Drömmen var, som de flesta drömmar, fantastisk. En vagn som helt utan hjälp av hästar kunde transportera fyra personer från Nyköping till Stockholm på bara sex timmar. Manufakturisten Carl Gustaf Norberg i Nyköping byggde 1838 en småskalig modell av sin planerade ångvagn. Modellen, som idag finns på Nordiska muséet, visades upp för en betalande publik i januari 1842 på Lilla Nygatan 19 i Stockholm (en genealogisk knorr är att huset vid 1700-talets början ägdes av Carl Gustaf Norbergs farmors fars styvmors morbror). Tanken var förstås att bygga en fullskalig ångvagn och sedan starta en omnibusslinje med densamma. 1835 hade Sveriges första busslinje, mellan Gustav Adolfs torg och Djurgårdsbrunn i Stockholm, startats men där användes förstås häst och vagn. En för tiden svindlande snabb ångvagn var en hisnande tanke som givetvis krävde en genial uppfinnare. Vem var då Carl Gustaf Norberg?

Han föddes 23 juni 1808 på godset Vik i Stigtomta utanför Nyköping som son till skomakaren Karl Peter Nordberg och Margareta Kristina Holmström. Bland hans anor finns få bönder men många tekniskt lagda och kreativa individer samt några anor med läshuvud: en skomakare (f), skräddare (ff mf, senare bonde), hammarsmed (mm ff ff f), timmerman/skeppsbyggmästare (fm ff), urmakare (mm f), byggmästare (mm ff) samt en bonde, en sjöman, en befallningsman, två komministrar och en rådman. Av hans farbröder var en urmakare och en annan en tusenkonstnär som växlade mellan att vara gjutare, skogvaktare, torpare och fiskare, medan hans morbröder var skeppare respektive spiksmedmästare.
Carl Gustaf Norberg arbetade som filare vid Nyköpings Mekaniska Verkstad men drömde alltså om att revolutionera resandet och teknikhistorien. Han gifte sig med trädgårdsmästardottern Hedvig Dahlberg från Bärbo och på tre år fick makarna en son och två döttrar. Carl Gustaf lämnade sin anställning och startade eget som manufakturist, samtidigt som han alltså var småbarnsförälder och drömde om att revolutionera teknikhistorien. Det fantastiska ångvagnsäventyret gick i graven när Carl Gustaf Norberg dog i nervfeber 7 juni 1843, alltså strax före sin 35-årsdag. Att döma av bouppteckningen hade det nog inte blivit någon ångvagn ändå. Före sin död sålde den svårt skuldsatte Carl Gustaf Norberg all lös egendom i hushållet och det enda familjen ägde var ett parti gammalt järn. 

Carl Gustaf Norbergs ångvagn blev alltså inget mer än en modell. Först 1892 rullade den första svensktillverkade ångbilen ut på vägarna, om än inte särskilt långt eller ofta. Ystadbröderna Cederholms skapelse, som nämligen stannade titt som tätt, finns numera på Ystads Militärmuseum.  Året innan, 1891, visades en Panhard med bensinmotor av Daimler på Göteborgsutställningen.
Vid sekelskiftet 1900 fanns bara en handfull bilar i Sverige, och i ett bilregister från 1905 finns 115 registrerade motorfordon. Jag är inte helt klar över om registret enbart innehåller personbilar eller omfattade både person- och lastbilar.

De första decennierna av 1900-talet samsades hästtransporter med bilar, bussar och lastbilar på våra vägar. Vägstandarden var dålig, och bilarnas trähjul gick ofta sönder och behövde repareras vid vägkanten innan resan kunde fortsätta. Bilarna saknade tak men var långt ifrån dagens glidarturer i välputsade cabrioleter. Det var skumpigt, kallt och de hästfyllda vägarna innebar att det var oundvikligt att få hästspillning både på de delikata trähjulen och på de egna kläderna. Det fanns heller ingen snöröjning och ända in på 1930-talet var det förbjudet att sanda vägarna eftersom många behövde ta sig fram med häst och släde vintertid. Väg- och fordonsstandarden innebar också att resor tog tid - segraren i en biltävling mellan Uppsala och Stockholm 1905 avverkade sträckan på 6 timmar och 8 minuter, medan det tog ett dygn att färdas från Göteborg till Stockholm vid en tävling 1911. Bara att öppna och stänga kreatursgrindar på vägen tog lång tid.

b2ap3_thumbnail_Widengrens-fartvidunder-1907.jpg

Alvar Roséns samling, Sörmlands museum

Vid 1900-talets början dyker de första trafikmålen där bilar är inblandade upp i domböckerna. 1906 avhandlades ett mål vid Oppunda häradsrätt där chauffören Helmer Holm åtalades för "öfwerdådig framfart". Bilen tillhörde grosshandlaren Per Widengren i Vingåker, och de båda herrarna sitter i framsätet på fartvidundret ifråga på bilden ovan. Söndagskvällen 7 oktober 1906 buskörde Helmer Holm runt i centrala Katrineholm i en och en halv timmes tid och skrämde ortsborna. Han struntade i att tuta i mistluren när han skulle svänga och körde dessutom runt med lyktorna släckta. Holm erkände sig skyldig. Troligen ledde händelsen till att han fick söka sin en ny anställning, för året efter kördes bilen av en annan chaufför. Att bilarna ännu var få i häradet visas av att även det andra trafikmålet vid Oppunda häradsrätt gällde Widengrens fartvidunder. I april 1907 körde chauffören Josef Andersson bilen från Oxelösund till Vingåker. Mellan Stensjö och Katrineholm hann han ikapp flera hästekipage. Trafikreglerna föreskrev att han skulle signalera och sedan vänta tills kusken kört åt sidan och klivit av för att hålla i hästen. En omkörning tog alltså säkert en eller par minuter, och när han kom ikapp det tredje ekipaget på några hundra meter brast Anderssons tålamod. I stället för att signalera och vänta blåste han förbi Gideon Larsson från Lyshällen i Björkvik. Gideons hästar skrämdes förstås och brakade ner i diket, varvid han klämdes under vagnen och skadades svårt. Josef Andersson fick böta 50 kr för att ha brutit mot automobilförordningen när han inte följde god trafiksed och signalerade sin avsikt att passera Gideon.

1907 kom en förordning att alla fordon skulle besiktas. Många var hembyggen eller kraftigt ombyggda och trafiksäkerheten diskutabel. Besiktningen var en inspektion av nytillverkade eller nyimporterade fordon. Årlig kontrollbesiktning infördes på 1960-talet.

1907 bestämdes också att alla fordon skulle ha ett igenkänningsmärke, dvs en registreringsskylt. Igenkänningsmärket var en bokstav (länsbokstav) samt siffror, t ex D57 eller K231.

1907 var även födelseåret för körkortet. Det nya förordningen var att föraren skulle kunna uppvisa ett kompetensbevis. I varje län fanns en person som utfärdade kompetensbevis. För Södermanlands del var det ingenjören Erik Lundvik, vars första intyg gällde att en viss Erik Lundvik var betrodd att framföra motorfordon.

1911 kungjorde landskansliet i Nyköping i Södermanlands Länskungörelser N:o 3 vilka allmänna vägar i Södermanland som "få med automobil befaras".

Det förekom långt in på 1950-talet att hugade bilspekulanter med brist på kontanta tillgångar kunde köpa en bil från en bilfirma genom kohandel. Ja, man lämnade alltså en ko och fick i stället en bil. Hade man ingen ko kunde det också gå bra med en symaskin, ett dragspel eller en sommarstuga. Tänk om detsamma gällde idag: jag har rensat i mitt förråd och har några kassar med saker jag ska skänka bort. Undrar just vad jag skulle få i utbyte mot några dukar, fyra stolsdynor, tre förkläden, en ryggsäck och en kasse med böcker?

Ibland snubblar man över notiser i kyrkböckerna som väcker ens nyfikenhet. I sörmländska Bälinge träffade jag på följande notis i volymen C;4 med noteringar om födda, vigda, döda och absolverade mellan 1809 och 1835:

"År 1811 d. 9 Junii undergick Gårdsdrängen vid Nynäs Anders Larsson uppenbar kyrkopligt, enligt Höglofl. kongl. Svea Hofrätts dom af d. 3 sistledna april, för föröfvad stöld vid Nynäs, samt drängarna Anders Larsson i Stora Onsjö, Gustaf Gustafsson i Lilla Onsjö, Westerljungs Sockn och Eric Fredricsson i Bygd, Eric Andersson i Lisselby Westerljung, såsom medbrottslingar i samma band, enskild skrift och aflösning i Bälinge Sacristia.
D. 16 Junii för medbrottslighet i samma tjufveband undergingo Bonden Jan Jansson i Stensätter och Drängen Olof Olsson i Nyckelby Westerljung samt Drängen Anders Ersson i Hunshälla, hemligt kyrkostraff och absolverades likaledes Drängen Eric Ersson i W. Segersta d 23 Juni 1811."

b2ap3_thumbnail_Nyns12.jpgNynäs i Bälinge en regntung julidag 2015. Foto Camilla Eriksson

Vad innebar då dessa straff som medbrottslingarna dömdes till?

De hade stulit, ett brott de alltså dömdes för både av häradsrätten och Svea hovrätt. De bröt då också mot det sjunde budet och var alltså även syndare i kyrkans ögon. För detta behövde de förlåtas, dvs bli avlösta eller få absolution. Fram till 1855 kunde de som brutit mot kyrkans lagar dömas till uppenbar eller enskild skrift. Uppenbar skrift var det hårdaste straffet. Anders Larsson, som med sin lokalkännedom förefaller ha varit den drivande vid brottet, fick stå på en pall i kyrkan under gudstjänsten medan den övriga församlingen tisslade och tasslade om hans brott. Det var alltså ett skamstraff, och när han klev ner från pliktpallen ansågs han vara avlöst eller absolverad och kunde återgå till att vara en vanlig församlingsmedlem. Enskild skrift var alltså ett mildare straff, och kallades även hemlig skrift då syndaren inte absolverades inför hela församlingen utan kyrktogs i sakristian i närvaro av prästen och några kyrkliga förtroendemän, rimligen kyrkvärdarna och kanske ett par sexmän. 

9 personer var alltså inblandade i en stöld. Brottet begicks vid Nynäs i Bälinge, en stor herrgård nära kusten med många underlydande gårdar. Ja, alla inblandade kom faktiskt från arrendegårdar under Nynäs: Bygd, Hundshälla och Väster Segersta i Bälinge samt Litselby, Nyckelby, Lilla och Stora Ogensjö och Stensätter i grannsocknen Västerljung. Bälinge och Västerljung gränsade visserligen till varandra men tillhörde olika härader. Bälinge ligger i Rönö härad och Västerljung i Hölebo härad. Så vid vilken häradsrätt togs då stölden upp? Grundregeln var att utgå från brottsplatsen, och då Nynäs ligger i Bälinge var det alltså Rönö häradsrätt som fick reda ut de säkerligen trassliga turerna med så många medbrottslingar. Jag har inte letat rätt på dombokshandlingarna, men kanske kan kyrkböckerna ge ledtrådar om medbrottslingarna i tjuvbandet?

Anders Larsson var gårdsdräng vid Nynäs mellan 1808 och 1811. Föga överraskande lämnade han sin tjänst kort efter stölden och flyttade så långt bort han kunde, närmare bestämt till Salem. I Bälinges husförhörslängd har prästen noterat "lagl. för tjufnad dömd och undergick här uppenbar kyrkopligt". Han flyttade enligt samma längd in 1808 från Västerljung, där han föddes 1785. Vid tiden för stölden var han alltså 25- 26 år gammal. I Västerljung föddes två pojkar år 1785 vars fäder hette Lars: Lars Larssons och Maria Andersdotters son i Hillsta västergård 7 augusti samt Lars Anderssons och Kerstin Larsdotters son i Stockvik 19 oktober. Lilla Anders från Hillsta dog i mässling 2 mars 1786 och kunde därmed uteslutas. Anders Larsson från Stockvik blev 1805 dräng i Litselby norrgård och flyttade så 1808 till Bälinge. Därmed är Stockvik-Anders den Anders Larsson som kom att spela en huvudroll i tjuvbandet.

Anders Larsson i Stora Ogensjö, Västerljung, var son i gården. Han föddes i Litselby 23 november 1784 och var son till Lars Andersson och Maria Olofsdotter. De både Anders Larssönerna torde ha känt varandra väl, för Ogensjö-Anders gifte sig 14 november 1811 i Västerljung med pigan Ingrid Larsdotter från Nynäs. Hon arbetade visserligen vid Nynäs i Bälinge men kom även hon från Västerljung, närmare bestämt från Stockvik där hon föddes 3 april 1789. Nynäs-Anders var hennes bror. Även om Ogensjö-Anders är noterad som "son" i kyrkböckerna så var han säkerligen åtminstone delvis den som skötte jordbruket. Fadern Lars Andersson fyllde 50 två månader efter sonens vigsel och var alltså inte särskilt gammal, men han var sjuklig och dog i pleuresie i maj 1813. Anders Larsson övertog då gården och kunde glädja sig åt dottern Maria Kristinas födelse strax före jul samma år. Lyckan blev dock kortvarig. Först dog den 84-årige farfadern Anders Larsson av lungsot i april 1814 och tre veckor senare, 3 maj 1814, var det dags för nästa dödsfall i Stora Ogensjö. "Böld" anges som dödsorsak för Anders Larsson, som dog 6 månader före sin 30-årsdag. Annandag jul 1816 gifte den unga änkan Ingrid Larsdotter om sig med drängen Anders Jonsson. Makarnas första barn, döpt efter Ingrids båda makar till Anders, föddes 9 månader senare, 13 september 1816. Ingrid var därmed barnlös i ett dygn, för dagen innan drunknade lilla Maria Kristina, 2 år och 9 månader gammal.

Gustaf Gustafsson i Lilla Ogensjö var också son i gården, född 29 april 1787 i Dalvik i Bälinge. Han var alltså runt 24 år när stölden begicks. 21 november 1811 gifte han sig i Bälinge med 19-åriga dottern Brita Stina Persdotter i Skyttorp. En kuriositet här är att hennes far, Per Persson (1757- 1831) var väl bekant med Nynäs då han var rättare på godset vid 1780-talets mitt. Gustaf Gustafsson var måg i Skyttorp till 1815 och 1815- 17 torpare i Aspvreten i Bälinge innan flyttlasset gick till Mosstorp i Västerljung. Familjen bestod då av Gustaf och hustrun Brita Stina samt den späde sonen Per Gustaf. Makarnas förstfödda, dottern Anna Sofia, blev bara sju månader gammal. I Mosstorp utökades familjen mellan 1819 och 1834 med tre söner och tre döttrar. 1825 flyttade även Gustafs far och styvmor till Mosstorp. Fadern Gustaf Persson dog 1827, 75 år gammal. I den följande husförhörslängden anges den nu knappt 40-årige Gustaf Gustafsson vara "ofärdig" och i nästa husförhörslängd uppges styvmodern Brita Larsdotter såsom "utfattig". I längden därpå tituleras hon "fattighjon", och i nästa längd, år 1845, flyttade hon till fattighuset. Gustaf Gustafsson dog av lungsot 21 januari 1845 och den bouppteckning som gjordes en knapp vecka senare är en deprimerande läsning, då tillgångarna var 42 riksdaler banco och skulden 65 riksdaler banco. 

Drängen Erik Fredriksson i Bygd kom dit 1810 från Stora Fröda och flyttade 1811 till Västerljung. Även han har fått en notering i husförhörslängden: "För tjufnad hemlig kyrkopligt". Vid Stora Fröda anges han vara född 1787 medan födelseuppgiften har preciserats vid Bygd, där han uppges vara född 1788 i Ludgo. Kanske är han identisk med pigan Maria Persdotters utomäktenskaplige son Erik, född 3 mars 1787 vid Selberga i Ludgo.

Erik Andersson föddes 18 september 1790 i Litselby sörgård, Västerljung som son till Anders Olofsson och Maria Jonsdotter. Vid tiden för stölden var fadern nämndeman vid Hölebo häradsrätt så Eriks brott gav säkerligen upphov till skvaller och rykten i trakten. Liksom Anders Larsson i Stora Ogensjö var Erik Andersson troligen delaktig i skötseln av gården då föräldrarna var sjukliga. Båda avled senhösten/vintern 1812 varvid Erik fick överta gården. 1815 har prästen noterat i husförhörslängden "NB Flyttar 1815". Det är förstås en bra notering. Men jag är en girig person, så jag skulle förstås gärna se att prästen även bemödat sig om att ange vart Erik tog vägen...

Jan Jansson efterträdde fadern Johan Nilsson som bonde vid Stensätter en tid efter att han 1803 gift sig med pigan Anna Olofsdotter på Nynäs. Jan Jansson föddes 1776 31/10 vid Stockvik men födelseplatsen till trots har jag inte hittat några släktband till Anders Larsson. Stölden ändrade nog familjens liv: Jan Jansson hade levt vid Stensätter sedan 1780, men 1812 fick han lämna gården. Flyttlasset, med hustru och tre barn i åldrarna 1- 7, gick till Hillsta nedergård. Året därpå rullade flyttlasset igen, denna gång till Ryssland. Där utökades barnaskaran med ytterligare en dotter innan familjen 1815 begav sig till Östra Fågelö i grannsocken Trosa landsförsamling. Där föddes 1817 makarnas femte barn. Sex år senare, flyttade de igen, denna gång till Trosas grannsocken Hölö. Kanske tvingades Jan Jansson att lämna Stensätter efter sin inblandning i stöldhärvan, eller kanske kände han själv en så stark skuld att han inte kunde hantera att behöva besöka Nynäs eller ha kontakt med rättaren.

Drängen Olof Olofsson i Nyckelby mellangård föddes 3 juli 1777 i Klacka i Västerljung som son till Olof Jönsson och Kerstin Larsdotter. Han var vid Nyckelby 1809- 1811. Ingen ny bostadsort är angiven i husförhörslängden och jag har inte kunnat spåra honom vidare.

Drängen Anders Eriksson i Hundshälla var född 1775 i Floda. 1797 flyttade han från Tystberga till Hundshälla. Även han har fått en notering i husförhörslängden: "För tjufnad, hemlig kyrko-pligt". 1811 flyttade han till Stora Fröda, 1812 till Fageräng i Tystberga och så 1813 till Holmby i Bälinge. Han gifte sig 1815 med pigan Maja Cajsa Andersdotter i Holmby. Sonen Johan Erik föddes fem veckor före vigseln. Sonen Anders föddes 1819 strax innan familjen splittrades. Anders Eriksson anges ha flyttat till Vagnhärad medan hustrun och de båda sönerna blev kvar i Bälinge. Följande år anges de ha föyttat till Edeby i Hölö, där de saknas i husförhörslängden. familjen var åter samlad när de 1825 flyttade till Nora mellangård i Vagnhärad. Sedan följde årliga flyttar: 1826 till Trosabro, 1827 till Löftet och 1828 till Ängstugan . Där dog yngste sonen, 10-årige Anders, av slag 30 juni 1829. Samma år flyttade familjen vidare till Fagerhult i Trosa landsförsamling. Anders Eriksson hade sedan 1827 titulerats som inhyses och nu noterar prästen att han är "nästan döf och blind". Anders Eriksson dog i lungsot 11 december 1832.

Erik Eriksson i Väster Segersta var född 25 maj 1781 i Siundadal i Vårdinge. Han flyttade 1809 från Vårdinge till Väster Segersta, och återvände 1811 till sin födelsesocken. Även han har försetts med noteringen "För tjufnad dömd till hemlig kyrkopligt" i husförhörslängden. 

b2ap3_thumbnail_Brnneriet2.jpg

Bränneriet är idag vandrarhem. Foto: Camilla Eriksson

Stöldligan bestod alltså av 9 män. En var gift och de övriga åtta ogifta,  En hade ett eget hemmansbruk, tre var hemmasöner och fem tjänstedrängar. Fyra av de nio får anteckningar i husförhörslängden om stölden och kyrkoplikten. Alla fyra är tjänstedrängar. Kanske är det en ren slump, eller så är det ett utslag för att de socialt var mindre respekterade än en bonde eller hemmaboende bondson. Noteringarna verkar inte ha förts in i flyttattesterna och heller inte följt personerna i fortsatts husförhörslängder för de som blev kvar i hemsocknen. Brottet "försvann".

Det verkar som om de inblandade inte var frihetsberövade. Den första instansen för frihetsberövande under utredning av brottet och avvaktan på rättegång vid först häradsrätten och därefter hovrätten, var vid denna tid häktet på Nyköpingshus. Detta var beläget i porthuset och hade knappast plats för mer än 3 personer. 9 personer kunde absolut inte få plats där samtidigt.

Men vad stal de om de inte dömdes till frihetsberövande eller kroppsstraff utan endast till uppenbar eller hemlig kyrkoplikt? Jag har en teori. Kanske är den helt tokig och, ska erkännas, den är en aning fördomsfull. Missdådarna var ju nio förhållandevis unga män. De lär inte ha stulit värdesaker inne på herrgården för då hade brottsrubriceringen blivit inbrott och de hade blivit frihetsberövande. De stal knappast boskap för det vore ganska ohanterligt - och antagligen en ganska blodig historia - att dela upp några höns eller en ko på nio personer. Så vad kan de då ha lagt rabarber på? Nynäs är ett ganska utspritt godskomplex med skogsdungar mellan en del byggnader. Om man passerade huvudbyggnaden ner mot Rundbosjön några hundra meter ner, gick man först förbi en kvarn och sedan en stenbeklätt skogsparti. Alldeles nere vid Rundbosjönsviken uppfördes 1801 ett vitt stenhus som fram tills husbehovsbränningen avskaffades 1854 var godsets bränneri. Idag kan vi ha svårt att föreställa oss de mängder brännvin som producerades: år 1817 t ex brändes över 4000 liter brännvin bara i Nynäs bränneri!Ett hemligt uppenbart tjuvebandEtt nio Bränneriet låg alltså avsides och var lättillgängligt om man kom sjövägen. Mycket behändigt om man blev törstig. Eller så stal de något helt annat... 

Emellanåt träffar jag på en person i källorna som träder ut ur historiens dunkel och får mig att vilja veta mer. Vem var den här personen? Var kom han/hon ifrån? Hur reagerade hon/han på de hinder som dök upp under levnadsbanan? Några exakta svar är förstås svåra att finna utan hjälp av en självbiografi eller dagbok. En utförlig notis jag träffade på i förbigående i vigselboken för närkingska Ekeby midsommaren 1781 väckte min nyfikenhet på bruden Katarina Persdotter:

"Soldaten Anders Stenqvist [vigdes] med Soldatänkan Hustru Catharina Pehrsdotter på Åby ägor. Behörig laga afvittring Upteddes, författad af nämndemannen Anders Olofsson i Frogesta, hvaraf intogs, at enligt Inventarii summa bör den lefvande Dottrens arf vara efter fadren Två Riksdaler Trettjootta skilling, och efter Brodren, som sedan aflidit, Tre riksdaler trettjofyra skilling 7 runstycken; tilsammans Sex riksdaler Tjugufyra skilling 7 runstycken. Men som modren vid fadrens död var hafvande, och efter 3 månader födde Barn, hvars Däggjande och omvårdnad, jämte den andra späda Dottren, hindrade modren at mäst 1 ½ år kunna något förtjäna, så måste det lilla tilgripas til vinnande af lifsuppehälle och husrum. Var således vid ägtenskapets fullbordan betydande minskning i det lilla hushållet: så at ingen tilgång var til fulla summan, hälst barnet på 6te året tarfvade underhåll till kläder och föda. Stjuffadren utfäste sig derföre, nu i vittnens närvaro, at med kläder och föda framgjent förse sin stjufdotter, utan at bruka tiggarestafven, samt lära Henne läsa i bok och Christeligen upfostras; tils hon framdeles kunde med årstjänst sjelf försörja sig."

Vad får vi veta? Jo, Katarina Persdotter var änka efter en soldat. Vid hans död hade de en liten dotter och Katarina var havande med parets andra barn, en liten son som föddes postumt tre månader efter makens död. Med ett nyfött, diande spädbarn att sköta om kunde Katarina inte söka en pigtjänst utan hon fick vända på de få tillgångar som fanns i det lilla soldattorpet för att försörja sina barn. Den postumt födda lille gossen dog dock späd och hans andel av arvet efter fadern ärvdes av hans syster. Problemet var att arvet inte längre fanns kvar varför moderns nye make lovade att försörja sin styvdotter. Hon skulle inte ligga församlingen till last utan både få mat och kläder, få lära sig att läsa och uppfostras till en produktiv samhällsmedlem med kristliga värderingar.

Att barn blev tidigt faderlösa och att modern sedan gifte om sig var förstås allt annat än ovanligt vid den här tiden, särskilt som fadern var soldat. Att moderns nye make också var soldat var inte heller så konstigt, men ofta brukade i dylika fall soldaten gifta sig med företrädarens änka. Det var inte fallet här.
Jag blev nyfiken på Katarina med det lilla "däggjande" barnet och de knapa tillgångarna. Levde hon lycklig med sin nye man? Slapp hennes dotter att tigga för sina försörjning? Och fick hon fler barn med den nye maken?

Husförhörslängden för Ekeby berättade att Katarina Persdotter var född 18 september 1753 i Lindesberg. Hon var alltså ännu inte 28 år när hon stod brud för andra gången. Katarina var dotter till skräddaren Per Eriksson och Karin Eriksdotter på Björka ägor, och strax före midsommar 1775 trädde hon i äktenskap med 29-årige Petter Persson i Björkhyttan. Tre och en halv månad senare utökades familjen med lilla Katarina. Kristina föddes i maj 1777, men i början av augusti var tragedin ett faktum. Pappa Petter och mamma Katarina och lill-Katarina vaknade den där säkert ganska kvalmiga augustimorgonen, men inte Kristina. Dödboken avslöjar konturerna av tragedin: "af våda ihjellegad af modren".

Det måste förstås ha varit fruktansvärt. Jag har inte läst sockenstämmoprotokoll eller dombok som säkert ger mer detaljer kring dödsfallet. Noteringen "ihjällegad" betydde oftast inte att mamman somnat ovanpå barnet och kvävt detsamma. I många fall innebar det helt enkelt att barnet sovit hos föräldrarna i sängen, i många fall för att barnet var sjukligt eller oroligt, och när föräldrarna vaknade på morgonen hade barnet vandrat till den eviga vilan. Vanligtvis inspekterade några betrodda grannkvinnor barnet efter synliga blånader eller tecken på våld, och grannar och släktingar utfrågades om barnets hälsa. Det förekom att barnet verkligen kvävt till döds av modern i sömnen men allra vanligast var alltså att ett redan tidigare sjukt barn dog hos föräldrarna i sängen. Det straff som brukade utdömas var att modern fick sitta på pliktpallen i kyrkan under en gudstjänst.

Nio månader senare, i maj 1778, utökades familjen på nytt, nu med dottern Margareta Kristina. Redan i februari 1778 hade Petter Persson rekryterats som soldat nr 147 för Åby rote i Ekeby vid Livkompaniet och Närke och Värmlands regemente. Särskilt mycket får man inte veta om honom i generalmönsterrullan då Petter, därefter kallad Petter Ånn, tillträdde mellan två generalmönstringar och redan var död och ersatt med en annan soldat när nästa generalmönstring gjordes. Han kommenderades hösten 1779 till Karlskrona, där han dog den 13 september. Han blev bara 33 år.

Petter Ånn överlevde sin yngsta dotter med fem månader, då lilla Margareta Kristina dog av okänd sjukdom i april 1779, bara 10 månader gammal. Ungefär i samma veva blev alltså Katarina Persdotter gravid på nytt, med sitt fjärde barn. Enligt vigselnotisen ovan föddes sonen tre månader efter faderns död. Det är inte helt korrekt, då han föddes 21 november, alltså ungefär 9 veckor efter faderns död. Han döptes efter pappa, farfar och morfar till Petter men dog alltså 1,5 år gammal, 23 april 1781. Dödsorsaken var frossa och uppkastning
Katarina Persdotters andra make Anders Andersson var född 1756 i Sköllersta och alltså tre år yngre än henne. Han rekryterades 31 juli 1780 till soldat för Stensbo rote och fick då soldatnamnet Stenqvist, som vi ju träffat på i vigselnotisen. En vecka efter vigseln, 29 juni 1781, transporterades han till Torsta rote i Ekeby och bytte då namn till Anders Thorman. 1 februari 1790 bytte han åter rote och blev i stället soldat för Frogesta rote. Varför? Kanske bytte han upp sig till större och bättre soldattorp med frodigare täppor eller kanske fick han tvärtom finna sig i att flytta till små gistna stugor medan en präktigare knekt flyttade in i hans gamla soldattorp. Eller så kanske han inte kom överens med folk och fick flytta runt av den anledningen. En tid efter flytten till Frogesta rote följde han med regementet till Finland för att kriga mot ärkefienden ryssarna. Generalmönsterrullan informerar ganska lakoniskt om hans öden där: "dödskuten 30 Juni 1790".

b2ap3_thumbnail_Tre_knektar1.JPGKatarina Persdotter var nu änka igen, denna gång nästan 37 år gammal. Hennes nioåriga äktenskap med Anders Thorman var barnlöst och hemma i soldattorpet fanns bara hennes namne, den 15-åriga dottern från det första äktenskapet. När Katarina så gifte sig för tredje gången, 30 september 1791, berättar vigselboken följande:
"I stället för afvittingsbevis uptedde änkan ett Testamente af förra mannen, upvist vid Häradsrätten, redan förledne höst, och till Communication stälde med arfvingarne, som dem ej syntes eller troddes giöra åtal. Bör dock i all händelse anmerkas, at summan Inventarii var 16 riksdaler."

Även make nr 3 var soldat, 28-årige Henrik Persson From var bördig från Grythyttan och soldat för Frommesta rote i Ekeby. Makarna stryks sedan i Ekebys husförhörslängd utan notering om vart de tar vägen. Jag har inte bladat husförhörslängden efter dem eller gått igenom dödboken x år framåt för att leta rätt på deras fortsatta öden. Med tanke på att Anders Andersson Stenqvist Thorman bytte rote tre gången slog jag upp generalmönsterrullan för att se om även Henrik From transporterats till en annan rote. Återigen väcktes min nyfikenhet av noteringarna "Vanfrägdad. Casseras 21 januari 1794"

"Casseras" innebar att Henrik From fick avsked, eller som vi nog skulle säga idag; han fick sparken. Regementets straffrullor skulle kunna berätta mer om exakt vad han gjort, men dessa finns oftast bevarade först från 1800-talets början. Likaledes kan det finnas kommenderingsrullor över vilka soldater som kommenderats till olika byggnads- och underhållsarbeten. Petter Ånn var ju inte på semester i Karlskrona utan ditkommenderad i tjänsten för att bistå vid något militärt bygge. Troligen dog han i lägret i rödsot eller någon annan grasserande sjukdom. Jag har inte hittat någon dödsnotis i Ekebys kyrkbok eller i Karlskronas kyrkböcker. Möjligen kan det finnas en sjukrulla för regementet där dödsorsaken avslöjas.
Katarina Persdotters tre makar åskådliggör också bruket av soldatnamn. Petter Ånns patronymikon var ju Persson. Att detta var ett mycket vanligt patronymikon visas av att Katarinas patronymikon var den feminina formen, Persdotter, och att även make nr 3:s patronymikon var Persson. Alla tre hade alltså fäder som hette Per. Per och Petter var olika former av samma namn: Petter Ånn heter i de källor jag gått igenom i Lindesberg Per Persson, men efter flytten till Ekeby kallas han Petter i stället för Per. Kanske var Petter den vanligare namnformen i Ekeby. Soldatnamnen användes alltså vid regementena för att särskilja alla Anderssöner, Erikssöner, Perssöner osv. Soldanamnen var ofta kopplade till den socken eller rote som soldaten tjänstegjorde vid, och om man bytte rote så bytte man därmed också soldatnamn. Petter Ånn var ju soldat för Åby rote. Den första stavelsen i rotenamnet, Å-, gav soldatnamnet Ånn. Stensbo gav soldatnamnen Stenqvist och Torsta (då stavat Thorsta) soldatnamnet Thorman medan soldaten From tjänstegjorde vid Frommesta rote.
 

Katarina Persdotter var en alldeles vanlig kvinna. Hon var dotter till en skräddare och gifte sig med en torpare som sedan blev soldat. Hon blev änka ung och gifte om sig och när make nummer två stupade fann hon en tredje knekt. Att barnadödligheten förr var hög visas av att hon förlorade tre av sina fyra barn i späd ålder. Vi får också veta lite om spädbarnsvård och levnadsvillkoren för en fattig soldatänka vid 1700-talets slut genom uppgifterna i vigselboken 1781. Genom hennes makar får vi också glimtar ur soldaternas liv med rekrytering, transport till andra rotar, arbetskommenderingar och livet i fält. Ett besök på Krigsarkivet ka kanske sprida mer ljus över livet för Petter Ånn, Anders Thorman och Henrik From, för svaren på våra frågor finns ofta - det gäller bara att hitta rätt källa!

Att läsa dödböcker är oftast ganska förfärligt men också fascinerande. Emellanåt träffar man dock på poetiska skildringar som mildrar effekten av liemannens förehavanden. Vad sägs om följande:

"Den 31 Augusti 1732 wijd Sohlens nedergång om afttonen afsombnade skiepparen Niclas Audaar på Mögöön och till sitt hwijlorum beledsagades den 10 September. Aetas 66 på 3ne weckor när." (Tunaberg, C:2, sid 199) 

Nog tecknas en rofylld bild av hur en äldre man stilla somnade in i skymningen. Ibland föregick saligheten döden, som i Bettna år 1738:

"Erik Jacobsson i Walsta död den 25 begrofs den 2 Februari. Märkvärdigt då han sista natten innan frisk och sund reste til Stockholm. Sade sig i sömnen i stor härlighet omfamnat Jesus och upwaknandes sade sig sedt de heliga änglar." (Bettna, EI:1, sid 82)

b2ap3_thumbnail_Forssa4.jpg

Modest gravkors över komministern Erik Thunman (1746- 1832) i Forssa. Han var en flärdfri kvinnohatande enstöring med osedvanliga kroppskrafter och mer än ett par skruvar lösa. Bättre lämpad att skriva poetiska skildringar i dödböcker var nog Eriks tvillingbror Hans Thunman som var professor i vältalighet och poesi i Halle.

Efter änglaskådandet blev det följande dygnet mindre trevligt, då den 33-årige Erik på hemresan samma dag från Stockholm blev "siuk mållös". Troligen var det fråga om ett slaganfall. Betydligt stillsammare gick det till år 1765 i uppländska Lillkyrka: 

"Landshöfdingen högwälborne herr Sven Lagerstam, har, under sin höga ålder, warit begåfwad med god hälsa, rent förstånd, godt minne, muntert väsende, altid glad och nöjd. Ända in till slutet roade den salige herre sig med andeliga böckers läsande, läste ock sjelf i postillan Dominica 2de Post Epiphanias, som war den 20 Januari, några dagar före des död. Sedan herrn, efter wanligheten, rakat sig sjelf, satt han till bords med sina herrar mågar och deras fruar om middagen. Om måndagen derpå märktes expectoration wilja avstadna. Tisdagen kändes feber dels med rysningar dels med hetta, hwarpå fölgde mattighet och liten yra, som continuerande Odens- och Thorsdagen. Fredagen och lögardagen liknande det sig till bättring. Söndagsmorgonen wisade sig dödstekning och begyntes dödsarbetet om aftonen, hwilket warade hela natten igenom, hwarunder, med hjerteligt begär och synnerlig andakt åhördes föreläsande av dödspsalmer och gudeliga betraktelser. Om måndagen emellan klockan 10 och 12 war det starkaste dödsarbetet, som stillades med en sakta sömn, hwarpå livet oförmärkt slocknade klockan 2 efter middagen den 28 Januari. En Christlig lefnad och gudlig beredelse kunde ei annat, än stadna i en salig död på en wälsignad ålder af 85 år" (Lillkyrka, F:1, sid 104f).

Vi befinner oss mitt i stilla veckan eller dymmelveckan. Denna vecka som förr avslutade fastan och ledde upp mot påskhögtiden innehöll många traditioner och en hel del skrock. Man skulle inte gå hemifrån under stilla veckan. Det skulle ju vara stilla och tyst under veckan och det var också en tid med en extra mängd oknytt i farten, inte minst alla häxor som förberedde årets högtid på Blåkulla. Det kunde vara idé att tänka efter både en och två gånger innan man sköt en fågel under påskveckan för det kunde vara en häxa som antagit en annan skepnad. Om man sköt prästfrun så att hon blev halt för livet var en sak men att skjuta lårbenet av sin egen mor var givetvis inte så roligt att inse. Fast det borde förstås vara ännu värre att acceptera att modern var en trollpacka som ägnade sig åt djävulsriter vid Blåkulla... Om man fick syn på en häxa med utslaget hår ridande på sin ugnsraka eller kvast i skyn så var det förstås fritt fram att skjuta henne. Om bössan var laddad med en silverkula var sannolikheten för att träffa betydligt större. Silverkulor är ju också väldigt användbara om man skulle råka träffa på en varulv.

Blå måndag / Magermåndag / Svarta måndag

I Skåne var det traditionen att under denna inledande dag av stilla veckan äta nio sorters kål för att få god hälsa. I Bohuslän skulle man sota skorstenarna just denna dag. Den i hushållet som klev upp sist under måndagen kallades i Julita i norra Södermanland för askfisen. Det var knappast ett hedrande uttryck.

Vita tisdag / Fettisdagen

I Bohuslän beundrade man sina nysotade skorstenar, och dagen kallades därför vite tisdag. I Värmland skulle man koka de nyslaktade grisarnas fötter och sedan äta den nytillagade delikatessen. De överlevande grisarna fick sedan mumsa på benresterna så skulle de växa sig feta och fina.
I Österbotten skulle flickorna på kvällen knacka på dörren till svinstian och lyssna efter hur många grymtningar hon fick till svar. Antalet grymtningar visade hur många år hon skulle förbli ogift. Undrar just om hon blev gift samma år eller var dömd till ett liv som ungmö ifall ingen gris behaga grymta. 
Den som sov längst i Julita denna dag kallades för fetgrisen.

Askonsdag / Dymmelonsdag
Den som sov längst på dymmelonsdagen fick i Julita heta dymmeloxen.
Denna dag skulle tystnad infinna sig. Ett sätt var att knyta upp kyrkklockorna så att de inte längde ringde. Från klockan tio skulle man inte utföra någon arbetsuppgift som orsakade buller, så man kunde inte hugga ved, väva eller ta hem ris från skogen - troligtvis rasslade det om kvistarna. Och om man nu ändå hägg ved så drabbades man av allehanda olyckor: veden kunde ruttna extra kvickt så att vedträna blev odugliga att elda med, eller så blev veden så hård att den inte gick att klyva alls. Dessutom riskerade man att yxorna blev slöa och obrukbara och även korna kunde råka illa ut - om de trampade på spånor som huggits på dymmelonsdagen så kunde de få klövälta. Om man tog hem ris så drog man ormar med sig till gården och det var förstås inte bra.
Man skulle också undvika arbetsuppgifter med kringgärning, dvs cirklande rörelser, då dessa ansågs öka Jesu lidande på korset. Alltså kunde man inte nysta, dra slipstenar, tvätta, brygga, baka eftersom brödkaveln är rund eller använda vagnar då ju vagnshjulen är runda. Oknytt blev dock förtjusta om man bröt mot arbetsförbudet. Om man bryggde öl kunde trollen stjäla sötman så att ölet blev riktigt obehagligt att dricka, och råttorna och möss strömmade till den gård där någon utförde ett förbjudet arbete. Som botemedel fanns olika ramsor att mässa. Allt vinterarbete skulle alltså vara färdigt innan påsk. Våren väntade runt hörnet eller var redan på väg så nu gällde det att sätta igång med utearbetet.
b2ap3_thumbnail_Glad-psk.jpg

Skärtorsdag

Skärtorsdagen har fått sitt namn efter ordet skära i en äldre betydelse "göra ren". Skärtorsdagen var alltså dagen för mer grundlig tvagning. Den flicka som lade ett mynt i vänstra skon natten till långfredagen skulle under natten drömma om sin friare. Ville man göra det lite mer omständligt skulle man lägga en silverslant i skon under vänsterfotens häl, ställa sig på gödselhögen och sedan vrida sig tre gånger motsols på vänstra hälen. Därefter skulle man, iförd något gödseldoftande fotbeklädnad, gå ut på vägen. Den första person man mötte var ens blivande make. Lika mödosamt var det att lista ut vem ens tillkommande var i Selånger. Där skulle man vid midnattstiden under skärtorsdagsnatten sopa i en korsväg för att se densamme. I Hälsingland var det mycket förberedelser inför nattens aktiviteter: under skärtorsdagsnatten skulle man gå till en jordfast sten, gå tre varv motsols runt den och så knacka på den med en nyckel som under julnatten suttit i dörren in till härbret. Sedan lade man örat mot stenen och lyssnade så hörde man en ledtråd till vilket yrke ens blivande partner hade. Lite mer romantiskt gick det till i småländska Långasjö. Där skulle flickan på skärtorsdagsmorgonen fylla ett äggskal med salt och gå till en källa som rann åt norr. När hon sedan åt saltet kom hennes kommande make åstad med vatten.
Dagens långsovare kallades i Julita för skärsaxa.

Trollkärringarna förr var betydligt farligare än dagens färgsprakande påskkärringar av något yngre årsmodell. Om man lånade en trollkärring smör under stilla veckan kunde hon smörja sin kjollinning med detsamma och därmed kunna lägga beslag på allt smör, mjölk och ost som ens kor gav. Ännu mer eftertraktat bland dåtidens trollkunniga damer var eld. Det kanske inte är så konstigt med tanke på hur kraftfullt förödande eld kan vara.
Just skärtorsdagen var en extra farlig dag då häxorna var som mest aktiva med  att förberedda Blåkullafärden. Det gällde därför att skydda sitt hem och de sina så att de inte blev bortförda till denna djävulens fest. Först skulle man plocka lite färsk kodynga och slå den mot ladugårdsdörrarna, men kanske behövde djuren skyddas ytterligare. En piga iförd röd kjol; andra färger kunde gå an men en röd kjol var den absolut bästa utstyrsel för detta viktiga förvärv, skulle rita ett kors på djurens nos med en tjärsticka och även rita ett kors i tjära på väggen över deras huvuden samt ovanför dörren. Extra tryggt blev det om man även tjärade tröskeln och dörrposterna runt ladugårdsdörren, och när man ändå var i farten borde man även förse fönster och dörrar till boningshusen med kors i svart tjära.
Inomhus skulle allt som en häxa kunde tänkas vilja stjäla plockas undan. Nog låter som om det inte bara är fråga om skrock utan en extra ursäkt för att regelbundet rusta upp vissa byggnader samt att storstäda innan den instundande påskhögtiden. Markus Gunshaga har skildrat en oroande händelse i Jämshög strax före påsk 1773.
Skärtorsdagen var dagen för årets viktigaste nattvardsgång och då skulle allt gårdsfolk gå i kyrkan. I kyrkan kunde man få extra hjälp att känna igen en häxa som varit vid Blåkulla eftersom de gick i kyrkan som alla andra. Allt som krävdes för att avslöja en förklädd häxa var att och man hade lagt en fyrklöver i strumpan eller hade stoppat på sig tre hönsägg så kunde man se hur häxornas huvudbonader inte var vanliga hättor utan mjölkbyttor. Det gick också att avslöja häxor under påskdagens gudstjänst. Om man då hade med sig en vargstrupe kunde man se hur Blåkullaresenärerna gjorde allt bakvänt inne i kyrkan. De läste nämligen bönerna baklänges och satt omvända i kyrkbänkarna så att ryggarna vette mot prästen i predikstolen.

Långfredag
Kallades också svarta fredagen eller piskefredagen. Husbonden och moran på gården skulle då gå upp i ottan och slå barn och tjänstefolk med påskriset i åminnelse av frälsarens lidande. I påskriset, påskskräckan, skulle det finnas björkris som allra helst skulle komma från en dvärgbjörk. Det fjäderprydda påskris vi idag pryder våra hem med till påsk syntes först i vår huvudstad vid 1800-talets slut och blev mer allmän först under 1920- och 1930-talen. På tal om att gå upp i ottan så kallades i Julita dagens långliggare för långlaten.

På långfredagen skulle man vara allvarlig och helst klädd i svarta kläder. Även på långfredagen skulle man gå i kyrkan och gudstjänsten var extra lång. Dagen förlängdes ytterligare av att man helst skulle fasta och äta först till kvällsmålet. Det fanns t om särskild långfredagsmat som av tradition skulle ätas just denna stillsamma, långa, dag så på matbordet runt om i vårt avlånga land serverades på många håll ärtor, salt sill och ölsupa, laxrygg med korintsås, sillsallad, sillpannkaka, rågmjölsgröt eller rårakor. Flera av rätterna låter ganska salta men det gällde att tåla törsten. Den som drack för mycket på långfredagen skulle få svettas rejält resten av året och om man tog en sup så led Jesus extra mycket på korset. Att dricka mjölk var inte heller bra då man kunde få skabb och bölder.

Påskafton och påskdagen
Den som sov längst på påskafton fick i Julita heta stumpen och den morgontrötte på påskdagen kallades för påsklåskan.

I österbottniska Korsholm kunde man förutse vem som skulle dö under det kommande året genom att släta ut hö i fähusladan varefter alla lade ut sitt lintyg med armarna utbredda över detta. På morgonen var det nog med viss bävan ortsborna tittade in i fähuset för att se om ärmarna fallit ner från något linne då detta varslade om att flickan eller kvinnan som ägde linnet skulle få ikläda sig liksvepning innan nästa påsk. Betydligt trevligare var förstås att bli varse om ifall man skulle få stå brud under året. Ett fiffigt sätt att ta reda på detta var att hämta en famn ved i vedlidret och bära in i stugan. Gissa om det var mest tursamt att ha burit in jämna eller ojämna par vedträn? Svaret är förstås att det var jämna par som gällde. Nästa steg var förstås att ta reda på vem den kommande friaren var. För att få reda på det skulle man på påskafton gå tre gånger runt ett tre gånger flyttat hus så skulle man se sin friare. Annars kan man under tystnad - och allra helst naken! - vid midnatt gå tre varv motsols runt en trekantig åker så möter man sin blivande fästman. Under denna promenad gällde det att inte se sig om, för det var farligt. Riktigt, riktigt farligt, ja, faktiskt fantastiskt farligt för bakom lurande fan själv. Denna promenad kunde också ske under skärtorsdagsnatten. Ett något trivsammare sätt var att klä av sig naken i soluppgången och sedan tvätta sig så fick man syn på sin blivande makes vålnad (fick man däremot syn på honom in natura så riskerade man nog i en dylik situation att få anordna barnsöl till jul).

Läs mer:
Forsberg, Vera, Majstång och julgran. Våra helgseder (1953)
Schön, Ebbe, Folktrons år. Gammalt skrock kring årsfester, märkesdagar och fruktbarhet (1996)
Tillhagen, Carl Herman, Folklig spådomskonst (1991)