Läkaren och forskaren Sven Bayer i min förra blogg, vars grav plötsligen försvann från Uppsala gamla kyrkogård, hade två systrar och en bror som hette Olof. Systrarna gifte sig och fick barn. Olof försvann, han hade också tagit namnet Bayer och var född 27 februari 1867 i Everöd. I faderns bouppteckning 1901 anges det att han vistas på okänd ort. Bouppteckningen efter fadern nämner också att modern hette Bojar i efternamn, något som inte framgår av husförhören. Hon är dotter till dragonen Sven Bayard. Så nu vet vi var bröderna fick sitt efternamn från.

Den senaste noteringen om Olof finns i Rotemansarkivet, när han en kort tid bor i Stockholm och arbetar som murare. Han förs till obefintliga 1892. En chansning hittar honom i Emigranten Populär, när han 19 mars 1891 reser till St Paul i Minnesota via Köpenhamn. Lite trixande med stavning finner Olof i St Paul i 1900 och 1910 års folkräkningar. Han är gift med Betzey och får två döttrar, Inez och Hildur. Ytterligare trixande hittar Betzey och dottern Hildur 1930 och 1940. Men vad hände med Olof? Databasen Findagrave.com, en motsvarighet till vår Gravstensinventering, kanske har ett svar? Jovisst, i Ramsey County finner vi bland alla Bayers också Olof. Han dog redan 1915, dottern Inez var bara 12 år när hon dog 1913, hon finns också i graven liksom hustrun och den äldsta dottern. Gravar är ett kanske ännu viktigare hjälpmedel i sökandet efter svenskamerikaner.

b2ap3_thumbnail_BayerOlof.jpg

Gravstensinventeringen

Det är bråttom att bevara våra gravstenar. Det mest framkomliga sättet just nu är att dokumentera dem. Det finns flera olika ställen som dokumenterar gravar, några i kyrkans regi. https://www.genealogi.se/blog/entry/personminnen-i-sten

 Frivillig fotografering och dokumentation görs i en Facebookgrupp, Släktforskning - Gravstenar och arkiven berättar, som startades av Irene Jonsson. Där kan man lägga in foton och ha diskussioner om de personer som finns i gravarna. Den största databasen finns på Släktforskarförbundets nätplats Rötter. Det är Gravstensinventeringen, med sökbara gravstenar från hela landet. Facebookgruppen lägger oftast in sina fotografier där också. Det är viktigt att samla så mycket som möjligt i en sökbar databas.

En flitig fotograf i Facebookgruppen heter Pierre Nilsson. Han lägger också in sina gravstenar i Gravstensinventeringen. I en intervju säger han att han nu snart är uppe i 50 000 inmatade poster, vilket motsvarar 20 000 stenar. De kommer från 40 kyrkogårdar och arbetet har tagit 5 år. Han lägger just nu in sina 10 000 bilder från Norra Kyrkogården i Solna. De flesta kyrkogårdar är positiva när han förklarar vad han gör. Pierre ställer gärna upp och hjälper nybörjare. Det finns också instruktioner på hemsidan för den som vill börja (http://grav.genealogi.se/Gravsoklist.php).

Dokumenterandet av gravar i Gravstensinventeringen är ett av många exempel på all den frivilligverksamhet som pågår i släktforskarkretsar. Nu har det kommit kommersiella kyrkboksregister, indexerade i låglöneländer. Men frivilligarbetet är i högsta grad nödvändigt idag och i fortsättningen inom många andra områden. Titta gärna på hemsidan och se om just din församling behöver registreras! https://www.genealogi.se/blog/entry/gravstensinventera-mera

Frivilliga sökes!

Det saknas ofta vägledningar till våra kyrkogårdar. I Uppsala fanns en bok, som nu är utgången från förlaget. Det verkar inte finnas intresse för att ge ut en ny vägledning. Här har vi ännu ett område där frivilliga släkt-och hembygdsforskare och deras föreningar kan göra en insats. Att vandra på en kyrkogård är lugnande och leder till eftertanke.  Bakgrunden till gravarna kan ge ännu mer, om det nu är via QR-koder eller andra media. Även historiska gravar kan på detta sätt bidra till intresse och vidare kunskap. http://www.begravningar.se/gravstenar/qr-kod-pa-gravsten

Så här i Allhelgonatider tänker vi lite extra på de som gått bort. Kanske besöker vi någon kyrka eller kyrkogård för att smycka de dödas gravar med blommor, eller tänder ljus för att skingra mörkret mellan Alla helgons dag och Alla själars dag. Om man som släktforskare besöker kyrkogården i helgen blir det nog även en och annan blick på de omkringliggande gravstenarna, dessa personminnen i sten som aldrig upphör att fascinera. Ja, Rötterbloggens ärade läsare har nog märkt att jag tillhör den skara släktforskare som gillar gravstenar, och varför inte – de är ju så intressanta! De kan vara stora eller små, pompösa eller oansenliga, utförliga eller kortfattade, men alla står de där som minnen över de människor som vandrat på jorden före oss.

De senaste åren har jag rest omkring i Skåne på jakt efter förfädernas och släktingarnas gravstenar, och även om det ibland känts omöjligt har glädjen blivit desto större när jag äntligen gjort ett fynd. Den svenska gravlagstiftningen är ju dock som bekant inte gravstenarnas bästa vän, och besvikelsen är stor när man efter envist jämförande hittar gamla kyrkogården, letar fram kvarter F, till slut lyckas lokalisera grav nummer 139 – och upptäcker en röjd gravplats. De flesta gravstenar som finns registrerade står dock kvar på sin plats, och om man vet var man ska leta brukar det inte vara några problem att till slut hitta rätt:

Gravar.se är en superb utgångspunkt, för där finns väldigt många registrerade gravstenar – även om en och annan församling lyser med sin frånvaro. Om en kyrkogård saknar gravkarta har man dessutom stor nytta av Gravar.se via sin smartphone. Istället för att söka på måfå brukar jag själv leta upp någon gravsten med ett ovanligare namn, och genom en sökning i Gravar.se får jag då fram i vilket kvarter den aktuella gravstenen finns. På detta systematiska vis hittar man rätt kvarter till slut, och förhoppningsvis även släktingens gravsten. Det optimala hade ju såklart varit om alla kyrkogårdar hade en gravkarta (eller åtminstone kvarterskarta) på plats, likt halländska Vinbergs församling som Eva Johansson bloggade om härförleden. Kanske drömmen blir verklighet om alla släktforskare tjatar lite på församlingarna och kyrkogårdsförvaltningarna?

SvenskaGravar har registrerat en del av de kyrkogårdar som av någon anledning saknas hos Gravar.se, och i nuläget finns där uppgifter från 36 kyrkogårdsförvaltningar. Förhoppningsvis kommer fler ansluta sig och bidra med sina gravböcker, men i skrivande stund finner man i varje fall bland annat Alingsås, Arvika, Borås, Helsingborgs, Karlstads, Landskrona, Lunds, Umeå och Uppsala pastorat samt Göteborgs kyrkogårdsförvaltning hos SvenskaGravar.

HittaGraven har registrerat de omkring 576.000 personer som vilar på någon av Stockholms elva allmänna begravningsplatser. Uppgifterna är ibland lite knapphändiga, och ofta saknas exempelvis födelse- och dödsdatum medan endast begravningsdatumet har registrerats, men det är väl värt en sökning för den som har släkt i Stockholmsområdet.

Gravstensinventeringen är det projekt som sedan 1986 drivs i regi av Sveriges släktforskarförbund (ursprungligen påbörjat under sent 1970-tal av Genealogisk Ungdom). Arbetet pågår fortfarande, och till dags dato har frivilliga släkt- och hembygdsforskare registrerat närmare 300.000 gravstenar med namn på nästan 650.000 begravda personer – ett fantastiskt exempel på vad samarbete kan åstadkomma. En stor fördel med Gravstensinventeringen är att man inte bara hämtat uppgifter från gravböckerna, som de tre ovanstående hemsidorna, utan faktiskt varit på plats och fotograferat, ritat och skrivit av gravstenarna, inte sällan inkluderande äldre stenar som inte omfattas av gravböckerna.

Begravda i Sverige 2 är en annan av Sveriges släktforskarförbunds skapelser som man kan ha stor nytta av. Denna CD-skiva bygger på ett samarbetsprojekt mellan förbundet och Sveriges kyrkogårdsförvaltningar, och innehåller uppgifter om cirka 6,4 miljoner begravda i Sverige från omkring tre tusen kyrkogårdar – alltså ungefär 95% av landets digitalt registrerade gravar.

b2ap3_thumbnail_Gravstenar.jpg

Riddaren Claus Bille och hans fru Lisbeth Ulfstand på 1500-talet, kyrkoherden Martin Elmgren på 1700-talet, bildhuggaren Wilhelm Larsson på 1900-talet – och min farfars morfars farmors bror, lantbrukaren Anders Löfgren på 1800-talet. Alla är deras gravstenar bevarade, som en stilla påminnelse om några av de människor som levt här på jorden före oss.

Nu är det ju inte bara i Sverige som man kan bli begravd, det finns många andra länder också – varav flera har registrerat gravstenar. Norska Gravminner växer så det knakar med sina över 2,5 miljoner poster, i Danmark har DK-gravsten nyligen nått över 430.000 och i Finland kan man göra en hel del fynd i det finska Genealogiska Samfundets databas Gravgårdar. För den som har emigranter i släkten är det en god idé att söka i databasen Find A Grave där de 154 miljoner posterna även innehåller mycket smått och gott från andra länder än bara USA, likaså hos Billion Graves som dessutom är kopplat till GPS så att man enkelt kan lokalisera en släktings eller förfaders grav. Ja, det finns många alternativ att välja mellan, och ofta måste man söka både vitt och brett – men ansträngningen till trots finns det inget som slår känslan av att äntligen hitta den där gravstenen som man letat efter så länge.

I ett hörn av kyrkogården i Borgeby, strax norr om Lund, ligger en gammal gravsten från 1700-talet. Den är antagligen gjord i sandsten och därför väldigt sliten och svårläst, men då den en gång stod upprätt berättade den historien om Sven Rasmusson och hans hustru Karna Bertilsdotter som för länge sedan brukade en gård i Borgeby socken:

»HER UNDER

HVILAR HEDERSAMME OCH

VÄLACTADE MANNEN

SWEN RASMUSSON

FÖD ÅR 1713

OCH DÖD ÅR 1791 DE 1 MAIJ

I HERRANS HAND

BEGROFS DEN 8 MAII 1787

BBOD No 21 

HERUNDER HVILAR

CATHARINA BERTELSDOTTER

FÖD ÅR 1710 OCH

DÖD ÅR 1787 DEN 18 MAII

AFLADT 9 BARN

JOB. 29:25.» 

Hedersam och välaktad, minsann – Sven Rasmusson låter som en hyvens karl! Hans ättlingar hade kunnat vara stolta över sin gamle anfader, om det inte var för att Borgebys ovanligt detaljerade död- och begravningsbok från samma tid finns bevarad. I den har nämligen prosten Severin Schlüter skrivit mindre biografier över de hädangångna församlingsborna, och de rader som beskriver Sven Rasmusson ger ett allt annat än hedersamt och välaktad intryck:

b2ap3_thumbnail_Borgeby_20161027-200314_1.jpg

»den 1 maj dog åbon, nu inhysmannen Sven Rasmusson på nummer 21. Var född 1713 här i församlingen, föga upplyst, och genom en i ungdomen begynt och hela tiden fortsatt uppsåtlig syndavana varuti han förhärdat sig, hans synder voro fylleri, bedrägeri i handel och vandel; en svärjare och försmädare; snål och orättfärdig i alla sina göromål, de fattigas sugare och underträngare; alla förmaningar gjorde ingen verkan. Ingen av mina åhörare har varit i ogudaktighet hans like; genom lögn och falska berättelser satte han ovänskap, emellan herrskapet och mig åstadkom han ovänskap, och förstörde den kostsamma påväxning jag gjort på tvenne dammars intäppning, så att jag miste den ena, varigenom den gjorda plantagen är bliven förstörd, fisken i dammarna dels uppäten av änder och dels bortstulna, även så stenarna av täppet [inhägnaden], om nattetid nedhögg han träden. Summa: gjorde allt det onda han kunde. Både enskilt och uppenbarligen sökte jag bringa honom till eftertanke, men han, han hade förhärdat sig för många år sedan. Han dog i yra, och gav föga hopp om en salig ändalykt. Begrovs utan likpredikan: hans hustru dog av slag, och begrovs även utan likpredikan: – hans ålder var 78 år.» (ur Borgeby kyrkoarkiv, vol. CI:2, sid. 221; bild ArkivDigital).

Som släktforskare vill man ju lära känna förfäderna – men hur hanterar man två så motstridiga omdömen? Ett sätt är genom källkritisk analys, alltså att kritiskt granska källmaterialet och bedöma trovärdigheten av de påståenden som ges i källorna. Inom den vetenskapliga historieforskningen har ett flertal kriterier för källkritik vuxit fram, och många av dem går att applicera på fallet med Sven Rasmusson:

1) Identifikationen av källan – vem är källans författare, och i vilket syfte skapades källan? Det gäller att bedöma upphovsmannen, varför och i vilken situation källan skapades.

Gravstenens upphovsman har såklart varit de anhöriga, som inte bara velat föreviga den avlidne från sin bästa sida utan antagligen även som ett föredöme för andra sockenbor som kommer i kontakt med gravstenen. Man skulle alltså utan tvekan uteslutit mindre fördelaktiga karaktärsdrag – för vem vill läsa negativa omdömen på en gravsten? I officiella kyrkliga sammanhang var det till och med kutym att tona ner de avlidnas negativa sidor, och istället lyfta fram de positiva. Ett kyrkoordningsförslag från 1600-talet angående likpredikningar stadgade till och med att »Om några fel i livstiden haver varit hos den döde, och han likväl i sann omvändelse och tro är hädan skild, skola de ingalunda på predikstolen nämnas, utan med den kristliga kärlekens kjortel höljas». 

Uppgifterna i kyrkoböckerna skulle dock inte nå allmänhetens ögon, utan nedtecknades för prästerskapet och de återkommande biskopsvisitationerna. Varför har då prosten Schlüter skrivit så långa, inte sällan negativa dödsrunor om sina församlingsbor? Den åttonde paragrafen i 1686 års kyrkolags 24:e kapitel stadgade endast att kyrkoböckerna skulle innehålla »The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äre begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder», men prosten har uppenbarligen nyttjat ett annat stycke i samma paragraf, nämligen att prästerna dessutom skulle nedteckna »Hwad sälsamt i Sochnen sig tildragit hafwer, bestående af ens eller annans synnerlige gode eller onde bedrift». Detta skulle alltså införas i kyrkoböckerna, uppgifter som prosten Schlüter infogat i respektive persons dödsruna.

Men vilket är då syftet med dessa negativa dödsrunor, Sven Rasmussons i synnerhet? Det är svårare att gissa, men man kan konstatera att prosten Schlüter var en ganska bråkig och hetsig man, som ofta fällde negativa omdömen om sina avlidna församlingsbor och inte sällan passade på att »ge betalt för gammal ost» i dödsrunorna. Å andra sidan var han »en arbetsam, vaksam och drivande man både i kyrkoherde- och prosteämbetet och isynnerhet i att befordra en god ordning i församlingarna», för att citera den samtida kyrkoherden Martin Elmgren, vilket för oss till...

2) Tendenskriteriet – är källmaterialet tendentiöst, alltså: har upphovsmannen haft intresse av att påverka opinionen i en viss riktning när han skapade källan?

Den nitiske prosten Schlüter hade nog all anledning att nedteckna Sven Rasmussons ogudaktiga leverne i kyrkoboken, som ett skräckexempel på hur en god kristen inte skulle agera, och som en brasklapp över hur prosten gjort allt i sin makt för att få Sven på bättre tankar. Å andra sidan hade prosten allt att vinna på att försköna Sven Rasmussons dödsruna – den är ju delvis ett bevis på prostens eget misslyckande som kyrkoherde och själavårdare – och i det avseendet känns det som att uppgifterna i dödsrunan mycket väl kan stämma. Gravstenens främsta intresse är å sin sida att förhärliga minnet av Sven Rasmusson, och bedömningen blir då att gravstenens tendens är större än dödsrunans.

3) Tidskriteriet – hur pass nära i tid och rum har upphovsmannen skapat källan i förhållande till den information källan förmedlar? Är det förstahandsuppgifter från ett ögonvittne eller en muntlig tradition?

Dödsrunan nedtecknades i Borgeby kort efter Sven Rasmussons död 1791, vilket är relativt nära de händelser som beskrivs i dödsrunan – även om inga årtal nämns. Gravstenen har antagligen samma förhållande till rums- och tidsaspekten, så i detta fall finns det nog inte så mycket mer att säga angående tidskriteriet.

4) Beroendekriteriet – går det att hitta andra trovärdiga källor, som oberoende av varandra säger samma sak?

I fallet med Sven Rasmusson har vi ju redan två olika källor, men eftersom de ju totalt motsäger varandra får vi ingen hjälp där. Möjligtvis skulle någon dombok kunna verifiera den information som ges i dödsrunan om trädskövlingen, den förstörda fiskdammen och fylleriet, men uppgifterna på gravstenen kan nog endast bekräftas av kyrkliga handlingar såsom flyttningsattester eller husförhörslängder – men sådant källmaterial finns inte bevarat från 1700-talets Borgeby.

Slutsats

Efter denna lilla källkritiska analys av motsättningen mellan Sven Rasmussons gravsten och prosten Schlüters omdöme i Borgebys kyrkobok lutar det åt att gravstenen är lite för snäll i sitt omdöme, tendentiös som den är i sitt syfte, medan prostens omdöme ligger närmare sanningen – trots den omvittnade bråkigheten och långsintheten. När allt kommer kring får man dock inte glömma att förfäderna var människor, precis som du och jag, med bra och dåliga sidor. I prostens ögon var Sven Rasmusson utan tvekan en ogudaktig plåga, men för familjen var han antagligen en hårt arbetande familjefar, och därför skulle man kanske kunna beskriva honom som – en hedersam och välaktad lögnare och fyllehund.

Referenser och länktips:

Bergkvist, Karl, Salig prosten berättar, Malmö, 1989.

Nilsson, Birgitta, »Severin Schlüter : prosten som inte snålade med sanningen», i Saxo 1991(7).

Källkritik på Wikipedia

I centrala Lund, alldeles invid centralstationen ligger Klosterkyrkan, en vacker 1300-talsbyggnad i rött tegel. Ursprungligen en del av nunneklostret Monasterium Sanctæ Mariæ et Sancti Petri Lundis revs de flesta av klosterbyggnaderna i samband med reformationen, men själva kyrkan fick stå kvar som sockenkyrka i den församling som kom att heta Sankt Peters Kloster. Under min livstid har jag passerat förbi denna kyrka tusentals gånger, men märkligt nog aldrig varit där inne – trots att min farfars farmors farfars mor Anna Olsdotter döptes i kyrkan den 18 december 1737.

b2ap3_thumbnail_IMG_3461.JPG

Häromdagen bestämde jag mig dock för att kika in, ett beslut jag inte ångrar. Där inne i det dunkla kyrkorummet rådde total tystnad, trots att kyrkan ständigt är omringad av bilar, bussar, tåg och jäktade studenter, och det var som att kliva rakt in i benediktinernunnornas vardag för hundratals år sedan. Medan jag sakta vandrade omkring där inne i kyrkorummet fick jag syn på en gammal gravsten i golvet, en klassisk 1600-talssten med änglar, hörnrundlar, bibelcitat och hela köret. Texten var fullt läsbar trots att stenen fört en hård kamp mot tidens tand, och när jag läste namnen blev det ännu ett genealogiskt glädjeskutt. Framför mig hade jag nämligen gravstenen till Jeppa Jönsson (död 1700), biskopens befallningsman som jag släktforskat en hel del kring. Familjens levnadsdata har dock blivit ganska knapphändig eftersom Lunds dödböcker börjar först 1703, och det enda jag kände till sedan tidigare var att bouppteckningen förrättades efter Jeppa Jönssons första hustru Catharina Eriksdotter den 11 maj 1693. Den illa åtgångna gravstenen i Klosterkyrkan gav dock nya uppgifter:

HER UNDER LIGGER BEGRAFUEN

DEN EHREBORNE OCH VELBETRODE

MAND JEPPE JÖNSON Hs HÖGHVYRDIGHETs

HER BISKOPPENS FULLMECHTIGE

SOM SL. AF THENNA VERLDENE AF

LED DEN                   MED

2. SINA FORDOM ÄLSKELIGE HUSTRUR

EHREBORNE GUDFRUHTIGE OCH DYGDE

SAMME MATRONER HUSTRU KARIN

ERICHs DOTER SOM SL. DÖDE DEN 20

NO[V]EMBER 1692 I HÄNNES ÅLDERs 56 ÅHR.

SAMT SOPHIA JÖNS DOTER SOM SL.

AFSOMNADE DEN                             

G[U]D F[Ö]RLÄNDE DEM MED ALLA CHRISTRO

GNE EN FRÖGDEFULL UPSTÅNDELSE PÅ

VÅRS HERRES JESUS CHRISTI TILKOMMELSES

DAGH.

Catharina Eriksdotters dödsdatum och ungefärliga födelseår – det är inte fy skam! Gravstenen väcker dock nya frågor. Att andra hustruns dödsdatum har uteslutits beror på att hon gifte om sig efter Jeppas död, men varför saknas hans dödsdatum? Glömde man att rista in dessa siffror, eller var det bara första hustrun som fick sitt vilorum under den ståtliga stenen i Klosterkyrkan? Ja, vissa frågor kommer kanske aldrig besvaras, men gravstenen är ändå ett bra exempel på släktforskningens märkliga förmåga att ge nya uppgifter när man tror att man inte kan hitta mer – inte sällan genom talande stenar!

b2ap3_thumbnail_IMG_3389.JPG

Häromdagen besökte jag Bosjöklosters kyrkogård, vackert belägen vid Ringsjön i hjärtat av Skåne. Jag promenerade i den värmande sommarsolen bland de gamla gravstenarna, resta till åminnelse över grevar och hemmansägare, baronessor och bondhustrur som levde för länge sedan. Plötsligt fick jag syn på en gravsten som stod lite avsides på kyrkogården, intill en stor ek. Jag gick fram, föll ner på knä och undersökte den lilla stenen. Den var täckt av både lavar och mossa, och kröntes av ett kors på vilket det sitter en duva – uppenbarligen har duvan lossnat en gång i tiden, men blivit omsorgsfullt reparerad. Gravstenen ser inte mycket ut för världen, och jag tänkte först att det säkert var ännu ett minne av någon avliden skåning – men när jag läste den gamla inskriptionen högg det till i hjärtat:

EFTER ÅBOEN

ANDERS

JÖRANSSONS

AFLEDNE BARN

ANNA

F. D. 26/9 1845. +. D. 13/6 1861

OLA

F. D. 12/8 1859. +. D. 17/7 1861

JÖRAN

F. D. 9/7 1864. +. D. 4/5 1865.

I våra dagar är det en fruktansvärd tragedi när ett barn dör, och tack och lov sker det ytterst sällan. Även förr i tiden var det såklart en tragedi, men den stora skillnaden mot idag är att det var allt annat än ovanligt. Ett föräldrapar kunde mista både ett, två eller tre barn och inte heller min egen släkt har skonats. Där har krupp, difteri, lung- och hjärtsjukdomar, fläckfeber och olyckshändelser härjat vilt bland de små barnen – morfars syster Rakel dog vid fjorton års ålder 1931, farfars mor Elvira hade två syskon som dog små, tre av farfars far Samuels syskon avled i spädbarnsåren och farmors mor Anna-Greta hade tre äldre syskon som hon aldrig hann träffa. Morfars båda föräldrar hade dock lyckan att få växa upp med alla sina syskon, men mormors far John förlorade fyra och mormors mor Hilma hela sex av sina femton syskon. Längre bak i släktträdet ser det ännu värre ut, det värsta exemplet i småländska Västra Torsås socken där två förfäder följde hela tolv av sina tretton barn till graven vid förrförra sekelskiftet.

b2ap3_thumbnail_090.JPG

Vi återvänder till den lilla gravstenen på Bosjöklosters kyrkogård – vad var det som sände Anders Jöranssons barn i en för tidig grav? Kyrkoböckerna ger svaret. Den femtonåriga Anna dukade under i lungsot, följd till graven en månad senare av lille Ola som också dog i lungsot – kanske smittad av storasyster? – och knappt fyra år senare fick de sällskap av lille Jöran som insjuknade i feber och somnade in, bara tio månader gammal. Familjen hade sammanlagt sju barn, varav alltså tre dog i barnaåren – ännu ett exempel på den höga barnadödligheten förr i tiden. Hur hanterade Anders Jöransson och hans hustru sorgen efter sina tre barn? En antydan får man på baksidan av den lilla gravstenen, där några uthuggna rader sätter ord på föräldrarnas hopp och tröst:

Här hvila vi tre

syskon små i graf-

vens tysta boning.

På domedag skall

vi uppstå och

möta lifsens konung.

Det är lätt att missa människorna bortom alla namn och datum, men man får aldrig glömma att det är just människor man släktforskar kring – människor som tänkte och kände, älskade och saknade. Just barngravar är en god påminnelse om detta faktum, för sorgen var lika stor då som nu – precis som hoppet om att en dag få återse ett förlorat barn. Medan jag satt där på knä vid den lilla gravstenen i Bosjökloster skänkte jag en tanke till Anna, Ola, Jöran och alla andra små barn som lämnade jordlivet alldeles för tidigt, till föräldrarnas obeskrivliga sorg. Jag skrapade försiktigt loss en liten bit mossa från stenens fundament, reste mig upp, återvände till de levandes värld och promenerade sakta vidare i sommarsolen på den vackra kyrkogården intill Ringsjön.

b2ap3_thumbnail_Trd.jpg

En bra släktforskare vet att man ska använda primärkällor i sin forskning, men den bästa släktforskaren vet att det finns genvägar dit – varför gå över ån efter vatten? På internet finns mängder av nyttiga register och databaser som kan spara massor av tid, de flesta av dem fritt tillgängliga utan vare sig inloggning eller abonnemang. Jag använder själv allsköns sökingångar i min släktforskning, sökingångar som många släktforskare inte verkar känna till. Jag tänkte därför dela med mig av dessa utmärkta register och databaser, som gör livet så mycket enklare för en släktforskarnörd.

Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS)

För oss som släktforskar i Skåne och Blekinge är Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS) ett utmärkt hjälpmedel – jag vet inte hur många timmars sökande jag sparat genom att knappa in namn och årtal i sökfälten. Databasen fylls på med nya poster efterhand, och i skrivande stund innehåller den 1 592 282 födelse-, vigsel- och dödsnotiser från Allerum till Östra Vram. Man kan även söka på in- och utflyttade i församlingarna Ekeby, Frillestad, Halmstad, Hässlunda, Hög, Kågeröd, Kävlinge, Sireköpinge och Stenestad till och med 1894, samt botanisera i databaserna Sveriges Skepplistor, Karlskrona Sjömansdatabas och Öknamnsdatabasen för Örkeneds socken. Än så länge har DDSS bara registrerat födda och döda i Skåne och Blekinge, men i gengäld finns där en databas över alla vigslar i Halland till och med 1860 – ett resultat av Hallands Släktforskarförenings mångåriga registreringsarbete.

Blekinge Släktforskarförenings register

En annan förening som gjort sina register fritt tillgängliga är Blekinge Släktforskarförening, och dessa hittar man via deras hemsida. Föreningens eldsjäl Björn-Åke Petersson (som tyvärr avled 2014) arbetade exempelvis i många år på ett attestregister, som jag själv haft stor nytta av när jag spårat släktingar som flyttat omkring i Blekinge.

Släktdata 

Om vi lämnar södra Sverige och förflyttar oss norrut hittar vi Släktdata, en ideell förening med målet att skriva av och indexera så många kyrkböcker som möjligt samt göra dem fritt tillgängliga för släktforskare. I skrivande stund innehåller databasen hela 7 947 278 poster, framförallt ur västgötska, bohuslänska och dalsländska kyrkoböcker, men de senaste åren har registreringen utökats till hela Sverige. I deras databas kan man göra många intressanta fynd, och tack vare Släktdata har jag själv lyckats spåra många av mina dalsländska förfäder.

ArkivDigitals register 

Om vi återvänder till Skåne finns där ännu en ovärderlig resurs, nämligen ArkivDigitals register. Vigselregistret till och med ca 1800 är en fantastisk sökingång för oss med förfäder i Skåne, men där finns även ett register över bevarade klockaremål i Lunds stift 1680-1891, bouppteckningsregister, frigivna fångar 1876-1910 och glädjekvinnor i Malmö 1874-1902. För många av bouppteckningarna har man även registrerat arvingar och närvarande släktingar, så det är väl värt en sökning om man har släkt i Skåne.

FamilySearch 

En databas som ibland kan kännas lite rörig, men där man faktiskt kan göra revolutionerande fynd är FamilySearch. Jag har tidigare berättat om hur jag till slut fann min anfader Daniel Appelqvists ursprung, ett av många genombrott som varit möjliga genom denna fantastiska resurs. Jag har även lyckats spåra mängder av släktingar i USA eftersom en sökning hos FamilySearch även ger träffar i folkräkningar, värvningslistor, Social security death index och andra amerikanska källor, och tack vare de många avfotograferade handlingarna i databasen har jag till och med kunnat forska i peruanska kyrkoböcker – det ni!

Gravar.se 

Om man vill lokalisera sina släktingars gravar i Sverige är Gravar.se en perfekt start. Det är långt ifrån alla, men i varje fall väldigt många svenska gravar som finns registrerade i denna databas. Ibland hittar man även uppgifter om yrke och annat intressant, och alltid exakta uppgifter om gravens plats på den aktuella kyrkogården, med kvarter- och gravnummer.

Find A Grave 

Om man har släktingar som fått sin sista vila i USA (eller ja, numera ingår gravar över hela världen) ska man absolut börja sitt sökande i databasen Find A Grave. I skrivande stund innehåller den 141 miljoner poster, ofta med fotografier på gravstenarna, genealogiska uppgifter och intressanta länkar med kompletterande uppgifter.

Centrala Soldatregistret (CSR) 

Ryttare och soldater i släkten är spännande, men det är inte alltid helt lätt att lokalisera dem bland alla regementen och kompanier. Då är Centrala Soldatregistret en ypperlig sökingång, som hela tiden fylls på med nya knektar. Databasen omfattar de soldater och ryttare som antogs mellan åren 1682–1901, och den fylls inte bara på med jämna mellanrum utan nya uppgifter tillkommer för redan registrerade knektar. Den innehåller 39 indelta regementen från Andra Livgrenadjärregementet till Östgöta regemente, och med hjälp av de registrerade uppgifterna brukar det inte vara några problem att söka sig vidare till originalkällorna.

Tabellverket på nätet 

Ibland kan man behöva komplettera eller kontrollera uppgifter i släktträdet, och då är Tabellverket på nätet en ovärderlig resurs. Tabellverket grundades 1749 som föregångare till Statistiska Centralbyrån (SCB), och sedan många år finns Tabellverkets folkmängds- och mortalitetstabeller 1749-1859 registrerade och fritt sökbara online. Tabellverket kallas de statistiska formulär som prästerna fyllde i och skickade in till Tabellkommissionen under åren 1749 till 1859. Materialet är alltså en sekundärkälla, men ibland kan det fungera som primärkälla – om notiser glömts bort, kyrkoböcker saknas och så vidare. Tabellverkets material är faktiskt den enda källan till två av mina förfäders dödsår, den ena av dem Ludvig Fredriksson i Lyngby socken. Tack vare denna församlings tidiga husförhörslängder fick jag veta att han föddes omkring 1708, men att hitta dödsdatumet var däremot svårare. När jag följde honom framåt hittade jag honom nämligen senast i mantalslängden 1776 (upprättad i november 1775) men i 1776 års husförhörslängd fann jag bara »Ludvigs änka». Han bör alltså ha dött under året 1776, men finns inte antecknad i dödboken. Enligt Tabellverkets mortalitetstabeller avled dock en man mellan 65 och 70 år gammal i Lyngby av ålderdoms bräcklighet 1776, men eftersom någon sådan person inte finns i dödboken det året måste det ju vara Fredrik Ludvigssons död som förts in i 1776 års mortalitetstabell. Kanske noterade prästen dödsfallet på en löslapp som togs med i statistiken, men sedan slarvades bort? Vi lär aldrig få veta, men tack vare Tabellverket vet vi i alla fall när Ludvig Fredriksson slutade sina dagar.

Till helgen är det Allhelgonahelgen,  en tid då många, kanske särskilt släktforskare (?) besöker sina bortgångna nära och kära. Det är en helg då vi särskilt minns våra döda. Vi köper blommor, kransar, och lyktor för att smycka deras gravar och tänder ljus för att lysa upp mörkret. Mörkret som de lämnat efter sig och som många av oss lever i under en längre tid efter ett dödsfall.

På många sätt är detta en nyttig helg. Den enda gången på året egentligen som vi i både Sverige och resten av världen uppmärksammar och minns de som har lämnat det här livet bakom sig. Det är en tid för eftertanke, en påminnelse om att döden finns och att den förr eller senare drabbar oss alla.

Vi är nog många som mist en nära släkting under året. Många församlingar brukar då bjuda in till en minnesgudstjänst under helgen. Man tänder ljus och läser ofta upp namnen på alla de som avlidit sedan förra allhelgonahelgen. Det brukar vara väldigt fint.

Som släktforskare besöker jag ofta kyrkogårdar och kyrkor i jakten på mina anfäder. Även om det ofta bara är en gravsten jag hittar så kan den innehålla mycket information - kanske enda gången man får ett tilltalsnamn på personen t.ex. På de äldre gravarna finns ofta titlar och yrkesbeteckningar och i familjegravarna kan man hitta flera generationer med släktingar.  Ibland finns också bibelord eller andra korta citat som kan ge en bild av hur personen var innan han eller hon lämnade jordelivet.

För några veckor sedan besökte jag en släkting i Västergötland. Förutom att umgås och prata släktforskning hade jag som mål att fotografera klart hela Öttums gamla kyrkogård. Jag har varit där i flera omgångar och fotograferat, men har ofta kommit hem och varit missnöjd med vissa bilder, Därför gjordes nu en sista komplettering innan allt ska ut på nätet. För er som har missat det så finns en pågående gravstensinventering för Sveriges alla kyrkogårdar, där både privatpersoner och kyrkogårdsförvaltningar kan hjälpa till med att bevara de gamla gravstenarna för framtiden. Att stenarna inte kan sparas i all evighet i takt med att samhället bara blir större och större är inte konstigt,. Det är däremot märkligt att så många kyrkogårdsförvaltningar inte känner något som helst ansvar inför att dokumentera sina gravstenar innan de tas bort.

Gravstensinventeringen kommer man åt genom Rötters hemsida under "Faktabanken". Här kan vem som helst gå in och söka bland de gravstenar som redan är registrerade. Sökningen kan göras per län, kommun eller för en specifik kyrkogård. Ytterligare fält möjliggör sökning på ett visst förnamn, efternamn samt födelse- och dödsdatum. Har man tur kan man hitta många släktingars gravar här. Det är ett bra sätt att samarbeta med tanke på att vi numera i allt större utsträckning bor långt ifrån de kyrkogårdar där våra förfäder är begravda.

5.JPG

Så här ser det ut när man söker i gravstensinventeringsdatabasen.

Att registrera en enskild gravsten eller en hel kyrkogård är inte svårt, men det tar tid. Det första man bör göra är att titta under "Inventeringsläge" i Gravstensinventeringsdatabasen för att se vilka kyrkogårdar som redan är bokade och vilka som är lediga för registrering.  Det kan också vara en god idé att höra med den lokala släktforskar- eller hembygdsföreningen om de redan dokumenterat kyrkogårdarna i trakten, för att slippa dubbelarbete. Genom en förening kan man också hitta fler som är intresserade av att hjälpa till med inventeringen - som ett lag går det mycket fortare och är dessutom mycket roligare!

Innan första besöket på kyrkogården gör man klokt i att förbereda sig med karta och en lista över alla gravplatser. På CD-skivan "Begravda i Sverige 2" som Sveriges Släktforskarförbund har gett ut finns ett stort antal kyrkogårdar med och här finns information om de gravsatta med namn och gravnummer. Ibland finns också kartor över kyrkogården. Om detta saknas kontaktar man kyrkogårdsförvaltningen så brukar det gå att lösa. Vissa kyrkogårdsförvaltningar är mycket tveksamma till att lämna ut kartor, men oftast brukar det inte vara något problem när man har talat om vad det är man ska göra för något. Skulle man få problem kan man be Sveriges Släktforskarförbund att ta kontakt.

Med hjälp av CD:n "Begravda i Sverige 2" kan man skriva ut en lista över alla gravplatser och dessutom få dem i kronologisk ordning, från grav 1-299 t.ex.  Detta gör man enklast genom att först klicka på den lilla rutan till höger om fältet för begravningsplats. I rullisten får man sedan upp alla kyrkogårdar i bokstavsordning och högerklickar på den man är intresserad av. Den får då en röd bock framför sig. Klicka sedan på trafikljuset med grön lampa lite längre ner och tryck på "Sök". När du vill skriva ut listan klickar du på "Skriv ut". Välj "Tabell" för att minska antalet uppgifter för varje grav.  Du kan sedan välja att ordna och gruppera efter namn, födelsedatum eller gravnummer. Ta gravnummer och tryck på "Starta".

När fotandet är färdigt är det dags att lägga in alla uppgifter. Varje gravsten registreras separat. De uppgifter som ska in är t.ex. vilka personer som ligger i graven, gravnummer och så en avskrift av vad som står på gravstenen. Allra sist laddar man upp en bild på stenen, t.ex. från en mobiltelefon eller digitalkamera.

Själv har jag långt kvar innan Öttums kyrkogård är färdigregistrerad. Det blir på kvällar när man har en stund över och det får ta den tid det tar. Det viktigaste är att alla gravstenarna är fotograferade och på så sätt bevarade för eftervärlden.

Så, från allvar till nytta och nöje. Låt er allhelgonahelg få innehålla alla delarna!

Bryngel-Svensson.JPG

Den äldsta bevarade gravstenen på Öttums gamla kyrkogård.
Här vilar Bryngel Svensson, min fm fm ff bror, som också var gift med min fm ff mm i hennes andra gifte. Han var född 1811 och dog 1878.

På kyrkogården i Mörarp, min gamla hemsocken öster om Helsingborg, finns en vacker gammal gravsten alldeles intill grusgången vid östra kyrkomuren. Stenen täcks av uthuggna vinrankor och på toppen har det ursprungligen suttit ett numera försvunnet kors, antagligen i sten. På framsidan syns en medaljong i relief föreställande »Natten», en kopia av den danske skulptören Bertel Thorvaldsens konstverk »Natten og Dagen» (1815) som symboliserade dygnet som helhet. Precis som dagen inte kunde existera utan natten var döden en oundviklig del av livet, och i Thorvaldsens skildring är Natten (Nyx) en bevingad, omsorgsfull moder som bär sitt sovande barn över axeln, åtföljd av nattdjuret ugglan, som flyger utmanande mot betraktaren. Det är inte svårt att förstå varför man valde just detta motiv till gravstenen på Mörarps kyrkogård. Själva inskriptionen har utformats som en uppslagen bok, som berättar att det är rusthållaren Per Andersson (1778-1849) och hans hustru Pernilla Månsdotter (1791-1874) från Tollarps by som har sin eviga vila här. Gravboken avslöjar att även deras son Nils Persson (1823-1909) och hans hustru Ingar Martinsdotter (1835-1910) vilar i graven, som är upplåten till nyårsafton 2036. Vad som händer med graven därefter är ännu okänt, men man får hoppas att en så kulturhistoriskt värdefull gravsten bevaras åt eftervärlden.

b2ap3_thumbnail_IMG_9435.JPG

Mörarps skola ligger alldeles bredvid kyrkogården, och eftersom den östra kyrkogårdsgrinden är närmast skolan har jag gått förbi den gamla gravstenen otaliga gånger när klassen skulle lyssna på konserter eller bevista adventsgudstjänster. Det är ingen tvekan om att gravstenen är ett konstverk, men vem var egentligen Per och Pernilla från Tollarp, och varför fick de en så vacker gravsten? Hur bodde de, hur såg familjen ut? Och hur lyder egentligen psalmversen på stenen? Jag bestämde mig för att undersöka saken genom ett litet släktforskningsmaraton. Hur mycket kan man egentligen få fram under en timme om man är väl förberedd, har tillgång till genealogiska resurser och vet var man ska leta? Jag satte timern på en timme och medan sekunderna tickade iväg tog jag mig genast an själva gravstenen, som kortfattat hänvisar till »PS. 360 V. 6». Jag gick till bokhyllan där jag förvarar diverse gamla biblar, psalmböcker och katekeser och hittade till slut en psalmbok från 1819. Där kunde jag snabbt konstatera att den sjätte versen i psalm 360, som skrevs av biskopen J. O. Wallin, är minst lika poetisk som Thorvaldsens medaljong:

»Med Simeon jag far i frid

Och mig till ro begiver,

Lik kärven, som i rättan tid

Från marken införd bliver.

Mig, Jesu, med det hoppet gläd,

Att bland din skörd, din goda säd,

Du mig ett rum ock giver».

Nu var det dags att undersöka arkivkällorna. Kanske är det lite »fusk» att Mörarp tillhör de församlingar som har registrerats i sin helhet i Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS), för sådan tur har man sannerligen inte varje gång man släktforskar, men det underlättade i varje fall mitt lilla släktforskningsmaraton avsevärt. Det tog dock lite tid eftersom jag ville kontrollera alla DDSS-datum i originalkällorna, för som släktforskare får man aldrig slarva – inte ens under ett släktforskningsmaraton! Dödboken avslöjade att åboen Per Andersson på gården Tollarp Nr 2 avled av »rheumatism» den 16 oktober 1849 medan hans änka Pernilla Månsdotter slutade sina dagar på samma gård den 21 december 1874, utan angiven dödsorsak. Gravstenens datum stämmer alltså överens med uppgifterna i dödboken, så inget konstigt där. 

b2ap3_thumbnail_Skrivelse-1832.jpg

Per Anderssons namnteckning, daterad Tollarp den 11 augusti 1832; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Jag letade fram familjen i Mörarps husförhörslängd 1843-1848, där jag mycket riktigt hittade dem under Tollarp Nr 2. Per sägs vara född 1779 12/6 i Vesterby medan Pernilla anges vara född 1791 13/11 i Tollarp – den sistnämnda byn kände jag till, men Vesterby hade jag aldrig hört talas om. Jag kikade därför i C. M. Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige, men hittade varken Vesterby eller Västerby. Dock angav husförhörslängden att parets äldste son Anders föddes 1813 i Vesterby, så jag återvände till DDSS där jag hittade familjen. Vesterby låg tydligen i Mörarps moderförsamling Kropp, så nu var det mysteriet löst. När jag ändå klickade runt i DDSS letade jag upp föräldrarnas födelsenotiser, och kunde konstatera att uppgifterna i husförhörslängden och på gravstenen stämde – Per föddes 1779 i Kropp som son till Anders Persson och Hanna Pålsdotter i Vesterby by, medan Pernilla föddes 1791 i Mörarp som dotter till Måns Andersson och Kierstena Nilsdotter i Tollarps by. Jag hittade även vigseln i Mörarp 1812, där brudgummen sägs vara dräng och »insokne frälseåbo» i Westerby och bruden piga i Tollarp, samt att »giftes manen war Måns Andersson från Tollarp», alltså brudens far.

Eftersom Per Andersson först ska ha varit frälseåbo i Vesterby i Kropp men sedan rusthållare i Mörarp – kan han ha övertagit hustruns föräldrahem? Mörarps husförhörslängd 1818-1826 avslöjade att familjen flyttade från Kropp till Tollarp Nr 2 år 1819 och övertog gården från Pernillas mor Kjerstina, så det verkade stämma. Eftersom Per dessutom sägs vara rusthållare misstänkte jag att det kunde finnas uppgifter bland rusthållsförändringsförteckningarna, så jag letade fram 1811-1824 års förändringar (som hittas i Malmöhus läns landskontors arkiv, del 2, volym GIab:9). Till en början hittade jag inte ett dugg, och med tanke på att det nu redan hade gått tjugo minuter började jag nästan ge upp när jag äntligen hittade vad jag sökte. I en »Förteckning öfwer Åbo förändringar vid 2dra Majorens Esquadron och Kongl. Skånska Husar Regementet upgifne vid Städsmötet År 1820» fanns Tollarp Nr 2, som sades vara ett kronohemman om 1/6 mantal som »Kjersti Nils dotter öfwerlåtit till swärsonen Per Andersson och dess hustru för 258.12.6. 1818 den 21. December». Precis vad jag letade efter!

b2ap3_thumbnail_Bouppt-1850.jpg

Ingressen till Per Anderssons bouppteckning 1850 10/1, i Luggude häradsrätts arkiv, vol. FIIa:105 (1850), sid. 25 (bild: ArkivDigital)

Jag övergick raskt till bouppteckningarna, som i Mörarps fall förvaras i Luggude häradsrätts arkiv. »Givetvis» finns det ingen bouppteckningsregister för den aktuella perioden så jag fick helt enkelt bläddra – inte helt optimalt när man är under tidspress, men jag hade inget val. Jag letade först fram 1849 års bouppteckningar, men när jag upptäckte att det i slutet av volymen fanns bouppteckningar från maj och juli 1849 – och Per Andersson avled ju i oktober 1849 – hoppade jag genast vidare till 1850 års bouppteckningar. Redan efter tjugofem sidor hittade jag vad jag letade efter, nämligen en »Laga Boupptekning efter Rusthållaren Per Andersson på N:o 2. Tollarp som med döden afled den 16 sistl. October», daterad den 10 januari 1850. Han ärvdes av änkan Pernilla Månsdotter och sönerna Anders och Nils i Tollarp samt döttrarna Elna, gift med åboen Per Nilsson i Filborna, Maria 30 år gammal och Johanna 17 år. På gården fanns varken kontanta penningar, guld eller silver, men däremot bland annat fyra kittlar, ett krus, en kaffekittel och en panna i koppar, ett stop, tre tallrikar och fem ljusstakar i tenn samt en kakelugn, två pannjärn, sex yxor, fyra sågar, fyra huggjärn, en bandkniv, fem spadar, tretton liar (!) och en hötjuva. Bland träföremålen hittade jag ett större skåp, två bord, sex stolar, en kista, två sängställen, en soffa, en mjölkista, ett baktråg, en handkvarn, fyra sädesmått, en karahylla, en vävstol med varpa och två tvättsäten, medan diverse föremål bland annat bestod av ett väggur, två skåp, en sadel, »2:ne bikupor med bi», ett gammalt baktråg, ett strykjärn, tre flaskor, en del lerkärl samt »1. del Böcker». Jag fick inte direkt intrycket av ett förmöget hem, så hur kunde de egentligen ha råd med en så vacker gravsten? 

Jag bläddrade vidare, och började äntligen hitta lite logik. Tre större vagnar med säten, två höstvagnar, en järnvagn, ett par kälkar, två plogar, en järnharv, en trumla, en hjulbör. Sex hästar, ett par oxar, fem kor, tre kvigor, fyra ungoxar, ett får, fyra svin och fyra gäss. Per Anderssons gångkläder bestod av en blå och tre grå rockar, en sämre rock, en gammal kapprock, två jackor, tre par byxor, tre par lin- och tre par skinnbyxor, en skinnpäls, fyra västar, fem par strumpor, en tröja, fyra större kläden, sex par vantar, två par stövlar, tre hattar, två mössor, åtta halskappor, fyra näsdukar samt två lärfts- och fjorton blångarnsskjortor. Det låter som att Tollarps by hade ett modelejon i början av 1800-talet? Gårdens grödor utgjordes av fyra tunnor utsådd råg, femton tunnor råg, tio tunnor korn, femtio tunnor havre, fem tunnor ärter och »20. tunnor potäter». Slutligen antecknades det att »Fastigheten Krono Skatte Rusthåls hemmanet N:o 2. 29/96 dels Mtl: Tollarp Enligt Skattebref af den 4 October 1838 upptages efter 1849. års Tackserings värde med 1,680», och när gårdens värde slogs ihop med lösöret och de futtiga skulderna på 40 riksdaler banko drogs av återstod hela 3030 riksdaler banko. En nog så ansenlig summa anno 1850, som utan tvekan täckte kostnaden för en konstnärligt utsmyckad gravsten med en Thorvaldsen-relief på toppen.

b2ap3_thumbnail_Tollarp-2.jpg

Karta från 1833 över gården Tollarp Nr 2 – en typisk Skånegård; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Nu hade jag fått fram vad som fanns på gården och vad som odlades, men hur såg själva gården ut? Jag kunde inte hitta Tollarp Nr 2 i bokserien Svenska gods och gårdar (del 5, »Malmöhus läns norra»), så jag vände mig istället till Lantmäteriets historiska kartor där jag till slut hittade en »Ägo-Beskrifning, Häfde-Förteckning och Taxerings-Längd öfver ägorne till Tollarps By, uti Malmöhus Län, Luggude Härad och Mörarps Socken, upprättad i och för Laga skifte den 1, 2, 4 och 5 Juni 1832» (Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14). Här kunde jag läsa att Tollarp Nr 2 utgjordes av 1/3 mantal, »hwaraf 29/96 mtl. krono, äges af Bonden Per Andersson», och innehade åkerjord i form av lerblandad mylla på grusbotten, sandmylla på sandbotten, svartmylla på grusbotten och sandblandad gul lera, en hage samt bördig äng bestående av svartmylla på sandbotten samt en »Tufvig Surstaggsäng». Detta hade jag aldrig hört talas om, men i Svenska Akademiens Ordbok kunde jag läsa att surstagg tydligen är stagg (ett ålderdomligt namn för lin) som växer på surmark. Där ser man!

Längre än så kom jag inte, för nu ringde timern och mitt lilla släktforskningsmaraton var över. Det förvånade mig hur mycket jag faktiskt fick fram under en timme, och det var riktigt intressant att få lära känna personerna bakom namnen på den vackra gamla gravstenen. Jag fick veta vilka deras föräldrar var, hur många barn de hade, hur deras gård såg ut och vad de odlade. Vad de ägde, vilka djur de hade, vad de åt och hur de klädde sig. Nästa gång du behöver en paus från ditt eget släktträd, men ändå är sugen på att släktforska – kör ett släktforskningsmaraton! Kanske lär du också känna någon som du alltid varit nyfiken på?

Nu stundar 200-årsjubiléet av Europas ödesår 1815.  Året då Napoleon besegrades av Arthur Wellesley, hertig av Wellington vid Waterloo och kartan ritades om för alltid. Många av dagens nationer bildades just 1815. Kriget mellan USA och Storbritannien som varat sedan 1812 avslutades genom slaget vid New Orleans 8 januari, det krig där USAs kontinent invaderades för första och enda gången före 11 september 2001.

b2ap3_thumbnail_Lord_Arthur_Wellesley_the_Duke_of_Wellington.jpg

 Arthur Wellesley,hertig av Wellington (1769-1852)

Jag drar mig osökt till minnes vår jakt på Wellington för några år sedan. Släktforskning och den egna släkten är inte sambons största intresse, han är nog ganska less på att höra om mina fynd vid middagen. Däremot är han intresserad av historia, politisk historia och krig. Jag satt och forskade på hans släkt och hittar plötsligt ett känt namn – Wellington! Han hade en anfader som faktiskt hette Wellington, fast det mest stod Wellinton i kyrkböckerna. Jo, det var sant, jag hade inte läst fel. Sambons intresse för släktforskning vaknade plötsligt.

b2ap3_thumbnail_Blixtorp-torp.JPG

 Högby AI:2 (1806-1820) Bild 335 / sid 432

På ryttartorpet under Blixtorp i Högby socken utanför dagens Mjölby hittade vi Måns Persson från Rinna som antogs som livgrenadjär nr 36 år 1818, vid Skenninge kompani, med namnet Magnus Wellington. Förhoppningarna var nog stora på den nye grenadjären eftersom han fick det hjältenamn som var på allas läppar. Han är den ende i Soldatregistret med namnet, däremot finns det många Neij efter general Michel Ney som förlorade vid Waterloo och sedan arkebuserades. Namnet Wellington föll alltmer i glömska efter 1815, stavningen förvrängdes med tiden, när nya generationer tog vid. En del återtog patronymikon, andra emigrerade så att det fortfarande finns ”svenska” Wellingtons i USA. Vi kunde inte förstå hur man kan byta ett så nobelt namn mot Andersson, men det är vad de gjorde. Magnus arbetade sig upp från ryttartorpet till gårdsägare och bonde på Blixtorp Södergård, den som gav honom namnet visste vad han gick för.

Sagt och gjort, vi bestämde oss för att göra en utflykt till Högby. Enligt googlande skulle nämligen Magnus Wellingtons gravsten vara en av de två som fortfarande finns kvar på den gamla kyrkogården, som övergavs då den gamla romanska kyrkan revs på 1870-talet. Vi hade svårt att hitta till ödekyrkogården och började bli fikasugna. Då såg vi en skylt med ”hembygdsgård” där kaffe serverades just denna dag. En grundregel är att alltid försöka fika på hembygdsgårdar, det är prisvärt och trevligt. Dessutom kanske de skulle kunna visa oss vägen. Så vi svängde in.

Inne på hembygdsgården rådde febril aktivitet, alla verkade känna varandra. Vi hälsade och förklarade att vi var på jakt efter Wellingtons gravsten, eftersom sambon var ättling till honom. Vi fick ett verkligt varmt mottagande, det visade sig att man träffats för att arbeta med Högby hembygdsförenings bok om Högby socken (”Högby minnen”, kom ut 2011). I boken planerades ett helt kapitel om vår Magnus Wellington. Han motsvarade nämligen åter förväntningarna och tog kommandot över skiftet i socknen i mitten av 1800-talet. Och in i hembygdgården klev en äkta ättling till honom! Vi fick en riktigt trevlig eftermiddag, massor av uppgifter om vår eftersökte man och gott fika dessutom.

Slutsats: Det lönar sig att besöka hembygdsgårdar (även om man inte är släkt med Wellington).

Sambon funderar nu på om han kan byta namn till Wellington. Och vad äter vi på nyårsafton – Oxfilé Wellington förstås!

Bilder: Gravsten med tillstånd från Högby hembygdsförening (http://www.bygdeband.se/forening/435929/sverige/ostergotlands-lan/mjolby/hogby-hembygdsforening/). Wellington (hertig) från Wikimedia Commons

Den här helgen befinner jag mig på Gotland. Det gillar jag. Här har jag släktforskat en del för här har mina barn sina rötter genom sin far.

Just nu är det väninnehelg i Slite och kulturkväll på Fårö som gäller. Mycket trevligt.

I Fårösund fanns det förr ett stort militärområde där det numera nedlagda KA3 tidigare låg.  I utkanten av området finns ett litet militärmuseum, som nu håller på att avvecklas. Intill museibyggnaden finns en minnessten över koleraepedemin i Fårösund för 160 år sedan, och ett antal gravstenar.

På minnesstenen kan man läsa "Anno 1854" och längre ner "Kolera".

Det här blev jag förstås nyfiken på och ville veta mer om. Tyvärr finns det ingen dödbok före 1860 bevarad för Bunge församling. Men på www.tjelvar.se läser jag att det var 15 personer som drabbades av kolera här 1854. De som drabbades var både engelska sjömän och Fårösundsbor. Enligt informationen ska Fårösund då ha varit en bas för engelsk-franska flottan under Krimkriget. På Fårö finns en engelsk kyrkogård.

Huset som KA3:s museum i Fårösund ligger i byggdes ursprungligen som kolerasjukhus.

Även i Lärbro socken dog folk av koleran som engelsmännen kom med. Arbetaren Jacob Nordahl i Hammars var med i vaktstyrkan som spärrade av Fårösund vid koleraepidemin där. Han smittades själv och dog hemma den 10 september, efter att ha varit sjuk bara en dag. Han var då 44 år. Hemma hade han hustru och fyra små barn. Hustrun Anna Catharina hade också smittats och dog ett par dagar senare men det upptäcktes inte förrän den 14 september. Men de fyra barnen klarade sig. Lars Persson i Kajlungs hade hjälpt familjen när de var sjuka och smittades också av koleran. Han dog den 20 september.

Dessa tre offer för koleran i Lärbro socken ligger begravda på en liten begravningsplats vid vägen ut till Asunden utanför Slite. Kolerakyrkogården är skyltad från vägen och här finns också en minnessten för de tre gravarna.

Vi kan läsa om de tre första noterade dödsoffren för kolerna i Lärbro socken i dödboken. Källa: Lärbro CI:2 (1840-1860) Bild 1160 / sid 291 Arkiv Digital

Två till av dem som ingick i vaktstyrkan i Fårösund smittades av kolera och dog. Lars Petter Höglund i Kajlungs dog samma dag som Jacob Nordahl, "efter 12 timmar svårt lidande i cholera". Anders Petter Lerbom i Nordervange fick kolera men den övergick i tyfus och han dog den 8 oktober.

Kolera drabbade Sverige vid flera tillfällen och kolerakyrkogårdar finns på många orter. Den senaste epidemin ska ha varit just på 1850-talet. (Det stämmer inte, senare epidemier har också förekommit. Se kommentar nedan.)

Gotland är som regel väldigt bra att forska i som släktforskare. Här har jag oftare än på fastlandet hittat kyrkböcker som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden. Jag har nästan bara forskat i socknar söderut, så om detta gäller hela Gotland vet jag inte.

Förra året åkte jag runt och letade upp en del av de gamla släktgårdar som jag forskat om. Det var fantastiskt roligt att se dem på riktigt, inte bara på kartan och i kyrkböckerna. Och jag träffade på många trevliga människor, en del av dem släkt på mycket långt håll.

Stale gård i Rone socken. Här föddes Christina Pedersdotter 1635 och hon är en av de äldsta personerna som jag känner till i mina barns fars gotländska släkt. Gården var i släktens ägo i minst sex generationer, fram till början av 1800-talet.

Alva sockenkyrka. Gotland har 99 kyrkor, om jag är rätt underrättad. Intill den här kyrkan ligger Gudings gård, där den här släkten bodde i ungefär 250 år. En av anorna är Barthold Hansson, född 1704. En annan är Hilda Elisa Gardell, född 1854. Bartholds två år äldre bror Jacob blev skolmästare i Alva, precis som brödernas far.

Gotland besöker jag då och då, fast jag egentligen inte har någon egen släkt där, utan bara genom mina barns far. Men Gotland är så himla fint. Stränderna, maten, husen, landskapet... Ja, ni som varit där vet vad jag menar.

Fiskebodarna i Herrvik. Kanske en typisk gotländsk vy. På Gotland finns många gamla hus kvar, man vårdar sitt historiska arv på ön.

Kalkstenshus i Katthammarsvik. Säkert har folk förr bott i sådana här dragiga stenhus. Idag är det bara en bod av något slag.

De senaste dagarna har varit olidligt varma, men inte ens värmeböljor stoppar en envis släktforskare. Sedan länge hade jag nämligen bestämt mig för att besöka kyrkogården i Landskrona just den 24 juli, så igår tog jag bussen genom det skånska landskapet. Genom fönstret kunde jag skåda fiskeläget Råå där farfars morfars farmors far Anders Löfgren var den förste att avlida i koleraepidemin 1850, vi körde genom Hilleshögs dalar där släkten bott sedan urminnes tider, förbi Rya kvarn där mina förfäder var mjölnare under 1600- och 1700-talet och så vidare. Det var första gången jag såg dessa platser så det blev en liten släktforskningssafari, för att använda Eva Johanssons klockrena uttryck från lördagens blogg. Det var även första gången jag besökte kyrkogården i Landskrona, så jag måste sett ut som en riktig turist när jag försiktigt tassade in på kyrkogården med en karta i näven. 

Jag började vandra längs med kyrkogårdsmuren, och läste på de gamla gravstenarna som rests till minne av landskroniter som levde för länge sedan; fabrikörer och fiskare, musiklärarinnor och sjökaptener. Kyrkogården var vacker och välskött, med lummiga alléer och välkrattade grusgångar, och eftersom kvarteren var skyltade hade jag inga problem med att hitta de gravar jag letade efter. Jag fick snabbt syn på  farmors systers grav, men gravstenarna efter farfars morfars fastrar Carolina och Petronella var däremot bortplockade. Lite tråkigt, men jag antar att de varken var särskilt unika eller intressanta ur ett historiskt perspektiv. Däremot hade deras lillebror Emanuel Möllers (1859-1940) grav blivit kulturgrav, så den lär finnas kvar ett tag till. Farmors föräldrars och brors gravstenar fanns också kvar, och längst i söder på kyrkogården fanns en liten dunge omgärdad av buxbom, där jag hittade den stora familjegraven efter farmors farmors mormors bror Gustaf Carlberg, rådman i Landskrona och filosofie jubeldoktor vid Lunds universitet.

b2ap3_thumbnail_B-W-Hallbergs.jpg

T. v.: B. W. Hallbergs gravsten på Landskrona kyrkogård. T. h.: B. W. Hallberg (foto i privat ägo).

När jag nådde tjugonde kvarterets ena hörn skymtade jag plötsligt namnet Hallberg, och insåg att jag stod framför en gammal bekants grav - musikdirektören Bengt Wilhelm Hallberg (1824-1883), klockare, kantor och organist i Landskrona. Under flera år har jag utforskat hans levnad, så det kändes extra speciellt att få beskåda hans gravsten. På stenens fundament kunde jag läsa att »Wänner och beundrare af tonkonsten reste wården», så det fanns uppenbarligen någon som uppskattade Hallbergs musikaliska alster, trots att Svenskt Biografiskt Lexikon beklagar den »torftiga tematiken» och understryker att han »hör inte till de mest betydande sv tonsättarna under 1800-talet». När jag stod där i det gassande solskenet framför den gamle klockarens grav kom jag att tänka på ett stycke ur hans dagbok, som skildrar hans vistelse i Italien sommaren 1871:

»Stod länge och glodde i mitt fönster på den wackra och warma dagen, som war stor fest här och således en fridag för mig. Kassan bedröflig. Har fått 140 francs från hemmet sen jag kom hit, har warit här en månad i morgon och behöfver minst fem francs om dagen; räkna sjelf, du efterverld! Kl. 11 gick jag ut; köpte pommidorio, skinka och aprikoser, förtärde detta jemte ½ foglietta win i »Valle» och mådde utmärkt väl.»

Kanske var den där dagen i Rom lika varm som gårdagens Landskrona? De stela bokstäverna på gravstenen avslöjar ingenting om doften av aprikoserna och vinet, eller hettan den där varma sommardagen. En utomstående kanske bara ser en gammal gravsten på Landskrona kyrkogård, men jag som släktforskare ser så mycket mer. Jag ser den familjekäre klockaren som älskade Beethoven och Chopin, som kämpade mot depressioner men fann trösten i religionen, jag ser körledaren som hade ett litet musiksällskap i Landskrona, och som åt skinka och aprikoser den där sommaren i Rom år 1871. Jag ser historien bakom namnet. 

En strålande vacker vårdag för nästan 15 år sedan stod jag iförd en senapssmetig t-shirt i Trosa landsförsamlings kyrka och höll ett föredrag om ett par av mina anor. Åhörarna var en skara kusiner som likaledes härstammade från samma makar.
b2ap3_thumbnail_Trosa-lands-kyrka.JPG

Bredvid altaret ligger parets imponerande gravsten, och alldeles framför densamma hänger den ljuskrona som barnen skänkte kyrkan i åminnelse av föräldrarna.

b2ap3_thumbnail_Gravsten-Trosa-lands-kyrka.jpg

Som släktforskare är det förstås julafton att hitta en gravsten från 1676 och en skänkt ljuskrona med en inskription av de givmilda barnen. En fråga infinner sig dock över ett decennium senare: varför nämns bara fyra barn på ljuskronan? Det fanns ytterligare en son, och troligtvis även ytterligare en dotter. Hon är dock endast känd genom att en för mig obekant systerdotter omnämns såsom arvtagare i den ene sonens omfattande bouppteckning. Jag har följt de båda kända döttrarna och deras inalles fem makar och kan inte passa in systerdottern ifråga som barn till någon av de kända systrarna.
Den tredje sonen, han som inte fick vara med och skänka ljuskronan, var vänlig nog att skriva en självbiografi 1729. Han verkar ha varit yngst, och kanske är det så enkelt som att han inte var konfirmerad vid föräldrarnas bortgång och därmed inte kunde skänka en gåva till kyrkan.

b2ap3_thumbnail_Ljuskrona-Trosa-lands-kyrka.jpg

Självbiografin ger mig dock huvudbry ur källkritisk synpunkt. Den omfattar två delar. Del ett handlar om hans uppväxt, föräldrarnas bortgång, hans utbildning, yrkesutförande och familj. Alla uppgifter förefaller vara vederhäftiga. Jag har dock inte kunnat bekräfta vad han skriver om sin egen familj då de relevanta kyrkböckerna gått förlorade. Del två är en lång, detaljrik historia om hur han som slätkindad 17-årig ramlade i sjön, brottades med ett sjövidunder och sedan vaknade upp med ett halvmeter långt vitt skägg. Innebär det faktum att del två är fantasirik rappakalja att även del ett inte är trovärdig?

Förra fredagens blogginlägg handlade om gravstenar, och jag tänkte delvis dröja mig kvar vid detta ämne. Idag infaller nämligen Världspoesidagen, en dag som inrättades 1999 med syfte att uppmuntra människor till att läsa, skriva, undervisa och publicera mer poesi. Världspoesidagen fyller därför en viktig funktion för dagens människor, men hur såg det egentligen ut förr i världen, hur var våra förfäders relation till poesi? Utan tvekan var poesin ett vanligt uttryck för sorg och saknad, man finner nämligen poesi i allt från gravdikter och dödböcker till familjebiblar och på gravstenar. Ibland är poesin mer allmänt hållen, i regel med religiösa inslag, och ofta fungerar den som en kombinerad klagan över den döde och tröst för de sörjande. I min egen forskning har jag hittat ett antal sådana dikter som jag tänkte dela med mig av, Världspoesidagen till ära.

För ett par år sedan besökte jag Tåstarps kyrka i Skåne, där en stor gravsten finns inmurad i ena långväggen. Den låg ursprungligen i golvet framför altaret, men flyttades då kyrkan reparerades. Stenen lades över graven till löjtnanten vid Norra skånska kavalleriregementet, Per Persson Larf (död ca 1701) och hans välborna fru Emmerentia von Kahlen (ca 1645 - ca 1709), som bebodde säteriet Kärragårda. När gravstenen flyttades under 1900-talet öppnade man även kistorna under kyrkgolvet, och fann då att kroppen efter löjtnant Larf var illa åtgången av tidens tand. Fru Emerentias kropp och hennes blå sammetsklänning var däremot förvånansvärt välbevarade, liksom hennes långa blonda hår. På gravstenen syns diverse visdomsord, och längs med kanten kan man läsa följande rader:

b2ap3_thumbnail_Bild-089.jpg

»Är wäl min maka god och så kiär, barnen såta,

hwi gråter I för mig, hwad kan det eder låta.

Ack frögdas heller nu ty iag är sluppen väl,

från denna falska werld, til himbla glädiens sal.»

Världen var nog särskilt falsk för en gammal löjtnant, som trots fyrtio års trogen tjänst i armén ändå fick tigga hos guvernören sedan hans »fattiga hustru ähr råkat för ehn långligh Siukdom och Swaghet, att hon på andra åhret hållit widh sängen, och intet kan sigh sielf hielpa», samtidigt som han själv led »dageligh dagz» av tilltagande skröplighet och svaghet »af förre Uthstådde Travallia», enligt ett brev daterat 1692. Man kan lätt förstå att himlaglädjens sal framstod som extra fröjdefull i en så påfrestande levnadssituation.

Alla dödsfall är sorgliga, men särskilt stor är sorgen då unga människor går bort. När fältprosten Johan Karlssons hustru Augusta Agrell (1800-1826) i Kviinge avled i lunginflammation utmynnade sorgen i många vackra strofer; i dödboken kan man till exempel läsa att »Bröstet var för ömt för jordens tunga luft; Hjertat för rent för verldens flärd; själen pröfvad och för Himlen mogen befunnen. Till återseendet rinna för Henne saknadens tårar». Till minne av den unga prostinnan författade hovpredikanten Ström en magnifik gravskrift, vars avslutande del lyder som följer:

»Lätt Hon seglar nu den flydda uppå himlens vågor blå 

och dess Farkost är den skönsta stjerna, 

som i qvällens stund vår blick så gerna, söker till att Nå. 

Himlens nya gäst se neder från den sälla verld du fick, 

se till dem som sorgerna än Skaka, 

Se till älskad Far och Barn och maka, 

med din hulda blick.»

Löjtnant Larf och prostinnan Karlsson tillhörde de högre samhällsskikten, men det var inte bara »fint folk» som förärades poetiska eftermälen förr i världen. På Södra Åsums kyrkogård fanns länge en gravsten, rest till minne över mjölnaren Per Hansson (1744-1804) och hans hustru Kjerstina Nilsdotter (1754- ) i Omma mölla. På stenen kunde man läsa en längre dikt, där upphovsmannen på ett elegant sätt vävde samman poesi och biografiska uppgifter (de sistnämnda har jag dock utslutit här):

»Hör jordens bröl och dig besinna, du trampar på en ålders grift

En hedersman en dygdeqvinna, ett par, som länge lefvat gift

8 k: barn fått skåda, som lyckans skiften tåligt rönt.

Uttröttnade här hwila båda, och wänta få sin trohet lönt. [...]

Så sofven nu sött, er werlden nog mött,

dess brusande haf sin wågår må ställa mot denna graf.

När tiden är all, gör Jesus er sälla bland Helgonens tal.

Ligg stilla sten och tolka mina fäder, dem vist den högste Guden glädje,

du tala bör till tidens sista bryn, då samloms wi när Herren uti skyn».

För den hårt arbetande allmogen väntade alltså belöningen på andra sidan om man varit hederlig och dygdig på jorden, något uppenbarligen Per och Kjerstina varit, om man lyssnar till deras poetiska gravsten. Ett annat par som skulle belönas på andra sidan, i form av en krona från Gud, var gästgivaren Nils Hobro (1725-1778) och hans hustru Magdalena Löfberg (1732-1810) i Skivarp. Norr om predikstolen placerades en gravsten, vars strofer skulle påminna läsaren om livets korthet:

»Si tiden viker bort som sand ur glaset rinner,

Vår lifstid är helt kort och döden oss påminner.

Att skiljas härifrån till evig sällhets fröjd.

Der vi en Krona få hos Gud i evighet.»

För våra förfäder fyllde alltså poesin en viktig funktion, som ett uttryck för sorg och saknad. De vackra stroferna på gravstenarna skulle inte bara trösta de sörjande och minnas de döda, utan även påminna människor om belöningen som väntade efter jordlivet - om man fört ett hederligt och dygdigt leverne, det vill säga. De gamla dikterna är oavsett syfte små konstverk i sig, som förtjänar att lyftas fram såhär på självaste Världspoesidagen.

Sten är kanske inte det första man tänker på inom kategorin livfulla material, men för en släktforskare kan just gravstenar bli den mest levande länken till förfäderna. På grund av den svenska begravningslagen har tyvärr många gravstenar försvunnit genom åren, men har man tur finns anornas gravstenar bevarade. Jag bestämde mig en dag för att leta reda på mina förfäders gravar, så jag sökte systematiskt på www.gravar.se. Jag bockade av ana efter ana, men i de flesta fall hittade jag ingenting trots att jag sökte så realistiskt som möjligt - vilka förfäders gravar kunde rimligtvis finnas kvar? Jag började nästan ge upp, men bestämde mig för att utvidga sökningen. Jag gick ytterligare en generation bakåt, och fick plötsligt en träff! Jag dubbelkollade namn och datum, och visst stämde det - det var farmors farfars farföräldrar, rusthållaren Lars Nilsson (1809-1845) och hans hustru Ingar Nilsdotter (1807-1890), som tydligen fortfarande vilade på Hyby gamla kyrkogård.

b2ap3_thumbnail_DSC05294.JPG

Lars Nilssons (1809-1845) och Ingar Nilsdotters (1807-1890) gravsten på Hyby gamla kyrkogård, närmast kameran. Gravstenen snett bakom t. h. tillhör Ingars bror med hustru, rusthållaren Mårten Nilsson (1804-1884) och Elna Larsdotter (1806-1879).

Lars Nilsson var rusthållare på gården Vismarlöv Nr 1 i Hyby socken, och som ensambarn hade han övertagit gården efter föräldrarna. Lars och Ingar har inte lämnat särskilt många spår efter sig i arkiven. Åren 1843-44 figurerade de dock vid häradsrätten, sommaren 1843 blev de nämligen instämda för utebliven betalning av varor som inköpts i Malmö. De hade bland annat köpt tio kannor brännvin, salt, sex famnar bastrep, hamptåg, snus och en fjärding sill, men delvis struntat i att betala. Lars och Ingar dök upp under den första rättegångsdagen, men vid nästa tillfälle kunde kronolänsmannen konstatera att de »woro sängliggande sjuke», varpå målet uppsköts. När målet återupptogs två månader senare dök varken käranden eller svarandena upp, varpå målet avskrevs helt. Under samma period pågick dessutom en parallell tvist, Lars hade blivit instämd av en rusthållare i byn sedan han struntat i att betala en skuld. Lars vägrade fortsatt betala, varpå ärendet hamnade hos landshövdingen, och förutom att han envist satte sig på tvären dömdes han till böter sedan han inte dykt upp vid förhandlingarna. Sedan Lars avlidit 1845, endast trettiofem år gammal, levde Ingar som änka i många år. Sina sista levnadsår satt hon på undantag, och dog 1890. Vid sin död ägde hon bland annat fem kjolar, fem tröjor, fem par strumpor, tre överliv, fem sjalar, en nattröja, sex stycken förkläden och två huvudkläden, en tebricka och ett väggur. I huset fanns även ett stycke fläsk samt »en korg med potäter». På banken hade hon 81 riksdaler, och hon måste varit en sparsam gammal gumma eftersom boets tillgångar på 1278 riksdaler vida översteg skulderna på 53 riksdaler.

Förutom de uteblivna betalningarna framstår Lars och Ingar alltså som ovanligt lugna och skötsamma, precis som sina förfäder. Deras respektive anor består av idel skånska bönder inom Bara härad, och inte ens den mest avvikande anan är särskilt spännande. Ingars farmors morfar, femmänningsryttaren Christen Olsson Grönskoug (ca 1678-1735) i Vismarlöv lyckades nämligen med konststycket att bli sjuk ett par veckor före det ödesdigra slaget vid Helsingborg i februari 1710. Under tiden han låg sjuk i Växjö passade dessutom hans häst på att rymma med en del av utrustningen, så det blev aldrig någon ärofylld batalj för ryttaren Grönskougs del. För mig var det dock spännande nog att ha lokaliserat graven, att släktforska behöver inte vara mer komplicerat än så. Det är en häftig känsla att kunna ta klivet ut ur kyrkoböckerna, in i verkligheten, tack vare en gammal gravsten. 

b2ap3_thumbnail_DSC05291.JPG

Lars Nilssons (1808-1845) och Ingar Nilsdotters (1807-1890) gravsten. 

En vacker vårdag i april klev jag på bussen som tog mig de dryga sex milen till Hyby, den socken där mina förfäder bott sedan urminnes tider. När bussen stannade upptäckte jag att Hyby ligger uppe på en höjd, utsikten var magnifik och jag förstod genast hur socknen ursprungligen fått sitt namn - det stavades i äldre tid »Højby» (1400) eller »Høgeby» (1523). Jag promenerade genom den lilla byn i riktning mot gamla kyrkogården, och det kändes nästan lite nervöst att äntligen få besöka graven. Det tog en liten stund att hitta gravstenen, det var nämligen ett tjockt lager mossa på stenens framsida. Jag skrapade bort mossan, och kunde till slut läsa »RUSTHÅLLAREN LARS NILSSON *28/12 1808 † 17/3 1845 HUSTRUN INGAR NILSSON * 1/10 1807 † 22/4 1890». Det var en mäktig känsla, det kändes som att cirkeln slöts. När jag stod där vid mina förfäders grav blev det så tydligt att den gamla gravstenen blev som en länk till rusthållaren Lars och hans hustru Ingar i Vismarlöv - det där paret som köpte brännvin, salt och snus i Malmö i februari 1843, men som inte vill betala för varorna.