Rötterbloggen
Rötterbloggen

Nu kommer slankveckan


Det var pigornas arbete att mjölka korna på gården. Bytte de jobb slapp de mjölkningen under slankveckan. Bilden är från Västerås-Barkarö och på Digitaltmseum finns namn på personerna. Foto: Erik Herman Andersson. Bild från Örebro Läns Museum, Public Domain.

Nu är det snart slankveckan, sista veckan i oktober. Den inleddes den 24 oktober så den börjar alltså på tisdag.

Slankveckan var äldre tiders semester för tjänstehjonen, men den var obetald, därav namnet slankveckan. Utan pengar blev det inte alltid så mycket mat. Det var den enda veckan på året som drängar och pigor var lediga innan vi hade någon semesterlagstiftning. Tänk dig att jobba året om, med bara en enda veckas ledigt! Och utan semesterlön. Ja, så är det förstås många som har det fortfarande i världen, men här i Sverige är vi numera vana vid betydligt bättre villkor.

Den 24 oktober var den dagen som drängar och pigor och andra tjänstehjon kunde byta arbete enligt tjänstehjonstadgan (som också kallas legostadgan). Som dräng eller piga städslades (anställdes) man för ett år i taget. Från den 24 oktober ett år, till samma dag året därpå. Det är därför så många flyttade vid den här tiden på hösten.

När en piga eller dräng tog plats hos en bonde kunde hen inte säga upp sig om jobbet inte passade. Avtalet gällde alltid ett år i taget. Ville den anställde inte vara kvar ett andra år skulle hen säga upp sig mellan den 26 juli och 24 augusti. Samma sak gällde för arbetsgivaren. Han fick inte säga upp sin piga eller dräng när som helst utan vackert vänta tills det var dags. Den som hade sagt upp sig i laga ordning och flyttade den 24 oktober hade en vecka på sig att infinna sig hos sin nya arbetsgivare. Det är detta som är slankveckan.


Till vänster: Troligen är detta lillpigan Signe Desideria Säfström (1884 i Vaksala) och arbetsgivaren Lundins dotter Hedvig Helena på Johannesberg i Funbo. Signe Desideria Säfström flyttade därifrån den 24 oktober 1900. Foto: Johan Lundin. Bild från Upplandsmuseet. Public Domain.
Till höger: Två pigor utan namn hos patron Wallmark på Hällevadsholms gård den 2 juli 1923. Foto: Oscar Färdig. Bild från Bohusläns Museum. Public Domain.

Den anställde fick inte lämna gården utan arbetsgivarens tillstånd, och orsakade hen någon skada kunde det dras av på lönen. Arbetsgivaren hade skyldighet att försörja sina anställda, även om de blev sjuka, och behandla dem väl. Men alla följde förstås inte detta.

Lönen var mager men inte bara pengar, snarare var det nog en mindre del. Det viktiga för den anställde var mat och husrum. Drängar och pigor ingick i arbetsgivarens hushåll, som en del av familjen om än inte på lika villkor. Statarna fick ju också lön i annat än pengar, den så kallade staten som utgjordes av matvaror, plus bostaden. Statarna hade däremot eget hushåll.

Ibland står det "gifte drängen" för en jordbruksanställd i husförhörslängden. Förmodligen innebar det samma villkor som för en statare, att den gifte hade eget hushåll med sin familj och bodde kanske i en backstuga eller i ett rum på gården.

Kvinnor hade förstås lägre lön än män, ganska mycket lägre, visar lönestatistiken. Det var billigare att ha pigor anställda, men eftersom arbetet på en gård var strängt uppdelat mellan mansarbete och kvinnoarbete så hade man behov av både pigor och drängar.

Ända fram till 1885 var det ett brott att vara arbetslös. Alla skulle arbeta. Att driva omkring utan jobb gick inte för sig, åtminstone inte för underklassen. Det kallades att ha laga försvar.

Så här hårt reglerat var arbetslivet från mitten av 1600-talet ända fram till början av 1900-talet. Tjänstehjonstadgan gällde ända till 1926.

Uppgifterna kommer främst från släktforskaren Ingemar Rosengren i Halmstad och från Jordbruksverket.


De anställda pigorna, drängarna och andra tjänstehjonen på en oidentifierad gård i Östergötland kring förra sekelskiftet. Foto: Didrik von Essen. Bild från Östergötlands Museum. Public Domain.

Fortsätt läs mer
  5374 Träffar
  0 Kommentarer
5374 Träffar
0 Kommentarer

Morfar byggde vägar och broar

Min morfar var en företagsam ung man och byggde både vägar och broar i hemtrakten och i grannsocknarna.


Den här vägen i Gällsås i Okome socken i Halland har han byggt. Gården till vänster kallas Lyckan. Där bodde min morfars far Emanuel Dahlberg som ogift och hade en affär där. Gården till höger heter Nybonna och där hittade han sin brud, min morfars mor Lotta Maria Bengtsdotter. De gifte sig 1878. Deras yngste son Gottfrid föddes 1893 och blev min morfar.

När morfar byggde vägen i Gällsås var han bara drygt 20 år och han har berättat att det fanns de som tvivlade på att han skulle klara det. Men det gjorde han, med hjälp av ett arbetslag, och med god förtjänst. Han fortsatte sedan bygga vägar och broar i närheten, bland annat i grannsocknen Gällared. Sedan dess har nya vägar byggts i takt med en ökad trafik. Men de gamla vägarna och broarna finns kvar, om än i sin helhet vet jag inte.

I somras stannade jag vid Gällareds kyrka, som ligger några kilometer öster om Ullared. Jag var på väg hem från släktbesök och hade fått detaljerad information om vilken bro det var som min morfar byggt. Och där låg den!


Bron som morfar byggde i Gällared någon gång kring 1920. Man ser den från vägen (väg 153) men tidigare visste jag inte om att morfar byggt den här bron. Nu tänker jag på det varje gång jag åker förbi. Jag ser det som ett minnesmärke över en idog man. Han levde till 1977, fick 13 barn och hade både såg och kvarn hemma i Okome.


Brobygge pågår. Morfar är tredje från vänster under bron, han lutar sig mot ett skaft.


Morfars hem Heden i Gällsås. Brodern Anders, Gottfrid, fadern Emanuel Dahlberg, systern Albertina och modern Lotta Maria Bengtsdotter. Till höger: morfar i ungdomen.

Det är inte bara fotografier och brev som är bevarade minnen efter äldre generationer.

Fortsätt läs mer
  2395 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
2395 Träffar
0 Kommentarer

"Den fräcka varelsen"

Finns det någon släktforskare som inte har en rad pigor i släkten? Knappast.

Kring förra sekelskiftet började man kalla pigorna för tjänarinnor och sedan hembiträden,  de som arbetade i hushållen men inte gjorde jordbruksarbete. Och de organiserade sig, både i Stockholmstrakten och ute i landet.


Bild till vänster: Illustration av William Thomas Smedley/Wikipedia. Bild i mitten: Neogeografen, Wikipedia. Bild till höger: Pehr Hilleströms målning "En piga öser soppa ur en kittel" från Wikipedia.

Kvinnornas fackförbund hade bildats 1902 och 1903 startade Stockholms Tjänarinneförening. Så småningom startade fler tjänarinneföreningar på andra håll. Mer om detta kan du läsa om på Arbetarrörelsens arkivs webbplats. Där finns också pdf-filer av tidningen Tjänarinnebladet, från åren 1905-1908.


Bild från pdf-fil på Arbetarerörelsens arkivs webbplats.

I Tjänarinnebladet kan vi läsa om oreglerad arbetstid och att alltid finnas till hands, långa arbetsdagar, delat sovrum med andra i tjänstestaben, och nästan ingen fritid. Det var arbetsvillkoren för många pigor, tjänarinnor, jungfur och hembiträden. I tidningen förekommer en hel del fiktiva berättelser, noveller som handlar om hembiträden och deras husmödrar för att belysa olika situationer. Till exempel doktorinnan Weyler som beklagar sig för en släkting på besök om jungfruns krav på att inte behöva sova i köket, på reglerad arbetstid och en ledig eftermiddag var fjortonde dag. Och så berättar doktorinnan att hon kommit på att jungfrun går på fackföreningsmöten och givetvis förbjudit detta. "Och du utvisade ej genast den fräcka varelsen ur huset?" frågar släktingen. Men får veta att det behövdes inte för jungfrun har sagt upp sig efter tillsägelsen. 

Artiklarna handlade också om praktiska råd i arbetet och om föreningsarbetet. I varje nummer förekom även rapporter om förhållanden i andra länder. Tjänarinneföreningen bedrev också egen platsförmedling i Stockholm.

Det som gör läsningen intressant är ju att det är en inblick i den samtida beskrivningen av pigornas arbete och villkor. Allt är inte idylliskt som för Lina i Katthult. Vill du veta mer om landsbygdspigornas arbete rekommenderar jag Ester Blenda Nordströms bok "En piga bland pigor". Historikern Börje Harnesk har skrivit din doktorsavhandling "Legofolk" om pigor och drängar (finns som pdf-fil).

Fortsätt läs mer
  2666 Träffar
  0 Kommentarer
2666 Träffar
0 Kommentarer

Arbetarens berättelse

Sickla i östra kanten av Stockholm är numera ett bostadsområde med ett större köpcentrum där det också finns museum och bibliotek. Detta centrum ligger på Marcusplatsen där det tidigare låg verkstäder och industrier. Här tillverkades dieselmotorer och Atlas Copco hade en gruva djupt nere i berget. Eftersom min ene son bor i närheten med sin familj har jag varit där för att handla ibland.


I somras stannade vi till vid lekplatsen på Marcusplatsen för att barnbarnet skulle få utlopp för lite spring i benen.

Medan han åt glass efteråt gick jag runt och kom till den här skylten:


Klicka på bilden för att se den i större format och läsa texten.

Sådant här är väldigt intressant tycker jag. Gamla industriplatser är lämningar som visar hur människor levt förr, arbetet var en stor del av livet och de flesta bodde i närheten av jobbet. Så var det här också.

Axel Molin arbetade på Atlas Copco i 40 år och började i härdningen, läser jag. Han och hustrun Signe och barnen bodde i arbetarbostäderna i Tallbacken alldeles intill. Hyran var 25 kronor i månaden och då var det utedass på gården. Så här säger Signe om livet där:



Senare bodde de på Atlasvägen 39 efter att de gamla arbetarhusen rivits och ersatts av nya höghus.

Axel och Signe Molin kom från Oskarshamn till Stockholm. Oskarshamn är ju nästgårds för mig som bor söder om Västervik. Axel var född den 8 februari 1888 i Kristdala församling, tillsammans med sin tvillingbror August. Deras föräldrar hette Oskar Ludvig Larsson och Hulda Josefina Johansdotter. Signe föddes den 27 juli 1887 och hennes mor var den ogifta pigan Amanda Thilia Emilia Lyström som bodde hemma hos sina föräldrar i Oskarshamn. I husförhörsboken har prästen skrivit "såsom fader är anmäld Oskar P Thorell". Så småningom hade Signe fått tre syskon.

Axel och Signe gifte sig 1909 och fick minst två barn, kanske fler. De hette Gustaf Sigvald (född 1908) och Signe Linnea (född 1910). Jag är inte släkt med familjen Molin och kände inte till att de fanns förrän jag läste på skylten i somras.

Som ni förstår kan jag inte låta bli att kolla upp sådant här när jag läst en skylt om dessa människor på en offentlig plats som Marcuplatsen i Sickla. Förmodligen råkade en fotograf ta bilden på Axel till företagets dokumentation och de blev intervjuade. Vilken tur att det gjordes, så att vi idag kan läsa om dem och deras liv. När de kom hit var det tuffa arbetsvillkor står det på skylten. 80 timmars arbetsvecka och bara ledigt på söndagar. Två veckors semester infördes inte förrän 1938. Då var deras barn redan vuxna.

Jag funderar på vad som fick dem att flytta från småstaden Oskarshamn till storstaden Stockholm. Enligt Signes vittnesmål blev det ju en lyckad flytt, Axel fick jobb och de trivdes bra. Deras liv har inte fallit i glömska fast de var en helt vanlig arbetarfamilj bland många andra.

Några nutida bilder av de gamla fabriksbyggnaderna som numera är restaurerade:



Signe Molin dog 1969 men Axel levde till 1981 och blev 93 år gammal. Kanske har de barnbarn och barnbarnsbarn som läser detta idag och kanske har varit på en av Stockholms länsmuseums guidade turer här.

Atlas Copcos arkiv finns på Centrum för näringslivshistoria. En del andra företagsarkiv finns hos Riksarkivet eller på lokala museer.
Lyssna på en berättelse om Atlas Copco på Stockholms stadsarkivs hemsida.

 
Källor:
Sveriges befolkning 1950 och 1960
Sveriges dödbok
Kyrkoarkiven i Kristdala och Oskarshamn

Fortsätt läs mer
  2236 Träffar
  7 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Annica Molin
Hej!Så trevligt att du har uppmärksammat gammelmorfar och gammelmormor ! De cyklade på en tandemcykel upp till Stockholm och tälta... Läs mer
måndag, 23 januari 2017 14:17
Eva Johansson
Annica! Vad roligt att du berättar detta! Det är verkligen fint att han finns med på den här informationstavlan, det gör platsen m... Läs mer
måndag, 23 januari 2017 15:32
Maja Svärd
Hej!År 2010 donerade jag som barnbarns barn till Axel hans "lefvnadsberättelse" till Stockholms läns museum. De arbetade med insam... Läs mer
måndag, 23 januari 2017 15:44
2236 Träffar
7 Kommentarer

Kristianstad på 1880-talet

Har du släkt i Kristianstad under andra halvan av 1800-talet är du bara att gratulera. Då finns en serie på fyra böcker som kan ge mycket kött på benen, och där du kanske till och med hittar dina egna släktingar.


Författaren Bunny Ragnerstam skrev 1974-1977 sin svit på fyra böcker om Kristianstad på 1880-talet. Titlarna är Innan dagen gryr (hösten 1881), Uppbrottets timme (1883), Vredens dag (1884) och Skall jorden bliva vår (1884-1886). Detta är dokumentärromaner som handlar om verkliga människor som bodde i Kristianstad vid denna tid. Men det är romaner, om än med verklighetsbakgrund och historiska fakta. Miljöerna är de rätta, arbetplatser, bostäder, staden och dess omgivningar, samhället. Det märks att det ligger mycket historieforskning bakom detta skrivprojekt. Bland mycket annat har han studerat de samtida lokaltidningarna.

Detta handlar framför allt om de som flyttade in till staden för att söka sig ett bättre liv under industrialiseringen, arbetarna som lämnade sina fattigliv på landet och som i de flesta fall inte vann så mycket på sin flytt. Men fabriksägarna vann när landsbygdsbefolkningen strömmade till och befolkade de nya arbetsplatserna.

Huvudperson är smeden Bengt Ekelund och hans familj. Bunny Ragnerstam skriver om det dagliga arbetet, sjukdomar, kampen för försörjning och för medborgarrätten, bostadsbrist, barn som dör, söndagsutflykter, sociala konflikter, den framväxande arbetarrörelsen, strejker. Allt det där som var livet då och där.

När jag hade läst böckerna blev jag nyfiken på hur sanningsenliga de var, om det verkligen handlar om folk som levt en gång i tiden. Några tittar i husförhörslängderna i Kristianstad stadsförsamling bekräftade att det är så, de finns där allihop.


Bengt Ekelund och hans familj i husförhörslängden. Bildkälla: Arkiv Digital, Kristianstads stadsförsamling (L) AI:27 (1879-1888) Bild 108 / sid 1834.



En bonus är en karta som finns i slutet av varje bok där alla tomtnummer finns inskrivna. Precis som i husförhörslängderna. Därför går det att hitta var dina släktingar bodde, oavsett om de nämns i böckerna eller inte.

Det är mycket läsvärda böcker för en släktforskare och historieintresserad. För ett par år sedan hittade jag den första av seriens böcker i pocketupplaga i min bokhylla, oläst, troligen inköpt på en bokrea för 30-40 år sedan. När jag hade läst den ville jag läsa alla och fick tag i dem på Bokbörsen. De finns förstås också på bibliotek.

Själv har jag ingen släkt med koppling till Kristianstad men det spelar ingen roll. Det här är mikrohistoria presenterad så att det blir intressant ändå.

Och så önskar jag er alla en riktigt GOD JUL!

Fortsätt läs mer
  2403 Träffar
  0 Kommentarer
2403 Träffar
0 Kommentarer

Fynd i gammal litteratur

Nu ska jag påminna er om Projekt Runeberg, en av nätets verkliga pärlor. Säkert har många av er redan hamnat där när ni sökt efter information om släktingar i äldre tider.

Projekt Runeberg (www.runeberg.org) är ett ideellt frivilligprojekt som startade 1992, med syfte att publicera äldre nordisk litteratur på nätet, så att det blir åtkomligt för alla. Det har man lyckats med. Med råge, tycker jag. Projektet drivs av studentföreningen Lysator vid Linköpings universitet.

Innehållet i litteraturen är sökbart, sidorna visas både som en jpg-bild och med OCR-tolkad text under. För varje verk finns en innehållssida. Här har jag hittat uppgifter till min släktforskning från herdaminnen, en släktbok, i porträttgallerier (det finns flera) med mera. Det du givetvis ska komma ihåg är att faktagranska om du hittar uppgifter till din släktforskning. Detta är ju samtida litteratur, och ny kunskap kan ha kommit fram. Ändå finns det väldigt mycket att hämta här. På http://runeberg.org/katalog.html finns hela listan på innehåll.

En av mina egna favoriter är "Arbetets söner" från 1906, en bok på nästan 700 sidor med massor av bilder från olika arbetsplatser i Sverige kring förra sekelskiftet. Även exteriörer och interiörer från arbetarhem finns med och en och annan familjebild, men utan personuppgifter:



"Amerika-boken" från 1893 är en dåtida hjälpreda för utvandraren.

I "Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige" från 1859-1870 finns den samtid uppgifter om socknar och städer, bland annat min mors födelsesocken Okome i Halland.

I "Teknisk tidskrift" från 1934 har jag lärt mig om vantmakerier.

Ett av porträttgallerierna är från Skaraborgs län 1933:



Många äldre tidningar har scannats och publicerats, till exempel några årgångar av veckotidningen "Hvar 8 dag". De senaste är tidskriften "Ord och bild" 1892-1945.


Vill man ge en donation till föreningen och projektet finns uppgifter här.

Fortsätt läs mer
  3940 Träffar
  0 Kommentarer
3940 Träffar
0 Kommentarer

Svenska gästarbetare i Tyskland

I min utvidgade släkt har jag hittat en Tysklandsfarare. Hon hette Johanna Johansdotter, född 1844 i backstugan Hallen i Östergöl i Älmeboda socken i Kronobergs län. I husförhörslängden har prästen skrivit att hon tog ut flyttbetyg från grannsocknen Algutsboda, där hon arbetade 1868, till hemsocknen Älmeboda. Men i stället reste hon till Tyskland och kom inte hem förrän fem år senare.


Prästens anteckning i husförhörslängden. Bild från Arkiv Digital, Älmeboda (G) AI:22 (1871-1875) Bild 208 / Sida 196.
 
Ovanstående är allt jag vet om hennes Tysklandsresa, och när jag första gången såg detta blev jag ganska fundersam. Vad gjorde hon i Tyskland? Varför åkte hon dit? Det här var för fem år sedan, när jag släktforskade om hennes släktgren. Sedan dess har jag lärt mig att hon bara var en av flera tusen ungdomar som blev gästarbetare i Tyskland under andra halvan av 1800-talet. Omkring 2 000 av dem kom från Kronobergs län. Hon ingick i den första vågen Tysklandsfarare, de som gav sig av under och strax efter nödåren 1867-69. Då sökte gårdsägarna i norra Tyskland efter folk och hemma i Sverige var det svårt att hitta försörjning när fattigdomen bredde ut sig och fler sökte arbete. Lönen var betydligt bättre i Tyskland även om arbetet var hårt. Och det var billigare med en biljett till Tyskland än till Amerika.

De flesta svenska kvinnorna kom till Schleswig-Holstein, många kvinnor blev mjölkerskor och mejerskor på de stora godsen där. Kanske var det där Johanna arbetade och bodde under sina år i Tyskland. Ingen i släkten vet något om detta, och själv har hon inte lämnat efter sig några ledtrådar.

Om arbetsemigrationen till Tyskland har jag lärt mig från boken "Tysklandsfararna", utgiven förra året och skriven av Bengt Gärdfors i Laholm. I boken finns mycket att läsa om dem som reste till Tyskland för att arbeta.


Boken Tysklandsfararna. Tyska agenter värvade arbetsfolk i Sverige genom att annonsera i de svenska tidningarna. (Bilder från boken)

Livet i Tyskland blev inte alltid som ungdomarna trott. Arbetsförhållandena var svåra och många hamnade i skuld till agenterna eller till bonden, eftersom de skulle börja med att arbeta av betalningen för sin resa. En hel del stannade kvar och bildade familj men betydligt fler vände hemåt efter några år, precis som Johanna.

Om hennes liv i övrigt har jag skrivit tidigare. Johanna är mina barns farmors mormors mor.

Fortsätt läs mer
  1953 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Om man är Röttervän har man inloggning till två databaser över emigranter/individer som tillf. arbetade utomlands, var sjömän etc.... Läs mer
måndag, 25 april 2016 11:59
Eva Johansson
Barbro! Vilket bra tips! Visserligen är jag Röttervän men har nog inte undersökt innehållet där tillräckligt. Då ska jag söka efte... Läs mer
måndag, 25 april 2016 12:21
1953 Träffar
2 Kommentarer

Kvinnorna i gruvan

Kvinnor har alltid arbetat, tro inget annat. Inte bara som pigor och bondhustrur utan på alla möjliga andra sätt. Men i arkiven syns det sällan, oftast inte alls.


Någon gång kring sekelskiftet 1900 togs den här bilden på de anställda vid tändsticksfabriken i Västervik. Som ni ser arbetade en hel del kvinnor där. Förmodligen var de allihop kyrkbokförda som döttrar och hustrur. Bilden finns på väggen bakom kassan på Västerviks museum.

På tisdag är det internationella kvinnodagen, kanske till skillnad mot alla andra dagar på året som verkar vara mansdagar. Speciella dagar brukar ju hållas för att lyfta fram minoriteter i samhället, men kvinnor har inte varit i minoritet, tvärtom. För ett år sedan meddelade SCB att vi för första gången sedan 1749 har fler män än kvinnor i Sverige. Så varför vi har en kvinnodag i stället för en mansdag har naturligtvis andra orsaker, som bekant.

Kvinnors arbete är mer eller mindre osynligt i arkiven. Kvinnor och barn räknades bara, och bokfördes i kyrkböckerna, i förhållande till mannen, husbonden. Först en bit in på 1900-talet, när även gifta kvinnor blivit myndiga 1921, finns deras yrken i församlingsböckerna. Då hittar jag både tändsticksarbeterska, bodbiträde och affärsbiträde, sömmerska, telefonist, kappsömmerska (hon hette Johanna Lovisa Lindell och var verksam i Västervik på 1910- och 1920-talet), kafébiträde, städerska med mera i Västerviks församlingsbok.

bruksmuseet i Åtvidaberg finns en utmärkt fast utställning om arbetet på orten under historisk tid. Här tas kvinnornas arbete upp. Ett par hundra kvinnor och barn arbetade under sommarhalvåret med skrädning av malmen, vilket innebär att de sorterade den brytna malmen i sådant som var rikt nog för att vidareförädlas och sådant som var för dåligt. Ett hårt manuellt arbete i anslutning till gruvan och som jag knappast hade föreställt mig att kvinnor sysslade med i större skala. En av dessa skrädningsarbetare var Maria Helena Frängqvist vid Bersbo gruvor. Läs om henne, hon är värd att minnas.


Illustration från bruksmuseet i Åtvidaberg som visar kvinnors och barns arbete med skrädning.


Bild från den fasta utställningen på bruksmuseet i Åtvidaberg.

På Uppsala universitet finns en grupp forskare som arbetar för att få fram mer information om kvinnors arbete tidigare under historien. Man hämtar information från till exempel domböcker där människors arbetsuppgifter beskrivs och lägger in det i en databas. Den är sökbar på nätet och finns här. Den omfattar uppgifter från 1550 till sekelskiftet 1800. Databasen heter Gender and work. I årets upplaga av Släktforskarnas årsbok kan du läsa mer om detta.

Ämnet kvinnors arbete kommer jag att återkomma till, var så säker. Till exempel till de kvinnor vars yrken faktiskt syns i arkiven. En av dem är spinnerskan Johanna Sundman som var verksam i Västervik under tidigt 1800-tal där hon står med sin yrkestitel i mantalslängden 1819. Hon är då 30 år och sjuklig. Hon sitter inte på något spinnhus utan ingår i klädvävaren Carl Lönnebergs hushåll. Kanske är hon den enda kvinnan i den här längden som står med eget yrke och inte bara som piga, hustru, änka eller dotter.

Fortsätt läs mer
  2797 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Chris (Kerstin) Bingefors
Tack, Eva, för tipset om databasen!
söndag, 06 mars 2016 11:34
2797 Träffar
1 Kommentar

Borgare och burskap

God fortsättning på det nya släktforskaråret!

Nu är tiden för årskrönikor och sammanfattningar men också för att blicka framåt på det kommande året. Jag ansluter mig till skaran och har funderat på vad jag lärt mig under det år som nyss tagit slut. Och vad av detta som kan vara intressant för er andra släktforskare.

Man blir aldrig för gammal för att lära sig nytt, det är min tes i livet. Med dagens ständiga tekniska utveckling är det bara att gilla läget och se till att lära sig det nya. Det håller hjärnan i trim.

Något som jag verkligen fått upp ögonen för och lärt mig mer om är forskning i domstolsarkiv, tack vare att jag producerat Släktforskarförbundets handbok om domstolsforskning. Claes Westling, förste arkivarie vid Landsarkivet i Vadstena, har skrivit boken och tagit fram de flesta bilder. Mitt arbete består i att jag gjort en bok av hans arbete, dvs framför allt layout men också korrekturläsning. Det innebär att jag på ett tidigt stadium tagit del av texten, läst den flera gånger och under hand insett vilken fantastisk skatt vi har i våra domstolsarkiv. Tack vare den nya kunskapen har jag nu i vinter t ex hittat lagfarter på släktfastigheter jag annars inte skulle hittat.

Före jul forskade jag om min ene sons svärmors släkt, ett forskningsresultat som hon fick i julklapp. Då lärde jag mig en hel del nytt om borgare och burskap. I hennes släkt finns flera borgare i Malmö stad på 1700-talet. De flesta var skomakare men det finns också en krögare och en bagare. För att kunna skriva släktberättelsen har jag tagit reda på vad som gällde för att man skulle få burskap och lite om hur det borgerliga livet i den tidens städer kunde se ut. Stadsfolks historia kände jag tidigare knappt alls till, eftersom min egen släkt och de flesta andra jag släktforskar åt kommer från landsbygden.

Det här gav mycket intressant ny kunskap. En hel del dokument från städerna finns avfotograferade hos Arkiv Digital, och blev en ny källa till kunskap. Här hittade jag t ex borgarförteckningar. För Malmö hittar man dessa under Magistratens arkiv. Ett exempel:


I borgarförteckningen från Malmö 1770 ser vi att Andreas Borg är bryggare. Han har blivit upptagen i bryggarskrået 1739 och äger hus nummer 602 i den då ganska lilla staden Malmö. Bild från Arkiv Digital, Magistraten i Malmö D3E:1 (1653-1759) Bild 227.


Går vi till husförteckningen i samma volym ser vi var Andreas Borg hade sin fastighet, nämligen på södra sidan av Stora torget. Han bebor själv fastigheten, enligt denna förteckning. Exakt vilket hus det är han äger vet jag inte, kanske finns det någon karta från denna tid bevarad med husnumren noterade? Bild från Arkiv digital, Magistraten i Malmö D3E:1 (1653-1759) Bild 197.


Även städernas räkenskapshandlingar kan ha information om enskilda invånare. Som exempel har jag sett i Västerviks skattskrivningslängd som finns i rådhusrättens och magistratens arkiv. Ett exempel:


Detta är en skattskrivningslängd från Västervik 1813. Förre handelsbokhållaren Holm, boende i Norra kvarteret nr 1,  betalar skatt för hustruns bruk av siden men har själv avsagt sig brännvin och tobak och slipper alltså skatta för det. Om jag tolkar detta rätt. Styrman Lindholms änka är befriad från mantalsskatt och är 65 år gammal. Bild från Arkiv Digital, Västervik rådhusrätt och magistrat HVa:128 (1813-1813) Bild 140.

2015 inledde jag med att efterforska min fars två morbröder som emigrerade till Amerika. Vi i släkten visste inte mycket om deras öden i USA, inte mer än att de skulle ha bosatt sig på var sin kust. Bland det jag lyckades få fram är uppgifter om att detta stämmer, men jag hittade mycket mer. Var de bott och arbetat, om deras amerikanska medborgarskap, om deras äktenskap och om den enes son. Då lärde jag mig mycket om emigrantforskning.

Det har jag haft god nytta av i efterforskningen om andra emigrerade släktingar på min mors sida, som jag delvis kunnat kartlägga efter deras emigration. Det finns en hel del emigranter i min släkt, både på min fars och min mors sida.

Detta har också fört med sig att jag fått kontakt med nutida släktingar i flera av dessa släktgrenar, vilket är väldigt roligt. Kanske kan jag säga att jag lärt mig att inte vara rädd för att ta kontakt med tidigare okända släktingar. Fast det har jag nog aldrig varit rädd för.

Släktforskning kan ge så väldigt mycket givande nya kontakter, inte minst med andra släktforskare. Något som jag kommit att uppskatta allt mer är just denna samverkan med andra släktforskare. Här i Västervik har vi en mindre skrivargrupp, som jag berättat om tidigare, och den har kommit att betyda allt mer för mig. Jag är också med i en lokal släktforskargrupp där vi ständigt förkovrar oss, främst i att läsa gammal handstil genom gemensamma ansträngningar men också en massa annat. Detta innebär att jag inte bara sitter ensam på kammarn med mitt resultat utan diskuterar det med andra, som är lika nördiga som jag.

Mitt bästa råd till er andra släktforskare inför det nya året är nog att samverka mer. Bilda skrivargrupper, forskargruppper, läsargrupper mm! Det kan starta som en enkel studiecirkel i din lokala förening och trivs ni ihop så fortsätt. Man lär av varandra, hela tiden.

Ett gott nytt forskarår, det hoppas jag att ni alla får.

Fortsätt läs mer
  2863 Träffar
  0 Kommentarer
2863 Träffar
0 Kommentarer

Från Öglunda fattighus till Thorsø herrgård

Min mormors farfar Claus Johansen (1869-1944) bodde i Fredrikstad i sydöstra Norge, men kom ursprungligen från Sverige. Enligt egen utsago var han född i Skara, och likt många andra svenskar på jakt efter arbete utvandrade han i slutet av 1800-talet till Norge. Han gav sig in i stenhuggarbranschen där han gjorde sig känd för gott hantverk och hårt arbete, så när blixten slog ner i ladugården på Thorsø herrgård i augusti 1917 fick Claus det prestigefyllda arbetet att återuppbygga ladugården. Det enorma byggnadsverket blev enligt godsägaren Kai Møller ett »underverk», och ryktet om den talangfulle svenske byggmästaren spred sig i trakten. När Fredrikstad drabbades av en rejäl översvämning 1918 var det därför många gårds- och husägare som anlitade Claus för husreparationer, och dessa arbeten gav så goda inkomster att han kunde köpa ett ståtligt hus i stadsdelen Elverhøi. Här spenderade Claus många avkopplande stunder i den stora fruktträdgården, och barnbarnen minns honom som en propert klädd man med stora händer, och skostorleken 46 antyder att han måste varit en respektingivande förman för de många stenhuggarna och murarna. Han hade dock ett hjärta av guld, och barnbarnen minns med värme hur han rensade ål, rökte cigarr eller skickade fram hushållerskan med varm choklad.

b2ap3_thumbnail_028---Claus---original.JPGb2ap3_thumbnail_028---Claus---original.JPG

Det låter onekligen som en framgångssaga, men vem var egentligen Claus Johansen? Var han verkligen född i Skara, och hur såg hans bakgrund ut? Jag började mitt sökande i Norge, och hittade familjen i folkräkningen 1900. Då bodde de på Brochsgaten i Fredrikstad, och redan då kallas den 31-årige Claus »graastenmurer, mester» och anges dessutom vara ägare till hela huset. Folkräkningen avslöjar att huset var ett våningshus med tillhörande verkstad, och i fastigheten bodde sammanlagt tjugotvå personer. Som hyresgäster hade man en stuveriarbetare med hustru och fem barn, en svensk symaskinsreparatör med hustru och tre barn samt en skomakare med hustru och fem barn. Man får även veta att Claus var född i Skara 1869 och hade svenskt medborgarskap, så det som sagts i släkten tycktes stämma. Det tog dock stopp direkt eftersom jag inte hittade honom i Skaras födelsebok 1869, så jag återvände till de norska kyrkoböckerna för fler ledtrådar.

b2ap3_thumbnail_Lven-p-Thors-herregrd-foto-MG-020810.jpgb2ap3_thumbnail_Lven-p-Thors-herregrd-foto-MG-020810.jpg

Hustrun Anne var född i Torsnes socken, så jag koncentrerade mitt sökande dit. Familjebibeln avslöjar att parets äldsta barn föddes 1897 så jag slog upp 1896 års vigselbok för Torsnes – och hittade dem direkt! Brudgummen »Klaus (Klas) Johansen» var då stenhuggare på Thorsö medan bruden Anne Andreasdatter Holm bodde på gården Basto på Hvaler, men hade tydligen återvänt till hembygden för att vigas i kyrkan där hon döptes. Det stod även att Claus var född i »Øglunda Sogn Skaraborg Len» den 10 september 1869, och var son till avlidne »Bygmester Johan Clausen». Uppgiften om Skara stämde alltså inte riktigt, även om Öglunda faktiskt ligger i Skara stift och sedermera hamnade i Skara kommun. Nu när jag hade mer exakta födelseuppgifter kunde jag påbörja mitt sökande i Sverige, och äntligen få grepp om hans bakgrund.

b2ap3_thumbnail_glunda-1869.jpgb2ap3_thumbnail_glunda-1869.jpg

Öglunda födelsebok 1869; lille Claes föddes mycket riktigt den 10 september 1869 i Öglunda socken, och var son till arbetaren Johannes Claesson och hans hustru Anna Lisa Andersdotter i Grangården (i födelseboken står felaktigt Johansdotter); ur Varnhems kyrkoarkiv, vol. C:4 (1850-1871), sid. 345 (bild: ArkivDigital).

Det visade sig att hans liv verkligen var en framgångssaga, för det hade inletts på sämsta tänkbara sätt. Föräldrarna Johannes Claesson (1809-1875) och Anna Lisa Andersdotter (1832-1875) avled när lille Claus precis hade fyllt sex år – fadern som avled den 7 oktober 1875 blev begravd den 12 i samma månad, och dagen efter begravningen avled även modern som följde sin make i graven fyra dagar senare. Dagen efter hennes begravning förrättades bouppteckningen, som ger en inblick i det lilla hemmet i Grangården. Där fanns en soffa och ett bord, en säng och två skåp, ett väggur och två grytor, en stekpanna och en »Kaffebrännare». Två speglar och några böcker, två liar och en spinnrock, två täljknivar, två saxar och en slipsten, några glaskärl och blomkrukor, samt fyra tunnor potatis och en skeppa rågmjöl. De tre sönerna fick dela på de 115 kronor och 10 öre som blev kvar efter föräldrarna, och kanske var det därför de till en början kunde bo kvar i Grangården – antagligen hos sin förmyndare, hemmansägaren Sven Johansson. Efter en tid tog troligen pengarna slut, för i Öglunda husförhörslängd 1881-1895 hittar man Claus och hans lillebror Anders Johan (1874-1911) i fattighuset. Det kan nog inte bli värre än så, två små föräldralösa gossar i socknens fattighus – så hur kunde egentligen Claus ta sig hela vägen till det ståtliga huset i Elverhøi?

b2ap3_thumbnail_Huset-p-Elverhy-2-foto-MG-020810.jpgb2ap3_thumbnail_Huset-p-Elverhy-2-foto-MG-020810.jpg

Jag följde honom framåt i tiden. I november 1884, alltså vid nyss fyllda femton år, lämnade Claus fattighuset och flyttade som »yngling» till Baggården i närbelägna Bergs socken. Här blev han dräng hos hemmansägaren Johannes Svensson, men flyttade redan året därpå till Melldala Håkansgård och 1886 till gården Lycke i annexförsamlingen Lerdala. Här var han dräng i två år, och höll sig än så länge i Västergötland, men 1888 tog den nittonårige Claus ett stort steg i livet – han lämnade hembygden och flyttade de dryga femtio milen till Forsa socken i Hälsingland. Här blev han arbetare i byn Harv, och även om det inte sägs rakt ut var det antagligen i Hälsingland som han fick upp ögonen för stenhuggarkonsten. Efter några år lämnade han Forsa socken utan att meddela vart han tog vägen, så prästen överförde Claus till den särskilda förteckningen i april 1895. Fem månader senare blev han dock kontaktad av Claus, som behövde ett ledighetsbetyg – kanske hade han redan nu träffat blivande hustrun Anne, min mormors farmor? – varpå prästen noterade i husförhörslängden »d. 12/9 95 ledighetsbetyg till Borge i Norge adr. Fredrikstad. adm – reste till Norge 1891». Han hade nu alltså officiellt flyttat till Norge, efter en sammanlagd resväg på över hundra mil.

b2ap3_thumbnail_029---Anne.jpgb2ap3_thumbnail_029---Anne.jpg

Som jag tidigare berättat har den norska kyrkobokföringen varken husförhörslängder eller församlingsböcker, så jag har inte kunnat följa Claus Johansen år för år, men genom att studera kyrkoböckerna har jag ändå lyckats få en bild av hans yrkesverksamhet. Vid vigseln 1896 kallas han »stenhugger» på Thorsø herrgård, och 1897 i Basto på Hvaler-öarna. År 1898 är han stenhuggare i Sand på Hvaler, men i oktober 1899 bor familjen på Brochsgaten i Fredrikstad och Claus kallas nu fortfarande stenhuggare. I folkräkningen 1900 sägs han ju dock vara gråstensmurarmästare, något han är ännu i december 1902. I november 1905 har familjen dock flyttat till Fossumsgaten 4 i Fredrikstad, och här bor de kvar ännu i juli 1910 då Claus kallas »stenhuggerformand». Även när sonen John konfirmerades 1930 kallas fadern förman, precis som vid hustruns död 1932.

b2ap3_thumbnail_2014-08-09-11.06.06.jpgb2ap3_thumbnail_2014-08-09-11.06.06.jpg

Claus tycks därefter ha avvecklat byggverksamheten, och sina sista år njöt han av livet på Elverhøi tillsammans med barnen och barnbarnen. Han avled 1944 och begravdes bredvid sin älskade Anne i Østre Fredrikstad gravlund, alldeles intill den vackra Gamlebyen. Graven är numera bortplockad, men hans minne kommer leva för evigt – minnet av den föräldralöse lille gossen som växte upp i Öglunda fattighus, men som till slut kunde ge sina barn den trygghet han själv aldrig hade upplevt. 

 

Fortsätt läs mer
  2353 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Fredrik Mejster
Spännande inlägg, Markus! Öglunda är nästan i samma trakter som jag själv forskar i på min pappas sida. ... Läs mer
fredag, 11 september 2015 21:38
Markus Gunshaga
Tack så mycket, Fredrik - och så roligt att även du har förfäder där i trakten! Jag är annars mest skåning men via Claus Johansen... Läs mer
fredag, 11 september 2015 22:53
2353 Träffar
2 Kommentarer

I godsets utkant

Vi kommer allt närmare årets Släktforskardagar i Nyköping för varje dag som går. Det går i ytterligare några dagar att förhandsboka biljetter till föredrag i de båda mindre föreläsningssalarna, och så kan man förstås även beställa lunchbiljetter för lördag och söndag samt biljetter till fredagens kvällsbuffé och lördagens bankett. 

Temat för Släktforskardagarna är Ett gods - en värld, men egentligen fanns ju flera världar samtidigt vid de stora godsen. Nog skilde sig livet en hel del mellan herrgårdssalongerna och statarlängorna.

När lantbruket rationaliserades vid 1700-talets slut behövdes en mer rörlig arbetsstyrka som snabbt kunde avhysas vid ändrade produktionsvillkor. Antalet torpare och frälsebönder minskade och i stället tillkom en ny kategori med mer rörliga lantarbetare, s k statare. Dessa avlönades på stat, dvs de fick en låg kontantlön mot att arbetsgivaren höll med en bostad och avlönade dem med livsmedel. I gengäld skulle även statarens hustru och halvvuxna barn arbeta: statarhustrun var oftast mjölkerska men kunde också få arbeta ute i jordbruket. Bostadsstandarden var låg, och man hade varken något skydd vid sjukdom eller någon pension. Livet som statare var slitsamt, och många drömde om bättre villkor. Det var därför vanligt att flytta ofta - på 1920-talet flyttade en genomsnittlig statarfamilj tre gånger på 5 år, dvs de bodde i snitt ungefär 18 månader på varje ställe. Statsystemet, som var särskilt vanligt i slättbygden med storjordbruk eller större gods, avskaffades 1945.

I herrgårdslandskapet Södermanland fanns det förstås många statare och de flesta av oss har nog också stött på Ivar Lo-Johanssons berättelser om de sörmländska statarnas strävsamma tillvaro. Merparten av mina anor var sörmlänningar så min antavla bör förstås innehålla ett antal statarfamiljer. Egentligen rör det sig om två familjer, vars tillvaro ändå skilde sig åt en hel del och samtidigt visar samhällets omvandling.
Min mm f Gustaf Adolf Gustafsson föddes 1891 i Ludgo. Han var näst yngst i en femfaldig barnaskara, och när han föddes var fadern Adolf Vilhelm måg hos modern Johannas föräldrar i Värlund. Året efter Gustafs födelse flyttade familjen och sedan kuskade de Södermanland runt i över 30 år. Adolf Vilhelm anges omväxlande vara ladugårdsdräng, arbetare, ladugårdsförman, statdräng, kodräng, kördräng och ladugårdskarl medan han flyttade 26 gånger på 47 år. Varför flyttade då familjen så ofta? I släkten berättas att Adolf Vilhelm agiterade för att lantbrukarna skulle organisera sig fackligt, något som sågs med oblida ögon och oftast ledde till avsked. Jag har inte hittat några belägg för att denna släktskröna är sann. Sant är däremot att Johanna inte var fullt arbetsför. En statares hustru förväntades ju arbeta, och om Johanna noteras i många år att hon har fallandesot. Någon medicinering fanns knappast vid denna tid så hon var säkerligen ofta oförmögen att utföra de sysslor hon var ålagd. Kanske var det också ett riktigt svårt epilepsianfall som ledde till att hon från 1920 i stället angavs vara sinnessjuk. Hon togs in 1922 på Sankta Annas hospital i Nyköping och dog där i januari 1924.
Vad hände då med de fem barnen? De tre döttrarna gifte sig och bildade familjer. Det är den korta versionen. Den långa versionen är att äldsta dottern Ida tjänade som piga i några år innan hon gifte sig vid 21 års ålder med en byggmästarson som strax därefter övertog fädernegården. Mellandottern Hanna tjänade piga i ett par år innan hon flyttade hem till föräldrarna och i 12 års tid flyttade med dem. Troligtvis var det hon som skötte de sysslor som modern var för sjuk för att kunna utföra. En månad efter att modern tagits in på hospitalet gifte hon sig, och kanske blev modern intagen just för att Hanna skulle kunna lämna föräldrahemmet. En månad efter vigseln blev hon nämligen själv mor. Maken, som var lantbruksarbetare, dog som 29-åring i blindtarmsinflammation och lämnade Hanna med en 4-åring och en 2-åring. Hanna levde som änka de återstående 56 åren av sitt liv. Båda sönerna såg ut att gå i faderns fotspår. De arbetade i drygt ett decennium som statdrängar innan de blev arrendatorer. Detsamma gällde yngsta systern Ulrikas make. Han var först statdräng och blev sedan arrendator. Barnens öden åskådliggör att statarsystemet var på väg att avvecklas.

b2ap3_thumbnail_Slkttrff-Konrad1.jpgb2ap3_thumbnail_Slkttrff-Konrad1.jpgMin mf fm Anna Charlotta omgiven av sina barn. Av blomsterhyllningarna att döma firades här hennes 85-årsdag.

Även min mf ff Johan Erik Eriksson var statdräng. Han tillbringade dock nästan hela sin yrkesverksamma tid på en enda gård, då han från 1888 till 1926 arbetade vid Skavsta i Nyköpings Sankt Nicolai. Med hustrun Anna Charlotta hade han åtta barn, sex söner och två döttrar, födda mellan 1883 och 1899. Äldste sonen Gustaf lämnade Södermanland. Han var en man med många talanger som i ungdomen var först trädgårdsdräng, sedan maskinist och därefter husar innan han så fann sitt kall som stationskarl. Han fann också en stationsförman med en stor familj och en särdeles tilltalande dotter. Tack vare arbetet vid järnvägen flyttade familjen långa sträckor: de möttes i halländska Tjärby, flyttade sedan till Gamlestad i Göteborg, därifrån till Sjösa utanför Nyköping, sedan till östgötska Kimstad och därefter till Älvsjö. Gustafs yrkestitlar hade gradvis förändrats och han anges slutligen vara kontorist. Även Ernst var husar i Malmö en kort period innan han blev stationskarl. Också han träffade sin hjärtans kär genom järnvägen, då hans Etty växte upp hos sina morföräldrar i järnvägsknuten Nässjö. Hennes morfar var lokomotivputsare och mormodern var vagnsstäderska. Sönerna Johan Emil och min mf f Konrad var båda arrendatorer medan Karl Ejnar var telegrafarbetare. Edit tjänade i ett antal år som piga så långt hemifrån som i Hällefors innan hon återvände hem till Nyköpingstrakten i ett par år. Hon hade dock mött sin blivande make under tiden i Hällefors. han var då valsverksarbetare men blev sedan bruksinspektor. Sonen Nils Gunnar är något av ett mysterium för mig. Han var jordbruksarbetare och stalldräng innan han 1918, som 22-åring, blev skriven på församlingen. Samtidigt anges han vara inskriven vid Nyköpings Sjömanshus så troligtvis var han till sjöss. 1930 anges han plötsligt ha emigrerat, närmare bestämt till Malmkontoret i Narvik i Norge. Så småningom återvände han till Sverige och Nyköping, för han avled här 1969. Yngst i barnaskaran var Anna. Hon utbildade sig först till sjuksköterska och sedan till sjukgymnast, varefter hon flyttade till Linköping och gifte sig med en kollega.

Några av barnen fick alltså sin försörjning genom jordbruket, men de flesta fann nya yrkesvägar såsom anställda vid järnvägen, telegrafarbetare och som sjukgymnast.

 


Källor:
Sten Carlsson, Rationalisering inom jordbruket 1970- 1920. Den svenska historien 13. Stockholm, 1982  

Fortsätt läs mer
  2250 Träffar
  0 Kommentarer
2250 Träffar
0 Kommentarer

På tur med släktforskare

Nu ska jag berätta om hur roligt man kan ha tillsammans med släktforskare. I Tjust släktforskarförening har vi en skrivargrupp, som består av de deltagare jag hade på min första skrivarkurs i föreningen 2012, och så jag. Det har jag berättat om tidigare, om hur roligt det är att diskutera sitt skrivande och sina släktberättelser med andra släktforskare.

Vi träffas två gånger om året, vår och höst. Årets vårträff i torsdags blev en utflykt till Åtvidaberg, ett brukssamhälle några mil in i Östergötland och en lagom dagsetapp från Västervik.

Ett par av gruppmedlemmarna har sina rötter i trakten och vi har allesammans läst om dessa. I Åtvidaberg hade vi bokat besök på bruksmuseet (Brukskultur Åtvidaberg) och på ett kombinerat industri- och skolmuseum (ÅSSA industri- och bilmuseum) i byggnaden intill. Däremellan lunch och en promenad i samhället.

Låter det roligt? Ja, det var det verkligen.

Vi är en himla trivsam grupp, i blandad ålder men med släktforskningen som vårt stora gemensamma intresse. Då kan det inte gå fel. En hel dag med släktforskare.

ÅSSA i Åtvidaberg var en tillverkningsindustri som lades ner 1987. Samma år öppnades museet och drivs av ideella krafter. Även bruksmuseet drivs av en ideell förening men har minst en anställd. På bruksmuseet blev vi guidade av arkivarien Roy Andersson och han fick oss att inse vilken skatt ett bruksarkiv kan vara. I ett sådant finns det mycket uppgifter om bruksborna, men vad som arkiverats kan skilja väldigt mycket mellan olika arkiv. Jag önskar att jag hade förfäder i Åtvidabergstrakten, då hade jag vetat väldigt mycket mer om dem och deras levnadsvillkor nu.

Så mycket vi fick lära oss på museerna och så mycket vi hade att prata om, hela dagen. Så mycket ny energi jag fick av dessa samtal och skratt.

Utflyktsdagen avslutades med fika hemma hos ett par andra släktforskare som bor utmed vägen hem till Västervik. Vad tror ni vi pratade om? Gamla mord och barnhemsbarn och släktträd på nätet.


Arkivarien Roy Andersson berättade om Åtvidabergs brukshistoria. Efter lunchen besökte vi industrimuseet och sedan skolmuseet. Jag imponeras av alla dessa kunniga museimänniskor, ideellt arbetande såväl som anställda.


Många gamla hus finns kvar i Åtvidabergs samhälle, bland annat arbetarbostäderna från 1790-talet. Nu är de enfamiljsvillor, då bodde fyra familjer i varje, och senare sex familjer. På C J Gustafssons målning ser man hur brukssamhället såg ut 1889.


På bruksmuseet har man överfört husen på kartan från 1866 till dagens moderna karta och det ger en tydlig bild av samhället Åtvidabergs förändring. Så vill jag också göra i min släktberättelse.



Museiskylten berättar om gruvarbetarnas arbetsvillkor vid Bersbogruvan 1883. I skolmuseet finns en kista som bevarats efter en ambulerande lärare, innan alla socknar i häradet fått skolhus. Och så klart finns det en räknemaskin från Facit på industrimuseet i Åtvidaberg.

Så, ja, jag tror nog att det stämmer att man lever längre om man är föreningsaktiv.

 

 

Fortsätt läs mer
  2900 Träffar
  0 Kommentarer
2900 Träffar
0 Kommentarer

De vanliga och de ovanliga

Om du har anor från Gästrikland och Hälsingland har du kanske mycket glädje av den stora forskningsinsats som gjordes av ingenjören Josef Nilson vid mitten av 1900-talet. Han var en verklig pionjär inom släktforskningen och kartlade arton medeltida socknar, två sentida församlingar och en bruksort. Han katalogiserade folket i socknarna och gav ut resultatet i 13 bokband, som han kallade släktregister. De finns på bibliotek och på antikvariat.

Det är släktforskaren Urban Sikeborg som i en av artiklarna i årets upplaga av Släktforskarnas årsbok berättar om Josef Nilson och hans arbete, inte minst om hur man kan använda släktregistren.

Det är inte bara kartläggning av socknarna som är det stora i hans arbete utan att han tog med vanligt folk. Josef Nilson började på 30-talet och fortsatte i flera decennier. På den tiden, när han började och under en stor del av 1900-talet, var släktforskning en forskning om överklassen. Urban Sikeborg tar upp detta i artikeln, att man länge menade att bönder och torpare, som de flesta av oss kommer ifrån, inte var intressant för släktforskarna för att det var enkelt folk. Och att man inte såg släktlinjer via kvinnorna, utan bara via männen.


Sommaren 1948 eller 1949. Josef Nilson (längst till höger) med sina medhjälpare i Bjuråker i Hälsingland, där de går igenom socknens kyrkböcker. Dottern Karin sitter intill, med ryggen mot fotografen, medan dottern Britta syns vid fönstret intill en av de två män som fadern rekryterat för arbetet. Foto: okänd fotograf.

Jag som började släktforska ganska nyss, för fem år sedan, jag har inte tänkt på detta så mycket. I vår tid är det ju självklart att alla människor har lika mycket värde, men så var det ju inte förr. Ibland när jag läser äldre utgåvor av släktforskningstidskrifter har jag reagerat på att det är väldigt mycket adel och borgare, och framför allt adeln är ju betydligt mer väldokumenterad och därmed mer lättforskad än vanliga bönder. Forskar man på torpare och bönder måste man hålla reda på vilken Anna Persdotter eller Per Andersson som är ens ana.

Några adliga kvinnor som det är riktigt intressant att läsa om är fröknarna Koskull. Om de skriver Anders Anderberg i årets årsbok. Det handlar om kvinnor i flera generationer i släkten Koskull. De var inte bara hårt hållna adelsfröknar utan gjorde lite som de ville, verkar det som. Kanske kom de undan med det för att de var så vackra. De ansågs som den tidens (1700- och 1800-talets) riktigt stora skönheter. En av dem var Constance Koskull, född 1788, (bilden till höger, bild från Skokloster genom Wikimedia Commons) som tidigt giftes bort med en rik arvtagare. Men snart skilde hon sig, gifte som sig och skilde sig igen. Hon verkar ha varit en kvinna som inte fann sig i den norm hon förväntades följa. Detta gäller fler av kvinnorna i denna släkt. Artikeln handlar bland annat om hur kvinnorna användes för att gynna släkten genom giftermål eller som kungliga älskarinnor.

Något jag tror att adelns kvinnor i stort sett inte gjorde, det var att arbeta. Men det gjorde de vanliga kvinnorna på landet och i stan. I städerna var det många kvinnor som var torghandlare, som var en stor grupp yrkesarbetande kvinnor. Det är inte säkert, och kanske inte ens troligt, att du ser en kvinnas yrke i husförhörslängden. Men det finns andra sätt att hitta dessa yrkesverksamma kvinnor. Om det berättar Elisabeth Reuterswärd. Hon ger dig konkreta råd om hur du kan hitta uppgifter i arkivmaterialet som kan ge information om kvinnornas handel, hur mycket de tjänade och om de hade anställda. Det är ett mycket intressant arkivmaterial, tycker jag. Det ska jag titta mer på.


En torgscen med torgmånglerskor på sina typiska månglerskestolar på Hötorget 1833. Den närmaste av månglerskorna väger upp fisk. Målning av Alexander Clemens Wetterling. Bild från Stockholms Stadsmuseums samlingar, publicerad på Stockholmskällan (www.stockholmskallan.se).

Årsbokens nya riktlinjer innebär att innehållet ska vara till nytta för släktforskarna. Och mycket ny kunskap har samlats i boken. En del har jag redan berättat om.

Första kapitlet handlar om SBL, Svenskt Biografiskt Lexikon, som kan vara en riktigt stor informationskälla för släktforskarna. De som arbetar med SBL idag berättar om vad man kan hitta och vilka kriterierna är för de personer som beskrivs här. SBL har jag själv haft en hel del nytta av i min släktforskning, och gillar det skarpt.

Ett annat kapitel som verkligen kan vara till nytta för släktforskaren som kommit långt bakåt i sin forskning är Jan Brunius artikel om forskning i Vasatidens dokument. Han berättar om hur vi kan använda till exempel jordeböcker och skattelängder. Det här var ny kunskap för mig, som inte forskat på den tiden.

De flesta av oss släktforskare är kanske som jag, vi forskar mest om folk under 1800-talet, och en hel del om 1700-talets människor. Men nu har vi också kommit så långt in på 2000-talet att 1900-talet är historia. De allra flesta kapitel i årsboken berör dessa sekel.

 

Fortsätt läs mer
  3334 Träffar
  0 Kommentarer
3334 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
255 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
86 inlägg
Helena Nordbäck
80 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
23 inlägg