Jag minns ännu mina första trevande steg som släktforskare, kring millennieskiftet. Genom pastorsexpeditionen i Västra Karaby hade farfar fått fram födelseuppgifter för sin farmor Anna Svensson, som tydligen var född Jönsdotter i Lomma socken den 30 mars 1866. Detta var på den tiden då alla kyrkoböcker mellan 1895 och 1991 ännu låg kvar ute hos församlingarna, och då SVAR var allenarådande om man ville släktforska utanför landsarkivens tjocka väggar. Jag fick alltså vända mig till SVAR för vidare forskning bakåt, en procedur som kändes evighetslång för en fjortonårig novis i släktforskning. På tal om novis så hade jag ju hört talas om de där fadersnamnen, patronymikonen, men det kändes ändå lite overkligt att hitta sin första anmoder som var född med ett sådant och inte ett sonnamn. Men tillbaka till SVAR.

Kyrkoböcker på mikrokort kunde man som sagt endast beställa från SVAR, med hjälp av pappersblanketter i stadsbibliotekets källare. Dessa fylldes noggrant i och sändes sedan iväg till Ramsele, varifrån man så småningom fick hemskickat de beställda mikrokorten tillsammans med en faktura. Jag som inte hade egen mikrokortläsare fick dessutom snällt återvända till stadsbibliotekets källare, där det oftast var kö till mikrokortläsarna – det var fler än jag som ville spåra sina förfäder. Trots denna eviga väntan, detta hopplöst omoderna system och krångliga sätt att forska minns jag mina första trevande steg inom släktforskningens värld som magiska. Och det är denna magi, denna innerligt passionerade känsla som ännu efter sexton år är lika stark som då det begav sig.

b2ap3_thumbnail_2016-12-15_20161229-115130_1.JPG

Släktforskning för mig är verkligen allt – min hobby, min lycka, min avkoppling och passion. Men rubriken på dagens blogg ska inte bara utläsas ”släktforskning för mig”, utan även ”släktforskning för mig”. Ty släktforskningen har verkligen fört mig dit jag aldrig trodde att jag skulle hamna, till kunskaper om sådant jag inte ens visste fanns. Under dessa sexton år har jag lärt mig om rättshistoria och geografi, kungalängder och äldre tiders namnskick, om allmogens vanligaste bruksföremål under 1800-talet och 1700-talets värderingar, valuta och priser – visste ni till exempel att det kostade en hel riksdaler att reparera en peruk i Ystad år 1790?

För att inte tala om allt jag fått uppleva under dessa år! Jag har lyssnat på min mormors mormors fars fiolspel, beskådat min farfars farfars farfars stövlar, spårat släktingar över hela USA, besökt min farmors farmors syssling och rotat runt i peruanska kyrkoböcker – det är inte klokt vad snabbt man lär sig begrepp som defunciones, testigo och inscripciones tardías de nacimientos! Jag har hittat fotografier på förfäder födda på 1700-talet, gråtit över en anfaders initialer i en klockarbänk från 1500-talet, funnit släktskap med författare, artister och hollywoodstjärnor, och läst brev från alla möjliga kungligheter. Jag vet att man inte borde, men jag tog av mig de vita handskarna och lät försiktigt fingret glida över Karl XII:s egenhändiga namnteckning i ett brev från 1716...

Ja, släktforskningen är verkligen fantastisk, och man vet aldrig var man hamnar – det vet jag inte ens nu, när jag lämnar Rötterbloggen efter tre år. Något jag däremot vet är att dessa år har varit fantastiska, inspirerande och lärorika, och jag är så ödmjuk och tacksam till släktforskarförbundets dåvarande ordförande Barbro Stålheim, som hösten 2013 frågade om jag ville blogga i Släktforskarförbundets nya blogg. Jag är även väldigt tacksam för alla roliga, trevliga och lärorika kommentarer, tankar och åsikter från Er, kära läsare. Kanske ses vi någonstans där ute, men tills dess – ta hand om er, fortsätt släktforska och tack för dessa tre år!

»Petronella och Anders hade ett litet »koställe» i Staffanstorp, i den del som hette Nevishög. Huset var på tre rum och kök och gården hade en ko, någon gris och för övrigt odlade man sockerbetor och säd samt grönsaker och rotfrukter för husbehov. Möblerna i boningshuset var blåfärgade som Gösta (en dotterson som hade konstnärliga talanger) hade målat röda blommor på. På gårdsplanen fanns en brunn som tillhandahöll vattnet. Sommartid användes brunnen även som »kylskåp» – i en mjölkkanna lade man ner det som skulle kylas, satte på locket och firade sedan ner/upp med en kedja. Det fanns också ett loft där allehanda saker förvarades, och där den rökta hushållsskinkan jämt hängde på tork i taket.

Farfar Anders var precis som sin far till yrket skräddare och hade sin verksamhet i hemmet – när han jobbade satt han i så kallad »skräddarställning» på ett bord. De var underbara människor som tog hand om alla barnbarn som föddes utanför äktenskapet. […] Farmor och farfar var omtyckta av barnbarnen och de upplevde atmosfären hos dem som positiv. Det var därför helt naturligt att varje jul tillbringades hos dem. Någon julgran minns jag inte men jag tror att man hade en sådan. Barnen fick enstaka julklappar men i form av klädesplagg.

Anders var en glad och skämtsam man som tyckte om att umgås och busa med barn. Han snusade och hade en näsa som alltid rann. Stor munterhet väckte han när han sprang omkring och letade efter sina glasögon som han hade satt upp i pannan. Han behöll med åren sin vitalitet och jag minns att han gick med rak gång, stödd av sin käpp.

Farmor Petronella var en bestämd dam. Bland annat tyckte hon att sondottern Ester var bortskämd och aldrig fått lära sig att veta hut! Sonen Erik ärvde troligen mycket av sina bestämda drag från modern. Petronellas klädedräkt gick i mörka färger med en kjol bestående av ett enda tygstycke som hon svepte runt sig och sedan knöt fast med ett bomullsband, och hennes underbyxor var inte hopsydda i grenen. Hon höll rent och prydligt omkring sig i hemmet, var duktig på att laga mat och mån om att alla skulle ha det bra. Hon bakade rullrån, sockerkakor och vetebullar och tog hand om köttet efter slakten, gjorde leverkorv och så vidare.»

b2ap3_thumbnail_Kopia-av-Fam-Bergqvist.jpgFamiljen Bergkvist, sannolikt på föräldrarnas guldbröllopsdag 1922. Anders Bergkvist (1848-1933) och Petronella Andersdotter (1851-1926) sitter ner, omringade av barnen Matilda (1879-1965), Elida (1886-1963), Johan (1874-1956), Erik (1892-1963), Nils (1873-1955) och Johanna (1877-1962).

Raderna ovan beskriver min farmors farmors föräldrar Anders och Petronella Bergkvist i Nevishögs socken, strax utanför Lund, och har berättats av deras barnbarn Agne (1915-2010) och Lisa (1920-2012). Några år tidigare hade jag gjort det stora misstaget att vänta alldeles för länge med att kontakta min gammelfarmors kusin Signe (1903-2004), så denna gång var jag mycket snabbare. Jag sände brev, drog i trådar, ställde frågor – och ur de gamla släktingarnas minnen, dessa ovärderliga skattkammare, framträdde sakta men säkert Anders och Petronella tydligare och mer levande än någonsin tidigare. 

Ja, lysningsböcker och flyttningslängder i all ära, men ingenting slår känslan av att verkligen kunna se förfäderna framför sig – livs levande, som människor i färg av kött och blod. Så prata med dina gamla släktingar, ställ frågor och var nyfiken, titta i gamla fotoalbum, fråga igen och skriv ner släktens berättelser för att rädda dem undan glömskan. Detta är något av det finaste du kan göra som släktforskare, om du frågar mig. För kyrkoböckerna har funnits där i många, många år, och lär finnas kvar minst lika länge, men dina gamla släktingar lever inte för evigt. Så passa på nu i jul, när hela släkten är samlad, och prata med de levande – det bästa sättet att göra släktforskningen levande.

Släktforskning har nog aldrig varit hetare än idag, men i alla tider har människor varit genealogiskt intresserade. Det är dock svårt att begripa hur man kunde släktforska i en tid bortom ArkivDigital, Släktforskarförbundets CD-skivor och blixtsnabb e-post – men se, det kunde man! I många fall har dessa tidiga genealogers forskningsmaterial dessutom bevarats åt eftervärlden – till fromma för nutida släktforskare.

b2ap3_thumbnail_IMG_4954.JPG

Gustaf Sommelius (1726-1800), samtida siluett.

En av dessa tidiga genealoger var Gustaf Sommelius (1726-1800), bibliotekarie vid Lunds universitet. Som docent i österländska och grekiska språken hade han 1756 blivit rektor för Lunds skola och bevärdigades 1763 med professors namn, heder och värdighet. Från 1767 till sin död var han bibliotekarie vid Lunds universitet, en tjänst som krävde att han dessutom undervisade i lärdomshistoria. Undervisningen var krävande, men trots mängder av föreläsningar och över fyrahundra akademiska avhandlingar fann han tid till sin stora passion – släkt- och personforskning. Framförallt utredde han prästsläkter i Skåne och Blekinge till sitt omfattande verk om skånska prästerskapets historia, men forskningen förblev ofullbordad, antagligen på grund av undervisningsskyldigheten. Det enda som hann publiceras var Skånska clereciets historia (1763) och Lexici eruditorum Scanensium disputationibus (del 1-2, 1776-97), men det omfattande forskningsmaterialet finns ännu bevarat på Lunds universitetsbibliotek.

Det för släktforskare mest intressanta materialet är de fem volymer som kommit att kallas »Strödda lefvernesbeskrifningar och anteckningar över skånska kyrkoherdar». Som namnet antyder ligger tyngdpunkten på just skånska kyrkoherdar, men volymerna innehåller även blekingska präster och mycket annat intressant material – såsom släktträd, självbiografier, likpredikningar, korrespondens, avskrifter och teckningar av numera försvunna gravstenar och epitafier. Bland de bevarade släktträden finner man prästsläkter såsom Abelin, Albin, Findorf och Sorbon, men även denna förtjusande stamtavla över skånsk-blekingska släkten Wankif:

b2ap3_thumbnail_Wankif.JPG

Man stöter dock inte bara på regelrätta släktträd och stamtavlor, utan även mindre släktutredningar. En av dem gav mig svaret på vart klockaren Nils Månsson Rönnows dotter Anna Espman från Äspö tog vägen: »Dorothea Hobro gift med Klåckaren Nills Månsson Rönnow uti Espö, huilkas Barn kallade sig Espman; sonen Jöns Espman blef Kyrkoherde 1709 på Huen och 1715 i Tranås, Margareta gift med StallMästaren Jacob Hagerman på Wittskiöfle och Catharina gift med Quartermästaren Olof Lönquist fader till Kyrkoherde Niclas Olaus Lönquist i Bara […]. Anna gift med Strandridaren Daniel Svensson Ring i Silfwitsborg, döde båda i Pästen, lämnade efter sig sönerna Sven och Carl, som kalla sig Ringman». Samlingen innehåller dessutom många avskrivna likpredikningar, till stor del sådana som inte går att hitta på exempelvis universitetsbiblioteken. En av dem hölls över min anmoder Ingrid Sommars bror, häradsprosten Jöns Sommar (1675-1750) i Östra Hoby, och noggrant avskriven som den är innehåller den namn på både mor, far och morfar:

»Beträffande det förra: Så har salige Herr Probstens berömmeliga förda lefnadswandel tagit sin början den 24. Junii åhr 1675, då han uti Swenskiöps Sochn och Frosta Härad blifwit född till werlden. Fadren war för detta Kyrkioherden wid Swenskiöps och Huaröds Församlingar wälährewyrdige och Höglärde nu hos Gud salige Herr Daniel Sommar; Modren war wälähreborna och dygde-zirade Frun Fru Maria Frisdorf, förra Kyrkioherdens uti Huaröd wälährewyrdige och Höglärde Herr Petter Frisdorfs kjärälskeliga dotter.»

Man finner även många prästerliga självbiografier, flera av dem egenhändigt nedtecknade i korrespondens med professor Sommelius under 1700-talet, men också en och annan äldre levnadsberättelse – däribland kyrkoherden Niels Pedersen Quidings från mitten av 1600-talet:

b2ap3_thumbnail_Qwiding.JPG

»ANNO 1581. Den 6, Octobris, En Fredag Morgen tielig er Jeg födt i Qwiinge Præstegaard i Giönge Herredt aff Erlige Hæderlige æcte Förældre; Min Fader: Her Peder Nielßön, da Sognepræst till Qwiinge och Gryd. Min Moder Berete Peders daatter, som begge hwiler i Qwiinge Kircke och forwenter en ærefuld Opstandelse och it æwigt Liff.

Anno 1590. Wed Michaelis kom Jeg til Wæ schole, effter Jeg haffde lærdt min A. B. C. hiemme aff bemelte min S. Fader.»

Dokumentet vittnar om professor Sommelius’ jakt på originalhandlingar, något man finner många exempel på i samlingen. Ett av dem är brevet från prästänkan Karine salig Jacob Hansens, daterat Vinslöv den 17 april 1651, där hon tackar för hjälpen med hennes sjuke make, men förklarar att han inte behöver mer hjälp här på jorden:

»Herhoes giffuendes eder sörgeligen tilkiende, att efftersom Gud alleennest: effter sin welbehagelige willje oc urandsagelige wisdoms raad haffuer nu effter lang hiemsögelse hedenkaldet fra denne elendige werden, til sit himmelsche Rijge, min hiertekiere hosbonde nu S: med Gud, her Jacob Hanß Sogneprest til Winslöff oc Neflinge Sogner oc Proust offuer Giöngeherredt, da behöffuer samme S: Mennische intet meere end en Christelig begraffuelses Jordeferd.»

Något annat man finner mängder av i samlingen är de kyrkobeskrivningar som Sommelius tänkte använda i sin forskning, och som han antagligen uppmanat Lunds stifts prästerskap att sända in till honom. De är oftast väldigt detaljerade med både teckningar och avskrifter, och man kan därför hitta ovärderliga genealogiska och biografiska uppgifter från sedermera försvunna gravstenar. Kyrkoherden Gustaf Wisings gravsten i Hyby kyrka ger exempelvis både hans och hustruns födelsedata:

b2ap3_thumbnail_Hyby.JPG

»Här hvilar i Christo Högvällärd man sal. Mag. Gustaf Wising fordom Pastor och probst uti Högby. Barnfödt på Wisingsö i Småland d 1 Jan. åhr 1647. som i Gudi afsomnade d 15 Maj 1697. tillika med sin dygdrika K. Hustru Sal. Gundela Timberman, född i Stockholm d 29 Nov. 1636. och i Herranom afled d … år … med 2 theras kära Barn Sal. Herrman och Sal. Hermanna Wising. Gud förläne dem en frögdefull upståndelse på Herrans dag.»

Äldre tiders kyrkor kryllade dessutom av epitafier och begravningsvapen, varav de flesta numera är förkomna, men även dessa har bevarats åt eftervärlden tack vare de insända kyrkobeskrivningarna. Med tanke på att dessa personminnen var hotade redan då det begav sig är det lätt att förstå varför de inte bevarats till våra dagar, något prosten Sundius' brev den 19 oktober 1762 vittnar om:

b2ap3_thumbnail_Allerum.JPG

»Epitaphier öfwer prester äro i Fleninge kyrka inga, och här allenast 2ne: af hwilka det äldre, öfwer pastor Canutus Johannis, har warit, jemte en bröst-bild, stäldt med latinska versar uti samtal imellan den afledne och hans effterlefwande barn; men är så sönderfallit, och bokstäfwerne i denna fuktiga kyrkan så affallne, at man endast kunnat samla ett par stropher af begynnelsen, och platt ingen reda få på det följande och aldramästa. Det senare är öfwer pastores Nils Thulin och Palle Bång, af bägges deras enka upsatt, och innehåller allenast dessa mäns födelse, ämbets-tilträde och död; hwilka omständigheter jag meddelt tilförene. Håller altså för onödigt, at afskrifwa dessa epitaphier, men skall dock gjerna effterkommat, om så åstundas.»

Det är dock inte bara prästerliga personminnen som fångat skribenternas intresse, utan de flesta intressanta gamla föremål. Från Strövelstorps kyrka finns exempelvis en förteckning över medeltida adelsgravar, med detaljerade bilder på adliga vapensköldar och namn:

b2ap3_thumbnail_Strvelstorp.JPG

Korrespondensen i Sommelius’ samling innehåller även mer regelrätta brev, som både ger uppgifter om samtiden och forntiden. Dåvarande komministern Andreas Lanærus i Karlshamn berättar exempelvis i ett brev till Sommelius 1763 angående den blekingska prästsläkten Gullberg att

»Jag ärhindrar mig eljest at jag wid et tillfälle talade om denna slägten med magister Gullberg i CarlsCrona, som är son af wår Jöns Gullbergs cousin. Han sade att denna slägten är en märkwärdig prästeslägt och nämbde äfwen att hela slägtregisteret war till finnandes hos en flicka, som war, om jag mins rätt, brordoter af wår Gullberg, och skall wistas hos en klockare i Södra Hoeslöf, benembd Nobelius.»

och kyrkoherden Ivar Wandel förklarar i ett odaterat brev varifrån han tagit sitt släktnamn, något som avslöjar flera släktled bakåt:

»mitt tilnamn tagit af moderen emedan hon hetat Wandell och min fader Wanstad effter byen Wanstad i Färs Härad, när jag nu med åhren kom till at skrifwa mitt nampn tykte iag bättre om min moders nampn än faders och behölt sålunda den ena stafwelsen af fadrens men bägge af modrens nampn; beträffande eliest min moders nampn, så har hon det bekommit af sin fader klåckare fordom i Högzeröd, Jöns Wandell, hwilkens fader war lector i Lund, kort förän academien blef inauguerat och hetat Ifwar Wandell, effter hwilken iag fådt mitt dope-namn, denna lector Wandells fader har warit biskopp i Kiöppenhamn och hetat Jöns eller Johan Wandell.»

Detta var några av alla de genealogiska och biografiska skatter som gömmer sig i Gustaf Sommelius' efterlämnade forskningsmaterial, och om man har (präst)släkt i Skåne eller Blekinge finns det all anledning att studera materialet – det är lättöverskådligt tack vare den detaljerade förteckningen. Liknande samlingar finns på fler platser i Sverige, och det är en rörande tanke att man som nutida släktforskare kan komma vidare i forskningen – tack vare dessa tidiga släktforskare.

I ett hörn av kyrkogården i Borgeby, strax norr om Lund, ligger en gammal gravsten från 1700-talet. Den är antagligen gjord i sandsten och därför väldigt sliten och svårläst, men då den en gång stod upprätt berättade den historien om Sven Rasmusson och hans hustru Karna Bertilsdotter som för länge sedan brukade en gård i Borgeby socken:

»HER UNDER

HVILAR HEDERSAMME OCH

VÄLACTADE MANNEN

SWEN RASMUSSON

FÖD ÅR 1713

OCH DÖD ÅR 1791 DE 1 MAIJ

I HERRANS HAND

BEGROFS DEN 8 MAII 1787

BBOD No 21 

HERUNDER HVILAR

CATHARINA BERTELSDOTTER

FÖD ÅR 1710 OCH

DÖD ÅR 1787 DEN 18 MAII

AFLADT 9 BARN

JOB. 29:25.» 

Hedersam och välaktad, minsann – Sven Rasmusson låter som en hyvens karl! Hans ättlingar hade kunnat vara stolta över sin gamle anfader, om det inte var för att Borgebys ovanligt detaljerade död- och begravningsbok från samma tid finns bevarad. I den har nämligen prosten Severin Schlüter skrivit mindre biografier över de hädangångna församlingsborna, och de rader som beskriver Sven Rasmusson ger ett allt annat än hedersamt och välaktad intryck:

b2ap3_thumbnail_Borgeby_20161027-200314_1.jpg

»den 1 maj dog åbon, nu inhysmannen Sven Rasmusson på nummer 21. Var född 1713 här i församlingen, föga upplyst, och genom en i ungdomen begynt och hela tiden fortsatt uppsåtlig syndavana varuti han förhärdat sig, hans synder voro fylleri, bedrägeri i handel och vandel; en svärjare och försmädare; snål och orättfärdig i alla sina göromål, de fattigas sugare och underträngare; alla förmaningar gjorde ingen verkan. Ingen av mina åhörare har varit i ogudaktighet hans like; genom lögn och falska berättelser satte han ovänskap, emellan herrskapet och mig åstadkom han ovänskap, och förstörde den kostsamma påväxning jag gjort på tvenne dammars intäppning, så att jag miste den ena, varigenom den gjorda plantagen är bliven förstörd, fisken i dammarna dels uppäten av änder och dels bortstulna, även så stenarna av täppet [inhägnaden], om nattetid nedhögg han träden. Summa: gjorde allt det onda han kunde. Både enskilt och uppenbarligen sökte jag bringa honom till eftertanke, men han, han hade förhärdat sig för många år sedan. Han dog i yra, och gav föga hopp om en salig ändalykt. Begrovs utan likpredikan: hans hustru dog av slag, och begrovs även utan likpredikan: – hans ålder var 78 år.» (ur Borgeby kyrkoarkiv, vol. CI:2, sid. 221; bild ArkivDigital).

Som släktforskare vill man ju lära känna förfäderna – men hur hanterar man två så motstridiga omdömen? Ett sätt är genom källkritisk analys, alltså att kritiskt granska källmaterialet och bedöma trovärdigheten av de påståenden som ges i källorna. Inom den vetenskapliga historieforskningen har ett flertal kriterier för källkritik vuxit fram, och många av dem går att applicera på fallet med Sven Rasmusson:

1) Identifikationen av källan – vem är källans författare, och i vilket syfte skapades källan? Det gäller att bedöma upphovsmannen, varför och i vilken situation källan skapades.

Gravstenens upphovsman har såklart varit de anhöriga, som inte bara velat föreviga den avlidne från sin bästa sida utan antagligen även som ett föredöme för andra sockenbor som kommer i kontakt med gravstenen. Man skulle alltså utan tvekan uteslutit mindre fördelaktiga karaktärsdrag – för vem vill läsa negativa omdömen på en gravsten? I officiella kyrkliga sammanhang var det till och med kutym att tona ner de avlidnas negativa sidor, och istället lyfta fram de positiva. Ett kyrkoordningsförslag från 1600-talet angående likpredikningar stadgade till och med att »Om några fel i livstiden haver varit hos den döde, och han likväl i sann omvändelse och tro är hädan skild, skola de ingalunda på predikstolen nämnas, utan med den kristliga kärlekens kjortel höljas». 

Uppgifterna i kyrkoböckerna skulle dock inte nå allmänhetens ögon, utan nedtecknades för prästerskapet och de återkommande biskopsvisitationerna. Varför har då prosten Schlüter skrivit så långa, inte sällan negativa dödsrunor om sina församlingsbor? Den åttonde paragrafen i 1686 års kyrkolags 24:e kapitel stadgade endast att kyrkoböckerna skulle innehålla »The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äre begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder», men prosten har uppenbarligen nyttjat ett annat stycke i samma paragraf, nämligen att prästerna dessutom skulle nedteckna »Hwad sälsamt i Sochnen sig tildragit hafwer, bestående af ens eller annans synnerlige gode eller onde bedrift». Detta skulle alltså införas i kyrkoböckerna, uppgifter som prosten Schlüter infogat i respektive persons dödsruna.

Men vilket är då syftet med dessa negativa dödsrunor, Sven Rasmussons i synnerhet? Det är svårare att gissa, men man kan konstatera att prosten Schlüter var en ganska bråkig och hetsig man, som ofta fällde negativa omdömen om sina avlidna församlingsbor och inte sällan passade på att »ge betalt för gammal ost» i dödsrunorna. Å andra sidan var han »en arbetsam, vaksam och drivande man både i kyrkoherde- och prosteämbetet och isynnerhet i att befordra en god ordning i församlingarna», för att citera den samtida kyrkoherden Martin Elmgren, vilket för oss till...

2) Tendenskriteriet – är källmaterialet tendentiöst, alltså: har upphovsmannen haft intresse av att påverka opinionen i en viss riktning när han skapade källan?

Den nitiske prosten Schlüter hade nog all anledning att nedteckna Sven Rasmussons ogudaktiga leverne i kyrkoboken, som ett skräckexempel på hur en god kristen inte skulle agera, och som en brasklapp över hur prosten gjort allt i sin makt för att få Sven på bättre tankar. Å andra sidan hade prosten allt att vinna på att försköna Sven Rasmussons dödsruna – den är ju delvis ett bevis på prostens eget misslyckande som kyrkoherde och själavårdare – och i det avseendet känns det som att uppgifterna i dödsrunan mycket väl kan stämma. Gravstenens främsta intresse är å sin sida att förhärliga minnet av Sven Rasmusson, och bedömningen blir då att gravstenens tendens är större än dödsrunans.

3) Tidskriteriet – hur pass nära i tid och rum har upphovsmannen skapat källan i förhållande till den information källan förmedlar? Är det förstahandsuppgifter från ett ögonvittne eller en muntlig tradition?

Dödsrunan nedtecknades i Borgeby kort efter Sven Rasmussons död 1791, vilket är relativt nära de händelser som beskrivs i dödsrunan – även om inga årtal nämns. Gravstenen har antagligen samma förhållande till rums- och tidsaspekten, så i detta fall finns det nog inte så mycket mer att säga angående tidskriteriet.

4) Beroendekriteriet – går det att hitta andra trovärdiga källor, som oberoende av varandra säger samma sak?

I fallet med Sven Rasmusson har vi ju redan två olika källor, men eftersom de ju totalt motsäger varandra får vi ingen hjälp där. Möjligtvis skulle någon dombok kunna verifiera den information som ges i dödsrunan om trädskövlingen, den förstörda fiskdammen och fylleriet, men uppgifterna på gravstenen kan nog endast bekräftas av kyrkliga handlingar såsom flyttningsattester eller husförhörslängder – men sådant källmaterial finns inte bevarat från 1700-talets Borgeby.

Slutsats

Efter denna lilla källkritiska analys av motsättningen mellan Sven Rasmussons gravsten och prosten Schlüters omdöme i Borgebys kyrkobok lutar det åt att gravstenen är lite för snäll i sitt omdöme, tendentiös som den är i sitt syfte, medan prostens omdöme ligger närmare sanningen – trots den omvittnade bråkigheten och långsintheten. När allt kommer kring får man dock inte glömma att förfäderna var människor, precis som du och jag, med bra och dåliga sidor. I prostens ögon var Sven Rasmusson utan tvekan en ogudaktig plåga, men för familjen var han antagligen en hårt arbetande familjefar, och därför skulle man kanske kunna beskriva honom som – en hedersam och välaktad lögnare och fyllehund.

Referenser och länktips:

Bergkvist, Karl, Salig prosten berättar, Malmö, 1989.

Nilsson, Birgitta, »Severin Schlüter : prosten som inte snålade med sanningen», i Saxo 1991(7).

Källkritik på Wikipedia

Förr i tiden var det inte ovanligt att yrken gick i släkten – kyrkoherdens dotter gifte sig kanske med komministern, smedens son blev lärling hos sin far, den unge sergeanten fick kanske plats vid farbroderns regemente och så vidare. I de flesta fall bröts dock traditionen efter ett par generationer, men det finns exempel på hur yrken kunde vara så hårt sammanflätade med en släkt att de till slut blev en del av släktens identitet. Ett sådant exempel finner man i den så kallade åklagarsläkten Kinberg, som under slutet av 1700-talet, hela 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet var kronolänsman och landsfiskaler i Skåne. En kronolänsman var en statlig tjänsteman som mellan åren 1675 och 1918 (från 1918 till 1965 under titeln landsfiskal) upprätthöll ordningen i ett härad genom att ta upp skatter, driva in skulder, väcka åtal och ägna sig åt diverse polisverksamhet. Det ställdes alltså höga krav på de personer som innehade dylika tjänster, krav som släkten Kinbergs medlemmar uppenbarligen levde upp till – generation efter generation, sekel efter sekel.

Släktens förste kronolänsman var Zacharias Kinberg (1747-1814), son till en klockare i Ullstorps socken på Österlen. I unga år tycks han ha varit inriktad på en karriär inom kyrkan, för 1767 började han studera teologi vid Lunds universitet. När klockartjänsten i Övraby pastorat blev ledig sex år senare såg han sin chans – ett ypperligt första steg mot prästvigning – föga anande att hans ansökan skulle trassla in honom i en mångårig rättsprocess. Han förlorade nämligen omröstningen mot studenten Georg Johan Grönqvist, som inte bara var omyndig utan dessutom son till kyrkoherden Grönqvist i Övraby. Det visade sig att pappa kyrkoherden hade gått omkring i församlingen och »dels genom tiggande, dels genom lockande och tubbande, dels ock genom smickrande och favorisering» värvat röster åt sin omyndige son, och när Zacharias påpekade detta för biskopen fick han genast mothugg från kyrkoherden som gick till motattack genom att understryka »den nog bekante personen Kinbergs samvetslösa förhållande, som under sken av klockarhusets konserverande och ogrundade klagomål vill bana sig vägen till klockaresysslan, oaktat varken [jag] eller församlingarnas ledamöter hava till honom något förtroende».

I flera år valsade ärendet omkring mellan Lunds domkapitel och Ingelstads häradsrätt innan det till slut nådde en lösning – vare sig Zacharias Kinberg eller kyrkoherdens omyndige son fick klockartjänsten i Övraby, utan det var en helt annan person som år 1776 tillträdde klockarlägenheten i Övraby. Kanske var det denna utdragna rättsprocess (kombinerat med att han senare helt lagvidrigt avsattes från sin tjänst som extra tulluppsyningsman) som fick Zacharias Kinberg att överge teologin och istället ägna sig åt juridikstudier. Detta ledde först till en tjänst som tulluppsyningsman i Lund 1780 innan han året därpå tillträdde kronolänsmanstjänsten i Onsjö härads norra distrikt. Denna innehade han med undantag för ett kort uppehåll 1804-1806 fram till 1812, då han begärde avsked, och den ännu bevarade avskedsansökan lyder som följer:

»Efter 32 års tjenstebefattning som Kronolänsman och sedan jag hunnit en ålder av nära 70 år, är lugn och mera beqvämlighet icke en önskan som härleder sig från lättsinnighet, utan af ett värckeligt behof, gemensamt för hvarje dödlig, som hunnit min ålder och måste vidkännas de bräkligheter, densamma åtfölja. Af sådan anledning föranlåtes jag äfven i djupaste ödmjukhet anhålla om avskjed från min innehafvande Krono Länsman syssla i Onsiö Härad och till hvars återbestridande jag i djupaste ödmjukhet vågar föreslå min son Inspektoren Carl Kinberg.

Sonnarp den 24 juni 1812.

Zack. Kinberg.»

Båda sönerna gick i faderns fotspår, men där äldste sonen Knut Axel Kinberg (1785- ) fick en kort karriär som kronolänsman var det alltså minstingen Carl Kinberg (1789-1848) som 1812 övertog faderns gamla kronolänsmansdistrikt i samband med dennes avsked. Carl stationerades då i Billinge men förflyttades till Härslöv i samband med att han 1832 blev kronolänsman i Rönnebergs härads distrikt, en tjänst han innehade till sin död 1848. Tyvärr är inte mycket känt om hans verksamhet i lagens tjänst, med att han vid sin död titulerades »vice befallningsman» talar för det höga förtroende han hade hos höga vederbörande.

Carl Kinbergs äldste son Carl Johan Kinberg (1820-1906) var sedan två år tillbaka kronolänsman i Onsjö härads södra distrikt då han 1848 transporterades till Rönnebergs distrikt i samband med att han övertog sin nyligen avlidne faders gamla distrikt. Från 1838 studerade Carl Johan Kinberg vid Lunds universitet där han efter sex år avlade kameralexamen, och det är ingen tvekan om att han var en skicklig och uppskattad kronolänsman. År 1872 överlämnade nämligen distriktsborna en gåva till honom, värd nära 2000 kronor, som »ett minne åt herr Kinbergs familj, men hedern att vara av allmänheten omtyckt och bedömd som en nitisk och redbar tjänsteman, den där alltid på ett humant sätt bemött folket, tillkom herr Kinberg». Han erhöll avsked från tjänsten 1890 och slutade sina dagar i Lund 1906, åttiosex år gammal.

b2ap3_thumbnail_Carl-Johan-Kinberg.jpg

Carl Johan Kinberg (1820-1906). Foto i privat ägo.

Två av Carl Johan Kinbergs söner trädde i faderns fotspår, nämligen Oscar Kinberg (1868-1915) och Emil Kinberg (1857-1936). Den sistnämnde i bokstavlig bemärkelse eftersom han övertog faderns gamla distrikt Rönneberg 1890, men innan dess hade han tagit kronolänsmansexamen i Malmö 1881, biträtt på kronolänsmanskontor och landskansliet samt varit tillförordnad kronolänsman i över fyra års tid. När kronolänsmännen ersattes av titeln landsfiskal 1918 fick även Emil denna titel, som han bar i sex år fram till pensioneringen 1924.

b2ap3_thumbnail_Oscar-Kinberg1.jpg

Oscar Kinberg (1868-1915). Foto i privat ägo.

Emil Kinbergs son Thore Kinberg (1904-1998) kom att bli den sista generationen åklagare i släkten Kinberg. Han tog landsfiskalsexamen i Malmö 1931, blev landsfiskalsassistent i Rönnebergs distrikt samma år och landsfiskalsassistent i Kävlinge distrikt 1938. Nio år senare bröt han dock släktens mångåriga band till Malmöhus län då han blev landsfiskal i Mörrums distrikt i Blekinge län, och 1952 transporterades han till Lessebo distrikt i Småland. År 1965 skedde en stor reform då landsfiskalernas uppgifter delades upp genom att åklagarverksamheten överfördes till en distriktsåklagare, exekutionsverksamheten till en kronofogdemyndighet och övriga verksamhet till en polismyndighet, och då blev Thore Kinberg distriktsåklagare i Växjö. Han pensionerades 1970 men tjänstgjorde som extra åklagare med strafförelägganden fram till 1971, och därmed var släkten Kinbergs åklagarverksamhet över. De fem generationer som i närmare 200 år var kronolänsman, landsfiskaler och åklagare är dock ett fantastiskt exempel på hur yrken ibland kunde vara så hårt sammanflätade med en släkt att de till slut blev en del av släktens identitet – generation efter generation, sekel efter sekel.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned_20161020-195911_1.jpg

Thore Kinberg (1904-1998). Foto i privat ägo.

Referenser:

Westerhult, Bo, Kronofogde, häradsskrivare, länsman : den svenska fögderiförvaltningen 1810-1917 (1965).

Lindberg, Otto, Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917 (Malmö, 1919).