Rötterbloggen
Rötterbloggen

Från Öglunda fattighus till Thorsø herrgård

Min mormors farfar Claus Johansen (1869-1944) bodde i Fredrikstad i sydöstra Norge, men kom ursprungligen från Sverige. Enligt egen utsago var han född i Skara, och likt många andra svenskar på jakt efter arbete utvandrade han i slutet av 1800-talet till Norge. Han gav sig in i stenhuggarbranschen där han gjorde sig känd för gott hantverk och hårt arbete, så när blixten slog ner i ladugården på Thorsø herrgård i augusti 1917 fick Claus det prestigefyllda arbetet att återuppbygga ladugården. Det enorma byggnadsverket blev enligt godsägaren Kai Møller ett »underverk», och ryktet om den talangfulle svenske byggmästaren spred sig i trakten. När Fredrikstad drabbades av en rejäl översvämning 1918 var det därför många gårds- och husägare som anlitade Claus för husreparationer, och dessa arbeten gav så goda inkomster att han kunde köpa ett ståtligt hus i stadsdelen Elverhøi. Här spenderade Claus många avkopplande stunder i den stora fruktträdgården, och barnbarnen minns honom som en propert klädd man med stora händer, och skostorleken 46 antyder att han måste varit en respektingivande förman för de många stenhuggarna och murarna. Han hade dock ett hjärta av guld, och barnbarnen minns med värme hur han rensade ål, rökte cigarr eller skickade fram hushållerskan med varm choklad.

b2ap3_thumbnail_028---Claus---original.JPGb2ap3_thumbnail_028---Claus---original.JPG

Det låter onekligen som en framgångssaga, men vem var egentligen Claus Johansen? Var han verkligen född i Skara, och hur såg hans bakgrund ut? Jag började mitt sökande i Norge, och hittade familjen i folkräkningen 1900. Då bodde de på Brochsgaten i Fredrikstad, och redan då kallas den 31-årige Claus »graastenmurer, mester» och anges dessutom vara ägare till hela huset. Folkräkningen avslöjar att huset var ett våningshus med tillhörande verkstad, och i fastigheten bodde sammanlagt tjugotvå personer. Som hyresgäster hade man en stuveriarbetare med hustru och fem barn, en svensk symaskinsreparatör med hustru och tre barn samt en skomakare med hustru och fem barn. Man får även veta att Claus var född i Skara 1869 och hade svenskt medborgarskap, så det som sagts i släkten tycktes stämma. Det tog dock stopp direkt eftersom jag inte hittade honom i Skaras födelsebok 1869, så jag återvände till de norska kyrkoböckerna för fler ledtrådar.

b2ap3_thumbnail_Lven-p-Thors-herregrd-foto-MG-020810.jpgb2ap3_thumbnail_Lven-p-Thors-herregrd-foto-MG-020810.jpg

Hustrun Anne var född i Torsnes socken, så jag koncentrerade mitt sökande dit. Familjebibeln avslöjar att parets äldsta barn föddes 1897 så jag slog upp 1896 års vigselbok för Torsnes – och hittade dem direkt! Brudgummen »Klaus (Klas) Johansen» var då stenhuggare på Thorsö medan bruden Anne Andreasdatter Holm bodde på gården Basto på Hvaler, men hade tydligen återvänt till hembygden för att vigas i kyrkan där hon döptes. Det stod även att Claus var född i »Øglunda Sogn Skaraborg Len» den 10 september 1869, och var son till avlidne »Bygmester Johan Clausen». Uppgiften om Skara stämde alltså inte riktigt, även om Öglunda faktiskt ligger i Skara stift och sedermera hamnade i Skara kommun. Nu när jag hade mer exakta födelseuppgifter kunde jag påbörja mitt sökande i Sverige, och äntligen få grepp om hans bakgrund.

b2ap3_thumbnail_glunda-1869.jpgb2ap3_thumbnail_glunda-1869.jpg

Öglunda födelsebok 1869; lille Claes föddes mycket riktigt den 10 september 1869 i Öglunda socken, och var son till arbetaren Johannes Claesson och hans hustru Anna Lisa Andersdotter i Grangården (i födelseboken står felaktigt Johansdotter); ur Varnhems kyrkoarkiv, vol. C:4 (1850-1871), sid. 345 (bild: ArkivDigital).

Det visade sig att hans liv verkligen var en framgångssaga, för det hade inletts på sämsta tänkbara sätt. Föräldrarna Johannes Claesson (1809-1875) och Anna Lisa Andersdotter (1832-1875) avled när lille Claus precis hade fyllt sex år – fadern som avled den 7 oktober 1875 blev begravd den 12 i samma månad, och dagen efter begravningen avled även modern som följde sin make i graven fyra dagar senare. Dagen efter hennes begravning förrättades bouppteckningen, som ger en inblick i det lilla hemmet i Grangården. Där fanns en soffa och ett bord, en säng och två skåp, ett väggur och två grytor, en stekpanna och en »Kaffebrännare». Två speglar och några böcker, två liar och en spinnrock, två täljknivar, två saxar och en slipsten, några glaskärl och blomkrukor, samt fyra tunnor potatis och en skeppa rågmjöl. De tre sönerna fick dela på de 115 kronor och 10 öre som blev kvar efter föräldrarna, och kanske var det därför de till en början kunde bo kvar i Grangården – antagligen hos sin förmyndare, hemmansägaren Sven Johansson. Efter en tid tog troligen pengarna slut, för i Öglunda husförhörslängd 1881-1895 hittar man Claus och hans lillebror Anders Johan (1874-1911) i fattighuset. Det kan nog inte bli värre än så, två små föräldralösa gossar i socknens fattighus – så hur kunde egentligen Claus ta sig hela vägen till det ståtliga huset i Elverhøi?

b2ap3_thumbnail_Huset-p-Elverhy-2-foto-MG-020810.jpgb2ap3_thumbnail_Huset-p-Elverhy-2-foto-MG-020810.jpg

Jag följde honom framåt i tiden. I november 1884, alltså vid nyss fyllda femton år, lämnade Claus fattighuset och flyttade som »yngling» till Baggården i närbelägna Bergs socken. Här blev han dräng hos hemmansägaren Johannes Svensson, men flyttade redan året därpå till Melldala Håkansgård och 1886 till gården Lycke i annexförsamlingen Lerdala. Här var han dräng i två år, och höll sig än så länge i Västergötland, men 1888 tog den nittonårige Claus ett stort steg i livet – han lämnade hembygden och flyttade de dryga femtio milen till Forsa socken i Hälsingland. Här blev han arbetare i byn Harv, och även om det inte sägs rakt ut var det antagligen i Hälsingland som han fick upp ögonen för stenhuggarkonsten. Efter några år lämnade han Forsa socken utan att meddela vart han tog vägen, så prästen överförde Claus till den särskilda förteckningen i april 1895. Fem månader senare blev han dock kontaktad av Claus, som behövde ett ledighetsbetyg – kanske hade han redan nu träffat blivande hustrun Anne, min mormors farmor? – varpå prästen noterade i husförhörslängden »d. 12/9 95 ledighetsbetyg till Borge i Norge adr. Fredrikstad. adm – reste till Norge 1891». Han hade nu alltså officiellt flyttat till Norge, efter en sammanlagd resväg på över hundra mil.

b2ap3_thumbnail_029---Anne.jpgb2ap3_thumbnail_029---Anne.jpg

Som jag tidigare berättat har den norska kyrkobokföringen varken husförhörslängder eller församlingsböcker, så jag har inte kunnat följa Claus Johansen år för år, men genom att studera kyrkoböckerna har jag ändå lyckats få en bild av hans yrkesverksamhet. Vid vigseln 1896 kallas han »stenhugger» på Thorsø herrgård, och 1897 i Basto på Hvaler-öarna. År 1898 är han stenhuggare i Sand på Hvaler, men i oktober 1899 bor familjen på Brochsgaten i Fredrikstad och Claus kallas nu fortfarande stenhuggare. I folkräkningen 1900 sägs han ju dock vara gråstensmurarmästare, något han är ännu i december 1902. I november 1905 har familjen dock flyttat till Fossumsgaten 4 i Fredrikstad, och här bor de kvar ännu i juli 1910 då Claus kallas »stenhuggerformand». Även när sonen John konfirmerades 1930 kallas fadern förman, precis som vid hustruns död 1932.

b2ap3_thumbnail_2014-08-09-11.06.06.jpgb2ap3_thumbnail_2014-08-09-11.06.06.jpg

Claus tycks därefter ha avvecklat byggverksamheten, och sina sista år njöt han av livet på Elverhøi tillsammans med barnen och barnbarnen. Han avled 1944 och begravdes bredvid sin älskade Anne i Østre Fredrikstad gravlund, alldeles intill den vackra Gamlebyen. Graven är numera bortplockad, men hans minne kommer leva för evigt – minnet av den föräldralöse lille gossen som växte upp i Öglunda fattighus, men som till slut kunde ge sina barn den trygghet han själv aldrig hade upplevt. 

 

Fortsätt läs mer
  2363 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Fredrik Mejster
Spännande inlägg, Markus! Öglunda är nästan i samma trakter som jag själv forskar i på min pappas sida. ... Läs mer
fredag, 11 september 2015 21:38
Markus Gunshaga
Tack så mycket, Fredrik - och så roligt att även du har förfäder där i trakten! Jag är annars mest skåning men via Claus Johansen... Läs mer
fredag, 11 september 2015 22:53
2363 Träffar
2 Kommentarer

Carl XIV Johan var inte släktforskare

Carl XIV Johan var inte släktforskare

Titt som tätt får man anledning att ställa sig frågan: Varför tog han inte chansen? När Carl XIV Johan (egentligen var det Carl XIII, men han sov för det mesta och lät lillpojken sköta jobbet) införlivade Norge i union med Sverige 1814 så hade han chansen att göra livet lättare för alla som släktforskar i Norge. Han gick med på att norrmännen skulle ha sin egen stat, men i union med Sverige under en gemensam kung. Carl XIV kunde ju gått med på hur mycket som helst, men insisterat på en sak, nämligen att införa svenska statens ypperliga kontrollinstrument, husförhörslängden, för att hålla koll på de upproriska norrmännen. Men det gjorde han inte. Otaliga är de gånger jag slitit mitt hår i frustration över Carl XIVs misstag.

b2ap3_thumbnail_Norska-flaggor.jpgb2ap3_thumbnail_Norska-flaggor.jpg

Många av oss hittar personer i släktforskningen som åkt över till Norge, eller personer som kommit från Norge. Inte så sällan försvann folk, som av någon anledning inte ville vara kvar i Sverige, till Norge. Ibland var de på väg till Amerika, men kom inte längre. Då hamnar vi i en annan släktforskningsmetod än den vi är vana vid. Inga husförhörslängder och rejält varierande kvalitet på flyttlängderna, om de överhuvudtaget finns. Däremot finns tidigare, sökbara folkräkningar i Norge. Det är en hel del andra saker som är annorlunda också, därför kan det behövas en bra vägledning. En glad överraskning är att det är gratis att läsa kyrkböcker, folkräkningar och en mängd annat material på norska Arkivverkets hemsida:  

b2ap3_thumbnail_Riksarkivet-og-statsarkivene.pngb2ap3_thumbnail_Riksarkivet-og-statsarkivene.png

 

 http://arkivverket.no/Digitalarkivet 

 

Nu har det kommit en ny släktforskningsbok i Norge, På sporet av familien. Kilder og metoder i slektsgransking. Författare är Liv Marit Haakenstad och den ges ut av Vigmostad & Björke. 

b2ap3_thumbnail_pa-sporet-av-familien.jpgb2ap3_thumbnail_pa-sporet-av-familien.jpg

Boken är mycket omfattande, 347 sidor, och innehåller det mesta. Några avsnitt ger bara kortfattat en introduktion, som t ex DNA-genealogi. Andra är ingående, med en akademisk karaktär. Källor, källkritik och etiska aspekter diskuteras grundligt, liksom hur man organiserar sitt forskningsmaterial. Det finns också ett kapitel med ord och uttryck från äldre tider, som blir extra nyttigt för den som inte är insatt i norska förhållanden. Författaren tar upp hur man skapar en släktbok och hur man kan ordna ett släktmöte. En appendixdel har uppgifter om ord, mynt, mätenheter, kyrkliga högtider med mera. Boken är ett måste för den som tar sig an norsk släktforskning.

Vi svenskar är inte så hemma på norsk geografi,i ren surhet efter unionsupplösningen ingick detta inte i skolans läroplan, så  man kan gärna kombinera boken med  den utmärkta websidan över Norges församlingar: http://www.norwayparishes.com/.

 

Med en bra handledning kan man komma längre i den norska snårskogen, avsaknaden av husförhör blir dock frustrerande – och en utmaning. Släktforskarförbundet kommer också att ge ut ett häfte med tips för släktforskning i Norge. Van vid svensk släktforskning, kommer jag nog att fortsätta förbanna Carl XIV även i framtiden, när jag kör fast. 

 

(Bildkälla: Wikimedia Commons)

Fortsätt läs mer
  2187 Träffar
  0 Kommentarer
2187 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskning i Norge

På söndag är det som bekant Norges nationaldag, en dag då norrmännen känner extra mycket kärlek för landet som »stiger frem, furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem», för att citera den storslagna nationalsången. Det är lätt att bli kär i Norge med sina fantastiska fjordar, vackra bunader och idylliska stabbur, men är det lika lätt att släktforska i detta vårt västra grannland? Eftersom jag själv har nästan hälften av förfäderna i Norge så har det genom åren blivit en hel del norsk släktforskning – och det finns utan tvekan stora skillnader jämfört med att släktforska i Sverige.

b2ap3_thumbnail_Johan-och-Elisabeth.jpgb2ap3_thumbnail_Johan-och-Elisabeth.jpg

Johan Ludvig Jensen Graarud (1852-1913) och hans hustru Elisabeth Svensdotter (1867-1937); fotografier i privat ägo.

Den första norska förfader som jag utforskade var min mormors morfar, gårdsbrukaren Johan Jensen från gården Graarud i Borge sogn, dryga tre mil från svenska gränsen. Inledningsvis visste jag inte så mycket om honom, utöver det min mormors moster Helga hade berättat om sin far. Han ska ha varit änkling då han ingick äktenskap med sin svenska hushållerska Elisabeth Svensdotter, som alltså blev min mormors mormor, och tillsammans fick de sju barn: Karl, Hans, Alf, Jenny, Anna, Hilma och minstingen Helga. Kort efter yngsta dotterns födelse ska Johan ha avlidit och lämnat kvar Elisabeth och de sju små barnen i stort armod. Äldste sonen Olaf, från första äktenskapet, hade nämligen krävt sin rätt till Graarud gård och löste ut styvmodern, som flyttade med sina barn till ett mindre torp på Begby, inte långt från Graarud. Där försörjde sig Elisabeth bland annat på att plocka blåbär som hon sålde på torget i Fredrikstad, och de sju barnen hjälpte modern efter bästa förmåga. 

Folketellingen 1900 

Det har alltid sagts att Graarud byggdes av Johan Jensens far, och gården intar utan tvekan en viktig plats i släktens historia. Det skulle senare visa sig att det faktiskt var Johans farfar som uppförde gården omkring 1820, och den senaste ägaren var Johans sonson och namne som avled i vintras, kort före sin 96-årsdag. Jag koncentrerade alltså mitt sökande kring Graarud, och eftersom den norska kyrkobokföringen helt saknar husförhörslängder är folkräkningarna, de så kallade folketellingene, ett viktigt hjälpmedel. Folketellingene 1865 och 1900 har registrerats i sin helhet (1875 och 1910 endast delvis) och är fritt tillgängliga hos Registreringssentral for historiske data (RHD), medan folketellingen 1801 finns hos Digitalarkivet (det är även här man hittar de norska kyrkoböckerna). Det dröjde inte länge innan jag hittade Graarud i folketellingen 1900, och äntligen fick den norska delen av släktträdet några årtal. Johan var alltså hela femton år äldre än hustrun, men så hade han ju också varit gift en gång tidigare. Hans två barn från första äktenskapet, Olaf och Johanne, arbetade på gården och hjälpte till i hemmet, och det noteras att hustrun Elisabet inte hade någon särskild inkomst (»uden særsk. erhverv») vid sidan av att sköta hushållet. Hon sägs dessutom vara född i »Sverige», ett öde hon tyvärr delar med många invandrade svenskar i de norska folketellingene. Borge vigselbok 1898 avslöjar emellertid att hon var född 1867 14/11 i »Högsæter Sogn, Elfsborg Len» som dotter till »Skomager Svend Larsen», en uppgift som visade sig vara helt korrekt – hennes anor har gått att spåra tillbaka till 1500-talets Dalsland.

b2ap3_thumbnail_Graarud-1900.jpgb2ap3_thumbnail_Graarud-1900.jpg

Ur folketellingen 1900 för Borge sogn (bild: Registreringssentral for historiske data)

Gårdsmatrikkelen 1886 

Hos RHD hittar man även gårdsmatrikkelen 1886, som kan vara till god hjälp om man vill lokalisera personer i glappet mellan folketellingene 1865 och 1900. Johan Jensen hittar man mycket riktigt som brukare av Graarud, som anges ligga under den större matrikelgården Lilleby. Litteraturen avslöjar att Graarud – tidigare stavat Graarød – i äldre tid var en exercisplats under just Lilleby, och inte bebyggdes förrän Johans farfar Ole Jensen (ca 1790-1849) flyttade dit omkring 1820. I äldsta tid stavades det för övrigt Gràarrudt, och lär härröra från kvinnonamnet Grò.

b2ap3_thumbnail_Grdsm-1886.jpgb2ap3_thumbnail_Grdsm-1886.jpg

Ur gårdsmatrikkelen 1886 för Borge sogn (bild: Registreringssentral for historiske data)

Skifteregistrerings- och dødsfallsprotokoll

De norska bouppteckningarna utgörs till stor del av så kallade skifteregistrerings- och dødsfallsprotokoll, och det är väldigt varierande vad man hittar i detta källmaterial. Johan Jensen dyker i varje fall upp i slutet av Borge lensmannskontors dødsfallsprotokoll 1913, så det stämmer att han avled samma år som dottern Helga föddes. Protokollet avslöjar att han avled i lungebetennelse (lunginflammation) den 13 oktober 1913, och dagen efter hade sonen Karl anmält dödsfallet till länsmannen. Man får även veta att han efterlämnade änkan Elisabeth, tre barn från första och sju barn från andra giftet, samt en viktig detalj för att komma vidare i släktträdet: »födt 30/4 1852 i Borge».

b2ap3_thumbnail_Skifte-1913.jpgb2ap3_thumbnail_Skifte-1913.jpg

Ur dødsfallsprotokollet rörande Johan Jensen Graarud 1913; Borge lensmannskontor, Dødsfallsprotokoll 8 (1912-1915), oppb: Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Folketellingen 1865

I folketellingen 1865 bodde Johan på Graarud tillsammans med fadern Jens Olsen, modern Anne Iversdatter samt bröderna Olaus och Hans. Födelseåren är emellertid helt uppåt väggarna, vilket förklaras av att folketellingen i original endast upptar personernas ålder, så de födelseår som anges hos RHD är alltså beräknade utifrån dessa åldersangivelser. Både fadern och sönerna anges vara födda i Borge, medan modern sägs vara född i Christiania – alltså i nuvarande Oslo. Folketellingen 1865 finns även skannad i original hos Digitalarkivet, och här finns uppgifter som saknas hos RHD. En kolumn upptar till exempel »Kreaturhold den 31te December 1865», och här får man veta att Graarud gård ägde en häst, två stora kreatur och ett får samt odlade en hel del havre och potatis, samt lite mindre vete och råg. 

b2ap3_thumbnail_Folket-1865.jpgb2ap3_thumbnail_Folket-1865.jpg

Ur folketellingen för Borge 1865 (bild: Registreringssentral for historiske data)

Ministerial- och klokkerbøker

Den norska kyrkobokföringen består till största delen av ministerial- och klokkerbøker som inte skiljer sig nämnvärt från de svenska kyrkoböckerna. I dessa hittar man fødte og døpte, ekteviede, døde og begravede samt inn- og utflyttede, men även utförliga längder över konfirmerade och vaccinerade som kan vara till stor hjälp när man har tappat spåret, för det är inte helt lätt att följa sina norska släktingar när husförhörslängder saknas. Johan Jensens födelse hittar man däremot utan problem i Borge ministerialbok 1848-1860, och han föddes mycket riktigt den 30 april 1852 med det ståtliga mellannamnet Ludvig. Detta var en överraskning för släkten, och det verkar inte som att Johan själv använde sig av detta mellannamn. Dopet dröjde till den 4 juli, och föräldrarna anges vara »Gaardeier Jens Olsen Graarud och Hstr Anne Marie Iversdr» – Johan var alltså född på Graarud.

b2ap3_thumbnail_Borge-fb-1852.jpgb2ap3_thumbnail_Borge-fb-1852.jpg

Ur Borge Ministerialbok I 5 (1848-1860), sid 55-56; Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Föräldrarnas vigselnotis finns i Borge ministerialbok den 17 mars 1848, och brudparet kallas »Ungkarl Jens Olsen Graarud» och »Pige Anne Marie Iversd». De norska vigselböckerna under 1800-talet är i regel väldigt innehållsrika, och kan ge viktiga genealogiska ledtrådar. I Jens' och Annes vigselnotis får man till exempel veta att »Han födt paa Moum boer paa Graarud i Borge, Hun födt i Skjeberg boer paa Ulfeng i Borge». Vidare var brudgummen »34 Aar» och son till en Ole Jensen, medan bruden var »32 Aar» och dotter till en Iver Johannessen. Anne sägs alltså här vara född i Skjeberg sogn – tvärt emot vad som uppges i folketellingen 1865 – men i vigselbokens marginal kan man läsa att hon medförde en »Attest fra Sch... i Christiania d 25 Novb 1831 fr Prowst Randers af 12 Juni 1838». Efter mycket detektivarbete lyckades jag få fram att hon visserligen hade varit tjänstepiga på gården Ulfeng i Skjeberg men föddes i Oslo (Christiania), närmare bestämt 1816 på Grubbegaten i Akershus slottsmenighet som dotter till skräddaren Iver Johannessen och Lisbeth Petersdotter.

b2ap3_thumbnail_Borge-vb-1848.jpgb2ap3_thumbnail_Borge-vb-1848.jpg

Ur Borge Ministerialbok I 4 (1836-1848), sid. 284-285; Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Folketellingen 1801

Även den norska folketellingen 1801 finns som sagt registrerad hos Digitalarkivet, och trots att den är ganska kortfattad (födelseorter nämns till exempel aldrig) är den väldigt användbar, inte minst på grund av de intressanta anmärkningarna i högerkolumnen som kan ge information om allt från yrkesutövning och hälsotillstånd till civilstånd och släktskap. I Borge sogn hittar man till exempel Johan Jensens farmor Lisbeth Olsdatter med föräldrar och syskon på husmansplatsen Lurbakk under gården Kjølberg, och här får man veta att föräldrarna inte hade varit gifta tidigare samt att det i hushållet fanns en liten fosterdotter vid namn Maren Hansdatter.

b2ap3_thumbnail_Folket-1801-Kjlberg_20150514-151322_1.jpgb2ap3_thumbnail_Folket-1801-Kjlberg_20150514-151322_1.jpg

Ur folketellingen för Borge 1801 (bild: Digitalarkivet).

Norges äldre ministerialböcker är tyvärr väldigt kortfattade – själv har jag till exempel aldrig sett en enda biografisk dödbok – och ibland undrar man om det norska prästerskapet gjorde allt för att spara bläck? Prästerna hade dessutom den dåliga vanan att ofta utelämna både föräldrarnas och faddrarnas patronymikon i födelseböckerna, och istället anges bara deras gårdsnamn. Detta kan ju visserligen vara till hjälp, men eftersom husmännen ofta flyttade omkring i rask takt mellan husmansplatserna är till exempel »Christen Rød» en klen tröst när det under 1760-talet kan ha bott fyra husmän vid namn Christen under gården Rød.

De norska kyrkoböckerna brukar dessutom ta sin början ganska sent, men det finns vissa undantag, däribland Hvalers äldsta ministerialbok som räknar upp avlidna från och med 1654, eller som prästen så poetiskt uttrycker det: de som är »I Herren fra dette ælende Saligen Hensoffwede». Den tidigaste notisen handlar lustigt nog om en av mina förfäder, som tydligen begravdes samma dag som prästen installerades i sitt nya ämbete på Hvaler 1654. Han har i varje fall skrivit att »Dmca Rogate (som war den Söndag ieg uwærdig bleff indsat paa) er begraffwen Joen Oluffsön aff Nordre Sandöen som war en gammall mand». Jämfört med 1700-talets norska dödböcker är Hvalers äldsta ministerialbok ovanligt innehållsrik, och man kan läsa många intressanta människoöden från 1600-talets mitt. Den 13 december 1655 blev till exempel »begraffwen Anders Andersön aff Kaaltorp, som i sitt Alders 34 Aar aff en Ulyckelig hændelse bleff ihielslagen i ett bierg», och den 3 februari 1658 blev »begraffwen Citzell Tollis Daatter i sit Alders 80 Aar, hwar i beregnis 25 Aar, som hun hafde leffwedt i Echteskab. Een god Alder».

b2ap3_thumbnail_Hvaler-1654.jpgb2ap3_thumbnail_Hvaler-1654.jpg

Ur Hvaler Ministerialbok 1 (1654-1754), sid. 43 (bild: Digitalarkivet).

Bygdebøker

De så kallade bygdebøkene är en annan genealogisk resurs som gör norsk släktforskning ganska unik. Varje bygdebok behandlar en viss trakt eller socken, och innehåller uppgifter om invånarna långt tillbaka i tiden. Man kan hitta uppgifter om markinnehav, beskrivningar av gårdar och byggnader samt skildringar av sockenborna och deras ägodelar, många gånger med fotografier på både gårdar och människor. I de flesta bygdebøker kan man spåra sina förfäder tillbaka till sent 1500-tal eller tidigt 1600-tal, och även om kvaliteten varierar är bygdebøkene en ovärderlig tillgång när man släktforskar i Norge. En socken där bygdebøkene håller mycket hög kvalitet är det tidigare nämnda Hvaler, där jag tursamt nog har en hel del förfäder. En av dem är den nyssnämnde Jon Olufsens svärson Ole Andersen från gården Botne, som återfinns på sidan 418 i Hvaler bygdebok : Gårder og slekter, band 1 (av Gudrun Johnson Høibo,  Hvaler, 1980):

»Ole (Oluf) Andersen Botne f. 1594, bgr. 3.2.1688, ca 94 år gl. (70 år 1664). Brukte Botne alene i hvert fall til 1666, fra 1678 sammen med sønnen Anders, men nevnes som medbruker lenge etter han var død. Var lagr.m. 1653, 1654, 1656, 1657, 1659-1662, 1664, 1669, 1673, 1674, 1677. Ole Botne og Kield Urdal ble i 1654 tiltalt for å ha hugget 3 tylfter hustømmer som hver av dem skal ha hugget i sine påboende gårders skog. De mente at da de hadde gård og skog i leie, måtte de kunne hugge så meget i skogen at de kunne kjøpe seg salt til husbehov for det. [...] Gift 1634 med Ragnild bgr. 17. tr. (17.9) 1676, 64 år gl., gift i 42 år. Dtr. av Jon Olufsen Sandø N.»

Att släktforska i Norge är som synes ganska olikt svensk släktforskning, och även om det framförallt är mycket svårare  på grund av att husförhörslängder helt saknas  så finns det olika sätt att ta sig vidare. Det gäller bara att utnyttja de resurser som finns, samt vara extra kreativ och envis om man vill spåra sina förfäder i det vackra Norge – furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem.

 

Länktips

De norska kyrkoböckerna

Digitalarkivet

Registreringssentral for historiske data

Gravminner i Norge

Skattejakt i slekta

Fortsätt läs mer
  9945 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ingrid Hellberg
Hej Markus!Skickar denna fråga till dig då jag av ovanstående ser att ju har bra kunskaper om släktforskning i Norge. Jag har neda... Läs mer
måndag, 18 Maj 2015 18:55
9945 Träffar
1 Kommentar

Mannen som föddes två gånger

När man släktforskar lär man sig snabbt att födelsedatum emellanåt ändras och förvanskas, på grund av slarvigt skrivna flyttningsattester och husförhörslängder, bläckfläckar och felläsningar. Ett födelsedatum kan ibland vara helt oigenkännligt när personen ifråga läggs i graven, och åtskilliga gånger har jag sett på Anbytarforum att detta förvirrar nybörjare rejält – vilket datum är det egentligen som gäller? Grundregeln är att det datum som står i födelseboken är det rätta, eftersom denna uppgift ju nedtecknades tidsmässigt närmast själva händelsen, alltså födseln – men kan man verkligen alltid lita på födelseböckerna?

b2ap3_thumbnail_014---John1.jpgb2ap3_thumbnail_014---John1.jpg

Min mormors far John Sverre Johansen (1905-1987), avporträtterad hos fotograf Sollem på Nygaardsgaten 9 i Fredrikstad.

Min mormors far John firade alltid sin födelsedag den 27 november, och eftersom jag föddes fem dagar efter hans 81-årsdag kom vi att dela stjärntecken – vi föddes båda i Skyttens tecken. Tyvärr hann jag aldrig träffa honom eftersom han avled tre månader senare, men jag har hört många berättelser om honom och hans originella humor. Han vilar på Borge gravlund i Norge, och på den vackra gravstenen står det mycket riktigt *1905 27/11, precis som i familjebibeln där Johns mor Anne nedtecknade födslar och dödsfall inom släkten från 1890-talet och framåt. När jag började utforska mina norska förfäder fokuserade jag så småningom på Johns släkt, men när jag skulle verifiera familjebibelns uppgifter om hans och syskonens födelsedatum i kyrkoböckerna blev jag minst sagt förvånad. Syskonens födelsedatum stämde, men när jag letade fram John hittade jag honom visserligen i födelseboken för Vestre Fredrikstad 1905 – dock inte 27 november, utan 27 december!

b2ap3_thumbnail_1905-och-bibel.jpgb2ap3_thumbnail_1905-och-bibel.jpg

Moderns anteckning i familjebibeln jämte födelsenotisen i Vestre Fredrikstad ministerialbok nr. I6 (1894-1914), sid. 213 (Statsarkivet i Oslo; bild från Digitalarkivet).

Detta lät väldigt konstigt  hade släkten haft fel i alla år? Födelseboken måste ju ha rätt, det är ju en av släktforskningens grundregler – men något såg onekligen märkligt ut. När jag jämförde med de andra födelsenotiserna på samma sida i födelseboken, så hade samtliga barn döpts långt över en månad efter födseln, men om John nu var född 27 december så hade hans dop bara dröjt arton dagar. Om den 27 november däremot faktiskt var rätt födelsedatum, så stämde det mycket bättre med de övriga barndopen årsskiftet 1905-1906. Jag bestämde mig för att prata med mormor, kanske hon visste mer om vad som egentligen hade hänt? Och jodå, hon berättade att hennes far var väl medveten om det felaktiga datumet i födelseboken, och att han skämtsamt brukade säga att han kunde fira sin födelsedag två gånger om året! Tydligen hade prästen verkligen skrivit fel datum, men pastorsämbetet hade vägrat att korrigera det – man ansåg att det datum som stod i födelseboken var rätt. 

b2ap3_thumbnail_1920_20150317-194611_1.jpgb2ap3_thumbnail_1920_20150317-194611_1.jpg

Ur Østre Fredrikstad klokkerbok nr. 3 (1920-1940), sid. 131, Statsarkivet i Oslo (bild från Digitalarkivet).

När jag letade vidare i kyrkoböckerna hittade jag Johns konfirmation, den 9 maj 1920 i Østre Fredrikstad kyrka – och även här fanns det felaktiga födelsedatumet antecknat! Det mormor berättade verkade alltså stämma; pastorsämbetet hade helt sonika fört in födelsebokens felaktiga datum i konfirmationslängden. John kunde alltså verkligen fira sin födelsedag två gånger om året, eftersom han ju hade två födelsedatum – ett verkligt och ett kyrkligt. I detta fall litar jag dock mest på datumet i familjebibeln, eftersom denna uppgift inte bara ligger närmast händelsen i tiden, utan dessutom är nedtecknad av barnets moder – vilken mor skulle inte minnas vilket datum hennes eget barn föddes? Historien om Johns två födelsedatum är ett bra exempel på att vi släktforskare endast kan vara säkra på att vi egentligen aldrig kan vara säkra på något – inte ens släktforskningens grundregel om att födelseboken alltid har rätt!

Fortsätt läs mer
  2840 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Precis som min far Torsten Simander som antecknades i födelseboken som född den 13 mars 1934, men enligt hans mormor och även sena... Läs mer
fredag, 20 mars 2015 07:34
Carin Olofsson
Samma sak lär gälla för min mors äldste bror. I födelseboken står han antecknad en vecka fel (minns inte om det före eller efter),... Läs mer
fredag, 20 mars 2015 07:52
Stefan Simander
Pappa föddes alltså av en 17-årig mor som tjänade piga i grannsocknen Havdhem. Hon födde hemma hos sin mor och far i Alva. Pappas ... Läs mer
fredag, 20 mars 2015 09:12
2840 Träffar
4 Kommentarer

Jakten på konstnärsgenen

Sedan barndomen har jag alltid haft ett stort intresse för konsten. Jag har målat i olja och akryl, gjort tuschlaveringar och linoleumtryck, jag har snidat i trä och skulpterat i lera, jag har klippt siluetter och tecknat med kolkrita. Under högstadiet brukade bildläraren släppa in mig i bildsalen på rasterna, så att jag kunde teckna och måla under lediga stunder. På gymnasiet gick jag bildestetiska programmet, tre lyckliga år för en konstnärlig yngling. Inom släkten har jag dock alltid varit i gott sällskap - mamma har målat korgar och träföremål, min moster målar på porslin, och mormors bror Ivar både tecknar och målar. Det var dock inte förrän jag träffade min mormors farbror Fritz som jag funderade närmare på detta med konstnärliga gener. Hur kommer det sig att vissa släkter är fulla av konstnärer eller musiker, och hur stor betydelse har egentligen den genetiska bakgrunden när det gäller konstnärlig eller musikalisk talang?

»Onkel Fritz» var en imponerande 92-årig herre, som ägnade sig åt konsten vid sidan av sitt egentliga yrke. Han visade mig sina målningar, och berättade med tindrande ögon om hur han blev så förtjust i Picassos »Guernica» 1937 så att han bestämde sig för att måla en kopia. Resultatet hängde på väggen framför mig, och medan jag stod där och beundrade konstverket funderade jag på varifrån onkel Fritz fått sina konstnärliga anlag. Var det möjligt att följa konstnärsådran längre bak i släktträdet? Fritz berättade att hans morfar Andreas Jensen Holm (1836-1908), som arbetade som stenhuggare och -murare tillsammans med sina sex söner, bland annat hade rest en undermur på Thorsø herrgård samt murat stenbron som leder till herrgården. Nu vet jag inte hur mycket konstnärlighet man behöver för att hugga och mura stora stenblock, men det krävs nog en viss estetisk känsla - kanske var det från honom vi ärvt våra konstnärliga anlag?

b2ap3_thumbnail_2014-07-09.JPGb2ap3_thumbnail_2014-07-09.JPG

Jag tänkte inte mer på saken, men nästa sommar besökte jag Norge igen. Tredje delen av den intressanta bokserien Gårder og slekter i Borge og Torsnes hade nu utkommit, så jag skyndade mig till bokhandeln i Fredrikstad. Det var alltid lika spännande att läsa om förfäderna i Borge och Torsnes, och kika på de svartvita fotografierna av mer eller mindre avlägsna släktingar. Plötsligt fick jag syn på en artikel med rubriken »Kunstnergener», så jag läste vidare:

»Etterkommerne etter Inger Marie Andersdatter og Ole Jørgensen Fuglenebb var mange med ulike evner og egenskaper som i familier flest. De ble »vanlige» mennesker, som dyrket sin jord eller skjøttet sin tarv på andre måter. Men det finnes tegn som tyder på at det også løp en spesiell kunstnerisk åre i slekten. Som nevnt ovenfor var Edvard Munchs mormor barnebarn av Inger Marie og Ole, og født på Fuglenebb. Mindre kjent er det kanskje at også den respekterte landskapsmaleren Jørgen Sørensen har aner tilbake til Fuglenebb. Han levde fra 1861 til 1894, och var Edvard Munchs firmenning gjennom moren Marie Evensdatter, datterdatter av Nicolai Olsen Holm (se ovenfor). [...] Det kan også nevnes at det i denne slekten har forekommet mange talentfulle amatørkunstnere, som kanskje kunne drevet det langt dersom de hadde fått utvikle sitt talent».

Jag tyckte att namnen lät bekanta, så jag kikade i släktträdet. Det visade sig att Edvard Munchs mormors farmor Inger Marie Andersdatter (1729-1787) var syster till min förfader Jens Andersen Roppestad (1723-1789), vilket innebar att min mormors farmors far - den ovan nämnde stenmuraren Andreas Jensen Holm - faktiskt var femmänning med den store norske konstnären. Jag funderade genast på om en annan stor norsk konstnär kanske tillhörde samma släkt - Søren Begby (1907-1986), som bland annat finns representerad på Nasjonalgalleriet i Oslo, Statens Museum for Kunst i København och på Göteborgs konstmuseum. Jag mindes att jag läst att han härstammade från just Borge, så jag började undersöka hans anor. Föga förvånande upptäckte jag att Søren Begbys farmors mormors farfars far Lars Christensen Visur (1680-1758) var morbror till de båda syskonen Jens och Inger Marie - Søren Begbys farmor var alltså sexmänning med Edvard Munch! Jag insåg snabbt att den gemensamma nämnaren för dessa norska konstnärer nog låg två generationer längre bak än vad artikeln angav - Christen Larsen (1645-1739) på gården Visur i Borge, som både jag, onkel Ivar, onkel Fritz, Jørgen Sørensen, Søren Begby och Edvard Munch härstammar från. Är det möjligt att jag har lyckats spåra mina konstnärliga anlag 350 år tillbaka i tiden - är det från denne norske 1600-talsbonde som jag ärvt konstnärsgenen?

Fortsätt läs mer
  3516 Träffar
  0 Kommentarer
3516 Träffar
0 Kommentarer

»Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord»

Idag är det som bekant Sveriges nationaldag, denna vackert blågula dag. Men vad innebär egentligen nationaldag? Svenska Akademiens Ordbok förklarar att det är en »nationell högtidsdag som firas till minne av någon för hela nationen betydelsefull händelse eller för att ge uttryck åt fosterlandskänslan». Hur ger man egentligen uttryck åt fosterlandskänslan? Och vad betyder nation? Även här har SAOB svaret - det är »folk [...] i ett land; med tanken särskilt riktad dels på gemensamhet i härstamning, språk, kultur och dylikt, dels på bosättning i samma land, gemensamhet i styrelse och dylikt; i synnerhet numera ofta med tanke på att de olika individerna inom folket mera allmänt ha känsla av samhörighet». Nation är alltså ett ganska vitt begrepp, men hur såg det ut förr i tiden? Kunde våra förfäder känna denna samhörighet i en tid då krig och erövringar snabbt kunde rita om kartan?

b2ap3_thumbnail_Flag_of_Sweden.svg_20140606-083443_1.pngb2ap3_thumbnail_Flag_of_Sweden.svg_20140606-083443_1.png

Genom historien hittar man otaliga exempel på dessa snabba kast, och vi släktforskare vet att begreppen härstamning och nation kan vara ganska komplicerade. Till exempel låg ju Finland först under Sverige och hamnade sedan under Ryssland - kände sig då finnarna mer svenska än ryska, eller kände de sig främst finska? Och det var ju inte förrän under stormaktstiden som Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Gotland, Härjedalen och Jämtland blev en del av Sverige, samtidigt som det numera danska Bornholm under en kort period styrdes från Sverige. Det numera norska Trondheim erövrades från danskarna av Sverige, för att sedan åter bli underställt Danmark, därefter en del av unionen med Sverige och slutligen en del av konungariket Norge. Hinner ett område egentligen få en känsla av samhörighet när det skiftar så snabbt? Eller handlade denna samhörighet mer om just språk, kultur och gemensamhet i härstamning, snarare än vilken kung som regerade just då? Jag tänker ofta på mina förfäder som levde i Skåne när landskapet blev svenskt 1658 - de män och kvinnor som föddes som danskar men dog som svenskar, trots att de kanske aldrig tagit ett steg utanför socknen där de föddes. Hur reagerar man på en sådan plötsligt övergång, hur hanterar man att över en natt tvingas bli svensk när man alltid har varit dansk? Och hur tänkte man i svenska Pommern, ett område som var svenskt 1648-1815, innan det byttes bort till Danmark och snabbt övergick till Preussen? De måste ju känt sig väldigt svenska efter hundrasextiosju år av svenskt styre, eller handlade det just om styre, inget annat?

Jag är själv svensk-norsk, och har haft norskt medborgarskap längre än jag haft svenskt. Eftersom jag under en kort period i barndomen bodde i Norge har jag dessutom både norskt och svenskt personnummer, och anges i svenska folkbokföringen vara »invandrad». Jag är född i Sverige och har bott här i (nästan) hela mitt liv, men eftersom min ena förälder är född utomlands klassas jag som andra generationens invandrare. Innebär detta att jag är mindre svensk? När jag är i Sverige känner jag mig väldigt svensk, men även lite norsk. När jag befinner mig i Norge brukar jag också känna mig mer svensk än norsk, eftersom jag ju faktiskt pratar svenska bland norrmännen. Å andra sidan kan jag även känna mig mer norsk än svensk, eftersom jag känner en särskild samhörighet med norrmännen när jag traskar omkring bland granar och fjäll och plockar blåbär. Fast kanske skulle jag känna samhörighet oavsett vilket land jag vistades i, även om jag inte har någon härstamning därifrån? I grund och botten är vi ju faktiskt människor av kött och blod, oavsett härstamning, nationalitet eller medborgarskap. Såhär på Sveriges nationaldag känner jag mig dock lite extra svensk, och vill därför passa på att önska er alla en riktigt fin nationaldag!

Fortsätt läs mer
  5716 Träffar
  0 Kommentarer
5716 Träffar
0 Kommentarer

Förfäderna som försvann

Jag brukar ibland fundera över de där mystiska anförvanterna i släktträdet, de som försvann spårlöst. Då tänker jag inte på de där personerna som man tappar bort i kyrkoböckerna, utan på de som gav sig av och aldrig återvände. I mitt släktträd finns några sådana personer, däribland två förfäder. Den närmaste är min morfars farfars farfar, skräddaren Jens Larsen Graf (född 1813). Han bodde i Oslo och var gift med Maren Pedersdatter (född 1812), som han fick två barn med, min morfars farfars far Peter Lauritz 1840 och yngre systern Amalie Nicoline 1842. Sedan upphör plötsligt barnafödslarna, men i augusti 1846 föddes en flicka i Oslo, Josephine Albertine Emilie. Hon anges vara utomäktenskaplig dotter till »Anders Svendsen Malmström, Ungkarl og Skredder og Maren Pedersdatter», och föselsenotisen hade varit ganska oskyldig om det inte vore för tillägget att modern var »hustru af Skreddersvend Jens Larsen Graf, der for en Tid af 4 3/4 Aar siden forlod hende uden at hun senere har hördt fra ham». Alla spår efter Jens slutar alltså i december 1841, då Jens blir som uppslukad av jordens yta.

Att människor försvann hörde nog till ovanligheten, men av förklarliga skäl ökade antalet försvinnanden i krigstid. Antagligen var det lättare för ryttare och soldater att försvinna bland massorna, i det kaos som uppstod ute på slagfältet och under de långa fälttågens strapatser. Även i fredstid kunde det dock hända att krigsmän försvann spårlöst, och en av dessa rymlingar var min mormors mormors morfars farfar, soldaten Hans Segolsson Dahlros vid Västgöta-Dals regemente. Han hade blivit antagen i krigstjänst 1789, och kastades genast in i hetluften under Gustaf III:s ryska krig 1788-1790. Han infann sig därefter plikttroget vid generalmönstringarna, senast i juni 1798 då kompaniet mönstrades på Nygårdsängen vid Vänersborg. När det var dags för generalmönstring i juli 1802 kunde dock generalmajor Carpelan bara konstatera att roten var vakant, eftersom soldat Dahlros var »rymd den 22 Maij 1801». Kvar satt hustrun Märta med fyra små barn i Hugeryrs soldatstom, i största fattigdom.

En annan person i släktträdet som försvann spårlöst var hantlangaren vid artilleriet, Ola Stenström. Han hade gift sig omkring 1754 med min farfars farmors mormors mormor, den då blott sextonåriga Margareta Jöransdotter (1738-1788). De fick tillsammans två barn i Holmby socken i Skåne, men redan när Margareta var havande med den yngsta dottern 1757 övergav Ola sin unga hustru. I tre långa år väntade Margareta innan hon gick till häradsrätten, som i maj 1760 efterlyste den förrymde maken. Häradsrätten beslutade att Ola måste ge sig tillkänna under det kommande året, men när sommartinget 1761 var över hade han fortfarande inte hört av sig. Vid hösttinget samma år dömde därför Frosta häradsrätt till skillnad i äktenskapet mellan Ola och Margareta, eftersom 

»...det wäl ålegat handtlangaren wid artilleriet Ola Stenström [...] at nu wid sist öfwerståndne laga Sommar Tinget härstädes stånda henne Margaretha Jörans doter til genmäle för det han på så otilbörligt sätt sig mot henne förhållit men som han icke gittadt åtgärda de här utinnan utgångne Kundgörelser och utfärdade anslag på Tings stugu dörren: så begär meranämda Margaretha Jörans doter, at från denna dess man blifwa lagl: skild. Och aldenstund denna hennes begäran finnes grundad i Lagens stadgande [...]; altfördenskull och emedan ingen underrättelse kunnat inlöpa och denne Stenströms tilhåll han öfwer natt och åhr uteblifwit honom lagl. förelagd; ty dömes härigenom til laga skilnad uti detta hjonelag; til följe hwaraf Margaretha Jörans doter komer at wid högwördiga domCapitlet i Lund denna författning upwisa til undfående af behörigt skiljo bref». 

Lunds domkapitel utfärdade skiljobrevet i november 1761, och en månad senare kunde Margareta gifta om sig. Men vad hände egentligen med Ola, och vart tog skräddaren Graf och soldaten Dahlros vägen? Varför försvann de? Hade de tröttnat på sitt gamla liv, och hur kunde de ta beslutet att överge sina gravida hustrur och små barn, och lämna dem i fattigdom med en osäker framtid? Flydde de landet, bildade de ny familj? Gifte de sig med en prinsessa i främmande land och fick halva kungariket, eller bosatte de sig på en söderhavsö? Antagligen lär man aldrig få veta vad som hände dem, men det är ändå fantasieggande att fundera kring deras vidare öden - de där som försvann spårlöst.

Fortsätt läs mer
  3705 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Claes-Göran Magnusson
Man kan väl misstänka att åtminstone en liten del av de som försvann inte gjorde det frivilligt, att de blev offer för ett brott e... Läs mer
söndag, 02 mars 2014 13:27
3705 Träffar
1 Kommentar

Bloggare

Eva Johansson
256 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
87 inlägg
Helena Nordbäck
81 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
24 inlägg