Karl Oskar och Kristina. Lotten och Henning. De är nog nästan lika välkända, de här paren från vår svenska litteratur. Utvandrarna och stockholmarna. Jag tror att de allra flesta av er känner till Lotten och Henning, huvudpersonerna i Per Anders Fogelströms "Mina drömmars stad", som är den första boken i Stad-serien på fem böcker. De gavs ut på 1960-talet. Men visste du att han på 1980-talet skrev tre romaner som föregår Stad-serien? Det är "Vävarnas barn", "Krigens barn" och "Vita Bergens barn" i den så kallade Barn-serien. Där berättar han om de hundra åren före Lotten och Henning och om Lottens släkt under denna tid.

Nyss har jag läst de tre böckerna i Barn-serien och imorgon ska jag börja på "Våra drömmars stad". Igen. Jag läste tre av dem på 70-talet men minns inte särskilt mycket av detaljerna, så det blir nog som på nytt att läsa om dem nu.

De här böckerna är så mycket mer än historiska romaner. Per Anders Fogelström kan verkligen konsten att göra historien levande med hjälp av de enskilda människorna, trots att det egentligen är staden och miljön och det historiska skeendet som är huvudpersonen. Men utan människor inget liv.

Har du inte läst böckerna eller ska läsa om dem, börja då med "Vävarnas barn". Där möter vi Lottens mormors mormors föräldrar Maja och Johannes Krohn. Året är 1749, de har redan tioårige sonen Per och tre döda barn. De är alla tre fattiga arbetare på Barnängens klädesfabrik på Söder i Stockholm. Dottern Sofia föds samma år, hon som blir mormors mormor till Lotten hundra år senare. Barnängen var under en tid Stockholms största arbetsplats med över 700 anställda.

Eftersom de är anställda på fabriken bor de också på fabriken, i själva  fabrikslokalen och tillsammans med andra fabriksarbetare. Varje familj har en egen säng och anställda ungmör och ungkarlar får dela säng, flera i samma. Lite halm att ligga på och minimala ransoner mat är det som gör att de överlever, men inte mycket mer. Lönen är så låg att många också tiggde för att klara sig. Att det skulle vara så är den tidens syn på hur man ska behandla de fattiga, pöbeln, som bara är till för att gynna de "bättre" klasserna. Snacka om klassamhälle!

Barnängen i början av 1830-talet, ett par generationer efter att Lottens förfäder arbetade i klädesfabriken. Flera av hennes släktingar fortsatte arbeta här även när verksamheten förändrades. Målning av Albert Blombergsson 1830-1835, bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Husen i kvarteret Färgargården är kvar från 1700-talet, alldeles intill Barnängenområdet. Här bodde några av arbetarna i Fogelströms böcker,bland andra Per Krohn, bror till Lottens mormors mormor Sofia. Huset ska ha fått sitt namn efter färgarna som arbetade på klädesfabriken. Foto: Eva Johansson.

Bergsprängargränd i Katarina församling nämns flitigt i Fogelströms roman "Vita Bergens barn". Målning av Fritz Ahlgrensson 1901, bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Böckerna handlar om samhällets fattigaste, de som inte är värda något utöver att vara arbetskraft så länge de orkar. Ett extremt hårt liv som vi nog har svårt att föreställa oss. Om de levde i armod angick egentligen ingen utöver de själva. Och de levde verkligen i armod. Berättelsens avsnitt om de kvinnliga tukthusfångarnas villkor på 1770-talet är hjärtskärande. De svalt och frös ihjäl och ingen, som hade kunnat ingripa, brydde sig.

Har du anor i Stockholm, och framför allt inom arbetarklass och fattiga, då kan de här böckerna ge dig mycket kött på benen. Per Anders Fogelström skriver inte bara om påhittade människor utan även om hur det faktiskt var, utifrån arkivhandlingar och samtida dokument. I en dokumentär på Svt om honom (tyvärr visas den inte längre) nämns hur många hyllmeter arkivmaterial han själv hade om Stockholm och hur påläst och kunnig han var. Hans stora samling stockholmiana förvaltas nu av Stockholms stadsmuseum. Han har också skrivit flera historiska faktaböcker om Stockholm.

Själv har jag inga gamla släktingar som levde i Stockholm, så vitt jag vet, bara nutida. Sedan mina barn flyttat dit och jag varit där många gånger så har jag allt mer lärt känna vissa stadsdelar och varje liten del av Stockholm har sin egen historia. För ett par år sedan var jag barnvakt åt mitt äldsta barnbarn och hämtade honom på dagis några eftermiddagar. Sonens familj bodde då i Hammarby Sjöstad och dagiset ligger mitt på Söder. Jag tog båten över Hammarby sjö till Barnängens brygga och promenerade Katarina Bangata upp mot Götgatan. För att nå dit går man på gångvägar förbi gamla trähus i trakten av det gamla Barnängen och på Vita Bergen. En fin miljö idag men för ett par hundra år sedan var det rena slummen här. Men det var här Lotten och hennes förfäder bodde.

Se ett kort inslag i Aktuellt från 1985 om Fogelströms bok "Krigens barn", den andra i Barn-serien. En annan dokumentär från 1995. Där nämner han i början en ny bok han håller på att skriva om Stockholms historia, det måste vara "Ur det försvunna" som kom ut det året. En mycket läsvärd faktabok.

Karta från 1805 som visar området där Fogelströms romaner i Barn-serien huvudsakligen utspelar sig. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

John Laurentius Skantze var bryggmästare i Falkenberg vid förra sekelskiftet och grundade bryggeriet Falken (numera Falcon) 1896. Han föddes 1872 och dog 1944.

Han lämnade efter sig inte bara ett blomstrande bryggeri utan också ett gårdsarkiv med handlingar från 1609 till 1759. Det är Arvidstorps gårdsarkiv, en gård i Stafsinge socken men som ligger i utkanten av Falkenbergs stad, och idag är en stadsdel. Gårdsarkivet innehåller bland annat brev och domar från fiskerätten, enligt Arkiv Digital som fotograferat arkivet.

Själva gårdsarkivet finns på Landsarkivet i Lund och är ett av många enskilda arkiv. Men där har man av misstag skrivit att John L Skantze var byggmästare och inte bryggmästare. Men känner en till Falkenberg så är kanske bryggmästare Skantze bekant, åtminstone släkten Skantze.

Det finns många gamla gårdsarkiv bevarade men de flesta finns kanske kvar på gårdarna och har inte lämnats till någon arkivmyndighet, åtminstone om gården är kvar i släkten. Andra gårdsarkiv har förmodligen också kastats vid försäljningar av dem som tycker att gamla papper inte är mycket att ha. Men detta finns kvar.

Själv är jag inte någon hejare på att läsa 1700-talets handstil men jag vet att det finns många duktiga handstilstolkare bland er släktforskare. Om jag var idog nog skulle jag kanske till slut få bukt med bokstäverna här, för en del går i alla fall att läsa:


Så här ser en sida ut. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 29 / sid 27 (AID: v174552.b29.s27, NAD: SE/LLA/307000312).

Detta är ett domprotokoll (tror jag) från 1759, som börjar med "Utslag över åboarna på Börje Olsgården och Ola Svensgården i Arvidstorp...". Namnen på åboarna tolkar jag som Bengt Börjesson, Tufve Andersson, Jöns Larsson, Nils Nilsson och Hans Arvidsson. När jag läser vidare verkar det som om de ansöker om att få nyttja något på Jöns Andersgård, kanske är det detta som gäller fisket. Har du dessa bönder i din släkt så är ett tips att ta en titt i gårdsarkivet, som du hittar i Stafsinge kyrkoarkiv hos Arkiv Digital.

Den första husförhörslängden från Stafsinge är från 1762, alltså tre år senare. Där finns åboarna i Arvidstorps by:

 
Jöns Larsson bor på Olof Svensgård och är 37 år, hans hustru heter Karin Jonsdotter och de har två barn. Där bor också den något yngre Bengt Börjesson med sin familj. Bengt är överstruken, kanske har han dött. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).


På Börje Olsgården hittar vi Nils Nilsson och hans hustru Anna Torbjörnsdotter. Hans mor Gunnil Nilsdotter bor hos dem. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).

Vad jag kan se fanns det tre gårdar på Arvidstorp nummer 1 vid denna tid, plus några torp. Frågan är om detta var en granntvist som innebar osämja i byn eller om det kanske bara handlar om en administrativ åtgärd? Kanske har någon av er läst handlingarna och känner till mer? I alla fall måste bryggmästare Skantze ha tyckt att detta var viktiga handlingar eftersom han sparat dem och lämnat dem till landsarkivet.


Ett prov på texten från 1605. Då hörde Halland till Danmark. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 4 / sid 3 (AID: v174552.b4.s3, NAD: SE/LLA/307000312).

Om bryggmästaren bodde på Arvidstorp eller ägde någon av gårdarna där vet jag inte. Enligt folkräkningarna bor han inne Falkenberg. Han föddes i Kungsbacka och hans släkt kom från norra Halland. Det här är en släkt med  idel sjökaptener, kronolänsmän och hantverkare. Familjenamnet Skantze togs i mitten av 1700-talet och den förste ska ha varit Lars Skantze som levde 1742-1823. Hans son Johannes fick minst fyra barn. Dennes son Olof blev farfar till John Laurentius. Ett par andra barn blev anor till Patrik Skantze i Karlskrona som skrivit en bok om släkten. Boken kom ut 2015 och heter "I nytt ljus". Den handlar mest om Karlskronagrenen av släkten och den lampfabrik som drivs där än idag.

En i släkten Skantze i Falkenberg var Anna Skantze. Hon var min chef på Falkenbergs Museum när jag sommarjobbade där i min ungdom, jag tror det var 1969. Egentligen ingick hon inte i släkten Skantze för hon var ingift, men hon har skrivit en bok om släkten. Anna Skantze var gift med John Laurentius son Olof Arvid Skantze. Det finns också en annan bok skriven av Erik Hägge som handlar om bryggmästare Skantze.


I Patrik Skantzes bok finns ett släktträd med bild på bryggmästare John L Skantze. Bilden är från boken, som jag recenserade i tidningen Släkthistoriskt Forum nr 2 förra året.

I Digitalt Musuem finns denna bild där John Skantze ska vara med. Kan det vara mannen längst till höger i raden som står framför trappan? Bilden är tagen av en fotograf från Hallbergs Atelier i Halmstad 1927 och visar Hyptoteksförenings styrelse i Halmstad. Fotografiet ingår i Hallands Konstmuseums samlingar. Bildlicens: CC 4.0 för icke kommersiellt bruk.

Vart vill jag komma med detta lite spretiga blogginlägg? Jo, framför allt tipsa om ett udda arkiv som kan vara intressant för släktforskare. Och lokal personhistoria är alltid intressant, tycker jag. Så håll till godo!

 

Vinbergs kyrkogård består av en äldre och en nyare del. Församlingen fick en ny kyrka 1899, och då även en ny kyrkogård. Intill den nya kyrkogården finns den gamla kvar, på andra sidan om en mindre väg. Genom en stiglucka kommer man in på den gamla kyrkogården. Och i ett glasskåp inne i stigluckan finns en pärm som nog kan vara till glädje för en och annan släktforskare. Det är en guide till den gamla kyrkogårdens gravar. Bra gjort, tycker jag. Lättillgängligt och smart tänkt.

Så här kanske många kyrkogårdsförvaltningar gör? Jag vet inte, jag har inte besökt så många kyrkogårdar, men slogs av hur bra detta är. Något att ta efter i alla fall.

Skåpet i stigluckan med gravförteckningen.

En låg granhäck markerar platsen för den gamla medeltida kyrkan, som revs när den nya byggts.

Själv har jag inga anor här men är uppväxt i pastoratet, i det som då var grannförsamlingen Ljungby. Numera är de två församlingarna hopslagna. Vinberg ligger i mellersta Halland, nordost om Falkenberg och kyrkbyn är belägen en bit ifrån vägen till Ullared, shopparnas paradis.

Kyrkan är stor och ger ett dystert intryck men framför allt den gamla kyrkogården är väl värd ett besök. Det är en rofylld och vacker plats och hade jag varit gammal Vinbergsbo hade jag nog gärna vilat här efter döden.

Tillägg 2020-03-03: Detta är ett gammalt foto på Vinbergs gamla kykra, riven efter att den nya byggts 1899. Tack till Magnus Berntsson som lånat ut bilden.


I Vinbergs prästgård föddes diktaren, skriftställaren och journalisten Olov von Dalin 1708. Hans far var präst här och det finns förstås ett minnesmärke intill prästgården. Finast i prästgårdsträdgården är nog ändå ön med den lummiga lunden och det lilla lusthuset. Det är trolskt och sagoskimrande inne bland träden. Prästfamiljen ska ha haft ett lusthus här, men inte detta, som är byggt i vår tid efter 1700-talsförebild. Olov von Dalin satt där och skrev sina första dikter. Hans far dog två år efter sonens födelse och efterträdaren Severin Böckman anlade trädgården och lät gräva kanalen runt ön. Som det var vanligt på den tiden gifte sig efterträdaren med änkan så Olof växte upp här med sin styvfar.

Olof von Dalin till vänster. Han skrev och gav ut veckotidskriften "Then swänska Argus" 1732-1732 och mycket annat.

Bilder från Prästgårdsön och lusthuset:

Jag är inte så hemma på 1700-talslitteratur men ett av Olof von Dalins verk känner jag till väl. Det är Sagan om hästen, historien om Sverige som han skrev som en saga där hästen Grålle är Sverige. På 50-talet gjorde Bertil Almqvist en barnbok på Olof von Dalins bok med teckningar i stil med sina böcker om Barna Hedenhös. Sagan om hästen var en populär godnattsaga när mina barn var små för 25-30 år sedan.

I somras drog jag med mig min gamle far ut på en massa släktutflykter, vilket han gillade. Vinbergs kyrkogård ingick inte i utflyktsplanerna från början men eftersom vi skulle passera ville jag passa på att se den. Och då tänkte jag på en av mina DNA-matcher som jag har en gemensam anfader med på 1600-talet. Hennes mer sentida släkt kom från Vinberg, så jag kunde skicka henne lite bilder från kyrkogården när jag ändå var där. Ett litet tack för allt hon lärt mig om DNA-tester och DNA-släktforskning.


I ministerialboken CI:1 i Vinberg har en senare präst skrivit en anteckning om socknens store son Olof von Dalin. Bild från Arkiv Digital, Vinberg (N) CI:1 (1688-1740) Bild 6.


Vinbergs kyrka.

Dalinsällskapets hemsida med en film från Vinbergs prästgård vid en vandring i Olof von Dalins fotspår.

Läs i Then Swänska Argus på Projekt Runeberg.

I juni 1768 gifte sig ett par som hette Anders Toresson och Helena Nilsdotter. De är mina anor på min mormors sida, sju generationer före mig. Anders var född den 19 december 1750 och Helena var född den 13 oktober 1751. De var alltså bara 17 och 16 år gamla när de gifte sig. Då fick kvinnor gifta sig vid 15 år men männen skulle vara minst 18 år gamla. Anders skulle ju fylla 18 år senare på året, så varför väntade de inte? Varför gifte de sig så tidigt? Och var det stor passion eller ett resonemangsparti? Det vet jag inte, men undrar.

Det uppenbara skälet hade ju varit om de skulle ha barn. Men äldste sonen Ivar föddes först i augusti 1771. Helena kan förstås ha varit gravid och fått missfall, det vet vi inte. Men i så fall fick hon det så tidigt i graviditeten att prästen inte noterat något dödfött barn i familjen.

De tog ut lysning redan den 1 november 1767, alltså när de båda två var 16 år gamla. Sedan dröjde det alltså sju månader innan de vigdes och då tänker jag att hade ett barn varit enda skälet till att de skulle gifta sig och Helena fått missfall under denna tid, då hade de ju kunnat ställa in bröllopet eller vänta med det. Var det stor passion i stället? Två förälskade tonåringar som fick som de ville? Eller var det ett resonemangsparti som föräldrarna kommit överens om? Jag tror mer på passion än resonemang, eftersom de gifter sig innan det egentligen är lagligt för mannen. Annars borde de väl ha väntat. Men kanske har jag fel.

Fick man gifta sig hur tidigt som helst förr i tiden? Ja, det varierar en hel del men det dröjde till 1734 innan någon åldersgräns fastslogs i lagen. Då bestämdes att kvinnan skulle vara minst 15 år och mannen minst 21 år för att gifta sig. Det var också då som kyrklig vigsel blev obligatorisk, tidigare hade det räckt med trolovning även om de flesta också vigdes. 1758 ändrades mannens ålder till 18 år, om han kunde försörja en familj. På 1840-talet höjdes den till 21 år. 1892 höjdes kvinnans ålder till 17 år och 1915 till 18 år. Från 1968 är det 18 år som gäller för båda, och från 2014 kan man inte längre få dispens från detta.

Den långa väntetiden från lysning till bröllop kan kanske ha att göra med att de fick skriva till kungen och be om tillstånd att gifta sig. Ni som är i min generation och äldre, ni har nog hört talas om att en förr fick "skriva till kungs" om en ville gifta sig före laglig ålder. Så var det in på 70-talet, tror jag, och hände ju lite då och då. I fallet med Anders och Helena finns ingen anteckning i vigselboken om något kungligt beslut. Kan prästen ha förbisett deras ålder?

De gifte sig i Ullared som var Helenas hemsocken men Anders kom från grannsocknen Gällared, från en av gårdarna i Stenstorp. Det är ungefär en halvmil emellan deras hem så det handlade inte om att slå ihop några gårdar. Kanske var den långa väntetiden en betänketid som deras föräldrar krävde?

Från Ullareds vigselbok. Ni ser att de tog ut lysning redan den 1 november 1767 och sedan väntade med vigseln till den 12 juni 1768. Bild: Ullared (N) CI:2 (1734-1797) Bild 127 / Sida 261, Arkiv Digital.

Det här sitter jag och tänker på efter att ha läst i kyrkböckerna om dem som levde före mig. Hur det egentligen var kommer jag aldrig att få veta. Jag inser också att jag vet för lite om deras värld, om mitten av 1700-talet, om deras livsvillkor, tro och tankar. Visste de t ex exakt hur gamla de var? Hade prästen koll på det? Ja, det tror jag. Visste Anders och Helena hur gammal man måste vara för att få gifta sig? Det kan vi nog anta, jag tänker mig att det var allmän kunskap även på denna tid eftersom det var en viktig åldersgräns.

Efter vigseln slog de sig ner i Helenas föräldrahem på gården i Mellangärde i Ullareds socken, så det var uppenbarligen inte ett giftermål som gick emot hennes föräldrars vilja trots att hon var så ung. Så småningom tog de över gården. Helenas far Nils Andersson dog där 1780 och hennes mor Inger Larsdotter några år senare. Dessa hade gift sig senare i livet, eller snarare med mer normal giftasålder, för de var 23 och 32 år när de gifte sig 1742.

Anders verkar ha varit en duglig bonde, trots sin ungdom. Från 1775 finns en karta hos Lantmäteriet, gjord då Anders sökt förmedling av gården. Det innebär att han vill minska skatten för att gården inte bär sig så bra och inte ger den avkastning som behövs för att klara av den ålagda skatten. Det var magra marker här. I kartans protokoll skriver länsstyrelsens representant David Liljenberg om Anders att han "försvarligen vidmakthållit husbyggnader samt gärdsgårdar, så ock efter ortens bruk med flit kultiverat hemmanets tillhörige åker- och ängsjord". 1775 levde ännu Helenas far men verkar alltså ha lämnat över till dottern och mågen. Till kartan finns en omfattande beskrivning av hemmanet, som de inte äger utan har åborätt till. Jag har aldrig varit där men jag måste åka dit och se hur det ser ut nu för tiden.

Kartan från 1775. Jag blir så lycklig över dessa vackra kartor. De är som konstverk. Källa: Lantmäteriet.

Utsnittet från kartan visar hur husen låg, troligen på ungefär samma plats som idag. Det verkar vara en för den tiden traditionell kringbyggd Hallandsgård. Nr 11 och 12 är kålgården, dvs trädgårdslanden där de odlade grönsaker och rovor. Källa: Lantmäteriet.

Från Ullareds första husförhörslängd 1784: Anders, Helena och barnen Ivar, Annika och Inger samt Helenas mor Inger. Bild: Ullared (N) AI:1 (1784-1794) Bild 4 / Sida 4, Arkiv Digital.

Trots sitt tidiga giftermål fick Anders och Helena inte ett långt äktenskap, för Anders dog i lunginflammation när han var 43 år gammal. De hade fått minst fem barn tillsammans. Äldste sonen Ivar var då död och troligen också dottern Annika. De barnen som överlevde sin far hette Nils, Inger och Johanna. Johanna var bara drygt ett år när hennes far dog. Det är Inger som är min ana.

Änkan Helena stannade kvar på gården och hade först två drängar till hjälp. 1796 gifte sig dottern Inger med Olof Torsson och bodde kvar på gården. Helena gifte inte om sig, så vitt jag vet. Hon var änka när hon dog 1812. Det tar jag också som ett tecken på romantik, att det var djup kärlek mellan makarna och att hon sedan inte kunde tänka sig någon annan man. Annars var det mycket vanligt, och nästan nödvändigt, för en änka med egen gård och flera barn att gifta om sig för att klara gården och försörjningen. Tyvärr saknas husförhörslängder mellan 1794 och 1811 så jag vet inte hur länge hon hade drängarna kvar. Sonen Nils var bara åtta år när hans far dog. Dottern Inger blev så småningom mormor till OS-guldmedaljörens far Carl Peter Mellander, som jag skrev om för några veckor sedan.

De här människorna bodde i mellersta Halland, som ni säkert vet eftersom förmodligen de flesta av er känner till Ullared.

Källa:
Barbro Nordlöf: Rättshistoria för släktforskare (2009)
Domboksforskning på http://www.domboksforskning.se/lagar/vigselaalder.htm

Idag ska jag bara dela med mig av lite kuriosa från en kyrkbok. Alla ni som släktforskar, ni delar nog min erfarenhet av att göra fynd i kyrkböckerna. När man letar sida upp och sida ner efter ett namn eller en plats och så ser man plötsligt något udda, kanske bara i ögonvrån för att man egentligen är helt fokuserad på något annat. Själv kallar jag detta kyrkboksfynd.

Eftersom jag släktforskar på uppdrag är jag och rotar i de mest varierande socknar i hela landet. När jag ser något intressant brukar jag göra en liten anteckning inför just ett sådant här blogginlägg.

Många udda noteringar i kyrkböckerna gäller folk som dör eftersom vissa präster kan vara väldigt generösa med både upplysningar och värderingar i dessa eftermälen. Säkert trodde de att de bara skrev för sig själva, sin efterträdare och domkapitlet men knappast för oss efterlevande idag. Mer om detta senare. Idag ska det handla om en udda detalj.

För en tid sedan var jag i socknarna runt sjöarna Roxen och Glan i Östergötland och letade. I Gistad kunde jag stannat hur länge som helst för husförhörslängden AI:2 från 1759–1772 är rena fröjden för en släktforskare. Det är en präst med vacker och tydlig handstil och snyggt uppställt som skrivit. Han gör sina egna noteringar om folk här och där.

I byn Gärstad har jag haft anledning att leta efter folk från denna tid. När jag sökte efter möjliga föräldrar till en ung bonde bläddrade jag framåt och kom till Skogstorps backstuga. Om backstugusittaren Jon Jonsson och hustrun Lisken Nilsdotter skriver prästen "Båda brukade glasögon och hustrun hade fel på hörseln". (Sidan 93) Jag som trott att fattigt folk inte hade glasögon på den här tiden utan gick skumögda genom livet. Vad har ni trott? Jag kan inte påminna mig att jag ens på fotografier från andra halvan av 1800-talet sett kvinnor med glasögon. Kanske någon man någon gång, men då har det väl varit en präst eller annan studerad karl. Det här husförhöret hölls i mars 1760, mer än 250 år sedan.

Gistad AI:2 sidan 93, bild från Arkiv Digital.

Eftersom det här paret bor i en backstuga antar jag att de var fattiga, det finns i alla fall ingen yrkesbeteckning för denne Jon Jonsson, om han t ex skulle ha varit hantverkare av något slag. Det finns fler i den här socknen som använder glasögon, enligt prästens anteckningar. Men jag antar att det ändå var lite märkvärdigt eftersom han skriver upp det.

Ni som har anor i denna socken vid denna tid, ni kan vara glada, för den här prästen är väldigt generös med noteringar om sockenborna och annat. Jag får känslan av att han är en levnadsglad präst som tycker om och respekterar sina församlingsbor för han ger i stort sett aldrig omdömen (som många andra präster gör) utan det är mer konstateranden av olika omständigheter. I bedömningen av folks läs- och skrivkunnighet och kristendomskunskap är det förstås omdömen, det är ju hela husförhörets syfte, men inte i övrigt.

Om Lars Johansson på Klockaregården: "Kunde läsa väl, begynt skriva och spela på viol och klaver".
Om änkan Kerstin Jonsdotter i backstugan Grinden: "Gumman sörjde högt över sin dotter och kunde för gråt skull icke nästan stillas".
Om inhysedrängen Anders Jönsson: "Är född med fel på förståndet eller stollig kallad, men eljest på sitt sätt beskedlig. Besväras och plågas jämväl av fallandesot."
Om fattighushjonet änklingen Jonas Bengtsson: "Hade haft Bibel som i nödtvång blivit såld."
Om soldathustrun Cathrina Olofdotter: "Hon hade namn för åtskilliga odygder".

Det är kyrkoherden Olof von Wigius som för pennan här. Om sig själv skriver han att han har två svenska, en tysk, två latinska, två grekiska och en hebreisk bibel (sidan 25). Och på raden under skriver han med grekiska bokstäver men på svenska, om att han är magister, lektor och präst. Om hustrun Eleonora Sofia Planting skriver han att hon är "begåvad med gott förstånd och god kunskap". Hon kom från den adliga släkten Planting, född 1692 på Edeby, enligt www.adelsvapen.com. Olof var född 1705 och de gifte sig 1739, då hade hon först varit gift med en präst i Gamleby. Olof Wigius var tydligen kyrkoherde i Gistad redan när han gifte sig. Eleonora levde till 1770 och Olof till 1783.

Kanske var han en glad gamäng. På Svenska kyrkans hemsida om Gistad läser jag att under hans tid bedrev klockaren krog vid kyrkan och att Wigeus efterträdare Jonas Anders Carlström direkt tog itu med det utbredda superiet. Carlström mötte: "Ett vanvårdadt Herrens tempel, en hög grad förfallen prestegård, oordentliga räkenskaper och tomma cassor" och en "...försummad ungdom och en menighet, hvars sjelfsvåld invid sjelfa Helgedomen hade tillredt sig ett dryckenskapens näste" Kyrkböckerna hade Olof Wigeus i alla fall vårdat väl! Kanske låg sanningen om sockenborna någonstans mitt emellan och att de båda prästerna helt enkelt var diametralt olika i sin syn på menigheten. Det måste ha blivit en chock för sockenborna när Carlström tillträtt.

Gistad AI:2 sidan 25, bild från Arkiv Digital.

När hustrun dör skriver Olof Wigeus givetvis en längre nekrolog i dödboken (C:2 sidan 551) och noterar i kanten en hänvisning till sidan 403 och just den sidan är utriven. Jag undrar vad som stod där? På sidan 551 berättar han förstås vanliga personalia men skriver "gift 2a gången år 1739 d 25 febr med mig." Och att "en contrefait" (konterfej, alltså ett porträtt) upphängdes den 15 maj. Många andra präster skriver om sig själva i tredje person har jag sett i liknande noteringar eller t ex i födelseböcker. Men inte Olof Wigeus, han är med själv. Det här blir så personligt. Jag tror att han verkligen sörjde sin hustru. Kanske blev han hemfallen åt spriten efter hustruns död.

Olof Wigius kom från en prästsläkt från Östra Ed och Tryserum på 1600-talet. Kanske har han lagt till von i sitt namn sedan han gift sig med Eleonora. På sidan  bada.hb.se/bitstream/2320/11955/1/1996_13.pdf finns hans släkthistoria. Olof Wigius far var Nicolaus Nicolai Wigius, komminister i Östra Ed och kyrkoherde i Västra Ed. Farfar hette Nicolaus Andræ Wigius, komminister i Tryserum, och dennes far var bonde. (Källan är en digitaliserad version av magisteruppsatsen "Åbo-tryck i Linköping" av Veikko Jauhianen vid Högskolan i Borås 1996).

På www.froberg.se/disgen/0007/8422.htm läser jag att de två tidigare prästerna Wigius i Ed och Tryserum också ska ha haft redig handstil och skrivit små nekrologer om församlingsborna och om märkliga händelser. En tradition som uppenbarligen fördes vidare i släkten. Ja, man kan bara vara tacksam för detta.

Fler liknande inlägg kommer framöver. Det är kul att stanna upp ibland vid det som är lite udda. Jag tänker ibland på hur mycket jag lär mig om vardagslivet ute bland sockenborna förr genom dessa gamla anteckningar. Fattigt folk hade alltså glasögon på 1700-talet.

När jag läste Camilla Erikssons blogg om domen över den döda kvinnan Anna, kom jag åter att tänka på en kvinna jag stötte på under det första året jag släktforskade. Sakta, sakta bläddrande i Genline via telefonmodem försökte jag följa upp de familjer som bott på vår gård. Det var för övrigt det året vi hade 12 000 i telefonräkning.

Även i dödboken för Tjällmo församling i Östergötland har prästen skrivit biografier över de avlidna. En dödsruna har fastnat i mitt minne. Den 31 januari 1849 kan vi läsa om Lovisa Charlotta Aurora Sjöstrand, född Rutensköld.

Enkefru från Fredrikslund å prostgårdens ägor, född den 14 mars 1772 af fadren Capitainen vid 1Lifgr Regementet Rutensköld och dess Fru född Adlerclou i Torsjö Godegd sn. 9 månader gl förlorade hon sin moder; och vid 15 år sin far. 1792 gifte hon sig med Sergeanten, sedan Jägmästaren Sjöstrand.  Med honom en flicka som dog vid 3 års ålder. Mannen dog 1828 å Åstad boställe. Detta äktenskap var olyckligt. Hon dränkte sina bekymmer i glaset. Hon skulle helst rönt mera deltagande af Tjellmos herrskaper; ty hon var godhjertad, städad och hygglig i umgänget.

Till skillnad från Camillas Anna får denna kvinna ett mycket inkännande och förstående omdöme bevarat för framtiden. Hon föddes som adelsfröken, under goda omständigheter enligt moderns bouppteckning och dog som fattighjon. Man kan läsa mellan raderna att hennes make Sjöstrand inte var den enklaste personen att leva med. Så, vem var han?

Anders Adolph Sjöstrand föddes 1768 i Tjällmo som son till gästgivaren Petter Sjöstrand (1725-1788) i hans andra äktenskap, med Christina Fredrika Balck (1748-1819). En son, född två år tidigare, hade samma namn men avled som liten. Adolph kom att bli militär, 1785 enrollerades han i Östgöta regemente till fot, sedermera Första livgrenadjärregementet. Enligt arméns meritförteckningar deltog han i Gustaf IIIs ryska krig, ”Gjort 1788, 1789 samt 1790 årens campagner i finland, och bevistat flere affairer och recognosceringar”. I klartext innebar det att han helt enkelt överlevt. Det var inte många som gjorde det. En av mina anor tjänstgjorde i Hälsinge regemente, för honom står antecknat ”Kommenderad till Helsingfors, kom tillbaka!”, de andra kom aldrig hem igen. Adolph var alltså 17 år när han blev underofficer, enligt meritförteckningen. I dödboken för Tjällmo står det också att han varit ute i kriget:

” Landtjägmästare från Åstad. Född därstädes 1768 22/9. bevistat 1788, 1789 1790 års fältslag. Afsked från Krigstjensten 1796. efter 10 år blef han antagen till Landtjägmästare. Gift 1792 med sin efterlefvande maka Lovisa Carolina Aurora född Rutenschöld.”

Adolph var 20 – 22 när han deltog som underofficer i ett krig som krävde enormt många dödsoffer, de flesta dukade under på grund av sjukdomar. Förhållandena var hemska för alla inblandade. Många var unga, mycket unga när det gällde trumslagarpojkar och skeppsgossar.  Per Anders Fogelström har skildrat en skeppsgosses erfarenheter i sin roman ”Krigens barn”.

Vi vet inte hur Adolph var som person, men man kan fundera över vad kriget gjorde med honom. Idag får svenska soldater, som deltagit i internationella styrkor, debriefing och andra stödåtgärder, men det finns ändå de som märks av erfarenheterna. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) efter krigsupplevelser är erkänt. Men något sådant existerade inte på 1700-talet, det var först efter första världskriget man ens nämnde de psykiska effekterna på soldaterna.  

Lovisa Rutensköld fick säkert ta sin beskärda del av krigets konsekvenser, i Tjällmoskogarna dit hon kom som 20-årig brud, först på Smedsbol sedan på Åstad. I det stora hushållet, som hon skulle ansvara för, fanns också svärmor, samt ett större antal tjänstefolk. Dottern Charlotta föddes bara 6 veckor efter bröllopet och dog 1795. Jag har undrat i många år hur hon hade det egentligen, prästens ord varslar om något ganska fasansfullt. 

Bild:Johan Tietrich Schoult. Slaget vid Svensksund. Wikimedia Commons

Ett vet jag som aldrig dör
Dom över död man

Dessa rader från Hávamál är lika sanna nu som när Den poetiska Eddan kom till för över ett millennium sedan. Prästen Antonius Münchenberg i Vreta kloster var en lärd man. Han studerade under Olof Rudbeck i Uppsala och besökte sedan Gotland där han åren 1701- 1702 samlade ihop över 350 växter i ett herbarium. Detta är Sveriges äldsta herbarium och finns idag på Naturhistoriska riksmuséet. 1735 tillträdde han tjänsten som kyrkoherde i Vreta kloster, en församling vars dödbok innehåller utförliga personalier. De flesta är informativa och beskriver den avlidna på ett ganska allmängiltigt positivt sätt. Men kyrkböckerna var ju i första hand till för att användas av prästen själv, och när en sockenbo avled julhelgen 1735 skrädde herr Antonius inte orden: 

"H[ustru] Anna Isaacsdotter i Grosshagen, Kohagstorparens Bål Jon Ericssons änkia, född i Upland, kallades gemenligen Wargkäringen, en öfwermåttan bittersinnad, misstanksfull, oförsonlig, sniken, förherdad, emot många prester försmädelig, på förtal, elaka önskningar och swordom begifwen menniskia, hwilken för sin oförsonlighets och sina elaka önskningars skull öfwer them hon fattat misstankar om, at the giordt henne skada, eller icke welat henne wäl, i några år icke kunnat tillåtas til herrans nattward, som hon ej heller wårdat sig at wid förhör swara åtskilliga prester något af thet hos likwisst kunnat swarat, angående kundskapen i hennes christendomsstycken och tå hon under sin korta siukdom blifwit tilspord om hon welat hafwa presten till sig? hafwer hon thet upskiutit til följande dagen, och när man påmint henne, at tå torde hon wara död, hafwer hon blåst i wädret theråt, och sagt 'Thet wil man til plogen än hwissla; jag dör icke så snart*, men natten therefter hafwer hennes timeliga lif tagit enda, nem[ligen] emellan d 26 och d 27 Decembris." (Vreta kloster, C:3, sid 239)

b2ap3_thumbnail_Hns-vid-Nyns1i.jpg

Förhoppningsvis är personalien över Wargkäringen Anna Isaksdotter det mest förödande omdöme om en annan individ som någon av oss läser under året. Men visst vore det intressant att höra Annas version av sitt liv! Vilka var hon så misstänksam mot? Var hon alltid lika avig eller förvärrades hennes tillstånd med stigande ålder? Var hennes man också inställd på att göra sig till ovän med de flesta i sin omgivning? Kanske var det så enkelt som att Anna inte var kristen och hade svårt att dölja sitt bristande intresse för i hennes tycke ointressanta långrandiga predikningar. Men ännu 280 år efter hennes död kan vi ta del av Antonius Münchenbergs ljungande dom över hennes leverne. 

Konkurser är inte något modernt påfund, de har funnits länge. I en konkurs görs en utredning av tillgångar och skulder. Den kan vara mycket noggrann och innehålla många uppgifter som vi annars inte haft tillgång till idag. Det var vanligt med konkurser, så vanligt att bland andra Bellman skrev sånger om det. Han gick själv i konkurs flera gånger.

På Stockholms stadsarkiv finns en databas som byggts upp i samarbete med Uppsala universitet. Den heter Tidigmoderna konkurser och handlar, som namnet anger, om just konkurser mellan 1687 och 1849. I databasen finns namn på den som gått i konkurs, men också namn på de övriga inblandade. Man hade ofta lånat pengar till varandra i ett utvidgat nätverk och en konkurs kunde drabba hela nätverket. Det görs en bouppteckning med alla tillgångar och skulder, dessutom får den drabbade redogöra för varför han hamnat  i trångmål och inte kunnat göra rätt för sig.

Just nu pågår digitalisering av originalhandlingarna, i framtiden ska det bli möjligt att läsa alla protokoll på nätet. De som ännu inte finns digitalt, finns på Stadsarkivet. Alla konkursakter finns inte bevarade och de kan vara lite krångliga att hitta, men arkivarierna hjälper gärna till. Den speciella terminologin i konkursärenden förklaras till en del på databasens hemsida.

På Facebook, i gruppen Släktforskning, pågår sedan före jul en intensiv diskussion om bruksinspektorn Johan Backmarks öde.  Diskussionen är initierad av en sentida ättling, Mattias Siwertz och hans bror Robert, den innehåller i skrivande stund 621 inlägg. Johan Backmark försvann omkring år 1795, ingen vet vart men ett intensivt letande pågår. Han flyttade runt i Dalarna, Hälsingland, Västernorrland, Värmdö, Ekerö med flera ställen. Bröderna har letat efter honom i många år.

En sökning i konkursdatabasen visade, att Backmark gjorde konkurs i Stockholm 1795. Här fanns en mängd uppgifter i originalet om honom. Flera orter och prominenta borgare på dessa orter var inblandade.  Uppgifterna om personerna och platserna som var inblandade ledde till fler fynd, i arkiv och tidningsnotiser till exempel. Många pusselbitar kunde läggas till i Backmarks kronologi. Men än är han inte återfunnen. Han verkar också ha en namne, som flyttar runt i samma områden, det komplicerar saken.

Diskussionen på Facebook är ett utmärkt exempel på hur man kan dammsuga arkiven efter ledtrådar. Förr eller senare kommer man in på de ”riktiga” arkiven och källor man måste lära sig att läsa. Domstolsprotokoll är inte alltid det lättaste!  Dessutom brukar de arkiv man behöver befinna sig på ett rejält geografiskt avstånd, Backmark verkar pendla mellan Stockholms stadsarkiv och Härnösands landsarkiv. 

Hela frågan om Johan Backmarks liv är ett utmärkt illustration till de snår vi hamnar i som släktforskare och ett exempel på hur man kan använda de mer ovanliga källorna, de som inte finns på nätet än. Om du har möjlighet, läs gärna diskussionen på Facebook!

Vet du förresten var Johan Backmark, född ca 1745-46 finns efter 1795?

Bild: Johan Backmark i konkursdiariet.

SSA, 0138, Magistraten och rådhusrättens arkiv, serie C5a, volym 07, sida 191.

Databasen: http://www.tidigmodernakonkurser.se/

Varför gifte sig så många kring jul förr i tiden? På 1900-talet var pingst en populär bröllopshelg, idag är det kanske mer utspritt sommartid. Men på 1700-talet och in på 1800-talet var dagarna kring jul och nyår de populäraste bröllopsdagarna. Detta upptäckte jag nyligen vid forskning i några socknar i södra Värmland. Kanske var det en lokal eller regional tradition. Eller är det vanligt även på andra ställen i Sverige vid denna tid? Jag tror inte att jag sett det så tydligt förut, i alla fall inte som jag minns.

1755 i Silleruds socken. Nästan två sidor med vigslar i kyrkboken. Sju är vigda den 26:e december och sju den 28:e. Bild från Arkiv Digital, Sillerud CI:4 (1733-1756) Bild 28 / Sida 45.

1792 i Gillberga socken. Av årets 23 brudpar är 12 vigda 26-30 december, alltså mer än hälften. Bild från Arkiv Digital, Gillberga CI:4 (1789-1820) Bild 24 / Sida 39.

1825 i Långserud socken. Av årets 22 brudpar är nio vigda mellan jul och nyår. Bild från Arkiv Digital, Långserud EI:1 (1807-1846) Bild 22 / Sida 35. Ett av brudparen är Olof Andersson från Råtakan och Lotta Persdotter från Södra Björketjärn. En vecka senare kunde de gå på bröllop igen, för då vigdes Lottas far änklingen Petter Olsson med Olofs syster Katrina Andersdotter. Far och dotter gifter sig alltså med två syskon. Lotta blir både styvdotter och svägerska till Katrina, som blir svärmor till sin egen bror. Och Olof är både svåger och måg till Petter.

Varför var det så populärt att gifta sig vid denna tid på året? Var det för att släkten ändå samlades till kalas vid juletid och man då ville passa på? Slå två flugor i en smäll? Kanske var det sparsamhet, att det räckte med att ordna ett kalas? Jag kan ockå tänka mig att vår, sommar och höst var mer hektiska arbetsperioder i bondelivet, och därför svårare att hinna ordna med bröllop.

Kanske var det en mer lokal tradition, men som var väldigt stark. Det jag har sett sträcker sig ju över flera decennier, kanske hundra år.

Jag kan inte heller låta bli att fundera över det rent praktiska bekymret för prästen att hinna med alla dessa vigslar. Fem vigslar på annandagen 1825 i Långserud, sju på annandagen 1792 i Gillberga och lika många för prästen på annandagen 1755 i Sillerud. Inga vigslar den 27:e men många den 28:e. Varför inga vigslar den 27:e i Sillerud och Gillberga? Behövde prästen en vilodag den 27 december, efter sin hektiska arbetsdag dagen innan? Idag är det väl ingen som gifter sig på annandag jul?

Det måste ha varit vigslar på löpande band för prästen. Vigdes brudparen i kyrkan? Kanske alla vigdes efter högmässan i kyrkan, direkt efter varandra. Det måste ju ha tagit ett par timmar i alla fall, och blev en lång stund i kyrkan för kyrkbesökarna. Var gästerna med i kyrkan under vigseln? Då måste det ha varit knökfullt. Kanske kom gästerna bara till kalaset hemma på gården efteråt. På 1800-talet ska det ha blivit mer allmänt att man gifte sig i hemmet eller i prästgården. Men så kan det ju knappast ha varit vid denna tid. Prästen kan ju omöjligt ha hunnit fara runt till sju gårdar i socknen samma dag för att viga brudpar, inte med bara häst och vagn som transportmedel.

För dem som levde då måste det ju ha varit självklart med dessa speciella vigseldagar, men jag förstår det inte och undrar. Är det någon som vet?

God fortsättning på det nya släktforskaråret!

Nu är tiden för årskrönikor och sammanfattningar men också för att blicka framåt på det kommande året. Jag ansluter mig till skaran och har funderat på vad jag lärt mig under det år som nyss tagit slut. Och vad av detta som kan vara intressant för er andra släktforskare.

Man blir aldrig för gammal för att lära sig nytt, det är min tes i livet. Med dagens ständiga tekniska utveckling är det bara att gilla läget och se till att lära sig det nya. Det håller hjärnan i trim.

Något som jag verkligen fått upp ögonen för och lärt mig mer om är forskning i domstolsarkiv, tack vare att jag producerat Släktforskarförbundets handbok om domstolsforskning. Claes Westling, förste arkivarie vid Landsarkivet i Vadstena, har skrivit boken och tagit fram de flesta bilder. Mitt arbete består i att jag gjort en bok av hans arbete, dvs framför allt layout men också korrekturläsning. Det innebär att jag på ett tidigt stadium tagit del av texten, läst den flera gånger och under hand insett vilken fantastisk skatt vi har i våra domstolsarkiv. Tack vare den nya kunskapen har jag nu i vinter t ex hittat lagfarter på släktfastigheter jag annars inte skulle hittat.

Före jul forskade jag om min ene sons svärmors släkt, ett forskningsresultat som hon fick i julklapp. Då lärde jag mig en hel del nytt om borgare och burskap. I hennes släkt finns flera borgare i Malmö stad på 1700-talet. De flesta var skomakare men det finns också en krögare och en bagare. För att kunna skriva släktberättelsen har jag tagit reda på vad som gällde för att man skulle få burskap och lite om hur det borgerliga livet i den tidens städer kunde se ut. Stadsfolks historia kände jag tidigare knappt alls till, eftersom min egen släkt och de flesta andra jag släktforskar åt kommer från landsbygden.

Det här gav mycket intressant ny kunskap. En hel del dokument från städerna finns avfotograferade hos Arkiv Digital, och blev en ny källa till kunskap. Här hittade jag t ex borgarförteckningar. För Malmö hittar man dessa under Magistratens arkiv. Ett exempel:

I borgarförteckningen från Malmö 1770 ser vi att Andreas Borg är bryggare. Han har blivit upptagen i bryggarskrået 1739 och äger hus nummer 602 i den då ganska lilla staden Malmö. Bild från Arkiv Digital, Magistraten i Malmö D3E:1 (1653-1759) Bild 227.

Går vi till husförteckningen i samma volym ser vi var Andreas Borg hade sin fastighet, nämligen på södra sidan av Stora torget. Han bebor själv fastigheten, enligt denna förteckning. Exakt vilket hus det är han äger vet jag inte, kanske finns det någon karta från denna tid bevarad med husnumren noterade? Bild från Arkiv digital, Magistraten i Malmö D3E:1 (1653-1759) Bild 197.


Även städernas räkenskapshandlingar kan ha information om enskilda invånare. Som exempel har jag sett i Västerviks skattskrivningslängd som finns i rådhusrättens och magistratens arkiv. Ett exempel:

Detta är en skattskrivningslängd från Västervik 1813. Förre handelsbokhållaren Holm, boende i Norra kvarteret nr 1,  betalar skatt för hustruns bruk av siden men har själv avsagt sig brännvin och tobak och slipper alltså skatta för det. Om jag tolkar detta rätt. Styrman Lindholms änka är befriad från mantalsskatt och är 65 år gammal. Bild från Arkiv Digital, Västervik rådhusrätt och magistrat HVa:128 (1813-1813) Bild 140.

2015 inledde jag med att efterforska min fars två morbröder som emigrerade till Amerika. Vi i släkten visste inte mycket om deras öden i USA, inte mer än att de skulle ha bosatt sig på var sin kust. Bland det jag lyckades få fram är uppgifter om att detta stämmer, men jag hittade mycket mer. Var de bott och arbetat, om deras amerikanska medborgarskap, om deras äktenskap och om den enes son. Då lärde jag mig mycket om emigrantforskning.

Det har jag haft god nytta av i efterforskningen om andra emigrerade släktingar på min mors sida, som jag delvis kunnat kartlägga efter deras emigration. Det finns en hel del emigranter i min släkt, både på min fars och min mors sida.

Detta har också fört med sig att jag fått kontakt med nutida släktingar i flera av dessa släktgrenar, vilket är väldigt roligt. Kanske kan jag säga att jag lärt mig att inte vara rädd för att ta kontakt med tidigare okända släktingar. Fast det har jag nog aldrig varit rädd för.

Släktforskning kan ge så väldigt mycket givande nya kontakter, inte minst med andra släktforskare. Något som jag kommit att uppskatta allt mer är just denna samverkan med andra släktforskare. Här i Västervik har vi en mindre skrivargrupp, som jag berättat om tidigare, och den har kommit att betyda allt mer för mig. Jag är också med i en lokal släktforskargrupp där vi ständigt förkovrar oss, främst i att läsa gammal handstil genom gemensamma ansträngningar men också en massa annat. Detta innebär att jag inte bara sitter ensam på kammarn med mitt resultat utan diskuterar det med andra, som är lika nördiga som jag.

Mitt bästa råd till er andra släktforskare inför det nya året är nog att samverka mer. Bilda skrivargrupper, forskargruppper, läsargrupper mm! Det kan starta som en enkel studiecirkel i din lokala förening och trivs ni ihop så fortsätt. Man lär av varandra, hela tiden.

Ett gott nytt forskarår, det hoppas jag att ni alla får.

För att fördjupa insikten i våra förfäders liv finns många guldkorn i hembygdsföreningarnas skrifter och annan lokalhistorisk litteratur. En fördel med att ha sina rötter där man bor är att det inte är alltför svårt att hålla sig à jour med vad som sker i de lokala hembygdsföreningarna. Ibland besöker lokaltidningen deras aktiviteter, de annonserar själva om dessa aktiviteter och skriver om sin förening på Föreningssidan och så följer jag förstås intressanta föreningar via deras hemsidor hos Södermanlands hembygdsförbund. Dessutom finns hembygdsföreningarnas årsskrifter i den lokala bokhandeln och på biblioteket. I lokalhistoriska verk kan man hitta riktiga guldkorn om sina släktingar.

b2ap3_thumbnail_Mlsundet5.jpgSörmländsk idyll. Mälsundet vid sockengränsen mellan Bettna och Husby-Oppunda i maj 2015. Foto Camilla Eriksson

Vid ett besök på landsarkivet i Uppsala för många år sedan tog jag en paus från den brummande microficheläsaren och botaniserade bland den lokalhistoriska litteraturen. Jag fann en beskrivning över Ösmo socken som Axel Quist gav ut 1930. Min anfader Johan Lithander bodde i Ösmo mellan 1755 och 1779, och kanske kunde han finnas omnämnd i Quists verk.
Johan Lithander föddes vid middagstid 14 juli 1724 i Stenta i Stora Malm. Han var första barnet till Per Persson och Anna Olofsdotter, vilka gift sig 10 månader tidigare. Det var två unga föräldrar som nu fick ett litet gossebarn att omhulda: Per var inte fullt 22 år fyllda och Anna var 19 år ung. Därmed är det heller inte överraskande att barnaskaran växte de följande åren när ytterligare två söner och fem döttrar föddes. Strax efter dottern Kerstins födelse 1736 flyttade familjen tillsammans med Per Perssons föräldrar till Stensjö nära Stora Malms kyrka. Det var säkert bekvämt för farfadern, som också hette Per Persson, då han var kyrkvärd.

16 år gammal, 1740, begav sig Johan till gymnasiet i Strängnäs. Gossen hade läshuvud,, och kanske kunde han bli präst! Helt enkelt var det nog inte för en helt vanlig bondefamilj att försörja en son under den långa utbildning prästbanan innebar. Så kom våren 1743. Prästen i Stora Malm hade fullt sjå med att besöka sjuka i socknen, förrätta begravningar och sköta dödboken. Inom loppet av ett par månader dog först Johans mormor Anna Persdotter, därefter pappa Per och två veckor senare mamma Anna. Per hann inte ens fylla 41 och Anna var bara 38. Ensamma kvar var 19-årige Johan vid gymnasiet i Strängnäs och hemma i Stensjö fyra små flickor mellan 2 och 10 som nu placerades ut hos föräldrarnas syskon. Johan kunde ändå fortsätta att studera, och 1746 styrde han kosan mot Uppsala, där han givetvis studerade teologi. Bondsönerna hade ofta långa studiegångar med en del avbrott för att tjäna ihop till sitt uppehälle, och Johan var inget undantag. 1753 blev han så äntligen prästvigd och samma år kunde han titulera sig pastorsadjunkt i Näshulta. 1755 fick han en tjänst som huspräst vid Nynäs gods i Ösmo, en tjänst som han alltså innehade tills han 1779 blev komminister i Bettna. Tyvärr för Johan Lithanders del så var han inte bara huspräst. Han hade ytterligare en syssla, som han tycks ha avskytt. Om detta berättade Axels Quists sockenkrönika mer.

Komministern i Ösmo hette Nils Ljung och han inspekterade i mars 1764 den skola som Johan Lithander förestod.

"Nu, ehuru jag intet gjerna will öfwer Herr Scholae Mästaren Lithander anföra några beswär, nödgas jag dock för att fullgjöra min plickt, conservera mitt samvete, och undwika tilltal och answar framledes, hos Högwördige Herr Probsten, såsom min Förman, följande angifwa."

Jag är definitivt partisk när jag läser detta. Är inte Nils Ljung lite väl mån om att påpeka hur oerhört plikttrogen och samvetsgrann han är? Och han vill ju absolut inte tala illa om Johan Lithander, nej då, absolut inte!

"Infinner sig Herr Scholemästaren om morgnarna ej förr i Scholan än Klockan 9, ofta kl 10, och stundom äfven sednare, hvaraf skier, at Barnen ofta litet eller inte få läsa före middagen. Om aftnarne släpper han dem äfwen i god tid hem."

Jaha, Johan var lite morgontrött. Nils Ljung var förstås alltid glad och pigg som en lärka på morgonkvisten. Han försov sig nog aldrig. Och det var väl bra att barnen fick gå hem medan det var ljust ute så de tryggt kom hem och var raska nog att kunna hjälpa till lite hemmavid.

"Will Herr Paedagogus ej beqwäma sig at informera Barnen på det sätt, som honom blifwit anwist, utan gjör twert deremot. Man har befallt honom sättja Abc-boken i hand på dem, som wl hemma gådt henne igenom, men kunna ändå icke stafwa, utan säga alla ord galet. Sådant har han ännu med ingen enda fullgjort, ehuru man ofta yrkat deruppå. och äfwen utmärkt dem, som behöfwa at af Abc-boken blifwa handledde till en rätt stafning för at sedan desto bättre kunna lära sig redigt och rent innantill."

Gissa vem som var skolmästare före Johan Lithander och är den som gett honom alla dessa värdefulla pedagogiska tips? Nils och Johan tillhörde helt klart olika pedagogiska skolor och Nils vill tydligen klargöra för sin chef att han är bättre på Johans jobb än vad Johan är. Men bara för att han är samvetsgrann, förstås. 

"Man har ock sagt honom, det han sjelf, då Barnen läsa sina läxor för honom innantill, bör stå bredwid den läsande, och noga ser till, att ögonen följa med påpekade hjelpa till rätta, då något säges galit, och således vänja de mindre försigkomna at med ögonen gifwa uppmärksamhet på hwarenda stafwelse och ord, och ej slarfwa och gå förbi det ena efter det andra, som man wet Barn hjerna gjöra, då de få läsa efter egit behag. Men detta har Herr Paedagogus icke heller åtlydt, utan  brukar han sin commodite och antingen sittjande, eller spattserande på golfvet memoriter rättar den som ej gitter på att läsa rätt innantill."

Aha! Johan Lithander var smartare än Nils Ljung. Han hade i alla fall bättre minne och kunde memorera texter. Dessutom hade han bättre simultankapacitet: han kunde både lyssna och gå samtidigt. Vår samvetsömme Nils var nog en anings avundsjuk. Nils Ljung gnäller sedan över att eleverna inte lär sig lika mycket som när superpedagogen Nisse skötte undervisningen, dvs på den gamla goda tiden. Så laddar komminister Ljung för nästa salva:

"Är det alt för oförswarligt och samvetslöst, at Paedagogus så ofta af eget bewåg absenterar sig ifrån Scholan, stundom hela dagen, stundom hela veckor, då ScholaeBarnen intet få gå dit och njuta någon undervisning. Den 13 februari var Paedagogus hela dagen icke i scholan, och då war där ingen läsning, af hwad orsak wet jag ej; men det wet jag, at sjukdom ej hindrade honom."

Själv var Nils Ljung inte bara äckligt morgonpigg utan dessutom frisk som en nötkärna. Plus att han ju inte vara bara samvetsgrann utan också plikttrogen så han släpade sig minsann alltid till skolan. Alltid. Och i god tid. Men hur vet han att Johan Lithander inte alls var sjuk 13 februari? Försöker han inte tala lite illa om sina arme kollega?

Förut gnällde Nisse över att undervisningen ställdes in. Nu duger det inte att undervisning bedrivs heller. Som gammal lärare läser jag Lärartidningen regelbundet och elevledd undervisning är det allra senaste. Johan Lithander var en föregångare inom pedagogiken, men sorgligt nog insåg inte Nils hans storhet. Helt klart var Nils Ljung avundsjuk över att Johan Lithander roade sig med sockenborna. Nils Ljung däremot var en samvetsgrann och plikttrogen man som inte ägnade sig åt några nöjen eller umgicks med folk. Han var morgonpigg. Och frisk.

"Den 9 martii reste Herr Paedagogus en mil wäg bort i ett Socknebud till en sjuk, om hwilket Socknebud hwarken Pastor eller jag blefwo anlitta, ej heller wiste ett ord derutaf, förr än efteråth, sedan det war beställt. Paedagogus hade af den sjuke blifwit anmodad at öppna honom ådern, wid hwilket tillfälle han och tillika har communicerat honom. Således blef ingen läsning i Scholan den dagen."

Johan Lithander var så uppskattad bland Ösmoborna att de släppte honom lös att hacka med en kniv i de egna kroppsdelarna. Dessutom var han tydligen mer omtyckt än både chefen (pastor) och Nisse. Verkar inte vår samvetsgranne vän vara liiite avundsjuk?

"Hela nästförflutna wecka ifrån måndagen till och med lögerdagen absenterade Herr Lithander sig ifrån Scholan, då inga Barn där voro at blifwa undervista. Han har sjelf på eget bewåg gifwit dem lof och wist dem bort hela den weckan. Herr Scholaemästaren reste då, nemligen den 12 martii till ordinarie wintertinget i Wästerhaninge, och det utan att säga hwarken Pastor eller mig till ett enda ord derom. Icke det minsta wet jag han hade där att uträtta, aldeles ingen sak för egen räkning at drifwa, men torde hända väl för andra, som hans wahna i flera år har warit at åtaga sig advocaturer nästan vid hwarje ting, för att få wisa sig wara en stark jurist och tillika roa den mannen, och jag bör säga, behageligare än hans ämbetssysslor."

Jamen, jösses. Johan Lithander var helt enkelt före sin tid genom att ge eleverna lite ledigt så att de kunde återvända med nya friska krafter. Samtidigt ägnade han sig åt fortbildning på eget initiativ. Föredömligt! Eller så kanske det möjligtvis eventuellt nog faktiskt var så att Johan Lithander var en sällskaplig mångsysslare som fann uppgiften att lära ut läsning och rättstavning så enahanda att han hellre ägnade sig åt första bästa syssla som dök upp. Att Johan var en ointresserad och kass lärare är ganska uppenbart, men utan Axel Quists sockenkrönika hade jag aldrig fått en sådan inblick i min anfaders personlighet!

Äldre tiders adliga begravningar var storslagna tillställningar med nästan kunglig ståt, där man med hjälp av »christelig Lijk-Predikan», »hederlig Process och Högförnämbligit Medföllie», fanor och begravningsvapen lyfte fram den dödes börd och anor när kistan fördes till familjegraven. Begravningsvapnen bestod av ett huvudbanér, som bars före den döde, samt anvapen som bars på ömse sidor om kistan. Antalet anvapen berodde på hur många anor den döde kunde räkna på fäderne och möderne, men vanligast var sexton anvapen. Huvudbanéret var ursprungligen ganska blygsamt, men det växte med tiden och nådde sin höjdpunkt omkring år 1700 – den bekante fältmarskalken Erik Dahlberghs (död 1703) huvudbanér var till exempel över två och en halv meter högt! Efter begravningsakten hängdes vapnen upp över den dödes grav eller i en annan kyrka med koppling till den döde, och i många kyrkor och museer förvaras ännu dessa begravningsvapen som minnen över adelns ståtliga likprocessioner.

b2ap3_thumbnail_Ehrenborg.jpg

Över norra porten i Lunds domkyrka hittar man ett sådant huvudbanér (ovan), som bars genom Lunds gator då Richard Ehrenborg (1655-1700) fördes till sitt sista vilorum. Han var professor i juridik men tillhörde även adliga ätten Ehrenborg, och som adelsman förärades han givetvis en ståtlig begravning. Huvudbanéret flankeras av två figurer som bär anvapnen, och i den gyllene kartuschen kan man läsa att »Hans Kongl. May:ts trotienare och Juris professor vid Kgl. Academien i Lund den Vellborne och Höglärde Herren Herr Richard Ehrenborg är född på Spannerup d. 2 Januarii åhr 1655 och blef död her i Lundh d. 27 Martii 1700». De flesta huvudbanér innehåller sådana genealogiska uppgifter, och kan därför vara en viktig källa för släktforskare.

b2ap3_thumbnail_2015-08-03-16.24.41.jpg

Nu är det ju emellertid långt ifrån alla släktforskare som har adel i släktträdet, men i kyrkorna hänger även mängder av minnestavlor och epitafier (från grekiskans epi, »till», och taphos, »grav») över allt från präster och handelsmän till militärer och klockare. I Sankt Nikolai kyrka i Simrishamn lät till exempel rådmannen Petter Mörck (död 1710) år 1709 uppsätta ett epitafium över sina tidigare bortgångna hustrur, och eftersom Simrishamns kyrkoböcker börjar först 1724 är uppgifterna på epitafiet (bilden ovan) ovärderliga för släktforskare:

»Detta Epitafium Hafwer Fordom Ehreborne och wälförståndige H: Rådman Petter Petterson Mörck Låtit förferdiga uthi Set Lefwande Lif, Gudz Nampn Till ära, Gudz Huus Till Prydna, Sina Liffz Arfwingar Till Äro Minne för sig och sina 2ne Hustrur, och aflat med den Första Hustrun 2ne Sönner och en Dotter, och Med Den andra en Son som blef wid födslen dödh uthij des Moders 50de åhr, alle Theras Siällar äro uthi deras Frelsares Jesu Siöte Har intett dödz Qual rörer them, men deras Lekamen Huilar her i grafwen Till den yttersta Dommen, då theras återlösare Jesus skal them upwäckia Till Ewinnerligit Lijf. ANNO 1709:»

På de flesta epitafier finns även porträtt, utförda av mer eller mindre talangfulla konstnärer. Här nedan syns till exempel Anne Jacobsdatter (död 1675) tillsammans med sina makar Peter Uppendick (död 1654) och Jens Torsen (död 1686), båda borgare och handelsmän i Ystad, och de sammanlagt sex sönerna och tre döttrarna med bedjande händer och blomkransar i håret. Familjen fick sitt vilorum i Sankta Maria kyrka i Ystad där även epitafiet uppsattes på en pelare i mittgången, och i över trehundra år har familjen fromt blickat ner mot kyrkans besökare.

b2ap3_thumbnail_2015-08-03-11.46.29.jpg

I utkanten av mitt släktträd hittar man överstelöjtnanten och kommendanten Daniel Ramfelt (1634-1705). Han fick sin sista vila i Silvåkra kyrka där även huvudbanéret (se nedan) hängdes upp, men det har sedermera flyttats till Lunds universitets historiska museum. Tyvärr är inskriptionen sedan länge förstörd, och det är numera bara det ståtliga lejonet på vapenskölden som avslöjar att det tillhör ätten Ramfelt. Epitafier i Skåne och Blekinge kan emellertid kompletteras med hjälp av Lunds domkapitels arkiv, där serien FIIja (»Uppgifter i vissa ämnen insända av prostar och kyrkoherdar») innehåller »Kyrkornas märkvärdigheter». Detta är förteckningar som prästerna i Lunds stift sände in till biskopen, och som innehåller avskrifter samt mer eller mindre detaljerade beskrivningar av kyrkornas tillhörigheter anno 1830. I denna serie hittade jag en förteckning från kyrkoherden i Silvåkra, som berättade att det på kyrkans norra vägg hängde ett stort vapen »med många krigsinstrumenter utsiradt» och påskriften

»Konlig Majestetz Bestalter Öfverstelieut: aff Cavall:e vid Adelsfahnan och Commend: på Malmö Slott, Den välborne Herrn H:r Daniel Ramfelt, föd:de A:o 1634 d: 10: Jul: Dödde A:o 1705 d: 26: Jani: på Malm:o Slott, som har lefvat i 70 år 6 månad, och 10 dagar».

b2ap3_thumbnail_Ramfelt1.jpg

Hur ska man egentligen veta vilka begravningsvapen och epitafier som finns bevarade? En person som varit framsynt inom detta område är släktforskaren Jonas Magnusson. Sedan några år tillbaka driver han hemsidan Epitafier.se och Facebook-gruppen Svenska Epitafier, där tanken är att frivilliga krafter ska inventera och registrera de begravningsvapen, minnestavlor och epitafier som hänger i kyrkor, museer och slott runt om i Sverige. Jonas Magnusson utnämndes nyligen till Årets Eldsjäl 2015 av Sveriges Släktforskarförbund, bland annat med hänvisning till Epitafier.se, och det är inte svårt att förstå när man ser vilket jobb han lagt ner. Som han själv skriver på hemsidan är det emellertid användarna som står för den största arbetsinsatsen, för inventeringen sker inte av sig själv och dessutom är ju begravningsvapnen och epitafierna utspridda över hela landet. Det krävs därför gemensamma insatser för att ro projektet i land, och jag har själv spenderat åtskilliga sommardagar i kyrkor runt om i Skåne. Bidra du också, och hjälp årets eldsjäl med att bygga upp denna fantastiska genealogiska resurs!

Referenser:

»Begravningsvapen», i Kulturen : en årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, 1939.

Begravningsvapen (Wikipedia).

Epitafium (Wikipedia).