Statistik – vad ska jag med det till?

Statistik – vad ska jag med det till?

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Mikael Hoffsten. Han arbetar som ansvarig för Rötterbokhandeln och har även tagit fram Släktforskarens lilla faktabok. För mindre än en vecka sedan kom uppföljaren, Släktforskarens lilla faktabok 2. Här förklarar Mikael varför statistik är något alla – inte minst släktforskare – kan ha nytta av.

Användning av statistiska uppgifter har i dag en dålig klang i mångas öron. Kanske inte så konstigt eftersom resultatet kan ha styrts av frågeställningen och vilka som har fått frågan (eller som har svarat). Man bör därför alltid ifrågasätta det som framkommer.

Det gäller även äldre uppgifter. Statistik från 1800-talet är sannolikt inte styrd via frågeställningen på samma sätt som ofta är fallet i dag, men det finns andra fallgropar. Förr fanns exempelvis inte samma kunskap som i dag om vilka sjukdomar folk dog av. Så även gamla ”hederliga” uppgifter måste ifrågasättas.

Vad har då statistik med släktforskning att göra? Kanske mer än vad man tror. Det går knappast att hitta några släktingar i statistiska tabeller, men det går att pussla ihop förfädernas vardag om man tar sig tid att läsa siffrorna. Släktforskning går ju inte bara ut på att hitta släktingar och skriva in födelse- och dödsdatum i ett släktträd. Ofta vill man veta betydligt mer om dem än vad de hette och när de levde.

Redan 1749 skapades Tabellverket, det som i dag heter Statistiska Centralbyrån (SCB). Den mängd av uppgifter som samlades in publicerades så småningom i tryckta årsböcker och dessa är en guldgruva för statistiskt intresserade. Här kommer anknytningen till släktforskningen in. Sida upp och sida ner finns tabeller över det mesta mellan himmel och jord. Med åren sväller innehållet i dessa årsböcker rejält och problemet tycks ha varit att sovra bland uppgifterna för att få plats med dem i årsboken.

Vad kan man läsa ut? Hur mycket som helst. Här följer några exempel:

  • Dog flera barn i din släkt runt sekelskiftet 1800 var det sannolikt så att svält spelade in. Enligt statistiken var skördarna då de sämsta som uppmätts.
  • Har du en fader okänd i släktträdet kan det vara intressant att veta hur vanligt det var vid just den tidpunkten och i just den delen av landet.
  • Emigration – flyttade dina släktingar på grund av svält? Se skördestatistiken. Eller var det kanske av religiösa skäl? Även här kan statistiken ge ledtrådar. Det går bland annat att läsa ut hur många som döptes och konfirmerades. Med lite baklängesräkning går det att bilda sig en uppfattning om hur många som valt att ställa sig utanför den svenska statskyrkan.
  • Var din släktning välbärgad eller fattig, och hur hade han eller hon det ställt i vardagen? Se statistik över vad olika varor kostade och vad olika yrkesgrupper tjänade. Inflation – vad var pengarna värda?
  • Brott och straff – vad dömdes man för och hur vanligt var det att man dömdes för olika brott?

Genom att använda sig av, och pussla ihop, statistiska uppgifter kan man få fram en bild av släktingarnas liv och leverne som man annars kanske hade gått miste om. Fotografikonsten går inte mer än 150 år tillbaka i tiden, men genom andra uppgifter kan vi få en ”bild” av våra släktingar även om vi inte kan se deras ansikten.

Gräv i statistikens värld – det lönar sig säkert!

Av: Mikael Hoffsten

Fortsätt läs mer
Taggad i:
2866 Träffar
1 Kommentar

Medborgarforskarnas triumf

Medborgarforskarnas triumf Foto: Ulrica Zwenger

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Karin Bojs. Tillsammans med Peter Sjölund gav hon för en tid sedan ut "Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren", en bok som fått mycket uppskattning av såväl läsare som kritiker. Här berättar hon om tiden efter att boken släpptes – och om släktforskarna som bidragit till dess tillkomst.

b2ap3_thumbnail_1.jpgb2ap3_thumbnail_1.jpg
Det har gått drygt en månad sedan Fars dag då vi höll releasefest för vår nya bok Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren. Nästan 300 gäster kom till Folkets hus i Stockholm där vårt förlag Albert Bonniers hade bullat upp med vin och snittar (betydligt festligare och mer påkostat än vid releasen av mina tidigare böcker).

En höjdpunkt på releasefesten var när min medförfattare Peter Sjölund drog upp några män från publiken på scenen, för att handgripligen representera olika linjer av Y-DNA, och därmed olika vågor av invandring. Paraden började med stenåldersjägare (personifierade av Stefan Simander) fortsatte med bönder och indoeuropeiska yamnaherdar och slutade med romska invandrare från 1500-talet.

Sedan releasefesten har jag främst jobbat med att ge intervjuer till tv, radio och tidningar, och med att framträda i olika sammanhang för att möta läsare. Det har varit närmast surrealistiskt att uppleva det stora intresset. Förlaget har redan fått trycka till flera nya upplagor. Försäljningen ligger på nivåer jämförbara med Sveriges mest populära deckare. Sådana siffror är ytterst sällsynta för en fackbok med kvalificerat och seriöst innehåll. För mig är dessa framgångar framför allt en triumf för alla de medborgarforskare som har hjälpt oss med underlag till boken.

Efter nästan två decennier som Dagens Nyheters vetenskapsredaktör har jag stor erfarenhet av att intervjua professionella toppforskare. Många Nobelpristagare har det blivit under årens lopp. Och visst har det varit ett privilegium att få prata med dem. Men att åka runt i Sverige, till stugor, lägenheter och kaféer, och intervjua medborgarforskare har varit minst lika roligt och intressant. Jag har blivit storligen imponerad av dessa släktforskare, som på sin fritid sammanställer material som många proffshistoriker inte ens klarar av att läsa innantill. Och som i flera fall klarar att dra korrekta slutsatser där proffsen har halkat snett.

Några av de mer känsliga kapitlen i vår bok handlar om minoriteter som samer, svedjefinnar, valloner, judar och romer. Det var nervöst i början att se hur våra rön – i vissa fall nya, banbrytande och kontroversiella – skulle tas emot. Men hittills har vår bok hälsats med entusiasm av de människor som är personligen berörda av minoriteternas historia.

b2ap3_thumbnail_2_20161220-081312_1.jpgb2ap3_thumbnail_2_20161220-081312_1.jpgSameradion fick den allra första intervjun, och gjorde ett mycket positivt inslag. De såg vår bok som en upprättelse för rasbiologernas historiska kränkningar. Svenska Dagbladet, där recensenten Dick Harrison klampade i klaveret och felciterade oss i den känsliga frågan om ursprungsfolk, blev tvungna att ta in en rättelse.

Och med närmast perfekt tajmning – sett ur vårt perspektiv – gjorde det populära programmet Historieätarna i Sveriges Television ett klumpigt misstag. De lät en oinitierad historiker stå och påstå totalt felaktiga saker om den grupp som numera kallas resande, men som i tv-programmet okänsligt kallades för "tattare". Genast uppstod ett ramaskri bland de resande själva. Framträdande representanter från gruppen uppmanade människor att anmäla Historieätarna till granskningsnämnden.

Men inget ont som inte har något gott med sig! I samma upprörda inlägg och tidningskommentarer flikade flera av dem in att i Peter Sjölunds och Karin Bojs alldeles nya bok Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren, där finns minsann en korrekt historieskrivning om de resandes historia i Sverige. Så är det, och denna korrekta historieskrivning är till största delen baserad på släktforskares ambitiösa fritidsarbete. Numera även bekräftad med DNA-analyser!

Vår tid må på vissa håll vara präglad av så kallad kunskapsresistens, med politiker och andra som vägrar ta in fakta. Men på andra sätt lever vi faktiskt i en guldålder just för fakta. Inte minst inom ämnet historia. Med nya naturvetenskapliga metoder, som DNA-teknik, blir det svårare att vinkla till historien utifrån ideologiska fördomar. Och när de professionella historikerna dessutom får draghjälp av riktigt duktiga medborgarforskare – även de utrustade med DNA-teknik – då kan kunskapen om vårt förflutna ta riktigt stora steg framåt.

Av: Karin Bojs
Foton av Karin Bojs och Peter Sjölund: Ulrica Zwenger
Fortsätt läs mer
Taggad i:
6739 Träffar
0 Kommentarer

Fynd i gammal litteratur

Nu ska jag påminna er om Projekt Runeberg, en av nätets verkliga pärlor. Säkert har många av er redan hamnat där när ni sökt efter information om släktingar i äldre tider.

Projekt Runeberg (www.runeberg.org) är ett ideellt frivilligprojekt som startade 1992, med syfte att publicera äldre nordisk litteratur på nätet, så att det blir åtkomligt för alla. Det har man lyckats med. Med råge, tycker jag. Projektet drivs av studentföreningen Lysator vid Linköpings universitet.

Innehållet i litteraturen är sökbart, sidorna visas både som en jpg-bild och med OCR-tolkad text under. För varje verk finns en innehållssida. Här har jag hittat uppgifter till min släktforskning från herdaminnen, en släktbok, i porträttgallerier (det finns flera) med mera. Det du givetvis ska komma ihåg är att faktagranska om du hittar uppgifter till din släktforskning. Detta är ju samtida litteratur, och ny kunskap kan ha kommit fram. Ändå finns det väldigt mycket att hämta här. På http://runeberg.org/katalog.html finns hela listan på innehåll.

En av mina egna favoriter är "Arbetets söner" från 1906, en bok på nästan 700 sidor med massor av bilder från olika arbetsplatser i Sverige kring förra sekelskiftet. Även exteriörer och interiörer från arbetarhem finns med och en och annan familjebild, men utan personuppgifter:



"Amerika-boken" från 1893 är en dåtida hjälpreda för utvandraren.

I "Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige" från 1859-1870 finns den samtid uppgifter om socknar och städer, bland annat min mors födelsesocken Okome i Halland.

I "Teknisk tidskrift" från 1934 har jag lärt mig om vantmakerier.

Ett av porträttgallerierna är från Skaraborgs län 1933:



Många äldre tidningar har scannats och publicerats, till exempel några årgångar av veckotidningen "Hvar 8 dag". De senaste är tidskriften "Ord och bild" 1892-1945.


Vill man ge en donation till föreningen och projektet finns uppgifter här.

Fortsätt läs mer
5285 Träffar
0 Kommentarer

En bibel berättar

En bibel berättar

 

Idag blir det en längre blogg om att analysera en bok, en bok som vi ofta hittar i våra hyllor eller på loppis, den gamla Bibeln. De flesta exemplar saknar idag ekonomiskt värde. I min hylla fanns en vanlig bibel, inte en innehållsrik familjebibel. Bloggen är en bearbetning av en uppsats i ämnet bokhistoria vid Lunds universitet.

 

 

Bokhistorikern Kristina Lundblad för i sin avhandling en diskussion om begreppet materialitet. Hon tar där upp materialitetskulturella studier (material culture studies) som diskuterar föremål som meningsbärande och meningsskapande fenomen. Boken verkar, skriver hon, ha uppfattats som mindre föremålsaktig än andra föremål. Betydelsen av boken har koncentrerats på textens innehåll och budskap. Men boken kan som föremål även ge mening.[1]

Bibeln är ett slående exempel på en boks materialitet, den fungerade inte bara som en ”behållare” för texten, den hade ett egenvärde som föremål. Det fanns ett högt symbolvärde, bibeln var ju inte människans tankar, den var Guds ord och tankar.[2] Texten i bibeln var i princip densamma mellan utgivningen av Karl XII:s bibel 1703 och 1917, då Gustaf V:s bibel publicerades. Men bibeln, om man hade någon, hade andra funktioner än bara textbehållare. 

Jag letade i mina hyllor och fann en gammal bibel. Jag har ingen aning om hur den kommit i min ägo. Titeln är Bibelen eller den Heliga Skrift innehållande Gamla och Nya Testamentets Canoniska Böcker. Tryckt i Stockholm 1839. Den kostade enligt prisuppgift på titelbladet 1 riksdaler och 40 skilling Banco i läderband.Vi börjar med att analysera själva boken.

 Papper, format

Formatet är oktavo, enligt arksignaturerna, alltså har arket falsats tre gånger. Måtten är 23,5 gånger 14,5 centimeter, den är 7 centimeter tjock med pärmar.

Bibeln verkar inte sönderläst eller mycket använd, den har gula fläckar som troligen är fuktskador. Papperet är gulnat, det saknar märken efter formen, troligen maskintillverkat, även om 1839 är lite tidigt så fanns pappersmaskiner i Sverige från 1832.[3] Snittytorna är inte förgyllda och ganska smutsiga. Inlagan har något tjockare papper än det försättspapper som använts vid inbindningen.

Tryckteknik, typsnitt

Bibeln är tryckt av Samuel Rumstedt i Stockholm 1839. Vidare anges att den är tryckt ”Med stående stil” på Brittiska och Utländska Bibel-sällskapets bekostnad. Det innebar att man sparade hela satsen för framtida bruk istället för att trycka olika delar och återanvända typerna, på så sätt garanterades innehållet vara detsamma i alla tryckningar. På 1800-talet använde man stereotypi, dvs en avgjutning av satsen i bly, från en form i t ex gips.[4] 

Texten är i frakturstil, namnen på kapitlen i gamla testamentet står först på latin, då i antikva, sedan på svenska i frakturstil. Konstigt nog finns ibland kustoder (de första orden på nästa paragraf trycks på sidan innan), men oftast inte. Bibeln verkar sammansatt av flera delar från olika sättningar. Varje kapitel börjar med en större anfang och varje vers börjar på ny rad med en mindre anfang. Upplägget är en enklare version av Karl XIIs bibel från 1703, frakturstilen behölls långt in på 1800-talet för religiösa skrifter. De skulle vara igenkännbara för folket.[5] Undervisningen i folkskolan efter folkskolelagen 1842 innebar dock att man lärde sig bägge tryckstilarna. 

Boktryckaren, Samuel Rumstedt, hade ett av de äldre boktryckerierna i Stockholm, omskriven bland annat i i Tidningen Kalmar 1874.[6] Han kom från Gränna till Stockholm som boktryckargesäll på Skeppsholmen 1797. 1802 blev han faktor och föreståndare för Riksgäldens tryckeri för att 1834 helt övergå till det tryckeri han själv startat 1810 för att helt arbeta med bibelsällskapets tryck. Tryckeriet övertogs senare av hans son Ferdinand.[7].

BandetKalmar

På bakre pärmens insida finns en oval stämpel som anger att den inbundits hos ”M W Stallander”. Stämpeln är mycket lik det exempel som visas i Marks bok om bokbindning.[8] Priset på den inbundna bibeln anges på titelbladet, det kan alltså kallas handelsband.[9]  Mottagarna kunde ju inte förutsättas ha möjligheter att själva bekosta inbindning av en häftad version, som var den vanligaste formen för böcker till salu vid denna tid, ibland såldes de i lösa häften som den lokale bokbindaren band.

Bandet är i helläder med fem upphöjda bind.[10] På ryggen finns inpressat ordet ”Biblia” med nästan oläsliga, svarta bokstäver. Bandet ger, i och med detta, ett gammalt intryck, som om bibeln försöker vara äldre än den är. Van Leeuwen skriver om unika, dyra böcker med svarta, stansade titlar, här är en massmarknadsbok med liknande drag.[11] Jag antar, att det också var ett medevetet sätt att hålla bibeln igenkännbar och traditionell. Boken saknar kapitälband och har ingen annan dekor.

Bokbindarsläkten ”Stallander”, eller Statlander (ibland Stadtlander) som de egentligen hette, hade ett mycket anrikt bokbinderi, som gick i arv i många generationer. Dock var det inte så gammalt, dvs från Erik XIVs tid, som notisen i tidningen Kalmar påstår. Firman grundades av Robert Wilhelm Statlander år 1726.[12] Melcher Wilhelm Statlander (f 1793) hade en avsevärd verksamhet enligt mantalsuppgiften 1835, det fanns tre gesäller och tre lärlingar i hushållet.[13]

Förläggaren:

Förläggaren anges som Brittiska och utländska bibelsällskapet. Det var en sammanslutning som bildades 1804 i London med uppgift att sprida bibeln i världen, 1965 gav man ut 77 miljoner exemplar på 1253 olika språk.[14] Bibelsällskapet accepterade inte de apokryfiska böckerna, därav texten i titeln som definierar innehållet till de kanoniska böckerna.

År 1841 distribuerade sällskapet 2000 ”helbiblar” i Uppsala ärkestifts norra del. Ärkebiskopen C F af Wingård, ordförande i ärkestiftets bibelsällskap uttryckte sin tacksamhet mot sällskapet för dess generositet. Att folket fick tillgång till hela bibeln var ur teologisk synpunkt viktigt, sade han.[15] Nya testamentet hade blivit det mest lästa runt sekelskiftet 1800.[16]  Den svenska kyrkans teologi hade börjat hotas av de sk läsarna, Erik Jansson hade börjat sitt missionerande i norra stiftsdelen. Det fanns en spänning mellan de gammalkyrkliga och de nytänkande, både inom kyrkan och utanför den. Man protesterade mot det gamla systemet.[17]

Vad berättar den här bibeln för oss?

På främre pärmens insida står en dedikation: ”Till Anna Jansdotter i Isgrena vid dess confirmation i Bälinge kyrka den 17 juli 1842. På smutsbladet finns två psalmverser avskrivna med vacker handstil, psalm 357 och 352. På motsvarande blad i slutet finns antecknat med fin handstil: ”Wår dotter Anna Maria född i Rörby Bälinge den 6. Februari 1853.”, ”Sonen Johan född i Thuna den 15,oktober 1856.”

Bonden på akademiprebendet[18] Isgrena i Bälinge, Jan Andersson och hans hustru Brita Persdotter fick den 10 september 1827 en dotter, Anna. Hon konfirmerades 1842 och fick då en bibel, i husförhörslängden står antecknat ”adm. 42 fick Hel. Bib”.[19] Hon har visserligen betyget b i läsning innantill, men var tydligen duktig på själva konfirmationen. Hon bor hemma till 1849 då hon flyttar till Rörby och gifter sig med soldaten Halling.[20]

Nils Halling (1923-1907) fick sitt namn när han blev indelt soldat 1846, i roten Rörby i Bälinge, han hette tidigare Olsson.[21]  Han bytte soldattorp till Tuna 1856 och därmed soldatnummer. Han har betyget hjälpligt i förhören, kanske är det därför bibeln inte är alltför läst, en soldat kunde läsa och skriva men intresset för religion är en annan sak. Hans handstil är vacker och tyder på att han hade en viss vana att skriva.

Den 6 februari 1853 får paret dottern Anna Maja, som skrivs in i familjebibeln.[22] Den 15 oktober 1856 föds Johan, han nöddöptes och var tydligen svag. Men dopet bekräftades av prästen 19 oktober.[23] Han avlider 27 juni 1858 i scharlakansfeber, liksom många andra barn det året.[24] Det har inte skrivits in i bibeln, som annars var brukligt.

I bibeln ligger sex enkelt sammansydda blad. De består av två begravningsprogram med två sidor vardera. Överst på varje finns en namnteckning: Soldaten No 89 Nils Haling (sic). Begravningarna avser två soldater vid Uppsala kompani av Kungl. Upplands regemente; Ludvig Johan Redin och Anders Persson Falcker. Den förste begravdes i Södertälje 12 augusti 1859 och den andre i Salem 7 augusti 1859. De omkom i ett jordras under arbetskommendering på centrala stambanan, enligt begravningsboken i Salem.[25] De bör ha varit soldatkamrater till Nils Halling, kamrater han skulle minnas, han var säkert själv med då olyckan skedde. Begravningsprogrammen är tryckta av Hörbergska boktryckeriet i Stockholm. De har varsin bild på första sidan, med kors på, troligen en standardbild för begravningsprogram. De sista bladen verkar utgöras av någon form av handskrivna räkenskaper, med kolumner för pengar och angivna saker, var och en med ett nummer. Den är uppdelad på olika namn men verkar ofullständig, med delar av bladen bortklippta. Kan det möjligen vara en del av ett auktionsprotokoll? 

Familjen flyttar in till Uppsala när Nils slutar som soldat. Han avlider där 1907 och Anna 1910, dottern Anna Maja dör ogift 1924.[26]

Familjebibeln utgör ett medium för familjens historia, den kommunicerar mycket mer än budskapet i den tryckta texten. I andra biblar och framför allt i amerikanska biblar skrivs ofta flera generationer in, de utgör underlag för släktforskning i de fall folkbokföringen är bristfällig. Men även i denna bibel kan vi mer än 150 år senare skönja de viktigaste händelserna i den lilla familjens liv. På något sätt har bibeln varit viktig, även när den saknade ekonomiskt värde, den har överlevt och hamnat i min bokhylla långt efter den enda arvingens, dottern Anna Maja, död.

Bibelns materialitet

Jag kan genast konstatera att bibeln var en dyr bok 1842. 1 riksdaler 40 skilling banco motsvarar i dagens penningvärde 213,80 kronor. Mer relevant är kanske att jämföra med en arbetarlön, då motsvarade boken 6931 kronor.[27] Begreppet materialitet kan tolkas på många sätt, ett är att det avser en fysisk tingests egenskaper. Bibeln var alltså då en dyrbar materiell egendom. Alla hade inte biblar, det brukar stå antecknat i husförhören om de har eller fått låna en bibel av kyrkan. Psalmboken var den vanligaste boken i bouppteckningar.[28]

Bouppteckningarna efter Nils och Anna Halling tar bägge upp ”ett parti böcker” till ett värde av 30 öre. Man hade då slutat ta upp bibel och andra religiösa skrifter specificerat.[29] Den industriella revolutionen när det gäller bokframställning hade gjort böcker billiga, bibeln hade minskat betydligt i värde och var inte längre den dyrgrip den varit.

Bibeln har alltså en mening som föremål, inte bara religiöst, utan också som en stabil och central plats för viktiga händelser i livet, händelser som ska bevaras. Det är då det fysiska föremålet bibeln som avses, just denna bibel i min hylla verkar inte ha lästs ofta, men den innehåller några ledtrådar till familjens liv, några avgörande händelser som var viktiga att dokumentera och spara.


 

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Otryckta källor:

Riksarkivet:

Kyrkoarkiv

Svenska kyrkan, Bälinge pastorat:

Husförhörslängd Bälinge AI:15 (1838-1843)

Husförhörslängd Bälinge AI:17 (1848-1853)

Födelse-och dopbok, Bälinge C:5 (1840-1861)

Födelse- och dopbok, Bälinge C:5 (1840-1861)

 

Död- och begravningsbok, Bälinge EI:3 (1855-1861)

 

Svenska kyrkan, Botkyrka och Salems pastorat:

Ministerialbok, Salem CI:6 (1846-1861)

 

Domstolsarkiv

Uppsala rådhusrätt och magistrat FIIa:87 (1907-1907)

Uppsala rådhusrätt och magistrat FIIa:91 (1911-1911)

Mantalslängder, mantalsuppgifter

Stockholms stadsarkiv, mantalsuppgifter

Centrala soldatregistret

http://www.ep.liu.se/databases/soldatregister/dbrecord.sv.aspx?id=1669204 (Nils Halling, accessdatum 20160114)

Elektroniska media

Sveriges släktforskarförbund (2015). Sveriges dödbok 1901-2013. (DVD)

 

Tryckta verk:

Anonym (1874), 'Gamla Firmor', Kalmar, 1874-02-10.

Clemensson, Gustaf (1953), Papperets historia intill 1880 (Stockholm: Hugor Gebers förlag).

Edvinsson, Rodney och Söderberg, Johan (2011), ' A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008', Review of Income and Wealth, 57 (2), 270-92.

Grip, Ragnar (1981), Konstförvanter och bokbindare i Stockholm 1850-1914 (Stockholm: Stockholmsmonografier, Stockholms kommun).

Kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik (1909), 'Undersökning af tryckerier och därmed förenad hadtering i Sverige', (Stockholm).

Leeuwen, Jan Storm van (2004), 'Bookbindings. Their Depictions, their Owners and their Contents', i Mirjam M Foot (ed.), Eloquent Witnesses. Bookbindings and their History (London: British Library, New Castle, Oak Knoll Press), 30-52.

Lext, Gösta (1950), Bok och samhälle i Göteborg 1720-1809 (Göteborg: Gumperts Förlag).

Lundblad, Kristina (2010), Om betydelsen av böckers utseende (Malmö: Rámus).

Marks, P.J.M. (1998), The British Library Guide to Bookbinding. History and Techniques (London: British Library).

Nordqvist, Nils (1965), Antikvan och vetenskaperna.Svensk typografi omkrig åren 1703, 1743 och 1783 (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna).

Olsén, Jan-Eric (2015), 'Bokens och bokbandets ikonografi', Kursmaterial Bokhistoria BBH A32:2, (Institutionen för kulturhistoria, avd för bokhistoria; Lund: Lunds universitet).

Steinberg, Sigfrid Henry (1983), Boktryckarkonst och bokhistoria genom fem sekler (Halmstad: Spektra).

Wejryd, Cecilia (2002), Läsarna som brände böcker. Erik Jansson och erikjansarna i 1840-talets Sverige (Uppsala: Teologiska fakulteten, Uppsala Universitet).

Wingård, Carl Fredrik af (1843), 'Tal och berättelse i ärke stiftets bibelsällskap 1842', Frey,tidskrift för vetenskap och konst,  (1), 134-35.

 

 

 



[1] Kristina Lundblad, Om betydelsen av böckers utseende (Malmö: Rámus, 2010) s 32-33.

[2] Lundblad, (2010) s 33.

[3] Gustaf Clemensson, Papperets historia intill 1880 (Stockholm: Hugor Gebers förlag, 1953) s 77.

[4] Sigfrid Henry Steinberg, Boktryckarkonst och bokhistoria genom fem sekler (Halmstad: Spektra, 1983) s 245.

[5] Nils Nordqvist, Antikvan och vetenskaperna.Svensk typografi omkrig åren 1703, 1743 och 1783 (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1965) s 10-11.

[6] Anonym, 'Gamla Firmor', Kalmar, 1874-02-10 1874.

[7] Ragnar Grip, Konstförvanter och bokbindare i Stockholm 1850-1914 (Stockholm: Stockholmsmonografier, Stockholms kommun, 1981) s 134.

[8] P.J.M. Marks, The British Library Guide to Bookbinding. History and Techniques (London: British Library, 1998) s 54.

[9] Jan-Eric Olsén, 'Bokens och bokbandets ikonografi', Kursmaterial Bokhistoria BBH A32:2, (Institutionen för kulturhistoria, avd för bokhistoria; Lund: Lunds universitet, 2015).

[10] Lundblad, (2010) s 96.

[11] Jan Storm Van Leeuwen, 'Bookbindings. Their Depictions, their Owners and their Contents', i Mirjam M Foot (ed.), Eloquent Witnesses. Bookbindings and their History (London: British Library, New Castle, Oak Knoll Press, 2004), 30-52 s 44-45.

[12] Kommerskollegii Afdelning För Arbetsstatistik, 'Undersökning af tryckerier och därmed förenad hadtering i Sverige', (Stockholm, 1909) at 46.

[13] Stockholms stadsarkiv, Mantalsuppgifter 1835,  Staden Östra

[14] Steinberg, (1983) s 295.

[15] Carl Fredrik Af Wingård, 'Tal och berättelse i ärke stiftets bibelsällskap 1842', Frey,tidskrift för vetenskap och konst:1 (1843), 134-35.

[16] Cecilia Wejryd, Läsarna som brände böcker. Erik Jansson och erikjansarna i 1840-talets Sverige (Uppsala: Teologiska fakulteten, Uppsala Universitet, 2002) s 45.

[17] Wejryd, (2002) s 77. Erik Jansson var min morfars farmors farfars brorson

[18] Jordbruk som tillhörde Uppsala universitet, där inkomsterna gick till lön för en teolog

[19] Bälinge AI:15 (1838-1843), sid 118.

[20] Vigselbok saknas för detta år. Bälinge AI:17 (1848-1853), sid 239

[21] Centrala soldatregistret

[22] Bälinge C:5 (1840-1861), sid 94

[23] Bälinge C:5 (1840-1861), sid 124

[24] Bälinge EI:3 (1855-1861)

[25] Salem CI:6 (1846-1861),  sid 15

[26] Sveriges dödbok 1901-2013, Sveriges släktforskarförbund 2015

[27] Rodney Edvinsson  och Johan Söderberg, ' A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008', Review of Income and Wealth,57:2 (2011), 270-92.

[28] Gösta Lext, Bok och samhälle i Göteborg 1720-1809 (Göteborg: Gumperts Förlag, 1950) s 223-24.

[29] Uppsala rådhusrätt och magistrat FIIa:87 (1907-1907) s 1823, Uppsala rådhusrätt och magistrat FIIa:91 (1911-1911) inlämnad 16/1 1911

Fortsätt läs mer
7436 Träffar
0 Kommentarer

Arkivens ljuvlighet

Skådespelaren och författaren Lasse Eriksson dog hastigt 2011 och alldeles för tidigt, på en teaterscen i Uppsala. Innan dess hann han skriva en lång rad böcker. Två av dem handlar om hans fru Kristina Östbergs farmor och farmors mor. "Boken om Gerda" kom 2001 och "Den elektriska damen" 2003. Att Lasse Eriksson var släktforskare hade jag ingen aning om förrän jag råkade få tag i de här böckerna och läste dem i somras.



Jag rekommenderar dem varmt för alla släktforskare.

Det här är böcker som är precis sådana jag önskar att jag själv kunde skriva om min släktforskning. Jag blev verkligen betagen och fängslad under min läsning och därför känns det också extra sorgligt att Lasse Eriksson är död, att han inte fick fortsätta i samma spår.

Som ni ser av utgivningsåren har han släktforskat före digitaliseringen. Och det berättar han om, hur han besöker arkiv och letar i pappershandlingar, fotografier och litteratur. Ett kapitel i "Den elektriska damen" heter "Om arkivs ljuvlighet". Bara kapitelrubriken säger ju precis vad det handlar om! Här skriver han:
"Kommen så här långt måste jag säga något om de svenska arkiven och om den ljuvlighet som där dväljs i tystnad och andakt inför de historiska fragment som lyfts ut ur de brandsäkra skåpen."

Visst är det underbara ord!? Visst kännder du igen dig?

Han fortsätter berätta om hur han sitter på Stockholms stadsarkiv och får in en röstlängd från Stockholm. Efter nästan två timmars letande hittar det han söker, och så lycklig han blir:
"Då! Där stod hennes namn: Sofi Andersson! För min inre syn såg jag henne i mitt huvuds vallokal och hälsade henne som en bekant man inte träffat på länge: Med ett förvånat utrop, högt och innerligt. Mitt rop slog i Stadsarkivets glastak och rasade ner längs väggarna. Alla i salen ryckte till. Jag förbannade mitt felsteg mellan de två världarna, och blundade generat med böjt huvud. Det prasslade av kläder runt omkring mig och när jag öppnade ögonen fann jag att alla tittade på mig. Men inte förebrående. Alla log och nickade."

Det är sann forskarglädje, och den tror jag att de flesta av er upplevt. Detta är mycket inspirerande läsning. I ett av de första kaptlen skriver han:
"...här sitter jag, ett hundrafemtio år senare, inne i mitt eget liv med spåren av henne framför mig. Jag känner mig glad och intresserad och jag tänker: Folk blir aldrig så livade som när de sysslar med de döda. ... Ingenstans får man så lätt nya vänner som när man letar efter de döda."
Det kan jag intyga att det stämmer. Så många trevliga släktforskare jag lärt känna sedan jag började släktforska. Och alla är vi intresserade av de döda.

Sofi Andersson föddes 1840 på gården Bohyttan i Tjällmo i Östergötland, dotter till riksdagsmannen Anders Petter Andersson och hustrun Anna-Lisa Persdotter. Sofi dog 1923 i Klara församling i Stockholm. Hon var gift med läraren Sven Nilsson (1844-1919). Sofi blev folkskollärarinna i Stockholm, efter att först ha varit lärare i Finspång. I Stockholm lärde hon känna Lars Johan Hiertas dotter Anna, Fredrika Bremer, Ellen Fries och andra av den tidens kulturelit. Sofi blev själv en betydande pedagog och utvecklade det moderna skolköket.

Med maken Sven Nilsson fick hon dottern Gerda 1876. Gerda gifte sig med docenten i Uppsala Henrik Ossian Östberg (1859-1932). Gerda blev den första gifta kvinnan i Sverige som doktorerade. Hennes ämne var romanska språk. Hon dog redan 1915.

Har du någon från dessa familjer i dina anor måste du förstås läsa de här böckerna, om du inte redan gjort det. Lasse Eriksson har kartlagt deras liv i detalj och hittat arkivhandlingar som kanske inte är så självklara att känna till. I slutet av böckerna finns ordentliga källförteckningar.

Fortsätt läs mer
Taggad i:
3490 Träffar
3 Kommentarer

Luffaren kom på besök

När jag var sex-sju år, någon gång alldeles i början av 60-talet, satt min mamma och jag på en filt i trädgården och läste en bok och drack saft. Det var en varm högsommardag och min lillebror sov nog middag. Vår dåvarande tomt gränsar till en gammal landsväg, en byväg i mellersta Halland. Norrut börjar skogen och söderut ligger byn.

Den här sommareftermiddagen kom en äldre man cyklande norrifrån och stannade vid vårt hus. Mamma gick fram till vägen och pratade med honom och efter en stund åkte han iväg. Jag såg något i hans händer som blänkte i solljuset, men minns inte nu vad det var. Kanske var det en kniv. Mamma berättade för mig efter att han åkt att han undrat om vi behövde få våra knivar slipade, men det gjorde pappa själv så vi behövde inte ta hjälp med det.

Mannen på cykeln var klädd i kostym och såg proper och vänlig ut, det är mitt bestående intryck fortfarande. Min mamma visade inga tecken på att det var något ovanligt med det tillfälliga besöket, säkert förklarade hon för mig att det var en luffare som kommit förbi. För henne var det inget märkvärdigt.

Kanske var han en av de sista luffarna i Sverige.

(Bilden till vänster kommer från Wikipedia.)

Det här kom jag att tänka på för några veckor sedan när jag var i Nyköping. Då hittade jag en bok om gårdfarihandel, "Gårdfarihandel i Norden" av Göran Rosander (1980). Det är ju skillnad på luffare och gårdfarihandlare men kanske inte så stor skillnad. Det var vägarnas män och kvinnor. Någon kvinna som luffare har jag aldrig hört talas om, men kanske fanns det. Bland gårdfarihandlarna fanns det kvinnor, till exempel kullor från Dalarna.

Handeln var strikt reglerad och gårdfarihandlarna behövde ett så kallat handelspass läser jag i Göran Rosanders bok. En särskild grupp var västgötaknallarna, med Borås som centrum. Det som gårdfarihandlarna sålde var ofta egentillverkat, åtminstone lite längre tillbaka. Vid början av 1900-talet övergick de i stort sett helt till att sälja industritillverkade varor. De bar med sig sitt varulager på ryggen, senare kanske på cykelns pakethållare.

En av Sveriges mest kända luffare är Harry Martinson, som mina barn är släkt med på långt håll genom sin pappa som bland annat har båtsmän i Jämshögs socken bland sina anor, precis som Harry Martinson. Hos Populär historia finns en intressant artikel om luffare, bland annat Harry Martinson.

Jag funderar på hur och om man kan få veta om en släkting var luffare. Gårdfarihandlare kanske står som yrkesbeteckning i kyrkböckerna? Någon som stött på det? Men inte luffare. Lösdriveri var ju ett brott. Står det i anteckningskolumnen att någon dömts för lösdriveri kanske det är en släkting som varit på luffen. De måste väl ha varit skrivna i sin hemsocken hela tiden, fast de inte var där. Flera var tydligen sjömän som gått i land eller gick på luffen mellan törnarna till sjöss precis som Harry Martinson, och då stod de nog som sjömän i husförhörslängden hela tiden.

Om vår besökare för över 50 år sedan var en luffare vet jag ju inte, så här långt efteråt. Kanske var det snarare en gårdfarihandlare. Det är jag osäker på. Luffarna sålde ju också en del, så kallad luffarslöjd. Det var olika hushållsgrejer som de tvinnade av ståltråd. Min pappa har gjort en del sådant, fast han aldrig någonsin varit luffare. Men så här kunde det se ut, som denna lilla trådkorg som min pappa gjort.

 (Bilden på gårdfarihandlaren till vänster finns på Anbytarforum)

 

 

 

Fortsätt läs mer
Taggad i:
8992 Träffar
0 Kommentarer

Lättsamma lästips

Först en varning. Detta blogginlägg handlar inte om släktforskning. Det handlar om deckare.

Just nu hinner jag inte fundera så mycket på släktforskning, än mindre släktforska eller blogga om släktforskning. Efter att Släktforskarnas årsbok blev klar och lämnad till tryck i mitten av maj har jag arbetat med nästa släktforskningsbokprojekt, som ska vara klart om ett par veckor. Dessemellan skulle nästa nummer av vår medlemstidning i Tjust Släktforskarförening produceras.

De flesta böcker jag läser nu för tiden har på något sätt anknytning till släktforskning. Kanske blir det lätt så när man blir uppslukad av ett ämne. Men när jag just nu arbetar så mycket med andras släktforskningstexter då läser jag hellre annat, för att det inte ska gå in i vartannat. Till exempel deckare. Jag gillar deckare, har alltid gjort det. I dag svämmas marknaden över av deckare, många som aldrig borde getts ut. Men det finns guldkorn.



När jag läser deckare blir det förstås en och annan som tangerar området släktforskning. :-) En sådan är Ann Rosmans "Själakistan". Där spelar släktforskning en viktig roll, hela intrigen bygger på det, men det är inte släktforskaren som är hjälten. Mycket intressant, men kanske inte världens bästa historia i övrigt. Hon har också skrivit deckaren "Mercurium" med två parallella historier som bokens intrig, en sann historisk och en påhittad nutida. Den historiska handlar om Metta Fock, dömd för ett tvetydigt mord på sin man 1809 och avrättad året därpå. Hennes historia är väldigt intressant och hade varit nog.

Just nu läser jag en amerikansk deckare som jag fastnade för på grund av hjältinnan, den svenska immigranten Hilda Johansson som löser mordfall i norra Indiana år 1905. Hon är gift med en irländare och höggravid och undslipper sig ibland ett och annat svenskt ord. Jag har inte kommit så långt i boken än att jag vet hur det går men den är riktigt charmig och berättar om dåtida vardagsliv bland svenskamerikaner. Författaren Jeanne M. Dams har svenskt påbrå. Detta ser ut att vara den sjunde boken om Hilda Johansson. Boken heter "Murder in Burnt Orange" och jag tror inte den finns på svenska. Böckerna om Hilda Johansson bygger på autentiska historiska skeenden.

Om man vidgar begreppet lite och även tänker sig arkivforskning, då finns det mängder av deckare att läsa. Att gå tillbaka i historien har nästan blivit en egen deckargenre idag, känns det som.

Två riktigt bra sådana är "Bortfall" av Ingrid Hedström och "Låt mig ta din hand" av Tove Alsterdal. "Bortfall" handlar om en pojke som försvinner 1978 från en gård i Dalarna. När en nutida granne börjar rota i fallet är arkivsökningen avgörande för att kunna lösa det. I övrigt handlar den om gamla sinnesslöanstalter och nutida korruption inom läkemedelsindustrin. I "Låt mig ta din hand" går vi tillbaka till 70-talet och svenskar under juntatiden i Argentina. Svenskan Dagmar Hagelin kom självfallet i tankarna när jag läste den.

Set Mattson har prisats för sina historiska deckare som utspelar sig på 40-talet, i Malmö efter krigsslutet. De två första har jag läst, "Ondskans pris" och "Svekets offer", och tycker mycket om dem. Den tredje, som heter "Fruktans tid" ska jag läsa senare i sommar.

Kanske finns det någon deckare med en släktforskare som hjälte? En släktforskare som löser fallet genom sin forskning? Om inte, borde någon skriva en sådan.

Fortsätt läs mer
Taggad i:
2915 Träffar
0 Kommentarer

"Med svärdet på halsen"


Anne Hansdotter kallades "hoorkona och kiörkiotiuff" (horkona och kyrkotjuv) i Göta hovrätts protokoll 1656, redan innan domen fallit. Med den inställningen från rättens ledamöter hade hon nog inte mycket att hoppas på. Så blev det också, hovrätten fastställde Fjäre häradsrätts dom att hon skulle mista livet, "med svärdet på halsen".

Om henne berättar de släktforskande syskonen Andreas och Anna Karlsson i sin bok "Yxmördare, häxor och svärande damer i 1600-talets Halland" (Förlag Utsikten 2008).


Så här ser boken ut.

Anne kom från Göteborg men drog omkring i norra Halland och södra Västergötland vid mitten av 1600-talet. Hon var ogift men tillsammans med, vad vi idag nog skulle kalla sambo, Svend Andersen som var hästkastrerare. Båda två dömdes för att ha begått flera stölder i olika kyrkor, bland annat hade de tagit dyrbara textilier. Att stjäla från kyrkan var värre än att stjäla från världsliga egendomsägare och straffet blev också det hårdaste som kunde utdömas, döden.

I boken får vi följa Anne under hennes vuxna liv, tills domen faller. Alltihop kommer från de rika domprotokoll som bevarats till eftervärlden och som syskonen Andreas och Anna Karlsson i Falkenberg gjort till sin mission att läsa och tolka åt oss.

De berättar om 1600-talets bondeliv i Halland i en lång rad berättelser i boken, den ena mustigare än den andra. Genom domböckernas protokoll och syskonens tolkning kommer vi människorna in på livet, hur de tänkte och kände och betedde sig, hur de levde sina vardagsliv.
Kyrkstölder, mord, dråp och äktenskapsbrott är dåtidens värsta brott. Men mycket av det som avhandlades vid häradstingen gällde betydligt mindre allvarliga brott. Småstölder, tvistemål, att stjäla ett får eller riva ner en gärdsgård, bedrägerier, förtal, grannens djur som sluppit lösa och ätit upp skörden. Allt finns med här.

De flesta historier i boken utspelar sig i mellersta Halland, där jag har tre fjärdedelar av mina rötter. Kanske är det någon av mina egna förfäder som omtalas någonstans, men det vet jag inte. De 1600-personer jag har i mitt släktträd nämns inte, men flera grenar är ännu outforskade.

Jag tycker ändå att det är himla intressant att läsa de här berättelserna. Några av dem handlar om folk i Ljungby socken, där jag växt upp och känner igen de flesta platser. Gisslestad, Höstena, Trustorp, Hellerup, Hule... På 1600-talet såg det så klart ganska annorlunda ut. Jag måste i alla fall tänka bort vägen genom Ljungby, 154:an som var livsnerven under min uppväxt där på 50- och 60-talet. Den fanns inte på 1600-talet, vad jag vet.

Syskonen har skrivit fler böcker på samma tema, 1600-talets Halland. Den här boken läste jag i veckan som gått. Jag har läst vad de skriver även i tidigare årgångar av Släktforskarnas årsbok och i Hallandsbygd (årsbok för Varbergs och Ätradalens hembygdskrets).

Även i Släktforskarnas årsbok 2015 kommer de att medverka. I år skriver de om en kvinna som anklagades för häxkonster tidigt på 1700-talet, och historien spänner över flera socknar vid gränsen mellan Västergötland och Halland.

Detta är egentligen bara ett exempel på alla de hängivna släktforskare och historiker som gör historien tillgänglig för oss som inte har lika lätt för att läsa och förstå 1600-talsdokumenten, eller handlingar från andra tider. Jag vet att det finns många fler som på olika sätt ger liv åt historien och ökar vår förståelse för förfäderna. Det är jag glad och tacksam för.

I årets upplaga av Släktforskarnas årsbok ingår många fler artiklar, och jag kommer att berätta mer om dem senare. Boken kommer ut till sommaren men sedan i höstas är jag igång med arbetet att producera boken.

1600-talet, när mina danska förfäder tvingades bli svenska, är en omvälvande tid i Halland. En annan som skrivit om detta är Albert Olsson som på 1940-talet skrev tre romaner om den halländske bonden Tore Gudmarsson. Även om det är romaner ska de vara historiskt korrekta. De läste jag för ett par år sedan och bloggade om då.

Det finns massor av intressanta böcker för oss som släktforskar. Tipsa gärna om de bästa i en kommentar här. Det är roligt att dela med sig.

 

 

Fortsätt läs mer
3528 Träffar
0 Kommentarer

Böcker för släktforskare

För en tid sedan fick jag en förfrågan av en släktforskare som undrade över tips på böcker om historia för att få veta mer om gamla tider. Så här svarade jag henne, och kanske är det fler släktforskare som kan ha nytta av dessa tips.

Observera att det inte är böcker om släktforskning utan om historiska förhållanden. En annan gång ska jag blogga om släktforskarböcker.

Kom gärna med egna tips som kommentar till blogginlägget!



Håll till godo:

Böcker om Sveriges historia finns det ju många.
Något som jag spontant tänker på är böcker i ämnet idéhistoria, som snarare berättar om samhället och dess förändringar än om kungahistorien. Själv har jag läst en hel del i ”Svensk idéhistoria", del 1 och 2 av Tore Frängsmyr.

Om social och ekonomisk historia:
”Sverige - en social och ekonomisk historia” av Susanna Hedenborg, Mats Morell m fl.
”Äventyret Sverige”, utan författare men utgiven av Utbildningsradion och Bokförlaget Bra Böcker.
”Det svenska samhället - 1720-2006, Böndernas och arbetarnas tid” av Susanna Hedenborg och Lars Kvarnström.
”Från fattigdom till överflöd” av Stefan Koblik m fl.

Kvinnors historia:
”Tusen svenska kvinnoår” av Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg.
”Makt och försörjning” av Susanna Hedenborg och Ulla Wikander.
”Pigornas döttrar” av Tilda Maria Forselius.

Om fattiga, utstötta, brottslingar mm:
”Den dolda historien” av Ronny Ambjörnsson m fl.
”De bortglömdas skuggor” av Karin Edvall.
”Usla, elända och arma” av Annika Sandén m fl.

Om vad man åt:
”Mat och måltid” av Nils-Arvid Bringéus.
”Fil, fläsk och falukorv” av Jan-Öjvind Swahn.

Om jordbruk och annat arbete:
”Jordbruk under femtusen år” av Albert Eskeröd.
”Arbete och redskap” av Nils-Arvid Bringéus.
”Svedjerök, oxhandel, fiskebönder” av Claes Siöstedt.
”Arbetets bok”, faksimilutgåva av en bok från 1887 om olika yrken som fanns då.

Om soldater:
”Svenska knektar” av Lars Ericson.
"Soldatliv” av Björn Lippold.

Om vardagsliv:
”Så levde vi” av Jane Fredlund.
”Land och stad” av Mats Hellspong och Orvar Löfgren.
”Barnet i folktron” och ”Vardagsskrock”, båda av Carl-Herman Tillhagen.

”Vad kostade det?” av Lars O. Lagerqvist är också en användbar bok.

Jag har inte läst alla böckerna från pärm till pärm, bara en del. Mest använder jag dem som referenslitteratur och har hittat mycket intressant. Det finns naturligtvis väldigt mycket mer än dessa. Böckerna jag nämner är allt från ganska nya till 30-40 år gamla. Sök efter dem på nätet så finns det mer information. Jag har köpt många böcker på Bokbörsen, där både privatpersoner och antikvariat säljer begagnade böcker. Finns på www.bokborsen.se. Många finns förstås på biblioteket.

Tänk också på hembygdsböckerna i de socknar där du forskar. Det kan finnas både personuppgifter och annat intressent, till exempel om gårdar där dina släktingar bott och om särskilda förhållanden i socknen som kan ha haft betydelse för dina anor.

Det kan också vara intressant med biografier om personer som är från samma plats som dina släktingar, eller har andra beröringspunkter.

 

 

 

Fortsätt läs mer
Taggad i:
6529 Träffar
0 Kommentarer