»Vårt folk – förstår det ingenting af dessa händelser? … Huru stå vi rustade om olyckan kommer öfver oss? Kunna vi inte ens i stunder som de närvarande känna, att försvarsfrågan gäller allas vår gemensamma välfärd, att den borde stå öfver partierna och att följaktligen den bestämmande synpunkten vid lösningen måste vara denna: hvad finner den verkliga sakkunskapen vara bäst och för landets värn oundgängligen nödvändigt? Det kan aldrig komma till stånd en verklig lösning af försvarsfrågan utan att denna synpunkt blir afgörande. Vårt folk måste göra detta klart sig; ju förr det sker, dess bättre – så vida tid ännu gifves.»

Dessa rader kunde min farfars far Samuel läsa i Landskronaposten den 29 juli 1914, en tidning han säkerligen bett lillebror Oskar att köpa åt honom borta i Löddeköpinge. Kanske växte oron i den unge toffelmakaren. Vad skulle hända nu, skulle Sverige dras in i kriget? Ja, det såg verkligen illa ut, och bara tre dagar senare var Landskronapostens huvudrubrik ännu mörkare: »Faran för ett verldskrig närmar sig. Ryssland mobiliserar sin krigsmakt. Tyskland med undantag af Bayern förklaradt i krigstillstånd. Den tyska mobiliseringen börjad. Krig med Ryssland oundvikligt.» Den 1 augusti 1914 markerade starten för första världskriget, och den lugna uppväxten på Skånes landsbygd var över. Några månader senare befann sig den nittonårige Samuel i full mundering på ön Hven i Öresund, mitt emellan Sverige och Danmark, beredd att försvara fosterlandet om så krävdes. Men vi tar det från början.

b2ap3_thumbnail_Samuel.jpg

Toffelmakaren Samuel Gustafsson (1895-1981), min farfars far. Foto i privat ägo.

Samuel föddes den 26 oktober 1895 i Lomma socken som sjätte barnet i en syskonskara på sammanlagt tolv barn, uppfostrade av den strängt religiösa modern Anna Jönsdotter (1866-1952). Fadern Gustaf Svensson (1861-1938) arbetade på Lomma tegelbruk, men sadlade om efter tjugo års slit och blev istället småbrukare. År 1906 köpte familjen nämligen en liten gård i byn Håkantorp i Västra Karaby socken, sydost om Landskrona, och här spenderade Gustaf och Anna resten av sina levnadsdagar. Jag har tidigare bloggat om hur livet på den lilla gården präglades av hårt arbete, hunger och fattigdom, men i familjens trygga famn måste den unge Samuel ändå haft en förhållandevis lugn uppväxt – ett lugn som fick ett abrupt slut den där ödesdigra sommaren 1914.

Tidigt på morgonen den 2 augusti 1914 ringde kyrkklockorna inne i Landskrona, och samma dag publicerade Landskronaposten en »Kungörelse om krigstjänstgöring» för Landskrona landstormsområde. Både härens och flottans landstormsmän från Landskrona stad med omgivande socknar skulle omedelbart infinna sig på citadellet, och några få timmar senare var hela stadens landstorm samlad. Ett ögonvittne skildrar hur »Alla de i fält dragande männen gjorde ett hurtigt intryck, och ingen enda beklagade sig öfver att nödgas lemna hus och hem… Stämningen var sant patriotisk, trots frånvaron af både sång och hurrarop». Samma kväll marscherade de iväg för att bevaka kuststräckan från Glumslöv till Barsebäck medan en avdelning begav sig till Billeberga. Morgonen därpå anlände landsbygdens landstormsmän till Landskrona, och det var ingen tvekan om att kriget var här – något som även syntes i Landskrona hamn, där många fartyg sökt skydd.

b2ap3_thumbnail_Kungrelsen.JPG

Ur Landskronaposten den 2 augusti 1914.

»Tusen rykten korsa hvarandra dessa dagar, det ena galnare än det andra», rapporterade Landskronaposten den 3 augusti. »Bankerna neka att utbetala ett öre, tyska trupper ha ockuperat Gottland för att använda ön som kolhamn, den sittande regeringen skall afgå, o. s. v. i all oändlighet. Låtom oss vara lugna! Att vi stå inför synnerligen allvarliga verldshändelser är visserligen ett oumkullrunkeligt faktum men derför finnes ingen anledning att förlora besinningen. Äfven om vi dragas in i ett krig skulle icke det dagliga arbetet afstanna på andra orter än som beröres af krigshändelserna. Af hvarje lojal medborgare har man rätt att fordra lugn och besinning». Ironiskt nog lyckas inte ens redaktionen på Landskronaposten behålla lugnet, för den korta notisen i Landskronaposten innehåller flera felstavade ord, och de första raderna är dessutom huller om buller. Vilka tankar som for genom den unge Samuels huvud kan vi bara gissa, men än så länge hölls han i varje fall utanför kriget.

b2ap3_thumbnail_Kasernen.JPG

Landskrona kasern med några av de många gamla trappor som Samuel nötte under första världskriget. Foto: undertecknad.

Inledningsvis var bara landstormen involverad i bevakningsarbetet, men det dröjde inte länge innan samtliga värnpliktiga drogs in i kriget. Sveriges riksdag fastställde då att tjänstgöringstiden för de värnpliktiga skulle vara 396 dagar vid kavalleriet, varav 281 dagar i rekrytskola och två regementsövningar samt fem dagars övning i landstormen. Den 4 augusti utfärdades en kungörelse om att alla värnpliktiga som tillhörde Landskrona rullföringsområde skulle inställa sig på respektive truppförbands samlingsplatser, något som dock inte berörde den då artonårige Samuel. Fem dagar efter hans nittonårsdag publicerade emellertid Landskronaposten följande kungörelse:

»Kungörelse. Vapenföra värnpliktiga, tillhörande Landskrona rullföringsområde n:r 5 och tilldelade nedanstående truppslag och tjänstegrenar, hvilka tillhöra här nedan uppräknade årsklasser och kategorier, kallas härmed i enlighet med § 28 värnpliktslagen att för tjänstgöring inställa sig måndagen den 9. november 1914.»

Därigenom föll krigets tunga skugga även över Samuel, som fick lämna föräldrahemmet i Håkantorp för att ingå bland Skånska husarregementets Landskronaavdelnings volontärer. Dryga två veckor senare inskrevs han i sjunde skvadronen och placerades i Landskrona kasern, den plats som officiellt var hans hem under första världskriget. Större delen av tiden tjänstgjorde han dock på ön Hven i Öresund, ständigt redo att försvara den svenska neutraliteten. Tre långa år spenderade Samuel på ön, sommar som vinter, och det går knappt att föreställa sig hur han hade det. Undertecknad besökte själv Hven en gråmulen eftermiddag i augusti, och några timmar senare hade jag fått nog av de iskalla havsvindarna som borrade sig in i märgen. Tack och lov klarade sig Samuel emellertid från värre krigshändelser, och det mest dramatiska skedde i juli 1916 då fyra tyska torpedbåtar kapade två engelska lastångare utanför Landskrona och tvingade dem att ankra en bit ut i Öresund. Under förhandlingarna hävdade de två engelska skeppens kaptener bestämt att de befunnit sig på svenskt vatten när de kapats, och sedan en svensk torpedbåt börjat medla mellan tyskarna och engelsmännen kunde de engelska fartygen till slut släppas fria och fortsätta i säkerhet på svenskt vatten.

b2ap3_thumbnail_Fickuret.jpg

Samuels gamla fickur, som visade hur tiden sakta rann förbi medan dagarna på Hven blev till veckor, månader och år.

Hur såg då vardagen ut i Landskronatrakten under första världskriget? Först och främst blockerade ententmakterna den svenska utrikeshandeln, så priserna sköt i höjden i takt med att kriget drog ut på tiden. Ransoneringen blev därför ett faktum, och framför allt var det bröd, socker, kaffe och potatis som begränsades av ransoneringskorten. Man försökte dryga ut matförrådet på alla möjliga sätt – 1916 bildade Landskrona stad exempelvis en kaninförening som skulle föda upp kaniner – och en Landskronabo skildrar situationen på följande sätt:

»Fläsket utdelades genom folkhushållningskommissionen och gick först och främst till de tyngst arbetande. För att få den eventuella ransonen måste husmödrarna stå i kö utanför saluhallen eller var nu utdelningen skedde, och den bit de slutligen efter lång – och icke alltid så tålmodig väntan – erhöll, var sannerligen inte mycket eftersträvansvärt. Lagringsförhållandena voro mycket bristfälliga och metoderna för saltning och rökning inte prövade.

Smör fick man på kupong… Det hände ofta att veckoransonen blev ersatt med margarin. De inträffade t.o.m. att den helt indrogs. Mjölken var hårt ransonerad med 1 dl. per dag och vuxen person och något mera åt barn och gamla. Vid mjölkbutikerna var oftast kö, därför att transportmedlen inte voro så tillförlitliga och det inte var så gott att bestämt säga när mjölkskjutsen skulle anlända. Den som kom sist, riskerade att bli utan. Grädde fanns för dem som hade specialkort. Hade en husmor riktig tur kunde det hända att hon kunde komma över både en halv och hel liter – sur grädde. Det som inte gick åt på de ordinarie kupongerna fick surna och det var ingen ransonering på sur grädde. På så vis kunde man mången gång öka smörransonen.

Till kaffet unnade man sig sällan mer än en bit socker och gick man bort måste man ha sockerdosan med sig, oftast en dylik för tre bitar. Likaså hade man smörask. På näringsställena bjöds man aldrig mer än en bit socker. Té fanns över huvud taget icke att uppdriva och förfärliga dekokter på lingonblad och blåbärsris serverades. Och till kaffet – vad fick man? Det fanns wienerbröd – hemska klibbiga grå kladdar, bakade på hälften rågmjöl och hälften av dåligt svenskt vetemjöl. Det fanns småkakor med majs- och ärtmjöl som huvudbeståndsdel och beska i smaken. Och det fanns slutligen sågspånsbakelser, fasansfulla i åminnelse.»

Inte heller på Hven fick man äta sig mätt, och frågan är om inte hungern var värre än på fastlandet. Trots upprepade annonser i Landskronaposten hade nämligen militären stora svårigheter med att skaffa fram proviant åt manskapet, så man fick hålla till godo med det som erbjöds. Militärhistorikern Max Schürer von Waldheim ger dock goda betyg åt mannarna under Skånska husarregementet: »även om maten ej alltid kunde bliva så god eller närande som under lugnare förhållanden, så visade de svenska soldaterna intet missnöje härmed. Också neutralitetsvaktens strapatser och mödor uthärdade de utan klagan, såsom krigare anstår».

Nästan exakt tre år efter ankomsten till Landskrona kasern kunde Samuel äntligen åka därifrån, och den 13 november 1917 återvände han till föräldrahemmet i Håkantorp. Nittonåringen var numera tjugotvå år gammal, och om man får tro Max Schürer von Waldheim inte bara äldre utan även manhaftigare: »Av de värnpliktige, som fingo denna goda övning, blev det riktiga soldater. […] Aldrig efter Karl XII:s dagar hade Sverige haft en så stark armé som under världskriget 1914-1919».

b2ap3_thumbnail_IMG_0541.JPG

Utsikt från ön Hven; i fjärran syns det trånga sundet mellan Helsingborg och Helsingør.

År 1919 var kriget definitivt slut, och Samuel kunde återgå till det lugna livet på landet. Hans huvudsakliga yrke var toffelmakare, och många är nog de skåningar som traskat omkring med Samuel Gustafssons trätofflor på fötterna. Med häst och vagn körde han till Kävlinge för att hämta läder, och när ingen köpte trätofflor om vintern cyklade han istället från bondgård till bondgård och frågade om hjälp behövdes, eller erbjöd sig att klippa buxbomhäckar vars klipp han samlade i stora säckar på pakethållaren. Livet återgick så sakteliga till den lugna tiden före första världskriget, men föga anade han väl att han skulle tvingas uppleva ännu ett världskrig under sin livstid.

Under andra världskriget deltog Samuel dock inte lika aktivt som i det första, men det kom ändå att påverka hans liv minst lika starkt. Det främsta minnet från dessa år är hans ransoneringskuponger som ännu finns bevarade, och som inte behövde användas eftersom andra världskriget sjöng på sista versen. Ett av dem är ett restaurangkort för bröd, utfärdat av Statens livsmedelskommission, som bland annat gav Samuel rätt att köpa mjöl och bröd av alla slag: »Mot varje kupong serveras ungefär 32 gram mjukt eller 20 gram hårt bröd av alla slag eller 50 gram småbröd eller 40 gram pepparkakor eller 25 gram mjöl eller gryn (i vissa rätter)». Både ransoneringskorten och det medföljande personkortet var värdehandlingar, som på baksidan strängeligen uppmanade innehavaren att förvara dem noggrant. En förlust var nämligen förenat med kostnader och stora svårigheter att få ett nytt, bland annat genom en polisutredning kring förlusten av det gamla kortet.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20161110-151058_1.jpg

I dagens Sverige hörs ständiga rapporteringar om krig och elände – i nyheter, radio, tidningar och andra medier – men de flesta av oss har tack och lov inte upplevt något krig på nära håll. Vi tar vårt lugn och fred för givet, och inte heller har vi genomlidit nöd och fattigdom – vi kan enkelt promenera bort till närmaste livsmedelsbutik och köpa mat i överflöd. Men för farfars far var det annorlunda. På gamla dar brukade Samuel ofta säga »den é bra, den du har» om man ville köpa nytt utan riktigt goda skäl, ett uttryck som känns fullt förståeligt när man tänker på de vedermödor, den fattigdom och hunger som han upplevde i sitt liv. Min gammelfarfar och de två världskrigen.

Referenser och lästips:

Högberg, Leif, Spår av ett försvar: skånskt försvar under två världskrig och ett kallt krig.

Jönsson, Åke, Historien om en stad. Del 3. Landskrona 1900-1997.

Schürer von Waldheim, Max, Skånska kavalleriregementet 1658-1928.

I april bloggade jag om arkivbesök och hur digitaliseringen slukar allt, vilket kanske får Rötterbloggens ärade läsare att tro att jag är sån där gnällspik vars mantra är »det var bättre förr». Jag kan försäkra er om att så inte är fallet, för allt var inte bättre förr – framförallt inte för oss släktforskare. När jag började forska för sexton år sedan tvingades man till exempel beställa mikrokort via SVAR om man inte hade turen att bo nära ett landsarkiv, och inte ens i det senare fallet var allt frid och fröjd. Landsarkiven hade nämligen bara mikrokort för de aktuella länens kyrkoarkiv, och dessa var i regel både repiga och bleka eller ibland så mörka så att man knappt kunde läsa ett enda ord i de redan svårlästa gamla kyrkoböckerna. Via SVAR kunde man dock forska i hela Sverige, men fick å andra sidan vänta i evigheter samtidigt som det kostade en vacker slant – och som nybörjare fick man vara tacksam om man lyckades få ut ett enda datum eller namn av det enorma projektet med kuvert, brev, pengar och evig väntan. På den tiden fanns knappt några CD- eller onlineregister heller. DDSS var minimalt, man kunde bara drömma om digitaliserade äldre folkräkningar samtidigt som gravstensinventeringen ännu låg i sin linda – och det var i princip omöjligt att spåra emigranter om man inte hade rejäla förkunskaper och en stor gnutta tur. 

Just emigranterna i släkten är något jag börjat fokusera på de senaste åren, mycket tack vare alla fantastiska onlineresurser som man bara kunde drömma om för sexton år sedan. Med lite envishet och smarta Google-sökningar kommer man långt (ibland hela vägen till dags dato), och via Facebook kan man knyta kontakter med okända amerikasläktingar – något jag gjort flera gånger. En emigrant som dock vållade mig stor huvudbry var farmors farmors mors kusin Victor Carr, född 1867 på Södra Kärragården i Tåstarps socken, öster om Ängelholm. Redan vid två års ålder blev han moderlös, och när även fadern dog 1882 spreds syskonskaran för vinden. Det var dock inga problem att spåra de övriga syskonen, men Victor förblev ett mysterium. Det sista spåret kom från mormoderns bouppteckning 1889 då han sades vistas i USA, men längre än så kom jag inte. Inte förrän FamilySearch började lägga upp folkräkningar och andra intressanta källor från USA och Kanada lossnade det – från Amerika hade Victor tydligen rest vidare till Kanada, där han justerade sitt namn (från Ernst Magnus Victor till Victor Ernest) och slutade sina dagar den 9 november 1941 i Cranbrook i British Columbia, inte långt från amerikanska gränsen. Genom folkräkningen 1900 fick jag även fram att han gifte sig med norskfödda Olive Sandvig (1870-1953) med vilken han fick dottern Alice (1898- ), men sedan tog det stopp igen.

Jag började fundera på alternativa sökvägar. Hade Victor något barnlöst syskon som dog efter honom, i vars bouppteckning eventuella syskonbarn kunde finnas omnämnda? Javisst – brodern August Carr gifte sig visserligen på äldre dar med en trettio år yngre kvinna, men eftersom äktenskapet inte begåvades med några barn var förväntningarna stora när jag klickade iväg en beställning till landsarkivet i Uppsala. Efter någon vecka trillade det in ett mail, och det var jackpot!

»3) avlidne brodern Victor Carrs efterlämnade i Amerika bosatta barn:

a) Alice, gift, tillnamn okänt, senast känd adress Creston, Canada.

b) Walter, senast kända adress Kilgore, Texas, U.S.A.

c) Rudolf, senast kända adress Creston, Canada.

d) Bertil, senast kända adress Creston, Canada.»

Det fanns alltså även flera söner, och eftersom tre av de fyra syskonen bodde i Creston fortsatte jag sökandet där via FamilySearch. Genom diverse jämförelser mellan kyrkoböcker och Social Security Death Index fick jag till slut fram barnens data, och två av sönerna stannade tydligen i Creston livet ut. Jag sökte vidare och några googlingar senare hamnade jag på hemsidan till The University of British Columbia, som tydligen skannat in och OCR-tolkat mängder av äldre dagstidningar från trakten samt gjort dem fritt tillgängliga i deras »Open collections». En av dessa dagstidningar var »The Creston Review», så jag knappade in »Victor Carr» och plötsligt framträdde emigranten som alldeles nyss varit släktträdets stora mysterium.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned.jpg

Ur The Creston Review den 24 juli 1925.

Jag kunde läsa om hur Victor Carr sålde ponnyhästar och Collie-valpar 1922, handlade med timmer, engagerade sig i gruvnäringen och drev en ranch i gruvsamhället Alice Siding. Hur han blev vice ordförande i Creston Valley Liberal Association 1928, hamnade i skolstyrelsen i Alice Siding, och 1933 sålde jordgubbsplantor av sorterna Van San och British Sovereign till det facila priset av 4 dollar för tusen plantor. Inga detaljer besparas läsaren – i juni 1914 hade Victor varit i sta’n för affärer och antytt att det skulle bli en rekordskörd på hans ranch, fyra år senare vann han tre priser på den lokala lantbruksföreningens höstmarknad för sina hästar (»Victor Carr made quite a clean-up at the Creston fair in the horse section. With Walter up he also won first money in the pony race») och sensommaren 1922 kom svågern Mr. Sandvig på besök från staten Washington. Även de fyra barnen Carr omnämns titt som tätt i The Creston Review – i juli 1925 rapporterar man exempelvis att Walter hade återvänt med sin chevrolet rondster från Lewiston i Montana där han spenderat semestern med föräldrarna, och på vägen stannat till för att besöka systern Alice i Fernie, där hon under många år skötte byns telefoncentral.

Alice vidare öden är dock ännu okända, men sönerna lyckades jag så småningom lära känna tack vare diverse register och hjälpsamma amerikanare – Walter Carr (1903-1998) drev ett café i Texas, medan Rudolph Carr (1908-1990) förblev ogift och bodde kvar i Creston tillsammans med lillebror Bertel »Bertie» Carr (1910-1997). Bertie skänkte för övrigt en hel del pengar till historieföreningen i Creston, som därigenom kunde bygga ut det lokala museet – en tillbyggnad som fått namnet »the Carr Building». Tyvärr fann jag inga uppgifter om att sönerna efterlämnat några ättlingar på den amerikanska kontinenten, eller ens namnet på dottern Alice' make – men det dyker väl upp förr eller senare. Tills dess fick jag i varje fall lära känna familjen Carrs dagliga liv i Creston, långt bort från Kärragården i skånska Tåstarp – tack vare att allt inte var bättre förr!

Den 15 december 1779 befann sig bagargesällen Olof Roth på avrättningsplatsen i Oxie, strax utanför Malmö. Han var säkerligen omringad av en skrikande, buande folkmassa, och vid hans sida stod en, kanske två präster – och en bödel. Den unge mannen hade nämligen dömts till döden för dråp, och eftersom domen sedermera hade fastställts av Göta hovrätt skulle denna vinterdag år 1779 bli hans sista dag i livet. Eftersom Olof (1755-1779) var yngste sonen till min anfader Assar Nilsson (1710-1778), riksdagsmannen från Svedala socken som jag bloggat om tidigare, kan man ju undra vad som hände. Hur kunde den skötsamme och rättvise riksdagsmannens son sluta sina dagar på avrättningsplatsen i Oxie?

Den sorgliga historien tog sin början tidigare samma år. Olof var då gesäll hos bagarmästaren Anders Möller i Malmö, som vid ett tillfälle försökte slå honom. Han hade då fredat sig mot sin mästare genom att ta tag i honom, men denne hade då tillkallat två vaktkarlar som slet tag i Olof och låste in honom i arrestrummet »Kopparkammaren» under Malmö rådhus. Där hade stackars Olof fått spendera natten, och blev då så illa till mods och ängslig att han »ej wetat hwar han skulle taga wägen eller gjöra af sig». Han fick för sig att karriären som bagare var över om natten i arresten blev bekant för kamraterna, så dagen därpå bestämde han sig för att överge sitt hantverk och istället satsa på hökeri- och kroghandel. Han skaffade sig därför rättigheter av tapperisocieteten i Malmö och inledde en fastighetsaffär för att kunna etablera sin verksamhet i staden. Affären började dock knaka i fogarna av olika anledningar, varpå Olof fruktade en invecklad rättsprocess emot husets säljare. En sådan process ville han undvika till varje pris eftersom han var säker på att förlora den, så under stark press undertecknade han ett papper som avslutade fastighetsaffären och – i Olofs tankar – tillintetgjorde hans påbörjade karriär som hökare och krögare.

b2ap3_thumbnail_1.jpg

Till vänster har vi den sida ur Oxie häradsrätts dombok 1778-1779 som innebar slutet för Olof Roth. Häradsrätten dömde i anledning av Missgärningsbalkens 12 kap. och 2 § i Sveriges rikes lag att han skulle »sig sjelf till wälförtjent straff och androm till skräck och warnagel lif sitt mista, halshuggas och steglas», som formuleringen lyder i domboken. Bredvid syns kyrkoherden i Malmö S:t Petri församling, häradsprosten och teologie doktorn Sven Munthe (1718-1790), »en nitisk prästman, en framstående lärd och lycklig andlig talare», som ansvarade för avrättningens kyrkliga del (porträtt i Malmö S:t Petri kyrka; foto undertecknad).

Olof promenerade samma kväll ut till sin svåger i Östra Svenstorp för att spendera natten där. Han kunde dock inte sova, och kände allt större ångest och oro över fastighetsaffären. Var skulle han nu starta upp sin verksamhet? Skulle alla pengar han investerat i krögerifriheten gå förlorade? Han började även fundera kring sin fästmö Dorothea Meyer i Ystad. Hur skulle hon reagera om hon fick reda på att Olofs karriär som krögare var över? Skulle hon riva upp bröllopsplanerna direkt, eller skulle hon gå med på äktenskap och sedan kanske bli ruinerad för all framtid av Olof? Tankarna for fram och tillbaka i hans huvud, men till slut lugnade han sig och »sedan han någorlunda återhämtat sine spridda tankar» bestämde han sig för att återvända till Malmö morgonen därpå och lösa fastighetsaffären. Sagt och gjort; på morgonen den 24 juli 1779 begav sig Olof iväg från svågerns hem, fast besluten att återta kontrollen över sin framtid. Plötsligt hände dock något i Olofs huvud, för »under wägen från Svenstorp har Roth blifwit lika ängslig som han trode thet wara omöjeligt at han kunde lyckeligen uträtta sitt ärende, anseendes Roth sig i sådan belägenhet at wara then olyckeligaste menniskja på jorden och inbillade sig få någon lisa om han ihjälslogo någon»...

b2ap3_thumbnail_2.jpg

Hit till Malmöhus slott fördes Olof Roth i väntan på hovrättens beslut (modell på Malmö museum; foto undertecknad).

I samma stund fick Olof syn på den sexårige Nils Nilsson, som stod innanför en gärdsgård vid vägen och vaktade kreatur – han hade funnit sitt offer. Olof ropade till sig honom genom att lova några styver, och när Nils försiktigt gick fram till Olof drämde han sin promenadkäpp i huvudet på den lille gossen, som genast föll till marken. Slaget var tydligen så kraftigt så att både droppskon, käppknappen och ringen därunder föll av, käppen sprack och blodet stänkte på käppen. Gossen låg nu på marken och jämrade sig, och »til at hindra gåßens plåga» vände Olof på honom och stoppade ner hans ansikte i en vattenpöl vid sidan av landsvägen. Nils var dock fortfarande vid liv när han lämnades åt sitt öde, och alldeles ensam slutade den lille gossen sitt liv på landsvägen mellan Oxie och Törringe den där sommardagen 1779. Det låter som ett vansinnesdåd, men inför häradsrätten förklarade Olof varför han valde just lille Nils – en förklaring som skär i hjärtat:

»wid thet han först blifwit warse gåßen, har han sett honom hafwa dåliga kläder och fölljakteligen wara född af fattiga föräldrar, hwarföre Roth trodt thet wara bättre at thenna gåßes lifslopp blefwe slutadt och at han som är ett oskyldigt barn komme til Guds rike, än at gåßen skulle längre blifwa i werlden och tör hända få lida så mycken motgång, förtret och swårigheter som Roth måst i thenna werlden utstå, hwilkas besinnande förmått honom mißgärningen föröfwa.»

Efter dådet skyndade sig Olof bort från brottsplatsen, med den trasiga promenadkäppen under armen. När han närmade sig Oxie by gömde han käppen under en liten bro, och promenerade lugnt vidare på landsvägen. Tankarna började dock åter mala i hans huvud. Skulle han rymma iväg eller stanna kvar? Han kände sig alltmer sorgsen när samvetet kom ikapp honom, och till slut bestämde han sig för att bege sig mot Malmö slott »för at widgå thet han thetta grufsamma och rysande brott föröfwat, nöjd at gärna undergå thet straff som efter hwad theß egna ord nu lydde, höga öfwerheten täckes honom ålägga, i full förtröstan, at tå han ångradt sin begångna mißgärning, han likwäl wore säker om then Högstes nåd så at deß ewiga wälfärd ej förspildes». Vid domstolsförhandlingarna noterade häradsrätten att Olof var mycket rörd och grät när han berättade om mordet, »och så matt samt dålig at han hållit på at dåna». Han tycks dock inte haft någon vek kroppsbyggnad, för i domboken kan man läsa att Olof var »medelmåttig til wäxten och har starka kroppslemmar».

b2ap3_thumbnail_3-Lunds-Weckoblad-1779-08-25.jpg

Det makabra mordet skakade samhället – den 25 augusti 1779 publicerade till exempel Lunds Weckoblad en notis som dramatiskt (och kanske inte helt korrekt) informerade om att »Nyligen har efter berättelse händt, at en Bagare-Gesäll uti Malmö träffat en Poike på Fäladen, som wagtade Swin. Gesällen yttrade sig straxt at Poiken skulle dö; och sedan han illa slagit honom, körde han sin käpp genom Poikens öra in i hufwudet, så at han dödde. Så snart Gesällen fullbordat sin omänskeliga gjerning, gick han til Wagtmästaren på Slottet, bekände sitt brott och begärte logis.»

I samband med det märkliga erkännandet på Malmö slott häktades Olof genast och fördes till slottsarresten under uppsikt av majoren Klingstedt, och fjärdingsmannen Jacob Jöransson förde sedan ut honom till tingsplatsen i Törringe på den första rättegångsdagen den 27 juli 1779. Det blev en lång dag med otaliga vittnesmål, och eftersom häradsrätten hade fullt upp med andra häraders husesyner kunde man inte avge någon dom denna dag. Rättegången sköts därför upp till den 3 augusti, och Olof fördes tillbaka till slottsarresten efter en natt i häradshäktet. Häradsrätten behövde även intyg från prästerskapet och bagarämbetet i Malmö, varpå landshövdingen Tage Thott skriver i ett brev till vice häradshövdingen Törne Brandt den 2 augusti 1779: »The uti aflåtne skrifwelsen infordrade bewis af H:r Probsten Doctor Munthæ samt Bagare Ämbetet härstädes ang:de bagare geßällen Roths uppförande warder härjemte tillika med LandsCancellie Protocollet af den 24 Julii tå Roth bekjänt sig hafwa ihjälslagit gåßen Nills Nillsson från Törringe, öfwersände, och blifwer nu anstalt fogad att Roth under fängslig bewakning warder afförd till urtima tinget i morgon uti Törringe». Samma dag utfärdade landshövdingen även ett »Öppet fångePass»:

»Som ytterligare ransakning öfwer Bakare Geßellen Roth i morgon d 3 dennas kommer att företagas; altså anbefalles Landsgewaldigern Christ: Åkerblom att inställa en bespänd wagn med nödig fångeförare som härifrån Slotts Arresten affordrar och under säker fänglig bewakning till urtima TingsRätten i Törringe till i morgon kl: 8 förmiddagen inställer förenemde bagare geßäll Olof Roth, hwilken under wägen njuter wanlig skjuts och fångeförplägning samt aflefwereras mot bewis. Malmö LandsCancellie d 2 Aug: 1779. Thott.»

b2ap3_thumbnail_4.jpgI de mörka cellerna på Malmöhus slott satt Olof Roth inspärrad från juli till december 1778 (foto: undertecknad).

I denna bespända vagn fördes alltså Olof ut till Törringe på morgonen den 3 augusti 1779. Även denna rättegångsdag var fylld av intyg, vittnesmål och berättelser, och efter en lång rannsakning (i kombination med att Olof »förblef ock nu till alla delar vid sin då gjorde bekännelse») kunde häradsrätten bara konstatera att »emedan Roth således i fullt upsåt och berådt mod å öfvermaga dråp föröfwat på ett förrädiskt och nedrigt sätt, Ty och i anledning af Sweriges Lag XII Cap. 2. §. MissGjerningsBalken pröfwar TingsRätten rättwist, thet skall Olof Roth sig sjelf till wälförtjent straff och androm till skräck och warnagel lif sitt mista, halshuggas och steglas». Domen underställdes Göta hovrätts skärskådande, varpå Olof sändes tillbaka till Malmö slott för att invänta hovrättens beslut. I över tre månader satt han inspärrad på slottet innan hans öde beseglades, men den 15 november ankom slutligen hovrättsdomen till landskansliet i Malmö:

»Wi Friherre Arved Silfverschjöld President uti Kongl: Maj:ts och Riksens Götha HofRätt samt Commendeur af Kongl: Nordstjerne Orden; Så ock Friherre, Vice President, Riddare af Kongl: Nordstjerne Orden, HofRätts Råd och Assessorer; hälse LandsHöfdingen och Riddaren af Kongl: Swärds Orden, Högwälborne Baron, Herr Tage Thott, med Gud Alsmägtig, Wän och Wälwilligen. Medföljande Kongl: HofRättens Utslag, öfwer Bagare Gesällen Olof Roth, som för mord å öfwermaga goßen Nils Nilsson från Törringe blifwit dömd, behagade Herr Baron, LandsHöfdingen och Riddaren, til behörig werckställighet befordra samt berättelse therom til Kongl: HofRätten insända. Wi befalle Herr Baron, LandsHöfdingen och Riddaren, Gud Alsmägtig, Wän- och Wälwilligen. Jönköping den 8:de November 1779. På Kongl: HofRättens Wägnar. Arv: Silfwerschiöld. C:F: Klingspor.»

b2ap3_thumbnail_Picture-298.jpg

Häradsrättens dom stod alltså fast – Olof skulle avrättas. Hovrättens skrivelse överlämnades samma dag till häradsprosten Sven Munthe, som höll i avrättningens kyrkliga del. Det har tyvärr inte varit möjligt att följa Olofs förehavanden fram till avrättningsdagen, och utöver tillvägagångssättet är ingenting känt om själva avrättningen. Man kan dock anta att Olof haft långa samtal med sin själasörjare under sin sista månad i livet, och att denne dessutom hållit någon form av predikan på avrättningsdagen. Detta var vanligt vid forna tiders avrättningar, och ett fåtal sådana predikningar har faktiskt överlevt eftersom de trycktes. Stadskomministern C. P. Wiebe höll till exempel ett tal i Lunds domkyrka den 19 december 1794 kort innan barnmörderskan Pernilla Persdotter skulle avrättas, och denna trycktes med titeln Predikan wid tilfälle af Barnamörderskan Pernilla Pehrs Dotters Executions-Dag den 19 December 1794. Under själva predikan befann hon sig i domkyrkan, så Wiebe inledde med att bekräfta församlingens upprörda känslor, något så »bekymmersamt och rörande som detta, då wi se den synderskan i Guds Tempel, som – innom några stunder, genom en förtjent wåldsam död skall ställas för Guds Domstol». Predikan kretsade givetvis kring förlåtelse och hängivelse till Gud, och antagligen var det något liknande som sades på Olof Roths sista dag i livet som de ord C. P. Wiebe yttrade till Pernilla Persdotter femton år senare:

»Måtte detta ordet i synnerhet wara wälsignadt för dig, min k. Pernilla Pehrs Doter, som af din nitiske Själasörjare beredd, at å denna dag möta dit förtjenta timeliga öde, aldrig får höra någon predikan mer. Den ånger du betygat öfwer dit ohyggeliga skuldregister, den tro på JEsum du med ouphörliga suckar bedt Herren werka i din själ, det begär, hwarmed du emottog mina wälmenta råd och föreställningar under de dagar, då mig ännu war tillåtit och befalt at i dit fängelse besöka dig, alt detta ger mit rörda hjerta det tilfridsställande hopp, at Guds dyra nåd icke warit fåfäng i dig. Prisa med mig den trofaste förbarmaren, som icke hafwer lust til någon, (om än aldrig så stor) syndares död, utan will, at han omwänder sig och lefwer. [...]

War wid goda tröst, min Doter, dina synder förlåtas dig! Han skall styrka din swaga tro. Hans blod skall tala för dig bättre än Abels blod. Han skall gifwa dig nåd och kraft, at med försonligt hjerta och christlig undergifwenhet under Guds wilja förkunna Herrans död til dess han kommer. Och du wet at han kommer snart, at din lefnad innom få stunder skall hafwa en ända.»

Vi lär aldrig få veta hur Olof kände eller tänkte när han på morgonen den 14 december 1779 fördes från Malmö slott ut till häradshäktet i Oxie. Det enda vi känner till är att han blev »halshuggen ock lagd på 5 stegel vid Oxie», enligt en anteckning i Malmö slottsförsamlings död- och begravningsbok. Även ett litet ord i Malmö länsfängelses rullor bekräftar att Olof avrättades, för i januari 1780 noterar sekundmajoren Klingstedt kortfattat att han blivit »exequerad» den 15 december 1779. Min anfaders bror Olof Roth, den ängslige bagargesällen från Malmö. Den olyckligaste människan på jorden.

Referenser

Oxie häradsrätts arkiv 

AIa:47 – Domböcker vid ordinarie ting 1778-1779.

Malmöhus läns landskanslis arkiv

AIa:57 – Brevkoncept och registratur 1779, »1779 Års Bref-Concepter, Resolutions Protocoll och formelle Resolutioner No 1067».

BIa:55 – Diarier över ankomna brev 1779.

DIa:63 – Kungl. brev 1779, »1779 Års Kongl. Maij:tts och Kongl. Collegiernes, Directioners, Riks Råders, Kongl. Etats och Secreterares samt Advocatfiskalers Bref N:r 1068».

DIIIa:111 – Skrivelser från lokala myndigheter och enskilda. Äldre serie 1779, »1779 Års Landshöfdingars, Högre och Lägre Officerares, Lagmäns samt Häradshöfdingars Bref No 1069».

DIIIa:112 – Skrivelser från lokala myndigheter och enskilda. Äldre serie 1779, »1779 Års Consistorii, Biskoppens, Rector Magnificii, Domkjyrckjo-Rådets, Magistraters samt Diwerse Ämbetsmäns Bref No 1070».

Malmö länsfängelses arkiv

Ö:1 –  Månadsförteckningar över fångar 1770-1781.

Malmö slottsförsamlings kyrkoarkiv

C:1 – Kyrkobok 1745-1831.

Magistraten i Malmö

B1A:65 – Brevböcker 1777-1779.

Länktips

Avrättade personer (Rötter-databas, där man bland annat hittar Olof Roth). 

Min farfars morfars farfar Per Jönsson (1816-1874) var länge ett av släktträdets mysterier. Jag hade inga problem med att hitta hans föräldrar och ursprung, men framåt i tiden gick det svårare. Per flyttade nämligen ofta med sin familj, och under femton års tid bodde de i sammanlagt sex olika byar i fyra olika församlingar där Per omväxlande tituleras torpare, husman och mjölnare. Efter otaliga hopp mellan diverse husförhörslängder hittade jag en notering om att han flyttade med sin familj till Landskrona 1854, men eftersom denna ganska stora församling saknade inflyttningslängder lade jag dem åt sidan.

Något senare lyckades jag lokalisera familjen igen – de bosatte sig tydligen i fiskeläget Borstahusen i utkanten av Landskrona, där hustrun Anna Catharina Andersdotter avled i tuberkulos 1864. Per förblev då änkling i hela nio år innan han gifte om sig 1873, men bara ett år senare – den 28 april 1874 – slutade han sina dagar, femtioåtta år gammal. Min första tanke var att han måste fallit offer för tuberkulosen, men när jag letade fram SCB-utdraget över Landskrona stadsförsamlings dödbok 1874 fick jag en mindre chock. I rutan för dödsorsak kunde jag nämligen klart och tydligt läsa »Suspensio (Suicidium)». Det gick en rysning längs ryggraden, för när jag slog upp suicidium i ett latinskt lexikon bekräftades min gissning – självmord. När jag sedan slog upp ordet suspensio hänvisades jag till ordet suspendo, »att hänga upp, suspendera», så min förfader hade alltså begått självmord genom hängning!

b2ap3_thumbnail_2015-07-15-13.20.56.jpg

Varför valde han att avsluta sitt liv på detta sätt? Barnen var visserligen stora nog att klara sig själv, men han hade ju bara varit gift i ett år? Vad hade egentligen hänt? Jag hoppades att död- och begravningsboken i original skulle ge fler uppgifter än SCB-utdraget, men eftersom detta fynd gjordes för flera år sedan, innan kyrkoböckerna efter 1860 hade digitaliserats, fick jag bege mig till landsarkivet i Lund. Där beställde jag fram Landskrona F:1 (död- och begravningsboken 1862-1880), men tyvärr anges dödsorsaken även där vara »Suspensio Suicidium», utan någon uppgift om hur eller varför. Jag var alltså tillbaka på ruta ett.

Jag sökte vidare. Kanske fanns det något i domböckerna? Jag studerade arkivförteckningen noggrant, och beställde till slut fram Landskrona rådhusrätts domböcker i civilmål (AIb:26) samt brottmål (AIc:25) för året 1874, men inte heller där fick jag något napp. Jag pratade med den tjänstgörande arkivarien, som förklarade att eftersom självmordet skett så pass sent under 1800-talet var det inte säkert att man genomfört någon rättslig undersökning, om det var uppenbart att det rört sig om ett självmord. Ännu en gång slungades jag tillbaka till ruta ett.

Jag släppte hela grejen, men några år senare fick jag kontakt med en av farfars mors sysslingar, som inte bara bodde i Landskrona utan även hade släktforskat själv. Han kände mycket väl till släkten i Borstahusen, och hade även hört talas om vår gemensamme anfaders självmord 1874. Han berättade att huset fortfarande finns kvar, och att bjälken han hängde sig i ännu är synlig. Nu fick jag alltså veta exakt hur självmordet gått till, men den stora frågan kvarstod – varför?

Ett år senare återvände jag till landsarkivet, där dödboken undersöktes på nytt. Det fanns ett streck i kolumnen för läkarattest, så en läkare hade alltså infunnit sig efter självmordet och bekräftat dödsorsaken. En sådan attest borde ju finnas bland dödbokens bilagor 1874, så jag beställde fram volym HVI:3 ur Landskrona stadsförsamlings kyrkoarkiv (bilagor till dödboken 1870-1886) och började bläddra. Attest efter attest dök upp, 1870... 1871... 1872... 1873... 1881?! Jag bläddrade igenom den digra högen en andra gång, men kunde bara konstatera att bilagorna för åren 1874-1880 var spårlöst försvunna. Tillbaka på ruta ett för tredje gången. För säkerhets skull tänkte jag även undersöka Landskrona kämnärsrätts dombok 1874, men blev då snabbt varse att kämnärsrätterna upphörde redan 1849 – hade jag förväntat mig något annat?

b2ap3_thumbnail_2015-07-15-12.49.54.jpg

Det kändes minst sagt hopplöst, men jag vägrade acceptera tanken på att aldrig få veta varför min förfader tog sitt liv. Jag begav mig därför till Universitetsbiblioteket i Lund – kanske stod det något om självmordet i dagstidningarna? Jag undersökte noggrant förteckningarna. Landskronaposten gavs ut 1896-1915, så den var inte aktuell. Korrespondenten från Landskrona gavs tydligen bara ut sporadiskt mellan åren 1850-1878, med en rejäl lucka i utgivningen 1870-1876, så där hade jag inte heller nåt att hämta. Fanns det inga fler Landskronatidningar då? Jodå, Nya Landskrona tidning, men den gavs bara ut åren 1871-1873 och 1875-1876, så exakt det år jag var ute efter gavs det alltså inte ut några tidningar i staden. Jag började söka mig utåt från Landskrona, men det visade sig att Helsingborgs Dagblads utgivning började först 1884 medan Engelholms Tidning – som visserligen började utges kontinuerligt redan 1867 – inte nämnde ett ord om Per Jönssons självmord. Jag hittade dock en hel del andra självmord i denna tidning, så långt bort som i Stockholm och Värnamo, men om min förfader yppades inte ett ord.

Vid det här laget hade jag hamnat på ruta ett så många gånger att jag tappat räkningen, men jag ville ju så gärna veta. Jag plöjde åter igenom förteckningen av dagstidningar, och hade nästan gett upp hoppet när jag fick syn på en tidning vid namn Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Den gavs ut under året 1874, men i ärlighetens namn hade jag ingen större förhoppning om att det skulle leda nånvart. Jag bar dock med mig filmrullarna till läsplatsen, trädde fast filmen på spolarna och vevade sakta från slutet av april och framåt. Av erfarenhet visste jag att äldre tiders tidningsnotiser om självmord brukar ha ett inledande »Sjelfmord» i tjock, svart stil, så där jag satt jag i läsapparatens dunkla sken och mumlade för mig själv »Sjelfmord... sjelfmord... sjelfmord...». Plötsligt hoppade jag till, och mitt hjärta slog snabbare när jag sakta läste den lilla notisen i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 1 maj 1874:

b2ap3_thumbnail_Sydsvenska-Dagbladet-Snllposten-1874-05-01.jpg

»Sjelfmord. Qvarnbyggaren Per Jönsson i Borstahusen har i ett anfall af fyllerigalenskap afhändt sig sjelf lifvet medelst hängning. Han efterlemnar enka och 6 barn» 

Efter åtta långa år fann jag alltså äntligen svaret på varför min förfader tog sitt liv den där tisdagen i april 1874. Det är nästan löjligt hur några rader i en gammal dagstidning kan betyda så mycket, men under alla år hade det verkligen känts som omöjligt uppdrag. En skicklig släktforskare vet emellertid att inget uppdrag är omöjligt – det tar bara lite längre tid ibland.

»Detonationen var så stark, att af lufttrycket en mängd fönsterrutor dels inom fabriksområdet, dels i samhället krossades. Få sekunder efter explosionen slogo lågorna ut från byggnaden och gynnad af blåsten spred sig elden med största hastighet till byggnaderna n:r 21, 22 och 23, hvilka samtliga inom en timme nedbrunnit till grunden. […] Beklagligt nog skulle olyckan kräfva icke mindre än tre menniskolif. De omkomna äro 45-årige A. Olin, Saxtorp, samt Bror Olsson och Gustaf Hansson, Annelöf, begge i tjugoårsåldern. […]

Olins lik anträffades förkolnadt mellan vägen och centrifugen i det hus der han arbetade då explosionen skedde. […] Delar af Olins lik fann man ett hundratal meter från platsen. Hufvudet var skildt från kroppen. Af Gustaf Hansson återstod icke mycket, och man kunde endast med största svårighet identifiera honom […]. Ödeläggelsen gjorde ett beklämmande intryck, och öfverallt rådde stark förstämning, ty tanken på de under så ohyggliga omständigheter bortryckna behärskade alla. Det var en hemsk död som skulle möta dessa män.»

Ovanstående rader kan man läsa i Landskronaposten den 23 maj 1919, dagen efter den fruktansvärda olyckan i Annelövs krutfabrik då 200 kilo krut antändes och tre människor fick sätta livet till. En av de omkomna – Gustaf Hansson, eller »Gusse» som han kallades inom familjen – var min farfars morbror. Han är numera relativt bortglömd, men det sägs att han var en levnadsglad ung man som uppskattade en svängom på dansbanan, och eftersom han var både lång och stilig lär han ha varit populär bland traktens damer. Det är alltså inte mycket som är känt om honom, men tack vare artikeln i Landskronaposten vet jag i varje fall hur han slutade sitt liv den där ödesdigra dagen i maj 1919.

b2ap3_thumbnail_Hansson-P-baksidan---med-svart---Elvira-Hansson-Annelv-No-3---med-bltt---Elvira-Hansson-Saxtorp-14-27.jpg

Gustaf Hansson (1895-1919) i mitten tillsammans med sina bröder Julius (1898-1974) t. v. och Henning (1893-1979) t. h. 

Människor har i alla tider fascinerats av döden, men frågan är om inte denna fascination var ännu större förr i tiden. Fruktansvärda olyckor och märkliga dödsfall har lämnat många spår efter sig i källorna, inte minst i dagstidningarna, och om man rör sig längre tillbaka i tiden var både dödsolyckor och självmord fall för rättsväsendet. Om man ska dra det till sin spets var dessutom förfädernas korta tid på jorden i grund och botten en förberedelse inför det eviga livet, så liemannen var ständigt närvarande. Allt detta gör att döden har lämnat efter sig stora mängder källmaterial och andra kvarlevor, som kan ge värdefulla och intressanta uppgifter när man släktforskar.

Jag har tidigare bloggat om hur dagspressen frossade i detaljer när ett självmord ägt rum, och därför är dagstidningarna en ypperlig utgångspunkt när man letar uppgifter om släktingar som tagit sitt liv efter 1863, då självmord avkriminaliserades. Därefter hölls inte alltid rättsmedicinska undersökningar i samband med uppenbara självmord, men före 1860-talet var sådana undersökningar praxis. Det var nämligen viktigt att utröna hur och varför en person avlidit, eftersom livssituation, sinnesstämning och tillvägagångssätt kunde innebära skillnaden mellan att få en någorlunda hederlig begravning på kyrkogården eller grävas ner i skogen av bödeln. 

b2ap3_thumbnail_Malm-1843.jpg

Ur Malmö kämnärsrätts protokoll 1843 23/11; Kämnärsrätten i Malmö, vol. A1A:117 (1843) (bild 6640 hos ArkivDigital).

När min anfaders bror Per Pålsson (1771-1843) hängde sig i Malmö klassades alltså självmord fortfarande som en brottslig handling, och därför finner man en hel del uppgifter i Malmö kämnärsrätts arkiv. I protokollen får man bland annat förklaringen på hans plötsliga självmord, då hans närmaste anhöriga berättade att

»Pehr Pålsson en längre tid varit besvärad af stinkande Rötsår på båda benen, öfver hvilka åkommor han esomoftast yttrat ledsnad och oro fruktande att de skulle engång blifva hans dödsorsak, emedan de alltjemnt förvärrades och voro i hans tanke obotliga. Aftonen d 22 hade samtal varit å bane om nämnde sår, då torparen Jöns Larsson, hos hvilken Pehr Pålsson för lifstiden var inaccorderad, föredragit att Pehr borde rådfråga sig hos någon läkare här i staden, eller och försöka komma in på Lazarettet; men häröfver hade Pehr som vanligt yttrat sin mening om sårens obotlighet och sin ledsnad deröfver».

När det var dags för frukost morgonen därpå hade brorsdottern Elna knackat på hos Per, men han öppnade inte. Hon tog då ett ljus och smög in i farbroderns kammare där hon fann honom död, halvliggande i sin säng med ett snöre om halsen. Per orkade inte längre skämmas över sina stinkande rötsår på benen, och hade helt enkelt bestämt sig för att befria både sig själv och omgivningen.

Även fysiska defekter och ovanliga dödsorsaker var av största intresse förr i tiden, så därför kan man hitta många bisarra notiser i äldre tiders dagstidningar. Min anfaders bror Nils Thorssons (1724-1799) första hustru Christensa Mickelsdotter avled till exempel 1778 i Saxtorp, och i denna församlings kyrkobok kan man samma år kortfattat läsa att dödsorsaken var »nafwel bråk, som först begyntes med Gulsiuka och sedan wattusoten, på 3die året siuk», men Lunds Weckoblad gick uppenbarligen steget längre för den 16 september 1778 publicerade man denna detaljerade artikel:

»Sistledne Onsdag d. 2 Septemb. begrofs i Saxtorp wid LandsCrona en Bonde Hustru, som på 3:dje året dragits först med Gulsot, hwilken sedan förwandlade sig i Watusot och sig i nedra delen af kroppen från naflen, hwilken gaf sig uti i en blåsa som en stör göpne; då sådant ej kunde med medicamenter drifwas och Feltskjärare ej wille taga hål på blåsan, tog Hustrun sjelf en syl och därmed stack hål, då wäl et ämbar watu utran, men på 5:te dagen derefter war blåsan lika stor, fast swulsten mindre än förr, tå hon tog sin syl igen och hälften så mycket watn utrann och åter 3:dje gången inom 14 dagar, hwarigenom krafterna så aftogo, at hon 8 dagar derefter dog, utan at underlifwet war blefwit befriat från watnet».

Dåtidens begravningar var ofta högtidliga tillställningar, och stora folkmassor vallfärdade till »kändisbegravningarna» som inte sällan recenserades i dagstidningarna – man får i regel veta allt från vilka psalmer som sjöngs till vem som skänkt kransar vid graven. När min anfader Johan Carlberg begravdes i Ängelholm infördes till exempel följande notis i tidningen Norra Skåne den 18 juli 1882:

b2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1882-07-18.jpg

När man upptäcker hemska olyckor, självmord och märkliga dödsfall i släktträdet lönar det sig alltså att se bortom kyrkoböckerna, eftersom döden har lämnat många spår efter sig i källorna. Liemannen var ständigt närvarande i förfädernas liv, och som exempel citerar jag första versen ur den »Integer vitæ» som sjöngs vid Johan Carlbergs begravning 1882:

»Är det då allt hvad vi af lifvet lära,

att till dess början slutet är så nära,

att jordelifvets lycka, fröjd och ära,

sjunker i griften?».

P.S. Ni glömmer väl inte Namn åt de döda (NÅDD)? Projektet kompletterar just nu dödboken med döda under åren 1860-1900 och projektledaren Viktoria Jonasson behöver all hjälp hon kan få, så tveka inte – bli en NÅDD:are du också!