Rötterbloggen
Rötterbloggen

Var det skillnad på en ryttare och en husar?


Husarer från Västergötland från Indelningsverkets tid. Jag letade efter bilder på skånska indelta husarer men hittade ingen med public domainlicens. Dessa är från Karlsborgs fästningsmuseum. Alla husarer hade väl ganska tjusiga uniformer?

Den senaste veckan har jag släktforskat om en ingift släktings släkt. Det ska bli en julklapp och eftersom jag vet att hon inte läser min blogg här så vågar jag skriva om detta.

Släkten består i en släktgren av idel soldater. Det här är i norra Skåne och en majoritet av soldaterna kommer från Östra Broby socken och tjänstgör i Skånska husarregementet. I husförhörslängderna kallas de antingen ryttare eller husar. I de äldre längderna är det oftast ryttare och i de yngre husar. Varför är det så?

Är ryttare och husar samma sak eller ändrades deras tjänsteutövning över tid? Eller var det så att man utanför regementena kallade dem för ryttare och att husar var en mer militär term? Det finns ju många torp som heter Ryttaretorpet, men finns det något husartorp?

I husförhörslängderna längre norrut står det oftast soldattorp för det torpet där soldaten bor. Men i Östra Broby finns soldaterna bara under respektive gård och by och det står inte soldattorp nr si och så. Jag har för mig att det är så genomgående. Hade husarerna inte soldattorp utan bodde i vanliga gatehus? Några av dem var också torpare och andra jobbade med annat vid sidan om soldattjänstgöringen, eller efter. Är det någon som vet om det finns soldattorp kvar i Östra Broby socken idag?

Husarerna i den här släktgrenen är minst sex till antalet. En farfar, en far och en son. En morfar och dennes far och ytterligare en morfar. Alla dessa sex dog hemma på roten. Är inte det ovanligt? Borde inte någon ha dött i krig, som så många andra soldater? Den äldste heter Gumme Lindqvist och är antagen 1725. Det är bara den yngste av dem, som heter John Orberg, som antas efter att Sveriges krig tagit slut. Han blev soldat 1832. Däremellan heter de Jon Lindqvist (son till Gumme), Lorentz Orberg som är far till Måns Orberg som är far till John Orberg. Och så är det Johns svärfar Lasse Flink. Var det så att husarerna inte skickades ut i strid i samma utsträckning som andra indelta soldater? Eller hade dessa skånska husarer mer tur än andra?

Vad jag misstänker så är Lorentz Orberg kanske son till en tidigare soldat Orberg och i så fall finns det fler soldater i denna släktgren. Jag har sett en diksussion om det på Scangen men inte hunnit följa upp den och kolla i arkivhandlingarna än.

Ryttarna hade ju egna hästar som också mönstrades vid generalmönstringarna och blev antingen godkända (approberad) eller förkastade (casserad). I de äldre mönsterrullorna beskrivs hästen med färg, ålder och om det t ex är ett sto eller en vallack och om hästen hade någon skada. Något som jag undrar över är om ryttaren hade sin häst med sig hemma på soldattorpet (om han nu hade ett soldattorp?) mellan inryckningar och mönstringar? Eller fanns hästarna kvar på regementet? Om hästen följde med hem, fick den då användas i jordbruket eller var den bara till för ridning?

Sådant här kan en släktforskare fundera på en adventshelg.


Jon Lindqvist i generalmönsterrullan 1787. Bild från Arkiv Digital.


Hans svärson Lorentz Orberg i samma generalmönsterrulla.
Bild från Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  6348 Träffar
  16 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Christer Edenfjord
Hej Eva,Visst var det skillnad på ryttare och husarer, titta på Hans Högmans hemsida för klargörande av begreppen. Vad gäller Skån... Läs mer
lördag, 16 december 2017 14:57
Eva Johansson
Christer, stort tack för din information! Finns uppgifterna om krigstjänstgöringen i generalmönsterrullorna? Jag har inte hunnit t... Läs mer
lördag, 16 december 2017 15:33
Christer Edenfjord
Hej igen Eva,jag har ryttare framförallt i Södra Skånska Kavalleriet som anfäder, och har därför lagt ner en massa jobb på kartläg... Läs mer
lördag, 16 december 2017 16:14
6348 Träffar
16 Kommentarer

Triss i knektar

Emellanåt träffar jag på en person i källorna som träder ut ur historiens dunkel och får mig att vilja veta mer. Vem var den här personen? Var kom han/hon ifrån? Hur reagerade hon/han på de hinder som dök upp under levnadsbanan? Några exakta svar är förstås svåra att finna utan hjälp av en självbiografi eller dagbok. En utförlig notis jag träffade på i förbigående i vigselboken för närkingska Ekeby midsommaren 1781 väckte min nyfikenhet på bruden Katarina Persdotter:

"Soldaten Anders Stenqvist [vigdes] med Soldatänkan Hustru Catharina Pehrsdotter på Åby ägor. Behörig laga afvittring Upteddes, författad af nämndemannen Anders Olofsson i Frogesta, hvaraf intogs, at enligt Inventarii summa bör den lefvande Dottrens arf vara efter fadren Två Riksdaler Trettjootta skilling, och efter Brodren, som sedan aflidit, Tre riksdaler trettjofyra skilling 7 runstycken; tilsammans Sex riksdaler Tjugufyra skilling 7 runstycken. Men som modren vid fadrens död var hafvande, och efter 3 månader födde Barn, hvars Däggjande och omvårdnad, jämte den andra späda Dottren, hindrade modren at mäst 1 ½ år kunna något förtjäna, så måste det lilla tilgripas til vinnande af lifsuppehälle och husrum. Var således vid ägtenskapets fullbordan betydande minskning i det lilla hushållet: så at ingen tilgång var til fulla summan, hälst barnet på 6te året tarfvade underhåll till kläder och föda. Stjuffadren utfäste sig derföre, nu i vittnens närvaro, at med kläder och föda framgjent förse sin stjufdotter, utan at bruka tiggarestafven, samt lära Henne läsa i bok och Christeligen upfostras; tils hon framdeles kunde med årstjänst sjelf försörja sig."

Vad får vi veta? Jo, Katarina Persdotter var änka efter en soldat. Vid hans död hade de en liten dotter och Katarina var havande med parets andra barn, en liten son som föddes postumt tre månader efter makens död. Med ett nyfött, diande spädbarn att sköta om kunde Katarina inte söka en pigtjänst utan hon fick vända på de få tillgångar som fanns i det lilla soldattorpet för att försörja sina barn. Den postumt födda lille gossen dog dock späd och hans andel av arvet efter fadern ärvdes av hans syster. Problemet var att arvet inte längre fanns kvar varför moderns nye make lovade att försörja sin styvdotter. Hon skulle inte ligga församlingen till last utan både få mat och kläder, få lära sig att läsa och uppfostras till en produktiv samhällsmedlem med kristliga värderingar.

Att barn blev tidigt faderlösa och att modern sedan gifte om sig var förstås allt annat än ovanligt vid den här tiden, särskilt som fadern var soldat. Att moderns nye make också var soldat var inte heller så konstigt, men ofta brukade i dylika fall soldaten gifta sig med företrädarens änka. Det var inte fallet här.
Jag blev nyfiken på Katarina med det lilla "däggjande" barnet och de knapa tillgångarna. Levde hon lycklig med sin nye man? Slapp hennes dotter att tigga för sina försörjning? Och fick hon fler barn med den nye maken?

Husförhörslängden för Ekeby berättade att Katarina Persdotter var född 18 september 1753 i Lindesberg. Hon var alltså ännu inte 28 år när hon stod brud för andra gången. Katarina var dotter till skräddaren Per Eriksson och Karin Eriksdotter på Björka ägor, och strax före midsommar 1775 trädde hon i äktenskap med 29-årige Petter Persson i Björkhyttan. Tre och en halv månad senare utökades familjen med lilla Katarina. Kristina föddes i maj 1777, men i början av augusti var tragedin ett faktum. Pappa Petter och mamma Katarina och lill-Katarina vaknade den där säkert ganska kvalmiga augustimorgonen, men inte Kristina. Dödboken avslöjar konturerna av tragedin: "af våda ihjellegad af modren".

Det måste förstås ha varit fruktansvärt. Jag har inte läst sockenstämmoprotokoll eller dombok som säkert ger mer detaljer kring dödsfallet. Noteringen "ihjällegad" betydde oftast inte att mamman somnat ovanpå barnet och kvävt detsamma. I många fall innebar det helt enkelt att barnet sovit hos föräldrarna i sängen, i många fall för att barnet var sjukligt eller oroligt, och när föräldrarna vaknade på morgonen hade barnet vandrat till den eviga vilan. Vanligtvis inspekterade några betrodda grannkvinnor barnet efter synliga blånader eller tecken på våld, och grannar och släktingar utfrågades om barnets hälsa. Det förekom att barnet verkligen kvävt till döds av modern i sömnen men allra vanligast var alltså att ett redan tidigare sjukt barn dog hos föräldrarna i sängen. Det straff som brukade utdömas var att modern fick sitta på pliktpallen i kyrkan under en gudstjänst.

Nio månader senare, i maj 1778, utökades familjen på nytt, nu med dottern Margareta Kristina. Redan i februari 1778 hade Petter Persson rekryterats som soldat nr 147 för Åby rote i Ekeby vid Livkompaniet och Närke och Värmlands regemente. Särskilt mycket får man inte veta om honom i generalmönsterrullan då Petter, därefter kallad Petter Ånn, tillträdde mellan två generalmönstringar och redan var död och ersatt med en annan soldat när nästa generalmönstring gjordes. Han kommenderades hösten 1779 till Karlskrona, där han dog den 13 september. Han blev bara 33 år.

Petter Ånn överlevde sin yngsta dotter med fem månader, då lilla Margareta Kristina dog av okänd sjukdom i april 1779, bara 10 månader gammal. Ungefär i samma veva blev alltså Katarina Persdotter gravid på nytt, med sitt fjärde barn. Enligt vigselnotisen ovan föddes sonen tre månader efter faderns död. Det är inte helt korrekt, då han föddes 21 november, alltså ungefär 9 veckor efter faderns död. Han döptes efter pappa, farfar och morfar till Petter men dog alltså 1,5 år gammal, 23 april 1781. Dödsorsaken var frossa och uppkastning
Katarina Persdotters andra make Anders Andersson var född 1756 i Sköllersta och alltså tre år yngre än henne. Han rekryterades 31 juli 1780 till soldat för Stensbo rote och fick då soldatnamnet Stenqvist, som vi ju träffat på i vigselnotisen. En vecka efter vigseln, 29 juni 1781, transporterades han till Torsta rote i Ekeby och bytte då namn till Anders Thorman. 1 februari 1790 bytte han åter rote och blev i stället soldat för Frogesta rote. Varför? Kanske bytte han upp sig till större och bättre soldattorp med frodigare täppor eller kanske fick han tvärtom finna sig i att flytta till små gistna stugor medan en präktigare knekt flyttade in i hans gamla soldattorp. Eller så kanske han inte kom överens med folk och fick flytta runt av den anledningen. En tid efter flytten till Frogesta rote följde han med regementet till Finland för att kriga mot ärkefienden ryssarna. Generalmönsterrullan informerar ganska lakoniskt om hans öden där: "dödskuten 30 Juni 1790".

b2ap3_thumbnail_Tre_knektar1.JPGb2ap3_thumbnail_Tre_knektar1.JPGKatarina Persdotter var nu änka igen, denna gång nästan 37 år gammal. Hennes nioåriga äktenskap med Anders Thorman var barnlöst och hemma i soldattorpet fanns bara hennes namne, den 15-åriga dottern från det första äktenskapet. När Katarina så gifte sig för tredje gången, 30 september 1791, berättar vigselboken följande:
"I stället för afvittingsbevis uptedde änkan ett Testamente af förra mannen, upvist vid Häradsrätten, redan förledne höst, och till Communication stälde med arfvingarne, som dem ej syntes eller troddes giöra åtal. Bör dock i all händelse anmerkas, at summan Inventarii var 16 riksdaler."

Även make nr 3 var soldat, 28-årige Henrik Persson From var bördig från Grythyttan och soldat för Frommesta rote i Ekeby. Makarna stryks sedan i Ekebys husförhörslängd utan notering om vart de tar vägen. Jag har inte bladat husförhörslängden efter dem eller gått igenom dödboken x år framåt för att leta rätt på deras fortsatta öden. Med tanke på att Anders Andersson Stenqvist Thorman bytte rote tre gången slog jag upp generalmönsterrullan för att se om även Henrik From transporterats till en annan rote. Återigen väcktes min nyfikenhet av noteringarna "Vanfrägdad. Casseras 21 januari 1794"

"Casseras" innebar att Henrik From fick avsked, eller som vi nog skulle säga idag; han fick sparken. Regementets straffrullor skulle kunna berätta mer om exakt vad han gjort, men dessa finns oftast bevarade först från 1800-talets början. Likaledes kan det finnas kommenderingsrullor över vilka soldater som kommenderats till olika byggnads- och underhållsarbeten. Petter Ånn var ju inte på semester i Karlskrona utan ditkommenderad i tjänsten för att bistå vid något militärt bygge. Troligen dog han i lägret i rödsot eller någon annan grasserande sjukdom. Jag har inte hittat någon dödsnotis i Ekebys kyrkbok eller i Karlskronas kyrkböcker. Möjligen kan det finnas en sjukrulla för regementet där dödsorsaken avslöjas.
Katarina Persdotters tre makar åskådliggör också bruket av soldatnamn. Petter Ånns patronymikon var ju Persson. Att detta var ett mycket vanligt patronymikon visas av att Katarinas patronymikon var den feminina formen, Persdotter, och att även make nr 3:s patronymikon var Persson. Alla tre hade alltså fäder som hette Per. Per och Petter var olika former av samma namn: Petter Ånn heter i de källor jag gått igenom i Lindesberg Per Persson, men efter flytten till Ekeby kallas han Petter i stället för Per. Kanske var Petter den vanligare namnformen i Ekeby. Soldatnamnen användes alltså vid regementena för att särskilja alla Anderssöner, Erikssöner, Perssöner osv. Soldanamnen var ofta kopplade till den socken eller rote som soldaten tjänstegjorde vid, och om man bytte rote så bytte man därmed också soldatnamn. Petter Ånn var ju soldat för Åby rote. Den första stavelsen i rotenamnet, Å-, gav soldatnamnet ÅnnStensbo gav soldatnamnen Stenqvist och Torsta (då stavat Thorsta) soldatnamnet Thorman medan soldaten From tjänstegjorde vid Frommesta rote.
 

Katarina Persdotter var en alldeles vanlig kvinna. Hon var dotter till en skräddare och gifte sig med en torpare som sedan blev soldat. Hon blev änka ung och gifte om sig och när make nummer två stupade fann hon en tredje knekt. Att barnadödligheten förr var hög visas av att hon förlorade tre av sina fyra barn i späd ålder. Vi får också veta lite om spädbarnsvård och levnadsvillkoren för en fattig soldatänka vid 1700-talets slut genom uppgifterna i vigselboken 1781. Genom hennes makar får vi också glimtar ur soldaternas liv med rekrytering, transport till andra rotar, arbetskommenderingar och livet i fält. Ett besök på Krigsarkivet ka kanske sprida mer ljus över livet för Petter Ånn, Anders Thorman och Henrik From, för svaren på våra frågor finns ofta - det gäller bara att hitta rätt källa!

Fortsätt läs mer
  2302 Träffar
  0 Kommentarer
2302 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskningslänkar

b2ap3_thumbnail_Trd.jpgb2ap3_thumbnail_Trd.jpg

En bra släktforskare vet att man ska använda primärkällor i sin forskning, men den bästa släktforskaren vet att det finns genvägar dit – varför gå över ån efter vatten? På internet finns mängder av nyttiga register och databaser som kan spara massor av tid, de flesta av dem fritt tillgängliga utan vare sig inloggning eller abonnemang. Jag använder själv allsköns sökingångar i min släktforskning, sökingångar som många släktforskare inte verkar känna till. Jag tänkte därför dela med mig av dessa utmärkta register och databaser, som gör livet så mycket enklare för en släktforskarnörd.

Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS)

För oss som släktforskar i Skåne och Blekinge är Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS) ett utmärkt hjälpmedel – jag vet inte hur många timmars sökande jag sparat genom att knappa in namn och årtal i sökfälten. Databasen fylls på med nya poster efterhand, och i skrivande stund innehåller den 1 592 282 födelse-, vigsel- och dödsnotiser från Allerum till Östra Vram. Man kan även söka på in- och utflyttade i församlingarna Ekeby, Frillestad, Halmstad, Hässlunda, Hög, Kågeröd, Kävlinge, Sireköpinge och Stenestad till och med 1894, samt botanisera i databaserna Sveriges Skepplistor, Karlskrona Sjömansdatabas och Öknamnsdatabasen för Örkeneds socken. Än så länge har DDSS bara registrerat födda och döda i Skåne och Blekinge, men i gengäld finns där en databas över alla vigslar i Halland till och med 1860 – ett resultat av Hallands Släktforskarförenings mångåriga registreringsarbete.

Blekinge Släktforskarförenings register

En annan förening som gjort sina register fritt tillgängliga är Blekinge Släktforskarförening, och dessa hittar man via deras hemsida. Föreningens eldsjäl Björn-Åke Petersson (som tyvärr avled 2014) arbetade exempelvis i många år på ett attestregister, som jag själv haft stor nytta av när jag spårat släktingar som flyttat omkring i Blekinge.

Släktdata 

Om vi lämnar södra Sverige och förflyttar oss norrut hittar vi Släktdata, en ideell förening med målet att skriva av och indexera så många kyrkböcker som möjligt samt göra dem fritt tillgängliga för släktforskare. I skrivande stund innehåller databasen hela 7 947 278 poster, framförallt ur västgötska, bohuslänska och dalsländska kyrkoböcker, men de senaste åren har registreringen utökats till hela Sverige. I deras databas kan man göra många intressanta fynd, och tack vare Släktdata har jag själv lyckats spåra många av mina dalsländska förfäder.

ArkivDigitals register 

Om vi återvänder till Skåne finns där ännu en ovärderlig resurs, nämligen ArkivDigitals register. Vigselregistret till och med ca 1800 är en fantastisk sökingång för oss med förfäder i Skåne, men där finns även ett register över bevarade klockaremål i Lunds stift 1680-1891, bouppteckningsregister, frigivna fångar 1876-1910 och glädjekvinnor i Malmö 1874-1902. För många av bouppteckningarna har man även registrerat arvingar och närvarande släktingar, så det är väl värt en sökning om man har släkt i Skåne.

FamilySearch 

En databas som ibland kan kännas lite rörig, men där man faktiskt kan göra revolutionerande fynd är FamilySearch. Jag har tidigare berättat om hur jag till slut fann min anfader Daniel Appelqvists ursprung, ett av många genombrott som varit möjliga genom denna fantastiska resurs. Jag har även lyckats spåra mängder av släktingar i USA eftersom en sökning hos FamilySearch även ger träffar i folkräkningar, värvningslistor, Social security death index och andra amerikanska källor, och tack vare de många avfotograferade handlingarna i databasen har jag till och med kunnat forska i peruanska kyrkoböcker – det ni!

Gravar.se 

Om man vill lokalisera sina släktingars gravar i Sverige är Gravar.se en perfekt start. Det är långt ifrån alla, men i varje fall väldigt många svenska gravar som finns registrerade i denna databas. Ibland hittar man även uppgifter om yrke och annat intressant, och alltid exakta uppgifter om gravens plats på den aktuella kyrkogården, med kvarter- och gravnummer.

Find A Grave 

Om man har släktingar som fått sin sista vila i USA (eller ja, numera ingår gravar över hela världen) ska man absolut börja sitt sökande i databasen Find A Grave. I skrivande stund innehåller den 141 miljoner poster, ofta med fotografier på gravstenarna, genealogiska uppgifter och intressanta länkar med kompletterande uppgifter.

Centrala Soldatregistret (CSR) 

Ryttare och soldater i släkten är spännande, men det är inte alltid helt lätt att lokalisera dem bland alla regementen och kompanier. Då är Centrala Soldatregistret en ypperlig sökingång, som hela tiden fylls på med nya knektar. Databasen omfattar de soldater och ryttare som antogs mellan åren 1682–1901, och den fylls inte bara på med jämna mellanrum utan nya uppgifter tillkommer för redan registrerade knektar. Den innehåller 39 indelta regementen från Andra Livgrenadjärregementet till Östgöta regemente, och med hjälp av de registrerade uppgifterna brukar det inte vara några problem att söka sig vidare till originalkällorna.

Tabellverket på nätet 

Ibland kan man behöva komplettera eller kontrollera uppgifter i släktträdet, och då är Tabellverket på nätet en ovärderlig resurs. Tabellverket grundades 1749 som föregångare till Statistiska Centralbyrån (SCB), och sedan många år finns Tabellverkets folkmängds- och mortalitetstabeller 1749-1859 registrerade och fritt sökbara online. Tabellverket kallas de statistiska formulär som prästerna fyllde i och skickade in till Tabellkommissionen under åren 1749 till 1859. Materialet är alltså en sekundärkälla, men ibland kan det fungera som primärkälla – om notiser glömts bort, kyrkoböcker saknas och så vidare. Tabellverkets material är faktiskt den enda källan till två av mina förfäders dödsår, den ena av dem Ludvig Fredriksson i Lyngby socken. Tack vare denna församlings tidiga husförhörslängder fick jag veta att han föddes omkring 1708, men att hitta dödsdatumet var däremot svårare. När jag följde honom framåt hittade jag honom nämligen senast i mantalslängden 1776 (upprättad i november 1775) men i 1776 års husförhörslängd fann jag bara »Ludvigs änka». Han bör alltså ha dött under året 1776, men finns inte antecknad i dödboken. Enligt Tabellverkets mortalitetstabeller avled dock en man mellan 65 och 70 år gammal i Lyngby av ålderdoms bräcklighet 1776, men eftersom någon sådan person inte finns i dödboken det året måste det ju vara Fredrik Ludvigssons död som förts in i 1776 års mortalitetstabell. Kanske noterade prästen dödsfallet på en löslapp som togs med i statistiken, men sedan slarvades bort? Vi lär aldrig få veta, men tack vare Tabellverket vet vi i alla fall när Ludvig Fredriksson slutade sina dagar.

Fortsätt läs mer
  5660 Träffar
  0 Kommentarer
5660 Träffar
0 Kommentarer

En bibel berättar

En bibel berättar

 

Idag blir det en längre blogg om att analysera en bok, en bok som vi ofta hittar i våra hyllor eller på loppis, den gamla Bibeln. De flesta exemplar saknar idag ekonomiskt värde. I min hylla fanns en vanlig bibel, inte en innehållsrik familjebibel. Bloggen är en bearbetning av en uppsats i ämnet bokhistoria vid Lunds universitet.

 

 

Bokhistorikern Kristina Lundblad för i sin avhandling en diskussion om begreppet materialitet. Hon tar där upp materialitetskulturella studier (material culture studies) som diskuterar föremål som meningsbärande och meningsskapande fenomen. Boken verkar, skriver hon, ha uppfattats som mindre föremålsaktig än andra föremål. Betydelsen av boken har koncentrerats på textens innehåll och budskap. Men boken kan som föremål även ge mening.[1]

Bibeln är ett slående exempel på en boks materialitet, den fungerade inte bara som en ”behållare” för texten, den hade ett egenvärde som föremål. Det fanns ett högt symbolvärde, bibeln var ju inte människans tankar, den var Guds ord och tankar.[2] Texten i bibeln var i princip densamma mellan utgivningen av Karl XII:s bibel 1703 och 1917, då Gustaf V:s bibel publicerades. Men bibeln, om man hade någon, hade andra funktioner än bara textbehållare. 

Jag letade i mina hyllor och fann en gammal bibel. Jag har ingen aning om hur den kommit i min ägo. Titeln är Bibelen eller den Heliga Skrift innehållande Gamla och Nya Testamentets Canoniska Böcker. Tryckt i Stockholm 1839. Den kostade enligt prisuppgift på titelbladet 1 riksdaler och 40 skilling Banco i läderband.Vi börjar med att analysera själva boken.

 Papper, format

Formatet är oktavo, enligt arksignaturerna, alltså har arket falsats tre gånger. Måtten är 23,5 gånger 14,5 centimeter, den är 7 centimeter tjock med pärmar.

Bibeln verkar inte sönderläst eller mycket använd, den har gula fläckar som troligen är fuktskador. Papperet är gulnat, det saknar märken efter formen, troligen maskintillverkat, även om 1839 är lite tidigt så fanns pappersmaskiner i Sverige från 1832.[3] Snittytorna är inte förgyllda och ganska smutsiga. Inlagan har något tjockare papper än det försättspapper som använts vid inbindningen.

Tryckteknik, typsnitt

Bibeln är tryckt av Samuel Rumstedt i Stockholm 1839. Vidare anges att den är tryckt ”Med stående stil” på Brittiska och Utländska Bibel-sällskapets bekostnad. Det innebar att man sparade hela satsen för framtida bruk istället för att trycka olika delar och återanvända typerna, på så sätt garanterades innehållet vara detsamma i alla tryckningar. På 1800-talet använde man stereotypi, dvs en avgjutning av satsen i bly, från en form i t ex gips.[4] 

Texten är i frakturstil, namnen på kapitlen i gamla testamentet står först på latin, då i antikva, sedan på svenska i frakturstil. Konstigt nog finns ibland kustoder (de första orden på nästa paragraf trycks på sidan innan), men oftast inte. Bibeln verkar sammansatt av flera delar från olika sättningar. Varje kapitel börjar med en större anfang och varje vers börjar på ny rad med en mindre anfang. Upplägget är en enklare version av Karl XIIs bibel från 1703, frakturstilen behölls långt in på 1800-talet för religiösa skrifter. De skulle vara igenkännbara för folket.[5] Undervisningen i folkskolan efter folkskolelagen 1842 innebar dock att man lärde sig bägge tryckstilarna. 

Boktryckaren, Samuel Rumstedt, hade ett av de äldre boktryckerierna i Stockholm, omskriven bland annat i i Tidningen Kalmar 1874.[6] Han kom från Gränna till Stockholm som boktryckargesäll på Skeppsholmen 1797. 1802 blev han faktor och föreståndare för Riksgäldens tryckeri för att 1834 helt övergå till det tryckeri han själv startat 1810 för att helt arbeta med bibelsällskapets tryck. Tryckeriet övertogs senare av hans son Ferdinand.[7].

BandetKalmar

På bakre pärmens insida finns en oval stämpel som anger att den inbundits hos ”M W Stallander”. Stämpeln är mycket lik det exempel som visas i Marks bok om bokbindning.[8] Priset på den inbundna bibeln anges på titelbladet, det kan alltså kallas handelsband.[9]  Mottagarna kunde ju inte förutsättas ha möjligheter att själva bekosta inbindning av en häftad version, som var den vanligaste formen för böcker till salu vid denna tid, ibland såldes de i lösa häften som den lokale bokbindaren band.

Bandet är i helläder med fem upphöjda bind.[10] På ryggen finns inpressat ordet ”Biblia” med nästan oläsliga, svarta bokstäver. Bandet ger, i och med detta, ett gammalt intryck, som om bibeln försöker vara äldre än den är. Van Leeuwen skriver om unika, dyra böcker med svarta, stansade titlar, här är en massmarknadsbok med liknande drag.[11] Jag antar, att det också var ett medevetet sätt att hålla bibeln igenkännbar och traditionell. Boken saknar kapitälband och har ingen annan dekor.

Bokbindarsläkten ”Stallander”, eller Statlander (ibland Stadtlander) som de egentligen hette, hade ett mycket anrikt bokbinderi, som gick i arv i många generationer. Dock var det inte så gammalt, dvs från Erik XIVs tid, som notisen i tidningen Kalmar påstår. Firman grundades av Robert Wilhelm Statlander år 1726.[12] Melcher Wilhelm Statlander (f 1793) hade en avsevärd verksamhet enligt mantalsuppgiften 1835, det fanns tre gesäller och tre lärlingar i hushållet.[13]

Förläggaren:

Förläggaren anges som Brittiska och utländska bibelsällskapet. Det var en sammanslutning som bildades 1804 i London med uppgift att sprida bibeln i världen, 1965 gav man ut 77 miljoner exemplar på 1253 olika språk.[14] Bibelsällskapet accepterade inte de apokryfiska böckerna, därav texten i titeln som definierar innehållet till de kanoniska böckerna.

År 1841 distribuerade sällskapet 2000 ”helbiblar” i Uppsala ärkestifts norra del. Ärkebiskopen C F af Wingård, ordförande i ärkestiftets bibelsällskap uttryckte sin tacksamhet mot sällskapet för dess generositet. Att folket fick tillgång till hela bibeln var ur teologisk synpunkt viktigt, sade han.[15] Nya testamentet hade blivit det mest lästa runt sekelskiftet 1800.[16]  Den svenska kyrkans teologi hade börjat hotas av de sk läsarna, Erik Jansson hade börjat sitt missionerande i norra stiftsdelen. Det fanns en spänning mellan de gammalkyrkliga och de nytänkande, både inom kyrkan och utanför den. Man protesterade mot det gamla systemet.[17]

Vad berättar den här bibeln för oss?

På främre pärmens insida står en dedikation: ”Till Anna Jansdotter i Isgrena vid dess confirmation i Bälinge kyrka den 17 juli 1842. På smutsbladet finns två psalmverser avskrivna med vacker handstil, psalm 357 och 352. På motsvarande blad i slutet finns antecknat med fin handstil: ”Wår dotter Anna Maria född i Rörby Bälinge den 6. Februari 1853.”, ”Sonen Johan född i Thuna den 15,oktober 1856.”

Bonden på akademiprebendet[18] Isgrena i Bälinge, Jan Andersson och hans hustru Brita Persdotter fick den 10 september 1827 en dotter, Anna. Hon konfirmerades 1842 och fick då en bibel, i husförhörslängden står antecknat ”adm. 42 fick Hel. Bib”.[19] Hon har visserligen betyget b i läsning innantill, men var tydligen duktig på själva konfirmationen. Hon bor hemma till 1849 då hon flyttar till Rörby och gifter sig med soldaten Halling.[20]

Nils Halling (1923-1907) fick sitt namn när han blev indelt soldat 1846, i roten Rörby i Bälinge, han hette tidigare Olsson.[21]  Han bytte soldattorp till Tuna 1856 och därmed soldatnummer. Han har betyget hjälpligt i förhören, kanske är det därför bibeln inte är alltför läst, en soldat kunde läsa och skriva men intresset för religion är en annan sak. Hans handstil är vacker och tyder på att han hade en viss vana att skriva.

Den 6 februari 1853 får paret dottern Anna Maja, som skrivs in i familjebibeln.[22] Den 15 oktober 1856 föds Johan, han nöddöptes och var tydligen svag. Men dopet bekräftades av prästen 19 oktober.[23] Han avlider 27 juni 1858 i scharlakansfeber, liksom många andra barn det året.[24] Det har inte skrivits in i bibeln, som annars var brukligt.

I bibeln ligger sex enkelt sammansydda blad. De består av två begravningsprogram med två sidor vardera. Överst på varje finns en namnteckning: Soldaten No 89 Nils Haling (sic). Begravningarna avser två soldater vid Uppsala kompani av Kungl. Upplands regemente; Ludvig Johan Redin och Anders Persson Falcker. Den förste begravdes i Södertälje 12 augusti 1859 och den andre i Salem 7 augusti 1859. De omkom i ett jordras under arbetskommendering på centrala stambanan, enligt begravningsboken i Salem.[25] De bör ha varit soldatkamrater till Nils Halling, kamrater han skulle minnas, han var säkert själv med då olyckan skedde. Begravningsprogrammen är tryckta av Hörbergska boktryckeriet i Stockholm. De har varsin bild på första sidan, med kors på, troligen en standardbild för begravningsprogram. De sista bladen verkar utgöras av någon form av handskrivna räkenskaper, med kolumner för pengar och angivna saker, var och en med ett nummer. Den är uppdelad på olika namn men verkar ofullständig, med delar av bladen bortklippta. Kan det möjligen vara en del av ett auktionsprotokoll? 

Familjen flyttar in till Uppsala när Nils slutar som soldat. Han avlider där 1907 och Anna 1910, dottern Anna Maja dör ogift 1924.[26]

Familjebibeln utgör ett medium för familjens historia, den kommunicerar mycket mer än budskapet i den tryckta texten. I andra biblar och framför allt i amerikanska biblar skrivs ofta flera generationer in, de utgör underlag för släktforskning i de fall folkbokföringen är bristfällig. Men även i denna bibel kan vi mer än 150 år senare skönja de viktigaste händelserna i den lilla familjens liv. På något sätt har bibeln varit viktig, även när den saknade ekonomiskt värde, den har överlevt och hamnat i min bokhylla långt efter den enda arvingens, dottern Anna Maja, död.

Bibelns materialitet

Jag kan genast konstatera att bibeln var en dyr bok 1842. 1 riksdaler 40 skilling banco motsvarar i dagens penningvärde 213,80 kronor. Mer relevant är kanske att jämföra med en arbetarlön, då motsvarade boken 6931 kronor.[27] Begreppet materialitet kan tolkas på många sätt, ett är att det avser en fysisk tingests egenskaper. Bibeln var alltså då en dyrbar materiell egendom. Alla hade inte biblar, det brukar stå antecknat i husförhören om de har eller fått låna en bibel av kyrkan. Psalmboken var den vanligaste boken i bouppteckningar.[28]

Bouppteckningarna efter Nils och Anna Halling tar bägge upp ”ett parti böcker” till ett värde av 30 öre. Man hade då slutat ta upp bibel och andra religiösa skrifter specificerat.[29] Den industriella revolutionen när det gäller bokframställning hade gjort böcker billiga, bibeln hade minskat betydligt i värde och var inte längre den dyrgrip den varit.

Bibeln har alltså en mening som föremål, inte bara religiöst, utan också som en stabil och central plats för viktiga händelser i livet, händelser som ska bevaras. Det är då det fysiska föremålet bibeln som avses, just denna bibel i min hylla verkar inte ha lästs ofta, men den innehåller några ledtrådar till familjens liv, några avgörande händelser som var viktiga att dokumentera och spara.


 

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Otryckta källor:

Riksarkivet:

Kyrkoarkiv

Svenska kyrkan, Bälinge pastorat:

Husförhörslängd Bälinge AI:15 (1838-1843)

Husförhörslängd Bälinge AI:17 (1848-1853)

Födelse-och dopbok, Bälinge C:5 (1840-1861)

Födelse- och dopbok, Bälinge C:5 (1840-1861)

 

Död- och begravningsbok, Bälinge EI:3 (1855-1861)

 

Svenska kyrkan, Botkyrka och Salems pastorat:

Ministerialbok, Salem CI:6 (1846-1861)

 

Domstolsarkiv

Uppsala rådhusrätt och magistrat FIIa:87 (1907-1907)

Uppsala rådhusrätt och magistrat FIIa:91 (1911-1911)

Mantalslängder, mantalsuppgifter

Stockholms stadsarkiv, mantalsuppgifter

Centrala soldatregistret

http://www.ep.liu.se/databases/soldatregister/dbrecord.sv.aspx?id=1669204 (Nils Halling, accessdatum 20160114)

Elektroniska media

Sveriges släktforskarförbund (2015). Sveriges dödbok 1901-2013. (DVD)

 

Tryckta verk:

Anonym (1874), 'Gamla Firmor', Kalmar, 1874-02-10.

Clemensson, Gustaf (1953), Papperets historia intill 1880 (Stockholm: Hugor Gebers förlag).

Edvinsson, Rodney och Söderberg, Johan (2011), ' A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008', Review of Income and Wealth, 57 (2), 270-92.

Grip, Ragnar (1981), Konstförvanter och bokbindare i Stockholm 1850-1914 (Stockholm: Stockholmsmonografier, Stockholms kommun).

Kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik (1909), 'Undersökning af tryckerier och därmed förenad hadtering i Sverige', (Stockholm).

Leeuwen, Jan Storm van (2004), 'Bookbindings. Their Depictions, their Owners and their Contents', i Mirjam M Foot (ed.), Eloquent Witnesses. Bookbindings and their History (London: British Library, New Castle, Oak Knoll Press), 30-52.

Lext, Gösta (1950), Bok och samhälle i Göteborg 1720-1809 (Göteborg: Gumperts Förlag).

Lundblad, Kristina (2010), Om betydelsen av böckers utseende (Malmö: Rámus).

Marks, P.J.M. (1998), The British Library Guide to Bookbinding. History and Techniques (London: British Library).

Nordqvist, Nils (1965), Antikvan och vetenskaperna.Svensk typografi omkrig åren 1703, 1743 och 1783 (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna).

Olsén, Jan-Eric (2015), 'Bokens och bokbandets ikonografi', Kursmaterial Bokhistoria BBH A32:2, (Institutionen för kulturhistoria, avd för bokhistoria; Lund: Lunds universitet).

Steinberg, Sigfrid Henry (1983), Boktryckarkonst och bokhistoria genom fem sekler (Halmstad: Spektra).

Wejryd, Cecilia (2002), Läsarna som brände böcker. Erik Jansson och erikjansarna i 1840-talets Sverige (Uppsala: Teologiska fakulteten, Uppsala Universitet).

Wingård, Carl Fredrik af (1843), 'Tal och berättelse i ärke stiftets bibelsällskap 1842', Frey,tidskrift för vetenskap och konst,  (1), 134-35.

 

 

 



[1] Kristina Lundblad, Om betydelsen av böckers utseende (Malmö: Rámus, 2010) s 32-33.

[2] Lundblad, (2010) s 33.

[3] Gustaf Clemensson, Papperets historia intill 1880 (Stockholm: Hugor Gebers förlag, 1953) s 77.

[4] Sigfrid Henry Steinberg, Boktryckarkonst och bokhistoria genom fem sekler (Halmstad: Spektra, 1983) s 245.

[5] Nils Nordqvist, Antikvan och vetenskaperna.Svensk typografi omkrig åren 1703, 1743 och 1783 (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1965) s 10-11.

[6] Anonym, 'Gamla Firmor', Kalmar, 1874-02-10 1874.

[7] Ragnar Grip, Konstförvanter och bokbindare i Stockholm 1850-1914 (Stockholm: Stockholmsmonografier, Stockholms kommun, 1981) s 134.

[8] P.J.M. Marks, The British Library Guide to Bookbinding. History and Techniques (London: British Library, 1998) s 54.

[9] Jan-Eric Olsén, 'Bokens och bokbandets ikonografi', Kursmaterial Bokhistoria BBH A32:2, (Institutionen för kulturhistoria, avd för bokhistoria; Lund: Lunds universitet, 2015).

[10] Lundblad, (2010) s 96.

[11] Jan Storm Van Leeuwen, 'Bookbindings. Their Depictions, their Owners and their Contents', i Mirjam M Foot (ed.), Eloquent Witnesses. Bookbindings and their History (London: British Library, New Castle, Oak Knoll Press, 2004), 30-52 s 44-45.

[12] Kommerskollegii Afdelning För Arbetsstatistik, 'Undersökning af tryckerier och därmed förenad hadtering i Sverige', (Stockholm, 1909) at 46.

[13] Stockholms stadsarkiv, Mantalsuppgifter 1835,  Staden Östra

[14] Steinberg, (1983) s 295.

[15] Carl Fredrik Af Wingård, 'Tal och berättelse i ärke stiftets bibelsällskap 1842', Frey,tidskrift för vetenskap och konst:1 (1843), 134-35.

[16] Cecilia Wejryd, Läsarna som brände böcker. Erik Jansson och erikjansarna i 1840-talets Sverige (Uppsala: Teologiska fakulteten, Uppsala Universitet, 2002) s 45.

[17] Wejryd, (2002) s 77. Erik Jansson var min morfars farmors farfars brorson

[18] Jordbruk som tillhörde Uppsala universitet, där inkomsterna gick till lön för en teolog

[19] Bälinge AI:15 (1838-1843), sid 118.

[20] Vigselbok saknas för detta år. Bälinge AI:17 (1848-1853), sid 239

[21] Centrala soldatregistret

[22] Bälinge C:5 (1840-1861), sid 94

[23] Bälinge C:5 (1840-1861), sid 124

[24] Bälinge EI:3 (1855-1861)

[25] Salem CI:6 (1846-1861),  sid 15

[26] Sveriges dödbok 1901-2013, Sveriges släktforskarförbund 2015

[27] Rodney Edvinsson  och Johan Söderberg, ' A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008', Review of Income and Wealth,57:2 (2011), 270-92.

[28] Gösta Lext, Bok och samhälle i Göteborg 1720-1809 (Göteborg: Gumperts Förlag, 1950) s 223-24.

[29] Uppsala rådhusrätt och magistrat FIIa:87 (1907-1907) s 1823, Uppsala rådhusrätt och magistrat FIIa:91 (1911-1911) inlämnad 16/1 1911

Fortsätt läs mer
  3674 Träffar
  0 Kommentarer
3674 Träffar
0 Kommentarer

Soldatforskning

I juli 1820 erhöll soldaten Per Jansson Flinta avsked från Upplands regemente där han i över fyrtio år tjänat Gundbo rote i Vendels socken, och i generalmönsterrullan antecknades det att han »Begär och får afskjed med anmälan till underhåll, gjort alla under sin tjänstetid förefallne fälttåg, tjent med beröm, är gammal och orklös, så att han sig icke kan försörja». Några månader senare ersattes han av sonen Jan Persson Flinta (1795-1874), som kom att bli en av regementets verkliga trotjänare med sina fyrtiofem tjänsteår. Under dessa år avverkade han åtta kompanichefer och närvarade plikttroget vid tolv generalmönstringar innan han begärde och fick avsked när kompaniet mönstrades av generalmajoren Johan Magnus Björnstjerna i juli 1866. Han hade då fyllt sjuttioett år och i generalmönsterrullan noterades det att han »Tjent med utmärkelse och beröm», så han tycks ha ärvt faderns karaktär.

Innan Jan Flinta lämnade in uniformen och geväret besökte han fotografens ateljé där han lät sig avporträtteras iförd full mundering, sittande framför en vacker naturkuliss, säkerligen inte helt olik de miljöer han marscherat genom som soldat. Ett exemplar av det vackra porträttfotografiet finns ännu bevarat i Krigsarkivets porträttalbumsamling, och under fotografiet har någon skrivit med sirliga bokstäver »No 84 Joh. Flinta på Lif-Kompaniet». Man kan verkligen känna historiens vingslag när man studerar den stolte gamle soldaten som med geväret över axeln vigde sitt liv åt Upplands regemente i fyrtiofem år.

b2ap3_thumbnail_Flinta.jpgb2ap3_thumbnail_Flinta.jpg

För oss som har militärer i släktträdet finns det mycket att upptäcka i arkiv och på museer, för här formligen dignar det av källmaterial och föremål som kan ge kött på benen – generalmönsterrullor, meritlistor, pensionsansökningar, regementshistoriker, bevarade uniformer och vapen, porträttsamlingar och fotografirullor. Min egen antavla kryllar av allt från lantvärnister till kvartermästare, så jag har hittat många förfäder i de militära rullorna – korpralen som tillfångatogs i slaget vid Poltava 1709, sergeanten som marscherade omkring på kontinenten under napoleonkriget 1814, tremänningsryttaren som stred vid Magnus Stenbocks sida under slaget vid Helsingborg 1710, och artilleristen som stupade i pommerska kriget 1759. Det är dock inte helt lätt att överblicka det digra källmaterialet, men om man letar efter grundläggande information om sina militära förfäder är det egentligen inte så mycket som behövs; Centrala Soldatregistret (CSR), generalmönsterrullorna och litteraturen.

Det bästa stället att starta jakten är i Centrala Soldatregistret (CSR), där man hittar de indelta svenska soldaterna och ryttarna mellan 1682 och 1901. Artilleri-, männings- och värvade regementen ingår visserligen inte i CSR, men det är ändå en ypperlig ingång till de militära rullorna. Ibland kan stavningen variera och till och med vara feltolkad, så man får vara lite finurlig om man inte hittar sin soldat eller ryttare direkt. Genom att använda få sökord och så kallade jokertecken ökar man chanserna att hitta något, och om man till exempel skriver in soldatnamnet »%Flinta J%n» i Vendels socken finner man bland andra vår gamle vän från Upplands regemente. I CSR brukas vanligtvis de namn som regementena bar senast, och eftersom de emellanåt bytte namn är det till exempel inte helt lätt att veta att ryttaren som i CSR anges ha tjänat vid Skånska dragonregementet ska uppsökas i Södra skånska kavalleriregementets rullor. I övrigt är det inte särskilt svårt att med hjälp av aktnumret söka sig vidare i generalmönsterrullorna – Jan Flintas aktnummer är exempelvis UR-01-0084-1821, alltså Uppsala regemente, kompani nummer 1 (Livkompaniet), rote nummer 84, antagen 1821, och det är mycket riktigt här han återfinns i generalmönsterrullorna.

b2ap3_thumbnail_CSR-Johan-Flinta.jpgb2ap3_thumbnail_CSR-Johan-Flinta.jpg

Som man hör på namnet är Centrala soldatregistret visserligen bara ett register, men i gengäld ett väldigt användbart sådant som öppnar dörren till generalmönsterrullornas fantastiska värld. Har man väl lyckats lokalisera sin soldat eller ryttare i generalmönsterrullorna brukar det inte vara några problem att spåra honom både framåt och bakåt i tiden, för generalmönsterrullorna innehåller vanligtvis noggranna anteckningar om värvningar, kapitulationer, avsked och transporter till andra rotar vid kompaniet eller regementet. De innehåller även detaljerade och intressanta uppgifter om allt från yrkesutövning och hälsotillstånd till längd och civilstånd, så man får verkligen kött på benen när man soldatforskar. I Uppsala regementes generalmönsterrulla 1866 får man till exempel veta att Jan Flinta var »förut kallad Jan Persson Flinta, född i Wendel Socken af Upsala län den 5te Maj 1795. Antagen den 1ste Februari 1821», samt att han »begär och får afsked. anmäles till underhåll genast. Tjent med utmärkelse och beröm». Vidare var han gift, 71 år och 2 månader gammal, hade tjänat vid krigsmakten i 45 år och 5 månader samt var 5 tum och 6,6 fot hög.

b2ap3_thumbnail_Jan-Flinta-GMR-1866.jpgb2ap3_thumbnail_Jan-Flinta-GMR-1866.jpg

Genom generalmönsterrullorna kan man som synes få veta en hel del om sin soldat eller ryttare, men oftast avslöjas inte så mycket om hans verksamhet vid kompaniet och regementet. Vad sysslade regementet med under de år han tjänstgjorde där? Vilka chefer fanns det? Vilka krig och slag deltog kompaniet i? För att besvara dessa frågor kan det vara en god idé att studera litteraturen, och om man till exempel vill veta mer om vad som hände vid Upplands regemente under Jan Flintas tid som soldat kan man läsa Otto Bergströms Bidrag till Kongl. Uplands regementes historia (1882), Kungl. Upplands regemente : översikt utg. av Generalstabens krigshistoriska avdelning under medverkan av personal ur regementet (1936), Torsten Holms Kungl. Upplands regementes historia (1958), Per-Olofs Westergrens Upplands regemente : berättelser och historier (1998), eller varför inte Åsa Karlssons och Håkan Palms Med Upplands regemente under fyra sekler (1998)? Det kryllar av mer eller mindre utförliga regementshistoriker, så det är inte svårt att hitta intressant läsning om förfädernas regementen.

När man har hittat sin soldat i Centrala Soldatregistret, lokaliserat honom i generalmönsterrullorna och studerat litteraturen – vad ska man göra då? Tja, man kan alltid fördjupa sig i meritlistor, Karolinska förbundets årsböcker, krigsjournaler, pensionslistor, Karolinska krigares dagböcker, eller varför inte Krigsarkivets biografica? Soldatforskning kan göras hur stort eller litet som helst, men oavsett vilket så är det alltid lika intressant.

Länktips:

Centrala Soldatregistret

Avdelningen »Militaria» på Anbytarforum

Hans Högmans hemsida om militärforskning

Fortsätt läs mer
  3470 Träffar
  0 Kommentarer
3470 Träffar
0 Kommentarer

Året 1815 och jakten på Wellington

Året 1815 och jakten på Wellington



Nu stundar 200-årsjubiléet av Europas ödesår 1815.  Året då Napoleon besegrades av Arthur Wellesley, hertig av Wellington vid Waterloo och kartan ritades om för alltid. Många av dagens nationer bildades just 1815. Kriget mellan USA och Storbritannien som varat sedan 1812 avslutades genom slaget vid New Orleans 8 januari, det krig där USAs kontinent invaderades för första och enda gången före 11 september 2001.

 

 

b2ap3_thumbnail_Lord_Arthur_Wellesley_the_Duke_of_Wellington.jpgb2ap3_thumbnail_Lord_Arthur_Wellesley_the_Duke_of_Wellington.jpg

 Arthur Wellesley,hertig av Wellington (1769-1852)

 

Jag drar mig osökt till minnes vår jakt på Wellington för några år sedan. Släktforskning och den egna släkten är inte sambons största intresse, han är nog ganska less på att höra om mina fynd vid middagen. Däremot är han intresserad av historia, politisk historia och krig. Jag satt och forskade på hans släkt och hittar plötsligt ett känt namn – Wellington! Han hade en anfader som faktiskt hette Wellington, fast det mest stod Wellinton i kyrkböckerna. Jo, det var sant, jag hade inte läst fel. Sambons intresse för släktforskning vaknade plötsligt.

 

b2ap3_thumbnail_Blixtorp-torp.JPGb2ap3_thumbnail_Blixtorp-torp.JPG

 Högby AI:2 (1806-1820) Bild 335 / sid 432

 

På ryttartorpet under Blixtorp i Högby socken utanför dagens Mjölby hittade vi Måns Persson från Rinna som antogs som livgrenadjär nr 36 år 1818, vid Skenninge kompani, med namnet Magnus Wellington. Förhoppningarna var nog stora på den nye grenadjären eftersom han fick det hjältenamn som var på allas läppar. Han är den ende i Soldatregistret med namnet, däremot finns det många Neij efter general Michel Ney som förlorade vid Waterloo och sedan arkebuserades. Namnet Wellington föll alltmer i glömska efter 1815, stavningen förvrängdes med tiden, när nya generationer tog vid. En del återtog patronymikon, andra emigrerade så att det fortfarande finns ”svenska” Wellingtons i USA. Vi kunde inte förstå hur man kan byta ett så nobelt namn mot Andersson, men det är vad de gjorde. Magnus arbetade sig upp från ryttartorpet till gårdsägare och bonde på Blixtorp Södergård, den som gav honom namnet visste vad han gick för.

Sagt och gjort, vi bestämde oss för att göra en utflykt till Högby. Enligt googlande skulle nämligen Magnus Wellingtons gravsten vara en av de två som fortfarande finns kvar på den gamla kyrkogården, som övergavs då den gamla romanska kyrkan revs på 1870-talet. Vi hade svårt att hitta till ödekyrkogården och började bli fikasugna. Då såg vi en skylt med ”hembygdsgård” där kaffe serverades just denna dag. En grundregel är att alltid försöka fika på hembygdsgårdar, det är prisvärt och trevligt. Dessutom kanske de skulle kunna visa oss vägen. Så vi svängde in.

Inne på hembygdsgården rådde febril aktivitet, alla verkade känna varandra. Vi hälsade och förklarade att vi var på jakt efter Wellingtons gravsten, eftersom sambon var ättling till honom. Vi fick ett verkligt varmt mottagande, det visade sig att man träffats för att arbeta med Högby hembygdsförenings bok om Högby socken (”Högby minnen”, kom ut 2011). I boken planerades ett helt kapitel om vår Magnus Wellington. Han motsvarade nämligen åter förväntningarna och tog kommandot över skiftet i socknen i mitten av 1800-talet. Och in i hembygdgården klev en äkta ättling till honom! Vi fick en riktigt trevlig eftermiddag, massor av uppgifter om vår eftersökte man och gott fika dessutom.

Slutsats: Det lönar sig att besöka hembygdsgårdar (även om man inte är släkt med Wellington).

 

Sambon funderar nu på om han kan byta namn till Wellington. Och vad äter vi på nyårsafton – Oxfilé Wellington förstås!

 

 

Bilder: Gravsten med tillstånd från Högby hembygdsförening (http://www.bygdeband.se/forening/435929/sverige/ostergotlands-lan/mjolby/hogby-hembygdsforening/). Wellington (hertig) från Wikimedia Commons

Fortsätt läs mer
  2326 Träffar
  0 Kommentarer
2326 Träffar
0 Kommentarer

Morska män i Malmköping

Vad har strykjärn och soldater gemensamt? Båda börjar på bokstaven S förstås, och man kan fördjupa sig både i strykjärn och de flesta former av soldater i Malmköping. För en tid sedan anordnade Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening en heldag i Malmköping med studiebesök både bland strykjärn och en himla massa soldater. Det var en väldigt trevlig och inspirerande dag!

Vid genomfartsleden Landsvägsgatan i Malmköping ligger Strykjärnsmuséet. I två rum ryms närmare 500 strykjärn i alla tänkbara storlekar och modeller. Innan besöket hade jag inte reflekterat närmare över att strykjärn både är en del av vår industrihistoria men även kvinnohistoria eftersom det i de flesta hem är kvinnorna som hanterar redskapet. Det finns diverse specialmodeller av strykjärn, bland annat för att stryka spetsar, slipsar och biljardbord. Nog måste det väl ändå vara den yttersta lyxen att inte bara ha ett biljardbord hemma i enrummaren utan även ett strykjärn specialiserat på att jämna till duken! Hur kan man då värma upp sitt strykjärn? Idag använder vi ju el, men vad använde man innan dess? Jo, kol, ångande hett vatten och min favorit: bensin. Det sista var en inte helt genomtänkt metod för bensin och värme är ingen lyckad kombination så strykjärnen var i stort sett små bomber.

b2ap3_thumbnail_Strykjrmuset-barnstrykjrn.jpgb2ap3_thumbnail_Strykjrmuset-barnstrykjrn.jpg

Strykjärn i barnformat

Bomber leder förstås tankarna till granater, vilka i sin tur leder vidare till krig och därmed soldater. Samhället Malmköping växte fram på Malmahed kring Södermanlands regementes exercisplats. Exercisplatsen anlades där för att det är mitt i Södermanland på lagom avstånd för de soldater som mönstrade eller behövde träna upp sina kunskaper vid regementet. På muséet Malmahed skildras både samhällets och regementets historia.

b2ap3_thumbnail_Malmahed-soldater1.jpgb2ap3_thumbnail_Malmahed-soldater1.jpg

Med den starka kopplingen till Södermanlands regemente är det minst sagt passande att Centrala soldatregistrets sörmländska arkiv är inhyst på hembygdsgården i Malmköping. Arkivet, som hanteras av den kunnige Anders Halldén, innehåller soldatakter, fotografier, kartor och diverse intressanta föremål. Den timme vi tillbringade på hembygdsgården gick alldeles för fort så jag får nog ha vägarna förbi Malmköping igen framöver!

b2ap3_thumbnail_Malkping-hembygdsgrd-vaktkurB.jpgb2ap3_thumbnail_Malkping-hembygdsgrd-vaktkurB.jpg

I bloggen Lyssna mera! i april berättade jag att avgett ett nyårslöfte om att deltaga i fler aktiviteter i min förening. Jag siktade på att vara med på två aktiviteter och fördelen med lågt ställda förväntningar är att de är enkla både att uppfylla och överträffa. Nu i kväll har föreningen ännu en aktivitet där Malmköping står i fokus. Till julgröt och skinka kommer vi nämligen att få höra den "sanna" historien om Malmköpings mest kända invånare, Allan Karlsson. Nästa år kommer vi nog att fokusera mer på Nyköping och välkomnar förstås alla hugade släktforskare att uppleva vår fina stad under Släktforskardagarna!

Fortsätt läs mer
  2876 Träffar
  0 Kommentarer
2876 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
247 inlägg
Ted Rosvall
245 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
80 inlägg
Helena Nordbäck
72 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
16 inlägg

Annonser