Rötterbloggen
Rötterbloggen

Medborgarforskarnas triumf

Medborgarforskarnas triumf

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Karin Bojs. Tillsammans med Peter Sjölund gav hon för en tid sedan ut "Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren", en bok som fått mycket uppskattning av såväl läsare som kritiker. Här berättar hon om tiden efter att boken släpptes – och om släktforskarna som bidragit till dess tillkomst.

b2ap3_thumbnail_1.jpgb2ap3_thumbnail_1.jpg
Det har gått drygt en månad sedan Fars dag då vi höll releasefest för vår nya bok Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren. Nästan 300 gäster kom till Folkets hus i Stockholm där vårt förlag Albert Bonniers hade bullat upp med vin och snittar (betydligt festligare och mer påkostat än vid releasen av mina tidigare böcker).

En höjdpunkt på releasefesten var när min medförfattare Peter Sjölund drog upp några män från publiken på scenen, för att handgripligen representera olika linjer av Y-DNA, och därmed olika vågor av invandring. Paraden började med stenåldersjägare (personifierade av Stefan Simander) fortsatte med bönder och indoeuropeiska yamnaherdar och slutade med romska invandrare från 1500-talet.

Sedan releasefesten har jag främst jobbat med att ge intervjuer till tv, radio och tidningar, och med att framträda i olika sammanhang för att möta läsare. Det har varit närmast surrealistiskt att uppleva det stora intresset. Förlaget har redan fått trycka till flera nya upplagor. Försäljningen ligger på nivåer jämförbara med Sveriges mest populära deckare. Sådana siffror är ytterst sällsynta för en fackbok med kvalificerat och seriöst innehåll. För mig är dessa framgångar framför allt en triumf för alla de medborgarforskare som har hjälpt oss med underlag till boken.

Efter nästan två decennier som Dagens Nyheters vetenskapsredaktör har jag stor erfarenhet av att intervjua professionella toppforskare. Många Nobelpristagare har det blivit under årens lopp. Och visst har det varit ett privilegium att få prata med dem. Men att åka runt i Sverige, till stugor, lägenheter och kaféer, och intervjua medborgarforskare har varit minst lika roligt och intressant. Jag har blivit storligen imponerad av dessa släktforskare, som på sin fritid sammanställer material som många proffshistoriker inte ens klarar av att läsa innantill. Och som i flera fall klarar att dra korrekta slutsatser där proffsen har halkat snett.

Några av de mer känsliga kapitlen i vår bok handlar om minoriteter som samer, svedjefinnar, valloner, judar och romer. Det var nervöst i början att se hur våra rön – i vissa fall nya, banbrytande och kontroversiella – skulle tas emot. Men hittills har vår bok hälsats med entusiasm av de människor som är personligen berörda av minoriteternas historia.

b2ap3_thumbnail_2_20161220-081312_1.jpgb2ap3_thumbnail_2_20161220-081312_1.jpgSameradion fick den allra första intervjun, och gjorde ett mycket positivt inslag. De såg vår bok som en upprättelse för rasbiologernas historiska kränkningar. Svenska Dagbladet, där recensenten Dick Harrison klampade i klaveret och felciterade oss i den känsliga frågan om ursprungsfolk, blev tvungna att ta in en rättelse.

Och med närmast perfekt tajmning – sett ur vårt perspektiv – gjorde det populära programmet Historieätarna i Sveriges Television ett klumpigt misstag. De lät en oinitierad historiker stå och påstå totalt felaktiga saker om den grupp som numera kallas resande, men som i tv-programmet okänsligt kallades för "tattare". Genast uppstod ett ramaskri bland de resande själva. Framträdande representanter från gruppen uppmanade människor att anmäla Historieätarna till granskningsnämnden.

Men inget ont som inte har något gott med sig! I samma upprörda inlägg och tidningskommentarer flikade flera av dem in att i Peter Sjölunds och Karin Bojs alldeles nya bok Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren, där finns minsann en korrekt historieskrivning om de resandes historia i Sverige. Så är det, och denna korrekta historieskrivning är till största delen baserad på släktforskares ambitiösa fritidsarbete. Numera även bekräftad med DNA-analyser!

Vår tid må på vissa håll vara präglad av så kallad kunskapsresistens, med politiker och andra som vägrar ta in fakta. Men på andra sätt lever vi faktiskt i en guldålder just för fakta. Inte minst inom ämnet historia. Med nya naturvetenskapliga metoder, som DNA-teknik, blir det svårare att vinkla till historien utifrån ideologiska fördomar. Och när de professionella historikerna dessutom får draghjälp av riktigt duktiga medborgarforskare – även de utrustade med DNA-teknik – då kan kunskapen om vårt förflutna ta riktigt stora steg framåt.

Av: Karin Bojs
Foton av Karin Bojs och Peter Sjölund: Ulrica Zwenger
Fortsätt läs mer
  5585 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
5585 Träffar
0 Kommentarer

DNA för ögonen

Det är ingen tvekan om att DNA har revolutionerat släktforskningen på senare år, mycket tack vare min bloggarkollega Peter Sjölund som genom sina böcker och intresseväckande föredrag har tänt en eld i släktforskar-Sverige. Under årets släktforskardagar talade han till exempel om livet efter topsningen, ett föredrag som nu även finns att se på UR Play. Tyvärr tillhör jag själv den lilla skara släktforskare som ännu inte DNA-testat sig, men i min släktforskning har jag ändå haft DNA för ögonen – i bildlig och bokstavlig bemärkelse.

Jag har nämligen gröna ögon, något jag inte riktigt funderade över förrän jag började släktforska. Som barn konstaterade jag bara att min ögonfärg är samma som pappas, till skillnad från mamma, lillebror och lillasyster som alla har blå ögon. När jag blev äldre märkte jag att även mormor och morfar hade sistnämnda ögonfärg, men däremot hade både farmor och farfar gröna ögon. De där gröna ögonen var alltså ganska vanliga i min släkt, men i vuxen ålder har jag förstått att den gröna ögonfärgen egentligen är väldigt ovanlig – bara 1-2 % av världens befolkning har gröna ögon – och som släktforskare satte jag såklart in det i ett genealogiskt sammanhang. Varför fick just jag gröna ögon? Och varifrån kommer mina gröna ögon? Vi tar det från början.

Forskning visar att den äldsta människan hade bruna ögon, en dominans som bröts mellan 6 000 och 10 000 år sedan då kromosomernas OCA2-gen plötsligt muterades. Denna gen kodar det så kallade P-proteinet som är inblandat i tillverkningen av melanin, alltså pigmentet som ger oss ögon-, hår- och hudfärg. Mutationen ledde dock endast till att förmågan att producera bruna ögon delvis stängdes av, vilket var tursamt för människan. Om hela OCA2-genen hade blivit förstörd eller stängts av hade det nämligen lett till att människor fullständigt saknat melanin i hår, ögon eller hud – och därmed drabbats av albinism.

Att de bruna ögonens monopol bröts för just 6 000 och 10 000 år sedan är en slutsats man kan dra genom att blåögda personer från så skilda länder som Turkiet, Danmark och Jordanien visat sig ha en gemensam förfader som levde inom detta tidsspann – allt enligt ett forskningsteam i Köpenhamn. Även den gröna ögonfärgen hänger samman med OCA2-genen, men det har inte varit lika enkelt att spåra ursprunget. Man kan dock konstatera att gröna ögon fanns redan under bronsåldern i södra Sibirien, och numera är vanligast förekommande i norra, centrala och södra Europa – framförallt bland människor med germanskt eller keltiskt påbrå och i länderna Portugal, Italien, Spanien och Grekland – samt i västra Asien, företrädesvis bland israeliska Ashkenazi-judar.

b2ap3_thumbnail_imageedit_5_9322584845.jpgb2ap3_thumbnail_imageedit_5_9322584845.jpg
 Men hur kommer det sig då att vi människor har olika ögonfärg än idag? Under de senaste hundra åren har forskare kommit fram till att ögonfärgen till största delen följer Mendels genetiska lagar, de som skapades då munken Mendel korsade olika växter och blommor med skiftande färger – det handlar alltså om dominanta och recessiva anlag. Det är dock inte alltid så enkelt, vilket förklarar att jag nyss skrev att ögonfärgen följer Mendels genetiska lagar ”till största delen”. Nyare forskning har nämligen visat att ögonfärgen påverkas av fler än en gen, och att man visserligen kan utgå från den enkla tabellen ovan – men tidigare generationers ögonfärger har större påverkan än man först trott. Det finns till och med exempel på hur generationer av brunögda plötsligt givit upphov till barn med gröna eller blå ögon.

För att förklara detta måste man tränga djupare in i genetikens komplicerade värld. Alla kromosomer har nämligen så kallade alleler, och varje människa har fyra alleler som påverkar ögonfärgen. Kortfattat är den bruna allelen alltid dominant gentemot den gröna och blå allelen, medan den gröna allelen visserligen är dominant gentemot den blå men recessiv mot den bruna, vilket leder till en dominansordning mellan genparen. En person med en brun allel på kromosom 15 kommer att få bruna ögon om resten av allelerna är gröna eller blå, men om det finns en grön allel på kromosom 19 och resten av allelerna är blå kommer resultatet bli gröna ögon. Endast om samtliga alleler är blå kommer blå ögon uppstå. Denna modell förklarar dock bara ärftlighet av blå, bruna och gröna ögon, men varför det ibland uppstår grå eller melerade ögon är ännu okänt – ett tecken på att det finns fler, ännu oupptäckta gener som påverkar ögonfärgen.

b2ap3_thumbnail_022-Alfred-Lindh-i-uniform.jpgb2ap3_thumbnail_022-Alfred-Lindh-i-uniform.jpg

Min farmors morfar Alfred Lindh (1884-1952), den äldsta säkert belagda personen med gröna ögon i min antavla.

Så hur var det då med mina gröna ögon? Genom att applicera tabellen på min egen släkt och dra några enkla slutsatser med facit i hand ser jag snabbt att min mammas blå ögon och pappas gröna leder till att jag och mina syskon hade 50 % chans att antingen få blå eller gröna, vilket innebär att jag alltså lika gärna kunnat ärva mammas blå istället för pappas gröna ögon. Att pappa i sin tur fick gröna ögon är dock enklare att förstå, eftersom hans båda föräldrars gröna ögon leder till 75 % sannolikhet för samma ögonfärg. På farfars sida är det lite oklart, men åtminstone farmors gröna ögon går sedan att spåra till hennes morfar Alfred, född 1884. Därefter är det lite osäkert, men inte osannolikt att båda Alfreds föräldrar födda på 1850-talet hade gröna ögon. Detta skulle förklara varför Alfreds dotter Anna-Gretas gröna ögon dominerade och ledde till att tre av hennes fyra barn fick gröna, trots att gammelmorfar Evan hade blå ögon – vilket ju alltså borde lett till 50 % sannolikhet för blå. Nej, det är inte helt lätt att förutspå ögonfärgen trots tabellen ovan, men så är det ju med genetiken. Den kan vara lika överraskande som förutsägbar, men oavsett vilka alleler som påverkat eller vilket anlag som varit recessivt så ärver man alltid sin ögonfärg från förfäderna – kanske hela vägen från en bronsåldersfamilj i södra Sibirien?

 

Referenser och lästips:

Ögonfärg hos människan

Blue-eyed humans have a single, common ancestor

Analyzing eye color genetics chart and what you need to know

Eye color green

Fortsätt läs mer
  96612 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Intressant! Något oförutsett är det, en av mina döttrar har ett öga som är till hälften brunt och hälften grönt med tydlig skiljel... Läs mer
lördag, 15 oktober 2016 20:52
Markus Gunshaga
Tack för din intressanta kommentar, Barbro! Detta med olikfärgade ögon är väldigt intressant, och jag pratade själv i förrgår med... Läs mer
söndag, 16 oktober 2016 15:51
96612 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
289 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
113 inlägg
Helena Nordbäck
110 inlägg
Anton Rosendahl
56 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser