Släktforskning – nationell och internationell

Släktforskning – nationell och internationell

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Erland Ringborg – ordförande i Sveriges Släktforskarförbund. I dag pratar vi om vårt globala arv, att framhålla det nationella ligger inte i tiden. Annat var det förr, då rasbiologiska idéer färgade flera forskningsområden. Inte minst släktforskningen.

I vårens proposition om kulturarvspolitik framhåller kulturministern att kulturarvet är globalt, summan av de materiella och immateriella värden och traditioner som skapats under årtusenden. Och självklart är det så. Men samtidigt finns det naturligtvis ett kulturarv som är kopplat till nationalstaten Sverige. I en proposition 1990 talade en tidigare kulturminister, Bengt Göransson, om ”det för en kulturnation självklara i att bevara minnet av sin utveckling”. I detta bevarande har släktforskningen en given roll genom de bilder av människor, miljöer och samhällsförhållanden som den förmedlar. På det sättet bidrar släktforskningen definitivt till det nationella kulturarvet. Att det inte har något att göra med nationalism eller med att främja något slags svenskhet eller nordiskhet är nog alla överens om idag. Men så har det inte alltid varit.

I en tidskriftsartikel för ungefär 100 år sedan skrev en Uppsalaprofessor att han betraktade släktforskning som en sant fosterländsk gärning. Det var den svenska rasbiologins centralgestalt, Herman Lundborg, som med hjälp av uppgifter i kyrkoböcker och mätningar av skallar ville bevisa olika rasers och individers över- eller underlägsenhet. De idéerna fanns det stöd för i Sveriges regering och riksdag ända in på 1930-talet, och en sammanslutning, Skandinaviska Släktstudiesamfundet bildades 1920 med ändamålet att bedriva nordisk släktforskning på biologisk grund.

Att de rasbiologiska idéerna inte dött ut får vi en antydan om i Klas Östergrens roman Twist från 2014. Östergren beskriver där en släktforskare i läsesalen på länsmuseet i Karlskrona, som säger sig ha som uppgift att ”kolla upp det genealogiska, åt familjer som vill veta att de är klara, att de inte har något skräp i släkten, orena låga raser”. Jag hoppas att detta är en rent litterär skapelse. Seriösa släktforskare låter sig självklart inte styras av vare sig nationalistiska, rasistiska eller andra syften. Med DNA:s inträde på släktforskningsarenan har ju också de föreställningar som låg till grund för det rasbiologiska tänkandet skjutits i sank, och vi har fått en fördjupad bild av mänsklighetens ursprung och spridning över världen och av sambanden mellan olika befolkningsgrupper. Det är en ödets ironi att detta som vi kallar genetisk genealogi har gett dödsstöten åt det som en gång kallades släktforskning på biologisk grund.

I en kulturnation bör alla ha rätt att söka sina rötter med de källor och metoder som står till buds. I Sverige ser vi inga problem med det. Men i Frankrike är DNA-tester förbjudna enligt en lag från 1994. Den lagen är grundad på rädslan för att en uppsjö av okända fäder ska avslöjas. Och kanske finns det större sådana risker i Frankrike än i andra länder. Men många franska medborgare vill i alla fall veta sanningen om sitt ursprung och då kringgår de förbundet genom att låta testa sig hos DNA-företag i andra länder. Kanske inspirerade av president Macrons engagemang för vetenskap och förnyelse har genealoger i Frankrike nu startat ett upprop mot 1994 års lag. Vi ska hoppas på framgång för det, inte bara av principiella skäl utan också därför att det faktiskt ligger i alla släktforskares intresse. För ju fler fransyskor och fransmän som testar sig, desto lättare blir det för släktforskare i andra länder att belägga eller upptäcka anor med anknytning till Frankrike. Här har vi väl en illustration så god som någon till att släktforskningen, med sin givna nationella förankring, i dag har en internationell dimension, långt ifrån alla fosterländska ideal.

Fortsätt läs mer
4779 Träffar
0 Kommentarer

DNA-test som avslöjar hemligheter

Med hjälp av DNA-test för släktforskning kan man både fastställa identiteten på en person och hitta okända fäder. Om det berättar två amerikaner i varsin bok. Den ene är Paul Joseph Fronczak och den andre är Bill Griffeth. Böckerna är båda utkomna i år.

Paul Joseph Fronczak är hittebarn som före DNA-testet inte hade en aning om varifrån han kom. Bill Griffeth växte upp som ett sladdbarn i en vanlig familj och som efter DNA-test upptäckte att han inte har samma far som sina övriga syskon.

Vi börjar med Paul Joseph Fronczak som skrivit boken "The foundling" (tillsammans med Alex Tresniowski). Hans historia är mycket speciell. Han övergavs 1965 i centrala Newark i New Jersey. Efter ett par timmar i sin kärra utanför en affär tillkallades polisen och han togs om hand. Eftersom inga föräldrar hörde av sig kom han till fosterhem och sedan till en adoptivfamilj. Adoptivföräldrarna, Chester och Dora Fronczak i Chicago, hade fått en son i april 1964 och sonen hade kidnappats från BB och aldrig återfunnits. Nu trodde polisen att det kunde vara samma pojke och när paret Fronczak fick se honom trodde de också det.

I boken berättar Paul Joseph Fronczak om sin barndom och uppväxt och hur han kände sig som om han inte hörde ihop med resten av familjen, som består av föräldrarna och en bror. Han såg inte ut som dem, hade inte samma intressen och inte samma läggning. När han var tio år gammal hittade han en låda med tidningsklipp om kidnappningen och förstod att det gällde honom. Men han fick inte tala om det, sa hans mamma, det skulle hållas hemligt. Föräldrarna ville inte ha någon uppmärksamhet kring detta.

När han i 40-årsåldern blev pappa frågade doktorn honom om familjens sjukdomshistoria. Det fick honom att inse att han måste ta reda på om han verkligen var sina föräldrars biologiska barn eller inte. Han fick dem att gå med på DNA-test och det visade sig att han inte är deras barn. Då började jakten på vilka hans biologiska föräldrar är. I boken får vi följa honom på den jakten och det är spännande som en deckare. Paul Joseph Fronczak är själv inte släktforskare men fick hjälp av släktforskare, bland andra av en av hans DNA-matcher. Historien har många vindlingar innan den når sitt slut och även om han till slut kunde identifiera sina föräldrar blev det inte en lycklig återförening med dem, däremot med andra släktingar.

Bill Griffeth har skrivit "The stranger in my genes" och är själv en hängiven släktforskare. 2012 gjorde han ett DNA-test, på uppmaning av en släktforskande kusin. När testet visade att den pappa han alltid haft inte var hans biologiska far trodde han först inte på det och gjorde ett nytt test som visade att så faktiskt var fallet. Han hade gjort ett Y-test och kusinen på hans pappas sida visade sig ha en annan haplogrupp. Bill bad sin bror göra ett test för att se om det var deras far som inte var gemensam eller möjligen i en generation tidigare. Men resultatet stod fast. Den manlige kusinen, son till faderns bror, och Bills storebror har båda haplogrupp R1 medan Bill själv har I-Z138.

Till slut konfronterade han sin 95-åriga mamma med vad han funnit. Hon bekräftade och gav honom ett namn på den biologiska fadern, en kortvarig otrohetsaffär hon inte själv visste hade lett till detta. Hon hade trott att maken var den rätte fadern. Därefter berättar Bill Griffeth om sin fortsatta jakt på sin nya far. I boken får vi också ta del av en hel del av hans släkthistoria, både på moderns och de båda fädernas sida.

Båda de här böckerna berättar ingående hur resultatet från DNA-testerna används. Framför allt i Fronczaks bok får vi veta hur de släktforkare han får hjälp av kommer vidare genom att undersöka och jämföra matchernas kromosompar och göra trianguleringar och hur de letar efter fler att testa i olika släktled bland misstänkta släktingar.

Det här är ju spännande läsning för en släktforskare. Men lika intressant är nog det de båda två skriver om hur de hanterar den kunskap de får genom DNA-testerna och hur uppdagandet av dessa gamla familjehemligheter påverkar dem själva och deras familjer. Det är verkligen tankeväckande och gripande.

Båda böckerna är på engelska, men ganska lättlästa och säkert inga problem att förstå för den släktforskare som har skolengelska med sig. Kanske kommer Fronczaks bok att översättas till svenska, den har blivit mycket uppmärksammad i USA och sådant brukar ju sprida sig även till oss.

Bill Griffeth skriver någonstans att om man släktforskar får man inte ha inställningen att något annat än sanningen ska få komma fram, även om den kan vara obehaglig, för annars är inte släktforskningen meningsfull. Det håller jag med om.

Fortsätt läs mer
Taggad i:
dna
5929 Träffar
0 Kommentarer

Nya DNA-fynd

Idag hänger jag på Mats Ahlgrens entusiasm för DNA-forskningen. Det är verkligen glädjande med alla dessa nya testare bland släktforskarna. DNA-test är för många fortfarande nytt och spännande, och vi lär oss allt mer efter hand.

För min del har det gett väldigt mycket i min släktforskning. Nya upptäckter på flera olika sätt. Inte bara ett möte med en ny tremänning i somras, utan också att jag fått syn på tidigare generationer jag aldrig sett förut.

I det här sammanhanget är jag en verklig amatör. Jag har läst Magnus Bäckmarks bok och har tagit till mig en hel del på SSGG:s information, men långt ifrån allt. Många begrepp som diskuteras av DNA-testare är fortfarande obegripliga. Kanske borde jag ha varit mer uppmärksam på kemilektionerna i skolan?

Hur som helst är det ändå resultatet som är det viktiga. Att jag med hjälp av DNA kunnat förstå en del av min och min släkts tidiga historia har jag berättat om förut. För ett par år sedan började jag med ett mtDNA-test och det var intressant nog. Efter att jag uppgraderat till Family Finder började den mer släktforskarrelaterade delen av min DNA-resa.

En ny DNA-träff dök upp för bara några veckor sedan och jag mailade sedan jag direkt sett i hennes släktträd att vi är släkt. Hennes morfars farmor är syster till min farfars far. När vi fick kontakt på mail skickade hon mig ett foto av dessa syskons föräldrar, som är min farfars farfar och farmor. Jag blev mäkta glad för detta, så klart! Det här fotografiet, eller något annat på dem, har jag aldrig tidigare sett. Även min gamle far har nu sett fotot på hans fars farföräldrar. Vi diskuterade släktlikheter och jämförde med foton på min farfar och farfars far. Själv tycker jag att det främst är moderns drag som anas i senare generationer. Stort tack för detta, Neta Hedberg!



Så här såg de ut, min farfars farmor och farfar, Anna Petersdotter och Olaus Larson, födda 1822 respektive 1821 i Gärdhem. Till höger deras dotter Anna Beata (ana till Neta Hedberg) och sonen Johan som är min farfars far. I Annas drag känner jag igen både min far och min farfar.

Något annat som är en riktigt intressant upptäckt för mig genom DNA-testet är att jag fått indikationer på att min far och min mor verkar vara släkt. Visserligen väldigt långt tillbaka i tiden, så vitt jag vet. Hur vet jag inte än.

Det som får mig att påstå detta är att en person som jag har bekräftat är nära släkt med mig på min fars sida är ICW (In Common With, dvs släkt med) ett par personer som jag har bekräftade på min mors sida. Så det måste ju betyda att det finns gemensam släkt någonstans i bakgrunden. Egentligen är det inte så konstigt, för både min farmor och mina båda morföräldrar har sina rötter i mellersta Halland. I något fall i samma socken och ibland i grannsocknarna, men oftast inte under samma tid. Detta har i alla fall lett till att jag börjat söka efter gemensamma trådar och kommit ytterligare någon generation bakåt. Då visade det sig att en anfader till min farmor kom från samma socken som en anmoder till min mormor vid samma tid. Kanske är de släkt, men än har detta inte uppenbarat sig. Egentligen tror jag att det finns fler än en gemensam släktgren för när jag kollar ICW mellan olika DNA-träffar finns det fler där mors och fars släkt går ihop utan att det involverar exakt samma personer. Så här: A och B är från min farmors respektive mormors släkt och är ICW med varandra. Jag har också ICW mellan A och C där C också är från mormors sida men en helt annan släktgren och B är inte med. Och några till liknande fall.

Att hålla ordning på allt sådant här är inte lätt, tycker jag. Så jag gör Exceltabeller och färgmarkerar och ritar sociogram och försöker klura ut allt. Det är roligt men svårt. Men framför allt är det den här vägen till målet som är det intressanta, inte bara målet i sig.

Uppdatering efter publicering: Det verkar inte vara riktigt som jag tror att ICW innebär, jag måste reda ut det bättre. Tack för påpekanden som jag fått! Det här är inte så lätt. Så här förklarar en annan släktforskare (i Facebookgruppen DNA-anor): "Om en person (S) matchar A och B, så kan personen t ex vara släkt med A via sin mor och A:s far, och med B via sin far och B:s mor. Då är A och B inte släkt, men båda är släkt med S. A och B är då "släkt med släkten". Så kan det vara även om A och B är släkt med varandra på ett annat sätt."
Jag frågade nu också Magnus Bäckmark om min teori att om en person som är bekräftad släkt på min fars sida är ICW med en person som är bekräftad släkt på min mors sida så betyder det att min far och min mor på något sätt är släkt. Så här svarar han: "
Det finns i det faktumet inget stöd för den slutsatsen. Generellt troligast är i stället att de två bekräftade släktingarna också är DNA-spårbart släkt inbördes på ett sätt som inte du är inblandad i, förutom att de var och en för sig är DNA-spårbart släkt med din far resp din mor."
Tack för det! Nu börjar jag begripa detta. Det är aldrig för sent att lära sig nytt.



Den enda oro när det gäller DNA-tester som jag dras med just nu är hur framtiden kan bli. Den nya regeringen i USA har ju visat sig vara vetenskapsmotståndare. Tänk om det kommer en ny lag som förbjuder dessa tester! Vad händer då?
Å andra sidan läser jag om hur nynazisterna i USA använder sig av DNA-test för att visa att de tillhör "rätt" ras. Det är en mycket obehaglig tanke.

Fortsätt läs mer
Taggad i:
dna
7157 Träffar
2 Kommentarer

Medborgarforskarnas triumf

Medborgarforskarnas triumf Foto: Ulrica Zwenger

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Karin Bojs. Tillsammans med Peter Sjölund gav hon för en tid sedan ut "Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren", en bok som fått mycket uppskattning av såväl läsare som kritiker. Här berättar hon om tiden efter att boken släpptes – och om släktforskarna som bidragit till dess tillkomst.

b2ap3_thumbnail_1.jpgb2ap3_thumbnail_1.jpg
Det har gått drygt en månad sedan Fars dag då vi höll releasefest för vår nya bok Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren. Nästan 300 gäster kom till Folkets hus i Stockholm där vårt förlag Albert Bonniers hade bullat upp med vin och snittar (betydligt festligare och mer påkostat än vid releasen av mina tidigare böcker).

En höjdpunkt på releasefesten var när min medförfattare Peter Sjölund drog upp några män från publiken på scenen, för att handgripligen representera olika linjer av Y-DNA, och därmed olika vågor av invandring. Paraden började med stenåldersjägare (personifierade av Stefan Simander) fortsatte med bönder och indoeuropeiska yamnaherdar och slutade med romska invandrare från 1500-talet.

Sedan releasefesten har jag främst jobbat med att ge intervjuer till tv, radio och tidningar, och med att framträda i olika sammanhang för att möta läsare. Det har varit närmast surrealistiskt att uppleva det stora intresset. Förlaget har redan fått trycka till flera nya upplagor. Försäljningen ligger på nivåer jämförbara med Sveriges mest populära deckare. Sådana siffror är ytterst sällsynta för en fackbok med kvalificerat och seriöst innehåll. För mig är dessa framgångar framför allt en triumf för alla de medborgarforskare som har hjälpt oss med underlag till boken.

Efter nästan två decennier som Dagens Nyheters vetenskapsredaktör har jag stor erfarenhet av att intervjua professionella toppforskare. Många Nobelpristagare har det blivit under årens lopp. Och visst har det varit ett privilegium att få prata med dem. Men att åka runt i Sverige, till stugor, lägenheter och kaféer, och intervjua medborgarforskare har varit minst lika roligt och intressant. Jag har blivit storligen imponerad av dessa släktforskare, som på sin fritid sammanställer material som många proffshistoriker inte ens klarar av att läsa innantill. Och som i flera fall klarar att dra korrekta slutsatser där proffsen har halkat snett.

Några av de mer känsliga kapitlen i vår bok handlar om minoriteter som samer, svedjefinnar, valloner, judar och romer. Det var nervöst i början att se hur våra rön – i vissa fall nya, banbrytande och kontroversiella – skulle tas emot. Men hittills har vår bok hälsats med entusiasm av de människor som är personligen berörda av minoriteternas historia.

b2ap3_thumbnail_2_20161220-081312_1.jpgb2ap3_thumbnail_2_20161220-081312_1.jpgSameradion fick den allra första intervjun, och gjorde ett mycket positivt inslag. De såg vår bok som en upprättelse för rasbiologernas historiska kränkningar. Svenska Dagbladet, där recensenten Dick Harrison klampade i klaveret och felciterade oss i den känsliga frågan om ursprungsfolk, blev tvungna att ta in en rättelse.

Och med närmast perfekt tajmning – sett ur vårt perspektiv – gjorde det populära programmet Historieätarna i Sveriges Television ett klumpigt misstag. De lät en oinitierad historiker stå och påstå totalt felaktiga saker om den grupp som numera kallas resande, men som i tv-programmet okänsligt kallades för "tattare". Genast uppstod ett ramaskri bland de resande själva. Framträdande representanter från gruppen uppmanade människor att anmäla Historieätarna till granskningsnämnden.

Men inget ont som inte har något gott med sig! I samma upprörda inlägg och tidningskommentarer flikade flera av dem in att i Peter Sjölunds och Karin Bojs alldeles nya bok Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren, där finns minsann en korrekt historieskrivning om de resandes historia i Sverige. Så är det, och denna korrekta historieskrivning är till största delen baserad på släktforskares ambitiösa fritidsarbete. Numera även bekräftad med DNA-analyser!

Vår tid må på vissa håll vara präglad av så kallad kunskapsresistens, med politiker och andra som vägrar ta in fakta. Men på andra sätt lever vi faktiskt i en guldålder just för fakta. Inte minst inom ämnet historia. Med nya naturvetenskapliga metoder, som DNA-teknik, blir det svårare att vinkla till historien utifrån ideologiska fördomar. Och när de professionella historikerna dessutom får draghjälp av riktigt duktiga medborgarforskare – även de utrustade med DNA-teknik – då kan kunskapen om vårt förflutna ta riktigt stora steg framåt.

Av: Karin Bojs
Foton av Karin Bojs och Peter Sjölund: Ulrica Zwenger
Fortsätt läs mer
Taggad i:
6689 Träffar
0 Kommentarer

DNA för ögonen

Det är ingen tvekan om att DNA har revolutionerat släktforskningen på senare år, mycket tack vare min bloggarkollega Peter Sjölund som genom sina böcker och intresseväckande föredrag har tänt en eld i släktforskar-Sverige. Under årets släktforskardagar talade han till exempel om livet efter topsningen, ett föredrag som nu även finns att se på UR Play. Tyvärr tillhör jag själv den lilla skara släktforskare som ännu inte DNA-testat sig, men i min släktforskning har jag ändå haft DNA för ögonen – i bildlig och bokstavlig bemärkelse.

Jag har nämligen gröna ögon, något jag inte riktigt funderade över förrän jag började släktforska. Som barn konstaterade jag bara att min ögonfärg är samma som pappas, till skillnad från mamma, lillebror och lillasyster som alla har blå ögon. När jag blev äldre märkte jag att även mormor och morfar hade sistnämnda ögonfärg, men däremot hade både farmor och farfar gröna ögon. De där gröna ögonen var alltså ganska vanliga i min släkt, men i vuxen ålder har jag förstått att den gröna ögonfärgen egentligen är väldigt ovanlig – bara 1-2 % av världens befolkning har gröna ögon – och som släktforskare satte jag såklart in det i ett genealogiskt sammanhang. Varför fick just jag gröna ögon? Och varifrån kommer mina gröna ögon? Vi tar det från början.

Forskning visar att den äldsta människan hade bruna ögon, en dominans som bröts mellan 6 000 och 10 000 år sedan då kromosomernas OCA2-gen plötsligt muterades. Denna gen kodar det så kallade P-proteinet som är inblandat i tillverkningen av melanin, alltså pigmentet som ger oss ögon-, hår- och hudfärg. Mutationen ledde dock endast till att förmågan att producera bruna ögon delvis stängdes av, vilket var tursamt för människan. Om hela OCA2-genen hade blivit förstörd eller stängts av hade det nämligen lett till att människor fullständigt saknat melanin i hår, ögon eller hud – och därmed drabbats av albinism.

Att de bruna ögonens monopol bröts för just 6 000 och 10 000 år sedan är en slutsats man kan dra genom att blåögda personer från så skilda länder som Turkiet, Danmark och Jordanien visat sig ha en gemensam förfader som levde inom detta tidsspann – allt enligt ett forskningsteam i Köpenhamn. Även den gröna ögonfärgen hänger samman med OCA2-genen, men det har inte varit lika enkelt att spåra ursprunget. Man kan dock konstatera att gröna ögon fanns redan under bronsåldern i södra Sibirien, och numera är vanligast förekommande i norra, centrala och södra Europa – framförallt bland människor med germanskt eller keltiskt påbrå och i länderna Portugal, Italien, Spanien och Grekland – samt i västra Asien, företrädesvis bland israeliska Ashkenazi-judar.

b2ap3_thumbnail_imageedit_5_9322584845.jpgb2ap3_thumbnail_imageedit_5_9322584845.jpg
 Men hur kommer det sig då att vi människor har olika ögonfärg än idag? Under de senaste hundra åren har forskare kommit fram till att ögonfärgen till största delen följer Mendels genetiska lagar, de som skapades då munken Mendel korsade olika växter och blommor med skiftande färger – det handlar alltså om dominanta och recessiva anlag. Det är dock inte alltid så enkelt, vilket förklarar att jag nyss skrev att ögonfärgen följer Mendels genetiska lagar ”till största delen”. Nyare forskning har nämligen visat att ögonfärgen påverkas av fler än en gen, och att man visserligen kan utgå från den enkla tabellen ovan – men tidigare generationers ögonfärger har större påverkan än man först trott. Det finns till och med exempel på hur generationer av brunögda plötsligt givit upphov till barn med gröna eller blå ögon.

För att förklara detta måste man tränga djupare in i genetikens komplicerade värld. Alla kromosomer har nämligen så kallade alleler, och varje människa har fyra alleler som påverkar ögonfärgen. Kortfattat är den bruna allelen alltid dominant gentemot den gröna och blå allelen, medan den gröna allelen visserligen är dominant gentemot den blå men recessiv mot den bruna, vilket leder till en dominansordning mellan genparen. En person med en brun allel på kromosom 15 kommer att få bruna ögon om resten av allelerna är gröna eller blå, men om det finns en grön allel på kromosom 19 och resten av allelerna är blå kommer resultatet bli gröna ögon. Endast om samtliga alleler är blå kommer blå ögon uppstå. Denna modell förklarar dock bara ärftlighet av blå, bruna och gröna ögon, men varför det ibland uppstår grå eller melerade ögon är ännu okänt – ett tecken på att det finns fler, ännu oupptäckta gener som påverkar ögonfärgen.

b2ap3_thumbnail_022-Alfred-Lindh-i-uniform.jpgb2ap3_thumbnail_022-Alfred-Lindh-i-uniform.jpg

Min farmors morfar Alfred Lindh (1884-1952), den äldsta säkert belagda personen med gröna ögon i min antavla.

Så hur var det då med mina gröna ögon? Genom att applicera tabellen på min egen släkt och dra några enkla slutsatser med facit i hand ser jag snabbt att min mammas blå ögon och pappas gröna leder till att jag och mina syskon hade 50 % chans att antingen få blå eller gröna, vilket innebär att jag alltså lika gärna kunnat ärva mammas blå istället för pappas gröna ögon. Att pappa i sin tur fick gröna ögon är dock enklare att förstå, eftersom hans båda föräldrars gröna ögon leder till 75 % sannolikhet för samma ögonfärg. På farfars sida är det lite oklart, men åtminstone farmors gröna ögon går sedan att spåra till hennes morfar Alfred, född 1884. Därefter är det lite osäkert, men inte osannolikt att båda Alfreds föräldrar födda på 1850-talet hade gröna ögon. Detta skulle förklara varför Alfreds dotter Anna-Gretas gröna ögon dominerade och ledde till att tre av hennes fyra barn fick gröna, trots att gammelmorfar Evan hade blå ögon – vilket ju alltså borde lett till 50 % sannolikhet för blå. Nej, det är inte helt lätt att förutspå ögonfärgen trots tabellen ovan, men så är det ju med genetiken. Den kan vara lika överraskande som förutsägbar, men oavsett vilka alleler som påverkat eller vilket anlag som varit recessivt så ärver man alltid sin ögonfärg från förfäderna – kanske hela vägen från en bronsåldersfamilj i södra Sibirien?

 

Referenser och lästips:

Ögonfärg hos människan

Blue-eyed humans have a single, common ancestor

Analyzing eye color genetics chart and what you need to know

Eye color green

Fortsätt läs mer
Taggad i:
317116 Träffar
2 Kommentarer

Mormors mormors mormor...

Förra veckan var hektisk, och inte bara med morsdagsfirande med barn och barnbarn. Dagarna innan fick jag flera mailkontakter med släktingar och möjliga släktingar tack vare mitt DNA-test. Det rasslade till, som hängivna DNA-släktforskare säger. I Peter Sjölunds blogginlägg igår kan ni läsa om vad det beror på.

Att försöka reda ut hur en är släkt kan ta sin tid men ibland är det lätt. En ny träff på Family Finder var så nära som tremänning och det visste min släkting direkt när jag mailat henne. En annan har vi inte rett ut än och en tredje är utredd efter lite letande. De träffarna har jag fått via testet Family Finder.

Det här är ju spännande och kul, att hitta släktingar en inte visste om. Verkligen roligt.

Men jag började med ett mtDNA-test, inte Family Finder. mtDNA-test ger alltså inte så mycket träffar bland närmare släktingar utan berättar mer om mitt ursprung på moderlinjen. Det vill säga varifrån min mormor mormors mormors mormors mormors... kommer för flera tusen år sedan. Vi kom till Sverige med en invandringsvåg av bönder för ungefär 6 000 år sedan. Vi kom till Halland och Västergötland och där har vi stannat kvar. Bönderna som invandrade kom från södra Europa, från ett område kring Turkiet. De trängde delvis ut en tidigare invandringsgrupp med jägare och samlare. Detta vet jag för att min haplogrupp är H1b och den har jag läst om, bl a i Karin Bojs bok "Min europeiska familj - de senaste 54 000 åren". Det tycker jag är mycket intressant.


Mitt ursprung, enligt DNA-testet. 100 procent skandinav.


Det här är min moderlinje i fem generationer. Jag själv till vänster, min mamma, min mormor, mammas mormor och mormors mormor. Visst finns det likheter? Min mamma är nog mest olik oss andra, hon liknar mer släkten på sin pappas sida, min morfar.

Det finns de som är experter på DNA-test och kan det här mycket bättre, t ex Peter Sjölund som bloggar här, och Magnus Bäckmark. Båda två har skrivit handböcker i ämnet. Och kunskapen sprider sig till allt fler, jag blir imponerad hela tiden av vad andra lärt sig. Själv har jag inte alls förstått vad allt betyder som visas i resultaten.

Det jag förstår är att ju mer gemensamt cM vi har ju närmare släkt är vi. Och utifrån de träffar där släktskapet är klarlagt tänker jag att jag någorlunda bör förstå ungefär hur nära släktskap jag har med andra träffar. Jag har också förstått att detta som kallas chromosome browser säger något om släktskapet, men jag har ännu inte lärt mig vad och hur jag ska tolka det.
Så här ser uppgifterna ut på träffen med min tremänning. Vi delar alltså 303,71 cM. Vi är släkt på min pappas sida.


Detta är en amerikanska som vi vet att vi har en gemensam anfader född i slutet på 1600-talet, på min mammas sida. Vi delar 37,27 cM. Alltså betydligt mindre. Den träffen fick jag i höstas.

Det här är bara två av närmare 560 träffar genom mitt Family Finder-test, och de flesta av dem vet jag ännu inte något om hur vi är släkt. Om vi ens är det.

Det finns förstås oerhört mycket mer att få ut ur sitt DNA-test, jag har bara precis börjat nosa på det och säkert kommer jag att lära mig mer efter hand.

Fortsätt läs mer
Taggad i:
dna
5405 Träffar
3 Kommentarer

Många nya släktingar! Eller…?

Alla som DNA-testar sig hittar många nya släktingar och nästan varje vecka ramlar det in några nya i ”matchningslistan”. Förra veckan dök det plötsligt, på en enda dag, upp mängder av nya släktingar i matchningslistorna. Vad var det som hände? Hade miljontals nya människor i världen gått åstad och topsat sig på en och samma dag? Nej, det handlade om ren matematik!

All DNA-matchning bygger på avancerade matematiska beräkningar. Tack och lov behöver vi DNA-släktforskare inte göra några beräkningar själva. Det sköter DNA-testföretagen om åt oss. Vi får bara se resultaten – en lista med personer vars DNA matchar vårt eget. Vad som hände förra veckan var att företaget Family Tree DNA (FTDNA) ändrade sina modeller för hur de beräknar vilka som är ”släkt” eller inte. Reglerna blev lite mer generösa. Det gjorde att alla fick fler matchningar. Men fick vi egentligen fler släktingar?

Jag laddade innan förändringen ner matchningslistor för tio personer med anor i olika delar av landet. Efter förändringen laddade jag ner personernas listor igen. En jämförelse visar vad resultatet av FTDNAs förändring blev.

Table-bef-after.pngTable-bef-after.png

Några få matchningar föll alltså bort, men framförallt kom det till många nya. I genomsnitt fick dessa personer 8% nya matchningar. De som hade minst antal matchningar innan förändringen fick störst procentuellt tillskott. De stora skillnaderna i antalet matchningar mellan södra och norra Sverige minskades därmed en aning.

Som DNA-släktforskare gläds man alltid åt nya matchningar! Men frågan är vilka dessa nya matchningar är? Är det släktingar som vi kan räkna med att hitta släktkopplingen till i skriftliga källor? Svaret är tyvärr nej…

Ser vi på hur avlägset släkt de nytillkomna matchningarna beräknas vara, ser det ut så här:

Diagram-cousins-small.pngDiagram-cousins-small.png

 

Vi ser här att några enstaka är beräknade till ”3rd-4th Cousin” (4/5-männing) eller ”3rd-5th Cousin” (4/6-männing) men att 95% av de nya är beräknade som så kallade ”Remote Cousins” (avlägsna släktingar). De avlägsna släktingarna kan ha släktskap så långt tillbaka som medeltiden eller ännu längre tillbaka. Nästan alla de nya är alltså väääääldigt avlägsna släktingar, som är omöjliga att hitta kopplingen till i några skriftliga källor.

Bättre?

Så. Blev det bättre av FTDNAs nya beräkningsmodeller? Både ja och nej. Men mest nej…

För den som verkligen vill gå på djupet är det alltid bra med många matchningar och mycket data att jobba med. Men för de allra flesta leder det tyvärr bara till förvirring när listan växer med en massa personer som är så extremt avlägset släkt. Det är till och med så att många av de nya ”släktingarna” delar så små bitar av DNA med dig att de kanske inte ens är släkt med dig! 

Att ni ser ut att ha några små identiska DNA-bitar (segment) behöver inte bero på släktskap. Det kan lika gärna bara vara ”brus”. Små bitar DNA som är lika bara på grund av slumpen. Det kan även vara så att de identiska bitarna är små så kallade ”befolkningssegment”, små segment som finns hos alla i en viss del i befolkningen.

Så, nej. Tyvärr blev det inte fler bra matchningar av FTDNAs nya sätt att räkna. Men det är inget att oroa sig för. Det gör det bara än viktigare att följa de enkla grundreglerna när du jobbar med resultatet av testet Family Finder:

  1. Lägg din energi på de personer som är i början av din matchningslista. De i mitten av listan är överkurs och de i slutet av listan är i princip ”skräp” ur släktsynpunkt.
  2. Räkna inte med att i källorna kunna hitta släktkopplingen till matchningar där det så kallade ”longest block” (det längsta sammanhängande DNA-segmentet) är mindre än 15 cM. Lägg inte energi på dessa om du inte har särskilda skäl.

 

Låt oss se på vad de tio personerna ovan har att jobba med om de följer dessa enkla principer och bara ägnar sig åt de mest relevanta matchningarna. De med ett longest block på minst 15 cM:

Tabell-relevanta-matchningar.pngTabell-relevanta-matchningar.png

Som synes blir det en mer hanterbar lista om du bara inriktar dig på de relevanta släktingarna och inte på alla matchningar i din lista. Förhoppningsvis kan du hitta kopplingen till flera av dem. Men det kommer fortfarande att vara en utmaning i många fall. Det räcker med ett felforskat släktskap eller en ”felaktig” far i en av era antavlor, för att släktskapet kan bli omöjligt att hitta. 

God jaktlycka!

Fortsätt läs mer
Taggad i:
dna
8288 Träffar
4 Kommentarer

Släktens inre cirkel

Ett DNA-test ger dig en lista på en massa släktingar som du inte visste att du var släkt med. Ett populärt sätt att illustrera hur du är släkt med alla dessa släktingar är att göra en DNA-släktcirkel

PSj-cirkel671.pngPSj-cirkel671.png

Cirkeln visar andra DNA-testade personer som är släkt med dig och hur de är släkt med varandra. Förutom att det blir en vacker bild, visar cirkeln dessutom intressant information om var du har dina anor. Den bygger på de spår av dina anfäder och anmödrar som du bär på i ditt DNA. 

I DNA-släktcirkeln bildas det ett antal så kallade ”kluster”, alltså grupper av personer som har relativt mycket identiskt DNA. Det är oftast personer som har anor i samma geografiska område och därför är relativt nära släkt med varandra. Om du kan identifiera var de här grupperna har sina rötter, får du också en bild av i vilka områden du själv har dina  anor.

Cirkeln här ovan är min egen. Där finns fyra stora kluster (grupper). Det röda är norra Västerbotten, det rosa är Siljansbygden i Dalarna, det gula är Ångermanland/Medelpad och det blå är Finland. Dessutom finns ett litet rosa kluster till höger som är personer med anor i Hälsingland.

Ofta får man ett eller flera riktigt stora sådana kluster. Det beror på att det i vissa områden eller befolkningar finns en så kallad ”begränsad genpool”, d v s att det finns stora mängder ingiften mellan alla släkter. Då räcker det med att du själv har en liten del av ditt DNA gemensam med personer från det området, för att du ska vara släkt med väldigt många. I mitt fall här ovan kommer det stora blå finska klustret från att jag har några enstaka anor som var skogsfinnar på 1500- och 1600-talet.

Färgerna i cirkeln betyder inget särskilt, de är bara ett sätt att skilja mellan klustren/grupperna. Beroende på var du har dina anor kommer din DNA-släktcirkel att se olika ut. Här ser du tre exempel på hur det kan bli. 

TreCirklar.jpgTreCirklar.jpg

Det är viktigt att tänka på att vi inte ärvt DNA från alla våra anor. Vi ärver en slumpmässig blandning av DNA från våra föräldrar. Efter några generationer kommer det att vara så att vi saknar DNA från några av grenarna i antavlan. Cirkeln visar de släktingar som ärvt DNA från anor som också vi själva ärvt DNA från. Det är alltså inte släktingar via alla dina anor. Det här innebär också att syskon kan få olika cirklar beroende på vilka delar av föräldrarnas DNA de ärvt.

Din egen cirkel

Hur gör du då för att få fram din egen DNA-släktcirkel? För det första måste du förstås vara DNA-testad. Om du gjort testet Family Finder hos Family Tree DNA, så kan du få fram släktcirkeln så här:

Gå till sidan https://dnagen.net/ Du behöver inte registrera dig för ett konto eller logga in, cirkeln kan skapas ändå.

Längst ner på sidan hittar du ett ”bokmärke” (Dnagen Match Circle) som ska läggas till i din webbläsare. Hur man gör det varierar beroende på vilken webbläsare du har. Men i de flesta fall handlar det om att visa webbläsarens bokmärkesfält och sedan dra bokmärket till detta bokmärkesfält.

Därefter loggar du in på ditt konto hos Family Tree DNA och går till listan på dina Family Finder-matchningar. När du är på den sidan väljer du bokmärket "Dnagen Match Circle” och då börjar datorn att jobba. Det kan ta några minuter om du har många matchningar. Men resultatet är väl värt att vänta på.

OBS! OBS! On du publicerar din cirkel någonstans offentligt, t ex på Facebook, se till att du först gör namnen oläsliga (t ex med ett bildprogram). Detta för att värna om den personliga integriteten hos alla DNA-testade.

Efter detta cirkelresonemang önskar jag lycka till med era DNA-släktcirklar!

Fortsätt läs mer
Taggad i:
dna
12417 Träffar
0 Kommentarer

Gruppterapi för DNA-släktforskare

En av de mest spännande möjligheterna med att använda DNA i släktforskningen är att du kan kartlägga hur delar av din släkt förflyttat sig under tusentals år. På vägen kan du få reda på att du är släkt med en och annan förhistorisk människa, vars kvarlevor hittats vid någon arkeologisk undersökning.

Män kan göra detta genom att DNA-testa sin Y-kromosom (som ärvs från den raka fädernelinjen) och både kvinnor och män kan testa sitt mitokondrie-DNA (som ärvs via den raka mödernelinjen). Som svar på ett sådant test får du veta din så kallade ”haplogrupp”. En haplogrupp är benämningen på en grupp av människor vilka delar en gemensam anfader/anmoder och som har ärvt en särskild mutation av honom eller henne. När du vet din haplogrupp kan du få en bild av hur din fäderne- eller mödernelinje förflyttat sig genom årtusendena (se t ex kartan här nedan).

Här finns alltså stora möjligheter till släktforskning i tiden före de skriftliga källorna. Men de första ord en nybörjare inom DNA-släktforskningen brukar uttala när han eller hon får sitt testresultat är: -Hjälp! Vad betyder det här?!

Och det är inte så konstigt, för namngivningen av alla de hundratusentals grenar (haplogrupper) som ingår i det stora släktträdet för världens alla människor är inte helt enkel att få grepp om. Framförallt kan namnen på haplogrupperna i det manliga släktträdet vara knepiga att förstå. Jag tänkte därför försöka kasta lite ljus över hur du ska förstå svaret på ett test av din Y-kromosom, ett så kallat YDNA-test.

Wordcloud850px.pngWordcloud850px.png

Koder för YDNA-haplogrupper som finns hos testade personer med rötter i Sverige. Storleken på koden visar hur vanlig den är bland de testade i det så kallade ”Sverigeprojektet” hos Family Tree DNA.

Din plats i trädet

Alla människor härstammar ursprungligen från Afrika och för att beskriva släktskapet mellan alla män har forskarna skapat ett släktträd med ett antal huvudgrenar. Huvudgrenarna har givits varsin bokstav som namn. På varje huvudgren sitter tiotusentals mindre grenar och kvistar. Ett DNA-test visar vilken gren du tillhör. Så långt är allting ganska enkelt.

Y-tree.pngY-tree.png

Det som krånglar till det är att resultatet av testet redovisas i form av en kod. En kod som kan variera, trots att det rör sig om en och samma huvudgren. Till exempel betyder både R-M518, R-M198 och R-Z283 att du tillhör huvudgrenen R1a. Så när två personer säger ”Jag tillhör R1a” och ”Jag tillhör R-M512”, menar de samma sak.

De olika koderna står för vilken mutation som testet visar att du bär på. Varje mutation som upptäcks får ett namn bestående av en bokstav och en sifferkombination. Och sedan anges din haplogrupp i form av vilken huvudgren och vilken mutation du har, t ex betyder R-M269 att du bär på mutationen M269, vilken tillhör huvudgrenen R. Känns det krångligt? Egentligen är det inte så svårt, det gäller bara att ta reda på vilken huvudgren din mutation tillhör.

I Sverige tillhör t ex de flesta män gruppen I-M253. I-M253 betyder helt enkelt att personen har mutationen M253, vilken finns på en gren som sitter på huvudgrenen I. Ju mer omfattande test du gör, desto längre ut i trädet placeras du, desto närmare nutid kommer du och desto mer detaljerad släktforskning kan du göra med hjälp av ditt DNA-test.

För att underlätta identifieringen av vilken gren i YDNA-trädet du tillhör har jag här sammanställt en tabell med huvudgrenar och de vanligaste mutationerna som du kan få som svar på ditt första YDNA-test.

Huvudgren Haplogrupp
E E-L117
G G-M201
I I-M170
I1 I-M253
I-L22
I-L1302
I-P109
I-L813
I-CTS743
I-DF29
I-Z63
I-L258
I2 I-M223
J J-M172
N N-M232
N-M178
N-L1025
N-L550
Q Q-M242
Q-F1161
Q-F1513
R1a R-M512
R-M198
R-Z284
R-Z283
R-Z287
R-CTS4179
R-L664
R1b R-M269
R-U106
R-P312
R-L238
R-DF27
Som du kan se i tabellen så är huvudgrenarna I och R uppdelade i I1/I2 respektive R1a/R1b. Det beror på att dessa huvudgrenar består av två tydliga förgreningar. Därför brukar man säga att man tillhör haplogrupp I1 eller I2 istället för att bara säga att man tillhör haplogrupp I.

 

Hur tar du reda på en mer detaljerad placering i trädet?

Det svar du får på ett enklare YDNA-test är väldigt ”grunt”, d v s det visar bara vilken av trädets grövsta grenar du tillhör. För att komma längre ut i grenverket och få nytta av ditt YDNA-test i släktforskningen, kan du välja två vägar:

  1. Få hjälp av experterna att bedöma vilken gren du kan tänkas tillhöra och sedan testa just den mutation som finns på den grenen. Det finns möjlighet att beställa test av en enskild mutation men det finns även paket där många mutationer testas samtidigt. Experthjälp får du genom att gå med i ett projekt som jobbar med just din huvudgren i trädet. Du kan även få hjälp genom att gå med i det så kallade Sverigeprojektet. Det är spännande på detta sätt att leta sig ut i trädets grenverk, mutation för mutation, men det är en lång och omständlig resa. Det går ofta inte att med säkerhet förutsäga vilken gren du tillhör och du riskerar därför att testa många mutationer som det visar sig att du inte har. För att slippa detta är nästa alternativ en mycket snabbare väg.
     
  2. Gör testet Big Y. Då testas tio miljoner möjliga mutationer och du får, på en och samma gång, reda på alla mutationer du bär på. Du får med detta veta precis vilken av alla kända kvistar i trädet du tillhör och dessutom bidrar du med ditt resultat till upptäckten av nya kvistar.

Hur tolkar du din lista över matchningar/släktingar?

Förutom att ett YDNA-test berättar vilken haplogrupp du tillhör, får du även en lista på ”matchningar”, alltså andra testade personer som har resultat som ligger nära ditt. ”Nära” betyder inte nära i tiden, för släktskapet kan ligga mer än 1000 år tillbaka. Du kommer därför oftast inte att kunna hitta ert släktskap i några skriftliga källor. För att få reda på hur långt bak i tiden släktskapen ligger krävs ett fördjupat YDNA-test, antingen genom testet Big Y eller genom att testa kända mutationer som uppstått i historisk tid.

På Facebook och andra diskussionsforum ställs ofta frågor om haplogrupper och matchningar. Till exempel ”Jag har fått haplogruppen R-M269 och den ska vara ganska vanlig i Sverige. Ändå tycks jag inte ha så många släktingar. Vad beror det på?” eller ”Jag har fått svar på min morbrors YDNA-test och han är I-M253, är det några av er andra som tillhör samma?”.

På den första frågan blir svaret: -Jo, det är många i Sverige som tillhör R1b (alltså huvudgrenen där R-M269 finns), närmare bestämt ca 20% av befolkningen. Men det finns tiotusentals grenar och kvistar på denna R1b-gren. Och uppenbarligen tillhör du en av de grenar där ännu inte så många har testat sig. Därför får du inte så många matchningar på ditt YDNA-test, men det kommer säkert fler i takt med att nya personer testar sig.

Den andra frågan kan besvaras med. -Ja, det är jättemånga som har samma, det är nästan 50% av befolkningen i Sverige som tillhör grenen I1 (alltså huvudgrenen där I-M253 finns). Den mutationen uppstod för mer än 25 000 år sedan, så det är ganska ointressant vilka andra som har den. Det är först när man börjar jämföra mutationer som uppstått närmare i historien som det börjar bli intressant ur släktforskningssynpunkt.

För att kasta lite mer ljus över hur de vanligaste haplogrupperna grenar ut sig från respektive huvudgren tänker jag i kommande blogg-inlägg gå igenom de olika huvudgrenarna och deras tillhörande grenverk av mutationer. Håll utkik efter det :-)
 

Y-migration.pngY-migration.png

På denna karta ser du hur några av de vanligaste YDNA-haplogrupperna migrerat till Skandinavien, från det att de lämnade Afrika för mer än 50 000 år sedan. Med ett DNA-test får du veta till vilken av dessa grupper din fädernelinje hör. Och med förfinade tester kan du även kartlägga förflyttningen på en mycket mer detaljerad nivå fram till idag.

Fortsätt läs mer
Taggad i:
dna
32093 Träffar
0 Kommentarer

Nu har proppen gått ur

Intresset bland släktforskare i Sverige för att använda DNA i släktforskningen har ökat under några år. Nu ökar det inte längre – det exploderar!

Det som på allvar fick proppen att gå ur var de flera hundra personer som DNA-testade sig vid släktforskardagarna i Nyköping. Deras testresultat har rullat in under de senaste två veckorna och aldrig tidigare har det rasslat in så många nya DNA-matchningar på kort tid.

DNA-matchningar? Vad är det? Jo, det fungerar nämligen som så att när du väl testat dig, lagras dina resultat i en stor databas och du får en lista på andra DNA-testade personer som visar sig vara släkt med dig, så kallade ”matchningar”. Och med jämna mellanrum rasslar det till i listan när nya släktingar läggs till, allt eftersom fler DNA-testar sig.

 

Sverigediagram.pngSverigediagram.png

Utvecklingen går spikrakt uppåt när det gäller antalet medlemmar i det så kallade Sverigeprojektet hos företaget Family Tree DNA, det företag där flest personer med rötter i Sverige testar sig. Förutom medlemmarna i projektet har mer än 3 gånger så många med rötter i Sverige testat sig.

Totalt är nu antalet testade med rötter i Sverige större än 10 000 personer och vi kan se att det växer i en rasande takt – en fördubbling varje år! I världen är antalet testade släktforskare idag fler än två miljoner.

Det här är en väldigt spännande utveckling, eftersom ju fler som testar sig, desto fler släktskap upptäcks. Släktskap som ger oss DNA-släktforskare nya roliga släktforskningsutmaningar. Detta eftersom DNA bara kan visa att vi är släkt, men inte exakt hur vi är släkt. Hur vi är släkt måste vi klura ut själva, tillsammans med våra nyfunna släktingar. Och känslan av att få en tidigare helt okänd DNA-släkting och sedan kunna hitta hur du är släkt – den känslan är nästan magisk. Magisk därför att du hittat din nya släkting genom att ni båda två bär på spår av er gemensamma anfader eller anmoder inom er själva. Små fragment av anorna som lever kvar i kroppens alla celler. Det är verkligen att känna historiens hjärtslag!

b2ap3_thumbnail_Nykoping-tops.pngb2ap3_thumbnail_Nykoping-tops.png

På Släktforskardagarna i Nyköping kunde man DNA-topsa sig på plats och mer än 200 släktforskare tog chansen att ta första steget in i den spännande DNA-världen.

 

Fortsätt läs mer
Taggad i:
dna
4245 Träffar
0 Kommentarer

Bortom det skrivna ordet

 

Härom veckan besökte jag Lunds universitets historiska museum, en riktig pärla om man är intresserad av Skånes historia. På museet kan man beskåda många intressanta föremål och följa fascinerande levnadsöden, och både glasmontrar och väggar dignar av antika statyer, skelett, medeltida skulpturer och gamla guldmynt. Det som mest fångade mitt intresse var emellertid en liten bronsstatyett, som hängde i en stor glasmonter i det så kallade »Rydbecks sten- och bronssal». Informationsskylten avslöjade att den lilla damen med den bestämda blicken är en kvinnostatyett från omkring 600-500 f. Kr., troligen en gudinna, som hittades vid betplockning på 1910-talet på lantbrukaren Sture Troedssons gård i Katslösa by och Kvistofta socken utanför Helsingborg. Jag har en hel del förfäder i just Katslösa under 1600- och 1700-talet, så min fantasi skenade iväg. Kanske har någon av mina förfäder tillverkat den lilla statyetten? Kanske har de bott i Katslösa längre än jag kan forska fram i det skriftliga källmaterialet? Antagligen får jag aldrig veta hur det ligger till, för precis som de flesta släktforskare kan jag som bästa spåra släkten några århundraden bakåt. Det finns emellertid personer som lyckats spåra sin släkt långt bortom de skriftliga källorna, tusentals år tillbaka i tiden...

b2ap3_thumbnail_Copy-of-2015-07-01-11.38.44_20150806-211702_1.jpgb2ap3_thumbnail_Copy-of-2015-07-01-11.38.44_20150806-211702_1.jpg

År 1903 upptäcktes ett gammalt skelett i en grotta nära byn Cheddar i sydvästra England, och eftersom grottan hade perfekta förhållanden var skelettet ovanligt välbevarat – det är faktiskt fortfarande Storbritanniens äldsta kompletta skelett. Det visade sig att skelettet, som daterades till omkring 7000 f. Kr., tillhörde en runt 20-årig jägare som dödades av ett slag mot ansiktet och sedan begravdes i grottan. Hundra år efter upptäckten fick en TV-producent upp ögonen för den så kallade »Cheddar-mannen», som han kom att kallas, i samband med en dokumentär om arkeologi i Somerset. Mycket hade hänt sedan skelettet hittades, och med tanke på hur långt DNA-tekniken utvecklats var den första tanken givetvis om man kunde utvinna DNA från skelettet.

b2ap3_thumbnail_Borrby_20150806-211735_1.jpgb2ap3_thumbnail_Borrby_20150806-211735_1.jpg

Gravurnor från gravfält i skånska Borrby, där man under utgrävningarna hittade fyra gravhögar, fyra rösen och ett mindre urngravfält. Även i denna socken har jag en del förfäder, och kanske hamnade deras jordiska kvarlevor i en av dessa gravurnor? (Lunds universitets historiska museum).

Forskare vid Natural History Museum i London och universitetet i Oxford upptäckte till sin glädje att det var möjligt att få fram mitokondrie-DNA ur en tandhåla, trots skelettets höga ålder. Just mitokondrie-DNAt ärvs oförändrat på mödernet, eftersom det följer med äggcellen från modern till barnet och därför blir en exakt kopia av moderns. Efter flera månaders noggranna undersökningar kunde forskarna till slut kartlägga Cheddar-mannens gener, och nu började det roliga – att spåra hans ättlingar. Forskarna tog med sig ett filmteam till King of Wessex-skolan i Cheddar, där man DNA-testade några elever vars släkter bott i trakten längst. På skolan fanns även läraren Adrian Targett, som egentligen inte ingick i testgruppen men ändå lämnade ett DNA-test eftersom han ville uppmuntra eleverna och samtidigt fylla ut antalet tester. Hans släkt hade visserligen bott i Cheddar sedan mitten av 1800-talet, men själv hade han nyligen flyttat dit sedan han fått jobb som lärare på skolan och hade väl ingen större förhoppning om något släktskap med det berömda skelettet.

b2ap3_thumbnail_Barsebck_20150806-211814_1.jpgb2ap3_thumbnail_Barsebck_20150806-211814_1.jpg

I gånggriften i Gillhög i Barsebäcks socken hittades 40.000 keramikskärvor från minst tusen keramikkärl, bärnstenspärlor, tusentals flintföremål, bergartsyxor samt ett stort människolettmaterial. Kanske har någon av mina förfäder tillverkas dessa föremål? (Lunds universitets historiska museum).

Överraskningen blev därför stor när resultaten kom, och det visade sig att en av testpersonerna faktiskt var släkt med Cheddar-mannen – nämligen läraren Adrian Targett! Man hade fått en träff på mitokondrie-DNAt, som bekräftade att Adrian och Cheddar-mannen hade en gemensam anmoder som de båda härstammade från på raka mödernet. Adrian, som hade besökt grottan många gånger, kunde knappt tro att det var sant:

»Jag är överväldigad, jag kunde inte tro det. Jag är historielärare men lär ut nutida historia, så Cheddar-mannen är lite utanför min tidsperiod – jag måste erkänna att jag nästan inte visste nånting om honom. Det är lite skrämmande att tänka sig att det finns såna länkar genom alla de generationerna, men det fina är att det finns länkar som är så starka. Vi härstammar alla från en förfader som Cheddar-mannen – vem vet hur många människor vi är släkt med utan att känna till det?»

Adrian Targett är alltså en av de lyckliga få som kan spåra sin släkt tusentals år tillbaka i tiden, medan vi andra får nöja oss med historiska fragment, små glimtar av det förflutna. Fast kanske är det just det som är magin med förfäderna bortom det skrivna ordet?

 

Länktips:

Tracing Your Family Tree to Cheddar Man's Mum (artikel i New York Times)

Fortsätt läs mer
2900 Träffar
1 Kommentar

Jakten på en okänd far

En av de första svårigheter jag stötte på som släktforskare var min mormors farfars släkt.  Mormors far hette Ernst Sigurd Roland Sarve och var född den 28 april 1914 i Gävle. Enligt födelse- och dopboken i Gävle Heliga Trefaldighets församling var hans mor tjänarinnan Ebba Irene Sarve. Fadern står som okänd.

Detta var i och för sig ingen nyhet. Min mormor var fullt medveten om att någon far aldrig hade funnits med i bilden och hon har bara några enstaka minnen av sin farmor. Man träffades i regel bara när mormor fyllde år. Inte ens den muntliga traditionen hade något att berätta om mormors farfar.

Alla släktforskare kan nog känna igen sig i den frustration som fader okänd innebär. Inte bara ett stort gapande hål i antavlan, utan också en stor förlust i vetskapen om var man kommer ifrån och vilka gener man bär på. Jag bestämde mig för att uttömma alla möjligheter för att ta reda på vem den okända mannen var.  Vilken lycka det hade varit att få berätta för mormor hur det låg till!

fader-oknd.JPGfader-oknd.JPG

Utdrag ur födelse- och dopboken för Gävle Heliga Trefaldighet 1914.

 Eftersom födelse- och dopboken inte gav något började jag följa familjen i församlingsböckerna. Där framgår att modern fortsätter arbeta som tjänarinna under många år och hon gifter sig sedan 1936 med sonen till mannen hon arbetar för. Han hette Karl Arvid Johansson och var murare. Fadern, Gustaf Johansson, var änkman och anställd på Gävle ångväveri. Ingenstans framgår någon uppgift om mormors farfar.

Jag läste allt jag kom över om fader okänd. Vilka källor som fanns att tillgå och var man kunde hitta dem. Det första jag beställde fram var förlossningsjournalen från mormors fars födelse vid Gävle lasarett. Den finns bevarad på landstingsarkivet i Gävle.  Kanske kunde det finnas en fader angiven där? Tyvärr inte. Däremot fanns detaljerade uppgifter om hur förlossningen fortskridit. Ebba hade inkommit till sjukhuset kl. 2.30 på morgonen efter ca 1,5 timme med värkar. Hon blev inskriven och lagd på det allmänna rummet nr 7 och förlossningen fullbordades kl. 04.00 samma morgon. Hon framfödde en frisk pojke på 3700 g och fick lämna sjukhuset tolv dagar senare, den 10 maj.

frlossningsjournal.JPGfrlossningsjournal.JPG

Förlossningsjournalen från min mormors fars födelse 1914 på Gävle lasarett.

 Nästa steg var att fråga på stadsarkivet i Gävle om det kunde finnas någon barnavårdsmannaakt bland kommunens handlingar. Förhoppningarna var stora, eftersom det mellan 1918-1973 skulle upprättas sådana akter för barn födda utom äktenskap. Kommunen ansvarade för att försöka klarlägga fädernas identitet så att de kunde betala underhåll för sina barn.

Besvikelsen var stor när jag fick ett mejl tillbaka om att någon akt ej kunde återfinnas. Även om jag inte hade gett upp, såg det inte särskilt ljust ut. Jag fortsatte istället med att fördjupa mig i min mormors fars liv. Min mormor hade berättat om att han haft stora problem med alkohol under större delen av sitt liv och lagts in på ett flertal olika behandlingshem.  Mot slutet fick han en förmyndare eftersom han inte kunde hantera pengar, men problemet var att denne förmyndare stoppade pengar i egen ficka.

Det är svårt att förstå hur aggressivt ett missbruk kan bli och hur det kan ta över hela ens värld. Min mormor växte upp hos sin mormor och morfar, och den enda kontakten hon hade med sin far på äldre dagar var när han ringde och behövde pengar till alkohol. Jag minns särskilt en händelse som jag fått berättat för mig av min mamma och mormor för några år sedan. Vid ett tillfälle när mormors far Ernst var på behandlingshem hade mormor gett honom en parfym i present, kanske i samband med en födelsedag eller någon annan högtid. Hon hade nog inte räknat med att han skulle dricka upp den!

Efter ytterligare kontakt med både stadsarkivet och landstingsarkivet fick jag ut en hel del handlingar kring Ernsts liv. Dels var det sjukjournaler som berättade om knäoperationer, missbruksbehandlingar och annan typ av vård som han fått genom åren, men det var också en tjock akt på ett femtiotal sidor från socialen där man detaljerat redogjorde för Ernsts hälsa och leverne flera gånger i veckan under en längre tid. De hade koll på honom. Detta var mot slutet av hans liv när missbruket kanske var som värst, och han blev flera gånger upphämtad av polis.

Jag minns väldigt tydligt hur jag efter påringning åkte till arkivet en sommardag för att hämta kopior på handlingarna. På vägen hem besökte jag min mormor och vi läste tillsammans igenom vad hennes pappa hade gått igenom. En hel del kände hon redan till, men mycket var nytt.

Det mest intressanta av allting var det som framgick i samband med ansökningar om vård. Vid varje tillfälle som Ernst hade blivit inskriven någonstans (och det var många!) hade man antecknat lite om hans uppväxt, familj, utbildning m.m.  På de flesta ställen var texten närmast identisk, precis som att man kopierat en tidigare journal, men vid ett tillfälle fanns mer detaljerade uppgifter. Ett enda litet stycke var det som blev vändpunkten. Här står nämligen att fadern hette Ernst Svensson och  avled 1952. Gissa om jag trillade av stolen! Både mormor och jag satt helt stumma av de nya uppgifterna. Mormors pappa visste uppenbarligen vem hans far var, men hade aldrig pratat om det.

utdrag.JPGutdrag.JPG

Uppgift om fadern i en ansökan om vård för alkoholmissbruk.

Med de nya uppgifterna sökte jag fram alla Ernst Svensson som hade gått bort 1952 på Sveriges Dödbok och beställde första sidan av bouppteckningen på samtliga i passande ålder. Fullt medveten om att utomäktenskapliga barn inte fick full arvsrätt efter sina fäder förrän 1970, hoppades jag på att det ändå kunna finnas en uppgift om ett utomäktenskapligt barn som fått ärva, t.ex. genom testamente. Jag gjorde dessutom en ny förfrågan hos stadsarkivet i förhoppning om att en ev. barnavårdsmannaakt nu kunde återfinnas med hjälp av faderns namn.

Så kom mejlet. De hade den!  Akten innehöll hela 47 sidor med information. Där fanns ett faderskapserkännande, en betalningsförbindelse, anteckningar från barnavårdsnämndens besök i hemmet och brevväxling mellan fadern och barnavårdsnämnden. Först då insåg vi att mormors pappa blivit övergiven som liten, hamnat på barnsjukhus och ev. barnhem innan modern tog tillbaka honom några år senare.En av föreståndarna på sjukhuset fattade tycke för pojken och försökte hjälpa honom på olika sätt, men ville inte avslöja sin identitet. Hon står bara som Fru Kronberg, men eftersom sjukhuset hette Kronbergs barnsjukhus ligger det nära till hands att hon var Erik Kronbergs hustru Ninni. Kronbergs var en rik grosshandlarfamilj i Gävle och lät bl.a. uppföra det vackra sommarstället Engeltofta som finns kvar än idag. Ninni Kronberg är känd för eftervärlden som den person som uppfann torrmjölken!

b2ap3_thumbnail_Kronbergs-barnsjukhus.jpgb2ap3_thumbnail_Kronbergs-barnsjukhus.jpg

Kronbergs barnsjukhus uppfördes 1904 till minne av Bengt Gustav Kronberg och hans hustru Augusta. Barnsjukhuset till höger i bild, Karlavägen 1 i Gävle.

Fadern var mycket riktigt också en Ernst, Ernst Valdemar Svensson. Han arbetade som elektriker och var gift med en kvinna som hade en son sedan tidigare. De fick aldrig några gemensamma barn, varpå Ernst adopterade sin hustrus son.  Han avled egentligen 1951, varför ingen av bouppteckningarna jag hade beställt var till någon nytta. Inte heller i den rätta framgick något som hade kunnat hjälpa mig vidare.

I samma veva som detta uppdagades så arbetade jag som vikarie inom Gävle kommuns förskolor. När personal saknades någonstans fick jag ett samtal om var jag behövdes och under vilken tid - därefter var det bara att åka iväg mot en ny arbetsplats. Jag hade tur och hamnade tidigt på en mycket stor förskola nära där jag bodde, och där behövdes personal i stort sett hela tiden. Jag blev kvar på samma ställe i över ett halvår.

Jag började forska på den nya, helt okända grenen på min mormors sida. Hittade Ernst Svenssons föräldrar och syskon och fick fram levande släktingar, sysslingar till min mormor. Jag hade nu lärt känna personalen på förskolan jag arbetade på och i fikarummet fick jag höra om deras familjer och liv. En av kvinnorna var i ungefär samma ålder som min mamma och hade ett mindre vanligt efternamn. Jag hade fått höra att hennes mamma fyllde år på julafton och att hon hette Britta, och allt detta stämde överens med ett barn som stod som dotter till mormors farfars bror, Sven Hugo Svensson. Tänk om vi var släkt?

Så en dag var vi ensamma i fikarummet, hon och jag. Jag frågade om hennes morfar hette Sven Svensson, och om hennes mamma hette Britta Hemlin. Det var rätt, sa hon och hann nog tänka tusen tankar innan jag berättade varför jag frågade. Det visade sig att jag hade tänkt rätt och vi var mycket riktigt avlägsna släktingar. Ännu ett märkligt sammanträffande.

När möjligheten till DNA-test blev allt vanligare kom jag på tanken att försöka bevisa att mannen som tagit på sig faderskapet också var biologisk far. Min mormors farmor hade sällskap med flera män (det får bli en annan historia) och hon visste möjligtvis inte själv vem som var den rätta fadern. För drygt en vecka sedan slog jag slag i saken och besökte min nyfunna vän och släkting i Gävle för att be om lite hudceller.  Jag har sedan tidigare skickat in detsamma från min mormor. Det lär nog dröja ett tag innan vi får svar, men visst vore det fantastiskt om deras DNA matchade varandra, och jag kunde säkerställa denna gren av släktträdet. Den som väntar får se...

           b2ap3_thumbnail_Ernst-Sarve.jpgb2ap3_thumbnail_Ernst-Sarve.jpgSven-Svensson.JPGSven-Svensson.JPG

Min mormors far Ernst Sarve (vänster) och hans ev. farbror Sven Svensson (höger). Visst är de lika?

 

 

 

Fortsätt läs mer
8769 Träffar
3 Kommentarer

Vilket DNA-test ska jag välja?

Den vanligaste frågan från den som är nybörjare inom DNA-släktforskning är "Vilket DNA-test ska jag välja?" Och det enkla svaret är: "Det beror på…"

Det beror på vilket syfte du har med att göra ett DNA-test i din släktforskning. För att försöka hjälpa till i valet av DNA-test presenterar jag här nedan ett "test av tester".

Det finns flera företag som gör DNA-tester för släktforskare, men för enkelhetens skull fokuserar jag här bara på Family Tree DNA i Houston, Texas. Detta dels för att det är absolut vanligast bland svenska släktforskare att testa sig hos dem och dels för att de har det bredaste utbudet av DNA-tester för släktforskning.

Det finns tre typer av DNA-test. Dessa testar olika delar av ditt DNA:

Testet Family Finder ( s.k. "autosomalt" DNA)
Med detta kan du hitta nu levande släktingar (upp till 5-10-männingar) via alla grenar i ditt anträd. Andra testade personer, som DNA visar att du är släkt med, visas i en lista tillsammans med kontaktuppgifter (normalt brukar man få träff på 100-500 släktingar).

Testet Y-DNA
Här hittar du andra testade personer som är släkt med din raka fädernelinje via sin raka fädernelinje. Du får även reda på hur din rakt uppstigande fädernelinje migrerat från Afrika för 100 000 år sedan till där du finns idag. Endast män kan testa Y-DNA då kvinnor saknar den s.k. Y-kromosomen.

Testet mtDNA
Här hittar du andra testade personer som är släkt med din raka mödernelinje via sin raka mödernelinje. Du får även reda på hur din rakt uppstigande kvinnolinje migrerat från Afrika för 100 000 år sedan till där du finns idag. Både kvinnor och män bär på mtDNA och kan alltså testa detta.

Vart och ett av testerna har sina förtjänster, beroende på ditt syfte. Jag har här betygsatt testernas användbarhet från 1 till 5, där 5 är bäst.

Syfte Family
Finder
YDNA mtDNA Kommentar
Kontrollera ett släktskap som hittats i skriftliga källor i äldre tid betyg1.png betyg5.png betyg4.png Nyckeln är att hitta raka mans- eller kvinnolinjer från det släktskap som ska undersökas.
Undersöka om två nutida personer är syskon/halvsyskon betyg5.png betyg5.png betyg3.png YDNA om båda är män och mtDNA om båda är kvinnor
Hitta okänd fader inom 2-3 generationer betyg5.png Se nedan Se nedan Bäst är om man har en misstänkt, vars släktingar man kan testa. Men man kan ha tur även utan en misstänkt.
Hitta okänd fader längre än 2-3 generationer tillbaka
Om barnet till den okände fadern var en pojke som har manliga ättlingar
betyg3.png betyg5.png betyg0.png Bäst är om man har en misstänkt, vars släktingar man kan testa. Men man kan ha tur även utan en misstänkt.
Hitta okänd fader längre än 2-3 generationer tillbaka
Om barnet till den okände fadern var en pojke som inte har manliga ättlingar
betyg3.png betyg0.png betyg0.png Bäst är om man har en misstänkt, vars släktingar man kan testa. Men man kan ha tur även utan en misstänkt. 
Hitta okänd fader längre än 2-3 generationer tillbaka
Om barnet till den okände fadern var en flicka
betyg3.png betyg0.png betyg0.png Bäst är om man har en misstänkt, vars släktingar man kan testa. Men man kan ha tur även utan en misstänkt.
Hitta nu levande släktingar, 3-15-männingar betyg5.png betyg2.png betyg1.png  
Kartlägga släktgrenar i tiden före skriftliga källor betyg0.png betyg5.png betyg4.png Nyckeln är att hitta raka mans- eller kvinnolinjer
Verifiera din pappersforskning betyg2.png betyg5.png betyg4.png Kräver tester av många personers YDNA och mtDNA för att verifiera flera grenar
Ta reda på sin haplogrupp som kvinna betyg0.png betyg0.png betyg5.png Välj testnivån fullSequence
Ta reda på sina haplogrupper som man betyg0.png betyg5.png betyg5.png Välj minst YDNA37 (men helst YDNA67) samt för mtDNA välj testnivån fullSequence
Få ledtrådar till släktens geografiska ursprung betyg4.png betyg1.png betyg1.png Arvet av DNA är mestadels slumpmässigt, så det reflekterar inte alla delar av släkten
Kartlägga hur släktens raka fäderne- och mödernelinje förflyttat sig från ursprunget i Afrika för hundratusen år sedan till idag  betyg0.png betyg5.png betyg4.png  
Söka biologiska föräldrar till adopterad pojke betyg5.png betyg3.png betyg2.png  
Söka biologiska föräldrar till adopterad flicka betyg5.png betyg0.png betyg2.png  
Få fram ett helt släktträd ur ditt DNA betyg0.png betyg0.png betyg0.png Det går inte att få fram ett färdigt släktträd ur ditt DNA. Krävs alltid pappersforskning i botten.
Få veta hur stor andel Neanderthalgener du har i ditt DNA betyg3.png betyg0.png betyg0.png Grov uppskattning kan fås. Testet Geno2 från National Geographic ger troligen aningen högre säkerhet.
Ha roligt och få nya släktingar betyg5.png betyg5.png betyg5.png Du får garanterat nya släktingar och gör nya spännande upptäckter!

En sådan här sammanställning är naturligtvis lite förenklad för att bli överskådlig för den som är nybörjare, men ger förhoppningsvis en bra grund när du ska välja dina första DNA-test.

För att få maximala nytta av dina test, kan du följa följande checklista:

  1. Välj ett eller flera tester
  2. Beställ på nätet hos Family Tree DNA
  3. Topsa dig med det testkit som kommer på posten och skicka sedan tillbaka det
  4. Gå med i projektet "Swedish DNA" hos Family Tree DNA, för att få hjälp att tolka ditt resultat och enkelt kunna jämföra dig med andra testade från samma område. (det finns förstås även andra "landsprojekt" om de passar dina rötter bättre)
  5. Titta på dina resultat och undersök de matchningar med andra testade som du får
  6. Dela med dig av ditt släktträd till dina matchningar för att försöka hitta var släktkopplingarna finns
  7. Försök hela tiden lära dig mer om vad dina resultat betyder och vad de säger om din släkt

Här finns mer nyttig information att läsa inför och efter ditt DNA-test:

  1. Facebook-gruppen DNA-anor, där alla vi som håller på med DNA-släktforskning träffas och diskuterar
  2. Bloggen Anfyndet och bloggen Gröna Stubben har flera bra artiklar om DNA-släktforskning. Och på min egen blogg finns en del tips och råd.

Det finns även andra företag som erbjuder DNA-tester för släktforskare. Här hittar du 23andMe och här hittar du AncestryDNA.

Jag vill vara tydlig med att jag inte har något som helst ekonomiskt samröre med företaget Family Tree DNA. Jag är bara en av de frivilliga administratörerna för projektet Swedish DNA. Och jag tycker DNA-släktforskning är så himla roligt!

Fortsätt läs mer
Taggad i:
dna
131163 Träffar
6 Kommentarer

Jakten på konstnärsgenen

Sedan barndomen har jag alltid haft ett stort intresse för konsten. Jag har målat i olja och akryl, gjort tuschlaveringar och linoleumtryck, jag har snidat i trä och skulpterat i lera, jag har klippt siluetter och tecknat med kolkrita. Under högstadiet brukade bildläraren släppa in mig i bildsalen på rasterna, så att jag kunde teckna och måla under lediga stunder. På gymnasiet gick jag bildestetiska programmet, tre lyckliga år för en konstnärlig yngling. Inom släkten har jag dock alltid varit i gott sällskap - mamma har målat korgar och träföremål, min moster målar på porslin, och mormors bror Ivar både tecknar och målar. Det var dock inte förrän jag träffade min mormors farbror Fritz som jag funderade närmare på detta med konstnärliga gener. Hur kommer det sig att vissa släkter är fulla av konstnärer eller musiker, och hur stor betydelse har egentligen den genetiska bakgrunden när det gäller konstnärlig eller musikalisk talang?

»Onkel Fritz» var en imponerande 92-årig herre, som ägnade sig åt konsten vid sidan av sitt egentliga yrke. Han visade mig sina målningar, och berättade med tindrande ögon om hur han blev så förtjust i Picassos »Guernica» 1937 så att han bestämde sig för att måla en kopia. Resultatet hängde på väggen framför mig, och medan jag stod där och beundrade konstverket funderade jag på varifrån onkel Fritz fått sina konstnärliga anlag. Var det möjligt att följa konstnärsådran längre bak i släktträdet? Fritz berättade att hans morfar Andreas Jensen Holm (1836-1908), som arbetade som stenhuggare och -murare tillsammans med sina sex söner, bland annat hade rest en undermur på Thorsø herrgård samt murat stenbron som leder till herrgården. Nu vet jag inte hur mycket konstnärlighet man behöver för att hugga och mura stora stenblock, men det krävs nog en viss estetisk känsla - kanske var det från honom vi ärvt våra konstnärliga anlag?

b2ap3_thumbnail_2014-07-09.JPGb2ap3_thumbnail_2014-07-09.JPG

Jag tänkte inte mer på saken, men nästa sommar besökte jag Norge igen. Tredje delen av den intressanta bokserien Gårder og slekter i Borge og Torsnes hade nu utkommit, så jag skyndade mig till bokhandeln i Fredrikstad. Det var alltid lika spännande att läsa om förfäderna i Borge och Torsnes, och kika på de svartvita fotografierna av mer eller mindre avlägsna släktingar. Plötsligt fick jag syn på en artikel med rubriken »Kunstnergener», så jag läste vidare:

»Etterkommerne etter Inger Marie Andersdatter og Ole Jørgensen Fuglenebb var mange med ulike evner og egenskaper som i familier flest. De ble »vanlige» mennesker, som dyrket sin jord eller skjøttet sin tarv på andre måter. Men det finnes tegn som tyder på at det også løp en spesiell kunstnerisk åre i slekten. Som nevnt ovenfor var Edvard Munchs mormor barnebarn av Inger Marie og Ole, og født på Fuglenebb. Mindre kjent er det kanskje at også den respekterte landskapsmaleren Jørgen Sørensen har aner tilbake til Fuglenebb. Han levde fra 1861 til 1894, och var Edvard Munchs firmenning gjennom moren Marie Evensdatter, datterdatter av Nicolai Olsen Holm (se ovenfor). [...] Det kan også nevnes at det i denne slekten har forekommet mange talentfulle amatørkunstnere, som kanskje kunne drevet det langt dersom de hadde fått utvikle sitt talent».

Jag tyckte att namnen lät bekanta, så jag kikade i släktträdet. Det visade sig att Edvard Munchs mormors farmor Inger Marie Andersdatter (1729-1787) var syster till min förfader Jens Andersen Roppestad (1723-1789), vilket innebar att min mormors farmors far - den ovan nämnde stenmuraren Andreas Jensen Holm - faktiskt var femmänning med den store norske konstnären. Jag funderade genast på om en annan stor norsk konstnär kanske tillhörde samma släkt - Søren Begby (1907-1986), som bland annat finns representerad på Nasjonalgalleriet i Oslo, Statens Museum for Kunst i København och på Göteborgs konstmuseum. Jag mindes att jag läst att han härstammade från just Borge, så jag började undersöka hans anor. Föga förvånande upptäckte jag att Søren Begbys farmors mormors farfars far Lars Christensen Visur (1680-1758) var morbror till de båda syskonen Jens och Inger Marie - Søren Begbys farmor var alltså sexmänning med Edvard Munch! Jag insåg snabbt att den gemensamma nämnaren för dessa norska konstnärer nog låg två generationer längre bak än vad artikeln angav - Christen Larsen (1645-1739) på gården Visur i Borge, som både jag, onkel Ivar, onkel Fritz, Jørgen Sørensen, Søren Begby och Edvard Munch härstammar från. Är det möjligt att jag har lyckats spåra mina konstnärliga anlag 350 år tillbaka i tiden - är det från denne norske 1600-talsbonde som jag ärvt konstnärsgenen?

Fortsätt läs mer
4778 Träffar
0 Kommentarer

Fara finns för "fel" far

När vi släktforskare använder kyrkböcker, brev, muntliga traditioner och andra källor i vårt sökande efter släkten måste vi alltid hålla i minnet att källorna kan innehålla felaktiga uppgifter om släktskap. Medvetet eller omedvetet har släktskap nedtecknats som inte överensstämmer med verkligheten. 

När vi börjar använda det nya verktyg som vi släktforskare fått tillgång till – DNA-analys – så är förhållandet annorlunda. DNA ljuger nämligen aldrig... DNA-resultat kan förstås ofta vara svårtolkade, men när resultatet är tydligt, så säger det sanningen om ett släktskap. 

b2ap3_thumbnail_Pappabild.pngb2ap3_thumbnail_Pappabild.pngDet brukar cirkulera uppgifter om att det är ganska många barn som har en annan fader än den officiella. Siffror på 1-2 och ibland upp till 5-10 procent brukar nämnas. När nu 1000-tals släktforskare DNA-testar sig, borde det innebära att en och annan får sig en överraskning. 

Och visst händer det! Under de tre senaste åren, när jag varit synnerligen engagerad i DNA-släktforskningens tillväxt i Sverige, har jag stött på tre fall.

Första fallet är en man som, efter att lyssnat på ett av mina föredrag, bestämde sig för att testa både sig och sin far med ett s k FamilyFinder-test, ett test som visar släktskap inom ca 5-10 generationer via alla grenar i personernas antavla. När resultaten kom tyckte han det såg konstigt ut och jag fick titta på det. ”Kan det se ut så här?” undrade han. Och nej, det kunde det inte… Testet visade att de visserligen var släkt men inte närmare än i bästa fall 6-männingar. För att vara riktigt, riktigt säker beställdes då även ett s k Y-DNA test (Y-DNA ärvs från far till son utan att blandas med moderns DNA). Men även detta visade med all tydlighet att det inte rörde sig om far och son.

Denna helt oväntade upptäckt blev förstås väldigt jobbig för familjen. Men släktforskare som han är, kunde han ändå se ett ljus i mörkret – han fick ju plötsligt en massa nya spännande anor att släktforska på!

Nästa fall är en kvinna som önskade få reda på sin fars Y-DNA. Då fadern inte längre finns i livet övertalade hon sin halvbror att testa sig, eftersom han ärvt sitt Y-DNA från deras gemensamme far. Hon beställde alltså ett Y-DNA test till halvbrodern och passade på att beställa ett FamilyFinder-test också. Man kan ju aldrig få för mycket DNA-resultat i sin släktforskning!

När resultatet kom visade FamilyFinder-testet helt oväntat att de inte ens var halvsyskon. De var överhuvudtaget inte släkt! Och DNA-jämförelser med andra släktingar visade att det var den före detta halvbrodern som uppenbarligen hade en annan fader…

Fall tre inträffade alldeles nyligen. En man hörde av sig och berättade om sitt testresultat. Han har testat sig själv och dessutom en manlig kusin på sin pappas sida. Båda har testat sitt Y-DNA, som de båda har ärvt från sin farfar. En farfar som ska ha varit gemensam. Deras Y-DNA visar tydligt att så inte är fallet, de är inte släkt! Minst en av dem har alltså en annan far eller farfar än han trott.

Nu visade det sig i detta fall att resultatet inte var en total överraskning. Mannen som hörde av sig berättade att han i hela sitt liv haft en känsla av att pappa inte var hans biologiske pappa och att DNA-resultatet bekräftade detta. Han började fråga runt bland personer i omgivningen och det kröp fram att det bland bekanta pratats om vilken annan man som kan ha varit inblandad. Nu har han letat upp en son till den mannen, fått honom att testa sig och väntar med spänning på att få en bekräftelse på att han är en halvbror.

Det har alltså dykt upp ett antal fall där den DNA-testade släktforskaren upptäckt att pappa inte är pappa. Men det tycks inte vara så många som man kunde förvänta sig. Med tanke på att 1000-tals i Sverige nu testat sig borde det vara fler, om de siffror som brukar nämnas skulle stämma. Men alla berättar förmodligen inte för omgivningen om sin upptäckt. 

När man ger sig in i DNA-släktforskningens spännande värld, ska man alltså vara väl medveten om att man kan råka ut för sådana här överraskningar. Å andra sidan är det sällan rätt att säga att någon har ”fel” far. Även om det uppdagas att biologin går en annan väg än man trott, så är ju pappa alltid pappa!

Familje- och släktband kan vara väl så starka även om det biologiska släktskapet visar sig inte finnas. Oavsett vad ett DNA-test visar är nog oftast den sociala familjen viktigare än den biologiska familjen. Hur som helst är det för den inbitne släktforskaren bara bonus om man får två pappor – då har man ju dubbelt så mycket att släktforska på :-)

Fortsätt läs mer
Taggad i:
dna
8893 Träffar
0 Kommentarer

»Af ålderdom, 102 åhr gamal»

Den 12 augusti 1990 avled min mormors farmors syssling Anna Kjelsås på ålderdomshemmet i Torsnes, i sydöstra Norge. Att en gammal dam avlider är kanske inte så märkligt - lite mer ovanligt är det faktum att hon var född den 22 mars 1885, och således blev hundrafem år gammal... Anna var utan tvekan den person i släkten som blivit äldst, men hon var i gott sällskap - modern Josefine blev 87 år, och av syskonen blev Hanna 88, Anette 85, Hans 84 år, och Johan och Borghild hann båda uppnå 91 års ålder. Men vilka är egentligen orsakerna till att vissa människor blir så väldigt gamla? Är det deras livsstil, eller kanske miljön? Har de en extra positiv syn på livet, eller handlar det snarare om »bra gener», som man så fint brukar säga?

Forskarna har länge tvistat om de exakta orsakerna till hög ålder - i ena stunden säger till exempel Sahlgrenska akademin i Göteborg att det är den egna livsstilen, snarare än dina gener, som påverkar livslängden, och i nästa stund säger forskare i USA att det tvärtom är generna, snarare än hur hälsosamt vi lever våra liv, som styr hur gamla vi blir. När det gäller den genetiska aspekten besitter ju faktiskt vi släktforskare värdefull information; är det möjligt att genom släktforskningen se mönster som på något vis bekräftar tesen om genernas betydelse? Jag bestämde mig för att kika närmare på mitt släktträd, och de släktingar som uppnått högst ålder.

Inom den närmaste släkten finns farfars mors kusin Signe (1903-2004), hur gamla blev hennes föräldrar och syskon? Precis som i fallet med Anna Kjelsås nådde även dessa relativt höga åldrar - modern Agnes blev 87 år, och bland syskonen blev Gunnar 86, Ture 83, John 86 och Elsa 88 år gamla. Däremot är det lite förvånansvärt att släktens näst äldsta person genom tiderna, farmors fars kusin Hjördis (1910-2012) nådde så hög ålder - fadern blev nämligen 67 år gammal, modern blev endast 36 år, och hennes två bröder blev 82 respektive 83 år. Inga direkt anmärkningsvärda åldrar, så kanske Hjördis tillhörde gruppen med god livsstil?

b2ap3_thumbnail_Bjllerup-1785.jpgb2ap3_thumbnail_Bjllerup-1785.jpg

Karna Larsdotters dödsnotis i Bjällerups dödbok 1785

Hur ser det ut om man klättrar ännu längre bak i släktträdet? En av de mer extrema är min fm ff fm mf mm Karna Larsdotter, som enligt Bjällerups dödbok 1785 ska ha avlidit »af ålderdom, 102 åhr [8 månader] gamal». Åldern är dock i överkant, även om hon nådde en på den tiden förvånansvärt hög ålder - i den bevarade födelseboken för Görslövs församling kan man nämligen läsa att hon föddes den 26 januari 1692, och blev således »endast» 93 år gammal. Om man studerar hennes närmaste familj ser man samma mönster som i fallet med Anna Kjelsås och kusin Signe - fadern Lars Persson anges vara 87 år gammal då han begravdes 1739 i Görslöv, och halvbrodern Jöns Larsson anges vara 89 år då han avled 1765 i Uppåkra. Även om det är sannolikt att dessa åldrar stämmer går de inte att verifiera i någon födelsebok, men en ålder som däremot går att verifiera är lillasyster Ingeborgs. Görslövs kyrkoböcker avslöjar att hon döptes den 30 juli 1693 och avled den 9 mars 1789, och således blev nästan 96 år gammal...

När det gäller hög ålder är min farfars fars sida av släkten särskilt anmärkningsvärd, jag brukar till och med kalla den »80-årssläkten» eftersom nästan alla ättlingar till min ff fm mf fm Hanna Persdotter (1737-1822) blir över åttio år gamla. Farfars far Samuel blev åttiofem, därefter har vi i rakt led tillbaka till Hanna hans mor Anna Jönsdotter (1866-1952), hennes mor Anna Nilsdotter (1826-1915), hennes far Nils Persson (1794-1877) och slutligen hans far Per Christensson (1765-1850) i Lomma, som var son till nämnda Hanna Persdotter. Bland Per Christenssons övriga barn finner man även Jacob (1797-1884), Christen (1811-1892), Hans (1817-1898) och slutligen Hanna (1819-1915). Vidare finner man Hans' dotter Margareta Hansdotter (1845-1940) och hennes son Anders Persson (1870-1965), samt Jacobs dotter Anna Jacobsdotter (1828-1914) och fem av hennes sex barn, som blev 91, 81, 85, 83 och 84 år gamla. Slutligen kan man nämna brodern Nils Perssons äldsta dotterdotter Anna Persdotter (1847-1934) och hennes barn Nils (1876-1964), Olof (1879-1969) och Anna (1882-1982).

Går det egentligen att dra några slutsatser utifrån dessa uppgifter? Kanske inte. Kanske är det en kombination av gener och livsstil, kanske det kvittar? Jag kan ju alltid önska att jag ärvt de uppenbart goda generna från »80-årssläkten», eller att jag blir lika gammal som farfars mor (87 år), farmors farmor (86 år) eller morfars far (91 år). I grund och botten handlar det ju dock som bekant inte bara om att fylla livet med år - man måste även fylla åren med liv.

Fortsätt läs mer
4829 Träffar
0 Kommentarer

Ett huvud kortare

Ett huvud kortare

Under den franska revolutionen grävdes lämningarna efter det som ska ha varit den franske kungen Henri den IV (1553-1610) upp. Det mumifierade huvud, som sades vara kungens, har bytt händer ett antal gånger genom åren och finns nu i en samlares ägo (märklig hobby kan jag tycka…).

Bevis för att det verkligen är kungens huvud lades under 2013 fram i form av en DNA-jämförelse med en näsduk, vilken sägs vara indränkt i blodet från kung Ludvig XVI, som avrättades under franska revolutionen. Ludvig XVI var sonsons sonsons sonsons son till Henri IV och de båda hade alltså samma Y-kromosom (det DNA som ärvs från far till son utan att blandas med moderns).

Det gamla, och delvis nedbrutna, DNA som hittades i huvudet och i näsdukens blod uppvisade stora likheter, vilket tolkades som att det tillhörde samma manslinje. Tills förra veckan, då belgiska forskare i en färsk undersökning med hjälp av genetisk genealogi visade att varken huvudet eller näsdukens blod kan tillhöra någon i kungalängden.

Forskarna lyckades nämligen förmå medlemmar av det spanska och tidigare franska kungahuset, vilka är ättlingar via sitt raka fäderne till Henri den IV, att lämna DNA-prov. Deras Y-kromosomer visade sig vara identiska, vilket bekräftade att de bär på kungasläktens Y-kromosom, som därmed visar sig tillhöra DNA-typen R1b-Z381. Och då DNAt från huvudet och blodet från näsduken tillhör DNA-typen G, kunde forskarna med lätthet konstatera att huvud och blod inte kan komma från de båda utpekade kungarna.

Detta är ett bra exempel på hur genetisk genealogi, alltså kombinationen av släktforskning och DNA-testning, är ett kraftfullt verktyg för att lösa historiska gåtor. Men man kan ju inte låta bli att fundera över hur samlaren som har det numera icke-kungliga huvudet i sin samling känner sig idag…

Släkten House of Bourbonb2ap3_thumbnail_Bourbon.png

De tre DNA-testade männen

 

Fortsätt läs mer
Taggad i:
dna
5422 Träffar
0 Kommentarer