Karl Oskar och Kristina. Lotten och Henning. De är nog nästan lika välkända, de här paren från vår svenska litteratur. Utvandrarna och stockholmarna. Jag tror att de allra flesta av er känner till Lotten och Henning, huvudpersonerna i Per Anders Fogelströms "Mina drömmars stad", som är den första boken i Stad-serien på fem böcker. De gavs ut på 1960-talet. Men visste du att han på 1980-talet skrev tre romaner som föregår Stad-serien? Det är "Vävarnas barn", "Krigens barn" och "Vita Bergens barn" i den så kallade Barn-serien. Där berättar han om de hundra åren före Lotten och Henning och om Lottens släkt under denna tid.

Nyss har jag läst de tre böckerna i Barn-serien och imorgon ska jag börja på "Våra drömmars stad". Igen. Jag läste tre av dem på 70-talet men minns inte särskilt mycket av detaljerna, så det blir nog som på nytt att läsa om dem nu.

De här böckerna är så mycket mer än historiska romaner. Per Anders Fogelström kan verkligen konsten att göra historien levande med hjälp av de enskilda människorna, trots att det egentligen är staden och miljön och det historiska skeendet som är huvudpersonen. Men utan människor inget liv.

Har du inte läst böckerna eller ska läsa om dem, börja då med "Vävarnas barn". Där möter vi Lottens mormors mormors föräldrar Maja och Johannes Krohn. Året är 1749, de har redan tioårige sonen Per och tre döda barn. De är alla tre fattiga arbetare på Barnängens klädesfabrik på Söder i Stockholm. Dottern Sofia föds samma år, hon som blir mormors mormor till Lotten hundra år senare. Barnängen var under en tid Stockholms största arbetsplats med över 700 anställda.

Eftersom de är anställda på fabriken bor de också på fabriken, i själva  fabrikslokalen och tillsammans med andra fabriksarbetare. Varje familj har en egen säng och anställda ungmör och ungkarlar får dela säng, flera i samma. Lite halm att ligga på och minimala ransoner mat är det som gör att de överlever, men inte mycket mer. Lönen är så låg att många också tiggde för att klara sig. Att det skulle vara så är den tidens syn på hur man ska behandla de fattiga, pöbeln, som bara är till för att gynna de "bättre" klasserna. Snacka om klassamhälle!

Barnängen i början av 1830-talet, ett par generationer efter att Lottens förfäder arbetade i klädesfabriken. Flera av hennes släktingar fortsatte arbeta här även när verksamheten förändrades. Målning av Albert Blombergsson 1830-1835, bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Husen i kvarteret Färgargården är kvar från 1700-talet, alldeles intill Barnängenområdet. Här bodde några av arbetarna i Fogelströms böcker,bland andra Per Krohn, bror till Lottens mormors mormor Sofia. Huset ska ha fått sitt namn efter färgarna som arbetade på klädesfabriken. Foto: Eva Johansson.

Bergsprängargränd i Katarina församling nämns flitigt i Fogelströms roman "Vita Bergens barn". Målning av Fritz Ahlgrensson 1901, bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Böckerna handlar om samhällets fattigaste, de som inte är värda något utöver att vara arbetskraft så länge de orkar. Ett extremt hårt liv som vi nog har svårt att föreställa oss. Om de levde i armod angick egentligen ingen utöver de själva. Och de levde verkligen i armod. Berättelsens avsnitt om de kvinnliga tukthusfångarnas villkor på 1770-talet är hjärtskärande. De svalt och frös ihjäl och ingen, som hade kunnat ingripa, brydde sig.

Har du anor i Stockholm, och framför allt inom arbetarklass och fattiga, då kan de här böckerna ge dig mycket kött på benen. Per Anders Fogelström skriver inte bara om påhittade människor utan även om hur det faktiskt var, utifrån arkivhandlingar och samtida dokument. I en dokumentär på Svt om honom (tyvärr visas den inte längre) nämns hur många hyllmeter arkivmaterial han själv hade om Stockholm och hur påläst och kunnig han var. Hans stora samling stockholmiana förvaltas nu av Stockholms stadsmuseum. Han har också skrivit flera historiska faktaböcker om Stockholm.

Själv har jag inga gamla släktingar som levde i Stockholm, så vitt jag vet, bara nutida. Sedan mina barn flyttat dit och jag varit där många gånger så har jag allt mer lärt känna vissa stadsdelar och varje liten del av Stockholm har sin egen historia. För ett par år sedan var jag barnvakt åt mitt äldsta barnbarn och hämtade honom på dagis några eftermiddagar. Sonens familj bodde då i Hammarby Sjöstad och dagiset ligger mitt på Söder. Jag tog båten över Hammarby sjö till Barnängens brygga och promenerade Katarina Bangata upp mot Götgatan. För att nå dit går man på gångvägar förbi gamla trähus i trakten av det gamla Barnängen och på Vita Bergen. En fin miljö idag men för ett par hundra år sedan var det rena slummen här. Men det var här Lotten och hennes förfäder bodde.

Se ett kort inslag i Aktuellt från 1985 om Fogelströms bok "Krigens barn", den andra i Barn-serien. En annan dokumentär från 1995. Där nämner han i början en ny bok han håller på att skriva om Stockholms historia, det måste vara "Ur det försvunna" som kom ut det året. En mycket läsvärd faktabok.

Karta från 1805 som visar området där Fogelströms romaner i Barn-serien huvudsakligen utspelar sig. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

John Laurentius Skantze var bryggmästare i Falkenberg vid förra sekelskiftet och grundade bryggeriet Falken (numera Falcon) 1896. Han föddes 1872 och dog 1944.

Han lämnade efter sig inte bara ett blomstrande bryggeri utan också ett gårdsarkiv med handlingar från 1609 till 1759. Det är Arvidstorps gårdsarkiv, en gård i Stafsinge socken men som ligger i utkanten av Falkenbergs stad, och idag är en stadsdel. Gårdsarkivet innehåller bland annat brev och domar från fiskerätten, enligt Arkiv Digital som fotograferat arkivet.

Själva gårdsarkivet finns på Landsarkivet i Lund och är ett av många enskilda arkiv. Men där har man av misstag skrivit att John L Skantze var byggmästare och inte bryggmästare. Men känner en till Falkenberg så är kanske bryggmästare Skantze bekant, åtminstone släkten Skantze.

Det finns många gamla gårdsarkiv bevarade men de flesta finns kanske kvar på gårdarna och har inte lämnats till någon arkivmyndighet, åtminstone om gården är kvar i släkten. Andra gårdsarkiv har förmodligen också kastats vid försäljningar av dem som tycker att gamla papper inte är mycket att ha. Men detta finns kvar.

Själv är jag inte någon hejare på att läsa 1700-talets handstil men jag vet att det finns många duktiga handstilstolkare bland er släktforskare. Om jag var idog nog skulle jag kanske till slut få bukt med bokstäverna här, för en del går i alla fall att läsa:


Så här ser en sida ut. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 29 / sid 27 (AID: v174552.b29.s27, NAD: SE/LLA/307000312).

Detta är ett domprotokoll (tror jag) från 1759, som börjar med "Utslag över åboarna på Börje Olsgården och Ola Svensgården i Arvidstorp...". Namnen på åboarna tolkar jag som Bengt Börjesson, Tufve Andersson, Jöns Larsson, Nils Nilsson och Hans Arvidsson. När jag läser vidare verkar det som om de ansöker om att få nyttja något på Jöns Andersgård, kanske är det detta som gäller fisket. Har du dessa bönder i din släkt så är ett tips att ta en titt i gårdsarkivet, som du hittar i Stafsinge kyrkoarkiv hos Arkiv Digital.

Den första husförhörslängden från Stafsinge är från 1762, alltså tre år senare. Där finns åboarna i Arvidstorps by:

 
Jöns Larsson bor på Olof Svensgård och är 37 år, hans hustru heter Karin Jonsdotter och de har två barn. Där bor också den något yngre Bengt Börjesson med sin familj. Bengt är överstruken, kanske har han dött. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).


På Börje Olsgården hittar vi Nils Nilsson och hans hustru Anna Torbjörnsdotter. Hans mor Gunnil Nilsdotter bor hos dem. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).

Vad jag kan se fanns det tre gårdar på Arvidstorp nummer 1 vid denna tid, plus några torp. Frågan är om detta var en granntvist som innebar osämja i byn eller om det kanske bara handlar om en administrativ åtgärd? Kanske har någon av er läst handlingarna och känner till mer? I alla fall måste bryggmästare Skantze ha tyckt att detta var viktiga handlingar eftersom han sparat dem och lämnat dem till landsarkivet.


Ett prov på texten från 1605. Då hörde Halland till Danmark. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 4 / sid 3 (AID: v174552.b4.s3, NAD: SE/LLA/307000312).

Om bryggmästaren bodde på Arvidstorp eller ägde någon av gårdarna där vet jag inte. Enligt folkräkningarna bor han inne Falkenberg. Han föddes i Kungsbacka och hans släkt kom från norra Halland. Det här är en släkt med  idel sjökaptener, kronolänsmän och hantverkare. Familjenamnet Skantze togs i mitten av 1700-talet och den förste ska ha varit Lars Skantze som levde 1742-1823. Hans son Johannes fick minst fyra barn. Dennes son Olof blev farfar till John Laurentius. Ett par andra barn blev anor till Patrik Skantze i Karlskrona som skrivit en bok om släkten. Boken kom ut 2015 och heter "I nytt ljus". Den handlar mest om Karlskronagrenen av släkten och den lampfabrik som drivs där än idag.

En i släkten Skantze i Falkenberg var Anna Skantze. Hon var min chef på Falkenbergs Museum när jag sommarjobbade där i min ungdom, jag tror det var 1969. Egentligen ingick hon inte i släkten Skantze för hon var ingift, men hon har skrivit en bok om släkten. Anna Skantze var gift med John Laurentius son Olof Arvid Skantze. Det finns också en annan bok skriven av Erik Hägge som handlar om bryggmästare Skantze.


I Patrik Skantzes bok finns ett släktträd med bild på bryggmästare John L Skantze. Bilden är från boken, som jag recenserade i tidningen Släkthistoriskt Forum nr 2 förra året.

I Digitalt Musuem finns denna bild där John Skantze ska vara med. Kan det vara mannen längst till höger i raden som står framför trappan? Bilden är tagen av en fotograf från Hallbergs Atelier i Halmstad 1927 och visar Hyptoteksförenings styrelse i Halmstad. Fotografiet ingår i Hallands Konstmuseums samlingar. Bildlicens: CC 4.0 för icke kommersiellt bruk.

Vart vill jag komma med detta lite spretiga blogginlägg? Jo, framför allt tipsa om ett udda arkiv som kan vara intressant för släktforskare. Och lokal personhistoria är alltid intressant, tycker jag. Så håll till godo!

 

Vinbergs kyrkogård består av en äldre och en nyare del. Församlingen fick en ny kyrka 1899, och då även en ny kyrkogård. Intill den nya kyrkogården finns den gamla kvar, på andra sidan om en mindre väg. Genom en stiglucka kommer man in på den gamla kyrkogården. Och i ett glasskåp inne i stigluckan finns en pärm som nog kan vara till glädje för en och annan släktforskare. Det är en guide till den gamla kyrkogårdens gravar. Bra gjort, tycker jag. Lättillgängligt och smart tänkt.

Så här kanske många kyrkogårdsförvaltningar gör? Jag vet inte, jag har inte besökt så många kyrkogårdar, men slogs av hur bra detta är. Något att ta efter i alla fall.

Skåpet i stigluckan med gravförteckningen.

En låg granhäck markerar platsen för den gamla medeltida kyrkan, som revs när den nya byggts.

Själv har jag inga anor här men är uppväxt i pastoratet, i det som då var grannförsamlingen Ljungby. Numera är de två församlingarna hopslagna. Vinberg ligger i mellersta Halland, nordost om Falkenberg och kyrkbyn är belägen en bit ifrån vägen till Ullared, shopparnas paradis.

Kyrkan är stor och ger ett dystert intryck men framför allt den gamla kyrkogården är väl värd ett besök. Det är en rofylld och vacker plats och hade jag varit gammal Vinbergsbo hade jag nog gärna vilat här efter döden.

Tillägg 2020-03-03: Detta är ett gammalt foto på Vinbergs gamla kykra, riven efter att den nya byggts 1899. Tack till Magnus Berntsson som lånat ut bilden.


I Vinbergs prästgård föddes diktaren, skriftställaren och journalisten Olov von Dalin 1708. Hans far var präst här och det finns förstås ett minnesmärke intill prästgården. Finast i prästgårdsträdgården är nog ändå ön med den lummiga lunden och det lilla lusthuset. Det är trolskt och sagoskimrande inne bland träden. Prästfamiljen ska ha haft ett lusthus här, men inte detta, som är byggt i vår tid efter 1700-talsförebild. Olov von Dalin satt där och skrev sina första dikter. Hans far dog två år efter sonens födelse och efterträdaren Severin Böckman anlade trädgården och lät gräva kanalen runt ön. Som det var vanligt på den tiden gifte sig efterträdaren med änkan så Olof växte upp här med sin styvfar.

Olof von Dalin till vänster. Han skrev och gav ut veckotidskriften "Then swänska Argus" 1732-1732 och mycket annat.

Bilder från Prästgårdsön och lusthuset:

Jag är inte så hemma på 1700-talslitteratur men ett av Olof von Dalins verk känner jag till väl. Det är Sagan om hästen, historien om Sverige som han skrev som en saga där hästen Grålle är Sverige. På 50-talet gjorde Bertil Almqvist en barnbok på Olof von Dalins bok med teckningar i stil med sina böcker om Barna Hedenhös. Sagan om hästen var en populär godnattsaga när mina barn var små för 25-30 år sedan.

I somras drog jag med mig min gamle far ut på en massa släktutflykter, vilket han gillade. Vinbergs kyrkogård ingick inte i utflyktsplanerna från början men eftersom vi skulle passera ville jag passa på att se den. Och då tänkte jag på en av mina DNA-matcher som jag har en gemensam anfader med på 1600-talet. Hennes mer sentida släkt kom från Vinberg, så jag kunde skicka henne lite bilder från kyrkogården när jag ändå var där. Ett litet tack för allt hon lärt mig om DNA-tester och DNA-släktforskning.


I ministerialboken CI:1 i Vinberg har en senare präst skrivit en anteckning om socknens store son Olof von Dalin. Bild från Arkiv Digital, Vinberg (N) CI:1 (1688-1740) Bild 6.


Vinbergs kyrka.

Dalinsällskapets hemsida med en film från Vinbergs prästgård vid en vandring i Olof von Dalins fotspår.

Läs i Then Swänska Argus på Projekt Runeberg.

I juni 1768 gifte sig ett par som hette Anders Toresson och Helena Nilsdotter. De är mina anor på min mormors sida, sju generationer före mig. Anders var född den 19 december 1750 och Helena var född den 13 oktober 1751. De var alltså bara 17 och 16 år gamla när de gifte sig. Då fick kvinnor gifta sig vid 15 år men männen skulle vara minst 18 år gamla. Anders skulle ju fylla 18 år senare på året, så varför väntade de inte? Varför gifte de sig så tidigt? Och var det stor passion eller ett resonemangsparti? Det vet jag inte, men undrar.

Det uppenbara skälet hade ju varit om de skulle ha barn. Men äldste sonen Ivar föddes först i augusti 1771. Helena kan förstås ha varit gravid och fått missfall, det vet vi inte. Men i så fall fick hon det så tidigt i graviditeten att prästen inte noterat något dödfött barn i familjen.

De tog ut lysning redan den 1 november 1767, alltså när de båda två var 16 år gamla. Sedan dröjde det alltså sju månader innan de vigdes och då tänker jag att hade ett barn varit enda skälet till att de skulle gifta sig och Helena fått missfall under denna tid, då hade de ju kunnat ställa in bröllopet eller vänta med det. Var det stor passion i stället? Två förälskade tonåringar som fick som de ville? Eller var det ett resonemangsparti som föräldrarna kommit överens om? Jag tror mer på passion än resonemang, eftersom de gifter sig innan det egentligen är lagligt för mannen. Annars borde de väl ha väntat. Men kanske har jag fel.

Fick man gifta sig hur tidigt som helst förr i tiden? Ja, det varierar en hel del men det dröjde till 1734 innan någon åldersgräns fastslogs i lagen. Då bestämdes att kvinnan skulle vara minst 15 år och mannen minst 21 år för att gifta sig. Det var också då som kyrklig vigsel blev obligatorisk, tidigare hade det räckt med trolovning även om de flesta också vigdes. 1758 ändrades mannens ålder till 18 år, om han kunde försörja en familj. På 1840-talet höjdes den till 21 år. 1892 höjdes kvinnans ålder till 17 år och 1915 till 18 år. Från 1968 är det 18 år som gäller för båda, och från 2014 kan man inte längre få dispens från detta.

Den långa väntetiden från lysning till bröllop kan kanske ha att göra med att de fick skriva till kungen och be om tillstånd att gifta sig. Ni som är i min generation och äldre, ni har nog hört talas om att en förr fick "skriva till kungs" om en ville gifta sig före laglig ålder. Så var det in på 70-talet, tror jag, och hände ju lite då och då. I fallet med Anders och Helena finns ingen anteckning i vigselboken om något kungligt beslut. Kan prästen ha förbisett deras ålder?

De gifte sig i Ullared som var Helenas hemsocken men Anders kom från grannsocknen Gällared, från en av gårdarna i Stenstorp. Det är ungefär en halvmil emellan deras hem så det handlade inte om att slå ihop några gårdar. Kanske var den långa väntetiden en betänketid som deras föräldrar krävde?

Från Ullareds vigselbok. Ni ser att de tog ut lysning redan den 1 november 1767 och sedan väntade med vigseln till den 12 juni 1768. Bild: Ullared (N) CI:2 (1734-1797) Bild 127 / Sida 261, Arkiv Digital.

Det här sitter jag och tänker på efter att ha läst i kyrkböckerna om dem som levde före mig. Hur det egentligen var kommer jag aldrig att få veta. Jag inser också att jag vet för lite om deras värld, om mitten av 1700-talet, om deras livsvillkor, tro och tankar. Visste de t ex exakt hur gamla de var? Hade prästen koll på det? Ja, det tror jag. Visste Anders och Helena hur gammal man måste vara för att få gifta sig? Det kan vi nog anta, jag tänker mig att det var allmän kunskap även på denna tid eftersom det var en viktig åldersgräns.

Efter vigseln slog de sig ner i Helenas föräldrahem på gården i Mellangärde i Ullareds socken, så det var uppenbarligen inte ett giftermål som gick emot hennes föräldrars vilja trots att hon var så ung. Så småningom tog de över gården. Helenas far Nils Andersson dog där 1780 och hennes mor Inger Larsdotter några år senare. Dessa hade gift sig senare i livet, eller snarare med mer normal giftasålder, för de var 23 och 32 år när de gifte sig 1742.

Anders verkar ha varit en duglig bonde, trots sin ungdom. Från 1775 finns en karta hos Lantmäteriet, gjord då Anders sökt förmedling av gården. Det innebär att han vill minska skatten för att gården inte bär sig så bra och inte ger den avkastning som behövs för att klara av den ålagda skatten. Det var magra marker här. I kartans protokoll skriver länsstyrelsens representant David Liljenberg om Anders att han "försvarligen vidmakthållit husbyggnader samt gärdsgårdar, så ock efter ortens bruk med flit kultiverat hemmanets tillhörige åker- och ängsjord". 1775 levde ännu Helenas far men verkar alltså ha lämnat över till dottern och mågen. Till kartan finns en omfattande beskrivning av hemmanet, som de inte äger utan har åborätt till. Jag har aldrig varit där men jag måste åka dit och se hur det ser ut nu för tiden.

Kartan från 1775. Jag blir så lycklig över dessa vackra kartor. De är som konstverk. Källa: Lantmäteriet.

Utsnittet från kartan visar hur husen låg, troligen på ungefär samma plats som idag. Det verkar vara en för den tiden traditionell kringbyggd Hallandsgård. Nr 11 och 12 är kålgården, dvs trädgårdslanden där de odlade grönsaker och rovor. Källa: Lantmäteriet.

Från Ullareds första husförhörslängd 1784: Anders, Helena och barnen Ivar, Annika och Inger samt Helenas mor Inger. Bild: Ullared (N) AI:1 (1784-1794) Bild 4 / Sida 4, Arkiv Digital.

Trots sitt tidiga giftermål fick Anders och Helena inte ett långt äktenskap, för Anders dog i lunginflammation när han var 43 år gammal. De hade fått minst fem barn tillsammans. Äldste sonen Ivar var då död och troligen också dottern Annika. De barnen som överlevde sin far hette Nils, Inger och Johanna. Johanna var bara drygt ett år när hennes far dog. Det är Inger som är min ana.

Änkan Helena stannade kvar på gården och hade först två drängar till hjälp. 1796 gifte sig dottern Inger med Olof Torsson och bodde kvar på gården. Helena gifte inte om sig, så vitt jag vet. Hon var änka när hon dog 1812. Det tar jag också som ett tecken på romantik, att det var djup kärlek mellan makarna och att hon sedan inte kunde tänka sig någon annan man. Annars var det mycket vanligt, och nästan nödvändigt, för en änka med egen gård och flera barn att gifta om sig för att klara gården och försörjningen. Tyvärr saknas husförhörslängder mellan 1794 och 1811 så jag vet inte hur länge hon hade drängarna kvar. Sonen Nils var bara åtta år när hans far dog. Dottern Inger blev så småningom mormor till OS-guldmedaljörens far Carl Peter Mellander, som jag skrev om för några veckor sedan.

De här människorna bodde i mellersta Halland, som ni säkert vet eftersom förmodligen de flesta av er känner till Ullared.

Källa:
Barbro Nordlöf: Rättshistoria för släktforskare (2009)
Domboksforskning på http://www.domboksforskning.se/lagar/vigselaalder.htm

Idag ska jag bara dela med mig av lite kuriosa från en kyrkbok. Alla ni som släktforskar, ni delar nog min erfarenhet av att göra fynd i kyrkböckerna. När man letar sida upp och sida ner efter ett namn eller en plats och så ser man plötsligt något udda, kanske bara i ögonvrån för att man egentligen är helt fokuserad på något annat. Själv kallar jag detta kyrkboksfynd.

Eftersom jag släktforskar på uppdrag är jag och rotar i de mest varierande socknar i hela landet. När jag ser något intressant brukar jag göra en liten anteckning inför just ett sådant här blogginlägg.

Många udda noteringar i kyrkböckerna gäller folk som dör eftersom vissa präster kan vara väldigt generösa med både upplysningar och värderingar i dessa eftermälen. Säkert trodde de att de bara skrev för sig själva, sin efterträdare och domkapitlet men knappast för oss efterlevande idag. Mer om detta senare. Idag ska det handla om en udda detalj.

För en tid sedan var jag i socknarna runt sjöarna Roxen och Glan i Östergötland och letade. I Gistad kunde jag stannat hur länge som helst för husförhörslängden AI:2 från 1759–1772 är rena fröjden för en släktforskare. Det är en präst med vacker och tydlig handstil och snyggt uppställt som skrivit. Han gör sina egna noteringar om folk här och där.

I byn Gärstad har jag haft anledning att leta efter folk från denna tid. När jag sökte efter möjliga föräldrar till en ung bonde bläddrade jag framåt och kom till Skogstorps backstuga. Om backstugusittaren Jon Jonsson och hustrun Lisken Nilsdotter skriver prästen "Båda brukade glasögon och hustrun hade fel på hörseln". (Sidan 93) Jag som trott att fattigt folk inte hade glasögon på den här tiden utan gick skumögda genom livet. Vad har ni trott? Jag kan inte påminna mig att jag ens på fotografier från andra halvan av 1800-talet sett kvinnor med glasögon. Kanske någon man någon gång, men då har det väl varit en präst eller annan studerad karl. Det här husförhöret hölls i mars 1760, mer än 250 år sedan.

Gistad AI:2 sidan 93, bild från Arkiv Digital.

Eftersom det här paret bor i en backstuga antar jag att de var fattiga, det finns i alla fall ingen yrkesbeteckning för denne Jon Jonsson, om han t ex skulle ha varit hantverkare av något slag. Det finns fler i den här socknen som använder glasögon, enligt prästens anteckningar. Men jag antar att det ändå var lite märkvärdigt eftersom han skriver upp det.

Ni som har anor i denna socken vid denna tid, ni kan vara glada, för den här prästen är väldigt generös med noteringar om sockenborna och annat. Jag får känslan av att han är en levnadsglad präst som tycker om och respekterar sina församlingsbor för han ger i stort sett aldrig omdömen (som många andra präster gör) utan det är mer konstateranden av olika omständigheter. I bedömningen av folks läs- och skrivkunnighet och kristendomskunskap är det förstås omdömen, det är ju hela husförhörets syfte, men inte i övrigt.

Om Lars Johansson på Klockaregården: "Kunde läsa väl, begynt skriva och spela på viol och klaver".
Om änkan Kerstin Jonsdotter i backstugan Grinden: "Gumman sörjde högt över sin dotter och kunde för gråt skull icke nästan stillas".
Om inhysedrängen Anders Jönsson: "Är född med fel på förståndet eller stollig kallad, men eljest på sitt sätt beskedlig. Besväras och plågas jämväl av fallandesot."
Om fattighushjonet änklingen Jonas Bengtsson: "Hade haft Bibel som i nödtvång blivit såld."
Om soldathustrun Cathrina Olofdotter: "Hon hade namn för åtskilliga odygder".

Det är kyrkoherden Olof von Wigius som för pennan här. Om sig själv skriver han att han har två svenska, en tysk, två latinska, två grekiska och en hebreisk bibel (sidan 25). Och på raden under skriver han med grekiska bokstäver men på svenska, om att han är magister, lektor och präst. Om hustrun Eleonora Sofia Planting skriver han att hon är "begåvad med gott förstånd och god kunskap". Hon kom från den adliga släkten Planting, född 1692 på Edeby, enligt www.adelsvapen.com. Olof var född 1705 och de gifte sig 1739, då hade hon först varit gift med en präst i Gamleby. Olof Wigius var tydligen kyrkoherde i Gistad redan när han gifte sig. Eleonora levde till 1770 och Olof till 1783.

Kanske var han en glad gamäng. På Svenska kyrkans hemsida om Gistad läser jag att under hans tid bedrev klockaren krog vid kyrkan och att Wigeus efterträdare Jonas Anders Carlström direkt tog itu med det utbredda superiet. Carlström mötte: "Ett vanvårdadt Herrens tempel, en hög grad förfallen prestegård, oordentliga räkenskaper och tomma cassor" och en "...försummad ungdom och en menighet, hvars sjelfsvåld invid sjelfa Helgedomen hade tillredt sig ett dryckenskapens näste" Kyrkböckerna hade Olof Wigeus i alla fall vårdat väl! Kanske låg sanningen om sockenborna någonstans mitt emellan och att de båda prästerna helt enkelt var diametralt olika i sin syn på menigheten. Det måste ha blivit en chock för sockenborna när Carlström tillträtt.

Gistad AI:2 sidan 25, bild från Arkiv Digital.

När hustrun dör skriver Olof Wigeus givetvis en längre nekrolog i dödboken (C:2 sidan 551) och noterar i kanten en hänvisning till sidan 403 och just den sidan är utriven. Jag undrar vad som stod där? På sidan 551 berättar han förstås vanliga personalia men skriver "gift 2a gången år 1739 d 25 febr med mig." Och att "en contrefait" (konterfej, alltså ett porträtt) upphängdes den 15 maj. Många andra präster skriver om sig själva i tredje person har jag sett i liknande noteringar eller t ex i födelseböcker. Men inte Olof Wigeus, han är med själv. Det här blir så personligt. Jag tror att han verkligen sörjde sin hustru. Kanske blev han hemfallen åt spriten efter hustruns död.

Olof Wigius kom från en prästsläkt från Östra Ed och Tryserum på 1600-talet. Kanske har han lagt till von i sitt namn sedan han gift sig med Eleonora. På sidan  bada.hb.se/bitstream/2320/11955/1/1996_13.pdf finns hans släkthistoria. Olof Wigius far var Nicolaus Nicolai Wigius, komminister i Östra Ed och kyrkoherde i Västra Ed. Farfar hette Nicolaus Andræ Wigius, komminister i Tryserum, och dennes far var bonde. (Källan är en digitaliserad version av magisteruppsatsen "Åbo-tryck i Linköping" av Veikko Jauhianen vid Högskolan i Borås 1996).

På www.froberg.se/disgen/0007/8422.htm läser jag att de två tidigare prästerna Wigius i Ed och Tryserum också ska ha haft redig handstil och skrivit små nekrologer om församlingsborna och om märkliga händelser. En tradition som uppenbarligen fördes vidare i släkten. Ja, man kan bara vara tacksam för detta.

Fler liknande inlägg kommer framöver. Det är kul att stanna upp ibland vid det som är lite udda. Jag tänker ibland på hur mycket jag lär mig om vardagslivet ute bland sockenborna förr genom dessa gamla anteckningar. Fattigt folk hade alltså glasögon på 1700-talet.