Rötterbloggen
Rötterbloggen

Julstämning och julfirande

God Jul!

Hoppas ni har en riktigt fin julhelg allesammans! Själv ägnar jag mig mer åt de levande än de döda i helgerna, framför allt barn och barnbarn men även andra släktingar. Lite släktforskningsprat lär det bli, det är jag säker på.

När en kommer till åren så ser en tillbaka mer än framåt, eller hur? Givetvis tänker jag en del på min barndoms jular för 50-60 år sedan. Kanske mer i år än förut, nu när båda mina föräldrar är borta. Ett julminne jag har är när min ene bror och jag fick följa med vår pappa för att hämta julgran. Jag var nog 6-7 år då. Vi var sent ute, det var dagen före julafton, och pappa hade fått lov av en grannbonde att ta en julgran i hans skog. Vi åkte iväg en bra bit in på en skogsväg och så gick vi in bland granarna för att se ut en fin en som skulle passa hemma. När vi hittat en skulle pappa hämta sågen eller var det kanske yxan i kofferten på bilen.

Vi tittade ut en gran, min bror och jag stod kvar för att markera när pappa gick tillbaka till bilen. Det var lite snö, kanske en halv decimeter, så det var så där julkortsfint som det är ibland.

Efter en stund kom pappa tillbaka och var alldeles uppgiven. Han hade glömt såg och yxa hemma! Han tyckte det var för sent för att åka hem och hämta verktygen, kanske började det redan skymma. Min pappa var en sådan som alltid klurade ut alternativa lösningar och fixade det mesta. Så han kom på att han skulle dra upp en gran med rötterna i stället, så att vi i alla fall kom hem med en gran. En kedja hade han liggande i bilen, kanske var det snökedjor. Den fäste han i bilen och i en gran närmare vägen och så drog han på gasen. Min bror och jag stod bredvid och tittade på. Och allt gick som pappa planerat. Vi kom hem med en gran. Kanske inte så grann som den vi först valt ut och roten fick han såga av. Så precis som planerat kunde mamma klä granen på kvällen före julafton och vi fick jul det året också.

Så var det alltid hos oss, mamma klädde granen efter att vi lagt oss på kvällen den 23 december. När vi vaknade på morgonen stod den klädd och fin och med julklapparna under grenarna.

Nu när det är jul kommer förstås en del minnen tillbaka. En hel del jular firade vi hos mormor och morfar och någon gång hos farmor och farfar som bodde lite längre bort. Då var det mycket folk, många kusiner, mostrar eller fastrar, morbröder eller farbröder. Någon gång var också min gammelmormor med, min mammas mormor. Hon var född 1868 och blev 94 år, så henne han jag träffa flera gånger.

Jag hoppas ni har fina julminnen också.


Precis så här var det när jag var barn. Julgran med glitter och svenska flaggor och stearinljus. Det här kunde varit jag men det är det inte, utan flickan heter Inger Färdig och är barnbarn till fotografen Oscar Färdig. Familjen bodde på Dalhem i Bohuslän och bilden kommer från Bohusläns Museum.


Julfirande 1896, drygt ett halvt sekel tidigare. Fotografen är okänd liksom vilka personerna är men bilden kommer från Vänersborgs Museum. De har ordnat en ordentlig julkrubba och två julgranar i den här familjen!


Här får barn och barnbarn vara med, skulle jag tro. Visst är de lite gladare allihop med småbarn omkring sig. Lite mer avslappnat, men säkert var det högtidligt nog för barnen i sjömanskostymer och fina förkläden. Är det någon som känner igen familjen?


Jag avslutar med en bild från Nordiska Museet som visar julfirandet i en okänd borgerlig familj kring år 1900. Bevarade äldre fotografier visar förstås oftast högreståndsmiljöer, alltså inte de fattiga torpare och backstugusittare många av oss har i våra anor. För de blev ju inte fotograferade. Men ibland önskar jag att jag hade kunnat se hur de verkligen hade det. Hoppas de fick lite julgröt och lite extra god mat på bordet i alla fall. I den här familjen ser de ju ut att ha det trivsamt. Fotografen är okänd, jag undrar vem det var som råkade befinna sig här med en kamera under julhelgen. Kanske en tonåring i familjen eller en annan släkting?

 

Fortsätt läs mer
  2041 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
jul
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bengt Welander
God fortsättning Eva. Själv har jag utnyttjat ledigheten till att bl.a läsa din nya, utmärkta bok "Släktforska om sjöfolk". En sed... Läs mer
tisdag, 26 december 2017 10:45
Eva Johansson
Bengt! Tack för din kommentar! Vad roligt att du har nytta av boken. Lycka till med din fortsatta forskning!
tisdag, 26 december 2017 20:05
2041 Träffar
2 Kommentarer

Det guldskimrande julkortet

En jul för femtiosju år sedan fick min morfars mor Josefine ett brev, adresserat till »Mr and Mrs Johannessen, Sjeggeby Haflundsöen, Sarpsborg, Norway». I brevet låg ett stort guldskimrande julkort, med den tryckta texten »Christmas Greetings and best wishes for a Happy New Year. Lucille and Frank Hardin». På baksidan av kortet stod »Fra din söster, kjender du mig igjen? Hilsen fra os alle!», så kortet var alltså från Josefines äldre syster Anna som emigrerade till USA 1907. Hon hamnade sedermera i Chicago, där hon gifte sig med Franklin John Hardin och bytte namn till Lucille. I somras bloggade jag om mitt mångåriga sökande efter Lucille, som trots flera förfrågningar, e-mail och foruminlägg förblev resultatlöst. Det såg verkligen mörkt ut, men tack vare den kunniga släktforskaren Helene Jorsell trädde Lucille äntligen fram i ljuset!

b2ap3_thumbnail_Julkortet.jpgb2ap3_thumbnail_Julkortet.jpg

Helene Jorsell uppmärksammade mig på att det bland FamilySearchs inskannade material fanns ett så kallat United States World War II Draft Registration card från 1942 för en Franklin John Hardin med adress 1100 N. LaSalle street i Chicago - alltså samma adress som Lucille var skriven på när hon fick amerikanskt medborgarskap 1942. Detta dokument avslöjade att Frank var född 1883 27/7 i Chicago, och med hans fullständiga födelseuppgifter gick det lättare att söka i de amerikanska folkräkningarna. Nu förstod jag också varför jag inte hittade Lucille i folkräkningarna 1930 och 1940 - inte heller Frank fanns med där, åtminstone inte under de år han var gift med Lucille. När jag däremot undersökte folkräkningen 1920 hittade jag Frank, tillsammans med sin tidigare familj. Han bodde då i Chicago och hade varit gift sedan 1910 med Marguerite Grable från Winona, Illinois. Tillsammans fick de barnen Franklin John jr. (1911) och Jane (1913), båda födda i Chicago.

I folkräkningen 1930 var dock pappa Frank som sagt försvunnen, men mamma Marguerite hade nu gift om sig med en Roger Farley från Ohio, och hos dem bodde även dottern Jane Hardin. Jag kunde dock inte heller hitta sonen Frank jr., så kanske han bodde tillsammans med fadern och styvmodern Lucille? I folkräkningen 1940 hittade jag dock äntligen sonen, »Franklin J. Hardin II», i Chicago tillsammans med sin hustru Florence Barr och en son. Denne son skulle vara i sjuttiofemårsåldern om han var i livet, så jag höll tummarna och började plöja igenom diverse amerikanska telefon- och adresslistor på internet. Till slut hittade jag en person med rätt namn och ålder, så jag tog mod till mig och skrev ett brev som färdades hela vägen över Atlanten. Det dröjde inte länge innan jag fick svar, och visst var det rätt familj - det mångåriga sökandet efter morfars moster Lucille hade tagit ett stort steg framåt!

b2ap3_thumbnail_WWII.jpgb2ap3_thumbnail_WWII.jpg

Sonsonen berättade att hans farfar Franklin John Hardin I ägde ett isoleringsföretag på 1629 Oak Street i Evanston, Illinois, alltså den adress som Lucille uppgav i brevet till systern i Norge 1957. Frank avled redan i juli 1959, och begravningen var ett av få tillfällen då sonsonen någonsin träffade sin styvfarmor Lucille. Han kom ihåg att familjen inte stod henne särskilt nära, och eftersom hon pratade engelska med kraftig norsk brytning hade han stora svårigheter med att förstå vad hon sa. Han berättade också att Frank och Lucille aldrig fick några barn tillsammans, så min morfar fick aldrig några kusiner i USA. Efter Franks död 1959 bröts den redan sporadiska kontakten med Lucille, och därefter visste ingen i släkten vart hon tog vägen. Jag fortsatte mitt sökande men kammade noll överallt, och funderade kring hur jag kunde gå till väga.

Under tiden jag funderade fick jag plötsligt ett mail från en släktforskande släkting, som hade läst min blogg om Lucille. Han hade blivit nyfiken på hennes vidare öden, och hade till slut lyckats hitta hennes dödsattest! Det visade sig att hon hade stannat kvar i Evanston efter makens död 1959, och sedan levt som änka i över tjugo år. Mot slutet av sitt liv hade hon drabbats av kronisk lungsjukdom och diabetes, och ett par dagar före sin 94-årsdag hade hon förts till Oak Forest Hospital i Chicago. Där firade hon sin födelsedag, och spenderade de återstående veckorna av sitt liv. Hennes diabetes ledde så småningom till kallbrand som övergick till blodförgiftning, och den gamla damens liv gick inte att rädda. Klockan kvart i tre på eftermiddagen den 6 december 1980 drog Lucille sitt sista andetag, liggande i en sjuksäng på Oak Forest Hospital, 94 år och 2 månader gammal. Tio dagar senare fick hon sin sista vila på den vackra kyrkogården Mount Hope i Worth, söder om Chicago.

b2ap3_thumbnail_lucille.jpgb2ap3_thumbnail_lucille.jpg

Lucille och styvsonen Franklin John Hardin II (1911-1982)

Tack vare ovärderlig hjälp från kunniga släktforskare, envist sökande och en gnutta tur lyckades jag till slut följa Lucille genom livet, från vaggan till graven. En del frågetecken återstår, men det härliga med släktforskning är ju som bekant att det aldrig tar slut. Man tar steg för steg, pusselbit efter pusselbit faller på plats, men man blir nog aldrig riktigt klar. Sökandet efter Lucille pågår i varje fall fortfarande, och jag vill så gärna lära känna henne - min morfars moster som lämnade lugnet på norska landsbygden för att söka lyckan i det stora landet i väst. Kanske får jag en möjlighet att lära känna henne bättre under nästa år. Nyligen fick jag nämligen ett mail från en norsk kvinna som visade sig vara min morfars syssling. Hon avslöjade att hennes äldre syster besökte Lucille i Chicago på 1950-talet, och hade en del att berätta. Som jag skrev i en kommentar till sommarens blogg, och som så ofta när man släktforskar - fortsättning följer!

Fortsätt läs mer
  2587 Träffar
  0 Kommentarer
2587 Träffar
0 Kommentarer

Främlingen vid julbordet

Det är en julafton. Du är en kärleksfull far som gärna vill tillbringa dagen med din familj. Då dyker en vilsen ung pojke upp. Vad gör du? Slår honom i bojor och stänger in honom i en skrubb? Slår honom i bojor och ägnar större delen av dagen åt att frakta honom till nästa fångförarhemman? Eller låter du ynglingen sitta med vid middagsbordet och ha en gemytlig dag och sedan följa med på julotta och lämna honom till nästa fångförare vid kyrkan? 

Ärnebäck i Västra Vingåker, beläget alldeles nära Närkegränsen, var ett fångförarhemman. I utbyte mot att frakta fångar till nästa fångförarhemman, oftast i riktning mot häktet i Nyköping, hade hälftenbrukaren Olof Persson Bergstedt en viss skattelindring. Dessa fångförarhemman låg på ungefär två mils avstånd, och nästa fångförare bodde i Morjanå i andra änden av den vidsträckta Sörmlandssocknen. Tidigt på julaftonsmorgonen 1811 kom en fångförare från Närkesidan med en fånge som skulle transporteras vidare mot Nyköping. Fången, den förståndshandikappad ynglingen Jonas Danielsson Nystedt, hade gripits i Örebrotrakten för lösdriveri. Det var alltså inte en härdad kriminell person som dök upp i det Bergstedtska hemmet. Att frakta den unge Nystedt till Morjanå skulle ta flera timmar och det var ju julafton. Pappa Olof ville hellre tillbringa dagen i hemmets lugna vrå med sin hustru, Brita Andersdotter, och deras åtta barn i åldrarna 7 till 25 år. En person till fick gott plats vid julbordet så lösdrivaren befriades från sin bojor och fick delta i familjehögtiden.

b2ap3_thumbnail_vvingakerkyrkaII.jpgb2ap3_thumbnail_vvingakerkyrkaII.jpgVästra Vingåkers kyrka. Foto Eivor Grafsund

Morgonen därpå stundade julotta i Västra Vingåkers kyrka. Olof Persson Bergstedt hade planerat allt: den unge Jonas fick följa med till kyrkan och delta även i gudstjänsten - det kunde ju knappast skada att en ung man på villovägar fick lyssna till Guds ord! Olofs kollega i Morjanå, den andre fångföraren i Västra Vingåker, skulle ju också till kyrkan, så Olof kunde överlämna fången där. Planen var alls inte dum men eftersom vi känner till detaljerna mer än 200 år senare så gick det inte riktigt som Olof tänkt sig. I pausen mellan första och andra predikan gick Olof ut för att prata med sin kollega från Morjanå. Som alla läsare av dessa rader redan insett, hade fången flytt när han återvände. Olof ville inte störa julandakten och slog inte larm om rymningen förrän på annandagen.

Vid påföljande ting vid Oppunda häradsrätt tilltalades Olof Persson Bergstedt för sitt försumliga handlande. Han ursäktade sig med att han inte hade läst de exakta förordningarna som han var ålagd att följa som fångförare. Anledningen var rätt självklar: han var inte läskunnig.

Jag vet inte vilket straff Olof Persson Bergstedt tilldömdes för sin försumlighet. Kanhända fick även han resa till häktet i Nyköping: sju år senare, 1818, dömdes Jon Jansson i Nälberga, Svärta socken, till 24 dagars fängelse vid vatten och bröd för att ha vållat fångars flykt. Handlingarna för fångvårdsanstalten i Nyköping finns bevarade från just 1818.

Även om han var försumlig så har jag ändå svårt att döma Olof Persson Bergstedt för hans handlande. Handen på hjärtat, nog hade väl de flesta av oss valt att bemöta en förståndshandikappad ung pojke som dök upp på vår tröskel en julafton med liknande vänliga bemötande? Är inte en dylik gästfrihet något eftersträvansvärt under hela året men i synnerhet i jultid? Kanske motiverades Olofs handlande av bekvämlighet (vissa skulle nog kalla det för lathet) men när jag sitter vid julbordet med min familj kommer jag att sända en tanke till Olof Persson Bergstedt.  

Fortsätt läs mer
  2513 Träffar
  0 Kommentarer
2513 Träffar
0 Kommentarer

Lillejulafton

Lillejulafton

Idag är det Lillejulafton. Min pappa som var göing i förskingringen firade alltid denna dag, den var nästan viktigare än själva julafton. Framåt kvällen satte vi oss och tog det lugnt, det var dopp i grytan och en liten julklapp. Lillejulafton var en tid av eftertänksamhet och frid. Granen tändes för första gången och allt pynt var färdigt. Maten stod och väntade i kyl och skafferi. Sedan lyssnade vi varje år till pappas berättelser om julen i ett skånskt småbrukarhem på 1910-20-talen. Om slakten och tillredningen av alla godsaker från den speciellt uppfödda julgrisen och om farmors stökande i köket. Djuren skulle skötas ändå, men de fick något extra gott i foderbingen. Varje år fick vi också höra hur de åkte till morbror i Limhamn på annandagen och åt lutfisk, morbror hade lyckats bra i livet så det var extra mycket delikatesser för de ganska fattiga barnen från landet. Där inträffade det otänkbara – pappa föråt sig på lutfisk julen 1928, 12 år gammal. Därför var lutfisk förbjudet på vårt julbord ända till 1970-talet då pappa kom fram till att det var nog gott ändå. Vi fick också höra om alla de skånska specialiteter som på den tiden inte fanns att uppbringa i det okultiverade Nordsverige (=Uppsala). Kavringen, leverkorven, farmors äggakaka, brunkålen. För att inte tala om äppelkakan, den som i etnologisk litteratur heter släbosnus, men som i studentikos yra, bland alla skånska emigranter vid Lantbrukshögskolan på Ultuna döptes till ”Kattskit i sandhög”. Viss experimentell verksamhet förekom under dagen, där rätterna skulle återskapas. Det blev aldrig riktigt som när pappa var liten.

Lillejulafton är en specifikt skånsk sed, läser jag. Dick Harrison skriver i sin historieblogg att seden kan spåras tillbaka till 1700-talet. Den är inte förknippad med några religiösa tankar i Sverige, men däremot firas denna dag Torlaksdagen i västra Norden, som Island och Färöarna, till minne av en isländsk biskop, Thorlákr, Islands skyddshelgon. I andra länder finns termen lillejul om andra helger, i t ex Finland, är lillejul första advent. Jag fick lillejulshälsningar från mina finska vänner, det kändes till en början lite förvirrande för en halvskåning.

 

Lillejulafton lever i allra högsta grad i Skåne, om man googlar på ordet får man massor av träffar på olika lillejulsfester, alla i just Skåne. Mitt minne av lillejulafton är att det var det bästa på hela julen.

Fortsätt läs mer
  5408 Träffar
  1 Kommentar
Taggad i:
Senaste kommentar i detta inlägg
Barbro Stålheim
God Jul Chris! Vilken trevlig tradition, när jag växte upp var allt koncentrerat till julafton, årets längsta dag som jag minns de... Läs mer
tisdag, 23 december 2014 22:14
5408 Träffar
1 Kommentar

En jul i förfädernas spår

Bland min farmors fars efterlämnade saker fanns ett gammalt fotografi, sannolikt taget julen 1942. Det visar familjens julfirande i Nevishög, och sittande vid bordet ser man farmors far Evan själv, hans syster Esther samt deras föräldrar Lars och Matilda Larsson med barnbarnet Lars-Einar mellan sig. Närmast julgranen står Esthers äldre barn Allan och Astrid, och bakom svärföräldrarna står min farmors mor Anna-Greta. Esthers make Ivan saknas, så antagligen är det han som tagit kortet. Förutom att jag alltid tyckt att fotot är ganska märkligt - varför tittar de inte in i kameran? - så är det en intressant skildring av 1940-talets julfirande i Skåne. Flaggorna och glittret i julgranen, den kritvita linneduken och de röda stearinljusen på bordet. Det serverades tydligen kaffe (riktigt eller surrogat?), bröd, juläpplen, mandelmusslor och klenäter, och framför gamle Lars skymtar ett fat med pepparkakor. Familjen Larsson tycks ha haft en riktigt mysig jul, trots att det var mitt under andra världskriget!

b2ap3_thumbnail_020---Bild---Familjen-Larsson.JPGb2ap3_thumbnail_020---Bild---Familjen-Larsson.JPG

De senaste jularna har jag sökt mig bort från blinkande ljusslingor i blått, rött och gult, bort från masstillverkade struvor, moderna julkort och själlöst julgranspynt. Jag har drömt om en jul i förfädernas spår - en sån där klassisk jul som familjen Larsson firade 1942, och som så ofta skildras i Jenny Nyströms tomtebilder och 1930-talets julsånger. Jag har införskaffat både struvjärn och glaskulor till julgranen, och i år har jag till och med hängt upp svenska flaggor i julgranen, precis som farmors farmor Matilda gjorde på sin tid. Men hur såg egentligen julfirandet ut när hon och farmors farfar var barn, vad hade de tagit med sig in på 1900-talet, och vad har hängt med in i 2000-talet? Jag bestämde mig för att undersöka saken.

Eftersom båda var födda i Bara härad i Skåne inledde jag mitt sökande i Folklivsarkivets digra manuskriptsamling i Lund, dit jag ofta återvänder när jag vill veta mer om svunna tider. Där fanns en hel del källmaterial om julfirande i äldre tid, och det dröjde inte länge innan jag hittade det jag letade efter - uppgifter om 1870- och 80-talets julfirande i Bara härad. När Lars och Matilda växte upp var julen utan tvekan årets största högtid, och man brukade säga att »de e ente jul mer än en gång om åred!». Förberedelserna var omfattande. Minst fjorton dagar innan jul började man stöpa ljus, därefter kom stortvätten och sedan slaktade man julgrisarna. Man smorde in den stora ugnen med stenkolsolja, och under tiden bakade mor i huset flera sorters kakor såsom mandelmusslor, rosor, klenor och gorån.

Det tog ett par dagar att brygga julölet, och minst lika lång tid att baka de många brödsorterna - grovbröd, möllesiktat, sursött, kavring och vetebröd. På vissa ställen bakade man så mycket bröd så att det räckte till påsk, för under tiden efter jul ville man kunna »göra gärning», alltså vävnad och annat handarbete. Man blankskurade hemmets tenn-, malm- och mässingsföremål, och i stakarna sattes ljus som omvirats med krusat papper. Dan före dopparedan åt man vanligtvis så kallat »mulljebröd», skivor av grovt bröd som doppats i det spad där man kokat saltmatssovlet (tillbehör såsom kokt skinka, rökt fårkött och rullpölsa). Denna dag kom många tiggare och bad om »en bid i Goss namn», och till en gård i Bara härad kom vid ett tillfälle hela nitton tiggare som var och en fick ett stycke fläsk och en liten brödkaka av en desserttallriks storlek - är det jul så är det!

b2ap3_thumbnail_DSC00545.JPGb2ap3_thumbnail_DSC00545.JPG

Kanske var det ungefär såhär barndomens jular såg ut för Lars och Matilda? Interiör från Lillarydsgården på Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg (foto: undertecknad).

På julaftons morgon plockade man fram hemmets »drätter» och »gynnen», de vackert vävda täcken som skulle pryda stugan under julen. Man sopade rent golvet, som bestod av lera eller tegelsten, och beströdde det med vit strandsand och hackat enris. Sysslorna med kreaturen skulle avslutas så tidigt som möjligt, och djuren fick extra mycket hö under julen. Korna fick vanligtvis bara halm, men före jul fick de hö för att man skulle få mer mjölk till jul. Man släppte även loss gårdens hund, och sedan man tagit på sig sina finaste kläder var man reda att fira jul, och överallt hördes glada »Go' jul! Go' hälsa å allt va' som kärt e'!». I en uppteckning i Folklivsarkivets manuskriptsamling skildrar Per Andersson (1869-1952) hur en julafton kunde se ut i hans barndomshem i Hässleberga i Lyngby socken på 1880-talet:

»Julbordet stod dukat med dräjelsduk och porslin och tända ljus, med flera sorters bröd, smör, ost och korv, fyllda ölkrus och brännvinsflaskan vid fars plats, fast han ej smakade derav. Julklappar brukades ej hos oss, blott en gång kan jag minnas att vi hade gran. Mor hade, far ovetande, skickat bud med en svåger till Lund och han kom väl med den största gran han kunnat finna, den nådde väl upp på halva taket, men toppen sågades av och dugde till julgran och blev enkelt prydd. [...] Så bjöds till bords. Far och mor satte sig vid övre bordändan. Drängarna bakom bordet efter rang, sist vaktepojken och tröskemannarna. Vi ungdomar framom bordet och någon inbjuden släkting eller god vän, samt pigorna, som denna dag fingo sitta till bordes, i vanliga fall skulle de stå och äta för att vara till hands att passa upp. Något av husets barn eller yngre tjänare skulle »lesa ti bors», man läste »Gud med nödtorftig spis du oss styrker här i livet, låt oss njuta vad du givet måttligt och ditt namn till pris». Rätterna var lutfisk, risgröt och kakor, vanligast »klenor». En generation längre tillbaka stod på nedre bordändan »saltmatsfatet», ett svarvat träfat med kokt skinka, rökt fårkött och rullepölsa, detta skulle stå kvar hela julen att jämte bröd, smör och ost bjudas tillfälliga gäster. På bordet var placerat ett tregrenaljus i bästa staken, samt på övre bordändan tvenne vanliga ljus, ett för far och ett för mor.»

b2ap3_thumbnail_Klenor.jpgb2ap3_thumbnail_Klenor.jpg

Medan jag själv friterar klenor och hänger upp flaggor i julgranen till tonerna av Harry Brandelius' »Julens vackra stjärna» slår det mig hur mycket som är sig likt sedan farmors farföräldrar firade jul i Bara härad på 1880-talet. Julgranen och julklapparna har visserligen blivit standard sedan dess, men kavring, ost, korv, kokt skinka, lutfisk och risgröt är samma som då. Inte heller julkakorna har förändrats under de senaste hundratrettio åren, och jag brukar själv baka både mandelmusslor, klenor och gorån - precis som min farmor gjorde före mig, och hennes farmor före henne. Jag tror att de flesta drömmer sig tillbaka till barndomens jular, något man nog gjort i alla tider. Redan på 1930-talet spelades till exempel låten »Julminnen» in av sångerskan Ulla Billquist (som lustigt nog var 6-männing med min farmors far), och textraderna sammanfattar så vackert varför julfirandet inte har förändrats särskilt mycket sedan 1800-talet, och varför jag själv drömmer om en jul i förfädernas spår:

»När julens alla klockor ringa, tankarna vill gå till flydda barndomsdar' hos mor och far; ty aldrig lyste juleljusen klarare än då, en sagovärld blev hemmets härd när skymningen föll på. [...] Ack, underbara juletid för länge, länge sen', på svunnen romantik du var så rik!».

Fortsätt läs mer
  3536 Träffar
  0 Kommentarer
3536 Träffar
0 Kommentarer

Traditioner och minnen från förr

 

Så var det snart jul. Långledigt för många och flera kommer säkert ägna dessa dagar åt att forska vidare i sina förfäders liv. Kanske tar någon helt ny person sina första steg i det som jag brukar kalla den livslånga tidsresan - för vad kan väl bättre beskriva släktforskning än att resa i tiden?

Julen är en speciell högtid på året då släkt och vänner samlas. Som släktforskare är detta ett utmärkt tillfälle att ta fram papper och penna och börja fråga sina äldre släktingar om hur livet var förr. Kanske finns det gamla fotografier som man kan titta på tillsammans och minnas de gamla. Har man varit extra snäll i år kan man få en diktafon i julklapp - det är ett utmärkt redskap att ha med sig när man intervjuar släktingar. På så sätt får man alla samtal inspelade och kan lyssna igenom dem senare och anteckna. Det är också en fantastisk möjlighet att få sina närmastes röster bevarade för eftervärlden.

46.jpg46.jpg

Ett av många gamla fotografier i min farfars fotoalbum. Kvinnan i mitten på övre raden är min farfars moster, Amanda Arvidsson, tillsammans med sin makes släktingar i lägenheten på Biblioteksgatan i Stockholm. Den lilla pojken håller i en tomtefigur, så jag gissar att det är ett julfirande.

Hur firar ni er jul? Även om många i Sverige har liknande traditioner så finns nog också egna idéer i varje familj. Vissa håller hårt på det som alltid har varit , medan vissa gör om och gör nytt. I min familj har julen alltid varit den största och viktigaste högtiden, men från att tidigare ha handlat mest om mat, dekorationer och julklappar är det nu mycket viktigare att få träffa familj och vänner och umgås. Att ha tid för sina närmaste och få möjlighet att visa sin uppskattning. Vad är väl viktigare än lite lugn och ro i dessa annars så stressiga tider?

Intresset för matlagning och bakning är något som jag fått ärva både från min mamma och mormor. Mormor fick dock aldrig chansen att lära sig sådant av sin mamma, som dog när min mormor bara var ett år. Hon fick istället sin del från sin egen mormor. Mycket kunskap har gått från en generation till en annan genom historien och det är hisnande att tänka hur vissa saker kanske kommer från ännu mer avlägsna förfäder.

Mormor och morfar har alltid varit med och firat jul med oss och alla har hjälpts åt med olika saker. Mormor hade t.ex. alltid ansvaret för köttbullarna - som för övrigt var världens godaste! En annan sak hon alltid gjorde till jul var chokladbiskvier med smörkräm. Som liten tyckte jag det var sagolikt gott och kunde äta upp en hel burk på stört. Nu för tiden tycker jag inte att det är lika gott, men det kanske har att göra med att det bara var till jul som vi fick dessa.

I min barndom kokade min mamma en väldigt god hallonkola till jul. Det var en vanlig gräddkola som gjordes på samma sätt som knäck, men hon tillsatte glasstopping med smak av geléhallon. Det var en succé. Några år senare försökte jag efterlikna den goda kolan och hittade då olika slags essenser på nätet, bl.a. med hallonsmak. Ända sedan dess är det jag som har stått för kolakokandet i vår familj, liksom åt mina svärföräldrar och de närmaste vännerna. Eftersom kolan bara görs till jul är det därför extra gott när man smakar den första biten varje år.

Hallonkola.JPGHallonkola.JPG
Den traditionella hallonkolan har precis stelnat och skurits upp.

På min sambos sida av familjen finns också flera släktrecept. Min svärmor är adopterad från Sydkorea, och hennes föräldrar blev en dansk man och en tysk kvinna, båda bosatta i Sverige. Detta utspelade sig på 1960-talet och var då mycket omskrivet i de lokala tidningarna. Med det danska släktarvet följde ett fantastiskt recept på pepparkakor. Degen är himmelsk och görs på sötmandel, smör, farinsocker, sirap, bikarbonat, nejlikor, kanel och mjöl. Den kavlas inte ut som vanliga pepparkakor utan görs till rullar som fryses och sedan skärs tunt i bitar. Vårt recept heter Stepping Brunekager, uppkallat efter den plats där den danska släkten kommer ifrån, men vill man hitta något liknande på nätet så kan man söka på skurna pepparkakor.

b2ap3_thumbnail_Skurna-pepparkakor.jpgb2ap3_thumbnail_Skurna-pepparkakor.jpg

Skurna pepparkakor efter det danska familjereceptet.

Många av er har säkert egna recept där hemma som överförts från en generation till en annan. Själv har jag min mormors gamla kokböcker sparade och min sambo har ärvt detsamma från sin farmor. Som släktforskare är det givetvis roligt att ha en nära släktings handskrivna anteckningar bevarade, men hur häftigt är det inte att kunna laga något gott av de nedskrivna ingredienserna och dela gamla minnen med sina närmaste? Det om något är väl att resa i tiden! Hoppas ni alla tar er tid för era släktingar under de kommande helgerna och pratar om allt det gamla. Jag önskar er alla en god jul!

 

Fortsätt läs mer
  3623 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Birgitta
Jag gav en diktafon till min kusin i julklapp, och förutom att det underlättade otroligt när hon skulle intervjua sin gamla mamma ... Läs mer
onsdag, 16 Maj 2018 11:30
Birgitta
Jag gav en diktafon till min kusin i julklapp, och förutom att det underlättade otroligt när hon skulle intervjua sin gamla mamma ... Läs mer
onsdag, 16 Maj 2018 11:30
3623 Träffar
2 Kommentarer

Min julafton - en dröm

Min julafton - en dröm

Jag drömde att det var fullt med julklappar under granen på julafton. Massor av paket i olika färger. Det visade sig vara släktforskningsjulklappar! Man fick ju önska sig vad som helst till jul och min önskelista var diger, minst sagt.

Ett stort paket innehöll en folkräkning från 1830, digitaliserad och sökbar, med Johan Gidlöf och Carl Szabad som upphovsmän. I Danmark och Norge finns det tidiga folkräkningar, men inte här. Tänk om man kunde leta i en folkräkning från tidigt 1800-tal. Ancestry digitaliserar nu husförhören från 1880 (se Teds blogg) men där finns det ju sökbara folkräkningar.

Nästa paket, det såg likadant ut. Nämen – en folkräkning från år 1800 också! Hur har de lyckats fixa det? Vänta….det fanns mer, en folkräkning från 1850! Då kanske man kan hitta de tidiga utvandrarna, de som försvann före 1880 och inte finns i Emibas eller Emiweb, ofta för att de reste utan att ta vägen förbi prästen, speciellt om de skulle till Danmark.

Ett annat stort paket rev jag upp med stora förväntningar – ja! Det var domböcker från 1850 och framåt, fotograferade och läsbara från hemmet. Oj, nu kan jag verkligen ta rätt på vad som hände. Domböckerna innehåller massor av information om de som hamnade i domstolen. Och det var många. Kött på benen i släktträdet.

Och så ett litet kuvert. Där stod det att Släktforskarförbundet inlett förhandlingar med producenterna av avancerade programvaror för kartbearbetning och med Lantmäteriet om användning av digitala kartor, historiska och nutida. Allt till rimliga priser för medlemmarna. Nu kan vi visa hur det såg ut där anorna bodde, ibland kan vi placera in grannar och andra personer i byn också. Och vi kan se hur dagens landskap ser ut och vad som finns kvar från förr. Försvunna byar återuppstår på dataskärmen, åkrar och ängar finns där det idag är stad eller urskog.

Ett paket till, förväntningarna var stora. Jo, det var precis vad jag ville ha. Äntligen finns mängder av tidningar scannade och sökbara på nätet, många fler än vad som hittills funnits. Kungliga Biblioteket har löst upphovsfrågan och fått fart på digitaliseringen. Här finns en guldgruva till fördjupningar i släktforskningen.

En klapp för framtiden: Jonas Magnusson hade fått anslag till att fortsätta sitt föredömliga arbete med digitalisering av böcker på www.cognatus.se. Genealogiska föreningen hade också fått pengar och folk till att digitalisera delar av sitt enorma bibliotek i rask takt, så att alla medlemmar kan ta del av skatterna. Tidiga matriklar till skolor och universitet innehåller till exempel viktig information som hjälper oss att gå vidare.

Jag kastade mig lystet över en till julklapp – filmade originalhandlingar från Allmänna Barnhuset, de som refereras till i sökfunktionen på Stadsarkivets hemsida. De hade kastat in handlingarna från Konsistoriet också, de som är underlag för skilsmässorna på ett CD-register. Där hittar man hänvisningar till domstolarna, som datum för domen. Så kan man gå vidare och läsa om anledningen till skilsmässan, det är ofta tung läsning, skilsmässa fick man inte lättvindigt.

 

Så ett kuvert till. Riksarkivet har fått pengar för att hålla arkiven öppna på lördagar och fler kvällar. Allt kan man inte se på nätet, dessutom är det en speciell känsla att bläddra i originalen, man får liksom en länk till det förflutna. Det kräver tid och det blir inte många timmar man kan sitta när öppettiderna minskats.

 

 

Allt som jag skrivit i min önskelista fanns inte under granen, men det kommer ju fler jular. Jag övertalade sambon att sköta hunden och hushållet under de närmaste sex månaderna, tog ledigt från jobbet, låste in mig i arbetsrummet och satte igång.

 

(Bildkälla:http://www.publicdomainpictures.net/view-image.php?image=1470&picture=christmas-present)

Fortsätt läs mer
  3204 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anders Berntsson
Den julklapp som står absolut överst på min önskelista är domböcker från 1800-talet och framåt och jag förstår faktiskt inte varfö... Läs mer
tisdag, 16 december 2014 10:55
Chris (Kerstin) Bingefors
Ja, Anders,det undrar jag också. Det skulle vara riktigt givande, de tar tid att läsa och att hitta i, så man hinner ofta inte und... Läs mer
tisdag, 16 december 2014 11:10
Anders Berntsson
Hej igen.I år har vi ju fått en tidig julklapp i form av ArkivDigitals beställningsfotografering av domböckerna. Det har redan bör... Läs mer
måndag, 20 april 2015 20:23
3204 Träffar
3 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
298 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
122 inlägg
Helena Nordbäck
116 inlägg
Anton Rosendahl
66 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser