-1850 – bara för att nämna några av dessa biografiska och genealogiskt intressanta titlar!

b2ap3_thumbnail_4_20160407-180546_1.jpgb2ap3_thumbnail_4_20160407-180546_1.jpg

Datorerna på Arkivcentrum Syd innehåller många spännande databaser och register, såsom Blekinge båtsmansregister, Bräkne härads dombok 1700-1750, Lunds landsarkivs bouppteckningsregister för diverse härads- och rådhusrätter, Svalövsbygdens födda-döda 1895-1936, Skråhandlingar och mycket annat spännande. Vad mer kan en släktforskare begära?

b2ap3_thumbnail_5_20160407-180609_1.jpgb2ap3_thumbnail_5_20160407-180609_1.jpg

Långt ifrån alla register har lagts in i datorn. I pärm efter pärm utanför forskarsalen trängs bouppteckningsregister ända fram till nutid, däribland över Halmstad 1900-1955, Eslövs tingsrätt 1984-2001, Karlshamn 1950-1984, Klippans tingsrätt 1980-1994 och Kristianstads rådhusrätt 1936-1966. Den som söker skall finna!

b2ap3_thumbnail_6_20160407-180635_1.jpgb2ap3_thumbnail_6_20160407-180635_1.jpg

Hur många av de som börjar släktforska anno 2016 kommer aldrig fylla i en sån här beställningsblankett? Troligen allt för många, vilket är synd eftersom dessa små filurer är en viktig nyckel till arkivens underbara värld. Här beställde jag själv fram Simrishamns dombok 1766, som mycket riktigt bekräftade att min anfader Reinhold Rasmusson (1766-1823) i Södra Mellby socken var son till skräddargesällen Rasmus Reinholdsson (1745-1827). Fadern erkände inte bara faderskapet frivilligt, utan ville dessutom betala tio daler silvermynt årligen till sonens uppfostran – bra jobbat, Rasmus!

b2ap3_thumbnail_8_20160407-180729_1.jpgb2ap3_thumbnail_8_20160407-180729_1.jpg

Att bläddra i de gamla handlingarna i forskarsalens lugna vrå bjuder alltid på en stunds meditation, långt bort från jäkt och stress. En möjlighet att sakta drömma sig tillbaka i tiden, och lägga all fokus på de människor som vandrat på jorden före oss. För vi måste komma ihåg att det är just människor vi forskar kring, något som ibland är lätt att glömma – men som man lika lätt påminns om på arkiven. En sådan påminnelse fick jag själv vid senaste besöket på Arkivcentrum Syd – den 15 maj 1724 krånglade någons fjäderpenna, så bland Lunds domkapitels brevkoncept samma år hamnade ett tydligt fingeravtryck i bläck. Den känsla jag fick av det lilla fingeravtrycket var obeskrivlig, och plötsligt kände jag mig verkligen som en länk mellan nutid och dåtid. De 292 år som passerat sedan fingeravtrycket hamnade där kändes plötsligt som ingenting, och denna fantastiska upplevelse fick jag vara med om – tack vare ett arkivbesök.

Fortsätt läs mer
  1962 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Anders Pemer
Fantastiskt fin betraktelse!
fredag, 15 april 2016 00:25
1962 Träffar
1 Kommentar

Personverser

b2ap3_thumbnail_Picture-128.jpgb2ap3_thumbnail_Picture-128.jpg

Under mina studentår spenderade jag många timmar på Universitetsbiblioteket i Lund, och lade då märke till ett vackert träskåp som stod lite undanskymt i ett hörn på entréplan. »Personverser» stod det på skåpet, men eftersom detta inte lät särskilt intressant för en släktforskare lät jag skåpet falla i glömska. Många år senare fick jag dock en stund över, och bestämde mig för att undersöka skåpets innehåll. Jag drog ut en av de många lådorna, som visade sig vara fullproppad med små kort, fyllda med namn, årtal och vackra formuleringar från flydda tider. Skåpet innehöll alltså en kortkatalog från A–Ö över Lunds Universitetsbiblioteks bevarade tryckta personverser och allt som får plats i denna ganska breda kategori – tillfällighetsverser, bröllopsdikter, griftekväden, poetiska fyndigheter vid rektorsbyten och så vidare – registrerade på författar- respektive mottagarnamn. Jag bläddrade vidare i de små lådorna, och hittade många bekanta namn – både från min egen och andras släkter. A... B... C... När jag kom fram till bokstaven D hoppade jag till, för på ett av korten hittade jag något mycket intressant:

b2ap3_thumbnail_Picture-002.jpgb2ap3_thumbnail_Picture-002.jpg

»DAHLMAN, Michael, inspektor w. Widtsköfle sätesgård.

Då... Michael Dahlman samt... Margaretha Hagerman firade sin bröllops dag... 1765. Lund [1765]. 4:o.»

Min reaktion berodde på att denne inspektor inte var vem som helst – Michael Dahlman (1737-1820) var nämligen yngre bror till min anfader klockaren Anders Dahlman (1731-1813) i Hofterup, som jag bloggat om tidigare. Jag hade visserligen fått fram en hel del om både Michael, hans karriär och familj, men denna bröllopsdikt hade jag aldrig hört talas om tidigare. Jag beställde fram den direkt, och när jag några dagar senare återvände till Universitetsbiblioteket fick jag äntligen läsa dikten som lästes upp på bröllopsdagen 1765 – särskilt de två sista verserna är ett förtjusande exempel på 1700-talets vitt spridda skaldekonst:

»Med nödtortftig föda man tror sig nog rik: ty wällust ej kännes en gång.

Man förer en lefnad just herdarnas lik, som prisas i skaldernas sång.

Redligt wäsend, fria tankar, menlös ro i hyddan wankar;

Om oro kan gifwas, nog minskar wäl den en täck och förtroliger wen.

 

I twenne som delen Ehr kärlek i dag, och börjen en kärare tid.

Ehr lycka oß fägnar; ty önskar ock jag, at Himlen må wara Ehr blid!

At Ehr dygd må bli belönter med all nåd, med sällhet krönter!

De nöjen I begge nu hunnit at få, som andra få wänta uppå.» 

Även om just denna personvers inte gav några direkta genealogiska uppgifter kan det finnas all anledning att undersöka om det finns några bevarade bröllopsdikter eller griftekväden från din egen släkt. Inte bara för att ge släktforskningen kött på benen med hjälp av 1700-talspoesi, utan även för att personverser kan ge ovärderlig information om allt från utländska resor och karriärer till tidigare äktenskap och antal barn. Man kan till och med hitta uppgifter om födelseort och -datum, om man har tur! När jag nyligen forskade kring musikdirektören Friedrich Kraus' (1725-1780) hustru Sara Elisabeth Wallin (1728-1793) i Lund hade jag exempelvis en hypotes om att hon var född den 12 februari 1728 i Jönköping. Tyvärr lyckades jag inte bekräfta detta genom fadderskap eller bouppteckningar, men den begravningsdikt som hennes dotterson Carl Fredrik Berling lät trycka i Lund 1793 bekräftade inte bara min hypotes om födelsedatumet – den gav även uppgiften att hon inte bara varit gift en utan två gånger tidigare i Jönköping, innan hon ingick äktenskap med musikdirektör Kraus i Lund. Som släktforskare har man alltså all anledning att undersöka personverser, och även om de inte leder till något genealogiskt genombrott får du en stunds avkopplande poesiläsning – och det är minsann inte fy skam!

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20160303-201502_1.jpgb2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20160303-201502_1.jpg

Fortsätt läs mer
  2057 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lisbeth Spogardh
Hej MarkusLäst din insändare, väldigt intressant man vet aldrig vad man hittar och var man hittar information om sin släkt.Jag fic... Läs mer
fredag, 04 mars 2016 08:34
2057 Träffar
1 Kommentar

Den andra kvinnan

Min anmoder Anna Persdotter (1770-1804) i Lomma socken i Skåne hade en yngre bror vid namn Per Persson (1772-1813), som trots att han var döv sedan barndomen klarade sig bra i livet. Han blev så småningom gift, far till fyra barn och har idag många ättlingar runtom i världen – en stor del av dem i USA. Den närmaste att emigrera var sondottern Sissa Jacobsdotter (1830-1915) som slutade sina dagar i Salt Lake City, men släktens första emigrant lär ha varit hennes dotter Henrietta Cecilia Ahlqvist (1851-1923) som redan i tonåren begav sig till det stora landet i väst. Så småningom följde stora delar av släkten efter, däribland modern Sissa, mostern Maria Jacobsdotter (1844-1915) med familj samt Henriettas yngre halvsyskon. Släkten har spritt sig över stora delar av USA, och idag finner man dem framförallt i Utah, California, Colorado, Idaho, Nevada, Wyoming och Texas. Undra om den döve Per Persson hade kunnat föreställa sig det när han gifte sig med Kerstina Henriksdotter en dag i maj år 1800?

b2ap3_thumbnail_henrietta-med-Rachel-Eva-o-Arnold.jpgb2ap3_thumbnail_henrietta-med-Rachel-Eva-o-Arnold.jpg

Henrietta Cecilia Ahlqvist (1851-1923); detalj av ett fotografi (privat ägo).

Henrietta Cecilia Ahlqvist föddes den 17 april 1851 i byn Tågarp i Burlövs socken, strax utanför Malmö, och bar från späd ålder efternamnet Ahlqvist. Detta var dock hennes sedermera styvfaders släktnamn, för den riktige fadern var en norsk herre som tillfälligt vistades i Malmö – i födelseboken kan man läsa »Fader enl. uppgift, Snickaregesäll Nils Henric Rommelhoff ifrån Malmö». Denne man återvände dock till Norge innan Henrietta var född, så modern Sissa Jacobsdotter ingick snart äktenskap med arbetaren Göran Ahlqvist (1828-1857) som härstammade från en gammal klockarsläkt i Burlöv. I detta äktenskap föddes två barn, och i sitt andra gifte, med smeden och arbetaren Anders Carlsson Kallenberg (1835-1885) föddes ytterligare sju. Det var många munnar att mätta, och eftersom Henrietta var äldst fick hon redan i unga år hjälpa till med försörjningen. Hon vaktade får och mjölkade getter, och när familjen flyttade in till Malmö i början av 1860-talet fick hon arbete på en tygfabrik. Den stora staden måste varit spännande men omvälvande för en flicka från landsbygden, och när förändringens vindar blåste som starkast knackade det på dörren hemma hos familjen. Det var missionärer från Mormonkyrkan, denna nya religion som växte fram i början av 1800-talet, och det dröjde inte länge innan familjen övergav sin gamla tro och gav sig hän till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

b2ap3_thumbnail_Sissa-Jacobsdotter.jpgb2ap3_thumbnail_Sissa-Jacobsdotter.jpg

Ett fotografi som sägs föreställa Sissa Jacobsdotter (1830-1915), sondotter till den döve husmannen Per Persson (privat ägo).

Inledningsvis var familjens religionsutövning ganska försynt, och det mest uppseendeväckande var att Henrietta en gång i veckan promenerade närmare en mil för att närvara vid kyrkans körövningar. Religionen tycks dock ha tagit allt större plats i hennes liv, och sommaren 1868 lämnade hon Sverige för att förenas med sina trosbröder och -systrar i Utah. Henrietta var blott sjutton år då hon den 4 juni 1868 i Liverpool klev ombord på segelfartyget »John Bright», som skulle föra hela 722 personer (varav 176 skandinaver) över Atlanten. En av dem, John Boyd, berättar om den långa resan i sina memoarer: 

»The Saints were in fine spirits, and were full of joy at being really on their way to Zion, an event for which they had long labored, and hoped, and prayed. [...] During the voyage there was very little sickness, and only an aged sister from England, who was sick when she went on board, died. A Swedish couple were married during the voyage. The captain was very kind and obliging towards the Saints». 

Ursprungligen ville man resa med ångfartyg, men på grund av höga biljettpriser tvingades man välja »John Bright» istället. Resan tog därför sex veckor, och skedde under värsta tänkbara väderförhållanden. Man hade dock sin starka gudstro som stöd, och britten William Bradfield berättar i sina memoarer:

»We were on the water six weeks, nearly all the time the sea was wild and stormy. One night Captain McGaw told the Saints they had to give up the ship; so, if they believed there was a God, they had better ask for help. We children were clinging to mother's dress and crying. If ever there were prayers offered up, it was that night, and they were answered! Next day was a beautiful day and we children went on deck where we could see the rigging all torn away and the masts cracked.»

Skeppet anlände hamnen i New York den 13 juli 1868, och Henrietta anslöt sig till John Murdock Company och lär då ha gått till fots i trätofflor hela vägen till Salt Lake City. Därifrån reste hon vidare till Fillmore i Utah och flyttade in hos sin farmor Anna Lisa Löfgren (1812-1887) från Svedala, som hade utvandrat till USA ett par år tidigare – även hon lockad av Mormonkyrkan. Hon bodde hos farmodern i omkring två månader innan hon fick jobb som tjänstepiga hos familjen Beckstrand, i det närbelägna samhället Meadow. Familjefadern, den svenskfödde Elias August Beckstrand (1832-1910), hade gått över till Mormonerna redan 1859 och varit engagerad i kyrkan sedan sin ankomst till USA 1861. Vid samma tid hade han gift sig med den likaledes svenskfödda Anna Sofia Hägglund, och det var i samband med hennes sjukdom som den unga Henrietta flyttade in som tjänstepiga för att hjälpa till i hushållet. Den nitton år äldre August såg henne dock som mer än bara en tjänstepiga...

b2ap3_thumbnail_fam_beckstrand.jpgb2ap3_thumbnail_fam_beckstrand.jpg

Henrietta tillsammans med maken August Beckstrand (1832-1910) och barnen Elias (1870-1956), Heber (1873-1955), Rachel (1876-1966), Nephi (1878-1957), Alma (1881-1965) och lilla Eva (1884-1975) (privat ägo).

Mindre än ett år efter ankomsten till familjen Beckstrand gifte sig den då 36-årige August med den nyligen arton år fyllda Henrietta. En svensk släktforskare utgår såklart från att den första hustrun måste ha avlidit under sin sjukdom, men faktum är att Anna Sofia Hägglund dog först 1890... August begick alltså tvegifte, något som inte var helt ovanligt inom Mormonkyrkan under 1800-talet. Mellan åren 1852 och 1890 praktiserade 20-30 procent av alla mormoner tvegifte, eller rent av månggifte, och sommaren 1869 blev den unga skånskan en del av denna statistik. I över tjugo år var hon sedan Augusts officiella »andra kvinna», och man kan verkligen undra vad hon kände inför detta faktum. Situationen måste i varje fall varit mycket märklig, för strax efter bröllopet 1869 hade den för andra gången nyblivne brudgummen tydligen gått till sängs med sina två hustrur som båda blev gravida, och den 10 mars 1870 födde Anna Sofia sonen Joseph medan Henrietta födde sonen Elias dagen därpå, den 11 mars 1870.

Med sin första hustru fick August två barn till, medan han och Henrietta fick ytterligare nio barn, varav det sista blev till kort efter första hustruns död 1890. Först nu var Henrietta äntligen den enda kvinnan, ty dagarna av tvegifte för August var över. Livet gick sin gilla gång på bondgården i Meadow, där August engagerade sig i kyrkan och Söndagsskolan medan Henrietta tog hand om de många barnen och undervisade i skolan. August dog 1910, medan Henrietta levde som änka till sin död 1923, och det kan inte ha varit lätt att leva utan sin älskade August i tretton år – men frågan är om ändå inte de tjugo åren som den andra kvinnan var de svåraste i hennes liv...

Fortsätt läs mer
  2077 Träffar
  0 Kommentarer
2077 Träffar
0 Kommentarer

Det man inte vet att man letar efter

Bouppteckningar är en ypperlig källa när man släktforskar, och genom åren har det upprättats många namnregister som är till stor hjälp när man söker en specifik förfaders eller släktings bouppteckning. Det finns dock otaliga bouppteckningar som vi släktforskare inte ens vet att vi letar efter, och många gånger är det dessa som döljer de mest intressanta fynden. Det kan därför löna sig att plöja igenom bouppteckningar en efter en, och chansen att göra fynd är självklart större i städer eller härader där släkten har bott under lång tid. Själv har jag väldigt många anor och anförvanter i Rönnebergs, Luggude, Harjagers, Torna och Bara härader i Skåne, så när jag plöjde igenom dessa häraders bouppteckningar dröjde det inte länge innan jag gjorde ett rejält fynd. I en bouppteckning från 1760 i Bara häradsrätts arkiv fanns nämligen en mindre släktutredning, där jag genast fick syn på flera bekanta namn:

»Anno 1760 den 24 Maji blef efter Åboen Jöns Anderssons begäran i Stora Mölleberga laga inwentering och wärdering företagen efter Enckan Ellna Jeppas dotter, som dödde d:   sidstl. Maji i Stora Mölleberga, Therwid woro tillstädes den afl:s Systerbarn

1mo den aflednas half syster Anna Claes dotters barn

1mo sonen Pehr Mattisson ifrån Stora Bjellerup.

2do sonen Klas Mattisson ifrån Stora Bjellerup.

3tio Anna Claes sonason Lars Mattissons son Lars Larsson ifrån Wästra Kattarp 16 år g:

4to Metta Mattis dotter gift med Nils Persson i Lilla Bjellerup.

5to Hanna Mattis dotter gift med Olof Persson i Östra Odaslöf.

2do den aflednas hehl syster Hanna Jepps dotters barn

1:mo Marna Ols dotter gift med Nils Andersson i W: Kattarp.

2:do Bengta Olsdotter gift med Lars Christensson i Bara,

3tio Ellna Ols dotter gift med Per Persson i Häsleberga.

3tio den aflednas hehl-syster Bengta Jepps dotters barn

1mo sonen Simon Andersson i Näfwitshög,

2do sonen Lars Andersson ibm.

3tio sonen Jöns Andersson i Stora Mölleberga,

4to dottren Ellna Anders gift med Anders Bengtsson i Näfwitshög.

5to sonen Jeppa Andersson Ryttare för Rusthållet No 105 i Winninge.

4to den aflednas hehlsyster Sissa Jeppas dotters son Jöns Hansson i Malmö Hospital.»

Den avlidna kvinnans halvsyster Anna Clausdotter (ca 1680-1741) var gift med en av mina förfäder på farmors farfars sida, Mattis Nilsson (ca 1661-1741) i Bjällerup, samtidigt som de båda kvinnornas systerson Simon Andersson (ca 1718-1799) i Nevishög är en förfader på min farmors farmors sida. Hur hängde detta ihop? När jag jämförde den detaljerade ingressen med tidigare släktforskningshypoteser föll pusselbitarna sakta men säkert på plats, för med hjälp av bouppteckningen kunde jag skönja konturerna av äktenskap och släktskap som sträckte sig över hundra år tillbaka i tiden.

b2ap3_thumbnail_Bouppt-1760_20160121-195537_1.jpgb2ap3_thumbnail_Bouppt-1760_20160121-195537_1.jpg

En släkttavla baserad på de uppgifter som framkommer i Elna Jeppsdotters bouppteckning 1760.

Genom mantalslängder och jordrevningsprotokoll fick jag fram att bouppteckningens gemensamma nämnare var en kvinna vid namn Mätta, som bebodde hospitalshemmanet Stora Mölleberga Nr 6 i Mölleberga socken i slutet av 1600-talet och en bit in på 1700-talet. Hon hade först varit gift med en Claus Persson, som i ett tidigare gifte hade barnen Truls Clausson (ca 1658-1702) och Mätta Clausdotter (ca 1665-1738) i Bjällerup, den sistnämnda en anmoder till mig. Tillsammans fick Mätta och Claus den tidigare nämnda Anna Clausdotter omkring 1680. Jag hade tidigare gissat att Truls, Mätta och Anna var syskon, dock att Anna troligen var en halvsyster eftersom hon var ganska mycket yngre – en gissning som bekräftas av bouppteckningen där varken Truls' eller Mättas barn nämns som arvingar. Claus Persson dog i slutet av 1680-talet varpå Mätta gifte om sig med Jeppa Nilsson (död på 1710-talet) med vilken hon fick de fyra döttrarna Bengta, Elna, Hanna och Sissa.

Det är alltså en av dessa fyra döttrar, Bengta Jeppsdotter, som blev mor till min anfader Simon Andersson i Nevishög, och bouppteckningen bekräftar även min tidigare hypotes om att Simon var bror till Elna Andersdotter (ca 1717-1785), Jöns Andersson (ca 1721-1777), Lars Andersson (ca 1722-1784) och Jeppa Andersson Winberg (ca 1729-1804), samtliga boende i Nevishög. Än så länge känner jag ju dock bara till namnet på deras mor och har inte lyckats identifiera deras far »Anders», men en vacker dag träder förhoppningsvis även dessa två fram ur historiens mörker. Till dess ska jag fortsätta plöja bouppteckningar, för ibland är de bästa fynden som synes de man inte ens vet att man letar efter.

Fortsätt läs mer
  1900 Träffar
  0 Kommentarer
1900 Träffar
0 Kommentarer

Omöjligt uppdrag?

Min farfars morfars farfar Per Jönsson (1816-1874) var länge ett av släktträdets mysterier. Jag hade inga problem med att hitta hans föräldrar och ursprung, men framåt i tiden gick det svårare. Per flyttade nämligen ofta med sin familj, och under femton års tid bodde de i sammanlagt sex olika byar i fyra olika församlingar där Per omväxlande tituleras torpare, husman och mjölnare. Efter otaliga hopp mellan diverse husförhörslängder hittade jag en notering om att han flyttade med sin familj till Landskrona 1854, men eftersom denna ganska stora församling saknade inflyttningslängder lade jag dem åt sidan.

Något senare lyckades jag lokalisera familjen igen – de bosatte sig tydligen i fiskeläget Borstahusen i utkanten av Landskrona, där hustrun Anna Catharina Andersdotter avled i tuberkulos 1864. Per förblev då änkling i hela nio år innan han gifte om sig 1873, men bara ett år senare – den 28 april 1874 – slutade han sina dagar, femtioåtta år gammal. Min första tanke var att han måste fallit offer för tuberkulosen, men när jag letade fram SCB-utdraget över Landskrona stadsförsamlings dödbok 1874 fick jag en mindre chock. I rutan för dödsorsak kunde jag nämligen klart och tydligt läsa »Suspensio (Suicidium)». Det gick en rysning längs ryggraden, för när jag slog upp suicidium i ett latinskt lexikon bekräftades min gissning – självmord. När jag sedan slog upp ordet suspensio hänvisades jag till ordet suspendo, »att hänga upp, suspendera», så min förfader hade alltså begått självmord genom hängning!

b2ap3_thumbnail_2015-07-15-13.20.56.jpgb2ap3_thumbnail_2015-07-15-13.20.56.jpg

Varför valde han att avsluta sitt liv på detta sätt? Barnen var visserligen stora nog att klara sig själv, men han hade ju bara varit gift i ett år? Vad hade egentligen hänt? Jag hoppades att död- och begravningsboken i original skulle ge fler uppgifter än SCB-utdraget, men eftersom detta fynd gjordes för flera år sedan, innan kyrkoböckerna efter 1860 hade digitaliserats, fick jag bege mig till landsarkivet i Lund. Där beställde jag fram Landskrona F:1 (död- och begravningsboken 1862-1880), men tyvärr anges dödsorsaken även där vara »Suspensio Suicidium», utan någon uppgift om hur eller varför. Jag var alltså tillbaka på ruta ett.

Jag sökte vidare. Kanske fanns det något i domböckerna? Jag studerade arkivförteckningen noggrant, och beställde till slut fram Landskrona rådhusrätts domböcker i civilmål (AIb:26) samt brottmål (AIc:25) för året 1874, men inte heller där fick jag något napp. Jag pratade med den tjänstgörande arkivarien, som förklarade att eftersom självmordet skett så pass sent under 1800-talet var det inte säkert att man genomfört någon rättslig undersökning, om det var uppenbart att det rört sig om ett självmord. Ännu en gång slungades jag tillbaka till ruta ett.

Jag släppte hela grejen, men några år senare fick jag kontakt med en av farfars mors sysslingar, som inte bara bodde i Landskrona utan även hade släktforskat själv. Han kände mycket väl till släkten i Borstahusen, och hade även hört talas om vår gemensamme anfaders självmord 1874. Han berättade att huset fortfarande finns kvar, och att bjälken han hängde sig i ännu är synlig. Nu fick jag alltså veta exakt hur självmordet gått till, men den stora frågan kvarstod – varför?

Ett år senare återvände jag till landsarkivet, där dödboken undersöktes på nytt. Det fanns ett streck i kolumnen för läkarattest, så en läkare hade alltså infunnit sig efter självmordet och bekräftat dödsorsaken. En sådan attest borde ju finnas bland dödbokens bilagor 1874, så jag beställde fram volym HVI:3 ur Landskrona stadsförsamlings kyrkoarkiv (bilagor till dödboken 1870-1886) och började bläddra. Attest efter attest dök upp, 1870... 1871... 1872... 1873... 1881?! Jag bläddrade igenom den digra högen en andra gång, men kunde bara konstatera att bilagorna för åren 1874-1880 var spårlöst försvunna. Tillbaka på ruta ett för tredje gången. För säkerhets skull tänkte jag även undersöka Landskrona kämnärsrätts dombok 1874, men blev då snabbt varse att kämnärsrätterna upphörde redan 1849 – hade jag förväntat mig något annat?

b2ap3_thumbnail_2015-07-15-12.49.54.jpgb2ap3_thumbnail_2015-07-15-12.49.54.jpg

Det kändes minst sagt hopplöst, men jag vägrade acceptera tanken på att aldrig få veta varför min förfader tog sitt liv. Jag begav mig därför till Universitetsbiblioteket i Lund  kanske stod det något om självmordet i dagstidningarna? Jag undersökte noggrant förteckningarna. Landskronaposten gavs ut 1896-1915, så den var inte aktuell. Korrespondenten från Landskrona gavs tydligen bara ut sporadiskt mellan åren 1850-1878, med en rejäl lucka i utgivningen 1870-1876, så där hade jag inte heller nåt att hämta. Fanns det inga fler Landskronatidningar då? Jodå, Nya Landskrona tidning, men den gavs bara ut åren 1871-1873 och 1875-1876, så exakt det år jag var ute efter gavs det alltså inte ut några tidningar i staden. Jag började söka mig utåt från Landskrona, men det visade sig att Helsingborgs Dagblads utgivning började först 1884 medan Engelholms Tidning – som visserligen började utges kontinuerligt redan 1867 – inte nämnde ett ord om Per Jönssons självmord. Jag hittade dock en hel del andra självmord i denna tidning, så långt bort som i Stockholm och Värnamo, men om min förfader yppades inte ett ord.

Vid det här laget hade jag hamnat på ruta ett så många gånger att jag tappat räkningen, men jag ville ju så gärna veta. Jag plöjde åter igenom förteckningen av dagstidningar, och hade nästan gett upp hoppet när jag fick syn på en tidning vid namn Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Den gavs ut under året 1874, men i ärlighetens namn hade jag ingen större förhoppning om att det skulle leda nånvart. Jag bar dock med mig filmrullarna till läsplatsen, trädde fast filmen på spolarna och vevade sakta från slutet av april och framåt. Av erfarenhet visste jag att äldre tiders tidningsnotiser om självmord brukar ha ett inledande »Sjelfmord» i tjock, svart stil, så där jag satt jag i läsapparatens dunkla sken och mumlade för mig själv »Sjelfmord... sjelfmord... sjelfmord...». Plötsligt hoppade jag till, och mitt hjärta slog snabbare när jag sakta läste den lilla notisen i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 1 maj 1874:

b2ap3_thumbnail_Sydsvenska-Dagbladet-Snllposten-1874-05-01.jpgb2ap3_thumbnail_Sydsvenska-Dagbladet-Snllposten-1874-05-01.jpg

»Sjelfmord. Qvarnbyggaren Per Jönsson i Borstahusen har i ett anfall af fyllerigalenskap afhändt sig sjelf lifvet medelst hängning. Han efterlemnar enka och 6 barn» 

Efter åtta långa år fann jag alltså äntligen svaret på varför min förfader tog sitt liv den där tisdagen i april 1874. Det är nästan löjligt hur några rader i en gammal dagstidning kan betyda så mycket, men under alla år hade det verkligen känts som omöjligt uppdrag. En skicklig släktforskare vet emellertid att inget uppdrag är omöjligt – det tar bara lite längre tid ibland.

Fortsätt läs mer
  2300 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Spännande historia!Tänk så mycket lättare det hade gått om man hade digitaliserat alla dessa gamla tidningar!Digitaliserat och OCR... Läs mer
fredag, 13 november 2015 21:21
Carin Olofsson
Markus, försökte svara på ditt mail idag, men får bara "Undelivered Mail Returned to Sender". Du kan väl höra av dig om du har någ... Läs mer
lördag, 14 november 2015 16:07
Håkan Bergström, Bryssel
De har nyligen flyttat fram gränsen till 1899. Det märkliga är att gränsen på KB:s andra tidningssjat är 1926.http://magasin.kb.se... Läs mer
söndag, 15 november 2015 13:28
2300 Träffar
3 Kommentarer

Greven och hans klockare

I min släktforsknings barndom tog jag mig snabbt an farfars mormor Cecilias anor, och klättrade utan problem ner till hennes morfar Gustaf Jacobsson som sades vara född i Lund den 12 mars 1799. Detta bekräftades av Lunds stadsförsamlings födelsebok, som avslöjade att han var son till borgaren Jacob Dahlman och hans hustru Karna Lundgren. Längre än så kom jag dock inte, för Lunds första egentliga husförhörslängder börjar först under 1810-talet och i dem finns inga spår efter familjen Dahlman. Jag lade därför Jacob och Karna åt sidan, men många år senare hittade jag dem av en ren slump. Det visade sig att de hade flyttat från Lund till Hofterup där Jacob Dahlman tydligen var född, enligt husförhörslängderna, den 26 november 1761. 

b2ap3_thumbnail_Gustaf-D.-Hamilton-f-MG-2007-05-08.JPGb2ap3_thumbnail_Gustaf-D.-Hamilton-f-MG-2007-05-08.JPG

Gustaf David Hamilton (1699-1788); general, fältmarskalk, greve till Barsebäck och herre till Hofterup (porträtt på Barsebäcks slott; foto: undertecknad).

Jag letade fram Hofterups äldsta kyrkobok, och hittade mycket riktigt Jacobs födelsenotis 1761: »November. d: 26. föddes Klockarens Anders Dahlmans och hust: Anna Catharina Giötbergs son, som döptes Dom: 1. Adventus, och kallades Johan Jacob». Faddrar var komministern Nicolaus Hofverberg, trädgårdsmästaren And. Winckler, jungfrun Stina Bleckman samt jungfrun Rachel Hofverberg som bar barnet. Vad var detta för spännande familj? Jag bläddrade igenom Hofterups födelsebok på jakt efter fler barn till denne klockare, och fick en chock när jag hittade Jacobs äldre syster Johanna Jacobinas födelsenotis i oktober 1759:

»d: 13. föddes Klockarens Anders Dahlmans och hust: Anna Catharina Giötbergs dotter, som döptes Dom: 18. post Trinitatis, och kallades Johanna Jacobina. Faddrar. H:r Grefwe och Generalen Hamilton. H:r Häradshöfding Möllerheim. Högwälb:na Fröken Hedevig Hamilton bar barnet. Fröken Charlotta Hamilton.»

När äldre systern Margareta döptes 1757 var samma personer faddrar, förutom att fröken Hedvig var utbytt mot grevinnan Hamilton i egen hög person som bar barnet. Numera vet jag att det inte var helt ovanligt att adelspersoner närvarade som faddrar vid sockenbornas barndop, och Barsebäcks slott ligger dessutom bara ett stenkast från kyrkan, men på den tiden var jag eld och lågor. Vem var egentligen denne klockare Anders Dahlman, och varför var grevefamiljen Hamilton faddrar åt hans barn?

b2ap3_thumbnail_2015-08-10-15.57.55.jpgb2ap3_thumbnail_2015-08-10-15.57.55.jpg

Här, i den vackra medeltida dopfunten i Dalby kyrka, döptes Anders Dahlman den 13 november 1731 (foto: undertecknad).

Det visade sig att Anders var född den 6 november 1731 i Dalby socken, strax utanför Lund, som son till Jacob Dahlman och hans hustru Ingar Nilsdotter. Fadern var korpral vid Södra skånska kavalleriregementet, och hade suttit i rysk fångenskap i Alapaevsk sedan han tillfångatagits i slaget vid Poltava 1709, något jag bloggat om tidigare. Katekismilängderna för Dalby avslöjar att korpral Dahlman var en av få i socknen som både kunde skriva, läsa och förstå katekesen med spörsmål och huvudstycken, så antagligen undervisade han sönerna på egen hand – Anders blev ju som bekant klockare, medan yngste sonen Michael (1737-1820) slutade sina dagar som bokhållare och assessor i Stockholms stads inkvarteringskommission. Fadern avled 1744, och i februari 1748 skrevs Anders in som elev vid Helsingborgs skola där han fortsatte sina studier.

b2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08_20151101-103947_1.JPGb2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08_20151101-103947_1.JPG

Barsebäcks kyrka, där Anders Dahlman spenderade många arbetsdagar i klockarstolen och kyrktornet (foto: undertecknad).

Ingenting är känt om hans skoltid i Helsingborg, ej heller vad han gjorde under de kommande åren, men 1753 dyker han upp i Barsebäcks socken. Församlingens gamle klockare hade avlidit i januari detta år, och tydligen hade Anders sedan dess vikarierat i klockartjänsten. Uppenbarligen hade han gjort detta till sådant nöje att greve Gustaf David Hamilton, som innehade patronatsrätten till Barsebäcks församling, ville ha honom som ordinarie klockare. I ett brev till biskopen i Lund daterat november 1753 skriver greven att därför

»har iag nu i anseende till denne Anders Dahlmans under then tiden försporde stilla och skickeliga upförande, samt befundne goda Kundskap och erfarenhet uti läsande och skrifwande, att thermed kunna gå församlingens Barn och ungdom tillhanda, så mycket häldre welat antaga och lemna honom min kallelse till Klåckare syßlan wid Barsebecks och Hofftärups församlingar, som både herr Probsten Hofwerberg och samtelige församlingens ledamöter förklarat sig wara med honom mycket wähl nögde.»

Greven bad biskopen om en fullmakt på klockarsysslan i Barsebäck, vilket också skedde. Anders var nu tjugotvå år gammal, och kunde nog inte ana att han skulle sitta vid denna klockarlägenhet i hela sextio år. De första åren gjorde han inget väsen av sig, utan arbetade tyst och flitigt som en god klockare förväntades göra samt gifte sig 1754 med grevefamiljens kammarjungfru Anna Catharina Göthberg och fick i rask takt fyra barn, varav två avled i späd ålder. Efter femton års lugn skapade han dock sitt första (och enda) rabalder i stiftet. Våren 1769 uppstod nämligen oroligheter i Harjagers och Rönnebergs kontrakt, då häradsprosten Paul Klintberg anmälde till biskopen att klockaren Johan Åkerman i Örja hade innehaft ett cirkulärbrev som häradsprosten ansåg »till det minsta innebära en oordentlighet som förmodligen icke får tillåtas bland klockare». Biskopen inkallade genast klockaren Åkerman, som berättade att han haft ett möte med klockarna i Billeberga, Svalöv, Kvistofta och Barsebäck.

Det visade sig att det var den sistnämnde klockaren, Anders Dahlman i Barsebäck, som hade tagit initiativet till det otillåtna cirkulärbrevet mellan klockarna. Han hade velat diskutera »några ärender, som kunna röra dels deras egen dels deras hustruers wälfärds befordran», och föreslog då inrättandet av en änkekassa för klockaränkor, samt förbättringar av de skånska klockargårdarna och -lönerna, något han tänkte ansöka om hos riksdagens bondestånd. Anders hade alltså försökt starta en social reform som skulle förbättra villkoren för dåtidens lärarkår och deras änkor, men hans initiativ uppskattades inte av biskopen och domkapitlet som »dem strängeligen förmante, at noga taga sig till wara för dylika samlingar, som kunna gifwa anledning till sammansättning; hwilcket de och på det högsta lofwade efterkomma, med anhållan om tillgift uti hwad de härutinnan af enfalldighet och oförstånd kunna hafwa felat». Det blev alltså varken någon änkekassa eller förbättrade klockarlöner den gången, och klockaren Dahlman återgick till stillheten i sina lantkyrkor vid Öresundskusten.

b2ap3_thumbnail_Bouppteckning.jpgb2ap3_thumbnail_Bouppteckning.jpg

Anders Dahlman hade liksom brodern Michael en oklanderlig handstil, och användes därför flitigt av häradsrätten för att kopiera bouppteckningar. Här är ett exempel ur husmannen Håkan Jönssons bouppteckning 1784, som är »Rätteligen Afskrifwit» (ur Harjagers häradsrätts arkiv, vol. FIIa:3, bild 67 hos ArkivDigital).

Anders Dahlman skötte därefter klockarsysslan utan minsta anmärkning. Han sysselsatte sig med alla de vanliga klockargöromålen, och i Hofterup (där klockargården låg) undervisade han även barnen under större delen av året. Eftersom socknen  saknade skolhus skedde undervisningen i klockargården, och för detta besvär fick han årligen 3 daler och 32 öre. Lönen var som för de flesta klockare inget att ropa hurra för. Klockargården gav varje år blott 2 ½ tunna korn och råg samt 4-5 lass hö och torv som skulle täcka husbehoven, medan den ordinarie lönen (den så kallade helgonskylden) bestod av ungefär 29 tunnor korn. Eftersom Barsebäcks pastorat var ett så kallat substituteri tvingades klockaren dock lämna 25 1/3 av dessa tunnor till trivialskolan i Lund, och hade alltså endast i behåll 3 1/3 tunnor varav en tredjedel betalades i skatt. Vid de tre stora högtiderna (jul, påsk och pingst) fick han årligen 5 riksdaler specie sammanlagt, och under påsken skulle dessutom varje gård betala så kallad »påskmat» till klockaren. Om detta skriver kyrkoherden Hofverberg till biskopen 1780 att

»ett litet bröd, en så kallad tunnkaka, en half gåse-sida och ett halft tiog ägg, har han wäl i behåll; men måste så godt som tiggat och ofta gå miste deraf hos åtskillige wekudagsbönder, som sielfwa äro utfattige».

Det var uppenbarligen inte så lätt att få ekonomin att gå ihop som klockare. De övriga inkomsterna berodde helt på församlingarnas givmildhet vid bröllop, barndop, kyrkogång och så kallad likstol, då klockaren kunde få några ören som tack för väl förrättad tjänst. Anders Dahlman arbetade dock bra trots sina ringa lönevillkor, och i de ovan nämnda brevet 1780 skriver kyrkoherden Hofverberg vidare att Anders

»åderlåter med sådan skickelighet at folk af condition ej taga i betänckande, at wid förefallande behof dertil betiena sig af honom. Förstår äfwen med huscurer gå allmogen tilhanda. [Han är] kunnig i de stycken som höra till tiensten, äger en grundelig kundskap i salighets läran, är nykter, beskedelig och på tiensten upmärksam, så at iag ej lärer misstaga mig, om jag wågar säija, at han kan räknas bland de habilare substituter i stiftet. Han räknar och skrifwer ganska wäl».

Anders Dahlman tycks ha varit en vital gammal man. Han blev far sista gången vid sjuttiotvå års ålder, och fyra år senare reste han till Lund för att närvara som fadder vid yngste sonsonen Anders dop i juli 1807. Till skillnad från många andra klockare hade han aldrig någon medhjälpare i klockarsysslan, utan skötte alla bestyr på egen hand livet ut. Den 10 november 1813 skildes till slut den strävsamme gamle klockaren från de kyrknycklar som greve Hamilton hade lagt i hans hand 1753, och efter sextio års slit med barnundervisning, vaccinationer, gudstjänster och begravningar fick Anders Dahlman äntligen lägga sig till ro.

Fortsätt läs mer
  2769 Träffar
  0 Kommentarer
2769 Träffar
0 Kommentarer

Bortom det skrivna ordet

 

Härom veckan besökte jag Lunds universitets historiska museum, en riktig pärla om man är intresserad av Skånes historia. På museet kan man beskåda många intressanta föremål och följa fascinerande levnadsöden, och både glasmontrar och väggar dignar av antika statyer, skelett, medeltida skulpturer och gamla guldmynt. Det som mest fångade mitt intresse var emellertid en liten bronsstatyett, som hängde i en stor glasmonter i det så kallade »Rydbecks sten- och bronssal». Informationsskylten avslöjade att den lilla damen med den bestämda blicken är en kvinnostatyett från omkring 600-500 f. Kr., troligen en gudinna, som hittades vid betplockning på 1910-talet på lantbrukaren Sture Troedssons gård i Katslösa by och Kvistofta socken utanför Helsingborg. Jag har en hel del förfäder i just Katslösa under 1600- och 1700-talet, så min fantasi skenade iväg. Kanske har någon av mina förfäder tillverkat den lilla statyetten? Kanske har de bott i Katslösa längre än jag kan forska fram i det skriftliga källmaterialet? Antagligen får jag aldrig veta hur det ligger till, för precis som de flesta släktforskare kan jag som bästa spåra släkten några århundraden bakåt. Det finns emellertid personer som lyckats spåra sin släkt långt bortom de skriftliga källorna, tusentals år tillbaka i tiden...

b2ap3_thumbnail_Copy-of-2015-07-01-11.38.44_20150806-211702_1.jpgb2ap3_thumbnail_Copy-of-2015-07-01-11.38.44_20150806-211702_1.jpg

År 1903 upptäcktes ett gammalt skelett i en grotta nära byn Cheddar i sydvästra England, och eftersom grottan hade perfekta förhållanden var skelettet ovanligt välbevarat – det är faktiskt fortfarande Storbritanniens äldsta kompletta skelett. Det visade sig att skelettet, som daterades till omkring 7000 f. Kr., tillhörde en runt 20-årig jägare som dödades av ett slag mot ansiktet och sedan begravdes i grottan. Hundra år efter upptäckten fick en TV-producent upp ögonen för den så kallade »Cheddar-mannen», som han kom att kallas, i samband med en dokumentär om arkeologi i Somerset. Mycket hade hänt sedan skelettet hittades, och med tanke på hur långt DNA-tekniken utvecklats var den första tanken givetvis om man kunde utvinna DNA från skelettet.

b2ap3_thumbnail_Borrby_20150806-211735_1.jpgb2ap3_thumbnail_Borrby_20150806-211735_1.jpg

Gravurnor från gravfält i skånska Borrby, där man under utgrävningarna hittade fyra gravhögar, fyra rösen och ett mindre urngravfält. Även i denna socken har jag en del förfäder, och kanske hamnade deras jordiska kvarlevor i en av dessa gravurnor? (Lunds universitets historiska museum).

Forskare vid Natural History Museum i London och universitetet i Oxford upptäckte till sin glädje att det var möjligt att få fram mitokondrie-DNA ur en tandhåla, trots skelettets höga ålder. Just mitokondrie-DNAt ärvs oförändrat på mödernet, eftersom det följer med äggcellen från modern till barnet och därför blir en exakt kopia av moderns. Efter flera månaders noggranna undersökningar kunde forskarna till slut kartlägga Cheddar-mannens gener, och nu började det roliga – att spåra hans ättlingar. Forskarna tog med sig ett filmteam till King of Wessex-skolan i Cheddar, där man DNA-testade några elever vars släkter bott i trakten längst. På skolan fanns även läraren Adrian Targett, som egentligen inte ingick i testgruppen men ändå lämnade ett DNA-test eftersom han ville uppmuntra eleverna och samtidigt fylla ut antalet tester. Hans släkt hade visserligen bott i Cheddar sedan mitten av 1800-talet, men själv hade han nyligen flyttat dit sedan han fått jobb som lärare på skolan och hade väl ingen större förhoppning om något släktskap med det berömda skelettet.

b2ap3_thumbnail_Barsebck_20150806-211814_1.jpgb2ap3_thumbnail_Barsebck_20150806-211814_1.jpg

I gånggriften i Gillhög i Barsebäcks socken hittades 40.000 keramikskärvor från minst tusen keramikkärl, bärnstenspärlor, tusentals flintföremål, bergartsyxor samt ett stort människolettmaterial. Kanske har någon av mina förfäder tillverkas dessa föremål? (Lunds universitets historiska museum).

Överraskningen blev därför stor när resultaten kom, och det visade sig att en av testpersonerna faktiskt var släkt med Cheddar-mannen – nämligen läraren Adrian Targett! Man hade fått en träff på mitokondrie-DNAt, som bekräftade att Adrian och Cheddar-mannen hade en gemensam anmoder som de båda härstammade från på raka mödernet. Adrian, som hade besökt grottan många gånger, kunde knappt tro att det var sant:

»Jag är överväldigad, jag kunde inte tro det. Jag är historielärare men lär ut nutida historia, så Cheddar-mannen är lite utanför min tidsperiod – jag måste erkänna att jag nästan inte visste nånting om honom. Det är lite skrämmande att tänka sig att det finns såna länkar genom alla de generationerna, men det fina är att det finns länkar som är så starka. Vi härstammar alla från en förfader som Cheddar-mannen – vem vet hur många människor vi är släkt med utan att känna till det?»

Adrian Targett är alltså en av de lyckliga få som kan spåra sin släkt tusentals år tillbaka i tiden, medan vi andra får nöja oss med historiska fragment, små glimtar av det förflutna. Fast kanske är det just det som är magin med förfäderna bortom det skrivna ordet?

 

Länktips:

Tracing Your Family Tree to Cheddar Man's Mum (artikel i New York Times)

Fortsätt läs mer
  1982 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Martin Nordling
Jag undrar om de kunde hitta Y-DNA också och kanske kunde hitta en direkt ättling till skelettet. Fast om han endast blev 20 så är... Läs mer
fredag, 07 augusti 2015 18:49
1982 Träffar
1 Kommentar

»...men jag vet inte vad han hette»

Det var egentligen dessa ord som fick mig att börja släktforska för femton år sedan, men mitt intresse för genealogins ädla konst väcktes redan i början av 90-talet – närmare bestämt den 12 mars 1993. Jag hade fått en prenumeration på Kalle Anka & Co. av föräldrarna, och när jag kom hem från förskolan den där härliga fredagen låg där ett inplastat exemplar av den senaste Kalle Anka-tidningen på köksbordet. Denna tidning var extra speciell eftersom den innehöll ett »Farbror Joakims liv»-avsnitt, nämligen »von Anka-borgens godsherre» av den oefterhärmlige amerikanske serietecknaren Don Rosa. Serien handlar om hur Joakim von Anka återvänder till Skottland i ett försök att rädda sina förfäders gamla slott, von Anka-borgen. I ett oförsiktigt ögonblick trillar han i vallgraven och förlorar medvetandet, varpå han för en kort stund hamnar i von Anka-himlen. Där får han träffa sina förfäder, som efter hetsiga diskussioner kommer fram till att deras ättling måste återupplivas. Med ett unisont »Han är den siste av oss alla – och han är vår favorit!» skickas Joakim von Anka tillbaka till de levandes skara, försvarar sina förfäders ära och räddar von Anka-borgen.

Den där serien gjorde ett oerhört starkt intryck på mig, och jag minns att jag läste den så många gånger så att sidorna blev alldeles slitna och ryggen lossnade. Året därpå firade Kalle Anka 60-årsjubileum, och då passade Don Rosa på att skapa Kalle Ankas släktträd, som publicerades i Kalle Anka & Co. 1994. Själva trädet medföljde som plansch och sedan fick man släktingarna efterhand, i form av klistermärken som skulle klistras in på rätt plats i släktträdet – ungefär som riktig släktforskning! Tyvärr missade jag både planschen och de flesta av klistermärkena, men med färgkritor ritade jag ett litet släktträd där jag klistrade in de få klistermärken jag fick tag på. Det såg visserligen helt tokigt ut, och det var ju Kalle Ankas förfäder – men den där lilla kritteckningen var mitt första släktträd, och jag var sex år gammal.

b2ap3_thumbnail_018---PerHansson.jpgb2ap3_thumbnail_018---PerHansson.jpg

Min farfars morfar Per Hansson (1871-1944), mjölnare i Annelöv och sedermera lantbrukare i Häljarp

Under de kommande åren funderade jag ofta kring mina egna förfäder. Jag trodde att det bara var »fint» folk som kunde spåra sina anor – de som redan kände till sin härstamning, visste vad deras förfäder hade gjort och var de hade bott. Själv visste jag ju ingenting men var ändå sugen på att släktforska, så jag använde det källmaterial som fanns till hands – mina serietidningar och böcker. Jag utforskade alltifrån Långbens antavla till faraonernas släktträd, och min utredning över den grekiska mytologins komplicerade släktförhållanden blev ett omfattande projekt. Jag skapade många vackra släktträd och antavlor, men inom mig gnagde frågorna. Vilka var mina förfäder? Varifrån kom jag, och vilka var de människor som gjort mig till den jag?

Våren 2000 hade vi ett skolprojekt där vi skulle ta reda på så mycket vi kunde om vår släkt, och av min engagerade engelsklärare fick jag låna boken »Släktforska! : steg för steg» av Per Clemensson och Kjell Andersson. Jag sträckläste den från pärm till pärm, och promenerade sedan hem till farfar med anteckningsblocket under armen. Farfar plockade fram sina gamla fotoalbum och berättade om morbror Henning och moster Alma som hade ett lantbruk i Saxtorp, om kusin Malte som var inkallad under andra världskriget och morbror Julius som rökte pipa. I ett av albumen, som var mycket äldre än de andra, fanns ett svartvitt fotografi föreställande en äldre mustaschprydd herre iklädd väst. »Vem är han?», frågade jag, och pekade på det gamla fotot. »Det är min morfar Per Hansson», sa farfar. Han var visserligen bara fem år gammal när morfadern dog, men hade ändå tydliga minnen av honom eftersom han bodde hos dottern Elvira på gamla dar. Jag lyssnade fascinerat när farfar berättade om kafferep och morgonsupar, om dansbanan i Annelöv och när blixten slog ner i kvarnen, och plötsligt inflikade han att »min morfars far var kvarnbyggare och lär ha byggt många kvarnar i trakten, men jag vet inte vad han hette».

b2ap3_thumbnail_Hanssons-grav.jpgb2ap3_thumbnail_Hanssons-grav.jpg

Per Hanssons grav, på Annelövs kyrkogård. I graven vilar även farfars mormor Cecilia (1870-1934), som dog några år innan farfar föddes.

Jag kunde inte sluta tänka på den där kvarnbyggaren, min farfars morfars far. Vem var han, vad hette han? Varifrån kom han, och vilka kvarnar hade han byggt? Jag och farfar bestämde oss för att dela upp arbetet – farfar skickade brev till pastorsexpeditionerna i de församlingar där släkten bott, och jag beställde mikrokort från SVAR som sedan noggrant undersöktes i stadsbibliotekets källare. Sakta men säkert växte ett släktträd fram, mitt eget släktträd, och för varje nytt namn eller yrke som dök upp ville jag veta mer. Så småningom blev det väldigt krångligt med alla mikrokort från SVAR, och eftersom farfars förfäder var skåningar fanns kyrkoböckerna på landsarkivet i Lund – knappa 40 minuters bilresa från Helsingborg. På vägen dit körde vi genom de socknar där farfars släkt har bott »sedan urminnes tider», så vi passade på att svänga inom kyrkogårdarna i dessa socknar. Besöket vid farfars morfars grav på Annelövs kyrkogård blev en andäktig upplevelse, och trots att jag bara hade en gravsten framför mig kom han till liv tack vare farfars berättelser från barndomen.

Jag kommer så väl ihåg det första besöket på landsarkivet. De vita handskarna, alla mikrokort och den ljuvliga doften av gamla arkivhandlingar. Jag minns även de nyfikna blickarna från de andra arkivbesökarna – jag var ju bara tretton år gammal, och antagligen trodde väl de flesta att jag hamnat fel. Jag hade emellertid inte alls hamnat fel, jag hade hittat hem, och trots att det har gått femton år sedan mitt första arkivbesök blir jag fortfarande lika lycklig av att släktforska. För mig är släktforskning den perfekta kombinationen av historia, personhistoria och lokalhistoria, där jag själv är huvudpersonen och kan forska precis hur jag vill – mycket eller lite, brett eller smalt, upp eller ner. Ibland släktforskar jag oftare, ibland mer sällan, men en sak är säker. Den där fredagen i mars 1993 tändes en eld inom mig, en genealogisk eld som har brunnit sedan dess och aldrig kommer slockna.

Fortsätt läs mer
  2416 Träffar
  0 Kommentarer
2416 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
255 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
86 inlägg
Helena Nordbäck
80 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
23 inlägg