Rötterbloggen
Rötterbloggen

Josef Forsberg och kvinnorna i hans liv

Josef Forsberg och kvinnorna i hans liv

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Erland Ringborg – ordförande i Sveriges Släktforskarförbund. Så här berättar han om sin anfader Josef Forsberg:

Fördjupade studier i en anmoders eller anfaders livshistoria väcker lätt funderingar och frågor. För min del gäller detta min mormors morfar, Josef Forsberg, och hans förhållanden till ”sina” kvinnor.

Josef Forsberg föddes i Resteröd i Bohuslän 1790 och kom som bagargesäll till Göteborg 1813. I februari 1816 gifte han sig med den 23 år äldre bagarmästaränkan Katarina Engelke. Hon var dotter till en kyrkoherde och hovpredikant, som inte alls gillade giftermålet. Forsberg kom i alla fall på detta sätt över ett bageri, och i september 1816 fick han burskap som bagarmästare.

I en krönika över släkten Engelke kan man läsa, att Josef Forsberg på grund av åldersskillnaden snart ”kände leda vid äktenskapet”. I varje fall övergav han efter tio år sin hustru, flyttade till Växjö och etablerade sig som bagare där. Banden mellan makarna verkar helt ha klippts av; när Forsberg vid några tillfällen efter uppbrottet besökte Göteborg hade han ingen kontakt med hustrun.

Med moderna ögon kan man förvånas över att ingen av parterna tog initiativ till skilsmässa. Var en sådan så belastande socialt sett att det var bekvämast att avstå? Eller har ekonomiska aspekter spelat in? Hustrun hade knappast några egna tillgångar, men Forsberg kanske var rädd att hon vid skilsmässa skulle kräva och få del av hans.

1834 uppstod i alla fall ett nytt läge. Under ett göteborgsbesök i januari hyrde Josef Forsberg rum hos en bekant. När en besökande en söndagskväll råkade öppna dörren till det rum där Forsberg bodde, upptäckte han Josef och en kvinna i en säng med ”blottade kroppar” och i en position som inte lämnade något tvivel om vad som försiggick. När Forsberg efter en stund kom ut, ”något flat och förlägen”, förklarade han att han var resande och skötte sin hälsa.

Anmälan om ”enkelt hor” gjordes omedelbart hos stadsfiskalen, och målet togs upp i kämnärsrätten följande dag. Forsberg och den 24-åriga pigan Anna Britta Andersson erkände och dömdes till böter för sabbatsbrott och horsbrott. Vid förhandlingarna yrkade också den försmådda hustrun genom ombud att äktenskapet skulle upplösas. Rätten beslöt om äktenskapsskillnad och uppmanade Katarina Engelke att vända sig till domkapitlet för att få skiljobrev. Ett sådant utfärdades den 5 mars, och där slogs fast att Josef Forsberg inte skulle få gifta sig igen förrän exhustrun dött, gift om sig eller gett sitt samtycke.

Man slås av att kämnärsrätten redan på måndagen tog upp en förseelse som ägt rum vid 20-tiden på söndagen. Vem var så snabb med att göra en anmälan? Och hur kunde Katarina Engelke så snart känna till makens eskapader? Var det bara genom ”djungeltelegrafen”? Eller var det hela förberett och iscensatt för att ge en anledning att skandalisera Forsberg?

Så över till Växjö. Lena Danielsdotter Toft, som skulle bli min mormors mormor, trädde vid 18 års ålder 1829 i Josef Forsbergs tjänst som piga. (Hennes far förekom för övrigt i ett av de första programmen i serien ”Vem tror du att du är”; han slogs ihjäl av en anfader till Charlotte Perelli 1847.). 1833 födde Lena i Gårdsby nära Växjö en ”oäkta” son och fick absolution för ”lönskaläge”. 1835, 1838, 1841 och 1843 födde hon i Växjö ytterligare fyra ”oäkta” barn och fick lika många gånger absolution.

Under hela denna tid var hon i tjänst hos Forsberg, och det råder med hänsyn till fortsättningen inget tvivel om att han var far till alla barnen. Detta lämnade dock under de aktuella åren inga andra spår i handlingarna än att det i den husförhörslängd som börjar 1838 anges att Forsberg lovat ”uppfostringshjälp” åt barnen. I den följande husförhörslängden upprepas detta, men där finns också två andra intressanta upplysningar: att Forsbergs förra hustru avlidit i Göteborg den 9 juni 1834 (alltså bara några månader efter skilsmässan), vilket konfirmerats av intyg därifrån, och att Forsberg 1843 ”låtit kyrkotaga Lena Toft såsom äkta hustru”.

Är det möjligt att Josef Forsberg inte förrän 1843 fick klart för sig att Katarina Engelke dött nio år tidigare? Vad är annars förklaringen till att han under dessa år, trots att han nu var fri att gifta om sig, fortsatte att producera ”oäkta” barn med en piga? Och varför valde han, när han väl var beredd att normalisera förhållandet till Lena Toft, inte direkt ett reguljärt giftermål?

I september 1852 fick paret ett sjätte barn och i samband med att det barnet döptes gifte sig Josef Forsberg och Lena Toft i normal ordning. I januari 1857 kom ett sjunde och sista barn, alltså det första och enda som var fött i äktenskapet. Samma år i december dog Josef Forsberg, nu inte längre bagarmästare utan handlande och källarmästare – han arrenderade restaurangen på Stadshotellet.

Fortsätt läs mer
  2498 Träffar
  0 Kommentarer
2498 Träffar
0 Kommentarer

Den andra kvinnan

Min anmoder Anna Persdotter (1770-1804) i Lomma socken i Skåne hade en yngre bror vid namn Per Persson (1772-1813), som trots att han var döv sedan barndomen klarade sig bra i livet. Han blev så småningom gift, far till fyra barn och har idag många ättlingar runtom i världen – en stor del av dem i USA. Den närmaste att emigrera var sondottern Sissa Jacobsdotter (1830-1915) som slutade sina dagar i Salt Lake City, men släktens första emigrant lär ha varit hennes dotter Henrietta Cecilia Ahlqvist (1851-1923) som redan i tonåren begav sig till det stora landet i väst. Så småningom följde stora delar av släkten efter, däribland modern Sissa, mostern Maria Jacobsdotter (1844-1915) med familj samt Henriettas yngre halvsyskon. Släkten har spritt sig över stora delar av USA, och idag finner man dem framförallt i Utah, California, Colorado, Idaho, Nevada, Wyoming och Texas. Undra om den döve Per Persson hade kunnat föreställa sig det när han gifte sig med Kerstina Henriksdotter en dag i maj år 1800?

b2ap3_thumbnail_henrietta-med-Rachel-Eva-o-Arnold.jpgb2ap3_thumbnail_henrietta-med-Rachel-Eva-o-Arnold.jpg

Henrietta Cecilia Ahlqvist (1851-1923); detalj av ett fotografi (privat ägo).

Henrietta Cecilia Ahlqvist föddes den 17 april 1851 i byn Tågarp i Burlövs socken, strax utanför Malmö, och bar från späd ålder efternamnet Ahlqvist. Detta var dock hennes sedermera styvfaders släktnamn, för den riktige fadern var en norsk herre som tillfälligt vistades i Malmö – i födelseboken kan man läsa »Fader enl. uppgift, Snickaregesäll Nils Henric Rommelhoff ifrån Malmö». Denne man återvände dock till Norge innan Henrietta var född, så modern Sissa Jacobsdotter ingick snart äktenskap med arbetaren Göran Ahlqvist (1828-1857) som härstammade från en gammal klockarsläkt i Burlöv. I detta äktenskap föddes två barn, och i sitt andra gifte, med smeden och arbetaren Anders Carlsson Kallenberg (1835-1885) föddes ytterligare sju. Det var många munnar att mätta, och eftersom Henrietta var äldst fick hon redan i unga år hjälpa till med försörjningen. Hon vaktade får och mjölkade getter, och när familjen flyttade in till Malmö i början av 1860-talet fick hon arbete på en tygfabrik. Den stora staden måste varit spännande men omvälvande för en flicka från landsbygden, och när förändringens vindar blåste som starkast knackade det på dörren hemma hos familjen. Det var missionärer från Mormonkyrkan, denna nya religion som växte fram i början av 1800-talet, och det dröjde inte länge innan familjen övergav sin gamla tro och gav sig hän till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

b2ap3_thumbnail_Sissa-Jacobsdotter.jpgb2ap3_thumbnail_Sissa-Jacobsdotter.jpg

Ett fotografi som sägs föreställa Sissa Jacobsdotter (1830-1915), sondotter till den döve husmannen Per Persson (privat ägo).

Inledningsvis var familjens religionsutövning ganska försynt, och det mest uppseendeväckande var att Henrietta en gång i veckan promenerade närmare en mil för att närvara vid kyrkans körövningar. Religionen tycks dock ha tagit allt större plats i hennes liv, och sommaren 1868 lämnade hon Sverige för att förenas med sina trosbröder och -systrar i Utah. Henrietta var blott sjutton år då hon den 4 juni 1868 i Liverpool klev ombord på segelfartyget »John Bright», som skulle föra hela 722 personer (varav 176 skandinaver) över Atlanten. En av dem, John Boyd, berättar om den långa resan i sina memoarer: 

»The Saints were in fine spirits, and were full of joy at being really on their way to Zion, an event for which they had long labored, and hoped, and prayed. [...] During the voyage there was very little sickness, and only an aged sister from England, who was sick when she went on board, died. A Swedish couple were married during the voyage. The captain was very kind and obliging towards the Saints». 

Ursprungligen ville man resa med ångfartyg, men på grund av höga biljettpriser tvingades man välja »John Bright» istället. Resan tog därför sex veckor, och skedde under värsta tänkbara väderförhållanden. Man hade dock sin starka gudstro som stöd, och britten William Bradfield berättar i sina memoarer:

»We were on the water six weeks, nearly all the time the sea was wild and stormy. One night Captain McGaw told the Saints they had to give up the ship; so, if they believed there was a God, they had better ask for help. We children were clinging to mother's dress and crying. If ever there were prayers offered up, it was that night, and they were answered! Next day was a beautiful day and we children went on deck where we could see the rigging all torn away and the masts cracked.»

Skeppet anlände hamnen i New York den 13 juli 1868, och Henrietta anslöt sig till John Murdock Company och lär då ha gått till fots i trätofflor hela vägen till Salt Lake City. Därifrån reste hon vidare till Fillmore i Utah och flyttade in hos sin farmor Anna Lisa Löfgren (1812-1887) från Svedala, som hade utvandrat till USA ett par år tidigare – även hon lockad av Mormonkyrkan. Hon bodde hos farmodern i omkring två månader innan hon fick jobb som tjänstepiga hos familjen Beckstrand, i det närbelägna samhället Meadow. Familjefadern, den svenskfödde Elias August Beckstrand (1832-1910), hade gått över till Mormonerna redan 1859 och varit engagerad i kyrkan sedan sin ankomst till USA 1861. Vid samma tid hade han gift sig med den likaledes svenskfödda Anna Sofia Hägglund, och det var i samband med hennes sjukdom som den unga Henrietta flyttade in som tjänstepiga för att hjälpa till i hushållet. Den nitton år äldre August såg henne dock som mer än bara en tjänstepiga...

b2ap3_thumbnail_fam_beckstrand.jpgb2ap3_thumbnail_fam_beckstrand.jpg

Henrietta tillsammans med maken August Beckstrand (1832-1910) och barnen Elias (1870-1956), Heber (1873-1955), Rachel (1876-1966), Nephi (1878-1957), Alma (1881-1965) och lilla Eva (1884-1975) (privat ägo).

Mindre än ett år efter ankomsten till familjen Beckstrand gifte sig den då 36-årige August med den nyligen arton år fyllda Henrietta. En svensk släktforskare utgår såklart från att den första hustrun måste ha avlidit under sin sjukdom, men faktum är att Anna Sofia Hägglund dog först 1890... August begick alltså tvegifte, något som inte var helt ovanligt inom Mormonkyrkan under 1800-talet. Mellan åren 1852 och 1890 praktiserade 20-30 procent av alla mormoner tvegifte, eller rent av månggifte, och sommaren 1869 blev den unga skånskan en del av denna statistik. I över tjugo år var hon sedan Augusts officiella »andra kvinna», och man kan verkligen undra vad hon kände inför detta faktum. Situationen måste i varje fall varit mycket märklig, för strax efter bröllopet 1869 hade den för andra gången nyblivne brudgummen tydligen gått till sängs med sina två hustrur som båda blev gravida, och den 10 mars 1870 födde Anna Sofia sonen Joseph medan Henrietta födde sonen Elias dagen därpå, den 11 mars 1870.

Med sin första hustru fick August två barn till, medan han och Henrietta fick ytterligare nio barn, varav det sista blev till kort efter första hustruns död 1890. Först nu var Henrietta äntligen den enda kvinnan, ty dagarna av tvegifte för August var över. Livet gick sin gilla gång på bondgården i Meadow, där August engagerade sig i kyrkan och Söndagsskolan medan Henrietta tog hand om de många barnen och undervisade i skolan. August dog 1910, medan Henrietta levde som änka till sin död 1923, och det kan inte ha varit lätt att leva utan sin älskade August i tretton år – men frågan är om ändå inte de tjugo åren som den andra kvinnan var de svåraste i hennes liv...

Fortsätt läs mer
  2085 Träffar
  0 Kommentarer
2085 Träffar
0 Kommentarer

En övergiven hustru anno 1589

För oss som släktforskar är arkiven riktiga guldgruvor, fyllda till bredden av fascinerande levnadsöden som bara väntar på att upptäckas. I kyrkoböcker och domböcker, myndighetsbrev, inneliggande handlingar och suppliker, personarkiv och hospitalsarkiv – överallt hittar man intressanta berättelser om människor som levde för länge sedan. Ett arkiv som förvarar många sådana berättelser är det 244 hyllmeter stora Lunds domkapitels arkiv, som förvaras på landsarkivet i Lund. Där möter man allt från förrymda sjömän och vidskepliga pigor till maktlystna adelsmän och utfattiga änkor, men det är utan tvekan äktenskapsmålen som tar upp mest utrymme i arkivet – otrohet och tvegiften, osämja mellan äkta makar och brutna trolovningar. Serien AIII innehåller domböcker i äktenskapsmål, och den äldsta domboken i denna serie börjar redan 1589. Här kan man följa livet i Skåne och Blekinge under 1500-talets sista skälvande år, och lära känna de personer som av någon anledning ställdes inför biskopen i Lund. Det äldsta ärendet är daterad anno 1589 »Mandagen nest efter Dionysii, som war 13 Octobr.», som det står i ingressen. Denna dag inställde sig hustrun Anne Christoffersdatter från Ronneby, som blivit övergiven av sin make Jens Pedersen – hon hade skriftligen ansökt om skilsmässa, och tituleras därför brevviserska (»breffuisersche») i domboken. Ingressen, som är skriven på ljuvlig 1500-talsdanska, lyder såhär:

»Wer skicket for Oß thenne breffuisersche Anne Christoffers dotther af Rondeby, huilken Berette huorledz hinnis Echte hosbonde Jens Pederss tuende gange war faren fra henne, wden hennis wilgie oc widschaff, oc först war borte paa femte Aar, siden kom tilbage igien oc war saa hooß henne paa andit aar, paa huilken tiid the och afflede it Barn sammen, der efter anden gang haffde hun paa fierde aar siddit aff hannom aldelis forlat».

Den förtvivlade Anne hade inte minsta kunskap om sin makes förehavanden; hon visste inte ens om han var »indenlandtz eller wden, leffuende eller död». Ryktesvägen hade hon hört att Jens eventuellt befann sig i Malmö, men trots att hon efterlyst honom både från predikstolar och tingsplatser hade han inte hört av sig. Anne bad därför i all ödmjukhet hos biskopen om att bli frånskild från sin förrymde make, så att hon kunde gifta sig med någon annan. Hon bifogade en attest från kyrkoherden i Ronneby, som bekräftade att hon hade »sig altiid ærlig forholdit haffdi», samt »att ingen er som henne nogit med rette beskylle kand». Det var alltså ingen tvekan om att Anne var en ärbar kvinna som förtjänade att vara gift med en hederlig man, och snarast bli frånskild från den svekfulle Jens Pedersen som hade övergivit henne.

b2ap3_thumbnail_Lunds-domkap-1589.jpgb2ap3_thumbnail_Lunds-domkap-1589.jpg

Ur Lunds domkapitels dombok över äktenskapsmål 13 oktober 1589; Domkapitlets i Lund arkiv, vol. AIII:1 (1589-1597), sid. 2 (ArkivDigital).

Lunds domkapitel tog ärendet i övervägande, och saken var solklar. Jens hade förbrukat sin äktenskapsrätt gentemot Anne, och för att undvika Guds vrede ansåg domkapitlet att en skilsmässa var det enda rätta beslutet. Man dömde därför »paa Gudtz oc the Hellige Kirkis wegne; att hun her effter maa were for:ne Jens quitt, ledig oc löß, fra thett echteschaffs bond them imellom warit haffr Och henne frijt for at giffte sig igen». Om Jens sedermera dök upp skulle han däremot straffas för sitt äktenskapsbrott, men Anne var i alla fall en fri kvinna efter alla år av ensamhet och förtvivlan. Gifte hon om sig? Levde hon lycklig i alla sina dar, eller dukade hon under i något krig eller farsot? Vart tog Jens vägen, varför övergav han sin hustru? Och vad hände egentligen med deras gemensamma barn? Frågorna är många, men tack vare arkiven kan vi släktforskare åtminstone ta del av historien om den övergivna Anne Christoffersdatter och alla andra fascinerande levnadsöden som väntar på att upptäckas.

Fortsätt läs mer
  2181 Träffar
  0 Kommentarer
2181 Träffar
0 Kommentarer

Förfäder som skiljer sig

I husförhörslängden 1826-1831 för Vä socken i Skåne händer något märkligt - hustrun Dorothea Lindh (född 1802) försvinner spårlöst. Hennes make, arrendatorn och sekreteraren Lars Erik Martini (1803-1859), flyttar nämligen ensam in hos sina föräldrar i Högseröds prästgård 1830 med sonen Nils Elof, som blir fosterson hos farföräldrarna. Några år senare gifter sig Lars Erik med klockardottern Maria Orre (1813-1891), så rent logiskt måste ju första hustrun ha avlidit - hos några släktforskare har jag till och med sett uppgiften att Dorothea ska ha avlidit 1827 i Vä. Problemet är bara att varken dödboken eller husförhörslängden nämner något om hennes död, och när jag upptäckte att det inte heller finns någon bevarad bouppteckning efter henne insåg jag att något inte stämde. Jag började misstänka vad som hade ägt rum - en skilsmässa. Jag undersökte Lunds domkapitels protokoll, och mycket riktigt - svaret fanns i protokollet för den 6 november 1833:

 

»Bewiljades skiljobref: 1mo Emellan Jordbrukaren Lars Erik Martini, född den 18de Junii 1803, och dess om begånget ägtenskaps brott öfwerbewisade hustru Dorothea Lind född den 15 Maj 1802, warande deras ägtenskap upphäfwet genom Gerts Härads Tings Rätts Utslag den 19de sistlidne Junii.»

 

När man släktforskar hittar man förr eller senare förfäder eller släktingar som försvinner ur mantalslängderna eller husförhörslängderna, men saknas i dödböckerna och det finns ingen bevarad bouppteckning. I regel handlar det nog om en förvirrad präst eller klockare som glömt att anteckna dödsfallet i dödboken, och som släktforskare lär man sig snabbt att det är långt ifrån alla bouppteckningar som finns bevarade. Det finns emellertid en liten möjlighet att man har snubblat över en skilsmässa – de var inte särskilt vanliga, men de förekom. I mitt eget släktträd har jag hittat ett antal skilsmässor, bland annat fick min anmoder Margareta Jöransdotter i Holmby skilsmässa 1761 från sin make, en artillerist som hade »henne öfwergifwit och från orten afwikit», och min förfader Jeppa Nilsson i Knästorp gifte sig 1692 med en frånskild kvinna »hwars man war bortrömd oh sedan efter Consistorij dom […] blef then förste qwitt och ingick Eckteskap med then förra», för att citera vigselboken.

 

Hur vanligt var det egentligen med skilsmässor på 1600-, 1700- och 1800-talet? Vilka människor var det som skilde sig i Lunds stift förr i tiden - vilka samhällsgrupper finns representerade, och på vilka grunder kunde man ansöka om skilsmässa? I Lunds domkapitels protokoll finns anteckningar om de så kallade skiljobrev som beviljats i Lunds stift (Skåne och Blekinge), och jag bestämde mig för att undersöka åren 1700, 1725, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850. Eftersom protokollen för åren 1720-1729 är förkomna var det inte möjligt att undersöka de utfärdade skiljobreven 1725, men övriga år finns protokollen bevarade. Man måste för övrigt ha i åtanke att man i äldre tid inte gjorde någon direkt åtskillnad mellan trolovning och äktenskap, båda var juridiskt bindande och själva vigselakten var egentligen bara den kyrkliga välsignelsen av det redan juridiskt ingångna förbundet. För våra förfäder var äktenskapet utan tvekan en oerhört viktig institution, som reglerades av sammanlagt 38 paragrafer i kap. XV (»Om Trolofning och Ächtenskap») och XVI (»Om Skilnadt i Trolofningar och Ächtenskap») i 1686 års kyrkolag, samt av giftermålsbalkens 92 paragrafer i 1734 års lag.

 

b2ap3_thumbnail_Statistik.jpgb2ap3_thumbnail_Statistik.jpg

 

Statistisk över Lunds domkapitels utfärdade skiljobrev åren 1700, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850 (upplösta äktenskap i rött och upplösta trolovningar i gult).

 

År 1700 upplöste Lunds domkapitel elva äktenskap och en trolovning. Den sistnämnda hade ingåtts mellan borgarfolk, och vid två av skilsmässorna hade borgare övergivit sin hustrur. Den ena hustrun hade »nu sedermera på ottonde åhret i tålamod förbidat des hemkomst», medan den andra uppvisade »Kämnersrättens attest [...] om mannens lösachtiga lefwerne». Fyra av skiljobreven hade utfärdats till bondefolk - de ansökande var en bonde vars hustru hade begått hor, två bondhustrur vars makar hade rymt respektive begått otrohet, samt ett bondepar som »woro tubbade tilsamman, och han illa henne handterat sedan dhe i äcktenskap kommit». Lika många skiljobrev utfärdades till militärfolk - tre båtsmän vars hustrur hade övergivit dem, samt en soldathustru vars make hade rymt utomlands. De två sista skilsmässorna beviljades för en hustru som övergivits av sin make, och en fältskär vars hustru begått hor.

 

Anteckningarna om 1725 års utfärdade skiljobrev är som sagt förkomna, men 1750 upplöstes tretton äktenskap och tretton trolovningar. Bland dessa finner man en rotebåtsman som begått enfalt hor, en bondhustru som led av fysisk och psykisk svaghet, samt en soldat som övergivit sin hustru och flyttat till ett annat härad där han trolovat sig med en änka och således begått tvegifte, i juridisk mening. År 1775 utfärdades skiljobrev för sjutton äktenskap och arton trolovningar, och inom den senare kategorin finner man undersökningens enda adliga par - »Majoren och Riddaren wälborne Herr Samuel Henric Horn och högwälborne fröken Christiana Johanna Lewenhaupt», som fullföljt sin trolovning genom tre lysningar i kyrkan, men därefter struntat i själva vigseln. År 1800 upplöstes tjugosex äktenskap och tjugotre trolovningar, och här finner man ett intressant exempel på att ångest kunde vara anledning till att bevilja skilsmässa - en bonde beklagade att hans hustru »förfallit i sådan oro och ängslan att farliga fölgder äro at befrukta», och eftersom hennes hälsotillstånd inte hade förbättrats på tio år beviljades skilsmässan.

 

b2ap3_thumbnail_IMG_5232.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_5232.JPG

 

Titelsidan till 1686 års kyrkolag, den lag som stadgade hur trolovningar, vigslar, skilsmässor och äktenskapsmål skulle hanteras av prästerskap och domkapitel.

 

År 1825 utfärdades skiljobrev för tjugonio äktenskap och trettiosex trolovningar, däribland för en dräng som trolovat sig med sin »oboteligt fåniga fästemö», för en hustru som uppenbarligen var missnöjd med makens sexuella kapacitet (hon sägs »i sitt äktenskap, hvad dess väsendteliga beskaffenhet beträffar, måst lefva som ogift, en uppgift åt hvilken hennes synnerligen märkbara menlöshet och förlägenhet tycktes gifva en sannolikhet den mannen genom försäkringar om motsatsen sökte utplåna»), samt för en sergeant som ville skilja sig från sin »för obotlig vansinnighet på Christianstads Hospital insatta hustru». Slutligen år 1850 upplöstes trettiotre äktenskap och trettiosex trolovningar, och som skäl till de upplösta äktenskapen finner man en bonde som begått brott, en man som dömts till livstids fängelse, sex kvinnor som varit otrogna, sex män som varit otrogna, nio män som övergivit hustrun, samt tio hustrur som övergivit mannen.

 

Min undersökning av Lunds domkapitels protokoll visar tydligt att upplösta äktenskap och trolovningar förekom i alla samhällsklasser i Skåne och Blekinge 1700-1850, och anledningarna var mångskiftande - ångest och otrohet, osämja och sinnessjukdom, begångna brott och sexuellt missnöje. Skilsmässor var visserligen inte särskilt vanliga förr i tiden, men man kan nog påstå att de var vanligare än man tror. Som släktforskare borde man därför bli misstänksam nästa gång man hittar en person som försvinner ur mantals- eller husförhörslängderna. Om personen dessutom saknas i dödboken, och du inte lyckas hitta någon bouppteckning - ja, då kan det röra sig om en skilsmässa...

Fortsätt läs mer
  4247 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Amy Woodward
I just found this article. I am the great great great great granddaughter of Lars Eric Martini and Dorothea Lind. Our family has a... Läs mer
måndag, 13 februari 2017 05:58
Markus Gunshaga
Hi Amy! Thanks for your post, I'm glad to hear that my article could give your family tree some new information! I believe that t... Läs mer
söndag, 19 mars 2017 20:06
Eva Nilsson
Hittade Dorothea Lind på Arkivdigital. Förnamn: Dorothea Elisabeth. Efternamn: Lind. Födelsedatum:1802-08-18Födelseplats: Höör. Fö... Läs mer
onsdag, 08 november 2017 15:32
4247 Träffar
3 Kommentarer

Den förbjudna kärleken

När jag först hittade min farmors farmors mormors farmors födelsenotis i Lunds stadsförsamlings födelsebok 1758 misstänkte jag att något inte stod rätt till. Man kan nämligen se att det ursprungligen har stått »den Tiugu Siunde Januar. Christnades Hemma Kardemakar-Gesällen Reinholt Flinckenbergs och dess Trolofwades Ingrid Berlins doter Anna Regina, född samma dag kl. 6: om morgonen», men sedan har någon strukit över »dess Trolofwade» med ett tjockt svart streck, samt antecknat i marginalen »Ett oächta barn». Varför skrev man först att Ingrid och Reinhold var trolovade, var det ett skrivfel eller fanns det en bakomliggande historia? Eftersom de aldrig gifte sig funderade jag ofta över denna mystiska notis. Jag föreställde mig att den då blott 21-årige Reinhold var en omogen skitstövel, som helt enkelt övergav den nio år äldre Ingrid och deras två små barn i Lund, för att istället börja ett nytt liv i Ystad. Det skulle senare visa sig att jag hade fullständigt fel - Reinhold var inte alls en skitstövel, utan snarare en ansvarsfull ung man som älskade Ingrid. Det var dock förbjuden kärlek, och en liten paragraf i 1734 års lag skilde Ingrid och Reinhold åt för alltid.

b2ap3_thumbnail_bild_20140731-222818_1.JPGb2ap3_thumbnail_bild_20140731-222818_1.JPG

Den lilla paragrafen i 1734 års lag som visade sig bli ödesdiger för Ingrids och Reinholds äktenskapsplaner.

Mysteriet fick sin förklaring då jag för två dagar sedan besökte Lunds landsarkiv. Jag beställde fram Lunds kämnärsrätts domböcker 1757-1760, men hade egentligen ingen större förhoppning om spektakulära fynd. Det visade sig dock att berättelsen om Ingrid och Reinhold var långt mer komplex än jag kunnat föreställa mig, och i domböckerna uppenbarade sig en härva av oäkta barn, svikna äktenskapslöften, skiljobrev och en spårlöst försvunnen artillerist. Det hela tar sin början vid midsommartiden 1747. Den unga Ingrid hade under en kort vistelse hos sin sjuka faster i Lund träffat artilleristen Johan Staffansson från Malmö, och tycke uppstod. Ingrid blev gravid, och Johan lovade skriftligt kort därefter att han skulle gifta sig med henne inom 2 ½ års tid (domböckerna ger tyvärr ingen förklaring till denna märkliga tidsfrist). I januari 1748 födde Ingrid en dotter, som uppenbarligen var född för tidigt och dog redan samma dag. Ett par månader senare hamnade Johans äktenskapslöfte vid Frosta häradsrätt. Visserligen var Johan nu spårlöst försvunnen, men tingsrätten ansåg ändå att han måste gifta sig med Ingrid på grund av det skriftliga äktenskapslöftet. Johan hittades aldrig, trots att landshövdingeämbetet efterlyste honom.

Åren gick, och kanske glömde Ingrid hela saken eftersom Johan inte hade hört av sig på flera år. Hon hade nu fyllt trettio och flyttat till Lund. Där träffade hon den unge kardmakargesällen Reinhold Flinkenberg från Stockholm, och det dröjde inte länge innan hon blev gravid; den 27 januari 1758 föddes dottern Anna Regina. Föräldrarna var dock inte gifta, så Reinhold absolverades i Lunds domkyrka för begånget lönskaläge (något Ingrid klarade sig ifrån, av någon anledning). Ingrid hade samtidigt bett myndigheterna att efterlysa Johan Staffansson, »på thet hon kunde blifwa qwitt ifrån thet ächtenskap, emellan henne ock berörde artillerie Karl pålagd blifwit». Ytterligare ett år passerade utan att Johan hördes av, och det tycktes nu vara fritt fram för Ingrid och Reinhold att gifta sig. Reinhold författade därför en föreningsskrift, som citeras i Lunds kämnärsrätts dombok 1759:

»I thet heliga Trefaldighets namn! Så har jag, af en fri wilja ock igenom then högstes kraftiga råd, beslutat, at låta thet emellan mig: ock Ingri Berlin: tiltänckta ächtenskap igenom wigsel ock Kyrckjones band, winna sin fulbordan så snart, wil Gud, at jag i thet tilstånd komma, at jag os någorlunda försörja kan. Som jag äfwen ock igenom thetta ärkänner thet redan [...] födda flicke barnet Ana Regina, för mit egit, ock äckta, som, med mit egenhändiga namns undersättjande bekräftat ock stadfästes, af Lund, then 12. October 1758. Reinhold Flinckenberg».

Ett halvår senare lade sig även Ingrids far, skomakaren Olof Berlin, i ärendet. Han ville »weta, om berörde Kardemakare gesäll skolat, under ächtenskapz löfte, häfdat thes doter, ock the således wilja ächta hwarandra», som det står i domboken, och ärendet behandlades vid Lunds kämnärsrätt i maj 1759. Reinhold berättade inför kämnärsrätten att hävdandet inte skett under äktenskapslöfte, och bedyrade att han inte visste att Ingrid tidigare hade hävdats av Johan Staffansson. Han sade sig dock vara villig att äkta Ingrid, men tyvärr var det för sent. Kämnärsrätten konstaterade nämligen att Johan Staffansson visserligen hade varit spårlöst försvunnen i över tio år, men att Frosta häradsrätts dom 1748 aldrig hade upphävts i lagens mening. Genom Johans skriftliga äktenskapslöfte hade Ingrid givits samma rättigheter - och skyldigheter - som en gift kvinna, så i teorin hade Ingrid alltså varit Johans hustru sedan domen föll den 5 maj 1748. Hon hade således begått enkelt hor med Reinhold när hon blev gravid 1757! Giftermålsbalkens 2 kapitel, 11 § i 1734 års lag stadgade tydligt att »The som hor med hvarannan giordt hafva, måge ej ächtenskap bygga, äntå at then oskyldige maken död är», så när Reinhold och Ingrid inledde en sexuell relation förbrukade de alltså möjligheten att någonsin få gifta sig med varandra. 

b2ap3_thumbnail_2014-07-30-11.07.19_20140731-222944_1.jpgb2ap3_thumbnail_2014-07-30-11.07.19_20140731-222944_1.jpg

Reinholds äktenskapslöfte till Ingrid; avskrift i Lunds kämnärsrätts dombok 1759 (Lunds landsarkiv).

Kämnärsrätten kunde alltså inte göra annat än att döma Ingrid och Reinhold för enfalt hor, Ingrid till 80 daler silvermynts böter, eller i brist på tillgångar fängelse vid vatten och bröd i tjugo dagar, samt att undergå kyrkoplikt. Man konstaterade även att Reinhold visserligen lovat Ingrid äktenskap, men att den ovan angivna lagparagrafen omöjliggjorde ett sådant äktenskap. Kämnärsrätten kunde därför »eij tillåta honom, at ingå något ächtenskap, med Ingri Olofs doter: utan warda the härigenom åtwarnade, någon widare oloflig bekantskap med hwarannan pläga». Däremot hade det ju konstaterats att Johan Staffansson fortfarande var försvunnen, varpå kämnärsrätten upphävde Frosta häradsrätts tilldömda äktenskap mellan Ingrid och Johan. Ett halvår senare bekräftades denna dom också av Lunds domkapitel, och i dess protokoll 1760 9/1 kan man läsa att »I anledning af Kämners Rättens här i staden utslag, af then 29 Maii förledit år 1759, lemnas qwinnospersonen Ingrid Olofs dotter behörigt skilljoBref ifrån sin tildömda, men sedermera afwekne man artillerie Karlen Johan Staffansson».

Reinhold och Ingrid ville dock inte vara ifrån varandra. Bara tre månader efter att kämnärsrättens förbjudit dem att pläga olovlig bekantskap hade de sexuellt umgänge igen, och Ingrid blev gravid en andra gång. Ingrids far instämde på nytt det unga paret inför Lunds kämnärsrätt, som behandlade ärendet i april 1760. Reinhold hade vid det här laget flyttat till Ystad, och denna gång var det inte något äktenskapslöfte som Olof Berlin var ute efter, utan fosterlön. Det var ingen tvekan om saken, eftersom både Reinhold och Ingrid utan omsvep erkände det olovliga umgänget. Kämnärsrätten dömde dem därför till böter för lönskaläge, han 20 daler och hon 10 daler silvermynt, samt att betala böter till Lunds domkyrka och undergå enskild skrift och avlösning där. Den förbjudna kärleken mellan Reinhold och Ingrid var nu definitivt över.

Det gick ganska bra för både Ingrid och Reinhold efter att de skildes åt. Reinhold blev något av en mångsysslare i Ystad, han drev bland annat en kardfabrik, ett bryggeri, ett café samt slutligen stadens största gästgiveri. Han var gift två gånger och blev far till sex söner, varav tre nådde vuxen ålder. Ingrid tog med sig de gemensamma barnen Anna Regina och Petter (som föddes i maj 1760) till Hyby, där hon köpte ett hus. Hon var också gift två gånger, och blev mor till ytterligare fyra barn, varav två söner nådde vuxen ålder. Jag kan dock inte låta bli att undra - när Ingrid satt där i Hyby i sin svarta kamlottskjortel och vita förkläde, och Reinhold satt i Ystad med silversnusdosan i fickan och spanskröret lutat mot stolen; tänkte de nånsin på varandra? De unga tu som delade en förbjuden kärlek i 1750-talets Lund, och som skildes åt för alltid, på grund av en liten paragraf i 1734 års lag.

Fortsätt läs mer
  3592 Träffar
  0 Kommentarer
3592 Träffar
0 Kommentarer

"Lättelser för mitt betryckta hjärta"

Ibland kommer man sina gamla anförvanter riktigt nära, ofta genom oväntade arkivfynd. Ett sådant fynd gjorde jag nyligen i Kristianstads kämnärsrätts dombok 1796, som tillsammans med handlingar i Lunds domkapitels arkiv avslöjade en hjärtskärande berättelse om kärlek, otrohet och mänskliga brister. I september det året hade den unga hustrun Dorothea Boldt inlämnat ett brev till kämnärsrätten i Kristianstad, där hon berättade att "ett gående rykte som jag av flera omständigheter, funnit äga grund, har äntligen övertygat mig att min man färgaren Johan Erik Flinckenberg begått otrohet i äktenskapet, och med en okänd kvinnsperson haft köttslig beblandelse. För detta brott, anhåller jag att bemälte min man må inför lovl. kämnärsrätten mig till laga ansvar stånda, i vilket avseende å honom anhålles om laga stämning...".

b2ap3_thumbnail_Dorothea.jpgb2ap3_thumbnail_Dorothea.jpg

Inledningen av Dorotheas brev till Kristianstads kämnärsrätt.

Denne Johan Erik Flinkenberg var min farmors farmors mormors farmors halvbror, och han hade ingått äktenskap med Dorothea i oktober 1792 i Kristianstad. Han var född 1761 i Ystad, och tycks ha varit en rastlös själ. Vid bouppteckningen efter fadern i Ystad 1790 uppges han vara färgare i staden Deutschbrudt i Böhmen, två år senare dyker han plötsligt upp i Kristianstad där han erhåller burskap som färgare, och gifter sig två månader senare med den unga Dorothea. Äktenskapet tycks redan från början ha varit problematiskt. Dorothea var mycket sjuklig, provinsialmedikus d:r Ludvig Tillke intygar till exempel i oktober 1796 "att hon [lider av] åtskilliga bräckligheter och sina hysteriska plågor - av vilka hon är mycket svag och lättrörd vid sinnesrörelser, och flera tillfällen lider svåra anfall". Doktorn rekommenderade därför att hon helst inte skulle ge sig ut på längre resor, eftersom hon annars "kan ådraga sig obehageliga följder för sin hälsa". Makarna började sakta glida ifrån varandra, och blev allt oftare osams. Man kan lätt tänka sig att den rastlöse Johan Erik och den lättrörda Dorothea inte gick så bra ihop, särskilt inte i ett äktenskap. Så småningom lämnade Dorothea också det gemensamma hemmet, och flyttade in hos sina föräldrar. Den äktenskapliga osämjan hamnade till slut hos Göta hovrätt, som krävde att Dorothea skulle flytta tillbaka till sin make för att låta den "äkta sammanlevnaden fortsätta", en uppmaning som var förgäves. Dorothea vägrade, och Johan Erik tycks ha känt sig alltmer ensam. Så småningom blev de "köttsliga begären" allt för svåra att motstå, som Johan Erik själv uttryckte det, och han begick äktenskapsbrott. I juli 1796 skriver han därför ett brev till hustrun, där han utan omsvep erkänner sitt snedsteg:

"Min kära hustru. Den oro som hos mig uppkommit över vårt frånskilda levnadssätt har varit för mig mycket besvärande, och mest smärtar mig de omständigheter som under tiden inträffat. Då jag muntligen ej kan berätta sådant, får jag med pennan skriftligen söka lättelser för mitt betryckta hjärta. En sak som du, min äkta maka, kanske hört omtalas av några, måste jag nu uppriktigt tillkännagiva, att jag för någon tid sedan av lusten verkligen varit dig, min vän, otrogen i äktenskapet, och övat köttslig beblandelse med ett okänt fruntimmer som sade sig vara hemma lång väg från denna staden, och velat att övertala till att gå in till mig i mitt rum där jag bor. Du häpnar väl över denna berättelse, men betänk, vi äro alla svaga till att motstå de köttsliga begären. Jag ber att du, min vän, denna gång mig förlåter, hade det hänt dig, mitt hjärta, jag skulle dig visserligen ej tillräknat. Svara mig några ord härpå, helst jag är i mycken oro, och ehuru jag härigenom gjort dig min vän mycket emot, skall jag likväl aldrig upphöra att älska dig ömt, och att vilja vara din, min kära hustrus, ömma maka i nöd som lust i bleka döden."

b2ap3_thumbnail_J-E.jpgb2ap3_thumbnail_J-E.jpg

Slutet av Johan Eriks brev till hustrun.

Dorothea tänkte dock inte förlåta sin makes snedsteg, utan sände genast brev till Kristianstads kämnärsrätt där hon begärde skilsmässa. Hon hade länge misstänkt att Johan Erik var otrogen, och när han nu dessutom själv erkände otroheten fanns det ingen återvändo. Hon bifogade även makens erkännande, eftersom hon ansåg att detta brev skulle styrka hennes begäran om skilsmässa, och skriver att

"Jag förmodar icke att min man inför rätta söker neka det brott han skriftligen erkänt; i denna förmodan är det och som jag härmed vill förklara, att jag för detta brott ej hatar honom eller önskar honom ont, men att förlåta det i den mening, att vårt äktenskap skulle kontinuera, därtill kan jag omöjlig förmås; varemot jag härigenom lämnar honom tillstånd, att träda i annat gifte och önskar honom därvid bättre lycka, än hans uppförande i det första äktenskapet förvållat".

Fallet var solklart, så kämnärsrätten dömde Johan Erik för horsbrott till 26 riksdaler och 32 skilling i böter till lika delning mellan kronan, staden och hans hustru. Han skulle dessutom betala 1 riksdaler och 16 skilling till stadens kyrka, samt undergå hemlig skrift och avlösning. Eftersom Dorothea ju inte heller ville förlåta maken dömde kämnärsrätten till skilsmässa mellan de äkta makarna den 17 september 1796, och den 12 oktober samma år utfärdade Lunds domkapitel det slutgiltiga skiljobrevet. Det fyraåriga äktenskapet var över, och den rastlöse Johan Erik Flinkenberg försvinner in i historiens mörker - det sista spåret efter honom finner man i Kristianstads borgarematrikel, som nämner att han "Afrest från Staden - rymd".

Fortsätt läs mer
  3226 Träffar
  0 Kommentarer
3226 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
256 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
86 inlägg
Helena Nordbäck
80 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
24 inlägg