Rötterbloggen
Rötterbloggen

Fri, ledig och lös till annat äktenskap

I bloggen om förfäder som skiljer sig lyfte jag fram att skilsmässor i äldre tid var vanligare än man kan tro, men faktum kvarstår – det var inte särskilt vanligt att man skilde sig förr i tiden. In i det längsta ville de världsliga och andliga myndigheterna bevara redan ingångna äktenskap, och endast extrema omständigheter var skäl nog till en skilsmässa. Sådana skäl kunde vara att den ene maken begått mord, stöld, hor eller tidelag, dolt epilepsi eller impotens när äktenskapet ingicks, eller att makarna fattat sådant hat till varandra att äktenskapet var bortom räddning. Den absolut vanligaste anledningen till skilsmässor i äldre tid tycks dock ha varit övergivande, och i mitt eget släktträd finns ett antal sådana skilsmässor. Den äldsta av dem skedde i Skåne 1692, och genom det bevarade källmaterialet får man en god inblick i hur en skilsmässa gick till för över trehundra år sedan.

Min anfader Jeppa Nilsson (ca 1616-1704) var bonde i Väsums by i Knästorps socken, strax utanför Lund, och jag härstammar från hans första gifte med Sissa Andersdotter (ca 1616-1690). Jeppa var som synes en bra bit över sjuttio år när han blev änkling, men det hindrade honom inte från att söka sig en ny maka. Valet föll på hustrun Karna Bengtsdotter (ca 1638-1717), och jo – hon var faktiskt hustru och inte änka, eftersom hennes make ännu var i livet då hon gifte sig med Jeppa. Den märkliga historien tar sin början i den vigselnotis som nedtecknades i Knästorps kyrkobok 1692:

b2ap3_thumbnail_Jeppa-Nilssons-vigsel-1692.jpgb2ap3_thumbnail_Jeppa-Nilssons-vigsel-1692.jpg

»Anno 1692. Dom. Misericord. blef Jepp Nielßon en Enckling uti Wäsum ok Karen Bengtzd. hwars man (Knut Nilss) war bortrömd ifrån – och sedan effter Consistorij dom och sluut blef then förste qwitt och ingick Ecktenskap med then förra»; ur Knästorps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1661-1820), sid. 4 (bild: ArkivDigital).

Var hittar man då denna »Consistorij dom och sluut»? Ett konsistorium (av latinets consistorium, församlingsställe) är en typ av styrelse som man bland annat stöter på inom universitetsvärlden (consistorium academicum) och kyrkan (consistorium ecclesiasticum), och det var alltså det sistnämnda som utfärdade ett så kallat »skiljobrev» mellan Karna Bengtsdotter och Knut Nilsson. Dessa handlingar förvaras i Lunds domkapitels arkiv, dit Lunds stift konsistorium hörde. Konsistoriet hade dock inte myndighet att utdöma regelrätta skilsmässor på egen hand, utan man fick först gå via en världslig domstol som upplöste äktenskapets juridiska band, och sedan visa upp domstolens skillnadsdom för konsistoriet som i sin tur utfärdade ett skiljobrev som löste upp äktenskapets andliga band.

Vi återgår till Karna Bengtsdotter. Hennes äktenskap med Knut Nilsson hade ingåtts 1677, och parets vigselnotis finns faktiskt bevarad i Knästorps äldsta kyrkobok som tar sin början redan 1661. Där får man veta att Karna varit gift en gång tidigare, samt att Knut var tjänstedräng – antagligen i tjänst hos änkan Karna – och att paret vigdes tredje söndagen efter påsk: »Knudh Nielßon tienstdr. uthi Wäsum ok Karen Bengsd – S. Lasse Olß Effterleffuerske ibijd». Äktenskapet förblev barnlöst, men hur det såg ut i övrigt förtäljer inte historien – där är källorna ytterst knapphändiga. Efter tolv års samlevnad hände dock något som fick Knut att överge Karna och fly utomlands strax efter påsk 1689.

Lunds domkapitels arkiv ger många exempel på att man ibland väntade i åratal med att efterlysa en försvunnen maka, så i sammanhanget var Karna ovanligt kvick. Redan i januari 1690 begav hon sig nämligen till tingsplatsen i Dalby, där häradshövdingen Wickman Tigerschiöld lovade att inkalla Knut Nilsson till nästa ting. Den 13 juni 1690 infann sig Karna vid tinget, men Knut syntes inte till. Sedan sista tinget hade man dessutom resultatlöst efterlyst honom från alla predikstolar i Bara härad »på dhet om förbend. Perßon i häradet hemmeligen hoos någon wistandes», och vid detta ting ropade man upp honom hela tre gånger utan svar. Någon av de närvarande yppade att Knut eventuellt hade rymt till Danmark, och nu kunde inte häradsrätten göra mer än att remittera ärendet till Lunds domkapitels konsistorium med hänvisning till 16 kapitlets åttonde paragraf i 1686 års kyrkolag:

»Utom Hordoms Last, åtskilies Ächtenskapz Bandet, när en utan twång och rätta skiäl, af ondsko och illwilia, öfwergifwer och förloper sin ächta Maka, förblifwandes utrijkes, uti thet upsåt och mening, at eij mehra boo, och bygga Hionelag med dhen samma, eller bewijsan then plicht, hielp och bijstånd, som Ächtenskapz Ståndet fordrar; Tå skal then öfwergifne, af werldzlige Domare, offentelig Stämning på then afwijkne begära, och i lijka måtto af DomCapitlet, at han af Predikstolen, i sin Socknekyrckia och hela Probsteriet, må stämmas. Om han, efter then i Stämningen föresatte Tijdens förlopp, sig intet inställer, söker then öfwergifne Biskopen och Capitlet, och warde skild wijd then förrymde: Men öfwergifwer någon sin Maka, och blifwer doch quar i Rijket, och ther öfwer klagas, måste then werldzlige Domaren göra sitt Embete, och skaffa then öfwergifne rätt.»

Kanske hoppades Karna att Knut skulle återvända på egen hand, för hon väntade i över ett år innan hon anlitade Lunds domkapitel. Den 29 juli 1691 utfärdade domkapitlet med biskopen Christian Papke i spetsen en officiell citation som skulle tvinga fram Knut ur sitt gömställe:

»Consistorium wid DomCapitlet uti Lundh, giör härmed witterligit, hurusåsom hustruun Karin Bengtz dotter af Wäßheem Knästorpz Sokn, sig högl:n beswärat öfwer dig Knut Nilßon, att du den Echtenskapz troo och löffte som du henne in för Gud och H:s försambl: tillsagdt hade, sålunda i förgätenheet stält, att du uthan twång och rättan skiähl, af ondsko och illwillia henne öfwergifwit hafwer, lembnandes henne i armod och fattigdom, hwarutöfwer hon förmehnar att du med sådan din trolöösheet dig iche förhållit, som en redelig Echteman bordt hade; Och Ehuruwähl hon in Martio 1690. dig genom Consistorij Citation instämma låtit, dock såsom du då intet wehlat dig inställa, thy warder du nu, uppå Kongl: Mtz: Wår Allernåd: Konungz och Herres wägnar, effter dragande kall och Embethe, andra gången, och altså peremptorii citerat, till nästkommande d 9. Septemb: will Gud, här hos Consistorio I egen Persohn, att mötha, hafwandes då med dig, hwad skiähl och bewijß, som du förmehnar dig till godo kunna lända, då dett uthslag i saken skall skee, som Gudz ord och wår Christelige Kyrkiolag kan lijkmätigt wahra, hwilchet dig sålunda länder till hörsam effterrettelse.»

b2ap3_thumbnail_IMG_2961.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_2961.JPG

Lunds domkapitels konsistoriums brevkoncept 1692, uppvisande Karna Bengtsdotters erhållna skiljobrev.

Äntligen syntes en strimma av hopp. I september 1691 hörde Knut av sig i ett brev, där han lovade att dyka upp vid konsistorium inom tre veckor och förklara sitt försvinnande – men ännu en gång svek han sin övergivna hustru. Tre veckor passerade utan att man hörde av honom, så den 26 november utfärdade konsistorium en tredje citation. Men veckorna övergick till månader utan att Knut dök upp, så till slut hade konsistorium inget annat val än att utfärda skiljobrev. Under tiden hade Karna ordnat ett intyg från häradsrätten som betygade hennes goda uppförande i motsats till Knuts trolöshet, så det var ingen tvekan om saken när Lunds domkapitels konsistorium den 10 februari 1692 bestämde sig för att

»för bem:te skiähl sampt i anledning af Kyrkiolagen, Cap. 16. §. 8, sagdt henne Karina Bengtz dotter härmed frij, ledig och lööß från bem:te Knut Nilßon, till annat gifftermåhl, när och hwar som helst henne sielf synes, och Gud rådh förelegger; hwilchet wederböranden särdeles Ven:do Ministerio till Effterrettelse länder.»

Två års kamp var till ända, och även om Karna Bengtsdotter kanske gärna hade sett Knut Nilsson återvända till Väsum var hon nu fri att välja en annan make. Valet föll som tidigare nämnts på min anfader Jeppa Nilsson, och äktenskapet med den gamle änklingen varade i hela tolv år – ända fram till makens död i september 1704. Källorna avslöjar ingenting om hur Karnas äktenskap med Jeppa tedde sig, men förhoppningsvis var det lyckligt – fyllt av den tro, trygghet, välgång och kärlek som Knut Nilsson inte vill ge henne.

Fortsätt läs mer
  2352 Träffar
  0 Kommentarer
2352 Träffar
0 Kommentarer

I de brunna kyrkoarkivens mörker

När prästen i Härslövs socken för första gången börjar anteckna sockenbornas födelseorter (i husförhörslängden 1823-1826) anges min anmoder Hanna Persdotter vara född 1787 i Kvistofta. I den efterföljande längden korrigeras detta födelsedatum, och nu sägs hon istället vara född 1782 26/12 i Kvistofta. Jag kunde emellertid inte hitta minsta spår av henne i denna församlings födelsebok, så jag fick ta den långa vägen. Genom noggranna studier av fadderskap i Kvistofta och Härslöv kom jag så småningom fram till att Hanna borde vara dotter till rusthållaren Per Olsson (1747-1812) från Katslösa Nr 8 i Kvistofta socken, och dennes bouppteckning bekräftade min slutsats: han efterlämnade »med förra giftet: sonen Jöns 32 år ogift, dottern Hanna, gift med murgiesäll Anders Löfgren i Herslöf samt ogifta dottern Elna 27 år gammal».

b2ap3_thumbnail_Kvistofta-1792.jpgb2ap3_thumbnail_Kvistofta-1792.jpg

Ur Kvistofta kyrkoarkiv, vol. AI:1 (husförhörslängd 1792-1794), sid. 26 (bild: ArkivDigital)

Men varför kunde jag inte hitta Hanna i Kvistoftas födelse- och dopbok? Även yngre systern Elna sades vara född där, men inte heller hon fanns i födelse- och dopboken. Jag arbetade mig bakåt, och hittade till slut familjen i Kvistofta församlings illa tilltygade husförhörslängd 1792. Här angavs plötsligt en helt annan födelseort för de tre barnen från Per Olssons första äktenskap, och även om jag inte kunde läsa namnet såg jag genast att det i varje fall inte var »Quistofta», som det står i senare husförhörslängder. Efter lite jämförelser insåg jag att födelseorten var »Bårslöf», alltså Bårslövs församling utanför Helsingborg. Jag fick onda aningar, och när jag kikade i förteckningen över Bårslövs kyrkoarkiv ställdes jag inför varje släktforskares stora mardröm. Större delen av arkivet hade förstörts vid en brand i prästgården 1838, så det tog alltså stopp. Igen.

b2ap3_thumbnail_Brslv-NAD.jpgb2ap3_thumbnail_Brslv-NAD.jpg

Ur Nationell ArkivDatabas (NAD)

Jag vägrade dock ge upp, för det kändes så nära nu. Jag hade ju redan lyckats bekräfta att Per Olsson i Kvistofta var Hannas far, så halva jobbet var avklarat, men vem var egentligen hennes mor? Fadern gifte om sig 1787 i Kvistofta, så jag letade i denna församlings dödbok under 1780-talet, men där fanns ingen avliden hustru till Per Olsson. Detta borde innebära att hon avled i Bårslöv, innan familjen flyttade till Kvistofta, så jag koncentrerade sökandet dit. Kanske fanns det någon bevarad bouppteckning? »Givetvis» fanns inget bouppteckningsregister för det aktuella häradet, så det var bara att börja plöja. Jag arbetade mig sakta men säkert bakåt, och till slut lossnade proppen:

»Åhr 1786 den 9 Junij instälte sig undertecknade uppå begiäran af rusthållaren Pehr Ohlson på rusthålls hemmanet No 11 ½ dehls mantahl Bårslöf socken och by [...] och förrättadt Laga Boupteckning och delning, efter des afledne hustru Jertrud Jöns dotter, som med döden afled i förleden Martij månad, och lemnade efter sig äncklingen med 4 st Barn 2 sönner och 2 döttrar, älsta sonnen Olla 12 åhr, andra dito Jöns 7, älsta dotteren Hanna 3 åhr, andra dito Älna 1 åhr gamla. På desse omyndige Barnnens wägna war tillstädes deras mors systers men, Rusthållaren Pehr Erikson i Örby, och sadel mackaren Hans Nelson i Halmstad socken samt åboen Per Påhlson i Häslunda».

Äntligen fick Hanna Persdotter en mor – Gertrud Jönsdotter! Men hur kunde jag komma vidare med denna information? Jag letade upp Bårslöv Nr 11 i mantalslängderna, och fann mycket riktigt Per Olssons familj där. I 1773 års mantalslängd bodde även »Swärmoderen Enka Hanna g: och utan näring» på gården, så detta borde ju alltså vara Gertruds mor. Någon bevarad bouppteckning efter denna änka fanns emellertid inte, men i 1772 års mantalslängd fanns en anteckning om att hon »afstådt hemmanet för ålder och fattigdom». Gården sägs ju vara ett rusthållshemman i bouppteckningen 1786, så jag undersökte de så kallade rusthållsförändringsförteckningarna (puh!) som för Bårslöv förvaras i Malmöhus läns landskontors arkiv (serie GIab:4). Jag tog reda på att Bårslövs sockens rusthåll tillhörde Norra Skånska kavalleriregementet, så jag letade fram detta regementes handlingar och hittade till slut vad jag sökte: »Förteckning uppå the Förändringar som sig med Rusthållarne tilldragit sedan sidsta städsmålsmötet i Glumslöf den 19. October 1769 uti MajorsCompagniet af Kongl. Skånska RytterijRegementet». Anteckningen om Bårslöv Nr 11 var ganska kortfattad men jag tog ändå ett genealogiskt glädjeskutt, för det var ju precis detta jag hoppades på:

b2ap3_thumbnail_Rusthll-1770.jpgb2ap3_thumbnail_Rusthll-1770.jpg

»Änckan Hanna Pärs doter genom skriftelig afhandling d: 3. Febr: 1770 afstådt detta hemman till drengen Pehr Ohlsson som träder i gifte med doteren Gjertrud samt betalar till hennes 2ne Systrar 160. D:r Smt:, som och förser änkan med nödigt Lifs uppehälle»; Malmöhus läns landskontor (del 2), vol. GIab:4 (1766-1774), opag. (bild: ArkivDigital)

Jag arbetade mig bakåt i mantalslängderna och såg att gården brukades av en Jöns Clemmetsson vid tiden för Gertruds födelse, så detta borde alltså vara fadern. Till min glädje upptäckte jag att Bårslöv har riktigt innehållsrika katekismilängder för åren 1698, 1704, 1722 och 1742 – att dessa har bevarats beror inte på att de överlevde branden 1838, utan på att de alltid har förvarats i Lunds domkapitels arkiv, serie FIIgd (»Visitationshandlingar Katekismilängder»). Dessa längder har dock placerats under respektive socken hos t. ex. ArkivDigital, vilket underlättar sökandet avsevärt. Jag letade fram Bårslöv Nr 11 i 1742 års katekismilängd, och hittade till min glädje Jöns Klemetson med hustru Hanna. Jöns anges vara född 1709 i Bårslöv medan Hanna sägs vara född i Frillestad, där kyrkoböckerna finns bevarade från 1690 – jag kunde alltså åter lämna det brunna kyrkoarkivets mörker. I Frillestads kyrkobok 1739 hittade jag mycket riktigt parets vigselnotis, och de slarvigt skrivna raderna lät som ljuv poesi i mina öron: »Andra pinges dag war[...] qupulerat Dräng Jöns Klymnetzson är barn föd i bårslöf och [pigan] Hanna påls Dotter är barnföd här i byn och nu boor i bårslof» (det står alltså fel efternamn i rusthållsförändringsförteckningen, men genom faddersuppgifter har jag sedermera kunnat bekräfta att det verkligen är denna Hanna Pålsdotter som är mor till Gertrud Jönsdotter). På Hannas antavla lyckades jag komma tillbaka till början av 1600-talet i Frillestad, och likaså på Jöns Clemmetssons anor – trots Bårslövs brunna kyrkoarkiv.

Släktforskning bygger till största delen på att tolka, förstå och hitta i de gamla kyrkoböckerna, och alla släktforskare är nog rörande överens om att detta inte alltid är helt lätt. När det då inte ens finns några kyrkoböcker blir situationen ännu mer komplicerad – i värsta fall har hela kyrkoarkiv blivit lågornas rov, som i fallet med Bårslöv. Hur gör man då – ska man bara ge upp, och inse att man aldrig kommer vidare på den aktuella släktgrenen? Absolut inte – som synes måste du bara vara ännu mer nyfiken och kreativ än vanligt, för när du inte kan förlita dig på kyrkoböckerna får du helt enkelt använda det källmaterial som finns till hands – bouppteckningar, domböcker, domkapitelshandlingar, katekismi- och mantalslängder med mera. Du måste vända och vrida på varenda litet ord, anteckning och formulering i dessa källor, och framförallt vara envis. Förr eller senare lossnar det, och som jag skrev i förra fredagens blogg (punkt 25): »du vet att du är släktforskare när du anser att ett brunnet arkiv är en utmaning, inte ett hinder»!

Fortsätt läs mer
  2976 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lisa Nyström
Vilket intressant inlägg! Själv har jag inte kommit riktigt så långt. Jag fokuserar just nu på att kartlägga mina "enkla" anor, me... Läs mer
fredag, 17 april 2015 19:45
2976 Träffar
1 Kommentar

En övergiven hustru anno 1589

För oss som släktforskar är arkiven riktiga guldgruvor, fyllda till bredden av fascinerande levnadsöden som bara väntar på att upptäckas. I kyrkoböcker och domböcker, myndighetsbrev, inneliggande handlingar och suppliker, personarkiv och hospitalsarkiv – överallt hittar man intressanta berättelser om människor som levde för länge sedan. Ett arkiv som förvarar många sådana berättelser är det 244 hyllmeter stora Lunds domkapitels arkiv, som förvaras på landsarkivet i Lund. Där möter man allt från förrymda sjömän och vidskepliga pigor till maktlystna adelsmän och utfattiga änkor, men det är utan tvekan äktenskapsmålen som tar upp mest utrymme i arkivet – otrohet och tvegiften, osämja mellan äkta makar och brutna trolovningar. Serien AIII innehåller domböcker i äktenskapsmål, och den äldsta domboken i denna serie börjar redan 1589. Här kan man följa livet i Skåne och Blekinge under 1500-talets sista skälvande år, och lära känna de personer som av någon anledning ställdes inför biskopen i Lund. Det äldsta ärendet är daterad anno 1589 »Mandagen nest efter Dionysii, som war 13 Octobr.», som det står i ingressen. Denna dag inställde sig hustrun Anne Christoffersdatter från Ronneby, som blivit övergiven av sin make Jens Pedersen – hon hade skriftligen ansökt om skilsmässa, och tituleras därför brevviserska (»breffuisersche») i domboken. Ingressen, som är skriven på ljuvlig 1500-talsdanska, lyder såhär:

»Wer skicket for Oß thenne breffuisersche Anne Christoffers dotther af Rondeby, huilken Berette huorledz hinnis Echte hosbonde Jens Pederss tuende gange war faren fra henne, wden hennis wilgie oc widschaff, oc först war borte paa femte Aar, siden kom tilbage igien oc war saa hooß henne paa andit aar, paa huilken tiid the och afflede it Barn sammen, der efter anden gang haffde hun paa fierde aar siddit aff hannom aldelis forlat».

Den förtvivlade Anne hade inte minsta kunskap om sin makes förehavanden; hon visste inte ens om han var »indenlandtz eller wden, leffuende eller död». Ryktesvägen hade hon hört att Jens eventuellt befann sig i Malmö, men trots att hon efterlyst honom både från predikstolar och tingsplatser hade han inte hört av sig. Anne bad därför i all ödmjukhet hos biskopen om att bli frånskild från sin förrymde make, så att hon kunde gifta sig med någon annan. Hon bifogade en attest från kyrkoherden i Ronneby, som bekräftade att hon hade »sig altiid ærlig forholdit haffdi», samt »att ingen er som henne nogit med rette beskylle kand». Det var alltså ingen tvekan om att Anne var en ärbar kvinna som förtjänade att vara gift med en hederlig man, och snarast bli frånskild från den svekfulle Jens Pedersen som hade övergivit henne.

b2ap3_thumbnail_Lunds-domkap-1589.jpgb2ap3_thumbnail_Lunds-domkap-1589.jpg

Ur Lunds domkapitels dombok över äktenskapsmål 13 oktober 1589; Domkapitlets i Lund arkiv, vol. AIII:1 (1589-1597), sid. 2 (ArkivDigital).

Lunds domkapitel tog ärendet i övervägande, och saken var solklar. Jens hade förbrukat sin äktenskapsrätt gentemot Anne, och för att undvika Guds vrede ansåg domkapitlet att en skilsmässa var det enda rätta beslutet. Man dömde därför »paa Gudtz oc the Hellige Kirkis wegne; att hun her effter maa were for:ne Jens quitt, ledig oc löß, fra thett echteschaffs bond them imellom warit haffr Och henne frijt for at giffte sig igen». Om Jens sedermera dök upp skulle han däremot straffas för sitt äktenskapsbrott, men Anne var i alla fall en fri kvinna efter alla år av ensamhet och förtvivlan. Gifte hon om sig? Levde hon lycklig i alla sina dar, eller dukade hon under i något krig eller farsot? Vart tog Jens vägen, varför övergav han sin hustru? Och vad hände egentligen med deras gemensamma barn? Frågorna är många, men tack vare arkiven kan vi släktforskare åtminstone ta del av historien om den övergivna Anne Christoffersdatter och alla andra fascinerande levnadsöden som väntar på att upptäckas.

Fortsätt läs mer
  2366 Träffar
  0 Kommentarer
2366 Träffar
0 Kommentarer

»Et spöke i thess hus både natt och dag»

Idag är det som bekant Halloween, en dag fylld av plastskelett, häxnäsor och halloweengodis. Man skrattar och skojar tillsammans, och klär kanske ut sig till spöken eller andra övernaturliga väsen. Ett par generationer bakåt såg det dock helt annorlunda ut. Våra förfäder tog det övernaturliga på största allvar, och för dem var spöken absolut inget att skoja om. De var ständigt närvarande i vardagen, något man finner många exempel på i arkiven. Spöken var även en angelägenhet för myndigheterna, både de världsliga och kyrkliga - det var viktigt att utreda övernaturlig aktivitet, så att man kunde vidta lämpliga åtgärder. Av den anledningen hittar man även material om spökerier i domkapitlens samt härads- och rådhusrätternas arkiv. 

b2ap3_thumbnail_IMG_5859.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_5859.JPG

Begravningsfölje från Torna härad, med kvinna klädd i sorgdräkt; troligen av samma sort som spöket vid Kvarnby prästgård bar 1739 (detalj av litografi från 1842)

Under 1730-talet rapporterades ett flertal spökerier runtom i Skåne. Ett av de mer välkända ägde rum 1739 i Kvarnby prästgård utanför Malmö, och dessa händelser finns beskrivna i Lunds domkapitels arkiv. Häradsprosten Trægård hade i sällskap av kyrkoherden Billberg besökt prästgården för att undersöka spökerierna, och mötte då kyrkoherden Bering som berättade att han en afton sett spöket stå utanför prästgårdens fönster. Det hade varit klätt i en svart kåpa över huvudet, »sådan, som hustrurna på then orten bruka, när the följa sina män eller barn till grafwa», berättade Bering, och fortsatte med att beskriva hur det 

»...warit buller på loften. Sedermera har om nätterna hördts, at thet slagit på trumma, klingat såsom med glas, biellra eller och gifwit slag likasom när klåckan slår. En morgonstund tå man kommit på loften, sedan thet om natten hade ther stödt och bultadt, har man funnit några gambla stolar, som på samma loft länge stådt, wara tagne utaf sitt rum, och helt annorlunda omkring satte.»

De mest omfattande spökerierna under 1730-talet ägde rum hösten 1739 i bryggaren Per Möllers hus i Malmö, och ännu vid förra sekelskiftet talade man i staden om »Spökeriet i Kalendegatan». Det hela uppdagades i början av augusti 1739, då bryggaren Möller slaktade ett kreatur i brygghuset med hjälp av två hustrur Plötsligt såg den ena hustrun ett spöke, som var klätt i likdräkt och påminde om Möllers förra hustru till utseendet. Hon blev chockad och berättade detta för de andra, varpå Möllers dotter Kersti utbrast »det hade I wäl kunnat tiga med: jag har länge sedt det och likwäl eij welat tahla därom!». Vid ett senare tillfälle hade Möller och dottern varit sysselsatta med bryggning, och plötsligt hade Kersti fått syn på något uppe på loftet, som stod och ryckte i en bräda. Hon hann skrika »akta er, Far!» innan brädan plötsligt kastades ner mot Möller, och träffade honom på låret. Senare samma dag var gårdens kreatur väldigt oroliga, och en del av dem flydde in i brygghuset där Möller stod och arbetade. Dottern sade då till fadern att inte gå ut på gården, men han klev ändå ut från brygghuset, och bad spöket att »ryka sin wäg». Kersti såg då till sin förskräckelse hur spöket stod bredvid fadern, dock utan att skada honom.

b2ap3_thumbnail_Rannsakning-1739.jpgb2ap3_thumbnail_Rannsakning-1739.jpg

Stadsfiskalen Munthe insände i september 1739 en »Hörsam Berättelse till närmare uplysning uthi den af Edle Magistraten nu under händer hafwande ransakning, angående nogot spöke som sig uthi Bryggaren Pär Nilson Möllers hus skall uppeholla» (Rådhusrätten i Malmö, vol. F1AA:106 (1739); ArkivDigital).

Ryktet spred sig i Malmö, och de följande dagarna besökte många personer huset och sade sig se spöket. Ett vittne hade »sedt spöket stå där uti ett hörne wid Rasmus Ipsons huswägg, klädt såsom ett lik, haft på hufwudet en serviette, hwita linstrumpor på fötterne, hwita handskar på händerne, och bandrosor, bundna öfwer armarne: hafwandes haft händerne sammanlagde», och ett annat vittne hade sett att spöket haft »röd fillt kiortell och flamsk tröija på sig, mössa på hufwudet kåhlswart hår och swarta ögnebryner». Enligt samma vittne kunde spöket även ändra form. Emellanåt var det »hwitt ofwantill och swart nedantill i menniskio gestallt», en gång hade det ställt sig vid en stolpe på gården och »blifwit stundom stort, stundom litet, och omsider förwandlat sig till en hwit hund med swart fläck på ryggen», och vid ett tillfälle hade det suttit på ett plank och »warit helt faseligit, intet sedt ut som en menniskia, utan som ett swart träbeläte, haft ögon, hwilka brunnit som sielfwa ellden, hwarwid det räkt ut den ena handen, och slagit sig några gångor på munden».

Flera av vittnena sade sig regelbundet se spöken, och när skolkollegan Pflucht inkallades vid rannsakningen berodde det på han hade denna förmåga - han berättade själv inför magistraten att han ofta sett spöken. Även flickan Anna Christina Malmborg berättade att hon hade denna förmåga, och att hon ofta sett spöken på Malmös gator mitt på ljusa dagen. När magistraten ifrågasatte hur hon då kunde veta att det var spöken hon sett, svarade hon självsäkert att »Man kan nog weta det; ty spöket går intet på gatan, eller har intet fötterna på stenarne, utan swäfwar allenast i luften».

Myndigheterna tog dessa händelser på största allvar. Bryggaren Möller anmälde själv till magistraten i Malmö att han ville få slut på spökerierna, och man ansåg att en undersökning krävdes för att vara helt säkra på att »eij till äfwentyrs något bedrägerie eller en blott inbillning kan wara ordsak till detta owäsende». En stor rannsakning inleddes i september 1739, och vittnena strömmade till rådhuset. Ryktet gick i Malmö om att spöket verkligen var Möllers första hustru, som gick igen för att hon mördats av maken, och för att återställa sin heder begärde Möller att hustruns grav skulle öppnas och liket undersökas. Både Malmö magistrat och Lunds domkapitel godkände hans begäran, och en tidig septembermorgon samlades man på den gamla hospitalskyrkogården. Undersökningen hölls av stadsfysikus doktor Koulas och fältskären Tielke i sällskap av stadens fyra främsta präster och en stor mängd borgare. Folkskaran växte sig allt större, för stadens invånare var väldigt nyfikna på denna makabra gravöppning. Kistan öppnades, och de båda läkarna konstaterade att liket låg där det skulle. Man lade tillbaka liket i kistan, förslöt graven på nytt, och passade på att förmana den stora folksamlingen »att uti dylika fall eij hysa några widskieppelige tankar, hälst de nu erfarit, att den döda kroppen emot någras mening wärkel: warit i grafwen, samt undergått förutnelse». 

b2ap3_thumbnail_Malm-1736.jpgb2ap3_thumbnail_Malm-1736.jpg

Per Möllers hustru, som avled 1736, fick vila i sin grav i tre år innan den öppnades. I kyrkboken kan man läsa »af Calentegatan Bryggaren Pehr Möllers hustru, Karna siuklig en tid bortått, död d 1 Maji, gl. 45 åhr ongefähr, begrofs på Slåttzplaßen»; ur Malmö S:t Petri kyrkoarkiv, vol. FI:2 (1728-1788), s. 87 (ArkivDigital).

Rannsakningen fortsatte även efter gravöppningen, och under flera dagar nedtecknades de detaljerade skildringarna i domboken. Genom gravöppningen hade man dock kommit fram till att det inte kunde vara hans förra hustru som spökade, eftersom liket ju låg kvar i kistan, och magistraten ansåg till slut att det inte behövdes fler vittnesmål »eftersom så åtskillige och hwarjehanda händelser esomoftast förelöpa, hwilka eij förtiäna att efterforska, sedan man erfarit, att det wärkeligen är den onde Anden, som spökar i Per Möllers hus». Magistratens lösning på spökerierna var därför att Möller skulle  hushålla mer ordentligt, hålla bön morgon och kväll, samt föra »ett Gudeligit och Christeligit lefwerne».

Om spöket ändå fortsatte hemsöka honom skulle han anmäla detta till prosten Rönbeck, så att prästerskapet kunde hålla allmän förbön i stadens kyrkor. För detta ändamål lade man fram ett böneformulär som godkändes av biskopen. Uppenbarligen fortsatte spökerierna, eftersom den rekommenderade förbönen (»Bön uti Malmö församlingar emot satans spökeri») trycktes ett par månader senare i Lund, och upplästes från predikstolarna i Malmö ända till 1766. Spökerierna upphörde dock redan vid Per Möllers död 1761 - efter över tjugo år sänkte sig lugnet äntligen över Kalendegatan, men malmöborna talade om de skrämmande händelserna i många år därefter.

Lästips

Isberg, Anders Ulrik, »Spökeriet i Kalendegatan», i Bilder från det gamla Malmö : kulturhistoriska skildringar (Malmö, 1898), s. 343-363.

Fortsätt läs mer
  3891 Träffar
  0 Kommentarer
3891 Träffar
0 Kommentarer

Förfäder som skiljer sig

I husförhörslängden 1826-1831 för Vä socken i Skåne händer något märkligt - hustrun Dorothea Lindh (född 1802) försvinner spårlöst. Hennes make, arrendatorn och sekreteraren Lars Erik Martini (1803-1859), flyttar nämligen ensam in hos sina föräldrar i Högseröds prästgård 1830 med sonen Nils Elof, som blir fosterson hos farföräldrarna. Några år senare gifter sig Lars Erik med klockardottern Maria Orre (1813-1891), så rent logiskt måste ju första hustrun ha avlidit - hos några släktforskare har jag till och med sett uppgiften att Dorothea ska ha avlidit 1827 i Vä. Problemet är bara att varken dödboken eller husförhörslängden nämner något om hennes död, och när jag upptäckte att det inte heller finns någon bevarad bouppteckning efter henne insåg jag att något inte stämde. Jag började misstänka vad som hade ägt rum - en skilsmässa. Jag undersökte Lunds domkapitels protokoll, och mycket riktigt - svaret fanns i protokollet för den 6 november 1833:

 

»Bewiljades skiljobref: 1mo Emellan Jordbrukaren Lars Erik Martini, född den 18de Junii 1803, och dess om begånget ägtenskaps brott öfwerbewisade hustru Dorothea Lind född den 15 Maj 1802, warande deras ägtenskap upphäfwet genom Gerts Härads Tings Rätts Utslag den 19de sistlidne Junii.»

 

När man släktforskar hittar man förr eller senare förfäder eller släktingar som försvinner ur mantalslängderna eller husförhörslängderna, men saknas i dödböckerna och det finns ingen bevarad bouppteckning. I regel handlar det nog om en förvirrad präst eller klockare som glömt att anteckna dödsfallet i dödboken, och som släktforskare lär man sig snabbt att det är långt ifrån alla bouppteckningar som finns bevarade. Det finns emellertid en liten möjlighet att man har snubblat över en skilsmässa – de var inte särskilt vanliga, men de förekom. I mitt eget släktträd har jag hittat ett antal skilsmässor, bland annat fick min anmoder Margareta Jöransdotter i Holmby skilsmässa 1761 från sin make, en artillerist som hade »henne öfwergifwit och från orten afwikit», och min förfader Jeppa Nilsson i Knästorp gifte sig 1692 med en frånskild kvinna »hwars man war bortrömd oh sedan efter Consistorij dom […] blef then förste qwitt och ingick Eckteskap med then förra», för att citera vigselboken.

 

Hur vanligt var det egentligen med skilsmässor på 1600-, 1700- och 1800-talet? Vilka människor var det som skilde sig i Lunds stift förr i tiden - vilka samhällsgrupper finns representerade, och på vilka grunder kunde man ansöka om skilsmässa? I Lunds domkapitels protokoll finns anteckningar om de så kallade skiljobrev som beviljats i Lunds stift (Skåne och Blekinge), och jag bestämde mig för att undersöka åren 1700, 1725, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850. Eftersom protokollen för åren 1720-1729 är förkomna var det inte möjligt att undersöka de utfärdade skiljobreven 1725, men övriga år finns protokollen bevarade. Man måste för övrigt ha i åtanke att man i äldre tid inte gjorde någon direkt åtskillnad mellan trolovning och äktenskap, båda var juridiskt bindande och själva vigselakten var egentligen bara den kyrkliga välsignelsen av det redan juridiskt ingångna förbundet. För våra förfäder var äktenskapet utan tvekan en oerhört viktig institution, som reglerades av sammanlagt 38 paragrafer i kap. XV (»Om Trolofning och Ächtenskap») och XVI (»Om Skilnadt i Trolofningar och Ächtenskap») i 1686 års kyrkolag, samt av giftermålsbalkens 92 paragrafer i 1734 års lag.

 

b2ap3_thumbnail_Statistik.jpgb2ap3_thumbnail_Statistik.jpg

 

Statistisk över Lunds domkapitels utfärdade skiljobrev åren 1700, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850 (upplösta äktenskap i rött och upplösta trolovningar i gult).

 

År 1700 upplöste Lunds domkapitel elva äktenskap och en trolovning. Den sistnämnda hade ingåtts mellan borgarfolk, och vid två av skilsmässorna hade borgare övergivit sin hustrur. Den ena hustrun hade »nu sedermera på ottonde åhret i tålamod förbidat des hemkomst», medan den andra uppvisade »Kämnersrättens attest [...] om mannens lösachtiga lefwerne». Fyra av skiljobreven hade utfärdats till bondefolk - de ansökande var en bonde vars hustru hade begått hor, två bondhustrur vars makar hade rymt respektive begått otrohet, samt ett bondepar som »woro tubbade tilsamman, och han illa henne handterat sedan dhe i äcktenskap kommit». Lika många skiljobrev utfärdades till militärfolk - tre båtsmän vars hustrur hade övergivit dem, samt en soldathustru vars make hade rymt utomlands. De två sista skilsmässorna beviljades för en hustru som övergivits av sin make, och en fältskär vars hustru begått hor.

 

Anteckningarna om 1725 års utfärdade skiljobrev är som sagt förkomna, men 1750 upplöstes tretton äktenskap och tretton trolovningar. Bland dessa finner man en rotebåtsman som begått enfalt hor, en bondhustru som led av fysisk och psykisk svaghet, samt en soldat som övergivit sin hustru och flyttat till ett annat härad där han trolovat sig med en änka och således begått tvegifte, i juridisk mening. År 1775 utfärdades skiljobrev för sjutton äktenskap och arton trolovningar, och inom den senare kategorin finner man undersökningens enda adliga par - »Majoren och Riddaren wälborne Herr Samuel Henric Horn och högwälborne fröken Christiana Johanna Lewenhaupt», som fullföljt sin trolovning genom tre lysningar i kyrkan, men därefter struntat i själva vigseln. År 1800 upplöstes tjugosex äktenskap och tjugotre trolovningar, och här finner man ett intressant exempel på att ångest kunde vara anledning till att bevilja skilsmässa - en bonde beklagade att hans hustru »förfallit i sådan oro och ängslan att farliga fölgder äro at befrukta», och eftersom hennes hälsotillstånd inte hade förbättrats på tio år beviljades skilsmässan.

 

b2ap3_thumbnail_IMG_5232.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_5232.JPG

 

Titelsidan till 1686 års kyrkolag, den lag som stadgade hur trolovningar, vigslar, skilsmässor och äktenskapsmål skulle hanteras av prästerskap och domkapitel.

 

År 1825 utfärdades skiljobrev för tjugonio äktenskap och trettiosex trolovningar, däribland för en dräng som trolovat sig med sin »oboteligt fåniga fästemö», för en hustru som uppenbarligen var missnöjd med makens sexuella kapacitet (hon sägs »i sitt äktenskap, hvad dess väsendteliga beskaffenhet beträffar, måst lefva som ogift, en uppgift åt hvilken hennes synnerligen märkbara menlöshet och förlägenhet tycktes gifva en sannolikhet den mannen genom försäkringar om motsatsen sökte utplåna»), samt för en sergeant som ville skilja sig från sin »för obotlig vansinnighet på Christianstads Hospital insatta hustru». Slutligen år 1850 upplöstes trettiotre äktenskap och trettiosex trolovningar, och som skäl till de upplösta äktenskapen finner man en bonde som begått brott, en man som dömts till livstids fängelse, sex kvinnor som varit otrogna, sex män som varit otrogna, nio män som övergivit hustrun, samt tio hustrur som övergivit mannen.

 

Min undersökning av Lunds domkapitels protokoll visar tydligt att upplösta äktenskap och trolovningar förekom i alla samhällsklasser i Skåne och Blekinge 1700-1850, och anledningarna var mångskiftande - ångest och otrohet, osämja och sinnessjukdom, begångna brott och sexuellt missnöje. Skilsmässor var visserligen inte särskilt vanliga förr i tiden, men man kan nog påstå att de var vanligare än man tror. Som släktforskare borde man därför bli misstänksam nästa gång man hittar en person som försvinner ur mantals- eller husförhörslängderna. Om personen dessutom saknas i dödboken, och du inte lyckas hitta någon bouppteckning - ja, då kan det röra sig om en skilsmässa...

Fortsätt läs mer
  4559 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Amy Woodward
I just found this article. I am the great great great great granddaughter of Lars Eric Martini and Dorothea Lind. Our family has a... Läs mer
måndag, 13 februari 2017 05:58
Markus Gunshaga
Hi Amy! Thanks for your post, I'm glad to hear that my article could give your family tree some new information! I believe that t... Läs mer
söndag, 19 mars 2017 20:06
Eva Nilsson
Hittade Dorothea Lind på Arkivdigital. Förnamn: Dorothea Elisabeth. Efternamn: Lind. Födelsedatum:1802-08-18Födelseplats: Höör. Fö... Läs mer
onsdag, 08 november 2017 15:32
4559 Träffar
3 Kommentarer

»Min kiärleek till henne för dess möda och omsorg»

I Lunds domkapitels arkiv förvaras 244 hyllmeter handlingar, som i regel skildrar olycklig kärlek - otrohet och övergivna hustrur, tvegiften och äktenskaplig osämja. Ibland hittar man dock exempel på lycklig kärlek, sådan som korsar gränser och övervinner samhällets motstånd. En sådan kärlekshistoria utspelade sig i Malmö i början av 1710-talet, då adelsmannen Axel Bure fattade tycke för den unga skomakardottern Maria Jacobsdotter. Det hela tog sin början strax efter slaget vid Helsingborg i februari 1710. Axel, som vid tidpunkten var kapten vid Upplands regemente, anhöll i ett brev till skånske generalguvernören, greve Magnus Stenbock, om att få ingå äktenskap med den ofrälse pigan. Han skriver i brevet att Maria

»hwilken i Min swåra och dödelige siukdom af dhe blessurer iag wid Helsingborgiske slaget undfick, alt sedan iag kom ifrån Corps de gwardet, Mig så troget skiött, hanterat, och snart sagt som ett Barn Ammat, att iag ej Min kiärleek till henne för dess möda och omsorg nogonsin här i werlden kan reruntiera, fast Mindre dhet äktenskapz löffte ändra, som iag uthi Min stora Nöd och lifzfara, hwarifrån hon mig genom Gudz Nåd hulpit och rättat, henne warit föranlåten tillsäia, särdehles som hon under Min långsamma arrest tillijka med dess Moder icke ringa dertill Contribuerat, att iag både ifrån siukdommen blifwit restituerat, och sedan som i arresten uppehållen och försörgder».

Axel hade tidigare varit gift med sin kusin, adelsdamen Brita Yxkull, med vilken han fått sonen Axel (1700-1761). Brita hade bott kvar uppåt landet medan maken tjänstgjorde i Skåne, och under lång tid hade han inte haft någon kännedom om hennes förehavanden. Under 1710-talets första år härjade dessutom pesten i Sverige, så Axel hade ingen anledning att misstro den person som våren 1710 berättade att Brita avlidit. Han trodde därför att det var fritt fram att ingå äktenskap med den unga skomakardottern i Malmö, eller som han själv beskriver det i november 1710: »uti Jesu nampn tencht at försee mitt fattiga huus lycka, ock min K: Sohns wälgång till wår conservation at begifwa mig uti ächta förbund med dygderijka Jungfru Maria Jacobs dotter». Vad ingen visste var att Brita fortfarande levde när Axel lovade Maria äktenskap; hon avled först vid midsommartiden samma år...

b2ap3_thumbnail_DSC01799.JPGb2ap3_thumbnail_DSC01799.JPG

Detalj ur skrivelse från Axel Bure, daterad Malmö 1711 25/7 (ur Domkapitlets i Lund arkiv).

Axel och Maria förlovade sig i december 1710, vid en liten ceremoni då de »bejakade hwar andra ächtenskap, dher på Hr. Capitain gaf henne sin hand, ock en ring till ytterligare stadfästelsse». Prosten Hofverberg närvarade dock inte vid förlovningen, trots att Axel hade besökt prostens hus vid två tillfällen och begärt dennes närvaro. Prosten hade hävdat att han var sjuk, men »Önskar i det öfriga dhem begge mycken lycka och wälsignelse», som han skriver till biskopen 1710 30/12. Tre månader senare avslöjade prosten dock den riktiga anledningen till sitt uteblivande vid trolovningen:

»Thett kom mig nogot underligt förre at han, som war een Adelzman och capitein under Uplandz Regemente, wille så förhasta sig till ett Giftermåhl, som syntes icke wara anständigt för honom».

Prosten hade därför avslagit parets begäran, och »wille intet befatta mig med een så beskaffat trolofning». Att äktenskapsplanerna mellan adelsmannen och skomakardottern väckte missnöje även bland Axels kamrater märks i ett brev från den tidigare nämnde fältväbeln Råborg, som i juli 1711 skriver att »Capitein Axel Bure ännu fortfor i sin galna Desegn att giffta sig medh En Liderlig person, som oss giör ont att hörra». Axel gav dock inte upp i första taget - motsträviga präster var ingen match för en karolinsk krigare som överlevt slaget vid Helsingborg. Han skrev därför ett brev till biskopen, där han förklarade att prosten Hofverberg sagt att lysningen kunde godkännas om Axel fick biskopens tillåtelse, »men endast dubierar H:r Probsten för afwittringens skull, som intet ähr at dubiera om», skriver Axel självsäkert, »emedan iag inga barn hafwer allenast en sohn, som intet det ringaste Mödernes arf hafwer, allenast des Sahl. moders Kläder». Han bad nu om att lysningen skulle äga rum så snart som möjligt, eftersom han inte visste när hans regemente skulle bryta upp.

b2ap3_thumbnail_DSC01749.JPGb2ap3_thumbnail_DSC01749.JPG

Pastor Hofverbergs brev till biskopen, daterat Malmö 1711 10/3 (ur Domkapitlets i Lund arkiv).

Ytterligare fem månader passerade utan att något hände, och Axel började tröttna. I augusti 1711 skrev han därför ett nytt brev till biskopen, där han påpekade att han »för en lång tjd sedan har sökt at ingå ett ächta förbund med ähreborne och dygdesamma Jung:n Maria Jacobz dotter [...], och der igenom sedermera blifwit uppehållen af HögErewördige H:r Probsten Hofwerberg utj Malmö». Axel krävde nu att biskopen skulle lämna sitt bifall till äktenskapet, »aldenstund iag utj intet olofliget el:r oanständigt äcktenskap mig inwecklat, utan utj det som iag är nögd med, och med Gudz hielp hederliget wara skall». Han ansåg att ett sådant äktenskap skulle vara ett kristet verk, trots att han var adlig och Maria en skomakardotter, och avslutade brevet med ett hot om gudomlig vedergällning:

»Skulle det wara någon som mig wägra wille det löftet, som iag en gång i Jesu Namn har ingåt, så hämne den Gud, och tage dher på sine egne samweten, hwad olycka i längden der på följa kan!». 

Att hota med Gud var tydligen effektivt, eftersom biskopen nu genast lät inkalla Axel och Maria inför konsistorium. Sedan de bedyrat att de inte haft sexuellt umgänge med varandra beslutade konsistorium att Axel måste skaffa fram lagliga bevis på att han avvittrat sonen, och sedan skulle prosten undersöka parets samlevnad närmare. Biskopen hoppades att prosten samtidigt skulle kunna »disponera honom till bättre sinne», men Axel var envis. Han ville gifta sig med Maria, och ingen annan. Han ordnade därför fram ett intyg om avvittringen från sin före detta svärmor Hebbla Planting, och när han därefter fick guvernör Burenschölds tillåtelse till äktenskapet gav både biskopen och prosten upp. Vigseln ägde rum i Malmö den 5 juni 1712, och efter två års kamp kunde de äntligen gifta sig. 

Historien om Axel och Maria sticker verkligen ut bland alla skildringar av olycklig kärlek i Lunds domkapitels arkiv, och är ett vackert exempel på hur kärleken segrade en gång i Malmö för trehundra år sedan. Den där gången då den adlige kaptenen till slut fick sin älskade skomakardotter, som tog hand om honom när han som mest behövde kärlek och omtanke, i en tid av krig och elände.

Fortsätt läs mer
  3171 Träffar
  0 Kommentarer
3171 Träffar
0 Kommentarer

Klockaren, fabrikören och hejderidaren

I de flesta antavlor hittar man mestadels bönder, vilket är naturligt med tanke på att större delen av Sveriges befolkning levde på landsbygden före industrialiseringen. Källorna som behandlar denna samhällsgrupp är kanske inte särskilt varierande, men om förfäderna däremot försörjde sig genom specifika yrken kan man hitta en hel del intressanta uppgifter. Om man till exempel har militärer i släkten finns mycket att hämta på Krigsarkivet, och en del av detta intressanta källmaterial har jag tidigare givit exempel på när jag bloggade om min förfader Jacob Dahlman som tillfångatogs i samband med slaget vid Poltava 1709. Om en släkting har tjänstgjort inom sparbankerna kan det finnas uppgifter i de otaliga jubileumsskrifter som finns på biblioteken, även om personen ifråga kanske bara förde sparbankens räkenskaper under ett par års tid. En av mina anor (född 1794) som gjorde just det finns till exempel omnämnd i den lilla skriften Engelholms sparbank 1865-1915 : minnesskrift utgifven med anledning af sparbankens femtioårs-jubileum från 1917, med fotografi och allt.

b2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08.JPGb2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08.JPG

Barsebäcks kyrka, där min förfader Anders Dahlman tjänstgjorde som klockare 1753-1813 (foto: undertecknad).

En yrkesgrupp som efterlämnat stora mängder källmaterial är kyrkans anställda. För de flesta stift finns redan herdaminnen med biografier över prästerna, men i arkiven finns även många intressanta uppgifter om övriga anställda, såsom klockare, kantorer och organister, ringare, klockaredrängar och skolmästare. Material om dessa hittar man främst i domkapitlens arkiv, men även kyrkorådens och -stämmornas protokoll kan innehålla intressanta uppgifter. Jag har själv ett flertal skånska klockare bland anorna, och har därför hittat många uppgifter i det 244 hyllmeter stora Lunds domkapitels arkiv. En av dessa anor är Anders Dahlman (1731-1813), som valdes till klockare i Barsebäcks pastorat 1753. Han tycks ha varit ovanligt skötsam under sina sextio år som klockare, och i en skrivelse till domkapitlet berättar hans kyrkoherde Nicolaus Hofverberg stolt att:

»Nu warande [klockaren] åderlåter med sådan skickelighet at folk af condition ej taga i betänckande, at wid förefallande behof dertil betiena sig af honom. Förstår äfwen med huscurer gå allmogen tilhanda. [Han är] kunnig i de stycken som höra till tiensten, äger en grundelig kundskap i salighets läran, är nykter, beskedelig och på tiensten upmärksam, så at iag ej lärer misstaga mig, om jag wågar säija, at han kan räknas bland de habilare [klockare] i stiftet. Han räknar och skrifwer ganska wäl».

Det är inte fy skam att härstamma från en så skötsam klockare! En annan yrkesgrupp som man kan hitta uppgifter om är hantverkare och fabrikörer. En av dessa är min förfader Reinhold Flinkenberg (1736-1790), som i många år drev en kardfabrik i Ystad, och om denna fabrik har jag hittat en del uppgifter bland årsberättelserna i Kommerskollegiums arkiv. I 1766 års berättelse får man till exempel veta att »Efter år 1765 ärhållit tillstånd underhåller Bryggaren Flinkenberg en Karde fabrique» där han själv arbetade som mästare tillsammans med fem gossar, samt att tillverkningen detta år utgjordes av 179 dussin ullkardor, 5 dussin bomullskardor och 3 dussin skrubblor. 

Statligt anställda, såsom tulltjänstemän, kronolänsman och skogvaktare, är en annan yrkesgrupp som efterlämnat intressant material i arkiven. Den ovan nämnde fabrikör Flinkenbergs äldste son Peter (1760-1834) slutade till exempel sina dagar som kronohejderidare i Blekinge län, och skrev på gamla dar ett brev till Karl XIV Johan. I brevet bad han om livstids pension av statliga medel, och hoppades att det skulle »såsom merit få komma i nådigt öfwerwägande, att jag i samställta 50 år troget tjenat Eders Kongl: Maij:t och Staten, inom den werkningskrets som warit mig anwisad». Det omfattande brevet finns bevarat bland skrivelserna till Kungliga majestät, och ingressen är lika innehållsrik som bönfallande:

»Stormägtigste AllerNådigste Konung ! Uti djupaste underdånighet wågar en af Eders Kongl: Majt:s ringaste dock trognaste undersåter, nu nalkas Eders Kongl: Maj:ts Thron, med en anhållan, hwars bifall eller afslag afgör hela mitt framtida öde. Jag har [...] innehaft Krono Skogwaktareställning inom Medelstad Härad af Blekninge Län ifrån den 18. Sept: 1782 till den 22. Mars 1814 och ifrån sistnämnde dag Hejderidare befattning uti samma Län intill den 22. nästledne Junii, då jag, dertill föranlåten af min upphunna höga ålder, af 72 år och dermed förenad Sjuklighet och oförmåga, att nitiskt och werksamt som wederborde, uppfylla Sysslan åtföljande skyldigheter, sökte och snart derefter erhöll Eders Kongl: Maijt:s Befallningshafwandes afsked och endtledigande från sagde befattning».

Trots den ödmjuka vädjan avslogs Peters begäran omedelbart, eftersom konungen bland annat påpekade att han borde ansökt om pension direkt efter avskedstagandet. Peter klarade sig nog ganska bra ändå eftersom dödsboet vid hans frånfälle värderades till över 5000 riksdaler banco, men ansökningshandlarna om statlig pension finns i varje fall bevarade på Riksarkivet, till glädje för sentida släktforskande anförvanter. Dessa handlingar och mycket annat kan man hitta i arkiven om man letar efter uppgifter om de förfäder och släktingar som hade specifika yrken; det gäller bara att vara nyfiken och ha en stor portion tålamod!

Fortsätt läs mer
  3536 Träffar
  0 Kommentarer
3536 Träffar
0 Kommentarer

"Ståendes såsom ett wijdunder"

"Beswärade sig Bygmestaren wid Brucks Patronen Lohes bruck i Eschelsthuna, öf:r H:r Lars Gelstadius som nästförledne 4de dag Juhl uti kyrchioherdens frånwaro försummat i rättan tijd intaga dess hustru i kyrckian, efter barns bördh, up skiutandes der med till dess Confessionen, Kyrie och O herre Gud etc siungen woro, då hon sedan eij uthan förargellse blef i Choret ståendes såsom ett wijdunder för allas ögon" (Domkapitlet i Strängnäs, Protokoll med bilagor, AI:16, 1703 2/9 § 11).

Tre månader senare framträdde parterna igen framför domkapitlet. Byggmästaren, Jöns Pädersson, klagade över att Lars Gelstadius "försummat att intaga hans hustru i kyrckian, som straxt i rättan tijd sig inställte, men H:r Gelstadius hastadt tillförende till Altaret och begynt Confessionen, att hustrun blef ointagen till dess Synda bekiennelsen, Kyrie och en Psalm war sungen, hwar igenom eij allenast hustrun lijdit stor skymf och wanheder, uthan ock hon såsom en swag och siuklig qwinna så altererat blifwit att hon lades andra gången neder på sängen, anhållandes Byggmestaren dett måtte H:r Lars för slickt sitt förfarande wederbörl:n ansedd blifwa" (Domkapitlet i Strängnäs, Protokoll med bilagor, AI:16, 1703 9/12 § 3).

Lars Gelstadius menade att byggmästarens hustru varit för sen med att tillkännage att hon ville bli kyrktagen. Han hade befunnit sig i sakristian och förberett gudstjänsten, och hustrun hade pratat med klockaren i stället. Det framgår inte ifall klockaren brukade vara inblandad i förberedelsen av kyrktagningen eller om det var extra rörigt inför gudstjänsten just denna dag. Lars Gelstadius beklagade det inträffade och förklarade sig inte hysa någon illvilja till Jöns Pädersson eller dennes hustru. Tvisten fortsatte i nästan tre år, mest för att Jöns Pädersson otaliga uppmaningar till trots undvek att infinna sig vid domkapitlet. I stället vägrade han att närvara vid gudstjänsterna och spred illasinnat skvaller om Herr Lars. Emedan varken ont uppsåt eller slarv kunde bevisas undgick Lars Gelstadius bestraffning och verkade som komminister i Eskilstuna till sin död 1718.

b2ap3_thumbnail_Tystberga-C-2-1723-1759-Bild-113-sid-110.jpgb2ap3_thumbnail_Tystberga-C-2-1723-1759-Bild-113-sid-110.jpg

Datum för kyrktagning anges här efter moderns namn. Tystberga, C:2. Bild från Arkiv Digital

Vad var då kyrktagning, eller kyrkogång som det också kallas? Sedan urminnes tider har kvinnan ansetts vara oren i samband med memstruation och barnafödande och denna hedniska syn fanns kvar in i kristen tid. I folktron var kvinnan innan hon kyrktagits extra utsatt för både rovdjur och övernaturliga väsen som bergafrun och näcken. Om hon lämnade huset under denna tid borde hon antingen bära ett av makens klädesplagg eller ett föremål av stål, till exempel en nål.

Enligt 1686 års kyrkolag kunde kvinnan återupptas i församlingen sex veckor efter barnafödseln. Ibland är datumet för kyrktagningen noterat i födelsenotisen, och i kyrkoräkenskaperna kan också finnas längder över vilka hustrur som avlagt kyrkogångspenningar.

b2ap3_thumbnail_Stigtomta-LIa-2-1746-1780-Bild-11-sid-8.jpgb2ap3_thumbnail_Stigtomta-LIa-2-1746-1780-Bild-11-sid-8.jpg

Gåfwo Penningar av kyrkjogångshustrur 1746. Stigtomta, LIa:2. Bild från Arkiv Digital

 

Lästips

Gustafsson, Anders, Kyrktagningsseden i Sverige. 1972

Schön, Ebbe, Älskogens magi. 1996

Fortsätt läs mer
  2246 Träffar
  0 Kommentarer
2246 Träffar
0 Kommentarer

»Så darrande att han eij förmår skrifwa en enda rad»

I augusti 1785 ställde sig notarien Wåhlin inför biskop Olof Celsius och de andra herrarna i Lunds domkapitels konsistorium, och läste upp ett brev som inkommit några veckor tidigare. Brevet var skrivet av konsistoriets amanuens Jacob Ahlman (1732-1799), som ödmjukt bad om att få avträda sin tjänst till skrivaren vid kronobränneriet, Nelander. Ahlman hade genom sitt »altid betygade wälförhållande och skickeliga lefwerne» tillträtt tjänsten 1752, men trettiotre år senare var situationen en helt annan. Wåhlin intygade att han sett Ahlman »stundom, då gickten angriper honom, wara så darrande att han eij förmår skrifwa en enda rad», och under flera månader hade han inte renskrivit domkapitlets protokoll. För att utgående expeditioner och brev inte skulle bli liggande hade Wåhlin på egen hand tvingats renskriva utdrag ur protokollen, skillnadsdomar, fullmakter och mängder av brev - emellanåt hade till och med hans unga skrivgosse fått syssla med renskrivning. Wåhlin tillstyrkte därför Ahlmans avskedsansökan, och »förmodar en sådan förändring bidraga till en större drift uti tjenstgöringen den man nu mera eij kan wänta af Ahlman, sedan han af några öfwer 30 års tjenst tröttnat och af fattigdom nödgas sysslosätta sig med göromål som äro honom hinderliga; då deremot det som uti renskrifningen kan wara eftersatt snarare skulle blifwa fullbordat derest twenne sig dermed sysslosatte». 

b2ap3_thumbnail_sp-1741_20140806-071745_1.jpgb2ap3_thumbnail_sp-1741_20140806-071745_1.jpg

Sista stycket av dödsnotisen över klockaren Per Svensson (1682-1741); ur Äspö kyrkbok 1677-1752 (LLA).

I 1700-talets Lund, denna lärdomens stad, kryllade det säkerligen av skivkunniga personer med mer eller mindre läslig handstil. Situationen med Ahlmans darrande händer kunde alltså enkelt lösas, men hur gjorde man ute på landsbygden? Kanhända var både kyrkoherden och klockaren åldriga och giktbrutna, varpå kyrkböckerna inte direkt hade högsta prioritet. När man släktforskar hamnar man där förr eller senare - framför den där eländiga kyrkboken som gör att man bara vill gråta. Handstilen är totalt oläslig, texten är en enda sörja, och man är helt säker på att personen som förde pennan bara har kladdat lite bläck på sidorna, för att det ska likna text. Text är det i varje fall inte, och ofta har jag mumlat tyst för mig själv »det är omöjligt tänkt att det där kladdet ska kunna läsas?».

b2ap3_thumbnail_1704_20140806-071823_1.jpgb2ap3_thumbnail_1704_20140806-071823_1.jpg

Ur Lunds domkapitels protokoll 1704; Lunds domkapitels arkiv (LLA).

Många gånger tar det emot att läsa texten, trots att handstilen är prydlig och bläcket finns där det borde. Texten påminner om streck med prickar över, så att man genom logiskt tänkande eller uteslutningsmetoden får gissa sig till vilka bokstäverna är. Ibland kan texten vara pytteliten eller inklämd i kyrkbokens trånga kolumner, som emellanåt är så sneda så att det känns som en slalombana. I många fall är det själva kyrkböckerna det är fel på. De är kladdiga, bläcket har gått igenom pappret, sidorna är skadade av röta eller insekter - eller rentav brandskadade! Det finns många anledningar för oss släktforskare att gråta över eländiga kyrkböcker, fast å andra sidan skulle vi nog gråtit ännu mer om det inte hade funnits några kyrkböcker alls. Vi får helt enkelt vara tacksamma för alla de präster och klockare som plikttroget förde kyrkböckerna trots dåliga skivredskap, betungande arbetsbördor och darrande händer.

På tal om darrande händer - hur gick det för amanuensen Ahlman? Han tilläts inte avträda sin tjänst, utan fick arbeta ytterligare sex år innan biskopen till slut år 1791 erkände att domkapitlet nog behövde anställa en extra amanuens, »aldenstund ordinarie amanuensen Ahlman både af ålder och sjuklighet ofta icke är i stånd at sin tjenst bestrida» och då han »efter 40 förflutne tjensteår saknar med årens tilltagande den färdighet at skrifwa, som till Amanuens Tjenstens fullgörande ärfordras». Man tillsatte därför den tidigare nämnde skrivgossen, Christian Adolf Ahlstedt, som i flera år hade renskrivit alla utgående expeditioner och protokoll. Efter fyrtio års trogen tjänstgöring vid domkapitlet fick Ahlman dock behålla lönen livet ut, och han kunde nu äntligen få vila sina darrande händer.

Fortsätt läs mer
  3020 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Hallgren
Trevligt kåseri att läsa! Du skriver bra!
fredag, 08 augusti 2014 08:42
Markus Gunshaga
Varmt tack för de vänliga orden, Ann-Christin!
tisdag, 12 augusti 2014 13:24
3020 Träffar
2 Kommentarer

Klutdockor, mässkjortor och spindelväv

Idag infaller årets enda fredagen den trettonde, en dag då somliga nog är lite extra försiktiga. Min egen försiktighet beror på att jag i femte klass råkade falla av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder under pågående lektion, just på fredagen den trettonde, och sedan dess har jag inte vågat fresta ödet. Av samma anledning undviker jag även att gå under stegar, jag säger »tvi» tre gånger när en svart katt går över vägen och jag fäller aldrig upp ett paraply inomhus. Vi skrockfulla och vidskepliga tillhör nog ett utdöende släkte, men annat var det förr i tiden. Då hade skrock och vidskepelse en given plats i samhället, och både kyrkliga förmaningar och världsliga lagar hade svårt att stävja denna djupt rotade folktro. I våra dagar är den vidskepliga variationen inte särskilt stor, men förfäderna kunde däremot välja och vraka bland olika vidskepliga uppfattningar, praktiska åtgärder och magiska tillbehör. Detta har jag själv hittat många exempel på i de gamla arkiven, särskilt i domkapitlens protokoll, rättsinstansernas domböcker och folklivsarkivens samlingar, som dignar av källmaterial som beskriver förfädernas utbredda folktro. En stor del av de fall jag studerat handlar om barn; förfäderna ville hålla sina barn friska eller bota deras sjukdomar genom att på olika sätt använda vidskepelse och magi. År 1734 finner man till exempel hustrurna Bolla Isacsdotter och Elna Svensdotter i Söderto, som instämts vid Frosta häradsting eftersom de

»öfwadt signerije och widskeppelse, medelst det, at den förra efter den senares inrådande, till sine barns curerande som wore siuka, nästl. åhr wid Påsketiden, sammanbundit 2ne linna klutar och therutj lagt hår och naglar af thess siuka barn, hwilka klutar hon hängt utj et trä wid Per Håkanssons i Söderto gård, dem en af Per Håkanssons barn hittadt, som derefter blifwit ganska illa siuck och straxt dödt; äfwen ock skall des andra barn några månader derefter på samma sätt siucknadt och aflidit.»

Tingsrätten ansåg visserligen att de så kallade klutdockorna inte hade orsakat barnens död, och friade därför från hårdare straff, men dömde samtidigt de båda kvinnorna till att sitta två söndagar i stocken vid Lyby kyrka. Deras kyrkoherde skulle dessutom varna dem, så att de »för slick förseelse sig yttermehra till wara taga». Även kyrkliga föremål kunde användas för att bota barn; 1723 hade hustrun Barbro Hans Påls och hennes dotter Marna i Södra Sandby försökt bota husmannen Per Bengtssons svårt sjuka dotter Gertrud, genom att använda prästens mässkjorta. Torna härads tingsrätt beskriver hur »Barbro och Marna hemligen utur Kyrckan taget mässesärcken och brukat at lägga på den siuka, under widskiepelig mening som skulle det hielpa, om den siuke råkat för de så af gemene mann kallade elfwer el:r annat skare». Lilla Gertrud avled trots prästens mässkjorta, och de båda kvinnorna dömdes till fyra dagars fängelse på vatten och bröd. Domen ogillades dock av hovrätten, som istället menade att kvinnorns vidskepelse »blott af okunnoghet i deras Christendomb härkommit», och beordrade att deras själasörjare skulle varna samt undervisa dem i kristendomen. Att mässkjortor tycks ha varit särskilt populära finner man även ett exempel på i Lunds domkapitels protokoll 1749, då hospitalspredikanten Jöns Cronander i Landskrona för andra gången anklagades för att ha lånat ut hospitalets mässkjorta till personer på landsbygden, som ville använda den för att »bruka widskiepelse».

b2ap3_thumbnail_Bild-235.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-235.jpg

Ingressen till hovrättens dom över Lucretia Planck 1734; ur Göta hovrätt : huvudarkivet, vol. BIIA:38 (brottmålsutslag 1734), VaLA.

Det är tydligt att förfäderna ansåg att allt som hade förbindelse med kyrkan besatt särskilda krafter. Pastor Faxe anmälde till exempel för domkapitlet att hustrun Kerstina Jönsdotter från Skabersjö strax före påsk 1733 hade gått in i Skabersjö kyrka och med en käpp nedtagit spindelväv, i avsikt att bota ett sjukt barnbarn. Kerstina erkände inför domkapitlet men ångrade sig djupt, och bedyrade att hon »ingen annan tanka der wid haft än hon i sin ungdom hördt sådant en del brukas», varpå domkapitlet beordrade pastorn att förhöra henne i kristendomen samt inför församlingen förmana henne att aldrig mer utöva sådan vidskepelse. Samma år besökte även guldsmedsänkan Lucretia Planck i Kristianstad sin kyrka, för att tillreda ett »widskieppeligit läkemedel». Hon tog sand tre gånger vid altaret, tre gånger innanför samt tre gånger utanför kyrkodörren, och lade sanden i ett glas vari hon hällde vatten från ån nedanför kyrkan. Även i detta fall var det ett litet barn som skulle botas, något varken rådhusrätten eller hovrätten hade överseende med. Lucretia dömdes till fyra dagars fängelse, medan barnets moder dömdes till 5 daler silvermynts böter. Ett annat populärt kyrkligt tillbehör för vidskepelse var nattvardsbrödet. Till exempel anmälde kyrkoherden Corvin i Bosarp för domkapitlet 1747 att bonden Niklas Månsson i vittnens närvaro hade erkänt att han tagit brödet orört från munnen och gömt det i sin näsduk, dock utan att erkänna att han tänkt använda det till någon vidskepelse. Kyrkoherden visste dock bättre, och ansåg att

»det syns troligit af det han sig sedermera företagit, i thet han icke allena skall sökt en klok qwinna, som han henne kallat, hemma i Ljungby socken och by samt Bahra härad af hwilken han skall fått lära, huru han skulle bära sig åt, at komma i förbund med den onda anden genom en nisses fästande till sin tjenst, utan ock warit hos en klok man uti Giöinge härad Wisseltofta sockn och Boaltshus som äfwen skall haft med honom sina lusus diabolicos warandes eljest förenemde». 

Domkapitlet fördömde kraftigt försöket att komma i kontakt med den onde anden genom att ha en nisse i sin tjänst, och bestämde att Niklas skulle häktas i väntan på tingsrättens utredning. Bruket att använda nattvardsbrödet till vidskepelse tycks ha överlevt länge i Skåne. I Folklivsarkivets samlingar finns nämligen en berättelse om hur flickan Ingrid, som skulle konfirmeras i Grevie kyrka någon gång på 1850-talet, gråtande berättade för prästen att hennes mamma hade försökt övertala dottern »att då hon kom fram till nattvardsbordet och hon fick brödet och vinet, hon då skulle med en näsduk låtsa torka sej om munnen, men i stället få något av vinet och brödet, om än aldrig så litet, i näsduken och gömma det hem till modern. Denna skulle bruka det som trolldomsmedel». Den skärrade prästen utbrast »Tacka Gud, mitt barn, att han bevarat dig för att begå en svår synd!».

Många varianter av vidskepelse handlade om att man ville förhindra sjukdom, men det finns även exempel på att man ville framkalla något - till exempel kärlek. Från Västra Göinge härad berättas 1728 om pigan Svenborg Larsdotter som blivit lägrad av bonden Truls Persson, och därför hade övertalat dennes tjänstegosse Per Tullsson att skaffa fram några av sin husbondes kläder. Svenborg tänkte gå till en klok man, som genom dessa kläder skulle kunna se till så att »Truls Person henne derefter till hustro begära skulle». Svenborg hade bett tjänstegossen att lägga kläderna i en anvisad buske, men gossen skvallrade för sin moder och syster. När Svenborg dök upp vid busken var alltså gossens familj redan där, och förde henne raka vägen till kronolänsmannen. Tingsrätten dömde Svenborg till 10 daler silvermynts böter eller åtta dagars fängelse vid vatten och bröd, och gossen till 5 daler silvermynt eller fyra dagars fängelse, men båda friades helt av hovrätten.

Att studera förfädernas vidskepelse ger verkligen ett helt nytt perspektiv på ens egen skrock. Att jag själv undviker att gå under stegar känns ganska harmlöst jämfört med att ge spindelväv till små barn, och jag skulle aldrig drömma om att komma i kontakt med onda andar genom att ha en nisse i min tjänst. För våra förfäder var vidskepelse utan tvekan ett sätt att ha kontroll, man ville känna att man kunde påverka sitt öde och de högre krafterna. Och kanske är det så jag själv känner, när jag undviker att fälla upp paraplyn inomhus, eller ser till att inte lägga nycklarna på bordet? En sak är i alla fall saker - jag tänker inte fresta ödet nu, och för säkerhets skull är jag extra försiktig idag, precis som jag varit varje fredagen den trettonde sedan den där gången då jag föll av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder.

Fortsätt läs mer
  3567 Träffar
  0 Kommentarer
3567 Träffar
0 Kommentarer

»Den ena på en ugnsraka, den andra på en sopa»

Under gårdagen syntes inte en enda påskkärring till, åtminstone inte i mina kvarter. Annat var det i äldre tid – emellanåt såg man häxor i vart och vartannat hörn. I våra dagar är påskkärringar ett kuriöst inslag i påskfirandet, men för många av våra förfäder gällde det liv och död. Mellan åren 1668 och 1676 pågick till exempel den häxhysteri som kommit att kallas »Det stora Oväsendet», något som ledde till åtskilliga häxprocesser runt om i landet. Innan det tog stopp hade nästan trehundra människor mist livet, så man kan lätt föreställa sig hur oerhört känsligt detta ämne var. Den sista person i Sverige som avrättades för häxeri halshöggs i Stockholm 1704, men även senare förekom anklagelser - och även vissa domar - om häxeri. Våra förfäder kunde vara farligt vidskepliga, något jag funnit exempel på i min egen släktforskning.

b2ap3_thumbnail_2014-04-13.jpgb2ap3_thumbnail_2014-04-13.jpg

Kort före påsk 1773 uppenbarade sig ett märkligt följe i byn Holje i Jämshögs socken. Ett vittne berättar hur »...Bondens Ola Hanssons hustru uti Hölja by Signe Jöns dotter och hennes fyra barn Nils och Jon Olofs Söner, samt Ingar och Botill Olofs döttrar, en måndags morgon i dagningen sidstl:ne Fastelags tid skola kommit springannes och liksom ridandes den ena på en ugnsraka, den andra på en sopa, och de andra på flera lika redskap...». Man kan undra vad Signe och hennes barn egentligen sysslade med den där morgonen? Antagligen var det bara en oskyldig lek, men en person i byn såg något helt annat. Denna person såg istället fem häxor som förberedde färden till Blåkulla, och plötsligt stod Signe och barnen inför rätta vid Listers häradsrätt. Den oskyldiga leken hade omvandlats till ett grovt brott, och kort därefter föll domen - de hade gjort sig skyldiga till trolldom. Eftersom ärendet var ett brottmål sändes det vidare till Göta hovrätt, som fick till uppgift att fastställa domen - men här fick häxprocessen ett abrupt slut i december samma år. Hovrätten antecknade kort att

»...ehuru Kongl:e Hof Rätten icke kunnat anse dem för wundne, at slikt, ifall det, så wärckel:n händt som angifwit blifwit, hafwa uti någon widskieppelig afsigt företagit; men sådant förehållande likwäl kunde hos de enfalldigare, gifwa anledning till widskiepel:a tanckar och omdömen; så har Högbemälte Kongl:a HofRätt sedt sig föranlåten, till förekommande theraf, anmoda Consistorium, at antyda Kyrckoherden å orten at å Sochnestäma gjöra wederbörlg. tjenlig förmaning åt allmogen, at wagta sig för sådant förfarande, som i någon måtto kunde för de enfalldigare leda till widskieppelse och wantro.»

Så var det med den saken. Ärendet avslutades, och Lunds domkapitel beordrade häradsprosten Brock att se till så att församlingens kyrkoherde fullföljde hovrättens befallning. Det farliga var inte barn som red omkring på redskap i gryningen, det farliga var vidskepliga och enfaldiga människor som anklagade små barn för trolldom. I domen kan man ana att hovrätten var av samma tanke som dåvarande kungen, den upplyste Gustav III, som 1779 helt avskaffade straffet för trolldom i lagboken. Sedan dess är det alltså fritt fram för påskkärringarna att dyka upp varje påsk utan att riskera dödsstraff - och tur är väl det!

Fortsätt läs mer
  3251 Träffar
  0 Kommentarer
3251 Träffar
0 Kommentarer

Förfäderna som försvann

Jag brukar ibland fundera över de där mystiska anförvanterna i släktträdet, de som försvann spårlöst. Då tänker jag inte på de där personerna som man tappar bort i kyrkoböckerna, utan på de som gav sig av och aldrig återvände. I mitt släktträd finns några sådana personer, däribland två förfäder. Den närmaste är min morfars farfars farfar, skräddaren Jens Larsen Graf (född 1813). Han bodde i Oslo och var gift med Maren Pedersdatter (född 1812), som han fick två barn med, min morfars farfars far Peter Lauritz 1840 och yngre systern Amalie Nicoline 1842. Sedan upphör plötsligt barnafödslarna, men i augusti 1846 föddes en flicka i Oslo, Josephine Albertine Emilie. Hon anges vara utomäktenskaplig dotter till »Anders Svendsen Malmström, Ungkarl og Skredder og Maren Pedersdatter», och föselsenotisen hade varit ganska oskyldig om det inte vore för tillägget att modern var »hustru af Skreddersvend Jens Larsen Graf, der for en Tid af 4 3/4 Aar siden forlod hende uden at hun senere har hördt fra ham». Alla spår efter Jens slutar alltså i december 1841, då Jens blir som uppslukad av jordens yta.

Att människor försvann hörde nog till ovanligheten, men av förklarliga skäl ökade antalet försvinnanden i krigstid. Antagligen var det lättare för ryttare och soldater att försvinna bland massorna, i det kaos som uppstod ute på slagfältet och under de långa fälttågens strapatser. Även i fredstid kunde det dock hända att krigsmän försvann spårlöst, och en av dessa rymlingar var min mormors mormors morfars farfar, soldaten Hans Segolsson Dahlros vid Västgöta-Dals regemente. Han hade blivit antagen i krigstjänst 1789, och kastades genast in i hetluften under Gustaf III:s ryska krig 1788-1790. Han infann sig därefter plikttroget vid generalmönstringarna, senast i juni 1798 då kompaniet mönstrades på Nygårdsängen vid Vänersborg. När det var dags för generalmönstring i juli 1802 kunde dock generalmajor Carpelan bara konstatera att roten var vakant, eftersom soldat Dahlros var »rymd den 22 Maij 1801». Kvar satt hustrun Märta med fyra små barn i Hugeryrs soldatstom, i största fattigdom.

En annan person i släktträdet som försvann spårlöst var hantlangaren vid artilleriet, Ola Stenström. Han hade gift sig omkring 1754 med min farfars farmors mormors mormor, den då blott sextonåriga Margareta Jöransdotter (1738-1788). De fick tillsammans två barn i Holmby socken i Skåne, men redan när Margareta var havande med den yngsta dottern 1757 övergav Ola sin unga hustru. I tre långa år väntade Margareta innan hon gick till häradsrätten, som i maj 1760 efterlyste den förrymde maken. Häradsrätten beslutade att Ola måste ge sig tillkänna under det kommande året, men när sommartinget 1761 var över hade han fortfarande inte hört av sig. Vid hösttinget samma år dömde därför Frosta häradsrätt till skillnad i äktenskapet mellan Ola och Margareta, eftersom 

»...det wäl ålegat handtlangaren wid artilleriet Ola Stenström [...] at nu wid sist öfwerståndne laga Sommar Tinget härstädes stånda henne Margaretha Jörans doter til genmäle för det han på så otilbörligt sätt sig mot henne förhållit men som han icke gittadt åtgärda de här utinnan utgångne Kundgörelser och utfärdade anslag på Tings stugu dörren: så begär meranämda Margaretha Jörans doter, at från denna dess man blifwa lagl: skild. Och aldenstund denna hennes begäran finnes grundad i Lagens stadgande [...]; altfördenskull och emedan ingen underrättelse kunnat inlöpa och denne Stenströms tilhåll han öfwer natt och åhr uteblifwit honom lagl. förelagd; ty dömes härigenom til laga skilnad uti detta hjonelag; til följe hwaraf Margaretha Jörans doter komer at wid högwördiga domCapitlet i Lund denna författning upwisa til undfående af behörigt skiljo bref». 

Lunds domkapitel utfärdade skiljobrevet i november 1761, och en månad senare kunde Margareta gifta om sig. Men vad hände egentligen med Ola, och vart tog skräddaren Graf och soldaten Dahlros vägen? Varför försvann de? Hade de tröttnat på sitt gamla liv, och hur kunde de ta beslutet att överge sina gravida hustrur och små barn, och lämna dem i fattigdom med en osäker framtid? Flydde de landet, bildade de ny familj? Gifte de sig med en prinsessa i främmande land och fick halva kungariket, eller bosatte de sig på en söderhavsö? Antagligen lär man aldrig få veta vad som hände dem, men det är ändå fantasieggande att fundera kring deras vidare öden - de där som försvann spårlöst.

Fortsätt läs mer
  3944 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Claes-Göran Magnusson
Man kan väl misstänka att åtminstone en liten del av de som försvann inte gjorde det frivilligt, att de blev offer för ett brott e... Läs mer
söndag, 02 mars 2014 13:27
3944 Träffar
1 Kommentar

"Lättelser för mitt betryckta hjärta"

Ibland kommer man sina gamla anförvanter riktigt nära, ofta genom oväntade arkivfynd. Ett sådant fynd gjorde jag nyligen i Kristianstads kämnärsrätts dombok 1796, som tillsammans med handlingar i Lunds domkapitels arkiv avslöjade en hjärtskärande berättelse om kärlek, otrohet och mänskliga brister. I september det året hade den unga hustrun Dorothea Boldt inlämnat ett brev till kämnärsrätten i Kristianstad, där hon berättade att "ett gående rykte som jag av flera omständigheter, funnit äga grund, har äntligen övertygat mig att min man färgaren Johan Erik Flinckenberg begått otrohet i äktenskapet, och med en okänd kvinnsperson haft köttslig beblandelse. För detta brott, anhåller jag att bemälte min man må inför lovl. kämnärsrätten mig till laga ansvar stånda, i vilket avseende å honom anhålles om laga stämning...".

b2ap3_thumbnail_Dorothea.jpgb2ap3_thumbnail_Dorothea.jpg

Inledningen av Dorotheas brev till Kristianstads kämnärsrätt.

Denne Johan Erik Flinkenberg var min farmors farmors mormors farmors halvbror, och han hade ingått äktenskap med Dorothea i oktober 1792 i Kristianstad. Han var född 1761 i Ystad, och tycks ha varit en rastlös själ. Vid bouppteckningen efter fadern i Ystad 1790 uppges han vara färgare i staden Deutschbrudt i Böhmen, två år senare dyker han plötsligt upp i Kristianstad där han erhåller burskap som färgare, och gifter sig två månader senare med den unga Dorothea. Äktenskapet tycks redan från början ha varit problematiskt. Dorothea var mycket sjuklig, provinsialmedikus d:r Ludvig Tillke intygar till exempel i oktober 1796 "att hon [lider av] åtskilliga bräckligheter och sina hysteriska plågor - av vilka hon är mycket svag och lättrörd vid sinnesrörelser, och flera tillfällen lider svåra anfall". Doktorn rekommenderade därför att hon helst inte skulle ge sig ut på längre resor, eftersom hon annars "kan ådraga sig obehageliga följder för sin hälsa". Makarna började sakta glida ifrån varandra, och blev allt oftare osams. Man kan lätt tänka sig att den rastlöse Johan Erik och den lättrörda Dorothea inte gick så bra ihop, särskilt inte i ett äktenskap. Så småningom lämnade Dorothea också det gemensamma hemmet, och flyttade in hos sina föräldrar. Den äktenskapliga osämjan hamnade till slut hos Göta hovrätt, som krävde att Dorothea skulle flytta tillbaka till sin make för att låta den "äkta sammanlevnaden fortsätta", en uppmaning som var förgäves. Dorothea vägrade, och Johan Erik tycks ha känt sig alltmer ensam. Så småningom blev de "köttsliga begären" allt för svåra att motstå, som Johan Erik själv uttryckte det, och han begick äktenskapsbrott. I juli 1796 skriver han därför ett brev till hustrun, där han utan omsvep erkänner sitt snedsteg:

"Min kära hustru. Den oro som hos mig uppkommit över vårt frånskilda levnadssätt har varit för mig mycket besvärande, och mest smärtar mig de omständigheter som under tiden inträffat. Då jag muntligen ej kan berätta sådant, får jag med pennan skriftligen söka lättelser för mitt betryckta hjärta. En sak som du, min äkta maka, kanske hört omtalas av några, måste jag nu uppriktigt tillkännagiva, att jag för någon tid sedan av lusten verkligen varit dig, min vän, otrogen i äktenskapet, och övat köttslig beblandelse med ett okänt fruntimmer som sade sig vara hemma lång väg från denna staden, och velat att övertala till att gå in till mig i mitt rum där jag bor. Du häpnar väl över denna berättelse, men betänk, vi äro alla svaga till att motstå de köttsliga begären. Jag ber att du, min vän, denna gång mig förlåter, hade det hänt dig, mitt hjärta, jag skulle dig visserligen ej tillräknat. Svara mig några ord härpå, helst jag är i mycken oro, och ehuru jag härigenom gjort dig min vän mycket emot, skall jag likväl aldrig upphöra att älska dig ömt, och att vilja vara din, min kära hustrus, ömma maka i nöd som lust i bleka döden."

b2ap3_thumbnail_J-E.jpgb2ap3_thumbnail_J-E.jpg

Slutet av Johan Eriks brev till hustrun.

Dorothea tänkte dock inte förlåta sin makes snedsteg, utan sände genast brev till Kristianstads kämnärsrätt där hon begärde skilsmässa. Hon hade länge misstänkt att Johan Erik var otrogen, och när han nu dessutom själv erkände otroheten fanns det ingen återvändo. Hon bifogade även makens erkännande, eftersom hon ansåg att detta brev skulle styrka hennes begäran om skilsmässa, och skriver att

"Jag förmodar icke att min man inför rätta söker neka det brott han skriftligen erkänt; i denna förmodan är det och som jag härmed vill förklara, att jag för detta brott ej hatar honom eller önskar honom ont, men att förlåta det i den mening, att vårt äktenskap skulle kontinuera, därtill kan jag omöjlig förmås; varemot jag härigenom lämnar honom tillstånd, att träda i annat gifte och önskar honom därvid bättre lycka, än hans uppförande i det första äktenskapet förvållat".

Fallet var solklart, så kämnärsrätten dömde Johan Erik för horsbrott till 26 riksdaler och 32 skilling i böter till lika delning mellan kronan, staden och hans hustru. Han skulle dessutom betala 1 riksdaler och 16 skilling till stadens kyrka, samt undergå hemlig skrift och avlösning. Eftersom Dorothea ju inte heller ville förlåta maken dömde kämnärsrätten till skilsmässa mellan de äkta makarna den 17 september 1796, och den 12 oktober samma år utfärdade Lunds domkapitel det slutgiltiga skiljobrevet. Det fyraåriga äktenskapet var över, och den rastlöse Johan Erik Flinkenberg försvinner in i historiens mörker - det sista spåret efter honom finner man i Kristianstads borgarematrikel, som nämner att han "Afrest från Staden - rymd".

Fortsätt läs mer
  3399 Träffar
  0 Kommentarer
3399 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
289 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
113 inlägg
Helena Nordbäck
110 inlägg
Anton Rosendahl
56 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser