Rötterbloggen
Rötterbloggen

En hedersam och välaktad lögnare och fyllehund

I ett hörn av kyrkogården i Borgeby, strax norr om Lund, ligger en gammal gravsten från 1700-talet. Den är antagligen gjord i sandsten och därför väldigt sliten och svårläst, men då den en gång stod upprätt berättade den historien om Sven Rasmusson och hans hustru Karna Bertilsdotter som för länge sedan brukade en gård i Borgeby socken:

»HER UNDER

HVILAR HEDERSAMME OCH

VÄLACTADE MANNEN

SWEN RASMUSSON

FÖD ÅR 1713

OCH DÖD ÅR 1791 DE 1 MAIJ

I HERRANS HAND

BEGROFS DEN 8 MAII 1787

BBOD No 21 

HERUNDER HVILAR

CATHARINA BERTELSDOTTER

FÖD ÅR 1710 OCH

DÖD ÅR 1787 DEN 18 MAII

AFLADT 9 BARN

JOB. 29:25.» 

Hedersam och välaktad, minsann – Sven Rasmusson låter som en hyvens karl! Hans ättlingar hade kunnat vara stolta över sin gamle anfader, om det inte var för att Borgebys ovanligt detaljerade död- och begravningsbok från samma tid finns bevarad. I den har nämligen prosten Severin Schlüter skrivit mindre biografier över de hädangångna församlingsborna, och de rader som beskriver Sven Rasmusson ger ett allt annat än hedersamt och välaktad intryck:

b2ap3_thumbnail_Borgeby_20161027-200314_1.jpgb2ap3_thumbnail_Borgeby_20161027-200314_1.jpg

»den 1 maj dog åbon, nu inhysmannen Sven Rasmusson på nummer 21. Var född 1713 här i församlingen, föga upplyst, och genom en i ungdomen begynt och hela tiden fortsatt uppsåtlig syndavana varuti han förhärdat sig, hans synder voro fylleri, bedrägeri i handel och vandel; en svärjare och försmädare; snål och orättfärdig i alla sina göromål, de fattigas sugare och underträngare; alla förmaningar gjorde ingen verkan. Ingen av mina åhörare har varit i ogudaktighet hans like; genom lögn och falska berättelser satte han ovänskap, emellan herrskapet och mig åstadkom han ovänskap, och förstörde den kostsamma påväxning jag gjort på tvenne dammars intäppning, så att jag miste den ena, varigenom den gjorda plantagen är bliven förstörd, fisken i dammarna dels uppäten av änder och dels bortstulna, även så stenarna av täppet [inhägnaden], om nattetid nedhögg han träden. Summa: gjorde allt det onda han kunde. Både enskilt och uppenbarligen sökte jag bringa honom till eftertanke, men han, han hade förhärdat sig för många år sedan. Han dog i yra, och gav föga hopp om en salig ändalykt. Begrovs utan likpredikan: hans hustru dog av slag, och begrovs även utan likpredikan: – hans ålder var 78 år.» (ur Borgeby kyrkoarkiv, vol. CI:2, sid. 221; bild ArkivDigital).

Som släktforskare vill man ju lära känna förfäderna – men hur hanterar man två motstridiga omdömen? Ett sätt är genom källkritisk analys, alltså att kritiskt granska källmaterialet och bedöma trovärdigheten av de påståenden som ges i källorna. Inom den vetenskapliga historieforskningen har ett flertal kriterier för källkritik vuxit fram, och många av dem går att applicera på fallet med Sven Rasmusson:

1) Identifikationen av källan – vem är källans författare, och i vilket syfte skapades källan? Det gäller att bedöma upphovsmannen, varför och i vilken situation källan skapades.

Gravstenens upphovsman har såklart varit de anhöriga, som inte bara velat föreviga den avlidne från sin bästa sida utan antagligen även som ett föredöme för andra sockenbor som kommer i kontakt med gravstenen. Man skulle alltså utan tvekan uteslutit mindre fördelaktiga karaktärsdrag – för vem vill läsa negativa omdömen på en gravsten? I officiella kyrkliga sammanhang var det till och med kutym att tona ner de avlidnas negativa sidor, och istället lyfta fram de positiva. Ett kyrkoordningsförslag från 1600-talet angående likpredikningar stadgade till och med att »Om några fel i livstiden haver varit hos den döde, och han likväl i sann omvändelse och tro är hädan skild, skola de ingalunda på predikstolen nämnas, utan med den kristliga kärlekens kjortel höljas». 

Uppgifterna i kyrkoböckerna skulle dock inte nå allmänhetens ögon, utan nedtecknades för prästerskapet och de återkommande biskopsvisitationerna. Varför har då prosten Schlüter skrivit så långa, inte sällan negativa dödsrunor om sina församlingsbor? Den åttonde paragrafen i 1686 års kyrkolags 24:e kapitel stadgade endast att kyrkoböckerna skulle innehålla »The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äre begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder», men prosten har uppenbarligen nyttjat ett annat stycke i samma paragraf, nämligen att prästerna dessutom skulle nedteckna »Hwad sälsamt i Sochnen sig tildragit hafwer, bestående af ens eller annans synnerlige gode eller onde bedrift». Detta skulle alltså införas i kyrkoböckerna, uppgifter som prosten Schlüter infogat i respektive persons dödsruna.

Men vilket är då syftet med dessa negativa dödsrunor, Sven Rasmussons i synnerhet? Det är svårare att gissa, men man kan konstatera att prosten Schlüter var en ganska bråkig och hetsig man, som ofta fällde negativa omdömen om sina avlidna församlingsbor och inte sällan passade på att »ge betalt för gammal ost» i dödsrunorna. Å andra sidan var han »en arbetsam, vaksam och drivande man både i kyrkoherde- och prosteämbetet och isynnerhet i att befordra en god ordning i församlingarna», för att citera den samtida kyrkoherden Martin Elmgren, vilket för oss till...

2) Tendenskriteriet – är källmaterialet tendentiöst, alltså: har upphovsmannen haft intresse av att påverka opinionen i en viss riktning när han skapade källan?

Den nitiske prosten Schlüter hade nog all anledning att nedteckna Sven Rasmussons ogudaktiga leverne i kyrkoboken, som ett skräckexempel på hur en god kristen inte skulle agera, och som en brasklapp över hur prosten gjort allt i sin makt för att få Sven på bättre tankar. Å andra sidan hade prosten allt att vinna på att försköna Sven Rasmussons dödsruna – den är ju delvis ett bevis på prostens eget misslyckande som kyrkoherde och själavårdare – och i det avseendet känns det som att uppgifterna i dödsrunan mycket väl kan stämma. Gravstenens främsta intresse är å sin sida att förhärliga minnet av Sven Rasmusson, och bedömningen blir då att gravstenens tendens är större än dödsrunans.

3) Tidskriteriet – hur pass nära i tid och rum har upphovsmannen skapat källan i förhållande till den information källan förmedlar? Är det förstahandsuppgifter från ett ögonvittne eller en muntlig tradition?

Dödsrunan nedtecknades i Borgeby kort efter Sven Rasmussons död 1791, vilket är relativt nära de händelser som beskrivs i dödsrunan – även om inga årtal nämns. Gravstenen har antagligen samma förhållande till rums- och tidsaspekten, så i detta fall finns det nog inte så mycket mer att säga angående tidskriteriet.

4) Beroendekriteriet – går det att hitta andra trovärdiga källor, som oberoende av varandra säger samma sak?

I fallet med Sven Rasmusson har vi ju redan två olika källor, men eftersom de ju totalt motsäger varandra får vi ingen hjälp där. Möjligtvis skulle någon dombok kunna verifiera den information som ges i dödsrunan om trädskövlingen, den förstörda fiskdammen och fylleriet, men uppgifterna på gravstenen kan nog endast bekräftas av kyrkliga handlingar såsom flyttningsattester eller husförhörslängder – men sådant källmaterial finns inte bevarat från 1700-talets Borgeby.

Slutsats

Efter denna lilla källkritiska analys av motsättningen mellan Sven Rasmussons gravsten och prosten Schlüters omdöme i Borgebys kyrkobok lutar det åt att gravstenen är lite för snäll i sitt omdöme, tendentiös som den är i sitt syfte, medan prostens omdöme ligger närmare sanningen – trots den omvittnade bråkigheten och långsintheten. När allt kommer kring får man dock inte glömma att förfäderna var människor, precis som du och jag, med bra och dåliga sidor. I prostens ögon var Sven Rasmusson utan tvekan en ogudaktig plåga, men för familjen var han antagligen en hårt arbetande familjefar, och därför skulle man kanske kunna beskriva honom som – en hedersam och välaktad lögnare och fyllehund.

 

 

Referenser och länktips:

Bergkvist, Karl, Salig prosten berättar, Malmö, 1989.

Nilsson, Birgitta, »Severin Schlüter : prosten som inte snålade med sanningen», i Saxo 1991(7).

Källkritik på Wikipedia

Fortsätt läs mer
  2463 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anna Martinsson
Kanske det hade funnits mer i domböcker?
fredag, 28 oktober 2016 06:24
Markus Gunshaga
Anna; jag tror det också, för en del av det som nämns i dödsrunan är ju sådant som borde uppmärksammats av rättsväsendet - och all... Läs mer
fredag, 28 oktober 2016 21:20
Eva Johansson
För en tid sedan hittade jag en dödsnotis i en östgötaförsamling där prästen skriver om en församlingsbo att han "var i livstiden ... Läs mer
lördag, 29 oktober 2016 16:14
2463 Träffar
4 Kommentarer

Likpredikningar

»Daniel Sommar war född 1647 (obekant hwar), blef, enligt en gammal ordinations-bok, som ännu finnes i Lund, ordinerad den 31 Dec. 1673, kallar sig der Daniel Ingwarsson Sommerus, och blef först Comminister i Huaröd och sedan Pastor derstädes, ifrån 1672 till 1705; han hade förestått tjensten något under sin företrädares lifstid. Han war blott en gång gift, neml. med sin företrädares, Kyrkoherdens i Huaröd Peter Frisdorfs dotter, Maria, och hade med henne twenne barn: Jöns, som blef Pastor i Hofby, och Elsa, gift 1705 med Contracts-Prosten Olof Hindbeck i Qwerrestad. I Huaröds kyrka finnes öfwer honom en grafsten med följande inscription: »Här under hwilar den Ärewördige och Wällärde H. Herr Daniel Sommar, mycket berymmelige Pastor wid Huaröd och Swenkjöps Församlingar i 32 år, och dödde Anno 1705 den 7 Augusti i sitt 58 ålders år.»»

Raderna ovan handlar om min förfader Daniel Sommar, och man kan nästan tro att de kommer från en gammal släktkrönika – men det stämmer inte riktigt. Denna »Tafla öfwer Sommarska Slägten» hittar man nämligen i likpredikan över Daniels sonsons son Jöns Sommar (1769-1843), och liknande genealogiska och biografiska avsnitt (så kallad personalia) finns i de flesta likpredikningar. Det kan verka malplacerat i ett så religiöst sammanhang, men det fanns en bakomliggande tanke som sammanfattas väl i likpredikan över fabrikören och handelsmannen Sven Lundberg i Karlshamn 1777 då kyrkoherden J. C. Stricker förkunnade att det var »en urgammal och tillika låflig sed, at wid de Dödas begrafningar uppteckna och föreställa deras wäl förda lefwerne, dem sörjandom til någon hugswalelse och androm til et efterdöme». Genom att skildra den dödes levnad från vaggan till graven, gärna med liknelser till bibeln, skulle likpredikan uppmuntra åhöraren (och sedermera läsaren, om likpredikan trycktes) att efterlikna den avlidnes kristna dygder.

b2ap3_thumbnail_Sommar_20160701-071733_1.jpgb2ap3_thumbnail_Sommar_20160701-071733_1.jpg

Rubriken personalia dyker upp första gången i det tidiga 1600-talets likpredikningar, och från och med 1640-talet innehåller avsnittet nästan alltid uppgifter om den avlidnes uppfostran och hemförhållanden, skolgång och studier samt yrke, karriär och andra särskilda livshändelser. Man kan även finna uppgifter om giftermål, äktenskaplig samlevnad, barn och annat som är kopplat till familjen. I vissa fall finns där ännu fler uppgifter, som sträcker sig en bra bit bortom personen likpredikan hölls över – såsom utredningen över Jöns Sommars fädernesläkt ovan. Personalian inleds alltid med ett stycke om födseln och föräldrarna, och när kyrkoböcker saknas kan likpredikan vara enda källan till sådana uppgifter. Stycket kan ibland innehålla detaljerade uppgifter om föräldrarna och faderns verksamhet eller karriär – om handelsmannen David Davidsons hustru Johanna Margaretha Wiedrichs (1689-1720) i Ystad sägs det till exempel att hon var

»Åhr effter Christi börd 1689. d: 17 Junii född och burin til werlden af Förnäma och Christliga Föräldrar uti Skårby Sochn. Fadren war för detta Äreborne och Wälbetrodde Arendatoren uppå Hunnestad Gård Hr. Otto Petterson Wiedrich. Moderen den äreborna Dygd- och Gudälskande Matrona Christina Mechelborg, hwilken förbenämde åhr och dag sin kiära Dotter til Werlden frambrakte.»

Uppgifter om födelse och föräldrar förekommer alltid men emellanåt får man även information om andra släktingar, ibland regelrätta släktutredningar i både sidled och bakåt – som i likpredikan över borgmästaren Nils Krååk (1594-1670) i Kalmar, där man får veta att

b2ap3_thumbnail_Krk_20160701-071815_1.jpgb2ap3_thumbnail_Krk_20160701-071815_1.jpg

»Hans Fader war then Ehreborne och Wälachtat Truls Kråk, fordom förnembligh Rådman här i Staden uthi 46. Åhrs tijdh. Hans Fahrfader war en förnämbligh Handelsman ock så här i Staden. Hans Moder war Ehreborne och Gudhfruchtige Matrona Hustru Maria Joensdotter, bägge i HERranom för en lång tijdh sedan affsompnade: Hans Moorfader war Wyrdigh och Wällärde Herr Joen i Döderby fordom Lector Theologiæ en lång tijdh här i Calmar Schola så ock Pænitentiarius; Hans Modermoder war sahl. Bispens Kylandri Systerdotter ifrån Linkiöping.»

Likpredikningarna är ibland oerhört ingående och ingen detalj lämnas oberörd, särskilt när det gäller studier och karriär. Det gällde ju att inspirera åhörarna till ett liv i samhällets gagn och tjänst. Man kan därför bland annat finna långa skildringar av skolgång, studier och vad det kunde leda till, såsom i likpredikan över inspektorn och brukspatronen Petter Lindbohm (1665-1717) i Filipstad:

 »Och som han under then i sin Faders huus hållande Præceptorers Information lät påskina en särdeles flitighet och nöijachtighet, samt ther wid at wela uthärda til sine kära Föräldrars största glädje och hugnad; ty wardt han i anseende ther til, försänd til Westeråhs berömlige Gymnasium 1682. ther han för sitt wundna framsteg i läsande directe intagen blef, och uphöll sig ther uthi samfälte 5. åhrs tijd med sina Præceptorers förklarade nöije, och sin egen goda nytta; och ther efter blef han för sin qwickhet uthi Räknande och Skrifwande, af then tå warande Landzhöfdingen uthi Wästeråhs, och sedermera Hans Excellence Kongl. Rådet och Præsidenten Högwälborne Herr Grefwe Lars Wallenstedt, 1687. för thes Skrifware äskad och antagen.» 

Även den avlidnes yrkesverksamhet och karriär brukar skildras i detalj, och de uppgifter som lämnas i detta stycke kan verka triviala men är ofta mycket intressanta för en släktforskare. Likpredikan över amiralitetskammarskrivaren Barthold Lönberg (1719-1765) i Karlskrona berättar till exempel att

»Åhr 1739, 40 och 41 förrättade Han, under the många Expeditioner, Källareskrifware Syßlan, såsom Extraordinarius, och giorde för en så wanskelig upbörd till wederbörandes nöye full redo, och therefter Ausculterade Han ett Åhr i Kongl. Ammiralitets Cammar-Contoiret och wardt sedan, som Contoirskrifware, med Fullmakt antagen, fick efter 3:ne åhrs förlopp wid samma syßla förflöttning til mera Lön. Ändteligen har Han de 4 sidsta förflutna Åhren gjordt, såsom ordinarie Cammarskrifware tjenst emot full Lön. Med hwad flit och idoghet Han deße sina syßlor förwaltadt, kunna säkrats både Hans Herrar Förmän och Med-Bröder innom wärcken intyga.»

Uppgifter om äktenskap och maka återfinns alltid, ibland även med vidare information om barn, makans föräldrar eller andra släktingar. Då arrendatorn Erik Olofsson (1618-1670) begravdes i Haliko kyrka sades det exempelvis att

»Anno 1644 den 22 Septemb. begaff han sigh effter Gudz Allwijse Försyn, i den Helige Treefaldigheetz Nampn i ett Christeligit och berömligit Echtenskap, medh nu i alsomstörsta Hiertans Sorg närwarande, den Ehreborna och dygdesamma Matrona Hustru Karin Erichsdotter, medh hwilken han ganska kärligen och liufligen i fem och tiugu Åhr och twå Månader sammanlefwat hafwer. Uthi hwilken tijd Gudh Allzmechtig deras Echtenskap med tolff Barn sex Söner och sex Döttrar, wälsignat hafwer: Aff hwilka en Son och tree Döttrar allareda för detta i HErranom affsomnade äre.»

b2ap3_thumbnail_Parment_20160701-071918_1.jpgb2ap3_thumbnail_Parment_20160701-071918_1.jpg

I likpredikningar över kvinnor fanns av förklarliga skäl ingen karriär eller yrkesutövning att beskriva, så där fick man fokusera på hennes roll som maka, mor och hushållerska. Dessa stycken brukar bli lite högtravande, men ger ändå en intressant bild av anmödrarnas personlighet – som i likpredikan över Christina Jonsdotter (1638-1670), gift med Anton Parment i Köping, som berättar att hon

 »i det öfriga til sådana Syslor och arbete som för en ung Jungfru tienlige woro bewändt, så at hoos henne haffwer strax uti ungdomen en synnerlig flijt och alfwarsamheet uti förberörde gudeliga öffningar lett förmärkias, det hon hafwer aff högt älskande Hiertelag til Gudz helga Ords innerlig betrachtande, altijd funnits benägen och dett med sielffwa wärket och på fölgde dygde-lefwerne betygat, och der näst i alla motto warit sinom k. Föreldrom en lydig och ödmiuk dotter, så wel den tijd hon hemma wistades, som och altid sedan in til sin dödzdag.»

Ett stycke i personalian som ibland är oproportionerligt långt är skildringen av den avlidnes sista tid i livet. Där kan man få detaljerade beskrivningar av de sjukdomar eller händelser som ledde fram till dödsfallet, skildringar av den dödes förberedelser inför nattvarden, syndabekännelse, trosbekännelser och nattvardsgång, samt sista ord eller gester som bekräftelse på den döendes fromma sinnestillstånd. Att detta stycke är så detaljerat beror på att det ju var själva dödsfallet som var hela likpredikans utgångspunkt, och här får man ofta mycket kött på benen. Om borgaren och handelsmannen Nils Jerffs hustru Karin Eriksdotter (död på 1670-talet) i Härnösand sägs det exempelvis att

»Hwad hennes Saliga hädanfärd och afsked anbelangar, hafwer HErren Gud förledne [...] tächtz hemsökia henne med en swår Bröst- och Magewärck, hwilken mera och mera förökades med någre andra swåra tillfälligheter; Och ehuruwäl Siukdomen syntes uti Majo någorlunda återwända, så at hon och sielf ett godt hopp gaf om ett önskeligit wälstånd, war thet doch ey länge, för än dödzens pijlar henne åter, dock nästan med slijka swårheter, som förr behäfftade, in till deß hon och sielff måste bekänna sig ey längre kunna uthärda, och therföre nu åstunda skilias hädan, och komma till sin Frälsareman JEsum, hwilken hon och troligen med ett fast hopp och tålamod dageligen åkallade tröstandes sig med Gudz Ord.»

Var finner man då dessa likpredikningar? Långt ifrån alla är bevarade, men på arkiv och bibliotek över hela Europa finns hundratusentals likpredikningar som trycktes mellan åren 1550-1750. I Sverige är det framförallt national- och universitetsbiblioteken som förvarar dessa genealogiska guldgruvor, däribland Kungliga Biblioteket i Stockholm och Lunds universitetsbibliotek, vars båda samlingar av likpredikningar finns sökbara via Libris. Även Uppsala universitetsbibliotek Carolina Rediviva förvarar många likpredikningar i personverssamlingen (personalverssamlingen), men eftersom de ännu inte registrerats i Libris får man använda kortkatalogen i bibliotekets katalogrum.

De flesta större bibliotek och statliga arkiv har många likpredikningar som också de går att hitta i Libris, och genom att använda sökordet likpredikan, lijkpredikan eller lijk-predikan får man mängder av träffar hos Krigsarkivet, Riksarkivet, Skoklosters slotts bibliotek, Stifts- och landsbiblioteket i Skara, Länsbibliotek Sydost, Norrköpings stadsbibliotek och Örebro universitetsbibliotek, för att nämna några. Även enskilda föreningar kan ha betydande samlingar – i Genealogiska Föreningens bibliotek förvaras närmare tusen likpredikningar från sent 1500-tal till tidigt 1900-tal, sökbara via ett namnregister på föreningens hemsida. Ja, det är bara att börja leta efter likpredikan som kan ge dig den där saknade pusselbiten eller kött på benen!

b2ap3_thumbnail_Dskalle_20160701-072013_1.jpgb2ap3_thumbnail_Dskalle_20160701-072013_1.jpg

Lästips

Gunshaga, Markus, »Dödens lämningar. Epitafier, begravningsvapen och likpredikningar som genealogiska källor», i Släktforskarnas årsbok 2016.

Stenberg, Göran, Döden dikterar – en studie av likpredikningar och gravtal från 1600- och 1700-talen, Stockholm, 1998.

Fortsätt läs mer
  3052 Träffar
  0 Kommentarer
3052 Träffar
0 Kommentarer

Arkivbesök

Igår besökte jag Arkivcentrum Syd i Lund, en plats jag reser till alltför sällan med tanke på hur många lyckliga stunder jag haft där. Det blev många volymer att undersöka, och medan jag satt där i forskarsalen funderade jag över hur det hela startade för mig, när jag började släktforska för sexton år sedan. Då gällde det att skynda sig in i landsarkivets forskarsal när de öppnade klockan 9, annars var risken stor att man inte fick plats. När jag besökte Arkivcentrum Syd igår lunkade jag in vid klockan 11, och tyckte att det var ovanligt många besökare i forskarsalen – då var ändå nitton av de tjugofyra forskarplatserna lediga!

b2ap3_thumbnail_2_20160407-180439_1.jpgb2ap3_thumbnail_2_20160407-180439_1.jpg

Vad betyder egentligen arkiven i dagens digitaliserade värld, där allt går i en rasande fart? Hur många av de som börjar släktforska idag kommer aldrig någonsin sätta sin fot på ett arkiv? Hur vänder vi denna trend, och hur kan arkiven bli populära igen? På vilket sätt kan man förhindra att arkiven blir något som ska digitaliseras sönder och sedan glömmas bort? Arkiven svämmar nämligen över av spännande register, databaser och källmaterial som ännu inte har (och kanske aldrig kommer att) digitaliseras, och den släktforskare som aldrig besöker ett arkiv går utan tvekan miste om härliga upplevelser.

b2ap3_thumbnail_1_20160407-180503_1.jpgb2ap3_thumbnail_1_20160407-180503_1.jpg

Vid ett av mina senaste besök på Arkivcentrum syd plöjde jag domböcker som ännu inte blivit digitaliserade. Jag letade efter min utomäktenskapliga anmoder Johanna Johansdotters (1816-1883) föräldrar i Hyby, men tyvärr höll de sig undan. I Bara häradsrätts dombok 1815 fick jag dock reda på att Johannas farmors bror Sven Ahlström (1769-1823) tydligen slapp betala skatt eftersom han var blind. Hur han då kunde vara församlingens organist övergick mitt förstånd, men i Hybys sockenstämmoprotokoll 1813 läste jag sedan att »Sven Ahlström är anförd såsom blind, men är endast svagsynt eller mycket närsynt». Där ser man...

I 1817 års dombok upptäckte jag dessutom att min anmoder Karna Nilsdotter (1768-1828) i Vismarlöv tydligen tröttnade på att hennes ägor »ofta ofredas af vanartigt folk» och därför krävde böter för alla som vistades där olovligt, samtidigt som hennes dotters blivande svärfar Nils Larsson (1772-1846) i samma by hade det dåliga omdömet att dyka upp berusad vid hösttinget 1818. Häradsrätten ansåg att »alldenstund synbarligen märkas kunde, att bemälte Nils Larsson war drucken, fördenskull [...] varder han Nils Larsson, för första resan fylleri [inför Domstol] pliktfäld [...] och tillsades närvarande Kronofjerdingsman, att honom i förvar taga, intill dess han blifver nyckter». Många intressanta uppgifter till släktträdet, uppgifter som jag aldrig hittat om jag inte besökt ett arkiv.

b2ap3_thumbnail_3_20160407-180524_1.jpgb2ap3_thumbnail_3_20160407-180524_1.jpg

På arkiven finns inte bara arkivhandlingar, utan även mängder av böcker. Forskarsalens bokhyllor på Arkivcentrum Syd dignar av referenslitteratur av stort intresse för släktforskaren, såsom Lunds stifts herdaminne, Svenskt Biografiskt Lexikon, Hugo Samzelius' Kongl. skogs- och jägeristaten : biografiska studier 1539-1898 och Gustaf Upmarks Guld- och silversmeder i Sverige 1520-1850 – bara för att nämna några av dessa biografiska och genealogiskt intressanta titlar!

b2ap3_thumbnail_4_20160407-180546_1.jpgb2ap3_thumbnail_4_20160407-180546_1.jpg

Datorerna på Arkivcentrum Syd innehåller många spännande databaser och register, såsom Blekinge båtsmansregister, Bräkne härads dombok 1700-1750, Lunds landsarkivs bouppteckningsregister för diverse härads- och rådhusrätter, Svalövsbygdens födda-döda 1895-1936, Skråhandlingar och mycket annat spännande. Vad mer kan en släktforskare begära?

b2ap3_thumbnail_5_20160407-180609_1.jpgb2ap3_thumbnail_5_20160407-180609_1.jpg

Långt ifrån alla register har lagts in i datorn. I pärm efter pärm utanför forskarsalen trängs bouppteckningsregister ända fram till nutid, däribland över Halmstad 1900-1955, Eslövs tingsrätt 1984-2001, Karlshamn 1950-1984, Klippans tingsrätt 1980-1994 och Kristianstads rådhusrätt 1936-1966. Den som söker skall finna!

b2ap3_thumbnail_6_20160407-180635_1.jpgb2ap3_thumbnail_6_20160407-180635_1.jpg

Hur många av de som börjar släktforska anno 2016 kommer aldrig fylla i en sån här beställningsblankett? Troligen allt för många, vilket är synd eftersom dessa små filurer är en viktig nyckel till arkivens underbara värld. Här beställde jag själv fram Simrishamns dombok 1766, som mycket riktigt bekräftade att min anfader Reinhold Rasmusson (1766-1823) i Södra Mellby socken var son till skräddargesällen Rasmus Reinholdsson (1745-1827). Fadern erkände inte bara faderskapet frivilligt, utan ville dessutom betala tio daler silvermynt årligen till sonens uppfostran – bra jobbat, Rasmus!

b2ap3_thumbnail_8_20160407-180729_1.jpgb2ap3_thumbnail_8_20160407-180729_1.jpg

Att bläddra i de gamla handlingarna i forskarsalens lugna vrå bjuder alltid på en stunds meditation, långt bort från jäkt och stress. En möjlighet att sakta drömma sig tillbaka i tiden, och lägga all fokus på de människor som vandrat på jorden före oss. För vi måste komma ihåg att det är just människor vi forskar kring, något som ibland är lätt att glömma – men som man lika lätt påminns om på arkiven. En sådan påminnelse fick jag själv vid senaste besöket på Arkivcentrum Syd – den 15 maj 1724 krånglade någons fjäderpenna, så bland Lunds domkapitels brevkoncept samma år hamnade ett tydligt fingeravtryck i bläck. Den känsla jag fick av det lilla fingeravtrycket var obeskrivlig, och plötsligt kände jag mig verkligen som en länk mellan nutid och dåtid. De 292 år som passerat sedan fingeravtrycket hamnade där kändes plötsligt som ingenting, och denna fantastiska upplevelse fick jag vara med om – tack vare ett arkivbesök.

Fortsätt läs mer
  2197 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Anders Pemer
Fantastiskt fin betraktelse!
fredag, 15 april 2016 00:25
2197 Träffar
1 Kommentar

Det man inte vet att man letar efter

Bouppteckningar är en ypperlig källa när man släktforskar, och genom åren har det upprättats många namnregister som är till stor hjälp när man söker en specifik förfaders eller släktings bouppteckning. Det finns dock otaliga bouppteckningar som vi släktforskare inte ens vet att vi letar efter, och många gånger är det dessa som döljer de mest intressanta fynden. Det kan därför löna sig att plöja igenom bouppteckningar en efter en, och chansen att göra fynd är självklart större i städer eller härader där släkten har bott under lång tid. Själv har jag väldigt många anor och anförvanter i Rönnebergs, Luggude, Harjagers, Torna och Bara härader i Skåne, så när jag plöjde igenom dessa häraders bouppteckningar dröjde det inte länge innan jag gjorde ett rejält fynd. I en bouppteckning från 1760 i Bara häradsrätts arkiv fanns nämligen en mindre släktutredning, där jag genast fick syn på flera bekanta namn:

»Anno 1760 den 24 Maji blef efter Åboen Jöns Anderssons begäran i Stora Mölleberga laga inwentering och wärdering företagen efter Enckan Ellna Jeppas dotter, som dödde d:   sidstl. Maji i Stora Mölleberga, Therwid woro tillstädes den afl:s Systerbarn

1mo den aflednas half syster Anna Claes dotters barn

1mo sonen Pehr Mattisson ifrån Stora Bjellerup.

2do sonen Klas Mattisson ifrån Stora Bjellerup.

3tio Anna Claes sonason Lars Mattissons son Lars Larsson ifrån Wästra Kattarp 16 år g:

4to Metta Mattis dotter gift med Nils Persson i Lilla Bjellerup.

5to Hanna Mattis dotter gift med Olof Persson i Östra Odaslöf.

2do den aflednas hehl syster Hanna Jepps dotters barn

1:mo Marna Ols dotter gift med Nils Andersson i W: Kattarp.

2:do Bengta Olsdotter gift med Lars Christensson i Bara,

3tio Ellna Ols dotter gift med Per Persson i Häsleberga.

3tio den aflednas hehl-syster Bengta Jepps dotters barn

1mo sonen Simon Andersson i Näfwitshög,

2do sonen Lars Andersson ibm.

3tio sonen Jöns Andersson i Stora Mölleberga,

4to dottren Ellna Anders gift med Anders Bengtsson i Näfwitshög.

5to sonen Jeppa Andersson Ryttare för Rusthållet No 105 i Winninge.

4to den aflednas hehlsyster Sissa Jeppas dotters son Jöns Hansson i Malmö Hospital.»

Den avlidna kvinnans halvsyster Anna Clausdotter (ca 1680-1741) var gift med en av mina förfäder på farmors farfars sida, Mattis Nilsson (ca 1661-1741) i Bjällerup, samtidigt som de båda kvinnornas systerson Simon Andersson (ca 1718-1799) i Nevishög är en förfader på min farmors farmors sida. Hur hängde detta ihop? När jag jämförde den detaljerade ingressen med tidigare släktforskningshypoteser föll pusselbitarna sakta men säkert på plats, för med hjälp av bouppteckningen kunde jag skönja konturerna av äktenskap och släktskap som sträckte sig över hundra år tillbaka i tiden.

b2ap3_thumbnail_Bouppt-1760_20160121-195537_1.jpgb2ap3_thumbnail_Bouppt-1760_20160121-195537_1.jpg

En släkttavla baserad på de uppgifter som framkommer i Elna Jeppsdotters bouppteckning 1760.

Genom mantalslängder och jordrevningsprotokoll fick jag fram att bouppteckningens gemensamma nämnare var en kvinna vid namn Mätta, som bebodde hospitalshemmanet Stora Mölleberga Nr 6 i Mölleberga socken i slutet av 1600-talet och en bit in på 1700-talet. Hon hade först varit gift med en Claus Persson, som i ett tidigare gifte hade barnen Truls Clausson (ca 1658-1702) och Mätta Clausdotter (ca 1665-1738) i Bjällerup, den sistnämnda en anmoder till mig. Tillsammans fick Mätta och Claus den tidigare nämnda Anna Clausdotter omkring 1680. Jag hade tidigare gissat att Truls, Mätta och Anna var syskon, dock att Anna troligen var en halvsyster eftersom hon var ganska mycket yngre – en gissning som bekräftas av bouppteckningen där varken Truls' eller Mättas barn nämns som arvingar. Claus Persson dog i slutet av 1680-talet varpå Mätta gifte om sig med Jeppa Nilsson (död på 1710-talet) med vilken hon fick de fyra döttrarna Bengta, Elna, Hanna och Sissa.

Det är alltså en av dessa fyra döttrar, Bengta Jeppsdotter, som blev mor till min anfader Simon Andersson i Nevishög, och bouppteckningen bekräftar även min tidigare hypotes om att Simon var bror till Elna Andersdotter (ca 1717-1785), Jöns Andersson (ca 1721-1777), Lars Andersson (ca 1722-1784) och Jeppa Andersson Winberg (ca 1729-1804), samtliga boende i Nevishög. Än så länge känner jag ju dock bara till namnet på deras mor och har inte lyckats identifiera deras far »Anders», men en vacker dag träder förhoppningsvis även dessa två fram ur historiens mörker. Till dess ska jag fortsätta plöja bouppteckningar, för ibland är de bästa fynden som synes de man inte ens vet att man letar efter.

Fortsätt läs mer
  2202 Träffar
  0 Kommentarer
2202 Träffar
0 Kommentarer

Bortom det skrivna ordet

 

Härom veckan besökte jag Lunds universitets historiska museum, en riktig pärla om man är intresserad av Skånes historia. På museet kan man beskåda många intressanta föremål och följa fascinerande levnadsöden, och både glasmontrar och väggar dignar av antika statyer, skelett, medeltida skulpturer och gamla guldmynt. Det som mest fångade mitt intresse var emellertid en liten bronsstatyett, som hängde i en stor glasmonter i det så kallade »Rydbecks sten- och bronssal». Informationsskylten avslöjade att den lilla damen med den bestämda blicken är en kvinnostatyett från omkring 600-500 f. Kr., troligen en gudinna, som hittades vid betplockning på 1910-talet på lantbrukaren Sture Troedssons gård i Katslösa by och Kvistofta socken utanför Helsingborg. Jag har en hel del förfäder i just Katslösa under 1600- och 1700-talet, så min fantasi skenade iväg. Kanske har någon av mina förfäder tillverkat den lilla statyetten? Kanske har de bott i Katslösa längre än jag kan forska fram i det skriftliga källmaterialet? Antagligen får jag aldrig veta hur det ligger till, för precis som de flesta släktforskare kan jag som bästa spåra släkten några århundraden bakåt. Det finns emellertid personer som lyckats spåra sin släkt långt bortom de skriftliga källorna, tusentals år tillbaka i tiden...

b2ap3_thumbnail_Copy-of-2015-07-01-11.38.44_20150806-211702_1.jpgb2ap3_thumbnail_Copy-of-2015-07-01-11.38.44_20150806-211702_1.jpg

År 1903 upptäcktes ett gammalt skelett i en grotta nära byn Cheddar i sydvästra England, och eftersom grottan hade perfekta förhållanden var skelettet ovanligt välbevarat – det är faktiskt fortfarande Storbritanniens äldsta kompletta skelett. Det visade sig att skelettet, som daterades till omkring 7000 f. Kr., tillhörde en runt 20-årig jägare som dödades av ett slag mot ansiktet och sedan begravdes i grottan. Hundra år efter upptäckten fick en TV-producent upp ögonen för den så kallade »Cheddar-mannen», som han kom att kallas, i samband med en dokumentär om arkeologi i Somerset. Mycket hade hänt sedan skelettet hittades, och med tanke på hur långt DNA-tekniken utvecklats var den första tanken givetvis om man kunde utvinna DNA från skelettet.

b2ap3_thumbnail_Borrby_20150806-211735_1.jpgb2ap3_thumbnail_Borrby_20150806-211735_1.jpg

Gravurnor från gravfält i skånska Borrby, där man under utgrävningarna hittade fyra gravhögar, fyra rösen och ett mindre urngravfält. Även i denna socken har jag en del förfäder, och kanske hamnade deras jordiska kvarlevor i en av dessa gravurnor? (Lunds universitets historiska museum).

Forskare vid Natural History Museum i London och universitetet i Oxford upptäckte till sin glädje att det var möjligt att få fram mitokondrie-DNA ur en tandhåla, trots skelettets höga ålder. Just mitokondrie-DNAt ärvs oförändrat på mödernet, eftersom det följer med äggcellen från modern till barnet och därför blir en exakt kopia av moderns. Efter flera månaders noggranna undersökningar kunde forskarna till slut kartlägga Cheddar-mannens gener, och nu började det roliga – att spåra hans ättlingar. Forskarna tog med sig ett filmteam till King of Wessex-skolan i Cheddar, där man DNA-testade några elever vars släkter bott i trakten längst. På skolan fanns även läraren Adrian Targett, som egentligen inte ingick i testgruppen men ändå lämnade ett DNA-test eftersom han ville uppmuntra eleverna och samtidigt fylla ut antalet tester. Hans släkt hade visserligen bott i Cheddar sedan mitten av 1800-talet, men själv hade han nyligen flyttat dit sedan han fått jobb som lärare på skolan och hade väl ingen större förhoppning om något släktskap med det berömda skelettet.

b2ap3_thumbnail_Barsebck_20150806-211814_1.jpgb2ap3_thumbnail_Barsebck_20150806-211814_1.jpg

I gånggriften i Gillhög i Barsebäcks socken hittades 40.000 keramikskärvor från minst tusen keramikkärl, bärnstenspärlor, tusentals flintföremål, bergartsyxor samt ett stort människolettmaterial. Kanske har någon av mina förfäder tillverkas dessa föremål? (Lunds universitets historiska museum).

Överraskningen blev därför stor när resultaten kom, och det visade sig att en av testpersonerna faktiskt var släkt med Cheddar-mannen – nämligen läraren Adrian Targett! Man hade fått en träff på mitokondrie-DNAt, som bekräftade att Adrian och Cheddar-mannen hade en gemensam anmoder som de båda härstammade från på raka mödernet. Adrian, som hade besökt grottan många gånger, kunde knappt tro att det var sant:

»Jag är överväldigad, jag kunde inte tro det. Jag är historielärare men lär ut nutida historia, så Cheddar-mannen är lite utanför min tidsperiod – jag måste erkänna att jag nästan inte visste nånting om honom. Det är lite skrämmande att tänka sig att det finns såna länkar genom alla de generationerna, men det fina är att det finns länkar som är så starka. Vi härstammar alla från en förfader som Cheddar-mannen – vem vet hur många människor vi är släkt med utan att känna till det?»

Adrian Targett är alltså en av de lyckliga få som kan spåra sin släkt tusentals år tillbaka i tiden, medan vi andra får nöja oss med historiska fragment, små glimtar av det förflutna. Fast kanske är det just det som är magin med förfäderna bortom det skrivna ordet?

 

Länktips:

Tracing Your Family Tree to Cheddar Man's Mum (artikel i New York Times)

Fortsätt läs mer
  2267 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Martin Nordling
Jag undrar om de kunde hitta Y-DNA också och kanske kunde hitta en direkt ättling till skelettet. Fast om han endast blev 20 så är... Läs mer
fredag, 07 augusti 2015 18:49
2267 Träffar
1 Kommentar

Bloggare

Eva Johansson
298 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Mats Ahlgren
123 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Helena Nordbäck
117 inlägg
Anton Rosendahl
66 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser