»Det var en hemsk död som skulle möta dessa män»

»Detonationen var så stark, att af lufttrycket en mängd fönsterrutor dels inom fabriksområdet, dels i samhället krossades. Få sekunder efter explosionen slogo lågorna ut från byggnaden och gynnad af blåsten spred sig elden med största hastighet till byggnaderna n:r 21, 22 och 23, hvilka samtliga inom en timme nedbrunnit till grunden. […] Beklagligt nog skulle olyckan kräfva icke mindre än tre menniskolif. De omkomna äro 45-årige A. Olin, Saxtorp, samt Bror Olsson och Gustaf Hansson, Annelöf, begge i tjugoårsåldern. […]

Olins lik anträffades förkolnadt mellan vägen och centrifugen i det hus der han arbetade då explosionen skedde. […] Delar af Olins lik fann man ett hundratal meter från platsen. Hufvudet var skildt från kroppen. Af Gustaf Hansson återstod icke mycket, och man kunde endast med största svårighet identifiera honom […]. Ödeläggelsen gjorde ett beklämmande intryck, och öfverallt rådde stark förstämning, ty tanken på de under så ohyggliga omständigheter bortryckna behärskade alla. Det var en hemsk död som skulle möta dessa män.»

Ovanstående rader kan man läsa i Landskronaposten den 23 maj 1919, dagen efter den fruktansvärda olyckan i Annelövs krutfabrik då 200 kilo krut antändes och tre människor fick sätta livet till. En av de omkomna – Gustaf Hansson, eller »Gusse» som han kallades inom familjen – var min farfars morbror. Han är numera relativt bortglömd, men det sägs att han var en levnadsglad ung man som uppskattade en svängom på dansbanan, och eftersom han var både lång och stilig lär han ha varit populär bland traktens damer. Det är alltså inte mycket som är känt om honom, men tack vare artikeln i Landskronaposten vet jag i varje fall hur han slutade sitt liv den där ödesdigra dagen i maj 1919.

b2ap3_thumbnail_Hansson-P-baksidan---med-svart---Elvira-Hansson-Annelv-No-3---med-bltt---Elvira-Hansson-Saxtorp-14-27.jpg

Gustaf Hansson (1895-1919) i mitten tillsammans med sina bröder Julius (1898-1974) t. v. och Henning (1893-1979) t. h. 

Människor har i alla tider fascinerats av döden, men frågan är om inte denna fascination var ännu större förr i tiden. Fruktansvärda olyckor och märkliga dödsfall har lämnat många spår efter sig i källorna, inte minst i dagstidningarna, och om man rör sig längre tillbaka i tiden var både dödsolyckor och självmord fall för rättsväsendet. Om man ska dra det till sin spets var dessutom förfädernas korta tid på jorden i grund och botten en förberedelse inför det eviga livet, så liemannen var ständigt närvarande. Allt detta gör att döden har lämnat efter sig stora mängder källmaterial och andra kvarlevor, som kan ge värdefulla och intressanta uppgifter när man släktforskar.

Jag har tidigare bloggat om hur dagspressen frossade i detaljer när ett självmord ägt rum, och därför är dagstidningarna en ypperlig utgångspunkt när man letar uppgifter om släktingar som tagit sitt liv efter 1863, då självmord avkriminaliserades. Därefter hölls inte alltid rättsmedicinska undersökningar i samband med uppenbara självmord, men före 1860-talet var sådana undersökningar praxis. Det var nämligen viktigt att utröna hur och varför en person avlidit, eftersom livssituation, sinnesstämning och tillvägagångssätt kunde innebära skillnaden mellan att få en någorlunda hederlig begravning på kyrkogården eller grävas ner i skogen av bödeln. 

b2ap3_thumbnail_Malm-1843.jpg

Ur Malmö kämnärsrätts protokoll 1843 23/11; Kämnärsrätten i Malmö, vol. A1A:117 (1843) (bild 6640 hos ArkivDigital).

När min anfaders bror Per Pålsson (1771-1843) hängde sig i Malmö klassades alltså självmord fortfarande som en brottslig handling, och därför finner man en hel del uppgifter i Malmö kämnärsrätts arkiv. I protokollen får man bland annat förklaringen på hans plötsliga självmord, då hans närmaste anhöriga berättade att

»Pehr Pålsson en längre tid varit besvärad af stinkande Rötsår på båda benen, öfver hvilka åkommor han esomoftast yttrat ledsnad och oro fruktande att de skulle engång blifva hans dödsorsak, emedan de alltjemnt förvärrades och voro i hans tanke obotliga. Aftonen d 22 hade samtal varit å bane om nämnde sår, då torparen Jöns Larsson, hos hvilken Pehr Pålsson för lifstiden var inaccorderad, föredragit att Pehr borde rådfråga sig hos någon läkare här i staden, eller och försöka komma in på Lazarettet; men häröfver hade Pehr som vanligt yttrat sin mening om sårens obotlighet och sin ledsnad deröfver».

När det var dags för frukost morgonen därpå hade brorsdottern Elna knackat på hos Per, men han öppnade inte. Hon tog då ett ljus och smög in i farbroderns kammare där hon fann honom död, halvliggande i sin säng med ett snöre om halsen. Per orkade inte längre skämmas över sina stinkande rötsår på benen, och hade helt enkelt bestämt sig för att befria både sig själv och omgivningen.

Även fysiska defekter och ovanliga dödsorsaker var av största intresse förr i tiden, så därför kan man hitta många bisarra notiser i äldre tiders dagstidningar. Min anfaders bror Nils Thorssons (1724-1799) första hustru Christensa Mickelsdotter avled till exempel 1778 i Saxtorp, och i denna församlings kyrkobok kan man samma år kortfattat läsa att dödsorsaken var »nafwel bråk, som först begyntes med Gulsiuka och sedan wattusoten, på 3die året siuk», men Lunds Weckoblad gick uppenbarligen steget längre för den 16 september 1778 publicerade man denna detaljerade artikel:

»Sistledne Onsdag d. 2 Septemb. begrofs i Saxtorp wid LandsCrona en Bonde Hustru, som på 3:dje året dragits först med Gulsot, hwilken sedan förwandlade sig i Watusot och sig i nedra delen af kroppen från naflen, hwilken gaf sig uti i en blåsa som en stör göpne; då sådant ej kunde med medicamenter drifwas och Feltskjärare ej wille taga hål på blåsan, tog Hustrun sjelf en syl och därmed stack hål, då wäl et ämbar watu utran, men på 5:te dagen derefter war blåsan lika stor, fast swulsten mindre än förr, tå hon tog sin syl igen och hälften så mycket watn utrann och åter 3:dje gången inom 14 dagar, hwarigenom krafterna så aftogo, at hon 8 dagar derefter dog, utan at underlifwet war blefwit befriat från watnet».

Dåtidens begravningar var ofta högtidliga tillställningar, och stora folkmassor vallfärdade till »kändisbegravningarna» som inte sällan recenserades i dagstidningarna – man får i regel veta allt från vilka psalmer som sjöngs till vem som skänkt kransar vid graven. När min anfader Johan Carlberg begravdes i Ängelholm infördes till exempel följande notis i tidningen Norra Skåne den 18 juli 1882:

b2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1882-07-18.jpg

När man upptäcker hemska olyckor, självmord och märkliga dödsfall i släktträdet lönar det sig alltså att se bortom kyrkoböckerna, eftersom döden har lämnat många spår efter sig i källorna. Liemannen var ständigt närvarande i förfädernas liv, och som exempel citerar jag första versen ur den »Integer vitæ» som sjöngs vid Johan Carlbergs begravning 1882:

»Är det då allt hvad vi af lifvet lära,

att till dess början slutet är så nära,

att jordelifvets lycka, fröjd och ära,

sjunker i griften?».

P.S. Ni glömmer väl inte Namn åt de döda (NÅDD)? Projektet kompletterar just nu dödboken med döda under åren 1860-1900 och projektledaren Viktoria Jonasson behöver all hjälp hon kan få, så tveka inte – bli en NÅDD:are du också!