Rötterbloggen
Rötterbloggen

FACIT - till de kungliga släktgåtorna

2e1ax_simplistic_entry_Alb60-Robertofam

Som utlovat kommer här svaren på de fem kungliga släktgåtorna som jag presenterade i min förra blogg:

 

1. Min far, farfar och morfar var alla kungar. Det var min man med och min son och min bror också. Vem är jag?

a1sx2 Thumbnail1 Giovanna

SVAR: Drottning Giovanna av Bulgarien (1907-2000).

Far: Kung Viktor Emanuel III av Italien

Farfar: Kung Umberto I av Italien

Morfar: Kung Nicholas I av Montenegro.

Make: Kung (Tsar) Boris III av Bulgarien

Son: Kung (Tsar) Simeon II av Bulgarien

Bror: Kung Umberto II av Italyien

En läsare menade att det rätta svaret borde vara Drottning Helena av Rumänien (1896-1982) - hennes far och farfar var Kungarna Konstantin I och Georg I av Grekland, morfar var Kungen och Kejsaren Friedrich III av Preussen, maken Kung Carol II av Rumänien och sonen Kung Michael av Rumänien. Det hela faller emellertid på att Helena aldrig var drottning till gagnet, bara till namnet, och inte hade EN utan TRE bröder som var kungar, Georg II, Alexander I och Paul I av Grekland.

2. Tack och lov, slapp jag att gifta mig med min förfärlige farbror. De två män jag i stället gifte mig med var båda "halvblod". Tyvärr dog min gren av släkten ut - så nu är det samme elake farbrors ättlingar som har tagit över ... Vem är jag?

a1sx2 Thumbnail1 Queen Maria II by John Simpson

Svar: Drottning Maria (II) da Gloria (1819-1853) av Portugal.

Hon efterträdde sin far, Kejsar Pedro I av Brasilien, som Drottning av Portugal med förutsättningen att hon så småningom skulle gifta sig med sin farbror Dom Miguel (1802-1866). Denne nöjde sig emellertid inte med att bli Kung bara till namnet, utan genomförde en statskupp där han avsatte sin brorsdotter och tilltänkta och gjorde sig själv till kung och envåldshärskare. I detta läge kom pappa Kejsaren till sin dotters hjälp och lyckades avsätta den falske brodern och återinsätta Maria da Gloria på tronen.

16 år gammal gifte hon sig med Prins August Karl Eugène Napoléon av Leuchtenberg (810-1835) - bror till Svenska Drottning Josefina - som blev portugisisk prinsgemål. Dock inte så länge, eftersom han redan två månader efter giftermålet drabbades av difteri och dog. Året därpå gifte hon sig i stället med Prins Ferdinand av Sachsen-Coburg (1816-1885) som upphöjdes till titulärkung med namnet Ferdinand II.

Båda männen kallas i frågan för "halvblod" - hur så? Jo, Prins August av Leuchtenberg var son till den Bayerska prinsessan Augusta Amalia - mer kunglig än så kan man knappast bli - men fadern var Eugéne de Beauharnais, Napoleons styvson, och således egentligen inte kunglig alls. Nästan lika illa var det med Ferdinand, som visserligen tillhörde den lyckosamma dynastin från Coburg och var kusin både till Drottning Victoria av England och hennes Albert, men vars mor var en visserligen stormrik men ändå inte inte kunglig ungersk grevinna.

1908 mördades Maria da Glorias sonson, Kung Carlos och dennes son kronprinsen, på öppen gata i Lissabon. Den yngre sonen, Manoel II, efterträdde men avsattes två år senare efter en revolution och avled i England 1932. Han var gift med Prinsessan Augusta Victoria av Hohenzollern, en faster till Prinsessan Birgittas "Hansi" men fick inga barn. Därmed dog Maria da Glorias gren ut och den nuvarande huvudmannen för ätten Braganza är alltså den elake farbroderns ättlingar.

3. Min mors syster var gift med en kung i ett europeiskt land. Det var min hustrus syster också, med en tidigare kung i samma land! Vem är jag?

a1sx2 Thumbnail1 Wied

Svar: Fürst Wilhelm zu Wied (1845-1907)

Hans mor, Prinsessan Marie av Nassau-Weilburg (1825-1902) var en äldre halvsyster till svenska (och norska) Drottning Sofia (1836-1913). 1871 gifte han sig med Prinsessan Marie av Nederländerna (1841-1910). Det var samma år som Maries storasyster, Drottning Lovisa av Sverige-Norge (1828-1871) avled i Stockholm. Drottningarnas respektive makar, Oscar II och Karl XV regerade således i samma land, men i omvänd ordning ... Bilden ovan visar Wilhelm och Marie och deras fem barn, varav en faktiskt för en kort tid var kung i ett helt annat land .... vilket?

4. Jag har varit gift två gånger - men har inga barn. Min bror gifte sig med min första frus syster och sedan med min andra frus syster. Det går knappt att räkna hur många barn han har ... Vem är jag?

a1sx2 Thumbnail1 Henry Wr283

Svar: Prins Enrico av Bourbon-Parma, Greve av Bardi (1851-1905)

Enrico var yngre bror till den siste Hertigen av Bourbon-Parma, Roberto I (1848-1907). Bröderna gifte sig först med två systrar, prinsessorna Maria Pia och Maria Luisa av Bourbon-Sicilien. Medan Roberto och hans fru på 12 år fick lika många barn var det andra paret barnlösa. Det var nu inte så märkligt, eftersom Maria Luisa redan på bröllopsresan i Egypten fick en febersjukdom och dog, 19 år gammal. Enrico gifte då om sig med Adelgundes av Braganza (1858-1946), ett äktenskap som också blev barnlöst, även om Adelgundes fick inte mindre än nio missfall. När storebror Roberto förlorat sin första hustru, sannolikt p.g.a. allt för många och täta graviditeter, gifte han om sig med sin svägerskas lillasyster, Maria Antonia av Braganza (1862-1959) och fick ytterligare 12 barn, summa 24.

Två bröder gifte sig således med två systrar - två gånger om! Den ene broder fick 12 + 12 barn, den andre inga alls.

5. Jag tror jag blir galen! Först gifte jag mig med min farbror. Sedan gifte sig vår son med min syster, som alltså var både hans moster och kusin! Vem är jag?

a1sx2 Thumbnail1 Maria I

Svar: Drottning Maria I av Portugal (1734-1816)

Ja, det är verkligen så illa som det låter. År 1760 tvingades den 16-åriga Maria gifta sig med sin dubbelt så gamle farbror, Peter III (1717-1786), titulärkung av Portugal. Äktenskapet blev hyfsat lyckat och paret fick många barn. När äldste sonen, Don José (1761-1788), var bara 15 år gammal, tvingades han i sin tur gifta sig med sin moster, Marias yngre syster, Benedita av Portugal (1746-1829), vid tillfället fyllda 30 och således dubbelt så gammal som sin lille brudgum. Även detta äktenskap tycks ha fungerat någorlunda väl, men några barn blev det inte och tur var väl kanske det. Med en så intensiv inavel över flera generationer torde ett sådant barn inte ha haft de allra bästa förutsättningarna i livet, i alla fall inte ur ett genetisk perspektiv.

Och galen blev hon, Maria ...

***

Ingressbilden föreställer Hertigparet av Parma med 15 av de 24 barnen - den mest kända av dem igenkänner vi allra längst fram i mitten: Prinsessan Zita (1892-1989), så småningom Kejsarinna av Österrike och Drottning av Ungern m.m.

b2ap3 thumbnail ZITA

Fortsätt läs mer
  6202 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
Idel ädel adel, kungligheter, inavel och en annan (o)vanlig människa! ... Läs mer
måndag, 25 juni 2018 07:02
6202 Träffar
1 Kommentar

Borgare och burskap

God fortsättning på det nya släktforskaråret!

Nu är tiden för årskrönikor och sammanfattningar men också för att blicka framåt på det kommande året. Jag ansluter mig till skaran och har funderat på vad jag lärt mig under det år som nyss tagit slut. Och vad av detta som kan vara intressant för er andra släktforskare.

Man blir aldrig för gammal för att lära sig nytt, det är min tes i livet. Med dagens ständiga tekniska utveckling är det bara att gilla läget och se till att lära sig det nya. Det håller hjärnan i trim.

Något som jag verkligen fått upp ögonen för och lärt mig mer om är forskning i domstolsarkiv, tack vare att jag producerat Släktforskarförbundets handbok om domstolsforskning. Claes Westling, förste arkivarie vid Landsarkivet i Vadstena, har skrivit boken och tagit fram de flesta bilder. Mitt arbete består i att jag gjort en bok av hans arbete, dvs framför allt layout men också korrekturläsning. Det innebär att jag på ett tidigt stadium tagit del av texten, läst den flera gånger och under hand insett vilken fantastisk skatt vi har i våra domstolsarkiv. Tack vare den nya kunskapen har jag nu i vinter t ex hittat lagfarter på släktfastigheter jag annars inte skulle hittat.

Före jul forskade jag om min ene sons svärmors släkt, ett forskningsresultat som hon fick i julklapp. Då lärde jag mig en hel del nytt om borgare och burskap. I hennes släkt finns flera borgare i Malmö stad på 1700-talet. De flesta var skomakare men det finns också en krögare och en bagare. För att kunna skriva släktberättelsen har jag tagit reda på vad som gällde för att man skulle få burskap och lite om hur det borgerliga livet i den tidens städer kunde se ut. Stadsfolks historia kände jag tidigare knappt alls till, eftersom min egen släkt och de flesta andra jag släktforskar åt kommer från landsbygden.

Det här gav mycket intressant ny kunskap. En hel del dokument från städerna finns avfotograferade hos Arkiv Digital, och blev en ny källa till kunskap. Här hittade jag t ex borgarförteckningar. För Malmö hittar man dessa under Magistratens arkiv. Ett exempel:


I borgarförteckningen från Malmö 1770 ser vi att Andreas Borg är bryggare. Han har blivit upptagen i bryggarskrået 1739 och äger hus nummer 602 i den då ganska lilla staden Malmö. Bild från Arkiv Digital, Magistraten i Malmö D3E:1 (1653-1759) Bild 227.


Går vi till husförteckningen i samma volym ser vi var Andreas Borg hade sin fastighet, nämligen på södra sidan av Stora torget. Han bebor själv fastigheten, enligt denna förteckning. Exakt vilket hus det är han äger vet jag inte, kanske finns det någon karta från denna tid bevarad med husnumren noterade? Bild från Arkiv digital, Magistraten i Malmö D3E:1 (1653-1759) Bild 197.


Även städernas räkenskapshandlingar kan ha information om enskilda invånare. Som exempel har jag sett i Västerviks skattskrivningslängd som finns i rådhusrättens och magistratens arkiv. Ett exempel:


Detta är en skattskrivningslängd från Västervik 1813. Förre handelsbokhållaren Holm, boende i Norra kvarteret nr 1,  betalar skatt för hustruns bruk av siden men har själv avsagt sig brännvin och tobak och slipper alltså skatta för det. Om jag tolkar detta rätt. Styrman Lindholms änka är befriad från mantalsskatt och är 65 år gammal. Bild från Arkiv Digital, Västervik rådhusrätt och magistrat HVa:128 (1813-1813) Bild 140.

2015 inledde jag med att efterforska min fars två morbröder som emigrerade till Amerika. Vi i släkten visste inte mycket om deras öden i USA, inte mer än att de skulle ha bosatt sig på var sin kust. Bland det jag lyckades få fram är uppgifter om att detta stämmer, men jag hittade mycket mer. Var de bott och arbetat, om deras amerikanska medborgarskap, om deras äktenskap och om den enes son. Då lärde jag mig mycket om emigrantforskning.

Det har jag haft god nytta av i efterforskningen om andra emigrerade släktingar på min mors sida, som jag delvis kunnat kartlägga efter deras emigration. Det finns en hel del emigranter i min släkt, både på min fars och min mors sida.

Detta har också fört med sig att jag fått kontakt med nutida släktingar i flera av dessa släktgrenar, vilket är väldigt roligt. Kanske kan jag säga att jag lärt mig att inte vara rädd för att ta kontakt med tidigare okända släktingar. Fast det har jag nog aldrig varit rädd för.

Släktforskning kan ge så väldigt mycket givande nya kontakter, inte minst med andra släktforskare. Något som jag kommit att uppskatta allt mer är just denna samverkan med andra släktforskare. Här i Västervik har vi en mindre skrivargrupp, som jag berättat om tidigare, och den har kommit att betyda allt mer för mig. Jag är också med i en lokal släktforskargrupp där vi ständigt förkovrar oss, främst i att läsa gammal handstil genom gemensamma ansträngningar men också en massa annat. Detta innebär att jag inte bara sitter ensam på kammarn med mitt resultat utan diskuterar det med andra, som är lika nördiga som jag.

Mitt bästa råd till er andra släktforskare inför det nya året är nog att samverka mer. Bilda skrivargrupper, forskargruppper, läsargrupper mm! Det kan starta som en enkel studiecirkel i din lokala förening och trivs ni ihop så fortsätt. Man lär av varandra, hela tiden.

Ett gott nytt forskarår, det hoppas jag att ni alla får.

Fortsätt läs mer
  3304 Träffar
  0 Kommentarer
3304 Träffar
0 Kommentarer

»Then olyckeligaste menniskja på jorden»

Den 15 december 1779 befann sig bagargesällen Olof Roth på avrättningsplatsen i Oxie, strax utanför Malmö. Han var säkerligen omringad av en skrikande, buande folkmassa, och vid hans sida stod en, kanske två präster – och en bödel. Den unge mannen hade nämligen dömts till döden för dråp, och eftersom domen sedermera hade fastställts av Göta hovrätt skulle denna vinterdag år 1779 bli hans sista dag i livet. Eftersom Olof (1755-1779) var yngste sonen till min anfader Assar Nilsson (1710-1778), riksdagsmannen från Svedala socken som jag bloggat om tidigare, kan man ju undra vad som hände. Hur kunde den skötsamme och rättvise riksdagsmannens son sluta sina dagar på avrättningsplatsen i Oxie?

Den sorgliga historien tog sin början tidigare samma år. Olof var då gesäll hos bagarmästaren Anders Möller i Malmö, som vid ett tillfälle försökte slå honom. Han hade då fredat sig mot sin mästare genom att ta tag i honom, men denne hade då tillkallat två vaktkarlar som slet tag i Olof och låste in honom i arrestrummet »Kopparkammaren» under Malmö rådhus. Där hade stackars Olof fått spendera natten, och blev då så illa till mods och ängslig att han »ej wetat hwar han skulle taga wägen eller gjöra af sig». Han fick för sig att karriären som bagare var över om natten i arresten blev bekant för kamraterna, så dagen därpå bestämde han sig för att överge sitt hantverk och istället satsa på hökeri- och kroghandel. Han skaffade sig därför rättigheter av tapperisocieteten i Malmö och inledde en fastighetsaffär för att kunna etablera sin verksamhet i staden. Affären började dock knaka i fogarna av olika anledningar, varpå Olof fruktade en invecklad rättsprocess emot husets säljare. En sådan process ville han undvika till varje pris eftersom han var säker på att förlora den, så under stark press undertecknade han ett papper som avslutade fastighetsaffären och – i Olofs tankar – tillintetgjorde hans påbörjade karriär som hökare och krögare.

b2ap3_thumbnail_1.jpgb2ap3_thumbnail_1.jpg

Till vänster har vi den sida ur Oxie häradsrätts dombok 1778-1779 som innebar slutet för Olof Roth. Häradsrätten dömde i anledning av Missgärningsbalkens 12 kap. och 2 § i Sveriges rikes lag att han skulle »sig sjelf till wälförtjent straff och androm till skräck och warnagel lif sitt mista, halshuggas och steglas», som formuleringen lyder i domboken. Bredvid syns kyrkoherden i Malmö S:t Petri församling, häradsprosten och teologie doktorn Sven Munthe (1718-1790), »en nitisk prästman, en framstående lärd och lycklig andlig talare», som ansvarade för avrättningens kyrkliga del (porträtt i Malmö S:t Petri kyrka; foto undertecknad).

Olof promenerade samma kväll ut till sin svåger i Östra Svenstorp för att spendera natten där. Han kunde dock inte sova, och kände allt större ångest och oro över fastighetsaffären. Var skulle han nu starta upp sin verksamhet? Skulle alla pengar han investerat i krögerifriheten gå förlorade? Han började även fundera kring sin fästmö Dorothea Meyer i Ystad. Hur skulle hon reagera om hon fick reda på att Olofs karriär som krögare var över? Skulle hon riva upp bröllopsplanerna direkt, eller skulle hon gå med på äktenskap och sedan kanske bli ruinerad för all framtid av Olof? Tankarna for fram och tillbaka i hans huvud, men till slut lugnade han sig och »sedan han någorlunda återhämtat sine spridda tankar» bestämde han sig för att återvända till Malmö morgonen därpå och lösa fastighetsaffären. Sagt och gjort; på morgonen den 24 juli 1779 begav sig Olof iväg från svågerns hem, fast besluten att återta kontrollen över sin framtid. Plötsligt hände dock något i Olofs huvud, för »under wägen från Svenstorp har Roth blifwit lika ängslig som han trode thet wara omöjeligt at han kunde lyckeligen uträtta sitt ärende, anseendes Roth sig i sådan belägenhet at wara then olyckeligaste menniskja på jorden och inbillade sig få någon lisa om han ihjälslogo någon»...

b2ap3_thumbnail_2.jpgb2ap3_thumbnail_2.jpg

Hit till Malmöhus slott fördes Olof Roth i väntan på hovrättens beslut (modell på Malmö museum; foto undertecknad).

I samma stund fick Olof syn på den sexårige Nils Nilsson, som stod innanför en gärdsgård vid vägen och vaktade kreatur – han hade funnit sitt offer. Olof ropade till sig honom genom att lova några styver, och när Nils försiktigt gick fram till Olof drämde han sin promenadkäpp i huvudet på den lille gossen, som genast föll till marken. Slaget var tydligen så kraftigt så att både droppskon, käppknappen och ringen därunder föll av, käppen sprack och blodet stänkte på käppen. Gossen låg nu på marken och jämrade sig, och »til at hindra gåßens plåga» vände Olof på honom och stoppade ner hans ansikte i en vattenpöl vid sidan av landsvägen. Nils var dock fortfarande vid liv när han lämnades åt sitt öde, och alldeles ensam slutade den lille gossen sitt liv på landsvägen mellan Oxie och Törringe den där sommardagen 1779. Det låter som ett vansinnesdåd, men inför häradsrätten förklarade Olof varför han valde just lille Nils – en förklaring som skär i hjärtat:

»wid thet han först blifwit warse gåßen, har han sett honom hafwa dåliga kläder och fölljakteligen wara född af fattiga föräldrar, hwarföre Roth trodt thet wara bättre at thenna gåßes lifslopp blefwe slutadt och at han som är ett oskyldigt barn komme til Guds rike, än at gåßen skulle längre blifwa i werlden och tör hända få lida så mycken motgång, förtret och swårigheter som Roth måst i thenna werlden utstå, hwilkas besinnande förmått honom mißgärningen föröfwa.»

Efter dådet skyndade sig Olof bort från brottsplatsen, med den trasiga promenadkäppen under armen. När han närmade sig Oxie by gömde han käppen under en liten bro, och promenerade lugnt vidare på landsvägen. Tankarna började dock åter mala i hans huvud. Skulle han rymma iväg eller stanna kvar? Han kände sig alltmer sorgsen när samvetet kom ikapp honom, och till slut bestämde han sig för att bege sig mot Malmö slott »för at widgå thet han thetta grufsamma och rysande brott föröfwat, nöjd at gärna undergå thet straff som efter hwad theß egna ord nu lydde, höga öfwerheten täckes honom ålägga, i full förtröstan, at tå han ångradt sin begångna mißgärning, han likwäl wore säker om then Högstes nåd så at deß ewiga wälfärd ej förspildes». Vid domstolsförhandlingarna noterade häradsrätten att Olof var mycket rörd och grät när han berättade om mordet, »och så matt samt dålig at han hållit på at dåna». Han tycks dock inte haft någon vek kroppsbyggnad, för i domboken kan man läsa att Olof var »medelmåttig til wäxten och har starka kroppslemmar».

b2ap3_thumbnail_3-Lunds-Weckoblad-1779-08-25.jpgb2ap3_thumbnail_3-Lunds-Weckoblad-1779-08-25.jpg

Det makabra mordet skakade samhället – den 25 augusti 1779 publicerade till exempel Lunds Weckoblad en notis som dramatiskt (och kanske inte helt korrekt) informerade om att »Nyligen har efter berättelse händt, at en Bagare-Gesäll uti Malmö träffat en Poike på Fäladen, som wagtade Swin. Gesällen yttrade sig straxt at Poiken skulle dö; och sedan han illa slagit honom, körde han sin käpp genom Poikens öra in i hufwudet, så at han dödde. Så snart Gesällen fullbordat sin omänskeliga gjerning, gick han til Wagtmästaren på Slottet, bekände sitt brott och begärte logis.»

I samband med det märkliga erkännandet på Malmö slott häktades Olof genast och fördes till slottsarresten under uppsikt av majoren Klingstedt, och fjärdingsmannen Jacob Jöransson förde sedan ut honom till tingsplatsen i Törringe på den första rättegångsdagen den 27 juli 1779. Det blev en lång dag med otaliga vittnesmål, och eftersom häradsrätten hade fullt upp med andra häraders husesyner kunde man inte avge någon dom denna dag. Rättegången sköts därför upp till den 3 augusti, och Olof fördes tillbaka till slottsarresten efter en natt i häradshäktet. Häradsrätten behövde även intyg från prästerskapet och bagarämbetet i Malmö, varpå landshövdingen Tage Thott skriver i ett brev till vice häradshövdingen Törne Brandt den 2 augusti 1779: »The uti aflåtne skrifwelsen infordrade bewis af H:r Probsten Doctor Munthæ samt Bagare Ämbetet härstädes ang:de bagare geßällen Roths uppförande warder härjemte tillika med LandsCancellie Protocollet af den 24 Julii tå Roth bekjänt sig hafwa ihjälslagit gåßen Nills Nillsson från Törringe, öfwersände, och blifwer nu anstalt fogad att Roth under fängslig bewakning warder afförd till urtima tinget i morgon uti Törringe». Samma dag utfärdade landshövdingen även ett »Öppet fångePass»:

»Som ytterligare ransakning öfwer Bakare Geßellen Roth i morgon d 3 dennas kommer att företagas; altså anbefalles Landsgewaldigern Christ: Åkerblom att inställa en bespänd wagn med nödig fångeförare som härifrån Slotts Arresten affordrar och under säker fänglig bewakning till urtima TingsRätten i Törringe till i morgon kl: 8 förmiddagen inställer förenemde bagare geßäll Olof Roth, hwilken under wägen njuter wanlig skjuts och fångeförplägning samt aflefwereras mot bewis. Malmö LandsCancellie d 2 Aug: 1779. Thott.»

b2ap3_thumbnail_4.jpgb2ap3_thumbnail_4.jpgI de mörka cellerna på Malmöhus slott satt Olof Roth inspärrad från juli till december 1778 (foto: undertecknad).

I denna bespända vagn fördes alltså Olof ut till Törringe på morgonen den 3 augusti 1779. Även denna rättegångsdag var fylld av intyg, vittnesmål och berättelser, och efter en lång rannsakning (i kombination med att Olof »förblef ock nu till alla delar vid sin då gjorde bekännelse») kunde häradsrätten bara konstatera att »emedan Roth således i fullt upsåt och berådt mod å öfvermaga dråp föröfwat på ett förrädiskt och nedrigt sätt, Ty och i anledning af Sweriges Lag XII Cap. 2. §. MissGjerningsBalken pröfwar TingsRätten rättwist, thet skall Olof Roth sig sjelf till wälförtjent straff och androm till skräck och warnagel lif sitt mista, halshuggas och steglas». Domen underställdes Göta hovrätts skärskådande, varpå Olof sändes tillbaka till Malmö slott för att invänta hovrättens beslut. I över tre månader satt han inspärrad på slottet innan hans öde beseglades, men den 15 november ankom slutligen hovrättsdomen till landskansliet i Malmö:

»Wi Friherre Arved Silfverschjöld President uti Kongl: Maj:ts och Riksens Götha HofRätt samt Commendeur af Kongl: Nordstjerne Orden; Så ock Friherre, Vice President, Riddare af Kongl: Nordstjerne Orden, HofRätts Råd och Assessorer; hälse LandsHöfdingen och Riddaren af Kongl: Swärds Orden, Högwälborne Baron, Herr Tage Thott, med Gud Alsmägtig, Wän och Wälwilligen. Medföljande Kongl: HofRättens Utslag, öfwer Bagare Gesällen Olof Roth, som för mord å öfwermaga goßen Nils Nilsson från Törringe blifwit dömd, behagade Herr Baron, LandsHöfdingen och Riddaren, til behörig werckställighet befordra samt berättelse therom til Kongl: HofRätten insända. Wi befalle Herr Baron, LandsHöfdingen och Riddaren, Gud Alsmägtig, Wän- och Wälwilligen. Jönköping den 8:de November 1779. På Kongl: HofRättens Wägnar. Arv: Silfwerschiöld. C:F: Klingspor.»

b2ap3_thumbnail_Picture-298.jpgb2ap3_thumbnail_Picture-298.jpg

Häradsrättens dom stod alltså fast – Olof skulle avrättas. Hovrättens skrivelse överlämnades samma dag till häradsprosten Sven Munthe, som höll i avrättningens kyrkliga del. Det har tyvärr inte varit möjligt att följa Olofs förehavanden fram till avrättningsdagen, och utöver tillvägagångssättet är ingenting känt om själva avrättningen. Man kan dock anta att Olof haft långa samtal med sin själasörjare under sin sista månad i livet, och att denne dessutom hållit någon form av predikan på avrättningsdagen. Detta var vanligt vid forna tiders avrättningar, och ett fåtal sådana predikningar har faktiskt överlevt eftersom de trycktes. Stadskomministern C. P. Wiebe höll till exempel ett tal i Lunds domkyrka den 19 december 1794 kort innan barnmörderskan Pernilla Persdotter skulle avrättas, och denna trycktes med titeln Predikan wid tilfälle af Barnamörderskan Pernilla Pehrs Dotters Executions-Dag den 19 December 1794. Under själva predikan befann hon sig i domkyrkan, så Wiebe inledde med att bekräfta församlingens upprörda känslor, något så »bekymmersamt och rörande som detta, då wi se den synderskan i Guds Tempel, som – innom några stunder, genom en förtjent wåldsam död skall ställas för Guds Domstol». Predikan kretsade givetvis kring förlåtelse och hängivelse till Gud, och antagligen var det något liknande som sades på Olof Roths sista dag i livet som de ord C. P. Wiebe yttrade till Pernilla Persdotter femton år senare:

»Måtte detta ordet i synnerhet wara wälsignadt för dig, min k. Pernilla Pehrs Doter, som af din nitiske Själasörjare beredd, at å denna dag möta dit förtjenta timeliga öde, aldrig får höra någon predikan mer. Den ånger du betygat öfwer dit ohyggeliga skuldregister, den tro på JEsum du med ouphörliga suckar bedt Herren werka i din själ, det begär, hwarmed du emottog mina wälmenta råd och föreställningar under de dagar, då mig ännu war tillåtit och befalt at i dit fängelse besöka dig, alt detta ger mit rörda hjerta det tilfridsställande hopp, at Guds dyra nåd icke warit fåfäng i dig. Prisa med mig den trofaste förbarmaren, som icke hafwer lust til någon, (om än aldrig så stor) syndares död, utan will, at han omwänder sig och lefwer. [...]

War wid goda tröst, min Doter, dina synder förlåtas dig! Han skall styrka din swaga tro. Hans blod skall tala för dig bättre än Abels blod. Han skall gifwa dig nåd och kraft, at med försonligt hjerta och christlig undergifwenhet under Guds wilja förkunna Herrans död til dess han kommer. Och du wet at han kommer snart, at din lefnad innom få stunder skall hafwa en ända.»

Vi lär aldrig få veta hur Olof kände eller tänkte när han på morgonen den 14 december 1779 fördes från Malmö slott ut till häradshäktet i Oxie. Det enda vi känner till är att han blev »halshuggen ock lagd på 5 stegel vid Oxie», enligt en anteckning i Malmö slottsförsamlings död- och begravningsbok. Även ett litet ord i Malmö länsfängelses rullor bekräftar att Olof avrättades, för i januari 1780 noterar sekundmajoren Klingstedt kortfattat att han blivit »exequerad» den 15 december 1779. Min anfaders bror Olof Roth, den ängslige bagargesällen från Malmö. Den olyckligaste människan på jorden.

 

Referenser

Oxie häradsrätts arkiv 

AIa:47 – Domböcker vid ordinarie ting 1778-1779.

Malmöhus läns landskanslis arkiv

AIa:57 – Brevkoncept och registratur 1779, »1779 Års Bref-Concepter, Resolutions Protocoll och formelle Resolutioner No 1067».

BIa:55 – Diarier över ankomna brev 1779.

DIa:63 – Kungl. brev 1779, »1779 Års Kongl. Maij:tts och Kongl. Collegiernes, Directioners, Riks Råders, Kongl. Etats och Secreterares samt Advocatfiskalers Bref N:r 1068».

DIIIa:111 – Skrivelser från lokala myndigheter och enskilda. Äldre serie 1779, »1779 Års Landshöfdingars, Högre och Lägre Officerares, Lagmäns samt Häradshöfdingars Bref No 1069».

DIIIa:112 – Skrivelser från lokala myndigheter och enskilda. Äldre serie 1779, »1779 Års Consistorii, Biskoppens, Rector Magnificii, Domkjyrckjo-Rådets, Magistraters samt Diwerse Ämbetsmäns Bref No 1070».

Malmö länsfängelses arkiv

Ö:1 –  Månadsförteckningar över fångar 1770-1781.

Malmö slottsförsamlings kyrkoarkiv

C:1 – Kyrkobok 1745-1831.

Magistraten i Malmö

B1A:65 – Brevböcker 1777-1779.

 

Länktips

Avrättade personer (Rötter-databas, där man bland annat hittar Olof Roth). 

Fortsätt läs mer
  2810 Träffar
  0 Kommentarer
2810 Träffar
0 Kommentarer

»Det var en hemsk död som skulle möta dessa män»

»Detonationen var så stark, att af lufttrycket en mängd fönsterrutor dels inom fabriksområdet, dels i samhället krossades. Få sekunder efter explosionen slogo lågorna ut från byggnaden och gynnad af blåsten spred sig elden med största hastighet till byggnaderna n:r 21, 22 och 23, hvilka samtliga inom en timme nedbrunnit till grunden. […] Beklagligt nog skulle olyckan kräfva icke mindre än tre menniskolif. De omkomna äro 45-årige A. Olin, Saxtorp, samt Bror Olsson och Gustaf Hansson, Annelöf, begge i tjugoårsåldern. […]

Olins lik anträffades förkolnadt mellan vägen och centrifugen i det hus der han arbetade då explosionen skedde. […] Delar af Olins lik fann man ett hundratal meter från platsen. Hufvudet var skildt från kroppen. Af Gustaf Hansson återstod icke mycket, och man kunde endast med största svårighet identifiera honom […]. Ödeläggelsen gjorde ett beklämmande intryck, och öfverallt rådde stark förstämning, ty tanken på de under så ohyggliga omständigheter bortryckna behärskade alla. Det var en hemsk död som skulle möta dessa män.»

Ovanstående rader kan man läsa i Landskronaposten den 23 maj 1919, dagen efter den fruktansvärda olyckan i Annelövs krutfabrik då 200 kilo krut antändes och tre människor fick sätta livet till. En av de omkomna – Gustaf Hansson, eller »Gusse» som han kallades inom familjen – var min farfars morbror. Han är numera relativt bortglömd, men det sägs att han var en levnadsglad ung man som uppskattade en svängom på dansbanan, och eftersom han var både lång och stilig lär han ha varit populär bland traktens damer. Det är alltså inte mycket som är känt om honom, men tack vare artikeln i Landskronaposten vet jag i varje fall hur han slutade sitt liv den där ödesdigra dagen i maj 1919.

b2ap3_thumbnail_Hansson-P-baksidan---med-svart---Elvira-Hansson-Annelv-No-3---med-bltt---Elvira-Hansson-Saxtorp-14-27.jpgb2ap3_thumbnail_Hansson-P-baksidan---med-svart---Elvira-Hansson-Annelv-No-3---med-bltt---Elvira-Hansson-Saxtorp-14-27.jpg

Gustaf Hansson (1895-1919) i mitten tillsammans med sina bröder Julius (1898-1974) t. v. och Henning (1893-1979) t. h. 

Människor har i alla tider fascinerats av döden, men frågan är om inte denna fascination var ännu större förr i tiden. Fruktansvärda olyckor och märkliga dödsfall har lämnat många spår efter sig i källorna, inte minst i dagstidningarna, och om man rör sig längre tillbaka i tiden var både dödsolyckor och självmord fall för rättsväsendet. Om man ska dra det till sin spets var dessutom förfädernas korta tid på jorden i grund och botten en förberedelse inför det eviga livet, så liemannen var ständigt närvarande. Allt detta gör att döden har lämnat efter sig stora mängder källmaterial och andra kvarlevor, som kan ge värdefulla och intressanta uppgifter när man släktforskar.

Jag har tidigare bloggat om hur dagspressen frossade i detaljer när ett självmord ägt rum, och därför är dagstidningarna en ypperlig utgångspunkt när man letar uppgifter om släktingar som tagit sitt liv efter 1863, då självmord avkriminaliserades. Därefter hölls inte alltid rättsmedicinska undersökningar i samband med uppenbara självmord, men före 1860-talet var sådana undersökningar praxis. Det var nämligen viktigt att utröna hur och varför en person avlidit, eftersom livssituation, sinnesstämning och tillvägagångssätt kunde innebära skillnaden mellan att få en någorlunda hederlig begravning på kyrkogården eller grävas ner i skogen av bödeln. 

b2ap3_thumbnail_Malm-1843.jpgb2ap3_thumbnail_Malm-1843.jpg

Ur Malmö kämnärsrätts protokoll 1843 23/11; Kämnärsrätten i Malmö, vol. A1A:117 (1843) (bild 6640 hos ArkivDigital).

När min anfaders bror Per Pålsson (1771-1843) hängde sig i Malmö klassades alltså självmord fortfarande som en brottslig handling, och därför finner man en hel del uppgifter i Malmö kämnärsrätts arkiv. I protokollen får man bland annat förklaringen på hans plötsliga självmord, då hans närmaste anhöriga berättade att

»Pehr Pålsson en längre tid varit besvärad af stinkande Rötsår på båda benen, öfver hvilka åkommor han esomoftast yttrat ledsnad och oro fruktande att de skulle engång blifva hans dödsorsak, emedan de alltjemnt förvärrades och voro i hans tanke obotliga. Aftonen d 22 hade samtal varit å bane om nämnde sår, då torparen Jöns Larsson, hos hvilken Pehr Pålsson för lifstiden var inaccorderad, föredragit att Pehr borde rådfråga sig hos någon läkare här i staden, eller och försöka komma in på Lazarettet; men häröfver hade Pehr som vanligt yttrat sin mening om sårens obotlighet och sin ledsnad deröfver».

När det var dags för frukost morgonen därpå hade brorsdottern Elna knackat på hos Per, men han öppnade inte. Hon tog då ett ljus och smög in i farbroderns kammare där hon fann honom död, halvliggande i sin säng med ett snöre om halsen. Per orkade inte längre skämmas över sina stinkande rötsår på benen, och hade helt enkelt bestämt sig för att befria både sig själv och omgivningen.

Även fysiska defekter och ovanliga dödsorsaker var av största intresse förr i tiden, så därför kan man hitta många bisarra notiser i äldre tiders dagstidningar. Min anfaders bror Nils Thorssons (1724-1799) första hustru Christensa Mickelsdotter avled till exempel 1778 i Saxtorp, och i denna församlings kyrkobok kan man samma år kortfattat läsa att dödsorsaken var »nafwel bråk, som först begyntes med Gulsiuka och sedan wattusoten, på 3die året siuk», men Lunds Weckoblad gick uppenbarligen steget längre för den 16 september 1778 publicerade man denna detaljerade artikel:

»Sistledne Onsdag d. 2 Septemb. begrofs i Saxtorp wid LandsCrona en Bonde Hustru, som på 3:dje året dragits först med Gulsot, hwilken sedan förwandlade sig i Watusot och sig i nedra delen af kroppen från naflen, hwilken gaf sig uti i en blåsa som en stör göpne; då sådant ej kunde med medicamenter drifwas och Feltskjärare ej wille taga hål på blåsan, tog Hustrun sjelf en syl och därmed stack hål, då wäl et ämbar watu utran, men på 5:te dagen derefter war blåsan lika stor, fast swulsten mindre än förr, tå hon tog sin syl igen och hälften så mycket watn utrann och åter 3:dje gången inom 14 dagar, hwarigenom krafterna så aftogo, at hon 8 dagar derefter dog, utan at underlifwet war blefwit befriat från watnet».

Dåtidens begravningar var ofta högtidliga tillställningar, och stora folkmassor vallfärdade till »kändisbegravningarna» som inte sällan recenserades i dagstidningarna – man får i regel veta allt från vilka psalmer som sjöngs till vem som skänkt kransar vid graven. När min anfader Johan Carlberg begravdes i Ängelholm infördes till exempel följande notis i tidningen Norra Skåne den 18 juli 1882:

b2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1882-07-18.jpgb2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1882-07-18.jpg

När man upptäcker hemska olyckor, självmord och märkliga dödsfall i släktträdet lönar det sig alltså att se bortom kyrkoböckerna, eftersom döden har lämnat många spår efter sig i källorna. Liemannen var ständigt närvarande i förfädernas liv, och som exempel citerar jag första versen ur den »Integer vitæ» som sjöngs vid Johan Carlbergs begravning 1882:

»Är det då allt hvad vi af lifvet lära,

att till dess början slutet är så nära,

att jordelifvets lycka, fröjd och ära,

sjunker i griften?».

 

 

 

P.S. Ni glömmer väl inte Namn åt de döda (NÅDD)? Projektet kompletterar just nu dödboken med döda under åren 1860-1900 och projektledaren Viktoria Jonasson behöver all hjälp hon kan få, så tveka inte – bli en NÅDD:are du också!

Fortsätt läs mer
  2894 Träffar
  0 Kommentarer
2894 Träffar
0 Kommentarer

Bland domsagor och kämnärsrätter

Släktforskning och rättshistoria går ofta hand i hand, men det är inte helt lätt att hålla koll på alla juridiska termer och rättsinstanser. Jag har själv haft stora problem med en sjöman som begick tvegifte på 1720-talet – han bodde i Karlskrona men hade sina hustrur i Karlshamn respektive Stockholm, och eftersom det rörde sig om ett äktenskapsbrott där utslaget blev ett överklagat dödsstraff har jag hittat handlingar i både Karlskrona rådhusrätts, Karlskrona kämnärsrätts, Karlshamns rådhusrätts, Stockholms stads södra förstadsrätts, Lunds domkapitels och Göta hovrätts arkiv. Det låter lite förvirrande, och många gånger har jag förbannat den tvegifte sjömannen från Karlskrona, men det fanns såklart ett väl uttänkt system bakom alla dessa juridiska instanser.

b2ap3_thumbnail_2015-08-28-14.28.42_20150915-121941_1.jpgb2ap3_thumbnail_2015-08-28-14.28.42_20150915-121941_1.jpg

Ungefär såhär såg det nog ut i många gamla tingssalar; denna interiör hittar man i kanslisalen på Kronborg slott i Helsingør.

Häradsrätten var den första rättsinstansen (underrätten) i allmänna mål på landsbygden. Här dömde häradshövdingen tillsammans med de tolv nämndemännen, och varje härad hade sin egen häradsrätt som sammanträdde på tingsstället. Dessa så kallade lagtima ting hölls vanligen tre gånger per år – 1734 års lag stadgade att vinterting skulle hållas mellan tjugondedag jul och april månad, sommarting mellan Valborg och midsommardagen samt höstting mellan 1 september och 30 november. Vid dessa ting behandlades många olika typer av civil- och brottmål, men när det skett grövre brott (mord, självmord och liknande) och det var långt till nästa lagtima ting hölls ett extrainsatt ting, ett så kallat urtima ting.

Många härader (särskilt i södra Sverige) var små till både yta och folkmängd, så under 1870-talet sammanfördes dessa i större tingslag, kallade domsagor. Detta är ännu namnet på tingsrätternas distrikt som infördes 1971, då man slog ihop rättskipningen i städerna och landsbygden.

Till lagmansrätten kunde man överklaga ärenden som avgjorts vid häradsrätten. Lagmansrätten, som upphävdes 1849, omnämns redan i den allmänna stadslagen vid mitten av 1300-talet men det var först i början av 1600-talet som lagmansrätten blev landsbygdens andra instans. 1734 års lag bestämde att lagmansrätten endast skulle behandla tvistemål eller smärre brott som överklagats från häradsrätten, medan grövre brott istället remitterades direkt till hovrätten.

b2ap3_thumbnail_IMG_8765_20150915-122847_1.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_8765_20150915-122847_1.JPG

Som släktforskare är det en bra idé att investera i 1686 års kyrkolag och 1734 års lag, för man vet aldrig vilka brott eller förseelser man hittar i släktträdet. Jag lyckades själv få tag på ett exemplar av den sistnämnda lagen från 1780, där någon – antagligen en tidigare ägare, som varit kronolänsman – skrivit på insidan av pärmen att han lovar »at betala eller utmäta, eller uttappa låta, minst et halft stop NB väl distilleradt bränwin, i fall jag icke hela Boken fullgörandes warder».

Kämnärsrätten, som avskaffades 1849, var den första rättsinstansen i Sveriges städer. Här hanterade de så kallade kämnärerna (bisittarna) civil- och brottmål som rörde staden, medan allvarligare brott och förseelser hamnade direkt hos rådhusrätten, en stadsdomstol bestående av borgmästaren och rådmännen. I de städer som saknade kämnärsrätt var rådhusrätten första instans, men annars fungerade rådhusrätten som överinstans i förhållande till kämnärsrätten.

Kämnärs- och rådhusrätterna behandlade dock inte alla ärenden inom stadens murar. Mål rörande tullar och acciser behandlades av accisrätten, en specialdomstol som verkade från 1600-talet till 1810/11, medan många ärenden rörande gårdar, fastigheter och affärsverksamhet hanterades och dömdes av Konungens befallningshavande, alltså landshövdingen, kronans förlängda arm. Frågor som rörde gruv- och bergshanteringen hanterades däremot av bergstingsrätten och gruvrätten, specialdomstolar som upphörde på 1850-talet då häradsrätterna övertog dessa domstolars kompetens.

Universiteten hade sin egen jurisdiktion, den akademiska domstolen Consistorium Academicum (upphörd 1852). Alla som arbetade vid Uppsala och Lunds universitet, deras tjänstefolk och studenter skulle dömas vid denna akademiska domstol istället för vid allmän domstol. Bouppteckningar för personer som lydde under akademiska jurisdiktioner hittar man därför i regel också i universitetens arkiv (jag har själv hittat bouppteckningar efter både brobyggare, timmermän och glasmästare i Lunds universitets arkiv). 

 b2ap3_thumbnail_IMG_9716_20150915-122935_1.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_9716_20150915-122935_1.JPG

Luggude härads tingshus från 1828, vackert beläget under bokkronorna i närheten av Mörarps kyrka utanför Helsingborg.

Krigsrätten var en krigsdomstol som dömde i alla typer av ärenden som rörde militärer. Krigsrätternas handlingar förvaras på Krigsarkivet i Stockholm, i regel i det aktuella regementets arkiv. 

Hovrätten skapades i början av 1600-talet på förslag av Gustav II Adolf, som behövde en rättsinstans med makt att utdöma konungens dom utan att något överklagande skulle få äga rum. I äldre tid var häradsrätterna relativt självgående, men genom införandet av hovrätter blev häradsrätterna mer centralt kontrollerade. Då började grövre brott rutinmässigt hänvisas till den högre instansen, och som nämns ovan kunde man till hovrätten överklaga domar från underrätterna. 

Tanken att hovrättsdomar inte fick överklagas gav man dock upp ganska snabbt, för 1615 års rättegångsprocess stadgar att »den, som finner sig besvärad öfver wår konungsliga dom icke genom något vädjande utan genom ödmjuk böneskrift gifva om sitt besvär tillkänna och njuta hos oss beneficium revisionis». Man kunde därigenom överklaga hovrätternas domar till Kunglig Majestät, och hovrätterna själva remitterade rutinmässigt utdömda dödsstraff till Kunglig Majestät.

Vissa ärenden remitterades till domkapitlet, men de hade endast makt att döma i ett fåtal frågor så många ärenden överklagades. Vid skilsmässor var det till exempel domkapitlet som utfärdade det slutliga skiljobrevet, men man utdömde inte själva skilsmässan – denna process ägde rum vid härads- och rådhusrätterna – och när kantorn Christian Wenster bad om löneförhöjning år 1796 vände han sig visserligen till domkapitlet, men »anhåller wördsammast at denne särskillte Casus måtte i underdånighet underställas Kongl:e Maijest:ts Nådigste afgörande». 

Nej, det är som synes inte helt lätt att reda ut denna flora av rättsinstanser och domstolar (för att inte tala om alla lagar och författningar!), men det finns hjälp att få. Litteraturen kan ge många svar, men om du inte hittar det du söker är det en god idé att kika under avdelningen Juridik på Anbytarforum för där kan man läsa om allt från arvsfrågor och domareeder till saköreslängder och straffarbete. Om du fortfarande inte hittar svaret på frågan är det bara att starta en ny tråd, så kan förhoppningsvis någon släktforskare där ute hjälpa dig rätt i juridikens fascinerande värld.

 

Lästips

Westling, Claes, Domstolsforska : hur jag finner mina förfäder i domstolsarkiven (Sveriges släktforskarförbunds handböcker ; 10), Solna : Sveriges släktforskarförbund, 2015.

Nordlöf, Barbro, Rättshistoria för släktforskare, [Solna] : Sveriges släktforskarförbund, 2009.

Inger, Göran, Svensk rättshistoria (4., rev. uppl.), Malmö, 1997.

Nylander, Ivar, Studier rörande den svenska äktenskapsrättens historia, Stockholm, 1961. 

Fortsätt läs mer
  2373 Träffar
  0 Kommentarer
2373 Träffar
0 Kommentarer

När detaljerna är huvudsaken

För många består släktforskningen av att kryssa mellan kyrkoböcker och husförhörslängder, för att i stora drag hitta namn och datum till släktträdet. Det är rejäla hopp och går ofta undan, men då är risken att man missar något väsentligt. Ibland kan det nämligen vara detaljerna som är huvudsaken, och oftare än man tror är det den där kryptiska förkortningen, det lilla ordet eller till synes obetydliga meningen som gör att du kommer vidare i forskningen.

Domböckerna kan till exempel ge många intressanta uppgifter, men det är inte bara regelrätta arvsärenden som ger viktig genealogisk information – ofta kan man få fram släktskap genom jäviga vittnen och liknande. Min anfader Ingemar Svensson från Grönhyltan anklagades exempelvis för att ha spytt i Virestads kyrka en söndag år 1734, och vid Allbo härads sommarting samma år får man veta att han angivits av Gunnar Jönsson, vars dotter anklagat honom för faderskap. Ingemar nekade till spyan, »jäfwandes witnen Oluf i Lycket och Jon i Elinsbäck, i anseende at den förras hustru och Gunnars i Grönhult hustru äro syskonebarn, samt Jons hustru lika närskyld wid Gunnar, den Länsman tilstår wara angifware». Vittnena kunde alltså inte godkännas, varpå Ingemar friades från den påstådda spyan i Virestads kyrka – och jag fick en hel del genealogiska uppgifter att spinna vidare på!

Ibland kan ett enda litet ord vara ovärderligt när man försöker spåra någons ursprung, och sådana ord hittar man emellanåt i oanade sammanhang. Under många år försökte jag till exempel spåra Samuel Lang (död 1721), akademiglasmästare vid Lunds universitet. Jag lyckades inte koppla ihop honom med övriga skånska Lang-släkter under 1600-talet, och hade nästan givit upp när en liten detalj i Lunds kämnärsrätts dombok 1701 gav svaret. Domkyrkoklockaren Magnus Risbeck hade anklagat borgaren Börje Persson för stöld av grus och sten föregående år, och eftersom Samuel Lang tydligen hade bevittnat anklagelsen ute på gatan ombads han att skriva under en attest som intygade vad som sagts. Kämnärsrätten var dock tveksam till om Samuel verkligen förstod attesten när han skrev under:

b2ap3_thumbnail_Samuel-Lang.jpgb2ap3_thumbnail_Samuel-Lang.jpg

»Q: om Attesten uplästes för honom innan han den underskref, och om han den wäll förstå kunde, som han är en Tysk man, R: ia att Attesten blef upläsen för honom, och mästa dehlen den förstå kunde» (ur Göta hovrätt - Advokatfiskalen Malmöhus län, vol. EVIIBAA:3953 (1701-1704), bild: ArkivDigital).

Samuel Lang var alltså tysk till börden, vilket förklarar varför jag inte hittade något släktskap med de övriga skånska Lang – och flera års fruktlöst sökande fick plötsligt sin förklaring i ett enda litet ord!

När det gäller bouppteckningar brukar ingresserna ge den viktigaste genealogiska informationen, men kloka släktforskare vet att man även ska studera boets skulder. Där kan man nämligen också hitta uppgifter om släktskap, som inte omfattas av ingressen. I bouppteckningen efter min anfader Reinhold Flinkenbergs första hustru Maria Asp i Ystad 1767 omnämns till exempel att magistraten hade förordnat skogvaktaren Levardt Sperl från Marsvinsholm att närvara å Reinholds och Marias omyndige son Johan Eriks vägnar, »såsom närmast anhörige här å orten med sonen [...], och gifft med des afledne moders syster». Jag lyckades dock inte hitta varken Levardt eller hans hustru, men bland boets skulder fanns en utgående post gällande »Förmynderskap för Bryggaren Flinckenbergs swägerska Jungfru Sophia Asp». Denna syster levde tydligen ogift i Ystad, och genom henne lyckades jag få fram att Reinhold Flinkenbergs hustru Maria Asp var född i Fulltofta 1731. Detta gav även förklaringen till varför jag inte fann skogvaktaren Sperls hustru »NN Asp» – hon hette nämligen Anna Christina Badee (ca 1714-1780), och var systrarna Asps halvsyster på mödernet.

b2ap3_thumbnail_Sophia-Asp.jpgb2ap3_thumbnail_Sophia-Asp.jpg

Ur Maria Asps bouppteckning 1767; Ystads rådhusrätt och magistrat, vol. FII:25 (1764-1767), sid. 300 (bild: ArkivDigital).

Att studera faddrar är A och O när man släktforskar, men om man har tur kan födelse- och dopböckerna även ge direkta uppgifter om släktskap – det finns alltså flera anledningar till varför man aldrig ska hoppa över en enda födelsenotis. När min anfader Nicolaus Silvius (ca 1697-1759), pipare vid Skaraborgs regemente, lät döpa sin son Mårten i Eggby kyrka 1718 hittar man till exempel bland barnets faddrar »Änckian Kirstin och dhes dotter Ingrid, item Systeren wid Barnets Fader». Jag har ännu inte lyckats lokalisera denna syster till Nicolaus Silvius, men med tanke på att hon närvarade vid dopet kan hon inte ha bott så långt därifrån.

b2ap3_thumbnail_Eggby-1718.jpgb2ap3_thumbnail_Eggby-1718.jpg

Ur Eggby födelse- och dopbok 1718; Eggby kyrkoarkiv, vol. C:2 (1700-1754), sid. 67 (bild: ArkivDigital).

Husförhörslängderna är oslagbara när man släktforskar, men även här gäller det att inte missa detaljerna. När min farmors morfars mormor Karna Olsdotter föddes 1819 i Övraby var hennes föräldrar Ola Jönsson och Anna Nilsdotter skrivna i ett eget hushåll i husförhörslängden, men i efterföljande längd hittar man familjen skrivna tillsammans med husmannen Jöns Sassersson och hans hustru Boel Lassdotter. Det låter kanske inte så anmärkningsvärt, men om man tittar närmare ser man ett litet »MF:» framför Jöns Sasserssons namn, alltså »Mannens Fader». Övraby födelse- och dopbok 1788 bekräftar mycket riktigt att Jöns och Boel var Ola Jönssons föräldrar, så där besparade jag mig själv en hel del letande!

b2ap3_thumbnail_Jns-Sassersson.jpgb2ap3_thumbnail_Jns-Sassersson.jpg

Ur Övraby husförhörslängd 1822-1826; Övraby kyrkoarkiv, vol. AI:2, sid. 27 (bild: ArkivDigital).

Om man har tid och ork ska man absolut plöja igenom mantalslängder år för år, för även där kan man hitta detaljer som ger viktiga genealogiska uppgifter. Ovannämnde Jöns Sassersson visade sig vara son till sockenskräddaren Sasser Andersson (ca 1716-1794) i Övraby, men jag kunde inte hitta Sasser i någon födelsebok i trakten och började därför gå igenom Övrabys mantalslängder. Det tog en liten stund, men i 1754 års mantalslängd hittade jag Sasser Andersson på Övraby Nr 12, med det underbara tillägget »Inhs. Fadren Anders Holmström»! Jag började leta efter denne Holmström i Övrabys kyrkoböcker, och fick fram att hans första hustru Karna Sassersdotter (!) hade dött 1746 samt att de gifte sig i det närbelägna Ullstorps socken 1715. Antagligen är Sasser född där trots att födelsenotisen tycks ha förkommit, så de där små orden i 1754 års mantalslängd blir plötsligt oerhört viktiga i sammanhanget.

b2ap3_thumbnail_vraby-1754.jpgb2ap3_thumbnail_vraby-1754.jpg

Ur Övraby mantalslängd 1754; Övraby MTL:1 (1742-1800) (bild: ArkivDigital).

När man släktforskar måste man som synes ta det lugnt – inte bara för att undvika fel i forskningen, utan även för att detaljerna kan vara huvudsaken. Om man hastar igenom källmaterialet är risken stor att man missar något viktigt, för kanske är det den där skuldposten i bouppteckningen, den kryptiska förkortningen i husförhörslängden eller lilla ordet i domboken som leder till det där genombrottet du hoppas på?

Fortsätt läs mer
  2840 Träffar
  0 Kommentarer
2840 Träffar
0 Kommentarer

"Med svärdet på halsen"


Anne Hansdotter kallades "hoorkona och kiörkiotiuff" (horkona och kyrkotjuv) i Göta hovrätts protokoll 1656, redan innan domen fallit. Med den inställningen från rättens ledamöter hade hon nog inte mycket att hoppas på. Så blev det också, hovrätten fastställde Fjäre häradsrätts dom att hon skulle mista livet, "med svärdet på halsen".

Om henne berättar de släktforskande syskonen Andreas och Anna Karlsson i sin bok "Yxmördare, häxor och svärande damer i 1600-talets Halland" (Förlag Utsikten 2008).


Så här ser boken ut.

Anne kom från Göteborg men drog omkring i norra Halland och södra Västergötland vid mitten av 1600-talet. Hon var ogift men tillsammans med, vad vi idag nog skulle kalla sambo, Svend Andersen som var hästkastrerare. Båda två dömdes för att ha begått flera stölder i olika kyrkor, bland annat hade de tagit dyrbara textilier. Att stjäla från kyrkan var värre än att stjäla från världsliga egendomsägare och straffet blev också det hårdaste som kunde utdömas, döden.

I boken får vi följa Anne under hennes vuxna liv, tills domen faller. Alltihop kommer från de rika domprotokoll som bevarats till eftervärlden och som syskonen Andreas och Anna Karlsson i Falkenberg gjort till sin mission att läsa och tolka åt oss.

De berättar om 1600-talets bondeliv i Halland i en lång rad berättelser i boken, den ena mustigare än den andra. Genom domböckernas protokoll och syskonens tolkning kommer vi människorna in på livet, hur de tänkte och kände och betedde sig, hur de levde sina vardagsliv.
Kyrkstölder, mord, dråp och äktenskapsbrott är dåtidens värsta brott. Men mycket av det som avhandlades vid häradstingen gällde betydligt mindre allvarliga brott. Småstölder, tvistemål, att stjäla ett får eller riva ner en gärdsgård, bedrägerier, förtal, grannens djur som sluppit lösa och ätit upp skörden. Allt finns med här.

De flesta historier i boken utspelar sig i mellersta Halland, där jag har tre fjärdedelar av mina rötter. Kanske är det någon av mina egna förfäder som omtalas någonstans, men det vet jag inte. De 1600-personer jag har i mitt släktträd nämns inte, men flera grenar är ännu outforskade.

Jag tycker ändå att det är himla intressant att läsa de här berättelserna. Några av dem handlar om folk i Ljungby socken, där jag växt upp och känner igen de flesta platser. Gisslestad, Höstena, Trustorp, Hellerup, Hule... På 1600-talet såg det så klart ganska annorlunda ut. Jag måste i alla fall tänka bort vägen genom Ljungby, 154:an som var livsnerven under min uppväxt där på 50- och 60-talet. Den fanns inte på 1600-talet, vad jag vet.

Syskonen har skrivit fler böcker på samma tema, 1600-talets Halland. Den här boken läste jag i veckan som gått. Jag har läst vad de skriver även i tidigare årgångar av Släktforskarnas årsbok och i Hallandsbygd (årsbok för Varbergs och Ätradalens hembygdskrets).

Även i Släktforskarnas årsbok 2015 kommer de att medverka. I år skriver de om en kvinna som anklagades för häxkonster tidigt på 1700-talet, och historien spänner över flera socknar vid gränsen mellan Västergötland och Halland.

Detta är egentligen bara ett exempel på alla de hängivna släktforskare och historiker som gör historien tillgänglig för oss som inte har lika lätt för att läsa och förstå 1600-talsdokumenten, eller handlingar från andra tider. Jag vet att det finns många fler som på olika sätt ger liv åt historien och ökar vår förståelse för förfäderna. Det är jag glad och tacksam för.

I årets upplaga av Släktforskarnas årsbok ingår många fler artiklar, och jag kommer att berätta mer om dem senare. Boken kommer ut till sommaren men sedan i höstas är jag igång med arbetet att producera boken.

1600-talet, när mina danska förfäder tvingades bli svenska, är en omvälvande tid i Halland. En annan som skrivit om detta är Albert Olsson som på 1940-talet skrev tre romaner om den halländske bonden Tore Gudmarsson. Även om det är romaner ska de vara historiskt korrekta. De läste jag för ett par år sedan och bloggade om då.

Det finns massor av intressanta böcker för oss som släktforskar. Tipsa gärna om de bästa i en kommentar här. Det är roligt att dela med sig.

 

 

Fortsätt läs mer
  2998 Träffar
  0 Kommentarer
2998 Träffar
0 Kommentarer

Min julafton - en dröm

Min julafton - en dröm

Jag drömde att det var fullt med julklappar under granen på julafton. Massor av paket i olika färger. Det visade sig vara släktforskningsjulklappar! Man fick ju önska sig vad som helst till jul och min önskelista var diger, minst sagt.

Ett stort paket innehöll en folkräkning från 1830, digitaliserad och sökbar, med Johan Gidlöf och Carl Szabad som upphovsmän. I Danmark och Norge finns det tidiga folkräkningar, men inte här. Tänk om man kunde leta i en folkräkning från tidigt 1800-tal. Ancestry digitaliserar nu husförhören från 1880 (se Teds blogg) men där finns det ju sökbara folkräkningar.

Nästa paket, det såg likadant ut. Nämen – en folkräkning från år 1800 också! Hur har de lyckats fixa det? Vänta….det fanns mer, en folkräkning från 1850! Då kanske man kan hitta de tidiga utvandrarna, de som försvann före 1880 och inte finns i Emibas eller Emiweb, ofta för att de reste utan att ta vägen förbi prästen, speciellt om de skulle till Danmark.

Ett annat stort paket rev jag upp med stora förväntningar – ja! Det var domböcker från 1850 och framåt, fotograferade och läsbara från hemmet. Oj, nu kan jag verkligen ta rätt på vad som hände. Domböckerna innehåller massor av information om de som hamnade i domstolen. Och det var många. Kött på benen i släktträdet.

Och så ett litet kuvert. Där stod det att Släktforskarförbundet inlett förhandlingar med producenterna av avancerade programvaror för kartbearbetning och med Lantmäteriet om användning av digitala kartor, historiska och nutida. Allt till rimliga priser för medlemmarna. Nu kan vi visa hur det såg ut där anorna bodde, ibland kan vi placera in grannar och andra personer i byn också. Och vi kan se hur dagens landskap ser ut och vad som finns kvar från förr. Försvunna byar återuppstår på dataskärmen, åkrar och ängar finns där det idag är stad eller urskog.

Ett paket till, förväntningarna var stora. Jo, det var precis vad jag ville ha. Äntligen finns mängder av tidningar scannade och sökbara på nätet, många fler än vad som hittills funnits. Kungliga Biblioteket har löst upphovsfrågan och fått fart på digitaliseringen. Här finns en guldgruva till fördjupningar i släktforskningen.

En klapp för framtiden: Jonas Magnusson hade fått anslag till att fortsätta sitt föredömliga arbete med digitalisering av böcker på www.cognatus.se. Genealogiska föreningen hade också fått pengar och folk till att digitalisera delar av sitt enorma bibliotek i rask takt, så att alla medlemmar kan ta del av skatterna. Tidiga matriklar till skolor och universitet innehåller till exempel viktig information som hjälper oss att gå vidare.

Jag kastade mig lystet över en till julklapp – filmade originalhandlingar från Allmänna Barnhuset, de som refereras till i sökfunktionen på Stadsarkivets hemsida. De hade kastat in handlingarna från Konsistoriet också, de som är underlag för skilsmässorna på ett CD-register. Där hittar man hänvisningar till domstolarna, som datum för domen. Så kan man gå vidare och läsa om anledningen till skilsmässan, det är ofta tung läsning, skilsmässa fick man inte lättvindigt.

 

Så ett kuvert till. Riksarkivet har fått pengar för att hålla arkiven öppna på lördagar och fler kvällar. Allt kan man inte se på nätet, dessutom är det en speciell känsla att bläddra i originalen, man får liksom en länk till det förflutna. Det kräver tid och det blir inte många timmar man kan sitta när öppettiderna minskats.

 

 

Allt som jag skrivit i min önskelista fanns inte under granen, men det kommer ju fler jular. Jag övertalade sambon att sköta hunden och hushållet under de närmaste sex månaderna, tog ledigt från jobbet, låste in mig i arbetsrummet och satte igång.

 

(Bildkälla:http://www.publicdomainpictures.net/view-image.php?image=1470&picture=christmas-present)

Fortsätt läs mer
  3206 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anders Berntsson
Den julklapp som står absolut överst på min önskelista är domböcker från 1800-talet och framåt och jag förstår faktiskt inte varfö... Läs mer
tisdag, 16 december 2014 10:55
Chris (Kerstin) Bingefors
Ja, Anders,det undrar jag också. Det skulle vara riktigt givande, de tar tid att läsa och att hitta i, så man hinner ofta inte und... Läs mer
tisdag, 16 december 2014 11:10
Anders Berntsson
Hej igen.I år har vi ju fått en tidig julklapp i form av ArkivDigitals beställningsfotografering av domböckerna. Det har redan bör... Läs mer
måndag, 20 april 2015 20:23
3206 Träffar
3 Kommentarer

»Jag vill intet längre mera, din köttpölsa!»

De förtvivlade orden ovan yttrade bonden Per Bengtsson till sin kusin Per Åkesson vid ett byalag i Fjelie den 15 november 1759. Morgonen därpå hittades Per Åkesson död i sin säng, och det dröjde inte länge innan snacket gick i byn. Hade Per blivit mördad, och vem var i så fall den skyldige? Hans egen kusin? Häradsrätten bestämde sig genast för att undersöka saken, och domboken ger inte bara intressanta uppgifter om livet i 1750-talets Fjelie, utan man lär även känna den avlidne på ett personligt plan. Den märkliga historien uppdagades då jag hittade hans dödsnotis i Fjelie kyrkobok 1759:

»24 Sönd: eftter Trinit: d: 25 Nowembr begrafdes Rusthållaren Pär Åkason som d: 15 ejusdem uti ett Ölslag hos brodern Nils Åkason blef af Pär Bängtson och Pär Pärson med oblida rörelser öfwerfallen och natten dereftter dödde och blef derföre af fältskjären αnatomïcerad dess ålder 41 åhr och 5 månader».

Mina tankar började genast snurra. Hur såg de oblida rörelserna ut? Och på vilket sätt blev kroppen anatomicerad? Jag dök genast ner bland Torna häradsrätts urtima domböcker, eftersom det rörde sig om ett eventuellt brottmål. Jag slungades tvåhundrafemtio år tillbaka i tiden och befann mig plötsligt mitt i det där ödesdigra byalaget i Fjelie, i november 1759. Åldermannen hade samma förmiddag tutat samman byamännen till samling, för att bland annat dela på de skjutspenningar som inkommit. Byamännen gick in till Per Åkessons bror Nils, där de stannade för att fördela penningarna. Även Per Åkesson anslöt sig, och de andra upptäckte snabbt att han var märkbart berusad. Detta var tydligen inget ovanligt, eftersom Per i allmänhet »warit nog begifwen på dryckenskap och som oftast funnits drucken». Att man under byalaget dessutom förtärde en halv tunna öl lär inte ha gjort honom mindre berusad, och efter en stund började Per bråka med de andra byamännen.

b2ap3_thumbnail_Per-kesson-1759.jpgb2ap3_thumbnail_Per-kesson-1759.jpg

Per Åkessons dödsnotis 1759; ur Fjelie kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1696-1779), s. 107 (ArkivDigital)

Inledningsvis attackerade han sin kusin Per Bengtsson med skällsord, som snabbt gick till motattack. Han reste sig upp och gav Per Åkesson en rejäl örfil, samtidigt som han skrek »iag will intet längre mera, din Kiött Pölsa!». En droppe blod började sakta rinna från Per Åkessons näsa... Per, som väl troligen började bli allt mer berusad, reste sig nu upp från sin plats och ville gå fram till sin kusin för att hämnas. De som satt bredvid höll dock fast honom och uppmanade honom »att han måste sittia stilla», men detta hindrade inte Per Åkesson från att skrika och svära åt sin kusin. Nu började emellertid rusthållaren Per Persson tröttna. Han gick fram till Per Åkessons, tog tag i hans hår och skrek »om iag giorde rätt skulle iag lagga dig braf, din Swinhund, som aldrig kan skiöta dig sielf, utan i hwart lag skall du bära dig så åht, sitt stilla och skiöt dig sielf!». Per Åkesson lugnade nu ner sig, och stannade kvar hos byamännen i ytterligare två timmar. Under denna tid var han »fresk och Sund», men blev mot slutet alltmer berusad. Sedan byalaget avslutats hade Per Åkesson tvingat sin svägerska att ge dem mer att dricka, men hon hade då svarat att hon inte hade annat än svagdricka. Detta fick duga, så de drack några kannor innan de gick hemåt.

På vägen hem fick Per Åkesson syn på en kalv, som han sprang efter »i sin dryckenskap», och enligt vittnen såg det hela mycket komiskt ut. Per slog på sina kläder med händerna för att skrämma kalven, vilket Jöns Perssons tjänstegosse, som hade stått i stalldörren, såg. Han skrattade åt den lustiga synen, men Per Åkesson upptäckte gossen, vände sig mot honom och skrek »om du skrattar åht mig skall den onde Stå i dig din Canaille». Kalven sprang då sin väg, så Per gick vidare hemåt. Väl framme vid sin port föll han omkull på stentrappan, och medan han låg där i mörkret ropade han efter hustrun. Den då 14-årige sonen Åke, som var på logen och hörde sin fars rop, tog hjälp av gårdens dräng för att hjälpa in fadern i huset. När Per fick se sonen och drängen komma till undsättning bad han dem att hjälpa honom upp »efter han sådant sielf ej förmådde». Sonen och drängen gjorde ett försök, men trots stor ansträngning lyckades de inte. Sonen gick då in i huset och berättade för modern att fadern låg utanför porten. Hustrun tog då med sig pigan ut för att hjälpa maken upp. Tillsammans lyckades de fyra till slut bära in den kraftigt berusade Per i huset. De klädde av honom och lade honom i sängen, och han somnade utan ett ljud.

b2ap3_thumbnail_IMG_6167.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_6167.JPG

Per Åkessons gård Fjelie Nr 9, som den såg ut vid tiden för dödsfallet; efter karta från 1769 i Lantmäterimyndigheternas arkiv (teckning: M. Gunshaga)

Morgonen därpå kom det bud från Per Åkessons bror som undrade om Per ville följa med in till Malmö med kronotionden. Hustrun Sissa försökte väcka sin make, men upptäckte till sin fasa att han låg död i sängen. Man tillkallade genast kronolänsmannen Malmlin, som påbörjade en utredning. Han stämde genast in de ovan nämnda Per Bengtsson och Per Persson, som nu offentligt anklagades för Per Åkessons död. De erkände utan omsvep att de örfilat Per Åkesson och dragit honom i håret, men Per Bengtsson försvarade sig med att han endast slagit honom på munnen eftersom han blivit kallad skällsord. Båda två menade dessutom att deras handlingar inte hade skett med någon iver eller på ett sådant sätt »att Pehr Åkason deraf kunnat taga någon skada, mindre att hans timade död deraf Kunnat förorsakas». Vittnet Carl Håkansson instämde, och berättade att Per Bengtsson slog »ej med någon särdeles ifwer» samt att Per Persson drog Per Åkesson i håret »utan att hwarken draga el:r stöta». 

Häradsrätten ansåg att det krävdes en obduktion, för att med säkerhet kunna fastställa dödsorsaken. Kronobefallningsmannen Göran Dröscher sände därför bud till stadsfältskären Hünemöder, som öppnade och besiktigade den dödes kropp. Han konstaterade att det inte fanns några yttre skador på den dödes kropp, och inte heller i underlivet eller på bröstet fanns något som skulle kunna vara orsak till dödsfallet. Fältskären undersökte också lungorna och mjälten, som tydligen var ovanligt sköra. Detta ansågs dock inte bevisa något, utan antydde bara att Per Åkesson haft svag hälsa. På huvudets högra sida syntes dock ett litet rött märke, som fältskären menade kunde bero på ett obetydligt slag mot skallen. När han däremot öppnade huvudet och tog av huvudskålen såg han direkt att hinnan som innefattar själva hjärnan (»duru Mater», enligt fältskärens egen anmärkning) var mycket utspänd av den stora mängd levrat blod som fanns under den. Han uppskattade detta levrade blods mängd till halvannat skålpunds vikt, och menade att en större ådra hade brustit varpå döden hade kommit så hastigt eftersom själva hjärnan med dess nerver »ej kunde tåla en dylijk compression».

Fältskären avslutade sin undersökning med att konstatera att denna »Hæmorrhagia Cerebri ell:r blodens öfwerflödande i hiernan» utan tvekan hade orsakat Per Åkessons död, men att det var svårt att med säkerhet avgöra vad som orsakat denna blödning. Torna Häradsrätts slutgiltiga dom mot de båda anklagade, Per Bengtsson och Per Persson, föll ganska snart efter obduktionen. Man valde att från »widare answar till Pehr Åkasons timade död frikalla» de anklagade, men dömde dem till att betala 24 daler silvermynt till fältskären för hans omkostnader. 

Som släktforskare vet man att vissa notiser i kyrkböckerna är mer spännande än andra, eftersom de leder raka vägen till domböcker, länsstyrelsearkiv och domkapitelsprotokoll. Man inser direkt att man hittat något ovanligt när man läser de där kryptiska raderna i kyrkböckerna, och man lär sig snabbt att det inte är de skötsamma förfäderna eller de vardagliga händelserna som lämnat de mest intressanta spåren efter sig i arkiven, utan snarare motsatsen. Det är konflikter, brott, märkliga dödsfall och personer som på något sätt misskötte sig som man får veta mest om. Sådant väckte intresset hos myndigheterna, som nedtecknade allt i protokoll och domböcker, och det var just genom domböckerna jag lärde känna min förfader Per Åkesson - rusthållaren med alkoholproblem, som alltid misskötte sig under byalagen, som kallades både »köttpölsa» och »svinhund», och som till slut dog av ett brustet blodkärl i hjärnan.

Fortsätt läs mer
  3822 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Claes-Göran Magnusson
Tack för en skön historia.
måndag, 01 december 2014 18:55
3822 Träffar
1 Kommentar

»Et spöke i thess hus både natt och dag»

Idag är det som bekant Halloween, en dag fylld av plastskelett, häxnäsor och halloweengodis. Man skrattar och skojar tillsammans, och klär kanske ut sig till spöken eller andra övernaturliga väsen. Ett par generationer bakåt såg det dock helt annorlunda ut. Våra förfäder tog det övernaturliga på största allvar, och för dem var spöken absolut inget att skoja om. De var ständigt närvarande i vardagen, något man finner många exempel på i arkiven. Spöken var även en angelägenhet för myndigheterna, både de världsliga och kyrkliga - det var viktigt att utreda övernaturlig aktivitet, så att man kunde vidta lämpliga åtgärder. Av den anledningen hittar man även material om spökerier i domkapitlens samt härads- och rådhusrätternas arkiv. 

b2ap3_thumbnail_IMG_5859.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_5859.JPG

Begravningsfölje från Torna härad, med kvinna klädd i sorgdräkt; troligen av samma sort som spöket vid Kvarnby prästgård bar 1739 (detalj av litografi från 1842)

Under 1730-talet rapporterades ett flertal spökerier runtom i Skåne. Ett av de mer välkända ägde rum 1739 i Kvarnby prästgård utanför Malmö, och dessa händelser finns beskrivna i Lunds domkapitels arkiv. Häradsprosten Trægård hade i sällskap av kyrkoherden Billberg besökt prästgården för att undersöka spökerierna, och mötte då kyrkoherden Bering som berättade att han en afton sett spöket stå utanför prästgårdens fönster. Det hade varit klätt i en svart kåpa över huvudet, »sådan, som hustrurna på then orten bruka, när the följa sina män eller barn till grafwa», berättade Bering, och fortsatte med att beskriva hur det 

»...warit buller på loften. Sedermera har om nätterna hördts, at thet slagit på trumma, klingat såsom med glas, biellra eller och gifwit slag likasom när klåckan slår. En morgonstund tå man kommit på loften, sedan thet om natten hade ther stödt och bultadt, har man funnit några gambla stolar, som på samma loft länge stådt, wara tagne utaf sitt rum, och helt annorlunda omkring satte.»

De mest omfattande spökerierna under 1730-talet ägde rum hösten 1739 i bryggaren Per Möllers hus i Malmö, och ännu vid förra sekelskiftet talade man i staden om »Spökeriet i Kalendegatan». Det hela uppdagades i början av augusti 1739, då bryggaren Möller slaktade ett kreatur i brygghuset med hjälp av två hustrur Plötsligt såg den ena hustrun ett spöke, som var klätt i likdräkt och påminde om Möllers förra hustru till utseendet. Hon blev chockad och berättade detta för de andra, varpå Möllers dotter Kersti utbrast »det hade I wäl kunnat tiga med: jag har länge sedt det och likwäl eij welat tahla därom!». Vid ett senare tillfälle hade Möller och dottern varit sysselsatta med bryggning, och plötsligt hade Kersti fått syn på något uppe på loftet, som stod och ryckte i en bräda. Hon hann skrika »akta er, Far!» innan brädan plötsligt kastades ner mot Möller, och träffade honom på låret. Senare samma dag var gårdens kreatur väldigt oroliga, och en del av dem flydde in i brygghuset där Möller stod och arbetade. Dottern sade då till fadern att inte gå ut på gården, men han klev ändå ut från brygghuset, och bad spöket att »ryka sin wäg». Kersti såg då till sin förskräckelse hur spöket stod bredvid fadern, dock utan att skada honom.

b2ap3_thumbnail_Rannsakning-1739.jpgb2ap3_thumbnail_Rannsakning-1739.jpg

Stadsfiskalen Munthe insände i september 1739 en »Hörsam Berättelse till närmare uplysning uthi den af Edle Magistraten nu under händer hafwande ransakning, angående nogot spöke som sig uthi Bryggaren Pär Nilson Möllers hus skall uppeholla» (Rådhusrätten i Malmö, vol. F1AA:106 (1739); ArkivDigital).

Ryktet spred sig i Malmö, och de följande dagarna besökte många personer huset och sade sig se spöket. Ett vittne hade »sedt spöket stå där uti ett hörne wid Rasmus Ipsons huswägg, klädt såsom ett lik, haft på hufwudet en serviette, hwita linstrumpor på fötterne, hwita handskar på händerne, och bandrosor, bundna öfwer armarne: hafwandes haft händerne sammanlagde», och ett annat vittne hade sett att spöket haft »röd fillt kiortell och flamsk tröija på sig, mössa på hufwudet kåhlswart hår och swarta ögnebryner». Enligt samma vittne kunde spöket även ändra form. Emellanåt var det »hwitt ofwantill och swart nedantill i menniskio gestallt», en gång hade det ställt sig vid en stolpe på gården och »blifwit stundom stort, stundom litet, och omsider förwandlat sig till en hwit hund med swart fläck på ryggen», och vid ett tillfälle hade det suttit på ett plank och »warit helt faseligit, intet sedt ut som en menniskia, utan som ett swart träbeläte, haft ögon, hwilka brunnit som sielfwa ellden, hwarwid det räkt ut den ena handen, och slagit sig några gångor på munden».

Flera av vittnena sade sig regelbundet se spöken, och när skolkollegan Pflucht inkallades vid rannsakningen berodde det på han hade denna förmåga - han berättade själv inför magistraten att han ofta sett spöken. Även flickan Anna Christina Malmborg berättade att hon hade denna förmåga, och att hon ofta sett spöken på Malmös gator mitt på ljusa dagen. När magistraten ifrågasatte hur hon då kunde veta att det var spöken hon sett, svarade hon självsäkert att »Man kan nog weta det; ty spöket går intet på gatan, eller har intet fötterna på stenarne, utan swäfwar allenast i luften».

Myndigheterna tog dessa händelser på största allvar. Bryggaren Möller anmälde själv till magistraten i Malmö att han ville få slut på spökerierna, och man ansåg att en undersökning krävdes för att vara helt säkra på att »eij till äfwentyrs något bedrägerie eller en blott inbillning kan wara ordsak till detta owäsende». En stor rannsakning inleddes i september 1739, och vittnena strömmade till rådhuset. Ryktet gick i Malmö om att spöket verkligen var Möllers första hustru, som gick igen för att hon mördats av maken, och för att återställa sin heder begärde Möller att hustruns grav skulle öppnas och liket undersökas. Både Malmö magistrat och Lunds domkapitel godkände hans begäran, och en tidig septembermorgon samlades man på den gamla hospitalskyrkogården. Undersökningen hölls av stadsfysikus doktor Koulas och fältskären Tielke i sällskap av stadens fyra främsta präster och en stor mängd borgare. Folkskaran växte sig allt större, för stadens invånare var väldigt nyfikna på denna makabra gravöppning. Kistan öppnades, och de båda läkarna konstaterade att liket låg där det skulle. Man lade tillbaka liket i kistan, förslöt graven på nytt, och passade på att förmana den stora folksamlingen »att uti dylika fall eij hysa några widskieppelige tankar, hälst de nu erfarit, att den döda kroppen emot någras mening wärkel: warit i grafwen, samt undergått förutnelse». 

b2ap3_thumbnail_Malm-1736.jpgb2ap3_thumbnail_Malm-1736.jpg

Per Möllers hustru, som avled 1736, fick vila i sin grav i tre år innan den öppnades. I kyrkboken kan man läsa »af Calentegatan Bryggaren Pehr Möllers hustru, Karna siuklig en tid bortått, död d 1 Maji, gl. 45 åhr ongefähr, begrofs på Slåttzplaßen»; ur Malmö S:t Petri kyrkoarkiv, vol. FI:2 (1728-1788), s. 87 (ArkivDigital).

Rannsakningen fortsatte även efter gravöppningen, och under flera dagar nedtecknades de detaljerade skildringarna i domboken. Genom gravöppningen hade man dock kommit fram till att det inte kunde vara hans förra hustru som spökade, eftersom liket ju låg kvar i kistan, och magistraten ansåg till slut att det inte behövdes fler vittnesmål »eftersom så åtskillige och hwarjehanda händelser esomoftast förelöpa, hwilka eij förtiäna att efterforska, sedan man erfarit, att det wärkeligen är den onde Anden, som spökar i Per Möllers hus». Magistratens lösning på spökerierna var därför att Möller skulle  hushålla mer ordentligt, hålla bön morgon och kväll, samt föra »ett Gudeligit och Christeligit lefwerne».

Om spöket ändå fortsatte hemsöka honom skulle han anmäla detta till prosten Rönbeck, så att prästerskapet kunde hålla allmän förbön i stadens kyrkor. För detta ändamål lade man fram ett böneformulär som godkändes av biskopen. Uppenbarligen fortsatte spökerierna, eftersom den rekommenderade förbönen (»Bön uti Malmö församlingar emot satans spökeri») trycktes ett par månader senare i Lund, och upplästes från predikstolarna i Malmö ända till 1766. Spökerierna upphörde dock redan vid Per Möllers död 1761 - efter över tjugo år sänkte sig lugnet äntligen över Kalendegatan, men malmöborna talade om de skrämmande händelserna i många år därefter.

Lästips

Isberg, Anders Ulrik, »Spökeriet i Kalendegatan», i Bilder från det gamla Malmö : kulturhistoriska skildringar (Malmö, 1898), s. 343-363.

Fortsätt läs mer
  4051 Träffar
  0 Kommentarer
4051 Träffar
0 Kommentarer

»Hans kropp var redan stel och kall»

Nyligen köpte jag Kugelberg-skivan, en riktig guldgruva för oss släktforskare. Jag hade hört mycket gott om denna skiva, och med tanke på att Kugelbergska samlingen innehåller drygt 200.000 tidningsnotiser hoppades jag på något fynd kopplat till min eget släkt. Jag blev inte besviken, för det dröjde inte länge innan jag hittade svaret på ett av släktträdets många frågetecken - hur och varför min farmors farmors mormors halvbror Carl Joseph Carlberg i Linköping begick självmord 1895. Hela händelsen beskrivs detaljerat i en liten tidningsnotis från den 17 juni samma år:

»Aftonen förut hade han suttit och samspråkat med en umgängesvän till kl. ½ 9, och hvarken denne, ej heller Carlbergs hustru eller tjensteflicka hade hos honom iakttagit någon förändring, som lät ana hvad som skulle inträffa. Man gick lugnt till sängs, och först i går morgse, då tjensteflickan kom in i C:s arbetsrum, hvilket äfven tjenade som hans sofrum, upptäcktes det sorgliga tilltaget. C. fans hängande i en snara af smalt snöre, hvars öfre ända han fäst i en klädhängare på dörrposten. Hans kropp var redan stel och kall. Innan C. skred till utförande af sitt dystra beslut, hade han ordnat sina papper m. m. samt skrifvit ett bref till nämnde umgängesvän. Orsaken till sjelfmordet känner man ej med visshet, men torde denna med allt skäl få sökas i de kroppsliga lidanden, hvaraf C. hemsökts i följd af gikt samt hjertfel.»

I äldre tid var självmord en brottslig handling, som krävde att man undersökte i vilket sinnestillstånd självmordet hade begåtts. Lagen var nämligen väldigt sträng när det gällde dessa så kallade »självspillingars» begravningar. I 1856 års upplaga av 1686 års kyrkolag kan man till exempel läsa att »Begrafning i tysthet, som efter Domarens utslag bör verkställas, sker utan någon sollenitet, och utan likföljande procession, allenast under närvaro af dem, som dervid hafva något att uträtta, hvarjemte alla ceremonier och bekostnad af klockor, vagnar och sermon blifva förbjudna, skolande den som häremot bryter plikta 200 daler S:mt, beslagaren och socknens fattige till tveskiftes, eller i brist af böter straffas med 14 dagars fängelse. Om någon prestman en sådan oloflig begrafning tillåter eller bevistar, sättes han, sedan han derom öfvertygad blifvit, ifrån sitt embete på ett halft års tid». 

Denna typ av begravning gällde alltså för personer »som i hufvudsvaghet, raseri eller annan vånda afhändt sig lifvet» (för att citera en kunglig förordning från 1727), men om någon uppsåtligen begått självmord var lagen ännu strängare. Då väntade en så kallad neslig begravning (sepultura asinina), då »en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras, och i jord gräfvas» (1734 års lag). I 1856 års version av 1734 års lag finner man en annan formulering, som ännu tydligare visar den negativa synen på självmord. Där stadgas nämligen att nesliga begravningar »verkställes af skarprättaren, som nedgräfver den döde kroppen i skogen eller galgbacken, lika som ett oskäligt kreatur»... Först på 1860-talet upphörde självmord att klassas som brott, men det det skulle dröja till en bit in på 1900-talet innan självmördare tilläts att begravas på sedvanligt sätt. 

b2ap3_thumbnail_C-J-Carlberg-1_20141016-190836_1.jpgb2ap3_thumbnail_C-J-Carlberg-1_20141016-190836_1.jpg

Ur Kugelbergs klippsamling (från Kugelberg-skivan)

De undersökningar som hölls i samband med självmord var ofta mycket djupgående, eftersom myndigheterna ville ta reda på exakt hur och i vilket sinnestillstånd ett självmord hade skett. Man ville tränga in i den avlidnes tankevärld och livssyn, man ville få en så bra bild som möjligt av hälsotillståndet, tillvaron, ekonomin samt det allmänna beteendet och levernet. Det efterlämnade källmaterialet (som i regel finns i urtima tingets domböcker) är därför väldigt innehållsrikt, och ger oss släktforskare en unik möjlighet att lära känna personen som begick självmord.

Hustrun Elna Håkansdotter (1693-1729) från Ålstorp i Västra Karaby socken är en av de personer man möter i domböckerna. Hon hade till en början varit lugn och frisk, men efter ett års äktenskap hade hon plötsligt en dag gått in i en hage för att sova, och hade därefter varit yr och huvudsvag. I sex veckors tid hade hon dessutom med jämna mellanrum skrattat i flera timmar i sträck. I början av 1720-talet hade hon åter varit svag och yr under lång tid, och vid ett sådant tillfälle hade hon rymt från dem som vaktade henne och återfanns i ån. När hon blev hämtad därifrån hade hon blivit mycket upprörd, och klagade över att folket inte lät henne vara kvar i ån, »hwarest så gott och wackert war». Vittnen berättade att Elna i övrigt var en snäll och gudfruktig kvinna mellan sjukdomsperioderna, även om hon efter den första perioden 1713 hade fått ett »fasligt och bistert uppseende», något hon inte haft tidigare. Långfredagen 1729 försvann Elna från hemmet, varpå äldsta dottern och några andra letade efter henne vid ån. Denna gång hittade man henne avliden - hon hade ännu en gång vandrat ut i ån, där hon sagt sig »hört så mÿcket spel och wackert folk», och drunknat.

b2ap3_thumbnail_Trans-1747_20141016-190936_1.jpgb2ap3_thumbnail_Trans-1747_20141016-190936_1.jpg

 

Även i kyrkböckerna finns emellanåt detaljerade uppgifter om begångna självmord, såsom här i Tranås kyrkbok 1718-1751. Löjtnant Mormans stalldräng Per Skogberg hade i december 1747 hängt sig i stallet med hjälp av ett hästgrimmeskaft, och vid ett efterföljande urtima ting beslöts att kroppen »af ährligt folck skulle nedtagas, handteras och i tysthet afsijdes på Kyrkiogården nedgräfwas» (Tranås CI:2, sid 83; AD Online).

Klockaren Paul Sandberg (1771-1806) i Vallby hittades död upp och ner i en brunn, »där han således efter allt utseende af hufwudswaghet sig sjelf dränckt och såmedelst lifvet afhändt», konstaterade häradsrätten. Ett vittne berättade att han funnit klockaren »till sinnet ganska swag och oredig», och klockaren hade själv berättat för vittnet att han inte kände sig »rätt frisk sedan han dagen tillförene, under en resa till Cimbrishamn, blifwit af regn genomblötad och såmedelst till hellsan skadad». Detta regn hade tydligen lett till någon form av sinnessjukdom, för efter besöket i Simrishamn hade klockaren »uti ord och åthäfwor synts både oredig och till sinnet owanligt störd». Det var alltså ingen tvekan om att självmordet skett under ett anfall av sinnessjukdom, så klockaren slapp en neslig begravning. När inspektorn Peter Fredrik Carlsson (1790-1835) begick självmord i Ingelstorp var däremot tryckande fattigdom den huvudsakliga orsaken. I domboken kan man läsa att fjärdingsmannen hade hittat Carlsson

»sittande död wid wäggen i Logen af Östra Längan till hans arrenderade hemman, hållande i högra handen en afskjuten pistol, hwars mynning war riktad tätt emot högra tinningen, der skott ingått i hufwudet och bildat ett rundt hål ofvanför högra örat, och hwarigenom äfven hufvudskålen blifvit spräckt på flera ställen; men för öfrigt ingen yttre åkomma. Dessutom hade förekommit att Carlsson någon tid förut lidit af en märkbär sinnes oro, som grensat till förvirring i följd af hans ytterst fattiga omständigheter». 

Även i dagstidningarna kan man hitta detaljerade uppgifter om begångna självmord. Rubriken »Sjelfmord» i fetstil var vanligt förekommande under slutet av 1800-talet, och dagstidningarna är ibland skrämmande sensationslystna. Inga detaljer sparas, och den personliga integriteten far all världens väg. Landskrona-posten berättade till exempel i september 1896 att handlanden M. Persson från Flygeltofta i Saxtorps socken hade begått självmord i en furudunge i närheten av sitt hem, genom att skära sig med en kniv i halsen och magen. Han hade påträffats vid liv morgonen därpå, men avled kort därefter. Orsaken troddes vara sjuklighet. Ett exempel på att självmord var en nyhet som spred sig långväga finner man då tidningen Wernamo i mars 1882 skriver om två skåningar som hade begått självmord, skräddaren Nordqvist i Malmö och f. d. soldaten Påhlman i Stora Herrestad. Tidningen skriver utan omsvep att »De voro båda storsupare. Skräddaren, som efterlemnar hustru och sju barn, dränkte sig i kanalen, och f. d. soldaten sköt en kula i pannan». 

För oss släktforskare är ett självmord alltså inte bara en tragisk händelse i släktträdet, utan även en möjlighet att lära känna de anförvanter och förfäder som valde att ta sina liv. Vilka de var, hur de tänkte, hur de bodde och hur de såg på sitt eget liv - det liv som de så tragiskt valde att avsluta.

Lästips

Jarrick, Arne, Hamlets fråga : en svensk självmordshistoria, Stockholm : Norstedt, 2000.

Odén, Birgitta, Leda vid livet : fyra mikrohistoriska essäer om självmordets historia, Lund : Historiska media, 1998.

Fortsätt läs mer
  4375 Träffar
  0 Kommentarer
4375 Träffar
0 Kommentarer

När farmors farmors far skakade galler

Många släktforskare drömmer nog om att hitta brottslingar i släkten, av den enkla anledningen att de där ljusskygga figurerna är mer spännande än de skötsamma bönderna. Jag tycker själv att det är intressant att studera de människor som på olika sätt bröt mot samhällets normer, så därför är det kanske tur att jag har hittat allt från barnamord och stölder till kyrkobuller och dråp i släkten. Brottslingar är dock inte bara kuriösa inslag i släktträdet, utan kan även leda släktforskaren till intressant källmaterial såsom domstolshandlingar, förhörsprotokoll, fångrullor, fotografirullor, sjukjournaler, fängelsedirektörers dag- och samtalsböcker med mera. Även mindre brott kan bli värdefulla ingångar till detta material, och en liten anteckning i en husförhörslängd eller församlingsbok kan vända upp och ner på släktforskningen. Detta blev jag själv varse när jag upptäckte den märkliga historien om hur min farmors farmors far Anders Bergkvist (1848-1933), den skojfriske skräddaren från Nevishögs socken, år 1915 hamnade på Malmö centralfängelse på grund av säd, mjölk och foderkakor...

b2ap3_thumbnail_042---Kopia-av-Anders-o-Petronella-som-ldre.JPGb2ap3_thumbnail_042---Kopia-av-Anders-o-Petronella-som-ldre.JPG

Anders och Petronella Bergkvist utanför huset i Grevie, Nevishögs socken 1922.

Det hela tog sin början på en marknad i Lund i februari eller mars 1915. Anders hade tillsammans med en bekant, Nils Nilsson, köpt fyra små grisar som lämnades hemma hos Anders, eftersom han erbjudit sig att passa och mata dem. Nils brukade dock besöka Anders' hem nattetid för att lämna säd till grisarna, något som skedde flera gånger. Nils brukade även hålla till i en inredd loge i Anders' fastighet, dit dörren alltid var öppen. Här hade Nils ställt den medhavda säden på golvet, och med denna säd hade Anders sedan matat grisarna. Nils hade också burit dit mjölk och foderkakor, som Anders hade matat sin ko med. Så småningom avslöjade Nils att säden, foderkakorna och mjölken var stöldgods, och det var nu som Anders begick sitt stora misstag - han anmälde inte stölderna till polisen. På poliskontoret i Arlöv berättade Anders att Nils hade avlämnat minst två tusen kilo säd, förutom mjölk och foderkakor till okänd vikt och antal. På grund av sitt vittnesmål sågs Anders nu som medskyldig, så kronolänsman Yngvar Persson bad honom att avge sin livsberättelse, som nedtecknades i  protokollet:

»Beträffande sina levnadsomständigheter berättade Bergkvist, att han vore född den 29 maj 1848, att hans föräldrar, smeden Nils Bäckström och dennes hustru Mätta Persdotter, vore döda, att han kunde läsa och skriva, att han är kyrkoskriven i n:r 15 Nevitshög, att han vid 23 års ålder gifte sig med Petronilla Andersson och har med henne [haft] 9 barn, av vilka 7 leva och äro vuxna, att han vistats i föräldrahemmet till han var 6 år gammal, att han därefter tjänat som vaktpojke hos olika lantbrukare i 6 år, att han vid 12 års ålder kom i skräddarelära hos Jöns Persson i Bara och vistades där i 2 1/2 år, att han därefter tjänade som dräng i 2 år, att han därefter fortsatte med skrädderiyrket samt att han ej förut varit för brott straffad».

För kronolänsmannen var detta kanske bara formalia, men för en släktforskare är dessa uppgifter ovärderliga. Kyrkböckerna avslöjar nämligen ingenting om att Anders tjänade som vaktpojke eller var i skräddarelära, och den tidigaste anteckningen i husförhörslängderna säger att han blev dräng först 1864. Att han blev vaktpojke vid så unga år hänger antagligen ihop med att fadern avled strax innan Anders fyllde sex år, så den lille gossen fick väl hjälpa till med försörjningen så gott han kunde. Persson antecknade vidare i protokollet att Anders var 169 cm lång, hade ordinär kroppsbyggnad, ovalt ansikte, kal hjässa, blå ögon samt rak och vanlig näsa. Med anledning av vad som framkom vid vittnesförhöret blev han »förklarad häktad för delaktighet i ovanberörda stölder, och kommer att införpassas till centralfängelset i Malmö för undergående av rannsakning inför Torna och Bara häradsrätt», som det står i protokollet, och dagen därpå anlände han till fängelset. Han bar inga pengar eller persedlar vid häktningen, men enligt fängelsets mottagningsjournal var hans kläder värda 13 kronor och 95 öre.

b2ap3_thumbnail_bild-1.JPGb2ap3_thumbnail_bild-1.JPG

Ur fångrullan för Malmö centralfängelse 1915.

Anders satt häktad i sammanlagt tolv dagar. Den 2 september 1915 inleddes rättegången, då advokaten Sandahl underströk den förmildrande omständigheten att Anders varit delaktig i tjuvnadsbrottet »utan att däraf hafva nämnvärd egen vinning», eftersom han ju själv hade lagt till omkring hälften av fodret åt de gemensamt ägda grisarna. Rätten beslöt därför att släppa Anders på fri fot samt att målet skulle uppskjutas för ny handläggning sju dagar senare. Anders var nu en fri man, och lämnade fängelset med anmärkningen »ostraffad» i fångrullorna. Det blev dock kort tid i frihet - när målet återupptogs påpekades något som blev till nackdel för Anders. Nils Nilsson hade nämligen även stulit varor hos en handlande i Staffanstorp, och Anders kände mycket väl till att dessa varor var stulna, något han själv hade erkänt genom sitt vittnesmål på Arlövs polisstation. Rätten slog därför fast att »svaranden Bergquist efter tillgreppen, med vetskap om den olofliga åtkomsten, omhändertagit det sålunda stulna, och med undantag af potatisen, däraf haft vinning».

Han dömdes därför den 9 september 1915 av Torna och Bara domsaga »såsom för första resan å olika tider och tillfällen begången stöld» till straffarbete i fyra månader, en dom som fastställdes av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 12 november samma år. Anders skulle dessutom ersätta målsäganden med 416 kronor för de stulna varorna samt betala vittnenas löner och biträdet med 30 kronor. Uppgifterna om att Anders hade blivit häktad nådde även kyrkoherden i hemförsamlingen Nevishög, som skrev in i församlingsboken: »vid Torna och Bara häradsrätt d. 9/9 1915 dömd för 1:a resans stöld – till 4 månader straffarbete. Besvärstiden utgick 29/9 1915, stadfäst af Hofrätt». Anders återvände nu alltså en andra gång till Malmö centralfängelse, och anlände två dagar före julafton 1915 där han samma dag överfördes till Centralfängelseavdelningen. Efter exakt fyra månaders straffarbete blev han frisläppt den 22 april 1916 och kunde nu återvända till hustrun i Nevishög som en fri man, efter avtjänat straff.

Brottslingar kan som synes leda oss släktforskare till mycket intressant källmaterial - även mindre brott hamnade i arkiven, och man vet aldrig vilka uppgifter man hittar. Själv fick jag veta mer om min farmors farmors fars kroppsbyggnad, ansiktsform och ögonfärg, vad han gjorde i barndomen, hur hans bostad såg ut, ja, till och med vad hans kläder var värda 1915 - hela 13 kronor och 95 öre!

Fortsätt läs mer
  3755 Träffar
  0 Kommentarer
3755 Träffar
0 Kommentarer

Olika inför lagen

Att alla är lika inför lagen och ska behandlas på samma sätt om vi begår ett brott är en grundläggande princip. Emellanåt träffar man på rättsfall där någon kommer undan ett relativt grovt brott utan att bestraffas medan andra straffas hårt för rätt oskyldiga förseelser. Hur kom det sig?

I Lund i Nyköpings Sankt Nicolai bodde vid 1600-talets slut frälsebonden Erik Nilsson. 1681 bötfälldes han för att ha sänt sin piga på vargskall. Vargjakt var förstås en manlig aktivitet och att skicka pigan var olämpligt. Året därpå högg Erik ner 10 timmerstockar på  Hjärmesta skogsägor. Han hade fått lov till detta av sin måg Per Persson, som var skattebonde i Hjärmesta. Trots att han fått lov att hugga timmerstockarna fälldes han av häradsrätten. Undrar just hur diskussionerna gick när nämndens ledamöter diskuterade, för Per Persson var inte bara Erik Nilssons svärson utan även nämndeman vid Jönåkers häradsrätt. Samma år betade Eriks boskap på en äng som tillhörde Tistad, varför Erik fick böta 40 daler. 1690- 91 rannsakades Erik Nilsson under flera ting för att ha stulit en galt. 1696 åtalades han för att ha spritt rykten om tullskrivaren i Nyköping Magnus Thelning som Erik påstod var en horkarl och far till Eriks styvson, medan befallningsmannen Petter Pettersson på Tistad enligt Erik var ett riktigt rötägg. Ett gift men väldigt pilskt rötägg som horade runt med Eriks hustru Sigrid, försummade sitt arbete och som dessutom varit drucken i tjänsten! Den 3 januari 1695 skulle Erik begrava sin son. Dagen var alltså dyster redan innan Erik råkade på Sigrid och Petter "i full gärning". Petter stannade över natten - sannolikt serverades gravöl efter begravningen och det var då han blev drucken - varefter Petter tillbringade natten med gårdens pigor och dagen därpå åter förlustade sig med Sigrid. Just som paret var mitt uppe i den förbjudna kärleksakten överraskades de ånyo av Erik, varpå Sigrid hotade att bränna ner gården om Erik gnällde om hennes utomäktenskapliga förehavanden. Erik dömdes för ryktesspridning till böter på totalt 100 daler silvermynt eller 14 dagars fängelse på vatten och bröd. Några månader senare rök Erik och Petter Pettersson ihop på landsvägen. Eftersom Lund var frälse under Tistad var Petter Eriks förman, och som straff för slagsmålet dömdes Erik att böta 40 daler silvermynt.

b2ap3_thumbnail_Trstubbe-vid-bussterminalen.jpgb2ap3_thumbnail_Trstubbe-vid-bussterminalen.jpg

Erik Nilsson var en otursförföljd slarver vars stora olycka var hustruns långvariga affär med hans förman. När ord stod mot ord vägde befallningsmannens ord tyngre än frälsebondens. Eriks dotter Ingrid Eriksdotter var först gift med Per Persson i Hjärmesta, Tuna socken. Efter dennes död 1691 gifte hon om sig med kornetten Jonas Svensson Stare, som hamnade i ett juridiskt dilemma 1714. Då brann två trösklador ner och Jonas begärde ersättning från häradsrätten för vådelden. Olika rykten cirkulerade i trakten, och efter ett år dömdes en dräng på gården för att ha startat elden. Av Svea hovrätt dömdes drängen att ersätta skadorna, men hans far var död, modern var tiggerska och själv ägde han bara de kläder han hade på sig så någon ersättning blev det aldrig.

Jonas Svensson Stares far, Sven Stare i Åby, Bergshammars socken, var också kornett. Sven Stare visade upprepade gånger total likgiltighet inför lagen. Bland de aktiviter Sven Stare ägnade sig åt när han inte utmärkte sig i fält, var

       * att skjuta på grannarna när de förde liv vid sitt vårliga bad (1681)

       * riva ner en bro på grannarnas ägor (1681)

       * stjäla två kor och en oxe från Catharina Canterstierna (1691)

       * tubba en piga att lämna sin lagstadda tjänst (1690)

       * begå enfalt hor (1694)

       * flytta en gränssten mellan Åby och Ista ägor (1694)

       * hugga ner en apel på Broby ägor (1695).

Trots att Sven Stare erkände både att han skjutit på grannarna och hade ett utomäktenskapligt barn med en kona i Botkyrka, frikändes han i samtliga fall. Inte undra på att han ansåg sig stå över lagen!

Häradsrätten ville alltid ha intyg från en fältskär när någon blivit misshandlad eller råkat ut för en olycka orsakad av andra. En kvinna i Lunda socken hamnade i kläm på grund av denna regel. Grannarna vittnade om att hon varit både blåslagen och haft frakturer efter att ha blivit överfallen, men häradsrätten ville inte befatta sig med ärendet. Det tog över ett år för henne att tillfriskna och häradsrätten uppmanade gång på gång fältskären Petter Wessenberg att bege sig till kvinnan och intyga vilka skador hon hade. Petter Wessenberg, som var gift med Sven Stares änka, Kristina Hierpe, besökte aldrig den skadade kvinnan. Utan intyget togs misshandeln aldrig upp och den utpekade gärningsmannen gick fri. Vad han hette? Jag kan ge ett par ledtrådar: han hade initialerna PW och var fältskär...

Fortsätt läs mer
  2468 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
2468 Träffar
0 Kommentarer

Den förbjudna kärleken

När jag först hittade min farmors farmors mormors farmors födelsenotis i Lunds stadsförsamlings födelsebok 1758 misstänkte jag att något inte stod rätt till. Man kan nämligen se att det ursprungligen har stått »den Tiugu Siunde Januar. Christnades Hemma Kardemakar-Gesällen Reinholt Flinckenbergs och dess Trolofwades Ingrid Berlins doter Anna Regina, född samma dag kl. 6: om morgonen», men sedan har någon strukit över »dess Trolofwade» med ett tjockt svart streck, samt antecknat i marginalen »Ett oächta barn». Varför skrev man först att Ingrid och Reinhold var trolovade, var det ett skrivfel eller fanns det en bakomliggande historia? Eftersom de aldrig gifte sig funderade jag ofta över denna mystiska notis. Jag föreställde mig att den då blott 21-årige Reinhold var en omogen skitstövel, som helt enkelt övergav den nio år äldre Ingrid och deras två små barn i Lund, för att istället börja ett nytt liv i Ystad. Det skulle senare visa sig att jag hade fullständigt fel - Reinhold var inte alls en skitstövel, utan snarare en ansvarsfull ung man som älskade Ingrid. Det var dock förbjuden kärlek, och en liten paragraf i 1734 års lag skilde Ingrid och Reinhold åt för alltid.

b2ap3_thumbnail_bild_20140731-222818_1.JPGb2ap3_thumbnail_bild_20140731-222818_1.JPG

Den lilla paragrafen i 1734 års lag som visade sig bli ödesdiger för Ingrids och Reinholds äktenskapsplaner.

Mysteriet fick sin förklaring då jag för två dagar sedan besökte Lunds landsarkiv. Jag beställde fram Lunds kämnärsrätts domböcker 1757-1760, men hade egentligen ingen större förhoppning om spektakulära fynd. Det visade sig dock att berättelsen om Ingrid och Reinhold var långt mer komplex än jag kunnat föreställa mig, och i domböckerna uppenbarade sig en härva av oäkta barn, svikna äktenskapslöften, skiljobrev och en spårlöst försvunnen artillerist. Det hela tar sin början vid midsommartiden 1747. Den unga Ingrid hade under en kort vistelse hos sin sjuka faster i Lund träffat artilleristen Johan Staffansson från Malmö, och tycke uppstod. Ingrid blev gravid, och Johan lovade skriftligt kort därefter att han skulle gifta sig med henne inom 2 ½ års tid (domböckerna ger tyvärr ingen förklaring till denna märkliga tidsfrist). I januari 1748 födde Ingrid en dotter, som uppenbarligen var född för tidigt och dog redan samma dag. Ett par månader senare hamnade Johans äktenskapslöfte vid Frosta häradsrätt. Visserligen var Johan nu spårlöst försvunnen, men tingsrätten ansåg ändå att han måste gifta sig med Ingrid på grund av det skriftliga äktenskapslöftet. Johan hittades aldrig, trots att landshövdingeämbetet efterlyste honom.

Åren gick, och kanske glömde Ingrid hela saken eftersom Johan inte hade hört av sig på flera år. Hon hade nu fyllt trettio och flyttat till Lund. Där träffade hon den unge kardmakargesällen Reinhold Flinkenberg från Stockholm, och det dröjde inte länge innan hon blev gravid; den 27 januari 1758 föddes dottern Anna Regina. Föräldrarna var dock inte gifta, så Reinhold absolverades i Lunds domkyrka för begånget lönskaläge (något Ingrid klarade sig ifrån, av någon anledning). Ingrid hade samtidigt bett myndigheterna att efterlysa Johan Staffansson, »på thet hon kunde blifwa qwitt ifrån thet ächtenskap, emellan henne ock berörde artillerie Karl pålagd blifwit». Ytterligare ett år passerade utan att Johan hördes av, och det tycktes nu vara fritt fram för Ingrid och Reinhold att gifta sig. Reinhold författade därför en föreningsskrift, som citeras i Lunds kämnärsrätts dombok 1759:

»I thet heliga Trefaldighets namn! Så har jag, af en fri wilja ock igenom then högstes kraftiga råd, beslutat, at låta thet emellan mig: ock Ingri Berlin: tiltänckta ächtenskap igenom wigsel ock Kyrckjones band, winna sin fulbordan så snart, wil Gud, at jag i thet tilstånd komma, at jag os någorlunda försörja kan. Som jag äfwen ock igenom thetta ärkänner thet redan [...] födda flicke barnet Ana Regina, för mit egit, ock äckta, som, med mit egenhändiga namns undersättjande bekräftat ock stadfästes, af Lund, then 12. October 1758. Reinhold Flinckenberg».

Ett halvår senare lade sig även Ingrids far, skomakaren Olof Berlin, i ärendet. Han ville »weta, om berörde Kardemakare gesäll skolat, under ächtenskapz löfte, häfdat thes doter, ock the således wilja ächta hwarandra», som det står i domboken, och ärendet behandlades vid Lunds kämnärsrätt i maj 1759. Reinhold berättade inför kämnärsrätten att hävdandet inte skett under äktenskapslöfte, och bedyrade att han inte visste att Ingrid tidigare hade hävdats av Johan Staffansson. Han sade sig dock vara villig att äkta Ingrid, men tyvärr var det för sent. Kämnärsrätten konstaterade nämligen att Johan Staffansson visserligen hade varit spårlöst försvunnen i över tio år, men att Frosta häradsrätts dom 1748 aldrig hade upphävts i lagens mening. Genom Johans skriftliga äktenskapslöfte hade Ingrid givits samma rättigheter - och skyldigheter - som en gift kvinna, så i teorin hade Ingrid alltså varit Johans hustru sedan domen föll den 5 maj 1748. Hon hade således begått enkelt hor med Reinhold när hon blev gravid 1757! Giftermålsbalkens 2 kapitel, 11 § i 1734 års lag stadgade tydligt att »The som hor med hvarannan giordt hafva, måge ej ächtenskap bygga, äntå at then oskyldige maken död är», så när Reinhold och Ingrid inledde en sexuell relation förbrukade de alltså möjligheten att någonsin få gifta sig med varandra. 

b2ap3_thumbnail_2014-07-30-11.07.19_20140731-222944_1.jpgb2ap3_thumbnail_2014-07-30-11.07.19_20140731-222944_1.jpg

Reinholds äktenskapslöfte till Ingrid; avskrift i Lunds kämnärsrätts dombok 1759 (Lunds landsarkiv).

Kämnärsrätten kunde alltså inte göra annat än att döma Ingrid och Reinhold för enfalt hor, Ingrid till 80 daler silvermynts böter, eller i brist på tillgångar fängelse vid vatten och bröd i tjugo dagar, samt att undergå kyrkoplikt. Man konstaterade även att Reinhold visserligen lovat Ingrid äktenskap, men att den ovan angivna lagparagrafen omöjliggjorde ett sådant äktenskap. Kämnärsrätten kunde därför »eij tillåta honom, at ingå något ächtenskap, med Ingri Olofs doter: utan warda the härigenom åtwarnade, någon widare oloflig bekantskap med hwarannan pläga». Däremot hade det ju konstaterats att Johan Staffansson fortfarande var försvunnen, varpå kämnärsrätten upphävde Frosta häradsrätts tilldömda äktenskap mellan Ingrid och Johan. Ett halvår senare bekräftades denna dom också av Lunds domkapitel, och i dess protokoll 1760 9/1 kan man läsa att »I anledning af Kämners Rättens här i staden utslag, af then 29 Maii förledit år 1759, lemnas qwinnospersonen Ingrid Olofs dotter behörigt skilljoBref ifrån sin tildömda, men sedermera afwekne man artillerie Karlen Johan Staffansson».

Reinhold och Ingrid ville dock inte vara ifrån varandra. Bara tre månader efter att kämnärsrättens förbjudit dem att pläga olovlig bekantskap hade de sexuellt umgänge igen, och Ingrid blev gravid en andra gång. Ingrids far instämde på nytt det unga paret inför Lunds kämnärsrätt, som behandlade ärendet i april 1760. Reinhold hade vid det här laget flyttat till Ystad, och denna gång var det inte något äktenskapslöfte som Olof Berlin var ute efter, utan fosterlön. Det var ingen tvekan om saken, eftersom både Reinhold och Ingrid utan omsvep erkände det olovliga umgänget. Kämnärsrätten dömde dem därför till böter för lönskaläge, han 20 daler och hon 10 daler silvermynt, samt att betala böter till Lunds domkyrka och undergå enskild skrift och avlösning där. Den förbjudna kärleken mellan Reinhold och Ingrid var nu definitivt över.

Det gick ganska bra för både Ingrid och Reinhold efter att de skildes åt. Reinhold blev något av en mångsysslare i Ystad, han drev bland annat en kardfabrik, ett bryggeri, ett café samt slutligen stadens största gästgiveri. Han var gift två gånger och blev far till sex söner, varav tre nådde vuxen ålder. Ingrid tog med sig de gemensamma barnen Anna Regina och Petter (som föddes i maj 1760) till Hyby, där hon köpte ett hus. Hon var också gift två gånger, och blev mor till ytterligare fyra barn, varav två söner nådde vuxen ålder. Jag kan dock inte låta bli att undra - när Ingrid satt där i Hyby i sin svarta kamlottskjortel och vita förkläde, och Reinhold satt i Ystad med silversnusdosan i fickan och spanskröret lutat mot stolen; tänkte de nånsin på varandra? De unga tu som delade en förbjuden kärlek i 1750-talets Lund, och som skildes åt för alltid, på grund av en liten paragraf i 1734 års lag.

Fortsätt läs mer
  3889 Träffar
  0 Kommentarer
3889 Träffar
0 Kommentarer

Sanna skrönor

I släktforskningen kan det vara svårt att urskilja skillnaden mellan en skröna och en sann berättelse om släktens ursprung. Det finns i de flesta familjer en eller par historier som berättats under generationer. Innan sådana förs in i antavlan bör man förstås försöka utröna den eventuella sanning som ligger bakom historien, eller vara väldigt tydlig med att det rör sig om en muntligt traderad berättelse av oklart ursprung.

Här om dagen pratade jag med en bekant vars släkt jag forskar lite i. Han nämnde då att det berättats i släkten att de skulle ha vallonskt påbrå. Ofta har ju en dylik släkttradition uppstått på grund av mörkhåriga förfäder eller rötter i bruksmiljö. Jag är långt ifrån färdig med forskningen men redan dagen efter vårt samtal hittade jag de som nog "blivit" valloner. De var invandrade smeder, men var inte valloner utan tyskar. Under de tre sekler som passerat sedan min bekants anmoder gifte sig med en sörmländsk bonde har det sedan troligtvis berättats om hennes utländska härkomst och så småningom har traditionen blivit att hennes släkt var valloner.

b2ap3_thumbnail_Vitsippor-i-BrandkrrC-140509.jpgb2ap3_thumbnail_Vitsippor-i-BrandkrrC-140509.jpg

När jag i 12-årsåldern på allvar började samla in uppgifter om mina släktingar, berättade min  mormor att en av hennes förfäder hade ägt en större gård och sedan spelat bort den på kortspel. Jag utgick från att historien om den kortspelande förfadern var fiktiv. Efter några års forskande dök jag så in i domböckermas fascinerande värld.

I Oppunda häradsrätt domböcker kunde jag följa hur bröderna Anders Nilsson (1687 ca- 1735) och Nils Nilsson (1700- 1786) i Ingelstorp, Sköldinge, köpte systerlotter av gården av sina fastrar och kusiner under en lång följd av år. Så dog Anders Nilsson, varpå hans hemmansdel under en övergångsperiod brukades av systern Karin Nilsdotter och hennes make Jöns Persson. Anders' äldste son, Erik Andersson. skulle dock överta faderns andel. Han hade fem yngre syskon att försörja under lång tid framöver - minstingen Karl var bara två år gammal när fadern dog - men Erik ville förstås gifta sig och bilda familj. Det skulle då bo tre familjer på gården. 14 maj 1737 kom farbror och brorson till tinget: 

"...all den stund Nils Nilsson och Erik Andersson äro jämskylda och lika del ägande, och jorden dem emellan icke kan delas, efter den intet tål mer än en åbo, ty resolverades att Nils Nilsson och Erik Andersson böra lotta, och vem som lotten påfaller att hemmanet Ingelstorp besitta. ...

Efter avlagd resolution lottades och föll lotten på Erik Andersson att giva och på Nils Nilsson att taga lösen för Ingelstorp" (renoverad dombok, Södermanlands län, 76. Oppunda häradsrätt § 42). 

Att min mm ff mm ff Nils Nilsson förlorade sin fädernegård berodde alltså inte på frivolt kortspel utan på han drog nitlotten i den nödtvungna lottningen med sin brorson. Men släktskrönan innehöll ändå ett litet korn av sanning!

Fortsätt läs mer
  2698 Träffar
  0 Kommentarer
2698 Träffar
0 Kommentarer

Finns det tråkiga släkter?

Finns det tråkiga släkter?

Jag har alltid sagt att jag har en så tråkig släkt, de hette Olof Olsson i massor av generationer och föddes, döptes, vigdes, fick barn och dog på samma plats i flera sekler, de gjorde inget mer, verkar det som. Men - finns det tråkiga släkter egentligen?

Magnus Sälgö skriver idag en stilla fundering på GFs Facebooksida om hur han upplever programmet för släktforskardagarna som stelt, med enbart envägskommunikation på föredragen. Han beskriver nivån som ”så bygger du ditt träd”. Ja, bygger träd gör vi och det börjar man kanske med. Då blir många släkter som min egen, lite tråkiga – inte så lite heller förresten. Är det därför så många suktar efter adliga anor, även om de är påstådda och illegitima? Om inte annat så har man ju Elgenstierna att ta till då, när man ska bygga trädet, det är lättare att hitta en adelsman än drängen Per Olsson, framför allt är det lättare att hitta mer om hans liv och göra honom till en människa av kött och blod istället för en anteckning i en husförhörslängd.  

Nu behöver vi inte göra dyra resor till arkiven för att bygga våra träd, nu är det dags att fylla träden med liv. Det är nämligen ytterst sällsynt med tråkiga släkter. Efter ett antal år med svarande på frågor på olika forum, med uppdragsforskning för GF och andra så har jag kommit fram till att de allra flesta släkter är enormt spännande, även utan adliga och kungliga snedsprång, bara drängar och pigor så långt ögat kan nå. Vilka fantastiska livsöden som rullas upp genom alla de källor som finns! Fler och fler kommer på nätet, så forskningen tar aldrig slut. Har man lite fantasi och försöker sätta sig in i livet som det var då kan man googla och läsa böcker för att få kött på benen. Framför allt kan man hitta massor i mer okända arkiv, på ibland överraskande ställen. Vem kunde tro att en målande bild av personen bakom sambons anfader, soldaten Wellington, skulle finnas i Lantmäteriets arkiv, laga skifteshandlingarna?

Tänk er bara när domböckerna kommer på nätet, de från 1800-talet speciellt. Då kan vi ju hitta anteckningar i husförhören om domar, tänk att kunna gå direkt in och läsa vad som egentligen hände. Protokollen brukar vara försedda med en rejäl personundersökning om den anklagade dessutom. Visst, man kan gå till ett landsarkiv och läsa men av någon outgrundlig anledning brukar åtminstone ”mina” rättsfall utspelas i ett annat arkiv än det närmaste, gärna 60 mil bort. 

År 2007 diskuterades nya vägar för släktforskningen på Anbytarforum, LAN-partyn var en av idéerna, men sedan har inte mycket hänt. Varför inte ta upp tanken med anbytande igen, fast i cybervärlden! Kanske några sitter tillsammans och de andra är med via nätet. Problem kastas fram och alla jobbar med att lösa dem i dialog med bilder. En del problem är enklare, en del kräver allas uppmärksamhet – en släktforskningslavin bildas och forskningen går framåt med stormsteg. Det är ett sätt att komma nära många fler öden, spännande, roliga ibland sorgliga, öden. Idag finns det billig teknik tillgänglig för att genomföra sådana möten. Kanske vi kan ordna gemensamma träffar där vi skriver och layoutar böcker, websidor eller bloggar om alla spännande saker vi hittar? Kanske kan vi göra YouTube-filmer om pigan Elnas öden i 1800-talets Sverige?

Klä på träden – gå på djupet i släktforskningen och gör det interaktivt! Det finns inga tråkiga släkter!

 

Släktforskningslavin – ett ord bildat av Åke Abrahamsson på Anbytarforum 2007.

 

LAN-partyn: http://aforum.genealogi.se/discus/messages/274/118400.html?1198116485

Bild: Wikimedia Commons

Fortsätt läs mer
  4240 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Claes-Göran Magnusson
Släktforskningslaviner är fascinerande. Problemet brukar vara (i alla fall för mig) att det ganska snabbt blir oöverskådligt. Det ... Läs mer
tisdag, 10 juni 2014 14:58
Chris (Kerstin) Bingefors
Vi försöker just nu med de gamla pass som upphittades i Stockholm, där finns lavinen på Facebook och en sammanfattning, som hela t... Läs mer
tisdag, 10 juni 2014 15:06
Claes-Göran Magnusson
Verkar intressant. Använder inte FB, men ska kolla på GF:s sajt.
onsdag, 11 juni 2014 12:08
4240 Träffar
3 Kommentarer

Förödande första fyllor

Det står inte mycket i källorna om mina anors alkoholvanor. Mycket tyder på att Erik Palmlöf som jag berättade om i "Härmed kallar jag mig..." hade alkoholproblem, men det uppges aldrig något uttryckligen om hans alkoholkonsumtion. Däremot har jag i domböckerna träffat på de rätt sorgliga historierna om Mårten Larssons och Nils Perssons förödande första fyllor.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrka-6_20150311-061018_1.JPGb2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrka-6_20150311-061018_1.JPG

Runtuna kyrka

Mårten Larsson föddes 1665 i Österberga, Runtuna som son till Lars Matsson och Ingeborg Mårtensdotter. Hans äldre bror Jöns Larsson (1645- 1729) är min fm ff mf fm mf.

Den 23 november 1683 följde 18-årige Mårten med fadern in till Nyköping då denne återbetalade en skuld. De mötte sedan fogden Theophilus Gråberg som Lars Matsson kände sedan tidigare. Lars Matsson var sedan 1676 bonde vid Sätra i Tystberga medan Theophilus bodde i grannsocknen Bälinge, och de beslöt att rida hemåt i sällskap. På hemvägen stannade de till vid en krog i Svärta för att fira att Lars Matsson var skuldfri. Firandet blev extra glatt genom att Mårten nu smakade sin första sup. Den fortsatta färden avbröts när de passerade ytterligare en krog i Svärta.
Efter att ha läskat struparna ytterligare var det rimligen tre rätt berusade ryttare som red vidare. Snart var de törstiga igen men de befann sig nu inne i en skog utan en krog i sikte. Theophilus Gråberg grävde i sin sadelväska och viftade sedan triumferande med sin medhavda plunta. När han förkunnade att han inte tänkte dela med sig härsknade Lars Matsson till och grävde i sin sadelväska. I den hade han en yxa...

Det tog inte lång tid för Rönö häradsrätt vid tinget 12 december 1683 att döma Lars Matsson och Mårten Larsson till döden för mordet på Theophilus Gråberg.

 

Den 23 januari 1743 skulle den 74-åriga änkan Karin Persdotter från Valla by begravas i Lunda kyrka. En av kistbärarna var 18-årige Nils Persson från Grävsta, vars bror Erik Persson (1711- 1786) är min ff ff mf mm f. Innan de gav sig av med den döda fick kistbärarna några färdsupar. Väl framme i kyrkan gjorde Nils Persson socknens övriga ungdomar sällskap uppe på läktaren.
Nils hade aldrig druckit tidigare och började må dåligt under gudstjänsten. Till slut mådde han väldigt illa. Olyckligtvis lutade han sig framåt när han kräktes, och hans alkoholdoftande spya träffade fjärdingsmannen Jonas Lundbergs hustru Karin Nilsdotter.

Jönåkers häradsrätt dömde vid vårtinget 1743 Nils Persson för förargelseväckande beteende - han hade ju bevisligen varit berusad i kyrkan - till att böta 25 daler silvermynt eller få 9 par spö med 3 slag av vardera paret.

Fortsätt läs mer
  3015 Träffar
  0 Kommentarer
3015 Träffar
0 Kommentarer

»Den ena på en ugnsraka, den andra på en sopa»

Under gårdagen syntes inte en enda påskkärring till, åtminstone inte i mina kvarter. Annat var det i äldre tid – emellanåt såg man häxor i vart och vartannat hörn. I våra dagar är påskkärringar ett kuriöst inslag i påskfirandet, men för många av våra förfäder gällde det liv och död. Mellan åren 1668 och 1676 pågick till exempel den häxhysteri som kommit att kallas »Det stora Oväsendet», något som ledde till åtskilliga häxprocesser runt om i landet. Innan det tog stopp hade nästan trehundra människor mist livet, så man kan lätt föreställa sig hur oerhört känsligt detta ämne var. Den sista person i Sverige som avrättades för häxeri halshöggs i Stockholm 1704, men även senare förekom anklagelser - och även vissa domar - om häxeri. Våra förfäder kunde vara farligt vidskepliga, något jag funnit exempel på i min egen släktforskning.

b2ap3_thumbnail_2014-04-13.jpgb2ap3_thumbnail_2014-04-13.jpg

Kort före påsk 1773 uppenbarade sig ett märkligt följe i byn Holje i Jämshögs socken. Ett vittne berättar hur »...Bondens Ola Hanssons hustru uti Hölja by Signe Jöns dotter och hennes fyra barn Nils och Jon Olofs Söner, samt Ingar och Botill Olofs döttrar, en måndags morgon i dagningen sidstl:ne Fastelags tid skola kommit springannes och liksom ridandes den ena på en ugnsraka, den andra på en sopa, och de andra på flera lika redskap...». Man kan undra vad Signe och hennes barn egentligen sysslade med den där morgonen? Antagligen var det bara en oskyldig lek, men en person i byn såg något helt annat. Denna person såg istället fem häxor som förberedde färden till Blåkulla, och plötsligt stod Signe och barnen inför rätta vid Listers häradsrätt. Den oskyldiga leken hade omvandlats till ett grovt brott, och kort därefter föll domen - de hade gjort sig skyldiga till trolldom. Eftersom ärendet var ett brottmål sändes det vidare till Göta hovrätt, som fick till uppgift att fastställa domen - men här fick häxprocessen ett abrupt slut i december samma år. Hovrätten antecknade kort att

»...ehuru Kongl:e Hof Rätten icke kunnat anse dem för wundne, at slikt, ifall det, så wärckel:n händt som angifwit blifwit, hafwa uti någon widskieppelig afsigt företagit; men sådant förehållande likwäl kunde hos de enfalldigare, gifwa anledning till widskiepel:a tanckar och omdömen; så har Högbemälte Kongl:a HofRätt sedt sig föranlåten, till förekommande theraf, anmoda Consistorium, at antyda Kyrckoherden å orten at å Sochnestäma gjöra wederbörlg. tjenlig förmaning åt allmogen, at wagta sig för sådant förfarande, som i någon måtto kunde för de enfalldigare leda till widskieppelse och wantro.»

Så var det med den saken. Ärendet avslutades, och Lunds domkapitel beordrade häradsprosten Brock att se till så att församlingens kyrkoherde fullföljde hovrättens befallning. Det farliga var inte barn som red omkring på redskap i gryningen, det farliga var vidskepliga och enfaldiga människor som anklagade små barn för trolldom. I domen kan man ana att hovrätten var av samma tanke som dåvarande kungen, den upplyste Gustav III, som 1779 helt avskaffade straffet för trolldom i lagboken. Sedan dess är det alltså fritt fram för påskkärringarna att dyka upp varje påsk utan att riskera dödsstraff - och tur är väl det!

Fortsätt läs mer
  3276 Träffar
  0 Kommentarer
3276 Träffar
0 Kommentarer

Mordutredning anno 1710

Marie Bebådelsedag 1710 besökte Olof Eriksson i Sätter och hans son Per gudstjänsten i Runtuna kyrka. Olofs hustru Brita Jonsdotter, som bott hela sitt liv i Sätter, stannade kvar hemma för att vakta huset. Även makarnas vuxne son Jon stannade hemma.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrkogrd-4.JPGb2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrkogrd-4.JPG

Runtuna kyrkiogård.

"Enär bonden med sitt övriga folk kommit hem från kyrkan funnit bemälta sin hustru i sitt blod döder liggande uti stugan på golvet fram vid bordet hållandes i handen en brandstake. Uppå vilkens kropp de skolat besiktigat 4 dödliga hugg av en täljyxa som där bredvid blodig legat, och uttagen av bondens egen bänk i stugan, nämligen 2ne i huvudet att hjärnan kommit ut och 1 stycke av huvudsvålen alldeles skola varit lös utkluven, jämväl och 1 hugg i axeln, som gått neder till lungorna såsom ock ett bak på hjässan. Vilken jämmerliga martyrium å den döda kroppen, kyrkoherden i socknen ärevördige Sven Bruhn, Erik Hansson i Kolbro och Nils i Hästhagen här närvarande, intygar, och även väl hava sett."

 

Alla värdesaker i huset, bl a 2 silverskålar och över 100 daler kopparmynt, hade förvarats i ett skåp. Dörren till skåpet var uppbruten och innehållet försvunnet. Misstankarna föll omedelbart på den hemmavarande 34-årige sonen Jon Olofsson, "vilken för 5 år sedan ifrån sitt rätta förstånd kommit och fånig blivit, som sig med honom först yppats enär han till Anderses dotter i Sparsta, Lid socken, rest och med henne sig förlovat, då skall hava tilldragit, att bäst som han setat i bemälte Sparsta vid bordet att äta, har han yr i sitt huvud blivit, huggit kniven hårt i bordet, sprungit därmed ut ur stugan, och satt sig på sin häst, samt ridit hem, varefter ävensom hans fästmö någon tid av samma sjukdom behäftad skola blivit, dock därifrån sedan restituerat, men med Jon allt kontinuerat".

Jon hade under det första året efter insjuknandet varit så huvudsvag och ifrån sig kommen, att Runtunaborna fått turas om att vakta honom. Därefter hade han varit lugnare och också kunnat uträtta en del arbete och slöjdande. Helst ville han dock vistas i sin egenhändigt byggda koja i skogen.

När Jon Olofsson utfrågades av rätten fastställdes först i domboksprotokollet att av hans "fysionomi och affekter erfaras kunde, att han en fåne vore". Jon sade att jo, alla påstod att han dödat sin mor men att han inte begrep hur det i så fall skett. Fadern, Olof Eriksson, bad honom att säga sanningen, att han faktiskt erkänt mordet strax efter upptäckten. Jon "gav i förstone intet något svar ifrån sig utan allt stadigt såg neder i golvet". Jon nekade både till att ha dödat modern och att ha stulit värdesakerna. Att han skulle ha glömt att han begått ett så fruktansvärt dåd ansåg alla vara osannolikt då "det berättades om honom, att han väl haver i minne vad för många år sedan passerat vore".

Olof Eriksson berättade att Jon hade dragit honom i håret en gång samt åtskilliga gånger hotat honom, både med stryk och att han skulle bränna ner gården. Den andre hemmavarande sonen, Per Olofsson, var den som hade kommit in först i stugan. Han berättade nu att Jon suttit bredvid moderns lik och ätit när han kom in, och att Jon hotat Per att akta sig så att han inte blev det andra liket. Vidare, sade Per, hade Jon ett år tidigare dragit modern i håret, hållit upp en skyryxa framför hennes ögon och hotat att kasta henne i ugnen och göra stek av henne. Vid ett annat tillfälle hade Jon överfallit en tjänstepiga och sedan jagat efter pigan och Per själv med en lie. Av protokollet framgår tydligt att Per Olofsson varken hyste någon kärlek till eller förståelse för sin bror. Han var förbittrad på föräldrarna som översåg med Jons irrationella beteende och mycket arg på Jons ovana att lägga sig till med Pers tillhörigheter.

b2ap3_thumbnail_Lind.-Bro-1.JPGb2ap3_thumbnail_Lind.-Bro-1.JPG

Vy nära Lindö i Runtuna.

Häradsrättens ledamöter började nu misstänka att Jon kanske faktiskt inte var moderns baneman. Hade han sett någon annan vid gården den dagen?

Jo, Jon hade sett "en lång tiggare som varit rödskäggig och haft gulaktigt hår uti en svart söndrig vadmalströja klädd som på gården sprungit och sjungit".

Kyrkoherde Bruhn vittnade att i stugan fanns "ett par lappade utslitna nålvantar av ull och därtill en lång käpp av ask, vilket även här för rätten uppvistes, som ingen i hela byn igenkänt, ej heller sådant Jon tillkommit, medan de vantar som han den dagen och mestadels på sig haft, sågo helt annorlunda ut och voro av torrvedskåda beckade, dessutom sådant trä nämligen ask, som käppen är av, skall icke finnas i hela Runtuna socken".

Nålvantarna och käppen av askträ pekade mot en annan gärningsman än Jon Olofsson. Och det fanns dessutom en person som passade in på beskrivningen: Lars Nilsson Österman, också känd som Rompås-Lasse. Han var en avskedad båtsman som dömts till fästningsarbete för åtskilliga begångna stölder men nu återvänt från Marstrand och gick runt i bygden och tiggde. Han hade en trasig vadmalströja, var blond och rödskäggig och hade i ungdomen tjänat som dräng i Sätter - han hittade alltså i gården och visste var yxan och värdesakerna förvarades. Följande somnar, 1711, blev Rompås-Lasse halshuggen och steglad för rånmordet.

Fortsätt läs mer
  3615 Träffar
  0 Kommentarer
3615 Träffar
0 Kommentarer

Med näsan i domböckerna

Att forska i domböcker är nog bland det mest tidskrävande en släktforskare kan göra, men å andra sidan blir man så mycket gladare när man väl gör ett fynd. Det är en stor fördel om man har många förfäder i ett visst härad, för då ökar givetvis chanserna att man hittar något. Mina anor tycks ha haft en förkärlek för de tre skånska häraderna Torna, Bara och Harjager, så när jag bläddrar igenom dessa häraders domböcker brukar jag hitta släktingar och förfäder på var och varannan sida. Oftast handlar det om småsaker - skulder till någon granne, någon som huggit av en grantopp, ett kränkande ord vid fel tillfälle. Ibland hittar man dock godbitarna, de där målen som handlar om släktskap, och som för forskningen framåt (eller ska man säga "bakåt"?). 

Ett sådant domboksmål hittade jag av en slump i Harjagers häradsrätts dombok 1699. Jag fick plötsligt syn på bonden Anders Hansson (1657-1708) i Barsebäck, äldre bror till min farfars mormors mormors mormors farmor Mätta Hansdotter (1666-1712), och hoppades att jag funnit en godbit. Mycket riktigt var det en godbit, av den bästa sorten - målet visade sig handla om ett släktskap som sträckte sig ner till slutet av 1500-talet... Den 7 mars 1699 hade Anders Hansson instämt två bönder, 74-årige Lars Thorsson i Barsebäck och 72-årige Jöns Thorsson från Hänkelstorp. Anders ville att de skulle avlägga vittnesmål och berätta vad de visste om salige Per Jönsson Barsebeck, som hade bott och avlidit i Köpenhamn. Anders menade att han borde få ärva denne Per, såsom avlägsen släkting, och Lars Thorsson berättade därför vid tinget 

"...att gamble Hans Larßon i Barsebäck och Per Jönßon i Kiöpenhambn war retta syskone barn, Per Jönsons fader heeth Jöns Pärßon ladfougde som bode och döde i Barßebäck, hans Moder heet Kirstina Rasmus dotter, som flytte ifrån Barsebäck till Malmö, och hade een lijten bod på Lilla Torget, dhenna dheras sohn Per Jönßon lärde Bakare handtwärck i Malmö hoos Christen Emanuelss: som sedan begaf sigh heruthaf Rijket".

b2ap3_thumbnail_Barsebck-slkt.jpgb2ap3_thumbnail_Barsebck-slkt.jpg

Det släktträd som framträder i Harjagers häradsrätts dombok 1699; det framgår dock inte om släktskapet finns på Per Jönssons möderne eller fäderne, men sannolikt på mödernet.

De båda bönderna underströk att den avlidne Per Jönsson Barsebeck inte hade några närmare arvingar än Anders Hansson och dennes syskon, som var avlade av Hans Larsson i Barsebäck. Anders Hansson ville dock bekräfta släktskapet ytterligare, så vid påföljande ting (den 5 juni 1699) instämde han bönderna Hans Persson och Rasmus Håkansson i Barsebäck, till att avlägga vittnesmål angående släktskapet. De båda bönderna intygade att

"...bem:te Anders Hanßon och des syskon Nembl: Brodren Lars Hanßon och Systrarna Kirstina, Metta och Karna Hans döttrar, tillijka medh Marna Lars dotters 4 Barn wid Nampn Lars Rasmusson, Lucie Rasmus dotter, Karna och Elna Rasmus döttrar äro Peder Jönson Barsebäckz, som uthi Kiöpenhambn dödh är, rätta och ändaste arffwingar, som Attesten wijdare Exprimerar...".

Det oväntade fyndet i Harjagers häradsrätts dombok 1699 avslöjar alltså släktkopplingar som sträcker sig över hundra år, och antyder att släkten måste ha varit bofast i trakten av Barsebäck åtminstone sedan tidigt 1600-tal. Det är just sådana fynd som är så svåra att hitta, men som skänker så mycket större glädje när man väl lyckas - efter åtskilliga timmar med näsan i domböckerna.

Fortsätt läs mer
  5283 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anneli Isaksson
Ja, domböckerna är verkligen kryddan i släktforskningen. Det är här man hittar juvelerna efter flera års läsande sida upp och sida... Läs mer
fredag, 21 februari 2014 17:22
Eva Johansson
Vilken lycka att hitta sådant!
söndag, 23 februari 2014 19:35
5283 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
298 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Mats Ahlgren
123 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Helena Nordbäck
117 inlägg
Anton Rosendahl
66 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser