Rötterbloggen
Rötterbloggen

Hjälp från ovan?

Kanske har Rötterbloggens ärade läsare uppmärksammat att jag har en förkärlek för klockare – denna fäbless beror inte bara på att jag sedan många år tillbaka utforskar alla klockare, kantorer och organister i Skåne, Halland och Blekinge, utan även på att jag har många klockare i antavlan. Om denna yrkesgrupp hittar man många intressanta uppgifter i arkiven, och mina förfäder är inget undantag. En av dem var Petter Dahlstedt (1691-1763), först vikarierande klockare i Dalby utanför Lund innan han erhöll ordinarie klockartjänst i närbelägna Stora Råby församling. Hans ursprung är dock ännu höljt i dunkel, men när han avlider den 8 december 1763 i Stora Råby anger dödboken den exakta åldern 72 år, 2 månader och 2 dagar. Om man räknar bakåt hamnar man alltså på den 6 oktober 1691, och med tanke på efternamnet Dahlstedt misstänker jag att han föddes i Dalby. Någon Petter eller Per föds dock inte där kring den 6 oktober – det närmaste är Per svarvares son Per som döps i Dalby den 13 september 1691, men nära skjuter ju som bekant ingen hare. Något som ytterligare försvårar identifieringen är att Petter Dahlstedt aldrig har något patronymikon i de skriftliga källorna, men genom att studera Dalbys kyrkoböcker, katekismi- och mantalslängder får man inte bara fram att Per svarvares son överlevde barndomen, utan även att hans hustru hette Elna – samma namn som Petter Dahlstedt gav sin äldsta dotter 1721.

b2ap3_thumbnail_516.JPGb2ap3_thumbnail_516.JPG

Dalby kyrka (foto: undertecknad)

Åren 1706-1715 tappar jag spåret, men i mantalslängden för Lunds stad 1716 finner man en Petter Dahlstedt som varken syns till förr eller senare – förmodligen är detta vår klockare. Vad han i så fall gjorde i Lund framgår inte, men några år senare vistas han i Dalby. Församlingens klockare hade avlidit i september 1719, och när klockartjänsten nu stod ledig ryckte Petter tydligen in. I ett brev till biskopen i Lund strax före jul 1720 berättar nämligen prosten Thomas Laijngh att »...Pär Dahlstedt, som sig i Dalby församling uppå några års tid uppehållit, har dess emellan efter klockaren salig Joh. Agrells död och avgång uppehållit församlingarna med sång, samt socknebarnens information i Dalby; då han förut av högärevördige herr doktor Martin Hegardt var examinerad och till substitut efter min och församlingarnas begäran uppå ett halvt års tid antagen». Ännu i maj 1721 var Petter klockarsubstitut i Dalby, och när han tillträdde som klockare i Stora Råby på hösten samma år hade han tjänstgjort i Dalby i två år – dock bara som just substitut, eftersom han aldrig blev ordinarie klockare med fullmakt. Detta hindrade honom dock inte från att bete sig som en riktig klockare, något jag blev varse igår.

Förra sommaren besökte jag Dalby kyrka, och av någon anledning åkte jag dit igen under gårdagen. Kyrkan är fantastisk, med en historia som sträcker sig över tusen år och handlar om riddare och ärkebiskopar, pilgrimer och munkar – man känner verkligen historiens vingslag när man strosar runt i det vackra kyrkorummet. Förra sommarens besök blev tyvärr ganska kort, men igår hade jag längre tid på mig. Jag beundrade den ståtliga altaruppsatsen, de monumentala gravstenarna, gamla skulpturerna och minnestavlorna som hänger på kyrkans pelare. Plötsligt fick jag syn på något slags bänk framme vid altaret, matchande de vanliga kyrkobänkarna förutom att den var vänd ut mot församlingen. Jag kikade försiktigt in i bänken, och när jag upptäckte en massa ristade bokstäver, bomärken och namn på träplankorna förstod jag genast vad jag hittat – det var såklart klockarstolen!

b2ap3_thumbnail_426.JPGb2ap3_thumbnail_426.JPG

Klockarstolen i Dalby, där Petter Dahlstedt satt och ledde psalmsången i kyrkan åren 1719-1721 (foto: undertecknad).

Jag började tyda ristningarna, och en efter en trädde de fram, de gamla klockarna i Dalby. Paulus Jacobi, Esaias Jani, »Andræas Severini Lundensis 1604», »Andreas Svenonis Hall 1614», »G C S 1670» – ja till och med Gustaf Fredrik Gernandt (1799-1844) hade ristat in ett litet »G. F. G. 1826» och Lars Peter Wahlström (1843-1907) ett bestämt »L. P. W. 1879». Min käre förfader var ju dock aldrig ordinarie klockare, så jag hade inte tanke på honom när jag studerade namnteckningarna och initialerna. Rysningen längs ryggraden blev därför desto större när jag en bit ner på träplankan kunde utläsa ett tydligt »P P S D S». Jag gick igenom klockarna en efter en i mitt huvud och kunde till slut konstatera att de där fem bokstäverna bara passade in på en enda, nämligen Petter Pers Son Dahl Stedt!

b2ap3_thumbnail_439.JPGb2ap3_thumbnail_439.JPG

Uppgiften som saknas i de skriftliga källorna fanns alltså här, inkarvat på den gamla klockarstolen i Dalby för nästan exakt trehundra år sedan av huvudpersonen själv. Innebär detta att Petter Dahlstedt verkligen är identisk med Per svarvares son från Dalby? Nja, som släktforskare är jag inte helt övertygad, men dagens fynd var ändå en otrolig påminnelse om att viktiga uppgifter ibland dyker upp på det mest oväntade stället – kanske med lite hjälp från ovan?

 

 

Fortsätt läs mer
  2254 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Jan Kärrman
Observera att Sverige gick över från julianska till gregorianska kalendern under hans livstid. Det kan ha trasslat till det för pr... Läs mer
fredag, 22 juli 2016 15:48
Markus Gunshaga
Stort tack för din kommentar, Jan! Det har jag faktiskt inte tänkt på, men du har ju helt rätt - och det skulle förklara den avvik... Läs mer
söndag, 18 september 2016 11:03
2254 Träffar
2 Kommentarer

Greven och hans klockare

I min släktforsknings barndom tog jag mig snabbt an farfars mormor Cecilias anor, och klättrade utan problem ner till hennes morfar Gustaf Jacobsson som sades vara född i Lund den 12 mars 1799. Detta bekräftades av Lunds stadsförsamlings födelsebok, som avslöjade att han var son till borgaren Jacob Dahlman och hans hustru Karna Lundgren. Längre än så kom jag dock inte, för Lunds första egentliga husförhörslängder börjar först under 1810-talet och i dem finns inga spår efter familjen Dahlman. Jag lade därför Jacob och Karna åt sidan, men många år senare hittade jag dem av en ren slump. Det visade sig att de hade flyttat från Lund till Hofterup där Jacob Dahlman tydligen var född, enligt husförhörslängderna, den 26 november 1761. 

b2ap3_thumbnail_Gustaf-D.-Hamilton-f-MG-2007-05-08.JPGb2ap3_thumbnail_Gustaf-D.-Hamilton-f-MG-2007-05-08.JPG

Gustaf David Hamilton (1699-1788); general, fältmarskalk, greve till Barsebäck och herre till Hofterup (porträtt på Barsebäcks slott; foto: undertecknad).

Jag letade fram Hofterups äldsta kyrkobok, och hittade mycket riktigt Jacobs födelsenotis 1761: »November. d: 26. föddes Klockarens Anders Dahlmans och hust: Anna Catharina Giötbergs son, som döptes Dom: 1. Adventus, och kallades Johan Jacob». Faddrar var komministern Nicolaus Hofverberg, trädgårdsmästaren And. Winckler, jungfrun Stina Bleckman samt jungfrun Rachel Hofverberg som bar barnet. Vad var detta för spännande familj? Jag bläddrade igenom Hofterups födelsebok på jakt efter fler barn till denne klockare, och fick en chock när jag hittade Jacobs äldre syster Johanna Jacobinas födelsenotis i oktober 1759:

»d: 13. föddes Klockarens Anders Dahlmans och hust: Anna Catharina Giötbergs dotter, som döptes Dom: 18. post Trinitatis, och kallades Johanna Jacobina. Faddrar. H:r Grefwe och Generalen Hamilton. H:r Häradshöfding Möllerheim. Högwälb:na Fröken Hedevig Hamilton bar barnet. Fröken Charlotta Hamilton.»

När äldre systern Margareta döptes 1757 var samma personer faddrar, förutom att fröken Hedvig var utbytt mot grevinnan Hamilton i egen hög person som bar barnet. Numera vet jag att det inte var helt ovanligt att adelspersoner närvarade som faddrar vid sockenbornas barndop, och Barsebäcks slott ligger dessutom bara ett stenkast från kyrkan, men på den tiden var jag eld och lågor. Vem var egentligen denne klockare Anders Dahlman, och varför var grevefamiljen Hamilton faddrar åt hans barn?

b2ap3_thumbnail_2015-08-10-15.57.55.jpgb2ap3_thumbnail_2015-08-10-15.57.55.jpg

Här, i den vackra medeltida dopfunten i Dalby kyrka, döptes Anders Dahlman den 13 november 1731 (foto: undertecknad).

Det visade sig att Anders var född den 6 november 1731 i Dalby socken, strax utanför Lund, som son till Jacob Dahlman och hans hustru Ingar Nilsdotter. Fadern var korpral vid Södra skånska kavalleriregementet, och hade suttit i rysk fångenskap i Alapaevsk sedan han tillfångatagits i slaget vid Poltava 1709, något jag bloggat om tidigare. Katekismilängderna för Dalby avslöjar att korpral Dahlman var en av få i socknen som både kunde skriva, läsa och förstå katekesen med spörsmål och huvudstycken, så antagligen undervisade han sönerna på egen hand – Anders blev ju som bekant klockare, medan yngste sonen Michael (1737-1820) slutade sina dagar som bokhållare och assessor i Stockholms stads inkvarteringskommission. Fadern avled 1744, och i februari 1748 skrevs Anders in som elev vid Helsingborgs skola där han fortsatte sina studier.

b2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08_20151101-103947_1.JPGb2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08_20151101-103947_1.JPG

Barsebäcks kyrka, där Anders Dahlman spenderade många arbetsdagar i klockarstolen och kyrktornet (foto: undertecknad).

Ingenting är känt om hans skoltid i Helsingborg, ej heller vad han gjorde under de kommande åren, men 1753 dyker han upp i Barsebäcks socken. Församlingens gamle klockare hade avlidit i januari detta år, och tydligen hade Anders sedan dess vikarierat i klockartjänsten. Uppenbarligen hade han gjort detta till sådant nöje att greve Gustaf David Hamilton, som innehade patronatsrätten till Barsebäcks församling, ville ha honom som ordinarie klockare. I ett brev till biskopen i Lund daterat november 1753 skriver greven att därför

»har iag nu i anseende till denne Anders Dahlmans under then tiden försporde stilla och skickeliga upförande, samt befundne goda Kundskap och erfarenhet uti läsande och skrifwande, att thermed kunna gå församlingens Barn och ungdom tillhanda, så mycket häldre welat antaga och lemna honom min kallelse till Klåckare syßlan wid Barsebecks och Hofftärups församlingar, som både herr Probsten Hofwerberg och samtelige församlingens ledamöter förklarat sig wara med honom mycket wähl nögde.»

Greven bad biskopen om en fullmakt på klockarsysslan i Barsebäck, vilket också skedde. Anders var nu tjugotvå år gammal, och kunde nog inte ana att han skulle sitta vid denna klockarlägenhet i hela sextio år. De första åren gjorde han inget väsen av sig, utan arbetade tyst och flitigt som en god klockare förväntades göra samt gifte sig 1754 med grevefamiljens kammarjungfru Anna Catharina Göthberg och fick i rask takt fyra barn, varav två avled i späd ålder. Efter femton års lugn skapade han dock sitt första (och enda) rabalder i stiftet. Våren 1769 uppstod nämligen oroligheter i Harjagers och Rönnebergs kontrakt, då häradsprosten Paul Klintberg anmälde till biskopen att klockaren Johan Åkerman i Örja hade innehaft ett cirkulärbrev som häradsprosten ansåg »till det minsta innebära en oordentlighet som förmodligen icke får tillåtas bland klockare». Biskopen inkallade genast klockaren Åkerman, som berättade att han haft ett möte med klockarna i Billeberga, Svalöv, Kvistofta och Barsebäck.

Det visade sig att det var den sistnämnde klockaren, Anders Dahlman i Barsebäck, som hade tagit initiativet till det otillåtna cirkulärbrevet mellan klockarna. Han hade velat diskutera »några ärender, som kunna röra dels deras egen dels deras hustruers wälfärds befordran», och föreslog då inrättandet av en änkekassa för klockaränkor, samt förbättringar av de skånska klockargårdarna och -lönerna, något han tänkte ansöka om hos riksdagens bondestånd. Anders hade alltså försökt starta en social reform som skulle förbättra villkoren för dåtidens lärarkår och deras änkor, men hans initiativ uppskattades inte av biskopen och domkapitlet som »dem strängeligen förmante, at noga taga sig till wara för dylika samlingar, som kunna gifwa anledning till sammansättning; hwilcket de och på det högsta lofwade efterkomma, med anhållan om tillgift uti hwad de härutinnan af enfalldighet och oförstånd kunna hafwa felat». Det blev alltså varken någon änkekassa eller förbättrade klockarlöner den gången, och klockaren Dahlman återgick till stillheten i sina lantkyrkor vid Öresundskusten.

b2ap3_thumbnail_Bouppteckning.jpgb2ap3_thumbnail_Bouppteckning.jpg

Anders Dahlman hade liksom brodern Michael en oklanderlig handstil, och användes därför flitigt av häradsrätten för att kopiera bouppteckningar. Här är ett exempel ur husmannen Håkan Jönssons bouppteckning 1784, som är »Rätteligen Afskrifwit» (ur Harjagers häradsrätts arkiv, vol. FIIa:3, bild 67 hos ArkivDigital).

Anders Dahlman skötte därefter klockarsysslan utan minsta anmärkning. Han sysselsatte sig med alla de vanliga klockargöromålen, och i Hofterup (där klockargården låg) undervisade han även barnen under större delen av året. Eftersom socknen  saknade skolhus skedde undervisningen i klockargården, och för detta besvär fick han årligen 3 daler och 32 öre. Lönen var som för de flesta klockare inget att ropa hurra för. Klockargården gav varje år blott 2 ½ tunna korn och råg samt 4-5 lass hö och torv som skulle täcka husbehoven, medan den ordinarie lönen (den så kallade helgonskylden) bestod av ungefär 29 tunnor korn. Eftersom Barsebäcks pastorat var ett så kallat substituteri tvingades klockaren dock lämna 25 1/3 av dessa tunnor till trivialskolan i Lund, och hade alltså endast i behåll 3 1/3 tunnor varav en tredjedel betalades i skatt. Vid de tre stora högtiderna (jul, påsk och pingst) fick han årligen 5 riksdaler specie sammanlagt, och under påsken skulle dessutom varje gård betala så kallad »påskmat» till klockaren. Om detta skriver kyrkoherden Hofverberg till biskopen 1780 att

»ett litet bröd, en så kallad tunnkaka, en half gåse-sida och ett halft tiog ägg, har han wäl i behåll; men måste så godt som tiggat och ofta gå miste deraf hos åtskillige wekudagsbönder, som sielfwa äro utfattige».

Det var uppenbarligen inte så lätt att få ekonomin att gå ihop som klockare. De övriga inkomsterna berodde helt på församlingarnas givmildhet vid bröllop, barndop, kyrkogång och så kallad likstol, då klockaren kunde få några ören som tack för väl förrättad tjänst. Anders Dahlman arbetade dock bra trots sina ringa lönevillkor, och i de ovan nämnda brevet 1780 skriver kyrkoherden Hofverberg vidare att Anders

»åderlåter med sådan skickelighet at folk af condition ej taga i betänckande, at wid förefallande behof dertil betiena sig af honom. Förstår äfwen med huscurer gå allmogen tilhanda. [Han är] kunnig i de stycken som höra till tiensten, äger en grundelig kundskap i salighets läran, är nykter, beskedelig och på tiensten upmärksam, så at iag ej lärer misstaga mig, om jag wågar säija, at han kan räknas bland de habilare substituter i stiftet. Han räknar och skrifwer ganska wäl».

Anders Dahlman tycks ha varit en vital gammal man. Han blev far sista gången vid sjuttiotvå års ålder, och fyra år senare reste han till Lund för att närvara som fadder vid yngste sonsonen Anders dop i juli 1807. Till skillnad från många andra klockare hade han aldrig någon medhjälpare i klockarsysslan, utan skötte alla bestyr på egen hand livet ut. Den 10 november 1813 skildes till slut den strävsamme gamle klockaren från de kyrknycklar som greve Hamilton hade lagt i hans hand 1753, och efter sextio års slit med barnundervisning, vaccinationer, gudstjänster och begravningar fick Anders Dahlman äntligen lägga sig till ro.

Fortsätt läs mer
  3051 Träffar
  0 Kommentarer
3051 Träffar
0 Kommentarer

Det ligger ideligen i det inneliggande

Förra sommaren bloggade jag om mina förfäder Reinhold Flinkenberg och Ingrid Berlin som 1760 dömdes till att aldrig få gifta sig med varandra, eftersom Ingrid redan hade ingått äktenskap i juridisk mening med en annan man. Domböckerna gav visserligen klarhet i vad som hade hänt, men lämnade ändå många frågor obesvarade. Varför ville Johan Staffansson vänta med bröllopet i just två och ett halvt år? Föddes deras barn verkligen för tidigt? Vad sysslade Ingrid med i Lund, och vad hette den sjuka fastern som hon vistades hos sommaren 1747? Jag bestämde mig för att undersöka de inneliggande handlingarna till lagtima ting (serie FIa) i Frosta häradsrätts arkiv, som förvaras i 280 volymer daterade åren 1664-1915. Handlingarna till 1748 års dombok ligger i volym FIa:47, och eftersom de är märkta med både datum och ärendenummer var det inte svårt att hitta rätt. Den första handling som dök upp var det skriftliga äktenskapslöftet som saboterade bröllopsplanerna mellan Reinhold och Ingrid, och bland annat förklarade den märkliga tidsfristen:

b2ap3_thumbnail_2015-07-06-11.18.50.jpgb2ap3_thumbnail_2015-07-06-11.18.50.jpg

»I den Helga Trefaldighets namn haver jag nu undertecknade Johan Staffensson ifrån Lund ingått ett kristligt och kärligt äkta förbund, med denna skrifts havande piga Inger Olsdotter från Södra Rörums socken och by i Frosta härad, vilket vårt gudeliga och kristliga påbegynte äktenskap jag genom Guds nåd fullborda skall två och ½ år efter detta dato med kopulation, men förr kan det icke ske, av orsak, att jag givit mig i lära till att lära det lovliga timmermans hantverket, och ingen lärodräng å den professionen får gifta sig innan hans läroår äro ändade, men så snart jag har utlärt skall vårt äktenskap med behöriga ceremonier och kyrkans band fullbordat bliva;

Och som vi nu under detta vårt kärliga och kristliga påbegynte verk, med varandra plägat och haft köttsligt umgänge, så att denna min käraste Inger Olsdotter är havande med barn, så är detta min fullkomliga vilja samt påstående, att så snart bemälte Inger Olsdotter föder barnet, vartill Gud sin välsignelse giva vill, är jag påstående att barnet för äkta må få kristendom, och hon sedan därefter för äkta må bliva kyrkotagen som äkta hustru, eftersom vi icke varandra övergiva innan döden oss åtskilja. Till fullkomlig säkerhet bekräftat jag detta med egenhändig underskrift. Lund d. 5 Augusti 1747.

Johan Stafanson».

Johan skulle alltså lära sig hantverk innan han kunde gifta sig med Ingrid, något som inte alls framgår i domboken. Man får även veta att han var timmerman, medan både domböckerna och domkapitlets protokoll endast omnämner honom som artillerist. Resten av mina frågor besvarades i ett brev från borgmästaren Sommelius i Lund, »varutinnan äskas underrättelse av Ingar Nilsdotter, huruvida dess brorsdotter Ingar Olsdotter från Södra Rörums socken för midsommartiden förlidet år här uti staden vistats, vid vilken tid hon berättat sig av timmermansgossen Johan Staffensson, under äktenskaps löfte blivit lägrad; i anledning varav Ingar Nilsdotter inkallades och berättade sig vara syster till Olof Berlin uti Södra Rörums by, vilken haver en dotter vid namn Ingar». Den sjukliga fastern i Lund, som är namnlös i domboken, hette alltså Ingar Nilsdotter, och borgmästaren berättar även att »hennes sjukdom, med vilken hon nu dragits uti 13 års tid, är av den beskaffenheten att när den angriper henne har hon varken minne eller sans». Arma kvinna... Brevet bekräftar även att Ingrid Berlins barn mycket riktigt föddes för tidigt, och ger förklaringen till varför hon stannade kvar i Lund: »hon är amma hos handelsmannen Appelberg och har ett så ganska litet och spätt barn».

b2ap3_thumbnail_Inneliggande-domkap.jpgb2ap3_thumbnail_Inneliggande-domkap.jpg

Nästa material jag beställde in var de inneliggande handlingarna till Lunds domkapitels protokoll juli-december 1702 (Domkapitlets i Lund arkiv, volym FIa:33). Jag letade egentligen efter ett brev från kommendanten Daniel Ramfelt i Malmö, men hittade en hel del intressanta uppgifter till min forskning om skånska klockare. I ett brev sägs till exempel vikarierande klockaren Nils Hård i Gärdslöv vara »gift och har till äkta klockaren Hans Bengtssons egen hustrus syster», medan klockaren Christian Hoborg i Kyrkheddinge själv berättar att han »på andra sidan på Seländska orten är barnfödd av gudfruktiga och ärliga föräldrar, varande fadern tullskrivare i Köpenhamn Hans Hoborgh». I Lunds domkapitels protokoll får man visserligen veta att klockaren Pål Jönsson i Ivö hade avlidit under året 1702, men varken när eller hur. Svaret på dessa frågor finner man istället i de inneliggande handlingarna, där häradsprosten Blanxius beskriver hur den arme klockaren slutade sina dagar (vilket även förklarar varför han saknas i död- och begravningsboken – det fanns helt enkelt ingen kropp att begrava):

»Genom detta är jag förorsakad giva tillkänna det beklagliga tillfället och särdeles olyckliga händelse klockaren till Ivö och Kiaby församlingar Pål Jönsson är uti råkat på Ivö sjö, förliden vecka, då han med en annan som honom haver hjälpt att hämta något bränneved ifrån andra sidan om sjön uti en hastig storm, vilken dem oförmodligen åkom mitt på sjön, är drunknad bliven; veden är funnen somliga trä vid Gualöv, men merendels vid Bromölla, men personerna intet sporda eller igenfunna, fast åtskilliga gånger efter dem sökt är».

Inte en enda av alla dessa intressanta uppgifter omnämns i domkapitlets protokoll, precis som Frosta häradsrätts dombok 1748 utelämnar väsentlig information rörande Ingrid Berlin och Johan Staffansson. Man ska alltså inte lita på att uppgifterna i protokoll och domböcker alltid är kompletta, utan ha som grundregel att det ligger ideligen i det inneliggande!

Fortsätt läs mer
  2337 Träffar
  0 Kommentarer
2337 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
289 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
113 inlägg
Helena Nordbäck
110 inlägg
Anton Rosendahl
56 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser