Rötterbloggen
Rötterbloggen

»Hans kropp var redan stel och kall»

Nyligen köpte jag Kugelberg-skivan, en riktig guldgruva för oss släktforskare. Jag hade hört mycket gott om denna skiva, och med tanke på att Kugelbergska samlingen innehåller drygt 200.000 tidningsnotiser hoppades jag på något fynd kopplat till min eget släkt. Jag blev inte besviken, för det dröjde inte länge innan jag hittade svaret på ett av släktträdets många frågetecken - hur och varför min farmors farmors mormors halvbror Carl Joseph Carlberg i Linköping begick självmord 1895. Hela händelsen beskrivs detaljerat i en liten tidningsnotis från den 17 juni samma år:

»Aftonen förut hade han suttit och samspråkat med en umgängesvän till kl. ½ 9, och hvarken denne, ej heller Carlbergs hustru eller tjensteflicka hade hos honom iakttagit någon förändring, som lät ana hvad som skulle inträffa. Man gick lugnt till sängs, och först i går morgse, då tjensteflickan kom in i C:s arbetsrum, hvilket äfven tjenade som hans sofrum, upptäcktes det sorgliga tilltaget. C. fans hängande i en snara af smalt snöre, hvars öfre ända han fäst i en klädhängare på dörrposten. Hans kropp var redan stel och kall. Innan C. skred till utförande af sitt dystra beslut, hade han ordnat sina papper m. m. samt skrifvit ett bref till nämnde umgängesvän. Orsaken till sjelfmordet känner man ej med visshet, men torde denna med allt skäl få sökas i de kroppsliga lidanden, hvaraf C. hemsökts i följd af gikt samt hjertfel.»

I äldre tid var självmord en brottslig handling, som krävde att man undersökte i vilket sinnestillstånd självmordet hade begåtts. Lagen var nämligen väldigt sträng när det gällde dessa så kallade »självspillingars» begravningar. I 1856 års upplaga av 1686 års kyrkolag kan man till exempel läsa att »Begrafning i tysthet, som efter Domarens utslag bör verkställas, sker utan någon sollenitet, och utan likföljande procession, allenast under närvaro af dem, som dervid hafva något att uträtta, hvarjemte alla ceremonier och bekostnad af klockor, vagnar och sermon blifva förbjudna, skolande den som häremot bryter plikta 200 daler S:mt, beslagaren och socknens fattige till tveskiftes, eller i brist af böter straffas med 14 dagars fängelse. Om någon prestman en sådan oloflig begrafning tillåter eller bevistar, sättes han, sedan han derom öfvertygad blifvit, ifrån sitt embete på ett halft års tid». 

Denna typ av begravning gällde alltså för personer »som i hufvudsvaghet, raseri eller annan vånda afhändt sig lifvet» (för att citera en kunglig förordning från 1727), men om någon uppsåtligen begått självmord var lagen ännu strängare. Då väntade en så kallad neslig begravning (sepultura asinina), då »en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras, och i jord gräfvas» (1734 års lag). I 1856 års version av 1734 års lag finner man en annan formulering, som ännu tydligare visar den negativa synen på självmord. Där stadgas nämligen att nesliga begravningar »verkställes af skarprättaren, som nedgräfver den döde kroppen i skogen eller galgbacken, lika som ett oskäligt kreatur»... Först på 1860-talet upphörde självmord att klassas som brott, men det det skulle dröja till en bit in på 1900-talet innan självmördare tilläts att begravas på sedvanligt sätt. 

b2ap3_thumbnail_C-J-Carlberg-1_20141016-190836_1.jpgb2ap3_thumbnail_C-J-Carlberg-1_20141016-190836_1.jpg

Ur Kugelbergs klippsamling (från Kugelberg-skivan)

De undersökningar som hölls i samband med självmord var ofta mycket djupgående, eftersom myndigheterna ville ta reda på exakt hur och i vilket sinnestillstånd ett självmord hade skett. Man ville tränga in i den avlidnes tankevärld och livssyn, man ville få en så bra bild som möjligt av hälsotillståndet, tillvaron, ekonomin samt det allmänna beteendet och levernet. Det efterlämnade källmaterialet (som i regel finns i urtima tingets domböcker) är därför väldigt innehållsrikt, och ger oss släktforskare en unik möjlighet att lära känna personen som begick självmord.

Hustrun Elna Håkansdotter (1693-1729) från Ålstorp i Västra Karaby socken är en av de personer man möter i domböckerna. Hon hade till en början varit lugn och frisk, men efter ett års äktenskap hade hon plötsligt en dag gått in i en hage för att sova, och hade därefter varit yr och huvudsvag. I sex veckors tid hade hon dessutom med jämna mellanrum skrattat i flera timmar i sträck. I början av 1720-talet hade hon åter varit svag och yr under lång tid, och vid ett sådant tillfälle hade hon rymt från dem som vaktade henne och återfanns i ån. När hon blev hämtad därifrån hade hon blivit mycket upprörd, och klagade över att folket inte lät henne vara kvar i ån, »hwarest så gott och wackert war». Vittnen berättade att Elna i övrigt var en snäll och gudfruktig kvinna mellan sjukdomsperioderna, även om hon efter den första perioden 1713 hade fått ett »fasligt och bistert uppseende», något hon inte haft tidigare. Långfredagen 1729 försvann Elna från hemmet, varpå äldsta dottern och några andra letade efter henne vid ån. Denna gång hittade man henne avliden - hon hade ännu en gång vandrat ut i ån, där hon sagt sig »hört så mÿcket spel och wackert folk», och drunknat.

b2ap3_thumbnail_Trans-1747_20141016-190936_1.jpgb2ap3_thumbnail_Trans-1747_20141016-190936_1.jpg

 

Även i kyrkböckerna finns emellanåt detaljerade uppgifter om begångna självmord, såsom här i Tranås kyrkbok 1718-1751. Löjtnant Mormans stalldräng Per Skogberg hade i december 1747 hängt sig i stallet med hjälp av ett hästgrimmeskaft, och vid ett efterföljande urtima ting beslöts att kroppen »af ährligt folck skulle nedtagas, handteras och i tysthet afsijdes på Kyrkiogården nedgräfwas» (Tranås CI:2, sid 83; AD Online).

Klockaren Paul Sandberg (1771-1806) i Vallby hittades död upp och ner i en brunn, »där han således efter allt utseende af hufwudswaghet sig sjelf dränckt och såmedelst lifvet afhändt», konstaterade häradsrätten. Ett vittne berättade att han funnit klockaren »till sinnet ganska swag och oredig», och klockaren hade själv berättat för vittnet att han inte kände sig »rätt frisk sedan han dagen tillförene, under en resa till Cimbrishamn, blifwit af regn genomblötad och såmedelst till hellsan skadad». Detta regn hade tydligen lett till någon form av sinnessjukdom, för efter besöket i Simrishamn hade klockaren »uti ord och åthäfwor synts både oredig och till sinnet owanligt störd». Det var alltså ingen tvekan om att självmordet skett under ett anfall av sinnessjukdom, så klockaren slapp en neslig begravning. När inspektorn Peter Fredrik Carlsson (1790-1835) begick självmord i Ingelstorp var däremot tryckande fattigdom den huvudsakliga orsaken. I domboken kan man läsa att fjärdingsmannen hade hittat Carlsson

»sittande död wid wäggen i Logen af Östra Längan till hans arrenderade hemman, hållande i högra handen en afskjuten pistol, hwars mynning war riktad tätt emot högra tinningen, der skott ingått i hufwudet och bildat ett rundt hål ofvanför högra örat, och hwarigenom äfven hufvudskålen blifvit spräckt på flera ställen; men för öfrigt ingen yttre åkomma. Dessutom hade förekommit att Carlsson någon tid förut lidit af en märkbär sinnes oro, som grensat till förvirring i följd af hans ytterst fattiga omständigheter». 

Även i dagstidningarna kan man hitta detaljerade uppgifter om begångna självmord. Rubriken »Sjelfmord» i fetstil var vanligt förekommande under slutet av 1800-talet, och dagstidningarna är ibland skrämmande sensationslystna. Inga detaljer sparas, och den personliga integriteten far all världens väg. Landskrona-posten berättade till exempel i september 1896 att handlanden M. Persson från Flygeltofta i Saxtorps socken hade begått självmord i en furudunge i närheten av sitt hem, genom att skära sig med en kniv i halsen och magen. Han hade påträffats vid liv morgonen därpå, men avled kort därefter. Orsaken troddes vara sjuklighet. Ett exempel på att självmord var en nyhet som spred sig långväga finner man då tidningen Wernamo i mars 1882 skriver om två skåningar som hade begått självmord, skräddaren Nordqvist i Malmö och f. d. soldaten Påhlman i Stora Herrestad. Tidningen skriver utan omsvep att »De voro båda storsupare. Skräddaren, som efterlemnar hustru och sju barn, dränkte sig i kanalen, och f. d. soldaten sköt en kula i pannan». 

För oss släktforskare är ett självmord alltså inte bara en tragisk händelse i släktträdet, utan även en möjlighet att lära känna de anförvanter och förfäder som valde att ta sina liv. Vilka de var, hur de tänkte, hur de bodde och hur de såg på sitt eget liv - det liv som de så tragiskt valde att avsluta.

Lästips

Jarrick, Arne, Hamlets fråga : en svensk självmordshistoria, Stockholm : Norstedt, 2000.

Odén, Birgitta, Leda vid livet : fyra mikrohistoriska essäer om självmordets historia, Lund : Historiska media, 1998.

Gratis museum - gratis arkiv?
När släktforskningen får liv

Relaterade inlägg

 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Guest
10 april 2020
Om du vill registrera dig, fyll i användarnamn och namnfältet

Captcha bild

Bloggare

Eva Johansson
280 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
105 inlägg
Helena Nordbäck
102 inlägg
Anton Rosendahl
48 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser