Häromdagen besökte jag Bosjöklosters kyrkogård, vackert belägen vid Ringsjön i hjärtat av Skåne. Jag promenerade i den värmande sommarsolen bland de gamla gravstenarna, resta till åminnelse över grevar och hemmansägare, baronessor och bondhustrur som levde för länge sedan. Plötsligt fick jag syn på en gravsten som stod lite avsides på kyrkogården, intill en stor ek. Jag gick fram, föll ner på knä och undersökte den lilla stenen. Den var täckt av både lavar och mossa, och kröntes av ett kors på vilket det sitter en duva – uppenbarligen har duvan lossnat en gång i tiden, men blivit omsorgsfullt reparerad. Gravstenen ser inte mycket ut för världen, och jag tänkte först att det säkert var ännu ett minne av någon avliden skåning – men när jag läste den gamla inskriptionen högg det till i hjärtat:

EFTER ÅBOEN

ANDERS

JÖRANSSONS

AFLEDNE BARN

ANNA

F. D. 26/9 1845. +. D. 13/6 1861

OLA

F. D. 12/8 1859. +. D. 17/7 1861

JÖRAN

F. D. 9/7 1864. +. D. 4/5 1865.

I våra dagar är det en fruktansvärd tragedi när ett barn dör, och tack och lov sker det ytterst sällan. Även förr i tiden var det såklart en tragedi, men den stora skillnaden mot idag är att det var allt annat än ovanligt. Ett föräldrapar kunde mista både ett, två eller tre barn och inte heller min egen släkt har skonats. Där har krupp, difteri, lung- och hjärtsjukdomar, fläckfeber och olyckshändelser härjat vilt bland de små barnen – morfars syster Rakel dog vid fjorton års ålder 1931, farfars mor Elvira hade två syskon som dog små, tre av farfars far Samuels syskon avled i spädbarnsåren och farmors mor Anna-Greta hade tre äldre syskon som hon aldrig hann träffa. Morfars båda föräldrar hade dock lyckan att få växa upp med alla sina syskon, men mormors far John förlorade fyra och mormors mor Hilma hela sex av sina femton syskon. Längre bak i släktträdet ser det ännu värre ut, det värsta exemplet i småländska Västra Torsås socken där två förfäder följde hela tolv av sina tretton barn till graven vid förrförra sekelskiftet.

b2ap3_thumbnail_090.JPG

Vi återvänder till den lilla gravstenen på Bosjöklosters kyrkogård – vad var det som sände Anders Jöranssons barn i en för tidig grav? Kyrkoböckerna ger svaret. Den femtonåriga Anna dukade under i lungsot, följd till graven en månad senare av lille Ola som också dog i lungsot – kanske smittad av storasyster? – och knappt fyra år senare fick de sällskap av lille Jöran som insjuknade i feber och somnade in, bara tio månader gammal. Familjen hade sammanlagt sju barn, varav alltså tre dog i barnaåren – ännu ett exempel på den höga barnadödligheten förr i tiden. Hur hanterade Anders Jöransson och hans hustru sorgen efter sina tre barn? En antydan får man på baksidan av den lilla gravstenen, där några uthuggna rader sätter ord på föräldrarnas hopp och tröst:

Här hvila vi tre

syskon små i graf-

vens tysta boning.

På domedag skall

vi uppstå och

möta lifsens konung.

Det är lätt att missa människorna bortom alla namn och datum, men man får aldrig glömma att det är just människor man släktforskar kring – människor som tänkte och kände, älskade och saknade. Just barngravar är en god påminnelse om detta faktum, för sorgen var lika stor då som nu – precis som hoppet om att en dag få återse ett förlorat barn. Medan jag satt där på knä vid den lilla gravstenen i Bosjökloster skänkte jag en tanke till Anna, Ola, Jöran och alla andra små barn som lämnade jordlivet alldeles för tidigt, till föräldrarnas obeskrivliga sorg. Jag skrapade försiktigt loss en liten bit mossa från stenens fundament, reste mig upp, återvände till de levandes värld och promenerade sakta vidare i sommarsolen på den vackra kyrkogården intill Ringsjön.

»Detonationen var så stark, att af lufttrycket en mängd fönsterrutor dels inom fabriksområdet, dels i samhället krossades. Få sekunder efter explosionen slogo lågorna ut från byggnaden och gynnad af blåsten spred sig elden med största hastighet till byggnaderna n:r 21, 22 och 23, hvilka samtliga inom en timme nedbrunnit till grunden. […] Beklagligt nog skulle olyckan kräfva icke mindre än tre menniskolif. De omkomna äro 45-årige A. Olin, Saxtorp, samt Bror Olsson och Gustaf Hansson, Annelöf, begge i tjugoårsåldern. […]

Olins lik anträffades förkolnadt mellan vägen och centrifugen i det hus der han arbetade då explosionen skedde. […] Delar af Olins lik fann man ett hundratal meter från platsen. Hufvudet var skildt från kroppen. Af Gustaf Hansson återstod icke mycket, och man kunde endast med största svårighet identifiera honom […]. Ödeläggelsen gjorde ett beklämmande intryck, och öfverallt rådde stark förstämning, ty tanken på de under så ohyggliga omständigheter bortryckna behärskade alla. Det var en hemsk död som skulle möta dessa män.»

Ovanstående rader kan man läsa i Landskronaposten den 23 maj 1919, dagen efter den fruktansvärda olyckan i Annelövs krutfabrik då 200 kilo krut antändes och tre människor fick sätta livet till. En av de omkomna – Gustaf Hansson, eller »Gusse» som han kallades inom familjen – var min farfars morbror. Han är numera relativt bortglömd, men det sägs att han var en levnadsglad ung man som uppskattade en svängom på dansbanan, och eftersom han var både lång och stilig lär han ha varit populär bland traktens damer. Det är alltså inte mycket som är känt om honom, men tack vare artikeln i Landskronaposten vet jag i varje fall hur han slutade sitt liv den där ödesdigra dagen i maj 1919.

b2ap3_thumbnail_Hansson-P-baksidan---med-svart---Elvira-Hansson-Annelv-No-3---med-bltt---Elvira-Hansson-Saxtorp-14-27.jpg

Gustaf Hansson (1895-1919) i mitten tillsammans med sina bröder Julius (1898-1974) t. v. och Henning (1893-1979) t. h. 

Människor har i alla tider fascinerats av döden, men frågan är om inte denna fascination var ännu större förr i tiden. Fruktansvärda olyckor och märkliga dödsfall har lämnat många spår efter sig i källorna, inte minst i dagstidningarna, och om man rör sig längre tillbaka i tiden var både dödsolyckor och självmord fall för rättsväsendet. Om man ska dra det till sin spets var dessutom förfädernas korta tid på jorden i grund och botten en förberedelse inför det eviga livet, så liemannen var ständigt närvarande. Allt detta gör att döden har lämnat efter sig stora mängder källmaterial och andra kvarlevor, som kan ge värdefulla och intressanta uppgifter när man släktforskar.

Jag har tidigare bloggat om hur dagspressen frossade i detaljer när ett självmord ägt rum, och därför är dagstidningarna en ypperlig utgångspunkt när man letar uppgifter om släktingar som tagit sitt liv efter 1863, då självmord avkriminaliserades. Därefter hölls inte alltid rättsmedicinska undersökningar i samband med uppenbara självmord, men före 1860-talet var sådana undersökningar praxis. Det var nämligen viktigt att utröna hur och varför en person avlidit, eftersom livssituation, sinnesstämning och tillvägagångssätt kunde innebära skillnaden mellan att få en någorlunda hederlig begravning på kyrkogården eller grävas ner i skogen av bödeln. 

b2ap3_thumbnail_Malm-1843.jpg

Ur Malmö kämnärsrätts protokoll 1843 23/11; Kämnärsrätten i Malmö, vol. A1A:117 (1843) (bild 6640 hos ArkivDigital).

När min anfaders bror Per Pålsson (1771-1843) hängde sig i Malmö klassades alltså självmord fortfarande som en brottslig handling, och därför finner man en hel del uppgifter i Malmö kämnärsrätts arkiv. I protokollen får man bland annat förklaringen på hans plötsliga självmord, då hans närmaste anhöriga berättade att

»Pehr Pålsson en längre tid varit besvärad af stinkande Rötsår på båda benen, öfver hvilka åkommor han esomoftast yttrat ledsnad och oro fruktande att de skulle engång blifva hans dödsorsak, emedan de alltjemnt förvärrades och voro i hans tanke obotliga. Aftonen d 22 hade samtal varit å bane om nämnde sår, då torparen Jöns Larsson, hos hvilken Pehr Pålsson för lifstiden var inaccorderad, föredragit att Pehr borde rådfråga sig hos någon läkare här i staden, eller och försöka komma in på Lazarettet; men häröfver hade Pehr som vanligt yttrat sin mening om sårens obotlighet och sin ledsnad deröfver».

När det var dags för frukost morgonen därpå hade brorsdottern Elna knackat på hos Per, men han öppnade inte. Hon tog då ett ljus och smög in i farbroderns kammare där hon fann honom död, halvliggande i sin säng med ett snöre om halsen. Per orkade inte längre skämmas över sina stinkande rötsår på benen, och hade helt enkelt bestämt sig för att befria både sig själv och omgivningen.

Även fysiska defekter och ovanliga dödsorsaker var av största intresse förr i tiden, så därför kan man hitta många bisarra notiser i äldre tiders dagstidningar. Min anfaders bror Nils Thorssons (1724-1799) första hustru Christensa Mickelsdotter avled till exempel 1778 i Saxtorp, och i denna församlings kyrkobok kan man samma år kortfattat läsa att dödsorsaken var »nafwel bråk, som först begyntes med Gulsiuka och sedan wattusoten, på 3die året siuk», men Lunds Weckoblad gick uppenbarligen steget längre för den 16 september 1778 publicerade man denna detaljerade artikel:

»Sistledne Onsdag d. 2 Septemb. begrofs i Saxtorp wid LandsCrona en Bonde Hustru, som på 3:dje året dragits först med Gulsot, hwilken sedan förwandlade sig i Watusot och sig i nedra delen af kroppen från naflen, hwilken gaf sig uti i en blåsa som en stör göpne; då sådant ej kunde med medicamenter drifwas och Feltskjärare ej wille taga hål på blåsan, tog Hustrun sjelf en syl och därmed stack hål, då wäl et ämbar watu utran, men på 5:te dagen derefter war blåsan lika stor, fast swulsten mindre än förr, tå hon tog sin syl igen och hälften så mycket watn utrann och åter 3:dje gången inom 14 dagar, hwarigenom krafterna så aftogo, at hon 8 dagar derefter dog, utan at underlifwet war blefwit befriat från watnet».

Dåtidens begravningar var ofta högtidliga tillställningar, och stora folkmassor vallfärdade till »kändisbegravningarna» som inte sällan recenserades i dagstidningarna – man får i regel veta allt från vilka psalmer som sjöngs till vem som skänkt kransar vid graven. När min anfader Johan Carlberg begravdes i Ängelholm infördes till exempel följande notis i tidningen Norra Skåne den 18 juli 1882:

b2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1882-07-18.jpg

När man upptäcker hemska olyckor, självmord och märkliga dödsfall i släktträdet lönar det sig alltså att se bortom kyrkoböckerna, eftersom döden har lämnat många spår efter sig i källorna. Liemannen var ständigt närvarande i förfädernas liv, och som exempel citerar jag första versen ur den »Integer vitæ» som sjöngs vid Johan Carlbergs begravning 1882:

»Är det då allt hvad vi af lifvet lära,

att till dess början slutet är så nära,

att jordelifvets lycka, fröjd och ära,

sjunker i griften?».

P.S. Ni glömmer väl inte Namn åt de döda (NÅDD)? Projektet kompletterar just nu dödboken med döda under åren 1860-1900 och projektledaren Viktoria Jonasson behöver all hjälp hon kan få, så tveka inte – bli en NÅDD:are du också!

När min farmors morfars far Jöns Lind (1854-1924) från Bästekille avled nedtecknade prästen några märkliga kråkfötter i död- och begravningsboken. Jag förstod att det var latin, även om detta språk var helt främmande för mig när jag upptäckte dödsnotisen för många år sedan. Det gjorde inte saken lättare att prästen dessutom hade ovanligt svårläst handstil. Jag försökte på alla sätt tyda dödsorsaken, som jag med stor tveksamhet tolkade som »Under chitus capillitii, olycksfall, fall på golf + Pneumonia cardio-arteriosclerosis». De bidragande dödsorsakerna var inga problem att förstå; tack vare Anbytarforum fick jag veta att Jöns hade drabbats av lunginflammation (pneumonia) och led av åderförkalkning i hjärtkärlen (cardioarteriosclerosis). Jag blev dock inte klok på den huvudsakliga dödsorsaken - vad betydde de latinska orden, och varför föll han egentligen på golvet?

I död- och begravningsboken fanns även en anteckning om att dödsfallet hade skett på Simrishamns lasarett, och att pastorsämbetet i Södra Mellby hade fått en avi därifrån. Jag tänkte att denna avi måste ha hamnat i Södra Mellby kyrkoarkiv, så jag undersökte bilagorna till död- och begravningsboken. Dessa fanns bevarade för åren 1828-1931, och ingick i volymen HIII:1 (bilagor till födelse- och dopboken 1852-1932), där jag mycket riktigt hittade den omnämnda avin, underskriven av lasarettsläkaren. Tyvärr gav den inte mycket mer än död- och begravningsboken, och den latinska dödsorsaken var lika svårläst här; jag tolkade det med stor tveksamhet som »Vuln enitus capillitii». Avin avslöjade däremot att Jöns hade avlidit kl. 4.40 på eftermiddagen - alltid något!

b2ap3_thumbnail_IMG_20150120-131407_1.jpg

Ur Jöns Linds patientjournal från Simrishamns lasarett 1924 (Regionarkivet i Skåne).

Jag funderade vidare. Eftersom Jöns avled på Simrishamns lasarett borde det finnas en journal i lasarettets arkiv, men var fanns detta? Efter lite detektivarbete kom jag fram till att de skånska lasarettens patientjournaler förvaras på Regionarkivet i Skåne. Där hittar man journaler från olika typer av vårdinrättningar, såsom sjukhus och vårdcentraler, barnhem och fosterhem, provinsialläkare, sjukhem, privatkliniker, skolor, sanatorium och vårdhem. När överflyttningen av samtliga vårdinrättningars patientjournaler är avslutad, vilket beräknas till hösten 2015, kommer Regionarkivet förvara sammanlagt 20 miljoner journaler fördelade på omkring 100.000 hyllmeter. Precis som för andra arkiv gäller 70 års sekretess, så jag hade inga problem med att få tillgång till Jöns' journal via Regionarkivets Journal- och arkivservice. Det visade sig att han hade vistats på lasarettet tidigare samma år, och patientjournalen innehöll mer information än jag vågat hoppas...

b2ap3_thumbnail_S-Mellby-1924.jpg

Ur Södra Mellby kyrkoarkiv, vol. FI:2 (död- och begravningsbok 1895-1941), sid. 102 (ArkivDigital).

Jöns hade tydligen halkat i ett dike den 26 juli 1924, och hade då fått ett ytligt sår vid höger öga. Två dagar senare hade han skrivits in som patient på lasarettet i Simrishamn, där han låg kvar i sex dagar med en kroppstemperatur som pendlade mellan 36,6 och 37,6 grader. När läkaren gick morgonronden den 2 augusti hade Jöns sett frisk ut, och eftersom temperaturen dessutom låg på 36,8 grader fick han lämna lasarettet. Han återvände dock två månader senare. Han hade känt sig allmänt svag och därför legat till sängs under ett par dagar, och när han skulle resa sig från sängen på morgonen den 3 oktober hade han fallit omkull och slagit huvudet i golvet. Samma kväll fördes han till Simrishamns lasarett, där läkaren konstaterade att han hade ett kraftigt blödande krossår i huvudsvålen. I journalen har läkaren antecknat denna skada på latin, »Vuln. contus capillitii» (vulnus contus capillitii) - äntligen fick jag en korrekt förklaring på de frustrerande kråkfötterna i död- och begravningsboken!

b2ap3_thumbnail_44-Jns-Mrtensson-Lind.jpg

Jöns Lind (1854-1924); fotografi i privat ägo

Såret i huvudet förbands omedelbart, och vid den inledande undersökningen konstaterade läkaren att patientens hjärta hördes dåligt, samt att lungorna inte heller lät bra, men eftersom kroppstemperaturen låg på 36,3 bedömdes läget vara stabilt. Under de kommande tolv timmarna drabbades Jöns dock av feber, och temperaturen steg till 38,3 grader. Han mådde allt sämre, låg utmattad i sin säng och var helt slapp i höger sida. Morgonen därpå hade febern stigit ytterligare, och termometern visade nu hela 40,2 grader. Det fanns inget läkarna kunde göra, och tjugo minuter i fem på eftermiddagen den 5 oktober 1924 drog Jöns sitt sista andetag. Han fick sitt vilorum på Södra Mellby kyrkogård, och efterlämnade fyra barn och arton barnbarn.

Patientjournalerna kan som synes ge intressanta uppgifter om förfädernas hälsotillstånd och sista dagar i livet, information som saknas i kyrkoböckerna. I min egen släktforskning har jag hittat ett flertal sådana journaler, där jag bland annat fann information om mina förfäders fysik, hälsa och matvanor - och vad som egentligen dolde sig bakom de där latinska kråkfötterna i Södra Mellby död- och begravningsbok 1924.